diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:45:04 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:45:04 -0700 |
| commit | 7a747ca7c912280df5e217d9238734cf40625451 (patch) | |
| tree | 3fe3fbdbaa843160d999dff484490be34c88f822 /old | |
Diffstat (limited to 'old')
| -rw-r--r-- | old/14670-8.txt | 4594 | ||||
| -rw-r--r-- | old/14670-8.zip | bin | 0 -> 95142 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/14670-h.zip | bin | 0 -> 104867 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/14670-h/14670-h.htm | 5075 |
4 files changed, 9669 insertions, 0 deletions
diff --git a/old/14670-8.txt b/old/14670-8.txt new file mode 100644 index 0000000..a770f9f --- /dev/null +++ b/old/14670-8.txt @@ -0,0 +1,4594 @@ +The Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Det går an + +Author: Carl Jonas Love Almqvist + +Release Date: January 11, 2005 [EBook #14670] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN *** + + + + +Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + + + + + + +CARL JONAS LOVE ALMQVIST + +_Det går an_ + + + + +Första kapitlet + + _Ett intagande och märkvärdigt mellanting! + Lantflicka inte, bondflicka alls inte + --men inte heller riktigt + av bättre klass_ + + +En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi +Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan +Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till +Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang +över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, +och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!" + +De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och +gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. +Efter några minuter var den långt borta på vattnet. + +"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande +skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på +Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav +tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns +tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja, +sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset. + +Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de +resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung +passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja +ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit +skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne +angeläget resesällskap. + +Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som +köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad +som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre" +resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med +ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra +yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu +inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst +egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är +vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick +ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön, +än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag. +Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig +med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga +ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl +uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes +knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan +de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina +barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan +våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den +naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa +läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man +ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man +äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu +lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott +tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha +anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen, +så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga +omständigheter under resan. + +Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och +ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det +stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster; +åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes +namn. + +Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik +mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker +underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av +penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter +att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock +med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av +dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans +tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i +väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät +sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att +inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en +kaptens eller majors, dock en löjtnants bana. + +Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som +skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid +avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter +en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu +med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades +alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera +fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad? + +Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började +allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde, +och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig +förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är +mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara +hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp +hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger +flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att +hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med +schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med +de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon +som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan +moster. + +Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla +uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller +sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin +mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt +sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit +under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i +nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade +sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten. +Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn. +Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara +Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt +omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig +därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan +medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan +avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person. + +Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det +är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och +hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär +frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion. +Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en +småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, +ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och +märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte +heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för? +vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt +se--tag hit en biffstek! + +Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda +tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann, +för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte +soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller. +Låt mig se--djävulen--tag hit porter! + +Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, +spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! +tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har +lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas? +om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut, +litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus. +Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant. +Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka" +krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets +förstäv. + +Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående +framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt +huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister. +Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, +vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville +att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade. +Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg +henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen +fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade +sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten +börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett +silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken, +couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling. +Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm +röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten +skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta +jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så +går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp! + +Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom +och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån +henne, än att huvudet höjdes framåt litet. + +Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han +hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den +stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog +utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan +höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg +litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den +ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det +inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som +behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra. + +Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen, +som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att +hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte +han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till +relingen och släppte ringen i sjön. + +Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det +vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! +varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill +vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och +varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, +Albert! + +Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra +tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid +spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett +slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket, +ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg +på maskineriets rörelse. + +--Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min +ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra. + +Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett +knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som +genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade +hon. + +--Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten. + +Min tog en stor abborre. + +--När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren, +som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att +ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på +orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig +tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna. + +--Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför +tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte, +att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig +mamsell mera! + +Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också +tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, +drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut. + +Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick +förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och +fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet. +Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad. + +Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den +lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i +sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på +däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste +blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt. +Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den +obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin +koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta +jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns +fot--men-- + +En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick. + +Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och +förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det +mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! +tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det +fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. +Rackartyg! + +Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller +halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt +mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås +med salt kött på! och det genast! + +Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka. + +--Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt +bröd? + +Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina +knäckebrödssmörgåsar vid skänken. + +--Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre. + +Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt +franskt bröd[1]. + +--Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har +man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan. + +Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva +smörgåsen. + +--Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det, +och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på +utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort +alltihop, jag är inte hungrig. + +Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta +tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade +smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar. + +Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare. +Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men +skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på +kyrkoherden i Ulricehamn. + +--Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan +tvivel på nedresa? + +Ja ja men. + +--Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig, +utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men +betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den. + +Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag +skall till Ulricehamn. + +--Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat +på brickan). + +Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där, +anmärkte kyrkoherden. + +--Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning). + +Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid? + +--Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas, +herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin? + +Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito +portvin! eller porter! + +Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra +företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och +gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i +Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen. + +Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck +igen, med muntert sinne. + +När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han +att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för +segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar +Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare, +upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under +kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin +höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen +anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig +själv: detta är Strängnäs. + +FOTNOT: + +[1] Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på +en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminns om att göra +den av franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyva det, utgör +ett talande bevis på beskedligheten hos restauratörer och -triser, att +låta okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få +försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må +då var och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom +här! + + + + +Andra kapitlet + + _Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga + riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och + stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den + självständiga delen av bondeståndet._ + + +Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en +plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de +flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre +och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts +väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver +försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte +stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp +till staden med livet. + +Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han +nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett +litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden +med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt +undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud +varje titel. + +--Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går +i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och +ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det +är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra +ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu +efter en så lång fasta? + +Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över +landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu +stod de i Strängnäs. + +Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade +glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm! + +--När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte +sergeanten. + +Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är +ändå vackrare. + +Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan +höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna +Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan +anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala +gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten +syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man +finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka +fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga +in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga +riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt +borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den +självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: +nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man +tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare, +fiskare. + +Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön +uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt +som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap +biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med +sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De +hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop +om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga +Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan +sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, +som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick +de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som +tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt +de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade, +att Lidköping var ännu vackrare. + +De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen, +vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var +således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram +till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför +disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det +där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns? + +Hallon och grädde. + +--Något stadigare? + +Stekta morkullor--färsk lax-- + +--Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han +förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor +att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin! + +När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens +skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara +Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med +mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna +(sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med +kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande +bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och +blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt +sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet +breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda +med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa +fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om +blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det +tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden, +mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i +sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om +händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan +ganska smal och snarare litet långväxt. + +Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av +en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan +händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för +att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för +sin del på samma sätt. + +Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant +dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat +päronträd--kan det vara apel? + +Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte +ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och +utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu +avlagt; bör vara mahognyram. + +Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring +spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över +sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och +lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så, +att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt +nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan +bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det? + +Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just +nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på +bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar. + +Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten? + +--Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och +sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden. + +Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var +stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på +resan! + +Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade +med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack! + +--Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är +hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och +sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par +exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi +äter åtminstone eller-- + +Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, +saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks. + +Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans +bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och +förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte +ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, +visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes +inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart +åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes +oändligen hemmastadd. + +Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig +överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara, +litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god? + +Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras-- + +Han gick ut och beställde mera hallon. + +I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten. + +Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen +återbud. + +--Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till +stranden. + +Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte +schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack. + +--Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv +förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen +kostat. + +--En rdr 24 sk. + +Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling +för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt +uppasserskan, som burit in. + +Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna +slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade +någotdera slaget. + +Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han +som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var +redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna +av förargelse och gick ut efter. + +Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför +trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att +sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också. + +Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt +med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en +sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors! + +--Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han +inom sig med grämelse. + +Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt +folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs? + +--Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se +de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att +spatsera under. + +Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan. + +Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, +vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, +rätt som det var, yttrade hon: + +--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har +för något till förnamn? + +Albert, svarade sergeanten. + +--Alber--låt mig se?--ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, +eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag +stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe; +blank i ögonen som emalj. + +Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig +sergeanten att fråga. + +--Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den +bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig +på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig +omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked +från Strängnäs. + +FOTNOT: + +[2] Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten. + + + + +Tredje kapitlet + + _Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!_ + + +Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin +bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde +ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades +det--Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där +framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra. + +Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt +upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket--herrarna, +fruarna och barnen--hade gått ned i salongen. Några par satt väl på +akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles +sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem. +Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de +ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade +jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat +segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck. +Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig +sergeanten. + +Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som +stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten +fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner, +satte sig bredvid henne och bjöd. + +Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs. + +--Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet +uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja +betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ... + +Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en +kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt +räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och +började låta sig väl smaka. + +--Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde +han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han +besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles +rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny +och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan +sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och +du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ... + +Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur +pass nära släkt jag är med min moster. + +--Javisst, men ... + +Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; +hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på +Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om +det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där +tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall +du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min +sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge +varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för +att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig; +men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min +egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när +man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa +någon resande ändå på vägen, som--ät själv, Albe! inte äter jag ensam +upp alla de här. + +--Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till +Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping? + +Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att +falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet. + +Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste +helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste +modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också +rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt: +Diamanter? + +--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta +duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går +flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha +diamant! + +Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd, +hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars +visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon +ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte +att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi +har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med +oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling +bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och +höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya +modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm +skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig +inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla +kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var +odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte +var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en +assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest +lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både +till--ja--och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa, +som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig +förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de +enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av +oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det +modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter +fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ... + +Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja? + +--Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara? + +Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer? + +--Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak. + +--Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter +som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så +jag kan säga att det är jag, som ensam står före. + +Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag +törs fråga? + +--Tjugofyra år och litet till. + +Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder--denna +hy ... + +--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att +fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är, +såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder +uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre, +att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga? + +Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år. + +--Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken +ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt. + +Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu +passerat och kommer kanske aldrig så vida. + +--Vad ... vad är du då för en? + +Blott underofficer. + +--Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga +karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till +mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där +också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener, +majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må +illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn +några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont, +och som inte drack för nöjet. + +Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl +bara rest dit att njuta av den sköna naturen? + +--Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste +färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit +efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit +utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på +den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så +förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det +nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte. +Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och +hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana +som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och +sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i +källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som +jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar +med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara +underofficer, och är blott en så ung människa? + +I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som +... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant. + +--Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, +löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än +talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med +jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar. + +Paus. + +Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns +talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han +alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran +genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han +visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till +det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin +sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de +svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att +det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i +smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande +utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes +stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade +de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt +glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten +tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas +en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun? + +Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade +hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på? + +Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om +ingen människa nånsin kysst den där munnen? + +Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort +över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta +koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller +någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting +av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. +Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å! +det går an! + +Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken +till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig +mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar +till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är +ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag +vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och +dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag, +jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke +skulle kunna ristas i ett sådant. + +Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon +frågade detta med ett genomträngande ögonkast. + +--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa +egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland. + +Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi +ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser, +du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och +skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena. + +Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de +inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han. + +Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut +skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att +addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju +till Fellingsbro? + +Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han +nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så +strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak +... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock +tillika så intagande. + +--Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen +med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit +redan då hon skalade apelsinen. + +Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till +Glanshammar, sade han. + +--Så Vretstorp? + +Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först. + +--Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi +hemma. + +Vad, är du hemma i Hova? + +--Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken +vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla +fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket. + +Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan. +Är det där Lidköpingsarbete? sade han. + +Vad för slag? + +--Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ... + +Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i +Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder, +grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även +handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster +från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras +fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och +blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är +kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, +där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något +för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen; +vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra +dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ... +där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om +jag minns; och 24 rutor i var luft! + +--Är då du, Sara, inte alls road av att dansa? + +När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för +mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol. + +--Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg +så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. +Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon +är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned? + +Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet. +Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte +mycket bra, Albert. + +--Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det +då med din verkstad? + +Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av +magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå. + +--Så? + +Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare +Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon +obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut +nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, +såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i +luften, stundom slående hans arm lindrigt med den. + +--Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, +skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och +fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte +stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag +inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; +det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen +kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda +krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner +... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men +proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och +olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du +förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag +utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet; +och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan +upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare; +ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med, +bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit +mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare. + +Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ... + +--Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, +då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda +mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är +ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng +... hur var det ... ja ... + +Strängnäs. + +--Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever +nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren, +att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset +räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och +nere på botten bor jag själv. + +Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte +sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod +... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd +under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med +underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är +rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, +jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små +speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till +kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, +näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger +under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot +folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till +fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag +slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om +kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god +handel och ett glatt liv! + +Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du +då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den +härliga lantluften? + +--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om +sommaren, när det är klart eljest. + +Tru ... vad är de för slag? + +--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på +Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så +hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så +ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och +andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till +med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns +inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när +jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara +jag tittar ut som åt stadsbron till. + +Och när du blir gammal, vackra Sara? + +--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med +varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla +handelsbod. + +Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och +säljer, inföll han. + +--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet +bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag +det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i +boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan +lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en +kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk +hennes ansikte och uppsynen mörknade). + +Nåväl, min Gud! vad menar du? + +--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter +upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga +samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer +oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med +lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i +halsgropen ... + +Jag förstår dig inte. + +--Så? Hm. + +För Guds skull berätta vad du menar! + +--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en +Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår +for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som +går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. +Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men +när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid +broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull +vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du +blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone +_den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, +stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och +kastade den långt bort i Lidaån. + +Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid +ångbåtsrelingen. + +Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom. + +--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde +sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo +gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte +otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med +en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som +ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli +allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna +plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år +ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut +osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.) +Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se +i psalmboken ... och på sistone ... ack ... + +Hämta dig! + +--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss! +av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert. + +Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den +och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa +planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett +förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han +tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att +illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt +ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid +sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt +fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska? + +Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig +förutan. + +--Men du läser ändock stundom i Skriften? + +I Bibeln? Ja. + +--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det +låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall +detta bud inte uppfyllas? + +Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där +Gudsbudet innehåller ju ... + +--Att man och kvinna skall vara tillsammans ... + +Men inte innehåller det +budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i +världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som +helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser. +Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en +hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och +kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur +vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att +umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ... + +I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och +kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre +än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom +att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för +vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag, +Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar +friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i +rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut +inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre +värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och +det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och +lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går +med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan +löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, +såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda +skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden +man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg +sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid +undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde +annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka +hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan +störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en +skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin +seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel +oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen +måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med +kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den +enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan +man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det +sällan eller aldrig inträffar. + +Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av +rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal +rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska +natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till +stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere +under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur +middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare +föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på +skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen +måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären +sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, +eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur +gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att +herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även +förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få +åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en +bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det +verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång +förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för +mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten, +som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har +bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon +djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en +godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte +för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, +som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp +ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför +buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få +sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så +väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville +ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, +vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig +salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste +ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt +eller adyter i allmänhet. + +Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, +påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten +Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade +småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i +tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken, +med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, +sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten +själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut +anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat +skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter +nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp +och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man +behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i +själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var +och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han +var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för +ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte +han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp +ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste +vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr +igen. + + + + +Fjärde kapitlet + + _Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet + mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll + ihop dina anspråk_ + + +Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på +fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett +tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, +klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, +Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den +där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den! +jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men +vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är +uppe, och min kappsäck blott och bar. + +Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så +öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars +kunde han lättast vaktas på det sättet. + +--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan. + +Har du fullt med diamanter däri? + +--Å då! + +Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och +gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck. + +Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget +hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon +satt avsides på däck. + +--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade +ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. +Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag +mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett +hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min +givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har +mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt +som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och +åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! +langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon +hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet +närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy +tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte +bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den. +Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det +övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än +tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat +och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par +exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade +benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle +understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv, +och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken +... