diff options
Diffstat (limited to '17904-8.txt')
| -rw-r--r-- | 17904-8.txt | 3919 |
1 files changed, 3919 insertions, 0 deletions
diff --git a/17904-8.txt b/17904-8.txt new file mode 100644 index 0000000..9cf5640 --- /dev/null +++ b/17904-8.txt @@ -0,0 +1,3919 @@ +Project Gutenberg's Anna-Clara och Hennes Bröder, by Hasse Zetterström + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Anna-Clara och Hennes Bröder + En Bok om Barn + +Author: Hasse Zetterström + +Illustrator: Eigil Schwab + +Release Date: March 3, 2006 [EBook #17904] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER *** + + + + +Produced by Torbjörn Alm and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + +[Noterar: Djärva indikeras av # teckenet.] + + + + + + +ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER + +EN BOK OM BARN + +AV + +_HASSE Z._ + +FJÄRDE TILLÖKADE UPPLAGAN + +MED TECKNINGAR AV _EIGIL SCHWAB_ + + + +STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921 + + + + +ANNA-CLARA + + + +[Bild] + + + +OM ANNA-CLARAS FÖDELSE. + + +Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då hon +äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han visade det icke +fullt så mycket, _ty han var en man_. + +Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig +februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad +kan vara. + +Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa +väder. + +Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta middag på +en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan därför att två av +deras vänner, som också voro gifta och leddes om söndagarna, bett dem om +sällskap. Människor som varit gifta några år, ha ofta mycket svårt att vara +ensamma. + +På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade valt +denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma med sina +vänner. + +Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots att +ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om alltsammans +och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt annat än vad man +tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara. Hon kom inte till +början av middagen--men så var hon ju heller inte bjuden, så hon visste ju +inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fågeln. + +Hennes moder reste sig och sade: + +--Jag tror ... + +Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon--en bil--och en man +som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som +försvann. + +Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn. + +Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han +aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där +satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut. + +I detta ögonblick kanske-- + +Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga! + +Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och +såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos +de gamla uteätarna. + +En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom +komma och sprang emot honom. + +Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen +som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är +nyckeln, till liv eller död. + +Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade: + +--Tänk det var en flicka! + +Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny +mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog +och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge +man och dela en flaska vin med mig! + +Visste de vad som hänt? + +Han stannade framför vännerna och ropade högt: + +--Nu har hon kommit--Anna-Clara! Hon hälsar så mycket! + +Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen, +med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle +uteätaren--men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man. + + * * * * * + +De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med +händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund +tänkte han: + +Så lycklig har jag aldrig sett henne. + +Och Anna-Clara-- + +Han kom ut. Emanuel, som var åtta år, stod i dörren. Hans ögon lyste av +tusen nyfikna frågor. + +--Är det sant, sade han, att hon är oppnäst? + +--Ja, sade fadern, det är sant! + + * * * * * + +Han låg vaken och tänkte. Så sprang han plötsligt upp ur sängen och in till +Emanuel. + +--Jag ville bara veta, sade han, om du hade något emot, att hon var +oppnäst. + +--Nej, för all del, svarade Emanuel, som alltid varit så viktig, för mej +får det vara hur som helst med den näsan, jag tyckte bara att det var så +skojigt. + +Det gamla daluret slog 12 korta snabba slag. Därute stod vinternatten mörk +och tung. Men ingen katt jamade, ty man var ännu bara i februari. + + + +[Bild] + + + +RELIGION. + + +Då Anna-Clara var sju år och gick i första förberedande klassen kom hon en +dag och begärde en psalmbok. + +--Hur så, sade jag. + +--Därför att Gunvor har en i morgonbön som hon är så mallig över. + +--Det är möjligt, svarade jag, men jag har inte hört, att så små flickor +behöva psalmbok. + +--Men Gunvor har en. + +Alltså gick jag för att köpa en psalmbok. + +Det finns många olika psalmböcker. Små, vackra böcker med mjuka skinnband +och guldkanter på bladen och så stora böcker med enkla rediga bokstäver. +Jag bestämde mig för en sådan, ty den var billigast och barn böra tidigt +vänja sig vid sparsamhet, framför allt i allvarliga ting. + +Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen. +Hon blev nästan lika glad som då hon fick sin första boll. Hon tog boken +och sade: + +--Den är precis likadan som den Gunvor har. Varpå hon gick in för sig själv +och stängde dörren. + +Jag satt en stund och tänkte över fallet, tills jag--må gentlemännens alla +helgon förlåta mig!--gick fram till dörren och kikade genom nyckelhålet. + +Där stod Anna-Clara mitt i rummet framför den stora spegeln. Psalmboken +höll hon uppslagen framför sig och med sin falska röst sjöng hon ur boken. +Då och då tittade hon i spegeln för att se hur hon gjorde sig. Ibland satte +hon hårrosetten rätt och ibland var det ett veck på kjolen som inte låg som +det skulle. + +Jag öppnade dörren och steg in. + +--Min kära Anna-Clara, sade jag, en psalmbok är en mycket allvarligare sak +än vad du föreställer dig. För att sjunga ur en psalmbok behöver man ingen +repetition framför en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok är +ingenting att kokettera med. Då du kommer högre upp i skolan kommer din +lärarinna att berätta dig vad en psalmbok egentligen är. + +Anna-Clara satt tyst och allvarlig. Så såg hon mig rätt i ansiktet och sade +i en bestämd ton: + +--Jag vill bara säga dig en sak: _man går inte in i ett stängt rum utan att +knacka först_! + +Jag tror inte att Anna-Clara är mogen för de religiösa spörsmålen. + + + +[Bild] + + + +KAJSA. + + +Nu är det sagorna. Först alla dem om trollen. Om Bim-bam-bo som är så stor +och så lång att han kan titta över de högsta trän och se ned på andra sidan +om stora berg och skogar. Han har så stora fötter att hela hus och +trädgårdar försvinna mellan hans tår. Akta dig för honom när han kommer +gående. + +Och så är det det lilla trollet, som bara är fult och springer omkring och +stjäl små barn och stoppar ned dem i en säck och bär hem dem till sin fru, +som är ännu fulare och som kokar de små barnen i en stor gryta. Det vill +säga, det vill hon gärna göra, men barnen bli alltid räddade i sista +minuten, ty annars sover Anna-Clara så oroligt. + +Men så är det Kajsa. Det är något alldeles särskilt med henne. Hon är inte +något troll utan en liten flicka och hon föddes en kväll, då Anna-Clara +hade mässlingen. Febern var rätt hög, så att vi vågade oss inte på +Bim-bam-bo eller det lilla fula trollet, som springer omkring och tar små +barn. + +--Nu skall jag berätta för dig om en liten flicka. + +--Vad heter hon? + +--Hon heter Kajsa. + +--Hur mycket år är hon? + +--Hon är 5 år som du. + +--Var bor hon? + +--Vänta skall du få höra. + +Kajsa bor på landet i ett litet hus som hennes pappa rår om. Hon har en +bror, som heter Olle, och han är 7 år. + +--Har hon några dockor? + +--Hon har tre dockor och så en liten babydocka, alldeles som du. Och så har +hon ett dockskåp och en liten vagn för dockorna att åka i. Och kälke har +hon på vintern. Och hennes mamma hjälper henne att sy dockkläderna-- + +Det blir ingen saga om Kajsa. Ty det händer henne ingenting märkvärdigt. +Men sedan Kajsa kom till, äro trollen alldeles bannlysta. Vi glömma dem +alldeles. + +Mitt på dagen händer det att Anna-Clara kommer och viskar i mitt öra:--I +kväll--_Kajsa_! + +Ty Kajsa är en hemlighet mellan oss. Emanuel vet inte om henne och inte +heller Karl-Olof. Hon lever för oss om kvällarna, då det blir tyst och +sömnen gläntar på dörren. Ja, det händer ibland att Anna-Clara drömmer om +henne. + +Kajsa firar sin födelsedag och sin namnsdag och hennes små väninnor, som vi +också känna, äro hos henne och leka med dockorna och Olle försöker spela +dem alla möjliga spratt, men då får han smörj av Kajsas pappa. Ty pojkar +ska inte vara elaka mot små flickor. + +Men så en kväll händer något. Anna-Clara säger plötsligt: + +--Vad är _existera_ för något? + +--Existera--varför frågar du det? + +--Jo, för i dag talade jag om för Emanuel alltihop om Kajsa och då sa han: +hon _existerar_ inte. Vad mente han med det? + +--Emanuel är dum, säger jag, han pratar så mycket, som han inte förstår. + +Anna-Clara är tyst, men hon tänker. Dagen därpå, då jag börjar tala om +Kajsa, säger hon: + +--Jag bryr mig inte om henne mer, för hon existerar inte--_hon finns inte_! + +Stackars Kajsa. Så gick det med henne. En flicka som inte existerar, kan +man inte tala om. + +Vi ha återgått till det stora trollet Bim-bam-bo som är så stor att han kan +titta över de högsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel ännu inte +vågat förneka. + + + +[Bild] + + + +ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT. + + +--Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans +mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra--ä mamma hemma?--och +så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett filmdrama fast de +var inget kärleksdrama för de var för barn--ä mamma hemma?--och de +va om en pojke som bara var femton år men som utmärkte sig för stor +karaktäringsförmåga för de stod på programmet och hans mamma var död så +dom bodde på en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma +var ett porträtt som han stod och såg på och andades så underligt för +hans pappa ville gifta sig med en annan tant--ä mamma hemma?--och hans +pappa hade uniform för han var kapten på stationen innanför planket. +Stens mamma köpte knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion. +Och så hade pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och +_anföll_ stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför +föll omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och +grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma och +gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa jag +till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en +gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på +biografer--ä mamma hemma?--och sen tog pojken en häst och red i väg +utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde +att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men +pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra +sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då flydde +alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket och +pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i den fast +han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt stilig för +det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort på +en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att dom +spelar i Amerika--ä mamma hemma?--men inte tror jag att gumman fick +mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä så underliga-- + + + +[Bild] + + + +HAVET. + + +En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och +lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke +någon fågel och heller icke någon motor som dunkar. + +Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer +hon emot mig och säger: + +--Vad är det som hörs så underligt? + +Jag lyssnar och så svarar jag: + +--Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen. + +--Vad är havet för något? + +--Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att +man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland! + +--Kan man gå till havet? + +--Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost. +Kom! + +Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi +gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina kala mörka +väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna vattnet. Så gå vi +genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar och blanka hällar. +Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gått sedan jag +sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det oändligas underbara +makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och +tryck. + +--Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står +med händerna på ryggen och kisar mot solen. + +Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon: + +--Det var väl ingenting. + +Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga +havet. + + * * * * * + +Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr, +men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom +en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i +skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom. + + + +[Bild] + + + +DELFINEN. + + +En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på +vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och timotejen. Jag ser på +långt håll att det har hänt något, något mycket märkvärdigt, som måste +berättas. + +Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av +ansträngning. Och ögonen lysa. + +--Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur? + +--Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två _riktiga_ sjöofficerare med +uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom och +_talade_ vid mej. + +--Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom? + +--Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och +han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så +stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål +för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde +för två och femti och då kommer en _barkass_ med sjömän som rodde och i +aktern satt dom där _officerarna_ på en svart duk och dom styrde med ett +styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i +land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde _honnör_ så här och +frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta +dom och bad mej hälsa pappa. + +--Tackar, sade jag, vad hette herrarna? + +--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med _uniform_. + +Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med en +tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och tiderna +äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade: + +--När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där. + +_En sån där_ var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i +benämningen, det var bara en sorts förkortning. + +--Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande +måg. + +--Därför att dom ä så snälla. + +Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten +flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man. + +En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var kapten på +en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och han visste +precis hur man skulle hantera en liten flicka. + +Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma ombord på +u-båtens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora båten var riktig +mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns ombord och en +morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick +se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade +vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så +försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde +sig upp i båten och såg ut över vattnet. Hennes vän, kaptenen, var borta. +Tänk om han aldrig kom opp mer! + +Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde +ingenting--sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes +litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över +ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten.... + +Någon ropar: + +--Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge. + +Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land blåser +det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men ändå är det +icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i hennes hjärta. + +En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är ett +vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk, inne i +brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld: +_Delfinen_. