initial commit of ebook 15703HEADmain

5 files changed, 8649 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/15703-8.txt b/15703-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..6b3a8d4
--- /dev/null
+++ b/15703-8.txt
@@ -0,0 +1,8633 @@
+The Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren
+Axel Lundegård
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Modern
+       En Berättelse
+
+Author: Ernst Ahlgren
+Axel Lundegård
+
+Release Date: April 25, 2005 [EBook #15703]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN ***
+
+
+
+
+Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders
+
+
+
+
+
+
+MODERN
+
+En berättelse
+
+
+AF
+ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD
+(alias Victoria Benedictsson)
+
+
+STOCKHOLM Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION
+
+IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
+1888.
+
+
+
+
+»_Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner att
+det icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jag
+hoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg så
+klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den
+kraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Då
+det material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastas
+bort under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg att
+i hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jag
+velat utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som är
+ung och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne,
+jag härmed öfverlemnar åt honom.
+
+Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke fins
+någon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och der
+den ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han icke
+finner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»
+
+Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper å ett
+par lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses:
+_Efter min död_--öfverlemnar jag _Modern_ i allmänhetens händer.
+
+Köbenhavn i November 1888.
+
+AXEL LUNDEGÅRD._
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+
+I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå
+oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen
+ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på
+fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga
+glaset.
+
+»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut
+påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha
+rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på
+förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte
+känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt
+det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.--För hon _tror_
+naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid--och hon
+känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är
+mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg--begriper du nu
+att det är pinsamt?»
+
+»Ahja...»
+
+»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
+
+Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
+
+»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer
+omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks på
+gamla dar.»
+
+»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett
+anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att i
+tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum!
+Ladyn--till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna
+denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande
+individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är
+dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt
+hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om...»
+
+Den andre hörde på med samma godmodiga smil:
+
+»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt
+öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten
+dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
+
+»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för hennes
+toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då
+förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske
+råhet--Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser
+sig emot.»
+
+»Nå--herre Gud--band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man
+råkar till att ha en mor.»
+
+»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad
+ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död--och andra anhöriga
+har hon inte.»
+
+»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»
+
+»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det
+som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall
+pina mig att ta mig af henne--och det skulle pina mig att inte göra
+det.»
+
+»Nå--jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver,
+sa han som hade eld i håret.»
+
+En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två,
+hvarefter samtalet tog en annan vändning.
+
+       *       *       *       *       *
+
+I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt
+föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens
+kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin
+svarta spetsschal högre upp kring halsen.
+
+Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer
+sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta
+ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor,
+stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.
+
+Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af
+fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en
+underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och
+sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver
+den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under
+hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett
+par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.
+
+Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren
+var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt
+tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss
+invand otvungenhet och elegans.
+
+När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen
+och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.
+
+Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade
+henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och
+helsade.
+
+»Mamma?»
+
+»William?»
+
+De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på
+hvarandra.
+
+»Du kände inte igen mig», sade han.
+
+»Nej. Skägget förändrar.»
+
+»Jag har droska derute.»
+
+De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med
+reseffekterna.
+
+»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de
+väntade på bagaget.
+
+»Nej, ett billigare.»
+
+»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och
+tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit
+sig ner på framsätet.
+
+       *       *       *       *       *
+
+De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.
+
+»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett
+långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till
+om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck
+af stereotyp förvåning.
+
+»Sin mor?»
+
+»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
+
+»Det är mycket, som du inte vet.»
+
+»Så-å.--Hon såg för resten märkvärdig ut.»
+
+»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
+
+»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat
+utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.
+
+»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det
+här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»
+
+»Nej, men du är väl bildad, du?»
+
+»Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.»
+
+»Åh, hvad råheten beträffar...»
+
+»Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.»
+
+»Inte? Du som är så egenkär.»
+
+»Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»
+
+»Jo, när det är frågan om mat. Annars är du inte nogräknad. När det inte
+syns.»
+
+»Men det gör det.»--Han tittade hastigt åt sidan med en menande blick.
+
+»Äsch, det är så gammalt så.»
+
+»Ja, det gör inte saken bättre.»
+
+»Kan du hålla dig i skinnet så lång tid som det tar att berätta hvad du
+vet om Villes mor?»
+
+»Jag får väl försöka. Har du hört talas om Zimmermanns anatomiska
+museum?»
+
+»Nej.»
+
+»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig.
+
+_Vår_ Zimmermanns _morfar_ reste omkring med ett anatomiskt museum, som
+han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att
+inte känna till.»
+
+»Hans morfar? Hva' hette han?»
+
+»Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet.
+Denne gamle--ur-Zimmermann om jag så får säga--hade en medhjelpare, en
+ung medicinare, som reste med för att få se sig om i verlden och som
+till sist blef själen i det hela. Den gamle Jannen hade varit gift med
+en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter alldeles som i
+romanerna. Det gick också alldeles som i romanerna: när hon var sexton
+år gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trött af kringflackandet
+och lät de unge fara vidare med anatomi-lådan. Sjelf slog han sig ner på
+en villa vid Helsingborg och lefde i ro på sin del af inkomsterna. För
+bekvämlighetens skull antog medicinaren--som kanske bara hette
+Pettersson förut--det stolta namnet Zimmermann; och det är visst för
+resten det enda, som Ville fått ärfva af hela herrligheten.»
+
+»Är han död?»
+
+»Han? Begge äro döda. Både nummer ett och nummer två. Detta var ettans
+dotter, tvåans enka och treans mor. Hon följde alltid med sin man, men
+sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg för att inte hans uppfostran
+skulle bli alltför brokig. Derför känner han inte sin mor vidare och
+fadern var han inte heller vidare bekant med.--Nu är muséet såldt
+och enkan ämnar bosätta sig här för att passa på sin Willy, som har
+dåligt att brås på. Salig tvåan var visst en lättsinnig man; i alla
+händelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma åt; der lär
+inte vara mycket öfver.--Puh! Begriper du nu?»
+
+»Ja.»
+
+»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på
+morgonkvisten--och så ska' du få bjuda på frukost.»--
+
+Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno
+sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa motvilligt
+sjöd i ugnen.
+
+Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.
+
+Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet
+och betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som
+tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af
+något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd.
+Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i ebenholtz
+och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det aldrig
+kunde böjas.
+
+Till sist vände hon sig om och såg på honom.
+
+»Vi äro främmande för hvarandra.»
+
+»Ja.»
+
+Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne
+med samma ironiska min.
+
+»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst,
+som talade en alltför korrekt högsvenska.
+
+»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord
+som _fel_ och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång.
+Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det
+inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»
+
+»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef
+öfver åt dig.»
+
+»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»
+
+»Känner du motvilja för mig?»
+
+»Nej, Gu'bevars!--Men denna diskussion kan inte leda till annat än
+att plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på
+resan?»
+
+»Tack; bra.»
+
+»Tänker du bosätta dig här?»
+
+»För någon tid åtminstone.»
+
+Der uppstod en paus.
+
+»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»
+
+»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande
+för hvarandras lif.»
+
+»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»
+
+»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi
+kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur
+förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara
+_frihet_. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter,
+inga rättigheter--intet tvång.»
+
+»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke några
+illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med
+afsigt undveke mig.»
+
+»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har
+några anspråk på mig i anledning af--blodsbandet.»--Det sista ordet
+uttalades med en lindrigt hånfull betoning.--»Men i så fall vet jag, att
+min natur kommer att reagera--rent ofrivilligt.»
+
+»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks
+paus. Derpå fortsatte hon:
+
+»Skulle du--efter jag vet så litet om dig--vilja svara helt torrt på
+några frågor, som icke skola vara för närgångna?»
+
+»Ja. Fråga.»
+
+»Har du för alltid afbrutet studierna?»
+
+»Mina _akademiska_ studier menar du?»
+
+»Ja.»
+
+»Dem afslutade jag för två år sedan.»
+
+»Och--du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?»
+
+»Ja, men jag tog den inte.»
+
+Han ansträngde sig af all makt för att vara ovänlig. Det märktes också
+att han sade »du» för att betona jemnlikhetsställningen mellan sig och
+modern. Det låg något forceradt klumpigt öfver hela hans sätt.
+
+»Och hvad har du gjort de här tre åren? Skrifvit för teatern--ju?»
+
+»Ja. Ett enaktsstycke.»
+
+_»Ett_ enaktsstycke? På tre år.
+
+»Ja, och _en, liten_ novellsamling»--han betonade orden en och liten,
+liksom på trots.
+
+Hon smålog.
+
+»Och hvad ämnar du nu?»
+
+»Jag _ämnar_ aldrig någonting.»
+
+»Nå, hvad _gör_ du då?
+
+»Jag lefver.»
+
+»Ingenting annat?»
+
+»Är det inte nog?--För resten skrifver jag också på en roman--ibland.»
+
+»Och din ekonomi?»
+
+»Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»
+
+Hon hade hela tiden synts oberörd af hans ohöflighet; först vid de sista
+orden skyggade hon till.
+
+»Är det något jag kan hjelpa dig med?» sade han och reste sig.
+
+»Nej tack.»
+
+»Då kanske du tillåter att jag går hem till mitt.»
+
+»Ja, gör det. Jag skall söka efter en bostad åt mig; sedan tittar jag
+väl upp till dig.»
+
+»Men före teaterdags.»
+
+»Ja.»
+
+»Jag är teaterrecensent och det är premièr i qväll.»
+
+»Jag skall komma innan.»
+
+Han bugade sig stelt och gick.
+
+Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en
+öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes
+beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig
+fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.
+
+Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol
+och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon
+afslog.
+
+»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga
+dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder,
+billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt
+hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra
+botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och
+annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få
+något arbete.»
+
+»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är
+ju ingen olycka skedd.»
+
+»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför
+van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
+
+Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett
+visitkort och lade det på bordet.
+
+»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se
+till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag
+bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i
+morgon afton klockan 8?»
+
+»Tack.»
+
+Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en
+uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och
+komfort--nog för att röja egarens smak.
+
+»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några
+lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och
+aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
+
+Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång
+gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog
+läsningen af Zolas L'Oeuvre.
+
+I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som
+nära störtat honom på näsan mot golfmattan.
+
+»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med en
+diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning--och pariserfötter.»
+
+»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen med
+ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo, det var min
+mor.»
+
+»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren som
+om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.
+
+»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.
+
+»Der ligger hennes kort.»--Värden begagnade sig af tillfället att läsa
+några rader i boken medan den andre betraktade kortet.
+
+»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet
+afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter
+råttor.
+
+Värden läste ogeneradt vidare i boken.
+
+»Hon såg alldeles för ung ut.»
+
+»Jaha», bet han till i det han med en rörelse af otålighet lade boken
+ifrån sig, »hon var sjutton år när hon fick mig och nu är hon 42--kan du
+räkna ut det?»
+
+»Men...--du har ju aldrig nämt att du hade någon mor.»
+
+»Jag ber om förlåtelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det
+vara öfverflödigt. Som du vet inträffar det en gång hvar jubelfest att
+en ung man har en mor.--Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.»
+
+»He! Ja men--du har aldrig talat om hvar hon fans.»
+
+»Nej, för jag skulle väl sitta i Grands grop och afhandla mina
+familjeangelägenheter.»
+
+»Hon såg stilig ut», anmärkte den yngre af de två, eftertänksamt.
+
+»Europas luft brukar föra det med sig.»
+
+»Jag skulle nästan tro det.» Den nyanlände kråmade sig med sjelfkänsla,
+vek omsorgsfullt upp sin öfverrock och satte sig på chäslongen.
+
+»Ja, men _man_ skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt
+sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»
+
+»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.--Men kan du vigga
+mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»
+
+»Inte ett öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne
+sjelf.»
+
+»Hon ser ut som en spanjorska.»
+
+»Jaha, och du ser ut som en--» han kunde icke finna rätta ordet i
+hast.
+
+Den andre reste sig upp.
+
+»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»
+
+De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.--
+
+Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa
+stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor.
+Mulattskan öppnade.
+
+»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig
+in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»
+
+Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle
+helst velat ha en anledning att vända om.
+
+Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med
+sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
+
+Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen
+kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
+
+»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men
+jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit
+som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags
+folk. Hur tror du här blir?»
+
+Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan
+hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
+
+»Bra.»
+
+Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen
+väntat sig något helt annorlunda.
+
+Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande
+åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället
+för tapeter.
+
+»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks
+på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker
+jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke
+hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är
+vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag
+gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af
+tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den
+verkan.»
+
+»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»
+
+»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder
+också på en viss originalitet.»
+
+»Och allt det här har du fört med dig?»
+
+»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om
+väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han
+träffade på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med
+sig i kappsäcken, sade han.»
+
+Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de smakfullt
+ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver bladväxtgrupperna i
+hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna från fönstren.
+
+»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
+Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
+Konstantinopel.»
+
+»Nej, det _är_ Stockholm. Se!»
+
+Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.
+
+Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och öfver
+staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn, halft i
+fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig dess
+glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska
+glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken--stora, gnistrande
+briljanter i ett jättehalsband.
+
+Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde
+intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och
+tyst, utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af
+blinkande ögon, kalla och hjertlösa.
+
+Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste
+ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft för
+att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte
+sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer
+kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.
+
+Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och
+nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur
+tycktes kunna bära upp allting.
+
+»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna
+glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor»,
+sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned.
+Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.
+
+Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa
+från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar
+och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon
+en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
+
+»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
+
+»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig
+främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den
+stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt
+an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller
+förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
+
+»Jag har läst novellerna.»
+
+»När skulle du ha fått tid till det?»
+
+Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke
+om det.
+
+»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
+
+»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig»,
+sade han till sist.
+
+»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika
+lätt att vinna små som stora.»
+
+»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig
+något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl
+skolad sällskapskarl.»
+
+»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst
+sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»
+
+»Du idealiserar. Nu--efteråt.»
+
+Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo
+honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.
+
+Han rodnade lätt.
+
+»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå
+kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»
+
+»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i
+det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»
+
+Det blef åter en paus.
+
+»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen
+plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det _skall_ du
+inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan.
+Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala
+begäret--som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir
+ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt
+annat--något som stannat en i blodet från föregående naivare
+generationer--men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är
+en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet
+i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en
+öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla
+handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall.
+Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig
+är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som
+jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar
+andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga
+känslor--helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen _har_ att
+ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.»
+
+»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan
+vinna.»
+
+»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är
+helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre
+tycker du om mig.»
+
+»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»
+
+Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning
+och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse.
+
+»Nu idealiserar du också _mig_», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor
+idealisera oss alltid.»
+
+»Kanske är det vår natur--och den skall man ju följa! Eller kanske
+behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver
+sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett
+dröjande solsken.
+
+Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor,
+hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han
+greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes
+tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna--hennes
+karaktär.
+
+Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid
+saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
+
+»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han
+sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli
+gammal och trasig, men aldrig banal.»
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+
+Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och
+träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.
+
+Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann
+gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen.
+
+»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom
+honom och en hand stacks under hans arm.
+
+»Åt katrinahållet.»
+
+Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände
+han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en
+igenkännande nick åt sidan.
+
+»Ämnar du gå hela den långa vägen?»
+
+»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man
+marscherar.»
+
+»Det är längesedan man såg dig.»
+
+»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i
+vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har
+sådana präktiga stolar--det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag
+önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.»
+
+»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.
+
+»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina
+egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt
+vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
+
+»Hvarför det?»
+
+»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger
+an på mig--fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar
+alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan
+när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den
+känslan måste jag afskudda mig.»
+
+»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»
+
+»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du
+aldrig sett henne?»
+
+»Jag såg en skymt af henne vid bangården--du mins...»
+
+»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting
+kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att
+kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som
+modell för mig--till en barbardrottning... Och så är der något så helt
+och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid
+än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig
+osäker och villrådig. _Detta_ är _detta_ för henne. Förr var hennes man
+medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte
+dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon
+en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det
+drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan
+tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något
+af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning
+genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt
+barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så
+frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt
+som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon
+blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes
+ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan
+afundsvärd omedelbarhet.»
+
+»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i
+Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der,
+som du var så rädd för?»
+
+»Jo, det är inte så utan ändå--i vissa fall. Det oregelbundna,
+kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se
+museiförestånderskan ibland--i något ofint som plågar mig. Hon som är så
+elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon
+kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna
+allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har
+dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med.
+Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af
+det; jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och
+på sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer,
+jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra
+till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en
+smedslägga. Sådan är hon.»
+
+»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»
+
+»Du kan ju följa med mig nu.»
+
+»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»
+
+»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»
+
+»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»
+
+»Adjö.»
+
+När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
+vid skrifbordet i salongen.
+
+»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp
+medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt
+upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många,
+som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i
+Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»
+
+»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man
+skall också kunna sitt eget.»
+
+Hon smålog.
+
+»Tror du icke jag kan det?»
+
+»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt
+korrekt att det riktigt är rörande--du näns aldrig ens säga inte, utan
+säger alltid icke--men allt det der är inte nog. Det är något som heter
+stil...»
+
+»Hvad jag _inte_ har kan jag arbeta mig till.»
+
+Han gjorde en axelryckning.
+
+»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der
+ett undertryckt tvifvel.
+
+»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.
+
+»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»
+
+»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins
+ändå.»
+
+»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»
+
+»Den kommer.»
+
+»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag
+det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven
+för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland
+förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse
+det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil--och
+sjunka.»
+
+»Menar du att du icke kan arbeta?»
+
+Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som
+smög sig öfver henne vid hans ord.
+
+»Ja», sade han.
+
+»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»
+
+Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom--och
+sig sjelf.
+
+»Jag fruktar att lifvet inte _kan_ gripa tag i mig. Jag är lam invärtes.
+Jag känner aldrig någonting--aldrig någonting.»
+
+Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras
+grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck
+till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en
+lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet--denna unga
+menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han
+var hennes son.
+
+»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag
+verkligen kunde _känna_ något.»
+
+Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i
+sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes
+förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt
+intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga
+uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne
+mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
+
+»Får jag lof att titta?»
+
+Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans
+ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig
+ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans
+svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta
+åter skulle mana fram hans skygghet.
+
+»Du är nyfiken?» sade hon blott.
+
+»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i
+fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla
+något intressant.»
+
+»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»
+
+»Har du ingenting som duger då?»
+
+»Hvad skulle det vara?»
+
+»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet--gamla bref och
+anteckningar och sådant.»
+
+»Jo, hela luntor.»
+
+»Låt mig få fatt i dem?»
+
+»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»
+
+Han smålog.
+
+»Hör--der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din
+lärare.»
+
+»Det sade din far också.»
+
+»När?»
+
+»När han läste hvad jag skrifvit.»
+
+»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
+
+Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista
+orden. Hon märkte det och log.
+
+»Nej. Jag är _inte_ en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina
+anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt
+utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom
+ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig
+att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att
+kvarhålla allt i minnet.»
+
+Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
+
+»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta
+går förloradt.»
+
+»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
+Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande...»
+
+Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han
+märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
+
+»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett
+nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med
+ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och
+formas på nytt.»
+
+»Aha--då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»
+
+»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar--penselsudd.
+Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa--jag hade ju
+god öfning.»
+
+»Hur så?»
+
+»Jag skref alltid för din far.»
+
+»Skref för honom?»
+
+»Ja.»
+
+»Hvad då?»
+
+»Bref. Allting.»
+
+»Kunde han ha så mycket att skrifva?»
+
+»Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lärd--professor.»
+
+Han drog på munnen åt det sista ordet.
+
+»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?--
+tycker du det är det högsta?»
+
+Hon svarade icke utan fortsatte.
+
+»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som
+passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det
+som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde.
+Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna
+menniskor gjorde att han hade många vänner--framstående män--och han
+korresponderade gerna.»
+
+»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»
+
+Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om
+hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:
+
+»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom
+tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han
+måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»
+
+»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»
+
+»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina
+språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig
+tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»
+
+»Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lärd--per--professor!» citerade
+sonen med ett vanvördigt litet skratt.
+
+Nu förstod hon hvad han menade.
+
+»I sitt fack--naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som entomolog
+var han både känd och erkänd.»
+
+Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt.
+
+Det blef en lång paus och William började se brydd ut.
+
+»Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med
+sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet.
+
+Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg
+mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så
+rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad.
+
+»När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon
+blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell.
+
+»Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra
+minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet och
+ironi, men med öfvervägande vekhet.--
+
+Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en
+känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit
+han aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det
+finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana
+mängden. Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en
+gladare stämning än hon känt på mycket lång tid.
+
+De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves.
+
+Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde
+ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och
+våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje närmande
+från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans.
+
+Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick
+fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll
+henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var
+förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på
+väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om,
+att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga
+sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver.
+
+Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.
+
+Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess
+mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon
+snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon
+kväfde i kuddarne.
+
+På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade
+denna vildhet i utbrottet som en lisa.
+
+Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
+
+Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
+
+Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken
+från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen
+gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.
+
+Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes
+steg från trappan.
+
+Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
+
+»Stig in!»
+
+»Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva
+sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
+
+Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg.
+Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig
+en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot
+bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det
+icke.
+
+»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa,
+lidelsefria altröst.
+
+»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han
+föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er
+bekantskap.»
+
+»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och
+sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens
+försvunnen.
+
+»Ni är en af Williams vänner?»
+
+»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt
+i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen
+anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske
+af att vi äro så olika.»
+
+»Ni har säkert känt honom länge?»
+
+»Sedan han kom till Stockholm.--Det är nu tre år sedan.»
+
+»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket
+meddelsam.»
+
+»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång--så
+vida han inte är särskildt i stämning--och det händer inte ofta.»
+
+Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som
+med ens eröfrade moderns hjerta.
+
+»Är han lika sluten mot er som mot--mot andra?» afbröt hon sig.
+
+»Han är visst sluten mot alla.»
+
+Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna
+menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld,
+som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
+
+»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig
+anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och
+glädje.»
+
+»Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi
+träffades först och redan då hade han sin typ färdig.»
+
+»Sin typ?»
+
+»Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga...»
+
+»Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.
+
+»Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi
+nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar
+och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin
+natur.»
+
+»Tror ni då han af naturen är sådan?»
+
+»Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt
+vek och blödig--och att han valt sin mask derför, att den skyddar.»
+
+»Tror ni han haft någon sorg?»
+
+Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en
+liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.
+
+»Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt
+djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.»
+
+»Ni anar heller ingenting?»
+
+»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»
+
+Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det
+var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina
+ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma
+välvilliga, undfallande uttryck som förut.
+
+»Ja, det är olyckan», sade hon blott.
+
+Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:
+
+»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra...»
+
+»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som
+förstod hennes tankegång.
+
+»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes.
+Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig--hans mor. Han har mist
+förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda
+han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft--en sommar utan sol--
+Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut...»
+
+Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.
+
+»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan
+inte arbeta.»
+
+»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»
+
+»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»
+
+»Nå men novellerna--och teaterpjesen?»
+
+»Ja, det är ju det han lefver på--förstås. Jag menar, det är det som
+gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne
+under det första året han var här.»
+
+»Han skrifver ju på en roman nu.»
+
+»Han vill, men han kan inte.»
+
+»Hvarför icke?»
+
+»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla
+menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl
+heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en
+gissning.»
+
+»Är han utan talang?»
+
+»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så
+länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf--och
+det pinar honom obeskrifligt.»
+
+»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu
+förstår jag--han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»
+
+»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu
+kan allt bli annorlunda.»
+
+Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att
+hennes gäst var tidningsman--en af de många som gifvit ut berättelser.
+Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till
+literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.»
+
+De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan,
+innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och
+stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans
+lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han
+talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem
+ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon
+att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en
+egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om
+han varit en gammal bekant.
+
+När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting
+så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett
+litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit.
+Och hon kunde komma att behöfva honom.
+
+»Kom snart igen!»
+
+»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon
+jag kan tala med om lifvet--derute.»
+
+»Derute!»--Det låg nästan som en smekning i tonfallet.
+
+Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen.
+
+»Jag har varit i Upsala», sade han.
+
+»Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.
+
+Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i
+ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår
+af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta--och hon
+ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.
+
+Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre
+att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.
+
+Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist
+fram med det hon föresatt sig att säga honom:
+
+»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på
+något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning
+jag har.»
+
+Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på
+literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han
+blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han
+talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden
+icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit
+der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför
+sig.
+
+»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.
+
+»Nej. Endast några lösa utkast.»
+
+»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»
+
+»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»
+
+»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der
+utkasten.»
+
+»Det är ingenting att se.»
+
+»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du
+hade någon att tala med.»
+
+»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.
+
+Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen på.
+
+På vägen tyckte hon ibland att det såg ut som om han ångrade sig, men
+han sade ingenting och hon låtsade ingenting märka. Då de kommit upp i
+hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina
+skrifbordslådor och tog fram en oredig lunta pappersblad.
+
+»Ja, här ser du», sade han och visade henne skrifna och öfverkorsade, af
+masstals ändringar öfverklottrade sidor.
+
+Hon satte sig vid skrifbordet och han fick stå bredvid. Hon bläddrade i
+pappersbladen, men det var omöjligt att finna reda i dem. Samma sats
+kunde vara börjad om och om igen, det var nästan pinsamt att se den
+fruktansvärda kamp med stoffet som här var spår af.
+
+»Hvad händer i första kapitlet?» sade hon plötsligt i det hon doppade en
+penna och lade framför sig en ren pappersremsa.
+
+Han började räkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef
+en lång lista. Så tog hon en ny pappersremsa och började ett formligt
+förhör. Han svarade på alla frågor och det visade sig att han hade
+allting färdigt i hufvudet.
+
+Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad
+talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?--det var ett helt
+förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare
+eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind
+för situationens humoristiska sidor.
+
+Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.
+
+»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat
+som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i
+hufvudet utan i handen.»
+
+»Icke?» härmade han godmodigt.
+
+»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»
+
+»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete--men jag har ingen
+uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan
+skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref
+jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i,
+kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet--när det ser ut som om
+det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt--det kan jag inte.
+Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt.
+Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant
+färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»
+
+»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade
+ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»
+
+»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande
+känsla af tvång.»
+
+»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden
+skall jag ordna det här.»
+
+Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade
+farväl och gick.
+
+Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han
+slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför
+honom.
+
+»Se nu igenom det.»
+
+Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och
+utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta
+prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med
+hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina
+egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med
+uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.
+
+Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland
+hette det: »Nej detta duger inte»--eller: »här är ju ett stort hål; det
+här hänger inte ihop.»
+
+»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in
+en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»
+
+Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref--skref så det
+yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half
+elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog
+dem i bordet med en klatsch.
+
+»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu
+vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på
+detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med
+en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör
+vara.»
+
+»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes
+ansigte lyste af glädje.
+
+»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+
+William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på
+alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra
+honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt
+i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan
+stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans
+utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt
+papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och
+prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och
+intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och
+omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan
+att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som
+en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa
+fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland
+framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han
+väntade icke heller på svar.
+
+När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min
+full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och
+lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade
+hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen
+och glädja sig till.
+
+Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med
+hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att
+tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått.
+Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo
+orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet
+arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det
+antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på
+natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå,
+när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det,
+läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade
+och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det
+behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.
+
+Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte
+förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande
+personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den
+strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga
+mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till
+andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt
+skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och
+se tiden an.
+
+Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade
+kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt
+hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och
+skepsis.
+
+En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör
+än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att
+duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända
+taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
+
+»Åhnej--låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon
+fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som
+alltid, tumlade utom dörren.
+
+William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några
+glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner
+öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så
+förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna
+betraktelser.
+
+Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad
+ton:
+
+»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt--bara
+ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»
+
+»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och
+låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.--När man sitter inne och
+arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
+
+»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela
+dagen.--Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller
+det andra».
+
+»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
+
+»Jag gitter inte».
+
+Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
+Det var ju detta hon fruktat.