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i +sjön: det här går över tålamodet. + +Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny +cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville +inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig +därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld, +Albe? + +Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga +trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd +ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig +på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna. + +Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte +avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte +cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade +spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades; +och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck +av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök +... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och +blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i +ansiktet på Sara. + +--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av +fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr. + +Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och +betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in +på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och +såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. +Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i +ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en +till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om +det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller +hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag +skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att +hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som +någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på +så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes +minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh! +Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där; +och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är +besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när +man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod +klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge. + +Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke +pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt; +det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv. +Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä! +stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där +själv. Säg till att klyvarn tas in! + +--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, +och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att +åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs. + +Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför +Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär +och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små +landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga +Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha +för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om +kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och +Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte +ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid, +lyckligt för Yngve Frey. + +Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på +ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex +fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck +av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran, +likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott! +återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta, +åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga +sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller, +sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi +passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen +till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket +resande ihop. + +--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går +positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan +ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara. + +--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär. + +På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande. + +--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med +de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om +betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl +vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt +skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han. + +--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron, +med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas +mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte +min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp +alla rummen? + +Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken. +Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än +fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten, +beställ, beställ! + +Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men +ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk. +Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får +ro efter oss sedan. + +--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! +muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i +sin rock nedhukade basen. + +Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg +bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra +sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och +nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små +oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad. + +Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en +pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig +själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det +är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: +allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt. +Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit +beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar +i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i +hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa +Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så +pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt +liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara +ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när +han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen +att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger +knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos +honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina +tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga +ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr +är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu +är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i. + +Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv +därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre +hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum. + +Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på +Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på +skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan +hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick +ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg +stänkta på ångbåtens artiklar. + +En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda +strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och +flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade +viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina +saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas +punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden +och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för +oss. + +De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl +icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, +och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att +själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt. + +Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören +verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina +egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till +samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och +reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens +iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka +persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat +sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig +gör med annat än egna tillhörigheter. + +Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt +mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; +jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över +en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som +befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför +trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det +carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch. + +Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. +Den är fin och god. + +--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än +carolina. + +Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det +bredvid stående. + +Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den +högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård. + +Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som +hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han +tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De +följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet. +Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte. +Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära +huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket +... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på +order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå +och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en +anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett +henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, +förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita +kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet; +och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid +tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt +karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: +Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren. + +Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren. + +--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi +lägga det överst på båren. + +Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i +Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går? +frågade främsta bäraren. + +--Till gästgivargården. + +Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor +karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få +nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande. + +--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar +nog till gästgivargården. + +Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom +efter en stund fram till gästgivargården. + +--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum. + +Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum. + +--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här +inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för +sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt +... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty +marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp. + +Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon +skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet. +Var så god; lika mycket vad det kostar. + +--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan +i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som +okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till +ortens noblesseri, och därför ser herrn ... + +Nej, svarade Annette, finns inte. + +--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt +och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte +sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som +här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed +gården leder till tusentals rum härinne. + +Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. +Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan +skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i +sticket. + +Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav +sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han +Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till +den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller +arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit +munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt +överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning: + +--Gå före, söta fru! + +Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert +och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann +förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena +väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given +anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick +de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara +Videbeck väl kunde behöva. + +En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och +Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet. + +--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de +många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon, +steg ut och lämnade dem tillsammans. + +Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga +Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all +förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller +tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din +benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att +vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma +ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra +här, förbli ostörd och sova gott. + +Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom +fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du +vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du +skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det +är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både +född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som +om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga +(ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då +skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte +riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd +med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du +behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för +att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för +alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då +betyder det minst. + +Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som +ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans +självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum. + +--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag +dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för +länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom +hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till +klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt +alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte +det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa +Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte +ändra dig. + +Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika +gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa +hästar för morgondagen. + +--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är +det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och +du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går +ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere, +att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig. + +Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt +på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon! + +Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät +det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det +en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra +första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården. + +Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till +Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis +klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar +till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som +han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse +herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande +gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade +på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det +var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger +alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, +och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, +för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag +åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands +stalldräng. + +Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först +många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda +gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God +natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det +märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan +förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig +likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara +tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå +upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl +överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag +skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut. + +Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln +varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i +halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och +hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan, +med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval +hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men +rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så +enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att +veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning +gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre +uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier. + +Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket +säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det +skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad +betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en +dörrpost ... ett lika mycket. + +Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan +svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta +samma ynnest! + +Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över +golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar, +uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt +ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet +återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom +auktionens världskringspridande välde. + +Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, +tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han +kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes +stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring +honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans +rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och +meningslös. + +Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess +mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans +inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den +förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så +glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; +så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, +efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig. + +--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: +hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett +bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig! + +Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova +oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer, +suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett +glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann +varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon +är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt +mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är +ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur +kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant, +du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger, +ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga +ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne, +var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad +är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig +in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar +sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott +tjugofem år? + +--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat +denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp +emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några +stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma. +Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen +en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan +inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer +likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det +omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser +jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; +inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i +värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista +in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har +lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas +icke skäras. + +Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller +han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett +ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen +tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, +Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare +vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna +därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade +hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade. + +FOTNOT: + +[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med +litet h? + + + + +Femte kapitlet + + _Mycket, mycket blir nog övrigt ändå, + som vi får tacka varann hjärtligt för, + menar jag: och som inga pengar kan gälda_ + + +Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: +även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset +utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in +trädde Annette med en kaffebricka. + +--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför +och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att +vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars +helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är +redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse, +innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu +smaka och vara klart! + +Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram +till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den +skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta. + +Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick +ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån +hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande +morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han +gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under +natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt +kaffe. Han tog och det smakade. + +--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren. + +Varför inte, sade Albert. Hon gick ut. + +Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du +med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men +under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om +detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ... +eller ... + +Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för +ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så +... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod +mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta +ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar +säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att +flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle +därigenom fått underliga tankar om oss. + +Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned +och se efter, att de spänner för. + +Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö +och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda +bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört: +gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv. + +Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den +bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, +här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är +bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i +eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av +att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha +hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då +det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på +sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så +lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta. + +Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. +Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, +låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig +från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex +kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga +ovanpå nacken till kamfäste. + +--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann? +Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme. +Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ... +du har farit bra illa för min skull i natt? + +I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor +tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans +person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten +blandning av kvinnlig skämtsamhet. + +Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta +ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste +henne helt hastigt. + +Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se +över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då +Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned +sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade: + +Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken +under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan +addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag +mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och +till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7 +rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga +och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop +tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty +jag är van och kan det. Räkna ändå över själv. + +Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte +heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande +silverpengarna. + +--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du +reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång, +att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till +Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, +så säg mig ... + +Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det +skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av +mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till +slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha +likviderat oss emellan sedan ... och ... + +Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den +halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där +pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om +varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel; +och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att +till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är +olidligt. + +Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet, +människohjärtan emellan, en så olidlig känsla? + +--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns +saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå +i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar +för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet +för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så +fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta +och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin +lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte +därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack, +mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt +för, menar jag, och som inga pengar kan gälda. + +Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa, +mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i +ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, +och den glimmade överjordiskt. + +Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de +där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han +helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan +riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat +rätt, Sara. + +Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen +slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två +adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa +fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och +nalkades dörren. + +Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och +tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med +det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, +under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i +dagboken. + +--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det +inte behövas. + +Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon. + +Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte +nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra. + +Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt +pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan +ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville +besvära polisen med att skriva nytt pass. + +--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser +anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr +sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina +egna. + +Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen +till Fellingsbro, så är det gjort. + +--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig. + +Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick +Annette? var så god och tag detta för hennes räkning. + +--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om +jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det +inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin +malaga. + +Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt. + +--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är +från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag +vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket; +men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från +Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes +släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr +sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att +ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ... + +Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga +huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom +tydligt om hans egenskap av underofficer. + +Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom +efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han. + +Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant +upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna. + +Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan, +och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i +sin tankspriddhet på att köra fast. + +--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon. + +Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl. +Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av +ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra +tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och +hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, +som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt +ner och håll käften! röt sergeanten. + +Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en +ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen +teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna +hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan +fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert +månne var riktigt ond? + +När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje, +att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades +inget svenskt ord. + +Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och +således inte vidare att behandla. + +Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av +mig hatten. + +Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han +väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre +sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig +med sin långa oklippta svans på kängorna. + +--Det har jag inget emot, han dammar av dem. + +Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i +eftersitsen? + +--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som +det är? + +Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte +oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara. + +--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga +gator. + +Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill +tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det? + +--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas: +och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste. +Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett +par slag över handen. + +Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi +stiger ur. + +--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet? + +Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott +faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en +dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder. + +Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt +vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre +delen av vagnen. + +--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på +huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte +farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att +försöka en lur på den. + +Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt +den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och +sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller +jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du +emellertid byta om för dammet allt vad du behagar. + +Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för +att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter +fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att +stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte +hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till +marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan +att stå. + +Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du +rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping +har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna. + +--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till +Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm? +Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd +är ganska vacker? + +Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro? + +--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken? + +Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så +sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken +hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag +har låtit bära upp dem på vinden. + +--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit +längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve +Hermansons egendom. + +Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, +är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så +fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i +skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det +gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen +glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty +det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, +Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, +och låtit sätta i åt dem. + +Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade +med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till +något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till +hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro +inte är överdrivet skön. + +--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund, +sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en +ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet. + +For upp? sade hon. + +--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser? +Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här? + +Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den +utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade +den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms +Riddarholme. + +--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och +städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg? + +Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här +vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i +Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan +betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på +gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista +på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i +Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över +utantill i går afton, innan jag somnade. + +Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. +Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går +afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du +sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade, +sade han högt och med en syrlig blick. + +Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt. +Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur +mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag +tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott. + +Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert. +Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa +lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till +drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, +vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort +och ned ur sitsen med dig! + +Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt +och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade +han. + +Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där +främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är +nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road +av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger +jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över +vagnen, så sätter vi oss i den. + +Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order. +Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då +och då åt vissa pikar, som hon begrep. + +Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev +genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin +hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt +skaldens uttryck. + +I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna +hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade +förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt +landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården +emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass +genom sitt staket utmed vägen. + +Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt +upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn +och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men +pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte, +ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände +sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade +oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket, +utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte +återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben +ingenting annat än vägen och dem. + + + + +Sjätte kapitlet + + _Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, + nå Gud ske lov! Då är hon likväl ... + Vad ryser du för, Sara? + sade han högt_ + + +Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det +de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden +yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var +ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och +tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften +blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i +faggorna att tala. + +Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par +minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet! + +Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus. + +Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om +fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten. + +Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar, +skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem. + +Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade +upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om +nätterna, att du drömmer? + +--Jojo, vad det händer. + +Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan +du var ett litet barn? + +--Jag? jag drömde i Arboga i natt. + +Ah! ... nå, det kan jag inte få veta? + +Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de +såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon +med låg röst; men det var en ganska vacker dröm. + +Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt, +men väl förut. + +--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en +drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa. + +Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även +då dina bägge händer så här sammanknäppta? + +--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, +tillade hon tyst och nästan innerligt. + +Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå +vad, och inte att du var på landet heller ... + +--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag +var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde +krita ... + +Pah ... + +--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i +samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig +därunder. + +Och jag malde väl också krita? + +Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, +liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt, +hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper, +Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera +underofficer, än du verkligen är. + +Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han +gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. +Hon drog sin hand tillbaka ur hans. + +--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), +och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst +att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar +sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst +så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa +förtret. + +Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid +fortfor hon: + +--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper +jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en. + +Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på +väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans +ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte +att komma in i hennes egna tankegångar. + +En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört +ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går; +men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ... + +--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman +Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela +levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där +frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? +och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att +en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till +riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla. + +Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor? + +--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min +mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat +hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag +säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig +för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken +återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och +slutligen ond och alldeles befängd ... usch! + +Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi +har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter? + +--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. +Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan +ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är +onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet +jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad +täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit +till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå, +att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på +vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så, +att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte +gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och +det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna +dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än +jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, +såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet +mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå +inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en +fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina +vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare, +så säg så gärna ifrån strax. + +Stor och grandios paus. + +--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag +sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella +saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i +förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och +erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i +hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl +bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte. + +Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och +han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är +jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden +inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far +och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller +inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare +eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således +underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket +om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att +berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad +ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande +... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara; +men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för +det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag +är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna +likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan +längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att +stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och +hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag +därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på +kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles +är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i +världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. +Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel +på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen, +om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre +är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har +ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan +lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag +reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till +Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa +... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det +närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med +vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar +härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig +gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre +sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag +efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i +Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag +likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte +särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur +dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när +det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi +sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du +brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du +skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket +smak för att vår och sommar plantera blommor ... + +--I kruka? + +Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk, +om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför +inte i kruka även, för att ha i sitt fönster? + +--Vita levkojor? + +Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste +likväl ... + +--Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas, +Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas +nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre +inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en +gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre +förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har +levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag +får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och +Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, +när jag tänker på den färd, jag där skall föra. + +Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och +inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan +om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att +fara förbi mellan Mariestad och Lidköping. + +--Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är +det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en +gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där +vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ... + +Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon +likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt. + +--Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det +är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har +jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande +härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de +pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en +kan inte stå ut med allt. + +Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster? + +--Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit +sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den +förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min +stackars mor mår, när jag kommer ned. + +Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det +bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, +vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända +till Lidköping? + +--Ah! + +Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig +genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min +andel i skjutsen ... + +Det förstås. + +--Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i +ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under +och limmat ihop sidorna på. + +Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på +vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han. + +--Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du +allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad, +så skils vi ... redan där. + +Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på +sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja +själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin +ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt +slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken +ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika +flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade +släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in +dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är +av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker +dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen; +han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så +att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga +sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således +inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om +de haft lust. + +Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter +vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: +Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade +Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva. +Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag +sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en. + +Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med +alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått +och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur +ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till +Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre. + +Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock +resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty +nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga +och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in +i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, +såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på +Mälaren och de övriga fem till lands. + +Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en +natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl. +Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon, +ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta +innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha +sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var +således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, +som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna? + +Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa, +att resan dragit ut sina sex dagar. + +Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast +belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten +över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt +liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden, +bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den +lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen, +när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den +långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och +nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens, +inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom +den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från +förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de +mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med +deras vajande löv. + +Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i +Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna +ögon se Tidans milda inbjudande utlopp. + +Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. +Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas +skall och bör därför, att vad som följer berättas. + +Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt +Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar +förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog +emot trötta resande. + +De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men +sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och +vacker, göra en lustvandring i staden. + +Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte +just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon +språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes +hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i +blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för +nästan allt vad Albert ville. + +Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon +följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin +promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick +bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg +Tidan. + +Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns +aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt +med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter +Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter +också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika +stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till +skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig +just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och +hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ... + +Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon +knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen, +vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg +stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern, +att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga, +vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig. + +Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du +är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på +dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge +och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) +betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i +gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor. + +Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert +vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och +långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men +klappade dem kring huvud och hals. Albert sade: + +--Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar? + +Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till. + +--Men om deras far och mor ... + +Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid +finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått +i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar +... Albert ... + +--Dött? + +Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och +lät barnen gå där. + +--Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara? + +Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till +mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag +är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast +mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, +och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en +möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och +tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig +själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. +Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en +rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en +annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. +Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge +den över mig. + +Albert teg: han klappade barnen på hjässan. + +--Ack, du tycker om små barn! utropade hon. + +Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar, +Sara, var ogif ... + +--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar +dem. + +Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i +stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna. + +--Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt +... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst, +som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv. + +Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga? + +--Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller +inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot +annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, +Albert. + +Men en skillnad är det ... + +--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att +om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara +därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat +dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta +händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas +de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas +umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir +liksom djävlar. + +Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv +brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare. + +--Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du +fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på +gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga +människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror +jag. + +På det sättet prövas människorna, Sara. + +--Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl, +tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i +kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med +människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet +själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri. + +Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, +raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han +umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade +han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv, +varken god eller ond. + +För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin +famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på +gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och +på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna +efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare, +musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga +sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild. +Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt +okonstlade är likafullt någonting. + +--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag +ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen +åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och +han tog Sara Videbeck under armen. + +Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm, +Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner +mina kinder glöda. + +Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det +majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig +böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till +tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården. + +Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också +lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om +resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de +komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig, +vacker, glad kammare. + +Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade +ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de +ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva? + +--Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan +bestämma det andra. + +Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade +Albert. + +--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och +har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och +du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe. + +Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka +överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han +däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han. +Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada +och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma. + + + + +Sjunde kapitlet + + _Men det säger jag, att om du sedan far omkring + något, det har jag inget emot. Och jag vill + inrätta mig hemma alldeles ensam.-- + Glömma? om du sprang upp nu, och + sprang ut, och reste till Solle + brunn i natt, skulle du + glömma mig för det?_ + + +När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick +Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som +tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida? +sade hon, likväl med en halv röst. + +Vart, menar du? + +--Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån +Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna? + +Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till +det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten. +Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och +Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika +av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till +Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten, +och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde +jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen? + +--Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill? + +Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ... + +--Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv? + +Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa +dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en +trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större +rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det +måhända snart nog, ifall din mor ... + +--Allt detta vill du verkligen se? + +Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många +resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och +kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals +regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla +dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få +hyra av dig de där smårummen en trappa upp? + +--I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess. +Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat! + +Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som +sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och +beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett +av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen, +för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig. + +--I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår +inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt +krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans +ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon +berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi, +ingen satir på hans läppar. + +Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga +mitt yrke. + +--Men om jag hyr rummen? + +Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv. + +--Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig? + +Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att +uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan +tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är +lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som +därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna +förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar +jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig: +kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag +ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara +dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte, +hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt +arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl +vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med +inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ... +kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det. + +--Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det +ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ... + +Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom +sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har +tänkt på detta ... under dessa dagar ... + +--Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli +vår högsta angelägenhet. + +Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket +nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt +och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt +håller av varann. + +Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet +vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först. + +Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet, +betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller +av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det, +Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en +hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav +följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och +penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill +inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår +du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu, +eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det. +Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte +allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om +för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då +gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden +skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag +finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av +dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som +kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore +ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle +finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv +bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för +oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället +krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till +själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller +kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla +eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så +en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av +plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än +jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta +tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå +avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du +aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen +räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli +ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med +fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur +gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan +finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade, +skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du +ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra +saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i +alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas +vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre +retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också +jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu +olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma +ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag +talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid +att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes +tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli +odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart +outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man +sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan +ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i +boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om. +Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte +det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och +jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så. +Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det +vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd +och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, +och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt +annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för +oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå +kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör +förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa +den. + +Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är +bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara +... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du +anfört? + +--Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds +hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då +intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann +och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk +väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra +angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste +vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva, +göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa +fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med +varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan +fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra +kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte +med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som +inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men +människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och +bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till +helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina +underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla +frihet med dig, och ... + +I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv +och olycka finns i alla hus. + +--I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever +bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa, +vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta +drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid +hjälper där det finns. + +Hoplästa? vad menar du med det? + +--Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till +intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla +andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga. +Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så +fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ... + +Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par +exemple, som brukas när två ... + +Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon, +knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar +böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte +nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är +signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O +min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller +svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett +tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till +sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant, +som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte +avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar, +nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att +göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad +uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så +går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till +själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och +till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i +världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man +läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert! +inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det. +Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det +man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, +inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och +skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar +aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i +ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter +stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan +hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas +också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i +själva grunden av läsningen. + +Nå, men så skadar den åtminstone inte. + +--Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte +duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår +man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, +bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar +jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner +så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada. +Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det +kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst. + +Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist? + +--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som +om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket +magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt +intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax +därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som +jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty +jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och +inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos +mig på den sandiga stygga vägen. + +Blott på vägen? + +Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän +de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha +mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte +sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända +bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, +med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte +sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg +han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt +det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var +borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som +förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, +den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, +varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om +han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till +övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans +ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta +kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det +allenast älskvärdhet, tänkte han. + +Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara? + +--Jag undrar, om det kan vara långt dit? + +Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen. + +--Blott på vägen? + +Nej framme ... om ... + +--Albert! + +Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av +inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt +i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli +ful? Det syns mig omöjligt ... + +--Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det +tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir +gammal, så ... även utan att plågorna tar. + +Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon +och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och +hänrycks. + +--Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert. + +Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en +god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara. + +--Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon. + +Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag +skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över +ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss +kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle? + +--Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i +nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag +hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev +jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle +vilja skänka mig något? + +Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor, +har vi inte redan då våra medel gemensamma? + +--Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i +penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som +du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du +hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall +jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig +bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och +oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det +på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn, +den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor +och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt +fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med +varann. + +Kan då aldrig människor hushålla ihop? + +--De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med +den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter +rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat +rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad +och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en +sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det +är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som +älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar +varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med +kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att +låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir +redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig, +vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så +kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan +hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj +skörare. Det kan jag förstå. + +På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att +bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta? + +--Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick, +långt ifrån smärtsam. + +Det måste jag. Jag kan inte undvika det. + +--Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som +jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du +stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt +välkommen! + +Men herre min Gud ... + +--På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla +dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt +att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa, +Albert, så skall jag också slippa se dig då. + +Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? +man kan hitta på att glömma varann? + +--De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer +varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans +minne, såsom man kommer ihåg fulslag. + +Hu då! + +--Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de +lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig. + +Du är dock en läserska! + +--Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera +om. + +Men kan inte bäggedera vara nära? + +--Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping +vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring +något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles +ensam.--Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till +Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det? + +Sara, du skulle stå framför mig jämt! + +--Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro +skull! + +Tillåt mig att dröja litet. + +--Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som +glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de? +Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag +du skall vara borta över halva året, det tillstår jag. + +Du andas så ljuvt! + +--Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det +händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan +komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls +hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ... + +Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om +jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så +skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din +bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om +jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid +din säng. + +--Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, +hon förstår det bättre. + +Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv +blev sjuk? + +--Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig +natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och +skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om +en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger +till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller +fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande, +sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv, +Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att +du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ... + +Gud! vad menar din underfulla uppsyn? + +--Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick +ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna +hand ville jag kyssa sist av allt i världen ... + + + + +Åttonde kapitlet + + _Se dig omkring och var glad i uppsynen! + Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du + åker fram på gatan, varannan flicka + må stanna och tänka: kors, + en så vacker officer + där far!_ + + +Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även +här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och +viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt: +Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till +Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen +därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar. + +Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra +Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker +fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge +resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt +Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom +norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi +kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ... + +Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr, +fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera? + +--Vilken hon? + +Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern. + +--Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett +henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag +önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster +Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på +mellanstunder. + +--Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ... + +--Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt +Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så. +Vilkendera skall vi ta? + +Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på. + +--Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen +i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen. + +Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog +att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig. + +Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han +hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men +märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på +henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som +Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta +glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten +över Enebacken, och lämnade Kullen till höger. + +--Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett +par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten +beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i +fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en +knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det +inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt +kunna sköta dig och de di ... + +Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han +fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor +inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det +såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all +inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må +hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, +det vill jag bestämt! + +Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga +så.--Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord. +Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat +högt och förrått sina innersta tankar? + +--Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar +till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör. + +Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra? + +--Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men +du svarar mig inte? + +--På vad skall jag svara? + +Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte? + +--Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord. + +Vad? + +--Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med +vad du grubblade på nyss förut ... + +Vad? om yrket? + +--Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror, +Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl +ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, +sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta +sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger +ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med +bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och +det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta +fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i +Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter +... och även dig, Albert, om du kommer i nöd. + +Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke +... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag, +likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill +förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna +vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i +Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt +mig de rätta orden! Han tog hennes hand. + +Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av +historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, +på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig, +geografi! + +Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och +till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa +heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med +Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, +Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor! + +Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den +åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern +över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka, +gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en +fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och +oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet +vid nordanstorm är detta fruktansvärt. + +I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att +få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen. + +För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den +besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar +kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står +på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var +således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast +förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar +sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och +enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; +är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig +tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi +knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så +nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig. + +Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert +såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde, +utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande, +gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit +ensamma hela tiden. + +Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; +men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är +mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, +jag går ensam. + +Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör. + +--Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du +ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag +vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor. + +Även jag vill se henne. + +--Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din +anblick. Det vill jag inte. + +Min Gud! vad säger du? + +--Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle +uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle +skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag +skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall +bli ... + +Ha! + +--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och +du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla +dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i +Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron, +som vi talat om, över Lidan ... den där, du. + +Ha! + +--Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty +skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram, +samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen: +kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster. +Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När +du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så +ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra +saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter +kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker: +du känner väl dem åtskils? + +Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka. + +--Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk +dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker +åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken +hämta det. + +Vad som inte är ditt, det är mitt! + +--Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall +du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka, +att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för +... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i +uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på +gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer +där far! + +Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av. +Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående +ressällskap. + +--Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl. +Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara +Videbeck gick ensam. + +Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes +boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i +långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där +fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade +nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna +skygestalterna. + +Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon +sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor +till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt +samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon +undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick +förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här +stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant +hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad +och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, +gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar +en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla. + +Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att +dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och +utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor! +får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och +drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det +sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla +orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt. + +De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den +tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att +fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände +sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning, +kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa +efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande: +att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon +nedsänktes, det var en nödvändighet. + +Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag +då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ... +hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton +ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På +Bodarne, svarade hon sig själv. + +Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den +senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig +överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen +så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad +... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon +har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men +är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård. + +Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i +sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och +minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till +kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden, +så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd +till dess sista märkbara ögonblick. + +Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man +ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick +omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på +verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt +utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas +ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet, +insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit +hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan +befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande +steg även försökte att våga sig ditin. + +Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i +vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare +till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog +sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom +den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder. +En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp +handboken, klockaren tog upp sin psalmvers. + +Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen; +tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot +blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor! +min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne +här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har +uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag +lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse! + +Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle +den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med +omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad +var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här +under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön +bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med +mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann +plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i +sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över +blommorna. + +Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera +än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet +fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna +ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy, +fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen. + +Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa +upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och +väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, +hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och +så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta +fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av +... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl +inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade +redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även +nu, och han fann sig ensam. + +Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel +och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde +en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne +med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade +han och såg vild ut. + +Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan +undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag +begärde? röt han.--Ja, herre.--Så låt det gå fort, medan jag sitter här +och väntar!--Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon +stött och gick ut med en liten fnurr. + +Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha +hört på den utgångna flickan. + +Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty +tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen +till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan! + +Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt +att skållas. + +--Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande? + +--Nej, det behövs inte mer än en sådan. + +Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte +sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan? + +--Det rör mig inte. + +Du är dock f-n given. + +--Skall det vara en kopp till? + +Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet, +jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till! + +--Skall den drickas på sängen? + +Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se +mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda +emellertid. + +En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud, +och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var +ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes +händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig. + +Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom +sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra +beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan. + +Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna. +Han gick trappan upp. + +Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom +fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes. + +Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt +gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men +långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen +invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta. + +Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i +källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv, +men utan värde för sergeanten. + +Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen +förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att +sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans +sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han +aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass +karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet. + +Obegripligt! tänkte han. + +Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som +uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel +att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora, +mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden +i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse +vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt +begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka +blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför +glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl +genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en +stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles. + +Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med +anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen, +som skulle hyras ... + +Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa +ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att +budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat, +och att hon visst inte vågat ... + +--Varifrån var budet? + +Från Videbeckskan. + +--Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just +kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket +grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så). + +Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty +Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände +riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus. + +--Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte +veta något i går? + +Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de +kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de +beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän +nu på morgonen klockan sju. + +--Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart. +Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt! + +Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. +Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och +hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort. + +Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av +gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna, +det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft +sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna +under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan, +modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så +tankfull, att han gick utan all eftertanke. + +Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock +välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack +till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter. + +Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han +steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen +stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs +doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men +hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för +ändamål att dölja ångan av det förskräckliga. + +En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd, +en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans +hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur +skulle han begynna? Slutligen stammade han: + +--Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ... + +Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn. + +Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i +herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över +första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han +ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra, +sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran? + +Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så +god ... + +Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag +kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan. + +Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så +god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste +dörren. + +Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum +likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det +skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst +har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med +ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och +det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den +som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om +dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, +då ... + +Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid +anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt +leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över +bröstet. Kinderna vita. + +Jag har sorg, som du ser, sade hon. + +Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han. + +Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta +av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och +pupillerna glänste. Albert! sade hon. + +Han svarade inget: blott såg. + +Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem +mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur +jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i +dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an, +Albert? + +Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta +svar: Det går an. + + + + +Noter + + +Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under +sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk +blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna +helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han +yttrade ingenting. + +Var det inte mera? utbrast herr Hugo. + +--Nej, inte nu. + +Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del +förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det +är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa +den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att +det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att +saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet +numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och +utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha +kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom +ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom? + +Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan +eller aldrig förstod. + +Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll +sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det +församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen. + +Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som +tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och +bad om ordet. + +Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick. + +Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om +"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes +första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång +kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En +vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så +som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt +en ingress framför ... + +--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag +inte hört i dag? + +Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter +vad jag tror. + +--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den? +Eller kanske du, min Richard? + +Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte +vidare. + +--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska +studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går +an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav. + +Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras? + +--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle +föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min +lilla sällsynta bok. + +Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig? + +Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med +glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa +högt? + +--Ja visst, min bästa vän! + +Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före +själva stycket: + + Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och + hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt + oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera + ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra: + så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så + stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss + kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd + tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss + nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi + själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att + träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, + kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän + ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till + hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men + döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja, + allt efter som vi skynda framåt. + + Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte + hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har + då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i + själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det + oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, + frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en + annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka. + + Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i + fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen, + som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som + alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är + det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa + anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av + fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien + kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare, + i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt + räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd + däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom + namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda, + hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är + jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda + inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar + dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara + vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla. + + Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man + gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och + sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas. + + Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella + intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så + länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva + verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och + oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning + goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han + skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på + jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i + årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt? + ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock + äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att + vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av + himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så + mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig + olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla + institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av + det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt + mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren + omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak + något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa + mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan + det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder + blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i + sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott + sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap + med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars + alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har + trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man + därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets + _enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens + sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den, + långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för + personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda + välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden, + oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom + avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed + en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste + sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är + människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed + och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något + särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_ + åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke + dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges + harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, + eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig + martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna + samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och + yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort + ett slut: allenast vi följde honom! + + Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller + ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig, + om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan + skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna + själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste + suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är, + med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver: + exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst + över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är + rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst, + just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt + kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man + kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter, + bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om + människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina + håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att + filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det + är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i + äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om + människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har + sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra + upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska + minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska + tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för + mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i + samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för + filosofin, när den en gång blir. + + Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om + en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt + hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del + ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör + fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men + det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför + ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de + säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första + hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar + så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet. + Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen. + Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon + annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här + vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa, + vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring + blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med + själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men + inte att beröras. + +Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_. + +--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag +herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör +ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå? + +Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade +konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en +komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk +hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an", +liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är +tendenspjäser. + +--Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så, +och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"? + +Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav, +att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med +"tendens". + +--På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet +blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i +världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening. + +Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke +förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, +om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till +innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som +yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är +fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill +säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra +dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må +vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i +dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man +uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för +lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan +dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen +inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas +av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt +med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen +eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att +yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför +stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar +sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där +inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom +ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande +och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed +förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika +kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på +vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en +eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något +tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så +narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens +fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att +lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_, +där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas +skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en +avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det +reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör +satsframställning och systemskildring saken. + +--Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av +huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte +kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott +såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken +äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med +trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala +hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium; +Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems +intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen +människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår +rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till +"ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt. + +Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild +egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke +innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma +romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av +missförstånd eller grumligt begrepp om saken. + +--Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt +på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller, +såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika. +Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar? + +Utan tvivel. + +--Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som +helst de låter höra sig? + +Gudbevars. + +--Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på +allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya +idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor +del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner +sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning, +innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än +man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan +fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare, +medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa +känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla +överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt +mig själv. + +Onekligen. + +--Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju +alltid goda lärdomar? + +De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika, +antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden +ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och +händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett +tankesystem. + +--Hm. Jag begriper. + +Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna +verka mäktigt och lärorikt. + +--Nå, än tendensromanen? + +Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är +sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren +vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan +visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den +lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen +att aldrig dö. + +--I sanning, min herre ... + +Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari +han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig. +Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att +tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den +ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en +hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer +till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort +misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill +säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner, +nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta +där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte +personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör +åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner +för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren. +Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt +må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses. +Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall +man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är +ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara +instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och +lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast +_där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna, +varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i +stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när +vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna. +Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och +riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och +personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska +lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta +papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer, +reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa +personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser +gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar +inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och +instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett +konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det +är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på +vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte +sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just +däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt +sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom +vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst +och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra +tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av +sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller +vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar +kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci +communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv; +enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av +reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen +vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i +romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte +lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren +eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför +skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på +sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men +romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med +undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår +an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda +avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och, +vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem. + +--Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg +upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade +aftonen avslutad. + +Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur +salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs. +Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo. + +--Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du +skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa +gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat +förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några +fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både +höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit +avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, +Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den +största längtan. + +Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut? + +--Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört +därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor? + +Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna? + +--Ganska möjligt att de heter så. + +Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men +för det mesta sker händelserna i andevärlden. + +--I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så +skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden, +mina barn! + +Farväl, farväl tills vi råkas! + + +SLUT + + + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN *** + +***** This file should be named 14670-8.txt or 14670-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/4/6/7/14670/ + +Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/old/14670-8.zip b/old/14670-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..7215b03 --- /dev/null +++ b/old/14670-8.zip diff --git a/old/14670-h.zip b/old/14670-h.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..4a60a66 --- /dev/null +++ b/old/14670-h.zip diff --git a/old/14670-h/14670-h.htm b/old/14670-h/14670-h.htm new file mode 100644 index 0000000..614bd14 --- /dev/null +++ b/old/14670-h/14670-h.htm @@ -0,0 +1,5075 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN" + "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd"> + +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> + <head> + <meta name="generator" + content="HTML Tidy for Linux/x86 (vers 1st November 2002), see www.w3.org" /> + <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=iso-8859-1" /> + + <title>The Project Gutenberg eBook of Det går an, by Carl Jonas Love + Almqvist.</title> + + <style type="text/css"> +/*<![CDATA[ XML blockout */ +<!-- + P { margin-top: .75em; + text-align: justify; + margin-bottom: .75em; + } + H1,H2,H3,H4,H5,H6 { + text-align: center; /* all headings centered */ + } + HR { width: 33%; + margin-top: 1em; + margin-bottom: 1em; + } + BODY{margin-left: 10%; + margin-right: 10%; + } + .linenum {position: absolute; top: auto; left: 4%;} /* poetry number */ + .note {margin-left: 2em; margin-right: 2em; margin-bottom: 1em;} /* footnote */ + .blkquot {margin-left: 4em; margin-right: 4em;} /* block indent */ + .pagenum {position: absolute; left: 92%; font-size: smaller; text-align: right;} /* page numbers */ + .sidenote {width: 20%; margin-bottom: 1em; margin-top: 1em; padding-left: 1em; font-size: smaller; float: right; clear: right;} + + .poem {margin-left:10%; margin-right:10%; text-align: left;} + .poem br {display: none;} + .poem .stanza {margin: 1em 0em 1em 0em;} + .poem span {display: block; margin: 0; padding-left: 3em; text-indent: -3em;} + .poem span.i2 {display: block; margin-left: 2em;} + .poem span.i4 {display: block; margin-left: 4em;} + .poem .caesura {vertical-align: -200%;} +div.center {text-align: center} + // --> + /* XML end ]]>*/ + </style> + </head> + + <body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Det går an + +Author: Carl Jonas Love Almqvist + +Release Date: January 11, 2005 [EBook #14670] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN *** + + + + +Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + <h2>CARL JONAS LOVE ALMQVIST</h2> + + <h1>Det går an</h1> + <hr style='width: 65%;' /> + + <div class="center"> + <a href='#Forsta_kapitlet'><b>Första kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Andra_kapitlet'><b>Andra kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Tredje_kapitlet'><b>Tredje kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Fjarde_kapitlet'><b>Fjärde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Femte_kapitlet'><b>Femte kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Sjatte_kapitlet'><b>Sjätte kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Sjunde_kapitlet'><b>Sjunde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Attonde_kapitlet'><b>Åttonde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Noter'><b>Noter</b></a><br /> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Forsta_kapitlet" name='Forsta_kapitlet'></a> + + <h2>Första kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Ett intagande och märkvärdigt mellanting!</i><br /> + <i>Lantflicka inte, bondflicka alls inte</i><br /> + <i>—men inte heller riktigt</i><br /> + <i>av bättre klass</i><br /> + </div> + + <p>En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk + förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan + Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till + Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till + Yngve Frey, sprang över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var + redan slagen, och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från + bord!"</p> + + <p>De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande + vänner och gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och + ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta + på vattnet.</p> + + <p>"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan + resande skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer + sågs komma ned på Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och + häftiga åtbörder gav tillkänna, att hon var en passagerare, som + borde med. Ingen slup fanns tillreds vid landet, och ångbåten själv + var kommen mitt för Owens, ja, sköt pilsnabbt förbi + Garnisonssjukhuset.</p> + + <p>Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos + de resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån + en ung passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams + skull inte vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt + sätt hade blivit skild från en sin släkting, troligen ett + påräknat och för henne angeläget resesällskap.</p> + + <p>Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och + folk, som köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte + särdeles efter vad som händer pöbeln därframme på + fördäcket och vid skansen. De "bättre" resande utgjordes denna + gång av äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansikten. De + åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den + gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu inte + efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor + är högst egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl + uppfostrade barnen är vanligen så ur stånd att hjälpa sig + själva, att de i varje ögonblick ropar på hjälp: än har + kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön, än är de + hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i + olag. Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda + de måste göra sig med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i + de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de + försöker väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men + även detta tyckes knappt förslå. De kan inte ägna så + mycket uppmärksamhet åt andra, emedan de har nog att syssla med sitt eget + upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framför allt måste + de med stor omtanke överlägga, vad de kan våga förtära + ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den naturliga orsaken, att + då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel + emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt + åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av + vad man äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar + här hade ännu lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, + att var och en blott tänkte på sig själv, och med ett allvar i + åtbörderna, som skulle ha anstått en romersk senator, överlade + begrundade, rådslog och slutligen, så vitt möjligt var, avgjorde + planen för sin mat och övriga viktiga omständigheter under resan.</p> + + <p>Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och ogift + slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det + stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin + moster; åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat + efter hennes namn.</p> + + <p>Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen + dylik mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång + och vacker underofficer—ja, utan förbehåll sagt, en + sergeant—som, antingen av penningförhinder eller andra orsaker, på + denna resa inte frågat efter att vara bättre än däckpassabel. + Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas + medlemmar. Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var mörka, + uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att + inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest + förnäma och stela herrar-fäderna tillät sig samtala med en + person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att inte stanna inom + underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en kaptens eller majors, + dock en löjtnants bana.</p> + + <p>Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, + som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att + hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men + efter en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i + stället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" + bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? + och, i vilketdera fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?</p> + + <p>Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, + började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han + också rättvist hörde, och han övergav allt mer och mer samtalet + med salongsnoblessen. Mig förefaller det, sade han till sig själv, att + denna vackra flicka är mamsell—från någon landsort + troligen—och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd + och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp hindrades att i + tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger + flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att hon + må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens + påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de + övriga fyra à fem jungfrurna här framme på + fördäcket, varefter hon som sådan kan resa fram hela Mälaren + åtminstone, utan förtal, fast utan moster.</p> + + <p>Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta + lilla uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var + bättre eller sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska + nätt och snygg i sin mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, + ljusrött, skärt, nära vitt sidentyg, med några smala, gröna + ränder här och där, vilken hon knutit under hakan, och smakfullt + ordnat till huckle över sin kam i nacken—eller, som det fordom kunde ha + hetat, slöja—behagade sergeanten, och kom honom inte att längta + tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen för att hämta + upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, + befanns hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter från + Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en + ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig därav, att hon hade pass + med sig, som annars ångbåtsresande sällan medför, och att hon + ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan avlämna sitt pass, + till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.</p> + + <p>Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen—märk + matsalongen! Det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de + av tillräckligt mod och hurtigt utseende, får tränga in vid + matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt bli det, + ifall man rekvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här. En + glasmästardotter från Lidköping—det är en småstad, + långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt + och vis, ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och + märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men + inte heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses + för? vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. + Låt se—tag hit en biffstek!</p> + + <p>Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda + tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: + Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag + för en? Inte soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt + bättre heller. Låt mig se—djävulen—tag hit porter!</p> + + <p>Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade + djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! tänkte + han, Sara—Vid—Vid—har ingenting förtärt på + morgonen. Jag har lust att gå upp på däck och se efter om hon kan + talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan äta?—Sergeantens + tankegångar (nu, som förut, litet irrande) slutade inte heller denna + gång, utan upplöstes i en paus. Stövlarna besågs och befanns + blanka, tschakoten renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför + trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart åter på däck, + såg sig om, och tog sikte på fartygets förstäv.</p> + + <p>Det första hans ögon där föll på, var en samling + dalkullor, stående framför de förut omtalade fyra à fem + jungfrurna, bland vilka ett skärt huvud också höll sig, samt + slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han hörde + dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och + minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men + jungfrurna var barska och prutade. Henne, med skära hucklet, hörde + sergeanten inte just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja + bland tagelringarna, och slutligen fästa sig vid en slät, svart och vit, + utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet + nickade bifall, varpå en liten börs—en pung, stickad av grönt + silke—togs upp ur kapotten, och ett silvermynt visade sig inne i handen, + liggande helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av + Sveriges minsta sort, 12 skilling. Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna + härne? sade en angenäm röst, med en västgötabrytning av det + vackrare slaget, och en liten skorrning på r.—Sex skilling i löst? + inföll dalkullan, ack, söta jungfrun det har jag visst inte, men köp + så gärna två ringar av mig, så går det jämnt till + 12 skilling. Köp! köp!</p> + + <p>Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod + bakom och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom + ifrån henne, än att huvudet höjdes framåt litet.</p> + + <p>Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid—(han + hejdade sig)—tillåt, hm, att jag köper de där två + tagelringarna av den stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand + och tog utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som + kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den + skära såg litet förundrad upp på militären. Men han, inte + brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och + sade: Var det inte denna, som mamsell Sar—hm—var det inte just den + här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv + behåller den andra.</p> + + <p>Flickan såg på honom med—såsom han tyckte—ganska + vackra ögon. Ringen, som han räckte henne tog hon väl i + häpenheten, men då han förmodade, att hon skulle sätta den + på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte han, att + hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och + släppte ringen i sjön.</p> + + <p>Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det + vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! + varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill vara + okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och + varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, + Albert!</p> + + <p>Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra tagelringen + som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid spottade han + på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett slag + över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades + fördäcket, ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, + som stod och såg på maskineriets rörelse.</p> + + <p>—Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också + kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.</p> + + <p>Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax + därefter likväl ett knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint + sprittande min, som genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i + sjön? å då! tillade hon.</p> + + <p>—Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.</p> + + <p>Min tog en stor abborre.</p> + + <p>—När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan + slukar abborren, som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de + bägge ringarna att ligga—under samma hjärta! Det sista utviskades med + en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för + sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara, och blandade sig + med de övriga jungfrurna.</p> + + <p>—Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och + varför tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon + misstyckte inte, att jag vågade ett du till henne. För den skull och + alltså, aldrig mamsell mera!</p> + + <p>Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också + tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, + drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.</p> + + <p>Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger + liknöjt gick förbi honom, stundom jämkande på den skära + silkesknuten under hakan och fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som + föll ned över bröstet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och + syntes högst ogenerad.</p> + + <p>Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den lilla + stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den + i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke + fram på däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den + allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut den, så att + den slocknade tvärt. Sergeanten höjde sina ögon från foten upp + till personen, och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. + Sergeanten skyndade upp från sin koffert, gick fram till henne med en artig + bugning och sade: Tack, söta jungfru! min cigarr förtjänade väl + inte att röras av jungfruns fot—men—</p> + + <p>En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.</p> + + <p>Så må fan ta henne!—med den tanken hoppade sergeanten rodnande + och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp + han in i det mörkaste hörnet, passande för sömn eller + betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. + Jag kallade henne jungfru; det fördrog hon lika litet, som då jag + förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!</p> + + <p>Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller + halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de + övriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: + Smörgås med salt kött på! och det genast!</p> + + <p>Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.</p> + + <p>—Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke + begärt en på franskt bröd?</p> + + <p>Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina + knäckebrödssmörgåsar vid skänken.</p> + + <p>—Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.</p> + + <p>Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås + på ett helt franskt bröd<a id="FNanchor_1" name='FNanchor_1'></a><a + href='#Footnote_1'><sup>[1]</sup></a>.</p> + + <p>—Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I + Stockholm har man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på + vardera halvan.</p> + + <p>Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva + smörgåsen.</p> + + <p>—Jag ber—satans—var så god och tag ett nytt franskt + bröd, klyv det, och bred smör på vardera insidan; varsågod. + Där sitter ju smöret på utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man + får vänta! Anfäkta—kasta bort alltihop, jag är inte + hungrig.</p> + + <p>Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta + tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade + smörgåsarna.—Jag har beställt dem, sade han, se här + är pengar.</p> + + <p>Man är orolig i magen—ja ja men! yttrades av en svartklädd + passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det + bleka, men skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda + fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn.</p> + + <p>—Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden + Su—— stadd utan tvivel på nedresa?</p> + + <p>Ja ja men.</p> + + <p>—Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem + för mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men + betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över + den.</p> + + <p>Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag + skall till Ulricehamn.