initial commit of ebook 14670HEADmain

9 files changed, 18551 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/14670-0.txt b/14670-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..664eaae
--- /dev/null
+++ b/14670-0.txt
@@ -0,0 +1,4204 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***
+
+CARL JONAS LOVE ALMQVIST
+
+_Det går an_
+
+
+
+
+Första kapitlet
+
+  _Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
+  Lantflicka inte, bondflicka alls inte
+  --men inte heller riktigt
+  av bättre klass_
+
+
+En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi
+Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan
+Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till
+Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
+över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
+och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"
+
+De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och
+gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut.
+Efter några minuter var den långt borta på vattnet.
+
+"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande
+skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på
+Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav
+tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
+tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja,
+sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.
+
+Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de
+resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung
+passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja
+ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit
+skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne
+angeläget resesällskap.
+
+Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som
+köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad
+som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre"
+resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med
+ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra
+yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu
+inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst
+egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är
+vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick
+ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön,
+än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag.
+Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig
+med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga
+ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl
+uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes
+knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan
+de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina
+barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan
+våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den
+naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa
+läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man
+ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man
+äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu
+lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott
+tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha
+anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen,
+så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga
+omständigheter under resan.
+
+Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och
+ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det
+stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster;
+åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes
+namn.
+
+Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik
+mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker
+underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av
+penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter
+att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock
+med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
+dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans
+tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
+väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät
+sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att
+inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en
+kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
+
+Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som
+skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid
+avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
+en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu
+med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades
+alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
+fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?
+
+Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började
+allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde,
+och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
+förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är
+mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara
+hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp
+hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger
+flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att
+hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
+schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med
+de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon
+som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan
+moster.
+
+Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla
+uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller
+sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin
+mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt
+sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit
+under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i
+nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade
+sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten.
+Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
+Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara
+Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt
+omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig
+därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan
+medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan
+avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.
+
+Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det
+är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och
+hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär
+frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
+Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en
+småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis,
+ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
+märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
+heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för?
+vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt
+se--tag hit en biffstek!
+
+Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
+tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann,
+för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte
+soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller.
+Låt mig se--djävulen--tag hit porter!
+
+Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar,
+spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm!
+tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har
+lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
+om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut,
+litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
+Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
+Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka"
+krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets
+förstäv.
+
+Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående
+framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt
+huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
+Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
+vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
+att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade.
+Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg
+henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen
+fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
+sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten
+börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett
+silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken,
+couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
+Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm
+röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten
+skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta
+jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så
+går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!
+
+Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
+och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån
+henne, än att huvudet höjdes framåt litet.
+
+Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han
+hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den
+stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
+utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan
+höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg
+litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den
+ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det
+inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som
+behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.
+
+Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen,
+som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att
+hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte
+han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till
+relingen och släppte ringen i sjön.
+
+Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det
+vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker!
+varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill
+vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och
+varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock,
+Albert!
+
+Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra
+tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid
+spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett
+slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket,
+ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg
+på maskineriets rörelse.
+
+--Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min
+ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
+
+Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett
+knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
+genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade
+hon.
+
+--Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.
+
+Min tog en stor abborre.
+
+--När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren,
+som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att
+ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på
+orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig
+tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.
+
+--Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför
+tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte,
+att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig
+mamsell mera!
+
+Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också
+tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert,
+drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.
+
+Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick
+förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och
+fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet.
+Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.
+
+Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den
+lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i
+sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på
+däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste
+blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt.
+Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den
+obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin
+koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta
+jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns
+fot--men--
+
+En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.
+
+Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
+förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det
+mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert!
+tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
+fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell.
+Rackartyg!
+
+Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller
+halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt
+mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås
+med salt kött på! och det genast!
+
+Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.
+
+--Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt
+bröd?
+
+Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
+knäckebrödssmörgåsar vid skänken.
+
+--Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.
+
+Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt
+franskt bröd[1].
+
+--Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har
+man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.
+
+Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva
+smörgåsen.
+
+--Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det,
+och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på
+utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort
+alltihop, jag är inte hungrig.
+
+Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta
+tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade
+smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.
+
+Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare.
+Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men
+skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på
+kyrkoherden i Ulricehamn.
+
+--Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
+tvivel på nedresa?
+
+Ja ja men.
+
+--Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig,
+utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
+betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.
+
+Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
+skall till Ulricehamn.
+
+--Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat
+på brickan).
+
+Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där,
+anmärkte kyrkoherden.
+
+--Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).
+
+Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
+
+--Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas,
+herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?
+
+Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito
+portvin! eller porter!
+
+Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra
+företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och
+gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i
+Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.
+
+Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck
+igen, med muntert sinne.
+
+När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han
+att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för
+segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar
+Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare,
+upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under
+kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin
+höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen
+anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig
+själv: detta är Strängnäs.
+
+FOTNOT:
+
+[1] Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på
+en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminns om att göra
+den av franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyva det, utgör
+ett talande bevis på beskedligheten hos restauratörer och -triser, att
+låta okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få
+försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må
+då var och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom
+här!
+
+
+
+
+Andra kapitlet
+
+  _Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
+  riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
+  stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
+  självständiga delen av bondeståndet._
+
+
+Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en
+plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
+flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre
+och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts
+väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver
+försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte
+stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp
+till staden med livet.
+
+Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han
+nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett
+litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden
+med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt
+undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud
+varje titel.
+
+--Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går
+i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och
+ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det
+är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
+ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
+efter en så lång fasta?
+
+Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över
+landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu
+stod de i Strängnäs.
+
+Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade
+glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!
+
+--När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte
+sergeanten.
+
+Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är
+ändå vackrare.
+
+Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan
+höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna
+Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan
+anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala
+gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten
+syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man
+finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka
+fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga
+in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
+riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
+borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
+självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara:
+nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man
+tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare,
+fiskare.
+
+Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön
+uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt
+som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap
+biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med
+sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De
+hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop
+om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga
+Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
+sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa,
+som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick
+de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som
+tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt
+de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
+att Lidköping var ännu vackrare.
+
+De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen,
+vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var
+således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
+till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför
+disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det
+där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns?
+
+Hallon och grädde.
+
+--NÃ¥got stadigare?
+
+Stekta morkullor--färsk lax--
+
+--Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han
+förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor
+att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin!
+
+När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens
+skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara
+Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
+mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna
+(sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med
+kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande
+bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
+blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt
+sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet
+breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda
+med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
+fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om
+blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
+tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden,
+mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i
+sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om
+händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
+ganska smal och snarare litet långväxt.
+
+Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av
+en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan
+händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för
+att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för
+sin del på samma sätt.
+
+Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant
+dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat
+päronträd--kan det vara apel?
+
+Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte
+ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och
+utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu
+avlagt; bör vara mahognyram.
+
+Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring
+spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över
+sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och
+lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så,
+att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt
+nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan
+bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?
+
+Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
+nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på
+bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.
+
+Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
+
+--Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och
+sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
+
+Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var
+stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på
+resan!
+
+Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade
+med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
+
+--Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är
+hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
+sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par
+exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi
+äter åtminstone eller--
+
+Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång,
+saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
+
+Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans
+bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
+förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte
+ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig,
+visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes
+inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
+åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes
+oändligen hemmastadd.
+
+Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig
+överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara,
+litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?
+
+Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras--
+
+Han gick ut och beställde mera hallon.
+
+I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.
+
+Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen
+Ã¥terbud.
+
+--Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
+stranden.
+
+Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte
+schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
+
+--Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv
+förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen
+kostat.
+
+--En rdr 24 sk.
+
+Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling
+för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt
+uppasserskan, som burit in.
+
+Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna
+slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade
+någotdera slaget.
+
+Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han
+som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var
+redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna
+av förargelse och gick ut efter.
+
+Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför
+trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att
+sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.
+
+Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt
+med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en
+sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!
+
+--Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han
+inom sig med grämelse.
+
+Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt
+folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?
+
+--Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se
+de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att
+spatsera under.
+
+Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.
+
+Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna,
+vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och,
+rätt som det var, yttrade hon:
+
+--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har
+för något till förnamn?
+
+Albert, svarade sergeanten.
+
+--Alber--låt mig se?--ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan,
+eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag
+stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe;
+blank i ögonen som emalj.
+
+Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig
+sergeanten att fråga.
+
+--Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den
+bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig
+på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig
+omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked
+från Strängnäs.
+
+FOTNOT:
+
+[2] Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten.
+
+
+
+
+Tredje kapitlet
+
+  _Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!_
+
+
+Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin
+bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde
+ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades
+det--Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där
+framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra.
+
+Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt
+upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket--herrarna,
+fruarna och barnen--hade gått ned i salongen. Några par satt väl på
+akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles
+sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem.
+Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de
+ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade
+jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat
+segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck.
+Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig
+sergeanten.
+
+Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som
+stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten
+fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner,
+satte sig bredvid henne och bjöd.
+
+Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.
+
+--Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet
+uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja
+betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...
+
+SÃ¥ illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en
+kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt
+räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och
+började låta sig väl smaka.
+
+--Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde
+han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han
+besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles
+rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny
+och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan
+sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och
+du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...
+
+Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur
+pass nära släkt jag är med min moster.
+
+--Javisst, men ...
+
+Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla;
+hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på
+Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om
+det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där
+tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall
+du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min
+sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge
+varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för
+att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig;
+men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min
+egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när
+man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa
+någon resande ändå på vägen, som--ät själv, Albe! inte äter jag ensam
+upp alla de här.
+
+--Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till
+Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?
+
+Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att
+falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.
+
+Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste
+helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste
+modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också
+rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt:
+Diamanter?
+
+--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
+duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går
+flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha
+diamant!
+
+Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd,
+hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars
+visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon
+ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte
+att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi
+har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med
+oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling
+bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och
+höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya
+modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm
+skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig
+inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla
+kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var
+odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte
+var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en
+assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest
+lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både
+till--ja--och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa,
+som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig
+förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de
+enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av
+oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det
+modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter
+fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...
+
+Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?
+
+--Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara?
+
+Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?
+
+--Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.
+
+--Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter
+som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så
+jag kan säga att det är jag, som ensam står före.
+
+Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag
+törs fråga?
+
+--Tjugofyra år och litet till.
+
+Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder--denna
+hy ...
+
+--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att
+fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är,
+såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder
+uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre,
+att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga?
+
+Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.
+
+--Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken
+ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.
+
+Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu
+passerat och kommer kanske aldrig så vida.
+
+--Vad ... vad är du då för en?
+
+Blott underofficer.
+
+--Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga
+karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till
+mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där
+också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener,
+majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må
+illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn
+några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont,
+och som inte drack för nöjet.
+
+Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl
+bara rest dit att njuta av den sköna naturen?
+
+--Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste
+färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit
+efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
+utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på
+den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så
+förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det
+nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte.
+Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och
+hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana
+som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och
+sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i
+källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som
+jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar
+med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara
+underofficer, och är blott en så ung människa?
+
+I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som
+... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.
+
+--Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer,
+löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än
+talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med
+jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.
+
+Paus.
+
+Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns
+talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han
+alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran
+genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han
+visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till
+det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin
+sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de
+svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att
+det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i
+smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande
+utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes
+stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade
+de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt
+glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten
+tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas
+en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun?
+
+Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade
+hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på?
+
+Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om
+ingen människa nånsin kysst den där munnen?
+
+Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort
+över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta
+koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller
+någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting
+av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert.
+Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Ã…!
+det går an!
+
+Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken
+till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig
+mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar
+till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är
+ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag
+vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och
+dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag,
+jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke
+skulle kunna ristas i ett sådant.
+
+Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon
+frågade detta med ett genomträngande ögonkast.
+
+--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa
+egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.
+
+Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi
+ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser,
+du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och
+skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.
+
+Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de
+inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.
+
+Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut
+skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att
+addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju
+till Fellingsbro?
+
+Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han
+nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så
+strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak
+... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock
+tillika så intagande.
+
+--Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen
+med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit
+redan då hon skalade apelsinen.
+
+Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till
+Glanshammar, sade han.
+
+--SÃ¥ Vretstorp?
+
+Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.
+
+--Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi
+hemma.
+
+Vad, är du hemma i Hova?
+
+--Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken
+vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla
+fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.
+
+Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan.
+Är det där Lidköpingsarbete? sade han.
+
+Vad för slag?
+
+--Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...
+
+Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i
+Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder,
+grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även
+handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster
+från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras
+fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och
+blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är
+kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal,
+där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något
+för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen;
+vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra
+dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ...
+där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om
+jag minns; och 24 rutor i var luft!
+
+--Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?
+
+När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för
+mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.
+
+--Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg
+så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg.
+Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon
+är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?
+
+Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet.
+Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte
+mycket bra, Albert.
+
+--Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det
+då med din verkstad?
+
+Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av
+magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.
+
+--SÃ¥?
+
+Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare
+Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon
+obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut
+nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom,
+såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
+luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.
+
+--Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag,
+skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och
+fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte
+stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag
+inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader;
+det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen
+kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda
+krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner
+... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men
+proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och
+olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du
+förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag
+utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet;
+och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan
+upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare;
+ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med,
+bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit
+mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare.
+
+Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...
+
+--Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare,
+då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda
+mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är
+ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng
+... hur var det ... ja ...
+
+Strängnäs.
+
+--Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever
+nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren,
+att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset
+räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och
+nere på botten bor jag själv.
+
+Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte
+sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod
+... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd
+under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med
+underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är
+rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja,
+jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små
+speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till
+kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter,
+näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger
+under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot
+folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till
+fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag
+slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
+kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god
+handel och ett glatt liv!
+
+Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du
+då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den
+härliga lantluften?
+
+--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om
+sommaren, när det är klart eljest.
+
+Tru ... vad är de för slag?
+
+--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på
+Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så
+hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så
+ofta. MÃ¥nga morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och
+andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till
+med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns
+inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när
+jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara
+jag tittar ut som åt stadsbron till.
+
+Och när du blir gammal, vackra Sara?
+
+--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med
+varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla
+handelsbod.
+
+Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och
+säljer, inföll han.
+
+--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet
+bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag
+det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i
+boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan
+lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en
+kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk
+hennes ansikte och uppsynen mörknade).
+
+Nåväl, min Gud! vad menar du?
+
+--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter
+upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga
+samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer
+oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med
+lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i
+halsgropen ...
+
+Jag förstår dig inte.
+
+--SÃ¥? Hm.
+
+För Guds skull berätta vad du menar!
+
+--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en
+Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår
+for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som
+går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter.
+Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men
+när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
+broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull
+vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du
+blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone
+_den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag,
+stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och
+kastade den långt bort i Lidaån.
+
+Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid
+ångbåtsrelingen.
+
+Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.
+
+--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde
+sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo
+gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte
+otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med
+en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som
+ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli
+allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna
+plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år
+ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut
+osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.)
+Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se
+i psalmboken ... och på sistone ... ack ...
+
+Hämta dig!
+
+--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss!
+av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.
+
+Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den
+och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa
+planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett
+förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han
+tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att
+illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt
+ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid
+sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt
+fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?
+
+Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig
+förutan.
+
+--Men du läser ändock stundom i Skriften?
+
+I Bibeln? Ja.
+
+--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det
+låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall
+detta bud inte uppfyllas?
+
+Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där
+Gudsbudet innehåller ju ...
+
+--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...
+
+Men inte innehåller det
+budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i
+världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som
+helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser.
+Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en
+hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och
+kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur
+vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att
+umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...
+
+I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och
+kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre
+än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom
+att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för
+vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag,
+Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar
+friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i
+rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut
+inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre
+värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och
+det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och
+lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går
+med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan
+löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller,
+såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda
+skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden
+man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg
+sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid
+undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde
+annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka
+hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan
+störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en
+skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin
+seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel
+oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen
+måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med
+kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den
+enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan
+man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det
+sällan eller aldrig inträffar.
+
+Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av
+rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal
+rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska
+natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till
+stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere
+under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur
+middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare
+föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på
+skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen
+måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären
+sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt,
+eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur
+gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att
+herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även
+förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få
+åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en
+bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det
+verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång
+förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för
+mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten,
+som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har
+bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon
+djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en
+godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte
+för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet,
+som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp
+ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför
+buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få
+sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så
+väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville
+ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon,
+vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig
+salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste
+ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt
+eller adyter i allmänhet.
+
+Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till,
+påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten
+Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade
+småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i
+tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken,
+med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att,
+sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten
+själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut
+anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat
+skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter
+nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp
+och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man
+behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i
+själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var
+och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han
+var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för
+ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte
+han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp
+ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste
+vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr
+igen.
+
+
+
+
+Fjärde kapitlet
+
+  _DÃ¥ lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
+  mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
+  ihop dina anspråk_
+
+
+Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på
+fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett
+tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på,
+klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om,
+Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den
+där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den!
+jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men
+vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är
+uppe, och min kappsäck blott och bar.
+
+Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så
+öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars
+kunde han lättast vaktas på det sättet.
+
+--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.
+
+Har du fullt med diamanter däri?
+
+--Å då!
+
+Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och
+gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.
+
+Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget
+hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon
+satt avsides på däck.
+
+--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade
+ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren.
+Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag
+mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett
+hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min
+givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har
+mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt
+som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och
+åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan!
+langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon
+hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet
+närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy
+tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte
+bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den.
+Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det
+övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än
+tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat
+och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par
+exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade
+benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle
+understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv,
+och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken
+... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i
+sjön: det här går över tålamodet.
+
+Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
+cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville
+inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig
+därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld,
+Albe?
+
+Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga
+trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd
+ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig
+på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.
+
+Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte
+avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte
+cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade
+spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades;
+och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck
+av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök
+... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och
+blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i
+ansiktet på Sara.
+
+--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av
+fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.
+
+Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och
+betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in
+på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och
+såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
+Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i
+ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en
+till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om
+det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller
+hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag
+skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att
+hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som
+någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på
+så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes
+minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh!
+Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där;
+och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är
+besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när
+man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod
+klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.
+
+Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
+pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt;
+det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv.
+Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä!
+stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där
+själv. Säg till att klyvarn tas in!
+
+--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten,
+och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att
+åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.
+
+Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför
+Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär
+och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små
+landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga
+Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha
+för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om
+kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och
+Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte
+ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid,
+lyckligt för Yngve Frey.
+
+Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på
+ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex
+fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck
+av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran,
+likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott!
+återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta,
+åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga
+sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller,
+sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi
+passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen
+till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket
+resande ihop.
+
+--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går
+positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan
+ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
+
+--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.
+
+På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.
+
+--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med
+de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om
+betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl
+vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt
+skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.
+
+--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron,
+med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas
+mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte
+min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp
+alla rummen?
+
+Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken.
+Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än
+fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten,
+beställ, beställ!
+
+Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men
+ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk.
+Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får
+ro efter oss sedan.
+
+--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås!
+muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i
+sin rock nedhukade basen.
+
+Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg
+bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra
+sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och
+nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små
+oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.
+
+Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en
+pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig
+själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det
+är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften:
+allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt.
+Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit
+beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar
+i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i
+hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa
+Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så
+pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt
+liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara
+ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när
+han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen
+att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger
+knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos
+honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina
+tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga
+ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr
+är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu
+är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.
+
+Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv
+därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre
+hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.
+
+Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på
+Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på
+skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan
+hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick
+ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg
+stänkta på ångbåtens artiklar.
+
+En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda
+strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och
+flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade
+viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina
+saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas
+punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden
+och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för
+oss.
+
+De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl
+icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra,
+och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att
+själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.
+
+Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören
+verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
+egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till
+samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och
+reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens
+iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka
+persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat
+sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig
+gör med annat än egna tillhörigheter.
+
+Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt
+mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan;
+jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över
+en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som
+befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför
+trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det
+carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.
+
+Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll.
+Den är fin och god.
+
+--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än
+carolina.
+
+Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det
+bredvid stående.
+
+Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den
+högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.
+
+Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som
+hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han
+tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De
+följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet.
+Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte.
+Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära
+huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket
+... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på
+order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå
+och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en
+anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett
+henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han,
+förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita
+kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet;
+och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid
+tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt
+karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:
+Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.
+
+Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.
+
+--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi
+lägga det överst på båren.
+
+Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i
+Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går?
+frågade främsta bäraren.
+
+--Till gästgivargården.
+
+Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor
+karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få
+nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.
+
+--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar
+nog till gästgivargården.
+
+Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom
+efter en stund fram till gästgivargården.
+
+--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.
+
+Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.
+
+--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här
+inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för
+sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt
+... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty
+marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.
+
+Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon
+skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet.
+Var så god; lika mycket vad det kostar.
+
+--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan
+i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som
+okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till
+ortens noblesseri, och därför ser herrn ...
+
+Nej, svarade Annette, finns inte.
+
+--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt
+och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte
+sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som
+här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed
+gården leder till tusentals rum härinne.
+
+Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna.
+Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan
+skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i
+sticket.
+
+Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav
+sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han
+Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till
+den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller
+arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit
+munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt
+överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:
+
+--Gå före, söta fru!
+
+Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert
+och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann
+förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena
+väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given
+anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick
+de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara
+Videbeck väl kunde behöva.
+
+En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och
+Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.
+
+--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de
+många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon,
+steg ut och lämnade dem tillsammans.
+
+Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga
+Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all
+förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller
+tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din
+benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att
+vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma
+ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra
+här, förbli ostörd och sova gott.
+
+Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom
+fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du
+vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du
+skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det
+är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både
+född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som
+om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga
+(ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då
+skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte
+riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd
+med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du
+behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för
+att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för
+alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då
+betyder det minst.
+
+Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som
+ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans
+självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
+
+--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag
+dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för
+länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom
+hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till
+klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt
+alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte
+det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa
+Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte
+ändra dig.
+
+Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika
+gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa
+hästar för morgondagen.
+
+--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är
+det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och
+du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går
+ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere,
+att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.
+
+Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt
+på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!
+
+Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät
+det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det
+en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra
+första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.
+
+Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till
+Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis
+klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar
+till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som
+han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse
+herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande
+gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
+på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det
+var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger
+alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt,
+och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen,
+för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag
+åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands
+stalldräng.
+
+Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först
+många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda
+gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God
+natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det
+märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan
+förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig
+likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara
+tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå
+upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl
+överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag
+skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.
+
+Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln
+varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i
+halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och
+hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
+med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval
+hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men
+rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så
+enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
+veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning
+gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
+uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
+
+Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket
+säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det
+skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad
+betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
+dörrpost ... ett lika mycket.
+
+Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan
+svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta
+samma ynnest!
+
+Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över
+golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
+uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
+ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet
+återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom
+auktionens världskringspridande välde.
+
+Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den,
+tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han
+kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes
+stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring
+honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans
+rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och
+meningslös.
+
+Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess
+mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans
+inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den
+förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så
+glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du;
+så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt,
+efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
+
+--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten:
+hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
+bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
+
+Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova
+oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer,
+suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett
+glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann
+varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon
+är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt
+mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
+ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
+kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant,
+du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger,
+ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga
+ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne,
+var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad
+är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig
+in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar
+sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott
+tjugofem år?
+
+--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
+denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp
+emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några
+stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma.
+Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen
+en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan
+inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer
+likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det
+omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser
+jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig;
+inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i
+värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista
+in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har
+lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas
+icke skäras.
+
+Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller
+han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett
+ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen
+tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant,
+Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare
+vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna
+därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade
+hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.
+
+FOTNOT:
+
+[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med
+litet h?
+
+
+
+
+Femte kapitlet
+
+  _Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,
+  som vi får tacka varann hjärtligt för,
+  menar jag: och som inga pengar kan gälda_
+
+
+Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol:
+även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset
+utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in
+trädde Annette med en kaffebricka.
+
+--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför
+och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att
+vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars
+helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är
+redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse,
+innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu
+smaka och vara klart!
+
+Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram
+till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den
+skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.
+
+Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick
+ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån
+hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande
+morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han
+gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under
+natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt
+kaffe. Han tog och det smakade.
+
+--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.
+
+Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.
+
+Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du
+med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men
+under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om
+detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ...
+eller ...
+
+Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för
+ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så
+... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod
+mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta
+ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar
+säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att
+flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle
+därigenom fått underliga tankar om oss.
+
+Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned
+och se efter, att de spänner för.
+
+Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö
+och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda
+bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört:
+gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.
+
+Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den
+bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter,
+här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är
+bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i
+eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av
+att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha
+hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då
+det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på
+sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så
+lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.
+
+Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet.
+Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren,
+låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig
+från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex
+kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga
+ovanpå nacken till kamfäste.
+
+--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann?
+Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme.
+Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ...
+du har farit bra illa för min skull i natt?
+
+I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor
+tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans
+person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten
+blandning av kvinnlig skämtsamhet.
+
+Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta
+ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste
+henne helt hastigt.
+
+Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se
+över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då
+Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned
+sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:
+
+Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken
+under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan
+addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag
+mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och
+till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7
+rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga
+och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop
+tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty
+jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.
+
+Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte
+heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande
+silverpengarna.
+
+--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du
+reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång,
+att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till
+Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt,
+så säg mig ...
+
+Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det
+skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av
+mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till
+slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha
+likviderat oss emellan sedan ... och ...
+
+Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den
+halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där
+pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om
+varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel;
+och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att
+till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är
+olidligt.
+
+Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet,
+människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?
+
+--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns
+saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå
+i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar
+för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet
+för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så
+fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta
+och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin
+lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte
+därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack,
+mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt
+för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.
+
+Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa,
+mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i
+ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken,
+och den glimmade överjordiskt.
+
+Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de
+där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han
+helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan
+riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat
+rätt, Sara.
+
+Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen
+slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två
+adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa
+fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och
+nalkades dörren.
+
+Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och
+tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med
+det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen,
+under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i
+dagboken.
+
+--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det
+inte behövas.
+
+Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
+
+Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte
+nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.
+
+Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt
+pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan
+ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville
+besvära polisen med att skriva nytt pass.
+
+--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser
+anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr
+sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina
+egna.
+
+Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen
+till Fellingsbro, så är det gjort.
+
+--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.
+
+Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick
+Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
+
+--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om
+jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det
+inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin
+malaga.
+
+Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.
+
+--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är
+från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag
+vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket;
+men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från
+Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes
+släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr
+sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att
+ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...
+
+Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga
+huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom
+tydligt om hans egenskap av underofficer.
+
+Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom
+efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
+
+Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant
+upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.
+
+Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan,
+och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i
+sin tankspriddhet på att köra fast.
+
+--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.
+
+Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl.
+Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av
+ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra
+tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och
+hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen,
+som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt
+ner och håll käften! röt sergeanten.
+
+Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en
+ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen
+teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna
+hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan
+fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert
+månne var riktigt ond?
+
+När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje,
+att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades
+inget svenskt ord.
+
+Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och
+således inte vidare att behandla.
+
+Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av
+mig hatten.
+
+Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han
+väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre
+sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig
+med sin långa oklippta svans på kängorna.
+
+--Det har jag inget emot, han dammar av dem.
+
+Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i
+eftersitsen?
+
+--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som
+det är?
+
+Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte
+oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.
+
+--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga
+gator.
+
+Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill
+tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?
+
+--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas:
+och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste.
+Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett
+par slag över handen.
+
+Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi
+stiger ur.
+
+--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?
+
+Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott
+faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
+dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.
+
+Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
+vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre
+delen av vagnen.
+
+--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på
+huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte
+farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att
+försöka en lur på den.
+
+Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt
+den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och
+sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller
+jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du
+emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.
+
+Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för
+att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter
+fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att
+stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte
+hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till
+marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan
+att stå.
+
+Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du
+rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping
+har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.
+
+--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till
+Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm?
+Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd
+är ganska vacker?
+
+Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?
+
+--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?
+
+Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så
+sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken
+hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag
+har låtit bära upp dem på vinden.
+
+--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit
+längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve
+Hermansons egendom.
+
+Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg,
+är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så
+fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i
+skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det
+gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen
+glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty
+det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka,
+Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja,
+och låtit sätta i åt dem.
+
+Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade
+med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till
+något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till
+hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro
+inte är överdrivet skön.
+
+--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund,
+sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en
+ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.
+
+For upp? sade hon.
+
+--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser?
+Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?
+
+Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den
+utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade
+den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms
+Riddarholme.
+
+--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och
+städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?
+
+Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här
+vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i
+Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan
+betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på
+gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista
+på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i
+Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över
+utantill i går afton, innan jag somnade.
+
+Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil.
+Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går
+afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du
+sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade,
+sade han högt och med en syrlig blick.
+
+Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt.
+Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur
+mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag
+tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.
+
+Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert.
+Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa
+lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till
+drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund,
+vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort
+och ned ur sitsen med dig!
+
+Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt
+och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade
+han.
+
+Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där
+främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är
+nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road
+av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger
+jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över
+vagnen, så sätter vi oss i den.
+
+Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order.
+Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då
+och då åt vissa pikar, som hon begrep.
+
+Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev
+genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin
+hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt
+skaldens uttryck.
+
+I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna
+hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade
+förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt
+landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården
+emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass
+genom sitt staket utmed vägen.
+
+Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt
+upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn
+och stolar. Ã…nyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men
+pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte,
+ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände
+sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade
+oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket,
+utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte
+återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben
+ingenting annat än vägen och dem.
+
+
+
+
+Sjätte kapitlet
+
+  _Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,
+  nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...
+  Vad ryser du för, Sara?
+  sade han högt_
+
+
+Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det
+de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden
+yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var
+ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och
+tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften
+blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i
+faggorna att tala.
+
+Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par
+minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!
+
+Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.
+
+Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om
+fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.
+
+Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar,
+skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.
+
+Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade
+upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om
+nätterna, att du drömmer?
+
+--Jojo, vad det händer.
+
+Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan
+du var ett litet barn?
+
+--Jag? jag drömde i Arboga i natt.
+
+Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?
+
+Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de
+såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon
+med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.
+
+Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt,
+men väl förut.
+
+--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en
+drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.
+
+Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även
+då dina bägge händer så här sammanknäppta?
+
+--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå,
+tillade hon tyst och nästan innerligt.
+
+Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå
+vad, och inte att du var på landet heller ...
+
+--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag
+var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde
+krita ...
+
+Pah ...
+
+--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i
+samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig
+därunder.
+
+Och jag malde väl också krita?
+
+Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det,
+liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt,
+hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper,
+Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera
+underofficer, än du verkligen är.
+
+Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han
+gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter.
+Hon drog sin hand tillbaka ur hans.
+
+--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv),
+och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst
+att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar
+sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst
+så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa
+förtret.
+
+Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid
+fortfor hon:
+
+--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper
+jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.