+
+»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger
+inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt
+hvad jag skulle vilja säga--'står som skrifvet i blod', som det heter i
+den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».
+
+»Hvad är det för en bok?»
+
+»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är
+förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva... För resten har denhär
+redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker
+konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»
+
+»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett
+småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes
+ångest sken igenom.
+
+»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag
+skulle velat säga--jag kan aldrig göra det bättre och den känslan
+trycker mig till jorden. Det är en dålig bok--ja, på sätt och vis, som
+konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den
+yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med
+blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en
+menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att
+skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida
+ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif
+förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i
+trots; det är sant, det är sant!»
+
+Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var
+klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon
+kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent
+instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i
+hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i
+stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös;
+hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan
+sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom
+med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon
+fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå
+henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som
+alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis.
+Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och
+framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade:
+_sentimentalitet_.
+
+Och ändå--hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf
+derborta--skeptikern--och var sentimental som trots någon. Men för
+minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans
+sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman
+som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt
+smil.
+
+Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu
+får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen.
+Han bad henne vänta.
+
+»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på
+dramatiskan--en tysk farce.»
+
+När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom
+skaffa sig den omnämda boken.
+
+Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att
+på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet.
+Fru Zimmermann visste måhända inte...
+
+Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig
+vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga
+skada till sin själ.
+
+Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att
+Amalia...», sade han.
+
+Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde
+anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in,
+gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende,
+hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.
+
+Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon
+kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller
+modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma
+trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma
+likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den
+omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.
+
+Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig
+finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet--och så
+denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin
+känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af
+denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade
+svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den
+rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.
+
+Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en
+sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken
+på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.
+
+Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en
+gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som
+slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.--
+
+Den 9:de November var det Williams födelsedag.
+
+
+Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif,
+till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett
+handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet
+för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin
+pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt
+för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och
+betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det
+gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon
+köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.
+
+När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog
+den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den
+är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en
+hastig rörelse lade han den ifrån sig.
+
+Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade
+att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af
+föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.
+
+Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det
+flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen
+utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans
+förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och
+ofinhet.
+
+»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.
+
+»Nej.»
+
+»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»
+
+Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen
+och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och
+hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt
+tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den
+låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin
+lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt
+sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor
+gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom
+det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade
+hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en
+glädje att få _ge_.
+
+Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort
+på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen
+uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit
+småaktig och tarflig.
+
+Emellertid beslöt han att skaka den af sig.
+
+»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag
+har ett par vänner hos mig».
+
+Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de
+skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med
+ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin
+inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.
+
+»Du blir ensam dam--törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk
+ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.
+
+Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!--Jo tack, hon skulle nog
+komma.--
+
+Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och
+en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg
+trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William
+tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek
+konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och
+artistämne--idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun
+icke räckte till.
+
+William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf
+varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han
+kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att
+värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle
+lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt
+öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och
+ett franskt päron pr man.
+
+»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.
+
+Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns
+smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att
+hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet
+och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på
+mycket länge.
+
+»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.
+
+»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju
+nästan icke som om det vore Stockholm».
+
+»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade
+konstkritikern till William.
+
+»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt
+fack.»
+
+»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»
+
+»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en
+smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»
+
+»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille
+Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.
+
+»Åh--törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på
+honom att den andre träffat hufvudet på spiken.--
+
+Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man
+superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af
+unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.
+
+Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när
+han räckte handen till afsked sade han:
+
+»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få
+fortsätta bekantskapen?»
+
+»Jo, gerna. Ni är välkommen.»
+
+Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg;
+tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga
+Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid
+gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en
+samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och
+umgås efter slutadt arbete.
+
+»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så
+stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla
+hennes porträtt?»
+
+Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till
+fru Zimmermann.
+
+»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara
+ensam.
+
+»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»
+
+»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
+
+Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla
+frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru
+Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för
+några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af
+Williams vänner.
+
+»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
+
+Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för
+Karl», sade hon.
+
+»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall
+minsann lexa upp honom när han kommer.»
+
+»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han--han
+är så rädd om mig, och så...»
+
+»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone
+alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af
+att äta upp mig.--För resten var han ju sjelf med.»
+
+»Ja, det--det är inte det--men--ja, jag vet inte...»
+
+Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet,
+ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet
+gled åt annat håll.
+
+Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken
+på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De
+förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam
+spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes
+så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela
+tiden leker på tungan.
+
+Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes.
+Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.
+
+»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr
+Wahlberg sagt. På skämt--förstås--men der låg allvar på bottnen.
+
+Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
+Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.
+
+Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade
+nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och
+ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att
+han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon
+kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De
+kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer
+finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle
+dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu
+tro på detta som var fint och vackert--tro på det i hemlighet, i trots
+af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom
+sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.
+
+Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst
+och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat
+uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på
+samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig
+dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende
+invärtes. Cocott-romantikens magdalenor--nej, hon trodde icke på dem.
+Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett
+par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet
+är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som
+aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den
+fysiska med det lif de lefva.
+
+Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till
+henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det
+fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det
+var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den
+naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.
+
+Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af
+hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.
+
+Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.
+
+»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill
+fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger,
+att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».
+
+»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli
+ond--numera».
+
+»Ja, men du får icke misstycka.»
+
+»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som
+man kan tala om allt med.»
+
+Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan
+kort och koncist.
+
+»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i
+den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde... Stämmer
+denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»
+
+»Ja... Trodde du jag lefde som en munk?»
+
+»Åhnej... men det är så stor skilnad...»
+
+»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.
+
+»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna
+komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än
+att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra
+det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min
+sida, utan ett verkligt begär efter klarhet...»
+
+»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt
+och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»
+
+»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»
+
+»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»
+
+»Med köpta glädjeflickor?»
+
+»Ja.»
+
+Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en
+tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.
+
+»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är
+möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»
+
+»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin
+hunger?»
+
+»Jag vet icke.»
+
+»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften
+är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan
+vrida sig i äckel--men man stillar sin hunger med draflet till sist.
+Var säker på det.»
+
+Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men
+röstens lätta skälfning förrådde honom.
+
+Han fortsatte:
+
+»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte,
+att de fleste af desse unge män från början--ja, kanske allt
+framgent--gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af
+de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd--och
+surrogatet hålles oss så nära för munnen...»
+
+Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så
+uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla
+af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var
+alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.
+
+»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.
+
+»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om
+hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»
+
+»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.
+
+»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade
+på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum,
+suttit i samma soffa som--som ces dames--plågade mig så förskräckligt.
+Du får icke bli ond--sådant kan man ju icke hjelpa...»
+
+»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig
+det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».
+
+Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad
+blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att
+ännu en gång få höra det bekräftadt:
+
+»Icke?»
+
+»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i
+salongen; man går ut i köket.»
+
+Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt
+och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar
+hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje
+öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som
+hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats--hon hade hoppats det
+hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur
+hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft
+som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.
+
+»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter
+lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan
+som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike--och jag kan inte tala med
+henne--men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»
+
+Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja
+sig emot att draga på smilbandet.
+
+»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»
+
+»Ja--tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads
+prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»
+
+
+
+
+FJERDE KAPITLET.
+
+
+Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta
+strax på nyåret.
+
+»Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den
+är icke uthyrd ännu.»
+
+»Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust
+att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.»
+
+I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand».
+
+»Det kan den bli.»
+
+»Jag har inte råd att köpa möbler och jag vill inte att du gör något för
+min skull.»
+
+Tonen lät afgjord och tvär och modern anade icke, att der just i denna
+forcerade tvärhet dolde sig en inre obeslutsamhet.
+
+»Nå som du vill då.»--Och de talade icke vidare derom.
+
+Med afseende på hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par
+öfverläggningar. Hon hade frågat honom om han ville fira den hos henne;
+men han hade betänkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte
+han. Men för en gångs skull kunde det väl gå.
+
+Han närde en inrotad fördom mot allt som kunde rubriceras under titeln
+familjelif. Han hade varit i familj jemt så pass mycket, att han med sin
+yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der
+i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande också kunde
+rymmas något annat--det fina och varma och trygga, som är hemmets quinta
+essentia--hade han aldrig förstått.--
+
+Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast,
+hvilka han sedan öfverarbetade och utfyllde. Romanen skred framåt,
+långsamt men säkert och der rådde det allra bästa förhållande dem
+emellan.
+
+Han var som oftast vid godt humör och den enda liktornen på hans
+tillvaro var för närvarande tanken på att nödgas lemna sin bostad. Han
+hade bott der i två år och den förestående förändringen pinade honom.
+Från sitt fönster han hade en vacker utsigt öfver Humlegården.
+Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro,
+den förestående förändringen verkade på hans alltför sensibla
+temperament som ett aflägset, formlöst hot och födde en känsla af
+beklämning.
+
+Under sådana omständigheter blef den från början oklara förnimmelsen af
+att behöfva vara på sin vakt emot den frestelse, som låg i moderns
+tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna
+förnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart för sig sjelf. Först och
+främst var det nog fruktan att friheten i deras förhållande på detta
+sätt skulle gå förlorad. Hon skulle få anspråk på honom och dessa
+anspråk skulle han icke kunna tillfredsställa. Men der låg också något
+annat under: en slags alltför ömtålig hederlighetskänsla. Han visste att
+moderns tysta beräkning var den att hon på så sätt slutligen skulle
+vinna honom; och när han icke kunde betala hennes godhet med det pris
+hon--icke fordrade, men dock hoppades få i utbyte, ansåg han sig icke
+kunna mottaga hvad hon bjöd.
+
+Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid
+hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken
+på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt,
+för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en
+samvetsförebråelse.
+
+Då han vid åttatiden på julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han
+vara vid ännu sämre lynne än vanligt. Det på en gång vresiga och
+sarkastiska uttrycket, som en tid varit så märkbart mildradt, låg nu
+åter öfver hans drag.
+
+Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick
+på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i
+jemnvigt igen.
+
+Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra
+julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig
+skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes
+moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting
+mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga
+lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så
+mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter
+hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin
+rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade
+icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i
+moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en
+smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.--
+
+Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade
+föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.
+
+»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till
+desserten.--»Ja d.v.s. _du_ ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde
+det alldeles motsatta intrycket.--»
+
+Hon spratt till och skiftade färg.
+
+»Hvilket knep?» sade hon.
+
+»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag
+kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen--bara lite grand
+på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»
+
+Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa
+hvarje tråd i hennes tankegång.
+
+»Jag gick naturligtvis in--det kunde du nog förstå att jag skulle
+göra... Jo, det _är_ ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga
+den som inte är på sin vakt.»
+
+»Fånga? Hvad talar du om?»
+
+»_Mycket_ vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af
+sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som
+möjligt--»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först
+och främst--öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der
+nere lik en stor terrass med ljus och lyktor--alldeles samma utsigt som
+häruppe-ifrån--den jag från början afundats dig. Och der i det innersta
+rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra
+skrifbord--och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och
+draperier, chäslong och bokskåp... Ingenting fattas... Mer än fågeln i
+buren, förstås!»
+
+»Hyresgästen, menar du»--det sades i en iskall ton--»åh han kommer nog.
+Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»
+
+Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens
+sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem
+blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.
+
+Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.
+
+»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till
+att det var för mig du inredde rummen?»
+
+»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till
+humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja--så hyr jag
+ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»
+
+»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det
+kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig--detta att du jemt skall
+söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken
+leda jag får för dig!»
+
+»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade
+modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför
+bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.
+
+»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå
+sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn
+verkade på honom som en förolämpning--som när man håller en spegel för
+ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef
+besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt--framåt. Han
+kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att
+han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam.
+»Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara
+behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva
+vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band
+öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler
+du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att
+om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som
+aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag
+inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»
+
+Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och
+hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och
+lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.
+
+»Säg icke mer just nu»--och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans
+nervösa, rörliga ansigte--»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är
+bäst för oss båda.--Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»--hon slog ut
+med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band--»och
+du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke
+mera nu!»
+
+»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.
+
+»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en
+gräns.»
+
+»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han
+försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till
+kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt
+att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste
+ord.--»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din
+jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss
+löjliga.»
+
+»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr
+och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in
+deri.
+
+»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig.
+Ingenting smärtar en kvinna--och en mor--så mycket som det. Men du får
+ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa
+limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig
+att man gör rum i ordning på _det_ viset för att hyra ut dem åt
+främmande--nej, det går inte.»
+
+»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det _var_ för dig. Det var min
+glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde
+att allt blef fint och vackert; det _måste_ bli så, utan beräkning.»
+
+Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed
+en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga
+tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste
+att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke
+skulle behöfvas mer än ett ord från honom--_ett_ ord som icke var en
+sarkasm--för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han
+kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma
+ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga
+utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig _tvingat_ honom att bli
+vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som
+en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i
+enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.--»Nitton mödrar af tjugo
+äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte
+göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att
+du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen
+skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»
+
+»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»
+
+»Hvilket är nog?»
+
+»Din oförskämdhet.»
+
+»Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.»
+
+»_Vill_ du gå?»
+
+»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från
+kothurnen och låta bli all tragik.»
+
+Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från
+att göra någon rörelse.
+
+»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke
+kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.
+
+Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan.
+Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade
+läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla
+fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så
+egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts
+ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga
+hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så
+reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.
+
+»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista
+uttryck för hans inneboende protestlusta.
+
+Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom
+för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.
+
+Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse;
+men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.
+
+»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod
+kvar och stirrade på henne.
+
+Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på
+golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så
+sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna
+samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:
+
+»Vill ni gå eller vill ni icke?»
+
+Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och
+det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om
+han försvunnit för hennes blick.
+
+Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles
+villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin
+plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös
+som ett barn.
+
+»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»
+
+Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått
+lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor,
+likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula
+ansigtet.
+
+Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste
+ingenting att göra och ingenting att säga.
+
+»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst.
+Så gled han ut om dörren.
+
+Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan--utanför
+på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver
+en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes
+drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De
+röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
+kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop
+knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för
+att säga åt Molly att hon kunde duka af.--
+
+Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många
+upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne
+bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade
+hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han,
+som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
+såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det
+skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat
+hvad ett hem var.
+
+Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne
+så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt
+rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från
+början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
+ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon
+hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme
+tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt
+lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur
+och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
+i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon
+ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat
+sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna--såg honom sjelf
+försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och
+tomheten slog emot henne från alla sidor--han var ju den ende i verlden,
+hon hade velat vinna.
+
+Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en
+automat--till samma automat som brukade förevisa de anatomiska
+märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.
+
+Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett
+hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning
+måste ju detta vara det vidrigaste af allt.--
+
+Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till
+närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg
+på kuddar och möbler--Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det
+bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig
+öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en
+menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa
+sitt lif.
+
+Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef
+glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen.
+Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern
+nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte
+sin förvåning.
+
+»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.
+
+»Hvad då?»
+
+»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»
+
+»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»
+
+»Det var en bagatell. Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.»
+
+»Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort
+med det der.--Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med
+honom.»
+
+»Nej, gör icke det.--Har ni någonsin varit ovän med honom?»
+
+»Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt
+och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den.
+Men på främmande menniskor...»
+
+Det högg till inom henne. Främmande menniskor--hon, hans mor? Ja, det
+var det som var felet.
+
+»Är han mycket långsint», frågade hon.
+
+»Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gör intryck på
+honom.--Vill ni inte att jag talar med honom?»
+
+Var det möjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vållat
+henne sjelf en så gränslös smärta. Hennes stolthet reste sig.
+
+»Nej tack», sade hon afvisande. Han hade förstått henne så dåligt och
+kränkt henne så djupt att hon tvingats att visa bort honom. För henne
+var _det_ icke någon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att
+företaga något som kunde se ut som ett närmande.
+
+»Är det er afgjordt emot att jag talar med honom?»
+
+»Ja.»
+
+»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under
+samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man
+och herr Zimmermann äro så goda vänner.»
+
+Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade
+öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.--
+
+När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en
+afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle
+föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet
+hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför
+hederlige herr Hedström höll sitt ord.
+
+En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.
+
+»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem
+till dig?»
+
+»Ja. Vill du gå med?»
+
+Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.
+
+»Ja. Jag går med.»
+
+Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting
+ovanligt förefallit.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+
+Det led framåt vårsidan.
+
+Fru Zimmermann hade fullt upp att göra. Hennes öfversättningar från
+ryskan hade börjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga
+tidningar och de hade fallit allmänheten i smaken, så att
+hufvudredaktören förklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna
+med att öfverflytta.
+
+Hon hade också kastat sig öfver arbetet med hela sin energi. Hon visste
+hvad hon ville och hon såg målet. Det var icke så mycket det ekonomiska
+resultatet, som lockade henne, fast hon å andra sidan var alltför
+praktiskt anlagd för att icke också det skulle spela en roll i hennes
+sträfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott,
+hängaf sig icke åt några fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och
+nyktert och beräknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in på att
+genomföra den.
+
+Hon ville skapa sig en position, en position som stämde med hennes
+förmåga, hvilken hon icke öfverskattade. Hon ville blott arbeta sig till
+erkännande, som en samvetsgrann och duglig öfversättarinna för att i
+denna sin egenskap få tillfälle att stifta bekantskaper inom den
+literära verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig
+tillträde till sin sons umgängeskrets.
+
+Hvilka planer som för öfrigt knöto sig till denna sträfvan hade hon ännu
+icke gjort klart för sig sjelf. Detta var det första och detta var hon
+redan på god väg att nå.
+
+Hennes egen personlighet och den trefnad hon förstod att sprida i sitt
+hem gjorde snart det lilla originella huset på söder till en mötesplats
+för personer af olika lifsåskådning och olika ålder från
+journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de
+äldre hon lade an på; hennes tysta plan var att åvägabringa ett närmande
+mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin säkra takt
+så småningom kunna visa dem å ömse håll, att olikhet i åsigter och
+lifsåskådning icke nödvändigt måste betyda detsamma som fiendskap, att
+man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket väl kunde vistas under
+samma tak och andas samma luft.
+
+Bakom allt detta låg tanken på sonens framtid gömd. Hon älskade denne
+inbundne tvärvigg med hela sin naturs häftighet. Hon älskade honom som
+en mor älskar det barn som genom hennes förvållande blifvit en krympling
+för lifstiden--med en känsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sådan
+han var derför att hon låtit honom växa upp på egen hand, utan ömhet och
+utan stöd. Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af
+ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och
+hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.
+
+Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta
+forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket
+han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot
+lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta
+genom värmen af sin tillgifvenhet.
+
+Hon led så oändligt af att se honom sådan han var, utan tro, utan
+lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det
+centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och glädje. Då
+och då kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af
+ovarsamhet, hur rättänkande och finkänslig han var, en själsaristokrat
+som slöt sig inom sig sjelf i oåtkomlig förnämhet; hon trodde så fast på
+hans begåfning och hon greps af en andlös förtviflan vid tanken på, att
+alla dessa rika möjligheter skulle vissna bort af brist på glädje och
+sol.
+
+Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända
+ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar
+ständigt fladdrade.
+
+Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen
+förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen,
+aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes
+skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små
+reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med
+omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.
+
+Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom
+åtminstone hvarje kväll i skymningen--»det är inte så utan att Wille
+Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström
+godmodigt.--»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla
+upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet.
+Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda
+hans taktik.
+
+Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet,
+men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de
+varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina
+teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod
+sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre
+öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.
+
+Mest tyckte han om att sitta tyst och höra på när hon berättade; och hon
+gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en glädje att ha honom
+hos sig och hon fruktade ständigt att han skulle finna deras têt-à-têter
+tråkiga och gå sin väg. Detta var ett medel att hålla honom kvar; och
+hon begagnade det. Hon hade lätt för att tala och hennes skiftande
+rörliga lif erbjöd ett outtömligt material till hennes berättelser.
+
+William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt
+undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det
+ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och
+hans nyfikenhet.
+
+En afton medan hon som vanligt höll konversationen uppe sade han
+plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt:
+
+»Plågar det dig mycket om jag gör dig frågor angående min far?»
+
+Hon teg ett ögonblick, liksom tveksam.
+
+»Nej», sade hon till sist.
+
+»Du drar på det som om det skulle vara dig obehagligt?»
+
+»Nej. Du kan fråga om allt hvad du vill. Jag har ingen ömtålighet.»
+
+»Det var ett stort ord.»
+
+»Eller jag _vill_ ingen ha; det är detsamma!»
+
+Han såg på henne forskande, och sade i en ton som om han i hennes eget
+intresse ville afråda:
+
+»Du känner mig inte. Jag vill sticka min sond i allting för att leta
+efter orsakerna. Du kommer att rycka till vid beröringen.»
+
+»Kanske. Men försök.»
+
+»Jag är hjertlös.»
+
+»Var bara naturlig.»
+
+»Jag är kanske grym... Men jag kan inte åta bli.»
+
+»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från
+hennes sykorg.
+
+»Med allt det tillvinnande hos min far--säg: var inte ert äktenskap
+olyckligt?»
+
+»Nej.»
+
+Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.
+
+»Var han dig alltid trogen?»
+
+Hon dröjde en stund med svaret:
+
+»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
+
+Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.
+
+»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»
+
+»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller
+dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom... När han
+alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga
+annat än att han var mig trogen?»
+
+»I mina ögon skulle du hedrat hans minne bäst om du inte ansett dig
+behöfva ljuga bort eller förtiga något.»
+
+»Det behöfver jag icke heller», sade hon stadigt i det hon såg honom in
+i ansigtet. »Hans lynne var lifligt och han tog lätt intryck--Jag vet
+att han hade...
+
+Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.
+
+»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende
+moralen brukar kalla det.»
+
+»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser--kärlek,
+vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många
+afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra
+blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra
+ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»
+
+Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver
+hans ansigte:
+
+»Kände du det aldrig som om du hade något att _förlåta_ honom?»
+
+»Förlåta? Nej... Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma
+den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans
+sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom,
+hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»
+
+Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och
+hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:
+
+»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du
+förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och
+futtigt kunde klibba fast vid dig.»
+
+Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han
+sakta:
+
+»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid
+horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår
+indignationskvafva atmosfer.»
+
+En stund efter utbrast han plötsligt:
+
+»Hör--det är sant--dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»
+
+»De ligga i bokskåpet, ja.»
+
+»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»
+
+»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet...»
+
+»Ja tack! Är der mycket?»
+
+»Hela luntor--Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom
+reslusten på. Då for han upp--din far--och sade: 'Jag hatar muséet! Det
+är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir
+vansinnig!'--Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle
+Ruben och jag kunna nog sköta muséet--Ruben var vårt factotum, ett
+gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare
+från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af
+hans egen varelse.--När så din far rest och jag var ensam med Ruben och
+Molly och--allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om
+jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se
+honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare,
+liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida
+mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen--bara
+låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag
+att jag skulle vinna honom tillbaka--ty så tillgifven, så glad, så
+oförskräckt, så smidig och stark som jag _kunde_ ingen annan vara. Det
+enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»
+
+Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans
+tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet
+mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för
+hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts
+till ironi.
+
+»Att lära känna sina föräldrar riktigt i grunden är att få nyckeln till
+sin egen karaktär», sade han. »Fortsätt! Du berättar så bra.»
+
+»Det var jag som förevisade för kvinliga besökande och Ruben för
+manliga. Tänk dig att gå ensam med denna själsdödande utanlexa, och min
+tärande ångest; med Ruben som bara tänkte på muséet och Molly som icke
+tänkte alls--och så för resten bara främlingar, för hvilka jag skulle
+visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhållande! Då var hela
+verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag släpade mig
+omkring så trött och tung och glädjelös som en utlefvad gammal kvinna.
+Jag kände det hvarje gång som om detta skulle räcka alltid. Jag kunde
+icke hoppas på ett återseende, för mig fins det aldrig annat än det
+närvarande; om det närvarande är dödt, har jag intet--intet!»
+
+»Du är så olik mig», afbröt sonen. »Det är just i det närvarande _jag_
+inte kan lefva. Min fantasi är så liflig och mitt blod så rörligt.»
+
+»Så var det också med din far. Han kunde glädjas som ett barn åt
+öfverraskningar, åt förhoppningar och drömmar, åt allt som fantasien
+hade spelrum i. Det bästa han visste var att umgås med nya menniskor,
+hvars karaktärskonturer ännu icke voro skarpare uppdragna än att hans
+inbillning kunde forma om dem till någonting stort och egendomligt. När
+verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmänhet slut med
+intresset.»
+
+»Gällde detta också dig?»--Det sades i skälmaktig ton, men med en
+underström af godhet. Hon svarade på samma sätt:
+
+»Ja, också mig.»
+
+Men så bröt allvaret fram:
+
+»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han
+icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så
+småningom nya intryck mellan honom och mig--Jag tror till och med han
+glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara
+en annan menniska. För mig som i allt är så hel--som du säger--eller så
+osammansatt--om du så vill--att min varelse knyter sig liksom
+krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa
+ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de
+voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»
+
+Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var
+serveradt.
+
+När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne
+fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt
+borta vid bordet och sydde.
+
+Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som
+iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.
+
+»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta
+välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har
+brottats med språket innan du fick magt öfver det.»
+
+»Ja.»
+
+»Men hur har det kommit sig? Hvarför...?»
+
+»Det vet du ju.»
+
+»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt
+eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem
+berättade du?»
+
+»För din far.»
+
+»Läste han dina anteckningar?»
+
+»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade
+ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han
+icke nog af att vara på _ett_ ställe af jordklotet. Han ville icke blott
+lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och
+det var lif han törstade efter.»
+
+»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.
+
+»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina
+öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom--riktigt
+lefvande--allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt
+minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när
+jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton
+och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot
+sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med
+dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade
+han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han
+tyckte var värdt att komma ihåg.--'Du är mitt minne' brukade han säga;
+'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
+
+Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom
+hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
+
+»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en
+stund.
+
+»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men
+jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»
+
+»Du borde ge ut dem som bok.»
+
+Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
+
+»Åh, det duger väl icke?»
+
+»Hvarför--_icke_? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är
+lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du
+talar om menniskor och ställen _ser_ man det. Du ska' ge ut dethär. Det
+ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
+
+»Det kan jag inte.»
+
+»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»
+
+»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
+
+»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag
+en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag
+ingenting kan göra!»
+
+»Nå--låt oss försöka då!» sade modern.
+
+De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet
+till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot
+tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i
+Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade
+han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall
+tog han modern med sig ut på en restaurant.
+
+Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde
+unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det
+var han eller frun, som slog.
+
+Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var
+derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
+
+»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken
+svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
+
+När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och
+katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste
+hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt
+aborre och saftsoppa»--eller något liknande. Och då visste hon hvad som
+väntade henne.
+
+»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk
+som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det
+duger inte.»
+
+Och vänd till modern fortsatte han:
+
+»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»
+
+Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små
+källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i
+sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.
+
+De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna
+ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han
+hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt
+deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till
+last.
+
+Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att
+betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete
+han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de
+första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i
+anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande
+anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och
+när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att
+hon _ville_ betala honom, vände han strax taggarne utåt.
+
+»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som
+kälkborgare?»
+
+Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle
+han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon
+ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om
+det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och
+tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur
+hon vuxit fast vid den.
+
+Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och
+uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana.
+Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes
+knappast fordra någon ansträngning.
+
+Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade
+sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan
+uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin
+förmenta upptäckt.
+
+»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här
+som ett lastdjur, dag ut och dag in.»
+
+»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
+
+»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»
+
+»Att _göra_ någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag
+inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort
+mig steril.»
+
+»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.
+
+»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»
+
+Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt
+pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt
+arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg
+alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom
+så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.
+
+»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en
+tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och
+själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga
+orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina
+ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader
+under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute,
+har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat
+arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar--och der blir
+intet gjordt.»
+
+Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
+Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.
+
+Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
+Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:
+
+»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»
+
+»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»
+
+Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon
+skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika
+menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.
+
+Räddningen--hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro.
+Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen.
+Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon
+hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan
+lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der
+var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att
+afgöra.--
+
+
+
+
+SJETTE KAPITLET.
+
+
+I början af april var arbetet färdigt.
+
+William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg
+det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten
+varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken
+»den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört
+att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick
+mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så
+mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt
+bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver
+hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke
+kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu
+en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla
+misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.
+
+Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina
+allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen
+komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och
+förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till
+genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en
+månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få
+besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och
+om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och
+ett faderligt råd.--Men den unge författaren var oftast en materialist,
+som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen
+uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig
+stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det
+slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren
+blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om
+att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund
+af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.
+
+Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom
+den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i
+stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes
+bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda
+förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade
+mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett
+svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde
+att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på
+denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta
+öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.
+
+I medio af maj utkom således: _Resebilder_ af Kate Zimmermann.--
+
+Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid
+det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en
+förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda
+dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som
+förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att
+känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans
+skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att
+från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så
+småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon
+skulle icke längre ha någon del i hans lif.
+
+Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
+sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera
+tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
+till sist skulle kapitulera.
+
+Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå
+utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje
+dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af
+de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll
+på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast
+han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt
+sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
+en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla
+eldfläck, som andades.
+
+De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora
+intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte
+af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap,
+ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
+tvång.
+
+Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett
+nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare,
+ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver
+hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han
+höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och
+hållet försvunnen.
+
+Om sitt arbete talade han aldrig.
+
+»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.
+
+»Åh, just ingenting.»
+
+Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström
+hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk
+roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa
+under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.
+
+Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen
+färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde
+förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William
+fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till
+amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde
+modern icke talas om någon resa.
+
+Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste
+hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför
+hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i
+hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta,
+att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast
+skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att
+på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans
+oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne
+tillbaka.--Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med
+förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i
+Stockholm.
+
+Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få
+honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta
+tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid
+med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att
+ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i
+hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg,
+som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt
+i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig
+fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande
+för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes
+inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde
+lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och
+den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund,
+skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig
+förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och
+nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,--det enda
+medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.
+
+Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra
+sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett
+sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den
+inre striden, som upprepades hvarje dag--striden mellan hvad hon ville
+och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans
+tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på
+denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref
+henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika
+styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika
+plågsam.--
+
+Det var en dag i början af juli.
+
+William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och
+gjort en tur ut till Nacka der han ätit frukost. På återvägen gjorde han
+en titt upp till modern.
+
+Blott den omständigheten att han kom på en något ovanlig tid skrämde
+hennes onda samvete. Han var blek efter den sömnlösa natten och hade blå
+ringar under ögonen; han såg så dålig ut att det stack till inom henne
+då hon betraktade honom. Men hon smålog vänligt och räckte honom sin
+hand till välkomst.
+
+»Det var snällt af dig att titta upp», sade hon.
+
+»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag
+kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot
+henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det
+arbete, hon hade för händer.
+
+»Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han.
+
+»Så-å. Tycker du det?»
+
+»Ja. Det passar så dåligt både till ditt utseende och till stilen i det
+här rummet. Om man såg det på en tafla skulle man säga att figuren var
+'ditsatt'; den stämmer inte med omgifningarne.»
+
+»Det är visst bara för det du så sällan ser mig syssla med
+fruntimmersarbeten.»
+
+»Nej. Det är något i sjelfva ditt väsen som skriker emot. Det är som
+att se en kökspiga spela fiol.--Hvad skall det för resten bli till?»
+
+»En plaid.»
+
+»Du har ju tre förut.»
+
+Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet
+svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt
+arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver
+hennes drag.
+
+William satt och stirrade ut genom fönstret. Der nere låg staden,
+öfvergjuten af solljus: Skeppsholmen inbäddad i grönska, med de röda
+tinnarne af den gotiska kasernen och kyrkan på backen högst uppe.
+Nationalmuseum, norska ministerhotellet, Bolinderska palatset, Grand
+hotell och Fersenska terrassen drogo sig i en sned linie längsmed
+Norrström. Närmast, till venster låg Skeppsbron med lossande skutor och
+rörligt lif; och längst i fonden Ladugårdslandskyrkans kupol, höjande
+sig öfver de mellanliggande taken.
+
+Öfverallt föll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strömmens
+böljor gnistrade och glittrade som hvita lågor, genom hvilka de små
+kolibribåtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.
+
+Utanför Grand hotell kastade just en skärgårdsångare loss. Långsamt gled
+den utför strömmen med flagga på akterstången och försvann utom taflans
+ram, efterlemnande en fåra i vattnet och i luften en röksky, som snart
+drog bort.
+
+William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit
+satt han tigande och stirrade utåt.
+
+Modern betraktade honom i smyg: der låg en svårmodig längtan öfver hans
+drag. Han hade synbarligen glömt att det fans en annan menniska i
+rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid
+preglade hans drag, var nu helt och hållet försvunnen. Sådan hade han
+sett ut som barn--hon mindes det nu med ens; och detta öppna och
+oskyldiga, men på samma gång inåtvända och drömmande barnaansigte som
+hon mindes, blef till en anklagelse för ouppfylda moderspligter. Hon
+kunde icke beherska sig; tårarne stodo henne i ögonen, hon måste lägga
+arbetet ifrån sig och vända sig bort för att dölja dem.
+
+Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu
+dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och
+hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord:
+
+»Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg
+från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der? Man
+kan godt veta att tåget bara går till Trosa--när man ser det försvinna
+är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden--medan jag ensam
+stannar kvar.--Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen
+och fri och intet land skymtas vid horisonten.--Mindre och mindre blir
+skutan; och till sist är den bara en prick, som mina ögon hänga fast vid
+liksom en hypnotiserad menniskas ögon suga sig fast vid magnetisörens
+hand, medan hela den hypnotiserades kropp följer denna hands minsta
+rörelse, som om tusen osynliga och oslitliga trådar vore spunna mellan
+de ögonen och den starka handen som drager... Men allt eftersom ångbåten
+blir mindre och mindre är det som om hafvet blef större och större--och
+min längtan i samma proportion alltmera intensiv--Det är så menskligt,
+gu'bevars; och kristligt också för resten. Allt hvad jag har omkring mig
+är ingenting--_utanför_ är all rikedom och fullhet--_det okända_ är
+paradiset och saligheten och himmelriket...»
+
+Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet för att dölja huru
+upprörd hon var. Hon kände en lust att få kasta sig till hans fötter och
+kyssa hans hand--och be om förlåtelse... För hvad? Det visste hon icke.
+Allt var så oklart och mörkt inom henne.
+
+Men plötsligt gick hon bort till fönstret igen, ställde sig raklång och
+stel framför honom och sade i en ton som hon försökte göra så torr och
+affärsmessig som möjligt:
+
+»Hör--det är en sak jag vill säga dig. Du skall icke bli ond; det är
+icke för din skull utan för min egen. Det plågar mig så...»
+
+Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:
+
+»Hvad är det?»
+
+»Det är de der pengarne, som jag fått för ditt arbete. Det är oresonligt
+och småaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.»
+
+Han gjorde sin nervösa axelryckning, men svarade icke. Han hade
+egentligen aldrig tänkt närmare öfver saken och som den nu framstäldes
+för honom fann han den i grund och botten både rimlig och antaglig.
+Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa,
+att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar
+också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt
+lockande. Men just detta, i förening med moderns enträgna, nästan
+bedjande sätt att framställa saken, väckte hans vanliga omotiverade lust
+att göra svårigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i
+en omedveten fruktan för en öfverrumpling af ett eller annat slag--en
+själens reflexrörelse som kom honom att vända sitt lynnes afvigsida
+utåt.
+
+»Jag fick tusen kronor för boken», fortsatte modern--hon talade med en
+värme som om hon på förhand insåg nödvändigheten att försvara den
+handling hon nu ämnade begå--»och af dessa penningar äro minst hälften
+dina. Hvarför kan jag nu icke få betala dig dem, när du vet att det
+plågar mig att icke få göra det.»
+
+»Äh--det är så småaktigt att räkna», sade han med ett irriteradt uttryck
+i ansigtet.
+
+»I detta fall är det ju _du_ som räknar då du icke vill ta emot
+pengarne. Det är ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i
+sjelfva verket icke har.»
+
+»Gör som du vill», sade han och såg åter ut genom fönstret.
+
+Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut
+bankanvisningen med en känsla af lättnad, blandad med en orolig
+förnimmelse af att ännu var spelet icke vunnet. Han kunde ännu vägra
+--och hon satt och grundade på ett sätt att sticka anvisningen åt honom
+så omärkligt som möjligt. Men hon fann ingen annan utväg än att göra det
+helt rättframt och ogeneradt.
+
+»Var så god», sade hon och höll papperet ut emot honom.
+
+Han tog emot det långsamt och hans blick gled med låtsad likgiltighet
+öfver det skrifna talet: Femhundra kronor--och i samma ögonblick stack
+det till inom honom af glädje, så att hjertat ett ögonblick tycktes stå
+stilla. Den der lilla papperslappen rymde två månaders frihet från
+tvång--nya menniskor, nya omgifningar--allt det obekanta, detta
+_utanför_ som är oroliga själars himmelrike. Men just styrkan af den
+sinnesrörelse som tog honom, framkallade åter den vanliga
+reflexrörelsen.
+
+»Låt oss vara ärliga emot hvarandra», sade han i en lätt sarkastisk ton.
+»Hvad ligger der under det här?»
+
+»Kan du icke förstå det, du som är så skarpsinnig?» Hon gick med
+händerna på ryggen af och an på golfvet. Hon var i ett humör som all
+hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det låg smil öfver hennes
+läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och
+rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom
+något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat
+af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt.
+
+Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en
+annan riktning.
+
+»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af
+godlynthet, som det icke fans i hans förra replik.
+
+»_Det_ ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i
+det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att
+också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet.--Jaha, min gosse»--här
+gaf hon honom ett lätt slag på axeln--»och nu tala vi icke mer om det.»
+
+Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok.
+Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes
+axlar, som han skakade.
+
+»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa
+forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram.
+»Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar
+på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt--Ja, jag vet mycket väl
+att du pumpar honom.»
+
+Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på
+honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon
+var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken
+hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår,
+bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra
+det på ett sätt som skulle misshaga honom.
+
+»När reser du?»
+
+»Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag--hvarthän som
+helst, bara för att komma härifrån. Men jag hinner nog inte.»
+
+»Så i morgon då. Hvart styr du kosan hän?»
+
+»Det vet jag inte. Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart
+det bära vill.»
+
+»Till Trosa, kanske?»
+
+»Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.»
+
+»Tittar du upp innan du far?»
+
+»Absolut nej! Det får jag inte tid till.»
+
+»Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?»
+
+»Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade
+det.»
+
+»Så lofvar du ingenting.»
+
+»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
+
+»Farväl. Och lycklig resa!»
+
+Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det
+konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala
+den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens
+öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
+
+»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
+
+»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
+
+»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»
+
+»Nej. Jag har det bättre här.»
+
+Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt
+något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda
+hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.--
+
+På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut
+efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans
+steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans
+besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa
+sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
+
+Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det
+var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle
+troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle
+hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha
+en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.
+
+Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat så
+som hon för sin egen skull ansett sig böra handla; och hon fick försöka
+att bära följderna.
+
+»Nå ja», sade han till sist--»men du kan i alla fall inte betaga mig den
+här känslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldförnimmelse,
+med dess alldeles ovilkorliga bismak af förpligtelse--du anar inte hur
+ängsligt misstänksam den skall göra mig. I hvarje minsta närmande från
+din sida skall jag se anspråk på tacksamhet och detta hjernspöke skall
+drifva mig till den ena hänsynslösheten efter den andra.»
+
+Hon blef märkbart blek, der hon låg och vecket mellan de svarta
+ögonbrynen blef djupare än vanligt. I denna pannans sammandragning låg
+der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.
+
+»Så sätter jag min hänsynslöshet upp emot din. Det är allt.»
+
+Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit ögonen som om hon sof
+och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck
+gjorde honom ondt.
+
+»Du tycker väl det är dumt af mig att tala om det här; men jag skulle ha
+känt det som en slags brist på ärlighet att inte ha sagt det. Det är
+fånigt--förstås--men sådan är jag nu en gång.»
+
+Hon svarade icke och det blef åter ett par sekunders tystnad.
+
+»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste
+sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde
+hålla af dig»--han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt;
+medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes
+kind.--»Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.»
+
+»Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp. Hon kände ett begär att
+trösta; men hon trodde icke sjelf på hvad hon sade.
+
+Hon låg ännu med slutna ögon och lyssnade till hans steg utför trapporna
+och öfver gården. När hon icke kunde höra dem mer vände hon sig om på
+chäslongen, tryckte sitt ansigte hårdt emot en af kuddarne och brast i
+gråt.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+
+Ångbåten _Albert Ehrensvärd_ gled fram genom den bohuslänska skärgården,
+på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken
+ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och
+kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt
+flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
+
+Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant
+ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten.
+Han lutade sig öfver relingen och betraktade med en turists sorglöshet
+vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den
+skarpa fören skar sig fram, fångades af solljuset och blefvo till
+diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blåaktiga
+sidentäcke.
+
+Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest
+kanalvägen till Göteborg och var nu på väg till Lysekil, der han ämnade
+slå sig till ro åtminstone en månads tid för att stärka sin fysik i
+Gullmarens salta vatten och den bohuslänska skärgårdens friska luft. Två
+somrar hade han förut tillbringat vid denna badort, han kände så väl
+dess lokala förhållanden som dess årligen återkommande stamgäster; han
+hade den första sommaren, som ung student, varit badortens officiele,
+erkände festdiktare och i minnena från den tiden låg det ännu alltid en
+dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att välja en annan,
+billigare uppehållsort; han var för mycket stadsbarn för att finna behag
+i en enslig afkrok af verlden--till hans landtliga sommarideal hörde
+frisk luft och salt vatten, men också lifvets öfriga bekvämligheter som
+t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett
+eller åtminstone ett hälft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, från
+Kungsträdgården.
+
+Men det var icke _endast_ detta, som drog honom; han hade också lärt sig
+hålla af den bohuslänska skärgårdens natur. Han hade alltid känt det som
+var den i slägt med hans egen och han älskade dess storslagna ödslighet,
+dess högtidliga liflöshet och denna djupa tystnad, hvilken icke stördes
+af bullret från de millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade
+fram öfver gatornas stenläggning.
+
+När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna,
+der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och
+speglande blått så långt ögat nådde--greps han af en underlig
+beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet;
+och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom
+sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det
+lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur
+som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn,
+var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig
+i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter,
+dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda
+genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan
+erfarenhetens tvifvel.
+
+Men det behöfdes icke mer än att en menniskofot raspade mot hällen för
+att drifva stämningen bort. Ansigtets drag flögo blixtsnabbt en garde,
+ödsligheten var förbi och sällskapligheten började, själen anlade sitt
+fikonlöf och lögnen kom åter till heders.--Mellan bruna bergsknallar och
+grå gled ångbåten fram; mellan stora skrofliga kolosser och små svarta
+skär, öfver hvilkas blankspolade ryggar vågorna lekfullt skvalpade.
+Längst i bakgrunden låg bohuslänska kusten som en väldig terrass af
+naken granit, hvars konturer böljade oroligt mot horisonten. Här och
+hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som
+sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd,
+knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka
+hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop
+till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar,
+hvilande på stolpar öfver vattnet.
+
+Han såg det allt och han njöt. Det var som _smakade_ han på sjelfva
+luften, hans bröst spände sig ovilkorligen ut och han andades i långa,
+djupa drag, som om himlen hvälft högre här än annorstädes--medan hans
+ögon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar.
+
+Om han varit målare skulle han velat pröfva sina krafter på denna luft
+och dessa klippor, som än lågo så underligt nära, än veko tillbaka långt
+i fjerran, och hvilkas färg skiftade i olika belysning, från bjertaste
+rödbrunt till grått och blått i finaste förtoning.
+
+Men han var inte målare, gunås!
+
+Han vände sig om och gick upp i röksalongen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och
+placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt
+bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela
+möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick
+han ut för att se på folket. Han dref långsamt förbi societetshuset och
+restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron.
+
+»Nej--hördu du! Stopp litet!» hörde han en röst bakom sig och i det han
+vände sig om såg han ett par långa ben som i fullaste fart stretade
+utför backen från societetshuset.
+
+»Pelle? Är du här?»
+
+»Javisst--faen! Goddag på dig, gamle!»--Och den långe, som bemäktigat
+sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltför
+eftertrycklig för att icke vara uppriktig.
+
+William var i grund och botten lika glad åt sammanträffandet som den
+andre, men höll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och
+kunde icke ens neka sig nöjet att slunga den långbente vännen en sarkasm
+i ansigtet.
+
+»Dig _kan_ man då bokstafligen aldrig undgå.»
+
+»Äh, börjar du nu med det igen.»
+
+»Hvad gör du här?»
+
+»Sköter min helsa och målar. Här är några styfva gubbar, som jag fått
+fatt i nere vid Bansvik--bussiga gastar, må du tro, med beckiga näfvar
+och tobakssås ut om mungiporna--du ska' se i morgon; jag har dem dernere
+mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der är soaré uppe--
+venersborgsfröknar som tala en pittoresk vestgötadialekt och
+göteborgskor, förstår du, med stora fötter och smala midjor--och ett par
+skånskor, som skorrar så snobbigt: herrrr Wahlberrrrg--kom med nu bara,
+ska' jag presentera dig.»--Han drog William med sig mot societetshuset
+till.
+
+»Tack ska' du ha--behåll dina skånskor för dig sjelf. Jag dansar inte.»
+
+»Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om
+folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.»
+
+Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom
+öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville
+icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom
+glasdörrarne kunde följa paren med ögonen.
+
+Det var ännu tidigt på eftermiddagen och endast ett fåtal af de allra
+mest danslystne hade anländt. Först senare brukade det bli en smula lif
+derinne. En del damer, som icke ansågo det mödan värdt att taga verksam
+del i soaréen på detta dess första mindre intressanta stadium, hade
+slagit sig ned här och hvar på verandan med en tidning eller en bok i
+handen.
+
+Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på
+fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde
+han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde
+hans lättsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner
+med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga
+sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet
+fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig
+för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam
+comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott
+samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum
+otillgänglighet och förakt. Denna salongs-fräckhet mötte William med sin
+allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta
+henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke
+stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke
+ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af
+verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig.
+
+Men William, som efter denna introduktion icke ansåg att hennes
+blygsamhet sväfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt
+spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han läst
+titeln på den bok, hon höll i handen: _Det moderne Gjennembruds Mænd_.
+
+Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par
+vidöppna grågröna ögon, en liten välformad trubbnäsa och ett par tjocka,
+bleka läppar med ett drag af vemod omkring. Hon var klädd i en mera
+extravagant än smakfull drägt: ett mörkblått klädeslif med uppslag af
+veritabelt gult läder kring ärmarne och halsen. Ett läderbälte kring
+midjan, en hatt med läderband och ett par skor af samma slags läder
+fullbordade toaletten.
+
+Hon hade icke suttit många minuter förrän en äldre dam med förvirrad
+uppsyn dök fram och med öm moderlighet svepte en röd schal kring hennes
+axlar. Den unga damen mottog den äldres omsorger med en otålig rörelse,
+dock utan att lyfta sin blick från boken.
+
+Det är gumman, tänkte William.--Hon hade samma stora ögon och tjocka
+läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke.
+
+Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något
+vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga
+uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg
+ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an.
+Nere vid bryggan lågo de lediga fiskarbåtarne med alla klutar uppe,
+beredde att lägga från land vid första anmodan. Utanför
+restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfröknar i samtal
+med biljardens frodige egare; och borta från varmbadhuset kom det gamla
+inventariet Calle-Hare, traskande på breda fötter hän emot kallbadhuset.
+
+Innefrån salongen hördes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de
+dansandes taktfasta steg.
+
+Nu slutade dansen och paren myllrade ut på verandan för att svalka sig.
+Bland andra också Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mörk dam
+med en djerf och vacker profil och ett par ögon som tycktes kunna vara
+en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig
+ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang.
+
+William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans
+intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma
+spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka.
+
+»Fröken Johnsson--herr William Zimmermann.»
+
+»Får jag dansa med er?»
+
+»Tack.»
+
+Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en
+bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm.
+
+»Fröken Hagberg--kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann
+endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen
+med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan
+paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver
+att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus.
+
+»Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm
+kring hennes lif.
+
+»En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
+
+Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe
+tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner,
+slägtskapsförhållanden m.m.--allt hvad en artig herre, som kommit öfver
+väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en
+första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att
+fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken
+Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt
+skydd af Almas tant, som var döf--och att Alma rest mycket och var
+bekant med många konstnärer.
+
+På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla
+fröken Johnssons stora beundran.--Han föresatte sig att dansa med
+lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han
+gjorde sig inga illusioner.
+
+När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den
+döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal.
+Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till
+sällskapet.
+
+»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax
+till William.--Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens.
+
+»Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska'
+aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att
+ta' lyckan ifrån henne.»
+
+»Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil
+träffar mig inte.»
+
+»Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han
+grinar alltid. Det är rent nervöst.»
+
+När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson
+engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med
+fröken Hagberg.
+
+»Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att
+resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått
+hvarandra.
+
+»Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum
+närmare. »Uppriktigt sagdt--det vill jag också.»
+
+»Nå, det passar ju bra.»
+
+Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn
+och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var
+så god! Underhåll mig nu.
+
+»Hvad var det för en bok, ni läste i?»
+
+Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att
+vända sin blick ifrån henne.
+
+»Ja, jag såg det för resten godt.»
+
+»Hvarför frågar ni då?»
+
+»För ro skull.»
+
+»Kan ni inte finna på något roligare?»
+
+»Ahjo kanske--få se.»
+
+»Nå», sade hon med ett bortskämdt barns otålighet.
+
+»Vet ni hvad jag tänkte när jag såg er med boken i hand?»
+
+»Nej.»
+
+»Se der en af de våra.»
+
+»Hvad menar ni med det?»
+
+»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva
+förklara det?»
+
+»Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.»
+
+»Nå ja--då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är
+en lånbiblioteksroman--apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga
+damer ha en smak för lånbiblioteksromaner!--jo, så infinner sig hos mig
+en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse
+för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut
+och tog hennes själ i besittning.»
+
+»Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.»
+
+»Så-å. Tyckte ni det?»
+
+»Ja.»
+
+Han smålog.
+
+»Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.»
+
+»Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.»
+
+»Hvem har sagt er det?»
+
+»Löjtnant Bloch.»
+
+»Hvad sa' han?»
+
+»Der sitter den unge författaren William Zimmermann.»
+
+»Och hvad sa' ni?»
+
+»Han ser rysligt affekterad ut.»
+
+William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker,
+som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.
+
+»Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet _ni_ var.»
+
+»Inte?»
+
+»Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.»
+
+»Af hvem?»
+
+»Det säger jag inte.»
+
+»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?»
+
+»Att här--bland badortens sevärdheter--också fans ett par skånskor, 'som
+skorrade så snobbigt på rrr'».
+
+»Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt
+kommit att härma Pelles ton.
+
+»För resten vet jag ändå mer om er.»
+
+»Så-å.»
+
+»Ni är här med er tant--som är döf--och som skämmer bort er--Och ni
+har varit i Paris--»
+
+Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han
+betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville
+säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid
+alldeles icke förvåna henne.
+
+En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under
+föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter
+fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre
+bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett
+jovialiskt och tvärsäkert sätt.
+
+»Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han.
+
+Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom
+hälft motvilligt, och tog hans arm.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren
+tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt;
+det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer
+med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par
+äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga
+herrar till riddare för sommaren.--Den naturhistoriska iakttagelsen att
+det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad.
+
+Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda
+kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och
+af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon
+egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja
+_synas_ och _taga sig ut_. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter
+eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något
+emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första
+klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera
+skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad
+också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar.
+
+De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första
+klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen
+roll.
+
+Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut
+också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten
+att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera.
+Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och
+författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de
+gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande
+klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i
+förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att
+framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också
+fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en
+utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon
+behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt
+allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det
+goda sällskapet.
+
+Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad
+med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon
+hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga
+studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade
+småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet,
+som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon
+hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader
+i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.
+
+Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon
+ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och
+som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes
+tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste
+skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock
+hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde
+misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af
+öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld,
+af barnsligt trots, derför att det klädde henne.
+
+I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan
+hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en
+moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år
+hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna
+uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än
+kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann
+från det rika hemmet.
+
+Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och
+sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit
+efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af
+den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns
+roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt
+några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
+
+Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta
+könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en
+enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre
+grad: det var likgiltigheten.
+
+I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne.
+Det sätt på hvilket han närmade sig henne gjorde intryck af att det i
+sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och
+hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade
+uppriktighet, som slog öfver i en märkbar sträfvan efter det paradoxala,
+roade henne derför att han dervid, utan att veta det, kom att spela
+samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot
+medlemmarne af det goda sällskapet.
+
+För öfrigt var William från föregående somrar känd vid badorten och
+åtnjöt ett visst anseende bland stamgästerna af la haute volée sedan det
+året, då han var deras egen erkände festdiktare. Det lilla
+badortsorganet, som aldrig försmådde en fashionabel nyhet hade också
+förkunnat hans ankomst i en notis öfver hvilken hans namn stod med
+fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så
+småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för
+sommaren.
+
+Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg
+som varit den förmedlande länken. Pelle hade nemligen fått ett märkbart
+intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som
+hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta
+sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn.
+
+Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2.
+Vid dessa exkursioner var tanten i början med; men sedermera, när
+kotteriets medlemmar hunnit bli något mer bekanta, lemnades hon hemma.
+Hon hade den för ett förkläde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha
+någon annan vilja än den unga brordotterns; och snart kom derför hennes
+tjenstgöring att inskränka sig uteslutande till de tillfällen då
+ungdomarne uppträdde så att säga mera officielt: på soaréerna, då hon
+placerades i ett hörn med sitt handarbete, och vid de allmänna
+promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskoströmmen på
+badhusbryggan.
+
+För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på
+dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse
+för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion
+som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog;
+och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att
+hans penna någonsin kommit i beröring dermed.
+
+En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla
+bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de
+skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som
+kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr
+Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda
+böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om
+_Resebilder_ af Kate Zimmermann.
+
+»Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han.
+
+»Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende.
+
+»Till damer--väl?»
+
+»Naturligtvis.»
+
+»Hör--fröken--säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.»
+
+»Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken
+Hagberg.
+
+William smålog.
+
+»Så-å. Hvilken ära för författaren!»
+
+»Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol
+sålde jag inte ett enda exemplar.»
+
+William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän
+emot badhusparken,
+
+»Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan
+hörhåll.
+
+Hon brast i skratt. Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt
+väl kände till William Zimmermanns literära produktion.
+
+»Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare
+äro.»
+
+»Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?»
+
+»Det roade mig nu.»
+
+»Och man ska' göra allt hvad som roar en?»
+
+»Ja.»
+
+»Det ska' jag komma ihåg.»
+
+De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han
+frågade henne om hon läst moderns bok.
+
+»Ja, naturligtvis.»
+
+»På samma sätt som ni hade läst min?»
+
+Hon skrattade; men svarade icke.
+
+»Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .»
+han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick
+och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan
+ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att
+tillstå det.
+
+William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs
+sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade
+sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till
+henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl
+senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans
+jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta
+sättet--»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden
+äro till för att dölja tankarne».
+
+Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf
+ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap. Hon å
+sin sida blef också dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord,
+detta ständiga fäktande, som fick sin spänning deraf att hon aldrig
+visste _hvad_ han menade, endast att han _icke_ menade just det, som han
+sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med
+den lätt sarkastiska ton, som intet förrådde af hans egne tankar och
+känslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.