</p> + + <p>—Ja, och—(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått + och väntat på brickan).</p> + + <p>Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram + och åter så där, anmärkte kyrkoherden.</p> + + <p>—Å, det går, ja—(sergeanten svalde nu det sista av sin + beställning).</p> + + <p>Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?</p> + + <p>—Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på + ett glas, herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?</p> + + <p>Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, + posito portvin! eller porter!</p> + + <p>Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att + avgöra företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den + varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa + på i Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.</p> + + <p>Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck + igen, med muntert sinne.</p> + + <p>När han såg sig om på kusterna, förbi vilka + ångbåten strök, märkte han att den nu var nära att + anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för segelfarare redan + på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar + Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer + närmare, upptäcker man en skara små röda trähus, + osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och + skolhuset gör genom sin höjd ett avbrott ifrån de övriga + liderformiga rucklen. När man slutligen anländer till den gamla + söndriga bron och stannar, så säger man till sig själv: detta + är Strängnäs.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_1" name='Footnote_1'></a><a href='#FNanchor_1'>[1]</a> + + <div class='note'> + <p>Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder + på en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan + billigt påminns om att göra den av franskt bröd, tar till ett helt + sådant, utan att klyva det, utgör ett talande bevis på + beskedligheten hos restauratörer och -triser, att låta okunniga flickor + långt bort från landsorten även någon gång få + försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man + får snäsor. Må då var och en bemanna sig och gå till + väga med ett ädelt tålamod, såsom här!</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Andra_kapitlet" name='Andra_kapitlet'></a> + + <h2>Andra kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Här är inte tecken till förnämt, varken av den + högadliga</i><br /> + <i>riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och</i><br /> + <i>stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos + den</i><br /> + <i>självständiga delen av bondeståndet.</i><br /> + </div> + + <p>Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, + en plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de flesta + husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre och + medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. + Man möts väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, + om man kliver försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser + sig för och inte stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, + så kan man komma upp till staden med livet.</p> + + <p>Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han + nämligen stod på fördäck och såg landgången + läggas ut, märkte han ett litet stycke ifrån sig det skära + huvudet se upp emot den lilla staden med tindrande ögon. Hastigt rann + frimodigheten på honom; han beslöt undvika alla de där farliga orden, + jungfru, mamsell, och över huvud varje titel.</p> + + <p>—Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi + går i land, kom! här på ångbåten är nu + bråksamt, de skall langa in ved och ha annat krångel för sig. Nere i + matsalongen är det också ruskigt: det är obehagligt att äta + där för—hm—jag vet ett mycket hyggligt och bra ställe + här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter + en så lång fasta?</p> + + <p>Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över + landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga + bron; och—nu stod de i Strängnäs.</p> + + <p>Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada + blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!</p> + + <p>—När man kommer närmare in, är det verkligen rätt + hyggligt, genmälte sergeanten.</p> + + <p>Se—se! fortfor hon. Ack, jag + andas—men—åja—ja—jojo—Lidköping är + ändå vackrare.</p> + + <p>Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot + förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, + började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva + verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer + upp från sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller + gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta + samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner snart + att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka + fönster på, och till och med portar, där man känner sig + hågad att stiga in. Här är inte tecken till förnämt, varken + av den högadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt + och stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den + självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt + att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste + slag. Man tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, + borstbindare, fiskare.</p> + + <p>Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som + möter den ifrån sjön uppstigande passageraren, och omgiver honom + innan han kommer så långt som till domkyrkans upphöjda, + trädbevuxna kulle, i vars grannskap biskopshuset och några till antyder en + högre värld. Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, + hade ännu inte gått åt höjderna. De hade inte en gång + gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset + med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga + Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig + mellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till + en hög trappa, som från själva gatan ledde utför och ned till en + gård. Över gården gick de till husets port. Här, viskade + sergeanten, bor den rika färgaren, som tillika håller en artig och proper + restaurang. Vi skall få se hur snyggt de har.—Flickan andades som i sitt + eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidköping var ännu vackrare.</p> + + <p>De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen, + vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var + således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram + till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför disken. + Låt oss få ett av smårummen här—det där till + höger—eller det där till vänster—lika gott—och + frukost. Vad finns?</p> + + <p>Hallon och grädde.</p> + + <p>—Något stadigare?</p> + + <p>Stekta morkullor—färsk lax—</p> + + <p>—Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade + sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det vänstra + smårummet, men i dörren fortfor att tala till människan med + tallrikarna)—ett par glas körsbärsvin!</p> + + <p>När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för + trevlighetens skull—ifall flera skulle inkomma i salstugan—stängt + dörren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt + med mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid + tinningarna (sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med + kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom + vartdera örat. Även handskarna—couleur de lilas—drog hon av och + blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha + sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara + litet breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och + prydda med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa + fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt + om blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog + sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört + spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de + inte i sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så + pass om händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, + utan ganska smal och snarare litet långväxt.</p> + + <p>Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon + bröt av en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan + händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, + för att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde + därmed för sin del på samma sätt.</p> + + <p>Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så + galant dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är + visst polerat päronträd—kan det vara apel?</p> + + <p>Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte ge + besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat + föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men + det är nu avlagt; bör vara mahognyram.</p> + + <p>Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra + själva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som + blivit över sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till + hela ramar och lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: + då är det så, att man speglar sig i själva spegeln, men + på ramen ser man för sitt nöjes skull, och man kan lägga vad + slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert. + Har—har—har—inte sett det?</p> + + <p>Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom + det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på bordet, + och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.</p> + + <p>Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?</p> + + <p>—Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal<a + id="FNanchor_2" name='FNanchor_2'></a><a href='#Footnote_2'><sup>[2]</sup></a>; och + sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.</p> + + <p>Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och + dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand + och sade: Skål på resan!</p> + + <p>Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade med + sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!</p> + + <p>—Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll + sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall + kalla varann—och sedan så—jag vill aldrig göra någon + ledsen, ond eller stött—och—par exemple skulle vi inte kunna kalla + varann—par exemple du—så länge vi äter åtminstone + eller—</p> + + <p>Du?—ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en + gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.</p> + + <p>Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans + bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och + förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick + inte ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för + sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon + högre grace syntes inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya + bekante du i vart åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller + förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.</p> + + <p>Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig + överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa + Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?</p> + + <p>Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol + somras—</p> + + <p>Han gick ut och beställde mera hallon.</p> + + <p>I detta ögonblick smällde signalskottet från + ångbåten.</p> + + <p>Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen + återbud.</p> + + <p>—Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till + stranden.</p> + + <p>Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, + satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan + framstack.</p> + + <p>—Vad? inföll sergeanten; det är jag, som—Fort, fort! Hon + gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade + vad anrättningen kostat.</p> + + <p>—En rdr 24 sk.</p> + + <p>Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 + skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! + nickade hon därefter åt uppasserskan, som burit in.</p> + + <p>Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det + överlägsna slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt + synnerligen efterfrågade någotdera slaget.</p> + + <p>Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som + hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren; + tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna av förargelse och + gick ut efter.</p> + + <p>Då de kommit på farstubron, gått över gården och + skulle stiga uppför trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav + kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han + också.</p> + + <p>Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon + halvhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom + till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!</p> + + <p>—Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade + han inom sig med grämelse.</p> + + <p>Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt + folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter + Strängnäs?</p> + + <p>—Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan + för att se de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika + träd att spatsera under.</p> + + <p>Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar + redan.</p> + + <p>Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade + Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, + rätt som det var, yttrade hon:</p> + + <p>—Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du + har för något till förnamn?</p> + + <p>Albert, svarade sergeanten.</p> + + <p>—Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt: det har jag + läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också + snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han + är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.</p> + + <p>Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? + tillät sig sergeanten att fråga.</p> + + <p>—Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu + på den bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången + och befann sig på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån + land, hjulen började välva sig omkring; rökmoln och ett dovt dån + utgjorde den simmande drakens avsked från Strängnäs.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_2" name='Footnote_2'></a><a href='#FNanchor_2'>[2]</a> + + <div class='note'> + <p>Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten.</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Tredje_kapitlet" name='Tredje_kapitlet'></a> + + <h2>Tredje kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!</i> + </div> + + <p>Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap + en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde ett + skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, + svarades det—Så för fan! finns här då apelsiner? + sånt tycker jag ligger där framme i korgen?—Ja.—Gott, ge mig + fyra.</p> + + <p>Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på + följande sätt upptaget och ordnat. Större delen av det bättre + folket—herrarna, fruarna och barnen—hade gått ned i salongen. + Några par satt väl på akterdäcket, men inte just i livligt + samtal, fast inte heller alldeles sovande, dock i full ouppmärksamhet på + allt vad som omgav dem. Dalkullorna, längst framme vid förstäven, + syntes nedlutade över de ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem + förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften + uppvecklat segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte + på däck. Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då + min skära? frågade sig sergeanten.</p> + + <p>Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad + spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. + Sergeanten fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina + apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.</p> + + <p>Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.</p> + + <p>—Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, + med blodet uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant + vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag + ...</p> + + <p>Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv + med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt räckte + åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och + började låta sig väl smaka.</p> + + <p>—Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. + Därpå begärde han och fick låna hennes kniv till + sönderstyckande av sin frukt. Han besåg kniven med en viss undran; den var + utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I + övrigt var den ny och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte + vidare därom utan sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli + närmare bekanta, och du skall säga mig hur nära släkt du är + med din moster, hon där, som ...</p> + + <p>Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur + pass nära släkt jag är med min moster.</p> + + <p>—Javisst, men ...</p> + + <p>Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; hon + har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på + Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på + vägen, om det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då + det gick så där tvärt för henne vid själva utloppet. Jag + har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i + Lidköping och ser om min sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här + moster Ulla har länge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt + hemorten med mig för att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon + skulle försöla sig; men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag + var också ledsen för min egen räkning; det är alltid gott att ha + en moster, eller så, med sig när man färdas. Man jag var säker, + det skulle inte slå mig felt att träffa någon resande + ändå på vägen, som—ät själv, Albe! inte + äter jag ensam upp alla de här.</p> + + <p>—Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du + ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och + Lidköping?</p> + + <p>Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för + att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.</p> + + <p>Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag + måste helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det + nyaste modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var + minsann också rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade + han halvhögt: Diamanter?</p> + + <p>—Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta + duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det + går flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han + måste ha diamant!</p> + + <p>Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en + medfödd, hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru + stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, + då hon vände någon ryggen. Också sjönk hon genast ned + till förtrolighet igen, då hon märkte att Albert var på + väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi har alltid tagit + kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med oljan + också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling + bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och + höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det + nya modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i + Stockholm skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det + bryr jag mig inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte + med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var + odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag + vet inte var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, + där en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett + altarkor. Jag ville eljest lära mig det; ty vi har många + beställningar av kyrkfönster både till—ja—och ända + ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa, som kan hantera glas, och + jag visste det skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde + färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så + nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, så fort + något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det modet + brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter + fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...</p> + + <p>Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?</p> + + <p>—Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars + vara?</p> + + <p>Men varför reser inte din far själv i så viktiga och + långväga affärer?</p> + + <p>—Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var + en annan sak.</p> + + <p>—Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med + rättigheter som änka, förstås; men hon har på hela + två år legat till sängs jämt, så jag kan säga att + det är jag, som ensam står före.</p> + + <p>Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall + jag törs fråga?</p> + + <p>—Tjugofyra år och litet till.</p> + + <p>Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana + kinder—denna hy ...</p> + + <p>—Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att + fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de + är, såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner + föga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då + håller jag vida bättre, att göra tvärt om. Hur pass till + åren är ... om jag törs fråga?</p> + + <p>Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem + år.</p> + + <p>—Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, + vilken ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig + åt.</p> + + <p>Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte + ännu passerat och kommer kanske aldrig så vida.</p> + + <p>—Vad ... vad är du då för en?</p> + + <p>Blott underofficer.</p> + + <p>—Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var + hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till + mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då + var där också en svärm Västgötadals- och + Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare, + vilka även låtasade må illa och talade med mamsellerna. Men + såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, så var + det alltid rejäla karlar med verkligt ont, och som inte drack för + nöjet.</p> + + <p>Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade + väl bara rest dit att njuta av den sköna naturen?</p> + + <p>—Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste + färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som + blivit efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit + utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den + 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder + varan; så förstår de inte heller att skära; illa hanterar de + diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och + ångrar det inte. Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av + sämre grönt glas och hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom + sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi gör på + verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skall + ha att lysa sig med, när de går i källarna efter selsevatten, och + spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag säger, jag såg där + endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, + Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara + underofficer, och är blott en så ung människa?</p> + + <p>I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja, + ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.</p> + + <p>—Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli + officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna + annat, än talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med + jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.</p> + + <p>Paus.</p> + + <p>Militären satt småskrämd vid hörandet av sin + öppenhjärtiga väns talförmåga och dristiga utflykter. Han + visste med sig själv, att han alltför gärna ville bli löjtnant, + och hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga släktskap med en viss stor + familj i huvudstaden; han visste också, att hans kassa för närvarande + var gott nog försedd till det slags inspektionsresa över vissa egendomar, + vartill han under sin sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför + inte lämpa på sig de svårmodiga rimmen: krås och kragar etc + etc. Men neka kunde han inte, att det där glammet med mamseller och jungfrur + emellanåt fallit honom i smaken. Han blickade därför bestört + på en Sara med så avgörande utlåtelser. Han såg på + hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå i + motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de + röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, + vitt glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten + tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta + frågan förlåtas en man, som han: har då ingen i världen + kysst denna mun?</p> + + <p>Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen + frågade hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så + på?</p> + + <p>Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, + om ingen människa nånsin kysst den där munnen?</p> + + <p>Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade + bort över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det + minsta koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller + någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av + oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det + liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å! det + går an!</p> + + <p>Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände + nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga + dig mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar + till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är ovan + vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag vill + inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... + och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag, jag + äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke + skulle kunna ristas i ett sådant.</p> + + <p>Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon + frågade detta med ett genomträngande ögonkast.</p> + + <p>—Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa + egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.</p> + + <p>Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande + ögonkast) ... så kan vi ha två hästar för parvagn ... och + vi repartisera ... och ... ty jag ser, du har inte eget åkdon med dig. + Bondkärror är elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, + det är inte mitt folk, de är sällan rena.</p> + + <p>Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de inte + varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.</p> + + <p>Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att + räkna ut skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största + nöje är att addera i huvudet. Får nu se: första hållet, + från Arboga räknat, är ju till Fellingsbro?</p> + + <p>Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss + vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så + strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans + smak ... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och + ändock tillika så intagande.</p> + + <p>—Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt + på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis + avtagit redan då hon skalade apelsinen.</p> + + <p>Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån + till Glanshammar, sade han.</p> + + <p>—Så Vretstorp?</p> + + <p>Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.</p> + + <p>—Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne + och Hova, och så är vi hemma.</p> + + <p>Vad, är du hemma i Hova?</p> + + <p>—Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min + fot på marken vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid + sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och + västgötiskt på däcket.</p> + + <p>Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra + kängan. Är det där Lidköpingsarbete? sade han.</p> + + <p>Vad för slag?</p> + + <p>—Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...</p> + + <p>Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i + Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, + finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även + handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till + vänster från torget; fast det håller jag för illa, ty + sådana lever på andras fördärv och onödiga utgifter; men + hantverkaren gör det som duger och blir kvar i världen. Vart tar + källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för + Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, där officerare + med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något + för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte + källarrörelsen; vore folk folk, så fick sådant folk snart + flytta ur Lidköping och dra dädan. Men nu är det så, att + många vill dricka, spela och dansa, och ... där är en orimmeligt stor + danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag minns; och 24 rutor i + var luft!</p> + + <p>—Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?</p> + + <p>När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för + mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan + fiol.</p> + + <p>—Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte + sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan + rörande ut i denna stund, att han teg. Litet därefter tillade han: Att din + mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi + kommer ... när du kommer dit ned?</p> + + <p>Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i + livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det + är inte mycket bra, Albert.</p> + + <p>—Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att + dö, hur går det då med din verkstad?</p> + + <p>Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av + magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.</p> + + <p>—Så?</p> + + <p>Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu + litet närmare Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom + fruktande att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då + däcket likväl, såsom förut nämnts, åt detta + håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, + såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i + luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.</p> + + <p>—Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som + jag, skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och fullt + upp redan med linne och gångkläder, för många år, och + sliter inte stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu + min mor dör, får jag inte längre skära till rutor och kitta i + stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren ha. Men det är en + egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam + utgrundat den: att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, + proportioner ... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd + och bredd, men proportion säger man om rätta tillblandningen och + mängden av krita och olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i + vårt ämbete och du förstår dem inte, Albert) ... nå, nu + vill jag bara säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som + ingen mer än jag vet; och därav blir en kitt, så stark, att inte det + bittraste höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och + sälja åt alla ämbetsmästare; ty de måste köpa + därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med, bara de + få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit + mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min + kammare.</p> + + <p>Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...</p> + + <p>—Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor + stackare, då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, + minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan + rår vi själva om. Det är ett ganska litet trähus, såsom + ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det ... ja + ...</p> + + <p>Strängnäs.</p> + + <p>—Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men + hon lever nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, + så vet jag av borgmästaren, att jag med hus och tomt inte vidare + försvar behöver, fast ogift. Huset räntar inte mycket av sig; dock kan + jag hyra ut ett par rum ovanpå; och nere på botten bor jag + själv.</p> + + <p>Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta + för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten + bod ... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit + lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av + glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som + lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, + lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav + skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag + också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom + vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig + för siden, som ligger under skrå. Det skall inte bli en så liten + handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod + från tio om förmiddagen till fem på kvällen, längre + är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp + boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om + kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli + en god handel och ett glatt liv!</p> + + <p>Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: + Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute + eller andas den härliga lantluften?</p> + + <p>—I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. + Det gör jag var morgon om sommaren, när det är klart eljest.</p> + + <p>Tru ... vad är de för slag?</p> + + <p>—Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård + på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och + ditåt inte var så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, + jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst + hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag + lägga mig till med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, + och skönare å finns inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora + Vänern att skåda, när jag från fönsterna blickar + utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som + åt stadsbron till.</p> + + <p>Och när du blir gammal, vackra Sara?</p> + + <p>—Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara + på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det + bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.</p> + + <p>Man går gärna in till en disk, där en så täck + handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.</p> + + <p>—Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, + litet bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio + år, då tänker jag det skall vara överståndet; då + tör däremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då + försöka på marknader, om jag inte dessförinnan lagt ihop en + summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket + nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... + (här sjönk hennes ansikte och uppsynen mörknade).</p> + + <p>Nåväl, min Gud! vad menar du?</p> + + <p>—Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en + plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarv allt + vad en med möda och åhåga samlar. Vad båtar då att vara + ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den + idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen + hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...</p> + + <p>Jag förstår dig inte.</p> + + <p>—Så? Hm.</p> + + <p>För Guds skull berätta vad du menar!</p> + + <p>—Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en + Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes + hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora + stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad; jag var då + femton år, och sprang efter. Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda + skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i + famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Där var ingen + gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon: jag + vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och + förbannelse över den här! åtminstone <i>den</i> skall jag bli + kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors + läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i + Lidaån.</p> + + <p>Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid + ångbåtsrelingen.</p> + + <p>Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll + honom.</p> + + <p>—Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och + glömde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. + Tjugo gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, + är inte otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon + slutligen, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, + som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli + allt bättre ... eller <i>ädlare</i> tror jag dem kallar det ... genom denna + plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år + ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon + till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara + grät just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon + till slut inte se i psalmboken ... och på sistone ... ack ...</p> + + <p>Hämta dig!</p> + + <p>—Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? + gunådaste oss! av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, + Albert.</p> + + <p>Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och + svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa + planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett + förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han + tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, + att illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort + åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig + förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjärtiga vän och + frågade: Säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du vad man + brukar benämna en läserska?</p> + + <p>Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i + Västergötland nog, mig förutan.</p> + + <p>—Men du läser ändock stundom i Skriften?</p> + + <p>I Bibeln? Ja.</p> + + <p>—Då känner du också Guds första, stora, allmänna + bud ... förlåt, det låter litet ... växer till, + föröken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?</p> + + <p>Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det + där Gudsbudet innehåller ju ...</p> + + <p>—Att man och kvinna skall vara tillsammans ...</p> + + <p>Men inte innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken + kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med + vilken man som helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och + tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det där skall vara + människan till en hjälp: det skall väl då inte vara till ens + fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom + man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och + nöd, och framför allt låta bli att umgås i ont och + fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få + undfly ...</p> + + <p>I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens + förstäv, och kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var + dock inget värre än en tross, som brustit, och varigenom det lilla + uppspända seglet kom att fladdra en smula vårdslöst, och slängde + en stund hit och dit för vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av + Mälarens större vattendrag, Granfjärden, där det vid + övergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den starkare + gungningen sattes alla passagerarna i rörelse: däcket uppfylldes av en hop + ansikten, som man hela dagen förut inte blivit varse, men som nu, likt + troglodyter, kröp upp ur sin undre värld, salongen. Efter några + minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter + vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten inte var + obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar + inte stort efter vind och våg, utan löper sin säkra bana fram, + antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan. I + Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda skär och blindklippor; + varför många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan + eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg sig då, + oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid undvika + dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde annat än dessa + stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han än vände + dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan störtade av med + honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en skuta är ju i alla + fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin seglats med eld, + går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel oftare + än när vinden står så, att den tjänar till drift. + Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, + det förstås; men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han + inte är ett nöt. Den enda stora fara vid ångsegling är att + brinna upp; men även häremot kan man genom pannans konstruktion ta + sådana försiktighetsmått, att det sällan eller aldrig + inträffar.</p> + + <p>Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av + rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt + samtal rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av + sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, + ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blev en + brorskål dem emellan, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien + omfar alldeles hur middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom + har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens + sänkning emot horisonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med + islagna kaffekoppar, att middagen måste vara passerad. Salongsinvånarna + har avgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, + litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, + vid denna tid uppträder ur gömstället, så kan en av folket + (fördäckspassagerarna) förstå, att herrskapet plägat sig. + Det är sant likväl, som denna berättelse även förut + anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få + åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få + sig en bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det + verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har + mången gång förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt + anständigt, att de för mat med sig eller föder sig själva. Och av + den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, får + de gärna intet, då de själva inte har bättre än + däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon + djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en + godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte + för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med + kaffet, som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer + själv upp ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall + de inte är alltför buttra, låter tala vid sig, så att även + en stackars däckmänniska kan få sig en kopp. Sara passade på + och bekom verkligen en: hon såg också så väl och snygg ut, + att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville ha räknat + henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, vars + börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig + salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste ha + kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt + eller adyter i allmänhet.</p> + + <p>Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, + påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts + förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade + småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i + tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, + vilken, med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, + sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten + själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut + anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och + anlitat skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, + så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen + gjorde, att han gick upp och ned utan all bävan, allt som han ville, så + ofta det påkom; och man behövde en enkom kännedom av hans biljett, + för att veta, att han i själva verket inte tillhörde herrskapet, utan + var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte; det förmodas + blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud + skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller + annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart + han kunde upp ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av + den luft, som blåste vid förstäven; ty där höll han sig + mest och hade nu tänt sin cigarr igen.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Fjarde_kapitlet" name='Fjarde_kapitlet'></a> + + <h2>Fjärde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet</i><br /> + <i>mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och + fäll</i><br /> + <i>ihop dina anspråk</i><br /> + + + <p>Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, + även på fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit + rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där + längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren + förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig + om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med + mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig + på den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande + under seglet; men vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och + annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.</p> + + <p>Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är + kappsäcken så öm, att inte en gång en så lätt + kropp, som din, får sitta på den? annars kunde han lättast vaktas + på det sättet.</p> + + <p>—Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon + annan.</p> + + <p>Har du fullt med diamanter däri?</p> + + <p>—Å då!</p> + + <p>Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var + trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din + kappsäck.</p> + + <p>Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget + hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som + hon satt avsides på däck.</p> + + <p>—Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han + stod, tittade ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång + rök ur cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det + slår aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar får jag nog + ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av + egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokstäverna är + rätt väl gjorda; de har mässingsslagare i Lidköping, som duger. + Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars + vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, + få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! + langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. + Djävulen, hon hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill + då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det smakar + hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar. + Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte bred; + hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig + på den. Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att + sätta sig på den? det övriga däckpatrasket här har jag + aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, eller + på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat och + beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par + exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade + benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat + skulle understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade + dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta + kappsäcken ... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta + stumpen i sjön: det här går över tålamodet.</p> + + <p>Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny + cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte + låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den + åt dig därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur + skall du få eld, Albe?</p> + + <p>Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin + ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var + så god och träd ett par steg närmare, så får jag + tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, vilken jag + såsom god militär inte kan lämna.</p> + + <p>Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde + inte avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge + karlarna satte cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon + observerade spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det + lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget + uttryck av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk + rök ... ty man vet, att det är den första röken som smakar + bäst ... och blåste ut den högst långsamt: men blåste + den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet på Sara.</p> + + <p>—Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den + andra delen av fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade + skrinbestyr.</p> + + <p>Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes + ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu + kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. + Albert stod och såg på solen, såsom sagt är, men han + såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte + långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i ett + rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att + få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag + tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas + i bröstet, eller hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... + puh! ... men jag skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder + ... puh! ... låt vara, att hennes själ är av glas något + litet: kan inte jag ha en diamant såväl som någon? och skära? + men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på så + vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes minnes + emalj; det må jag väl få? det är väl inte för + mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än + vackrare när hon ler, så där; och allra vackrast var hon när + hon grät över sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om + det? Man plär annars bli ful när man grinar ... puh! ... men hennes + ögonvrår blev inte röda, utan stod klara som ... nånå, + gråten räckte inte heller länge.