+
+Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på
+väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans
+ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte
+att komma in i hennes egna tankegångar.
+
+En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört
+ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går;
+men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...
+
+--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman
+Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela
+levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där
+frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då?
+och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att
+en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till
+riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.
+
+Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?
+
+--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min
+mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat
+hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag
+säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig
+för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken
+återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och
+slutligen ond och alldeles befängd ... usch!
+
+Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi
+har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?
+
+--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig.
+Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan
+ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är
+onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet
+jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad
+täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit
+till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå,
+att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på
+vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så,
+att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte
+gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och
+det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna
+dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än
+jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag,
+såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet
+mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå
+inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en
+fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina
+vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare,
+så säg så gärna ifrån strax.
+
+Stor och grandios paus.
+
+--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag
+sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella
+saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i
+förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och
+erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i
+hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl
+bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.
+
+Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och
+han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är
+jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden
+inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far
+och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller
+inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare
+eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således
+underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket
+om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att
+berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad
+ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande
+... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara;
+men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för
+det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag
+är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna
+likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan
+längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att
+stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och
+hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag
+därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på
+kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles
+är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i
+världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill.
+Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel
+på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen,
+om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre
+är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har
+ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan
+lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag
+reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till
+Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa
+... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det
+närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med
+vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar
+härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig
+gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre
+sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag
+efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i
+Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag
+likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte
+särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur
+dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när
+det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi
+sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du
+brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du
+skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket
+smak för att vår och sommar plantera blommor ...
+
+--I kruka?
+
+Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk,
+om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför
+inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?
+
+--Vita levkojor?
+
+Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste
+likväl ...
+
+--Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas,
+Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas
+nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre
+inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en
+gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre
+förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har
+levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag
+får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och
+Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig,
+när jag tänker på den färd, jag där skall föra.
+
+Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och
+inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan
+om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att
+fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.
+
+--Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är
+det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en
+gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där
+vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...
+
+Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon
+likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
+
+--Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det
+är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har
+jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande
+härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de
+pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en
+kan inte stå ut med allt.
+
+Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?
+
+--Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit
+sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den
+förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min
+stackars mor mår, när jag kommer ned.
+
+Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det
+bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa,
+vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända
+till Lidköping?
+
+--Ah!
+
+Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig
+genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min
+andel i skjutsen ...
+
+Det förstås.
+
+--Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i
+ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under
+och limmat ihop sidorna på.
+
+Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på
+vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.
+
+--Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du
+allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad,
+så skils vi ... redan där.
+
+Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på
+sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja
+själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin
+ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt
+slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken
+ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika
+flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade
+släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in
+dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är
+av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker
+dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen;
+han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så
+att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga
+sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således
+inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om
+de haft lust.
+
+Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter
+vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan:
+Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade
+Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva.
+Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag
+sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.
+
+Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med
+alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått
+och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur
+ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till
+Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.
+
+Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock
+resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty
+nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga
+och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in
+i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen,
+såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på
+Mälaren och de övriga fem till lands.
+
+Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en
+natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.
+Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon,
+ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta
+innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha
+sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var
+således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle,
+som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?
+
+Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa,
+att resan dragit ut sina sex dagar.
+
+Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast
+belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten
+över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt
+liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden,
+bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den
+lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen,
+när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den
+långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och
+nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens,
+inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom
+den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från
+förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de
+mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med
+deras vajande löv.
+
+Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i
+Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna
+ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.
+
+Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
+Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas
+skall och bör därför, att vad som följer berättas.
+
+Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt
+Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar
+förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog
+emot trötta resande.
+
+De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men
+sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och
+vacker, göra en lustvandring i staden.
+
+Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte
+just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon
+språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes
+hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i
+blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för
+nästan allt vad Albert ville.
+
+Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon
+följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin
+promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick
+bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg
+Tidan.
+
+Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns
+aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt
+med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter
+Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter
+också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika
+stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till
+skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig
+just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och
+hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...
+
+Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon
+knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen,
+vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg
+stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern,
+att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga,
+vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.
+
+Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du
+är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på
+dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge
+och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr)
+betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i
+gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.
+
+Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
+vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och
+långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men
+klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:
+
+--Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?
+
+Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.
+
+--Men om deras far och mor ...
+
+Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid
+finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått
+i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar
+... Albert ...
+
+--Dött?
+
+Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och
+lät barnen gå där.
+
+--Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
+
+Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
+mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag
+är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast
+mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet,
+och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en
+möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och
+tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig
+själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert.
+Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en
+rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en
+annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden.
+Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge
+den över mig.
+
+Albert teg: han klappade barnen på hjässan.
+
+--Ack, du tycker om små barn! utropade hon.
+
+Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar,
+Sara, var ogif ...
+
+--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar
+dem.
+
+Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i
+stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.
+
+--Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt
+... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst,
+som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.
+
+Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?
+
+--Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller
+inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot
+annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat,
+Albert.
+
+Men en skillnad är det ...
+
+--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att
+om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara
+därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat
+dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta
+händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas
+de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas
+umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir
+liksom djävlar.
+
+Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv
+brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.
+
+--Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du
+fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på
+gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga
+människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror
+jag.
+
+På det sättet prövas människorna, Sara.
+
+--Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl,
+tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i
+kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med
+människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet
+själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.
+
+Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete,
+raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han
+umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade
+han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv,
+varken god eller ond.
+
+För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
+famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på
+gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och
+på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna
+efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare,
+musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga
+sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild.
+Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt
+okonstlade är likafullt någonting.
+
+--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
+ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen
+åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och
+han tog Sara Videbeck under armen.
+
+Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm,
+Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner
+mina kinder glöda.
+
+Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det
+majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig
+böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till
+tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården.
+
+Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också
+lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om
+resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de
+komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig,
+vacker, glad kammare.
+
+Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade
+ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de
+ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?
+
+--Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan
+bestämma det andra.
+
+Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade
+Albert.
+
+--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och
+har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och
+du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.
+
+Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka
+överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han
+däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han.
+Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada
+och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.
+
+
+
+
+Sjunde kapitlet
+
+  _Men det säger jag, att om du sedan far omkring
+  något, det har jag inget emot. Och jag vill
+  inrätta mig hemma alldeles ensam.--
+  Glömma? om du sprang upp nu, och
+  sprang ut, och reste till Solle
+  brunn i natt, skulle du
+  glömma mig för det?_
+
+
+När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick
+Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som
+tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida?
+sade hon, likväl med en halv röst.
+
+Vart, menar du?
+
+--Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån
+Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?
+
+Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till
+det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten.
+Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och
+Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika
+av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till
+Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten,
+och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde
+jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen?
+
+--Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?
+
+Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ...
+
+--Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?
+
+Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa
+dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en
+trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större
+rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det
+måhända snart nog, ifall din mor ...
+
+--Allt detta vill du verkligen se?
+
+Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många
+resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och
+kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals
+regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla
+dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få
+hyra av dig de där smårummen en trappa upp?
+
+--I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess.
+Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!
+
+Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som
+sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och
+beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett
+av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen,
+för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.
+
+--I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår
+inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt
+krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans
+ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon
+berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi,
+ingen satir på hans läppar.
+
+Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga
+mitt yrke.
+
+--Men om jag hyr rummen?
+
+Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.
+
+--Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?
+
+Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att
+uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan
+tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är
+lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som
+därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna
+förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar
+jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig:
+kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag
+ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara
+dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte,
+hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt
+arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl
+vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med
+inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ...
+kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det.
+
+--Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det
+ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...
+
+Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom
+sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har
+tänkt på detta ... under dessa dagar ...
+
+--Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli
+vår högsta angelägenhet.
+
+Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket
+nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt
+och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt
+håller av varann.
+
+Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet
+vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först.
+
+Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet,
+betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller
+av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det,
+Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en
+hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav
+följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och
+penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill
+inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår
+du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu,
+eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det.
+Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte
+allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om
+för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då
+gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden
+skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag
+finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av
+dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som
+kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore
+ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle
+finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv
+bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för
+oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället
+krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till
+själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller
+kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla
+eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så
+en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av
+plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än
+jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta
+tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå
+avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du
+aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen
+räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli
+ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med
+fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur
+gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan
+finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade,
+skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du
+ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra
+saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i
+alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas
+vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre
+retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också
+jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu
+olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma
+ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag
+talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid
+att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes
+tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli
+odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart
+outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man
+sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan
+ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i
+boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om.
+Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte
+det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och
+jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så.
+Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det
+vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd
+och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
+och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt
+annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för
+oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå
+kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör
+förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa
+den.
+
+Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är
+bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara
+... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du
+anfört?
+
+--Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds
+hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då
+intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann
+och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk
+väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra
+angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste
+vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva,
+göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa
+fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med
+varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan
+fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra
+kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte
+med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som
+inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men
+människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och
+bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till
+helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina
+underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla
+frihet med dig, och ...
+
+I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv
+och olycka finns i alla hus.
+
+--I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever
+bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa,
+vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta
+drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid
+hjälper där det finns.
+
+Hoplästa? vad menar du med det?
+
+--Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till
+intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla
+andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga.
+Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så
+fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...
+
+Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par
+exemple, som brukas när två ...
+
+Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon,
+knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar
+böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte
+nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är
+signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O
+min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller
+svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett
+tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till
+sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant,
+som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte
+avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar,
+nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att
+göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad
+uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så
+går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till
+själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och
+till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i
+världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man
+läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert!
+inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det.
+Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det
+man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt,
+inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och
+skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar
+aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i
+ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter
+stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan
+hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas
+också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i
+själva grunden av läsningen.
+
+Nå, men så skadar den åtminstone inte.
+
+--Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte
+duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår
+man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra,
+bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar
+jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner
+så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada.
+Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det
+kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.
+
+Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?
+
+--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som
+om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket
+magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt
+intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax
+därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som
+jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty
+jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och
+inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos
+mig på den sandiga stygga vägen.
+
+Blott på vägen?
+
+Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän
+de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha
+mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte
+sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända
+bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta,
+med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte
+sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg
+han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt
+det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var
+borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som
+förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet,
+den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet,
+varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om
+han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till
+övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans
+ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta
+kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det
+allenast älskvärdhet, tänkte han.
+
+Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?
+
+--Jag undrar, om det kan vara långt dit?
+
+Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen.
+
+--Blott på vägen?
+
+Nej framme ... om ...
+
+--Albert!
+
+Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av
+inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt
+i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli
+ful? Det syns mig omöjligt ...
+
+--Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det
+tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir
+gammal, så ... även utan att plågorna tar.
+
+Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon
+och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och
+hänrycks.
+
+--Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.
+
+Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en
+god, livlig och verksam ande bor i dem. SÃ¥ tror jag, Sara.
+
+--Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.
+
+Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag
+skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över
+ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss
+kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle?
+
+--Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i
+nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag
+hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev
+jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle
+vilja skänka mig något?
+
+Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor,
+har vi inte redan då våra medel gemensamma?
+
+--Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i
+penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som
+du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du
+hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall
+jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig
+bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och
+oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det
+på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn,
+den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor
+och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt
+fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med
+varann.
+
+Kan då aldrig människor hushålla ihop?
+
+--De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med
+den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter
+rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat
+rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad
+och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en
+sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det
+är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som
+älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar
+varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med
+kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att
+låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir
+redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig,
+vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så
+kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan
+hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj
+skörare. Det kan jag förstå.
+
+På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att
+bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?
+
+--Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick,
+långt ifrån smärtsam.
+
+Det måste jag. Jag kan inte undvika det.
+
+--Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som
+jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du
+stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt
+välkommen!
+
+Men herre min Gud ...
+
+--På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla
+dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt
+att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa,
+Albert, så skall jag också slippa se dig då.
+
+Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen?
+man kan hitta på att glömma varann?
+
+--De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer
+varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans
+minne, såsom man kommer ihåg fulslag.
+
+Hu då!
+
+--Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de
+lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.
+
+Du är dock en läserska!
+
+--Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera
+om.
+
+Men kan inte bäggedera vara nära?
+
+--Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping
+vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring
+något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles
+ensam.--Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till
+Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?
+
+Sara, du skulle stå framför mig jämt!
+
+--Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro
+skull!
+
+Tillåt mig att dröja litet.
+
+--Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som
+glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de?
+Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag
+du skall vara borta över halva året, det tillstår jag.
+
+Du andas så ljuvt!
+
+--Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det
+händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan
+komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls
+hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ...
+
+Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om
+jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så
+skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din
+bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om
+jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid
+din säng.
+
+--Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig,
+hon förstår det bättre.
+
+Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv
+blev sjuk?
+
+--Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig
+natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och
+skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om
+en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger
+till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller
+fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande,
+sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv,
+Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att
+du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...
+
+Gud! vad menar din underfulla uppsyn?
+
+--Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick
+ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna
+hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...
+
+
+
+
+Ã…ttonde kapitlet
+
+  _Se dig omkring och var glad i uppsynen!
+  Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du
+  åker fram på gatan, varannan flicka
+  må stanna och tänka: kors,
+  en så vacker officer
+  där far!_
+
+
+Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även
+här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och
+viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt:
+Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till
+Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen
+därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.
+
+Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra
+Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker
+fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge
+resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt
+Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom
+norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi
+kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...
+
+Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr,
+fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera?
+
+--Vilken hon?
+
+Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.
+
+--Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett
+henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag
+önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster
+Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på
+mellanstunder.
+
+--Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ...
+
+--Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt
+Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så.
+Vilkendera skall vi ta?
+
+Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på.
+
+--Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen
+i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.
+
+Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog
+att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.
+
+Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
+hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men
+märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på
+henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som
+Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta
+glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten
+över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.
+
+--Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett
+par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten
+beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i
+fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en
+knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det
+inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt
+kunna sköta dig och de di ...
+
+Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han
+fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor
+inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det
+såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all
+inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må
+hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste,
+det vill jag bestämt!
+
+Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga
+så.--Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord.
+Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat
+högt och förrått sina innersta tankar?
+
+--Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
+till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.
+
+Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?
+
+--Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men
+du svarar mig inte?
+
+--PÃ¥ vad skall jag svara?
+
+Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?
+
+--Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.
+
+Vad?
+
+--Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med
+vad du grubblade på nyss förut ...
+
+Vad? om yrket?
+
+--Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror,
+Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl
+ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer,
+sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta
+sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger
+ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med
+bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och
+det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta
+fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i
+Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter
+... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.
+
+Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke
+... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag,
+likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill
+förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna
+vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i
+Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt
+mig de rätta orden! Han tog hennes hand.
+
+Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av
+historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo,
+på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig,
+geografi!
+
+Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och
+till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa
+heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med
+Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka,
+Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!
+
+Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den
+åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern
+över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka,
+gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en
+fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och
+oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet
+vid nordanstorm är detta fruktansvärt.
+
+I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att
+få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.
+
+För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den
+besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar
+kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står
+på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var
+således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast
+förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar
+sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och
+enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne;
+är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig
+tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi
+knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så
+nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
+
+Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert
+såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde,
+utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande,
+gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit
+ensamma hela tiden.
+
+Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra;
+men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är
+mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra,
+jag går ensam.
+
+Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.
+
+--Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du
+ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag
+vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
+
+Även jag vill se henne.
+
+--Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din
+anblick. Det vill jag inte.
+
+Min Gud! vad säger du?
+
+--Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle
+uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle
+skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag
+skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall
+bli ...
+
+Ha!
+
+--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och
+du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla
+dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i
+Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron,
+som vi talat om, över Lidan ... den där, du.
+
+Ha!
+
+--Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty
+skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram,
+samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen:
+kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster.
+Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När
+du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så
+ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra
+saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter
+kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker:
+du känner väl dem åtskils?
+
+Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.
+
+--Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk
+dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker
+åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken
+hämta det.
+
+Vad som inte är ditt, det är mitt!
+
+--Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall
+du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka,
+att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för
+... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i
+uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på
+gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer
+där far!
+
+Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av.
+Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående
+ressällskap.
+
+--Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl.
+Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara
+Videbeck gick ensam.
+
+Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes
+boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i
+långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där
+fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade
+nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna
+skygestalterna.
+
+Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon
+sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor
+till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt
+samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon
+undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick
+förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här
+stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant
+hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad
+och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll,
+gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar
+en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
+
+Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att
+dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och
+utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor!
+får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och
+drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det
+sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla
+orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.
+
+De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den
+tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att
+fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände
+sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning,
+kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa
+efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande:
+att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon
+nedsänktes, det var en nödvändighet.
+
+Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag
+då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ...
+hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton
+ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På
+Bodarne, svarade hon sig själv.
+
+Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den
+senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig
+överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen
+så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad
+... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon
+har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men
+är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.
+
+Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i
+sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och
+minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till
+kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden,
+så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd
+till dess sista märkbara ögonblick.
+
+Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man
+ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick
+omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på
+verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt
+utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas
+ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet,
+insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit
+hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan
+befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande
+steg även försökte att våga sig ditin.
+
+Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i
+vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare
+till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog
+sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom
+den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder.
+En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp
+handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.
+
+Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen;
+tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot
+blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor!
+min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne
+här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har
+uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag
+lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse!
+
+Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle
+den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med
+omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad
+var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här
+under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön
+bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med
+mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann
+plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i
+sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över
+blommorna.
+
+Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera
+än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet
+fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna
+ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy,
+fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
+
+Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa
+upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och
+väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan,
+hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och
+så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta
+fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av
+... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl
+inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade
+redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även
+nu, och han fann sig ensam.
+
+Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel
+och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde
+en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne
+med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade
+han och såg vild ut.
+
+Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan
+undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag
+begärde? röt han.--Ja, herre.--Så låt det gå fort, medan jag sitter här
+och väntar!--Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon
+stött och gick ut med en liten fnurr.
+
+Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha
+hört på den utgångna flickan.
+
+Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty
+tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen
+till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!
+
+Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt
+att skållas.
+
+--Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?
+
+--Nej, det behövs inte mer än en sådan.
+
+Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte
+sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?
+
+--Det rör mig inte.
+
+Du är dock f-n given.
+
+--Skall det vara en kopp till?
+
+Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet,
+jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!
+
+--Skall den drickas på sängen?
+
+Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se
+mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda
+emellertid.
+
+En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud,
+och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var
+ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes
+händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.
+
+Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom
+sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra
+beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
+
+Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna.
+Han gick trappan upp.
+
+Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom
+fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.
+
+Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt
+gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men
+långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen
+invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
+
+Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i
+källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv,
+men utan värde för sergeanten.
+
+Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen
+förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att
+sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans
+sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han
+aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass
+karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.
+
+Obegripligt! tänkte han.
+
+Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som
+uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel
+att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora,
+mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden
+i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse
+vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt
+begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka
+blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför
+glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl
+genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en
+stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.
+
+Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med
+anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen,
+som skulle hyras ...
+
+Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa
+ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att
+budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat,
+och att hon visst inte vågat ...
+
+--Varifrån var budet?
+
+Från Videbeckskan.
+
+--Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just
+kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket
+grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).
+
+Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty
+Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände
+riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
+
+--Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte
+veta något i går?
+
+Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de
+kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de
+beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän
+nu på morgonen klockan sju.
+
+--Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart.
+Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!
+
+Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset.
+Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och
+hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.
+
+Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av
+gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna,
+det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft
+sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna
+under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan,
+modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så
+tankfull, att han gick utan all eftertanke.
+
+Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock
+välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack
+till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.
+
+Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han
+steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen
+stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs
+doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men
+hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för
+ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.
+
+En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd,
+en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Ã…ter skar det i hans
+hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur
+skulle han begynna? Slutligen stammade han:
+
+--Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...
+
+Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.
+
+Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i
+herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över
+första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han
+ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra,
+sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran?
+
+Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så
+god ...
+
+Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag
+kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.
+
+Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så
+god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste
+dörren.
+
+Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum
+likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det
+skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst
+har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med
+ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och
+det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den
+som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om
+dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga,
+då ...
+
+Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid
+anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt
+leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över
+bröstet. Kinderna vita.
+
+Jag har sorg, som du ser, sade hon.
+
+Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.
+
+Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta
+av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och
+pupillerna glänste. Albert! sade hon.
+
+Han svarade inget: blott såg.
+
+Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem
+mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur
+jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i
+dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an,
+Albert?
+
+Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta
+svar: Det går an.
+
+
+
+
+Noter
+
+
+Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
+sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk
+blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna
+helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han
+yttrade ingenting.
+
+Var det inte mera? utbrast herr Hugo.
+
+--Nej, inte nu.
+
+Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del
+förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det
+är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa
+den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att
+det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att
+saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet
+numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och
+utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha
+kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
+ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?
+
+Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan
+eller aldrig förstod.
+
+Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll
+sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det
+församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.
+
+Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som
+tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och
+bad om ordet.
+
+Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.
+
+Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om
+"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes
+första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång
+kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En
+vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så
+som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt
+en ingress framför ...
+
+--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag
+inte hört i dag?
+
+Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter
+vad jag tror.
+
+--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den?
+Eller kanske du, min Richard?
+
+Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte
+vidare.
+
+--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska
+studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går
+an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.
+
+Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?
+
+--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle
+föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
+lilla sällsynta bok.
+
+Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?
+
+Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med
+glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa
+högt?
+
+--Ja visst, min bästa vän!
+
+Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före
+själva stycket:
+
+  Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och
+  hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt
+  oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera
+  ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra:
+  så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så
+  stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss
+  kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd
+  tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss
+  nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi
+  själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att
+  träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande,
+  kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän
+  ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till
+  hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men
+  döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja,
+  allt efter som vi skynda framåt.
+
+  Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte
+  hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har
+  då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
+  själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det
+  oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo,
+  frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
+  annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.
+
+  Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i
+  fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen,
+  som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som
+  alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är
+  det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa
+  anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av
+  fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien
+  kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare,
+  i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt
+  räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd
+  däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom
+  namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda,
+  hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är
+  jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda
+  inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar
+  dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara
+  vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.
+
+  Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man
+  gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och
+  sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.
+
+  Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella
+  intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så
+  länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva
+  verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och
+  oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning
+  goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han
+  skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på
+  jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i
+  årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt?
+  ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock
+  äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att
+  vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av
+  himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så
+  mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig
+  olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla
+  institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av
+  det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt
+  mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
+  omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak
+  något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa
+  mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan
+  det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder
+  blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i
+  sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott
+  sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap
+  med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars
+  alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har
+  trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man
+  därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
+  _enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens
+  sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
+  långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för
+  personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda
+  välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden,
+  oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom
+  avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed
+  en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste
+  sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är
+  människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
+  och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något
+  särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_
+  åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke
+  dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges
+  harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt,
+  eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig
+  martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna
+  samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och
+  yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort
+  ett slut: allenast vi följde honom!
+
+  Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller
+  ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig,
+  om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan
+  skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna
+  själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste
+  suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är,
+  med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver:
+  exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst
+  över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är
+  rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst,
+  just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt
+  kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man
+  kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter,
+  bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om
+  människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina
+  håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att
+  filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det
+  är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i
+  äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om
+  människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
+  sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra
+  upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
+  minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
+  tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för
+  mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i
+  samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för
+  filosofin, när den en gång blir.
+
+  Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om
+  en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt
+  hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del
+  ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör
+  fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men
+  det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför
+  ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de
+  säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första
+  hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar
+  så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet.
+  Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen.
+  Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon
+  annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här
+  vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa,
+  vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
+  blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med
+  själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men
+  inte att beröras.
+
+Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_.
+
+--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag
+herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör
+ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?
+
+Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
+konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en
+komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk
+hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an",
+liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är
+tendenspjäser.
+
+--Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så,
+och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?
+
+Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav,
+att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med
+"tendens".
+
+--På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet
+blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i
+världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.
+
+Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
+förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
+om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till
+innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som
+yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är
+fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill
+säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra
+dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må
+vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
+dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man
+uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för
+lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan
+dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen
+inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas
+av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt
+med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen
+eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att
+yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför
+stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar
+sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där
+inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom
+ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande
+och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed
+förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
+kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på
+vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en
+eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något
+tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så
+narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens
+fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att
+lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_,
+där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas
+skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en
+avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det
+reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör
+satsframställning och systemskildring saken.
+
+--Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av
+huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte
+kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
+såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken
+äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
+trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
+hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
+Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
+intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen
+människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår
+rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till
+"ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.
+
+Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild
+egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
+innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma
+romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av
+missförstånd eller grumligt begrepp om saken.
+
+--Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt
+på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller,
+såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika.
+Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar?
+
+Utan tvivel.
+
+--Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
+helst de låter höra sig?
+
+Gudbevars.
+
+--Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på
+allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya
+idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor
+del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner
+sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning,
+innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än
+man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan
+fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
+medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa
+känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla
+överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt
+mig själv.
+
+Onekligen.
+
+--Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju
+alltid goda lärdomar?
+
+De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika,
+antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
+ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och
+händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett
+tankesystem.
+
+--Hm. Jag begriper.
+
+Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna
+verka mäktigt och lärorikt.
+
+--Nå, än tendensromanen?
+
+Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är
+sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren
+vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan
+visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den
+lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen
+att aldrig dö.
+
+--I sanning, min herre ...
+
+Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari
+han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
+Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att
+tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den
+ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
+hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer
+till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
+misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill
+säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner,
+nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta
+där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte
+personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör
+åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner
+för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren.
+Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt
+må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses.
+Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall
+man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är
+ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara
+instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och
+lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast
+_där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna,
+varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i
+stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när
+vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna.
+Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och
+riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och
+personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska
+lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta
+papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer,
+reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa
+personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser
+gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar
+inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och
+instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett
+konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det
+är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på
+vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte
+sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just
+däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt
+sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom
+vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst
+och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra
+tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
+sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller
+vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar
+kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci
+communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv;
+enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av
+reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen
+vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
+romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
+lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
+eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför
+skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på
+sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men
+romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med
+undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår
+an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda
+avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och,
+vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem.
+
+--Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg
+upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade
+aftonen avslutad.
+
+Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur
+salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs.
+Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.
+
+--Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du
+skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa
+gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat
+förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några
+fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både
+höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
+avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
+Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den
+största längtan.
+
+Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?
+
+--Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört
+därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor?
+
+Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna?
+
+--Ganska möjligt att de heter så.
+
+Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men
+för det mesta sker händelserna i andevärlden.
+
+--I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så
+skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden,
+mina barn!
+
+Farväl, farväl tills vi råkas!