+
+Tiden försvann så spårlöst som den försvinner, under behagligt
+sommardrifveri, när den ena dagen är den andra lik. Den bestämda
+tidpunkten för de båda skånskornas afresa började närma sig.
+
+När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för
+honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det
+obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men
+han reflekterade för resten icke mycket öfver det. Tanken på att han
+möjligen kunde vara förälskad--en tanke som ibland inställde
+sig--framkallade alltid hos honom ett småleende, så otrolig föreföll den
+honom.
+
+Möjligheten att _hon_ kunde vara förälskad förekom honom deremot
+antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han kände
+henne icke nog till att kunna veta, att han för henne representerade
+ungefärligen detsamma som hon för honom: ett intressant experiment, till
+hvilket man går under den bestämda förutsättningen att man sjelf är
+fullkomligt utan fara.--
+
+I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon
+kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han
+deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig
+rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge
+anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter,
+dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma
+utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten
+landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot
+hvilken hon hade att vara på sin vakt.
+
+Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon
+dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka--sin
+lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur
+en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då
+lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna
+den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på
+förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg
+utom hennes erfarenhet.
+
+Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu
+aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende
+känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf;
+men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
+
+Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att
+närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte
+hon hade väntat att han skulle bedja henne om.
+
+»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt
+om förmiddagen.
+
+»Så-å?»
+
+Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver
+hennes naiveté.
+
+»Ensam», fortfor hon.
+
+Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt
+hon skulle kunna gå i sin oskuld.
+
+»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»
+
+»Jaha.»--Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han
+ingenting», tänkte hon.
+
+»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
+
+»Tror ni också det går an?»--Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna
+naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom
+i hög grad.
+
+»Hvarför skulle det inte gå an?»
+
+Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett
+tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett
+utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.
+
+»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»
+
+De kommo öfverens om klockslaget: half fem och mötesplatsen: ett ställe
+utanför badortens område.
+
+»Dethär ser ju nästan ut som ett--hur är det det heter på danska?
+'Stævnemöde.'»
+
+»Tycker ni?»
+
+»Ja. Det är sant--jag har hört att damer alltid bruka komma försent till
+möten med unga herrar. Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja
+göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma
+försent?» sade han i skämtsam ton.
+
+»Jag kommer alltid precist», skrattade hon.
+
+»Alltid! En skön själs bekännelse!»
+
+William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken
+Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt på erotik, så
+fattigt, att detta egentligen var hans första möte med en kvinna af hans
+egen samhällsställning. Han motsåg det också med en lätt förklarlig
+nyfikenhet, blandad med en skymt af ängslan att icke i denna nya
+situation kunna spela sin roll på ett så öfverlägset sätt som han helst
+önskade. Han var af naturen blyg och för att dölja detta naturlyte hade
+han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad fräckhet; men
+härvidlag hade han en förnimmelse att den icke skulle kunna brukas och
+han ansträngde sig fåfängt för att komma på det klara med, hvad slags
+sätt han nu i stället borde antaga: han var å ena sidan rädd att
+förefalla både sig sjelf och henne löjlig genom sin blyghet, och å andra
+sidan hade han svårt för att strama sig upp till en tilltagsenhet som
+var hans natur emot--och som kunde skrämma henne tillbaka.
+
+Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande
+hållning--d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig
+för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig
+midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till
+något sammandrabbande.
+
+En stund före den bestämda mötestiden marscherade William hän emot
+villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina båda niecer. Han gjorde
+halt bakom en husknut för att kunna observera. Han var nyfiken på, om
+hon verkligen skulle komma; halfvägs trodde han nästan att hon skulle
+uteblifva. Han kände sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till
+att reflektera öfver sin sinnesstämning. Han handlade mera af instinkt
+än till följe af ett på förhand fattadt beslut. Utan att han märkt det
+hade ledningstrådarne mellan hans vilja och hans handlingar redan
+blifvit afskurna och han drefs nu hänemot henne med en naturmakts
+nödvändighet.
+
+Några minuter före half fem kom hon ut på verandan och gick hänemot den
+bestämda mötesplatsen; han följde henne på afstånd och när hon hunnit
+utanför badanstaltens terräng gick han fram till henne och helsade.
+
+»Ar ni der?» sade hon blott.
+
+»Ja. Jag har följt efter er.»
+
+»Hur länge?»
+
+»Från villan der ni bor.»
+
+»Hvarför det?»
+
+»För att titta på er naturligtvis!--Uppriktigt sagdt--Jag trodde
+knappast att ni skulle komma.»
+
+»Det ser ni att jag gjorde ändå.»
+
+De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han
+räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en
+smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för
+första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå
+var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda
+obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle
+komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk
+af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett
+litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han
+satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.
+
+De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner
+i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han
+lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att
+bättre kunna iakttaga henne.
+
+»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och
+ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»
+
+»Ja, hvad tycker ni?»
+
+»Jag är helt och hållet till er disposition.»
+
+»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
+
+De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet,
+medan de vexlade dessa repliker.
+
+»Ska' vi leka--hva? Leka med ord menar jag.--Vill ni det? Ta
+sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»--Han höll sig ännu
+i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något
+annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu
+kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
+
+»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker
+sommar. Så blir man gerna en smula sentimental--inte?»
+
+Han flyttade sig några tum närmare--. dock icke mer än att afståndet
+emellan dem ännu var ganska respektabelt.--»Ska vi vara en smula
+sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på
+henne.
+
+»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»
+
+»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»
+
+»Ja, hvad då?»
+
+»Jag kunde t.ex. få lust till att--kyssa er.»
+
+Han betraktade henne fortfarande med stor uppmärksamhet för att se hvad
+intryck hans ord skulle göra på henne. Men det syntes icke ringaste
+förändring i hennes ansigtsuttryck, icke så mycket som den flyktigaste
+rodnad.
+
+»Sådant _gör_ man, ifall man törs--att man _talar om det_ bevisar att
+man inte vågar», sade hon i det hon mötte hans blick med det största
+lugn. Han kände sig slagen af anmärkningen och af det ogeneradt öppna
+sätt, hvarpå hon framställt den.
+
+»Ni är en skarpsinnig liten fröken», sade han. »Och jag börjar nästan
+också misstänka att ni är en--en ovanligt ärlig liten fröken.--Jag kunde
+ha lust att bli bekant med er.»
+
+»Då får ni skynda på, för i morgon reser jag.»
+
+»Vill ni inte berätta mig något om er sjelf?»
+
+»Nej.»
+
+»Hvarför inte.»
+
+»Hvad skulle det tjena till?»
+
+»Det skulle roa mig.»--
+
+»Ja, men inte mig.»
+
+»Nå, som ni vill.»
+
+Han vände sina ögon ifrån henne, utåt öfver skären som simmade dernere,
+långt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt högland.
+Snedt öfver fjorden drog sig en bred, gyllene ström af reflexer från den
+sjunkande solen. Allt glänste och glittrade i detta sista
+afskedsskimmer. Från en lustbåt trängde tonerna af ett smäktande solo på
+b-kornett och som ett aflägset brusande hördes badgästernas trampande af
+och an på badhusbron. Längst ut mot Kattegat sågs en fiskarbåt, stor som
+en mås, med en fläck af sol på sitt hvita toppsegel.
+
+Der gick en lång stund och det talades icke ett ord. Så hördes med ens
+skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot
+armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade
+känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster.
+
+»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med
+utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och
+lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och
+tydligare.
+
+»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle--de två hade stannat på klinten
+alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder!
+Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»
+
+Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade,
+kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men
+Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'!
+hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla
+såder--hva?--så skulle vi gifta oss i morgon.»
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»--Det hade med ens kommit ett helt
+förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig.
+Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan
+att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan
+mot hans vilja.
+
+»Säg ville ni inte det?»
+
+Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo
+pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde
+ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en
+egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om
+de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför
+hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs
+heligaste och mest privata angelägenheter.
+
+Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som
+liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens
+omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan
+att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde
+ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet--de
+kunde älska de två.
+
+Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek
+under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den
+tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt,
+utan baktanke och utan tvifvel.
+
+Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen
+aflägsnade sig.
+
+William hade rest sig upp. Han tyckte att något borde sägas, men fann
+icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen;
+och för sina egne, menskliga känslor hade han intet uttryck.
+
+De gingo tysta nedåt, mot badanstalten.
+
+Efter kvällsvarden träffades de åter i menniskoströmmen som böljade af
+och an på badhusbryggan. Den gamla mostern satt på sin bänk och de fyra
+unge höllo i början samman. Det var något underligt öfver Pelle
+Wahlberg: han kunde tiga långa stunder å rad och när han talade var hans
+ton dämpad och mjuk. Den lilla sextonåriga studentkandidaten gick vid
+hans sida. Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll
+så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett
+djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i
+ansigtet.
+
+Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal
+och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de
+unge. De hade nu delat sig som vanligt i två par.
+
+Månen stod öfver den stora klippan utanför kallbadhuset och i vikens
+svarta vattenspegel dallrade en flod af lödigt silfver. Utefrån
+Pelleskäret hördes en gladlynt baryton som sjöng dryckesvisan ur »Konung
+för en dag».
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följande morgon förvånade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig
+vaken, alldeles ljusvaken så pass tidigt som klockan 5. Han brukade
+eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9.
+
+Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig
+ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara
+förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad
+förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna
+tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis måste stiga tidigt
+upp för att packa och att hon dervid säkerligen skulle känna längtan att
+taga afsked med den förtjusande ramen till deras vackra lilla
+sommaridyll; han lyckades lefva sig så fullkomligt in i denna
+föreställning att han slutligen var alldeles öfvertygad om att han
+skulle möta henne.
+
+Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der
+hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen
+liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte
+var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och
+med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var
+van vid att se på denna tid af dagen.
+
+William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden.
+Men Pelle--sjusofvaren--var redan utgången.
+
+En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke
+ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och
+de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de
+voro belåtna med tillvaron.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Ångbåten lade ut från land.
+
+Hamnbryggan var som en enda sky af viftande näsdukar; och från ångarens
+reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna
+stodo med händerna fulla af blommor, småleende mildt alltunder det de
+mönstrade och jemförde hvarandras afskedsrecetter.
+
+Fröken Alma Hagberg var en af dem, som fått den vackraste skörden;
+hennes ansigte var också ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe på
+öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten
+tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den
+lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i
+figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga
+profil. William tänkte med en anstrykning af bitterhet på, att han
+kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade
+i så fall kanske fått en mera tillfredsställande afslutning--ett
+verkligt farväl. Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som
+han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i
+bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning
+midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i
+sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked,
+han!
+
+Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skäl
+att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och
+fåna längre.
+
+»Går du med?» sade han till Pelle.
+
+»Inte ännu!»
+
+William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk
+ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.
+
+Från varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, från
+restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfröknarne med
+hvita servietter--tre gardeslöjtnanter reste med båten i dag--och
+utanför biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans
+handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgästen,
+à la guerre-spelaren par excellence, en student från Upsala, som legat
+vid badorten i sex veckor i och för sin helsas vårdande.
+
+»Går du med nu?» frågade William ännu en gång.
+
+»Strax.»
+
+Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från
+öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba.
+
+Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras
+sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord.
+
+»Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
+
+»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.»
+
+»Du också? Hvarthän?»
+
+Han smålog hemlighetsfullt.
+
+»Till Skåne kanske.»
+
+»Hvad ska' du der att göra?»
+
+Pelle fortfor att småle, på ett ovanligt stillsamt sätt.
+
+»Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit
+der. Den ska' vara mycket karakteristisk.»
+
+»Ja, den är visst mycket karakteristisk», sade William diskret. »Du ska'
+resa dit och äta gröt, Pelle. Du kommer att må tjockt.»
+
+Pelle sneglade på honom och tänkte: »hvad fan menar han?» Hans ton klang
+märkvärdigt irriterad.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+
+För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete,
+dag ut och dag in, för att få tiden att gå.
+
+Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda
+förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta
+enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade
+intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den
+plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att
+intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes
+natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick
+så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne
+likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i
+relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes
+egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och
+vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon
+sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget
+väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.
+
+Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet
+för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var.
+Med sin skarpa instinkt kände hon, att _det_ var något som hon måste
+försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess
+lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band
+och slita sig lös.
+
+Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon
+visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända
+så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var
+som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin
+intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för
+tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå
+förlorade.
+
+William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom
+och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga
+sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan
+möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade
+faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en
+trogen hund, vaktande sin herres egendom.
+
+Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än
+arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att
+hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf
+henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans
+intressen, tillkämpa sig hans aktning--och hans tillgifvenhet.
+
+Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och
+timmar till fysisk förfriskning--det var hennes dag. Det sista
+försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte
+sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som
+han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars
+hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.
+
+Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för
+sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr
+Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på
+landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det
+allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också
+gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria
+slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.
+
+Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp.
+Deri underrättades hon--på fyra rader--att han var i Lysekil och ämnade
+stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra
+af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa
+henne.
+
+Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi
+ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som
+hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att
+vänta och resignera.
+
+Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så
+snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag
+gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af
+hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.
+
+Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så
+ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka
+han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»
+
+Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred
+sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var
+som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt
+skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett
+helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre
+omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif
+tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom
+långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom,
+hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i
+hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!--men ropet dör på
+hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det
+enda som kan rädda honom--och han _tror_ icke på viljan. Det var tro han
+behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet.
+Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med--och hon
+kunde icke ge honom ett solgrand deraf.
+
+»Lam invärtes.»
+
+O Gud, om han kunde älska, om han kunde lära sig hålla af någon! Henne
+sjelf kunde han gerna få stöta bort,--om det bara fans någon enda
+menniska i verlden, som han höll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i
+den norska ungdomsboken, det var den som förfärade henne.
+
+Hon hade just samma eftermiddag slutat läsningen af en annan modern
+roman. Den var skrifven af en författare med andra- eller
+tredje-handsbegåfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den
+literära parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade
+makligt fram på den väg, de brutit. Det fans icke en tanke, som
+gnistrade, icke ett enda spår af en individuell begåfning, ingenting som
+han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under själskamp och
+födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen:
+den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit
+de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras
+harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars
+förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda
+barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska
+deklamation.
+
+Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det
+osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som
+en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu
+flöto omkring.
+
+Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den
+boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen
+ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der
+flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför
+grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der
+klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt
+barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af
+något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde
+rötter i författarens eget hjerta.
+
+Fans det ingen som ville skrifva för dem, hvilkas lif är tungt och dödt
+och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott utan för att
+känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagligdags släp.
+
+Om _han_ kunde lära sig skrifva för dem! Icke spetsfundigt och
+förskrufvadt utan friskt och varmt, till glädje för alla som ha vilja
+att vara hederliga och goda.
+
+Och han kunde skrifva för dem--
+
+»Lam invärtes.»
+
+Nej, nej! Denna onaturliga kyla måste smältas! Hon skulle, hon måste
+vinna honom.
+
+Och sedan hon vunnit honom... Hennes äregirighet skulle drifva honom
+framåt som med ånga, hennes energi skulle verka eggande på hans och
+spänna hans intellektuella krafter till det yttersta.
+
+Kanske skulle han då skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden
+längtade--lyssnande stilla, med återhållen andedrägt.
+
+Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan
+sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i
+sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke.
+Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara
+slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet
+och böjde hufvudet tillbaka.
+
+Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna
+sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till
+skrifbordet, med pennan i hand.
+
+Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der
+dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde
+hennes gud--arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till
+verlden--den väntade återlösaren.
+
+En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka
+sin gud.
+
+Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att
+låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån
+sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
+
+Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver
+Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva.
+Dagen grydde--grydde långsamt öfver stad och land och haf.
+
+
+»Helsingborg den 3 Sept.
+
+Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren
+borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att
+du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge
+umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu
+blir af.
+
+För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på
+mig en lust--en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig
+till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara,
+gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita
+den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel.
+Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner
+och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag
+i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
+
+Nå--kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt--men
+_formen_, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan,
+som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den
+skall till verlden nästa gång.--Jag har varit här i fjorton dar. Jag
+reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var
+för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade
+fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi
+råkades inte--naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs
+försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles
+öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och
+jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.
+
+För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna
+bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet--bodde ensam och var
+lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon
+rest--jag anar inte hvarthän.
+
+Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och
+märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket
+från svarta taflan--det högg till i bröstet på mig--sen märkte jag
+tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
+
+Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och
+gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes
+skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var
+hysterisk--var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man
+hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma,
+de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet
+och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan--det gjorde
+ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna
+gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och
+önskade att hon ville skicka bud in efter mig.--Hon var naiv, flickan,
+och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var
+det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och
+hennes dialekt--den klingade som ett helt annat språk än den vidriga
+skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från
+Sörmland.--
+
+En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar
+mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle
+idealisterna!
+
+Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit
+lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min
+adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet
+nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma
+härifrån med.
+
+Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis
+förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad,
+nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att
+räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som _måste_ jag ge det
+bort; rent omöjligt att slippa!
+
+Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på
+båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en
+röst--hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta
+efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa--och nynna
+för mig sjelf, med rörande känsla:
+
+    Wo bist Du! Wo bist du!!
+    Me--ein geliebtes--Kind!!!
+
+När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
+
+Farväl och au revoir!
+
+_William_.»
+
+
+Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet.
+Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom
+i detta--det var icke den vanliga steriliteten, reservationen,
+hopplösheten. Skulle han verkligen--? Hon måste stryka sig lugnande med
+handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om
+öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
+
+En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora
+bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
+
+»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar
+alla mina dårskaper och förlåt mig du--författare--att jag spiller min
+tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke
+vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få
+läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess
+smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter
+att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång
+och för tung; den verkar ansträngd och man _ser_ ansträngningen. Och det
+om Irland är för skrikande i färgen.--Det är sjelfva stämningen som är
+återgifven med mästerskap.»
+
+    LYRIK
+
+    af
+
+    WILLIAM ZIMMERMANN.
+
+Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.
+
+Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och
+ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett
+jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.
+
+Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln
+svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de
+röda skoflarne--stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet
+skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar
+det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en
+frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.
+
+Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i
+feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De
+slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring
+masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.
+
+Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de
+närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af
+mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända
+till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.
+
+Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en
+tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess
+tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag
+skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka
+vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.
+
+Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två
+träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen
+lysa röda om nätterna.
+
+Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i
+vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i
+det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere,
+kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina
+lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter
+upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga
+vingslag.
+
+Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty
+blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på
+axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin
+splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan,
+blåfrusen och intressant.
+
+Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när
+kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
+
+Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt
+upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg
+han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen,
+stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och
+blickade drömmande ut i regndiset.
+
+Ett romantiskt temperament synbarligen.
+
+Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft
+pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han
+sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände
+hjelten i en vacker berättelse.
+
+Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta.
+Det är det, som gör _henne_ intressant.
+
+Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes
+soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon
+minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande
+äfventyr och dess lockande möjligheter--den okända verlden, dit barnets
+och ynglingens hela längtan står.
+
+Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes
+ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
+
+Jag vänder mig om och ler--ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han
+drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
+
+Man har lärt honom tro på »kärleken»--ett mystiskt ord, som genom sin
+blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han
+kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det
+henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen
+på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med
+underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
+
+Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör
+uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.
+
+Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är
+starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då
+sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka».
+
+Den höga kärleken är själens prerogativ.
+
+Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa
+drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega--o, då är den icke ren!--
+
+Dumma, dumma pojke--visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du
+tordes lefva det på egen risk!--
+
+Vädret blir allt värre och värre. Vinden sveper kring masterna, böljorna
+växa derute. Här och livar skymtas skumhöljda toppar, som glänsa fram i
+de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gäss, lefvande,
+snabbt simmande, oroligt dykande.
+
+Molnen på himlen sänka sig alltmer; form och konturer försvinna, allt
+flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mörkgrå filt, som spänner sig
+lågt öfver hafvet. Nidingarnes tvillingbåk svinner akteröfver i diset.
+Kustens vågiga klipplinje grånar mer och mer, suddas ut och förtonar.
+
+Fördäckspassagerarne sitta på balar och lårar, krypande tätt tillsammans
+som en skock får i oväder.
+
+På akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar
+efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och
+tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet.
+
+Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock på. Den är gammal och
+omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.
+
+Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som
+om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga
+förtjusning, hans naiva beundran.
+
+Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som
+ovilkorligen kommer mig på läpparne.
+
+Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att
+se på.
+
+En späd, outvecklad figur, en smula lång i lifvet och ingalunda
+harmonisk. Ett smalt ansigte; ögon glänsande mörkbruna som polerad
+valnöt.--Näsan är för stor, absolut för stor enligt stränga
+skönhetsmått, munnen kanske också för liten. Men det passar godt i
+stycke och man skulle icke ha hjerta att önska det annorlunda.
+
+Hennes resmössa af mörkt siden ligger slät utmed håret, som är
+uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man skönjer genom tyget
+de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skärmen böljar det
+fram i lätta hvirflar, glänsande svart.
+
+Kring halsen har hon virat en spetsschal af samma färg som håret.
+Luftigt och mjukt ligger den öfver skuldrorna. Och som hon sitter der
+hopkrupen i kylan, är det som såg man ett blekt förfruset ansigte titta
+fram ur ett moln af rök.
+
+Hon är icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag något
+obeskrifligt tjusande, något hjelplöst lockande, som gör hjertat vekt.
+Och denna outvecklade figur--den är som knoppen af en obekant blomma,
+den eger det okändas sällsamma, spännande retelse. Man vet icke hvad den
+bär inom sig; man vill så gerna drömma sig möjligheterna rika och
+fulla.
+
+Jag känner hennes namn. Det står graveradt i plåten på kappsäcken; och
+jag såg det dessutom i morgse på hotellets tafla: miss Bowen från
+Irland.
+
+Hon reser i sällskap med en äldre dam. Hon reser synbarligen för sitt
+nöjes skull.--Hon är således rik. Måhända dotter till en af vampyrerna,
+som suga hennes hemlands must, medan folket förtvinar i hjelpnös nöd.
+
+Jag sluter ögonen. Jag vill icke se henne.--Regnet smattrar i droppar
+öfver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska höstsång i
+tacklet, skutan kränger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt den
+andra--vaggar makligt sin tunga kropp af och an på böljorna.
+
+Min reskappa är tjock och mjuk. Jag tycker mig sitta i ett varmt rum,
+mekaniskt gungande stolen fram och åter.
+
+Der ligger hennes land framför mig: en härlig natur.
+
+Saftigt glänsande gröna ängar.
+
+Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, från mörkaste barrgrönt som går
+öfver i svart, ända till det nyutsprungna björklöfvets lätta, luftiga
+ton, deri klorofyllet mera anas än skönjes.
+
+Fälten stå gula och skina i solljuset. En svag fläkt stryker fram öfver
+de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel
+klarhet.
+
+Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I
+dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i
+blicken, stirrande ut i verldsalltet.
+
+En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
+
+I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den
+maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände--der
+lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på
+utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem,
+ju mera irländarnes nöd växer.
+
+Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då
+hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i
+rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln--
+
+Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
+
+Jag ser upp. Ah--det var ju blott en inbillning.
+
+Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit
+skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig
+sjelf.
+
+Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att
+betrakta henne. Hon _är_ icke vacker; jag upprepar det nästan
+krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från
+detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af
+rök.
+
+En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
+
+Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som
+kommer mig att bli vek som ett barn?
+
+Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hän i
+stämningen, som kväller fram i mitt inre. Jag är den nyktra
+uppfattningens man. Jag kan dissekera upp känslorna, jag är van att söka
+de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.
+
+Och ändå känner jag något ljumt och mjukt födas inom mig. Det är som
+stege det allt högre i bröstet en vårflod af varma böljor, som slå
+tillsammans öfver mitt hjerta, långsamt stigande och sjunkande, i långa,
+smekande dyningar. Det är som kände jag makten af en underlig magnetisk
+ström, som droge mig till henne; och jag sitter försjunken i vällusten
+af denna förnimmelse och njuter den med slutna ögon, med en sextonårig
+ungmös nyvaknade åtrå--omedveten och bäfvande. Den är som en doft i
+vinden, man vet icke hvad den är; den är som en melodi i luften, man
+vet icke hvarifrån den kommer. Man frågar icke derefter; man sluter
+ögonen och njuter.
+
+Det är all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det är allt
+känslopjunk, jag hånat och grinat till döds, som nu reser sig. Och jag
+kan icke håna; jag ger mig hän. Jag sitter med slutna ögon och drömmer.
+
+Vackra drömmar--sväfvande öfver en botten af tillbakaträngdt tvifvel,
+fylla de ett par sekunder med en stämning af lycka.
+
+Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta
+minuter, så länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan
+tanke på att ega dig, utan att känna dig.
+
+Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma
+ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du
+som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga
+illusioner.
+
+Det är också icke dig, jag älskar; det är min egen fantasis skapelse,
+som antagit din gestalt och dina drag. Det är barnets naiva tro på
+sagans förtrollade prinsessa, det är all min ungdoms längtan, som
+koncentrerat sig i din bild. Du är diktens overkliga kvinnoideal; jag
+vill icke röra dig med mina händer, att du icke må försvinna i luften.
+
+Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina
+spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade möjligheter, som bara
+vänta på sol för att slå ut i blom; om gryende skönhet, om mod och
+lefnadslust, om tankar som blinka och känslor som flämta på
+djupet--varma känslor, friska, spänstiga, blodfulla--
+
+Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag
+stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag
+lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade
+bryn--
+
+Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
+
+Min uppsyn måtte ha varit mer än lofligt naiv, ty gentlemannen med
+cigarrerna såg ut som anade han en medtäflare; och midt emot mig stod en
+gammal skeptisk herre och log.
+
+Mitt eget ironiska smil!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Länge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade
+ut genom fönstren med pennan i hand. Det låg ett uttryck af stilla
+glädje öfver hennes drag.
+
+För henne var det icke som för andra: endast en ungdomlig stämning
+kastad ner på papperet, fixerad med stilens konst. För henne var det så
+oändligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga känslor i
+ett förfruset sinne; det betydde våren som ändtligen kom med spirande
+skott och sjudande saf och gaf löfte om en sommar med växtlighet och
+gröda. Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt
+tryckande ånget--det betydde räddningen för hennes barn!
+
+Hon doppade åter pennan och tillade:
+
+»Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat
+knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad
+dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när
+man ännu icke fått ögonen på dem.--Eller hvad man erfar, när man efter
+en lång instängning ser skogen grön.»
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+
+I medio af september kom William tillbaka till Stockholm.
+
+Han hade icke skrifvit något om när han ämnade inträffa och modern blef
+derför helt öfverraskad då hon en dag såg honom träda in vid vanlig tid,
+strax efter middagen. Han såg frisk ut, och det hade kommit något
+raskare i hans sätt; sommaren hade synbarligen gjort honom godt.
+
+Hon satt och betraktade honom med sina bruna ögon glänsande af
+tillgifvenhet; hon följde hvarje hans rörelse och min, lyssnade till
+hvarje hans ord, allt med en känsla af glädje som för ögonblicket fyllde
+henne helt.
+
+»Tack för ditt bref», sade hon. »Det gjorde mig så glad.»
+
+Han svarade ingenting; det såg nästan ut som om han kände ett visst
+obehag öfver att bli påmint om sin öppenhjertighet.
+
+En stund efter började han tala om Pelle Wahlberg och hans förlofning.
+
+Modern låg och väntade att han skulle tala om sig sjelf; men då han
+tydligen med afsigt undvek det ville hon icke fråga.--
+
+Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strömfåra; han kom
+nästan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett
+par timmar hos henne. De följdes åt på teatrarne och de superade efteråt
+i gropen, i sällskap med Pelle Wahlberg eller någon annan af Williams
+vänner. De förhoppningar modern hyst efter mottagandet af hans bref och
+i början strax efter det han kommit hem om ett innerligare förhållande
+mellan henne och sonen hade icke realiserats. Han var god och vänlig i
+sitt sätt, men innerst inne i hans väsen satt ännu det ängsligt skygga
+_noli me tangere_, som gjorde att hennes bundna ömhet icke förmådde
+frigöra sig.
