diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:45:04 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:45:04 -0700 |
| commit | 7a747ca7c912280df5e217d9238734cf40625451 (patch) | |
| tree | 3fe3fbdbaa843160d999dff484490be34c88f822 /14670-h | |
Diffstat (limited to '14670-h')
| -rw-r--r-- | 14670-h/14670-h.htm | 4662 |
1 files changed, 4662 insertions, 0 deletions
diff --git a/14670-h/14670-h.htm b/14670-h/14670-h.htm new file mode 100644 index 0000000..6de6cd3 --- /dev/null +++ b/14670-h/14670-h.htm @@ -0,0 +1,4662 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN" + "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd"> + +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> + <head> + <meta name="generator" + content="HTML Tidy for Linux/x86 (vers 1st November 2002), see www.w3.org" /> + <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=UTF-8" /> + + <title>The Project Gutenberg eBook of Det går an, by Carl Jonas Love + Almqvist.</title> + + <style type="text/css"> +/*<![CDATA[ XML blockout */ +<!-- + P { margin-top: .75em; + text-align: justify; + margin-bottom: .75em; + } + H1,H2,H3,H4,H5,H6 { + text-align: center; /* all headings centered */ + } + HR { width: 33%; + margin-top: 1em; + margin-bottom: 1em; + } + BODY{margin-left: 10%; + margin-right: 10%; + } + .linenum {position: absolute; top: auto; left: 4%;} /* poetry number */ + .note {margin-left: 2em; margin-right: 2em; margin-bottom: 1em;} /* footnote */ + .blkquot {margin-left: 4em; margin-right: 4em;} /* block indent */ + .pagenum {position: absolute; left: 92%; font-size: smaller; text-align: right;} /* page numbers */ + .sidenote {width: 20%; margin-bottom: 1em; margin-top: 1em; padding-left: 1em; font-size: smaller; float: right; clear: right;} + + .poem {margin-left:10%; margin-right:10%; text-align: left;} + .poem br {display: none;} + .poem .stanza {margin: 1em 0em 1em 0em;} + .poem span {display: block; margin: 0; padding-left: 3em; text-indent: -3em;} + .poem span.i2 {display: block; margin-left: 2em;} + .poem span.i4 {display: block; margin-left: 4em;} + .poem .caesura {vertical-align: -200%;} +div.center {text-align: center} + // --> + /* XML end ]]>*/ + </style> + </head> + + <body> +<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***</div> + + <h2>CARL JONAS LOVE ALMQVIST</h2> + + <h1>Det går an</h1> + <hr style='width: 65%;' /> + + <div class="center"> + <a href='#Forsta_kapitlet'><b>Första kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Andra_kapitlet'><b>Andra kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Tredje_kapitlet'><b>Tredje kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Fjarde_kapitlet'><b>Fjärde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Femte_kapitlet'><b>Femte kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Sjatte_kapitlet'><b>Sjätte kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Sjunde_kapitlet'><b>Sjunde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Attonde_kapitlet'><b>Åttonde kapitlet</b></a><br /> + <a href='#Noter'><b>Noter</b></a><br /> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Forsta_kapitlet" name='Forsta_kapitlet'></a> + + <h2>Första kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Ett intagande och märkvärdigt mellanting!</i><br /> + <i>Lantflicka inte, bondflicka alls inte</i><br /> + <i>—men inte heller riktigt</i><br /> + <i>av bättre klass</i><br /> + </div> + + <p>En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk + förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan + Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till + Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till + Yngve Frey, sprang över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var + redan slagen, och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från + bord!"</p> + + <p>De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande + vänner och gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och + ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta + på vattnet.</p> + + <p>"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan + resande skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer + sågs komma ned på Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och + häftiga åtbörder gav tillkänna, att hon var en passagerare, som + borde med. Ingen slup fanns tillreds vid landet, och ångbåten själv + var kommen mitt för Owens, ja, sköt pilsnabbt förbi + Garnisonssjukhuset.</p> + + <p>Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos + de resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån + en ung passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams + skull inte vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt + sätt hade blivit skild från en sin släkting, troligen ett + påräknat och för henne angeläget resesällskap.</p> + + <p>Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och + folk, som köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte + särdeles efter vad som händer pöbeln därframme på + fördäcket och vid skansen. De "bättre" resande utgjordes denna + gång av äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansikten. De + åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den + gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu inte + efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor + är högst egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl + uppfostrade barnen är vanligen så ur stånd att hjälpa sig + själva, att de i varje ögonblick ropar på hjälp: än har + kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön, än är de + hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i + olag. Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda + de måste göra sig med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i + de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de + försöker väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men + även detta tyckes knappt förslå. De kan inte ägna så + mycket uppmärksamhet åt andra, emedan de har nog att syssla med sitt eget + upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framför allt måste + de med stor omtanke överlägga, vad de kan våga förtära + ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den naturliga orsaken, att + då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel + emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt + åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av + vad man äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar + här hade ännu lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, + att var och en blott tänkte på sig själv, och med ett allvar i + åtbörderna, som skulle ha anstått en romersk senator, överlade + begrundade, rådslog och slutligen, så vitt möjligt var, avgjorde + planen för sin mat och övriga viktiga omständigheter under resan.</p> + + <p>Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och ogift + slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det + stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin + moster; åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat + efter hennes namn.</p> + + <p>Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen + dylik mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång + och vacker underofficer—ja, utan förbehåll sagt, en + sergeant—som, antingen av penningförhinder eller andra orsaker, på + denna resa inte frågat efter att vara bättre än däckpassabel. + Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas + medlemmar. Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var mörka, + uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att + inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest + förnäma och stela herrar-fäderna tillät sig samtala med en + person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att inte stanna inom + underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en kaptens eller majors, + dock en löjtnants bana.</p> + + <p>Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, + som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att + hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men + efter en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i + stället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" + bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? + och, i vilketdera fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?</p> + + <p>Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, + började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han + också rättvist hörde, och han övergav allt mer och mer samtalet + med salongsnoblessen. Mig förefaller det, sade han till sig själv, att + denna vackra flicka är mamsell—från någon landsort + troligen—och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd + och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp hindrades att i + tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger + flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att hon + må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens + påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de + övriga fyra à fem jungfrurna här framme på + fördäcket, varefter hon som sådan kan resa fram hela Mälaren + åtminstone, utan förtal, fast utan moster.</p> + + <p>Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta + lilla uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var + bättre eller sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska + nätt och snygg i sin mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, + ljusrött, skärt, nära vitt sidentyg, med några smala, gröna + ränder här och där, vilken hon knutit under hakan, och smakfullt + ordnat till huckle över sin kam i nacken—eller, som det fordom kunde ha + hetat, slöja—behagade sergeanten, och kom honom inte att längta + tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen för att hämta + upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, + befanns hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter från + Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en + ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig därav, att hon hade pass + med sig, som annars ångbåtsresande sällan medför, och att hon + ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan avlämna sitt pass, + till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.</p> + + <p>Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen—märk + matsalongen! Det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de + av tillräckligt mod och hurtigt utseende, får tränga in vid + matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt bli det, + ifall man rekvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här. En + glasmästardotter från Lidköping—det är en småstad, + långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt + och vis, ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och + märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men + inte heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses + för? vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. + Låt se—tag hit en biffstek!</p> + + <p>Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda + tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: + Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag + för en? Inte soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt + bättre heller. Låt mig se—djävulen—tag hit porter!</p> + + <p>Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade + djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! tänkte + han, Sara—Vid—Vid—har ingenting förtärt på + morgonen. Jag har lust att gå upp på däck och se efter om hon kan + talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan äta?—Sergeantens + tankegångar (nu, som förut, litet irrande) slutade inte heller denna + gång, utan upplöstes i en paus. Stövlarna besågs och befanns + blanka, tschakoten renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför + trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart åter på däck, + såg sig om, och tog sikte på fartygets förstäv.</p> + + <p>Det första hans ögon där föll på, var en samling + dalkullor, stående framför de förut omtalade fyra à fem + jungfrurna, bland vilka ett skärt huvud också höll sig, samt + slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han hörde + dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och + minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men + jungfrurna var barska och prutade. Henne, med skära hucklet, hörde + sergeanten inte just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja + bland tagelringarna, och slutligen fästa sig vid en slät, svart och vit, + utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet + nickade bifall, varpå en liten börs—en pung, stickad av grönt + silke—togs upp ur kapotten, och ett silvermynt visade sig inne i handen, + liggande helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av + Sveriges minsta sort, 12 skilling. Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna + härne? sade en angenäm röst, med en västgötabrytning av det + vackrare slaget, och en liten skorrning på r.—Sex skilling i löst? + inföll dalkullan, ack, söta jungfrun det har jag visst inte, men köp + så gärna två ringar av mig, så går det jämnt till + 12 skilling. Köp! köp!</p> + + <p>Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod + bakom och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom + ifrån henne, än att huvudet höjdes framåt litet.</p> + + <p>Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid—(han + hejdade sig)—tillåt, hm, att jag köper de där två + tagelringarna av den stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand + och tog utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som + kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den + skära såg litet förundrad upp på militären. Men han, inte + brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och + sade: Var det inte denna, som mamsell Sar—hm—var det inte just den + här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv + behåller den andra.</p> + + <p>Flickan såg på honom med—såsom han tyckte—ganska + vackra ögon. Ringen, som han räckte henne tog hon väl i + häpenheten, men då han förmodade, att hon skulle sätta den + på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte han, att + hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och + släppte ringen i sjön.</p> + + <p>Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det + vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! + varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill vara + okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och + varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, + Albert!</p> + + <p>Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra tagelringen + som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid spottade han + på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett slag + över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades + fördäcket, ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, + som stod och såg på maskineriets rörelse.</p> + + <p>—Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också + kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.</p> + + <p>Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax + därefter likväl ett knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint + sprittande min, som genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i + sjön? å då! tillade hon.</p> + + <p>—Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.</p> + + <p>Min tog en stor abborre.</p> + + <p>—När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan + slukar abborren, som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de + bägge ringarna att ligga—under samma hjärta! Det sista utviskades med + en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för + sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara, och blandade sig + med de övriga jungfrurna.</p> + + <p>—Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och + varför tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon + misstyckte inte, att jag vågade ett du till henne. För den skull och + alltså, aldrig mamsell mera!</p> + + <p>Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också + tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, + drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.</p> + + <p>Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger + liknöjt gick förbi honom, stundom jämkande på den skära + silkesknuten under hakan och fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som + föll ned över bröstet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och + syntes högst ogenerad.</p> + + <p>Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den lilla + stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den + i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke + fram på däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den + allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut den, så att + den slocknade tvärt. Sergeanten höjde sina ögon från foten upp + till personen, och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. + Sergeanten skyndade upp från sin koffert, gick fram till henne med en artig + bugning och sade: Tack, söta jungfru! min cigarr förtjänade väl + inte att röras av jungfruns fot—men—</p> + + <p>En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.</p> + + <p>Så må fan ta henne!—med den tanken hoppade sergeanten rodnande + och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp + han in i det mörkaste hörnet, passande för sömn eller + betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. + Jag kallade henne jungfru; det fördrog hon lika litet, som då jag + förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!</p> + + <p>Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller + halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de + övriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: + Smörgås med salt kött på! och det genast!</p> + + <p>Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.</p> + + <p>—Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke + begärt en på franskt bröd?</p> + + <p>Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina + knäckebrödssmörgåsar vid skänken.</p> + + <p>—Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.</p> + + <p>Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås + på ett helt franskt bröd<a id="FNanchor_1" name='FNanchor_1'></a><a + href='#Footnote_1'><sup>[1]</sup></a>.</p> + + <p>—Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I + Stockholm har man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på + vardera halvan.</p> + + <p>Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva + smörgåsen.</p> + + <p>—Jag ber—satans—var så god och tag ett nytt franskt + bröd, klyv det, och bred smör på vardera insidan; varsågod. + Där sitter ju smöret på utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man + får vänta! Anfäkta—kasta bort alltihop, jag är inte + hungrig.</p> + + <p>Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta + tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade + smörgåsarna.—Jag har beställt dem, sade han, se här + är pengar.</p> + + <p>Man är orolig i magen—ja ja men! yttrades av en svartklädd + passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det + bleka, men skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda + fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn.</p> + + <p>—Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden + Su—— stadd utan tvivel på nedresa?</p> + + <p>Ja ja men.</p> + + <p>—Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem + för mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men + betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över + den.</p> + + <p>Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag + skall till Ulricehamn.</p> + + <p>—Ja, och—(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått + och väntat på brickan).</p> + + <p>Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram + och åter så där, anmärkte kyrkoherden.</p> + + <p>—Å, det går, ja—(sergeanten svalde nu det sista av sin + beställning).</p> + + <p>Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?</p> + + <p>—Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på + ett glas, herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?</p> + + <p>Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, + posito portvin! eller porter!</p> + + <p>Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att + avgöra företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den + varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa + på i Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.</p> + + <p>Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck + igen, med muntert sinne.</p> + + <p>När han såg sig om på kusterna, förbi vilka + ångbåten strök, märkte han att den nu var nära att + anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för segelfarare redan + på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar + Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer + närmare, upptäcker man en skara små röda trähus, + osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och + skolhuset gör genom sin höjd ett avbrott ifrån de övriga + liderformiga rucklen. När man slutligen anländer till den gamla + söndriga bron och stannar, så säger man till sig själv: detta + är Strängnäs.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_1" name='Footnote_1'></a><a href='#FNanchor_1'>[1]</a> + + <div class='note'> + <p>Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder + på en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan + billigt påminns om att göra den av franskt bröd, tar till ett helt + sådant, utan att klyva det, utgör ett talande bevis på + beskedligheten hos restauratörer och -triser, att låta okunniga flickor + långt bort från landsorten även någon gång få + försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man + får snäsor. Må då var och en bemanna sig och gå till + väga med ett ädelt tålamod, såsom här!</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Andra_kapitlet" name='Andra_kapitlet'></a> + + <h2>Andra kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Här är inte tecken till förnämt, varken av den + högadliga</i><br /> + <i>riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och</i><br /> + <i>stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos + den</i><br /> + <i>självständiga delen av bondeståndet.</i><br /> + </div> + + <p>Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, + en plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de flesta + husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre och + medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. + Man möts väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, + om man kliver försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser + sig för och inte stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, + så kan man komma upp till staden med livet.</p> + + <p>Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han + nämligen stod på fördäck och såg landgången + läggas ut, märkte han ett litet stycke ifrån sig det skära + huvudet se upp emot den lilla staden med tindrande ögon. Hastigt rann + frimodigheten på honom; han beslöt undvika alla de där farliga orden, + jungfru, mamsell, och över huvud varje titel.</p> + + <p>—Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi + går i land, kom! här på ångbåten är nu + bråksamt, de skall langa in ved och ha annat krångel för sig. Nere i + matsalongen är det också ruskigt: det är obehagligt att äta + där för—hm—jag vet ett mycket hyggligt och bra ställe + här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter + en så lång fasta?</p> + + <p>Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över + landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga + bron; och—nu stod de i Strängnäs.</p> + + <p>Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada + blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!</p> + + <p>—När man kommer närmare in, är det verkligen rätt + hyggligt, genmälte sergeanten.</p> + + <p>Se—se! fortfor hon. Ack, jag + andas—men—åja—ja—jojo—Lidköping är + ändå vackrare.</p> + + <p>Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot + förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, + började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva + verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer + upp från sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller + gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta + samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner snart + att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka + fönster på, och till och med portar, där man känner sig + hågad att stiga in. Här är inte tecken till förnämt, varken + av den högadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt + och stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den + självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt + att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste + slag. Man tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, + borstbindare, fiskare.</p> + + <p>Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som + möter den ifrån sjön uppstigande passageraren, och omgiver honom + innan han kommer så långt som till domkyrkans upphöjda, + trädbevuxna kulle, i vars grannskap biskopshuset och några till antyder en + högre värld. Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, + hade ännu inte gått åt höjderna. De hade inte en gång + gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset + med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga + Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig + mellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till + en hög trappa, som från själva gatan ledde utför och ned till en + gård. Över gården gick de till husets port. Här, viskade + sergeanten, bor den rika färgaren, som tillika håller en artig och proper + restaurang. Vi skall få se hur snyggt de har.—Flickan andades som i sitt + eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidköping var ännu vackrare.</p> + + <p>De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen, + vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var + således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram + till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför disken. + Låt oss få ett av smårummen här—det där till + höger—eller det där till vänster—lika gott—och + frukost. Vad finns?</p> + + <p>Hallon och grädde.</p> + + <p>—Något stadigare?</p> + + <p>Stekta morkullor—färsk lax—</p> + + <p>—Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade + sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det vänstra + smårummet, men i dörren fortfor att tala till människan med + tallrikarna)—ett par glas körsbärsvin!</p> + + <p>När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för + trevlighetens skull—ifall flera skulle inkomma i salstugan—stängt + dörren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt + med mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid + tinningarna (sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med + kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom + vartdera örat. Även handskarna—couleur de lilas—drog hon av och + blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha + sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara + litet breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och + prydda med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa + fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt + om blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog + sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört + spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de + inte i sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så + pass om händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, + utan ganska smal och snarare litet långväxt.