+
+
+SLUT
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***
diff --git a/14670-h/14670-h.htm b/14670-h/14670-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..6de6cd3
--- /dev/null
+++ b/14670-h/14670-h.htm
@@ -0,0 +1,4662 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN"
+    "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd">
+
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+  <head>
+    <meta name="generator"
+    content="HTML Tidy for Linux/x86 (vers 1st November 2002), see www.w3.org" />
+    <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=UTF-8" />
+
+    <title>The Project Gutenberg eBook of Det g&aring;r an, by Carl Jonas Love
+    Almqvist.</title>
+
+    <style type="text/css">
+/*<![CDATA[  XML blockout */
+<!--
+    P {  margin-top: .75em;
+         text-align: justify;
+         margin-bottom: .75em;
+         }
+    H1,H2,H3,H4,H5,H6 {
+         text-align: center; /* all headings centered */
+         }
+    HR { width: 33%;
+        margin-top: 1em;
+        margin-bottom: 1em;
+       }
+    BODY{margin-left: 10%;
+         margin-right: 10%;
+        }
+    .linenum  {position: absolute; top: auto; left: 4%;} /* poetry number */
+    .note     {margin-left: 2em; margin-right: 2em; margin-bottom: 1em;} /* footnote */
+    .blkquot  {margin-left: 4em; margin-right: 4em;} /* block indent */
+    .pagenum  {position: absolute; left: 92%; font-size: smaller; text-align: right;} /* page numbers */
+    .sidenote {width: 20%; margin-bottom: 1em; margin-top: 1em; padding-left: 1em; font-size: smaller; float: right; clear: right;}
+
+    .poem             {margin-left:10%; margin-right:10%; text-align: left;}
+    .poem br          {display: none;}
+    .poem .stanza     {margin: 1em 0em 1em 0em;}
+    .poem span        {display: block; margin: 0; padding-left: 3em; text-indent: -3em;}
+    .poem span.i2     {display: block; margin-left: 2em;}
+    .poem span.i4     {display: block; margin-left: 4em;}
+    .poem .caesura    {vertical-align: -200%;}
+div.center     {text-align: center}
+    // -->
+    /* XML end  ]]>*/
+        </style>
+  </head>
+
+  <body>
+<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***</div>
+
+    <h2>CARL JONAS LOVE ALMQVIST</h2>
+
+    <h1>Det g&aring;r an</h1>
+    <hr style='width: 65%;' />
+
+    <div class="center">
+      <a href='#Forsta_kapitlet'><b>F&ouml;rsta kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Andra_kapitlet'><b>Andra kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Tredje_kapitlet'><b>Tredje kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Fjarde_kapitlet'><b>Fj&auml;rde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Femte_kapitlet'><b>Femte kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Sjatte_kapitlet'><b>Sj&auml;tte kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Sjunde_kapitlet'><b>Sjunde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Attonde_kapitlet'><b>&Aring;ttonde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Noter'><b>Noter</b></a><br />
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Forsta_kapitlet" name='Forsta_kapitlet'></a>
+
+    <h2>F&ouml;rsta kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>Ett intagande och m&auml;rkv&auml;rdigt mellanting!</i><br />
+      <i>Lantflicka inte, bondflicka alls inte</i><br />
+      <i>&mdash;men inte heller riktigt</i><br />
+      <i>av b&auml;ttre klass</i><br />
+    </div>
+
+    <p>En sk&ouml;n torsdagsmorgon i juli m&aring;nad str&ouml;mmade mycket folk
+    f&ouml;rbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utf&ouml;r backen emellan
+    Kammarr&auml;tten och Statskontoret, f&ouml;r att i r&auml;ttan tid hinna ned till
+    M&auml;larstranden, d&auml;r &aring;ngb&aring;tarna l&aring;g. Alla hastade till
+    Yngve Frey, sprang &ouml;ver landg&aring;ngen med snabbhet, ty tiden till avresan var
+    redan slagen, och &aring;ngb&aring;tskaptenen kommenderade "fr&auml;mmande fr&aring;n
+    bord!"</p>
+
+    <p>De fr&auml;mmande tog d&auml;rf&ouml;r ett snabbt avsked av sina bortresande
+    v&auml;nner och gick tillbaka till stranden. Landg&aring;ngen drogs in och
+    &aring;ngb&aring;ten lade ut. Efter n&aring;gra minuter var den l&aring;ngt borta
+    p&aring; vattnet.</p>
+
+    <p>"F&ouml;rg&auml;ves! det &auml;r f&ouml;r sent, min fru!" muttrade en och annan
+    resande skalkaktigt mellan t&auml;nderna, d&aring; ett &aring;ldrigt fruntimmer
+    s&aring;gs komma ned p&aring; Riddarholmsstranden, och med n&auml;sduksviftningar och
+    h&auml;ftiga &aring;tb&ouml;rder gav tillk&auml;nna, att hon var en passagerare, som
+    borde med. Ingen slup fanns tillreds vid landet, och &aring;ngb&aring;ten sj&auml;lv
+    var kommen mitt f&ouml;r Owens, ja, sk&ouml;t pilsnabbt f&ouml;rbi
+    Garnisonssjukhuset.</p>
+
+    <p>Dock v&auml;ckte det en viss, ehuru hastigt &ouml;verg&aring;ende r&ouml;relse hos
+    de resande, d&aring; de h&ouml;rde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifr&aring;n
+    en ung passagererska p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, vilken tycktes f&ouml;r skams
+    skull inte vilja ropa h&ouml;gt, men som man dock f&ouml;rstod p&aring; ett ledsamt
+    s&auml;tt hade blivit skild fr&aring;n en sin sl&auml;kting, troligen ett
+    p&aring;r&auml;knat och f&ouml;r henne angel&auml;get reses&auml;llskap.</p>
+
+    <p>Men man &auml;r ofta s&aring; egoistisk, att man gl&ouml;mmer sin n&auml;sta; och
+    folk, som k&ouml;pt biljetter till salong och akterd&auml;ck, fr&aring;gar inte
+    s&auml;rdeles efter vad som h&auml;nder p&ouml;beln d&auml;rframme p&aring;
+    f&ouml;rd&auml;cket och vid skansen. De "b&auml;ttre" resande utgjordes denna
+    g&aring;ng av &auml;ldre herrar, n&auml;stan allesammans med ledsamma ansikten. De
+    &aring;tf&ouml;ljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den
+    g&auml;ngliga &aring;ldern d&aring; naiviteten f&ouml;rg&aring;tt och &auml;nnu inte
+    eftertr&auml;tts av k&auml;nsla och f&ouml;rnuft. Alla s&aring;dana m&auml;nniskor
+    &auml;r h&ouml;gst egoistiska, och det av begripliga sk&auml;l. De d&auml;r v&auml;l
+    uppfostrade barnen &auml;r vanligen s&aring; ur st&aring;nd att hj&auml;lpa sig
+    sj&auml;lva, att de i varje &ouml;gonblick ropar p&aring; hj&auml;lp: &auml;n har
+    k&auml;ngbandet lossnat &auml;n en handske fallit i sj&ouml;n, &auml;n &auml;r de
+    hungriga, &auml;n t&ouml;rstiga, och hela v&auml;rlden st&aring;r f&ouml;r dem i
+    olag. Deras m&ouml;drar har d&auml;rf&ouml;r mycket besv&auml;r, utom all m&ouml;da
+    de m&aring;ste g&ouml;ra sig med sina egna kroppar, f&ouml;r att komma upp och ned i
+    de tr&aring;nga &aring;ngb&aring;tstrapporna; och familjef&auml;derna, slutligen, de
+    f&ouml;rs&ouml;ker v&auml;l uppmuntra sig med snusning och tidningsl&auml;sning, men
+    &auml;ven detta tyckes knappt f&ouml;rsl&aring;. De kan inte &auml;gna s&aring;
+    mycket uppm&auml;rksamhet &aring;t andra, emedan de har nog att syssla med sitt eget
+    uppr&auml;tth&aring;llande, sina fruar, sina barn; och framf&ouml;r allt m&aring;ste
+    de med stor omtanke &ouml;verl&auml;gga, vad de kan v&aring;ga f&ouml;rt&auml;ra
+    ombord, f&ouml;r att inte bli alldeles kaputt; allt av den naturliga orsaken, att
+    d&aring; sj&auml;lens rena gl&auml;dje, som &auml;r det b&auml;sta l&auml;kemedel
+    emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, &auml;r man st&auml;ndigt
+    &aring;tkomlig f&ouml;r vad som helst, och m&aring;r g&auml;rna illa b&aring;de av
+    vad man &auml;ter, och av vad man l&aring;ter bli att &auml;ta. M&aring;nga herrar
+    h&auml;r hade &auml;nnu l&auml;mningar av koleran i minnet. Inte underligt d&aring;,
+    att var och en blott t&auml;nkte p&aring; sig sj&auml;lv, och med ett allvar i
+    &aring;tb&ouml;rderna, som skulle ha anst&aring;tt en romersk senator, &ouml;verlade
+    begrundade, r&aring;dslog och slutligen, s&aring; vitt m&ouml;jligt var, avgjorde
+    planen f&ouml;r sin mat och &ouml;vriga viktiga omst&auml;ndigheter under resan.</p>
+
+    <p>Om det bland salongspassagerarna funnits n&aring;gon mansperson av yngre och ogift
+    slag, s&aring; hade en s&aring;dan f&ouml;rmodligen haft tid att tycka synd om det
+    stackars fruntimret p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, som blivit skilt fr&aring;n sin
+    moster; &aring;tminstone hade han utgrundat hur hon s&aring;g ut; och fr&aring;gat
+    efter hennes namn.</p>
+
+    <p>Denna g&aring;ng fanns det bland det b&auml;ttre folket p&aring; Yngve Frey ingen
+    dylik mansperson. Men bland f&ouml;rd&auml;ckspassagerarna befann sig en l&aring;ng
+    och vacker underofficer&mdash;ja, utan f&ouml;rbeh&aring;ll sagt, en
+    sergeant&mdash;som, antingen av penningf&ouml;rhinder eller andra orsaker, p&aring;
+    denna resa inte fr&aring;gat efter att vara b&auml;ttre &auml;n d&auml;ckpassabel.
+    Hygglig och st&auml;dad, samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas
+    medlemmar. Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var m&ouml;rka,
+    uppb&ouml;jda och n&auml;stan sk&ouml;na; hans tschakot n&auml;tt nog f&ouml;r att
+    inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i v&auml;sendet gjorde, att de eljest
+    f&ouml;rn&auml;ma och stela herrar-f&auml;derna till&auml;t sig samtala med en
+    person, som tycktes medf&ouml;ra ett tyst l&ouml;fte om att inte stanna inom
+    underofficersgraden, utan med tiden betr&auml;da, om inte en kaptens eller majors,
+    dock en l&ouml;jtnants bana.</p>
+
+    <p>Den unge, hygglige sergeanten hade p&aring; f&ouml;rd&auml;cket varseblivit henne,
+    som skilts ifr&aring;n sin moster; och det v&auml;ckte hans uppm&auml;rksamhet, att
+    hon vid avresan st&aring;tt i en liten n&auml;tt fruntimmershatt av vit kambrik, men
+    efter en stund l&aring;tit hatten f&ouml;rsvinna fr&aring;n huvudet, visande sig i
+    st&auml;llet nu med en silkesschalett &ouml;ver hj&auml;ssan, s&aring;som "jungfrur"
+    bruka. Fr&aring;gades allts&aring;: var denna passagererska mamsell eller jungfru?
+    och, i vilketdera fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?</p>
+
+    <p>Sergeanten, intresserad f&ouml;r henne genom hennes f&ouml;rsta miss&ouml;de,
+    b&ouml;rjade allt mer och mer h&aring;lla sig p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, dit han
+    ocks&aring; r&auml;ttvist h&ouml;rde, och han &ouml;vergav allt mer och mer samtalet
+    med salongsnoblessen. Mig f&ouml;refaller det, sade han till sig sj&auml;lv, att
+    denna vackra flicka &auml;r mamsell&mdash;fr&aring;n n&aring;gon landsort
+    troligen&mdash;och befinner sig p&aring; v&auml;g att fara hem, &aring;tf&ouml;ljd
+    och skyddad av en &auml;ldre sl&auml;kting, men som av sin kaffekopp hindrades att i
+    tid hinna ned till &aring;ngb&aring;ten. D&aring; detta h&auml;nde, bortl&auml;gger
+    flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, s&aring; att hon
+    m&aring; undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens
+    p&aring;s&auml;ttande g&ouml;r hon sig i st&auml;llet till jungfru, i likhet med de
+    &ouml;vriga fyra &agrave; fem jungfrurna h&auml;r framme p&aring;
+    f&ouml;rd&auml;cket, varefter hon som s&aring;dan kan resa fram hela M&auml;laren
+    &aring;tminstone, utan f&ouml;rtal, fast utan moster.</p>
+
+    <p>Grundligt t&auml;nkt, eller inte, f&auml;ste sig likv&auml;l sergeanten vid detta
+    lilla upptr&auml;de. Det f&ouml;rekom honom alltid oavgjort, om flickan var
+    b&auml;ttre eller s&auml;mre folk i sig sj&auml;lv; hon var emellertid ganska
+    n&auml;tt och snygg i sin m&ouml;rkbl&aring; kapott. Den stora silkesduk av fint,
+    ljusr&ouml;tt, sk&auml;rt, n&auml;ra vitt sidentyg, med n&aring;gra smala, gr&ouml;na
+    r&auml;nder h&auml;r och d&auml;r, vilken hon knutit under hakan, och smakfullt
+    ordnat till huckle &ouml;ver sin kam i nacken&mdash;eller, som det fordom kunde ha
+    hetat, sl&ouml;ja&mdash;behagade sergeanten, och kom honom inte att l&auml;ngta
+    tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen f&ouml;r att h&auml;mta
+    upplysning om hennes namn. Efter en stunds &ouml;gnande p&aring; passagerarlistan,
+    befanns hon heta Sara Videbeck, och vara glasm&auml;stardotter fr&aring;n
+    Lidk&ouml;ping. En ovanligt omst&auml;ndlig underr&auml;ttelse p&aring; en
+    &aring;ngb&aring;tspassagerarelista! Men den kom sig d&auml;rav, att hon hade pass
+    med sig, som annars &aring;ngb&aring;tsresande s&auml;llan medf&ouml;r, och att hon
+    &auml;gt ordningssinne nog att &aring;t kaptenen under resan avl&auml;mna sitt pass,
+    till all m&ouml;jlig s&auml;kerhets vinnande f&ouml;r sin person.</p>
+
+    <p>Sergeanten satt i m&aring;nga tankar nere i matsalongen&mdash;m&auml;rk
+    matsalongen! Det &auml;r den, dit f&ouml;rd&auml;ckspassagerare, &aring;tminstone de
+    av tillr&auml;ckligt mod och hurtigt utseende, f&aring;r tr&auml;nga in vid
+    matstunderna. Det var nu ungef&auml;r frukosttid, eller kunde l&auml;tt bli det,
+    ifall man rekvirerade en portion. Sergeanten t&auml;nkte s&aring; h&auml;r. En
+    glasm&auml;stardotter fr&aring;n Lidk&ouml;ping&mdash;det &auml;r en sm&aring;stad,
+    l&aring;ngt, l&aring;ngt bort ifr&aring;n Stockholm. En mamsell? p&aring; s&auml;tt
+    och vis, ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
+    m&auml;rkv&auml;rdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte&mdash;men
+    inte heller riktigt av b&auml;ttre klass. Vad skall en s&aring;dan egentligen anses
+    f&ouml;r? vad kallas? Det &auml;r n&aring;gonting outgrundligt i denna mellansort.
+    L&aring;t se&mdash;tag hit en biffstek!</p>
+
+    <p>Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
+    tankeg&aring;ngar. N&auml;r biffsteken slutats, fortfor han f&ouml;r sig sj&auml;lv:
+    Minsann, f&ouml;r tusan fan, det &auml;r just som jag. Vad &auml;r par exemple jag
+    f&ouml;r en? Inte soldat. Inte officer. Inte s&auml;mre folk, och inte riktigt
+    b&auml;ttre heller. L&aring;t mig se&mdash;dj&auml;vulen&mdash;tag hit porter!</p>
+
+    <p>Efter portern steg sergeanten upp, str&ouml;k sina mustascher i krokar, spottade
+    djupt in i v&auml;nstra salongsh&ouml;rnet, och betalade sin frukost. Hm! t&auml;nkte
+    han, Sara&mdash;Vid&mdash;Vid&mdash;har ingenting f&ouml;rt&auml;rt p&aring;
+    morgonen. Jag har lust att g&aring; upp p&aring; d&auml;ck och se efter om hon kan
+    talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan &auml;ta?&mdash;Sergeantens
+    tankeg&aring;ngar (nu, som f&ouml;rut, litet irrande) slutade inte heller denna
+    g&aring;ng, utan uppl&ouml;stes i en paus. St&ouml;vlarna bes&aring;gs och befanns
+    blanka, tschakoten renborstad och galant. Med tv&aring; elastiska skutt uppf&ouml;r
+    trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart &aring;ter p&aring; d&auml;ck,
+    s&aring;g sig om, och tog sikte p&aring; fartygets f&ouml;rst&auml;v.</p>
+
+    <p>Det f&ouml;rsta hans &ouml;gon d&auml;r f&ouml;ll p&aring;, var en samling
+    dalkullor, st&aring;ende framf&ouml;r de f&ouml;rut omtalade fyra &agrave; fem
+    jungfrurna, bland vilka ett sk&auml;rt huvud ocks&aring; h&ouml;ll sig, samt
+    slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han h&ouml;rde
+    dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gr&ouml;na, r&ouml;da, med namn och
+    minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle k&ouml;pa, men
+    jungfrurna var barska och prutade. Henne, med sk&auml;ra hucklet, h&ouml;rde
+    sergeanten inte just pruta, men han s&aring;g henne med mycken noggrannhet v&auml;lja
+    bland tagelringarna, och slutligen f&auml;sta sig vid en sl&auml;t, svart och vit,
+    utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det sk&auml;ra huvudet
+    nickade bifall, varp&aring; en liten b&ouml;rs&mdash;en pung, stickad av gr&ouml;nt
+    silke&mdash;togs upp ur kapotten, och ett silvermynt visade sig inne i handen,
+    liggande helt n&auml;tt ovanp&aring; handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av
+    Sveriges minsta sort, 12 skilling. Kan du ge mig tillbakars 6 skilling p&aring; denna
+    h&auml;rne? sade en angen&auml;m r&ouml;st, med en v&auml;stg&ouml;tabrytning av det
+    vackrare slaget, och en liten skorrning p&aring; r.&mdash;Sex skilling i l&ouml;st?
+    inf&ouml;ll dalkullan, ack, s&ouml;ta jungfrun det har jag visst inte, men k&ouml;p
+    s&aring; g&auml;rna tv&aring; ringar av mig, s&aring; g&aring;r det j&auml;mnt till
+    12 skilling. K&ouml;p! k&ouml;p!</p>
+
+    <p>Nej nej men! h&ouml;rdes ifr&aring;n det n&auml;tta huvudet. Sergeanten, som stod
+    bakom och blott s&aring;g nacken, hade inte annat m&auml;rke p&aring; att svaret kom
+    ifr&aring;n henne, &auml;n att huvudet h&ouml;jdes fram&aring;t litet.</p>
+
+    <p>Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Till&aring;t, mamsell Vid&mdash;(han
+    hejdade sig)&mdash;till&aring;t, hm, att jag k&ouml;per de d&auml;r tv&aring;
+    tagelringarna av den stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand
+    och tog utan vidare omst&auml;ndigheter de b&auml;gge svart-och-vita ringarna, som
+    kullan h&ouml;ll upp i luften framf&ouml;r jungfrurna, i hopp om handel. Den
+    sk&auml;ra s&aring;g litet f&ouml;rundrad upp p&aring; milit&auml;ren. Men han, inte
+    brydd, tog genast den ena ringen, som hon f&ouml;rut hade valt, gav henne den och
+    sade: Var det inte denna, som mamsell Sar&mdash;hm&mdash;var det inte just den
+    h&auml;r, som behagades? var s&aring; god, tag och beh&aring;ll den. Jag sj&auml;lv
+    beh&aring;ller den andra.</p>
+
+    <p>Flickan s&aring;g p&aring; honom med&mdash;s&aring;som han tyckte&mdash;ganska
+    vackra &ouml;gon. Ringen, som han r&auml;ckte henne tog hon v&auml;l i
+    h&auml;penheten, men d&aring; han f&ouml;rmodade, att hon skulle s&auml;tta den
+    p&aring; fingret, vilket hon sj&auml;lv &auml;mnat den &aring;t, m&auml;rkte han, att
+    hon i st&auml;llet, utan att s&auml;ga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och
+    sl&auml;ppte ringen i sj&ouml;n.</p>
+
+    <p>Prosit sergeant! sade han till sig, d&aring; han varseblev denna r&ouml;relse. Det
+    vill s&auml;ga s&aring; mycket, som att jag &auml;r ordentligt avbiten. Bravo junker!
+    varf&ouml;r skulle jag kalla henne mamsell, d&aring; hon anlagt huckle och vill vara
+    ok&auml;nd? Man kallar en s&aring;dan du, snarare, om s&aring; skall vara: och
+    varf&ouml;r bjuda en obekant flicka en ring? och det p&aring; d&auml;ck? Fy skock,
+    Albert!</p>
+
+    <p>Han gick till den motsatta relingen och kastade &auml;ven den andra tagelringen
+    som han redan satt p&aring; sitt eget finger, i sj&ouml;n. D&auml;rvid spottade han
+    p&aring; salut-kanonen, som l&aring;g n&auml;ra vid. S&aring; spatserade han ett slag
+    &ouml;ver d&auml;cket fram till aktern, och n&auml;r han &aring;ter nalkades
+    f&ouml;rd&auml;cket, ville det sig, att han kom mitt emot den sk&auml;ra ok&auml;nda,
+    som stod och s&aring;g p&aring; maskineriets r&ouml;relse.</p>
+
+    <p>&mdash;Ser du, sade han och h&ouml;ll fram sina h&auml;nder, jag har ocks&aring;
+    kastat min ring i sj&ouml;n. Det var det b&auml;sta vi kunde g&ouml;ra.</p>
+
+    <p>F&ouml;rst ett skarpt m&auml;tande fr&aring;n topp till t&aring;, strax
+    d&auml;refter likv&auml;l ett knappt m&auml;rkbart, men ganska gott leende, en fint
+    sprittande min, som genast f&ouml;rsvann, utgjorde hennes svar. &Auml;r ringen i
+    sj&ouml;n? &aring; d&aring;! tillade hon.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag hoppas en g&auml;dda redan har slukat honom, sade sergeanten.</p>
+
+    <p>Min tog en stor abborre.</p>
+
+    <p>&mdash;N&auml;r nu, &aring;tertog sergeanten och b&ouml;jde huvudet, g&auml;ddan
+    slukar abborren, som jag hoppas snart sker, s&aring; kommer &auml;nd&aring; de
+    b&auml;gge ringarna att ligga&mdash;under samma hj&auml;rta! Det sista utviskades med
+    en &ouml;m dragning p&aring; orden, men som alldeles misslyckades f&ouml;r
+    sergeanten. Flickan v&auml;nde sig tv&auml;rt bort utan att svara, och blandade sig
+    med de &ouml;vriga jungfrurna.</p>
+
+    <p>&mdash;Prosit junker! sade han till sig sj&auml;lv. Avbiten p&aring; ny stat! och
+    varf&ouml;r tala om hj&auml;rta? och p&aring; d&auml;ck! Men ett gl&auml;der mig: hon
+    misstyckte inte, att jag v&aring;gade ett du till henne. F&ouml;r den skull och
+    allts&aring;, aldrig mamsell mera!</p>
+
+    <p>Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han ocks&aring;
+    t&auml;nde, kom upp igen satte sig med h&ouml;g och fri uppsyn p&aring; sin koffert,
+    drog l&aring;nga r&ouml;kmoln ur cigarren, och s&aring;g superb ut.</p>
+
+    <p>Han m&auml;rkte att den behagliga glasm&auml;stardottern flera g&aring;nger
+    likn&ouml;jt gick f&ouml;rbi honom, stundom j&auml;mkande p&aring; den sk&auml;ra
+    silkesknuten under hakan och fingrande p&aring; de gentila halsduksspetsarna, som
+    f&ouml;ll ned &ouml;ver br&ouml;stet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och
+    syntes h&ouml;gst ogenerad.</p>
+
+    <p>Cigarren, likt mycket annat i v&auml;rlden, tog slut. Sergeanten kastade den lilla
+    stumpen, som &auml;nnu gl&ouml;dde, bort ifr&aring;n sig, med avsikt att f&aring; den
+    i sj&ouml;n. Men stumpen var s&aring; l&auml;tt, att den blott n&aring;dde ett stycke
+    fram p&aring; d&auml;cket, l&aring;g d&auml;r och rykte. Vips kom en fot, med den
+    allra n&auml;ttaste blanka k&auml;nga p&aring; sig, och trampade ut den, s&aring; att
+    den slocknade tv&auml;rt. Sergeanten h&ouml;jde sina &ouml;gon fr&aring;n foten upp
+    till personen, och s&aring;g den obekanta. Hennes &ouml;gonkast m&ouml;tte hans.
+    Sergeanten skyndade upp fr&aring;n sin koffert, gick fram till henne med en artig
+    bugning och sade: Tack, s&ouml;ta jungfru! min cigarr f&ouml;rtj&auml;nade v&auml;l
+    inte att r&ouml;ras av jungfruns fot&mdash;men&mdash;</p>
+
+    <p>En kall och avvisande min var svaret; hon v&auml;nde honom ryggen och gick.</p>
+
+    <p>S&aring; m&aring; fan ta henne!&mdash;med den tanken hoppade sergeanten rodnande
+    och f&ouml;rst&auml;md ned utf&ouml;r trappan till matsalongen. H&auml;r kr&ouml;p
+    han in i det m&ouml;rkaste h&ouml;rnet, passande f&ouml;r s&ouml;mn eller
+    betraktelser. Anf&auml;kta, Albert! t&auml;nkte han och str&ouml;k luggen ur pannan.
+    Jag kallade henne jungfru; det f&ouml;rdrog hon lika litet, som d&aring; jag
+    f&ouml;rut sk&auml;llde henne f&ouml;r mamsell. Rackartyg!</p>
+
+    <p>Han var inte ensam i salongen; han talade d&auml;rf&ouml;r varken h&ouml;gt eller
+    halvh&ouml;gt. F&ouml;r att dock hastigt visa b&aring;de sig sj&auml;lv och de
+    &ouml;vriga sitt mod, ropade han str&auml;ngt och barskt till mamsellen vid luckan:
+    Sm&ouml;rg&aring;s med salt k&ouml;tt p&aring;! och det genast!</p>
+
+    <p>Sk&auml;nkjungfrun kom fram med det beg&auml;rda p&aring; en bricka.</p>
+
+    <p>&mdash;Drag &aring;t helvete med sina sm&ouml;rg&aring;sar! har jag icke
+    beg&auml;rt en p&aring; franskt br&ouml;d?</p>
+
+    <p>Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
+    kn&auml;ckebr&ouml;dssm&ouml;rg&aring;sar vid sk&auml;nken.</p>
+
+    <p>&mdash;Ett glas haut-brion, mamsell! och l&aring;t mig v&auml;nta mindre.</p>
+
+    <p>Glaset slogs i och sattes p&aring; brickan j&auml;mte en ny sm&ouml;rg&aring;s
+    p&aring; ett helt franskt br&ouml;d<a id="FNanchor_1" name='FNanchor_1'></a><a
+    href='#Footnote_1'><sup>[1]</sup></a>.</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;r jag gjord att gapa &ouml;ver ett helt br&ouml;d, tror hon? I
+    Stockholm har man det vettet att klyva franska br&ouml;d och breda sm&ouml;r p&aring;
+    vardera halvan.</p>
+
+    <p>Sk&auml;nkjungfrun gick &aring;ter tillbaka, tog en kniv och b&ouml;rjade klyva
+    sm&ouml;rg&aring;sen.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag ber&mdash;satans&mdash;var s&aring; god och tag ett nytt franskt
+    br&ouml;d, klyv det, och bred sm&ouml;r p&aring; vardera insidan; vars&aring;god.
+    D&auml;r sitter ju sm&ouml;ret p&aring; utsidan? Tag ett nytt br&ouml;d! Vad man
+    f&aring;r v&auml;nta! Anf&auml;kta&mdash;kasta bort alltihop, jag &auml;r inte
+    hungrig.</p>
+
+    <p>Mamsellen vid sk&auml;nken mumlade litet vasst om f&ouml;rn&auml;ma resande. Detta
+    tyckte sergeanten inte s&aring; alldeles illa om, gick fram och betalade
+    sm&ouml;rg&aring;sarna.&mdash;Jag har best&auml;llt dem, sade han, se h&auml;r
+    &auml;r pengar.</p>
+
+    <p>Man &auml;r orolig i magen&mdash;ja ja men! yttrades av en svartkl&auml;dd
+    passagerare. Sergeanten v&auml;nde sig om, s&aring;g kragar, och k&auml;nde igen det
+    bleka, men skinande ansiktet med de b&auml;gge ljusbl&aring;, trinda
+    f&aring;gel&ouml;gonen p&aring; kyrkoherden i Ulricehamn.</p>
+
+    <p>&mdash;Aha, &ouml;dmjuka tj&auml;nare! det &auml;r ju herr kyrkoherden
+    Su&mdash;&mdash; stadd utan tvivel p&aring; nedresa?</p>
+
+    <p>Ja ja men.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag far ocks&aring; till V&auml;sterg&ouml;tland, men det betyder inte hem
+    f&ouml;r mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
+    betalade sm&ouml;rg&aring;s p&aring; hela br&ouml;det, gapande hurtigt &ouml;ver
+    den.</p>
+
+    <p>S&aring; g&aring;r det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
+    skall till Ulricehamn.</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, och&mdash;(sergeanten t&ouml;mde sitt hautbrionsglas, som st&aring;tt
+    och v&auml;ntat p&aring; brickan).</p>
+
+    <p>S&aring; l&auml;nge en har h&auml;lsan, &auml;r det h&auml;lsosamt att fara fram
+    och &aring;ter s&aring; d&auml;r, anm&auml;rkte kyrkoherden.</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring;, det g&aring;r, ja&mdash;(sergeanten svalde nu det sista av sin
+    best&auml;llning).</p>
+
+    <p>L&auml;mnar herr sergeanten Stockholm p&aring; l&aring;ng tid?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag har tre m&aring;naders permission. F&aring;r jag lov att bjuda p&aring;
+    ett glas, herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?</p>
+
+    <p>Jaja men, magen &auml;r orolig p&aring; M&auml;laren. Om det s&aring; skulle vara,
+    posito portvin! eller porter!</p>
+
+    <p>Sergeanten befallde fram b&auml;ggedera; och kyrkoherden, ur st&aring;nd att
+    avg&ouml;ra f&ouml;retr&auml;det, drack ur b&auml;gge tv&aring;; han slutade med den
+    varmaste och g&auml;stfriaste inbjudning till den unga milit&auml;ren, att h&auml;lsa
+    p&aring; i Ulricehamn och Timmelhed, f&ouml;r att taga sin skada igen.</p>
+
+    <p>Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp p&aring; d&auml;ck
+    igen, med muntert sinne.</p>
+
+    <p>N&auml;r han s&aring;g sig om p&aring; kusterna, f&ouml;rbi vilka
+    &aring;ngb&aring;ten str&ouml;k, m&auml;rkte han att den nu var n&auml;ra att
+    anl&ouml;pa Str&auml;ngn&auml;s. Den stora domkyrkan synes f&ouml;r segelfarare redan
+    p&aring; l&aring;ngt h&aring;ll, och dess majest&auml;tiska torn beh&auml;rskar
+    S&ouml;dermanlandsnejderna vitt och brett. F&ouml;rst d&aring; man kommer
+    n&auml;rmare, uppt&auml;cker man en skara sm&aring; r&ouml;da tr&auml;hus,
+    osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det r&ouml;drutiga gymnasie- och
+    skolhuset g&ouml;r genom sin h&ouml;jd ett avbrott ifr&aring;n de &ouml;vriga
+    liderformiga rucklen. N&auml;r man slutligen anl&auml;nder till den gamla
+    s&ouml;ndriga bron och stannar, s&aring; s&auml;ger man till sig sj&auml;lv: detta
+    &auml;r Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <h3>FOTNOT:</h3>
+    <a id="Footnote_1" name='Footnote_1'></a><a href='#FNanchor_1'>[1]</a>
+
+    <div class='note'>
+      <p>Det ovanliga fall, som h&auml;r intr&auml;ffade, att en sk&auml;nkjungfru breder
+      p&aring; en kn&auml;ckebr&ouml;dssm&ouml;rg&aring;s, och, n&auml;r hon sedan
+      billigt p&aring;minns om att g&ouml;ra den av franskt br&ouml;d, tar till ett helt
+      s&aring;dant, utan att klyva det, utg&ouml;r ett talande bevis p&aring;
+      beskedligheten hos restaurat&ouml;rer och -triser, att l&aring;ta okunniga flickor
+      l&aring;ngt bort fr&aring;n landsorten &auml;ven n&aring;gon g&aring;ng f&aring;
+      f&ouml;rs&ouml;ka. Bildningens f&ouml;rsta steg &auml;r ofta sv&aring;rt, och man
+      f&aring;r sn&auml;sor. M&aring; d&aring; var och en bemanna sig och g&aring; till
+      v&auml;ga med ett &auml;delt t&aring;lamod, s&aring;som h&auml;r!</p>
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Andra_kapitlet" name='Andra_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Andra kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>H&auml;r &auml;r inte tecken till f&ouml;rn&auml;mt, varken av den
+      h&ouml;gadliga</i><br />
+       <i>riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och</i><br />
+      <i>stolt borgerskap, inte heller av det urf&ouml;rn&auml;ma, som finns hos
+      den</i><br />
+      <i>sj&auml;lvst&auml;ndiga delen av bondest&aring;ndet.</i><br />
+    </div>
+
+    <p>Passagerare, som tittar upp ifr&aring;n landg&aring;ngsbryggan, har inte en hamn,
+    en plats framf&ouml;r sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de flesta
+    husen &auml;r oartiga nog att v&auml;nda gavlarna &aring;t en. Inte desto mindre och
+    medan &aring;ngb&aring;ten dr&ouml;jer kanske en halv timme, g&aring;r man i land.