+
+Han hade genom sin reserverade kyla redan från första ögonblicket
+påtvingat henne en roll, som var hennes natur emot. Han hade tryckt ner
+hvarje yttring af hennes lidelsefulla häftighet i godt och ondt under
+tyngden af sin egen stelnade känslolöshet. När han en enda gång stått
+ansigte mot ansigte med ett utbrott af hennes mörka, koleriska
+temperament hade han stirrat på henne med en häpenhet som var hon en
+kvinna han icke kände.
+
+Hon plågades af det falska i deras förhållande, men kunde nu icke kasta
+sin mask. Han skulle då åter stirra på henne lika främmande, han skulle
+tro att hvarje yttring af känsla var en snara med hvilken hon ville
+binda honom; och snigeln skulle draga sig tillbaka i sitt skal.
+
+Detta gjorde henne så mycket mer ondt som hon efterhand hade kommit till
+den åsigten, att sonen skulle varit lättare att locka fram ifall hon
+strax haft mod att handla i enlighet med sin instinkt och mött honom med
+sitt väsens hela värme och ömhet. Han skulle ha ryckt till vid första
+beröringen men han skulle slutligen ha insett, att detta var det enda
+naturliga sådan hon nu en gång var. I stället hade hon sjelf krympt ihop
+för hans ovänlighet; hon hade spelat sin roll så länge att han vant sig
+vid den och om hon nu plötsligt lade den af skulle han anse det som
+förställning och stöta henne tillbaka.
+
+Hon måste se tiden an, följa hur hans lif utvecklade sig, vänta och
+hoppas.
+
+William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade återtagit
+sin plats som teateranmälare vid bladet och till och med under de första
+dagarne haft energi nog att sätta sig ned och skrifva ett litet
+enaktsskådespel, till hvilket han fått idéen under sin resa. Han hade
+inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till
+spelning. Modern anade ingenting om det förr än hon en dag såg notisen i
+tidningen.
+
+Hon blef glad, men under glädjen skorrade en annan stämning igenom,
+något af den bitterhet man känner vid en oförtjent åsidosättelse. Hans
+inbundenhet sårade henne nästan som en förolämpning. Hvad hade varit
+naturligare än att han berättat detta för henne, sin mor.
+
+Herr Hedström, som kom upp på en liten visit samma förmiddag, var lika
+förvånad öfver nyheten som hon sjelf. Han hade icke heller anat
+någonting, och detta var till icke ringa tröst för modern, som i sitt
+stilla sinne ansåg Hedström för sin farligaste rival, så farlig att det
+fans ögonblick då hon till och med kände vissa symptomer af svartsjuka
+gentemot honom.
+
+Efter middagen kom William som vanligt och slog sig ner med sina
+cigaretter på sin favoritplats, den bekväma länstolen i hörnet vid
+kaminen.
+
+»Nå, du har ju fått en pjes antagen vid dramatiskan», sade modern.
+»Gratulerar!»
+
+»Tack.»
+
+»Jag såg det i tidningen i morgse. Sedan kom herr Hedström härupp på
+förmiddagen. Han var mycket förvånad.»
+
+»Öfver att de spela annat än tyska farcer?»
+
+»Nej, öfver att du ingenting nämt om pjesen.»
+
+Han smålog.
+
+»Det var också nå'nting att tala om.»
+
+»När skref du den?» frågade modern.
+
+»Strax jag kom upp. Det är bara skräp.»
+
+»Hur länge höll du på med den?»
+
+»Ah, ett par dar. Tre eller fyra.--Du är ju en riktig stor-inqvisitor.»
+
+»Ja, naturligtvis!» skrattade hon. »För det jag gör dig ett par frågor
+när du aldrig sjelf berättar någonting.»
+
+»Jag visste inte att det der kunde intressera dig. Och för resten»,
+tillade han med en axelryckning »--det är så småaktigt att tala om sig
+sjelf.»
+
+»Och så förvånar det dig ändå att man någongång får lust att vara
+'stor-inqvisitor'.»
+
+»Ja. Jag har verkligen så svårt för att tro, att det kan intressera
+andra, hvad jag finner på.»
+
+»Generar det dig om jag fortfar med min inqvisiton en stund?»
+
+»Åhnej. Gå på du bara.»
+
+»Nå. Hvad finner du på nu?»
+
+»Röker cigaretter.»
+
+»Tack. Hvad arbetar du på när du är hemma--efter man skall uttrycka sig
+så korrekt.»
+
+»Ingenting. Jo, jag skrifver teaterrecensioner ibland. Och läser böcker
+ibland. Också inhemsk skönliteratur ibland, när jag ska anmäla. Men
+_det_ är drygt.»
+
+»Att läsa eller anmäla?»
+
+»Båda delarne; men det första i synnerhet.»
+
+Hans ton, som hittills varit lätt sarkastisk fick med ens en anstrykning
+af fullaste allvar:
+
+»Ju mer jag läser dess mindre lust får jag till att sjelf göra
+någonting.»
+
+»Hur kan det komma sig?»
+
+»Jag ser hur tråkigt det är; och det pinar mig. Sådant vill jag inte
+skrifva.»
+
+Det lyste upp af glädje i moderns bruna ögon. Det var ju hennes egna
+tankar, som fingo ord.»
+
+»Så skrif något annat då», sade hon sakta.
+
+Han smålog.
+
+»Något annat--ja. Det är lätt att säga! Men hvad? Vi äro midt i en
+literär öfvergångsperiod. Det nya, som bröt sig fram i literaturen för
+ett tiotal år sedan och som då var berättigadt derför att det var en ny
+länk i utvecklingens kedja, har nu vunnit häfd och blifvit till en dogm
+som ligger tryckande och hämmande öfver diktningen i Norden. Under dess
+hägn skjuta de små förmågorna som svampar ur jorden och lefva en
+parasittillvaro på de frågor och problem, som banbrytarne för tio år
+sedan ställde fram. Se bara på böckerna, som komma ut härhemma!
+Realistiskt handtverksarbete! Respektabelt--gu'bevars--satt ihop efter
+recept--tråkigt, så ingen gitter läsa det. Hvem gitter höra Noras
+afkomma i elfte led deklamera? När jag hör fraserna idislas om att
+kvinnan är förtryckt äcklar det mig bara. Och jag kan inte längre bli
+sentimental öfver »den stackars arbetaren». Jag har också svultit i mina
+dar; det är inte alls farligt. Och duger man till något får man alltid
+mat till sist. Jag vill skrifva en roman om den stackars
+grosshandlaren, som dog i sina bästa år af fettbildning kring hjertat,
+derför att han ätit för godt och druckit för mycket. Han är också en
+tragisk figur. Han följde bara sina drifter, naturen hade inte gett
+honom hjerna nog att hålla igen och han led martyrdöden för sin aptit.
+Det är inte bara arbetaren, som är tragisk. Vi äro alla tragiska, för vi
+ska' alla dö.»
+
+Han hade hetsat upp sig sjelf medan han talade och orden följde till
+sist efter hvarandra i feberaktig hast. När han framslungat sin sista
+paradox kunde modern höra på tonfallet hur han riktigt njöt af att ha
+funnit något som han trodde att hon skulle finna mycket barockt. Han
+visste ju icke att grundtanken i hvad han sagt var densamma som hon
+sjelf tänkt så ofta förut.
+
+»Du har nog rätt», sade hon blott. »Det ligger något förkrympt öfver vår
+unga literatur. Det fattas sol--kan du inte ge oss den?»
+
+Han skrattade till men i sjelfva skrattet låg någonting annat, som
+skymtade igenom och hans röst, som skulle vara skämtsam och lätt
+sarkastisk blef klanglös och osäker då han svarade:
+
+»Osvald ge mig solen! Nej, det går inte. Men solen kommer väl en gång,
+förr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och
+tidningsartiklar. Jag ska' vrida nacken af tanken på att göra ett
+dugtigt arbete. Det är så trist att alltid känna sig gå hafvande, och
+ändå aldrig kunna föda.»
+
+Der var det igen, missmodet, som hon inbillat sig att sommaren jagat
+bort; der smög det nu åter fram.
+
+»Och din pjes, som du fått antagen till spelning», sade hon i en ton som
+hon sökte göra så uppmuntrande som möjligt.
+
+»Min pjes?» svarade han föraktfullt med en ryckning på axlarne. »Gyckel!
+Gyckel för parkett. En liten Backfisch som räcker ut tungan åt publiken.
+Det är alltsammans.»--
+
+En dag i oktober, då William kom upp på redaktionskontoret låg der ett
+lokalbref till honom. Han öppnade det och läste underskriften: A.
+Hagberg, stod der. I första ögonblicket kunde han icke få klart för sig
+hvem denne herr Hagberg var; men i nästa sekund kände han som ett ryck i
+bröstet: det var hon.
+
+Hon skref att hon kommit upp till Stockholm för att konsultera en
+läkare. När det var gjordt hade hon placerat mostern hemma på hotellet
+och sjelf gått ut att drifva i skymningen. Hon hade känt sig så belåten,
+hon hade, ensam, druckit chocolad på ett kafé vid Regeringsgatan och
+slutligen hän emot åttatiden funnit sig sjelf gå hvisslande på Gustaf
+Adolfs torg. Nu satt hon hemma på hotellet i sitt sköna soffhörn och
+rökte en liten egyptisk cigarett och då hade det fallit henne in att
+skrifva till herr Zimmermann, att han dock måtte veta att hon varit i
+staden.
+
+William kom icke hem den förmiddagen. Han begagnade den till att
+genomleta en mängd hotell, gå i Kungsträdgården, på Norrbro, öfverallt
+der man hoppas kunna träffa någon, man söker. Till sist gick han och åt
+middag till hälften förargad till hälften glad öfver brefvet. Bara det,
+att hon kommit på den idéen att skrifva bevisade ju...
+
+Han hade nästan glömt sin lilla sommaridyll då detta bref kom och väckte
+minnet till lif igen. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig,
+Isabella och Louise--han hade glidit in i de gamla förhållandena och
+hufvudstadslifvet hade slagit sina böljor samman omkring honom. Nu kände
+han åter, midt i detta dagligdags lif, stämningen från i sommar klinga
+igenom, som en svag melodi lyftande sig ensam från bakgrunden af det
+entoniga bruset.
+
+Följande dag såg han i en tidning mosterns namn bland anmälde resande på
+ett af hotellen. Han gick dit men damerna hade just aftonen förut
+återvändt till Skåne.
+
+När han kom hem från sin misslyckade upptäcktsresa satte han sig att
+besvara brefvet:
+
+
+Stockholm den 23 oktober.
+
+Fröken Alma Hagberg.
+
+Ni är mig en fin liten fröken!
+
+Om jag inte visste att ni i grund och botten är lika förargad på er
+själf, som jag är det, så ville tonen i mitt bref bli ännu mer
+förebrående. Men nu ska' här bara skymta mellan raderna en mild och
+dämpad melankoli öfver att ni snoppat en arbetsdag från mig.
+
+Jag tillbragte lördagen på klappjagt efter ädelt vildt. Jag genomsnokade
+alla hotell i närheten af Gustaf Adolfs torg; men ingenstans hade man
+sett den der lilla fröken, som jag ville ha reda på. I hotell Germania
+såg det lofvande ut i begynnelsen. Der bodde en skånsk fröken med sin
+tant--namnen kunde portieren inte erinra sig. Hur ser hon ut--flickan?
+Ljus eller mörk?--Ljus. (Bien!)
+
+--Liten--(nå ja!) mager--(!?!)--medelålders--(jag lomade af).
+
+På Rosenbad fans en enslig Malmöfröken, som hette Haglund. Jag bad att
+få se på henne men det kunde inte låta sig göra, mente man. Hon var för
+rästen mörk, sa' man. Jag gnodde vidare.--
+
+Små fröknar som komma till stora städer ska' inte begära att man ska'
+vara så förälskad i dem att man utan vidare adressangifvelse anar hvar
+de hålla hus. I stället för att sitta och skrifva sprang jag omkring i
+Kungsträdgården och på Norrbro och tittade på småfröknar. Jag förstörde
+min middag med att dricka chokolad hos Bergs och jag rökte tio små
+cigarrer af idel nervositet. På kvällen gick jag i dramatiskan och
+tittade på småfröknar; men allt förgäfves.
+
+Små fröknar som komma till Stockholm och ämna bli några dar ska' inte gå
+och hoppas möta sina vänner på gatan. _Små fröknar_ ska' ta stadsbud och
+skrifva ett par ord på en lapp och skicka upp på redaktionen och få
+adress och så vidare, ögonblickligen.
+
+Och så: »Jag sitter uppe på ett hotell...» Kunde ni då inte så väl ha
+skrifvit jag sitter uppe på hotell... och så namnet, hotellets namn, i
+det sunda förnuftets och den okvinliga logikens namn!--
+
+Och vill ni nu höra något om min pjes--»när den skall spelas o. s. v.»,
+som ni så spirituelt uttrycker det--så sätt er ner och låt mig veta
+något närmare om ert uppehåll i Stockholm, hur många gånger ni omedvetet
+passerade mina fönster (på höger hand när man går Fredsgatan uppåt) och
+annat smått och godt som kan ha psykologiskt och själspatologiskt
+intresse för er vän
+
+William Zimmermann.
+
+
+Efter en veckas tid fick han svar, ett temligen intetsägande litet bref,
+skrifvet med en slarfvig, karakterslös stil, i sneda rader. Hon
+berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö,
+att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann.
+Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter
+historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket
+hon tycktes anse för en stor hjeltedat. Hon försökte alltigenom att
+anslå samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes
+brist på herravälde öfver formen gjorde att det icke lyckades.
+
+William läste det med ett litet småleende. Men han hade alltför stor
+lust att odla bekantskapen för att icke hålla korrespondensen uppe. Han
+satte sig strax till skrifbordet och svarade:
+
+
+Stockholm den 4 november.
+
+Fröken Alma Hagberg.
+
+Jag har inte varit på bal men känner mig ändå slö och tom.--»Sådant kan
+hända den bäste», sa' långholmaren; det har händt mig. Jag har skrifvit
+ett par timmar på en artikel, men nu vill det inte gå längre; och
+klockan är inte mer än tre, det är för tidigt att äta middag.
+
+Detta inte som förklaring öfver att jag i det hela taget skrifver till
+er. Det hade jag gjort i alla händelser. Jag har lust att bli bekant med
+er. Jag tror inte att ni är någon ovanligt begåfvad liten
+fröken--åtminstone inte mer än att jag vet det är en illusion. Men att
+se kampen från er sida att hålla den illusionen vid makt är psykologiskt
+intressant--och allt detta är osanning liksom alla sanningar äro det
+nuförtiden. Därför ska' ni inte bli förnärmad.
+
+Ert bref var inte mycket innehållsrikt men i alla fall psykologiskt
+intressant. För det man läste mellan raderna den lilla fröken Alma
+Hagbergs förtjusning öfver att ha företagit sig något så opassande som
+att gå och hvissla på Gustaf Adolfs torg i skymningen. Men fröken Alma
+Hagberg är frisinnad sinnad och emanciperad--hon lär till och med hålla
+på med att utge en samling småfröken-noveller, har jag hört--och det
+generar henne inte alls, utan hon berättar tvärtom med omisskänneligt
+koketteri att hon gick och hvisslade om kvällen--o fasa!
+
+Jag ser er gå der på torget och jag hör or hvissla, tyst, nästan
+ohörbart med en så innerlig belåtenhet öfver att gå och hvissla på
+sjelfva Gustaf Adolfs torg. Ni tycker att det tar sig ut och ni är helt
+förälskad i den lilla genretafla, ni lagar.
+
+Det är jag för rasten också, d. v. s. sansadt och hyggligt som en modern
+ung man nuförtiden är förälskad (och inte _i er_ utan i genretaflan _med
+er!_) Det retar mig obeskrifligt att jag inte också kunde vara på torget
+vid den tiden. Jag känner på mig, att om jag hört er hvissla hade jag
+ögonblickligen kommit fram till er och viftat med svansen.--
+
+Ja, nu har jag inte mer tid att ge er i dag. Det tar så förskräckligt på
+hjärnan att skrifva bref till en ung dam inför hvilken man gerna vill
+hålla illusionen uppe, att hon icke må ana hvilken idiot till och med en
+annars ganska skapligt begåfvad ung man kan vara--ibland. (Här har ni
+tillfälle att säga en godtköpskvickhet!)
+
+När kommer er bok? Jag hoppas, ni skickar mig den. Jag vill låta den ske
+rättvisa och det vill säkert säga, att jag måste vrida nacken af den.
+Jag fruktar den blir ovanligt dålig. Men det rår ni inte för. Det är
+tidens stora sjukdom att små fröknar nödvändigt ska' skrifva noveller
+och proverb.
+
+Men det ska' inte hindra mig från att personligen tycka ganska bra om
+er. Tror jag.
+
+Till sist kan jag inte neka mig nöjet att hänleda er uppmärksamhet på
+att detta lilla bref _också_ kvantitativt innehåller mer än ert. Derför
+ska' ni ge mig revanche i nästa, så ska' vi då också jämföra, hvilket af
+de två, som innehåller mest förställning och förkonstling.
+
+»Ska' det här va' ett bref?» sa' Pelle i går inne på operakaféet. »Det
+liknar ju en kyss!»
+
+»Fy sjutton», tänkte jag. Det var ett bref i samma format som detta. Men
+det var till en jude, som lånat mig pangar.
+
+Dethär kan ni ta' som ni vill. Det enda som retar mig, är att ni
+härvidlag har hela »Förnöjelsen». Den brukar annars gerna vara
+ömsesidig.
+
+Gör mig den tjensten att buga er å mina vägnar för er moster och kyss
+Pelles fästmö på kinden från      W. Z.
+
+
+Som svar på denna epistel fick William ett bref skrifvet med
+blyertspenna. Det började:
+
+»Men min bäste herr »William Zimmermann!
+
+Ni är ju en rent »idealisk idiot». Jag lånar uttrycket ur Er egen
+teaterkritik. Det förefaller mig ytterst slående.--»
+
+För öfrigt underrättade hon om att hon för tillfället var sängliggande
+sjuk och funderade på att resa till Stockholm för att undergå
+läkarebehandling. Hon frågade när den lilla pjesen skulle gå och
+uttalade som sin åsigt att den troligen skulle komma att göra fiasko.
+
+Underrättelsen om att hon var sjuk grep honom på ett underligt sätt och
+utsigten att få träffa henne gjorde honom glad. Han sände henne med
+omgående en nyutkommen fransk roman till lektyr och han besvarade strax
+hennes bref med några få rader:
+
+
+Stockholm den 9 november.
+
+Fröken Alma Hagberg.
+
+Idealisk?--låt vara! Men idiot?--nej!
+
+Men ni är sjuk, så vi ska inte disputera. Jag har brådtom och hinner
+bara ett par rader. Jag hoppas med boken kunna förkorta och förljufva
+några af era timmar på sjukbädden.
+
+Hvad fiaskot angår så tror jag ni missräknat er. Dertill är pjesen
+alldeles för dålig.
+
+När ni kommer upp denhär gången hoppas jag ni gör mig det nöjet och er
+själf den tjänsten att underrätta mig om, hvar ni tar in eller--t.
+ex.--när ni kommer.      W. Z.
+
+P. S. På måndag går pjesen för första gång.
+
+P. P. S. Ni behöfver i ert nästa bref inte högakta mig med att skrifva
+Er och Ni (med stora bokstäfver). Jag är nöjd med mindre. Ni skrifver ju
+gud (med litet g) inte sant? Ni som är en jakobin.
+
+P. P. P. S. Detta liknar ett väninnebref.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Mellan modern och William var förhållandet oförändradt. Han besökte
+henne dagligen men någon förtrolighet fans det icke. Samtalet gick
+numera vanligen trögt; för att hålla det uppe måste hon berätta,
+ideligen och oupphörligt, om sig sjelf. Detta pinade henne men det var
+enda möjligheten att göra deras samvaro dräglig. William tycktes aldrig
+bekymra sig om huruvida det talades eller tegs och han bidrog sällan
+till konversationen, utom med en eller annan anmärkning, hvars kyliga
+hån oftast gjorde henne ondt.
+
+Gång efter annan föresatte hon sig att upphöra med dessa öppenhjertiga
+skildringar af sitt eget lif; men alltid greps hon i sista stund, när
+tystnaden hotade att bli tryckande, af en egendomlig ångest, som gjorde
+att hon andlöst kastade sig öfver ett ämne, det första som föll henne
+in, oftast ur sitt eget förflutna.
+
+En dag, då han tycktes vara vid tämligen godt humör, beslöt hon sig för
+att säga honom det rent ut och hon grep sig an mod det så snart han kom
+inom dörren.
+
+»I dag ämnar jag spela William Zimmermann», började hon skämtsamt. »Tyst
+och otillgänglig.»
+
+»Så-å. Hvarför det?»
+
+»Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det
+vara din tur.»
+
+»Det ligger nu en gång inte för mig.»
+
+»Tror du kanske att det ligger för mig? Och ändå har jag hållit på, dag
+efter dag, för att...»
+
+»För att ge mig ett godt exempel?» afbröt han. »Inte sant?»
+
+»Det vore i alla händelser icke för tidigt ifall du gentemot mig lade
+bort något af din förbehållsamhet.»
+
+»Det kan jag inte»--han såg henne in i ansigtet med en viss skadeglädje.
+»Men du har ju tillfälle att studera mig.»
+
+»Hvad menar du?» Det kom hastigt och liksom andfådt.
+
+»Jag menar, att allt hvad du pumpat ur Hedström behöfver kompletteras
+med egna iakttagelser», sade han med denna afskyvärdt kalla ironi, som
+tycktes vara glanspunkten i hans något ensidiga skådespelarkonst. Detta
+hångrin hade han onekligen drifvit till virtuositet och repliken var
+ytterst pointerad.
+
+Det blef en lång paus. Orden hade träffat henne alldeles oförberedt, hon
+kände sig som bedöfvad och hennes förstånd stod stilla.
+
+»Hur kan du vara så elak?» Hon sade det mycket lågt; det var med möda
+hon kunde få det fram.
+
+»Aha! Jag har öfverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha
+genomskådat dig!» utbrast han triumferande. De sågo hvarandra in i
+ögonen en lång stund, hon för att läsa hans tankar, han utan att
+förändra en min, alltjemt med samma öfverlägsna hån.
+
+Det uppstod åter en lång tystnad; hon kände sig för nedslagen till att
+kunna svara. Allt hvad hon arbetat för under ett helt år låg der i
+spillror för hennes fötter. Hon visste icke om det var vrede eller
+smärta som hade öfverhanden; vreden öfver en orättvis beskyllning eller
+smärtan öfver att se sig förhånad för just det, som hennes själslif egde
+finast och vackrast.
+
+»Och du sjelf», sade hon till sist. »Har du också kommit för att studera
+mig?»
+
+»Naturligtvis! Kan du verkligen tro, att en ung man, som på allvar ämnar
+bli författare, skulle komma dag efter dag lika träget utan den bestämda
+afsigten att göra studier?»
+
+Hon greps af en häpen undran inför denna menniska, som var hennes son,
+och som tycktes ha kommit till verlden med endast hufvud--utan hjerta.
+
+»Jag har misstagit mig på dig.»--Det kom sakta och sorgset.
+
+»Det göra mödrar alltid. Du har idealiserat. Vid närmare bekantskap
+skall du komma underfund med att du gjort dig för stora förväntningar.
+Det skulle ändå komma en gång, förr eller senare. Det är så godt att ha
+det undanstökadt.»
+
+»Åh-ja. Kanske.»
+
+»Jovisst! Menniskor tåla nu en gång inte vid att man ser dem på för nära
+håll. De förlora alltid på det.»
+
+»Icke alla», invände hon matt. »Icke jag.»
+
+»Nå--_jag_ gör det åtminstone.»
+
+»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.»
+
+»Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.»--En stund
+derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans
+rum så att han icke kunde arbeta i ro.
+
+»Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en
+half mils väg från staden.»
+
+»Det skulle du icke stå ut med länge.»
+
+»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.»
+
+»Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?»
+
+»Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.»
+
+»Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha
+någon att språka med.»
+
+»Åhja, ibland. Jag måste naturligtvis vara inne när det ges något nytt
+på teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.»
+
+»Det blir nog en smula ensamt i längden.»
+
+»Det gläder jag mig till. Jag är ett äkta ibsenskt troll. Jag är mig
+sjelf nog.»
+
+Han satt hos henne ännu en stund men samtalet gick trögt, med de der
+pauserna, som hon fann så odrägligt långa och som tvungo henne att
+ständigt famla efter nya ämnen, tills hon slutligen i ett slags
+förtviflan började tala om sig sjelf. Hon hörde nog, hur utdraget och
+monotont det lät men hon kunde icke finna något annat att säga. Hvad
+skulle hon icke velat ge om hon haft förmågan att föra samtalet in på
+hans egen mark. I sällskap med andra menniskor var det henne så lätt,
+men med honom var det så helt annorlunda.
+
+När han gått vandrade hon i upprörd sinnesstämning af och an på golfvet.
+Det brände inom henne, men hon stred emot sinnesrörelsen, som tycktes
+växa och växa så att spänningen inifrån och utåt blef större och större
+liksom i en ångpanna när trycket ökas.
+
+Om hon icke lyckades locka fram sonen ur sitt skal, skulle allt vara
+förspildt. Hon _måste_ vinna hans förtroende eller också draga sig
+tillbaka; att vidare exponera sig sjelf skulle tjena till ingenting. Han
+skulle endast se hennes svaga sidor, liksom han såg afvigsidan af en
+ut- och invänd handske, utan att ha en aning om rätsidan. Kanske skulle
+han till på köpet anse henne för en pratsjuk gammal gumma! Nej, bort med
+komedien! Hvarför skulle hon icke våga visa sig sådan som hon var? Hon
+visste ju med sig, att hon dock i botten var en verkligt gedigen
+karaktär.
+
+Hvarför skulle hon i sitt umgänge med honom vara så förskräckligt skygg
+och grannlaga? Det blef endast pinsamt både för henne sjelf och för
+honom, och det fans ingen som höll henne räkning för hennes
+grannlagenhet. Hvarför skulle hon vara så sjukligt rädd för att såra
+hans känslor; hade han någonsin brytt sig om att taga hänsyn till
+hennes? Hvad var det för en pjunkig förskräckelse, hvarför kunde hon
+icke låta sin egoism bli rå och grof liksom andra? Glädjen att få
+uppoffra sig för andra var minsann icke så stor.
+
+Så gick hon länge, af och an på golfvet, vridande sig som en mask under
+sin egen oegennytta.
+
+Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon _ville_ icke bli den kvitt.
+
+
+
+
+TIONDE KAPITLET.
+
+
+William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i
+november.
+
+Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var
+i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
+
+»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
+
+»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och
+ändå inte _så_ dålig, att den äcklar.»
+
+De följdes åt till teatern. Modern hade plats på parkett; William skulle
+sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs
+opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han
+skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke
+spår af rampfeber.
+
+Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax
+innan ridån skulle gå upp. Pelle var i öfverdådigt humör.
+
+»Har du snygga gångkläder på dig, hva?»--han grep tag i skörten på
+Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme
+fan ska' du inte!»
+
+»Nej, _det_ skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck.
+
+»Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?»
+
+»Låt gå. Men du förlorar.»
+
+»Det blir min sak. I gropen, efteråt?»
+
+»Ja, kyss till.»
+
+Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig
+sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela
+backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af
+förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den
+långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser. Det blef ett ändlöst
+applåderande sedan ridån gått ned; och när de spelande fått sin beskärda
+del hördes rop på författaren.