</p> + + <p>Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon + bröt av en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan + händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, + för att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde + därmed för sin del på samma sätt.</p> + + <p>Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så + galant dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är + visst polerat päronträd—kan det vara apel?</p> + + <p>Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte ge + besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat + föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men + det är nu avlagt; bör vara mahognyram.</p> + + <p>Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra + själva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som + blivit över sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till + hela ramar och lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: + då är det så, att man speglar sig i själva spegeln, men + på ramen ser man för sitt nöjes skull, och man kan lägga vad + slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert. + Har—har—har—inte sett det?</p> + + <p>Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom + det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på bordet, + och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.</p> + + <p>Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?</p> + + <p>—Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal<a + id="FNanchor_2" name='FNanchor_2'></a><a href='#Footnote_2'><sup>[2]</sup></a>; och + sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.</p> + + <p>Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och + dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand + och sade: Skål på resan!</p> + + <p>Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade med + sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!</p> + + <p>—Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll + sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall + kalla varann—och sedan så—jag vill aldrig göra någon + ledsen, ond eller stött—och—par exemple skulle vi inte kunna kalla + varann—par exemple du—så länge vi äter åtminstone + eller—</p> + + <p>Du?—ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en + gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.</p> + + <p>Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans + bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och + förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick + inte ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för + sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon + högre grace syntes inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya + bekante du i vart åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller + förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.</p> + + <p>Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig + överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa + Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?</p> + + <p>Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol + somras—</p> + + <p>Han gick ut och beställde mera hallon.</p> + + <p>I detta ögonblick smällde signalskottet från + ångbåten.</p> + + <p>Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen + återbud.</p> + + <p>—Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till + stranden.</p> + + <p>Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, + satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan + framstack.</p> + + <p>—Vad? inföll sergeanten; det är jag, som—Fort, fort! Hon + gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade + vad anrättningen kostat.</p> + + <p>—En rdr 24 sk.</p> + + <p>Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 + skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! + nickade hon därefter åt uppasserskan, som burit in.</p> + + <p>Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det + överlägsna slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt + synnerligen efterfrågade någotdera slaget.</p> + + <p>Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som + hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren; + tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna av förargelse och + gick ut efter.</p> + + <p>Då de kommit på farstubron, gått över gården och + skulle stiga uppför trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav + kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han + också.</p> + + <p>Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon + halvhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom + till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!</p> + + <p>—Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade + han inom sig med grämelse.</p> + + <p>Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt + folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter + Strängnäs?</p> + + <p>—Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan + för att se de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika + träd att spatsera under.</p> + + <p>Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar + redan.</p> + + <p>Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade + Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, + rätt som det var, yttrade hon:</p> + + <p>—Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du + har för något till förnamn?</p> + + <p>Albert, svarade sergeanten.</p> + + <p>—Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt: det har jag + läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också + snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han + är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.</p> + + <p>Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? + tillät sig sergeanten att fråga.</p> + + <p>—Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu + på den bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången + och befann sig på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån + land, hjulen började välva sig omkring; rökmoln och ett dovt dån + utgjorde den simmande drakens avsked från Strängnäs.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_2" name='Footnote_2'></a><a href='#FNanchor_2'>[2]</a> + + <div class='note'> + <p>Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten.</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Tredje_kapitlet" name='Tredje_kapitlet'></a> + + <h2>Tredje kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!</i> + </div> + + <p>Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap + en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde ett + skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, + svarades det—Så för fan! finns här då apelsiner? + sånt tycker jag ligger där framme i korgen?—Ja.—Gott, ge mig + fyra.</p> + + <p>Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på + följande sätt upptaget och ordnat. Större delen av det bättre + folket—herrarna, fruarna och barnen—hade gått ned i salongen. + Några par satt väl på akterdäcket, men inte just i livligt + samtal, fast inte heller alldeles sovande, dock i full ouppmärksamhet på + allt vad som omgav dem. Dalkullorna, längst framme vid förstäven, + syntes nedlutade över de ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem + förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften + uppvecklat segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte + på däck. Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då + min skära? frågade sig sergeanten.</p> + + <p>Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad + spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. + Sergeanten fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina + apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.</p> + + <p>Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.</p> + + <p>—Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, + med blodet uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant + vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag + ...</p> + + <p>Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv + med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt räckte + åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och + började låta sig väl smaka.</p> + + <p>—Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. + Därpå begärde han och fick låna hennes kniv till + sönderstyckande av sin frukt. Han besåg kniven med en viss undran; den var + utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I + övrigt var den ny och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte + vidare därom utan sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli + närmare bekanta, och du skall säga mig hur nära släkt du är + med din moster, hon där, som ...</p> + + <p>Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur + pass nära släkt jag är med min moster.</p> + + <p>—Javisst, men ...</p> + + <p>Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; hon + har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på + Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på + vägen, om det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då + det gick så där tvärt för henne vid själva utloppet. Jag + har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i + Lidköping och ser om min sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här + moster Ulla har länge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt + hemorten med mig för att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon + skulle försöla sig; men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag + var också ledsen för min egen räkning; det är alltid gott att ha + en moster, eller så, med sig när man färdas. Man jag var säker, + det skulle inte slå mig felt att träffa någon resande + ändå på vägen, som—ät själv, Albe! inte + äter jag ensam upp alla de här.</p> + + <p>—Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du + ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och + Lidköping?</p> + + <p>Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för + att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.</p> + + <p>Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag + måste helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det + nyaste modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var + minsann också rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade + han halvhögt: Diamanter?</p> + + <p>—Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta + duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det + går flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han + måste ha diamant!</p> + + <p>Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en + medfödd, hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru + stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, + då hon vände någon ryggen. Också sjönk hon genast ned + till förtrolighet igen, då hon märkte att Albert var på + väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi har alltid tagit + kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med oljan + också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling + bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och + höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det + nya modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i + Stockholm skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det + bryr jag mig inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte + med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var + odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag + vet inte var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, + där en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett + altarkor. Jag ville eljest lära mig det; ty vi har många + beställningar av kyrkfönster både till—ja—och ända + ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa, som kan hantera glas, och + jag visste det skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde + färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så + nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, så fort + något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det modet + brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter + fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...</p> + + <p>Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?</p> + + <p>—Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars + vara?</p> + + <p>Men varför reser inte din far själv i så viktiga och + långväga affärer?</p> + + <p>—Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var + en annan sak.</p> + + <p>—Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med + rättigheter som änka, förstås; men hon har på hela + två år legat till sängs jämt, så jag kan säga att + det är jag, som ensam står före.</p> + + <p>Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall + jag törs fråga?</p> + + <p>—Tjugofyra år och litet till.</p> + + <p>Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana + kinder—denna hy ...</p> + + <p>—Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att + fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de + är, såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner + föga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då + håller jag vida bättre, att göra tvärt om. Hur pass till + åren är ... om jag törs fråga?</p> + + <p>Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem + år.</p> + + <p>—Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, + vilken ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig + åt.</p> + + <p>Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte + ännu passerat och kommer kanske aldrig så vida.</p> + + <p>—Vad ... vad är du då för en?</p> + + <p>Blott underofficer.</p> + + <p>—Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var + hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till + mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då + var där också en svärm Västgötadals- och + Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare, + vilka även låtasade må illa och talade med mamsellerna. Men + såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, så var + det alltid rejäla karlar med verkligt ont, och som inte drack för + nöjet.</p> + + <p>Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade + väl bara rest dit att njuta av den sköna naturen?</p> + + <p>—Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste + färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som + blivit efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit + utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den + 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder + varan; så förstår de inte heller att skära; illa hanterar de + diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och + ångrar det inte. Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av + sämre grönt glas och hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom + sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi gör på + verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skall + ha att lysa sig med, när de går i källarna efter selsevatten, och + spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag säger, jag såg där + endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, + Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara + underofficer, och är blott en så ung människa?</p> + + <p>I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja, + ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.</p> + + <p>—Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli + officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna + annat, än talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med + jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.</p> + + <p>Paus.</p> + + <p>Militären satt småskrämd vid hörandet av sin + öppenhjärtiga väns talförmåga och dristiga utflykter. Han + visste med sig själv, att han alltför gärna ville bli löjtnant, + och hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga släktskap med en viss stor + familj i huvudstaden; han visste också, att hans kassa för närvarande + var gott nog försedd till det slags inspektionsresa över vissa egendomar, + vartill han under sin sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför + inte lämpa på sig de svårmodiga rimmen: krås och kragar etc + etc. Men neka kunde han inte, att det där glammet med mamseller och jungfrur + emellanåt fallit honom i smaken. Han blickade därför bestört + på en Sara med så avgörande utlåtelser. Han såg på + hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå i + motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de + röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, + vitt glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten + tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta + frågan förlåtas en man, som han: har då ingen i världen + kysst denna mun?</p> + + <p>Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen + frågade hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så + på?</p> + + <p>Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, + om ingen människa nånsin kysst den där munnen?</p> + + <p>Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade + bort över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det + minsta koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller + någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av + oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det + liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å! det + går an!</p> + + <p>Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände + nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga + dig mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar + till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är ovan + vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag vill + inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... + och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag, jag + äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke + skulle kunna ristas i ett sådant.</p> + + <p>Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon + frågade detta med ett genomträngande ögonkast.</p> + + <p>—Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa + egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.</p> + + <p>Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande + ögonkast) ... så kan vi ha två hästar för parvagn ... och + vi repartisera ... och ... ty jag ser, du har inte eget åkdon med dig. + Bondkärror är elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, + det är inte mitt folk, de är sällan rena.</p> + + <p>Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de inte + varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.</p> + + <p>Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att + räkna ut skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största + nöje är att addera i huvudet. Får nu se: första hållet, + från Arboga räknat, är ju till Fellingsbro?</p> + + <p>Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss + vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så + strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans + smak ... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och + ändock tillika så intagande.</p> + + <p>—Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt + på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis + avtagit redan då hon skalade apelsinen.</p> + + <p>Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån + till Glanshammar, sade han.</p> + + <p>—Så Vretstorp?</p> + + <p>Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.</p> + + <p>—Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne + och Hova, och så är vi hemma.</p> + + <p>Vad, är du hemma i Hova?</p> + + <p>—Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min + fot på marken vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid + sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och + västgötiskt på däcket.</p> + + <p>Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra + kängan. Är det där Lidköpingsarbete? sade han.</p> + + <p>Vad för slag?</p> + + <p>—Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...</p> + + <p>Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i + Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, + finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även + handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till + vänster från torget; fast det håller jag för illa, ty + sådana lever på andras fördärv och onödiga utgifter; men + hantverkaren gör det som duger och blir kvar i världen. Vart tar + källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för + Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, där officerare + med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något + för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte + källarrörelsen; vore folk folk, så fick sådant folk snart + flytta ur Lidköping och dra dädan. Men nu är det så, att + många vill dricka, spela och dansa, och ... där är en orimmeligt stor + danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag minns; och 24 rutor i + var luft!</p> + + <p>—Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?</p> + + <p>När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för + mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan + fiol.</p> + + <p>—Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte + sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan + rörande ut i denna stund, att han teg. Litet därefter tillade han: Att din + mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi + kommer ... när du kommer dit ned?</p> + + <p>Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i + livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det + är inte mycket bra, Albert.</p> + + <p>—Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att + dö, hur går det då med din verkstad?</p> + + <p>Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av + magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.</p> + + <p>—Så?</p> + + <p>Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu + litet närmare Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom + fruktande att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då + däcket likväl, såsom förut nämnts, åt detta + håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, + såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i + luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.</p> + + <p>—Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som + jag, skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och fullt + upp redan med linne och gångkläder, för många år, och + sliter inte stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu + min mor dör, får jag inte längre skära till rutor och kitta i + stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren ha. Men det är en + egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam + utgrundat den: att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, + proportioner ... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd + och bredd, men proportion säger man om rätta tillblandningen och + mängden av krita och olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i + vårt ämbete och du förstår dem inte, Albert) ... nå, nu + vill jag bara säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som + ingen mer än jag vet; och därav blir en kitt, så stark, att inte det + bittraste höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och + sälja åt alla ämbetsmästare; ty de måste köpa + därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med, bara de + få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit + mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min + kammare.</p> + + <p>Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...</p> + + <p>—Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor + stackare, då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, + minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan + rår vi själva om. Det är ett ganska litet trähus, såsom + ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det ... ja + ...</p> + + <p>Strängnäs.</p> + + <p>—Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men + hon lever nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, + så vet jag av borgmästaren, att jag med hus och tomt inte vidare + försvar behöver, fast ogift. Huset räntar inte mycket av sig; dock kan + jag hyra ut ett par rum ovanpå; och nere på botten bor jag + själv.</p> + + <p>Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta + för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten + bod ... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit + lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av + glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som + lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, + lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav + skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag + också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom + vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig + för siden, som ligger under skrå. Det skall inte bli en så liten + handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod + från tio om förmiddagen till fem på kvällen, längre + är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp + boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om + kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli + en god handel och ett glatt liv!</p> + + <p>Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: + Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute + eller andas den härliga lantluften?</p> + + <p>—I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. + Det gör jag var morgon om sommaren, när det är klart eljest.</p> + + <p>Tru ... vad är de för slag?</p> + + <p>—Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård + på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och + ditåt inte var så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, + jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst + hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag + lägga mig till med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, + och skönare å finns inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora + Vänern att skåda, när jag från fönsterna blickar + utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som + åt stadsbron till.</p> + + <p>Och när du blir gammal, vackra Sara?</p> + + <p>—Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara + på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det + bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.</p> + + <p>Man går gärna in till en disk, där en så täck + handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.</p> + + <p>—Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, + litet bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio + år, då tänker jag det skall vara överståndet; då + tör däremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då + försöka på marknader, om jag inte dessförinnan lagt ihop en + summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket + nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... + (här sjönk hennes ansikte och uppsynen mörknade).</p> + + <p>Nåväl, min Gud! vad menar du?</p> + + <p>—Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en + plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarv allt + vad en med möda och åhåga samlar. Vad båtar då att vara + ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den + idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen + hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...</p> + + <p>Jag förstår dig inte.</p> + + <p>—Så? Hm.</p> + + <p>För Guds skull berätta vad du menar!</p> + + <p>—Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en + Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes + hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora + stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad; jag var då + femton år, och sprang efter. Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda + skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i + famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Där var ingen + gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon: jag + vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och + förbannelse över den här! åtminstone <i>den</i> skall jag bli + kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors + läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i + Lidaån.</p> + + <p>Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid + ångbåtsrelingen.</p> + + <p>Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll + honom.</p> + + <p>—Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och + glömde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. + Tjugo gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, + är inte otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon + slutligen, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, + som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli + allt bättre ... eller <i>ädlare</i> tror jag dem kallar det ... genom denna + plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år + ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon + till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara + grät just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon + till slut inte se i psalmboken ... och på sistone ... ack ...</p> + + <p>Hämta dig!</p> + + <p>—Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? + gunådaste oss! av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, + Albert.</p> + + <p>Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och + svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa + planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett + förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han + tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, + att illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort + åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig + förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjärtiga vän och + frågade: Säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du vad man + brukar benämna en läserska?</p> + + <p>Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i + Västergötland nog, mig förutan.</p> + + <p>—Men du läser ändock stundom i Skriften?</p> + + <p>I Bibeln? Ja.</p> + + <p>—Då känner du också Guds första, stora, allmänna + bud ... förlåt, det låter litet ... växer till, + föröken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?</p> + + <p>Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det + där Gudsbudet innehåller ju ...</p> + + <p>—Att man och kvinna skall vara tillsammans ...</p> + + <p>Men inte innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken + kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med + vilken man som helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och + tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det där skall vara + människan till en hjälp: det skall väl då inte vara till ens + fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom + man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och + nöd, och framför allt låta bli att umgås i ont och + fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få + undfly ...</p> + + <p>I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens + förstäv, och kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var + dock inget värre än en tross, som brustit, och varigenom det lilla + uppspända seglet kom att fladdra en smula vårdslöst, och slängde + en stund hit och dit för vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av + Mälarens större vattendrag, Granfjärden, där det vid + övergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den starkare + gungningen sattes alla passagerarna i rörelse: däcket uppfylldes av en hop + ansikten, som man hela dagen förut inte blivit varse, men som nu, likt + troglodyter, kröp upp ur sin undre värld, salongen. Efter några + minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter + vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten inte var + obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar + inte stort efter vind och våg, utan löper sin säkra bana fram, + antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan. I + Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda skär och blindklippor; + varför många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan + eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg sig då, + oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid undvika + dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde annat än dessa + stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han än vände + dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan störtade av med + honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en skuta är ju i alla + fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin seglats med eld, + går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel oftare + än när vinden står så, att den tjänar till drift. + Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, + det förstås; men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han + inte är ett nöt. Den enda stora fara vid ångsegling är att + brinna upp; men även häremot kan man genom pannans konstruktion ta + sådana försiktighetsmått, att det sällan eller aldrig + inträffar.</p> + + <p>Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av + rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt + samtal rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av + sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, + ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blev en + brorskål dem emellan, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien + omfar alldeles hur middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom + har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens + sänkning emot horisonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med + islagna kaffekoppar, att middagen måste vara passerad. Salongsinvånarna + har avgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, + litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, + vid denna tid uppträder ur gömstället, så kan en av folket + (fördäckspassagerarna) förstå, att herrskapet plägat sig. + Det är sant likväl, som denna berättelse även förut + anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få + åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få + sig en bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det + verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har + mången gång förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt + anständigt, att de för mat med sig eller föder sig själva. Och av + den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, får + de gärna intet, då de själva inte har bättre än + däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon + djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en + godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte + för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med + kaffet, som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer + själv upp ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall + de inte är alltför buttra, låter tala vid sig, så att även + en stackars däckmänniska kan få sig en kopp. Sara passade på + och bekom verkligen en: hon såg också så väl och snygg ut, + att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville ha räknat + henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, vars + börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig + salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste ha + kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt + eller adyter i allmänhet.</p> + + <p>Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, + påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts + förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade + småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i + tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, + vilken, med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, + sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten + själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut + anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och + anlitat skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, + så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen + gjorde, att han gick upp och ned utan all bävan, allt som han ville, så + ofta det påkom; och man behövde en enkom kännedom av hans biljett, + för att veta, att han i själva verket inte tillhörde herrskapet, utan + var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte; det förmodas + blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud + skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller + annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart + han kunde upp ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av + den luft, som blåste vid förstäven; ty där höll han sig + mest och hade nu tänt sin cigarr igen.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Fjarde_kapitlet" name='Fjarde_kapitlet'></a> + + <h2>Fjärde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet</i><br /> + <i>mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och + fäll</i><br /> + <i>ihop dina anspråk</i><br /> + + + <p>Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, + även på fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit + rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där + längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren + förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig + om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med + mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig + på den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande + under seglet; men vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och + annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.</p> + + <p>Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är + kappsäcken så öm, att inte en gång en så lätt + kropp, som din, får sitta på den? annars kunde han lättast vaktas + på det sättet.</p> + + <p>—Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon + annan.</p> + + <p>Har du fullt med diamanter däri?</p> + + <p>—Å då!</p> + + <p>Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var + trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din + kappsäck.</p> + + <p>Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget + hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som + hon satt avsides på däck.</p> + + <p>—Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han + stod, tittade ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång + rök ur cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det + slår aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar får jag nog + ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av + egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokstäverna är + rätt väl gjorda; de har mässingsslagare i Lidköping, som duger. + Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars + vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, + få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! + langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. + Djävulen, hon hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill + då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det smakar + hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar. + Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte bred; + hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig + på den. Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att + sätta sig på den? det övriga däckpatrasket här har jag + aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, eller + på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat och + beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par + exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade + benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat + skulle understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade + dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta + kappsäcken ... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta + stumpen i sjön: det här går över tålamodet.</p> + + <p>Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny + cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte + låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den + åt dig därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur + skall du få eld, Albe?</p> + + <p>Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin + ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var + så god och träd ett par steg närmare, så får jag + tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, vilken jag + såsom god militär inte kan lämna.</p> + + <p>Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde + inte avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge + karlarna satte cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon + observerade spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det + lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget + uttryck av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk + rök ... ty man vet, att det är den första röken som smakar + bäst ... och blåste ut den högst långsamt: men blåste + den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet på Sara.</p> + + <p>—Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den + andra delen av fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade + skrinbestyr.</p> + + <p>Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes + ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu + kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. + Albert stod och såg på solen, såsom sagt är, men han + såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte + långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i ett + rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att + få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag + tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas + i bröstet, eller hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... + puh! ... men jag skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder + ... puh! ... låt vara, att hennes själ är av glas något + litet: kan inte jag ha en diamant såväl som någon? och skära? + men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på så + vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes minnes + emalj; det må jag väl få? det är väl inte för + mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än + vackrare när hon ler, så där; och allra vackrast var hon när + hon grät över sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om + det? Man plär annars bli ful när man grinar ... puh! ... men hennes + ögonvrår blev inte röda, utan stod klara som ... nånå, + gråten räckte inte heller länge.</p> + + <p>Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke + pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det + är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit + själv. Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. + Ror i lä! i lä! stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned + härifrån; jag ställer mig där själv. Säg till att + klyvarn tas in!</p> + + <p>—Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade + farten, och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att + åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.</p> + + <p>Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse + utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av + små grund, blindskär och lantliga äventyr, som man alltid har ont + av till sjöss. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, + är en fortsättning av de låga Kungsörsängarna, vilka, + likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha för avsikt att smyga + sig in under vattnet; och man kan, helst om kvällarna, inte se gränsen + bestämt emellan själva gräsvallen och Mälarvågen. + Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte ligger + långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom + alltid, lyckligt för Yngve Frey.</p> + + <p>Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe + på ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu + till staden? Sex fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en + annan stämma, med uttryck av högsta beskedlighet, tjänstvillighet + och iver; ljudet var en sopran, likt en kärings, dock utan att vara det, ty + det var en karls. Gott! återtog basen och såg på klockan, hon + är sju: vi är framme åtta, åtminstone nio, och kan hoppas + på ett ordentligt bord och riktiga sängar. Orden växlades emellan + två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (även + baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi passar + på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen + till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter + mycket resande ihop.</p> + + <p>—Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men + liknöjt. Det går positivt an, javisst, visst, inföll sopranen + ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit + svara.</p> + + <p>—Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.</p> + + <p>På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket + talande.</p> + + <p>—Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen + efter med de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret + såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i + land och tinga en karl vid gästgivargården däruppe, som rider till + staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara + där lika hastigt som han.</p> + + <p>—Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika + hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan + försinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, så att + det är alltid gott—vill inte min baron det?—vi skickar en stafett, + som beställer, och som tar upp alla rummen?</p> + + <p>Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under + rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte + längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. + Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!</p> + + <p>Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, + men ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av + sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen + ärendet. Du får ro efter oss sedan.</p> + + <p>—Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det + förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen + och med en halv pekning på den i sin rock nedhukade basen.</p> + + <p>Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om + hakan och såg bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han + styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. + Ängarna, i en omätlig vidd norr och nordväst ut, låg + översållade med miljoner vålmar, liksom de små oavklippta + knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.</p> + + <p>Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann + en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig + själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det + är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i + Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så + gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt + ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig + egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i + Sörmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan + i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom + till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka + på bondkärra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendegårdar, + och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att + sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så där + omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen att + han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri + ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag + berömmer hos honom är att han skall vara så rättskaffens och + beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så + att han till slut lär plåga ingen mer än sig själv. Tag in + seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en + ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån + ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.</p> + + <p>Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick + själv därifrån bort över däcket, och kom så trappan + utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. + Även punsch ägde rum.</p> + + <p>Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på + Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde + ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna + kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals + långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av + dem randade vattnet, och även några låg stänkta på + ångbåtens artiklar.</p> + + <p>En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de + röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, + hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och + hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta + både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå + ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda + då hastigt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra + passagerarna tar bort karlarna för oss.</p> + + <p>De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att + Sara kunde väl icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät + så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom + härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, + kysste henne, och gick bort, som hon sagt.</p> + + <p>Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i + fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. + Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar + även till samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, + koffert och reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens + iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka + persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med + förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat + osv, vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna + tillhörigheter.</p> + + <p>Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! + låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på + den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så + besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart + ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt + var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och + gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? + frågade hon. Jag dricker inte punsch.</p> + + <p>Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i + kväll. Den är fin och god.</p> + + <p>—Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är + bättre än carolina.</p> + + <p>Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och + tömde det bredvid stående.</p> + + <p>Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten + lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför + Lundborgs gård.</p> + + <p>Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som + hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, + träffade han tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart + kom överens. De följde honom ned till ångbåten med en + bår, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, höll Albert + på att inte träffa den han sökte. Med en liten häpenhet + såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. + Till slut upptäckte han likväl på däcket ... Sara Videbeck i + hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på order, + kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick + stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag + på morgonen haft en anblick av samma person för sig, några + minuter: men han hade då sett henne utan intresse: Nu ... är det hon? + tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, inte alls anse + henne för. Men den nätta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt + på det täcka, fria, fina huvudet; och några smakfulla mörka + lockar, hängde också på vardera sidan vid tinningarna, alldeles + som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarna, vartåt de + hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här + är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på + båren.</p> + + <p>Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.</p> + + <p>—Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är + ömmast om, så ska vi lägga det överst på + båren.</p> + + <p>Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och + sträv min i Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att + vi går? frågade främsta bäraren.</p> + + <p>—Till gästgivargården.</p> + + <p>Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag + nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda + sig att få nattkvarter på gästgivargården, ty här har + kommit mycket resande.</p> + + <p>—Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! + Vi hittar nog till gästgivargården.</p> + + <p>Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom + efter en stund fram till gästgivargården.</p> + + <p>—Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts + begäran om rum.</p> + + <p>Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.</p> + + <p>—Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva + Blåkulla, så blev här inte flera rum för det. Här + är baron** och baron** och baron**, som för sig och familjer redan tingat + alla rummen. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör sig om, min + bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort + ett fasligt sammanlopp.</p> + + <p>Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova + på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan + gärna få vara litet. Var så god; lika mycket vad det kostar.</p> + + <p>—Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och + såg åt sidan i en sidokammare. Det är några förbannat + vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler + nog men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...</p> + + <p>Nej, svarade Annette, finns inte.</p> + + <p>—Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten + beslutsamt och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är + omöjligt att inte sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och + vackert hotell, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en + lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.</p> + + <p>Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, + husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se + om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag + väl lämna min egen ro i sticket.</p> + + <p>Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt + bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han + Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde + till den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft + eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom + gåendet blivit munter igen och fått den friskaste färg; men vilken + åter snabbt överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga + anmaning:</p> + + <p>—Gå före, söta fru!</p> + + <p>Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och + åtföljd av Albert och Annette trädde hon in i den anvisade + kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras + saker därinne mot ena väggen. Bärarna betalades och avfärdades. + Efter en av Annette given anvisning på ett nyss för spisning ledigt + blivet smårum där nere, gick de bägge dit och njöt en enkel + aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöva.</p> + + <p>En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från + spisrummet, och Annette gick före att öppna dörren till + nattlogiet.