+    Man m&ouml;ts v&auml;l inte h&auml;r, som i S&ouml;dert&auml;lje, av kringlor; dock,
+    om man kliver f&ouml;rsiktigt, d&aring; man s&auml;tter sin fot p&aring; bryggan, ser
+    sig f&ouml;r och inte stiger ned sig i h&aring;len mellan de murkna plankorna,
+    s&aring; kan man komma upp till staden med livet.</p>
+
+    <p>Detta var vad som intr&auml;ffade med sergeanten och med en till. D&aring; han
+    n&auml;mligen stod p&aring; f&ouml;rd&auml;ck och s&aring;g landg&aring;ngen
+    l&auml;ggas ut, m&auml;rkte han ett litet stycke ifr&aring;n sig det sk&auml;ra
+    huvudet se upp emot den lilla staden med tindrande &ouml;gon. Hastigt rann
+    frimodigheten p&aring; honom; han besl&ouml;t undvika alla de d&auml;r farliga orden,
+    jungfru, mamsell, och &ouml;ver huvud varje titel.</p>
+
+    <p>&mdash;Ett ord! sade han, och v&auml;nde sig otvungen till henne: ett ord! vi
+    g&aring;r i land, kom! h&auml;r p&aring; &aring;ngb&aring;ten &auml;r nu
+    br&aring;ksamt, de skall langa in ved och ha annat kr&aring;ngel f&ouml;r sig. Nere i
+    matsalongen &auml;r det ocks&aring; ruskigt: det &auml;r obehagligt att &auml;ta
+    d&auml;r f&ouml;r&mdash;hm&mdash;jag vet ett mycket hyggligt och bra st&auml;lle
+    h&auml;r uppe i Str&auml;ngn&auml;s. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter
+    en s&aring; l&aring;ng fasta?</p>
+
+    <p>Hon l&auml;t honom utan omst&auml;ndigheter ta sig under armen, gick &ouml;ver
+    landg&aring;ngen, sl&ouml;t sig n&auml;ra till honom p&aring; den &auml;ventyrliga
+    bron; och&mdash;nu stod de i Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <p>Vad jag tycker om den h&auml;r lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada
+    blickar omkring sig. Det &auml;r helt annat &auml;n Stockholm!</p>
+
+    <p>&mdash;N&auml;r man kommer n&auml;rmare in, &auml;r det verkligen r&auml;tt
+    hyggligt, genm&auml;lte sergeanten.</p>
+
+    <p>Se&mdash;se! fortfor hon. Ack, jag
+    andas&mdash;men&mdash;&aring;ja&mdash;ja&mdash;jojo&mdash;Lidk&ouml;ping &auml;r
+    &auml;nd&aring; vackrare.</p>
+
+    <p>Den unga milit&auml;ren, f&ouml;rtjust &ouml;ver att i hast och n&auml;stan mot
+    f&ouml;rmodan h&ouml;ra sin bekantskap vara en spr&aring;ksam m&auml;nniska,
+    b&ouml;rjade sj&auml;lv finna Str&auml;ngn&auml;s ganska trevligt. I sj&auml;lva
+    verket &auml;r det s&aring; ocks&aring;. Allt &auml;r utan anspr&aring;k. Man kommer
+    upp fr&aring;n sj&ouml;n och betr&auml;der idel krokiga, smala gr&auml;nder eller
+    gator, som slingrar sig &ouml;ver backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta
+    samh&auml;lle. De sm&aring; husen &auml;r gamla, v&auml;nliga; och man finner snart
+    att de inte bara har gavlar, utan &auml;ven l&aring;ngsidor med t&auml;cka
+    f&ouml;nster p&aring;, och till och med portar, d&auml;r man k&auml;nner sig
+    h&aring;gad att stiga in. H&auml;r &auml;r inte tecken till f&ouml;rn&auml;mt, varken
+    av den h&ouml;gadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt
+    och stolt borgerskap, inte heller av det urf&ouml;rn&auml;ma, som finns hos den
+    sj&auml;lvst&auml;ndiga delen av bondest&aring;ndet och visar sig i dess s&auml;tt
+    att vara: nej, h&auml;r ses allenast det medborgerliga av anspr&aring;ksl&ouml;saste
+    slag. Man tror att alla husen tillh&ouml;r skutskeppare, glasm&auml;stare,
+    borstbindare, fiskare.</p>
+
+    <p>Klart &auml;r, att h&auml;rmed f&ouml;rst&aring;s bara det Str&auml;ngn&auml;s som
+    m&ouml;ter den ifr&aring;n sj&ouml;n uppstigande passageraren, och omgiver honom
+    innan han kommer s&aring; l&aring;ngt som till domkyrkans upph&ouml;jda,
+    tr&auml;dbevuxna kulle, i vars grannskap biskopshuset och n&aring;gra till antyder en
+    h&ouml;gre v&auml;rld. Men sergeanten, med sin glasm&auml;starflicka under armen,
+    hade &auml;nnu inte g&aring;tt &aring;t h&ouml;jderna. De hade inte en g&aring;ng
+    g&aring;tt till torget. De hade, till f&ouml;ljd av hennes utrop om det lilla huset
+    med de vita luckorna, stannat i den m&auml;rkv&auml;rdiga
+    Str&auml;ngn&auml;s-labyrint av sm&aring; krokiga gator och hus, som befinner sig
+    mellan sj&ouml;stranden och torget. H&auml;r f&ouml;rde han sitt s&auml;llskap till
+    en h&ouml;g trappa, som fr&aring;n sj&auml;lva gatan ledde utf&ouml;r och ned till en
+    g&aring;rd. &Ouml;ver g&aring;rden gick de till husets port. H&auml;r, viskade
+    sergeanten, bor den rika f&auml;rgaren, som tillika h&aring;ller en artig och proper
+    restaurang. Vi skall f&aring; se hur snyggt de har.&mdash;Flickan andades som i sitt
+    eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidk&ouml;ping var &auml;nnu vackrare.</p>
+
+    <p>De steg &ouml;ver farstukvisten och kom in i huset uppf&ouml;r en trappa igen,
+    vilken ledde till ett stort rum i andra v&aring;ningen med sk&auml;nk uti. Det var
+    s&aring;ledes ett slags v&auml;rdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
+    till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanf&ouml;r disken.
+    L&aring;t oss f&aring; ett av sm&aring;rummen h&auml;r&mdash;det d&auml;r till
+    h&ouml;ger&mdash;eller det d&auml;r till v&auml;nster&mdash;lika gott&mdash;och
+    frukost. Vad finns?</p>
+
+    <p>Hallon och gr&auml;dde.</p>
+
+    <p>&mdash;N&aring;got stadigare?</p>
+
+    <p>Stekta morkullor&mdash;f&auml;rsk lax&mdash;</p>
+
+    <p>&mdash;L&aring;t s&aring; vara; men l&aring;t det g&aring; fort. Och (viskade
+    sergeanten, i det han f&ouml;rde in sin bekantskap i det v&auml;nstra
+    sm&aring;rummet, men i d&ouml;rren fortfor att tala till m&auml;nniskan med
+    tallrikarna)&mdash;ett par glas k&ouml;rsb&auml;rsvin!</p>
+
+    <p>N&auml;r de b&auml;gge tr&auml;tt in i det lilla rummet, och f&ouml;r
+    trevlighetens skull&mdash;ifall flera skulle inkomma i salstugan&mdash;st&auml;ngt
+    d&ouml;rren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt
+    med m&ouml;rkbrunt, gl&auml;nsande h&aring;r, v&auml;l benat, utan l&ouml;slockar vid
+    tinningarna (sergeanten p&aring;minde sig, att de f&ouml;rsvunnit tillsammans med
+    kambrikshatten); men ett par egna, likv&auml;l, och ganska n&auml;tta, sittande bakom
+    vartdera &ouml;rat. &Auml;ven handskarna&mdash;couleur de lilas&mdash;drog hon av och
+    blottade tv&aring; sm&aring; vita, fylliga h&auml;nder, som aldrig tycktes ha
+    sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde t&aring;la den anm&auml;rkningen att vara
+    litet breda, f&ouml;rsedda med fingrar, som, fast&auml;n innerligt behagliga och
+    prydda med sm&aring; gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
+    fingrar aldrig spelat luta, r&ouml;rt tangenter, f&ouml;rt penslar, eller v&auml;nt
+    om blad i fina b&ouml;cker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog
+    sergeanten f&ouml;r avgjort; &auml;nnu s&auml;krare var, att de aldrig f&ouml;rt
+    spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; d&auml;remot l&auml;mnade han osagt, om de
+    inte i sina dar kn&aring;dat kitt, ty kitt g&ouml;r vitt och mjukt skinn. S&aring;
+    pass om h&auml;nderna. Personen i &ouml;vrigt var annars alls inte kort eller trind,
+    utan ganska smal och snarare litet l&aring;ngv&auml;xt.</p>
+
+    <p>Flickan satt inte f&ouml;rl&auml;gen p&aring; tu man hand med sin sergeant. Hon
+    br&ouml;t av en liten lavendelkvist ur en kruka i f&ouml;nstret, gnuggade den mellan
+    h&auml;nderna och luktade sedan p&aring; sina fingrar med v&auml;lbehag. Sergeanten,
+    f&ouml;r att inte vara sysslol&ouml;s, br&ouml;t av ett blad geranium och gjorde
+    d&auml;rmed f&ouml;r sin del p&aring; samma s&auml;tt.</p>
+
+    <p>Ett vackert och just ett n&auml;tt rum! utbr&ouml;t hon. Ja, och se en s&aring;
+    galant dragkista. &Auml;r det valn&ouml;t m&aring;tro, eller ek? nej, det &auml;r
+    visst polerat p&auml;rontr&auml;d&mdash;kan det vara apel?</p>
+
+    <p>Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkst&auml;der, kunde inte ge
+    besked om det. Men i st&auml;llet v&auml;nde han sig till ett annat
+    f&ouml;rem&aring;l och utbrast: Minsann! bred, f&ouml;rgylld ram kring spegeln! Men
+    det &auml;r nu avlagt; b&ouml;r vara mahognyram.</p>
+
+    <p>Mahognyram? &Aring; d&aring;! jag vet vad som &auml;r b&auml;ttre: att g&ouml;ra
+    sj&auml;lva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som
+    blivit &ouml;ver sedan man skurit rutorna. S&aring;dant s&auml;tter man ihop till
+    hela ramar och l&auml;gger m&aring;lat papper under: det blir vackra ramar. Se nu:
+    d&aring; &auml;r det s&aring;, att man speglar sig i sj&auml;lva spegeln, men
+    p&aring; ramen ser man f&ouml;r sitt n&ouml;jes skull, och man kan l&auml;gga vad
+    slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert.
+    Har&mdash;har&mdash;har&mdash;inte sett det?</p>
+
+    <p>Hon syntes h&auml;rvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom
+    det best&auml;llda in: en mj&auml;llvit, fast inte fin servett lades p&aring; bordet,
+    och d&auml;rovanp&aring; sattes nytorkade tallrikar.</p>
+
+    <p>Men t&auml;nk om de reser ifr&aring;n oss med &aring;ngb&aring;ten?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring;nej, svarade sergeanten. Dessf&ouml;rinnan skall skjutas signal<a
+    id="FNanchor_2" name='FNanchor_2'></a><a href='#Footnote_2'><sup>[2]</sup></a>; och
+    sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.</p>
+
+    <p>Hon, som burit in anr&auml;ttningen, hade nu &aring;ter g&aring;tt ut, och
+    d&ouml;rren var st&auml;ngd. Sergeanten tog sitt glas k&ouml;rsb&auml;rsvin i hand
+    och sade: Sk&aring;l p&aring; resan!</p>
+
+    <p>Sara Videbeck tog utan omst&auml;ndigheter det andra lilla glaset, klingade med
+    sin v&auml;rd, nickade fryntligt och sade: Tack!</p>
+
+    <p>&mdash;Ett ord, s&aring; gott som tv&aring;, innan vi dricker, inf&ouml;ll
+    sergeanten. Det &auml;r hinderligt och f&ouml;rargligt att inte veta vad man skall
+    kalla varann&mdash;och sedan s&aring;&mdash;jag vill aldrig g&ouml;ra n&aring;gon
+    ledsen, ond eller st&ouml;tt&mdash;och&mdash;par exemple skulle vi inte kunna kalla
+    varann&mdash;par exemple du&mdash;s&aring; l&auml;nge vi &auml;ter &aring;tminstone
+    eller&mdash;</p>
+
+    <p>Du?&mdash;ja, det m&aring; vara sagt. Med dessa ord klingade hon &auml;nnu en
+    g&aring;ng, saken var uppgjord, och k&ouml;rsb&auml;rsvinet dracks.</p>
+
+    <p>Sergeanten blev som en ny m&auml;nniska, sedan denna sten fallit fr&aring;n hans
+    br&ouml;st; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
+    f&ouml;rekommande. Men den vackra glasm&auml;stardottern, d&auml;remot, undergick
+    inte ringaste f&ouml;r&auml;ndring. Hon satt vid bordet, &aring;t och tog f&ouml;r
+    sig, visserligen p&aring; ett r&auml;tt behagligt s&auml;tt, men n&aring;gon
+    h&ouml;gre grace syntes inte mycket i dessa &aring;tb&ouml;rder. Hon kallade sin nya
+    bekante du i vart &aring;ttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller
+    f&ouml;rn&auml;mhet. Hon syntes o&auml;ndligen hemmastadd.</p>
+
+    <p>Sergeanten, som, &aring;tminstone i avseende p&aring; fasonerna, k&auml;nde sig
+    &ouml;verl&auml;gsen, var desto lyckligare av denna k&auml;nsla, och sade: B&auml;sta
+    Sara, litet mera hallon? den h&auml;r gr&auml;dden var ju ganska god?</p>
+
+    <p>Pr&auml;ktig! tack! jag minns d&auml;rnere vid Lunds brunn i fjol
+    somras&mdash;</p>
+
+    <p>Han gick ut och best&auml;llde mera hallon.</p>
+
+    <p>I detta &ouml;gonblick sm&auml;llde signalskottet fr&aring;n
+    &aring;ngb&aring;ten.</p>
+
+    <p>Se s&aring;, sade hon, steg upp och satte handskarna p&aring; sig. Ge hallonen
+    &aring;terbud.</p>
+
+    <p>&mdash;B&auml;sta Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
+    stranden.</p>
+
+    <p>Nenej! precis &auml;r b&auml;st att vara. Fr&aring;ga vad det kostar? tillade hon,
+    satte schaletten p&aring; sig och drog upp en n&auml;sduk, varur b&ouml;rs&auml;ndan
+    framstack.</p>
+
+    <p>&mdash;Vad? inf&ouml;ll sergeanten; det &auml;r jag, som&mdash;Fort, fort! Hon
+    gick nu sj&auml;lv f&ouml;rbi honom fram till disken i salstugan, och fr&aring;gade
+    vad anr&auml;ttningen kostat.</p>
+
+    <p>&mdash;En rdr 24 sk.</p>
+
+    <p>H&auml;r, k&auml;ra mamsell! (hon tog upp ur sin gr&ouml;na silkespung) &auml;r 36
+    skilling f&ouml;r min r&auml;kning: det g&ouml;r h&auml;lften. Adj&ouml;, jungfru!
+    nickade hon d&auml;refter &aring;t uppasserskan, som burit in.</p>
+
+    <p>Nicken, b&aring;de &aring;t mamsellen och jungfrun var v&auml;nlig, men av det
+    &ouml;verl&auml;gsna slaget, och tycktes inneb&auml;ra, att hon inte r&auml;tt
+    synnerligen efterfr&aring;gade n&aring;gotdera slaget.</p>
+
+    <p>Sergeanten, &aring; sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som
+    hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i d&ouml;rren;
+    tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i l&auml;pparna av f&ouml;rargelse och
+    gick ut efter.</p>
+
+    <p>D&aring; de kommit p&aring; farstubron, g&aring;tt &ouml;ver g&aring;rden och
+    skulle stiga uppf&ouml;r trappan till gatan, gjorde hon en liten r&ouml;relse, varav
+    kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han
+    ocks&aring;.</p>
+
+    <p>Tack du, som f&ouml;rde mig till detta hyggliga st&auml;lle! yttrade hon
+    halvh&ouml;gt med den vackraste r&ouml;st, och r&ouml;rde hans hand med sin, liksom
+    till en sakta klappning. Bor en rik f&auml;rgare h&auml;r, du? h&aring; kors!</p>
+
+    <p>&mdash;Inget att tacka f&ouml;r, svarade han. Du betalade ju sj&auml;lv! tillade
+    han inom sig med gr&auml;melse.</p>
+
+    <p>Jo, du skall ha mycken tack: jag var r&auml;tt hungrig. Beskedligt och n&auml;tt
+    folk &auml;r det h&auml;r vart man v&auml;nder sig: och den h&auml;r staden heter
+    Str&auml;ngn&auml;s?</p>
+
+    <p>&mdash;Ja. Jag skulle s&aring; g&auml;rna vilja f&ouml;ra dig upp till domkyrkan
+    f&ouml;r att se de st&ouml;rre delarna av staden; d&auml;r har man vackra, skuggrika
+    tr&auml;d att spatsera under.</p>
+
+    <p>&Aring; lappri. Nej, vi m&aring;ste ned till &aring;ngb&aring;ten. De v&auml;ntar
+    redan.</p>
+
+    <p>Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gr&auml;nderna, vinkade
+    Sara med v&auml;lbehag &aring;t alla de sm&aring; knutarna, hon gick om; och,
+    r&auml;tt som det var, yttrade hon:</p>
+
+    <p>&mdash;Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle ocks&aring; vilja veta vad du
+    har f&ouml;r n&aring;got till f&ouml;rnamn?</p>
+
+    <p>Albert, svarade sergeanten.</p>
+
+    <p>&mdash;Alber&mdash;l&aring;t mig se?&mdash;ja, det &auml;r riktigt: det har jag
+    l&auml;st i almanackan, eller hur? Jo, s&aring; d&ouml;ptes ocks&aring;
+    snickar&aring;lderman Ahlgrens son, som jag stod fadder &aring;t i fjolsomras. Han
+    &auml;r en rar gosse, skall du se, Albe; blank i &ouml;gonen som emalj.</p>
+
+    <p>Du &auml;r ju hemma i Lidk&ouml;ping? och reser f&ouml;rmodligen dit nu?
+    till&auml;t sig sergeanten att fr&aring;ga.</p>
+
+    <p>&mdash;F&ouml;rsiktigt! kliv f&ouml;rsiktigt! sade hon, f&ouml;r de var just nu
+    p&aring; den br&auml;ckliga bron. Men utan fara kom de in &ouml;ver landg&aring;ngen
+    och befann sig p&aring; nytt i &aring;ngb&aring;tens v&auml;rld. Man gick ifr&aring;n
+    land, hjulen b&ouml;rjade v&auml;lva sig omkring; r&ouml;kmoln och ett dovt d&aring;n
+    utgjorde den simmande drakens avsked fr&aring;n Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <h3>FOTNOT:</h3>
+    <a id="Footnote_2" name='Footnote_2'></a><a href='#FNanchor_2'>[2]</a>
+
+    <div class='note'>
+      <p>Detta brukas inte nu vid avresan fr&aring;n en stad, blott vid ankomsten.</p>
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Tredje_kapitlet" name='Tredje_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Tredje kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>Den, som vill sk&auml;ra glas, min herre, han m&aring;ste ha diamant!</i>
+    </div>
+
+    <p>Sergeanten hade best&auml;mt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap
+    en artighet. Han gick d&auml;rf&ouml;r ned i matsalongen och beg&auml;rde ett
+    sk&aring;lpund konfekt. Fanns aldrig till salu p&aring; &aring;ngb&aring;tar,
+    svarades det&mdash;S&aring; f&ouml;r fan! finns h&auml;r d&aring; apelsiner?
+    s&aring;nt tycker jag ligger d&auml;r framme i korgen?&mdash;Ja.&mdash;Gott, ge mig
+    fyra.</p>
+
+    <p>D&aring; han kom med sin frukt i handen, fann han d&auml;cket p&aring;
+    f&ouml;ljande s&auml;tt upptaget och ordnat. St&ouml;rre delen av det b&auml;ttre
+    folket&mdash;herrarna, fruarna och barnen&mdash;hade g&aring;tt ned i salongen.
+    N&aring;gra par satt v&auml;l p&aring; akterd&auml;cket, men inte just i livligt
+    samtal, fast inte heller alldeles sovande, dock i full ouppm&auml;rksamhet p&aring;
+    allt vad som omgav dem. Dalkullorna, l&auml;ngst framme vid f&ouml;rst&auml;ven,
+    syntes nedlutade &ouml;ver de ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra &agrave; fem
+    f&ouml;rut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till h&auml;lften
+    uppvecklat segel. Kaptenen var f&ouml;rmodligen i sin hytt; han s&aring;gs inte
+    p&aring; d&auml;ck. Maskinisterna gick p&aring; i ergastulum. Var &auml;r d&aring;
+    min sk&auml;ra? fr&aring;gade sig sergeanten.</p>
+
+    <p>Han uppt&auml;ckte henne slutligen sittande p&aring; en gr&ouml;nm&aring;lad
+    spj&auml;lsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjul&ouml;verbyggnaden.
+    Sergeanten fann en s&aring; avskild plats ganska angen&auml;m, gick dit med sina
+    apelsiner, satte sig bredvid henne och bj&ouml;d.</p>
+
+    <p>Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin b&ouml;rs.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring; f&ouml;r miljoner hundra sjutton granater! t&auml;nkte sergeanten,
+    med blodet uppstigande i ansiktet: hon m&aring;tte v&auml;l inte nu bums och kontant
+    vilja betala mig f&ouml;r apelsinerna? Det h&auml;r l&auml;gre borgerskapet ger jag
+    ...</p>
+
+    <p>S&aring; illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv
+    med pl&auml;terskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt r&auml;ckte
+    &aring;t Albert. Sedan skalade hon en &aring;t sig, skar den i sex delar och
+    b&ouml;rjade l&aring;ta sig v&auml;l smaka.</p>
+
+    <p>&mdash;Tack, b&auml;sta Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin.
+    D&auml;rp&aring; beg&auml;rde han och fick l&aring;na hennes kniv till
+    s&ouml;nderstyckande av sin frukt. Han bes&aring;g kniven med en viss undran; den var
+    utm&auml;rkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I
+    &ouml;vrigt var den ny och t&auml;mligen vass p&aring; ena sidan. Han brydde sig inte
+    vidare d&auml;rom utan sade efter en liten stund: Nu, Sara, m&aring;ste vi bli
+    n&auml;rmare bekanta, och du skall s&auml;ga mig hur n&auml;ra sl&auml;kt du &auml;r
+    med din moster, hon d&auml;r, som ...</p>
+
+    <p>Inte kom med i morse? Det blir inte sv&aring;rt att s&auml;ga, kan jag tro, hur
+    pass n&auml;ra sl&auml;kt jag &auml;r med min moster.</p>
+
+    <p>&mdash;Javisst, men ...</p>
+
+    <p>Ja, jag &auml;r r&auml;tt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; hon
+    har nu f&aring;tt lov att ta sig egen skjuts, eller fara p&aring;
+    G&ouml;teborgsdiligensen; och man f&aring;r se var vi kan sammantr&auml;ffa p&aring;
+    v&auml;gen, om det alls sker. Kanske dr&ouml;jer hon nu kvar i Stockholm, d&aring;
+    det gick s&aring; d&auml;r tv&auml;rt f&ouml;r henne vid sj&auml;lva utloppet. Jag
+    har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i
+    Lidk&ouml;ping och ser om min sjuka mor, medan jag &auml;r bortrest. Men den h&auml;r
+    moster Ulla har l&auml;nge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa &aring;t
+    hemorten med mig f&ouml;r att ruska p&aring; sig litet; och det var dumt, att hon
+    skulle f&ouml;rs&ouml;la sig; men det g&ouml;r hon ofta, stackars moster Ulla. Jag
+    var ocks&aring; ledsen f&ouml;r min egen r&auml;kning; det &auml;r alltid gott att ha
+    en moster, eller s&aring;, med sig n&auml;r man f&auml;rdas. Man jag var s&auml;ker,
+    det skulle inte sl&aring; mig felt att tr&auml;ffa n&aring;gon resande
+    &auml;nd&aring; p&aring; v&auml;gen, som&mdash;&auml;t sj&auml;lv, Albe! inte
+    &auml;ter jag ensam upp alla de h&auml;r.</p>
+
+    <p>&mdash;Tack, sade han, glad att &auml;ven f&aring; yttra ett ord. F&auml;rdas du
+    ofta till Stockholm? Det &auml;r minsann en l&aring;ng v&auml;g emellan Stockholm och
+    Lidk&ouml;ping?</p>
+
+    <p>Jag har aldrig varit till Stockholm f&ouml;rr. Jag beh&ouml;vde det nu, f&ouml;r
+    att falka p&aring; olja och diamanter, och bese det nyaste modet.</p>
+
+    <p>Sergeanten s&aring;g undrande p&aring; flickan och teg. Olja? t&auml;nkte han. Jag
+    m&aring;ste helt och h&aring;llet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det
+    nyaste modet? Han m&auml;tte hennes figur fr&aring;n topp till t&aring;; den var
+    minsann ocks&aring; r&auml;tt elegant, n&auml;mligen i sitt slag. Slutligen yttrade
+    han halvh&ouml;gt: Diamanter?</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
+    duger, du? Nenej men. Att sl&aring; eld med, likasom i ett gev&auml;rsl&aring;s, det
+    g&aring;r flinta an till, men se, den som vill sk&auml;ra glas, min herre, han
+    m&aring;ste ha diamant!</p>
+
+    <p>Hennes &ouml;gon &ouml;ppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en
+    medf&ouml;dd, h&ouml;g sj&auml;lvk&auml;nsla. Hon syntes n&auml;stan stolt, ehuru
+    stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillf&auml;llen,
+    d&aring; hon v&auml;nde n&aring;gon ryggen. Ocks&aring; sj&ouml;nk hon genast ned
+    till f&ouml;rtrolighet igen, d&aring; hon m&auml;rkte att Albert var p&aring;
+    v&auml;g att i h&auml;penheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi har alltid tagit
+    kritan ifr&aring;n G&ouml;teborg annars, och kunde ha gjort s&aring; med oljan
+    ocks&aring; men min mor fick brev om, att den skulle f&aring;s f&ouml;r 12 skilling
+    b&auml;ttre per kanna i Stockholm, och s&aring; roade det mig att fara hit upp och
+    h&ouml;ra efter, d&aring; jag hade en moster h&auml;r f&ouml;rut att bo hos. Men det
+    nya modet, som de talade s&aring; vitt om i Lidk&ouml;ping, hur de nu uppe i
+    Stockholm skulle ha hittat p&aring; att f&auml;rga glas till kyrkf&ouml;nster, det
+    bryr jag mig inte om. Inte har jag sett s&aring;dant i Stockholm; jag bes&ouml;kte
+    med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget l&auml;tt arbete, ty de var
+    odr&auml;gligt m&aring;nga; men d&auml;r fanns inte f&auml;rgat glas i en enda. Jag
+    vet inte var den osanningen &auml;r kommen ifr&aring;n, om inte fr&aring;n Uppsala,
+    d&auml;r en assessor l&auml;r h&aring;lla p&aring; att m&aring;la f&ouml;nstren i ett
+    altarkor. Jag ville eljest l&auml;ra mig det; ty vi har m&aring;nga
+    best&auml;llningar av kyrkf&ouml;nster b&aring;de till&mdash;ja&mdash;och &auml;nda
+    ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen m&auml;nniska, som kan hantera glas, och
+    jag visste det skulle bli en stor och artig f&ouml;rtj&auml;nst, om vi kunde
+    f&auml;rga glas p&aring; verkstaden. Vi skulle d&aring; vara de enda, s&aring;
+    n&auml;ra, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, s&aring; fort
+    n&aring;got spr&auml;cktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag h&ouml;r att det modet
+    brukas ingenstans, och d&aring; &auml;r det heller ingenting v&auml;rt. Diamanter
+    fick jag rara, s&aring; jag &auml;r ganska n&ouml;jd med resan; och olja sen ...</p>
+
+    <p>Men vartill i Guds namn brukar du s&aring; mycken olja?</p>
+
+    <p>&mdash;Till kitt, vet jag. Vartill skulle v&auml;l olja h&auml;r i livet annars
+    vara?</p>
+
+    <p>Men varf&ouml;r reser inte din far sj&auml;lv i s&aring; viktiga och
+    l&aring;ngv&auml;ga aff&auml;rer?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring; min Gud! han &auml;r d&ouml;d f&ouml;r sex &aring;r sedan. Det var
+    en annan sak.</p>
+
+    <p>&mdash;Och min mor, stackare, har st&aring;tt f&ouml;r verkstaden sedan, med
+    r&auml;ttigheter som &auml;nka, f&ouml;rst&aring;s; men hon har p&aring; hela
+    tv&aring; &aring;r legat till s&auml;ngs j&auml;mt, s&aring; jag kan s&auml;ga att
+    det &auml;r jag, som ensam st&aring;r f&ouml;re.</p>
+
+    <p>Men s&auml;g mig, vackra Sara, hur gammal par exemple &auml;r du d&aring;, ifall
+    jag t&ouml;rs fr&aring;ga?</p>
+
+    <p>&mdash;Tjugofyra &aring;r och litet till.</p>
+
+    <p>Vad? &auml;r det m&ouml;jligt? jag tog dig f&ouml;r aderton &aring;r. S&aring;dana
+    kinder&mdash;denna hy ...</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton &aring;r. Man s&auml;ger, att
+    fiskalsd&ouml;ttrar, mamseller och fr&ouml;knar giva sig ut f&ouml;r yngre &auml;n de
+    &auml;r, s&aring;som jag h&ouml;rde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner
+    f&ouml;ga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt &aring;ratal. D&aring;
+    h&aring;ller jag vida b&auml;ttre, att g&ouml;ra tv&auml;rt om. Hur pass till
+    &aring;ren &auml;r ... om jag t&ouml;rs fr&aring;ga?</p>
+
+    <p>Jag? vi &auml;r n&auml;stan j&auml;mn&aring;riga; jag &auml;r tjugofem
+    &aring;r.</p>
+
+    <p>&mdash;Och jag, som tog dig f&ouml;r en person om sina nitton &aring;r allenast,
+    vilken &auml;nnu inte passerat graderna. S&aring; frankt b&auml;r du dig
+    &aring;t.</p>
+
+    <p>Graderna? ja, k&auml;ra du, f&ouml;r att vara uppriktig, dem har jag inte
+    &auml;nnu passerat och kommer kanske aldrig s&aring; vida.</p>
+
+    <p>&mdash;Vad ... vad &auml;r du d&aring; f&ouml;r en?</p>
+
+    <p>Blott underofficer.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;dana har jag f&ouml;rr sett bland Skaraborgarna, och det var
+    hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... d&auml;r gick dagdriverskor till
+    mamseller och l&aring;tsades dricka h&auml;lsovatten f&ouml;r ett och annat: d&aring;
+    var d&auml;r ocks&aring; en sv&auml;rm V&auml;stg&ouml;tadals- och
+    Skaraborgsl&ouml;jtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare,
+    vilka &auml;ven l&aring;tasade m&aring; illa och talade med mamsellerna. Men
+    s&aring;g jag n&aring;nsin vid Lunds brunn n&aring;gra underofficerare, s&aring; var
+    det alltid rej&auml;la karlar med verkligt ont, och som inte drack f&ouml;r
+    n&ouml;jet.</p>
+
+    <p>Men vad gjorde du d&aring; vid Lunds brunn, Sara? du, s&aring;som frisk, hade
+    v&auml;l bara rest dit att njuta av den sk&ouml;na naturen?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag var d&auml;r bara en dag, och hade min profit av askar. Jag m&aring;ste
+    f&auml;rdas dit f&ouml;r att se efter ett par av v&aring;ra l&auml;rpojkar, som
+    blivit efterskickade att s&auml;tta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
+    utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsg&auml;sterna emellan, p&aring; den
+    4 juli. Man &auml;r aldrig s&auml;ker f&ouml;r pojkarna; de sl&aring;r s&ouml;nder
+    varan; s&aring; f&ouml;rst&aring;r de inte heller att sk&auml;ra; illa hanterar de
+    diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag sj&auml;lv dit och
+    &aring;ngrar det inte. Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 sm&aring;rutor, 22 av
+    s&auml;mre gr&ouml;nt glas och h&ouml;r! ... 34 av sk&ouml;nt taffelglas. Dessutom
+    s&aring;lde jag tio glasaskar, s&aring;dana som endast vi g&ouml;r p&aring;
+    verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skall
+    ha att lysa sig med, n&auml;r de g&aring;r i k&auml;llarna efter selsevatten, och
+    spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag s&auml;ger, jag s&aring;g d&auml;r
+    endast tv&aring; underofficerare, allvarsamma karlar med gikt,
+    V&auml;stg&ouml;tadalare b&auml;gge. Hur kommer det till, att du kan vara
+    underofficer, och &auml;r blott en s&aring; ung m&auml;nniska?</p>
+
+    <p>I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja,
+    ser du, jag &auml;r egentligen inte l&aring;ngt ifr&aring;n officer ... sergeant.</p>
+
+    <p>&mdash;Schersant? n&aring; bra, som det &auml;r. Fr&aring;ga aldrig efter att bli
+    officer, l&ouml;jtnant och dylikt skralt s&auml;llskap. Vad g&ouml;r de dagtjuvarna
+    annat, &auml;n talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kv&auml;llarna med
+    jungfrurna. Skr&auml;p! kr&aring;s och kragar, tomma magar.</p>
+
+    <p>Paus.</p>
+
+    <p>Milit&auml;ren satt sm&aring;skr&auml;md vid h&ouml;randet av sin
+    &ouml;ppenhj&auml;rtiga v&auml;ns talf&ouml;rm&aring;ga och dristiga utflykter. Han
+    visste med sig sj&auml;lv, att han alltf&ouml;r g&auml;rna ville bli l&ouml;jtnant,
+    och hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga sl&auml;ktskap med en viss stor
+    familj i huvudstaden; han visste ocks&aring;, att hans kassa f&ouml;r n&auml;rvarande
+    var gott nog f&ouml;rsedd till det slags inspektionsresa &ouml;ver vissa egendomar,
+    vartill han under sin sommarpermission blivit uts&auml;nd. Han ville d&auml;rf&ouml;r
+    inte l&auml;mpa p&aring; sig de sv&aring;rmodiga rimmen: kr&aring;s och kragar etc
+    etc. Men neka kunde han inte, att det d&auml;r glammet med mamseller och jungfrur
+    emellan&aring;t fallit honom i smaken. Han blickade d&auml;rf&ouml;r best&ouml;rt
+    p&aring; en Sara med s&aring; avg&ouml;rande utl&aring;telser. Han s&aring;g p&aring;
+    hennes ansikte; de glada, v&auml;nliga &ouml;gonen tycktes st&aring; i
+    mots&auml;gelse till hennes sista str&auml;nga tal; ja, n&auml;r han betraktade de
+    r&ouml;da, fylliga, n&auml;stan sk&ouml;nt formade l&auml;pparna, med de j&auml;mna,
+    vitt glimmande t&auml;nderna innanf&ouml;r, och en stundom framskymtande liten
+    tungspets av h&ouml;gr&ouml;tt fint slag, s&aring; kunde v&auml;l den tysta
+    fr&aring;gan f&ouml;rl&aring;tas en man, som han: har d&aring; ingen i v&auml;rlden
+    kysst denna mun?</p>
+
+    <p>Sara s&aring;g ocks&aring; honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen
+    fr&aring;gade hon med en sk&auml;r, mild r&ouml;st: Vad &auml;r det du ser s&aring;
+    p&aring;?</p>
+
+    <p>Helt of&ouml;rt&auml;nkt och dj&auml;rvemang svarade han: Jag sitter och undrar,
+    om ingen m&auml;nniska n&aring;nsin kysst den d&auml;r munnen?</p>
+
+    <p>Ett hastigt &ouml;verg&aring;ende leende var hela hennes svar, och hon tittade
+    bort &ouml;ver M&auml;larfj&auml;rdarna. I hennes blick syntes h&auml;rvid inte det
+    minsta koketteri, eller skimmer av elakhet: men &aring; andra sidan inte heller
+    n&aring;gonting just romantiskt, sv&auml;rmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av
+    of&ouml;rklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det
+    liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: &Aring;! det
+    g&aring;r an!</p>
+
+    <p>Uppmuntrad d&auml;rav, att hon &aring;tminstone inte avvisade honom, v&auml;nde
+    nacken till eller gick sin v&auml;g, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna s&auml;ga
+    dig mycket, b&auml;sta Sara, av samma slag, som du sj&auml;lv omtalat att man brukar
+    till mamseller och jungfrun jag bek&auml;nner till och med, att jag inte &auml;r ovan
+    vid detta tal. Men du har f&ouml;rklarat f&ouml;r mig, hur du hatar det: jag vill
+    inte en g&aring;ng n&auml;mna om hj&auml;rta, eftersom jag minns f&ouml;rr i dag ...