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett +_riktigt_ mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som +det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara +känner ingen flicka som har ett band med _Delfinen_ på. Hon måste ha mössan +var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan. + + * * * * * + +Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi +drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och +tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina +stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se henne och så togs hon +in och blev mottagen som en riktig gäst som bara hade kommit litet för +sent. Hon satt på trappan till verandan och såg och lyssnade med alla sina +ögon och öron. Vad herrarna voro glada och röda och så de skrattade, nästan +åt allt vad de sade. Hon förstod inte vad de talade om, ända tills att den +unge doktorn sade något som kom henne att lyssna ännu mera spänt än förut. +Doktorn sade: + +--En sak har roat mig här på ön--bland mycket annat, för all del--och det +är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden bar +riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om--har den +unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn på sin hatt. +Här finns en ung käck fru--över hennes vackra panna lyser _Tapperheten_ i +eldskrift, här gå unga flickor med _Äran_ och _Manligheten_ och _Fylgia_ om +sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en barnvagn en liten flicka +som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på henne stod plötsligt utan +föregående varning: _Clas Fleming_. + +Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress. Tänk +oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som +skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär, gick med en +hatt på vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons Garn- och +Vävnadshandel_ eller t. ex. _Oskar Johanssons Kött-, Korv- och +Fläskhandel_. + +Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara föll +i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i mörkret mitt +på vägen och sade: + +--Jag vill veta en sak. + +--Vilken sak? + +--Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter _Delfin_? + +--Inte som jag vet--hur så? + +Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den. + +Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten kommer, +lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och tydlig stil: +_Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och sjöofficeren +sommaren 1917._ + + + +[Bild] + + + +CHOKLADKAKAN. + + +En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå. + +--I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte +hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här +dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du +inte skulle gå i skolan kunde du följa med. + +Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon: + +--Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. +Tag hem den åt mig. + +--Så, vad är nu det? + +--Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, +jag vill ha den. + +--Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende, +då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta +chokladkakan. + +Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är +liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka +fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro +tillbommade. + +Solen går i moln och det blir kallt. + +--Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann. + +Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och +ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att +själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter +godhetsfullt den saken åt mig. + +Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket +tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa +sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena +handen i soffan för balansens skull. + +--Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en +stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker och +kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där. Där +bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på. Jag +reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla +dit tillsammans! + + * * * * * + +Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade +gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en +smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan. +Människorna hade tagit sommaren med sig och rest. + +Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i +land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och mat +och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet och +värme, med havet vräkande mot klippor och skär. + + * * * * * + +Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå min port +i staden. + +--Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter--om +den går--och sedan fångar oss våren i skären igen! + +Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en +liten sak rätt upp och ned i min hjärna: _Anna-Claras chokladkaka_! + +Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta +garderoben! + +Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta. + +Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna färg +över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut för att +hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag kommer hem! Allt +annat är av intet värde. + +Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste finnas! + +Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla händelser +vaknar hon före mig i morgon bittida. + +Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här +har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. +Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha. + +Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. +Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått på detta pass i +många år. Jag skall anförtro mig åt honom! + +Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger och +han säger: + +--Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det. Jag +har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan råd +än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon köper +en chokladkaka. + +Jag funderar och svarar: + +--Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på +översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat. +Jag kan inte vara med om ett bedrägeri! + +--Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och +lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan. + +Men jag går hem och jag tänker: + +Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få +vi se hur det går! + +Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i +sängen och nickar vänligt. + +--God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i +ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni +kan inte tänka er så vackert--jag talar fort och snabbt och byter hastigt +ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra +huvuden. + +--Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till +villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge +på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna. +Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket +fort.... + +--Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: +_Fick du tag i chokladkakan?_ + +--Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet +för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt +krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar. + +Jag rycker av henne täcket och säger: + +--Unge! Vad skrattar du åt?! + +--Jag skrattar åt--att--du har--en chokladkaka--när det--aldrig--har +legat--någon--chokladkaka--på--översta hyllan i minsta garderoben--_för +det var bara--som jag hitta på_! + +Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt +unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av +kvinnor, hur unga de än äro? + + + +[Bild] + + + +EN FRÅGA. + +(UNDER KRIGET 1914.) + + +Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en +sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag +sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det +underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter +och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen. +Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig allvarligt och säger: + +--Är det krig nu, pappa? + +--Ja, mitt barn, tyvärr. + +--Vilka är det som krigar? + +--Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner. + +--Kriga inte engelsmännen också? + +--Jo, de äro med. + +--_Varför sa inte pappa det?_ + +Man får inte glömma något för barn. De äro noga. + +--Varför krigar dom? + +--Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra. + +--Varför tycker dom inte om varandra? + +--Det var en stilig grotta du har gjort. + +--_Varför tycker dom inte om varandra?_ + +--Jag vet inte--det kanske är därför att dom bor för nära varandra. + +--På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade vi med +dom. Säj! + +Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det: + +--Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller på +och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i +utlandet? + +I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov! + + + +[Bild] + + + +MIN DOTTERS FÖRLOVNINGAR. + + +Då min dotter var fyra år, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle kunna +säga att han kom direkt från gatan. De möttes första gången på trottoaren +utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett fast tag i +det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle ta det ifrån +henne. Hon kände nämligen endast sina bröder. + +Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så sade +han, i det han lyfte sin vita mössa: + +--Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är +målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant +vackert rullband. + +Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke +ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min +dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon +skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard rullbandet och sade: + +--Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt. + +Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade: + +--Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag +har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska ha om +söndagarna! Vi ä riktigt förlovade! + +Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har +aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick riktigt +vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt så gamla, +vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred en allvarlig och +betänksam stämning över familjen så fort han kom. + +Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar +ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten. + +--Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard? + +--Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte _elegant_! + +--Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord? + +--Får jag inte säga de? Ä de ett svärord?? + +--Nära på! Små barn använda inte sådana ord. + +--Men tant Paula sa häromdan: du ä riktigt elegant! De ä sant att hon sa +de! + +Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var söt och snäll och lät sin +nya fästmö leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men på +tjugonde dagen av deras förlovning slogs förbindelsen upp. Det var min +dotter som gjorde det och man kan säga att hon gjorde det ordentligt. + +De lekte i rummet intill. Jag hörde dem tala, högt och ivrigt, och så slogs +dörren upp och min dotter kom in. Hon såg allvarligt förargad ut och sade i +mycket bestämd ton: + +--_Pappa! Var ä boxhandskarna??_ + +--Vad ska du med dem? + +--Jag ska klå upp Sten! Var ä dom?! + +--Dom ligger i ekskåpet. + +Hon fick fram handskarna och jag hjälpte henne att knyta till dem om +handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar--samma modell som Jack +Johnson använder. + +Så flög hon i väg och jag hörde hur förlovningen slogs upp. Jag gick efter. +Sten låg uppkrupen i soffhörnet och min dotter bankade på honom med de +stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte slå igen. + +--Vad är detta för spektakel, sade jag. Varför slår du Sten, som är så +snäll? Vad har han gjort? + +--_Han säger att deras tax är lika fin som våran Chapman, men jag säger att +deras tax är ingen äkta tax, för han har inget spader äss under svansen!_ + +--Det har han visst, sade Sten. + +--_Han har inget spader äss! Han har inget spader äss! Han har inget spader +äss!_ + +Så slogs den förlovningen upp. + +En tid därefter flyttade min dotter till landet och där förlovade hon sig +med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan +bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anförtrodde mig: + +--Nu ska jag förlova mig med herr Frenssen! + +--Herr Frenssen, sade jag, är minst tjugufem år äldre än du. Kan det vara +riktigt förståndigt. + +--Jag ska förlova mig med honom för han ä så snäll! + +--Jaså. Jag skall tala med herr Frenssen. Så gick jag över till den unge +tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vänligt. + +--Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berättat, att hon förlovat sig +med er. Kan ni försörja en hustru? Vad har ni att bjuda henne? + +Herr Frenssen såg på mig mycket allvarligt och så sade han: + +--Jag icke ferstå. Jag varit så litet i Sverige, jag icke friat till svensk +flicka. Jag hava en fästemö i Tyskland. + +Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat +sin kärlek på. Jag sade henne att han var förlovad förut, i Tyskland. Att +man icke fick vara förlovad med mer än en i taget, att den tyska flickan +skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var förlovad även här. +Ingenting tog. + +Min dotter svarade: + +--Det gör ingenting att herr Frenssen är förlovad förut! _För hon ä ju i +Tyskland!