</p> + + <p>—Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte + bättre, för de många resandes skull; jag skall strax komma upp med + ljus. Därpå neg hon, steg ut och lämnade dem tillsammans.</p> + + <p>Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den + beskedliga Annette höll dem för. Albert, för att genast i + ögonblicket avskära all förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag + sitter i ett åkdon där nere, eller tar min natt på en + höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning + förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att + vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett + enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra + här, förbli ostörd och sova gott.</p> + + <p>Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom + fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör + som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl + tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, + vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. + Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan + tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om + natten sovrum för oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var + över, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du inte tala + stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som + många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit + uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, + gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir + härinne, i stället för att sitta i rusket därute över + natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag + önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det + minst.</p> + + <p>Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som + ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för + hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde + honom stum.</p> + + <p>—Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... + misstag dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma + för länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men + stundom likväl kom hem och med mycket buller, slagsmål gunås och + svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag + försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla om + nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas + bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa + Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte + ändra dig.</p> + + <p>Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes + hand. Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början + ut att beställa hästar för morgondagen.</p> + + <p>—Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara + hastigt, i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi + måste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag + kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer + in: och säg åt jungfrun därnere, att hon inte behöver ta upp + ljus, jag ser nog att lägga mig.</p> + + <p>Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då + stod hon mitt på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i + morgon!</p> + + <p>Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! + lät det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! + är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes + hennes allra första omnämning luta ditåt? Jag går och + slår slag på gården.</p> + + <p>Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och + sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras + precis klockan sex på morgonen. Så spånslog han på + gården för att träffa vagnar till sovställe. Men inga + sågs. Av några uppstående tistelstänger, som han genom + springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse + herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande + gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade + på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk + åt hälsingland<a id="FNanchor_3" name='FNanchor_3'></a><a + href='#Footnote_3'><sup>[3]</sup></a>! Det var en hundsfott till gästgivare + så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och + skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten + från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, + för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går + jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad + hälsinglands stalldräng.</p> + + <p>Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl + först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och + gement stenlagda gården, varunder han ofta stötte fötterna och + talade för sig själv. God natt! sade hon, det är sant; men hennes + röst darrade litet därvid, det märkte jag: ljuvt, outgrundligt, + såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan förklaras som man + behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett + bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust + att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå upp. Vi + ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det + likväl överlämnats åt mitt eget val att bestämma + vilketdera jag ville? Jag skall pröva henne: jag går upp på en + minut; en halvminut.</p> + + <p>Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, + satte nyckeln varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. + Han nalkades i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en + stol avlagda och hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. + Hon sov redan, med ansiktet vänt emot väggen.—Alberts första + känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre + svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, + anslogs han oemotståndligt av en så enkel och stor frihet, en så + ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte ändå skulle + återkomma, såsom han nu också i sanning gjorde ... hade lagt sig + tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan + fraser, utan historier.</p> + + <p>Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då + mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat + hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad + betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en + dörrpost ... ett lika mycket.</p> + + <p>Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste + flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför + smickrande att njuta samma ynnest!</p> + + <p>Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv + över golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar, + uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt + ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet + återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom + auktionens världskringspridande välde.</p> + + <p>Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, + tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men + han kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst + kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet + omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till + följd av värdinnans rena, nymanglade örngottsvar. För + övrigt tyckte han, att den var död och meningslös.</p> + + <p>Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men + inte dess mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk + framrullade sig för hans inre syn. Där framkom alla de små + särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild + förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en + början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; så, + när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, + efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.</p> + + <p>—Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: + hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord? + hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!</p> + + <p>Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på + något vis skulle sova oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck + är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt sina ögon. + Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och + kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken efter att hata + eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är + själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en + stol, och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol + dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken + god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men + förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet därefter): + hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet; minns + du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma munnen? ... då + och då ... nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är + den rätte, se det är en annan fråga. Vad är hon då + för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig in. + Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar + sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott + tjugofem år?</p> + + <p>—Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat + denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret + och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa + några stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att + få bort all imma. Vad är själva denna ruta? började han + monologisera. Vad är här i världen en glasruta? Den är ett + mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty + själv syns rutan inte, och skiljer likväl så bestämt emellan + den lilla människovärlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i + rutan själv se intet, men genom den ser jag likväl nu himmelens + stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; inte just en + låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i + värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så + gärna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i + västfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon + påstod, att därmed kunde glas icke skäras.</p> + + <p>Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, + eller han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: + med ett ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig + sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, + Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare + vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna + därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade + hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.</p> + + <h3>FOTNOT:</h3> + <a id="Footnote_3" name='Footnote_3'></a><a href='#FNanchor_3'>[3]</a> + + <div class='note'> + <p>Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med + litet h?</p> + </div> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Femte_kapitlet" name='Femte_kapitlet'></a> + + <h2>Femte kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,</i><br /> + <i>som vi får tacka varann hjärtligt för,</i><br /> + <i>menar jag: och som inga pengar kan gälda</i><br /> + </div> + + <p>Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin + stol: även en liten rörelse förmärktes där borta på + täcket. Den i låset utanför kvarglömda nyckeln vreds helt + vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.</p> + + <p>—Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! + sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer + uppasserskor i småstäder att vara. Herrn är redan uppe, ser jag? + förlåt! jag vet, att resande annars helst dricker på sängen, + men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan halv sju; de många + baronerna höll oss länge i sväng i går afse, innan allt vart + skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu smaka och vara + klart!</p> + + <p>Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till + sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där + den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.</p> + + <p>Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt + märkbar nick ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla + sken ifrån hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande + morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han gick + fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten + obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt + kaffe. Han tog och det smakade.</p> + + <p>—Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i + dörren.</p> + + <p>Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.</p> + + <p>Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag + inser hur du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig + och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och + dumheter, om detta får ha sig så som det en gång tagit sig + för att begynna ... eller ...</p> + + <p>Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle + för ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig + själv, så ... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte + missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit + och sitta ned den där delen av sängen ... det är en + förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en + drottning ... men jag vill inte att flickan skulle märka, att den där + delen varit obrukad: hon skulle därigenom fått underliga tankar om + oss.</p> + + <p>Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall + gå ned och se efter, att de spänner för.</p> + + <p>Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en + parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående + av vanliga hårda bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, + det har jag hört: gästgivaren måste låna mig en sits med + dyna, sade han för sig själv.</p> + + <p>Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands + med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, + här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det + är bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi + sätter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag + själv mest road av att köra och sitta längst fram; men Gud vet om + hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig: + nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär + utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i + knäet på sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, + muntras inte av så lantliga upptåg: jag skall gå upp och + fråga var hon vill sitta.</p> + + <p>Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till + barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid + dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, + påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var + likväl inte ännu anlagd, och den sex kvarter långa + hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga ovanpå + nacken till kamfäste.</p> + + <p>—Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat + på varann? Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på + gården redan är framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och + litet svävande röst ... du har farit bra illa för min skull i + natt?</p> + + <p>I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett + uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat + förtroende till hans person: och till på köpet låg + ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig + skämtsamhet.</p> + + <p>Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta + ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne + helt hastigt.</p> + + <p>Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se + över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara + väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, + vilken skulle bära ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:</p> + + <p>Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i + dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan + addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, + att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad + härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling + milen, 15-1/2 mil, gör 7 rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts + ifrån städerna Arboga och Örebro (flera städer får vi + inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror + inte jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna + ändå över själv.</p> + + <p>Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men + höjde inte heller upp handen för att ta emot de ur börsen + framrullande silverpengarna.</p> + + <p>—Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, + och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i + går någon gång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och + så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår + gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig ...</p> + + <p>Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att + det skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam + av mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; + och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, + så kunde vi ju alltid då ha likviderat oss emellan sedan ... och + ...</p> + + <p>Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till + slut och slog den halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte + en sådan där pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra + för folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen + då, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara ännu + förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till slut + kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet + är olidligt.</p> + + <p>Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja + ... tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig + känsla?</p> + + <p>—Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart + härvid) det finns saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är + tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon det är + ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och + slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag. + Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla + till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men + för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin + lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa + mig medel. Tala inte därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en + karl ... Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får + tacka varann hjärtligt för, menar jag, och som inga pengar kan + gälda.</p> + + <p>Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta + av hennes långa, mörka ögonhår, föll ändå + inte ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, + utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, och den glimmade + överjordiskt.</p> + + <p>Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de + där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att + han helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han + fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har + räknat rätt, Sara.</p> + + <p>Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med + en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två + adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin + långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten + på och nalkades dörren.</p> + + <p>Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på + gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och + kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa + vagnen, under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i + dagboken.</p> + + <p>—Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för + herrskapet kan det inte behövas.</p> + + <p>Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för + hans ögon.</p> + + <p>Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står + väl inte nämnd här men det gör ingenting. Det är + alltför bra.</p> + + <p>Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag + tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta + kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte + ville besvära polisen med att skriva nytt pass.</p> + + <p>—Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som + reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig + resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. + Det är mina egna.</p> + + <p>Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma + får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.</p> + + <p>—Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; + drängen är supig.</p> + + <p>Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över + till ... vart gick Annette? var så god och tag detta för hennes + räkning.</p> + + <p>—Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen + räkning, om jag får bjuda! så här på morgonkvisten + skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an, att jag fick bjuda frun + därute ett glas? Jag har fin malaga.</p> + + <p>Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.</p> + + <p>—Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad + om att frun är från Västergötland? ett förträffligt + val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till + lags och inte skakar för mycket; men när man inte har eget åkdon, + får man nöjas. Jag är själv gift från + Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam + till sägandes släkt med en, som är släkt med själva + Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, + vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få ... + på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...</p> + + <p>Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan + faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och + påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.</p> + + <p>Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. + Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! + myste han.</p> + + <p>Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med + sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.</p> + + <p>Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte + piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, + och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.</p> + + <p>—Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade + hon.</p> + + <p>Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska + väl. Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en + pisksläng, och for av ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna + fram till västra tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen + härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör + vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till + hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt + sergeanten.</p> + + <p>Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig + tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig + stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte + var hans egna hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, + och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning + efter om Albert månne var riktigt ond?</p> + + <p>När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen + av detta nöje, att han inte såg eller hörde på annat. En + halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.</p> + + <p>Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och + således inte vidare att behandla.</p> + + <p>Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar + av mig hatten.</p> + + <p>Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så + att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill + du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han + ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på + kängorna.</p> + + <p>—Det har jag inget emot, han dammar av dem.</p> + + <p>Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta + i eftersitsen?</p> + + <p>—Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att + köra, nu som det är?</p> + + <p>Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att + köra, och vi satte oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka + mindre för dig, Sara.</p> + + <p>—Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det + på Arboga gator.</p> + + <p>Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill + tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?</p> + + <p>—Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast + tvättas: och det är besvär, ty den måste tvättas i + själva sjön med borste. Däremot en silkesschalett far dammet straxt + av, bara man slår den ett par slag över handen.</p> + + <p>Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi + stiger ur.</p> + + <p>—Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?</p> + + <p>Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket + blott faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en + dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.</p> + + <p>Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt + vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i + bakre delen av vagnen.</p> + + <p>—Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och + vände på huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det + var ändå inte farligare, än att drängen vridit sig om på + den vänstra sidan, för att försöka en lur på den.</p> + + <p>Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, + skrattade åt den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin + inböjda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång + stannat, så håller jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi + har kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet + allt vad du behagar.</p> + + <p>Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för + att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter + fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll + henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för + länge, varför han släppte hennes hand och tog henne i stället + hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du få se, + att du genom åkningen blivit ovan att stå.</p> + + <p>Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men + visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, + magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara + på fyren genom gatorna.</p> + + <p>—Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa + till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta + hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, + att denna nejd är ganska vacker?</p> + + <p>Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?</p> + + <p>—Men har du då inte kärlek för vackra + landskapsstycken?</p> + + <p>Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De + är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par + landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på + väggen i verkstaden; men jag har låtit bära upp dem på + vinden.</p> + + <p>—Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? + Se ditåt ... dit längst bort västerut ligger det sköna + Frötuna, Dalsons förr, nu greve Hermansons egendom.</p> + + <p>Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. + Men säg, är det här då inte en socken? I + Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utom staden. + Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och + skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder + mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller + egen glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid + Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut + till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, + Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta i åt + dem.</p> + + <p>Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och + småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den + vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens + behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden + emellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet skön.