+    och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hj&auml;rta vara av glas; och jag, jag
+    &auml;ger inte i mitt v&aring;ld den diamant, det enda vapen, varmed m&auml;rke
+    skulle kunna ristas i ett s&aring;dant.</p>
+
+    <p>Skall du stanna i Arboga, dit &aring;ngb&aring;ten kommer i afton, Albert? Hon
+    fr&aring;gade detta med ett genomtr&auml;ngande &ouml;gonkast.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo h&auml;rad, till vissa
+    egendomar, och sedan kanske &auml;nnu l&auml;ngre in i V&auml;sterg&ouml;tland.</p>
+
+    <p>D&aring; &aring;ker vi tillsammans (&aring;ter ett genomtr&auml;ngande
+    &ouml;gonkast) ... s&aring; kan vi ha tv&aring; h&auml;star f&ouml;r parvagn ... och
+    vi repartisera ... och ... ty jag ser, du har inte eget &aring;kdon med dig.
+    Bondk&auml;rror &auml;r elaka att &aring;ka p&aring;, och skjutspojklymlar vid sidan,
+    det &auml;r inte mitt folk, de &auml;r s&auml;llan rena.</p>
+
+    <p>Sergeanten sprang upp och skulle v&auml;l ha slutit henne i sin famn, om de inte
+    varit p&aring; d&auml;ck. Hon har hj&auml;rta! t&auml;nkte han.</p>
+
+    <p>S&auml;tt dig ned, Albert, s&aring; skall vi tillsammans roa oss med att
+    r&auml;kna ut skjutspengarna. Hj&auml;lp mig, om jag tar fel; mitt st&ouml;rsta
+    n&ouml;je &auml;r att addera i huvudet. F&aring;r nu se: f&ouml;rsta h&aring;llet,
+    fr&aring;n Arboga r&auml;knat, &auml;r ju till Fellingsbro?</p>
+
+    <p>Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss
+    vunnit en fullmakt. Hon var ocks&aring; i detta &ouml;gonblick, tyckte han, s&aring;
+    str&aring;lande, eller r&auml;ttare, s&aring; ljuvt vacker, som en flicka ... i hans
+    smak ... n&aring;nsin kunde bli. Allt var s&aring; f&ouml;rnuftigt och klokt, och
+    &auml;ndock tillika s&aring; intagande.</p>
+
+    <p>&mdash;N&aring;, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt l&auml;tt
+    p&aring; handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon f&ouml;rsiktigtvis
+    avtagit redan d&aring; hon skalade apelsinen.</p>
+
+    <p>Till Fellingsbro g&aring;r v&auml;gen alldeles riktigt, och d&auml;rifr&aring;n
+    till Glanshammar, sade han.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring; Vretstorp?</p>
+
+    <p>Nenej du. Vi m&aring;ste genom &Ouml;rebro och Kumla f&ouml;rst.</p>
+
+    <p>&mdash;Och s&aring; Vretstorp, det &auml;r s&auml;kert. D&auml;rp&aring; Bodarne
+    och Hova, och s&aring; &auml;r vi hemma.</p>
+
+    <p>Vad, &auml;r du hemma i Hova?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag &auml;r hemma i V&auml;sterg&ouml;tland, och s&aring; fort jag satt min
+    fot p&aring; marken vid Hova, s&aring; &auml;r jag strax hemma. H&auml;rvid
+    str&auml;ckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt best&auml;mt och
+    v&auml;stg&ouml;tiskt p&aring; d&auml;cket.</p>
+
+    <p>Albert fick nu nytt tillf&auml;lle att beundra den v&auml;lgjorda vackra
+    k&auml;ngan. &Auml;r det d&auml;r Lidk&ouml;pingsarbete? sade han.</p>
+
+    <p>Vad f&ouml;r slag?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag menar, om de har s&aring; bra skomakare i Lidk&ouml;ping, att ...</p>
+
+    <p>Det &auml;r en st&aring;tlig, ja en rar stad! har du d&aring; aldrig varit i
+    Lidk&ouml;ping? ... skomakare? ... &aring; d&aring;! vi har skr&auml;ddare,
+    finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. &Auml;ven
+    handlande, och en rik k&auml;llarm&auml;stare p&aring; gatan ett stycke till
+    v&auml;nster fr&aring;n torget; fast det h&aring;ller jag f&ouml;r illa, ty
+    s&aring;dana lever p&aring; andras f&ouml;rd&auml;rv och on&ouml;diga utgifter; men
+    hantverkaren g&ouml;r det som duger och blir kvar i v&auml;rlden. Vart tar
+    k&auml;llarm&auml;starens varor v&auml;gen? Han &auml;r kommission&auml;r f&ouml;r
+    G&ouml;teborgsdiligensen och h&aring;ller en stor, stor balsal, d&auml;r officerare
+    med mamseller och fr&ouml;knar h&aring;ller assembl&eacute;. Det &auml;r n&aring;got
+    f&ouml;r bal-dansar, skall du se! Men jag gillar &auml;nd&aring; inte
+    k&auml;llarr&ouml;relsen; vore folk folk, s&aring; fick s&aring;dant folk snart
+    flytta ur Lidk&ouml;ping och dra d&auml;dan. Men nu &auml;r det s&aring;, att
+    m&aring;nga vill dricka, spela och dansa, och ... d&auml;r &auml;r en orimmeligt stor
+    danssal, Albert! 8 f&ouml;nsterlufter i l&auml;ngden, om jag minns; och 24 rutor i
+    var luft!</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;r d&aring; du, Sara, inte alls road av att dansa?</p>
+
+    <p>N&auml;r jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam f&ouml;r
+    mig sj&auml;lv, d&aring; h&auml;nder det att jag dansar ibland; men det &auml;r utan
+    fiol.</p>
+
+    <p>&mdash;Det var en &auml;kta ordentlig v&auml;stg&ouml;tska! t&auml;nkte
+    sergeanten. Men hon s&aring;g s&aring; o&auml;ndligen mild, s&aring; n&auml;stan
+    r&ouml;rande ut i denna stund, att han teg. Litet d&auml;refter tillade han: Att din
+    mor skall vara s&aring; sjuk? t&auml;nk om hon &auml;r d&ouml;d, Sara, n&auml;r vi
+    kommer ... n&auml;r du kommer dit ned?</p>
+
+    <p>Ja, Gud v&auml;les det, stackare! Hon har ingen r&auml;tt gl&auml;dje haft i
+    livet. &Aring;ngest och sorg j&auml;mt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det
+    &auml;r inte mycket bra, Albert.</p>
+
+    <p>&mdash;Du talar alltf&ouml;r bedr&ouml;vligt. Men om hon l&auml;gger sig att
+    d&ouml;, hur g&aring;r det d&aring; med din verkstad?</p>
+
+    <p>Ja, d&aring; &auml;r det slut med r&auml;ttigheterna, och jag kan inga f&aring; av
+    magistraten, det vet jag; men jag har nog t&auml;nkt ut det &auml;nd&aring;.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;?</p>
+
+    <p>&Aring; ja, det kan jag nog ber&auml;tta, fortfor hon, sm&ouml;g sig &auml;nnu
+    litet n&auml;rmare Albert p&aring; spj&auml;lsoffan, och s&aring;g sig om, liksom
+    fruktande att n&aring;gon obefogad skulle h&ouml;ra hennes hemligheter. D&aring;
+    d&auml;cket likv&auml;l, s&aring;som f&ouml;rut n&auml;mnts, &aring;t detta
+    h&aring;ll var rent fr&aring;n folk, v&auml;nde hon sig &aring;ter till honom,
+    s&aring;g h&ouml;gst f&ouml;rtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
+    luften, stundom sl&aring;ende hans arm lindrigt med den.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag har funderat ut, hur en flicka utan f&ouml;r&auml;ldrar och syskon, som
+    jag, skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillr&auml;ckligt och fullt
+    upp redan med linne och g&aring;ngkl&auml;der, f&ouml;r m&aring;nga &aring;r, och
+    sliter inte stort: vilket en inte g&ouml;r, n&auml;r en &auml;r aktsam. N&auml;r nu
+    min mor d&ouml;r, f&aring;r jag inte l&auml;ngre sk&auml;ra till rutor och kitta i
+    stora hus eller nybyggnader; det skall skr&aring;m&auml;staren ha. Men det &auml;r en
+    egen konst, vet du, som ingen kan i Lidk&ouml;ping, mer &auml;n jag; ty jag har ensam
+    utgrundat den: att blanda krita med olja s&aring; riktigt i sina dimensio ... nej,
+    proportioner ... (dimensioner s&auml;ger man om sj&auml;lva glasens vidd i l&auml;ngd
+    och bredd, men proportion s&auml;ger man om r&auml;tta tillblandningen och
+    m&auml;ngden av krita och olja tillsammans: de b&auml;gge orden brukas blott i
+    v&aring;rt &auml;mbete och du f&ouml;rst&aring;r dem inte, Albert) ... n&aring;, nu
+    vill jag bara s&auml;ga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som
+    ingen mer &auml;n jag vet; och d&auml;rav blir en kitt, s&aring; stark, att inte det
+    bittraste h&ouml;stregn kan uppl&ouml;sa honom. Den skall jag tillverka och
+    s&auml;lja &aring;t alla &auml;mbetsm&auml;stare; ty de m&aring;ste k&ouml;pa
+    d&auml;rav b&aring;de i Lidk&ouml;ping, V&auml;nersborg och Mariestad med, bara de
+    f&aring; l&auml;ra k&auml;nna den. Och de veta av den redan; ty jag har l&aring;tit
+    mina pojkar p&aring; sina resor utbasuna den. Jag s&auml;ljer hemma p&aring; min
+    kammare.</p>
+
+    <p>Men, s&aring;som ogift, &auml;r du ju f&ouml;rsvarsl&ouml;s, och ...</p>
+
+    <p>&mdash;Det skall man se. Med en supig och sv&aring;r man, s&aring;som min mor
+    stackare, d&aring; vore jag tv&auml;rt om f&ouml;rsvarsl&ouml;s och usel. Nej,
+    minsann, jag skall reda mig just som jag &auml;r. Den lilla g&aring;rden vid Lidan
+    r&aring;r vi sj&auml;lva om. Det &auml;r ett ganska litet tr&auml;hus, s&aring;som
+    ett av dem d&auml;r uppe i Str&auml;ngby ... tr&auml;ng ... hur var det ... ja
+    ...</p>
+
+    <p>Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <p>&mdash;Och n&auml;r mamma d&ouml;r, tillfaller g&aring;rden mig. Stackars mor! men
+    hon lever nog &auml;nnu ett par &aring;r. Likv&auml;l, n&auml;r hon d&ouml;r,
+    s&aring; vet jag av borgm&auml;staren, att jag med hus och tomt inte vidare
+    f&ouml;rsvar beh&ouml;ver, fast ogift. Huset r&auml;ntar inte mycket av sig; dock kan
+    jag hyra ut ett par rum ovanp&aring;; och nere p&aring; botten bor jag
+    sj&auml;lv.</p>
+
+    <p>Men som jag &auml;r van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta
+    f&ouml;r mig sj&auml;lv j&auml;mt, utan jag &auml;mnar &ouml;ppna bod ... en liten
+    bod ... med handel, som kvinnfolk f&aring;r sk&ouml;ta, och som inte &auml;nnu blivit
+    lagd under skr&aring;. Jag &auml;mnar i min bod s&auml;lja askar, fina, vackra, av
+    glas med underlagt kul&ouml;rt papper, som jag gjort i flera &aring;r och som
+    lantfolket &auml;r rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor,
+    lanternor; ja, jag har l&auml;rt mig s&auml;tta folium p&aring; glas, och d&auml;rav
+    skall jag g&ouml;ra sm&aring; speglar &aring;t socknarna. Kanh&auml;nda tar jag
+    ocks&aring; in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom
+    v&auml;vnader, l&auml;rfter, n&auml;sdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig
+    f&ouml;r siden, som ligger under skr&aring;. Det skall inte bli en s&aring; liten
+    handel, n&auml;r en &auml;r hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod
+    fr&aring;n tio om f&ouml;rmiddagen till fem p&aring; kv&auml;llen, l&auml;ngre
+    &auml;r inte v&auml;rt. F&ouml;re tio om morgonen, innan jag sl&aring;r upp
+    bodd&ouml;rren, f&ouml;rf&auml;rdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
+    kv&auml;llen blandar jag kitten &aring;t alla &auml;mbetsm&auml;stare. Det skall bli
+    en god handel och ett glatt liv!</p>
+
+    <p>Saras &ouml;gon, mun och kinder sken h&auml;rvid. Men sergeanten fr&aring;gade:
+    Skall du d&aring; sitta s&aring; inne hela &aring;ret om, och aldrig se dig om ute
+    eller andas den h&auml;rliga lantluften?</p>
+
+    <p>&mdash;I soluppg&aring;ngen g&aring;r jag ut p&aring; v&auml;gen &aring;t Truve.
+    Det g&ouml;r jag var morgon om sommaren, n&auml;r det &auml;r klart eljest.</p>
+
+    <p>Tru ... vad &auml;r de f&ouml;r slag?</p>
+
+    <p>&mdash;Det &auml;r Truve, vet ja. Det &auml;r Richefts sk&ouml;na herrg&aring;rd
+    p&aring; Mariestadsv&auml;gen, d&aring;. Om bara v&auml;gen emellan staden och
+    dit&aring;t inte var s&aring; hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte d&auml;rom,
+    jag g&aring;r den inte s&aring; ofta. M&aring;nga morgnar sitter jag allrahelst
+    hemma. Jag har salvia och andra rosor i f&ouml;nsterna; och lavendelkrukor skall jag
+    l&auml;gga mig till med. Dessutom ser jag Lida&aring;n utanf&ouml;r f&ouml;nsterna,
+    och sk&ouml;nare &aring; finns inte. Vill jag se mera vatten, s&aring; har jag stora
+    V&auml;nern att sk&aring;da, n&auml;r jag fr&aring;n f&ouml;nsterna blickar
+    ut&aring;t gapet vid K&aring;llands&ouml;: den har jag, bara jag tittar ut som
+    &aring;t stadsbron till.</p>
+
+    <p>Och n&auml;r du blir gammal, vackra Sara?</p>
+
+    <p>&mdash;Om jag lever till en femtio &aring;r, s&aring; t&auml;nker jag fara
+    p&aring; marknader med varor. Ty s&aring; l&auml;nge jag &auml;r ung, &auml;r det
+    b&auml;ttre att sitta hemma i min lilla handelsbod.</p>
+
+    <p>Man g&aring;r g&auml;rna in till en disk, d&auml;r en s&aring; t&auml;ck
+    handelsmaninna sitter och s&auml;ljer, inf&ouml;ll han.</p>
+
+    <p>&mdash;Men den tiden &auml;r det styggt att resa p&aring; marknader, fortfor hon,
+    litet bortv&auml;nd; man r&aring;kar ut f&ouml;r ... ja. Blir jag &aring;t femtio
+    &aring;r, d&aring; t&auml;nker jag det skall vara &ouml;verst&aring;ndet; d&aring;
+    t&ouml;r d&auml;remot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill d&aring;
+    f&ouml;rs&ouml;ka p&aring; marknader, om jag inte dessf&ouml;rinnan lagt ihop en
+    summa, s&aring; jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket
+    n&auml;tt och &auml;nd&aring; m&aring; ganska v&auml;l, s&aring; snart som ...
+    (h&auml;r sj&ouml;nk hennes ansikte och uppsynen m&ouml;rknade).</p>
+
+    <p>N&aring;v&auml;l, min Gud! vad menar du?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring; jo, jag menar, s&aring; framt en aktar sig f&ouml;r att ha en
+    pl&aring;gare, som &auml;ter upp och f&ouml;rskingrar i on&ouml;dan och i slarv allt
+    vad en med m&ouml;da och &aring;h&aring;ga samlar. Vad b&aring;tar d&aring; att vara
+    ordentlig, n&auml;r pl&aring;garen &auml;r desto mer oordentlig och frossar av den
+    idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fr&ouml;jd, n&auml;r en ingen
+    hj&auml;rtans lust har, men &aring;ngesten sitter i halsgropen ...</p>
+
+    <p>Jag f&ouml;rst&aring;r dig inte.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;? Hm.</p>
+
+    <p>F&ouml;r Guds skull ber&auml;tta vad du menar!</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, det &auml;r allt n&aring;got att ber&auml;tta, kanske. Jag var ute en
+    Michaelikv&auml;ll med min mor: det var mot h&ouml;sten och bl&aring;ste, och hennes
+    h&aring;r for kring huvan. I f&ouml;rtvivlan sprang hon upp &aring;t den stora
+    stadsbron, som g&aring;r &ouml;ver Lidan hemma i v&aring;r stad; jag var d&aring;
+    femton &aring;r, och sprang efter. Jag t&auml;nkte att hon i sin rysliga v&aring;nda
+    skulle hoppa ned i vattnet. Men n&auml;r jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i
+    famn, stannade vid broledst&aring;ngen och s&aring;g sig om. D&auml;r var ingen
+    g&aring;ngare ute. F&ouml;r din skull vill jag l&aring;ta bli det, viskade hon: jag
+    vill leva och pinas, tills du blir &auml;nnu litet st&ouml;rre. Men ve och
+    f&ouml;rbannelse &ouml;ver den h&auml;r! &aring;tminstone <i>den</i> skall jag bli
+    kvitt! H&auml;rvid s&aring;g jag fradga av raseri, tror jag, st&aring; kring min mors
+    l&auml;ppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den l&aring;ngt bort i
+    Lida&aring;n.</p>
+
+    <p>Sergeanten bleknade: han p&aring;minde sig n&aring;got dit&aring;t i dag morse vid
+    &aring;ngb&aring;tsrelingen.</p>
+
+    <p>Din mor l&auml;r ha varit litet ot&aring;lig i &auml;ktenskapet? undf&ouml;ll
+    honom.</p>
+
+    <p>&mdash;Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande &ouml;gonkast och
+    gl&ouml;mde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare r&ouml;st.
+    Tjugo g&aring;nger sparkad h&auml;st, som tjugof&ouml;rsta g&aring;ngen sparkar igen,
+    &auml;r inte ot&aring;lig. Och det &auml;r visst och sant inf&ouml;r Gud ... sade hon
+    slutligen, med en knappt h&ouml;rbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det,
+    som ideligen p&aring;minte om, och sade och f&ouml;rkunnade, att min mor skulle bli
+    allt b&auml;ttre ... eller <i>&auml;dlare</i> tror jag dem kallar det ... genom denna
+    pl&aring;gan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart s&auml;mre &aring;r
+    ifr&aring;n &aring;r. Ifr&aring;n den st&ouml;rsta ordentlighet och snygghet blev hon
+    till slut osnygg, ot&auml;ck och slarvig, s&aring; jag gr&auml;t d&auml;rvid. (Sara
+    gr&auml;t just nu.) Ifr&aring;n att vara en from och gudlig m&auml;nniska, ville hon
+    till slut inte se i psalmboken ... och p&aring; sistone ... ack ...</p>
+
+    <p>H&auml;mta dig!</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;nnu i dag ligger min mor till s&auml;ngs, och vet du varav?
+    gun&aring;daste oss! av ... fylleri. Det &auml;r inte bra av ett fruntimmer,
+    Albert.</p>
+
+    <p>Sergeanten steg upp, k&auml;nde en kall svett under sin tschakot, tog av den och
+    svalkade sig med n&auml;sduken. Kanske korsade sig n&aring;gra av hans b&auml;sta
+    planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och &auml;gde inte ett
+    f&ouml;rstockat hj&auml;rta. Han tyckte synd om m&auml;nniskorna; inte heller var han
+    tillr&auml;ckligt halvl&auml;rd, f&ouml;r att komma med den vanliga falska frasen,
+    att illa var bra. Fattad av best&ouml;rtning och undran, kom han likv&auml;l bort
+    &aring;t ett h&aring;ll, dit milit&auml;rer s&auml;llan nalkas; han satte sig
+    f&ouml;rtroligt bredvid sin i hast s&aring; &ouml;ppenhj&auml;rtiga v&auml;n och
+    fr&aring;gade: S&auml;g mig uppriktigt och r&auml;tt fram, Sara, &auml;r du vad man
+    brukar ben&auml;mna en l&auml;serska?</p>
+
+    <p>L&auml;sare ... &aring; d&aring;: visst inte. S&aring;dana finns i
+    V&auml;sterg&ouml;tland nog, mig f&ouml;rutan.</p>
+
+    <p>&mdash;Men du l&auml;ser &auml;ndock stundom i Skriften?</p>
+
+    <p>I Bibeln? Ja.</p>
+
+    <p>&mdash;D&aring; k&auml;nner du ocks&aring; Guds f&ouml;rsta, stora, allm&auml;nna
+    bud ... f&ouml;rl&aring;t, det l&aring;ter litet ... v&auml;xer till,
+    f&ouml;r&ouml;ken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?</p>
+
+    <p>Efter litet bet&auml;nkande, dock utan f&ouml;rl&auml;genhet, svarade hon: Det
+    d&auml;r Gudsbudet inneh&aring;ller ju ...</p>
+
+    <p>&mdash;Att man och kvinna skall vara tillsammans ...</p>
+
+    <p>Men inte inneh&aring;ller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken
+    kvinna som helst i v&auml;rlden, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med
+    vilken man som helst bliver henne &aring;kommen av varjehanda h&auml;ndelser och
+    tillstymmelser. Jag vill minnas det st&aring;r, att det d&auml;r skall vara
+    m&auml;nniskan till en hj&auml;lp: det skall v&auml;l d&aring; inte vara till ens
+    fall? b&aring;de sj&auml;lens och kroppens fall, men mest sj&auml;lens. Utan, liksom
+    man f&aring;r undvika och g&aring; ur v&auml;gen f&ouml;r en stor fara, olycka och
+    n&ouml;d, och framf&ouml;r allt l&aring;ta bli att umg&aring;s i ont och
+    f&ouml;rd&auml;rvligt s&auml;llskap, s&aring; b&ouml;r man v&auml;l ock f&aring;
+    undfly ...</p>
+
+    <p>I detsamma h&ouml;rdes ett starkt knakande framme i &aring;ngb&aring;tens
+    f&ouml;rst&auml;v, och kaptenen j&auml;mte en maskinist kom uppspringande. De var
+    dock inget v&auml;rre &auml;n en tross, som brustit, och varigenom det lilla
+    uppsp&auml;nda seglet kom att fladdra en smula v&aring;rdsl&ouml;st, och sl&auml;ngde
+    en stund hit och dit f&ouml;r vinden. Man var nu kommen ut fram&aring;t ett av
+    M&auml;larens st&ouml;rre vattendrag, Granfj&auml;rden, d&auml;r det vid
+    &ouml;verg&aring;ngen till Blacken n&auml;stan alltid drar friskt. Genom den starkare
+    gungningen sattes alla passagerarna i r&ouml;relse: d&auml;cket uppfylldes av en hop
+    ansikten, som man hela dagen f&ouml;rut inte blivit varse, men som nu, likt
+    troglodyter, kr&ouml;p upp ur sin undre v&auml;rld, salongen. Efter n&aring;gra
+    minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny st&auml;llning efter
+    vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru bl&aring;sten inte var
+    obetydlig. Men dessa fartyg, som g&aring;r med kraft av en inre eld, fr&aring;gar
+    inte stort efter vind och v&aring;g, utan l&ouml;per sin s&auml;kra bana fram,
+    antingen det bl&aring;ser mot eller med, eller, s&aring;som nu, p&aring; sidan. I
+    Granfj&auml;rden finns flera farliga punkter, dolda sk&auml;r och blindklippor;
+    varf&ouml;r m&aring;nga f&ouml;rlisningar h&auml;r timat, den tiden man seglade utan
+    eld och ofta m&aring;ste lovera. Den skickligaste styrman s&aring;g sig d&aring;,
+    oaktat sin k&auml;nnedom om prickar och klippor, ur st&aring;nd att alltid undvika
+    dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, &auml;gde annat &auml;n dessa
+    stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han &auml;n v&auml;nde
+    dem och hur han loverade, dock &auml;nd&aring; inte s&auml;llan st&ouml;rtade av med
+    honom dit han inte ville, ty en stackars styrman p&aring; en skuta &auml;r ju i alla
+    fall inte mer &auml;n m&auml;nniska? Nu, d&aring; man driver sin seglats med eld,
+    g&aring;r man rakt p&aring; m&aring;let, utan lov, och nyttjar inte segel oftare
+    &auml;n n&auml;r vinden st&aring;r s&aring;, att den tj&auml;nar till drift.
+    Styrmannen m&aring;ste visst ocks&aring; nu k&auml;nna prickar och blindsk&auml;r,
+    det f&ouml;rst&aring;s; men med kunskap om dem kan han l&auml;tt undvika dem, om han
+    inte &auml;r ett n&ouml;t. Den enda stora fara vid &aring;ngsegling &auml;r att
+    brinna upp; men &auml;ven h&auml;remot kan man genom pannans konstruktion ta
+    s&aring;dana f&ouml;rsiktighetsm&aring;tt, att det s&auml;llan eller aldrig
+    intr&auml;ffar.</p>
+
+    <p>Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fast&auml;n den naturliga f&ouml;ljden av
+    r&ouml;relsen p&aring; d&auml;ck blev, att sergeanten och Sara avbr&ouml;ts i sitt
+    samtal r&ouml;rande m&auml;nsklighetens st&ouml;rsta problem. Sergeanten, driven av
+    sin raska natur, hade sprungit &aring;stad och nappat i seglet,
+    &aring;ngb&aring;tskaptenen till stort gagn och n&ouml;je. F&ouml;ljden blev en
+    brorsk&aring;l dem emellan, d&auml;r nere under d&auml;ck i kaptenens hytt. Historien
+    omfar alldeles hur middagsm&aring;ltiden p&aring; fartyget gick till, ty d&auml;rom
+    har en d&auml;ckspassagerare f&ouml;ga begrepp. Han m&auml;rker blott p&aring; solens
+    s&auml;nkning emot horisonten och p&aring; sk&auml;nkjungfrurs flitiga spring med
+    islagna kaffekoppar, att middagen m&aring;ste vara passerad. Salongsinv&aring;narna
+    har avgjort den aff&auml;ren sinsemellan; och n&auml;r n&aring;gra troglodytfigurer,
+    litet gladare &auml;n vanligt, eller &aring;tminstone mindre fula under &ouml;gonen,
+    vid denna tid upptr&auml;der ur g&ouml;mst&auml;llet, s&aring; kan en av folket
+    (f&ouml;rd&auml;ckspassagerarna) f&ouml;rst&aring;, att herrskapet pl&auml;gat sig.