_ + +Då tog jag min hatt och käpp och lämnade alltsammans. + +Ungdomen har en underlig moral nu för tiden! + + + +[Bild] + + + +CLARA + + +Min dotter, som är 5 och 1/2 år--det är mycket viktigt med 1/2--har ett +litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir +kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet +redan då hon var 3 år. + +Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter +Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning +och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som kunde kammas. + +Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter +kammade henne en söndagsmorgon--det var mycket viktigt, att Clara kammades +på söndagen--tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter +gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina sysslor och sade: + +--Vad är det? + +Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på +golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev +_mycket_ förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra: + +--Vad är det?? + +--Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se _rakt_ in i +huvet! + +Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade +dolt ett stort, svart hål. + +--Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade: + +--Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut. +Var inte ledsen! + +--Hon blir aldrig som förut, grät min dotter. + +--Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut. + +--Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort, +svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det! + +--Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också +tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet. Och +han är lika glad för det. + +--Men man kan inte se in i huvet på morbror Per! + +--Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en +sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men du +får inte berätta det! + +Min dotter blev tyst. Så sade hon: + +--Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon! + +--Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för +det. + +Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade torkat, +kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon +lade undan Clara och lekte aldrig med henne. + +Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och +han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor docka. +Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för +galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev så glad, att hon +hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat +sig. + +Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan +svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men +hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man +henne upp, så blev hon alldeles vaken igen. + +Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den +fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade: + +--Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie! + +Och då sade vi alla: + +--Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie! + +Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle +farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta +och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade: + +--Nu gå vi och lägga oss--i morgon är åter en dag! + +Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och +pratade och skämtade. + +Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från +blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan. +Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst. + +Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade +krupit ned under täcket och sov. + +Jag tänkte: Var har hon dockan? Var är Anne-Marie? + +Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga glada +barn sova och i sin lilla famn höll hon hårt tryckt en docka, men det var +inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön klänning och +riktiga spetsar på ärmarna--det var gamla Clara, den förskjutna gamla +Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i huvudet, som min +dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka täcket och log. Ty det +var ju som jag sade i början av berättelsen: min dotter hade fått ett litet +barn, hon hade blivit mor för allra första gången---- + +I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade: + +--God natt, gamla mormor! + +Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro +ofta så besynnerliga. + + + +[Bild] + + + +ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA. + + +En dag vid frukosten--det var mot slutet av augusti och sommaren hade +äntligen börjat komma--sade Emanuel så där i förbigående, som om det gällt +en högst alldaglig sak:--I går läste jag i en tidning om en flicka, som +tagit simmagistern vid nio års ålder. + +--Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt +berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för +en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens +intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att +avlägga alla proven. + +Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också: + +--Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls! + +Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken, +och så sade hon: + +--Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god! + +Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling: + +--I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade +på huvudet och simmade precis som vi andra. + +Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade: + +--Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är +sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i +skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han +på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni +andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar +i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt +mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder. + +--Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en +femtiondedels sekund! + +Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av +körsbärsblad på baksidan av huset. + +Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara: + +--Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma--du som bott så +länge här ute i skärgården. + +--Jag kan simma _tre tag_, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med +fötterna. + +--Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna +genast! + +Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna, +vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen +finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde +ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi +ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i +gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade: + +--Ta lugna tag! + +--Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen! + +--Spreta inte med fingrarna! + +--Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka! + +Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog +hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig, +och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit +närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela +bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle +hon göra så fort hon fick tillfälle. + +Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon +skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan. +Med kläder och allt. + +--Ta opp henne! skrek Emanuel. + +--Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli +våt. + +Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät +sig att hugga henne i armen och hala henne ombord. + +Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var +en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att +nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde. + +Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre +bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde +mannen. + +Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt +ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett +litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker. +Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla +hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till. + +Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder +oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag: + +--Nu finns det en ännu större skandal än mej här på ön. Vid Lilltäppan +träffade jag en flicka som var _precis_ lika gammal som jag, och hon hade +för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn, +hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, _aldrig varit på bio och +sett Douglas Fairbanks_!! + +Därmed är saken klar. Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken +att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära +sig simma! + + + +BARNET OCH DET MODERNA SAMHÄLLET. + + + _Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande + i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och + människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att + pånyttfödas._ + + _Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att + hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne + till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910. + Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets + skull._ + + * * * * * + +Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det +som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett +barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och +som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte +och levde. + +Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har +en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma. +Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en +straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och +grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med +äldre personer, och sade med tårfylld stämma: + +--Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare +inte! + +Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett +honom lov att tala, sade han: + +--Jag vill bara säga: _det är inte så roligt att vara pojke heller_! + +Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen +nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt +därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och +strax börjar han--eller hon--med tillgjort vänlig röst: + +--Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta +vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den +lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan? + +Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna +frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut +främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att +vi började i en spårvagn: + +--Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben? +Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket +mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben? + +Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar +än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så +ibland. + +Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas +helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror. +Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min +farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan. + +--Ät kroppkakan, Per! sade hans moder. + +--Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många +gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till +faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om. +Matsmältningen rubbas. + +--Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen +ordning i huset. + +Per satte i sig kroppkakan _för min skull som var bjuden där och för +husfridens skull_, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka +under kniven och gaffeln, fast jag såg det! + +Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man +ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut. + +Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade +genast vid bordet: + +--Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill +inte att du pinar i dig maten. + +Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför +som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant +Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade +rum? + +Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall +denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med +om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att +barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna! +En amerikansk läkare skrev en gång: _för fridens skull en flicka_! Ack +huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de +äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort +ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre. + +Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma. +Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare. + +Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask +exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid +tillgick--tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog, +Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs +emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder +skrattade, hans moder sade: _det är straffet!