</p> + + <p>Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke + pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det + är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit + själv. Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. + Ror i lä! i lä! stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned + härifrån; jag ställer mig där själv. Säg till att + klyvarn tas in!</p> + + <p>—Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade + farten, och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att + åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.</p> + + <p>Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse + utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av + små grund, blindskär och lantliga äventyr, som man alltid har ont + av till sjöss. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, + är en fortsättning av de låga Kungsörsängarna, vilka, + likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha för avsikt att smyga + sig in under vattnet; och man kan, helst om kvällarna, inte se gränsen + bestämt emellan själva gräsvallen och Mälarvågen. + Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte ligger + långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom + alltid, lyckligt för Yngve Frey.</p> + + <p>Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe + på ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu + till staden? Sex fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en + annan stämma, med uttryck av högsta beskedlighet, tjänstvillighet + och iver; ljudet var en sopran, likt en kärings, dock utan att vara det, ty + det var en karls. Gott! återtog basen och såg på klockan, hon + är sju: vi är framme åtta, åtminstone nio, och kan hoppas + på ett ordentligt bord och riktiga sängar. Orden växlades emellan + två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (även + baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi passar + på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen + till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter + mycket resande ihop.</p> + + <p>—Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men + liknöjt. Det går positivt an, javisst, visst, inföll sopranen + ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit + svara.</p> + + <p>—Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.</p> + + <p>På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket + talande.</p> + + <p>—Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen + efter med de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret + såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i + land och tinga en karl vid gästgivargården däruppe, som rider till + staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara + där lika hastigt som han.</p> + + <p>—Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika + hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan + försinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, så att + det är alltid gott—vill inte min baron det?—vi skickar en stafett, + som beställer, och som tar upp alla rummen?</p> + + <p>Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under + rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte + längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. + Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!</p> + + <p>Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, + men ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av + sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen + ärendet. Du får ro efter oss sedan.</p> + + <p>—Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det + förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen + och med en halv pekning på den i sin rock nedhukade basen.</p> + + <p>Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om + hakan och såg bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han + styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. + Ängarna, i en omätlig vidd norr och nordväst ut, låg + översållade med miljoner vålmar, liksom de små oavklippta + knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.</p> + + <p>Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann + en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig + själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det + är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i + Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så + gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt + ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig + egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i + Sörmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan + i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom + till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka + på bondkärra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendegårdar, + och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att + sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så där + omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen att + han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri + ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag + berömmer hos honom är att han skall vara så rättskaffens och + beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så + att han till slut lär plåga ingen mer än sig själv. Tag in + seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en + ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån + ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.</p> + + <p>Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick + själv därifrån bort över däcket, och kom så trappan + utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. + Även punsch ägde rum.</p> + + <p>Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på + Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde + ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna + kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals + långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av + dem randade vattnet, och även några låg stänkta på + ångbåtens artiklar.</p> + + <p>En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de + röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, + hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och + hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta + både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå + ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda + då hastigt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra + passagerarna tar bort karlarna för oss.</p> + + <p>De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att + Sara kunde väl icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät + så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom + härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, + kysste henne, och gick bort, som hon sagt.</p> + + <p>Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i + fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. + Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar + även till samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, + koffert och reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens + iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka + persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med + förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat + osv, vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna + tillhörigheter.</p> + + <p>Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! + låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på + den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så + besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart + ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt + var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och + gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? + frågade hon. Jag dricker inte punsch.</p> + + <p>Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i + kväll. Den är fin och god.</p> + + <p>—Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är + bättre än carolina.</p> + + <p>Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och + tömde det bredvid stående.</p> + + <p>Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten + lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför + Lundborgs gård.</p> + + <p>Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som + hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, + träffade han tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart + kom överens. De följde honom ned till ångbåten med en + bår, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, höll Albert + på att inte träffa den han sökte. Med en liten häpenhet + såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. + Till slut upptäckte han likväl på däcket ... Sara Videbeck i + hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på order, + kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick + stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag + på morgonen haft en anblick av samma person för sig, några + minuter: men han hade då sett henne utan intresse: Nu ... är det hon? + tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, inte alls anse + henne för. Men den nätta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt + på det täcka, fria, fina huvudet; och några smakfulla mörka + lockar, hängde också på vardera sidan vid tinningarna, alldeles + som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarna, vartåt de + hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här + är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på + båren.</p> + + <p>Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.</p> + + <p>—Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är + ömmast om, så ska vi lägga det överst på + båren.</p> + + <p>Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och + sträv min i Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att + vi går? frågade främsta bäraren.</p> + + <p>—Till gästgivargården.</p> + + <p>Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag + nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda + sig att få nattkvarter på gästgivargården, ty här har + kommit mycket resande.</p> + + <p>—Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! + Vi hittar nog till gästgivargården.</p> + + <p>Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom + efter en stund fram till gästgivargården.</p> + + <p>—Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts + begäran om rum.</p> + + <p>Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.</p> + + <p>—Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva + Blåkulla, så blev här inte flera rum för det. Här + är baron** och baron** och baron**, som för sig och familjer redan tingat + alla rummen. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör sig om, min + bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort + ett fasligt sammanlopp.</p> + + <p>Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova + på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan + gärna få vara litet. Var så god; lika mycket vad det kostar.</p> + + <p>—Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och + såg åt sidan i en sidokammare. Det är några förbannat + vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler + nog men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...</p> + + <p>Nej, svarade Annette, finns inte.</p> + + <p>—Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten + beslutsamt och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är + omöjligt att inte sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och + vackert hotell, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en + lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.</p> + + <p>Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, + husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se + om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag + väl lämna min egen ro i sticket.</p> + + <p>Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt + bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han + Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde + till den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft + eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom + gåendet blivit munter igen och fått den friskaste färg; men vilken + åter snabbt överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga + anmaning:</p> + + <p>—Gå före, söta fru!</p> + + <p>Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och + åtföljd av Albert och Annette trädde hon in i den anvisade + kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras + saker därinne mot ena väggen. Bärarna betalades och avfärdades. + Efter en av Annette given anvisning på ett nyss för spisning ledigt + blivet smårum där nere, gick de bägge dit och njöt en enkel + aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöva.</p> + + <p>En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från + spisrummet, och Annette gick före att öppna dörren till + nattlogiet.</p> + + <p>—Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte + bättre, för de många resandes skull; jag skall strax komma upp med + ljus. Därpå neg hon, steg ut och lämnade dem tillsammans.</p> + + <p>Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den + beskedliga Annette höll dem för. Albert, för att genast i + ögonblicket avskära all förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag + sitter i ett åkdon där nere, eller tar min natt på en + höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning + förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att + vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett + enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra + här, förbli ostörd och sova gott.</p> + + <p>Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom + fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör + som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl + tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, + vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. + Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan + tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om + natten sovrum för oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var + över, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du inte tala + stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som + många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit + uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, + gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir + härinne, i stället för att sitta i rusket därute över + natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag + önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det + minst.</p> + + <p>Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som + ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för + hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde + honom stum.</p> + + <p>—Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... + misstag dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma + för länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men + stundom likväl kom hem och med mycket buller, slagsmål gunås och + svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag + försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla om + nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas + bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa + Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte + ändra dig.</p> + + <p>Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes + hand. Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början + ut att beställa hästar för morgondagen.</p> + + <p>—Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara + hastigt, i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi + måste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag + kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer + in: och säg åt jungfrun därnere, att hon inte behöver ta upp + ljus, jag ser nog att lägga mig.</p> + + <p>Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då + stod hon mitt på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i + morgon!</p> + + <p>Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! + lät det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! + är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes + hennes allra första omnämning luta ditåt? Jag går och + slår slag på gården.</p> + + <p>Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och + sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras + precis klockan sex på morgonen. Så spånslog han på + gården för att träffa vagnar till sovställe. Men inga + sågs. Av några uppstående tistelstänger, som han genom + springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse + herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande + gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade + på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk + åt hälsingland<a id="FNanchor_3" name='FNanchor_3'></a><a + href='#Footnote_3'><sup>[3]</sup></a>! Det var en hundsfott till gästgivare + så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och + skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten + från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, + för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går + jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad + hälsinglands stalldräng.</p> + + <p>Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl + först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och + gement stenlagda gården, varunder han ofta stötte fötterna och + talade för sig själv. God natt! sade hon, det är sant; men hennes + röst darrade litet därvid, det märkte jag: ljuvt, outgrundligt, + såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan förklaras som man + behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett + bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust + att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå upp. Vi + ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det + likväl överlämnats åt mitt eget val att bestämma + vilketdera jag ville? Jag skall pröva henne: jag går upp på en + minut; en halvminut.</p> + + <p>Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, + satte nyckeln varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. + Han nalkades i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en + stol avlagda och hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. + Hon sov redan, med ansiktet vänt emot väggen.—Alberts första + känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre + svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, + anslogs han oemotståndligt av en så enkel och stor frihet, en så + ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte ändå skulle + återkomma, såsom han nu också i sanning gjorde ... hade lagt sig + tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan + fraser, utan historier.</p> + + <p>Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då + mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat + hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad + betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en + dörrpost ... ett lika mycket.</p> + + <p>Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste + flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför + smickrande att njuta samma ynnest!</p> + + <p>Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv + över golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar, + uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt + ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet + återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom + auktionens världskringspridande välde.</p> + + <p>Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, + tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men + han kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst + kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet + omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till + följd av värdinnans rena, nymanglade örngottsvar. För + övrigt tyckte han, att den var död och meningslös.</p> + + <p>Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men + inte dess mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk + framrullade sig för hans inre syn. Där framkom alla de små + särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild + förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en + början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; så, + när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, + efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.</p> + + <p>—Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: + hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord? + hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!</p> + + <p>Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på + något vis skulle sova oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck + är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt sina ögon. + Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och + kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken efter att hata + eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är + själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en + stol, och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol + dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken + god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men + förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet därefter): + hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet; minns + du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma munnen? ... då + och då ... nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är + den rätte, se det är en annan fråga. Vad är hon då + för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig in. + Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar + sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott + tjugofem år?</p> + + <p>—Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat + denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret + och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa + några stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att + få bort all imma. Vad är själva denna ruta? började han + monologisera. Vad är här i världen en glasruta? Den är ett + mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty + själv syns rutan inte, och skiljer likväl så bestämt emellan + den lilla människovärlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i + rutan själv se intet, men genom den ser jag likväl nu himmelens + stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; inte just en + låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i + värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så + gärna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i + västfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon + påstod, att därmed kunde glas icke skäras.</p> + + <p>Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, + eller han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: + med ett ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig + sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, + Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare + vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna + därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade + hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_3" name='Footnote_3'></a><a href='#FNanchor_3'>[3]</a> + + <div class='note'> + <p>Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med + litet h?</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Femte_kapitlet" name='Femte_kapitlet'></a> + + <h2>Femte kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,</i><br /> + <i>som vi får tacka varann hjärtligt för,</i><br /> + <i>menar jag: och som inga pengar kan gälda</i><br /> + </div> + + <p>Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin + stol: även en liten rörelse förmärktes där borta på + täcket. Den i låset utanför kvarglömda nyckeln vreds helt + vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.</p> + + <p>—Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! + sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer + uppasserskor i småstäder att vara. Herrn är redan uppe, ser jag? + förlåt! jag vet, att resande annars helst dricker på sängen, + men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan halv sju; de många + baronerna höll oss länge i sväng i går afse, innan allt vart + skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu smaka och vara + klart!</p> + + <p>Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till + sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där + den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.</p> + + <p>Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt + märkbar nick ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla + sken ifrån hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande + morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han gick + fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten + obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt + kaffe. Han tog och det smakade.</p> + + <p>—Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i + dörren.</p> + + <p>Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.</p> + + <p>Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag + inser hur du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig + och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och + dumheter, om detta får ha sig så som det en gång tagit sig + för att begynna ... eller ...</p> + + <p>Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle + för ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig + själv, så ... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte + missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit + och sitta ned den där delen av sängen ... det är en + förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en + drottning ... men jag vill inte att flickan skulle märka, att den där + delen varit obrukad: hon skulle därigenom fått underliga tankar om + oss.</p> + + <p>Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall + gå ned och se efter, att de spänner för.</p> + + <p>Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en + parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående + av vanliga hårda bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, + det har jag hört: gästgivaren måste låna mig en sits med + dyna, sade han för sig själv.</p> + + <p>Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands + med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, + här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det + är bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi + sätter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag + själv mest road av att köra och sitta längst fram; men Gud vet om + hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig: + nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär + utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i + knäet på sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, + muntras inte av så lantliga upptåg: jag skall gå upp och + fråga var hon vill sitta.</p> + + <p>Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till + barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid + dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, + påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var + likväl inte ännu anlagd, och den sex kvarter långa + hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga ovanpå + nacken till kamfäste.</p> + + <p>—Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat + på varann? Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på + gården redan är framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och + litet svävande röst ... du har farit bra illa för min skull i + natt?</p> + + <p>I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett + uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat + förtroende till hans person: och till på köpet låg + ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig + skämtsamhet.</p> + + <p>Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta + ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne + helt hastigt.</p> + + <p>Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se + över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara + väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, + vilken skulle bära ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:</p> + + <p>Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i + dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan + addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, + att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad + härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling + milen, 15-1/2 mil, gör 7 rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts + ifrån städerna Arboga och Örebro (flera städer får vi + inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror + inte jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna + ändå över själv.</p> + + <p>Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men + höjde inte heller upp handen för att ta emot de ur börsen + framrullande silverpengarna.</p> + + <p>—Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, + och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i + går någon gång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och + så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår + gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig ...</p> + + <p>Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att + det skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam + av mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; + och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, + så kunde vi ju alltid då ha likviderat oss emellan sedan ... och + ...</p> + + <p>Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till + slut och slog den halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte + en sådan där pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra + för folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen + då, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara ännu + förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till slut + kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet + är olidligt.</p> + + <p>Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja + ... tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig + känsla?</p> + + <p>—Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart + härvid) det finns saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är + tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon det är + ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och + slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag. + Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla + till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men + för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin + lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa + mig medel. Tala inte därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en + karl ... Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får + tacka varann hjärtligt för, menar jag, och som inga pengar kan + gälda.</p> + + <p>Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta + av hennes långa, mörka ögonhår, föll ändå + inte ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, + utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, och den glimmade + överjordiskt.</p> + + <p>Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de + där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att + han helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han + fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har + räknat rätt, Sara.</p> + + <p>Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med + en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två + adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin + långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten + på och nalkades dörren.</p> + + <p>Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på + gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och + kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa + vagnen, under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i + dagboken.</p> + + <p>—Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för + herrskapet kan det inte behövas.</p> + + <p>Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för + hans ögon.</p> + + <p>Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står + väl inte nämnd här men det gör ingenting. Det är + alltför bra.</p> + + <p>Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag + tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta + kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte + ville besvära polisen med att skriva nytt pass.</p> + + <p>—Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som + reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig + resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. + Det är mina egna.</p> + + <p>Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma + får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.</p> + + <p>—Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; + drängen är supig.</p> + + <p>Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över + till ... vart gick Annette? var så god och tag detta för hennes + räkning.</p> + + <p>—Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen + räkning, om jag får bjuda! så här på morgonkvisten + skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an, att jag fick bjuda frun + därute ett glas? Jag har fin malaga.</p> + + <p>Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.</p> + + <p>—Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad + om att frun är från Västergötland? ett förträffligt + val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till + lags och inte skakar för mycket; men när man inte har eget åkdon, + får man nöjas. Jag är själv gift från + Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam + till sägandes släkt med en, som är släkt med själva + Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, + vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få ... + på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...</p> + + <p>Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan + faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och + påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.</p> + + <p>Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. + Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! + myste han.</p> + + <p>Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med + sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.</p> + + <p>Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte + piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, + och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.</p> + + <p>—Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade + hon.</p> + + <p>Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska + väl. Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en + pisksläng, och for av ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna + fram till västra tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen + härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör + vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till + hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt + sergeanten.</p> + + <p>Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig + tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig + stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte + var hans egna hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, + och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning + efter om Albert månne var riktigt ond?</p> + + <p>När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen + av detta nöje, att han inte såg eller hörde på annat. En + halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.</p> + + <p>Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och + således inte vidare att behandla.</p> + + <p>Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar + av mig hatten.</p> + + <p>Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så + att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill + du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han + ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på + kängorna.</p> + + <p>—Det har jag inget emot, han dammar av dem.</p> + + <p>Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta + i eftersitsen?</p> + + <p>—Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att + köra, nu som det är?</p> + + <p>Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att + köra, och vi satte oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka + mindre för dig, Sara.</p> + + <p>—Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det + på Arboga gator.</p> + + <p>Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill + tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?</p> + + <p>—Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast + tvättas: och det är besvär, ty den måste tvättas i + själva sjön med borste. Däremot en silkesschalett far dammet straxt + av, bara man slår den ett par slag över handen.</p> + + <p>Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi + stiger ur.</p> + + <p>—Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?</p> + + <p>Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket + blott faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en + dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.</p> + + <p>Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt + vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i + bakre delen av vagnen.</p> + + <p>—Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och + vände på huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det + var ändå inte farligare, än att drängen vridit sig om på + den vänstra sidan, för att försöka en lur på den.</p> + + <p>Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, + skrattade åt den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin + inböjda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång + stannat, så håller jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi + har kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet + allt vad du behagar.</p> + + <p>Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för + att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter + fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll + henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för + länge, varför han släppte hennes hand och tog henne i stället + hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du få se, + att du genom åkningen blivit ovan att stå.</p> + + <p>Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men + visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, + magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara + på fyren genom gatorna.</p> + + <p>—Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa + till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta + hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, + att denna nejd är ganska vacker?</p> + + <p>Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?</p> + + <p>—Men har du då inte kärlek för vackra + landskapsstycken?</p> + + <p>Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De + är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par + landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på + väggen i verkstaden; men jag har låtit bära upp dem på + vinden.</p> + + <p>—Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? + Se ditåt ... dit längst bort västerut ligger det sköna + Frötuna, Dalsons förr, nu greve Hermansons egendom.</p> + + <p>Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. + Men säg, är det här då inte en socken? I + Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utom staden. + Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och + skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder + mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller + egen glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid + Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut + till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, + Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta i åt + dem.</p> + + <p>Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och + småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den + vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens + behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden + emellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet skön.</p> + + <p>—Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en + stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i + stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över + huvudet.</p> + + <p>For upp? sade hon.</p> + + <p>—Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser? + Jag tycker du är något liknöjd för vägen och + föremålen här?</p> + + <p>Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på + den utanför Kållandsö, då den passerade från + Vänersborg; och sedan seglade den och for med mig härs och tvärs, + ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.</p> + + <p>—Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på + gästgivargårdar och städer, som vi nu har att färdas + förbi och igenom på denna väg?</p> + + <p>Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag + ämnade ta den här vägen på återfarten, och det gjorde + jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hova. Jag skall + sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det + är ingen konst att veta besked på gästgivargårdarna: se + här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla + ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter + en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går + afton, innan jag somnade.</p> + + <p>Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig + fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon + somnade i går afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som + genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen + innan du somnade, sade han högt och med en syrlig blick.</p> + + <p>Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte + ledsamt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för + att veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: + det var roligt: jag tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt + och gott.</p> + + <p>Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte + Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i + bästa lynne, förargad åtminstone över människors + sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med + en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att + sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med + dig!</p> + + <p>Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, + skuttade lydigt och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, + ur vagnen. Va falls? sade han.</p> + + <p>Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din + bondstol där främst, och sätt dig själv i den och kör. + Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god, att det + största nöt kan köra den. Jag är endast road av att köra, + då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå + fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen + baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.</p> + + <p>Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr + of'sérns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men + smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.</p> + + <p>Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen + körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa + sin hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste + fan, enligt skaldens uttryck.</p> + + <p>I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! + var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade + förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna + åt landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, + fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt + skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.</p> + + <p>Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp + affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn + och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg + gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå + förlorade man inte, ty han durkade av på den goda vägen ganska + flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt vänster, söder, + och man kom in i skogen. Gubben talade oupphörligt ett dovgrovt och muttrande + språk till sina hästar, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av + dem; här kan det likväl inte återges. Glad att ensam få + handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än + vägen och dem.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Sjatte_kapitlet" name='Sjatte_kapitlet'></a> + + <h2>Sjätte kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,</i><br /> + <i>nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...</i><br /> + <i>Vad ryser du för, Sara?</i><br /> + <i>sade han högt</i><br /> + </div> + + <p>Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under + det de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen + Käglan. Orden yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte + förmodligen det var ledsamt att så länge sakna samkväm. + Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har dock ett sinne + för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därför + ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.</p> + + <p>Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par + minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man + dammet!</p> + + <p>Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.</p> + + <p>Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om + fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.</p> + + <p>Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom + sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala + dem.</p> + + <p>Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur + någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om + nätterna, att du drömmer?</p> + + <p>—Jojo, vad det händer.</p> + + <p>Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig + drömt alltsedan du var ett litet barn?</p> + + <p>—Jag? jag drömde i Arboga i natt.</p> + + <p>Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?</p> + + <p>Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i + knät, och de såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm + kan jag inte tala om, sade hon med låg röst; men det var en ganska + vacker dröm.</p> + + <p>Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i + natt, men väl förut.</p> + + <p>—Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, + var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl + också det bästa.</p> + + <p>Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du + även då dina bägge händer så här + sammanknäppta?</p> + + <p>—Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl + ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.</p> + + <p>Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag + slå vad, och inte att du var på landet heller ...</p> + + <p>—Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag + drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag + malde krita ...</p> + + <p>Pah ...</p> + + <p>—Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor + hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket + om dig därunder.</p> + + <p>Och jag malde väl också krita?</p> + + <p>Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog + ned det, liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande + gråt, hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket + väl begriper, Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att + du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.</p> + + <p>Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han gav + flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin + hand tillbaka ur hans.</p> + + <p>—Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig + själv), och när man vaknar, är det allt på ett annat + sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för + sig själv, på sitt vis, och inte bråkar sönder'et för en + annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst + så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör + inte sin nästa förtret.</p> + + <p>Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. + Emellertid fortfor hon:</p> + + <p>—Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men + inte begriper jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud + har skapt en.</p> + + <p>Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att + han var på väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för + uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig + tillbaka och försökte att komma in i hennes egna tankegångar.</p> + + <p>En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har + fört ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina + berättelser i går; men tro inte därför att allt ont kommer + ifrån karlarna ...</p> + + <p>—Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju + svarvarålderman Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, + att karlen kan förlora hela levernet för hennes skull. Och bättre + är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig, och karlen + går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det + är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att en + får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort + varann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig + gilla.</p> + + <p>Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot + din mor?</p> + + <p>—Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte + strax. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, + kan jag förstå, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog från + början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå + slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller + just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken återigen + också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... + och slutligen ond och alldeles befängd ... usch!</p> + + <p>Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara + som det är, vi har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen + heter?