+    Det &auml;r sant likv&auml;l, som denna ber&auml;ttelse &auml;ven f&ouml;rut
+    anm&auml;rkt, att en och annan d&auml;ckman, av dj&auml;rvare natur, kan f&aring;
+    &aring;tminstone g&aring; ned i matsalongen och d&auml;r hastigt och lustigt f&aring;
+    sig en bit, och g&aring; upp igen. Men de kvinnor, som tillh&ouml;r folket, har det
+    verkligen sv&aring;rt. Hur de lever d&auml;r framme p&aring; d&auml;ck har
+    m&aring;ngen g&aring;ng f&ouml;rundrat historieskrivaren. Det anses inte r&auml;tt
+    anst&auml;ndigt, att de f&ouml;r mat med sig eller f&ouml;der sig sj&auml;lva. Och av
+    den allm&auml;nna stora kosten, som &aring;ngb&aring;tsk&ouml;ket tillagar, f&aring;r
+    de g&auml;rna intet, d&aring; de sj&auml;lva inte har b&auml;ttre &auml;n
+    d&auml;cksplats. Kanske h&auml;nder att &auml;ven bland dessa kvinnor n&aring;gon
+    dj&auml;rvare finns, som g&aring;r ned i troglodytismens adyt och f&aring;r sig en
+    godbit, varmed hon sedan upptr&auml;der i friska luften. Men det h&aring;lls inte
+    f&ouml;r modest gjort av henne. En v&auml;lg&ouml;rande historia &auml;r det nu med
+    kaffet, som inte &auml;r mat, men bra gott likav&auml;l, kl. 4 &agrave; 5. Det kommer
+    sj&auml;lv upp ifr&aring;n adyten, langat p&aring; d&auml;ck av jungfrur, som, ifall
+    de inte &auml;r alltf&ouml;r buttra, l&aring;ter tala vid sig, s&aring; att &auml;ven
+    en stackars d&auml;ckm&auml;nniska kan f&aring; sig en kopp. Sara passade p&aring;
+    och bekom verkligen en: hon s&aring;g ocks&aring; s&aring; v&auml;l och snygg ut,
+    att, hucklet ober&auml;knat, kaffeb&auml;rerskorna g&auml;rna ville ha r&auml;knat
+    henne f&ouml;r herrskap. Obegripligt f&ouml;rekom sannerligen, att hon, vars
+    b&ouml;rs med silvermynt man flera g&aring;nger &ouml;gnat, inte k&ouml;pt sig
+    salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det m&aring;ste ha
+    kommit av hennes k&auml;rlek till &ouml;ppen luft, och av avsmak f&ouml;r elak lukt
+    eller adyter i allm&auml;nhet.</p>
+
+    <p>Under det hon drack sitt kaffe och besl&ouml;t att beg&auml;ra en kopp till,
+    p&aring;minde hon sig med innerlighet, gl&auml;dje och tacksamhet sergeanten Alberts
+    f&ouml;rslag, att f&ouml;ra henne i land till den lilla trevliga r&ouml;dm&aring;lade
+    sm&aring;stugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och d&auml;r hon kommit i
+    tillf&auml;lle att utan hank och trassel f&aring; en snygg, god anr&auml;ttning,
+    vilken, med sitt namn av frukost, dock f&ouml;r henne betytt middag, och gjort att,
+    sedan hon nu f&aring;tt kaffe, k&auml;nde sig m&auml;tt, lycklig och fri. Sergeanten
+    sj&auml;lv hade mer slukande anlag; och liksom denna ber&auml;ttelse f&ouml;rut
+    anm&auml;rkt, hur han redan p&aring; f&ouml;rmiddagen ett par g&aring;nger varit och
+    anlitat sk&auml;nken om hj&auml;lp i de sv&aring;righeter han d&aring; utstod,
+    s&aring; var han nu &aring;ter nere. Hans uppkomna f&ouml;rtrolighet med kaptenen
+    gjorde, att han gick upp och ned utan all b&auml;van, allt som han ville, s&aring;
+    ofta det p&aring;kom; och man beh&ouml;vde en enkom k&auml;nnedom av hans biljett,
+    f&ouml;r att veta, att han i sj&auml;lva verket inte tillh&ouml;rde herrskapet, utan
+    var folk. Vad, hur, var och n&auml;r han &aring;t, s&auml;gs inte; det f&ouml;rmodas
+    blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, s&aring;dana som Gud
+    skapat; men han var f&ouml;r ingen del gourmand, drinkare, glupsk, ot&auml;ck eller
+    annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick s&aring; snart
+    han kunde upp ifr&aring;n dem, och m&aring;ste ha varit en s&auml;rdeles v&auml;n av
+    den luft, som bl&aring;ste vid f&ouml;rst&auml;ven; ty d&auml;r h&ouml;ll han sig
+    mest och hade nu t&auml;nt sin cigarr igen.</p>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Fjarde_kapitlet" name='Fjarde_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Fj&auml;rde kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>D&aring; lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet</i><br />
+      <i>mot karmen. Du &auml;r utan diamant, Albert! Blunda och sov, och
+      f&auml;ll</i><br />
+      <i>ihop dina anspr&aring;k</i><br />
+
+
+      <p>Sara Videbeck s&aring;g om sina saker, och dem hade hon i kapps&auml;ckar,
+      &auml;ven p&aring; f&ouml;rd&auml;cket. En l&auml;r hon i synnerhet ha varit
+      r&auml;dd om. Ty vid ett tillf&auml;lle, d&aring; ingen annan person stod d&auml;r
+      l&auml;ngst framme, passade hon p&aring;, klappade cigarr-r&ouml;karen
+      f&ouml;rtroligt p&aring; armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig
+      om en liten tj&auml;nst? Jag har h&auml;r en kapps&auml;ck, den d&auml;r med
+      m&auml;ssingsbokst&auml;verna S.V. p&aring;: laga, att ingen s&auml;tter sig
+      p&aring; den! jag har ifr&aring;n b&ouml;rjan och hela dagen haft den liggande
+      under seglet; men vid det d&auml;r sista rumsturet drog de fram b&aring;de ett och
+      annat, seglet &auml;r uppe, och min kapps&auml;ck blott och bar.</p>
+
+      <p>Albert tog cigarren ur munnen, s&aring;g p&aring; henne och sade: &Auml;r
+      kapps&auml;cken s&aring; &ouml;m, att inte en g&aring;ng en s&aring; l&auml;tt
+      kropp, som din, f&aring;r sitta p&aring; den? annars kunde han l&auml;ttast vaktas
+      p&aring; det s&auml;ttet.</p>
+
+      <p>&mdash;Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst n&aring;gon
+      annan.</p>
+
+      <p>Har du fullt med diamanter d&auml;ri?</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;!</p>
+
+      <p>N&aring; men vad? fast f&ouml;rl&aring;t mig, det ang&aring;r mig inte, var
+      trygg och glad, och g&aring; sj&auml;lv vart du behagar. Jag skall bevaka din
+      kapps&auml;ck.</p>
+
+      <p>Sara tackade honom med en blick, som om kapps&auml;cken varit hennes eget
+      hj&auml;rta. Hon gick bort&aring;t att bestyra n&aring;got med diverse skrin, som
+      hon satt avsides p&aring; d&auml;ck.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad kan flickan ha i kapps&auml;cken? t&auml;nkte Albert, d&auml;r han
+      stod, tittade ned p&aring; de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt l&aring;ng
+      r&ouml;k ur cigarren. Hon &auml;r minsann &auml;nd&aring; en rik docka, det
+      sl&aring;r aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar f&aring;r jag nog
+      ifr&aring;n (h&auml;r mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av
+      egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokst&auml;verna &auml;r
+      r&auml;tt v&auml;l gjorda; de har m&auml;ssingsslagare i Lidk&ouml;ping, som duger.
+      Skall jag f&ouml;lja henne s&aring; l&aring;ngt som &auml;nda dit? jag borde annars
+      vid Mariestad ta av fr&aring;n stora v&auml;gen och &aring;ka in&aring;t. Ja,
+      f&aring; se. L&aring;ngt dit &auml;nnu. H&ouml;r hit, jungfru d&auml;r med brickan!
+      langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte g&aring; fr&aring;n st&auml;llet.
+      Dj&auml;vulen, hon h&ouml;rde mig inte! hur skall detta avl&ouml;pa? jag vill
+      d&aring; &auml;nnu r&ouml;ka litet n&auml;rmare in p&aring; stumpen, men det smakar
+      hett och r&ouml;ken g&aring;r mig i n&auml;san, fy tusan dj&auml;vlar.
+      Kapps&auml;cken &auml;r just inte stor; l&aring;ng t&auml;mligen, men inte bred;
+      hon har s&auml;kert glasskrin d&auml;r, eftersom ingen f&aring;r s&auml;tta sig
+      p&aring; den. Men vem tusan skulle ocks&aring; vara of&ouml;rsk&auml;md nog att
+      s&auml;tta sig p&aring; den? det &ouml;vriga d&auml;ckpatrasket h&auml;r har jag
+      aldrig m&auml;rkt s&auml;tta sig p&aring; annat &auml;n t&aring;gverket, eller
+      p&aring; pumpen och p&aring; kanonerna; det &auml;r ett ganska hyfsat och
+      beskedligt folk; de &auml;r s&aring; litet dj&auml;rva mot andras saker, att par
+      exemple dalkullorna satte sig allenast p&aring; sig sj&auml;lva, hic est, de lade
+      benen under sig. Vilken of&ouml;rsk&auml;md persedel kan d&aring; Sara ha fruktat
+      skulle underst&aring; sig ... aha ... du skall f&aring; se, Albert, att hon menade
+      dig sj&auml;lv, och ingen annan, med den vackra b&ouml;nen, att jag skulle akta
+      kapps&auml;cken ... baj miljoner s&aring; han smakar! sade han och kastade yttersta
+      stumpen i sj&ouml;n: det h&auml;r g&aring;r &ouml;ver t&aring;lamodet.</p>
+
+      <p>Just i denna sv&aring;ra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
+      cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte
+      l&aring;ta jungfrun, som jag best&auml;llde cigarren av, t&auml;nda p&aring; den
+      &aring;t dig d&auml;rnere, ty ... och dessutom kan hon inte r&ouml;ka, men hur
+      skall du f&aring; eld, Albe?</p>
+
+      <p>Jo se h&auml;r, inf&ouml;ll han, kommer &aring;ngkaptenen spatserande med sin
+      ypperliga trabucos i truten. F&ouml;rl&aring;t, b&auml;sta farbror kapten ... var
+      s&aring; god och tr&auml;d ett par steg n&auml;rmare, s&aring; f&aring;r jag
+      t&auml;nda; denna vackra flicka har satt mig p&aring; en post, vilken jag
+      s&aring;som god milit&auml;r inte kan l&auml;mna.</p>
+
+      <p>Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och s&aring;g p&aring;, och hon kunde
+      inte avh&aring;lla sig ifr&aring;n ett h&ouml;gt skratt, d&aring; de b&auml;gge
+      karlarna satte cigarr&auml;ndarna mot varann, med sp&auml;nda allvarsamma &ouml;gon
+      observerade spetsarna, och ivrigt arbetade p&aring; att det skulle ta eld. Det
+      lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin v&auml;g. Med ett eget
+      uttryck av s&auml;llhet tog sergeanten b&auml;gge kindbenen pinfulla av ny, frisk
+      r&ouml;k ... ty man vet, att det &auml;r den f&ouml;rsta r&ouml;ken som smakar
+      b&auml;st ... och bl&aring;ste ut den h&ouml;gst l&aring;ngsamt: men bl&aring;ste
+      den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet p&aring; Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;! ropade hon och sprang &aring;nyo sin v&auml;g till den
+      andra delen av f&ouml;rd&auml;cket, d&auml;r hon hade sitt f&ouml;rut omtalade
+      skrinbestyr.</p>
+
+      <p>Albert stod s&aring;ledes &aring;ter ensam vid sin kapps&auml;ck ... dvs hennes
+      ... och betraktade den sjunkande milda, t&auml;cka v&auml;stersolen. Man var nu
+      kommen in p&aring; Galten, den yttersta M&auml;larfj&auml;rden emot Arboga till.
+      Albert stod och s&aring;g p&aring; solen, s&aring;som sagt &auml;r, men han
+      s&aring;g ocks&aring; emellan&aring;t p&aring; kapps&auml;cken. Han r&ouml;kte
+      l&aring;ngsammare nu; ty han t&auml;nkte, om den h&auml;r cigarren blir slut i ett
+      rapp, s&aring; t&ouml;r det inte falla sig lika beh&auml;ndigt som nyss att
+      f&aring; en till. Ja, helt s&auml;kert har hon glas i kapps&auml;cken; och jag
+      tycker mera om det, &auml;n om hon, s&aring;som jag en g&aring;ng trodde, hade glas
+      i br&ouml;stet, eller hela hj&auml;rtat d&auml;rav. Det var en dum tanke av mig ...
+      puh! ... men jag skall inte bl&aring;sa ut f&ouml;r mycken r&ouml;k i s&auml;nder
+      ... puh! ... l&aring;t vara, att hennes sj&auml;l &auml;r av glas n&aring;got
+      litet: kan inte jag ha en diamant s&aring;v&auml;l som n&aring;gon? och sk&auml;ra?
+      men djupt vill jag inte sk&auml;ra, det n&auml;nns inte fan p&aring; s&aring;
+      vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A p&aring; hennes minnes
+      emalj; det m&aring; jag v&auml;l f&aring;? det &auml;r v&auml;l inte f&ouml;r
+      mycket? ... puh! Vacker &auml;r hon n&auml;r hon &auml;r allvarsam, men &auml;n
+      vackrare n&auml;r hon ler, s&aring; d&auml;r; och allra vackrast var hon n&auml;r
+      hon gr&auml;t &ouml;ver sin mor: det &auml;r besynnerligt, att jag kunde tycka om
+      det? Man pl&auml;r annars bli ful n&auml;r man grinar ... puh! ... men hennes
+      &ouml;gonvr&aring;r blev inte r&ouml;da, utan stod klara som ... n&aring;n&aring;,
+      gr&aring;ten r&auml;ckte inte heller l&auml;nge.</p>
+
+      <p>Ror i l&auml;! ror i l&auml;! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
+      pricken, din attan? Jaja, det b&ouml;rja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det
+      &auml;r nu b&auml;st, att jag absolverar honom fr&aring;n styret och g&aring;r dit
+      sj&auml;lv. Inloppet i Arboga &aring; &auml;r inte s&aring;som andra lapprisinlopp.
+      Ror i l&auml;! i l&auml;! stopp maskin, f&ouml;r sju tunnor tusan! g&aring; ned
+      h&auml;rifr&aring;n; jag st&auml;ller mig d&auml;r sj&auml;lv. S&auml;g till att
+      klyvarn tas in!</p>
+
+      <p>&mdash;Stopp maskin! stopp! h&ouml;rdes till &aring;tersvar. Fartyget saktade
+      farten, och den skicklige kaptenen, som nu sj&auml;lv stod vid styret, fick tid att
+      &aring;ter r&auml;tta kursen, s&aring; att pricken lyckligen omf&ouml;rs.</p>
+
+      <p>M&auml;larens innersta vatten, eller dess v&auml;stligaste begynnelse
+      utanf&ouml;r Kungsbarkar&ouml; och Bj&ouml;rkskogs socknar, &auml;r fullt av
+      sm&aring; grund, blindsk&auml;r och lantliga &auml;ventyr, som man alltid har ont
+      av till sj&ouml;ss. Dessa sm&aring; landspetsar, n&auml;rmast Arboga &aring;,
+      &auml;r en forts&auml;ttning av de l&aring;ga Kungs&ouml;rs&auml;ngarna, vilka,
+      likt en gr&ouml;n matta ytterst i v&auml;ster, tycks ha f&ouml;r avsikt att smyga
+      sig in under vattnet; och man kan, helst om kv&auml;llarna, inte se gr&auml;nsen
+      best&auml;mt emellan sj&auml;lva gr&auml;svallen och M&auml;larv&aring;gen.
+      Seglaren tar d&aring; sikte p&aring; taket av Kungs&ouml;rs slott, som inte ligger
+      l&aring;ngt ifr&aring;n &aring;mynningen. Det gick denna g&aring;ng, s&aring;som
+      alltid, lyckligt f&ouml;r Yngve Frey.</p>
+
+      <p>Just som man kommit in i &aring;n, h&ouml;rdes en grov, torr r&ouml;st uppe
+      p&aring; &aring;ngb&aring;tsaktern tala till sin granne: Hur l&aring;ngt har vi nu
+      till staden? Sex fj&auml;rdingsv&auml;g cirka, genm&auml;lde till &aring;tersvar en
+      annan st&auml;mma, med uttryck av h&ouml;gsta beskedlighet, tj&auml;nstvillighet
+      och iver; ljudet var en sopran, likt en k&auml;rings, dock utan att vara det, ty
+      det var en karls. Gott! &aring;tertog basen och s&aring;g p&aring; klockan, hon
+      &auml;r sju: vi &auml;r framme &aring;tta, &aring;tminstone nio, och kan hoppas
+      p&aring; ett ordentligt bord och riktiga s&auml;ngar. Orden v&auml;xlades emellan
+      tv&aring; familjef&auml;der. Om min baron befaller, sade sopranen (&auml;ven
+      baron), s&aring; g&aring;r det l&auml;tt an, ganska l&auml;tt, om vi passar
+      p&aring; h&auml;r vid Kungs&ouml;r och skickar en stafett, en kurir, landv&auml;gen
+      till staden, som best&auml;ller rum &aring;t oss; ty vid denna tid st&ouml;ter
+      mycket resande ihop.</p>
+
+      <p>&mdash;Kan det ske, kapten? fr&aring;gade basen f&ouml;rn&auml;mt, men
+      likn&ouml;jt. Det g&aring;r positivt an, javisst, visst, inf&ouml;ll sopranen
+      ivrigt, innan &aring;ngb&aring;tskaptenen vid styret &auml;nnu sj&auml;lv hunnit
+      svara.</p>
+
+      <p>&mdash;Det kan ske, sade denne fast&auml;n inte utan sitt lilla besv&auml;r.</p>
+
+      <p>P&aring; vad s&auml;tt? fr&aring;gade basen, tr&ouml;tt av s&aring; mycket
+      talande.</p>
+
+      <p>&mdash;Jo, utan sv&aring;righet, ganska vigt, helt l&auml;tt! hoppade sopranen
+      efter med de snabbaste ord i v&auml;rlden. Den hederlige kaptenen vid styret
+      s&aring;g sig om bet&auml;nkligt. Jo &auml;nnu, sade han, kan en slup g&aring; i
+      land och tinga en karl vid g&auml;stgivarg&aring;rden d&auml;ruppe, som rider till
+      staden, om det n&ouml;dv&auml;ndigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara
+      d&auml;r lika hastigt som han.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring;ja, &aring;ja, &aring;ja, sade sopranen, vi hinner v&auml;l lika
+      hastigt till bron, med v&aring;r flinka kaptens &aring;tg&auml;rd; men sedan
+      f&ouml;rsinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, s&aring; att
+      det &auml;r alltid gott&mdash;vill inte min baron det?&mdash;vi skickar en stafett,
+      som best&auml;ller, och som tar upp alla rummen?</p>
+
+      <p>M&aring; gjort! sade den s&ouml;mniga basen och stoppade in sin haka under
+      rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt &auml;nd&aring; inte
+      l&auml;ngre &auml;n fram till kaptenen vid styret, som var helt n&auml;ra.
+      Best&auml;ll, b&auml;sta kapten, best&auml;ll, best&auml;ll!</p>
+
+      <p>Kaptenen, s&aring; godmodig han var, tycktes besv&auml;rad av detta fj&auml;sk,
+      men ville likv&auml;l inte g&ouml;ra baronerna emot, utan ropade p&aring; en av
+      sitt folk. G&ouml;r jullen klar och far i land, och ... han sade mannen
+      &auml;rendet. Du f&aring;r ro efter oss sedan.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, baronen betalar besv&auml;ret, det f&ouml;rst&aring;s, det
+      f&ouml;rst&aring;s, f&ouml;rst&aring;s! muttrade sopranen, v&auml;nd till kaptenen
+      och med en halv pekning p&aring; den i sin rock nedhukade basen.</p>
+
+      <p>N&aring;got &auml;r det v&auml;rt, svarade kaptenen tryggt, str&ouml;k sig om
+      hakan och s&aring;g bort &aring;t de b&auml;gge str&auml;nderna, mellan vilka han
+      styrde. Anblicken p&aring; h&ouml;gra sidan var vidstr&auml;ckt och intagande.
+      &Auml;ngarna, i en om&auml;tlig vidd norr och nordv&auml;st ut, l&aring;g
+      &ouml;vers&aring;llade med miljoner v&aring;lmar, liksom de sm&aring; oavklippta
+      knutarna p&aring; avigan av en stor gr&ouml;n tapisseris&ouml;mnad.</p>
+
+      <p>Och allt det h&auml;r har H&ouml;rstadius slagit under sig? det &auml;r minsann
+      en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade f&ouml;r sig
+      sj&auml;lv. Den karlen blir innan sin d&ouml;d bottenrik eller bottenfattig; det
+      &auml;r en pastor, som predikar med h&ouml;. Han kan s&auml;ga som det st&aring;r i
+      Skriften: allt h&ouml; &auml;r k&ouml;tt; ty av dessa &auml;ngar, f&ouml;r s&aring;
+      gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte r&auml;tt
+      ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han sl&aring;r under sig
+      egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungs&ouml;r, utan ocks&aring; i
+      S&ouml;rmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden &auml;nda bort f&ouml;r fan
+      i v&aring;ld p&aring; skarpa Uppland, i Sollentuna? det &auml;r d&aring; en ekonom
+      till karl, den H&ouml;rstadius! S&aring; pinar han sin arma kropp med att &aring;ka
+      p&aring; bondk&auml;rra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendeg&aring;rdar,
+      och se efter och se efter. Det m&aring;tte vara ett f&ouml;rbannat efterseende, att
+      sk&ouml;ta hemman i alla landsorter. Och n&auml;r han skraltar s&aring; d&auml;r
+      omkring, &auml;r han &auml;nd&aring; s&aring; tv&auml;r emot sin egen lekamen att
+      han endast njuter vatten. H&ouml;rstadius &auml;r v&auml;stg&ouml;te, d&auml;ri
+      ligger knuten; det &auml;r d&aring; en egen nation till folk! Men vad jag
+      ber&ouml;mmer hos honom &auml;r att han skall vara s&aring; r&auml;ttskaffens och
+      beskedlig mot alla sina tusen r&auml;ttare, dr&auml;ngar och spektorer; s&aring;
+      att han till slut l&auml;r pl&aring;ga ingen mer &auml;n sig sj&auml;lv. Tag in
+      seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr &auml;r man som f&ouml;rare av en
+      &aring;ngb&aring;t. Kom hit! kom och styr! jag g&aring;r ned. Nu &auml;r &aring;n
+      &auml;nda fram till Arboga klar och l&auml;tt att hantera sig i.</p>
+
+      <p>Styrmannen kom p&aring; befallning, kaptenen l&auml;mnade honom rodret, gick
+      sj&auml;lv d&auml;rifr&aring;n bort &ouml;ver d&auml;cket, och kom s&aring; trappan
+      utf&ouml;r till de undre hemvisterna, d&auml;r toddy som b&auml;st stod och rykte.
+      &Auml;ven punsch &auml;gde rum.</p>
+
+      <p>Det var afton. Solens fe hade redan v&auml;sterut sjunkit ned i famnen p&aring;
+      Kungs&ouml;rs &auml;ngar, men ett m&ouml;rkr&ouml;tt purpurskimmer h&auml;ngde
+      &auml;nnu kvar p&aring; skyn; det var den sista kl&auml;debonad, som den sk&ouml;na
+      kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under t&auml;cket. Tusentals
+      l&aring;nga r&ouml;dbl&aring; streck gick ut ifr&aring;n skimret; m&aring;nga av
+      dem randade vattnet, och &auml;ven n&aring;gra l&aring;g st&auml;nkta p&aring;
+      &aring;ngb&aring;tens artiklar.</p>
+
+      <p>En mjuk hand r&ouml;rde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifr&aring;n de
+      r&ouml;da str&aring;larna, som han en l&aring;ng stund st&aring;tt och betraktat,
+      hur de gungade och flydde ovanp&aring; den vattrade vattenytan. Det var Sara, och
+      hon sade viskande: g&aring; nu h&auml;rifr&aring;n: jag skall i st&auml;llet vakta
+      b&aring;de dina och mina saker &auml;nda tills vi kommer i land med dem. G&aring;
+      ned och drick ditt glas punsch; men n&auml;r vi kommit fram till bron, skynda
+      d&aring; hastigt upp i staden och skaffa oss b&auml;rare, innan de andra
+      passagerarna tar bort karlarna f&ouml;r oss.</p>
+
+      <p>De stod h&auml;ndelsevis alldeles ensamma d&auml;r i f&ouml;ren, s&aring; att
+      Sara kunde v&auml;l icke ha beh&ouml;vt viska. Men Albert tyckte det l&auml;t
+      s&aring; f&ouml;rtroligt och bra, och hennes t&auml;cka ansikte var honom
+      h&auml;rvid s&aring; n&auml;ra, att han, utan att sj&auml;lv veta d&auml;rav,
+      kysste henne, och gick bort, som hon sagt.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck ... liksom ingenting h&auml;nt ... b&ouml;rjade framme i
+      f&ouml;ren verksamt ordna en m&auml;ngd st&ouml;rre och mindre angel&auml;genheter.
+      Hon lade sina egna kapps&auml;ckar, skrin och &ouml;verplagg tillsammans. Hon bar
+      &auml;ven till samma h&ouml;g sergeantens inte s&auml;rdeles vingbreda r&auml;nsel,
+      koffert och reskappa. Hur hon kunde k&auml;nna dem, kan man fr&aring;ga; men dagens
+      iakttagelser hade f&ouml;r henne varit tillr&auml;ckliga, att m&auml;rka vilka
+      persedlar sergeanten under sina kringg&aring;ngar p&aring; d&auml;ck med
+      f&ouml;rk&auml;rlek f&auml;stat sig vid, stundom lyft p&aring;, makat, j&auml;mkat
+      osv, vilket en bra karl aldrig g&ouml;r med annat &auml;n egna
+      tillh&ouml;righeter.</p>
+
+      <p>Albert gick sannerligen utf&ouml;r och tog sig ett glas punsch. Mamsell!
+      l&aring;t mig beskedligt f&aring; tv&aring; glas till, och st&auml;ll dem p&aring;
+      den h&auml;r lilla brickan; jag skall b&auml;ra dem sj&auml;lv, s&aring;
+      besv&auml;ras ingen. Sk&auml;nkmamsellen, glad &ouml;ver en s&aring; mild tonart
+      ifr&aring;n en f&ouml;rut s&aring; str&auml;ng resande, gjorde hastigt som befallt
+      var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppf&ouml;r trappan, och
+      gick bort till f&ouml;ren att bjuda sin reskamrat. &Auml;r det carolina?
+      fr&aring;gade hon. Jag dricker inte punsch.</p>
+
+      <p>Drick nu ett glas punsch f&ouml;r min skull i afton, det blir svalt i
+      kv&auml;ll. Den &auml;r fin och god.</p>
+
+      <p>&mdash;Bra! sade hon, sedan glaset var t&ouml;mt. Albert, det h&auml;r &auml;r
+      b&auml;ttre &auml;n carolina.</p>
+
+      <p>Det &auml;r just vad jag alltid p&aring;st&aring;tt, svarade sergeanten och
+      t&ouml;mde det bredvid st&aring;ende.</p>
+
+      <p>Nu sm&auml;llde kanonen salut f&ouml;r Arboga stad, och &aring;ngb&aring;ten
+      lade till vid den h&ouml;gra stranden, s&aring;som &ouml;vligt var, nedanf&ouml;r
+      Lundborgs g&aring;rd.</p>
+
+      <p>Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt hum&ouml;r, var den f&ouml;rste som
+      hoppade i land. Efter en liten omsk&aring;dning p&aring; n&auml;rmaste gata,
+      tr&auml;ffade han tvenne sysslol&ouml;sa Arbogam&auml;nniskor, med vilka han snart
+      kom &ouml;verens. De f&ouml;ljde honom ned till &aring;ngb&aring;ten med en
+      b&aring;r, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, h&ouml;ll Albert
+      p&aring; att inte tr&auml;ffa den han s&ouml;kte. Med en liten h&auml;penhet
+      s&aring;g han sig om i skymningen efter det sk&auml;ra huvudet ... det fanns inte.
+      Till slut uppt&auml;ckte han likv&auml;l p&aring; d&auml;cket ... Sara Videbeck i
+      hatt. Ehuru de b&auml;gge karlarna med b&aring;ren v&auml;ntade p&aring; order,
+      kunde han likv&auml;l inte hindra sig ifr&aring;n att n&aring;gra &ouml;gonblick
+      st&aring; och betrakta sin f&ouml;rvandlade v&auml;n. V&auml;l hade han i dag
+      p&aring; morgonen haft en anblick av samma person f&ouml;r sig, n&aring;gra
+      minuter: men han hade d&aring; sett henne utan intresse: Nu ... &auml;r det hon?
+      t&auml;nkte han. Mamsell ville han, f&ouml;rr en g&aring;ng varnad, inte alls anse
+      henne f&ouml;r. Men den n&auml;tta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt
+      p&aring; det t&auml;cka, fria, fina huvudet; och n&aring;gra smakfulla m&ouml;rka
+      lockar, h&auml;ngde ocks&aring; p&aring; vardera sidan vid tinningarna, alldeles
+      som r&auml;tt och billigt var. Albert pekade &aring;t karlarna, vart&aring;t de
+      hade att g&aring;, Sara sade med tonvikt p&aring; fj&auml;rde ordet: Det h&auml;r
+      &auml;r v&aring;ra saker; var r&auml;dd om dem, s&aring; att de inte skavs p&aring;
+      b&aring;ren.</p>
+
+      <p>Ingen fara, s&ouml;ta frun sade den ena b&auml;raren.</p>
+
+      <p>&mdash;S&auml;g sj&auml;lv, anm&auml;rkte den andra, vilket frun &auml;r
+      &ouml;mmast om, s&aring; ska vi l&auml;gga det &ouml;verst p&aring;
+      b&aring;ren.</p>
+
+      <p>Albert sm&aring;log f&ouml;r sig sj&auml;lv, men s&aring;g en ganska syrlig och
+      str&auml;v min i Saras anlete. De kom i land. Vart&aring;t befaller herrskapet att
+      vi g&aring;r? fr&aring;gade fr&auml;msta b&auml;raren.</p>
+
+      <p>&mdash;Till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>Jas&aring;, herrskapet &auml;r inte hemma i staden? D&aring; f&aring;r jag
+      n&auml;mna, fortfor karlen, att det blir angel&auml;get f&ouml;r herrn att skynda
+      sig att f&aring; nattkvarter p&aring; g&auml;stgivarg&aring;rden, ty h&auml;r har
+      kommit mycket resande.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag f&ouml;ljer med sakerna, inf&ouml;ll Sara, skynda f&ouml;re, Albert!