_ och hans fader smålog på ett +sätt som gjorde att Emanuel bröt ut: + +--Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!! + +Men ingen tänkte på det. + +Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och +skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med +det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring +hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg +upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd +som kräftorna.... + +Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen--samtidigt som +en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes +absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket +som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa +honom eller ej! + +De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn, +som vågar roa sig med en äldre. + +Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var +nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket, +och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en +tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett +stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en +tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste +sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att +få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret +började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan +penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen +stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst: + +--_Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt +något, men med mig, en #gammal# människa._ + +Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara +barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte, +med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar. + + + +ANNA-CLARAS ÖNSKNINGAR. + + +En dag då Anna-Clara var åtta år, sade hon: + +--I min klass finns en flicka som har en ring. + +--En ring på fingret? + +--Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har +den på ringfingret. + +--Då är hon väl förlovad? + +--Inte--hon har fått den av sin farbror. + +Här inställde sig en paus, varpå jag sade: + +--Så tråkigt, att du inte har någon farbror. + +--Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara. + +Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte +undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte +fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på +ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en +alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men +sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen: + +--Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också +fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar. + +Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att +tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge +de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles +av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen +i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många +sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de +allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som +nya då de bli lagade. + +Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och +en dag i början av julveckan sade Anna-Clara: + +--Det finns bara _en_ sak i hela världen ... + +--Vilken sak, sade jag. + +--Bara _en_ sak ... + +--Det finns många saker i världen. + +--Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den. + +--Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med +jul. + +--Jag vet inte, vad den kostar, men om--så har jag ju pengar på min +sparbanksbok. + +Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på. +Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor, +som kunde ligga i dockskåpet. + +Anna-Clara fick vävstolen till jul. Och den räddade den julen. Hon vävde +band och mattor på den, blå och vita, men en dag på nyåret tog det slut +alltsammans. Det gick inte längre. Det måste läggas upp en ny väv och det +kunde endast göras i affären, där vävstolen var köpt. Det blev ingen ny +väv, men Anna-Claras dotter är en vävstol rikare. + +På våren, då solen började värma, hoppade Anna-Clara hage på en gata, +där hon aldrig varit förr. Och där blev hon bekant med en alldeles ny +flicka, som hon aldrig sett förut. På middagen kom hon hem varm och röd +och sade: + +--Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon +kallas för Beth och så har hon en kamera. + +Jag smög mig sakta ut ur rummet, ty jag förstod vad det gällde. + +Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och +bländare och sökare. Och det blev filmrullar i oändlighet, ty alla måste +fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, spårvagnar, hus och +träd och små hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades +och köptes album och klistrades upp och så med ett slag tog det slut +alltsammans. + +Det var i de dagarna, då de stora pojkarna och flickorna togo +studentexamen. Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon +visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon +kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt +som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris +i konståkning på skridskor. + +Anna-Clara kände en studentska och flera av hennes kamrater hade sett då +hon talat med studentskan. Anna-Clara skall också ta studenten. Hon skall +bli advokat, då hon blir stor. Hon tänkte först bli tandläkare, men sedan +hon fått en oxeltand plomberad, har hon absolut övergivit det yrket. +Advokaterna pina inte sina medmänniskor, på det sättet. + +I de ljusa vackra vårdagarna inträffade två händelser i Anna-Claras liv. +Greta som går klassen _under_ Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel. +Anna-Clara berättade nyheten så där i förbigående, dock så att en person +med fin hörsel kunde ana en hel del. + +Efter några dagar sade Anna-Clara: + +--Två hundra kronor är mycket pengar. + +--Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa +saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd +nyttiga saker. + +--Gretas cykel kostar två hundra kronor. + +--Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det. + +--Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för +alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon +sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon +ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra +kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två +hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en +cykel! + +Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och +väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om +det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med +honom, tills han hade förstånd att gå. + +--Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom. + +Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade: + +--Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom! + +--Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att +han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig. + +--Jag hälsar _inte_ på honom! Jag tar honom _inte_ i hand! + +I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte +henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon, +sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt. +Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen +haft det förståndet att gå. + +--Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till +ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man +se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första +gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop +det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag +avskyr honom! + +Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med +att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta +sig med en annan. + +--Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för _jag_ har ju tagit +honom i hand och då måste ju _jag_ bli gift med honom. + +--Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns +det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig +med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda +parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom +först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle. + +--Det är båg![1] sade Anna-Clara. Och så grät hon igen. + +[Fotnot 1: Skoj.] + +--Tror du, sade jag, att du skulle kunna glömma Per-Olof, om du fick en +cykel? + +Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En +cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara +levde i en himmel av lycka och glädje och något litet oro att någon +förfärligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och +stjäla cykeln. Visserligen hade hon den låst och visserligen låg nyckeln +var natt på ett särskilt ställe, men vad hjälpte det, om tjuven hade dyrkar +som tjuvar bruka ha. + +Anna-Clara åkte mycket på sin cykel, både inom och utom staden. Och då hon +flyttade till landet, tog hon cykeln med på båten och såg mycket noga efter +att den kom i land. Och då hon sedan stod på bryggan med cykeln vid sidan +och kameran i handen, fanns det ingen av de små flickorna på ön, som inte +tyckte, att hon var det underbaraste och märkvärdigaste i flickväg de +någonsin sett. + +Så gick sommaren precis så fort som den brukar gå. Och då hösten kom, +flyttade Anna-Clara till staden. Som då hade hunnit bli alldeles ny och +lockande igen. Gator äro i alla fall gator och tänk så många butiker det +finns i alla hus. Och så mycket det finns i alla butiker. + +En dag då Anna-Clara äter middag med sin fader och moder och sina bröder, +säger hon plötsligt utan någon som helst föregående varning: + +--I dag såg jag och Alice en liten bil på trettio hästkrafter--den var +smaskens! + +Då lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog på mig hatt och +rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa. + +--Förlåt, sade jag, om jag stör, men skulle min herre vilja göra mig en +verkligt stor tjänst? + +--Gärna det, sade Alices pappa. Vad är det? + +--Det finns här i staden en liten bil på trettio hästkrafter som är +smaskens. Var snäll och köp inte den bilen till er dotter, ty då blir jag +ruinerad! + +--Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestämt! + +Och så togo vi varandra i hand på det löftet. Så nu kan jag åtminstone vara +säker för den utgiften. + + + +BÖRA BARN AGAS? + + +Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De +uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för +författarinnans räkning. + + * * * * * + +Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden +som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi +på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga +då de stifta lagar--de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken +ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna, +men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de +riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt +och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld, +så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga +så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre +beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga +sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra +äldre personerna. + +Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara +för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är +konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag +tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills +de misstänka att barnet möjligen kan slå igen. + +Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste +något avseende vid min närvaro. Det lät så här: + +--I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk. + +--Vad hade han då gjort? + +--Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan. + +Det blev tyst och så sade den andre herrn: + +--Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt +straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.) + +Den andre svarade: + +--Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att +man måste ställa honom i skamvrån. + +Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt +att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket +värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån. + +Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga +strafflagen, men för barnen finns det kvar--i vissa fall. Jag skall berätta +en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en +försyn. + +Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt +skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på +fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis +blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli +störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till +slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans +med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och +bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så +var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av +terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle +ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna +hörde det och tänkte: + +Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är +det inte nog? Så osäkert allting är. + +Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg--även äldre personer ta ibland +sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns +det ju en försyn. + +Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske +författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard +Shaw som en gång skrev: + +--Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning. + + + +[Bild] + + + +MIN MODERS HUS + + +--Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då +du var liten. Vad lekte du med? + +--Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst. + +--Hur stor? som en riktig levande häst? + +--Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.-- + +--Hur många? + +--Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver +allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.-- + +--En sparkboll? + +--Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag +klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill. + +--I vilken skog? + +--I min moders skog--eller det var ingen skog, det var en park, en stor, +stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så +vackra. + +--Fick du plocka hur många du ville? + +--Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.-- + +--Stora äpplen? + +--Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med +små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten +båt, en riktig båt. + +--Var bodde du? + +--Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus. + +--Lika fint som slottet? + +--Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och +stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler +och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor +på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka +och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och +fint. Och över det lyste alltid solen. + +Min dotter såg på mig med stora undrande ögon. + +Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där +nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, +där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen +tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på +hatets berg i ondskans dal. + + + + +HENNES BRÖDER + + + +[Bild] + + + +EMANUEL. + + +Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett +halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, +och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. +Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt +åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga +på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi +hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. +Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han +fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt: + +--Tjocka farbror! + +Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn +blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte: + +--_Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!_ + +Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp +Emanuel i benet och sade: + +--Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev +tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt. + +Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt +mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så +gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin +näsa, sade han: + +--_Gamla tant inte peta näsan!