+
+William smålog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in
+på scenen och presentera sig som författare till denna lilla bagatell
+föreföll honom så småaktigt fåfängt och han kände icke ringaste
+frestelse dertill. Han njöt af att höra de intensiva ropen--han hade
+känt igen Pelles röst, som skrek sig hes med omisskännelig ifver. Ja,
+han kunde skrika! Champagnen skulle han få betala ändå!
+
+Emellertid refs dörren upp och regissören uppenbarade sig, andfådd af
+rörelse.
+
+»Herr Zimmermann! Herrrn! Hör herrrn inte? Publiken ropar--för faen!»
+
+»Ja, låt dem ropa.»
+
+Regissören häpnade. Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En
+herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans
+skådespelarhjerna alldeles ofattligt.
+
+»Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!»
+
+Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen
+omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad
+i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning! Det var ungefär
+detsamma som att säga till en prest, att man icke tror på gud.
+
+William följde med, skrattande åt hans indignation och under fåfänga
+försök att slita sig lös från hans bastanta tag. Innan han visste ordet
+af befann författaren sig inknuffad på scenen; af ren instinkt hade han
+anlagt en blygsam min och han gick sakta några steg framåt och bugade
+sig.
+
+Just som ridån föll tyckte han sig i en loge se ett blekt kvinnoansigte,
+som han kände. Det klack till i honom.
+
+Han hade hela den sista tiden gått och invaggat sig i tron, att fröken
+Hagberg skulle komma upp till första föreställningen och nu fick han med
+ens en fullkomlig visshet. Det var hon.
+
+Men när han under mellanakten kom in i salongen--alla menniskor kikade
+på honom men det generade honom icke--var platsen tom. Han slog sig ner
+vid moderns sida och konverserade henne, men hon märkte hur tankspridd
+han var. Hon trodde emellertid att det var pjesens succés som upptog
+honom och fäste sig icke dervid. Så med ens såg hon ett nervöst ryck i
+hans ansigte--han stod vänd emot henne och såg uppåt salongen. Den bleka
+damen hade kommit in igen; det var icke hon.
+
+Förgäfves genomsökte han salongen med sin kikare, från höger till
+venster. Han såg icke en skymt af det der ljusa hufvudet, som han
+inbillat sig skola finna der.
+
+Han stod och letade ända till det blef mörkt och ridån gick upp; han
+letade under alla de följande mellanakterna, men lika fruktlöst.
+
+Hela aftonen var han fåordig och irriterad. Modern undrade öfver orsaken
+till hans synbara misstämning och Pelle Wahlberg började på sitt
+saftiga språk hålla en längre straffpredikan för honom i »gropen».
+
+»Hva' går åt dig, buse? Du har gjort en rent skandalös lycka, och ändå
+är du sur som en urlakad tobaksbuss. Har jag inte skrikit mig hes för
+din skull, bara för det du skulle vara en smula angenäm i kväll--och så
+sitter du och glor som en mjeltsjuk råtta! Har du ingen försyn! Upp med
+humöret, gubbstackare!»
+
+Hur det var försvann misshumöret så småningom och aftonen slutade med
+en stämning af behagligt välbefinnande.
+
+Tiden gick och William glömde. Glömde ytligt, som man glömmer när
+hvardagslifvets småhändelser tränga sig upp, medan tanken, känslan, den
+fixa idéen omedvetet ligger och rufvar på djupet.
+
+Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo
+till staden och annonserade sina föreläsningar.
+
+»Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin
+mor.
+
+»Jag vet icke. Hur ämnar du sjelf göra?»
+
+»Det är mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store får
+fullt hus och den lille dåligt; derför tror jag jag ger min krona till
+osedligheten.»
+
+»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett
+till det andra?»
+
+»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla--det blir
+mycket skandalöst.»
+
+Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda
+rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar
+i Sturm- und Drang-perioden.
+
+De satte sig längst tillbaka.
+
+»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet.
+Den store hade öfverfullt hus».
+
+Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin
+och grep sig an med sin text.
+
+William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under
+föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det
+var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade
+framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i
+pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.
+
+Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg
+från Malmö.
+
+»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
+
+»Goddag.»
+
+Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon
+blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera
+sagdt.
+
+Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och
+ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken
+till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på
+föreläsningen för att träffa honom--men han anade icke att hon sett
+honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade
+suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne;
+hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens
+en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett
+ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning--som
+föreföll honom oerhörd--verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom
+nästan som en förolämpning.
+
+Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan
+han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig
+sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt
+upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga
+sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa
+viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett
+melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då
+sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt
+han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet!
+gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!
+
+Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han
+kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå
+vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra
+paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät
+sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i
+katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen
+skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att
+riktas på hvem de heldst ville.
+
+Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på
+badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han
+trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg.
+Jo, han _hade_ nog varit förälskad--kanske--en liten smul. Men den tiden
+var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella--hela
+hans gamla lif.
+
+Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?... Hon var så blek, såg så trött
+ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt
+intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne
+känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara--lära henne det
+om också blott för några korta minuter.
+
+Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
+
+På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det
+ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det
+uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma
+ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade
+aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon
+hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå
+kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
+
+Underligt--det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt,
+hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske--det var något inom
+henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad
+det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik
+ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon
+tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i
+famn och skydda honom emot lifvet--det allvarliga, lifvet, som smeker
+den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt
+barn.
+
+Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När
+William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.
+
+»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag
+med detsamma se, hvar ni bor.»
+
+»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»
+
+Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida,
+
+»Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
+
+»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»
+
+»Hon är nog redan gången; det var min mor.»
+
+Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren.
+
+»Er mor?»
+
+»Ja.»
+
+Hon satte sig åter i rörelse.
+
+_»Det_ hade jag aldrig trott», sade hon.
+
+»Hvarför det?»
+
+»Hon såg så ung ut.»
+
+Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera
+tillgänglig och snart var samtalet mellan dem förtroligt som mellan
+gamla vänner.
+
+De gingo genom en oändlighet af gator, der lyktorna strålade i långa
+linjer, gingo förbi skimrande butiksfönster, som kastade stora
+ljusfloder uti öfver folkmassorna hvilka böljade förbi i mörka vågor.
+
+Det låg en stämning af stilla melankoli öfver dem båda. Hon berättade om
+sin sjukdom i lätta, lekfulla ord, men med en röst som darrade.
+Kvällsluften var fuktig och rå; hon hostade mycket. Alltsomoftast måste
+hon påminna honom om att han gick för fort och stanna med handen på
+bröstet, stridande mot andnöd och hjertklappning. Men så fortsatte hon,
+talande i skämtsam ton om att hon snart skulle dö. Hon hade nu så länge
+stridt emot den öfverhandtagande blodbristen: nu var hon trött och slö,
+hade upphört att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in
+medikamenter, man blef bara sämre och sämre af det. Att hon rest till
+Stockholm var blott ett sista försök, hon trodde icke på resultatet.
+
+William Zimmermann gick vid hennes sida och hörde på. Han talade icke
+mer än som var alldeles oundgängligt; han bara såg ner på detta bleka
+barnaansigte med de stora förskrämda ögonen. Aldrig hade han varit så
+gripen af medkänsla och ömhet som nu inför detta lilla bräckliga lif,
+som gick vid hans sida och talade om att dö. Han kände sig sjelf så
+modig och stark och i känslan af styrka bodde längtan att skydda. Han
+hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet på sina
+armar, knäppa sin öfverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick
+sakta framåt, ängsligt iakttagande hennes drag; hans röst var dämpad som
+om han varit rädd att göra henne ondt med dess skärpa och den hade sitt
+vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande
+kring hennes oro.
+
+Hon stannade utanför ett af husen vid Sturegatan.
+
+»Här bor jag.»
+
+»Redan? Inte vill ni gå hem ännu? Låt oss gå vidare.»
+
+De gingo vidare, gingo längsmed Esplanaden, der de elektriska
+glödlamporna hängde som ett radband af stora, skimrande krysoliter,
+kastande sitt skarpa blåhvita ljus åt begge sidor öfver husrader och
+villatak, gjutande svärmiskt månsken öfver Floras kulle, kantande med
+silfver de yttersta, fina kvistarne på Humlegårdens träd.
+
+Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen
+för första gång öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet
+för första gång strålat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert
+detta var; och han hade aldrig sett det förr. Han hade vandrat förbi och
+betraktat det med en död mans öga; och ingen stråle af dess skönhet hade
+trängt in i hans själ. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och
+hållet, han drog djupa andedrag och luften kändes svalkande och frisk
+som en dryck af en källa i skogen.
+
+Timme efter timme vandrade de omkring utan mål. De hade blifvit helt
+förtroliga, den gemensamma stämningen hade drifvit dem inemot hvarandra,
+oemotståndligt. Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och
+otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och
+ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll--om sitt eget
+lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu
+strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor
+fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af
+ord.--
+
+»Nu ha' de druckit té hemma hos er majorska», sade han slutligen.
+
+Hon smålog.
+
+»Hur mycket är klockan?»
+
+»Half tio.»
+
+»Nu får jag gå hem.»
+
+Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete
+att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och
+han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
+
+Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af
+hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i
+hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade
+han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett
+öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.--
+
+Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns
+tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog
+emot.
+
+Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande
+till mötes.
+
+»Det är fröken Hagberg--icke sant? Välkommen.»
+
+Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
+
+»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade
+hon.
+
+»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»
+
+Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss
+lemnat.
+
+»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte
+vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora
+ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt
+medvetet om sin oemotståndlighet.
+
+»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
+
+»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»
+
+»Hur kan ni tro det? För en mor är _det_ just den bästa
+rekommendationen.»
+
+Den lilla smålog.
+
+»Nåja--det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det
+_inte_ vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en
+vän till mig.»
+
+»Så-å.»--Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa
+bekännelse. »Men för er mor--kanske?»
+
+»Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.»
+
+»Stackars liten»--Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af
+samvetsagg. Det fans en annan som också i många år måst undvara en mors
+omsorger.
+
+»Hvem har uppfostrat er?»
+
+»Min far och en stendöf tant. Godheten sjelf.»
+
+»Då är ni bortskämd.»
+
+»Man säger så. Jag är enda barnet.»
+
+»Er far bor i Malmö? Hur trifs ni der?»
+
+Hon skrattade och gjorde en rörelse af missaktning. »Förskräckligt. Men
+jag är inte heller hemma mycket.»
+
+»Hvar håller ni annars till?»
+
+»Nu senast har jag varit i Lund en termin.»
+
+»Är der bättre?»
+
+»Nej, der är afskyvärdt. Men nå'nstans ska' man ju vara.»
+
+»Åhja. Och man vänjer sig vid allt.»
+
+»Nej»--protesterade den lilla energiskt. »Jag vänjer mig aldrig vid
+Lund. Allt är så gammalmodigt och pedantiskt. Det är som att vara
+lefvande begrafven.»
+
+»Men hvarför bor ni der då?»
+
+»Åh, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gör aldrig något. Jag
+är alldeles för slapp.»
+
+»Hvad _skulle_ ni göra, om ni icke var slapp?»
+
+»Estetik heter min skylt. Jag bar den--för det jag snart skall kunna
+komma utrikes igen.»
+
+»Estetik?»--sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
+
+Den lilla skrattade till.
+
+»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att
+retas med mig.»--
+
+När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig
+det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna
+masken en sjelfkär djerfhet.--Efter denna granskning tviflade hon icke
+på att den unga damen _skref_.
+
+Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i
+sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik.
+
+William kom i skymningen. Han hade på senare tiden ständigt varit i godt
+humör, och det hade kommit i hans väsen något menskligt och fritt, som
+icke undgick modern. Hennes eget sätt hade också dervid blifvit
+frigjordt från det tryck som hans reservation utöfvade på henne; och
+denna lyckliga förändring tillskref modern i tysthet den unga flickans
+närvaro. Derför stred hon mot det i grunden ofördelaktiga första
+intrycket, fullt besluten att öfvervinna det. Hon trodde icke att
+förhållandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det för
+allvar grep in i någonderas lif; men hon gladde sig vid tanken på att
+det kanske kunde spela en afgörande roll i sonens utveckling.
+
+»Vet du hvem här har varit på besök i förmiddag?» frågade hon muntert.
+
+Han gick fram till henne och klappade henne till hälften smeksamt till
+hälften skälmskt på ena kinden.
+
+»Ja», svarade han och smålog. »En liten skånsk fröken. Hvad tyckte du om
+henne?»
+
+»Rätt bra.»
+
+»Det gläder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det
+kunde hon ha nytta af.»
+
+»Det får hon gerna.»--
+
+Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag,
+men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig
+brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och
+modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader
+på tu man hand: »Jag tycker om tösen. Det är en frihet från
+konventionalism hos henne som är högst ovanlig och som gör att vi kan
+umgås alldeles som kamrater», sade han.
+
+De umgingos också alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en
+pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han besökte henne hvarje
+förmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han väntade henne på
+hörnet hvarje kväll kl. 7 och hon kom särdeles punktligt. Så ströfvade
+de omkring på gatorna, sågo in genom de upplysta butiksfönstren och
+tittade på folket, glada och muntra som två lössläppta skolbarn.
+
+Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också
+för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som
+smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga
+sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig--utan
+att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg
+för steg framåt af sin nyfikenhet.
+
+En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
+
+»Det är ju här ni bor?»
+
+»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.
+
+Hon blef icke det ringaste förvånad.
+
+»Ja, hvarför inte?»
+
+De gingo uppför trapporna, smögo sig försigtigt på tå; och när de kommit
+in i den lilla dubletten riglade William dörren.
+
+»Seså», sade han. »Nu äro vi i säkerhet.»
+
+Han tände lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd,
+mönstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans
+skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet.
+
+»Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon.
+
+William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det
+var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var
+för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit
+hans ungdoms stora kärlek. Han var betagen af en känsla som närmast
+liknade en helig vördnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri
+och otvungen, anade han för första gången att han älskade henne.
+
+Detta gaf hans sätt emot henne vid detta hennes första besök en
+anstrykning af ridderlig uppmärksamhet som det aldrig skulle ha fallit
+honom in att bevisa henne under andra omständigheter och som just stod i
+skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade
+gentemot unga damer ute i sällskapslifvet.
+
+»Gud hvad ni är hygglig!» sade hon småleende.
+
+»Trodde ni inte det?»--Hans ton var skämtsam men med en underklang af
+ömhet.
+
+»Åhjo. Det _visste jag_ nog; det _vet ni_ nog!»
+
+När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
+
+»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i
+gropen?»
+
+Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
+
+»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag
+törs.»
+
+»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni
+säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»
+
+»Majorskan bryr _jag_ mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är
+sent...»
+
+»Hör--_lilla_ fröken--tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
+
+Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken
+öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till
+Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad.
+Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
+
+I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande
+sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och
+William smög småleende sin arm in under hennes.
+
+»Det gör ingenting här, på Söder», sade han lugnande. Och de gingo
+vidare.
+
+Fru Zimmermann mottog dem utan synbar förvåning, men med synbar glädje.
+
+»Vill ni icke bli här till kväll?» frågade hon.
+
+»Nej; ta på dig. Vi ska' i Grands grop. Fröken Hagberg vill se notabla
+fysionomier.»'
+
+Det var en uppsluppenhet i hans sätt, som modern aldrig förr sett. Bäst
+han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut
+mot tamburen.
+
+»Seså; skynda dig nu!»
+
+»Ja, ja! Det hastar väl icke så starkt», skrattade hon; men hon
+spjernade icke emot utan lät honom föra sig ut i tamburen och hjelpa sig
+på med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skämtade och
+skrattade; det hade kommit något af ungdom öfver honom.
+
+»Vet ni hvar _jag_ har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga
+flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i
+gropen.»
+
+»Nej.»
+
+»Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande.
+
+Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen
+var så putslustig.
+
+»Så-å. Det var ju högst opassande.»
+
+»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet»,
+skrattade William.
+
+Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt
+bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen
+böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru
+Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna
+ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den
+unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
+
+»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
+
+»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns
+mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han
+var en gammal gubbe.»
+
+»Så-å. Men blef han icke bättre sedan?»
+
+»Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var väl hafsbaden som
+gjorde det, kan jag tro. Det är utmärkta bad. Jag var också
+förskräckligt sjuk i början, men det blef bättre der, fast det nu är
+likadant igen,»
+
+»Är ni sjuk nu? Jag tycker ni ser så frisk ut.»
+
+»Det är det goda hullet, som bedrar dig», sade sonen skrattande. »Men
+det är bara arsenik. Hon har ätit sig fet och trind af giftet.»
+
+Fröken Hagberg smålog:
+
+»På två månader har min läkare proppat i mig åtta slags medicin. Och så
+sa' han att jag skulle gå till sängs; och jag låg beskedligt i 14 dar.
+Men så märkte jag, att det bara blef värre och värre. Då sa' jag att nu
+vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa'
+att jag skulle tala med en berömd specialist här; men då blef han ond
+och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men så sa' jag att jag inte skulle
+gå till någon annan läkare; och då sa' han att det var bra och att
+ombyte af luft skulle göra mig godt; han ville visst gerna vara af med
+mig.»
+
+»Nå, och resan har bekommit er bra?»
+
+»Ahja. Allting är bättre än Lund. Hade jag inte kommit derifrån nu på en
+tid tror jag att jag hade dött. Jag hade en god vän som dog i våras. Hon
+hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg;
+och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det,
+alldeles som när ett ljus går ut.--Nej, Lund är gräsligt!»
+
+»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till
+modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?--Hon är en
+månskensmenniska.»
+
+Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något
+utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt
+vatten.
+
+»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
+
+Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick,
+drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
+
+»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en
+lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting
+och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
+
+»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William
+muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en
+öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.
+
+»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
+
+»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är
+det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har
+aldrig känt det en enda dag--bara släpat mig fram som om jag inte orkade
+lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
+
+»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
+
+William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade
+hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
+
+»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det
+vill säga att vara frisk.»
+
+»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning
+först, så få vi se.»
+
+Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen
+aldrig förut hade märkt.
+
+»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
+
+»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
+
+»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»
+
+»Men då fryser jag ihjäl», svarade den unga muntert. »Och så blir jag
+kutryggig.»
+
+»Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur är det--hur länge kan ni
+blifva i Stockholm?»
+
+»Åh, så länge jag vill.»
+
+»Min kur varar tre månader. Har ni tid att offra det för er helsa?»
+
+»Åh--ja--om det behöfdes--sade hon dröjande. »Men far och tant bli
+förtviflade.»
+
+»Desto gladare bli de då ni vänder hem, stark och frisk, skinande af
+helsa och röda blodkulor», inföll William som med stort intresse lyssnat
+till den föregående debatten. »Dethär blir bra! Mor tar sig af kroppen,
+och jag lofvar godhetsfullt ta mig af själen. Två timmars själsmassage
+om dagen! Ni skall få se att resultatet blir lysande.»
+
+--När fru Zimmermann om natten gick ensam hem kände hon att den unga
+flickan på en enda afton kommit henne så nära, som hon aldrig trott det
+möjligt. Hon hade redan börjat se henne med sonens ögon. Hon tänkte
+icke på det, reflekterade icke deröfver; hon trodde icke att det var
+något förhållande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den
+lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse höll af; och det
+var nog för att också hon skulle hålla af henne.
+
+Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes ådror; det
+nästan sjöng inom henne. Nattluften var så sval och den strök öfver
+hennes heta panna, innanför hvilken tusen tankar arbetade.
+
+Hon hade sett menskliga känslor i sonens ögon, hon hade sett hans
+ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig värme. Den konstlade
+kylan hade smält. Han var räddad. Han skulle icke gå förlorad.
+
+
+
+
+ELFTE KAPITLET.
+
+
+Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka
+stunder.
+
+De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en
+naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
+
+Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och
+mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu
+helt och hållet dukat under.
+
+Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk
+för--detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i
+hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så
+länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka
+energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon
+drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå
+ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med
+likgiltiga händer--kanske för att strax kasta det bort.
+
+Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till
+visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med
+sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja,
+hon--den andra--skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf,
+hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets
+varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan
+barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
+
+Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade
+allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för
+hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes
+kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.--Hon visste mycket väl
+hvad det var som låg bakom--en mors svartsjuka egoism--med detta
+medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.
+
+Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick
+in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda
+hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
+
+Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit
+spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som
+strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
+
+När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han
+märkte den strax.
+
+»Hur är det med dig?» sade han muntert.
+
+»Bra.»--Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
+
+»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
+
+Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade
+på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en
+allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och
+möjligen göra ondt värre.
+
+»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver
+hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
+
+»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»--hennes röst
+darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till
+hälften vemodigt leende kring hennes mun--»de passa icke in bland de
+andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och
+ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid
+_ett_, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till
+döds.»
+
+»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag
+tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga
+proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad
+individ.»
+
+Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse;
+men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver.
+Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det
+yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor,
+hon fått.
+
+Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för
+honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma
+intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan--detta häftiga
+och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa,
+koleriska naturs egendomlighet.
+
+Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte
+honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on
+återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och
+vek, med mjuka öfvergångar--så olik den affekteradt tillspetsade, som
+var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans
+lifs-jargon.
+
+Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i
+Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.
+
+»Det skall jag gerna, om du vill det.»--De sista orden hade en
+undermening, som han förstod.
+
+»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
+
+»Tycker om? Icke mer?»
+
+»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
+
+Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en
+del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
+
+»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte
+ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå--en liten smula--men inte
+mer.»
+
+Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en
+sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.--Alltså
+ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i
+bakgrunden!
+
+Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans
+hufvud mellan sina händer.
+
+Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som
+till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort.
+Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i
+ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt
+fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en
+bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i
+nödfall kunna reservera sig med ett smil.
+
+Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och
+detta, som _var_, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring
+hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.
+
+»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till
+de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra
+menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du
+gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det
+gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor,
+behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»
+
+Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och
+tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.--
+
+När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i
+förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs
+sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han
+inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i
+hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något,
+som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta
+uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi
+och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af
+något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den
+genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke
+medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet,
+derför att det är vår och solen skiner.
+
+Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var
+som skett.
+
+Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående
+reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif
+och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon
+ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af
+och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.
+
+De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och
+som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade
+med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams
+dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i
+taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon
+sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter
+hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.
+
+»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag
+håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
+
+»Vill du inte vara min vän??
+
+»Jo.»
+
+Så kysste han henne lidelsefullt.
+
+»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
+
+Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande
+intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
+
+Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men
+ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot,
+något brutalt och ofint--det var kyssen från de köpta famntagen. Han
+förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad.
+Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt
+ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst
+stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
+
+»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
+
+»Hvarför inte?»
+
+»Jag tycker inte om det.»
+
+Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck,
+innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han
+sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade
+hon.
+
+Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och
+våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var
+icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga
+kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.
+
+Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en
+smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då
+han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt
+lilla isblock, sin snömamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon
+sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».
+
+Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta
+isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och
+helt.
+
+»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
+
+Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man
+kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller
+ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse--»till
+själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är
+hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå
+så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå
+dig.»
+
+Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på
+allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet
+liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för
+öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela
+själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som
+William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts
+mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående
+när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
+
+»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
+
+»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all
+kälkborgerlighet.
+
+Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes
+kyla.
+
+»Har du aldrig känt något begär efter mig--som man?» frågade han en
+gång.
+
+»Nej.»
+
+Han var öfvertygad om att hon ljög.
+
+Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare
+och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref
+honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en
+stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med
+glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna
+henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och
+sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något
+han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum--så dum--så
+dum.»
+
+Och han citerade för henne Heines bekanta vers till _La Mouche:_
+
+    »Dich fesselt mein Gedankenbann
+    Und was ich dachte, was ich sann
+    Das musst Du denken, musst Du sinnen--
+    Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.»
+
+Då kunde hon sitta tankfull en stund; och så kom det till sist
+eftertänksamt och allvarligt:
+
+»Jag håller inte af dig. Inte riktigt.»
+
+»Det vet jag. Jag håller inte heller af dig», sade han och kysste henne.
+
+Men han visste nu att han älskade henne. Sakta, halft omedvetet hade
+mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i början liksom på
+lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knän; efterhand hade det fått hvila
+der längre och längre och till sist hade han gett sig hän helt och utan
+förbehåll. Från det ögonblicket var han icke samma menniska som förr.
+
+»Du är så olik dig», sade hon.
+
+»Jag spelar inte komedi längre. Inte för dig--aldrig för dig.»
+
+Han berättade henne sitt lif; der fans icke en vrå i hans själ som han
+icke ville lägga fram för henne. Han gaf henne allt, det bröt sig fram
+oemotståndligt utan misstro och utan öfvervägande, allt hvad han
+upplefde, allt hvad han tänkte, minsta förflugna känslostämning. Och han
+märkte icke att han intet fick igen.--
+
+Också till modern blef hans förhållande innerligare. Den förändring, han
+undergått, fyllde henne med glädje och glädjen blef till tacksamhet emot
+den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans väsen att
+skjuta upp. Af det första ofördelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af
+hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just
+var säkraste medlet att vinna honom och både af instinkt och beräkning
+drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan
+de tre; och ju intimare umgänget blef dess mer började hon se den unga
+flickan genom sonens förälskade ögon; och till sist var det icke långt
+ifrån att hon, den erfarna, begåfvade kvinnan med den skarpa blicken och
+de djupa känslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat
+beundransvärdt än just det enda: att vara den kvinna som hennes son
+älskade.
+
+Alma Hagberg hade börjat genomgå en kur med sjukgymnastik och massage;
+och hon befann sig väl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett långt
+bref deri hon talade om den goda verkan hon rönte af läkarebehandlingen
+och framhöll af hvilken stor vigt det var för hennes framtida helsa, att
+kuren, som skulle vara minst tre månader, icke afbrötes. Hon berättade
+vidare om den vänskap med hvilken hon omfattats af »vår framstående
+författarinna fru Kate Zimmermann», som till och med erbjudit henne att
+under Stockholmsvistelsen taga fast uppehåll i sitt hem, något som hon
+naturligtvis med tacksamhet antagit.--Om William nämde hon icke ett ord.
+
+Faderns svar kom, åtföljdt af ett bevekande bref från mostern deri Alma
+i de mest förtviflade ordalag ombads att åtminstone komma hem till
+julen, om också blott på ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter
+nyår resa upp igen och fortsätta att underkasta sig den behandling, som
+visat sig ha ett så gunstigt inflytande på hennes helsa; men utan henne
+var deras julglädje förspilld.
+
+»Man får väl göra dem till viljes», sade hon.
+
+Dagen före julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, följd
+till tåget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af
+William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt öfverenskommelse,
+skulle bo när hon kom tillbaka. Rummet innanför matsalen hade inredts
+till den nättaste lilla fågelbur; och i all hemlighet hade fru
+Zimmermann också sagt upp hyresgästen i dubletten. Hon var säker på att
+sonen _nu_ skulle mottaga tillbudet att få hyra dem.
+
+»Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?» frågade hon då de gingo
+från stationen; de hade icke talat om den saken förr.
+
+»Naturligtvis»--han stack förtroligt sin arm in under hennes--»hvar
+skulle jag annars vara?»
+
+»Åh jag tänkte--» Hon framkastade det endast på skämt; men han afbröt
+henne.
+
+»Du får inte tänka sådana dumheter!»--Och han skakade hennes arm med
+låtsad häftighet, liksom i vrede.
+
+Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något
+ljust och varmt, något festligt och gladt--den samhörighetskänsla, den
+trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva,
+som skall vara familjelifvets heliga palladium.
+
+»Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern.
+
+Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig
+sjelf. I början tycktes han ha svårt för att tala, orden kommo i små
+korta satser och det såg ut som måste han anstränga sig för att få dem
+fram; men småningom greps han af sitt ämne och det kom in i skildringen
+en värme och en lyrisk underström, som modern aldrig förr hade märkt.
+Hon låg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans röst,
+hon vågade knappt andas för att icke gå miste om en enda nyans och hon
+kunde höra sitt eget hjerta slå.
+
+Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra,
+små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det
+första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i
+korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till
+henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.
+
+»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af
+hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det
+var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.
+
+Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet
+svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.