+      Vi hittar nog till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>Sergeanten gjorde s&aring;. Han passerade de l&aring;nga Arbogagatorna, och kom
+      efter en stund fram till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>&mdash;Finns inga! finns inga! var v&auml;rdens svar p&aring; Alberts
+      beg&auml;ran om rum.</p>
+
+      <p>Men jag kommer fr&aring;n &aring;ngb&aring;ten och m&aring;ste ha rum.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, om herrn kom ifr&aring;n solen, eller ifr&aring;n sj&auml;lva
+      Bl&aring;kulla, s&aring; blev h&auml;r inte flera rum f&ouml;r det. H&auml;r
+      &auml;r baron** och baron** och baron**, som f&ouml;r sig och familjer redan tingat
+      alla rummen. Och i Arboga f&ouml;r &ouml;vrigt ... ja, h&ouml;r sig om, min
+      b&auml;sta herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort
+      ett fasligt sammanlopp.</p>
+
+      <p>N&aring;, jag n&ouml;jer mig med blott ett enda rum (jag sj&auml;lv kan sova
+      p&aring; n&aring;gon skulle, t&auml;nkte han): men snyggt, vackert. Det kan
+      g&auml;rna f&aring; vara litet. Var s&aring; god; lika mycket vad det kostar.</p>
+
+      <p>&mdash;Har frun n&aring;got enstaka rum &ouml;ver, Annette? sade v&auml;rden och
+      s&aring;g &aring;t sidan i en sidokammare. Det &auml;r n&aring;gra f&ouml;rbannat
+      vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och h&aring;llet, vi har annars lokaler
+      nog men de h&ouml;r till ortens noblesseri, och d&auml;rf&ouml;r ser herrn ...</p>
+
+      <p>Nej, svarade Annette, finns inte.</p>
+
+      <p>&mdash;Men jag m&aring;ste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten
+      beslutsamt och gick sj&auml;lv dit in. Beh&ouml;vs blott en s&auml;ng. Det &auml;r
+      om&ouml;jligt att inte s&aring;dant skall finnas i ett s&aring; stort, rymligt och
+      vackert hotell, som h&auml;r. Jag har varit i Arboga f&ouml;rut och vet, att en
+      l&aring;ng g&aring;ng utmed g&aring;rden leder till tusentals rum h&auml;rinne.</p>
+
+      <p>N&aring;n&aring;, b&auml;sta herre, sade en liten kort rulta i m&ouml;ssa,
+      husets v&auml;rdinna. G&aring;, Annette, l&auml;ngst bort in i g&aring;ngen, och se
+      om min egen kammare kan skr&auml;pas i ordning. I n&ouml;dens stund f&aring;r jag
+      v&auml;l l&auml;mna min egen ro i sticket.</p>
+
+      <p>Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt
+      bifall och v&auml;nde tillbaka. Knappt &aring;terkommen i porten, m&ouml;tte han
+      Sara och b&auml;rarna. Han visade dem v&auml;gen uppf&ouml;r trappan, som ledde
+      till den l&aring;nga g&aring;ngen, belagd med br&auml;der, och vilken, lik ett loft
+      eller arkad, str&auml;ckte sig l&auml;ngs efter v&aring;ningen. Sara hade genom
+      g&aring;endet blivit munter igen och f&aring;tt den friskaste f&auml;rg; men vilken
+      &aring;ter snabbt &ouml;verdrogs av en harmsen sky vid b&auml;rarens artiga
+      anmaning:</p>
+
+      <p>&mdash;G&aring; f&ouml;re, s&ouml;ta fru!</p>
+
+      <p>Hon tog dock snart &aring;ter p&aring; sig sin r&auml;tta uppsyn, och
+      &aring;tf&ouml;ljd av Albert och Annette tr&auml;dde hon in i den anvisade
+      kammaren, den hon fann f&ouml;rtr&auml;fflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras
+      saker d&auml;rinne mot ena v&auml;ggen. B&auml;rarna betalades och avf&auml;rdades.
+      Efter en av Annette given anvisning p&aring; ett nyss f&ouml;r spisning ledigt
+      blivet sm&aring;rum d&auml;r nere, gick de b&auml;gge dit och nj&ouml;t en enkel
+      aftonm&aring;ltid, som i synnerhet Sara Videbeck v&auml;l kunde beh&ouml;va.</p>
+
+      <p>En halvtimme f&ouml;rfor. De f&ouml;ljdes d&auml;refter &aring;t upp fr&aring;n
+      spisrummet, och Annette gick f&ouml;re att &ouml;ppna d&ouml;rren till
+      nattlogiet.</p>
+
+      <p>&mdash;Gud l&aring;t herrskapet bli n&ouml;jda! sade Annette. Vi har inte
+      b&auml;ttre, f&ouml;r de m&aring;nga resandes skull; jag skall strax komma upp med
+      ljus. D&auml;rp&aring; neg hon, steg ut och l&auml;mnade dem tillsammans.</p>
+
+      <p>Den breda, sk&ouml;nt uppb&auml;ddade s&auml;ngen gav tillk&auml;nna vad den
+      beskedliga Annette h&ouml;ll dem f&ouml;r. Albert, f&ouml;r att genast i
+      &ouml;gonblicket avsk&auml;ra all f&ouml;rl&auml;genhet, sade: B&auml;sta Sara, jag
+      sitter i ett &aring;kdon d&auml;r nere, eller tar min natt p&aring; en
+      h&ouml;skulle; det stackars folkets dumma infall med din ben&auml;mning
+      f&ouml;rargar mig lika mycket som dig; men man r&aring;r inte f&ouml;r, att
+      vingbreda baroner s&aring; upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett
+      enda, och det med n&ouml;d. Emellertid hoppas jag, att du skall m&aring; bra
+      h&auml;r, f&ouml;rbli ost&ouml;rd och sova gott.</p>
+
+      <p>Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den p&aring; en stol och kom
+      fram till sin reskamrat med en v&auml;nlig &aring;tb&ouml;rd och svarade: G&ouml;r
+      som du vill, och sitt d&auml;rute var du behagar, Albert. Jag kan v&auml;l
+      t&auml;nka, att du skall g&ouml;ra v&auml;sen av det h&auml;r enda, hyggliga,
+      vackra rummet, och tycka det &auml;r dumt f&ouml;r att det &auml;r allenast ett.
+      Hade du, s&aring;som jag, varit b&aring;de f&ouml;dd, uppf&ouml;dd och sedan
+      tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om
+      natten sovrum f&ouml;r oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var
+      &ouml;ver, m&aring;ste vi f&ouml;r n&ouml;d hyra ut), d&aring; skulle du inte tala
+      stort om detta lappri. Men fast&auml;n du v&auml;l inte riktigt &auml;r som
+      m&aring;nga andra, kan jag &auml;ndock f&ouml;rst&aring;, att du blivit
+      uppf&ouml;dd med flera narraktiga tankar. D&auml;rf&ouml;r, gode Albert ... ja,
+      g&ouml;r som du behagar; men jag f&ouml;rs&auml;krar dig, att om du blir
+      h&auml;rinne, i st&auml;llet f&ouml;r att sitta i rusket d&auml;rute &ouml;ver
+      natten, s&aring; skall jag h&aring;lla det f&ouml;r alldeles ingenting; och jag
+      &ouml;nskade du ville anse det likas&aring;, ty just d&aring; betyder det
+      minst.</p>
+
+      <p>Om du blir inne, det skall jag h&aring;lla f&ouml;r alldeles ingenting! gick som
+      ett eko genom sergeantens sj&auml;l, och n&aring;got s&aring; krossande f&ouml;r
+      hans sj&auml;lvk&auml;nsla, n&aring;got s&aring; grymt och nedsl&aring;ende gjorde
+      honom stum.</p>
+
+      <p>&mdash;Albert! ... fortfor hon, gick honom n&auml;ra och tog hans hand ...
+      misstag dig inte p&aring; mig, och undra inte. Om jag undantar de n&auml;tter hemma
+      f&ouml;r l&auml;nge sedan, d&aring; pappa &auml;nnu levde, mest uteblev, men
+      stundom likv&auml;l kom hem och med mycket buller, slagsm&aring;l gun&aring;s och
+      svordomar for fram till klockan fyra p&aring; morgonen, s&aring; kan jag
+      f&ouml;rs&auml;kra dig, att det f&ouml;r &ouml;vrigt alltid var s&aring; stilla om
+      n&auml;tterna i v&aring;r verkstad, d&auml;r vi sov, att inte det minsta glas
+      br&auml;cktes. Det &auml;r jag van vid. Men g&aring; du g&auml;rna ut, b&auml;sta
+      Albert; ty du finner kanske mycket i den h&auml;r sm&aring;saken, och jag kan inte
+      &auml;ndra dig.</p>
+
+      <p>Nu m&aring;ste han le, det kunde inte hj&auml;lpas. Han sl&auml;ppte hennes
+      hand. Lika gott, svarade han, nu g&aring;r jag &aring;tminstone till en b&ouml;rjan
+      ut att best&auml;lla h&auml;star f&ouml;r morgondagen.</p>
+
+      <p>&mdash;Det f&ouml;rst&aring;s, att du nu skall g&aring;! ja, inf&ouml;ll Sara
+      hastigt, i morgon &auml;r det f&ouml;r sent att f&aring; allt i ordning: vi
+      m&aring;ste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag
+      kammarnyckeln med dig, n&auml;r du g&aring;r ut, att ingen annan i misstag kommer
+      in: och s&auml;g &aring;t jungfrun d&auml;rnere, att hon inte beh&ouml;ver ta upp
+      ljus, jag ser nog att l&auml;gga mig.</p>
+
+      <p>Albert gick. N&auml;r han stod i d&ouml;rren, v&auml;nde han sig om. D&aring;
+      stod hon mitt p&aring; golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i
+      morgon!</p>
+
+      <p>Han bugade sig, sl&ouml;t igen d&ouml;rren och tog ur nyckeln. Obegripliga!
+      l&auml;t det emellan hans t&auml;nder. God natt! vi se varann f&ouml;rst i morgon!
+      &auml;r det en inbjudning att &aring;terkomma i afton? Och likv&auml;l tycktes
+      hennes allra f&ouml;rsta omn&auml;mning luta dit&aring;t? Jag g&aring;r och
+      sl&aring;r slag p&aring; g&aring;rden.</p>
+
+      <p>Han fullgjorde aff&auml;ren med h&auml;stbest&auml;llningen d&auml;r nere och
+      sade till Annette att inga ljus beh&ouml;vdes, men att kaffe skulle inb&auml;ras
+      precis klockan sex p&aring; morgonen. S&aring; sp&aring;nslog han p&aring;
+      g&aring;rden f&ouml;r att tr&auml;ffa vagnar till sovst&auml;lle. Men inga
+      s&aring;gs. Av n&aring;gra uppst&aring;ende tistelst&auml;nger, som han genom
+      springor blev varse i lider, fann han v&auml;l tillg&aring;ng p&aring; diverse
+      herrskapsvagnar, men de var inl&aring;sta. Han gick ned &aring;t den sluttande
+      g&aring;rden. Natten s&aring;g ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
+      p&aring; d&ouml;rren. D&auml;rifr&aring;n r&ouml;t en rusig stalldr&auml;ng: Ryk
+      &aring;t h&auml;lsingland<a id="FNanchor_3" name='FNanchor_3'></a><a
+      href='#Footnote_3'><sup>[3]</sup></a>! Det var en hundsfott till g&auml;stgivare
+      s&aring; ordentlig, som s&aring; tidigt st&auml;nger alla sina lider, portar och
+      skullar! Prosit sergeant, h&auml;r f&aring;r du roligt, och &auml;r avbiten
+      fr&aring;n hela m&auml;nskligheten. Jag g&aring;r p&aring; en minut upp igen,
+      f&ouml;r att se hur Sara h&aring;ller god min och tar emot mig, och sedan g&aring;r
+      jag &aring;ter hit ned att skaffa mig geh&ouml;r hos en s&aring;n sakramenskad
+      h&auml;lsinglands stalldr&auml;ng.</p>
+
+      <p>Till detta f&ouml;rslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likv&auml;l
+      f&ouml;rst m&aring;nga g&aring;nger fram och tillbaka p&aring; den kantigt och
+      gement stenlagda g&aring;rden, varunder han ofta st&ouml;tte f&ouml;tterna och
+      talade f&ouml;r sig sj&auml;lv. God natt! sade hon, det &auml;r sant; men hennes
+      r&ouml;st darrade litet d&auml;rvid, det m&auml;rkte jag: ljuvt, outgrundligt,
+      s&aring;som ifr&aring;n innersta hj&auml;rtat. Det kan f&ouml;rklaras som man
+      behagar, och beh&ouml;ver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett
+      best&auml;mt godnatt, s&aring;som avsked. Det kan vara tv&auml;rtom. Jag har lust
+      att s&auml;tta henne p&aring; prov, pl&aring;ga henne, och inte g&aring; upp. Vi
+      ser varann i morgon! allts&aring; inte i kv&auml;ll? F&ouml;rut hade det
+      likv&auml;l &ouml;verl&auml;mnats &aring;t mitt eget val att best&auml;mma
+      vilketdera jag ville? Jag skall pr&ouml;va henne: jag g&aring;r upp p&aring; en
+      minut; en halvminut.</p>
+
+      <p>Han steg sakta trappan uppf&ouml;r, gick den l&aring;nga g&aring;ngen fram,
+      satte nyckeln varsamt i l&aring;set, l&aring;ste upp, steg in. H&auml;r var tyst.
+      Han nalkades i halvm&ouml;rkret. Saras kl&auml;der l&aring;g ordentligt p&aring; en
+      stol avlagda och hopvikta. Hon sj&auml;lv? Han str&auml;ckte fram huvudet att se.
+      Hon sov redan, med ansiktet v&auml;nt emot v&auml;ggen.&mdash;Alberts f&ouml;rsta
+      k&auml;nsla var en sval h&auml;nryckning; ty utan att vara poet, &auml;n mindre
+      sv&auml;rmiskt religi&ouml;s, men r&auml;tt och sl&auml;tt som underofficer,
+      anslogs han oemotst&aring;ndligt av en s&aring; enkel och stor frihet, en s&aring;
+      ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte &auml;nd&aring; skulle
+      &aring;terkomma, s&aring;som han nu ocks&aring; i sanning gjorde ... hade lagt sig
+      tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farh&aring;gor, utan
+      fraser, utan historier.</p>
+
+      <p>Men Alberts n&auml;sta tanke var mindre angen&auml;m. Han fann, att det d&aring;
+      mycket s&auml;kert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, d&aring; hon yttrat
+      hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade d&auml;rinne. Vad
+      betydde han s&aring;ledes f&ouml;r henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
+      d&ouml;rrpost ... ett lika mycket.</p>
+
+      <p>F&ouml;rkrossande! f&ouml;rintande! En stol till&aring;ter ju den sk&ouml;naste
+      flicka utan sv&aring;righet vara n&auml;rvarande vid sin toalett? Alltf&ouml;r
+      smickrande att njuta samma ynnest!</p>
+
+      <p>Albert drog av sig st&ouml;vlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv
+      &ouml;ver golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
+      upps&ouml;kte han sig en s&aring;dan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
+      ryggst&ouml;d: en av dessa historiska stolar, som &auml;nnu sedan 1600-talet
+      &aring;terfinns i gamla slott eller i sm&aring;st&auml;der, dit de kommit genom
+      auktionens v&auml;rldskringspridande v&auml;lde.</p>
+
+      <p>Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett f&ouml;nster, satte sig i den,
+      tittade ut genom rutorna, s&aring;g p&aring; himlavalvet och &auml;mnade somna. Men
+      han kunde inte en g&aring;ng g&auml;spa. Stolen var mjuk, men i hans br&ouml;st
+      k&auml;ndes stickningar, och hela rummet stod i en m&ouml;rk, kall vidrighet
+      omkring honom. Han s&aring;g fram&aring;t s&auml;ngen. Den sken vit, till
+      f&ouml;ljd av v&auml;rdinnans rena, nymanglade &ouml;rngottsvar. F&ouml;r
+      &ouml;vrigt tyckte han, att den var d&ouml;d och meningsl&ouml;s.</p>
+
+      <p>S&aring; satt han en stund och blundade, f&ouml;r att n&aring;got g&ouml;ra. Men
+      inte dess mindre s&aring;g han. Vad s&aring;g han? En l&aring;ng arabesk
+      framrullade sig f&ouml;r hans inre syn. D&auml;r framkom alla de sm&aring;
+      s&auml;rskilda h&auml;ndelserna under den f&ouml;rflutna dagen, och Saras bild
+      f&ouml;rnyade sig st&auml;ndigt, men s&aring; mild, s&aring; glad. Det var, till en
+      b&ouml;rjan, &ouml;gonblicket i Str&auml;ngn&auml;s, d&aring; de blev du; s&aring;,
+      n&auml;r hon kom med cigarren; s&aring; etc etc etc. Kan det vara m&ouml;jligt,
+      efter s&aring; pass, att hon hatar dig? fr&aring;gade han sig.</p>
+
+      <p>&mdash;Dumma sergeant! ropade han halvh&ouml;gt och stirrade upp emot taklisten:
+      hatar mig? Det g&ouml;r hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord?
+      hatar man en m&ouml;bel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!</p>
+
+      <p>Han lyddes, f&ouml;r att uppt&auml;cka om hon &auml;nd&aring; inte p&aring;
+      n&aring;got vis skulle sova oroligt. Men det m&auml;rktes inte. Sara Videbeck
+      &auml;r inte av dem som dr&ouml;mmer, suckade han och sl&ouml;t sina &ouml;gon.
+      Till slut har hon v&auml;l &auml;nd&aring; ett glashj&auml;rta, h&aring;rt och
+      kallt: gl&auml;nsande, men stelt. Hon fr&aring;gar minsann varken efter att hata
+      eller &auml;lska. Men vad &auml;r hon d&aring; sj&auml;lv f&ouml;r en? Hon &auml;r
+      sj&auml;lv en stol, k&auml;nslol&ouml;s: liksom hon h&aring;llit mig f&ouml;r en
+      stol, och sagt mig det &ouml;ppenhj&auml;rtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol
+      dygdig? Hon &auml;r ingenting alls &aring;t det h&aring;llet, som jag menar; varken
+      god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men
+      f&ouml;rl&aring;t, sergeant, du har or&auml;tt (fortfor han litet d&auml;refter):
+      hon &auml;r inte, som du s&auml;ger, ett ingenting &aring;t det h&aring;llet; minns
+      du par exemple de d&auml;r livliga &ouml;gonkasten? den varma munnen? ... d&aring;
+      och d&aring; ... nej, nog har hon sinne, var viss p&aring; det: men om jag &auml;r
+      den r&auml;tte, se det &auml;r en annan fr&aring;ga. Vad &auml;r hon d&aring;
+      f&ouml;r en? Liderlig? hut &aring;t h&auml;lsingland! det kan inte falla mig in.
+      Men ett mellanting &auml;r hon, som jag inte begriper, om jag br&aring;kar
+      s&ouml;nder tinningen p&aring; mig: jag ville bli poet igen, jag &auml;r ju blott
+      tjugofem &aring;r?</p>
+
+      <p>&mdash;Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
+      denna &ouml;nskan, s&aring;g han dock nu som allra b&auml;st ut genom f&ouml;nstret
+      och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och b&ouml;rjade visa
+      n&aring;gra stj&auml;rnor. Han gnuggade med sin hand p&aring; rutan, f&ouml;r att
+      f&aring; bort all imma. Vad &auml;r sj&auml;lva denna ruta? b&ouml;rjade han
+      monologisera. Vad &auml;r h&auml;r i v&auml;rlden en glasruta? Den &auml;r ett
+      mellanting, den ocks&aring;, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty
+      sj&auml;lv syns rutan inte, och skiljer likv&auml;l s&aring; best&auml;mt emellan
+      den lilla m&auml;nniskov&auml;rlden Inne och det om&auml;tliga stora Ute? Jag kan i
+      rutan sj&auml;lv se intet, men genom den ser jag likv&auml;l nu himmelens
+      stj&auml;rnor. Rutan &auml;r obetydlig, kanske f&ouml;raktlig; inte just en
+      l&aring;g varelse &auml;nd&aring;, tycker jag; men inte heller mycket h&ouml;g i
+      v&auml;rde; ja, just som par exemple jag sj&auml;lv! Ack, jag ville s&aring;
+      g&auml;rna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta h&auml;r i
+      v&auml;stfickan, jag har lust att f&ouml;rs&ouml;ka, om hon sagt sant, d&aring; hon
+      p&aring;stod, att d&auml;rmed kunde glas icke sk&auml;ras.</p>
+
+      <p>Han tog upp och f&ouml;rs&ouml;kte. Men antingen flintan var f&ouml;r trubbig,
+      eller han inte tordes &aring;stadkomma buller genom st&ouml;rre anstr&auml;ngning:
+      med ett ord, han kunde inte rista n&aring;got m&auml;rke. D&aring; lutade han sig
+      sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du &auml;r utan diamant,
+      Albert! blunda och sov ... och f&auml;ll ihop dina anspr&aring;k! Allt dimmigare
+      vart det f&ouml;r hans inre syn; allt trubbigare och gr&aring;are gestalterna
+      d&auml;rinne. Pulsarna slog utan hetta: helt l&aring;ngsamt och dovt klappade
+      hj&auml;rtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.</p>
+
+      <h3>FOTNOT:</h3>
+      <a id="Footnote_3" name='Footnote_3'></a><a href='#FNanchor_3'>[3]</a>
+
+      <div class='note'>
+        <p>H&auml;lsingland, begagnat till svordom, kan ju f&aring; lov att skrivas med
+        litet h?</p>
+      </div>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Femte_kapitlet" name='Femte_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Femte kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Mycket, mycket blir nog &ouml;vrigt &auml;nd&aring;,</i><br />
+        <i>som vi f&aring;r tacka varann hj&auml;rtligt f&ouml;r,</i><br />
+        <i>menar jag: och som inga pengar kan g&auml;lda</i><br />
+      </div>
+
+      <p>Om morgonen knackade det n&auml;pet p&aring; d&ouml;rren. Albert for upp i sin
+      stol: &auml;ven en liten r&ouml;relse f&ouml;rm&auml;rktes d&auml;r borta p&aring;
+      t&auml;cket. Den i l&aring;set utanf&ouml;r kvargl&ouml;mda nyckeln vreds helt
+      vackert om, d&ouml;rren gick upp och in tr&auml;dde Annette med en kaffebricka.</p>
+
+      <p>&mdash;F&ouml;rl&aring;t, s&ouml;taste herrskap, att jag dr&ouml;jt med kaffet!
+      sade hon, talf&ouml;r och besk&auml;ftig, s&aring;som det stundom h&auml;nder
+      uppasserskor i sm&aring;st&auml;der att vara. Herrn &auml;r redan uppe, ser jag?
+      f&ouml;rl&aring;t! jag vet, att resande annars helst dricker p&aring; s&auml;ngen,
+      men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan &auml;r redan halv sju; de m&aring;nga
+      baronerna h&ouml;ll oss l&auml;nge i sv&auml;ng i g&aring;r afse, innan allt vart
+      skr&auml;pat till lags som de ville ha det. Gud l&aring;te det nu smaka och vara
+      klart!</p>
+
+      <p>Sara h&ouml;jde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till
+      s&auml;ngen, neg och bj&ouml;d, och v&auml;nde den sidan av skorpkorgen, d&auml;r
+      den sk&ouml;naste skorpan l&aring;g och lyste, fram &aring;t s'ta frun att ta.</p>
+
+      <p>Albert hade emellertid dragit p&aring; sig st&ouml;vlarna. En knappt
+      m&auml;rkbar nick ifr&aring;n Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla
+      sken ifr&aring;n hennes nyvakna glada ansikte var f&ouml;r honom en uppfriskande
+      morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade &aring;t honom; han gick
+      fram och satte sig p&aring; den breda s&auml;ngkanten, varigenom den under natten
+      obegagnade delen av b&auml;dden t&ouml;jdes ned. Annette bj&ouml;d nu honom sitt
+      kaffe. Han tog och det smakade.</p>
+
+      <p>&mdash;Befaller herrskapet mer? fr&aring;gade hon best&auml;llsamt i
+      d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Varf&ouml;r inte, sade Albert. Hon gick ut.</p>
+
+      <p>Efter en stunds f&ouml;rl&auml;genhet anm&auml;rkte han: B&auml;sta Sara, jag
+      inser hur du med r&auml;tta f&ouml;rargas &ouml;ver de falska titlar folket ger dig
+      och mig; men under resan besparas oss m&aring;nga ledsamma uttydningar och
+      dumheter, om detta f&aring;r ha sig s&aring; som det en g&aring;ng tagit sig
+      f&ouml;r att begynna ... eller ...</p>
+
+      <p>Jag har insett detsamma, svarade hon, och f&ouml;rargas inte. Jag skulle
+      f&ouml;r ingen del ha velat utsprida en osanning, men d&aring; den gjort sig
+      sj&auml;lv, s&aring; ... och ... Albert, jag &auml;r mycket glad, att du nyss inte
+      missf&ouml;rstod mig, eller misstyckte, d&aring; jag vinkade till dig att komma hit
+      och sitta ned den d&auml;r delen av s&auml;ngen ... det &auml;r en
+      f&ouml;rskr&auml;ckligt bred och rar s&auml;ng det h&auml;r, jag har sovit som en
+      drottning ... men jag vill inte att flickan skulle m&auml;rka, att den d&auml;r
+      delen varit obrukad: hon skulle d&auml;rigenom f&aring;tt underliga tankar om
+      oss.</p>
+
+      <p>Albert tog p&aring; sig sin rock, nalkades d&ouml;rren och sade: Jag skall
+      g&aring; ned och se efter, att de sp&auml;nner f&ouml;r.</p>
+
+      <p>Han gjorde s&aring;. De best&auml;llda h&auml;starna hade kommit; ocks&aring; en
+      parvagn, h&ouml; och halm hela bottnen full, samt tv&aring; sitsar, best&aring;ende
+      av vanliga h&aring;rda bondstolar. Hon tycker inte om de h&auml;r bondsakerna hon,
+      det har jag h&ouml;rt: g&auml;stgivaren m&aring;ste l&aring;na mig en sits med
+      dyna, sade han f&ouml;r sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en s&aring;dan: den bands
+      med nya grimskaft fast &ouml;ver framvagnen. Men, t&auml;nkte Albert &aring;ter,
+      h&auml;r mitt &ouml;ver axeln emellan framhjulen skakar det f&ouml;rbannat. Det
+      &auml;r b&auml;ttre, att bonden sj&auml;lv sitter d&auml;r och k&ouml;r, och vi
+      s&auml;tter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, d&auml;r. Annars &auml;r jag
+      sj&auml;lv mest road av att k&ouml;ra och sitta l&auml;ngst fram; men Gud vet om
+      hon blir glad &aring;t att ha h&auml;stsvansarna s&aring; n&auml;ra sig:
+      n&auml;stan &auml;nda in p&aring; f&ouml;tterna. I synnerhet d&aring; det b&auml;r
+      utf&ouml;r och h&auml;starna h&aring;ller igen, har man dem &auml;nda upp i
+      kn&auml;et p&aring; sig. S&aring;dant roar mig: men hon, tror jag s&auml;kert,
+      muntras inte av s&aring; lantliga uppt&aring;g: jag skall g&aring; upp och
+      fr&aring;ga var hon vill sitta.</p>
+
+      <p>Sergeantens artiga omt&auml;nksamhet gick h&auml;r kanske &auml;nda till
+      barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppf&ouml;r trappan, var vid
+      d&ouml;rren, l&aring;ste upp och gick in. Sara stod redan p&aring; golvet,
+      p&aring;kl&auml;dd och f&auml;rdig fr&aring;n topp till t&aring;. Hatten var
+      likv&auml;l inte &auml;nnu anlagd, och den sex kvarter l&aring;nga
+      h&aring;rfl&auml;tan inte hopvirvlad i sina ringar, f&ouml;r att ligga ovanp&aring;
+      nacken till kamf&auml;ste.</p>
+
+      <p>&mdash;Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte &auml;nnu h&auml;lsat
+      p&aring; varann? Jag har sett genom f&ouml;nstret, att vagnen d&auml;r p&aring;
+      g&aring;rden redan &auml;r framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och
+      litet sv&auml;vande r&ouml;st ... du har farit bra illa f&ouml;r min skull i
+      natt?</p>
+
+      <p>I hennes gestalt, d&auml;r hon stod p&aring; golvet, l&aring;g h&auml;rvid ett
+      uttryck av stor tacksamhet, f&ouml;renad med n&ouml;jet av ett obegr&auml;nsat
+      f&ouml;rtroende till hans person: och till p&aring; k&ouml;pet l&aring;g
+      &auml;nd&aring; i det uttrycket en inte s&aring; liten blandning av kvinnlig
+      sk&auml;mtsamhet.</p>
+
+      <p>Albert svarade inte. Men det var om&ouml;jligt f&ouml;r honom att i detta
+      &ouml;gonblick inte g&ouml;ra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne
+      helt hastigt.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck gick strax d&auml;refter bort till deras packning, f&ouml;r att se
+      &ouml;ver och bet&auml;nka hur allt skulle l&auml;ggas i vagnen f&ouml;r att fara
+      v&auml;l. D&aring; Albert stod i d&ouml;rren f&ouml;r att g&aring; efter bonden,
+      vilken skulle b&auml;ra ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:</p>
+
+      <p>Jag har &ouml;verlagt n&aring;got. Det &auml;r b&auml;st att du ensam skriver i
+      dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan s&auml;llan
+      addera, och de f&ouml;rargar mig s&aring; n&auml;r jag skall r&auml;kna med dem,
+      att jag mister hum&ouml;ret. Men se h&auml;r min andel i skjutsen, ber&auml;knad
+      h&auml;rifr&aring;n och till Mariestad, ena h&auml;sten f&ouml;r mig, 24 skilling
+      milen, 15-1/2 mil, g&ouml;r 7 rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; &ouml;kad skjuts
+      ifr&aring;n st&auml;derna Arboga och &Ouml;rebro (flera st&auml;der f&aring;r vi
+      inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se h&auml;r: jag tror
+      inte jag r&auml;knat rasande, ty jag &auml;r van och kan det. R&auml;kna
+      &auml;nd&aring; &ouml;ver sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>F&ouml;r&ouml;dmjukad och med s&auml;nkt huvud svarade sergeanten inte, men
+      h&ouml;jde inte heller upp handen f&ouml;r att ta emot de ur b&ouml;rsen
+      framrullande silverpengarna.</p>
+
+      <p>&mdash;B&auml;sta Albert, inf&ouml;ll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig,
+      och du reser inte med s&aring; l&aring;ngt som till Mariestad? Jag tyckte i
+      g&aring;r n&aring;gon g&aring;ng, att du sade du skulle till Vadsbo h&auml;rad och
+      s&aring; l&aring;ngt ned som till Mariestad? Jag ber&auml;knade v&aring;r
+      gemensamma skjuts dit: har jag haft or&auml;tt, s&aring; s&auml;g mig ...</p>
+
+      <p>Inte grubblade jag d&auml;rp&aring;, svarade han. Men jag nekar inte till, att
+      det skulle ha roat mig, att f&aring; betala all den f&ouml;rbannade skjutsen ensam
+      av mitt s&aring; l&auml;nge, ty jag &auml;r inte precis g&auml;ldstuf&auml;rdig;
+      och n&auml;r jag till slut inte l&auml;ngre fick &aring;ka i ditt s&auml;llskap,
+      s&aring; kunde vi ju alltid d&aring; ha likviderat oss emellan sedan ... och
+      ...</p>
+
+      <p>Sara s&aring;g p&aring; honom med stora &ouml;gon. Jas&aring;? sade hon till
+      slut och slog den halvsorgsna blicken litet &aring;t sidan. Nej, Albert, var inte
+      en s&aring;dan d&auml;r pratmakare. Alla likvider efter&aring;t blir sv&aring;ra
+      f&ouml;r folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika f&ouml;rl&auml;gen
+      d&aring;, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara &auml;nnu
+      f&ouml;rl&auml;gnare, ja, sitta som p&aring; n&aring;lar, f&ouml;r att till slut
+      kanske inte f&aring; giva den. Att st&aring; i s&aring;dan d&auml;r tacksamhet
+      &auml;r olidligt.</p>
+
+      <p>Min Gud, Sara, &auml;r d&aring; &ouml;msesidiga tj&auml;nster ... &auml;r ... ja
+      ... tacksamhet, m&auml;nniskohj&auml;rtan emellan, en s&aring; olidlig
+      k&auml;nsla?</p>
+
+      <p>&mdash;Tacksamhet ... Albert! (hennes &ouml;gon h&ouml;jdes underbart
+      h&auml;rvid) det finns saker, som man aldrig kan avb&ouml;rda: ljuv &auml;r
+      tacksamheten d&aring;, och att st&aring; i evig skuld till n&aring;gon det &auml;r
+      ljuvt d&aring;. Men skjutspengar, och pengar f&ouml;r mat, och f&ouml;r hyra, och
+      slarv, det m&aring; vem som vill st&aring; i tacksamhet f&ouml;r, men inte jag.