</p> + + <p>—Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en + stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i + stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över + huvudet.</p> + + <p>For upp? sade hon.</p> + + <p>—Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser? + Jag tycker du är något liknöjd för vägen och + föremålen här?</p> + + <p>Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på + den utanför Kållandsö, då den passerade från + Vänersborg; och sedan seglade den och for med mig härs och tvärs, + ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.</p> + + <p>—Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på + gästgivargårdar och städer, som vi nu har att färdas + förbi och igenom på denna väg?</p> + + <p>Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag + ämnade ta den här vägen på återfarten, och det gjorde + jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hova. Jag skall + sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det + är ingen konst att veta besked på gästgivargårdarna: se + här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla + ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter + en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går + afton, innan jag somnade.</p> + + <p>Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig + fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon + somnade i går afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som + genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen + innan du somnade, sade han högt och med en syrlig blick.</p> + + <p>Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte + ledsamt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för + att veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: + det var roligt: jag tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt + och gott.</p> + + <p>Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte + Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i + bästa lynne, förargad åtminstone över människors + sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med + en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att + sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med + dig!</p> + + <p>Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, + skuttade lydigt och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, + ur vagnen. Va falls? sade han.</p> + + <p>Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din + bondstol där främst, och sätt dig själv i den och kör. + Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god, att det + största nöt kan köra den. Jag är endast road av att köra, + då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå + fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen + baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.</p> + + <p>Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr + of'sérns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men + smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.</p> + + <p>Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen + körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa + sin hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste + fan, enligt skaldens uttryck.</p> + + <p>I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! + var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade + förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna + åt landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, + fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt + skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.</p> + + <p>Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp + affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn + och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg + gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå + förlorade man inte, ty han durkade av på den goda vägen ganska + flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt vänster, söder, + och man kom in i skogen. Gubben talade oupphörligt ett dovgrovt och muttrande + språk till sina hästar, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av + dem; här kan det likväl inte återges. Glad att ensam få + handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än + vägen och dem.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Sjatte_kapitlet" name='Sjatte_kapitlet'></a> + + <h2>Sjätte kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,</i><br /> + <i>nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...</i><br /> + <i>Vad ryser du för, Sara?</i><br /> + <i>sade han högt</i><br /> + </div> + + <p>Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under + det de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen + Käglan. Orden yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte + förmodligen det var ledsamt att så länge sakna samkväm. + Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har dock ett sinne + för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därför + ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.</p> + + <p>Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par + minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man + dammet!</p> + + <p>Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.</p> + + <p>Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om + fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.</p> + + <p>Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom + sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala + dem.</p> + + <p>Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur + någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om + nätterna, att du drömmer?</p> + + <p>—Jojo, vad det händer.</p> + + <p>Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig + drömt alltsedan du var ett litet barn?</p> + + <p>—Jag? jag drömde i Arboga i natt.</p> + + <p>Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?</p> + + <p>Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i + knät, och de såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm + kan jag inte tala om, sade hon med låg röst; men det var en ganska + vacker dröm.</p> + + <p>Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i + natt, men väl förut.</p> + + <p>—Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, + var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl + också det bästa.</p> + + <p>Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du + även då dina bägge händer så här + sammanknäppta?</p> + + <p>—Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl + ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.</p> + + <p>Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag + slå vad, och inte att du var på landet heller ...</p> + + <p>—Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag + drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag + malde krita ...</p> + + <p>Pah ...</p> + + <p>—Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor + hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket + om dig därunder.</p> + + <p>Och jag malde väl också krita?</p> + + <p>Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog + ned det, liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande + gråt, hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket + väl begriper, Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att + du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.</p> + + <p>Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han gav + flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin + hand tillbaka ur hans.</p> + + <p>—Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig + själv), och när man vaknar, är det allt på ett annat + sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för + sig själv, på sitt vis, och inte bråkar sönder'et för en + annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst + så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör + inte sin nästa förtret.</p> + + <p>Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. + Emellertid fortfor hon:</p> + + <p>—Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men + inte begriper jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud + har skapt en.</p> + + <p>Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att + han var på väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för + uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig + tillbaka och försökte att komma in i hennes egna tankegångar.</p> + + <p>En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har + fört ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina + berättelser i går; men tro inte därför att allt ont kommer + ifrån karlarna ...</p> + + <p>—Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju + svarvarålderman Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, + att karlen kan förlora hela levernet för hennes skull. Och bättre + är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig, och karlen + går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det + är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att en + får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort + varann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig + gilla.</p> + + <p>Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot + din mor?</p> + + <p>—Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte + strax. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, + kan jag förstå, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog från + början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå + slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller + just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken återigen + också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... + och slutligen ond och alldeles befängd ... usch!</p> + + <p>Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara + som det är, vi har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen + heter?</p> + + <p>—Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han + har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. + Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan + skall köra mig ditin, det är onödigt. Vad skogen heter, Albert? det + bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela + himmelens här; och allt vad täckt och gott står på jorden, + det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag + inte är en läserska, kan jag väl förstå, att Kristus inte + har något emot att människorna håller av varann på vackert + sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår + så, att de gör varann till djävlar eller fånar, det + måste han själv inte gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg + till varandras elände; och det allra värsta är, när de + fått i huvudet på sig, att det skall tjäna dem till gagn. Vad dig + anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som kvinna; + även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, + såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare + än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare + är. Du skall ändå inte tro, att jag är ledsam av mig; jag + är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara + säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan + också du flyga, så är det väl, men är du bara en + pratmakare, så säg så gärna ifrån strax.</p> + + <p>Stor och grandios paus.</p> + + <p>—Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det + har jag sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över + reella saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt + att beräkna i förskott, eller föreskriva: det har jag nog + tillräckligt märkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln på + den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, och bränner + upp en som gift. Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna; men + jag begriper't inte.</p> + + <p>Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund + sedan, och han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med + mig. Inte är jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende + på husliga förhållanden inte stort värdera, om jag skall + döma efter dina utsagor både om din far och om de övriga + åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller inte, som + enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare eller + pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således + underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så + mycket om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är + rädd, att berättelsen om det för dig skulle låta alltför + litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt + myckna undervisande ... så är du så riktigt ifrån + Västgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag själv + är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för det. + Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var + jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att + denna likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu + oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill därför + rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag inte att flyga + med, men saknar inte dun helt och hållet. Min tjänst för kronans + räkning är obetydlig; emellertid äger jag därigenom + rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på kroppen. + Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles + är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt + han vill i världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt + sak för den som vill. Med pli och skick är svårare: och jag vill + inte gå längre efter exempel på det, än till dig själv, + Sara; du lär inte fått lära stort i världen, om jag undantar + att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre är + det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen + har ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, + så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna + utsikter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så + långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör + årligen ett slags handelsresa ... uppköp och inspektion tillika ... ja, + jag kan inte förklara det närmare ... till vissa gods och egendomar, som + tillhör familjen S, med vilken jag på avstånd ... mycket + avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar härav inkomster i + viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon + människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. + Längre sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att + om jag efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig + en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag + har bekanta. Dit vill jag likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, + likasom jag inte särdeles älskar småstäder, annat än som + resande, och gärna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du ... + för din del ... är glad och välvillig när det bär + åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi + sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar + silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du skriver, som jag + sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket smak för att + vår och sommar plantera blommor ...</p> + + <p>—I kruka?</p> + + <p>Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på + sin höjd i drivbänk, om blommorna är av den sorten, att de inte + tål kall jord. Dock varför inte i kruka även, för att ha i + sitt fönster?</p> + + <p>—Vita levkojor?</p> + + <p>Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste + likväl ...</p> + + <p>—Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, + fullkomligt vitt glas, Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars + borgare nödgas nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att + då är det bättre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om + lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop + med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle + se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara + med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala, + sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... ack, det är den + naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker + på den färd, jag där skall föra.</p> + + <p>Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt + ännu. Och inte heller börjar, som du säger, den fula vägen + genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den + härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och + Lidköping.</p> + + <p>—Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; + men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till + Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri + vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag + ryser vid tanken på att ...</p> + + <p>Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske + lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han + högt.</p> + + <p>—Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter + barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på + bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också + sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande + härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de + pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora + förluster, men en kan inte stå ut med allt.</p> + + <p>Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?</p> + + <p>—Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar + slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit + isättas. Men den förtreten kan smältas, det går inte till + hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår, när jag + kommer ned.</p> + + <p>Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du + sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för + att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, + inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?</p> + + <p>—Ah!</p> + + <p>Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara + sig genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, + först och främst min andel i skjutsen ...</p> + + <p>Det förstås.</p> + + <p>—Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, + inlagd i ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper + under och limmat ihop sidorna på.</p> + + <p>Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, + vi funderar väl ut något på vägen, vi har ännu + många mil dessförinnan, sade han.</p> + + <p>—Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du + allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till + Mariestad, så skils vi ... redan där.</p> + + <p>Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna + höjdes på sergeantens överläpp, varav det är högst + troligt, att han ämnade höja själva läppen, öppna munnen + och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan + att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, + då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken ruska vid vägen; + den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i + samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade + släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde + hålla in dem, utan springarna tog till galopp och började skena. + Närkes hästar är av en förträfflig ras och föds + väl; eld, mod, iver att löpa utmärker dem. Själva Albert + måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen; han ryckte + tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så att de + bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt + höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena + blev således inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna + kunde ha tagit eld, om de haft lust.</p> + + <p>Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter + vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: + Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade + Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att + beskriva. Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari + hon och jag sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång + ännu en.</p> + + <p>Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att + följa med alla händelser; och inte går det an för honom att + tala om allting, smått och stort? både vad som sades och inte sades? + hände och inte hände? hur ofta hatten ombyttes för schaletten och + tvärtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till + Kumla, och kom än längre.</p> + + <p>Men fastän åkdonet var på väg att skena på + Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela inte så fort, + som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra + mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev + så, måste slutas därav, att de körde in i Mariestad + först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i + början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på + Mälaren och de övriga fem till lands.</p> + + <p>Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid + Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte + fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken + rörelse, och hennes ögon, ehuru nu nästan klarare än alltid + annars, glimmande och fulla av högsta innerlighet då hon såg + på Albert, visade likväl spår av att knappt ha sovit halva natten. + Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var således högst + välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, + som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att + nämna?</p> + + <p>Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen + hjälpa, att resan dragit ut sina sex dagar.</p> + + <p>Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges + skönast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den + öppna, vidsträckta utsikten över Vänern, tagen i synnerhet + ifrån kyrkvallen? den stora, högt liggande kyrkan själv, som, redan + innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och + drar den bort åt höger ifrån den lummiga allén, vari man + (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen, när man + kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa + flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och nu + på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens + residens, inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande + genom den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från + förträffliga styresmän över länet sitter liksom + inflätade mellan de mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, + björk- och hasselgrenarna med deras vajande löv.</p> + + <p>Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i + Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man + måste med egna ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.</p> + + <p>Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. + Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina + ställen. Ursäktas skall och bör därför, att vad som + följer berättas.</p> + + <p>Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned + åt Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som + inte slutar förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på + denna gata låg huset, som tog emot trötta resande.</p> + + <p>De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. + Men sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så + ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.</p> + + <p>Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just + högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon + språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna + förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes + vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och + tillgänglighet för nästan allt vad Albert ville.</p> + + <p>Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon + följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin + promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de + gick bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och + besåg Tidan.</p> + + <p>Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös + utsikt över Vänerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och + hur sjön sammanflöt med firmamentet själv: det syntes allt + såsom ett. Och det här heter Tidan? anmärkte hon med en liten + runkning på huvudet; alldeles så flyter också Lidan ut genom + vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika stor ... stor + ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till + skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag + påminner mig just här den stund, då jag och min mor stod på + bron över Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt + ... långt ut ...</p> + + <p>Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon + knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen, + vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, + omgiven av en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger + så nära Vänern, att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och + den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid + sig.</p> + + <p>Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig + bredvid. Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? + Hon svarade inte en gång på dessa hans ord; men han följde hennes + ögonkast och märkte, att hon länge och nästan svärmiskt + (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par + små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset: de + rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.</p> + + <p>Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert + vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade + och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande + tår, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:</p> + + <p>—Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna + föräldrar?</p> + + <p>Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.</p> + + <p>—Men om deras far och mor ...</p> + + <p>Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda + människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, + men vars nöje bestått i att av sina medel klä upp och hjälpa + flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ...</p> + + <p>—Dött?</p> + + <p>Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och + kropp, och lät barnen gå där.</p> + + <p>—Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, + Sara?</p> + + <p>Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till + mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass + folk som jag är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och + bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och + förslöad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig, + fastän det då annars kunde ha varit en möjlighet för henne att + bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. + Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, + att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. + Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en + rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden + förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga + framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och + åt ingen tänker jag ge den över mig.</p> + + <p>Albert teg: han klappade barnen på hjässan.</p> + + <p>—Ack, du tycker om små barn! utropade hon.</p> + + <p>Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns + föräldrar, Sara, var ogif ...</p> + + <p>—Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor + älskar dem.</p> + + <p>Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde + ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, + övergivna.</p> + + <p>—Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... + inföll hon milt ... så ser de nog om sina barn, så länge de + lever; det vet jag så visst, som att ingen river hjärtat ur bröstet + på sig själv.</p> + + <p>Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?</p> + + <p>—Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta + eller inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva + och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och + skådat, Albert.