</p> + + <p>—Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han + har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. + Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan + skall köra mig ditin, det är onödigt. Vad skogen heter, Albert? det + bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela + himmelens här; och allt vad täckt och gott står på jorden, + det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag + inte är en läserska, kan jag väl förstå, att Kristus inte + har något emot att människorna håller av varann på vackert + sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår + så, att de gör varann till djävlar eller fånar, det + måste han själv inte gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg + till varandras elände; och det allra värsta är, när de + fått i huvudet på sig, att det skall tjäna dem till gagn. Vad dig + anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som kvinna; + även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, + såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare + än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare + är. Du skall ändå inte tro, att jag är ledsam av mig; jag + är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara + säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan + också du flyga, så är det väl, men är du bara en + pratmakare, så säg så gärna ifrån strax.</p> + + <p>Stor och grandios paus.</p> + + <p>—Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det + har jag sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över + reella saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt + att beräkna i förskott, eller föreskriva: det har jag nog + tillräckligt märkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln på + den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, och bränner + upp en som gift. Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna; men + jag begriper't inte.</p> + + <p>Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund + sedan, och han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med + mig. Inte är jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende + på husliga förhållanden inte stort värdera, om jag skall + döma efter dina utsagor både om din far och om de övriga + åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller inte, som + enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare eller + pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således + underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så + mycket om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är + rädd, att berättelsen om det för dig skulle låta alltför + litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt + myckna undervisande ... så är du så riktigt ifrån + Västgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag själv + är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för det. + Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var + jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att + denna likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu + oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill därför + rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag inte att flyga + med, men saknar inte dun helt och hållet. Min tjänst för kronans + räkning är obetydlig; emellertid äger jag därigenom + rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på kroppen. + Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles + är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt + han vill i världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt + sak för den som vill. Med pli och skick är svårare: och jag vill + inte gå längre efter exempel på det, än till dig själv, + Sara; du lär inte fått lära stort i världen, om jag undantar + att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre är + det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen + har ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, + så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna + utsikter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så + långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör + årligen ett slags handelsresa ... uppköp och inspektion tillika ... ja, + jag kan inte förklara det närmare ... till vissa gods och egendomar, som + tillhör familjen S, med vilken jag på avstånd ... mycket + avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar härav inkomster i + viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon + människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. + Längre sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att + om jag efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig + en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag + har bekanta. Dit vill jag likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, + likasom jag inte särdeles älskar småstäder, annat än som + resande, och gärna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du ... + för din del ... är glad och välvillig när det bär + åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi + sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar + silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du skriver, som jag + sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket smak för att + vår och sommar plantera blommor ...</p> + + <p>—I kruka?</p> + + <p>Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på + sin höjd i drivbänk, om blommorna är av den sorten, att de inte + tål kall jord. Dock varför inte i kruka även, för att ha i + sitt fönster?</p> + + <p>—Vita levkojor?</p> + + <p>Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste + likväl ...</p> + + <p>—Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, + fullkomligt vitt glas, Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars + borgare nödgas nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att + då är det bättre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om + lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop + med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle + se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara + med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala, + sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... ack, det är den + naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker + på den färd, jag där skall föra.</p> + + <p>Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt + ännu. Och inte heller börjar, som du säger, den fula vägen + genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den + härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och + Lidköping.</p> + + <p>—Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; + men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till + Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri + vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag + ryser vid tanken på att ...</p> + + <p>Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske + lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han + högt.</p> + + <p>—Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter + barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på + bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också + sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande + härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de + pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora + förluster, men en kan inte stå ut med allt.</p> + + <p>Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?</p> + + <p>—Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar + slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit + isättas. Men den förtreten kan smältas, det går inte till + hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår, när jag + kommer ned.</p> + + <p>Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du + sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för + att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, + inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?</p> + + <p>—Ah!</p> + + <p>Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara + sig genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, + först och främst min andel i skjutsen ...</p> + + <p>Det förstås.</p> + + <p>—Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, + inlagd i ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper + under och limmat ihop sidorna på.</p> + + <p>Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, + vi funderar väl ut något på vägen, vi har ännu + många mil dessförinnan, sade han.</p> + + <p>—Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du + allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till + Mariestad, så skils vi ... redan där.</p> + + <p>Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna + höjdes på sergeantens överläpp, varav det är högst + troligt, att han ämnade höja själva läppen, öppna munnen + och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan + att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, + då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken ruska vid vägen; + den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i + samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade + släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde + hålla in dem, utan springarna tog till galopp och började skena. + Närkes hästar är av en förträfflig ras och föds + väl; eld, mod, iver att löpa utmärker dem. Själva Albert + måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen; han ryckte + tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så att de + bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt + höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena + blev således inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna + kunde ha tagit eld, om de haft lust.</p> + + <p>Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter + vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: + Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade + Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att + beskriva. Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari + hon och jag sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång + ännu en.</p> + + <p>Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att + följa med alla händelser; och inte går det an för honom att + tala om allting, smått och stort? både vad som sades och inte sades? + hände och inte hände? hur ofta hatten ombyttes för schaletten och + tvärtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till + Kumla, och kom än längre.</p> + + <p>Men fastän åkdonet var på väg att skena på + Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela inte så fort, + som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra + mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev + så, måste slutas därav, att de körde in i Mariestad + först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i + början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på + Mälaren och de övriga fem till lands.</p> + + <p>Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid + Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte + fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken + rörelse, och hennes ögon, ehuru nu nästan klarare än alltid + annars, glimmande och fulla av högsta innerlighet då hon såg + på Albert, visade likväl spår av att knappt ha sovit halva natten. + Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var således högst + välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, + som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att + nämna?</p> + + <p>Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen + hjälpa, att resan dragit ut sina sex dagar.</p> + + <p>Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges + skönast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den + öppna, vidsträckta utsikten över Vänern, tagen i synnerhet + ifrån kyrkvallen? den stora, högt liggande kyrkan själv, som, redan + innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och + drar den bort åt höger ifrån den lummiga allén, vari man + (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen, när man + kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa + flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och nu + på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens + residens, inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande + genom den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från + förträffliga styresmän över länet sitter liksom + inflätade mellan de mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, + björk- och hasselgrenarna med deras vajande löv.</p> + + <p>Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i + Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man + måste med egna ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.</p> + + <p>Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. + Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina + ställen. Ursäktas skall och bör därför, att vad som + följer berättas.</p> + + <p>Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned + åt Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som + inte slutar förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på + denna gata låg huset, som tog emot trötta resande.</p> + + <p>De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. + Men sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så + ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.</p> + + <p>Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just + högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon + språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna + förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes + vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och + tillgänglighet för nästan allt vad Albert ville.</p> + + <p>Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon + följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin + promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de + gick bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och + besåg Tidan.</p> + + <p>Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös + utsikt över Vänerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och + hur sjön sammanflöt med firmamentet själv: det syntes allt + såsom ett. Och det här heter Tidan? anmärkte hon med en liten + runkning på huvudet; alldeles så flyter också Lidan ut genom + vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika stor ... stor + ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till + skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag + påminner mig just här den stund, då jag och min mor stod på + bron över Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt + ... långt ut ...</p> + + <p>Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon + knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen, + vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, + omgiven av en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger + så nära Vänern, att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och + den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid + sig.</p> + + <p>Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig + bredvid. Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? + Hon svarade inte en gång på dessa hans ord; men han följde hennes + ögonkast och märkte, att hon länge och nästan svärmiskt + (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par + små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset: de + rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.</p> + + <p>Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert + vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade + och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande + tår, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:</p> + + <p>—Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna + föräldrar?</p> + + <p>Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.</p> + + <p>—Men om deras far och mor ...</p> + + <p>Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda + människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, + men vars nöje bestått i att av sina medel klä upp och hjälpa + flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ...</p> + + <p>—Dött?</p> + + <p>Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och + kropp, och lät barnen gå där.</p> + + <p>—Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, + Sara?</p> + + <p>Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till + mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass + folk som jag är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och + bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och + förslöad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig, + fastän det då annars kunde ha varit en möjlighet för henne att + bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. + Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, + att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. + Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en + rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden + förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga + framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och + åt ingen tänker jag ge den över mig.</p> + + <p>Albert teg: han klappade barnen på hjässan.</p> + + <p>—Ack, du tycker om små barn! utropade hon.</p> + + <p>Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns + föräldrar, Sara, var ogif ...</p> + + <p>—Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor + älskar dem.</p> + + <p>Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde + ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, + övergivna.</p> + + <p>—Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... + inföll hon milt ... så ser de nog om sina barn, så länge de + lever; det vet jag så visst, som att ingen river hjärtat ur bröstet + på sig själv.</p> + + <p>Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?</p> + + <p>—Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta + eller inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva + och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och + skådat, Albert.</p> + + <p>Men en skillnad är det ...</p> + + <p>—Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att + om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl + fortfara därmed och även tillväxa däri, om de får leva i + sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas av människor, + därest de felar, som ofta händer. Men bringas de att vara natt och dag i + ont sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de avskyr + det sällskapet, men ändå nödgas umgås därmed, + så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir liksom + djävlar.</p> + + <p>Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv + brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om + läsare.</p> + + <p>—Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, + det kan du fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla + frihet. När jag på gravstenen här talar om djävlar, så + menar jag fördärvade, hiskliga människor, som man väl kan + få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.</p> + + <p>På det sättet prövas människorna, Sara.</p> + + <p>—Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor + rätt väl, tillställer en sådan prövning, där + största delen går under i och rent i kvav. Och vilken är det + väl tillständigt och anständigt, att med människor + anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet + själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.</p> + + <p>Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. + Helvete, raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, + varmed han umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap + med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till + henne själv, varken god eller ond.</p> + + <p>För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin + famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på + gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv + och på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade + sträcka armarna efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var + varken målare, musikus eller skald; han kunde således varken teckna, + sjunga eller säga sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt + skådande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent + och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.</p> + + <p>—Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag + ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav + barnen åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin + väg, och han tog Sara Videbeck under armen.</p> + + <p>Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm, + Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner + mina kinder glöda.</p> + + <p>Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en + gång, såg på det majestätiska, höga, grå + kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig böjning, liksom neg hon till + avsked därifrån ... eller kanske till tacksamhet för det nöje, + som hon njutit av de små på kyrkogården.</p> + + <p>Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon + gick också lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De + började språka om resan och varjehanda förnödenheter. Innan de + visste ordet av, var de komna till gästhuset, där deras saker redan + befann sig i en rymlig, vacker, glad kammare.</p> + + <p>Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, + rullade ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om + de ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig + själva?</p> + + <p>—Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så + skall vi sedan bestämma det andra.</p> + + <p>Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? + frågade Albert.</p> + + <p>—Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, + och har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils + här och du far söderut, men jag åt väster. Låt oss + äta häruppe.</p> + + <p>Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, + vilka överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till + köttet, han däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe + åt oss, sade han. Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. + Efter den lilla, glada och förtroliga måltidens slut dukades det av + igen, och de blev ensamma.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Sjunde_kapitlet" name='Sjunde_kapitlet'></a> + + <h2>Sjunde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Men det säger jag, att om du sedan far omkring</i><br /> + <i>något, det har jag inget emot. Och jag vill</i><br /> + <i>inrätta mig hemma alldeles ensam.—</i><br /> + <i>Glömma? om du sprang upp nu, och</i><br /> + <i>sprang ut, och reste till Solle</i><br /> + <i>brunn i natt, skulle du</i><br /> + <i>glömma mig för det?</i><br /> + </div> + + <p>När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet + omtalades, gick Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de + saker, som tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i + morgon bittida? sade hon, likväl med en halv röst.</p> + + <p>Vart, menar du?</p> + + <p>—Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att + ifrån Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?</p> + + <p>Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi + nu redan till det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det + på återfarten. Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja + ända ned åt Marka och Grolanda, så att vigaste vägen väl + vore att här utanför vid Lexberg vika av åt Kekestad, och inte + följa västra vägen genom Björsäter och så till + Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, + åt Sollebrunnstrakten, och vägen dit går ganska bekvämt och + rätt genom Lidköping. Varför kunde jag inte då lika gärna + nu genast få ta den senare turen?</p> + + <p>—Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du + vill?</p> + + <p>Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill + ...</p> + + <p>—Är då något annat hinder? Vilketdera vill du + själv?</p> + + <p>Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag + vill följa dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina + små rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det + där större rummet nere på botten, där du en gång + tänker hålla handelsbod, och det måhända snart nog, ifall din + mor ...</p> + + <p>—Allt detta vill du verkligen se?</p> + + <p>Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har + många resor att göra här i Västergötland, fram och + åter, om sommaren och kanske hela året, ifall min plan lyckas att + få transport på Västgötadals regemente, och det beror + på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla dessa färder ha + mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få hyra av dig de + där smårummen en trappa upp?</p> + + <p>—I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till + dess. Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och + skådat!</p> + + <p>Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, + som sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så + bra och beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge + vid ett av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och + släckt ljusen, för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick + innan de lade sig.</p> + + <p>—I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga + tapeter? det slår inte fel, och därinne har du säkert fordom vid + sina tillfällen malt krita? ... Han höll henne i sina armar, hon + såg frågande upp i hans ansikte, för att finna om han gjorde narr + av hennes dröm, den hon berättat ... den där drömmen i Arboga. + Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.</p> + + <p>Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag + ärnar ej avlägga mitt yrke.</p> + + <p>—Men om jag hyr rummen?</p> + + <p>Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos + mig själv.</p> + + <p>—Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?</p> + + <p>Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl + också ha mycket att uträtta för egen räkning, och behöver + ha dig i ordning, så som du kan tarva. En god matinrättning finns i + grannskapet, och billig städning är lätt att få, även + tvätt och strykning hos beskedliga människor, som därav har en liten + skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna förtjäna + mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar jag + ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller + sig: kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, + aldrig vill jag ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende + ... blott svara dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan + följa eller inte, hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra + dig i ditt arbete. Jag förstår mig inte på dina + sysselsättningar: det måste väl vara en hop skriveri och + räkenskaper, kanske, efter du har att göra med inspek ... ja, lika mycket + ... Hörstadius och Selander och Silfver ... kanske på Koberg ... men + aldrig vill jag störa dig i det.</p> + + <p>—Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det + ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...</p> + + <p>Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha + gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, + som jag menar? Ty jag har tänkt på detta ... under dessa dagar ...</p> + + <p>—Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du + tro: det måste bli vår högsta angelägenhet.</p> + + <p>Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder + för oss av alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att ta + sakerna lätt och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det + är just så man kan ta dem, när man riktigt håller av + varann.</p> + + <p>Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra + hårfästet vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala + först.</p> + + <p>Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet, + betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du + håller av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är + mycket det, Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss + för, att även ha en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall + jag berätta dig vad därav följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min + näring, mitt bohag och penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller + få ... ja, jag vill inte neka för dig, att jag kunde börja bli + förtretlig. Ty kanske förstår du inte att sköta sådant? + Jag gissar att du inte vet det själv ännu, eftersom du inte + försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det. Och det + är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte + allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om för + dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. + Då gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; + ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle + jag finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i + ett och annat. Av dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden + förnötas, som kunde användas till nytta och förvärv. Och + att tiden förstördes, vore ändå det minsta. Men, Albert, jag + skulle bli stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, först någon + gång, sedan oftare. Därav skulle du själv bli stingslig. Eller om + vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för oss själva och + svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället krypa + invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta + till själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka + Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har + hört omtalas vid Porla eller Loka: sådant, som föga uträttar, + när man har det illa ställt. Så en annan sak, Albert, som jag + även vill att du skall märka väl. Av plågorna skulle min hy + snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än jag är. Det skulle + du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag + skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå + avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du aldrig + sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen räkning. + Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli + ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med + fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på + folk. Och hur gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa + man kan finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du + därmed menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag + kunde märka, att du ljög åtskilligt för att ställa mig + tillfreds. Det skulle komma att göra saken värre, men inte bättre. + Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall människa, + Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas vid mig för + mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre + retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev + också jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag + dig ännu olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir + bara tomma ord, då ingen människa ändå håller det som + ingen människa kan hålla: jag talar om den inre hjärtats + kärlek till en person, som är det enda härvid att skatta, men som + utan hjälp går bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig + för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli odräglig för dig: + detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart outhärdlig + även för mig. Vad är det då för tröst i de givna + orden? Man sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är + som en titel utan ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och + när man kommer in i boden och frågar på varan, så finns inte + varan, som skylten talar om. Hur gör man då? Jo, man går ut + förargad och spottar åt skylten. Är inte det rätt + nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och jag + likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så. + Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad + det vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och + nöjd och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, + och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper + då allt annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och + bästa för oss är blott, att kärleken må räcka. Och + den kan nog ta slut ändå kanske: men åtminstone bör + sådant undvikas, som man kan förutse gör förtret, eller kan + göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa + den.</p> + + <p>Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker + vi är bägge två, så bör vi väl strax från + början kunna ... och sedan fortfara ... och jag tycker inte vi borde + räkna oss till de olyckliga exempel du anfört?</p> + + <p>—Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi + med Guds hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? + Vi behöver ju då intet vidare, än utöva vad av godhet och + förnuftighet följer mot varann och mot alla andra, så vitt vi + sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk väl ... om vi nu är + goda och förnuftiga, är inte då det allra angelägnaste, att vi + därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste vara saken. + Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan + fördärva, göra en elak, fånig och dum. Det står alltid + till Gud hur en människa fortfar att vara, och mången kan falla. Men + åtminstone bör vi inte med varann ställa till sådant, som en + liklig trolighet är uti, att det kan fylla hjärtat med etter och + hjärnan med en dimmig sky. Det må andra kalla prov; men jag kallar det + onda och okloka företag, som folk inte med rätta borde göra varann. + Ty om Gud själv ger någon en plåga, som inte kan undflys, hon + är då att tåligt utstå och är ett prov. Men + människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är + undvikliga och bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de + oftast för till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde + vilja dra sina underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har + du din fulla frihet med dig, och ...</p> + + <p>I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att + fördärv och olycka finns i alla hus.</p> + + <p>—I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där + de lever bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit + hoplästa, vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i + själ och hjärta drar överens, åtminstone så pass mycket + som behövs, vilket alltid hjälper där det finns.</p> + + <p>Hoplästa? vad menar du med det?</p> + + <p>—Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier + tjänar till intet. Man måste en gång komma därhän, att i + denna sak, som i alla andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte + bygga på det odugliga. Därav blir inte blott olycka, utan, vad + värre är, riktiga laster. Ty, så fort man inte älskar varann, + så är det en riktig ful last att ...</p> + + <p>Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan + par exemple, som brukas när två ...</p> + + <p>Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade + hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag + älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra + dem. Men ack, inte nyttjar jag böner till sådant, som de inte + tjänar till; ty det är signeri och tomma ljud, om inte ännu + värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den + vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om + två står bredvid varann och ljuger redan då ett tycke för + varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till + sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar + sådant, som det händer att det sedan alls inte står i deras makt + att hålla, inte avböjs det genom någon läsning över dem? + Och det som oftast inträffar, nämligen, att de sedermera inte + håller vad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med + skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad + uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte + hindrade den att så går? Och när de så ändå + fortfar med varann, blir de allt mera grova till själ och kropp ... ja, + riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och till slut + sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i världen + är, eller förstå något i grunden klokt om människan, + ehuru man läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag + oseder, Albert! inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, + om man inte är det. Och aldrig är det värt att till vinnande av en + sak bruka annat, än det man vinner den med; så tycker jag. När det + fattas mig olja till kitt, inte ställer jag mig då och läser + över kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i + kritan, och det hjälper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i + Lidköping kastar saltkorn i ugnen, när de har tandvärk, och + stöper bly över sjukt folk, och sätter stickor i trän: och + ibland säger de, att de blir friska, som väl kan hända, fast det + inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas också + hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte + i själva grunden av läsningen.</p> + + <p>Nå, men så skadar den åtminstone inte.</p> + + <p>—Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne + sådana, som inte duger för varann till annat än fördärv + och elände, så vill och påstår man ändå, att de + ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den + läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag + är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka + böner så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska + ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så + heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet + jag bäst.</p> + + <p>Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?</p> + + <p>—I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät + nästan som om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var + för mycket magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var + för djupt intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon + tillade strax därefter högt: Jag säger det ännu en gång, + Albert; tänker inte du som jag, så har du din fulla frihet med dig och + med ditt. Säg då ifrån, ty jag ville i det fallet, att du for i + kväll så gärna, eller i morgon, och inte kom med till + Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos mig på den + sandiga stygga vägen.</p> + + <p>Blott på vägen?</p> + + <p>Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i + varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken + förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i + skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt + knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, + då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att + rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket + nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon + tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt det förut inte + sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu + anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett + förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste + ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktat + allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och + när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, + gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans + ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar + till äkta kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall + något verka, så är det allenast älskvärdhet, tänkte + han.</p> + + <p>Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?</p> + + <p>—Jag undrar, om det kan vara långt dit?</p> + + <p>Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på + vägen.</p> + + <p>—Blott på vägen?</p> + + <p>Nej framme ... om ...</p> + + <p>—Albert!</p> + + <p>Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur + människan av inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det + hade du visst rätt i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg + ... du kan inte någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt ...</p> + + <p>—Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och + det tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då + man blir gammal, så ... även utan att plågorna tar.</p> + + <p>Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i + ögon och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och + hänrycks.</p> + + <p>—Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, + Albert.</p> + + <p>Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, + så framt en god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, + Sara.</p> + + <p>—Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.</p> + + <p>Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr + för sitt. Jag skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du + inte ge mig makt över ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. + Men tänk, om endera av oss kom i behov, så att det egna inte + förslog till liv och uppehälle?</p> + + <p>—Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och + spratt upp. Kom du i nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina + medel, så länge jag hade, och jag fann att du inte var en + förskingrare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, så kan det ju + även hända, att du ... att du skulle vilja skänka mig + något?</p> + + <p>Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss + emellan på bägge sidor, har vi inte redan då våra medel + gemensamma?</p> + + <p>—Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en + gåva, i penningar eller annat, så gör du sedan därmed och + hanterar det allt som du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; + det blir ditt, liksom det du hade förut; och frågar du mig till + råds om hanteringen därmed, så skall jag svara dig, och du + gör sedan också med rådet efter som det syns dig bäst. + På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt + och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, + så måste du ge mig det på samma villkor, som en ren och + älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får + vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor + och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte + ett ömsesidigt fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk + annars mycket brukar med varann.</p> + + <p>Kan då aldrig människor hushålla ihop?</p> + + <p>—De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så + kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som går + bra. Går den åter rasande, så är det ju välbetänkt + att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan + två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för + sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en + sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det + är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan + folk, som älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen + fördärvar varann, än andra, som inte räknar på varann och + därför ser mycket med kallsinnighet. Men vill de då äntligen + försöka det onödiga nöjet, att låta två huvuden + regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir redigast, när + de inte blandas, utan has av vardera personen för sig, vilken styr sitt + bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så + kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som + lätt kan hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats + tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.</p> + + <p>På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast + lät bli att bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?</p> + + <p>—Du tänker ju också göra många resor, Albert? + yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam.</p> + + <p>Det måste jag. Jag kan inte undvika det.</p> + + <p>—Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och + så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt + att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje + gång dubbelt välkommen!</p> + + <p>Men herre min Gud ...</p> + + <p>—På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa + se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är + alldeles onödigt att se varann. Och om även du har sådana stunder, + ty du är människa, Albert, så skall jag också slippa se dig + då.</p> + + <p>Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? man + kan hitta på att glömma varann?</p> + + <p>—De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de + glömmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det + med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.</p> + + <p>Hu då!</p> + + <p>—Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom + det står i Skriften: de lovar mig med läpparna, men deras hjärta + är långt ifrån mig.</p> + + <p>Du är dock en läserska!</p> + + <p>—Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om + så skall vara, mera om.</p> + + <p>Men kan inte bäggedera vara nära?</p> + + <p>—Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till + Lidköping vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du + sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta + mig hemma alldeles ensam.—Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, + och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?</p> + + <p>Sara, du skulle stå framför mig jämt!</p> + + <p>—Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res + för ro skull!</p> + + <p>Tillåt mig att dröja litet.</p> + + <p>—Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, + då är det som glömskan halkar med i sällskap. Men resor och + avstånd, vad betyder de? Landsvägar är inte det som gör + avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag du skall vara borta + över halva året, det tillstår jag.</p> + + <p>Du andas så ljuvt!</p> + + <p>—Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, + om det händer att kärleken slutar emellan några, att glömska + också då kan komma; men åtminstone är det visst, och det vet + jag, att inte uppehålls hjärtats glada minne av sådant, som + öder ut kärleken själv. Därför ...</p> + + <p>Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. + Men om jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt + eget arbete, så skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra + mig från att måla din bild framför mig, nämligen inte med + pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då + vill jag gå ned och sitta vid din säng.</p> + + <p>—Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja + hos mig, hon förstår det bättre.</p> + + <p>Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag + själv blev sjuk?</p> + + <p>—Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och + sitter hos dig natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen + boden och skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den + skillnaden, att om en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är + prat, utan han ligger till sängs med allvar ... det är inte en + obehaglighet, ledsamt eller fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men + ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är + allra bäst för sig själv, Albert. Likväl, om något skulle + hända mig, har jag inte något emot, att du dröjer i staden ... i + huset ... i övre våningen. Skulle ...</p> + + <p>Gud! vad menar din underfulla uppsyn?</p> + + <p>—Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, + Albert, att du gick ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! + ... och ... ty denna hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Attonde_kapitlet" name='Attonde_kapitlet'></a> + + <h2>Åttonde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Se dig omkring och var glad i uppsynen!</i><br /> + <i>Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du</i><br /> + <i>åker fram på gatan, varannan flicka</i><br /> + <i>må stanna och tänka: kors,</i><br /> + <i>en så vacker officer</i><br /> + <i>där far!</i> + </div> + + <p>Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste + även här hjälpa varann; så att när den förra sist + drog sig hastigt undan och viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar + på följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping + räcker ända från Mariestad till Lidköping. Denna väg + började de bägge resande strax befara morgonen därpå, så + fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.</p> + + <p>Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och + behagar om södra Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser + på vägen, som stryker fram här, så förekommer den + ögat alls inte obehaglig. När de bägge resande hunnit till + Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt Forshem skall + ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom norra delen + av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg + vi kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck + ...</p> + + <p>Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte + varit där förr, fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då + hon inte bor där mera?</p> + + <p>—Vilken hon?</p> + + <p>Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.</p> + + <p>—Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller + sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, + så skulle jag önska ta den vägen. Goda, förträffliga + böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem har vi + bägge läst tillsammans på mellanstunder.</p> + + <p>—Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall + så ... men ...</p> + + <p>—Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går + däremot ned åt Enbacken, öster och söder om Kullen, genom + Skälvum, förbi Husby, och så. Vilkendera skall vi ta?</p> + + <p>Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte + på.</p> + + <p>—Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de + utmärktaste ställen i Västergötland; det förtjänade + väl att fara den vägen.</p> + + <p>Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så + förtjänade det nog att göra sig bekant på stället; det + kunde en gång löna sig.</p> + + <p>Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han + hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter + omtalas, men märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han + vara ledsen på henne för det? Likväl ville han inte, att så + gudomliga platser, som Hönsäter, Hällekis och Råbäck, + skulle uppoffras till mål för blotta glasmästarönskningar: han + beslöt således att taga den prosaiska stråten över Enebacken, + och lämnade Kullen till höger.</p> + + <p>—Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för + sig; ja, ett par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad + klokheten beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i + fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt + återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer + jag dig? är det inte rätt väl, att du är så + förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta + dig och de di ...