_ + +Nu skrattade hela vagnen--konduktören mest--och Emanuels moder sade: + +--Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst! + +Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan, +varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små +gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade: + +--Emanuel också peta näsan! + +--Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får +peta näsan. _Inte gamla människor heller!_ + +Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två +vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder. + +Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att +höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade: + +--_Ävla väder i da!_ + +Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög +grad förlägna och allas blickar sade: + +--Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga +människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är +synnerligen dålig. + +Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i +benet och sade: + +--Så får Emanuel _aldrig_ säga! Det är mycket fult! + +Passagerarnas blickar sade: + +--Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma! + +Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt: + +--Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom +att säga så. + +--_Det är hans fader som lärt honom!_ sade alla blickarna. + +Fadern vände sig till barnet och sade: + +--Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig +så. + +Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då +Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt: + +--Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! + +Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men +den gamla tanten sade: + +--Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt! + + + +[Bild] + + + +S.S.U.H. + + +Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin +moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet. + +Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger: + +--Kan jag få 75 öre? + +--Till vad? + +--Till inträdesavgiften i S.S.U.H. + +--Är det någon ny idrottsförening? + +--Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. + +Jag sjönk ned i en soffa. + +--Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal +som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var +det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. + +--Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt. + +Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen. + + * * * * * + +Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet +och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i +ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag +Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i +luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H. + +Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade: + +--Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle? + +De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då +jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett +kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren. + +Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch. + +--Skall du inte ha? + +--Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch. + +Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade: + +--Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte +medlem av S.S.U.H. + +I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand, +tryckte den och sade: + +--Tack--tack! + +En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor, +som äro de överlägsna. + + + +[Bild] + + + +KVINNAN. + + +Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök +ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i +gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott +sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande +förklaring av det hela. + +Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och +fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände +det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de +två bröderna och sade: + +--Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju +inte! Ha ni verkligen blivit vänner? + +Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga +frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila. + +Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett. +Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och +hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider, +påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad. + +I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta, +framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör +även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i +högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor +överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och +finaste flickorna på ön. + +Emanuel står i en dörr och flinar. + +Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant +än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på +vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev, +små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen +och för alla andra som vilja höra på. + +Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och +man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade. + +Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer +och han undviker att dansa med henne på Societen. + +Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton +som illa döljer mycken list och ondska: + +--Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka. + +Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig. + +Emanuel går vidare: + +--Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig--för resten spelade hon tennis +med Tage i går. + +Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras +ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt +dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa +som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet. + +Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont--hennes fel är +alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar: + +--Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för +dej--här jag rört dej, vad?! + +Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon +sakta ned mot hamnen. + + * * * * * + +Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och +fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar +ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha +sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita +sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet. +Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal. +Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga +herrar som förakta dansens enkla nöje. + +I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går +dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter +harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter +vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och +ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek, +utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta. +Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar: + +--Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och +då svarade hon: + +--_Jag dansar inte med småpojkar!_ + +--Ååååååå--och sen?? + +--Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon +var mallig! Hon är bara 15 år! + +--Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni +det är rätt, ni andra? + +Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt +om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem. + +Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa +de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar +Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras +ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver. + +Men i en dörr står Emanuel och flinar. + + + +[Bild] + + + +EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA. + + +Emanuels bror, som är 11 år och går i andra klassen, kom hem med +anmärkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick på +föräldramöte--fadern är för feg för sådant--och fick veta av +klassföreståndaren, att gossen skulle behöva hjälp med sina läxor. Man +funderade på att ta en informator, och gossens far, som är snål, föreslog, +att moster Amalia skulle ägna sina eftermiddagar åt Karl-Olofs uppryckning. + +Inför detta skräckinjagande perspektiv sade Emanuel: + +--Jag skall läsa med honom! Jag kan mycket väl förhöra hans läxor, jag har +så god tid! + +Sålunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag började sin första +lektion. Fadern, som satt i rummet utanför, har berättat händelsen på +följande satt: + +Emanuel sätter sig i soffan, lägger ena benet över det andra och säger med +allvar och värdighet: + +--Nå, vad har du för läxor tills i morgon? + +Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt: + +--Tyska och historia. + +Läraren fortsätter: + +--Har du fått varning i historia? + +--Nej. + +--Då ska vi se, vad du kan där. Vad har du i läxa? + +--Erik den fjortonde. + +Läraren lägger ned benet, som blivit trött, och säger: + +--Har du någon tjång? (Tjång är namnet på en ny sorts karameller.) + +--Nej. + +--_Ta hit tjången!_ + +Lärjungen nödgas ta upp en tjång ur byxfickan. Magistern sätter i sig den, +och så börjar lektionen: + +--När levde Erik den fjortonde? + +--Från 1560-1568. + +--Vad menar du med det? Var han åtta år, när han dog? + +--Det står i boken. + +--Nej, det står, att han _regerade_ från 1560 till 1568. Säg om! + +--Var inte mallig. Jag ska säja dej, att i går spelte Östermalms fyra mot +Elementars femma och dom fick spö. + +--Det var lögn! + +--Fråga Nilsson! + +--Vad var Erik för konung? + +--Han var tokig. + +--Han var en _svensk_ konung. Säg om! + +--De ä väl klart, att han var svensk! + +--Vad hade Erik? + +--Vad han hade? + +--Ja. + +--Inte vet jag. + +--Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i målet för +östermalmarna? + +--Det var Wallin. + +--Det var lögn. Han ä sjuk! + +--Fråga Nilsson! + +--Nå vad gjorde Erik med sitt lynne? + +--Han förvärvade det genom dryckenskap och andra laster. + +--Det var rätt. Var förvärvade han det? + +--På Stockholms slott. + +--Nej, han gjorde det i sällskap med dåliga personer. Du kan ingenting. Ta +hit en tjång till! + +Tjången kommer, ehuru icke tvångsfritt. + +--Nå, vad var det, som kom efter ruset? + +--Göran Persson. + +--Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ångest. Du kan inte ett +dugg! Hur många mål gjorde östermalmarna i går? + +--6 mot 4. + +--Det var lögn! + +--Fråga Nilsson! + +--Vad var Göran Persson? Och vad underblåste han? + +--Han var bördig från Västmanland och underblåste Eriks hat mot adeln och +stormännen. + +--Det var rätt. Vad var han mer? + +--Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa. + +--Jaha. Vad gjorde nu Erik? + +--Han dödade Sturarna. + +--Vilka Sturar? + +--Samt den yngres sonsöner. + +--Vad hände då? + +--Han blev förgiftad och avsade sig därpå kronan samt ingick äktenskap för +att reta adeln med Karin Månsdotter, som sålde nötter på Stortorget, för +hon var dotter till en fångknekt och tjusade honom genom sin ovanliga +skönhet. Hon var god och fick en gård i Finland. + +--Det är rätt. + +Läraren gör en paus och säger därpå för att få en sammanfattning av läxan: + +--Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna? + +--Vilke då? + +--Han dödade ju Sturarna. Vad kallas det i historien? + +--Halshuggning. + +--Nej! Tänk efter ... Sture ... Nå?! _Sture_ ... + +--Stureplan. + +Här hördes en bok smattra mot något hårt, kanske ett huvud. Därpå ett tjut. +Så en ny smäll och en dunk. Därpå lät det som möbler fallit ikull. Ett nytt +tjut. Så tyst. + +Och dagen därpå fick Karl-Olof varning även i historia. + + + +[Bild] + + + +MITT ÄKTENSKAPS VÄL. + + +Karl-Edvard är 5 år. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart +reda på. Frågan om döden har han redan lämnat. Han funderade länge på hur +det kom sig att människor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen. +Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå +utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare. + +Han har börjat tänka på något annat. + +Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken +och tänker. Han stannar i dörren och säger: + +--Pappa, jag ville fråga om en sak. + +Då slutar jag upp att tänka och frågar: + +--Vilken sak? + +--Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken +kom? + +Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är +för ung. Och så säger jag: + +--Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du. + +--Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof? + +--Ja, då kom Karl-Olof. + +Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan +och från Gärdet hör jag en automobil surra. + +Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig +och säger kort och allvarligt: + +--Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig +och jag har så tråkigt--kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till? + +På den punkten står saken. + + + +[Bild] + + + +PROLOG TILL SKOLUNGDOMENS TÄVLINGAR. + +EN INTERIÖR FRÅN EN FAMILJ MED MODERNA BARN. + + +De börja i dag. I min familj ha de börjat för längesedan. En dag säger +Emanuel: + +--Nu ska vi börja träna på Östermalms idrottsplats. Landsorten ska ha +smörj! + +Emanuels moder fick sitta uppe om kvällarna och sy löparebyxor, och om +middagarna låter samtalet så här: + +--Vad har ni för läxor till i morgon? + +--Historiageografibiologidetkanjag alltihop, men i går var Dahlérus fin. + +--Vem är Dahlérus? + +--Han blir säkert tvåa på hundra meter. + +--Haha, skrattar Emanuels bror, aktare när Östermalmarna komma! + +--Ät hårt bröd! säger Emanuels moder. + +--Det är ingenting med Östermalmarna! + +--Ha vi inte Andersson på 60 meter, va? Och Hedly? Va? + +--Vi ä bäst av seniorer--bröderna Zätterström ha sprungit under rekordet! + +--Ät hårt bröd! säger Emanuels fader. + +En dag kommer Emanuels broder: + +--Jag måste ha 25 öre! + +--Du fick 30 öre i går till ett ritblock, du fick 60 öre i förrgår till +skrivböcker, du ruinerar mig! Varför ska du ha 25 öre? + +--Jag ska anmäla mig till stafettlöpning på 300 meter. Nilsson är för tung. + +Han får 25 öre. Dagen därpå rusar han runt i alla rummen och letar efter +något. Ingen vet vad. Jag stannar honom i serveringsrummet och frågar: + +--Vad söker du? + +--Emanuel har gömt mina löparebyxor! Han har gjort det för att vårt lag +inte ska vinna över deras! Jag _måste_ ha tag i dom! + +Emanuel svär på att han inte sett byxorna. + +Emanuels moder får sy ett par nya byxor. + +När de äro färdiga, säger han som skall ha dem: + +--Jag måste ha 55 öre! + +--Du fick 25 öre i går och 60 öre i förrgår, varför ska du ha 55 öre i dag? + +--_Jag ska väga Nilsson!