</p> + + <p>Men en skillnad är det ...</p> + + <p>—Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att + om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl + fortfara därmed och även tillväxa däri, om de får leva i + sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas av människor, + därest de felar, som ofta händer. Men bringas de att vara natt och dag i + ont sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de avskyr + det sällskapet, men ändå nödgas umgås därmed, + så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir liksom + djävlar.</p> + + <p>Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv + brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om + läsare.</p> + + <p>—Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, + det kan du fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla + frihet. När jag på gravstenen här talar om djävlar, så + menar jag fördärvade, hiskliga människor, som man väl kan + få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.</p> + + <p>På det sättet prövas människorna, Sara.</p> + + <p>—Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor + rätt väl, tillställer en sådan prövning, där + största delen går under i och rent i kvav. Och vilken är det + väl tillständigt och anständigt, att med människor + anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet + själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.</p> + + <p>Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. + Helvete, raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, + varmed han umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap + med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till + henne själv, varken god eller ond.</p> + + <p>För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin + famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på + gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv + och på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade + sträcka armarna efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var + varken målare, musikus eller skald; han kunde således varken teckna, + sjunga eller säga sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt + skådande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent + och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.</p> + + <p>—Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag + ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav + barnen åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin + väg, och han tog Sara Videbeck under armen.</p> + + <p>Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm, + Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner + mina kinder glöda.</p> + + <p>Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en + gång, såg på det majestätiska, höga, grå + kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig böjning, liksom neg hon till + avsked därifrån ... eller kanske till tacksamhet för det nöje, + som hon njutit av de små på kyrkogården.</p> + + <p>Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon + gick också lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De + började språka om resan och varjehanda förnödenheter. Innan de + visste ordet av, var de komna till gästhuset, där deras saker redan + befann sig i en rymlig, vacker, glad kammare.</p> + + <p>Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, + rullade ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om + de ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig + själva?</p> + + <p>—Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så + skall vi sedan bestämma det andra.</p> + + <p>Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? + frågade Albert.</p> + + <p>—Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, + och har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils + här och du far söderut, men jag åt väster. Låt oss + äta häruppe.</p> + + <p>Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, + vilka överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till + köttet, han däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe + åt oss, sade han. Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. + Efter den lilla, glada och förtroliga måltidens slut dukades det av + igen, och de blev ensamma.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Sjunde_kapitlet" name='Sjunde_kapitlet'></a> + + <h2>Sjunde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Men det säger jag, att om du sedan far omkring</i><br /> + <i>något, det har jag inget emot. Och jag vill</i><br /> + <i>inrätta mig hemma alldeles ensam.—</i><br /> + <i>Glömma? om du sprang upp nu, och</i><br /> + <i>sprang ut, och reste till Solle</i><br /> + <i>brunn i natt, skulle du</i><br /> + <i>glömma mig för det?</i><br /> + </div> + + <p>När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet + omtalades, gick Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de + saker, som tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i + morgon bittida? sade hon, likväl med en halv röst.</p> + + <p>Vart, menar du?</p> + + <p>—Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att + ifrån Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?</p> + + <p>Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi + nu redan till det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det + på återfarten. Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja + ända ned åt Marka och Grolanda, så att vigaste vägen väl + vore att här utanför vid Lexberg vika av åt Kekestad, och inte + följa västra vägen genom Björsäter och så till + Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, + åt Sollebrunnstrakten, och vägen dit går ganska bekvämt och + rätt genom Lidköping. Varför kunde jag inte då lika gärna + nu genast få ta den senare turen?</p> + + <p>—Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du + vill?</p> + + <p>Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill + ...</p> + + <p>—Är då något annat hinder? Vilketdera vill du + själv?</p> + + <p>Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag + vill följa dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina + små rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det + där större rummet nere på botten, där du en gång + tänker hålla handelsbod, och det måhända snart nog, ifall din + mor ...</p> + + <p>—Allt detta vill du verkligen se?</p> + + <p>Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har + många resor att göra här i Västergötland, fram och + åter, om sommaren och kanske hela året, ifall min plan lyckas att + få transport på Västgötadals regemente, och det beror + på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla dessa färder ha + mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få hyra av dig de + där smårummen en trappa upp?</p> + + <p>—I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till + dess. Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och + skådat!</p> + + <p>Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, + som sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så + bra och beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge + vid ett av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och + släckt ljusen, för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick + innan de lade sig.</p> + + <p>—I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga + tapeter? det slår inte fel, och därinne har du säkert fordom vid + sina tillfällen malt krita? ... Han höll henne i sina armar, hon + såg frågande upp i hans ansikte, för att finna om han gjorde narr + av hennes dröm, den hon berättat ... den där drömmen i Arboga. + Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.</p> + + <p>Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag + ärnar ej avlägga mitt yrke.</p> + + <p>—Men om jag hyr rummen?</p> + + <p>Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos + mig själv.</p> + + <p>—Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?</p> + + <p>Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl + också ha mycket att uträtta för egen räkning, och behöver + ha dig i ordning, så som du kan tarva. En god matinrättning finns i + grannskapet, och billig städning är lätt att få, även + tvätt och strykning hos beskedliga människor, som därav har en liten + skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna förtjäna + mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar jag + ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller + sig: kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, + aldrig vill jag ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende + ... blott svara dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan + följa eller inte, hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra + dig i ditt arbete. Jag förstår mig inte på dina + sysselsättningar: det måste väl vara en hop skriveri och + räkenskaper, kanske, efter du har att göra med inspek ... ja, lika mycket + ... Hörstadius och Selander och Silfver ... kanske på Koberg ... men + aldrig vill jag störa dig i det.</p> + + <p>—Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det + ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...</p> + + <p>Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha + gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, + som jag menar? Ty jag har tänkt på detta ... under dessa dagar ...</p> + + <p>—Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du + tro: det måste bli vår högsta angelägenhet.</p> + + <p>Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder + för oss av alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att ta + sakerna lätt och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det + är just så man kan ta dem, när man riktigt håller av + varann.</p> + + <p>Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra + hårfästet vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala + först.</p> + + <p>Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet, + betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du + håller av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är + mycket det, Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss + för, att även ha en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall + jag berätta dig vad därav följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min + näring, mitt bohag och penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller + få ... ja, jag vill inte neka för dig, att jag kunde börja bli + förtretlig. Ty kanske förstår du inte att sköta sådant? + Jag gissar att du inte vet det själv ännu, eftersom du inte + försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det. Och det + är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte + allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om för + dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. + Då gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; + ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle + jag finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i + ett och annat. Av dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden + förnötas, som kunde användas till nytta och förvärv. Och + att tiden förstördes, vore ändå det minsta. Men, Albert, jag + skulle bli stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, först någon + gång, sedan oftare. Därav skulle du själv bli stingslig. Eller om + vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för oss själva och + svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället krypa + invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta + till själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka + Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har + hört omtalas vid Porla eller Loka: sådant, som föga uträttar, + när man har det illa ställt. Så en annan sak, Albert, som jag + även vill att du skall märka väl. Av plågorna skulle min hy + snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än jag är. Det skulle + du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag + skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå + avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du aldrig + sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen räkning. + Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli + ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med + fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på + folk. Och hur gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa + man kan finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du + därmed menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag + kunde märka, att du ljög åtskilligt för att ställa mig + tillfreds. Det skulle komma att göra saken värre, men inte bättre. + Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall människa, + Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas vid mig för + mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre + retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev + också jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag + dig ännu olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir + bara tomma ord, då ingen människa ändå håller det som + ingen människa kan hålla: jag talar om den inre hjärtats + kärlek till en person, som är det enda härvid att skatta, men som + utan hjälp går bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig + för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli odräglig för dig: + detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart outhärdlig + även för mig. Vad är det då för tröst i de givna + orden? Man sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är + som en titel utan ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och + när man kommer in i boden och frågar på varan, så finns inte + varan, som skylten talar om. Hur gör man då? Jo, man går ut + förargad och spottar åt skylten. Är inte det rätt + nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och jag + likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så. + Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad + det vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och + nöjd och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, + och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper + då allt annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och + bästa för oss är blott, att kärleken må räcka. Och + den kan nog ta slut ändå kanske: men åtminstone bör + sådant undvikas, som man kan förutse gör förtret, eller kan + göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa + den.</p> + + <p>Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker + vi är bägge två, så bör vi väl strax från + början kunna ... och sedan fortfara ... och jag tycker inte vi borde + räkna oss till de olyckliga exempel du anfört?</p> + + <p>—Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi + med Guds hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? + Vi behöver ju då intet vidare, än utöva vad av godhet och + förnuftighet följer mot varann och mot alla andra, så vitt vi + sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk väl ... om vi nu är + goda och förnuftiga, är inte då det allra angelägnaste, att vi + därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste vara saken. + Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan + fördärva, göra en elak, fånig och dum. Det står alltid + till Gud hur en människa fortfar att vara, och mången kan falla. Men + åtminstone bör vi inte med varann ställa till sådant, som en + liklig trolighet är uti, att det kan fylla hjärtat med etter och + hjärnan med en dimmig sky. Det må andra kalla prov; men jag kallar det + onda och okloka företag, som folk inte med rätta borde göra varann. + Ty om Gud själv ger någon en plåga, som inte kan undflys, hon + är då att tåligt utstå och är ett prov. Men + människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är + undvikliga och bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de + oftast för till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde + vilja dra sina underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har + du din fulla frihet med dig, och ...</p> + + <p>I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att + fördärv och olycka finns i alla hus.</p> + + <p>—I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där + de lever bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit + hoplästa, vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i + själ och hjärta drar överens, åtminstone så pass mycket + som behövs, vilket alltid hjälper där det finns.</p> + + <p>Hoplästa? vad menar du med det?</p> + + <p>—Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier + tjänar till intet. Man måste en gång komma därhän, att i + denna sak, som i alla andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte + bygga på det odugliga. Därav blir inte blott olycka, utan, vad + värre är, riktiga laster. Ty, så fort man inte älskar varann, + så är det en riktig ful last att ...</p> + + <p>Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan + par exemple, som brukas när två ...</p> + + <p>Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade + hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag + älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra + dem. Men ack, inte nyttjar jag böner till sådant, som de inte + tjänar till; ty det är signeri och tomma ljud, om inte ännu + värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den + vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om + två står bredvid varann och ljuger redan då ett tycke för + varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till + sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar + sådant, som det händer att det sedan alls inte står i deras makt + att hålla, inte avböjs det genom någon läsning över dem? + Och det som oftast inträffar, nämligen, att de sedermera inte + håller vad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med + skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad + uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte + hindrade den att så går? Och när de så ändå + fortfar med varann, blir de allt mera grova till själ och kropp ... ja, + riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och till slut + sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i världen + är, eller förstå något i grunden klokt om människan, + ehuru man läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag + oseder, Albert! inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, + om man inte är det. Och aldrig är det värt att till vinnande av en + sak bruka annat, än det man vinner den med; så tycker jag. När det + fattas mig olja till kitt, inte ställer jag mig då och läser + över kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i + kritan, och det hjälper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i + Lidköping kastar saltkorn i ugnen, när de har tandvärk, och + stöper bly över sjukt folk, och sätter stickor i trän: och + ibland säger de, att de blir friska, som väl kan hända, fast det + inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas också + hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte + i själva grunden av läsningen.</p> + + <p>Nå, men så skadar den åtminstone inte.</p> + + <p>—Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne + sådana, som inte duger för varann till annat än fördärv + och elände, så vill och påstår man ändå, att de + ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den + läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag + är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka + böner så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska + ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så + heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet + jag bäst.</p> + + <p>Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?</p> + + <p>—I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät + nästan som om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var + för mycket magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var + för djupt intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon + tillade strax därefter högt: Jag säger det ännu en gång, + Albert; tänker inte du som jag, så har du din fulla frihet med dig och + med ditt. Säg då ifrån, ty jag ville i det fallet, att du for i + kväll så gärna, eller i morgon, och inte kom med till + Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos mig på den + sandiga stygga vägen.</p> + + <p>Blott på vägen?</p> + + <p>Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i + varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken + förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i + skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt + knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, + då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att + rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket + nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon + tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt det förut inte + sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu + anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett + förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste + ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktat + allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och + när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, + gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans + ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar + till äkta kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall + något verka, så är det allenast älskvärdhet, tänkte + han.</p> + + <p>Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?</p> + + <p>—Jag undrar, om det kan vara långt dit?</p> + + <p>Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på + vägen.</p> + + <p>—Blott på vägen?</p> + + <p>Nej framme ... om ...</p> + + <p>—Albert!</p> + + <p>Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur + människan av inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det + hade du visst rätt i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg + ... du kan inte någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt ...</p> + + <p>—Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och + det tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då + man blir gammal, så ... även utan att plågorna tar.</p> + + <p>Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i + ögon och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och + hänrycks.</p> + + <p>—Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, + Albert.</p> + + <p>Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, + så framt en god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, + Sara.</p> + + <p>—Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.</p> + + <p>Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr + för sitt. Jag skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du + inte ge mig makt över ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. + Men tänk, om endera av oss kom i behov, så att det egna inte + förslog till liv och uppehälle?</p> + + <p>—Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och + spratt upp. Kom du i nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina + medel, så länge jag hade, och jag fann att du inte var en + förskingrare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, så kan det ju + även hända, att du ... att du skulle vilja skänka mig + något?</p> + + <p>Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss + emellan på bägge sidor, har vi inte redan då våra medel + gemensamma?</p> + + <p>—Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en + gåva, i penningar eller annat, så gör du sedan därmed och + hanterar det allt som du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; + det blir ditt, liksom det du hade förut; och frågar du mig till + råds om hanteringen därmed, så skall jag svara dig, och du + gör sedan också med rådet efter som det syns dig bäst. + På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt + och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, + så måste du ge mig det på samma villkor, som en ren och + älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får + vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor + och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte + ett ömsesidigt fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk + annars mycket brukar med varann.</p> + + <p>Kan då aldrig människor hushålla ihop?</p> + + <p>—De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så + kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som går + bra. Går den åter rasande, så är det ju välbetänkt + att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan + två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för + sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en + sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det + är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan + folk, som älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen + fördärvar varann, än andra, som inte räknar på varann och + därför ser mycket med kallsinnighet. Men vill de då äntligen + försöka det onödiga nöjet, att låta två huvuden + regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir redigast, när + de inte blandas, utan has av vardera personen för sig, vilken styr sitt + bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så + kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som + lätt kan hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats + tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.</p> + + <p>På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast + lät bli att bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?</p> + + <p>—Du tänker ju också göra många resor, Albert? + yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam.</p> + + <p>Det måste jag. Jag kan inte undvika det.</p> + + <p>—Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och + så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt + att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje + gång dubbelt välkommen!</p> + + <p>Men herre min Gud ...</p> + + <p>—På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa + se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är + alldeles onödigt att se varann. Och om även du har sådana stunder, + ty du är människa, Albert, så skall jag också slippa se dig + då.</p> + + <p>Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? man + kan hitta på att glömma varann?</p> + + <p>—De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de + glömmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det + med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.</p> + + <p>Hu då!</p> + + <p>—Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom + det står i Skriften: de lovar mig med läpparna, men deras hjärta + är långt ifrån mig.</p> + + <p>Du är dock en läserska!</p> + + <p>—Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om + så skall vara, mera om.</p> + + <p>Men kan inte bäggedera vara nära?</p> + + <p>—Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till + Lidköping vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du + sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta + mig hemma alldeles ensam.—Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, + och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?</p> + + <p>Sara, du skulle stå framför mig jämt!</p> + + <p>—Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res + för ro skull!</p> + + <p>Tillåt mig att dröja litet.</p> + + <p>—Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, + då är det som glömskan halkar med i sällskap. Men resor och + avstånd, vad betyder de? Landsvägar är inte det som gör + avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag du skall vara borta + över halva året, det tillstår jag.</p> + + <p>Du andas så ljuvt!