+
+»Min son!»--kom det sakta efter en stund.--»Min son! Åh, hur jag har
+längtat efter detta!»
+
+Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på
+förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna
+gränslösa tillgifvenhet.
+
+»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»
+
+»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta
+och bränna invärtes, när de icke få luft.--Du är så olik mig.»
+
+»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»--
+
+När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref:
+
+
+»Min dikt.
+
+Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är
+juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof
+att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta;
+vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och
+hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan
+meddela dig--derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt
+ned--har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något
+som var din tillhörighet.
+
+Som nu denna julmorgons stämning.
+
+Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och
+tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna
+ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen
+afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam
+ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och
+bruten--medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker
+sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.
+
+Och då--'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
+Male liebt.'
+
+Jag känner mig så fattig!
+
+Inte materielt--ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller
+andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt
+hufvud.
+
+Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad
+_att ge_. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld--en skuld som
+skulle afplanas derigenom att jag--om också blott för ett ögonblick
+eller par--göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att
+rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt
+vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet--som jag
+själf intet vet af.
+
+Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig--så
+fattig.
+
+_W. Z._
+
+
+Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första
+dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne.
+
+Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om
+dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste
+det.
+
+»Går du med till tåget?» sade han.
+
+»Nej.»
+
+Det första återseendet skulle de unge ha för sig sjelfve.
+
+Molly hade frukostbordet festligt dukadt när droskan höll för dörren.
+Alma gick strax upp på sitt rum för att göra en smula toalett,
+öfverlåtande åt William att taga hand om bagaget.
+
+Just som han och Molly kommo uppför trapporna släpande på en stor
+koffert i sitt anletes svett, öppnade modern entrédörren. Hon kom
+ofrivilligt att le vid denna syn.
+
+»_Det_ hade jag aldrig trott att jag skulle få se.»
+
+»Inte?» sade han skämsamt och gladt, men synbarligen en smula förlägen.
+
+Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit öfver i
+hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af
+friskhet, det var oförställdt och omedelbart. Han hade blifvit språksam
+och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en
+otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten. Han
+tycktes söka aflopp för en inneboende, bunden kraft; gång på gång tog
+han modern om lifvet och sökte lyfta henne från golfvet och Alma svängde
+han rundt helt ogeneradt, fast med en viss öm försigtighet, som en liten
+bräcklig tingest, den man måste taga varliga på.
+
+Framemot middagstiden, sedan han gått ned till sig för att arbeta, kunde
+modern höra hans röst dernere-ifrån. Han sjöng!
+
+_Det_ hade hon icke heller trott att hon någonsin skulle få höra.
+
+Han började stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga
+till långt frampå förmiddagen, och han tog långa, sportsmessiga
+promenader utanför Skanstull för att stärka sin fysik och späka sin
+vilja. Nu skulle här arbetas!
+
+Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla
+öfversköljningar hvarje morgon. Han hade fått ett så starkt behof efter
+renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke längre nog.
+
+»Familjen» hade indelat sin tid efter bestämda grundprinciper: en
+halftimmas »god morgon» efter frukost, en lång arbetsförmiddag och så
+vanligen aftonen fri.
+
+Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i
+sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför
+kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret
+ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord,
+liksom på måfå. Talade någon var det med dämpad och beslöjad röst liksom
+om man vore rädd att slita stämningen sönder.
+
+Under dessa stunder låg det ett tryggt välbefinnande och en
+tillgifvenhetens värme i sjelfva luften, man andades. Då föddes
+förtroendet sjelfmant på läpparne, då trängde sig tilliten ovilkorligen
+in i sinnet. Det var som en andlig lustgård der alla tankar och känslor
+vandrade kring utan lögnens och förställningens skylande fikonalöf.
+
+Der lågo de en afton på knä, de två unge, med sina hufvud tätt intill
+hvarandra lutade ned i moderns sköt. Hon hade slagit sina armar kring
+dem och tryckte dem båda tätt intill sig:
+
+»Skola vi tre lefva lifvet samman?»
+
+Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han
+lyfte den upp emot hennes ansigte.
+
+Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de
+tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så
+frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde,
+slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
+
+»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag»,
+sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det
+är ditt verk, lilla sparfunge.»
+
+En annan gång hette det:
+
+»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten
+att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»
+
+Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en
+sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke
+samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och
+hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt
+menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande
+och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.
+
+Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han
+träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en
+ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och
+han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade
+slutat med en fullständig brytning.
+
+»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.
+
+»Ja».--
+
+»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.
+
+»Åhja--ibland--när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der
+något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.--
+
+För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit
+in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och
+själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i
+småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon
+fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste
+bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i
+Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig
+svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i
+lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas
+största andliga intresse.
+
+Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets
+värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon
+ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon
+alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta
+susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande
+personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens
+bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en
+jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns
+auktoritet.
+
+Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att
+mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma
+glada och barnsligt frimodiga småleende.
+
+Till William var förhållandet hvarken varmare eller kallare än förr. Hon
+tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det
+fans intet löfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: »Jag vill
+att du skall vara fri. Låt oss inte peta och plocka på det, som nu
+spirar fram. Låt det blomma eller vissna utan att vi röra det med våra
+förmätna händer.»
+
+Just detta, att han gaf henne så full frihet, trodde han var
+lifsvilkoret för hennes kärlek; då skulle den så småningom växa sig stor
+och stark.
+
+Det såg också ut som om han skulle få rätt; denna ömtåliga finkänslighet
+hvarmed han vakade öfver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem
+ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hängifva sig åt
+det behag hon kände i hans sällskap och vid hans smekningar utan
+betänkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till någon förklaring
+emellan dem: »Jag vet att jag skulle ångra mig i samma ögonblick ordet
+hunnit ut om min mun», sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet
+och _tog_ utan protest det ofödda ordet direkte från hennes läppar. Han
+tyckte också sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft
+var så kallt och groft.
+
+Ibland kunde han likväl icke låta bli att fråga: »Säg--känner du det
+inte nu som om du kunde bli min?» Men hon svarade alltid undvikande.
+
+I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne läste hvarandras bref
+och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gömde sina
+bref.
+
+Men detta kom sig icke af brist på förtroende; det sade hon ofta sjelf
+och William trodde henne. Han var nyfiken men ville icke vara enträgen.
+Han antog att der i brefven från fadern och mostern fans ställen som
+Alma blygdes öfver, derför att hennes anhöriga icke stodo på samma
+bildnings-trappsteg, som de menniskor hon häruppe umgicks med.
+
+Till modern hade Alma slutit sig med blind tillit och oinskränkt
+tillgifvenhet. Det fans så mycket näring för hennes fåfänga i den
+vänskap, med hvilken hon omfattades af den mognade, allvarliga kvinnan,
+som hade ett berömdt namn och som hon sjelf beundrade. Och till denna
+kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty
+modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga
+intensitet, med hvilken hon älskade sin son--älskade det på godt och
+ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.
+
+Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent
+instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville
+henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i
+sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet
+skulle de intet betyda.
+
+Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den
+småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin
+omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till
+intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes
+son älskade--och som älskade hennes son.
+
+Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes
+känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det
+gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville
+hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som
+ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i
+Almas smekningar fans det ingen reservation.
+
+För öfrigt fans den icke heller i allt som gällde de två kvinnornas
+inbördes förhållande. Den unga tycktes vara så uppriktig, så tacksam, så
+full af tillgifvenhet. Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för
+modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så
+långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid,
+talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och
+författare.
+
+Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig
+in mellan dem. Men det varade icke länge. När William kom, slog sina
+armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som
+struket bort.--
+
+Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista;
+dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till
+Skåne.
+
+Den kvällen var skymningen lång.
+
+Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och
+William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin
+flickas fötter.--Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från
+kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena
+från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande,
+oöfverskådligt tåg.
+
+Till sist reste modern sig upp, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
+Hon ville att de unge skulle ha en stund för sig sjelfve.
+
+Länge sedan hon gått låg William kvar i samma ställning som förr.
+Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och känslorna stormade genom
+hans blod. Hans begär att taga henne i sin famn, öfverhölja henne med
+brännande kyssar blef häftigare och häftigare för hvarje sekund; men han
+betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn måste han
+vara; och han måste tänka klart.
+
+Han älskade denna unga kvinna och han trodde sig älskad tillbaka; för
+dem båda var den yttre ceremonien intet, känslans innerlighet allt. Hvad
+hindrade honom då att ge sin lidelse fria tyglar, hvad hindrade honom
+att göra henne till sin maka ännu i denna stund.
+
+Det gick en rysning genom hela hans kropp från hjessan och ner öfver
+ryggen då han tänkt denna tanke till slut.
+
+Så kände han hennes hand på sitt hufvud, hon hade böjt sig ner och strök
+öfver hans hår.
+
+»Du darrar?» sade hon; och den mjuka, vackra rösten hade en ovanlig
+klang af ömhet.
+
+I samma ögonblick var det som om de pinsamt spända nerverna med ens
+slappades genom hela hans varelse och som om allt hvad det fans i hans
+väsen af innerlighet och värme trängt sig samman i en enda punkt till
+venster i bröstet.
+
+För första gång kom känslan af ansvar öfver honom; det stod med ens så
+klart för hans medvetande att lidelsens ögonblickliga tillfredsställande
+icke var allt, att den endast skulle lemna efter sig en så mycket
+djupare tomhet om det icke från den stunden då hon blef hans rann upp en
+ny period i deras lif, om de icke från den stunden finge lefva tillhopa,
+dela glädje och sorg, önskningar och förhoppningar--om han icke
+alltifrån den stunden ständigt finge ha henne i sin närhet, så att han
+kunde svepa sin tillgifvenhet skyddande omkring henne och med sin
+intelligens, sin arbetskraft och sin duglighet värna om denna lilla
+bräckliga lifsmekanism, som han älskade.
+
+Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta
+lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina
+läppar mot hennes panna.
+
+»Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun.
+
+Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad
+han i detta nu kände fint och vackert och varmt och innerligt tog sig
+uttryck i denna välgångsönskan, med klang som af ett barndomsminne,
+rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och högsta--en
+fritänkares omedelbara och oreflekterade: Gud välsigne dig!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Han gick omkring som en vingskjuten fågel den första tiden sedan hon
+rest; men det var icke samma inbundna, kalla, ödsliga saknad som förr.
+Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, när missmodet blef honom för
+tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors bröst. Hon strök smekande
+med sin hand öfver hans nacke:
+
+»Min gosse! Min käre gosse!» sade hon blott. Men i tonfallet låg hennes
+moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från
+strängarne af en gammal god violoncell.
+
+En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var
+till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.
+
+»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.
+
+»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
+
+»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm
+kring hennes hals.
+
+Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef
+intresset henne öfvermäktigt.
+
+»----När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för
+det att jag kysste henne på kinden. Hon är så knuten fast till allt,
+slingrad in i vårt lif under dessa tre månader--och hvad hon varit för
+oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig förr hållit af henne,
+tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting
+till någon menniska i verlden; jag bara tog emot, återgäldade ingenting,
+ty jag _hade_ ingenting, jag var så fattig invärtes. Nu tycks det mig
+som om jag blifvit rikare med ens----»
+
+Hon kom icke längre. Tårarne störtade utför hennes kinder, hon måste
+taga sin näsduk upp för att hämma dem. Men när hon en stund derefter
+skref sin helsning på sista sidan, kunde hon icke låta bli att läsa hvad
+han skrifvit derofvan.
+
+»----Det är sent. Klockan är visst öfver 1. Och i morgon skall jag upp som
+vanligt. Om det inte vore så gammalt och utnött skulle jag säga: 'God
+natt, lilla sparfunge!' Men det _är_ gammalt och utnött. Och det är
+dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de rättfärdiges sömn, det gamla
+romantiska kvinnoidealets djupa, drömlösa sömn. Och öfver ditt läger
+sväfva hvita vingar och små englar spela ljufva melodier på gullharpor i
+vrårna. Gud hvad det är vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren,
+hvit engel som satt på din sängkant och spelade på gullharpa medan du
+sof! Brinner ampeln i taket? Är dess sken ljus- eller mörkrödt? Det är
+nog ljusrödt och det ger en varm fin ton åt ett mjukt barn-ansigte,
+der alla drag äro liksom upplösta, ett stort, fylligt, rundt
+barn-ansigte, som är så rörande renonce på uttryck och som kanske är
+fult, men som jag böjer mig ner och kysser, så der lätt på pannan, att
+du icke må vakna, så der oskyldigt som endast en engel med gullharpa
+anses kunna kyssa----ett alldeles själlöst ansigte, som jag böjer mig ner
+och kysser, derför att----derför att jag känner, det der ansigtets alla
+skiftningar, vet hur det kan lysa upp när stora hjernan
+--'själen'--vaknar och de stora förvånade ögonen slås upp...
+
+(Nej, nu _går_ jag och lägger mig!)      William.»
+
+Svaret kom och var en stor missräkning. Det var kort och tomt--föreföll
+nästan skrifvet med ängslig försigtighet.
+
+Han föresatte sig att det skulle dröja innan han nästa gång lät henne
+höra af sig och han höll sin föresats ståndaktigt i tre dagar. Så satte
+han sig ner och skref ett lika långt och omedelbart bref.--
+
+En dag i början af maj kom han glädjestrålande hem och berättade, att
+han skulle resa till Köpenhamn om en veckas tid, som bladets
+korrespondent för konstafdelningarne vid den stora utställningen.
+
+Han lefde som i feber under den veckans lopp. Så reste han ändtligen--en
+vacker vårdag.
+
+
+
+
+TOLFTE KAPITLET.
+
+
+Det var en veckas tid efter Williams afresa.
+
+Vid fönstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta
+figuren tecknade sig mjukt mot fönsterfördjupningens mörka trä och de
+brokigt inlagda rutorna nederst.
+
+Nålen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande när
+det drogs genom stramaljen var det enda ljud som störde tystnaden.
+
+Detta arbete var henne kärt; det var hennes hvilotids sysselsättning.
+Det skulle bli till ett gungstolsöfverdrag åt sonen och det var som om
+hon med de varma, starka färgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i
+hvarje styng; det var som om hvarje ny figur förde återseendet närmare.
+
+Och medan nålen gick sysslade hennes tankar med dessa två, som nu voro
+henne det käraste, det enda i verlden som kunde hindra tomheten och
+ödsligheten att bryta in öfver hennes lif.
+
+Hon satt der så slät i håret, så blid och jemn, och hon tänkte ständigt:
+så vill min gosse ha mig.
+
+Förr, när hon var ung, hade hon känt en ängslig fruktan för att bli
+gammal.--Då betydde det för henne detsamma som att kastas undan, mista
+sin mans kärlek; ty alla toalettens hjelpmedel skulle icke kunna dölja
+att hon var passée, och Konrad--med en mans eviga ungdom--skulle ha
+föredragit de yngre.
+
+Nu var ångesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna
+sin sons tillgifvenhet.
+
+Hvilken oändlig trygghet det låg i att vara mor! Aldrig hade det väl
+funnits en son, som vändt sig bort från sin mor, derför att hennes hår
+blifvit hvitt eller hennes kind fått rynkor. Tvärtom! Hon kunde se
+hvarje dag tillmötes med ro; ännu då hon var gammal och grå skulle hans
+blick lika smekande säga: min vackra mamma.
+
+Det låg ett småleende öfver hennes ansigte då hon såg upp emot luften i
+det arbetet sjönk. Hvilken förmåga lifvet hade att läka! Samma naturens
+sunda instinkt, som drifver det sårade djuret att söka upp sin håla för
+att tillfriskna eller dö, hade tvingat henne hit med en obändig längtan.
+Och nu var det förflutna dödt; det närvarande var allt. Och det
+närvarande var sonen; hans lycka strålade ned öfver hennes lif som en
+reflex af sol.
+
+Det knackade på dörren och Molly kom in med posten; bland tidningar och
+korrektur såg hon strax de två bref hon väntade: från William och från
+Alma.
+
+Hon bröt först sonens bref och läste;
+
+
+Köpenhamn den 12 maj.
+
+»Min mor.
+
+Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum
+etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for
+förbi med snälltåget--hon mötte vid stationen--men det var bara några
+korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne
+_riktigt_----
+
+Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra.
+Alldeles främmande.»
+
+
+Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.
+
+Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod
+sig icke på denna verld, hon lefde i.
+
+Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna
+förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet,
+tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade
+förstått.
+
+Det var kort.
+
+
+»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.
+
+Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.
+
+Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så
+fort.»
+
+
+Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. _Visste att det skulle gå så!_
+Det var _det_ som var så afskyvärdt.
+
+Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till
+Lund morgon. Skaffa rum.»--De sista två orden stodo icke i telegrammet
+till William; eljes var innehållet detsamma.
+
+Hon tillbragte natten på tåget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades
+innanför den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte
+den långa natten i småbitar, som sekundvisaren på ett ur. Hänemot
+morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn--hon satt
+och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der
+dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen.
+
+Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par
+ögon som betraktade henne. Dessa ögon tittade fram ur ett hvitt och fett
+ansigte utan uttryck; men ögonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.
+
+»Det går inte att sofva?»
+
+»Nej.»
+
+De två reskamraterna komma i samspråk. Den blekfeta kvinnan var en fru
+från Malmö och samtalsämnet var gifvet då det visade sig att hon kände
+Alma Hagberg. Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka,
+dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet
+för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå,
+med alla sina fel och brister, skulle komma, att göra ett alldeles
+ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt förlofvad med en
+grosshandlare i Malmö--en smula fet, men annars en ovanligt hygglig
+karl...
+
+Fru Zimmermann hörde på med en känsla af invärtes raseri. Hon trodde
+icke på allt det lösa skvallret, men från dess bakgrund lyfte det sig
+med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig känna. Hvarifrån?
+Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga
+flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och
+tilltagset--kyla--en sjelfkär djerfhet.
+
+Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild
+sitt ljus: _en tom dansdocka_.--
+
+Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet
+var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen. Och vid sidan af
+fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i
+hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga,
+allvarliga damen, som fröken Hagberg går med.
+
+Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru
+Zimmermann var kall.
+
+Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen
+släpade sig fram, trögt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum
+bodde ingen förtrolighet.
+
+Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon
+telegraferat till honom.
+
+»Går du till tåget?» frågade hon den unga.
+
+»Ja, naturligtvis. Går du inte med?»
+
+»Nej. Jag är trött. Jag vill helst slippa.»
+
+Hon trodde ännu att om de blott finge träffas och tala med hvarandra
+skulle allt bli som förr.
+
+Men när hon såg dem träda in genom dörren visste hon att det var förbi.
+Det låg i hela deras hållning, deras sätt att tala till hvarandra och se
+på hvarandra: förtroligheten var borta. Det var som om småstadsluften
+omkring dem lagt sig tryckande öfver deras väsen; här satt skvallret på
+lur i hvarje vrå, och medvetandet derom födde ängslan och beklämning.
+
+Hennes hjerta drog sig ihop som lefvande kött i stark frost. Det hade
+alltså ingenting varit mellan dem! Ingenting annat än hvad de sjelfve
+kallade en stämning, som strök förbi och försvann; en lek med det
+heligaste i lifvet. Det var en drifhusplanta som hon vårdat och älskat
+och knutit sina förhoppningar vid; den hade vissnat så snart den
+flyttades ut i kallare jord; en såpbubbla som glimmat i eldskenet från
+kaminen, men som icke tålt dagens nyktra ljus.--För minnet hägrade ännu
+dess granna färger, medan hon satt och stirrade ut i tomheten.
+
+Blytung och svart skulle denna tomhet breda sig ut öfver hennes lif.
+
+Det var icke blott det, att förhållandet mellan de unge slagit så djupa
+rötter i hennes eget inre; men instinkten sade henne att brytningen
+skulle sätta ett märke i sonens själ, som all hennes modersömhet icke
+skulle kunna utplåna. Hon tyckte sig redan förnimma kylan strömma sig
+till mötes från hans väsen och hon märkte hur hon sjelf krympte samman
+dervid; det var som om alla de fina trådar, genom hvilka hon för så kort
+tid sedan kunde förnimma hans tankar och känslor bulta mot sitt eget
+hjerta, nu med ens blifvit afklippta.--
+
+På eftermiddagen måste han resa igen. Det hade icke vexlats ett
+förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern,
+som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka,
+beherskade dragen.
+
+De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt
+gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de
+sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
+
+Den unga flickan talade och skrattade hela vägen med nervös liflighet;
+hon berättade lustiga anekdoter om Lund, orden jagade hvarandra i
+feberaktig hast, som var hon ängslig att tiga stilla en sekund; och
+moderns läppar drogo sig alltsomoftast till ett själlöst, mekaniskt
+leende, men inom henne reste det sig en brännande bitterhet emot denna
+unga kvinna, som kunde skratta och skämta som om ingenting
+passerat--utan att egna en tanke åt honom, som skakades framåt i en
+jernvägskupé, fram emot sitt ensamma, toma, ödsliga lif. Hon hade icke
+öra för, att i detta öfverretade skratt gömde sig en saknad lika djup
+som hennes egen. Starkare och starkare växte bitterheten inom henne och
+till sist tyckte hon nästan att hon hatade denna lilla varelse, som för
+en månad sedan varit henne kär som det käraste hon egde i verlden.
+
+Men vid sidan om denna känsla bodde också en annan: hon var nyfiken. Hon
+ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut
+Almas hemlighet för att möjligen kunna använda den till fördel för sin
+son.
+
+»Vill du gå med upp till mig?» sade hon derför då de stannat utanför
+hotellet.
+
+»Ja, gerna.»
+
+Det var ingen konst att få Alma att berätta. Nu, sedan William rest, var
+det som om något af den gamla förtroligheten kommit igen. Hon framlade
+allt för modern med en omisstänksam öppenhjertighet; hon anade icke, att
+denna kvinna, som varit hennes bäste vän och till hvilken hon närde ett
+barns oinskränkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade
+henne.
+
+Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sällskap,
+hade William aflägsnat sig. Modern fick nu bekräftelse på, hvad hon
+anat, att han då hade sökt upp Alma i hennes bostad.
+
+Den unga flickan beskref deras möte; och ur hennes ord slog kylan vid
+detta möte omisskänneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda
+ögonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt
+förhållande till hvarandra. Men han var sig icke lik sådan han varit
+under den sista tiden i Stockholm; han hade åter blifvit den William
+Zimmermann hon mindes från deras första sammanträffande i Lysekil. Hans
+ansigte hade återtagit sitt ironiska verldsföraktar-uttryck; men under
+röstens sarkastiska klang hade hon då och då förnummit en dallring som
+vittnade om att dess köld var tillkämpad.
+
+Hon hade sagt honom allt; hon hade blottat sitt inre för honom och han
+hade förstått att hon var uppriktig då hon sade att hon icke älskade
+honom, ty han hade icke gjort något försök att värma henne med en
+smekning.
+
+...»Och det högaktar jag honom för», sade hon till sist. »De fleste män
+skulle inte ha gjort som han; vid sådana tillfällen har en man ingen
+stolthet.»
+
+Fru Zimmermann satt och undrade öfver detta barn, som talade med ett
+sådant förakt och en sådan erfarenhet om männens brist på stolthet »vid
+sådana tillfällen». Och inom sig hörde hon den feta, goda fruns ord: en
+tom dansdocka.
+
+Men hon kunde icke tro på denna känslolöshet; den var så främmande för
+hennes egen natur, att hon icke kunde förstå den; hon misstänkte att den
+var spelad eller åtminstone inbillad,
+
+»Om han stannat kvar», sade hon sakta, »hade nog allt blifvit godt igen.
+
+»Nej. Aldrig som förr. Jag tycker om att höra honom tala, jag tycker om
+att han kallar mig sparfunge, men...»
+
+»Säg--har du icke en enda gång längtat efter en smekning?»--Hon såg den
+unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram
+sanningen ur dem om också orden ljögo.
+
+»Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha
+känt vämjelse och motvilja.»
+
+»Det _är_ icke möjligt.»
+
+»Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det
+åtminstone nu förbi.»
+
+»På en enda månad?»
+
+»Ja. Jag trodde alltid att det skulle ta slut, men jag trodde inte att
+det skulle gå så fort.»
+
+Fru Zimmermann satt och såg på denna bleksigtiga lilla kvinnomenniska,
+som stirrade henne så rakt i ansigtet och sade: »det har visst aldrig
+varit något». Hon satt och slets af det häftiga och lifsvarma i sin egen
+natur, af harmen och smärtan och afskyn och medlidandet; och hon vred
+sig under sin oförmåga att öfverföra något af sitt eget, röda,
+sydländska blod i denna månskensvarelse så att hon kunde få känna hvad
+det var att älska.
+
+»Kan icke din stämning vexla?»--Hon valde med afsigt just det uttryck
+som hon afskydde mest af alla, det var som om hon dervid ville sänka sig
+ner till dens nivå, som hon talade med.
+
+»Nej. Det vet jag att den aldrig gör. Om han vill att det skall vara som
+förr skall jag bara känna afsmak för honom liksom för de andre.»
+
+Den unga flickan reste sig upp och räckte fram handen till afsked. De
+stodo en stund och sågo hvarandra in i ögonen; vemodet hade trängt
+bitterheten tillbaka.
+
+»Det är så underligt att jag nu skall skilja på er två», sade modern.
+»Och det smärtar mig så mycket mer som du just nu behöfde mig allra
+bäst.»
+
+De stora, sjögröna ögongloberna blefvo fulla af tårar; den unga stirrade
+upp i det stränga ansigtet som hade hon icke förr än nu förstått, hvad
+det betydde att de skulle skiljas.
+
+»Ja», hviskade hon. »_Nu_ behöfde jag dig just.»
+
+Den gamla kvinnan strök öfver hennes hår med sin hand. Sitt medlidande
+kunde hon icke neka henne; dertill hade detta ljusa hufvud alltför ofta
+legat vid hennes hjerta.
+
+Men något mera kunde hon icke ge. De skulle drifvas ifrån hvarandra så
+långt att hon icke skulle kunna nå att stödja henne. Och hon skulle
+glida handlöst ur förhållande i förhållande.
+
+»Jag kan icke hjelpa dig--det måste komma inifrån genom arbete och
+viljeansträngning.»
+
+»Jag vet det», sade den unga sakta. »Och det gör mig ängslig--för det är
+just viljekraft jag saknar!--Tycker du jag skulle gifta mig?»
+
+»Med hvem...?»
+
+»Åh...der är en grosshandlare, som...»
+
+Det stack till inom moderns bröst och hon kände en isande kyla strömma
+igenom sig.
+
+»Ja, gift dig med honom--ju förr dess hellre...»
+
+När hon blef ensam satte hon sig ner vid bordet, stödde båda armbågarne
+deremot och lutade sitt hufvud emot sina händer. Återigen såg hon
+framför sig det bleka ansigtet med dess beherskade, smärtfyllda drag.
+Hennes gosse! Hennes stackars gosse. Så var då hans vackra dröm
+ohjelpligt förbi; och den gamla tomheten skulle stirra emot honom igen,
+nu liksom förr--nej, nu ännu ohyggligare än förr, derför att
+ömhetsbegäret nu en gång hade vaknat.
+
+Hon grep hastigt efter brefpapper och penna. Hon ville skrifva till
+honom så att han redan i morgon kunde få det. Han skulle känna det som
+om han hela tiden hade varit med de enda två menniskor, han höll af. Hon
+ville skildra allt som tilldragit sig med språkets mjukaste ord. Hon
+ville skämta--som han tyckte så mycket om--berätta alla anekdoterna om
+Lund med Almas egen stänk af humor. Hon ville fördubbla sig för att
+ersätta hans förlust, vara icke blott hans mor utan också hans muntra
+kamrat. Från hufvud till fot ville hon svepa honom i sin gränslösa,
+ångerfulla tillgifvenhet för att godtgöra de många årens
+försumlighet--hvad ville hon icke göra för sitt enda, älskade barn.