</p> + + <p>Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, + och han fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och + fortfor inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och + det såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha + det, utan all inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), + hur hon därmed må hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla + dem: det skall, det måste, det vill jag bestämt!</p> + + <p>Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig + säga så.—Albert for förskräckt åt sidan vid dessa + Saras sakta uttalade ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt + ända därhän, att han talat högt och förrått sina + innersta tankar?</p> + + <p>—Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar + till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.</p> + + <p>Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?</p> + + <p>—Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du + älskar mig, men du svarar mig inte?</p> + + <p>—På vad skall jag svara?</p> + + <p>Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?</p> + + <p>—Jag älskar din själ, därför hör jag din + själs ord.</p> + + <p>Vad?</p> + + <p>—Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: + till och med vad du grubblade på nyss förut ...</p> + + <p>Vad? om yrket?</p> + + <p>—Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så + föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden + ute, och ger dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars + så, att om det värmer, sker sådant inte utan med mörker eller + om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster + allena ... märk väl, min Albert ... ger ljus utan att låta + köld strömma in; och det håller värmen inne, med + bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster + beskaffat, och det betyder mera, än mången fattar. Därför + skall du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed + hon har fött sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå + ... och skall så hädanefter ... och även dig, Albert, om du kommer + i nöd.</p> + + <p>Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke ... + ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag, + likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill + förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina + öron? Förtjäna vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte + bara mig, men ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och + flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.</p> + + <p>Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig + av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, + på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och + håll sedan uti dig, geografi!</p> + + <p>Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, + Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet avstånd + åt vänster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera + kommer man så, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor uppåt + kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, + Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!</p> + + <p>Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger + och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han + fruktar att få hela Vänern över sig, åtminstone inpå + hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka, gula sandstrand, han åker + på, legat under böljan en gång. Vänern är en fe, som + dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och oförtänkt kommer + på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm + är detta fruktansvärt.</p> + + <p>I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande + att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.</p> + + <p>För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det + är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få + parvagn. Ty eljest plägar kärror hota de flesta resande, som inte kommer + på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror + är stundom stygga att åka på. Det var således en mild + skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast + förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar + sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en + utmärkt och enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är + skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är + en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också + människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja + för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, + så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och + likväl så ständig.</p> + + <p>Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att + när Albert såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att + fordra skjutsbonde, utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser + sig få ordentliga åkande, gärna går in på och tackar + för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.</p> + + <p>Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, + bred, stor, bra; men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig + stiga av här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till + fots härinne. Du kan köra, jag går ensam.</p> + + <p>Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.</p> + + <p>—Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. + Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till + mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min + stackars mor.</p> + + <p>Även jag vill se henne.</p> + + <p>—Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid + din anblick. Det vill jag inte.</p> + + <p>Min Gud! vad säger du?</p> + + <p>—Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du + skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon + skulle skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande + man. Jag skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i + världen skall bli ...</p> + + <p>Ha!</p> + + <p>—Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du + skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag + låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte + svårt att hitta här i Lidköping. Utan avvikningar kommer du + rätt så bort till den där bron, som vi talat om, över Lidan + ... den där, du.</p> + + <p>Ha!</p> + + <p>—Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och + vänster, ty skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet + längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns + inte i världen: kör rakt fram över det till mynningen av gatan + längst bort åt vänster. Den gatan går åt en annan tull, + varifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer + på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, + så ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt + bära upp alla våra saker; ta en kammare för din räkning + över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån + skicka en av lärpojkarna efter mina saker: du känner väl dem + åtskils?</p> + + <p>Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall + försöka.</p> + + <p>—Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så + ät litet, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du + känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte + är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.</p> + + <p>Vad som inte är ditt, det är mitt!</p> + + <p>—Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig + stad, skall du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: + du skall märka, att nästan var flicka här är behaglig ... det + är Lidköping utmärkt för ... jag är ibland de allra + obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga + glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan flicka + må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!</p> + + <p>Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit + av. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta + om på sitt gående ressällskap.</p> + + <p>—Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an + för en karl. Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna + for av. Sara Videbeck gick ensam.</p> + + <p>Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till + hennes boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera + skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader + drog här och där fram över valvet; till regn liknade det sig + likväl inte. Solen skämtade nere ur västern med de allvarsamma, + betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.</p> + + <p>Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, + och hon sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet + nästan alla människor till varandra. Sara märkte även vilka + dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och på tämligt avstånd + ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon undrade på deras + åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick + förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig + nästa hörn. Här stannade hon åter tvärt, ty en + likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit + henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad och + bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, + gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna + jämte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! därpå + kunde hon inte tvivla.</p> + + <p>Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror + bjöd hon till att dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan + måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin dräkt ville hon + inte visa sig. Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade + hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, + där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma + förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla orden till sin granne i + processionen: förlidna söndagsnatt.</p> + + <p>De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om + den tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för + henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att + processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller + blott bisättning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att + på avstånd följa efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, + alltför hastigt överraskande: att se sin mor, åtminstone röra + hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en + nödvändighet.</p> + + <p>Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var + jag då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte + fördröjts ... hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde + jag redan i söndags afton ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi + söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.</p> + + <p>Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads + däruti, att då den senare ligger särdeles högt, + behärskande hela staden och är synlig överallt, så står + däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen så, att + hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig + byggnad ... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i + anspråk. Hon har inte fått sitt läge utmed själva Vänern + såsom Mariestads kyrka, men är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, + innerligare kyrkogård.</p> + + <p>Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med + i sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, + och minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men + Sara måste till kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka + ned den älskades stoft i jorden, så måste hennes syn, skärpt + så mycket som möjligt, söka följa denna färd till dess + sista märkbara ögonblick.</p> + + <p>Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man + ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick + omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare + på verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes + dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna + kläder. Men allas ansikten hade, då Sara såg dem träda + förbi, burit spår av blekhet, insjunkenhet: har de farit så illa + under de tre veckor jag varit hemifrån? nej! det måste betyda sorg + eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne på + kyrkogården, då dottern med vacklande steg även försökte + att våga sig ditin.</p> + + <p>Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i + vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga + nalkas närmare till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande + ögon stod. Hon drog sig således avsides bort till en hög gravsten, + under ett träd. Bakom den skymd själv, kunde hon ändå få + åse sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning börjades med + kyrkans minsta klocka, prästen slog upp handboken, klockaren tog upp sin + psalmvers.</p> + + <p>Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den + avlägsna gravstenen; tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade + ända ned emot blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande + pannan. Min mor! min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen + dödlig hörde henne här. Ett saligt minne genomströmmade hennes + hjärta dock därvid: jag har uppfyllt din önskan, min mor! din + oavlåtliga förmaning till mig har jag lytt. O, var du nu än + är, ge mig din välsignelse!</p> + + <p>Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, + så skulle den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de + svartklädda, som med omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty + glasmästaränkans levnad var ju inte att berömma) sysselsatte sig med + det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje + för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och + eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med + oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta + ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i sin bön: + människor såg henne inte. En svalkande vind gick över + blommorna.</p> + + <p>Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera + än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: + intet fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna + ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, + av frisk hy, fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta + ned mullen.</p> + + <p>Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare + en trappa upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, + nyfiken och väntande på bud; än förstämd, uppstämd + och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på + kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och + så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan + åtta fann han det vara just det rätta. Först måste han + väl ändå ta avsked av ... och när borde hans återkomst + likligen inträffa? Allt detta kunde väl inte vara + överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade redan vant sig + att överlägga om så mycket med en; han ville göra så + även nu, och han fann sig ensam.</p> + + <p>Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel + och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han + hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum + utanför. Han ropade på henne med dundrande stämma. Hon anlände + i flygande. Ge mig en kopp te! sade han och såg vild ut.</p> + + <p>Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan + undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du + vad jag begärde? röt han.—Ja, herre.—Så låt det + gå fort, medan jag sitter här och väntar!—Inte har herrn + väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut + med en liten fnurr.</p> + + <p>Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att + ha hört på den utgångna flickan.</p> + + <p>Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad + ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när + sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så + fördjävlat, att han ropade: Det var fan!</p> + + <p>Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag + är inte skapt att skållas.</p> + + <p>—Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du + rasande?</p> + + <p>—Nej, det behövs inte mer än en sådan.</p> + + <p>Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, + anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad + är klockan?</p> + + <p>—Det rör mig inte.</p> + + <p>Du är dock f-n given.</p> + + <p>—Skall det vara en kopp till?</p> + + <p>Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i + rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, + slå i en kopp till!</p> + + <p>—Skall den drickas på sängen?</p> + + <p>Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag + går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så + ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.</p> + + <p>En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han + väntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och + raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under + hennes händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen + färdig.</p> + + <p>Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek + återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den + allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande + uppasserskan.</p> + + <p>Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre + regionerna. Han gick trappan upp.</p> + + <p>Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom + fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.</p> + + <p>Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det + blev allt gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen + högt, men långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans + påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande + att bestrida honom det allra minsta.</p> + + <p>Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i + källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, + dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten.</p> + + <p>Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma + efter aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen + därpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen hälsade + på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom + in, ty frukost hade han aftonen förut i bedrövelsen alls inte + beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och + ställde sig på golvet.</p> + + <p>Obegripligt! tänkte han.</p> + + <p>Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, + som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor + väggspegel att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, + de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade + håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat + till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid + fått ett avgjort och outgrundligt begär att stanna på + underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka blixtar uppstod i + ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset + vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl genast + återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en + stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.</p> + + <p>Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in + med anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de + där rummen, som skulle hyras ...</p> + + <p>Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! + Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men + hämtade sig och förklarade, att budet inträffat så sent, att + herr majoren då redan längesedan somnat, och att hon visst inte + vågat ...</p> + + <p>—Varifrån var budet?</p> + + <p>Från Videbeckskan.</p> + + <p>—Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, + att så just kunde rätta termen låta för det där + mellantinget, som han så mycket grubblat över. Själv nändes + han likväl inte tala ut namnet så).</p> + + <p>Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty + Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men + lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda + matmors hus.</p> + + <p>—Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag + fick inte veta något i går?</p> + + <p>Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, + de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag + skulle de beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa + herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.</p> + + <p>—Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är + åtta om en kvart. Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! + omöjligt! omöjligt!</p> + + <p>Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till + Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans + otålighet och hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.</p> + + <p>Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna + vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna, det + vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten + haft sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av + berättelserna under föregående dagar nu kunnat finna, att det var + Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han + var så tankfull, att han gick utan all eftertanke.</p> + + <p>Slutligen såg han ett litet rött trähus med + Strängnästycke, dock välbehållet. En lång rad + strött granris på gatan mötte honom: det klack till i bröstet: + han hade nu dödsspåret att gå efter.</p> + + <p>Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. + Han steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva + farstudörren, tämligen stor, var sirad med lönn- och + björkruskor. Körvel och färskt älggräs doftade ifrån + farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men hans + knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för + ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.</p> + + <p>En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt + klädd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i + hans hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle + han säga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han:</p> + + <p>—Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...</p> + + <p>Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.</p> + + <p>Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad + i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att + snava över första trappsteget, han vände sig om till den gamla + tjänarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att + lyda. För att dock något göra, sade han: Innan jag går upp, + låt mig veta hyran?</p> + + <p>Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på + halvår, min herre. Var så god ...</p> + + <p>Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, + då jag kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.</p> + + <p>Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var + så god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och + låste dörren.</p> + + <p>Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka + rum likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om + det skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En + gäst har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka + speglar med ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles + så. Och det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på + annat sätt. Ack, den som fick bo här, och ... om ... det vill säga, + om ... gode Gud! ... om dessa små rum var det ganska säkert hon + drömde den natten i Arboga, då ...</p> + + <p>Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid + anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende + då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage + över bröstet. Kinderna vita.</p> + + <p>Jag har sorg, som du ser, sade hon.</p> + + <p>Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.</p> + + <p>Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta av + hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid + förr, och pupillerna glänste. Albert! sade hon.</p> + + <p>Han svarade inget: blott såg.</p> + + <p>Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem + mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du + få se hur jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina + resor strax i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt + detta an, Albert?</p> + + <p>Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg + detta svar: Det går an.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Noter" name='Noter'></a> + + <h2>Noter</h2> + <br /> + + + <p>Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under + sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, + svärmisk blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, + höjde nu sin panna helt och hållet, med ögonen milt fästade + på Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting.</p> + + <p>Var det inte mera? utbrast herr Hugo.</p> + + <p>—Nej, inte nu.</p> + + <p>Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag + inte haft del förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt + både ont och gott? Det är oförsvarligt, att Richard inte + längesen låtit mig känna och införa den i Jaktslottets + annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att det skall + ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att saken sedan + gått så framåt, att det uppväxande släktet i + allmänhet numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna + mig i in- och utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga + pjäs skall ha kommit att gå i spetsen för <i>tendens</i> romanerna + i Sverige, eller liksom ha utgjort begynnelsen därav här i + fäderneslandet. Vad säger du därom?</p> + + <p>Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han + sällan eller aldrig förstod.</p> + + <p>Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, + höll sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig + omgiven av det församlade statsrådet, vilket närvarit under + berättelsen.</p> + + <p>Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det + statsråd som tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig + till alltings chef, och bad om ordet.</p> + + <p>Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.</p> + + <p>Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken + om "Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska + berättelse trycktes första gången, skedde det med så stor + enkelhet, att inte en gång kapitelindelning ägde rum, och det hela bar + endast till överskrift "En vecka". Då den ånyo trycktes, + sågs editionen kapitelindelad, alldeles så som herr Richard i afton + föredragit den; men utgivaren hade tillika satt en ingress framför + ...</p> + + <p>—En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon + sådan har jag inte hört i dag?</p> + + <p>Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr + Furumo, efter vad jag tror.</p> + + <p>—Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda + på den? Eller kanske du, min Richard?</p> + + <p>Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte + vidare.</p> + + <p>—Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under + mina estetiska studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig + något vid "Det går an"; och jag utgör en, som händelsevis + äger ett exemplar därav.</p> + + <p>Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den + förtjänar höras?</p> + + <p>—Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i + afton skulle föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... + min lilla sällsynta bok.</p> + + <p>Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har + sig?</p> + + <p>Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med glimmande + ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa + högt?</p> + + <p>—Ja visst, min bästa vän!</p> + + <p>Så här låter den där ingressen, som i andra editionen + varit insatt före själva stycket:</p> + + <blockquote> + <p>Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och + hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar + åt oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på + flera ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck + än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas + där. Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle + känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med + visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd + tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är + oss nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om + den stråt, som vi själva och våra barn har att gå, anar + så mycket, som behövs för att träda i den rätta + riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen + veta; men det allmänna ... själva stråten varthän ... + utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till + hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men + döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer + skönja, allt efter som vi skynda framåt.</p> + + <p>Människan måste ändå en gång lära känna + sig själv, det kan inte hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag + kan inte tro annat. Vad har då varit gagnet av tusenåriga osanningar? + Att samhället vacklar i själva sina grundvalar. Vad har de enskilda + skördat för frukt av det oupphörliga hyckleri, vartill de + tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, frukten har blivit verklig osedlighet med + titel av moralitet: och en annan frukt har medföljt, verklig olycka med + titel av lycka.</p> + + <p>Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de + så allmänt i fråga komna tidens problem, eller något av + dem. Det är dessa ämnen, som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det + är en klass av saker, som alla människor tänker på, och som + ingen vågar tala om. Samma klass är det, som, ifall och när den + kommer till tals, blir mycket illa anskriven, illa utlagd, förkättrad, + fördömd; ty den innehåller ett av fröna till + mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien kan endast + uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare, + i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt + räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, + och till bistånd däremot uppkallat allt ont, som stått till + buds, helgande det genom namn av gott. När en tids arbete oupphörligen + går ut på att rädda, hjälpa och förbättra + själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är jordiskt + stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda + inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte + hindrar dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna + må vara vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar + välsignelse över alla.</p> + + <p>Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, + så må man gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. + Mänsklighetens och sedernas småningom skeende räddning kan inte + undvikas.</p> + + <p>Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de + materiella intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan + säga det så länge man inte inser, att det just är + själarna, som vår tid i själva verket mest av allt arbetar + för. Det är räddningen av det sköna och oskyldiga i grunden + av vår ande: det är upplivandet av det i sanning goda, av det + idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han skapat det: + det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på + jorden, som för människan äger värde, eller bör äga + det: om en i årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset + härför jordiskt? ligger i detta uttryck någon mening? det är + då intresset för, att dock äga någon skymt av himmel + på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att vi önskar oss, + eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av himmel har + människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så + mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att + göra sig olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom + utgår nästan alla institutioner på att hjälpa i det lilla, + att försäkra oss ägandet av det obetydliga, att göra oss + lyckliga i småheter, blott de vinner sitt mål att göra oss + lyckan i stort och i det verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga + strävande har till sin första orsak något visst + aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa + mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. + Vad kan det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till + sina följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande + av vad <i>sed</i> och <i>lycka</i> i sig själva, det är, enligt + människans sanna natur är, har man trott sig endast kunna alstra + grundlig religiositet i oupphörligt sällskap med personlighetens + förstörande: det vill säga hos en människa, vars alla former, + <i>såsom individ</i> , sönderkrossades och upphävdes. Man har + trott det sedliga ligga i det blott och bart <i>allmänna</i> , vilket man + därför kallat det <i>rena</i> . Man har inte sett, att av all + personlighets <i>enskildhet</i> är allenast <i>det</i> förkastligt, som + är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt + hos den, långt ifrån att böra förjagas, är själva + det ena villkoret för personen att vara vad den bör. Så + står man med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat, + att goda seder inte uppspira på jorden, oaktat krossandet och + förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom avgrunder av kval + nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed + en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan + måste sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans + gåta. Det är människans högsta problem att finna harmonin + mellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid + eller för något särdeles fall inte bägge förenas, utan + endera måste <i>tills vidare</i> åsidosättas: då må + lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke dör + vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges harmoni + måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, + eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, + är en oriktig martyrdom, feg ibland människor och fördömlig + inför Gud. Det kristna samhället får inte längre häfta + i de hedniska idéerna om hämnd och yttre offer, som till intet i + grunden tjänar och varpå Kristus gjort ett slut: allenast vi + följde honom!</p> + + <p>Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller ens + önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar + sig, om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall + tjäna, kan skrivas på förhand i allt. Man måste först + lära känna människorna själva, se dem i deras vinklar och + vrår, lyssna på deras hemligaste suckar, och inte heller förakta + att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna + berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver: exempel: insamlingar, + rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst över + rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem + farliga. Men är rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat + vilken egenhet som helst, just de nödiga förgrunderna, de + oundgängliga villkoren för en rätt kännedom om ämnet. Ty + man har först då någonting att avhandla, man kan först + då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter, + bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter + om människan, må filosofen komma, för att fullständigt och + åt alla sina håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. + Man torde invända att filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning + i alla tider; men det är historiskt osant. Några högst få + (och de till största delen i äldsta tider) har ur livet självt, + såsom källa, hämtat kännedomen om människan, och + därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har sedan, under + kammarstudium och blott genom läsning av vad andra upptecknat, kommit till + slutsatser och bildat system, ganska minnesvärda för att begripa + filosofernas egna biografi och eremitiska tankegångar, men verkliga + plågoris och ett andligt fördärv för mänskligheten, + när de lyckats göra sig gällande till verkan i samhället. Vi + skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för filosofin, när + den en gång blir.</p> + + <p>Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller + berättelsen om en händelse blott. I denna händelse har + naturligtvis inte allt möjligt hänt, som kan höra till ämnets + sak; den kan således för ingen del ensam tjäna till grundval + för någon avhandling, vilken alltid bör fylla anspråket + på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men + det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses + alltför ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför + obetydliga. Vad de säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, + åtminstone i första hand, ingenting annat, än att de säger + det åt varandra, och handlar så: däruti just är + händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet. Att + fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen. + Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet + för någon annan ... det beror på något annat än denna + berättelse. Vi träffar här vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets + blomma är en finkänslig mimosa, vars lättretliga nerver ryser och + hastigt sammandrar sig kring blomkronan för varje hand, nog djärv, kall + och ohemul, att vilja med själva fingrarna komma åt så kyska + blad. Hon älskar att förstås, men inte att beröras.</p> + </blockquote> + + <p>Härefter följer nu själva berättelsen <i>"Det går + an"</i> .</p> + + <p>—Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag + herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" + verkligen utgör ett "tendensstycke" såsom man från flera + håll lär påstå?</p> + + <p>Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade + konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en + komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur + artistisk hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår + jag, att "Det går an", liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och + småberättelserna, inte är tendenspjäser.</p> + + <p>—Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem + så, och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?</p> + + <p>Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt + därav, att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad + man menar med "tendens".</p> + + <p>—På konstområdet är detta en ganska ingripande + fråga. Tendens, om ordet blott och bart förstås som "riktning", + måste otvivelaktigt allting i världen ha; men om det talas inte i + konstnärlig mening.</p> + + <p>Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke + förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, om + det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den + art till innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons + karaktär, som yttrar dem; eller, om de även ingår i individens + karaktär, men inte är fullt motiverade av situationen och + tillfället, då de yttras (det vill säga, att individen inte har + någon anledning eller skäl att då yttra dem); i alla dessa fall + har lärdomarna, så goda de i och för sig må vara, dock blivit + oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i dålig mening kallar + <i>tendensväsende</i> . De står där då endast, såsom + man uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, + för lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte + är på sin plats, emedan dylikt tillhör vetenskapen, men inte + konsten. De nyssnämnda fallen inträffar inte i "Det går an"; ty de + däri förekommande maximerna uttalas av en bland styckets handlande + personer, Sara; de överensstämmer fullt med hennes karaktär, och har + helt och hållet sitt motiv i situationen eller händelsen; hon har, + nämligen, fullkomlig anledning och skäl att yttra dem då hon + gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför stycket, + är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar sig, + tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står + där inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, + utan såsom ingredienser av skildringen, nämligen här av den i + stycket uppträdande och handlande personens själstillstånd eller + sätt att tänka. Därmed förnekas för ingen del, att inte + maximer och tankar i ett stycke tillika kan sammanfalla med berättarens egna, + eller hålla gott stånd även på vetenskapens område + (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en eller annan + av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något tänka + lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så + narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens + fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att + lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett <i>artistiskt stycke</i> + , där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem + innehållna sannas skull, utan för personskildringen och + händelsemålningen. Däremot i en avhandling, det är: i ett + <i>vetenskapligt stycke</i> , står allt det reflexiva och + läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör + satsframställning och systemskildring saken.</p> + + <p>—Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste + utgöra en av huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den + förra inte kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening + (blott såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, + stycken äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig + med trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala + hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium; Gerusalemme + Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems intagande; Henriaden ... men + vad nämner jag? Allt sådant menar ingen människa, som talar om + tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår rätt och slätt + blott den omständigheten att verket har någonting till "ämne", + vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.</p> + + <p>Tendensväsende, så fort detta är något man talar om + såsom en särskild egenskap, måste således, fortfor den + andre, alltid i ett konststycke innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. + När man hör folk berömma romaner, dramer eller lyriska pjäser + för sådant, kommer det endast av missförstånd eller grumligt + begrepp om saken.</p> + + <p>—Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade + smått sorgligt på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, + att poetiska eller, såsom vi säger här, artistiska stycken + även kan vara ganska lärorika. Känner man inte en innerlig + själens glädje när så inträffar?</p> + + <p>Utan tvivel.</p> + + <p>—Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad + form som helst de låter höra sig?</p> + + <p>Gudbevars.</p> + + <p>—Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt + på allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets + bana, i de nya idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, + förbereder till en stor del känslorna och tänkesätten hos det + uppväxande släktet. Detta befinner sig, genom något som skulle + kunna kallas opinionernas strömsättning, innan man vet ordet av på + en helt annan plats inom civilisationen, än man väntat och fädren + föreställt sig. Det är till och med inte sällan fallet, att + läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare, medfört + undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av + dessa känner en mängd av sina fördomar och äldre + föreställningssätt ramla överända: de hänrycks och + blir unga för andra gången, såsom det har hänt mig + själv.</p> + + <p>Onekligen.</p> + + <p>—Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda + lärdomar är ju alltid goda lärdomar?</p> + + <p>De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara + lärorika, antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; + skillnaden ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- + och händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett + tankesystem.</p> + + <p>—Hm. Jag begriper.</p> + + <p>Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen + kunna verka mäktigt och lärorikt.</p> + + <p>—Nå, än tendensromanen?</p> + + <p>Den kan visserligen också verka något, det förstås; men + liksom den är sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren + konst eller ren vetenskap, så är den även till makten vida mindre. + För tillfället kan visserligen en med talang skriven tendensroman + göra intryck; och den lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt + stycke har dock egenskapen att aldrig dö.</p> + + <p>—I sanning, min herre ...</p> + + <p>Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, + vari han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig. Vanligen, sade + han, tror man att det blott är tendensromanen man har att tacka för det + slags inflytelse på samhällets opinioner och den ombildning, varom + här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en hop inströdda + satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer till sin + undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort + misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det + vill säga, då den är fri från alla utväxter och + parasitskott av reflexioner, nämligen sådana, som inte hör till + konstverket självt, utan står insatta där såsom + författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte + personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art + språkrör åt författaren, ett slags mannekänger, + uppställda i diverse positioner för att härigenom inprägla den + och den vissa sanningen hos läsaren. Dylikt är på konstens + område främmande och förfelat, oaktat man villigt må + erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses. + Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall + man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, + därför att det är ett konstverk? frågas; och varför + får inte också ett sådant vara instruktivt? Svaret är, att + man utan tvivel därav skall lära sig ... och lära sig mycket! Men + inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast + <i>där</i> gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, + då satserna, varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i + en konstproduktion, i stället för att i sann logikalisk form bibringas, + vilket sker när vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system + föredrar lärosatserna. Men ... frågas ytterligare ... på vad + sätt kan då konsten, ren och riktigt, vara instruktiv? På samma + sätt ... svaras ... som händelser och personliga karaktärer ute i + den verkliga världen kan vara ganska lärorika att betrakta, höra och + inhämta, utan några dem åsatta papperslappar, med påskrivna + slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer, reflexioner. Och ... för att + gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa personer, av kött + och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser gör ett + så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar inte + sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika + och instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör + även ett konstverk vara undervisande, när det är äkta och + riktigt. Så snart det är fråga om reflexionens sanning i och + för sig, så står saken på vetenskapens område; och + skälet, varför det är så angeläget att inte sammanblanda + vetenskapens med konstens framställningar, ligger just däri, att satsens + sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt sammanhang + med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom vetenskapen själv. + På denna stora och till sina följder både för konst och + vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte + göra tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid + bildande av sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid + förstått eller vetat av den; och därav händer, att deras + personer inte sällan saknar kött och blod (inte är individer, utan + blott <i>typer</i> ... loci communes-människor), och att deras händelser + inte heller har rätt liv; enär bäggedera endast framstår som + dimbilder, som bleka skuggor av reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat + land, nämligen vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi + (vare sig i romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, + att inte lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade + åtskillnaden. Författaren eller författarinnan vill + nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför skriver + då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken + på sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av + ingen, men romaner av många; och då vi gärna vill tjäna + allmänheten med undervisning, så väljer vi helst den + framställningsform, som mest slår an och bäst går i folk. + Detta innebär ett nytt misstag. Goda avhandlingar läser man mycket hellre + och mera, än dåliga romaner; och, vad förnämst är, man + har vida mera andligt gagn av dem.</p> + + <p>—Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och + steg upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade + aftonen avslutad.</p> + + <p>Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur + salongen och slå några slag i trädgården innan han + trädde till sängs. Men då fick han vid själva dörren + öga på Richard Furumo.</p> + + <p>—Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i + kväll. Du skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag + dig, att nästa gång vi råkas till skaldeafton låta oss + få del av ännu ett annat förutbekant stycke, varav jag själv + hittills också endast känner några fragment genom ett och annat + namn i våra Songes; och som jag önskar både höra och äga + fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit avslutat, skall du + åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, Silkesharar och + sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den + största längtan.</p> + + <p>Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?</p> + + <p>—Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, + men jag har hört därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" + kallade de Dödas sagor?</p> + + <p>Aha, inföll Richard. Det är frågan om <i>Murnis</i> + -böckerna?</p> + + <p>—Ganska möjligt att de heter så.</p> + + <p>Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; + men för det mesta sker händelserna i andevärlden.</p> + + <p>—I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att + så skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden, + mina barn!</p> + + <p>Farväl, farväl tills vi råkas!</p> + <br /> + + + <p>SLUT</p> + </div> + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN *** + +***** This file should be named 14670-h.htm or 14670-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/4/6/7/14670/ + +Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + + </body> +</html> + + |