</p> + + <p>—Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, + om det händer att kärleken slutar emellan några, att glömska + också då kan komma; men åtminstone är det visst, och det vet + jag, att inte uppehålls hjärtats glada minne av sådant, som + öder ut kärleken själv. Därför ...</p> + + <p>Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. + Men om jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt + eget arbete, så skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra + mig från att måla din bild framför mig, nämligen inte med + pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då + vill jag gå ned och sitta vid din säng.</p> + + <p>—Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja + hos mig, hon förstår det bättre.</p> + + <p>Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag + själv blev sjuk?</p> + + <p>—Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och + sitter hos dig natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen + boden och skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den + skillnaden, att om en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är + prat, utan han ligger till sängs med allvar ... det är inte en + obehaglighet, ledsamt eller fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men + ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är + allra bäst för sig själv, Albert. Likväl, om något skulle + hända mig, har jag inte något emot, att du dröjer i staden ... i + huset ... i övre våningen. Skulle ...</p> + + <p>Gud! vad menar din underfulla uppsyn?</p> + + <p>—Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, + Albert, att du gick ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! + ... och ... ty denna hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Attonde_kapitlet" name='Attonde_kapitlet'></a> + + <h2>Åttonde kapitlet</h2> + + <div class="center"> + <i>Se dig omkring och var glad i uppsynen!</i><br /> + <i>Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du</i><br /> + <i>åker fram på gatan, varannan flicka</i><br /> + <i>må stanna och tänka: kors,</i><br /> + <i>en så vacker officer</i><br /> + <i>där far!</i> + </div> + + <p>Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste + även här hjälpa varann; så att när den förra sist + drog sig hastigt undan och viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar + på följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping + räcker ända från Mariestad till Lidköping. Denna väg + började de bägge resande strax befara morgonen därpå, så + fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.</p> + + <p>Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och + behagar om södra Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser + på vägen, som stryker fram här, så förekommer den + ögat alls inte obehaglig. När de bägge resande hunnit till + Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt Forshem skall + ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom norra delen + av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg + vi kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck + ...</p> + + <p>Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte + varit där förr, fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då + hon inte bor där mera?</p> + + <p>—Vilken hon?</p> + + <p>Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.</p> + + <p>—Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller + sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, + så skulle jag önska ta den vägen. Goda, förträffliga + böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem har vi + bägge läst tillsammans på mellanstunder.</p> + + <p>—Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall + så ... men ...</p> + + <p>—Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går + däremot ned åt Enbacken, öster och söder om Kullen, genom + Skälvum, förbi Husby, och så. Vilkendera skall vi ta?</p> + + <p>Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte + på.</p> + + <p>—Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de + utmärktaste ställen i Västergötland; det förtjänade + väl att fara den vägen.</p> + + <p>Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så + förtjänade det nog att göra sig bekant på stället; det + kunde en gång löna sig.</p> + + <p>Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han + hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter + omtalas, men märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han + vara ledsen på henne för det? Likväl ville han inte, att så + gudomliga platser, som Hönsäter, Hällekis och Råbäck, + skulle uppoffras till mål för blotta glasmästarönskningar: han + beslöt således att taga den prosaiska stråten över Enebacken, + och lämnade Kullen till höger.</p> + + <p>—Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för + sig; ja, ett par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad + klokheten beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i + fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt + återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer + jag dig? är det inte rätt väl, att du är så + förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta + dig och de di ...</p> + + <p>Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, + och han fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och + fortfor inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och + det såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha + det, utan all inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), + hur hon därmed må hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla + dem: det skall, det måste, det vill jag bestämt!</p> + + <p>Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig + säga så.—Albert for förskräckt åt sidan vid dessa + Saras sakta uttalade ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt + ända därhän, att han talat högt och förrått sina + innersta tankar?</p> + + <p>—Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar + till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.</p> + + <p>Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?</p> + + <p>—Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du + älskar mig, men du svarar mig inte?</p> + + <p>—På vad skall jag svara?</p> + + <p>Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?</p> + + <p>—Jag älskar din själ, därför hör jag din + själs ord.</p> + + <p>Vad?</p> + + <p>—Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: + till och med vad du grubblade på nyss förut ...</p> + + <p>Vad? om yrket?</p> + + <p>—Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så + föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden + ute, och ger dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars + så, att om det värmer, sker sådant inte utan med mörker eller + om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster + allena ... märk väl, min Albert ... ger ljus utan att låta + köld strömma in; och det håller värmen inne, med + bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster + beskaffat, och det betyder mera, än mången fattar. Därför + skall du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed + hon har fött sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå + ... och skall så hädanefter ... och även dig, Albert, om du kommer + i nöd.</p> + + <p>Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke ... + ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag, + likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill + förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina + öron? Förtjäna vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte + bara mig, men ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och + flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.</p> + + <p>Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig + av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, + på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och + håll sedan uti dig, geografi!</p> + + <p>Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, + Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet avstånd + åt vänster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera + kommer man så, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor uppåt + kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, + Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!</p> + + <p>Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger + och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han + fruktar att få hela Vänern över sig, åtminstone inpå + hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka, gula sandstrand, han åker + på, legat under böljan en gång. Vänern är en fe, som + dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och oförtänkt kommer + på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm + är detta fruktansvärt.</p> + + <p>I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande + att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.</p> + + <p>För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det + är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få + parvagn. Ty eljest plägar kärror hota de flesta resande, som inte kommer + på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror + är stundom stygga att åka på. Det var således en mild + skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast + förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar + sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en + utmärkt och enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är + skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är + en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också + människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja + för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, + så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och + likväl så ständig.</p> + + <p>Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att + när Albert såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att + fordra skjutsbonde, utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser + sig få ordentliga åkande, gärna går in på och tackar + för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.</p> + + <p>Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, + bred, stor, bra; men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig + stiga av här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till + fots härinne. Du kan köra, jag går ensam.</p> + + <p>Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.</p> + + <p>—Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. + Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till + mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min + stackars mor.</p> + + <p>Även jag vill se henne.</p> + + <p>—Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid + din anblick. Det vill jag inte.</p> + + <p>Min Gud! vad säger du?</p> + + <p>—Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du + skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon + skulle skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande + man. Jag skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i + världen skall bli ...</p> + + <p>Ha!</p> + + <p>—Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du + skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag + låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte + svårt att hitta här i Lidköping. Utan avvikningar kommer du + rätt så bort till den där bron, som vi talat om, över Lidan + ... den där, du.</p> + + <p>Ha!</p> + + <p>—Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och + vänster, ty skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet + längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns + inte i världen: kör rakt fram över det till mynningen av gatan + längst bort åt vänster. Den gatan går åt en annan tull, + varifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer + på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, + så ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt + bära upp alla våra saker; ta en kammare för din räkning + över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån + skicka en av lärpojkarna efter mina saker: du känner väl dem + åtskils?</p> + + <p>Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall + försöka.</p> + + <p>—Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så + ät litet, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du + känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte + är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.</p> + + <p>Vad som inte är ditt, det är mitt!</p> + + <p>—Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig + stad, skall du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: + du skall märka, att nästan var flicka här är behaglig ... det + är Lidköping utmärkt för ... jag är ibland de allra + obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga + glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan flicka + må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!</p> + + <p>Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit + av. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta + om på sitt gående ressällskap.</p> + + <p>—Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an + för en karl. Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna + for av. Sara Videbeck gick ensam.</p> + + <p>Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till + hennes boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera + skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader + drog här och där fram över valvet; till regn liknade det sig + likväl inte. Solen skämtade nere ur västern med de allvarsamma, + betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.</p> + + <p>Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, + och hon sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet + nästan alla människor till varandra. Sara märkte även vilka + dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och på tämligt avstånd + ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon undrade på deras + åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick + förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig + nästa hörn. Här stannade hon åter tvärt, ty en + likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit + henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad och + bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, + gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna + jämte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! därpå + kunde hon inte tvivla.</p> + + <p>Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror + bjöd hon till att dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan + måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin dräkt ville hon + inte visa sig. Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade + hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, + där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma + förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla orden till sin granne i + processionen: förlidna söndagsnatt.</p> + + <p>De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om + den tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för + henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att + processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller + blott bisättning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att + på avstånd följa efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, + alltför hastigt överraskande: att se sin mor, åtminstone röra + hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en + nödvändighet.</p> + + <p>Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var + jag då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte + fördröjts ... hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde + jag redan i söndags afton ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi + söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.</p> + + <p>Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads + däruti, att då den senare ligger särdeles högt, + behärskande hela staden och är synlig överallt, så står + däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen så, att + hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig + byggnad ... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i + anspråk. Hon har inte fått sitt läge utmed själva Vänern + såsom Mariestads kyrka, men är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, + innerligare kyrkogård.</p> + + <p>Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med + i sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, + och minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men + Sara måste till kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka + ned den älskades stoft i jorden, så måste hennes syn, skärpt + så mycket som möjligt, söka följa denna färd till dess + sista märkbara ögonblick.</p> + + <p>Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man + ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick + omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare + på verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes + dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna + kläder. Men allas ansikten hade, då Sara såg dem träda + förbi, burit spår av blekhet, insjunkenhet: har de farit så illa + under de tre veckor jag varit hemifrån? nej! det måste betyda sorg + eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne på + kyrkogården, då dottern med vacklande steg även försökte + att våga sig ditin.</p> + + <p>Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i + vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga + nalkas närmare till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande + ögon stod. Hon drog sig således avsides bort till en hög gravsten, + under ett träd. Bakom den skymd själv, kunde hon ändå få + åse sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning börjades med + kyrkans minsta klocka, prästen slog upp handboken, klockaren tog upp sin + psalmvers.</p> + + <p>Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den + avlägsna gravstenen; tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade + ända ned emot blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande + pannan. Min mor! min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen + dödlig hörde henne här. Ett saligt minne genomströmmade hennes + hjärta dock därvid: jag har uppfyllt din önskan, min mor! din + oavlåtliga förmaning till mig har jag lytt. O, var du nu än + är, ge mig din välsignelse!</p> + + <p>Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, + så skulle den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de + svartklädda, som med omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty + glasmästaränkans levnad var ju inte att berömma) sysselsatte sig med + det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje + för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och + eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med + oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta + ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i sin bön: + människor såg henne inte. En svalkande vind gick över + blommorna.</p> + + <p>Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera + än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: + intet fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna + ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, + av frisk hy, fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta + ned mullen.</p> + + <p>Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare + en trappa upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, + nyfiken och väntande på bud; än förstämd, uppstämd + och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på + kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och + så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan + åtta fann han det vara just det rätta. Först måste han + väl ändå ta avsked av ... och när borde hans återkomst + likligen inträffa? Allt detta kunde väl inte vara + överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade redan vant sig + att överlägga om så mycket med en; han ville göra så + även nu, och han fann sig ensam.</p> + + <p>Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel + och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han + hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum + utanför. Han ropade på henne med dundrande stämma. Hon anlände + i flygande. Ge mig en kopp te! sade han och såg vild ut.</p> + + <p>Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan + undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du + vad jag begärde? röt han.—Ja, herre.—Så låt det + gå fort, medan jag sitter här och väntar!—Inte har herrn + väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut + med en liten fnurr.</p> + + <p>Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att + ha hört på den utgångna flickan.</p> + + <p>Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad + ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när + sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så + fördjävlat, att han ropade: Det var fan!</p> + + <p>Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag + är inte skapt att skållas.</p> + + <p>—Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du + rasande?</p> + + <p>—Nej, det behövs inte mer än en sådan.</p> + + <p>Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, + anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad + är klockan?</p> + + <p>—Det rör mig inte.</p> + + <p>Du är dock f-n given.</p> + + <p>—Skall det vara en kopp till?</p> + + <p>Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i + rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, + slå i en kopp till!</p> + + <p>—Skall den drickas på sängen?</p> + + <p>Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag + går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så + ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.</p> + + <p>En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han + väntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och + raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under + hennes händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen + färdig.</p> + + <p>Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek + återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den + allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande + uppasserskan.</p> + + <p>Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre + regionerna. Han gick trappan upp.</p> + + <p>Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom + fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.</p> + + <p>Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det + blev allt gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen + högt, men långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans + påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande + att bestrida honom det allra minsta.</p> + + <p>Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i + källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, + dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten.</p> + + <p>Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma + efter aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen + därpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen hälsade + på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom + in, ty frukost hade han aftonen förut i bedrövelsen alls inte + beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och + ställde sig på golvet.</p> + + <p>Obegripligt! tänkte han.</p> + + <p>Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, + som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor + väggspegel att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, + de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade + håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat + till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid + fått ett avgjort och outgrundligt begär att stanna på + underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka blixtar uppstod i + ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset + vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl genast + återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en + stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.</p> + + <p>Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in + med anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de + där rummen, som skulle hyras ...</p> + + <p>Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! + Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men + hämtade sig och förklarade, att budet inträffat så sent, att + herr majoren då redan längesedan somnat, och att hon visst inte + vågat ...</p> + + <p>—Varifrån var budet?</p> + + <p>Från Videbeckskan.</p> + + <p>—Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, + att så just kunde rätta termen låta för det där + mellantinget, som han så mycket grubblat över. Själv nändes + han likväl inte tala ut namnet så).</p> + + <p>Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty + Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men + lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda + matmors hus.</p> + + <p>—Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag + fick inte veta något i går?</p> + + <p>Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, + de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag + skulle de beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa + herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.</p> + + <p>—Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är + åtta om en kvart. Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! + omöjligt! omöjligt!</p> + + <p>Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till + Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans + otålighet och hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.</p> + + <p>Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna + vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna, det + vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten + haft sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av + berättelserna under föregående dagar nu kunnat finna, att det var + Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han + var så tankfull, att han gick utan all eftertanke.</p> + + <p>Slutligen såg han ett litet rött trähus med + Strängnästycke, dock välbehållet. En lång rad + strött granris på gatan mötte honom: det klack till i bröstet: + han hade nu dödsspåret att gå efter.</p> + + <p>Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. + Han steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva + farstudörren, tämligen stor, var sirad med lönn- och + björkruskor. Körvel och färskt älggräs doftade ifrån + farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men hans + knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för + ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.</p> + + <p>En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt + klädd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i + hans hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle + han säga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han:</p> + + <p>—Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...</p> + + <p>Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.</p> + + <p>Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad + i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att + snava över första trappsteget, han vände sig om till den gamla + tjänarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att + lyda. För att dock något göra, sade han: Innan jag går upp, + låt mig veta hyran?</p> + + <p>Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på + halvår, min herre. Var så god ...</p> + + <p>Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, + då jag kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.