+
+Och pennan flög i feberaktig hast öfver papperet--men så stannade den
+plötsligt. Hon såg med ens hur otillräcklig trösten var, hur hennes
+tillgifvenhet var intet mot den hägring hans hjerta hängt sig fast vid;
+och bitterheten vaknade igen i hennes sinne, bitterheten emot den, som
+gjort henne så hjelplös att hon intet mäktade. Den skärpte hennes minne
+för alla smådrag af halfhet och omsorg om återtåget, som hon lagt märke
+till hos den unga flickan midt i lyckans dagar; och så bröt hatet fram.
+Och brefvet, som skulle tolkat hennes gränslösa tillgifvenhet, blef i
+stället ett sjudande utslag af detta obändiga hat:
+
+»Jag har gått här och tegat, att icke ett ord af mig skulle falla
+tyngande i era stämningars vågskålar--men nu kan jag icke tiga mer. Nu
+bryter mitt onda sinne fram, och du skall stirra på mig som på en
+menniska, du icke känner. Men sådan är jag. Jag är icke god. Om du
+fordrar att jag skall hålla af henne ännu, om det plågar dig att jag
+talar bittra ord--ja, det kan icke hjelpas! låt oss då skiljas åt.
+
+Jag vill aldrig mer ha skyldighet att vara uppriktig och moderlig emot
+henne, aldrig mer att hon skall ha rätt att läsa mina bref. Om hon varit
+din med hvarje tum af sin varelse, om hon varit det _helt_ med både
+tankar och vilja och känslor--bara helt i god tro, ja, då skulle jag
+kunnat hålla af henne ännu. Men det var endast nyfikenhet, derför kan
+jag icke uttrycka hur föraktlig hon är mig. Jag vet att jag sårar dig,
+att jag kanske mister det enda jag älskar i verlden, men jag _kan_ icke
+tiga och jag _vill_ icke tiga. Jag är ond, elak, låg--hvad du vill. Det
+är sant, herre Gud, jag vet ju att det är så. Jag kan icke vara ljum.
+Jag gör mig sjelf olycklig, men jag kan icke förställa mig.
+
+Så länge jag trodde att hon älskade dig, så länge var hon mig kär. Jag
+skulle velat göra allt för henne, jag vet icke hvad jag skulle velat ge
+henne af tacksamhet. Mina ögon att leka med, tror jag.--Jag gråter så
+att brefvet är en enda dimma, jag kan i mitt lif aldrig bli en fundersam
+och afmätt trästock, som alla andra. Jag kan gifva mig utseende deraf,
+ty jag är stolt; men bryter min häftighet en gång igenom är den omöjlig
+att hejda.
+
+Hon vet det. Hon vet att jag blöder invärtes af den smärta hon tillfogat
+mig, hon vet att jag mäktar intet emot henne derför att all min
+viljekraft icke kan vända om hennes snusförnuftiga lilla sinne. Hon kan
+triumfera öfver oss båda--
+
+Hon känner det finaste och vackraste i mitt lif, hon känner mitt
+förflutna och hon har en lång lefnad framför sig--hon skall kunna
+afhandla det med alla sina kommande fästmän. Hon har kommit mig så
+förbannadt--jag menar så af hjertat, eller af Gud eller af mitt eget
+inre förbannadt nära och--ordet måste fram!--_Jag hatar henne!_
+
+Jag vet att jag är låg och oädel. Ja, ja, ja! Men får jag icke vara det
+så låt mig gå.
+
+Hon smög sig in mellan oss under falsk lösen: hon sade att hon älskade
+dig; hon sade det med sina smekningar om hon också aldrig sade det med
+ord; är en kyss mindre än en stafvelse?--Men hon har aldrig älskat dig
+ett ögonblick. Kärlek kan dö, jag vet det, men den dör i kval och vånda
+eller tvinar långsamt bort, eller den dräpes af ett slag utifrån. Denna
+kärlek har aldrig lefvat, derför kännes der icke en ryckning när hon
+låtsade att den dog.
+
+Det är kanske sårad fåfänga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men
+jag är en menniska och jag måste känna enligt min egen natur, icke efter
+normalplanen.
+
+Jag kan icke förlåta henne.
+
+Jag känner mig som en hedning i hvars helgedom en främling smugit sig in
+med skor på fötterna. Hon måste dö, dö, dö!--strykas ut ur mitt lif.
+
+Hon smög sig ditin derför att jag mot bättre vetande ansträngde mig att
+se henne med dina ögon. Det var orätt af mig; det var svaghet--men jag
+kunde icke uthärda att mista dig.
+
+Nu är jag stark igen, stark nog att vara ensam och ändå lefva.
+
+Jag hatar henne; jag kan icke förlåta. Jag kan vara i sällskap med
+henne, visa mig vänlig, »god» och jemn mot henne, som i dag--men då är
+jag falsk som jag är det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag
+skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det _kan_ jag
+icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke
+vara det.
+
+Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg
+att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»
+
+Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der
+fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.
+
+Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda,
+hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta--och vrida sig undan så
+behändigt och lätt.
+
+Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner
+och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i
+gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt,
+enastående fenomen.
+
+En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var
+så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en
+bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:
+
+»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar
+som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag
+vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all
+kyla, och detta begär är så starkt att det framkallar ett slags värme
+hos mig sjelf så länge tills det åstundade är uppnådt, men sodan står
+jag der gråtfärdig, med toma händer lik ett barn som åtrått en såpbubbla
+och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf
+för det, men det förblir så, hvarhelst jag lyckas framkalla värme der
+vänder jag mig bort och blir kall som is, den som älskar mig finner jag
+fadd, endast den som kan motstå har något tilldragande för mig, jag kan
+ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fånga dem
+i mina garn och kasta dem på marken som en hop döda fåglar, men om en
+reser sig och vill göra sig fri så gripes jag af ångest, jag vill fånga
+honom igen, jag vill binda honom, jag vill hålla honom kvar och om jag
+lyckas är det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan
+att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag
+är rädd, han skall finna ersättning för mig, att han skall kunna se
+tillbaka på mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte
+fördraga att en annan skall ega hvad som en gång varit mitt.
+
+Förbannelse öfver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad är jag? Intet
+kan liknas vid det äckel jag känner vid mig sjelf, mitt inre är som en
+afrättsplats full af de dödas ben.
+
+Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.»
+
+       *       *       *       *       *
+
+Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs
+lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett
+dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små
+lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter--allt
+hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i
+detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor,
+kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
+
+Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
+
+»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta
+frukost derinne.»
+
+»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
+
+Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett
+slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel,
+beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde
+ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen
+liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan
+behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats
+bland alla dessa rariteter.--Han var närsynt och han måste böja sig
+djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla
+rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att
+skada någonting med dem.
+
+Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med påskrift: _Paris den 5
+Juli 1886_. Der var brunnsglas från Carlsbad och lackerade träsaker från
+Ems. På skrifbordet stod porträttet af en känd skådespelare i kostym;
+och i kanten hade han sjelf skrifvit: _Till fröken A. H_., jemte sitt
+namn. Der fans också, ett kvinnoporträtt: ett vackert hufvud med ett
+strängt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla,
+som från håret böljade ner öfver hennes barm; dess inskription
+intresserade honom mest af alla. Der stod: _Till sparfungen från hennes
+mor_ och inunder med en annan handstil: _In memoriam_.
+
+Men nu öppnades dörren; rummets och härligheternas egarinna steg in.
+
+Hennes ansigte såg ut som ett sjukt barns, så vaxgult i färgen, så
+rundadt och mjukt i alla konturer. Också händerna hade samma sjukliga
+blekhet. Den lilla knubbiga figuren var klädd i en morgonrock af vinrödt
+ylletyg, med yfvig montering af crémegula bomullsspetsar; det frammanade
+en föreställning om rödgröt med gräddskum--det sötaste han visste.
+
+Han betraktade henne med naiv beundran; för hans landtliga uppfattning
+representerade denna kvinna höjdpunkten af öfverförfinad elegans.
+
+»Ursäkta att jag kom så tidigt», sade han bugande i det han gjorde några
+omotiverade rörelser med sin studentmössa, medan rodnaden spred sig
+öfver hans finniga ansigte ända upp i hufvudbottnen, som skymtades under
+det närklippta, gulhvita håret, »men jag var så rädd att någon annan
+skulle komma mig i förväg.»
+
+Fröken Hagberg inbjöd honom med en gest att taga plats och satte sig
+sjelf på chäslongen. Hennes sätt var mycket nonchalant; hon hade vid
+inträdandet besvarat hans djupa bugning med en lätt nick och icke låtsat
+sig märka att han gjorde min af att sträcka fram sin hand. Nu såg hon
+på honom med frågande likgiltighet.
+
+»Hvad var det då?» kastade hon fram.
+
+»Jo, vi skulle ha en baltillställning i afdelningen på lördag och jag
+skulle fråga om fröken ville göra mig den äran att bli min dam.»
+
+»Tack.»
+
+Han ville så innerligt gerna få ett samtal i gång, men visste icke
+riktigt hvad han skulle gripa till.
+
+»Fröken vet väl att det blir majkarneval i år», sade han till sist. Han
+var sjelf medlem af karnevalskomitéen och han önskade ingenting högre än
+att få förråda dess hemligheter. Men fröken tycktes icke intresserad af
+dem.
+
+»Ja», svarade hon blott helt torrt.
+
+
+Han beslöt sig för att uppsöka hennes intresse på hennes eget
+territorium.
+
+»Hvad fröken bor vackert här»--han såg sig beundrande omkring.--»Det
+måtte vara roligt att resa så mycket.»
+
+»Ja. Jag tycker om att resa.»
+
+Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att
+rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste
+icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan
+slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en
+gammal, rutinerad förförare.
+
+»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade
+på sin mössa.
+
+»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt
+hösten.»
+
+»Det måtte vara roligt att kunna göra såder--alldeles som man
+vill.»--Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp
+i det hvita håret.
+
+»Jag gör alltid som jag vill.»
+
+»Det vet jag--jag--jag hyser en rysligt stor beundran för fröken--.» Det
+sista sades med en antydan om ett galant smil.
+
+»Ni känner mig ju inte?»
+
+»Jag har hört så mycket om fröken--genom Natanael Heikelstam.»
+
+»Jaså», sade hon likgiltigt.
+
+»Jo, han och jag umgås rätt mycket. Tycker fröken inte att han ser bra
+ut?»
+
+»Jo. Kommer han med på balen?»
+
+»Nej.»--Han såg upp skyggt för att söka utröna om hon var på något sätt
+intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptäcka
+skymten af en rodnad; detta ansigte var så lugnt och kallt som fans det
+icke en droppe blod under den mjuka huden.
+
+»Jag får väl inte uppehålla längre?» sade han tvekande i det han reste
+sig. Men hon reste sig också, utan förbarmande.
+
+»Går fröken aldri ut och går om morgnarne?» försökte han sig änn en
+gång.
+
+»Jo, det gör jag ofta.»
+
+»Fröken--fröken har inte lust att gå ut en liten tur? Det är så vackert
+väder.»
+
+Det gled som skuggan af ett leende öfver hennes drag.
+
+»Jag är klädd i morgonklädning», sade hon.
+
+»Jaså. Ja--ursäkta.»
+
+Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig
+gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der
+och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit
+ett litet barn.
+
+»Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon.
+
+Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
+
+Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden
+med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon
+lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin
+dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton.
+
+Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett
+hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort. Allt omkring
+henne ändrade dimensioner och växte; hon mönstrade godtköpsgrannlåten
+omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans
+ingen skymt af en liten småstadsflicka, som läst romaner och dref
+småkurtis; hon var den farliga sirénen i sin kungligt smyckade håla.
+
+Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon
+icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och
+fruktan.
+
+Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande,
+gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende. Hon
+tänkte med en trygg värme på honom, som hade sagt att han alltid ville
+vara hennes vän, som kunde lägga hennes hufvud mot sitt bröst och smeka
+så lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra--utan att anse henne
+dålig, utan att taga det som en förpliktelse att hon lät det ske.
+
+Då hörde hon åter klockan pingla och strax derpå knackade det på dörren.
+Det var Williams mor.
+
+Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
+
+»Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William.
+
+Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den
+tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför. På samma
+gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att
+hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja
+det kunde komma att läsa några ord i den. Men så kom hon ihåg att hon
+lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på
+skrifbordet af sådant som icke borde finnas der--och ändå hade hon en
+förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den
+äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i
+olag i rummet.
+
+Dessa ögon ströko granskande öfver pappgrannlåten, vaserna,
+dussinarbetena och med ens var det som om en scenförändring försiggått
+inför Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklöst, teatergrannt
+och utståtadt--en prakt som kunde imponera småstadsborna, men icke denna
+kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha
+önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att
+hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan
+anspråk.
+
+Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga
+plats.
+
+Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka
+riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
+
+»Jag har skrifvit allt hvad jag känt, hänsynslöst och bittert. Jag
+tycker mig ha en viss förpliktelse att säga dig det. Derför kom jag
+hit.»
+
+Den unga flickan såg på henne med sina stora barnaögon, i hvilka det låg
+som en förebråelse öfver att den gamla kunde ha hjerta att göra henne
+ondt.
+
+»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
+
+»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru
+Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon
+svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små
+korta satser. »Det är porträttet der--du kommer ihåg under hvilka
+omständigheter du fick det...»
+
+De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att
+gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
+
+»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det
+skall plåga dig.»
+
+»Du har alltså ingenting emot att ge mig det tillbaka?» kom det, liksom
+med lättnad.
+
+»Nej, inte det minsta.»--Det var alltjemt samma glädje öfver att vara
+tillmötesgående. Barnet skildes så gerna vid sin lilla leksak för att
+göra den till viljes som hon höll af. Hon gick till sin lilla sekretär
+och tog fram ett kuvert; och de svarta ögonen följde henne med ett slags
+lurande misstro. Men hon tog verkligen porträttet ut ur ramen och lade
+omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma nöjda
+tillfredsställelse öfver att kunna göra allt hvad man fordrade af henne.
+
+»Här är det», sade hon vänligt i det hon räckte det fram.
+
+»Tack», sade en gammal kvinnas hårda röst och de smala fingrarne grepo
+begärligt efter det lilla paketet. Så reste hon sig upp.
+
+»Sitt... vill du inte sitta», bad den unga.
+
+Fru Zimmermann återtog liksom motvilligt sin plats på chäslongen; det
+var blott som om hon icke orkade stå. Men hon höll sig rak och styf,
+
+Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en
+främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik
+den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt
+hufvud.
+
+»Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt
+detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.»
+
+»Ahjo, men...»
+
+»Men?»
+
+»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för
+Williams skull--att du höll af mig för min egen skull... att du alltid
+ville vara som en mor för mig...»
+
+»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet
+att William önskar det.»
+
+De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
+
+»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som
+icke kunde döljas.
+
+»Jag tänker icke heller på dig»--de svarta ögonen vändes liksom med våld
+bort från det vaxbleka lilla ansigtet--»jag tänker på William och mig.
+Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
+
+Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo
+kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna
+ner.
+
+»Du skulle mista honom--för min skull?»
+
+»Ja, så kommer det att gå.»
+
+I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver
+det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning
+genom den unga då hon såg derin.
+
+»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar
+lade sig öfver den hand, som höll porträttet.
+
+»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig
+öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så
+länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
+
+»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag
+gör mig inte räkning på annat.»
+
+»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
+
+De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte
+som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och
+barnsligare ut än eljes.
+
+Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått
+svar på sin smekning.
+
+»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»
+
+»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig
+emot mig.»
+
+»Det är icke det--det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig
+hvad jag tänker.»
+
+Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
+
+»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig
+åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på
+dig derför, om _han_ velat det. Men han ville göra dig till sin hustru
+och hålla af dig för hela lifvet. _Det_ ville du icke--icke ha hans
+trohet, bara hans smekningar för stunden...»
+
+Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att
+kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig
+punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till
+blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande
+förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel
+och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut
+i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr,
+derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
+
+Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än
+oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot
+henne, såg hon att slagen träffat.
+
+»Jag _trodde_ att jag höll af honom», sade den unga sakta.
+
+»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma
+dig in i hans famn--ja--och nu är han dig främmande--efter en månad! Nu
+gömmer du dig kanske till och med--på försök--in i en annans famn; det
+är så angenämt--och man kan gå från den enes armar i den andres--i
+evighet--bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af
+älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än
+en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med
+det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till
+William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
+
+Fru Zimmermann reste sig upp.
+
+Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De
+båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter,
+sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag
+kallt som is.
+
+
+
+
+TRETTONDE KAPITLET.
+
+
+Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta
+sonens svar på hennes bref.
+
+Det dröjde.
+
+Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna
+skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.
+
+Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten låg en
+förtviflad tanke på lur. Hon kände den svarta hunden med de brinnande
+ögonen--derinne bak dessa brinnande ögon bodde hennes koleriska naturs
+våldsamma energi. Hon _kunde_ slita trådarne, som spunnit sig ut från
+hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig
+utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande
+jern men hon _kunde_ göra det.
+
+Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa
+konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas
+till en lycklig lösning.
+
+Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen
+för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå
+henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord--men också
+aldrig mer af en värmande smekning ...
+
+Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk
+beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det--också det--också det.
+
+Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon längtade i
+alla fall efter svaret, om det också skulle bli ett slag; ty ovissheten
+blef outhärdligare för hvarje timme, som gick.
+
+Tanken på sonen lemnade henne icke ett ögonblicks ro; hon kunde icke
+vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon måste ut, måste se
+menniskor, lif omkring sig.
+
+Bara få något som distraherade, som vände hjernverksamheten utåt. Hon
+fann det sjelf löjligt att hon gick der och vred sig under tyngden af en
+annans sorger; men hvad hjelpte det att resonnera? Hufvudet kan tänka än
+så kallt--blodet känner dock lika varmt. Hon förnam det som en rent
+fysisk smärta i bröstet och denna smärta blef till en brännande törst
+efter kyla och luft.
+
+Hon tog på sig ytterplaggen och gick ut--gick och gick utan att känna
+spår af trötthet. Det var som hade fysiken ingenting mer att säga,
+smärtan hade tagit betslet mellan tänderna och jagade åstad. Timme
+efter timme gick hon; hon kunde ha gått hela dagen utan att känna annat
+än att hjertat värkte.
+
+Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula
+gruset framför sina fötter--det var allt hvad hon kunde minnas från
+denna promenad.
+
+När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne på bordet. Hon ref
+det upp och läste:
+
+»Min mor.
+
+Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
+
+Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte
+hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom
+med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver
+allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata
+henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin.
+
+Men huru skulle detta kunna såra mig? Hur skulle jag kunna såras af ett
+bref deri hvarje bokstaf andas din obändiga naturs gränslösa
+tillgifvenhet för mig, som aldrig gjort ett grand för att förtjena den.
+
+Hur kunde du tänka så smått om mig? Skulle jag inte kunna förstå hur
+grannt och fritt det är när åskbyn drager öfver slätten, blixt på blixt
+slår ner och tänder gårdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna
+uppfatta att det är stort och vackert när du är just sådan som du
+enligt din natur måste vara--hur mycket af det, som är det finaste och
+bästa i ett menniskosinne, der döljer sig under vildens obändiga smärta
+och vrede? Då vore jag inte värd att kallas din son.
+
+Men jag ser henne i ett annat ljus än du. Jag tillhör samma generation
+som hon--de halfva känslornas generation. Derför har jag lättare att
+förstå henne.
+
+Du bedömer henne som var hon en fallfärdig karaktär, liksom du sjelf;
+men hon är endast ett skröpligt litet femininum. Och denna skröpliga
+lilla tingest hade fattat ett så rörande förtroende till dig; hon tyckte
+att hon kunde säga dig allt--du skulle alltid förstå henne. När hon så
+trodde att vår vackra dröm var förbi kom hon strax och lade hemligheten
+i dina händer. Det gjorde nog ondt, när du stötte henne bort. Det var
+som att taga religionen från ett barn--ty hon trodde på din allvishet
+och godhet som på Gud Faders i himmelen.
+
+Du stötte henne bort derför att du älskar mig--så ensidigt, men så helt
+och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall förstå det? Hon känner
+det blott som om du varit grym och elak emot henne.
+
+Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det också sjelf och
+ändå--Jag har så mycket att tacka henne för.
+
+Jag var en förtorkad växt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet
+regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedåt och solen
+värmer--och den torra jorden dricker den.
+
+Jag var en domnad fisk, som legat länge på landbacken och som nu vräkts
+i sjön. Nu längtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med
+Vår Herre--lifvet. Få se om jag legat för länge på land!
+
+Du har ofta sagt, att jag behöfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt
+hårdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svårt att fastna.
+Hade för mycket af kallt förstånd och för litet af varmt och friskt
+blod. Nu käns det som kunde jag bli menniska igen! Nu känner jag att jag
+lefver. Det är hennes verk, fast hon icke vet deraf.
+
+Du säger att hon intet gett mig. Är det ingenting att hon gett mig dig?
+Glömmer du att det var genom henne förkonstlingen smälte? Jag skulle
+aldrig ha kommit dig så nära som nu, om hon icke korsat vårt lif. Och du
+säger att du hatar henne! Kära, älskade mor--tror du jag någonsin skulle
+kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med
+förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle
+vi så kunna hata hennes minne, du och jag?»
+
+Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var
+fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse. Och hon sjelf var låg
+och elak, med ett obändigt sinne, som aldrig kände för andra och som
+aldrig kunde resignera.
+
+Återigen blef rummet henne så underligt instängdt och tryckande;
+återigen tog hon ytterplaggen på sig och gick ut i den stilla kvällen.
+
+Men hur annorlunda var icke hennes stämning nu.
+
+Hon såg omkring sig med öppen blick; och allt hvad som speglade sig i
+den var så melankoliskt vackert. Himlen var blå och på de öfversta
+hustaken och skorstenarne sken solen ännu med en glans i gull. Luften
+var fylld med dofter af svällande knoppar och från ett hus der hon gick
+förbi, blåste en messingsorkester en af Bellmans sånger.
+
+Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagårds gångar, utanför det gamla
+bibliotekshuset, som alltid kom henne att tänka på en tysk
+medeltidsstad, under dessa åldriga träd der hon när skymningen sänkte
+sig, nästan trodde sig skola få se en Faust och en Margaretha hand i
+hand.
+
+Öfver allt låg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och längta.
+Och om och om igen ljödo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna
+folkvisetoner.
+
+Det låg något af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets
+skaplynne, i arbetarnes tröga pligttrohet, der de ännu sutto kvar,
+knackande på sina stenblock; i studenternas stilla samspråk, der de två
+och två eller ensamme vandrade framåt som gamle män--öfverallt detta:
+att nöja sig, böja sig, finna sig. Svårmod och resignation--öfverallt
+detsamma. När hon gick här i denna omgifning förstod hon sonen bättre än
+någonsin.--Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som
+sade sig icke älska honom, men som ändå ville hålla honom kvar som en
+leksak. Skulle hon sjelf då se honom glida undan? Skulle hon stå ensam
+som en barnlös moder?
+
+Om och om ljödo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka målade för
+henne bilden af ett litet blondt hufvud och väckte hos henne ett
+oemotståndligt begär att öppna sina armar och sluta detta dåraktiga
+lilla hufvud mot sitt bröst som förr. Utan att ens ha haft någon
+öfverläggning med sig sjelf vände hon tvärt i en af gångarne. Stöta bort
+eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att
+handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne
+främmande.
+
+Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade.
+
+»Vill du komma till mig ett ögonblick?»
+
+Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade
+tonfallet af en glad häpnad.
+
+»Kom strax då. Jag går i förväg upp.»
+
+Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat
+uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var
+som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och
+förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på
+nytt i denna omgifning.
+
+Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
+
+Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och
+letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt
+allt brustit.
+
+»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
+
+Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru
+Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det
+kom icke heller.
+
+»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.
+
+»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»
+
+»Det tycker jag också.»
+
+Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade
+så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna
+trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
+
+Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och
+hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde
+en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess
+hårresning.
+
+Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att
+denna varelse _kände_ något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga
+flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä.
+Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.
+
+Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en
+gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt--den
+dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
+
+»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig»--sade hon; orden hade
+kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de
+plötsligt af.
+
+Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon
+förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett
+barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning
+lifvet gjort så stel och styf.--Den unga kände instinktlikt, att hon i
+denna strid hade öfvermakten.
+
+»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det
+kan jag inte glömma och det var inte sant.»
+
+»Jag har aldrig trott att det var _medvetet_. Jag sade dig också att jag
+för upprifven för att kunna vara rättvis.»
+
+Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog.
+Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot
+den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan
+kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning.
+Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.
+
+»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne
+störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så
+maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på
+_hvarför_.»
+
+Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto
+fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast
+gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och
+orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar,
+medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
+
+»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än
+en varelse att hålla af--endast denne ende att knyta alla tankar,
+förhoppningar och framtidsplaner omkring--så att man icke kan lefva sitt
+eget lif utan går upp i hans--»
+
+Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg
+kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett
+ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma
+såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.
+
+Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:
+
+»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara
+rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom
+allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i
+verlden--»
+
+Det herskade samma dödstystnad i rummet för hvarje gång hon samlade sin
+röst till ett nytt utbrott. Det smög sig öfver henne en känsla af att
+hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst:
+
+»Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju
+förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa--allt
+har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma
+tillgifvenheten borde--»
+
+Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle
+studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af
+förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna
+halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en
+svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
+
+Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk.
+Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en
+rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog
+sin vandring.
+
+Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och
+tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall
+ovänlighet.
+
+»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela
+sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du
+ledsen?»--Orden hade nästan en klang af åtlöje.
+
+»Jag är hvarken det ena eller andra--tror jag.»
+
+»'Hvarken det ena eller det andra--tror jag!' Ja, det är nyckeln till
+hela din karaktär.»
+
+Den unga flickan reste sig. »Farväl», sade hon.
+
+»Farväl. Och lycka till med den näste! Men akta dina ögon ifall han har
+en mor!»
+
+Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och
+tårarne störtade åter fram i frihet.
+
+Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett
+täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga
+så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina
+blonda, hår.
+
+Äfven hon måste resignera.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter återkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref från sin son.
+Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prägel af tvång.
+
+
+Köpenhamn den 20 maj.
+
+»Min mor.
+
+Alma och jag ha träffats. Jag hade skrifvit och frågat om hon ville
+komma på en dag och så kom hon.
+
+Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat
+småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det
+och hon led öfver att behöfva resa.
+
+Hon håller ändå af mig--ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon
+lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon
+sedan säger att det aldrig varit någonting.
+
+Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara
+fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla
+deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna
+komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt
+bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint
+på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående
+hand.
+
+Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än
+vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från
+Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du
+ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»
+
+
+Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke
+träffas, bäst att skiljas. Ja,--bäst så tänkte också hon.
+
+Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om
+förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en
+brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon
+hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der
+fans nog rum för dem alla--alla tre--utan att de behöfde korsa och
+förbittra hvarandras lif.
+
+Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit--ut i den yttersta
+ensamhet.
+
+Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa
+störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet
+der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar--Men för dessa starka
+händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett
+arbete i någon vrå af verlden--ett ensamt och hårdt arbete, som kunde
+passa för dem att taga fatt på.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus
+hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad
+med litet solröksdis, der kusten försvann.
+
+En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades
+till helsning åt en förbipasserande ångare, och kastade brödbitar åt
+giriga måsar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina
+glänsande vingar.
+
+Ensam, midskepps, stod en svartklädd kvinna. Hennes mörka ögon stirrade
+på kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solröken. Hon
+knäppte samman sina händer och stirrade ännu dithän, fast tårar skymde
+hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hörde till en
+generation, som måste gå, för att lemna plats åt det skeptiska, blodlösa
+slägte, som dock har ungdomens rätt att lefva och vara till.
+
+Kampen var slut.
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren
+Axel Lundegård
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN ***
+
+***** This file should be named 15703-8.txt or 15703-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/5/7/0/15703/
+
+Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/15703-8.zip b/15703-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..cdb371d
--- /dev/null
+++ b/15703-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..ee37f23
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #15703 (https://www.gutenberg.org/ebooks/15703)