_ + +--?????? + +--Han vill vara med i vårt stafettlag, men jag vet att han väger mer än +35 kilo. Nu ska vi väga honom i simhallen! Jag är säker på att han väger +2 hekto för mycket. + +--Kan inte Nilsson vägas på vågen på Valhallavägen? + +--Man kan väl inte klä av honom naken på Valhallavägen! Han ska vägas +i simhallen! + +Hela huset går nu i en oerhörd spänning hur det hela skall avlöpa. Ska +stockholmarna vinna över landsorten? Ska Nya Elementar klå Östermalm och +ska Wahlberg från Jakob klå Andersson från Östermalm. + +Jag har funderat på att skänka ett pris till den gosse som icke springer, +icke hoppar, icke kastar spjut eller diskus, som aldrig talar om idrott, +som sitter hemma vid sina läxor och går till sängs klockan halv 8. Jag vill +inte ge honom pris för hans dygders skull, men för hans originalitet. Jag +skulle vilja se hur han ser ut. + +Emanuels syster, som bara är 5 år, är dock rätt oberörd av det hela. Men en +dag frågar jag henne: + +--Ska du inte också vara med och tävla? + +--Nej, jag får inte för en som heter Låftman-- + +Till och med hon! + + + +[Bild] + + + +BREV FRÅN EMANUEL. + + +Det är nu förfärlit lenge sen jag skrev någe i tidningarna så när pappa +bröt påsten i dag och sa att nu vill julstemning ha en historia för snart ä +de jul (få se vad man får i år) så tenkte jag att jag skulle skriva en sak +såm inte _föräldrarna_ (ett bussigt ord hahaha) behövde veta av fast +historien är alldeles sann utom vad betreffar sjelva romantiseringen såm +man mycket vel har lov att jöra när man författar för till exempäl inte är +det sant vad som står i Nils Holgersån som vi läser i skolan för inte kan +en grabb sitta på en gås och flyga över Sverige så det har författarinnan +Selma Lagerlöv smäckt. + +(Nytt stycke) (Och så ska de vara stor vacker stil och små prickar här och +där så publiken kan tänka någe själv också säger pappa.) + +Det var i höstas och vi hadde nyss flyttat in från landet, där vi hade bott +på sommaren på Utö i en stor villa med 6 rum fast de bodde en fru och +hennes dotter ovanpå så att vi va ändå som alldeles ensamma och kunde gå +och bada när vi ville men jag gick i badhuset för det är kul och tji bång +att hoppa från bron och när vi kom till stan skulle det bli flygvecka på +gärdet och då sa pappa nu får Ni roligt pojkar och se på Cederström och dom +andra som flyger och alla grabbarna i vårt kvarter som Karl-Olof springer +runt på 2 minuter och 26 sekunder för jag tog tid när vi hade våra +olympiska spel fast han blev hindrad av Gösta i hörnet då började alla +grabbarna att jöra flygmaskiner av papper som gick _ganska_ högt fast min +som är en modell av Bleriå om man satte en motor i den nog skulle gå högt +fast den nog skulle falla för motorn blir för tung säger farbror Carl som +är mallig för att han har en motorbåt som går _med_ ro säger pappa hahaha +(Sätt streck mellan hana) Och så en dag kom det stora lårar och i dom var +flygmaskinerna som dom skulle flyga med under flygveckan och där började en +polis att gå på gärdet och alla grabbarna var nere och tittade och så satte +dom opp en _hanngar_ alldeles utanför oss fast det var nedanför för vi bor +tre trappor opp och i den satte dom in en flygmaskin som var _monoplan_ för +den såg ut som en fågel och inte såm en galåschhylla såm dom andra gör jag +minns Cossik när han var här för han hade en apa på hyllan (det här kan tas +bort för _publiken_ kanske inte minns Cossik fast han var väldigt lugn när +han flög och låg och såv strax före så dåm fick väckan först.) + +Och så stog alla människer hela dagarna och tittade på hanngaren och talade +om flygveckan och om vinden och det där såm dom alltid skall tala om för +att vara _malliga_ och så en mårron så hörde vi någe som snurra och då +hoppa vi opp ur sängarna allihop fast Karl-Olof vakna inte och så sprang vi +till fönstre och då var dom ute med maskin och prova motorn för att se om +den gick och propellern snurra med femton hundra slag för det gör den på en +minut och den går så fort att det var en ryss som var dum och försökte +stanna den _med handen_ och hans arm kom bort. + +(Nytt stycke) + +Och när dom hade provat motorn så satte de in maskinen i hanngaren ijen +och då gick alla grabbarna men jag stanna kvar och så kröp jag in i +hanngaren i en springa på baksidan och då stod _mekanikern_ där och han +talade med en löjtnant och så sa han det är mycket enkelt man sätter +igång motorn så här och så för man ratten åt sig när han vill åpp och +sen för man den från sig när man ska ner fast inte för hastigt! för då +slår man i och går sönder. Jaså sa löjtnanten det var intressant men jag +kröp ut och när jag kåm opp på gatan så kåm Gösta och Anders och så kom +vi överens om + + SAKEN + +och så gick vi in på våran gård in i velesipedstallet och där tummade vi +på att inte säga + + _ett ord_ + +till någon levande varelse och så bestämde vi _signalen_ eller _tecknet_ +så att vi visste var vi skulle mötas och sen gingo vi hem och jag sade +inte ett ord till Karl Olof eller någon fast dom nog gärna skulle velat +veta det. + + +Kap. 2. + +På kvällen gick jag och lade mig som vanligt och mamma var inne och sa +gonatt och jag kröp under täcket och låssades sova fast jag inte gjorde det +för att Karl-Olof inte skulle märka något och sen låg jag vaken fast det +var rysligt svårt men Karl-Olof jälpte mej för han talade i sömnen och +skrek till var femte minut för han drömde väl om Texas Jack som han läser +om kvällarna och när klockan blev ett så steg jag opp och kledde mej sakta +och smet mej ut i mörkret och när jag kom i farstun så stod fabrikörens +Beda och flörtade med en gadist men då hosta jag till och då sprang hon in +i köke och gadisten smet opp i vind och då kom jag ner i andra trappan och +där stod direktörens Agusta och flörtade med en gadist till och så hosta +jag igen _med samma resultat_ fast gadisten höll på att springa ikull mej i +trappan och så kom jag ner på gården där jag stellde mej bakom källardörrn +som alltid är öppen och började _jama_ för det var tecknet och då kom Gösta +och Anders fram ur velisipedstallet där dom hade setat och ventat en hel +kvart för deras klåckor gick inte rätt. Och så kom vi ut på gatan. Där var +alldeles mörkt. Då det är spennande skall man skriva korta meningar. Inte +ett jud hördes. Annat än stormens tjut i vederflöjlarna. Vi kommo ned på +Gärdet och smögo oss sakta fram till hanngaren. Mörka moln foro på himlen. + +Det var bitande kallt. Marken knastrade under våra fötter. + +En ensam lykta lyste i fjerran. + +En hund skellde vemodigt. + +Jag gick in i hanngaren och kom ut och sade: + +--Vakten sover som en stock. + +Så lyfte vi opp skynkena försiktigt och så drogo vi ut maskinen på marken, +den var mycket lett att dra ut alldeles som en velisiped och vakten sov +hela tiden. Och så stellde vi maskinen på landsvägen och vände propellen +mot vind _för det är bäst att gå upp mot vind_ och så gick jag opp och +satte mig i apparaten och Gösta och Anders höllo i där bak och så sade jag +när jag lyfter handen så slepper ni! alldeles som Cederström gör. Och så +satte jag i gång motorn så den började snurra som mekanikern sagt och den +bullrade alldeles förfärligt och innan jag visste ordet av hade Gösta och +Anders släppt av där bak #och jag flög i väg#. + +Jag drog åt mig ratten och så steg jag opp i luften jag var alldeles lugn +fast jag inte gjort det förut och jag tenkte det här är ju ingenting det +var som att sitta i en stol alldeles säker och jag flög fram mot skogen. + + * * * * * + +Solen steg upp i öster och förgyllde med sina milda strålar den omgivande +trakten. Jag steg högre och högre i den eterblåa luften (det här har jag +knyckt ur en 25-öresbok) och snart hade jag jorden jupt under mig. Jag +hörde bruset av det analkande havet och då beslöt jag mig för att venda. +Sakta förde jag ratten åt venster och vende inåt Gärdet. Jag flög mot +staden igen och då förde jag fram ratten och sjönk sakta mot jorden +alldeles bredvid hanngaren där Anders och Gösta tog emot mig och hurrade +när jag steg ur och vakten sov fortfarande jupt fast maskinen hade bullrat +så förfärligt. Då stellde vi in maskinen igen och gick hem och så skilldes +vi vid porten och tummade på att inte säga ett ord till någon och när jag +kom i första trappan så stod grosshandlare Hansson där och öppnade sin dörr +och hade kängerna i hand och sade _tysst! tysst!_ och så gick han in för +att inte frun skulle vakna. Men jag gick opp och då var Karl-Olof vaken +och frågade: + +--Vem var det som flög? + +--Det var jag sa jag men då skratta han och somna igen och inte förrän +nu har jag talt om historien och den är sann från början till slut. + + _Emanuel._ + + +Tillägg: + +De ä lögn alltihop för jag har läst det. Och fast Emanuel säger att pappa +har sagt att en historia inte behöver vara sann bara _låta_ som den voro +sann. Men jag har läst om Georg Wassington han _kunde_ inte ljuga och det +kan inte jag heller. + + Högaktningsfullt + + _Erik_ + Emanuels bror. + + + +KONFEKTPÅSEN. + + +Jag hade nyss gått till sängs och skulle just släcka ljuset, då jag hörde +det knarra i trappan från övre våningen. Så knackade det på dörren och jag +ropade: stig in. + +Emanuel stod på tröskeln i sin långa vita nattskjorta. + +--Hur är det, sade jag. + +--Jag har legat och tänkt på en sak, som jag vill fråga om. + +Emanuel såg mycket allvarlig ut. Han lutade sig mot dörrposten och sade med +långsam och litet högtidlig röst: + +--Om en pojke går med en flicka på en teater eller en biograf och han har +en konfektpåse, ska han då ge henne hela konfektpåsen eller ska han bara +bjuda henne ur den? Astrid säger, att han inte är korrekt, om han inte ger +henne hela påsen. + +Jag log och tänkte: Nu äro vi där. Sjutton år och det börjar, gentlemannens +plikter. Ögonblicket är inne, det ögonblick i en mans liv, då han förlorar +sig själv och blir en kvinnas tjänare och slav. + +Jag sade: + +--Du vill helst ge henne en bit i taget, vilket ju är det riktiga, men +naturligtvis skall du ge henne hela påsen. Du måste göra det och du bör +vara glad, att det bara är en konfektpåse. + +Det föll mig något in och jag tillade: + +--Har du frågat din mor om saken? + +--Ja, sade Emanuel och såg rätt ut i luften, hon säger, att jag bör ge +henne hela påsen och att en gång kommer jag att ropa på konfektpojken, köpa +en påse till och sen smita ut i kaféet och lämna henne ensam med konfekten +hela mellanakten. + +Det blev tyst, och så sade jag: + +--Naturligtvis har din mor rätt. Hon har alltid rätt, ty hon är +kvinna--liksom Astrid. + +Vi sågo på varandra och i den blicken låg allt det goda och vackra +samförstånd, som rått mellan världens alla män från urminnes tider. + +--God natt då, sade Emanuel och så försvann hans långa smala fötter genom +dörröppningen. + +Jag släckte ljuset och beredde mig att somna, då det knackade i den tunna +brädväggen och jag hörde Anna-Claras gälla flickröst: + +--Jag har hört alltihop vad ni har sagt! Varför ska den där Astrid ha en +hel påse konfekt, när jag bara får en sån liten, liten bit? + +Livet är fullt av underbara frågor. Man reder sig bäst genom att icke +försöka besvara de värsta. Och därför ropade jag tillbaka: + +--En flicka, som är så liten som du skall sova så här dags på natten. +Tyst nu. + +Och så blev det tyst. + +Men när Anna-Clara en gång blir sexton år, får hon alldeles säkert en hel +påse konfekt och inte bara en liten bit. Men den påsen får hon _aldrig_ +av Emanuel. + + + + +ANDRAS BARN + + + +[Bild] + + +HERR STEN. + + +Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det +icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, +ropa alla barnen i bostadshuset: + + + Fästmö och man + kysste varann + högt upp i skorsten + med viskan i hand! + + +Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa, +och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer--precis +så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första +väninna. Och det är så många år sedan. + +Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst, +som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en +förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke +sämre--men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över +min första kärlek bodde icke i Bostadshus--de voro lika grymma ändå. +Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären. + +Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta +_på det sjunde_ är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore +6 år. + +Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon +har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. +Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa +gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden. +Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills +Anna-Clara kommer från skolan. + +Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan +och frågar: + +--Ä Anna-Clara hemma? + +--Nej, säger jag, hon är i skolan. + +--Jaså, säger Sten, och så stå vi där. + +--Stig in ändå, säger jag, och se hur vi ha det! + +Så har det gått till många gånger. Jag börjar bli litet högfärdig, ty jag +tror, att det är mig han söker fast han säger, att det är Anna-Clara. + +Han sätter sig i den gamla björksoffan och ser mycket allvarlig och +tänkande ut. Det är som han letade efter ett samtalsämne. Inte kunna vi +tala om vädret, det är för banalt, jag ser att han längtar hem, men så +kommer det som gav uppslag till denna berättelse. Detta med lampan. + +Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som +är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som +uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie +bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös +och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång +tillhört dagens krönika. Man känner väl igen deras ansikten och figurer. +Där är den radikale politikern, musikern med den kala hjässan, +hovpredikanten, teaterdirektören och den en gång mäktige polischefen. Runt +ringen löpa de, förföljda av det hemska vidundret med det öppna gapet. + +Sten tittar rätt på lampan som om han aldrig sett den förut och så säger +han: + +--Får djuret inte tag i dom? + +--Nej, säger jag, de springa undan. + +--Ja, men när de stanna! + +--De stanna inte, de bara springa. + +--Ja, men bli de aldrig trötta? + +Jag blir intresserad. Något försiggår. + +--Vad menar du, säger jag. + +Han blir ivrig och så svarar han: + +--Han måste ju få tag i dom och äta opp dom, för inte orkar dom springa +i evighet! + +Nu börjar jag förstå honom. Nu gäller det att gå försiktigt fram så att vi +inte falla. + +--Tycker du att dom springer? säger jag. + +--Ja visst springer dom. + +Jag letar fort fram en låda med fotografier över allt möjligt som jag själv +tagit. Där är också en fotografi av några hästar på en kapplöpning. Jag +visar honom den och säger: + +--Ser du att hästarna springa? + +--Inte! svarar han. + +Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom: + +--Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten. Denna bild på +lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna +gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död. +Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment +av en rörelse. + +Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort +lampan och så säger jag: + +--Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak. Här är en ung man som fått se +din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de +löpande människorna eller den vilda Urhunden. + +Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han: + +--Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters +evighet så länge kopparn håller! + +Jag skall just berätta detta för min gäst, då min dotter