</p> + + <p>Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var + så god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och + låste dörren.</p> + + <p>Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka + rum likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om + det skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En + gäst har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka + speglar med ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles + så. Och det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på + annat sätt. Ack, den som fick bo här, och ... om ... det vill säga, + om ... gode Gud! ... om dessa små rum var det ganska säkert hon + drömde den natten i Arboga, då ...</p> + + <p>Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid + anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende + då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage + över bröstet. Kinderna vita.</p> + + <p>Jag har sorg, som du ser, sade hon.</p> + + <p>Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.</p> + + <p>Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta av + hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid + förr, och pupillerna glänste. Albert! sade hon.</p> + + <p>Han svarade inget: blott såg.</p> + + <p>Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem + mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du + få se hur jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina + resor strax i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt + detta an, Albert?</p> + + <p>Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg + detta svar: Det går an.</p> + <hr style='width: 65%;' /> + <a id="Noter" name='Noter'></a> + + <h2>Noter</h2> + <br /> + + + <p>Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under + sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, + svärmisk blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, + höjde nu sin panna helt och hållet, med ögonen milt fästade + på Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting.</p> + + <p>Var det inte mera? utbrast herr Hugo.</p> + + <p>—Nej, inte nu.</p> + + <p>Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag + inte haft del förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt + både ont och gott? Det är oförsvarligt, att Richard inte + längesen låtit mig känna och införa den i Jaktslottets + annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att det skall + ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att saken sedan + gått så framåt, att det uppväxande släktet i + allmänhet numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna + mig i in- och utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga + pjäs skall ha kommit att gå i spetsen för <i>tendens</i> romanerna + i Sverige, eller liksom ha utgjort begynnelsen därav här i + fäderneslandet. Vad säger du därom?</p> + + <p>Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han + sällan eller aldrig förstod.</p> + + <p>Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, + höll sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig + omgiven av det församlade statsrådet, vilket närvarit under + berättelsen.</p> + + <p>Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det + statsråd som tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig + till alltings chef, och bad om ordet.</p> + + <p>Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.</p> + + <p>Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken + om "Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska + berättelse trycktes första gången, skedde det med så stor + enkelhet, att inte en gång kapitelindelning ägde rum, och det hela bar + endast till överskrift "En vecka". Då den ånyo trycktes, + sågs editionen kapitelindelad, alldeles så som herr Richard i afton + föredragit den; men utgivaren hade tillika satt en ingress framför + ...</p> + + <p>—En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon + sådan har jag inte hört i dag?</p> + + <p>Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr + Furumo, efter vad jag tror.</p> + + <p>—Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda + på den? Eller kanske du, min Richard?</p> + + <p>Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte + vidare.</p> + + <p>—Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under + mina estetiska studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig + något vid "Det går an"; och jag utgör en, som händelsevis + äger ett exemplar därav.</p> + + <p>Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den + förtjänar höras?</p> + + <p>—Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i + afton skulle föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... + min lilla sällsynta bok.</p> + + <p>Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har + sig?</p> + + <p>Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med glimmande + ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa + högt?</p> + + <p>—Ja visst, min bästa vän!</p> + + <p>Så här låter den där ingressen, som i andra editionen + varit insatt före själva stycket:</p> + + <blockquote> + <p>Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och + hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar + åt oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på + flera ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck + än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas + där. Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle + känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med + visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd + tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är + oss nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om + den stråt, som vi själva och våra barn har att gå, anar + så mycket, som behövs för att träda i den rätta + riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen + veta; men det allmänna ... själva stråten varthän ... + utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till + hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men + döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer + skönja, allt efter som vi skynda framåt.</p> + + <p>Människan måste ändå en gång lära känna + sig själv, det kan inte hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag + kan inte tro annat. Vad har då varit gagnet av tusenåriga osanningar? + Att samhället vacklar i själva sina grundvalar. Vad har de enskilda + skördat för frukt av det oupphörliga hyckleri, vartill de + tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, frukten har blivit verklig osedlighet med + titel av moralitet: och en annan frukt har medföljt, verklig olycka med + titel av lycka.</p> + + <p>Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de + så allmänt i fråga komna tidens problem, eller något av + dem. Det är dessa ämnen, som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det + är en klass av saker, som alla människor tänker på, och som + ingen vågar tala om. Samma klass är det, som, ifall och när den + kommer till tals, blir mycket illa anskriven, illa utlagd, förkättrad, + fördömd; ty den innehåller ett av fröna till + mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien kan endast + uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare, + i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt + räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, + och till bistånd däremot uppkallat allt ont, som stått till + buds, helgande det genom namn av gott. När en tids arbete oupphörligen + går ut på att rädda, hjälpa och förbättra + själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är jordiskt + stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda + inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte + hindrar dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna + må vara vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar + välsignelse över alla.</p> + + <p>Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, + så må man gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. + Mänsklighetens och sedernas småningom skeende räddning kan inte + undvikas.</p> + + <p>Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de + materiella intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan + säga det så länge man inte inser, att det just är + själarna, som vår tid i själva verket mest av allt arbetar + för. Det är räddningen av det sköna och oskyldiga i grunden + av vår ande: det är upplivandet av det i sanning goda, av det + idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han skapat det: + det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på + jorden, som för människan äger värde, eller bör äga + det: om en i årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset + härför jordiskt? ligger i detta uttryck någon mening? det är + då intresset för, att dock äga någon skymt av himmel + på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att vi önskar oss, + eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av himmel har + människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så + mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att + göra sig olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom + utgår nästan alla institutioner på att hjälpa i det lilla, + att försäkra oss ägandet av det obetydliga, att göra oss + lyckliga i småheter, blott de vinner sitt mål att göra oss + lyckan i stort och i det verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga + strävande har till sin första orsak något visst + aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa + mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. + Vad kan det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till + sina följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande + av vad <i>sed</i> och <i>lycka</i> i sig själva, det är, enligt + människans sanna natur är, har man trott sig endast kunna alstra + grundlig religiositet i oupphörligt sällskap med personlighetens + förstörande: det vill säga hos en människa, vars alla former, + <i>såsom individ</i> , sönderkrossades och upphävdes. Man har + trott det sedliga ligga i det blott och bart <i>allmänna</i> , vilket man + därför kallat det <i>rena</i> . Man har inte sett, att av all + personlighets <i>enskildhet</i> är allenast <i>det</i> förkastligt, som + är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt + hos den, långt ifrån att böra förjagas, är själva + det ena villkoret för personen att vara vad den bör. Så + står man med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat, + att goda seder inte uppspira på jorden, oaktat krossandet och + förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom avgrunder av kval + nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed + en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan + måste sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans + gåta. Det är människans högsta problem att finna harmonin + mellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid + eller för något särdeles fall inte bägge förenas, utan + endera måste <i>tills vidare</i> åsidosättas: då må + lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke dör + vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges harmoni + måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, + eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, + är en oriktig martyrdom, feg ibland människor och fördömlig + inför Gud. Det kristna samhället får inte längre häfta + i de hedniska idéerna om hämnd och yttre offer, som till intet i + grunden tjänar och varpå Kristus gjort ett slut: allenast vi + följde honom!</p> + + <p>Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller ens + önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar + sig, om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall + tjäna, kan skrivas på förhand i allt. Man måste först + lära känna människorna själva, se dem i deras vinklar och + vrår, lyssna på deras hemligaste suckar, och inte heller förakta + att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna + berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver: exempel: insamlingar, + rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst över + rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem + farliga. Men är rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat + vilken egenhet som helst, just de nödiga förgrunderna, de + oundgängliga villkoren för en rätt kännedom om ämnet. Ty + man har först då någonting att avhandla, man kan först + då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter, + bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter + om människan, må filosofen komma, för att fullständigt och + åt alla sina håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. + Man torde invända att filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning + i alla tider; men det är historiskt osant. Några högst få + (och de till största delen i äldsta tider) har ur livet självt, + såsom källa, hämtat kännedomen om människan, och + därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har sedan, under + kammarstudium och blott genom läsning av vad andra upptecknat, kommit till + slutsatser och bildat system, ganska minnesvärda för att begripa + filosofernas egna biografi och eremitiska tankegångar, men verkliga + plågoris och ett andligt fördärv för mänskligheten, + när de lyckats göra sig gällande till verkan i samhället. Vi + skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för filosofin, när + den en gång blir.</p> + + <p>Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller + berättelsen om en händelse blott. I denna händelse har + naturligtvis inte allt möjligt hänt, som kan höra till ämnets + sak; den kan således för ingen del ensam tjäna till grundval + för någon avhandling, vilken alltid bör fylla anspråket + på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men + det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses + alltför ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför + obetydliga. Vad de säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, + åtminstone i första hand, ingenting annat, än att de säger + det åt varandra, och handlar så: däruti just är + händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet. Att + fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen. + Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet + för någon annan ... det beror på något annat än denna + berättelse. Vi träffar här vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets + blomma är en finkänslig mimosa, vars lättretliga nerver ryser och + hastigt sammandrar sig kring blomkronan för varje hand, nog djärv, kall + och ohemul, att vilja med själva fingrarna komma åt så kyska + blad. Hon älskar att förstås, men inte att beröras.</p> + </blockquote> + + <p>Härefter följer nu själva berättelsen <i>"Det går + an"</i> .</p> + + <p>—Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag + herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" + verkligen utgör ett "tendensstycke" såsom man från flera + håll lär påstå?</p> + + <p>Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade + konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en + komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur + artistisk hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår + jag, att "Det går an", liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och + småberättelserna, inte är tendenspjäser.</p> + + <p>—Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem + så, och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?</p> + + <p>Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt + därav, att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad + man menar med "tendens".</p> + + <p>—På konstområdet är detta en ganska ingripande + fråga. Tendens, om ordet blott och bart förstås som "riktning", + måste otvivelaktigt allting i världen ha; men om det talas inte i + konstnärlig mening.</p> + + <p>Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke + förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, om + det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den + art till innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons + karaktär, som yttrar dem; eller, om de även ingår i individens + karaktär, men inte är fullt motiverade av situationen och + tillfället, då de yttras (det vill säga, att individen inte har + någon anledning eller skäl att då yttra dem); i alla dessa fall + har lärdomarna, så goda de i och för sig må vara, dock blivit + oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i dålig mening kallar + <i>tendensväsende</i> . De står där då endast, såsom + man uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, + för lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte + är på sin plats, emedan dylikt tillhör vetenskapen, men inte + konsten. De nyssnämnda fallen inträffar inte i "Det går an"; ty de + däri förekommande maximerna uttalas av en bland styckets handlande + personer, Sara; de överensstämmer fullt med hennes karaktär, och har + helt och hållet sitt motiv i situationen eller händelsen; hon har, + nämligen, fullkomlig anledning och skäl att yttra dem då hon + gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför stycket, + är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar sig, + tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står + där inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, + utan såsom ingredienser av skildringen, nämligen här av den i + stycket uppträdande och handlande personens själstillstånd eller + sätt att tänka. Därmed förnekas för ingen del, att inte + maximer och tankar i ett stycke tillika kan sammanfalla med berättarens egna, + eller hålla gott stånd även på vetenskapens område + (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en eller annan + av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något tänka + lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så + narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens + fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att + lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett <i>artistiskt stycke</i> + , där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem + innehållna sannas skull, utan för personskildringen och + händelsemålningen. Däremot i en avhandling, det är: i ett + <i>vetenskapligt stycke</i> , står allt det reflexiva och + läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör + satsframställning och systemskildring saken.</p> + + <p>—Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste + utgöra en av huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den + förra inte kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening + (blott såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, + stycken äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig + med trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala + hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium; Gerusalemme + Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems intagande; Henriaden ... men + vad nämner jag? Allt sådant menar ingen människa, som talar om + tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår rätt och slätt + blott den omständigheten att verket har någonting till "ämne", + vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.</p> + + <p>Tendensväsende, så fort detta är något man talar om + såsom en särskild egenskap, måste således, fortfor den + andre, alltid i ett konststycke innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. + När man hör folk berömma romaner, dramer eller lyriska pjäser + för sådant, kommer det endast av missförstånd eller grumligt + begrepp om saken.</p> + + <p>—Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade + smått sorgligt på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, + att poetiska eller, såsom vi säger här, artistiska stycken + även kan vara ganska lärorika. Känner man inte en innerlig + själens glädje när så inträffar?</p> + + <p>Utan tvivel.</p> + + <p>—Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad + form som helst de låter höra sig?</p> + + <p>Gudbevars.</p> + + <p>—Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt + på allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets + bana, i de nya idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, + förbereder till en stor del känslorna och tänkesätten hos det + uppväxande släktet. Detta befinner sig, genom något som skulle + kunna kallas opinionernas strömsättning, innan man vet ordet av på + en helt annan plats inom civilisationen, än man väntat och fädren + föreställt sig. Det är till och med inte sällan fallet, att + läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare, medfört + undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av + dessa känner en mängd av sina fördomar och äldre + föreställningssätt ramla överända: de hänrycks och + blir unga för andra gången, såsom det har hänt mig + själv.</p> + + <p>Onekligen.</p> + + <p>—Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda + lärdomar är ju alltid goda lärdomar?</p> + + <p>De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara + lärorika, antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; + skillnaden ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- + och händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett + tankesystem.</p> + + <p>—Hm. Jag begriper.</p> + + <p>Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen + kunna verka mäktigt och lärorikt.</p> + + <p>—Nå, än tendensromanen?</p> + + <p>Den kan visserligen också verka något, det förstås; men + liksom den är sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren + konst eller ren vetenskap, så är den även till makten vida mindre. + För tillfället kan visserligen en med talang skriven tendensroman + göra intryck; och den lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt + stycke har dock egenskapen att aldrig dö.</p> + + <p>—I sanning, min herre ...</p> + + <p>Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, + vari han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig. Vanligen, sade + han, tror man att det blott är tendensromanen man har att tacka för det + slags inflytelse på samhällets opinioner och den ombildning, varom + här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en hop inströdda + satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer till sin + undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort + misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det + vill säga, då den är fri från alla utväxter och + parasitskott av reflexioner, nämligen sådana, som inte hör till + konstverket självt, utan står insatta där såsom + författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte + personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art + språkrör åt författaren, ett slags mannekänger, + uppställda i diverse positioner för att härigenom inprägla den + och den vissa sanningen hos läsaren. Dylikt är på konstens + område främmande och förfelat, oaktat man villigt må + erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses. + Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall + man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, + därför att det är ett konstverk? frågas; och varför + får inte också ett sådant vara instruktivt? Svaret är, att + man utan tvivel därav skall lära sig ... och lära sig mycket! Men + inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast + <i>där</i> gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, + då satserna, varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i + en konstproduktion, i stället för att i sann logikalisk form bibringas, + vilket sker när vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system + föredrar lärosatserna. Men ... frågas ytterligare ... på vad + sätt kan då konsten, ren och riktigt, vara instruktiv? På samma + sätt ... svaras ... som händelser och personliga karaktärer ute i + den verkliga världen kan vara ganska lärorika att betrakta, höra och + inhämta, utan några dem åsatta papperslappar, med påskrivna + slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer, reflexioner. Och ... för att + gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa personer, av kött + och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser gör ett + så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar inte + sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika + och instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör + även ett konstverk vara undervisande, när det är äkta och + riktigt. Så snart det är fråga om reflexionens sanning i och + för sig, så står saken på vetenskapens område; och + skälet, varför det är så angeläget att inte sammanblanda + vetenskapens med konstens framställningar, ligger just däri, att satsens + sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt sammanhang + med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom vetenskapen själv. + På denna stora och till sina följder både för konst och + vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte + göra tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid + bildande av sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid + förstått eller vetat av den; och därav händer, att deras + personer inte sällan saknar kött och blod (inte är individer, utan + blott <i>typer</i> ... loci communes-människor), och att deras händelser + inte heller har rätt liv; enär bäggedera endast framstår som + dimbilder, som bleka skuggor av reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat + land, nämligen vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi + (vare sig i romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, + att inte lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade + åtskillnaden. Författaren eller författarinnan vill + nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför skriver + då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken + på sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av + ingen, men romaner av många; och då vi gärna vill tjäna + allmänheten med undervisning, så väljer vi helst den + framställningsform, som mest slår an och bäst går i folk. + Detta innebär ett nytt misstag. Goda avhandlingar läser man mycket hellre + och mera, än dåliga romaner; och, vad förnämst är, man + har vida mera andligt gagn av dem.</p> + + <p>—Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och + steg upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade + aftonen avslutad.</p> + + <p>Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur + salongen och slå några slag i trädgården innan han + trädde till sängs. Men då fick han vid själva dörren + öga på Richard Furumo.</p> + + <p>—Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i + kväll. Du skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag + dig, att nästa gång vi råkas till skaldeafton låta oss + få del av ännu ett annat förutbekant stycke, varav jag själv + hittills också endast känner några fragment genom ett och annat + namn i våra Songes; och som jag önskar både höra och äga + fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit avslutat, skall du + åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, Silkesharar och + sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den + största längtan.</p> + + <p>Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?</p> + + <p>—Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, + men jag har hört därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" + kallade de Dödas sagor?</p> + + <p>Aha, inföll Richard. Det är frågan om <i>Murnis</i> + -böckerna?</p> + + <p>—Ganska möjligt att de heter så.</p> + + <p>Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; + men för det mesta sker händelserna i andevärlden.</p> + + <p>—I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att + så skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden, + mina barn!</p> + + <p>Farväl, farväl tills vi råkas!</p> + <br /> + + + <p>SLUT</p> + </div> + + <div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***</div> +</body> +</html> + + |