kommer inrusande +direkt från skolan. Då hon fått av sig kappan och mössan och slängt +böckerna på kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och säger: + +--Hur tror du att det går med de här gubbarna? Tror du Urhunden får tag +i dem till slut? Sten tror, att han kommer att äta upp dem en vacker dag. +Vad tror du? + +Anna-Clara såg på oss bägge så nedlåtande som endast en kvinna kan se på +två dumma karlar och så sade hon: + +--Usch, vad ni ä dumma. Dom ä ju inte levande--de ä ju bara som dom +föreställer! + +Då drogo vi oss tillbaka mycket generade och jag tänkte: + +Min dotter saknar all konstnärlig begåvning--gudivaretackochlov! + +Men hur skall det gå för Sten? + + + +[Bild] + + + +OLYCKAN MED ANNA-LISA. + + +Fru Göransson hade bott hela sommaren på landet. I en liten stuga långt ute +i skärgården. Och haft det alldeles förtjusande. Barnen blevo solbrända, +fru Göransson själv såg ut som i sin allra bästa ungdom och herr Göransson +hade magrat sex kilo av morgonrodden efter gäddan, som dock tyvärr höll sig +ännu magrare--så smal att man aldrig fick se den. + +Göransson var grosshandlare. Han handlade med kolonialvaror och det är +en rätt god affär. Kaffe och te och sydfrukter ska ju folk alltid ha. +Därmed lämna vi Göransson. + +Anna-Lisa var fyra år och är dotter till Göranssons. Hon är den yngsta +dottern. Hennes syster Elisabet, som inte alls har med den här upprörande +historien (man skall strax få se!) att göra, är 2 år äldre. Hon är alltså 6 +år. Tänk, vad tiden går! + +Då kriget kom, flyttade Göranssons in från landet. Inte därför att +Göransson bara betalt halva hyran (ehuru det kom väl till pass), utan +därför att fru Göransson icke ville bli tillfångatagen av fienden. +Göranssons flyttade in hals över huvud, kastade ned det nödvändigaste i +några lårar huller om buller och gåvo sig i väg och kommo lyckligt och väl +i land vid Nybroviken utan att fienden hade upptäckt fru Göransson. + +Och nu bodde Göranssons i våningen. Och fru Göransson lade varje afton +säkerhetskedjan på tamburdörren och fick ofta sin man att gå upp mitt i +natten, tända ett ljus och slå under sängarna med en eldgaffel allt under +det att fru Göransson grät (konvulsiviskt) och ropade: + +--Vad skall det bli av mig, arma olyckliga varelse! Jag kände alldeles +tydligt att han rörde vid sängbotten! Om man ändå kunde få upp en polis!! + +Om dagarna var fru Göransson lugn. Hon drack kaffe hos Bergs med Amelie och +åt bara tre bakelser ty »tiderna ä verkligen förfärliga, tänk, dom har höjt +saltet med fyra öre och vad får man inte ge för lingonen, det är så att man +inte vet vart man ska ta vägen och tänk om fienden etc.». + +Då fru Göransson druckit kaffet går hon och Amelie och Anna-Lisa ned i +Kungsträdgården för att Anna-Lisa ska få leka i sandhögen. Och då sitter +fru Göransson och Amelie på ett säte bredvid och tittar på allt folket som +går förbi. + +Och nu börjar det som skall hända. + +Anna-Lisa blir trött på att gräva i sanden och hon tycker att det är mycket +otrevligt att en liten gosse som hon aldrig har sett förut och som hon inte +är presenterad för och som har fräknar _på näsan_, sitter och häller sand +innanför hennes klänning, på halsen, så att det rivs. Anna-Lisa lägger +ifrån sig hinken och spaden och sätter sig tyst och stilla på sätet bredvid +tant Amelie, ty bredvid mamma sitter en tjock herre, som är violett i +ansiktet och som då och då säger: Poh! Poh! + +Anna-Lisa sitter illa på soffan. Sofforna i Kungsträdgården äro +gammalmodiga. Man sitter illa på dem. När gör stadsfullmäktige något åt den +saken? + +Anna-Lisa lade det ena benet under det andra för att sitta bättre. Det kan +en dam mycket väl göra. Om hon är fyra år. En dam om 20 år kan inte göra +det på grund av uppfostran, blyghet, fördomar och framför allt på grund av +den moderna kjolen. + +Det var vänstra benet Anna-Lisa lade på sätet och samma bens fot var det +som helt plötsligt utan att Anna-Lisa hann hindra det åkte in mellan två +bräder på sätet. Anna-Lisa försökte genast dra ut foten ur springan men det +gick inte. Foten satt fast. Den stack ut på undersidan av sätet. + +Fru Göransson sade: + +--I morgon dag låser jag in varenda matbit! Människan äter mej ur huset! +Adolf får säja vad han vill. + +Amelie sade: + +--Jag tror jag ska ta en människa som kommer och går, så slipper man maten! + +Den äldre herrn med det violetta ansiktet sade: Poh! Poh! + +Och i detsamma skrek Anna-Lisa till. Hennes skrik fyllde luften mellan Hans +Majestät Konung Karl XIII och Wahrendorffsgatan. Den lille gossen med +fräknarna på näsan reste sig sakta upp från sandhögen. Man såg på honom att +han tänkte: det är mitt fel. Så vände han ryggen åt alltsammans och gick, +utan att vända sig om, raka vägen till sin fader och moder som bo i +Vasastan och som äro mycket hederliga och allmänt omtyckta personer. Modern +har matvaruhandel. Hennes kroppkakor äro de bästa i kvarteret. + +Anna-Lisa fortfor att skrika. Hennes moder och tant Amelie rusade upp från +sina platser och den äldre herrn sade: + +--Barnet skriker! + +Amelie svarade spetsigt (hon kan vara spetsig): + +--Det förefaller så! + +Fru Göransson ropade: + +--Herregudihimmelenstron, barnet har ju fastnat med sin lilla fot mellan +spjälorna! Ta ut foten, Anna-Lisa! Hjälp henne, Amelie!! + +Foten satt kvar. Amelie drog i Anna-Lisa uppifrån och fru Göransson låg i +sanden och försökte underifrån att få loss foten. Anna-Lisa skrek. + +Den äldre herrn reste sig och sade: + +--Foten har fastnat i sätet. + +--Tala om något nytt! skrek Amelie. + +--Herregudihimmelenstron, vad ska jag ta mej till--vi som ska vara hemma +till middan! sa fru Göransson. + +Anna-Lisa skrek. + +Människor som gingo genom torget stannade och ställde upp sig i ring runt +om platsen. Personer som gingo på Arsenalsgatan sågo att något var i +görningen och kommo springande. + +Den äldre herrn såg på Anna-Lisa och sade: + +--Det finns tre sätt att ordna saken. Antingen får sätet sågas sönder eller +får barnet sitta så länge att det magrar loss eller också måste foten +amputeras. + +--Odjur! skrek fru Göransson. + +--Att såga sönder sätet, fortfor den äldre herrn, låter sig ej göra utan +tillstånd av Drätselnämnden och att få ett sådant tar ungefär 4 månader-- + +--Är det inte bäst att skicka efter ambulansen? sade ett fruntimmer som +stod längst bort i kön och som trodde att det var fru Göransson som låg på +marken, och som blivit sjuk. + +--Det finns inga ambulansvagnar som är gjorda för säten med fastsittande +barn, sade den äldre herrn. Jag förmodar att sätet måste följa med. + +Folksamlingen var nu så stor att en polis som stod på Arsenalsgatan vände +sig om för att slippa bli störd. + +--Tira, grabbar, ropade en pojke, som var på väg hem från skolan, dom har +tagit en spion! De ä han me ansiktet! + +--Ä han tysk, sade en liten flicka som går i Åhlinska skolan och som hade +utslaget hår som var lockat med tång. + +Anna-Lisa skrek. + +--Vem är det som har slagit det lilla barnet? sade en äldre fru som gått ut +ett ärende åt sin man som låg hemma och hade vatten i knät. Man ska aldrig +slå barn! Kom ihåg det! sade hon till Amelie. Det går mycket lättare med +mildhet. + +Amelie svarade icke. Hon var sysselsatt med att sträcka upp ett stadsbud +som hela tiden yrkade på att man skulle vända upp och ned på sätet och +skaka på det så att flickan kom loss! + +Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig väg fram till +sätet och sade till fru Göransson som fortfarande låg på marken: + +--Vad gör ni med barnet? Stig opp! + +Fru Göransson steg upp. Polisen kastade en blick på Anna-Lisa och så sade +han: + +--Hon har fastnat med foten. + +--Det är just vad jag sa för en halvtimme sen, sade den äldre herrn, men +det var ingen som trodde mej. + +I detsamma kom två kompanier av Göta garde tågande fram genom +Arsenalsgatan. De hade varit på marsch och hade musik med sig. Trummorna +smattrade och tonerna av musiken flöto ut över lindarna i Kungsträdgården. +Folksamlingen kring Anna-Lisa upplöste sig själv. Alla sprungo för att se +på militären. Endast polisen stannade kvar hos fru Göransson, Amelie och +Anna-Lisa. + +--Om damerna lova att inte tala om det för någon människa, så ska ja ta +loss flickan, sade konstapeln. + +--Naturligtvis! svarade Amelie och fru Göransson. + +Konstapeln tog upp ur fickan en stor fällkniv. + +--Människa, vad tänker ni göra?! skrek fru Göransson som var moder till ett +barn som satt fast i ett säte. + +Konstapeln svarade icke. Han började i stället skära i sätet i motsatt ända +där Anna-Lisa satt fast. Då han var färdig, sköt han Anna-Lisa bort till +den utvidgning han gjort i springan och så lyfte han upp den fångna foten. +Anna-Lisa var fri. + +--Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av +gammal vana: hur mycket är jag skyldig? + +--För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig +ett nöje att göra er den lilla tjänsten. + +Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig. + +På Hamngatan sade Amelie: + +--Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om +din man. + +--Min man! sade fru Göransson och stannade mitt på gatan, _min man!! ser +han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!!_ + +Sen var jag inte med längre. + + + +[Bild] + + + +DEN UPPRIKTIGE EDVARD. + + +Lille Edvard, som är fyra år på det femte sitter i spårvagnen med sin +mamma. Det var en gul spårvagn, som gick till Lidingön, men det inverkar +icke på historien. + +Det var alldeles tyst i spårvagnen då Edvard sade: + +--Mamma, den där tanten mitt emot har en tand som sitter lös--den rör sig +när hon talar. + +Vagnen smålog och alla tänkte: + +Tänk, han såg att hon har löständer! Ett sånt litet intelligent barn! + +Men Edvards mamma rodnade och tänkte: + +--Varför skulle vi gå upp i den här vagnen! Det är förfärligt att ha små +barn med sig. + +Edvards mamma steg av vid nästa hållplats och då hon kom ned på gatan tog +hon Edvard rätt hårt i armen och sade: + +--Du får aldrig säga något högt om främmande personer, som du inte känner. +Det var mycket fult att säga så där om tantens tänder. + +Edvard svarade:--Mamma har aldrig sagt mig förut att jag inte skulle få +säga så. Vad är det jag inte får säga? + +--Du får inte tala om hur människor ser ut och huru de tala och huru de +bära sig åt. Det är mycket oartigt att göra så. Om det är något du vill +säga skall du först fråga mamma. + +Edvard och Edvards mamma togo nästa gula spårvagn och Edvard var tyst +en lång stund men så fick han syn på en äldre herre som satt rätt långt +fram i vagnen. + +Edvard såg på honom länge och så sade han: + +--Mamma, får jag fråga om en sak? + +--Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som +man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn. + +--Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut +som om han haft skoskav på den?! + + * * * * * + +Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil. Det +blir dyrare, men också lugnare. Edvard tycker också mera om att fara i bil. + + + +[Bild] + + + +EN HJÄLTE. + + +Ernst-Olof var en hjälte. Därom fanns inga tvivel. Hela ön var säker på den +saken och Ernst-Olof kände det själv. + +Då han kom på vägen till bryggan, viskade man: + +--Där går han! Det är han! Tänk, så duktigt! + +I tre dagar hade Ernst-Olof varit en hjälte. Under de 14 år han förut levat +och gått här på jorden, hade han bara varit en vanlig pojke, lik alla andra +pojkar, med en pojkes alla fel och svagheter i karaktären. + +Men så kom vändpunkten, den stora händelsen i hans liv, då han blev en +hjälte, en person som en hel ö med 300 invånare kände och talade +uteslutande gott om. _Han hade räddat ett människoliv._ + +Tack vare honom hade en liten flicka, som var sina föräldrars lilla +älskling--det äro ju alla små flickor, huru de än se ut--ryckts undan en +säker död. + +På morgonen, då Ernst-Olof vaknade, visste han ingenting om det som skulle +hända på aftonen. Han var bara trött och sömnig som vanligt, och det första +han tänkte på var, att det var hans tur att bära vatten och ved den dagen. +Tanken på dessa besvärande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det såg ut +att bli en varm dag, och då var det dubbelt svårt att knoga med de stora +vattenhinkarna den långa vägen från källan till villan. + +Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom +sig. För 25 öre hade han fått sin yngre bror att övertaga vattenbäringen +och vedhämtningen och själv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem +till middagen, som han åt med frisk aptit, och sedan han med stort besvär +letat reda på en chokladbit, som hans lilla syster gömt under en soffa i +sitt dockskåp, gick han ut för att se på naturen. + +Och två timmar därefter var han en hjälte. + +Han stod vid ångbåtsbryggan, då det hände. En flottans barkass hade nyss +kommit in. En kapten och några flottister gingo i land och på bryggan stod +en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgängeskrets och följde +intresserat sjömännens arbete med båten. + +Då föll Ingrid i sjön. Ingen vet hur det gick till. Hon bara föll i sjön. +Direkt från bryggan och rätt ned i vattnet, som var så djupt, att Ingrid +aldrig hade bottnat, även om hon varit tio gånger så lång. + +Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem år. Ernst-Olof såg då Ingrid +föll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte, +som om det varit en vattenhämtning eller en vedbäring. Han bara hoppade. +Han kände att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha kläderna +på sig i sjön. Men han tänkte icke mycket eller länge på den saken. Han +fick tag i Ingrid, och då han kände, att hon inte gjorde motstånd, visste +han att saken var klar. Han simmade på rygg med säkert tag om Ingrids arm +runt om bryggan fram till viken, där stranden var lång och grund, och där +gick han upp med flickan. + +Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första +erkännandet: + +--Det var en duktig pojke! Riktigt duktig! + +Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt +hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och +ledde hem honom. Han kläddes av. Han fick varm mjölk, han fick torra kläder +och runt omkring hörde han i ett surr: + +--Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En +sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit +där! Han borde ha något för det där! + +En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet, +tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom +med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst +överraskad och förvånad ut. + +Ernst-Olof själv kände ett djupt allvar lägra sig över sin unga själ. Han +blev en man. Han tog en konfektbit och sade: + +--Vad är det att bråka om! Jag tog opp jäntan. Det var väl ingenting! + +Så kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvärlig. Hon föll den unge +räddaren om halsen och kysste honom, grät och sade, att när hon kom till +stan skulle hon köpa honom något riktigt vackert. Var det något särskilt +han ville ha? + +Ernst-Olof försökte rodna av blygsamhet och längtade ifrån alltsammans. + +Men kvällen var hans. Vid dansen på Societeten var han favoriten. Alla +flickorna skulle dansa med honom. Och för alla mammor och pappor fick +han berätta hur alltsammans gått till. Och man klappade honom på huvudet +och frågade om hans ålder och vad han tänkte bli och om det gick bra för +honom i skolan. + +Ernst-Olof svarade snällt på alla frågor, och då lilla Ingrid själv kom och +tackade honom, tog han henne i hand och kände sig som om han plötsligt +blivit 25 år äldre. + +Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var +ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men +något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom. + +Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev +allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara +olik alla andras. Ernst-Olof har liksom en gloria över sin rödhåriga +hjässa, en gloria som för var dag besvärade honom allt mer och mer. Han var +van att gå barhuvad--även då det gällde karaktären. + +Det kom ett visst allvar och en tvungen värdighet över hans uppträdande. +Pojkarna stannade upp med sina lekar, då han kom, och hemma i familjen +sattes han upp som ett exempel för de andra syskonen. + +--Se på Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till föredöme! Han är som en +pojke skall vara. Kom ihåg vad han har gjort! + +Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och +kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till +gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra +på landet. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och plommona kunde ätas +fast de voro hårda och sura. + +En dag säger Ernst-Olofs fader: + +--Nu stjäls det äpplen i pastorns trädgård. + +--Ja, kvällarna börja bli mörka, sade Ernst-Olof. + +Den kvällen togs en pojke, just då han snattade äpplen hos pastorn. Pastorn +tog honom själv. På bar gärning. Med fickorna fulla av frukt och smygande +fram under träden. Pastorn tog ut pojken på vägen, där det var ljust, såg +honom i ansiktet och sade: + +--För den här gången får det vara, men nästa gång blir det tråkigt! + +Dagen därpå visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trädgård. + +Ernst-Olof sade, då han fick höra det: + +--Det där att stjäla äpplen tycks vara en osäker sysselsättning. Åtminstone +hos pastorn. + +Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme +med kvällsvarden, men han kom inte. + +Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande +skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i +direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig. + +Kvällarna förut hade Ernst-Olof varit ensam i trädgården, men denna vackra +afton fick han sällskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gånger försökt gå +ned ur trädet men Buck tillät det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof +började med att kasta äpplen på honom. Små hårda kart, som träffade Buck +mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar. +Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken +förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att +stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång, +men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom. + +Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör +Pilman. + +Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig +Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns +spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej +läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de +andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke. + +Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset. Han gick med +händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd +och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt. + +Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom +sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det +var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora +ära och rykte. + +Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under +näsan på henne och sade så hårt han kunde: + +--Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, +så kommer jag absolut inte att dra opp dej--så mycket du _vet det, jäkla +jänta_! + +Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga +berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var +tyst. Man hörde bara en ensam hund som skällde. Kanske satt han under en +pojke, som stal äpplen ur en annans trädgård. Men vad angår han oss? Det +var säkert bara en helt vanlig pojke, utan ära och rykte och en sådan +kan man ju inte ha något djupare intresse för. Om man inte händelsevis +rår om trädgården. + + + +UR LIVET. + + +Häromdagen gingo två små snälla barn, en gosse och en flicka om 8 och 12 +år, för att köpa en födelsedagspresent till sin mamma. De bestämde sig för +en flaska eau de cologne, men då de skulle köpa den, fingo de underteckna +en förbindelse där de på heder och samvete förbundo sig att inte förtära +eau de colognen. De skrevo på, ty de äro snälla och laglydiga barn, men då +de kommo ut på gatan, sade den lille gossen: + +--Det var då väl att det inte var choklad, för då hade vi blivit menedare! + + + +POKER + + +--Ska vi ta de här bordet? + +--Har du inget annat--jag vill ha ett med falluckor och extra lekar inunder +skivan. + +--Hur många ä vi? + +--37. + +--Jaså 5. Ska vi ta ut kort? + +--Ja, till och med åttorna. Det blir bekvämast. + +--Låt oss tala allvarligt. + +--Varför de? + +--Då bryr jag mig inte om det hela. + +--Alltså bli vi bara fyra. Skönt. + +--Bråka nu inte. Sitt ned. Vi ta ut till och med fyrorna. + +--Förlåt jag frågar, var det inte poker herrarna tänkte spela? Alla korten +med och ingen joker! + +--Ingen joker!! Var ä min överrock? Jag går in i en annan klubb! + +--Sitt ned. Vi ta alla korten med och joker. + +--Det är inte poker, men det gör detsamma. Jag uppoffrar mej! Hur hög ä +maxen? Ä de dom här korten ni tänker använda? Finns de någon mangel i +huset? Och kemisk tvättinrättning? Spår dina barn? Lägger jungfrun patiens? + +--Det här blir ingen ordning. Hit med korten! Jag ger! + +--Varför det? + +--Maxen 1,25 och dubbelmax 2,50. + +--Det var enkelt och smakfullt. Är du bortbjuden på kaffe? I vilka familjer +går du? Bor du i Vasastan? Maxen 5 kronor och ingen dubbelmax. + +--Kan du låna mej 100 kronor? + +--Nej, kan du? Ge nu och prata inte smörja! + +--Man brukar ge ett i taget. + +--I bättre mans barns hus, ja. Här ge vi 3. + +--_Sats!!!_ + +--Flåt, flåt! + +--_Straddla!!!_ + +--Nä. + +--De här va trevligt! Hur ser joken ut i den här boskapen? + +--Går du med? Sitt inte och söla! Tekniken! En krona kostar de! + +--Kort! + +--Nå, blir det något av? Hur länge dröjer de? + +--Fem friska. + +--Det fattas en krona. + +--Jag har satt. + +--Det är ingen som betvivlar de. + +--Du har väl glömt själv. + +--Det är jag som har glömt. Varsgå! + +--Nå, du är blind. Får du någe ur dej? + +--Så gott va de ja. + +--Har du tretal då? + +--Innan vi gå vidare, hur mycket får man för royal straight? + +--Nu frågar jag dig allvarligt på heder och samvete: har du något att +föreslå? + +--Nej! + +--Då frågar jag dig ännu en gång utan heder och samvete: har du något att +föreslå? + +--Nej! + +--Sakta. Ska vi öka? + +--Nej! + +--Tänk på ditt tillkommande liv: ska vi dela? + +--Nåja, de va inte mycket. + +--Du klagar--25 öre. + +--Ja sa inte vad som inte var mycket. + +--Kan tro de! Du menade väl håret på din gamla mormor?? + +--Jag har fått _sex_ kort. + +--Angår oss inte. + +--Vad skulle du köpa på dom här? + +--Inga råd. + +--Jag har lagt mej. + +--Tag guldet! + +--Vad hade du? + +--Arton äss på given hand. + +--Nej, men jag hade verkligen en straight till ässet. + +--Då gör vi jack. + +--Nå, träffade du henne i går? + +--Jo, var lugn. + +--Ä hon vid Vasan? + +--Jojomän. + +--Jäkla stilig flicka. Känner du systern? + +--Den lilla ljusa? + +--Åja, inte så liten. + +--Hör nu!! Vad är meningen? Ska vi sitta och ta opp tiden med era privata +arvsangelägenheter?! Ha vi kommit hit för att spela kort eller ej? + +--Jag såg henne på Fredsgatan i går. + +--Va hon ensam? + +--Jag _har_ satt! De va då fan!! Räkna efter själv!!! + +--Hon hade Elsa med sej. + +--Vad öppnade du på? + +--Ä inte flush bättre en full hand? + +--Inte när alla kort ä me. + +--De va lögn! + +--Ta hit lexikonet! Ring upp Berggren! Han vet det! + +Så långt har man hunnit, då dörren sakta öppnas och en liten gosse med +ljusa lockar blir synlig i dörröppningen. Han är klädd i en lång vit +skjorta, vars nedre kant täcker hans bara fötter. + +Spelet stannar och allas ansikten vändas mot dörren. Gossen ser på +alltsammans med sina frågande, undrande ögon och så säger han litet +darrande i rösten: + +--Jag ville--bara--säga god natt--åt pappa--pappa glömde det. + +Det blev alldeles tyst för några sekunder. Tankar försökte tänkas. Så kom +en jungfru, tog in barnet och gav det smäll, varpå spelet fortsattes som +förut. + + + +[Bild] + + + +SARA. + + +Eva blev mycket glad då jag kom på visit. + +--Så roligt, sade hon och kom emot mig i dörren. Edvard har rest till stan, +han har så mycket att göra. + +--Det är så vackert väder, sade jag. Litet kallt, men klar luft, man går så +lätt. + +--Jag har suttit och undrat om jag törs ta ut Sara. Tror du det är farligt? + +--Jag känner så litet till småbarn och jag kommer inte själv ihåg om jag +brukade gå ut när jag var åtta månader. + +--Ser du, doktorn har sagt, att hon mycket väl kan vara ute om det är ända +till fem grader kallt, men inte mer. + +--Och det är i dag? + +--Jag har tittat på termometern. Det är fyra grader, men Edvard säger att +fönstertermometrar visa alltid fel. Husets värme inverkar på kvicksilvret. +Alltså skulle det vara kallare än det är. + +--Det är mycket möjligt. Om du nu mäter upp husets värme och drar den ifrån +kylan ute, du förstår, så får du veta hur kallt det är ... + +--Hur menar du? Hur skall jag kunna mäta upp husets värme? + +--Det vet jag inte. Jag förstår inte alls sådana saker, men jag tror att om +du hänger upp en termometer i ett träd i trädgården och låter den hänga en +stund, så kan du sedan se efter om du törs ta ut Sara. + +Eva stannade på tröskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles +stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora +som de bli på den som spänt lyssnar. + +--Hörde du något? viskade hon till mig. + +--Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud! + +--O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon +skall ha mat. + +--Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla +björksoffan. + +Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var +avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan +dess. Evas handarbete skulle nu passa som ridå till en medelstor teater. +Jag såg på hennes händer, då hon sydde, och jag tänkte: tiden står still, +de äro lika vackra som för tio år sedan. + +Så sade hon: + +--Edvard berättade, att du tänkte köpa det där huset, är det sant? + +--Ja, sade jag, jag har tänkt över affären, och jag kommer nog att göra +den. Ser du-- + +Eva lade ned arbetet och sade: + +--I går hörde vi _alldeles tydligt_ att hon sa mam-ma, mam-ma! Tycker du +inte det är underbart? + +--Jo visst, sade hon det alldeles tydligt? + +--Så _tydligt_ som jag säger det nu. + +Det blev tyst och så sade Eva: + +--Du sa något om huset. Hur mycket kostar det? + +--Tre hundra tusen, men det är mycket intecknat. + +--Hör du, vad menas med intecknat? Edvard talar också om inteckningar. + +--Jo ser du, om du äger ett hus och du behöver-- + +Eva lät arbetet falla i golvet, reste sig sakta ur stolen, smög sig på tå +tvärs över rummet, stannade vid en dörr, lyssnade och kom leende tillbaka. + +--Jag trodde att hon vaknat. I går, när jag kom in, låg hon _alldeles +vaken_ och bara såg på mig. Är det många våningar i huset? + +--Ja, rätt många. Och så är det butiker. + +--Då kan du få in stora hyror. Tänker du höja dem? + +--Inte ännu, det är så dåliga tider, men när krisen-- + +--Tänk, vi måste ställa stolar runt omkring henne. Edvard talade om att han +haft en kusin, som ramlade ur vagnen, när hon var sex månader och hon blev +låghalt för hela livet, vad kostar en sexrumsvåning? + +--Det är olika, 2,400 och 2,600. Med alla bekvämligheter. + +--Varmt och kallt vatten i toaletten? + +--Ja visst. + +--Du kan inte tro, vad man har nytta av det. När vi bada Sara, så går det +så lätt, men tänk, i går tog Jenny det två grader kallare och hon skrek +inte alls, men när jag fick se det, hällde jag på, så det blev två grader +varmare än annars och så har du väl hiss i hela huset? + +--Ja visst, även i köksuppgången. + +Det ringde i telefonen. Eva sprang ut i tamburen och svarade: + +--Hallå, nej kan du tänka dej, inte ännu, hon har sovit i tre timmar. +Varför vill du inte köpa den? Faster Amelie säger att det inte alls är +farligt, om man tvättar dem ordentligt och kokar dem i ett par timmar. Å, +det är väl andra som har nappar. Sa doktor Jonsson det, frågade han hur +mycket hon vägde? Nej, vad säger du, kan hon inte gå ännu? Och i Italien +som dom lindar barnen på en bräda för att de ska växa raka. Nej, det är +fyra grader. Jenny har gått till speceriaffärn för att köpa tvål, vill du +hämta de där bindlarna när du-- + +Här tog jag upp ett visitkort ur min plånbok och skrev: + +_Förlåt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gång!_ + +Jag lade kortet på handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att +tala i telefon. Jag tog på mig hatt och rock. Eva såg och hörde intet. Hon +talade i telefon. + +Jag lämnade huset och gick till stationen, for hem. + +I dag på morgonen mötte jag Evas man. + +--Så roligt att träffa dig, sade han. Eva talade om att du köpt det där +huset. Hon ville så gärna veta något om det. + +--Säg henne, sade jag, att om hon lindar henne väl och lägger varmt på +henne så kan hon ta ut henne om hon inte sover när hon vaknat och det är +fyra grader kallt om man bortser från husets värme och dessutom lägger på +minnet att badvattnet inte är för kallt när det är två grader varmare än +i Italien, där dom har napp från faster Amelie och lindar barnen på bräder +så att dom inte ramlar ur vagnen och blir raka i ryggen-- + +Evas man såg sig om efter en poliskonstapel och då ingen kom, vände han +mig tvärt ryggen och sprang hela gatan utför. Förmodligen sprang han ut +till landet. Han trodde att något hade hänt Sara. + + + + +INNEHÅLL. + + +ANNA-CLARA. + + Om Anna-Claras födelse 7 + Religion 12 + Kajsa 15 + Anna-Clara berättar om ett filmdrama som hon sett 19 + Havet 22 + Delfinen 25 + Chokladkakan 32 + En fråga 39 + Min dotters förlovningar 42 + Clara 48 + Anna-Clara lär sig simma 54 + Barnet och det moderna samhället 60 + Anna-Claras önskningar 68 + Böra barn ägas 78 + Min moders hus 82 + + +HENNES BRÖDER. + + Emanuel 87 + S.S.U.H. 92 + Kvinnan 95 + Emanuel ger en lektion i historia 101 + Mitt äktenskaps väl 107 + Prolog till skolungdomens tävlingar 110 + Brev från Emanuel 114 + Konfektpåsen 123 + + +ANDRAS BARN. + + Herr Sten 129 + Olyckan med Anna-Lisa 135 + Den uppriktige Edvard 145 + En hjälte 148 + Ur livet 158 + Poker 159 + Sara 165 + + + * * * * * + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Anna-Clara och Hennes Bröder, by +Hasse Zetterström + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER *** + +***** This file should be named 17904-8.txt or 17904-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/7/9/0/17904/ + +Produced by Torbjörn Alm and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + +*** END: FULL LICENSE *** + |