+      N&aring;ja, det begrips, att om jag inga pengar hade, s&aring; fick jag h&aring;lla
+      till godo och ta emot; sk&auml;mmas, blygas och tacka: gr&aring;ta och tacka. Men
+      f&ouml;r att slippa det, &auml;mnar jag l&aring;ta bli att n&aring;nsin
+      l&auml;ttjas; och s&aring; l&auml;nge m&ouml;jligt &auml;r, t&auml;nker jag skaffa
+      mig medel. Tala inte d&auml;rom, ta pengarna h&auml;r i handen, Albert! och var en
+      karl ... Ack, mycket, mycket blir nog &ouml;vrigt &auml;nd&aring;, som vi f&aring;r
+      tacka varann hj&auml;rtligt f&ouml;r, menar jag, och som inga pengar kan
+      g&auml;lda.</p>
+
+      <p>Den t&aring;r, som h&auml;rvid h&auml;ngde gl&auml;nsande p&aring; det yttersta
+      av hennes l&aring;nga, m&ouml;rka &ouml;gonh&aring;r, f&ouml;ll &auml;nd&aring;
+      inte ned; den drog sig sm&aring;ningom &aring;ter in i &ouml;gat. S&aring;ledes,
+      utan att det vart gr&aring;t av, &ouml;kades blott blickens sken, och den glimmade
+      &ouml;verjordiskt.</p>
+
+      <p>Albert b&ouml;rjade fatta, att det alls inte var l&aring;gt gjort att ta emot de
+      d&auml;r pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med s&aring; l&aring;ngt, att
+      han helt noggrant, liksom f&aring;ngna ur kr&auml;marhand, r&auml;knade dem. Han
+      fann summan riktig, och bj&ouml;d till att yttra helt kallt och bastant: du har
+      r&auml;knat r&auml;tt, Sara.</p>
+
+      <p>Hon f&ouml;rstod den seger han vann &ouml;ver sig, och bel&ouml;nade honom med
+      en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att tv&aring;
+      adderar; det blir d&aring; alltid dess b&auml;ttre gjort. H&auml;rmed tog hon sin
+      l&aring;nga fl&auml;ta, ringlade den n&auml;tt under kammen i nacken, satte hatten
+      p&aring; och nalkades d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Sergeanten gl&ouml;mde fr&aring;ga om sitsernas l&auml;ge. De kom ned p&aring;
+      g&aring;rden och tillsade skjutsbonden att g&aring; upp efter sakerna. Han gick och
+      kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den l&aring;nga
+      vagnen, under det att Albert gick in till g&auml;stgivaren, betalade och skrev i
+      dagboken.</p>
+
+      <p>&mdash;Pass skulle v&auml;l ocks&aring; ses, yttrade v&auml;rden, men f&ouml;r
+      herrskapet kan det inte beh&ouml;vas.</p>
+
+      <p>Ja bevars, se h&auml;r, om det &auml;skas. Albert vek upp sitt pass f&ouml;r
+      hans &ouml;gon.</p>
+
+      <p>Han l&auml;ste. Serg ... Serg ... ja, det &auml;r mycket bra. Frun st&aring;r
+      v&auml;l inte n&auml;mnd h&auml;r men det g&ouml;r ingenting. Det &auml;r
+      alltf&ouml;r bra.</p>
+
+      <p>Ja, herr v&auml;rd, inf&ouml;ll Albert, sanningen att s&auml;ga, n&auml;r jag
+      tog ut mitt pass, &auml;mnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta
+      kan &auml;ndra tankar, och s&aring; tog jag henne med efter&aring;t; fast jag inte
+      ville besv&auml;ra polisen med att skriva nytt pass.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, det begrips; vad g&ouml;r det ocks&aring;? Ordentligt folk, som
+      reser anst&auml;ndigt och betalar, fr&aring;gar man aldrig efter pass. Lycklig
+      resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli n&ouml;jt med h&auml;starna.
+      Det &auml;r mina egna.</p>
+
+      <p>Jas&aring;, herr g&auml;stgivare. N&aring; kanske jag d&aring; medsamma
+      f&aring;r erl&auml;gga skjutsen till Fellingsbro, s&aring; &auml;r det gjort.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det beh&ouml;vs inte; fast det kan ocks&aring; g&aring; an;
+      dr&auml;ngen &auml;r supig.</p>
+
+      <p>Se h&auml;r ... fem fj&auml;rdingsv&auml;g ... och se h&auml;r litet &ouml;ver
+      till ... vart gick Annette? var s&aring; god och tag detta f&ouml;r hennes
+      r&auml;kning.</p>
+
+      <p>&mdash;Tackar &ouml;dmjukast. Ett glas, herr sergeant, f&ouml;r min egen
+      r&auml;kning, om jag f&aring;r bjuda! s&aring; h&auml;r p&aring; morgonkvisten
+      skadar det inte. S&auml;g, skulle det inte g&aring; an, att jag fick bjuda frun
+      d&auml;rute ett glas? Jag har fin malaga.</p>
+
+      <p>Jag r&auml;ds att Sara inte vill ha, s&aring; h&auml;r tidigt.</p>
+
+      <p>&mdash;Det m&aring;ste tillv&auml;njas, herr sergeant. Topp! jag sl&aring;r vad
+      om att frun &auml;r fr&aring;n V&auml;sterg&ouml;tland? ett f&ouml;rtr&auml;ffligt
+      val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu &ouml;nska, att bondvagnen &auml;r till
+      lags och inte skakar f&ouml;r mycket; men n&auml;r man inte har eget &aring;kdon,
+      f&aring;r man n&ouml;jas. Jag &auml;r sj&auml;lv gift fr&aring;n
+      V&auml;sterg&ouml;tland, d&auml;r finns det b&auml;sta folket. Jag &auml;r skam
+      till s&auml;gandes sl&auml;kt med en, som &auml;r sl&auml;kt med sj&auml;lva
+      H&ouml;rstadius. Jag har sett herr sergeanten en g&aring;ng f&ouml;rr: l&aring;ng,
+      vacker, st&aring;tlig karl! och jag hoppas att &auml;nnu en g&aring;ng f&aring; ...
+      p&aring; uppresan ... mjuka tj&auml;nare ... mjukaste tj&auml; ...</p>
+
+      <p>Sergeanten kunde inte neka att dricka; men g&auml;stgivarens n&auml;stan
+      faderliga huldhet och f&ouml;rtrolighet st&ouml;tte honom en smula, och
+      p&aring;minde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.</p>
+
+      <p>Utkommen p&aring; g&aring;rden, s&aring;g han Sara redan sitta i vagnstolen.
+      V&auml;rden kom efter med sitt glas p&aring; brickan. Till&aring;t! till&aring;t!
+      myste han.</p>
+
+      <p>Men Sara v&auml;nde bort huvudet och yttrade f&ouml;rtretat, halvh&ouml;gt: Med
+      s&aring;dant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.</p>
+
+      <p>Albert k&auml;nde en viss sveda, sade intet, men tog t&ouml;mmarna j&auml;mte
+      piskan, och satte sig upp. Han k&ouml;rde ut genom g&auml;stgivarg&aring;rdsporten,
+      och h&ouml;ll i sin tankspriddhet p&aring; att k&ouml;ra fast.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;, se nu, se nu ... det h&auml;r g&aring;r inte an! ropade
+      hon.</p>
+
+      <p>Sergeanten f&ouml;rargades, emedan han ber&ouml;mde sig av att k&ouml;ra ganska
+      v&auml;l. Han ryckte till h&auml;starna med t&ouml;mmarna, gav dem en
+      pisksl&auml;ng, och for av ut genom porten och sedan bort &ouml;ver Arbogagatorna
+      fram till v&auml;stra tullen, s&aring; att det r&ouml;k om gatstenarna. Att vagnen
+      h&auml;runder skakade och hoppade, kan man f&ouml;rest&auml;lla sig. K&ouml;r
+      vackert, herre! erinrade dr&auml;ngen, som satt i stolen bakom och reste sig till
+      h&auml;lften. Hut, lymmel, sitt ner och h&aring;ll k&auml;ften! r&ouml;t
+      sergeanten.</p>
+
+      <p>Man var nu kommen p&aring; landsv&auml;gen, vilken j&auml;mn och ypperlig
+      till&auml;t en ganska hastig fart, utan att n&aring;gon d&auml;rav kunde finna sig
+      st&ouml;tt. Dr&auml;ngen teg ocks&aring; och slumrade in, i synnerhet som det inte
+      var hans egna h&auml;star. Sara hade suttit sm&aring;h&auml;pen alltsedan porten,
+      och en eller annan fruktande blick, kastad &aring;t h&ouml;ger, utgjorde en spaning
+      efter om Albert m&aring;nne var riktigt ond?</p>
+
+      <p>N&auml;r sergeanten k&ouml;rde h&auml;star, var han g&auml;rna s&aring; upptagen
+      av detta n&ouml;je, att han inte s&aring;g eller h&ouml;rde p&aring; annat. En
+      halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.</p>
+
+      <p>Sara sade en g&aring;ng: Det dammar! Denna sanning var ovederl&auml;gglig och
+      s&aring;ledes inte vidare att behandla.</p>
+
+      <p>Sara sade efter en stund igen: Det dammar f&ouml;rb&aring;lt! jag tror jag tar
+      av mig hatten.</p>
+
+      <p>Sergeanten hade emellertid t&auml;mligen &aring;terkommit till lynne, s&aring;
+      att han v&auml;l inte svarade p&aring; det som sades, men dock fr&aring;gade: Vill
+      du hellre sitta i efterstolen? jag ser p&aring; blacken d&auml;r, att han
+      st&auml;ndigt sl&aring;r dig med sin l&aring;nga oklippta svans p&aring;
+      k&auml;ngorna.</p>
+
+      <p>&mdash;Det har jag inget emot, han dammar av dem.</p>
+
+      <p>N&aring;, det &auml;r gott. D&aring; bryr du dig kanske inte heller om att sitta
+      i eftersitsen?</p>
+
+      <p>&mdash;Bredvid dr&auml;ngen? har du d&aring; h&auml;r i framstolen inte rum att
+      k&ouml;ra, nu som det &auml;r?</p>
+
+      <p>&Aring;jo; men dr&auml;ngen skulle kunna f&aring; s&auml;tta sig hit att
+      k&ouml;ra, och vi satte oss b&auml;gge i efterstolen: d&auml;r skulle det skaka
+      mindre f&ouml;r dig, Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag kan inte s&auml;ga, att det skakar just. V&auml;rre skakade det
+      p&aring; Arboga gator.</p>
+
+      <p>Men om du skulle ta av dig hatten f&ouml;r dammet, som du s&auml;ger, vartill
+      tj&auml;nade det? Inte kommer det att damma mindre f&ouml;r det?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, m&aring;ste genast
+      tv&auml;ttas: och det &auml;r besv&auml;r, ty den m&aring;ste tv&auml;ttas i
+      sj&auml;lva sj&ouml;n med borste. D&auml;remot en silkesschalett far dammet straxt
+      av, bara man sl&aring;r den ett par slag &ouml;ver handen.</p>
+
+      <p>Ja, om du vill byta om p&aring; huvudet, s&aring; skall jag genast stanna och vi
+      stiger ur.</p>
+
+      <p>&mdash;Eller om jag skulle ta upp paraplyn och h&aring;lla emot dammet?</p>
+
+      <p>Dammet b&auml;r sig inte &aring;t som regn ... avbr&ouml;t sergeanten ... vilket
+      blott faller ovanp&aring; en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
+      dessv&auml;rre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert v&auml;der.</p>
+
+      <p>Sara teg. Man &aring;kte &aring;ter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
+      vaknade dr&auml;ngen och b&ouml;stade s&aring;, att det liknade en revolution i
+      bakre delen av vagnen.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad &auml;mnar han f&ouml;reta sig med v&aring;ra saker! skrek Sara och
+      v&auml;nde p&aring; huvudet. Albert saktade h&auml;starna och s&aring;g sig om: det
+      var &auml;nd&aring; inte farligare, &auml;n att dr&auml;ngen vridit sig om p&aring;
+      den v&auml;nstra sidan, f&ouml;r att f&ouml;rs&ouml;ka en lur p&aring; den.</p>
+
+      <p>Men h&auml;rigenom kom Albert tillbaks ifr&aring;n sin f&ouml;rst&auml;mning,
+      skrattade &aring;t den groteska st&auml;llning arbogasovaren intagit under sin
+      inb&ouml;jda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en g&aring;ng
+      stannat, s&aring; h&aring;ller jag en smula: h&auml;starna kan fl&aring;sa ut, vi
+      har k&ouml;rt raskt: och d&aring; f&aring;r du emellertid byta om f&ouml;r dammet
+      allt vad du behagar.</p>
+
+      <p>Han hoppade av, gick omkring &aring;kdonet och gav sin reskamrat handen f&ouml;r
+      att hj&auml;lpa henne ned. Hon st&auml;llde sig upp, men letade l&auml;nge efter
+      fotf&auml;ste f&ouml;r sin blanka k&auml;ngspets. Hjulnavet f&ouml;ref&ouml;ll
+      henne tj&auml;rigt att stiga p&aring;. Sergeanten tyckte hon letade f&ouml;r
+      l&auml;nge, varf&ouml;r han sl&auml;ppte hennes hand och tog henne i st&auml;llet
+      hel och h&aring;llen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du f&aring; se,
+      att du genom &aring;kningen blivit ovan att st&aring;.</p>
+
+      <p>&Aring;, jag m&aring;r r&auml;tt bra, och nog kan jag st&aring;, tycker jag. Men
+      visst k&ouml;r du r&auml;tt fort, Albert, i synnerhet p&aring; ... vet du,
+      magistraten i Lidk&ouml;ping har gjort ett f&ouml;rbud f&ouml;r resande, att fara
+      p&aring; fyren genom gatorna.</p>
+
+      <p>&mdash;Det var en dum magistrat, Sara. Jag t&ouml;r akta mig f&ouml;r att resa
+      till Lidk&ouml;ping. Men uppriktigt, &auml;r du inte t&ouml;rstig i detta
+      hundsfottsdamm? Jag vet en liten k&auml;lla h&auml;r upp i backen. Tycker du inte,
+      att denna nejd &auml;r ganska vacker?</p>
+
+      <p>Kallas det h&auml;r en nejd? har vi l&aring;ngt till Fellingsbro?</p>
+
+      <p>&mdash;Men har du d&aring; inte k&auml;rlek f&ouml;r vackra
+      landskapsstycken?</p>
+
+      <p>Landskapsstycken? fr&aring;gade hon och s&aring;g sig likn&ouml;jt omkring. De
+      &auml;r s&aring; s&auml;llan naturligt m&aring;lade, Albert. Mamma hade ett par
+      landskapsstycken h&auml;ngande d&auml;r hemma, sedan pappas tid, p&aring;
+      v&auml;ggen i verkstaden; men jag har l&aring;tit b&auml;ra upp dem p&aring;
+      vinden.</p>
+
+      <p>&mdash;Jas&aring;. Men finner du d&aring; inte, att h&auml;r &auml;r en utsikt?
+      Se dit&aring;t ... dit l&auml;ngst bort v&auml;sterut ligger det sk&ouml;na
+      Fr&ouml;tuna, Dalsons f&ouml;rr, nu greve Hermansons egendom.</p>
+
+      <p>Utsikter har vi &aring;t alla h&aring;ll, vart jag v&auml;nder mig, tycker jag.
+      Men s&auml;g, &auml;r det h&auml;r d&aring; inte en socken? I
+      V&auml;sterg&ouml;tland har vi alltid socknar, s&aring; fort vi kommer utom staden.
+      Och varje socken h&aring;ller sin &auml;mbetsm&auml;stare i skomakeri och
+      skr&auml;dderi, som f&aring;r ha pojkar, men inte ges&auml;ll. Men det gl&auml;der
+      mig, &auml;nnu har socknarna inte kommit s&aring; l&aring;ngt, att de h&aring;ller
+      egen glasm&auml;stare, mig veterligt &aring;tminstone inte socknarna vid
+      Lidk&ouml;ping; ty det vet jag, att jag har m&aring;nga g&aring;nger skickat ut
+      till R&aring;da, &Aring;saka, Gr&ouml;slunda, S&auml;vared, Linderva, Hovby,
+      Trassberg, ja &auml;nda till Skallmeja, och l&aring;tit s&auml;tta i &aring;t
+      dem.</p>
+
+      <p>Sergeanten hade under tiden st&auml;llt sig framme vid h&auml;starna och
+      sm&aring;talade med dem, d&aring; det syntes honom om&ouml;jligt att bringa den
+      vackra flickan till n&aring;got f&ouml;rnuftigt samtal &ouml;ver landsbygdens
+      behag. Torde likv&auml;l till hennes urs&auml;kt b&ouml;ra anf&ouml;ras, att nejden
+      emellan Arboga och Fellingsbro inte &auml;r &ouml;verdrivet sk&ouml;n.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad v&auml;g for du upp till Stockholm, Sara? fr&aring;gade han efter en
+      stund, sedan hon st&auml;dat in sin hatt i en vederb&ouml;rlig ask och i
+      st&auml;llet satt en ljusgr&aring;, stor, blank och vacker silkesduk &ouml;ver
+      huvudet.</p>
+
+      <p>For upp? sade hon.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, Sara, for du inte samma v&auml;g upp till Stockholm, som vi nu reser?
+      Jag tycker du &auml;r n&aring;got likn&ouml;jd f&ouml;r v&auml;gen och
+      f&ouml;rem&aring;len h&auml;r?</p>
+
+      <p>Jag k&ouml;pte mig en biljett p&aring; Thunberg, svarade hon, satte mig p&aring;
+      den utanf&ouml;r K&aring;llands&ouml;, d&aring; den passerade fr&aring;n
+      V&auml;nersborg; och sedan seglade den och for med mig h&auml;rs och tv&auml;rs,
+      &auml;nda tills den kom till Stockholms Riddarholme.</p>
+
+      <p>&mdash;Men jag tyckte du i Arboga hade v&auml;l reda p&aring;
+      g&auml;stgivarg&aring;rdar och st&auml;der, som vi nu har att f&auml;rdas
+      f&ouml;rbi och igenom p&aring; denna v&auml;g?</p>
+
+      <p>Det f&ouml;rst&aring;s, att jag skulle ha reda p&aring; dem, d&aring; jag
+      &auml;mnade ta den h&auml;r v&auml;gen p&aring; &aring;terfarten, och det gjorde
+      jag f&ouml;r att jag har utr&auml;ttningar i &Ouml;rebro och Hova. Jag skall
+      s&auml;lja litet spegelgods d&auml;r &aring;t Selin, det kan betala resan. Och det
+      &auml;r ingen konst att veta besked p&aring; g&auml;stgivarg&aring;rdarna: se
+      h&auml;r skall du f&aring; se, Albert, jag har gjort en lista p&aring; alla
+      st&auml;llena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter
+      en uppgift jag fick. Och den listan l&auml;ste jag &ouml;ver utantill i g&aring;r
+      afton, innan jag somnade.</p>
+
+      <p>Albert s&aring;g p&aring; hennes lista och fann en ganska l&auml;slig
+      fruntimmersstil. Och detta l&aring;g hon och inpr&auml;glade i sitt minne innan hon
+      somnade i g&aring;r afton, just d&aring; jag ...! (f&ouml;rkrossande tanke, som
+      genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta &auml;mnen
+      innan du somnade, sade han h&ouml;gt och med en syrlig blick.</p>
+
+      <p>Jag l&auml;ste &ouml;ver alltihop, fj&auml;rdingstal och namn; det var inte
+      ledsamt. Och s&aring; r&auml;knade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, f&ouml;r
+      att veta hur mycket jag borde l&auml;mna dig p&aring; morgonen f&ouml;re avresan:
+      det var roligt: jag t&auml;nkte p&aring; dig d&auml;runder ... och somnade hastigt
+      och gott.</p>
+
+      <p>Jaja, det sista var just ett &auml;mne att genast somna av, anm&auml;rkte
+      Albert. Nu hade h&auml;starna pustat tillr&auml;ckligt, och sergeanten, inte i
+      b&auml;sta lynne, f&ouml;rargad &aring;tminstone &ouml;ver m&auml;nniskors
+      s&ouml;mnf&ouml;rm&aring;ga, gick bort till dr&auml;ngen och v&auml;ckte honom med
+      en duktig st&ouml;t. Hans, Mickel eller F&auml;hund, vad du heter, &auml;r det att
+      sova s&aring;, n&auml;r man skall k&ouml;ra resande? upp fort och ned ur sitsen med
+      dig!</p>
+
+      <p>Dr&auml;ngen, yrvaken och h&auml;pen av den grova, str&auml;nga r&ouml;sten,
+      skuttade lydigt och slavisk, s&aring;som tj&auml;nare i st&auml;der ofta &auml;r,
+      ur vagnen. Va falls? sade han.</p>
+
+      <p>Jo, knyt upp grimskaften h&auml;r och &auml;ndra stolarna. S&auml;tt din
+      bondstol d&auml;r fr&auml;mst, och s&auml;tt dig sj&auml;lv i den och k&ouml;r.
+      V&auml;gen fram till Fellingsbro &auml;r nu s&aring; j&auml;mn och god, att det
+      st&ouml;rsta n&ouml;t kan k&ouml;ra den. Jag &auml;r endast road av att k&ouml;ra,
+      d&aring; det &auml;r sv&aring;rt och kinkigt. S&aring;, l&aring;t det g&aring;
+      fort, s&auml;ger jag, s&ouml;mniga rackare! Och bind den h&auml;r dynstolen
+      baktill, mitt &ouml;ver vagnen, s&aring; s&auml;tter vi oss i den.</p>
+
+      <p>Dr&auml;ngen blev sm&aring;ningom galant, och utr&auml;ttade prompt herr
+      of's&eacute;rns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men
+      sm&aring;log d&aring; och d&aring; &aring;t vissa pikar, som hon begrep.</p>
+
+      <p>Man satte sig upp p&aring; det f&ouml;r&auml;ndrade s&auml;ttet. Dr&auml;ngen
+      k&ouml;rde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa
+      sin hurtighet, sm&auml;llde och k&ouml;rde, s&aring; det bar av som sj&auml;lvaste
+      fan, enligt skaldens uttryck.</p>
+
+      <p>I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, r&ouml;dbruna hus!
+      var Saras f&ouml;rsta ord efter den l&aring;nga tystnaden. Hon menade
+      f&ouml;rmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som v&auml;nder gavlarna
+      &aring;t landsv&auml;gen, st&aring;r s&aring; symmetriskt med den rymliga,
+      fyrkantiga, rena g&aring;rden emellan sig och tr&auml;dg&aring;rden i fonden, samt
+      skyddas f&ouml;r b&ouml;nder och lass genom sitt staket utmed v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Albert svarade inte p&aring; hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp
+      aff&auml;rerna, och fick h&auml;star till Glanshammar, j&auml;mte en lika bra vagn
+      och stolar. &Aring;nyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg
+      gubbe, fick k&ouml;ra sina h&auml;star sj&auml;lv; och d&auml;rp&aring;
+      f&ouml;rlorade man inte, ty han durkade av p&aring; den goda v&auml;gen ganska
+      flinkt. Efter en stund v&auml;nde sig v&auml;gen &aring;t v&auml;nster, s&ouml;der,
+      och man kom in i skogen. Gubben talade oupph&ouml;rligt ett dovgrovt och muttrande
+      spr&aring;k till sina h&auml;star, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av
+      dem; h&auml;r kan det likv&auml;l inte &aring;terges. Glad att ensam f&aring;
+      handskas med dem, h&ouml;rde och s&aring;g gubben ingenting annat &auml;n
+      v&auml;gen och dem.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Sjatte_kapitlet" name='Sjatte_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Sj&auml;tte kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Vad? &auml;r hon i st&aring;nd att rysa? t&auml;nkte Albert,</i><br />
+        <i>n&aring; Gud ske lov! D&aring; &auml;r hon likv&auml;l ...</i><br />
+        <i>Vad ryser du f&ouml;r, Sara?</i><br />
+        <i>sade han h&ouml;gt</i><br />
+      </div>
+
+      <p>Vad jag tycker om den h&auml;r skogen, Albert! sade ress&auml;llskapet, under
+      det de fortfor att &aring;ka ifr&aring;n Fellingsbro och kom in p&aring; skogen
+      K&auml;glan. Orden yttrades med en n&auml;stan smekande r&ouml;st; hon tyckte
+      f&ouml;rmodligen det var ledsamt att s&aring; l&auml;nge sakna samkv&auml;m.
+      Sergeanten s&aring;g &aring;t hennes sida och t&auml;nkte: hon har dock ett sinne
+      f&ouml;r det sk&ouml;na landet? Till h&auml;lften blidkad sade han d&auml;rf&ouml;r
+      ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.</p>
+
+      <p>Med varmare och &auml;nnu mer smekande st&auml;mma tillade hon efter ett par
+      minuter: Ty h&auml;r har man d&aring; skugga emot solen, och s&aring; slipper man
+      dammet!</p>
+
+      <p>S&aring; ... intet vidare? t&auml;nkte sergeanten och teg durchaus.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon k&auml;nde sig svettig om
+      fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanf&ouml;r kapotten.</p>
+
+      <p>D&auml;rp&aring; b&ouml;rjade hon vifta med de b&auml;gge vita, knubbiga, genom
+      sina gropar, skalkaktiga h&auml;nder upp och ned i luften, f&ouml;r att svala
+      dem.</p>
+
+      <p>Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur
+      n&aring;gonting: S&auml;g mig, b&auml;sta, goda Sara! h&auml;nder det dig aldrig om
+      n&auml;tterna, att du dr&ouml;mmer?</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo, vad det h&auml;nder.</p>
+
+      <p>Men det &auml;r v&auml;l mycket l&auml;nge sedan? du har kanske aldrig
+      dr&ouml;mt alltsedan du var ett litet barn?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag? jag dr&ouml;mde i Arboga i natt.</p>
+
+      <p>Ah! ... n&aring;, det kan jag inte f&aring; veta?</p>
+
+      <p>Sara h&ouml;ll stilla med sina h&auml;nder; hon l&auml;t dem ligga nere i
+      kn&auml;t, och de s&aring;g d&auml;r ut liksom sammankn&auml;ppta. Min dr&ouml;m
+      kan jag inte tala om, sade hon med l&aring;g r&ouml;st; men det var en ganska
+      vacker dr&ouml;m.</p>
+
+      <p>Albert inf&ouml;ll: Jag, f&ouml;r min del, dr&ouml;mde inte sedan jag somnat i
+      natt, men v&auml;l f&ouml;rut.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbr&ouml;t hon sig sj&auml;lv,
+      var och en dr&ouml;mmer p&aring; sitt eget vis, och det &auml;r v&auml;l
+      ocks&aring; det b&auml;sta.</p>
+
+      <p>Sergeanten tog en av hennes h&auml;nder. N&auml;r du dr&ouml;mde i natt, hade du
+      &auml;ven d&aring; dina b&auml;gge h&auml;nder s&aring; h&auml;r
+      sammankn&auml;ppta?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag minns inte var jag hade h&auml;nderna. Fast det minns jag v&auml;l
+      &auml;nd&aring;, tillade hon tyst och n&auml;stan innerligt.</p>
+
+      <p>Inte dr&ouml;mde du om, att du var i en skog &aring;tminstone? det vill jag
+      sl&aring; vad, och inte att du var p&aring; landet heller ...</p>
+
+      <p>&mdash;Och inte heller att jag var p&aring; sj&ouml;n, Albert! Nej, jag
+      dr&ouml;mde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag
+      malde krita ...</p>
+
+      <p>Pah ...</p>
+
+      <p>&mdash;Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan v&auml;l tala om det (fortfor
+      hon i samma ton, utan att m&auml;rka hans n&auml;sryckning), jag dr&ouml;mde mycket
+      om dig d&auml;runder.</p>
+
+      <p>Och jag malde v&auml;l ocks&aring; krita?</p>
+
+      <p>Hon s&aring;g upp p&aring; honom med ett stort, varmt &ouml;gonkast, men slog
+      ned det, liksom tr&auml;ffad av en dimma. Hon svalde om&auml;rkbart en begynnande
+      gr&aring;t, h&auml;mtade sig dock och sade: Det &auml;r just det jag mycket
+      v&auml;l begriper, Albert, ty du &auml;r officer: jag hoppades &auml;nd&aring;, att
+      du skulle vara mera underofficer, &auml;n du verkligen &auml;r.</p>
+
+      <p>Detta tal var ren arabiska f&ouml;r sergeanten, och den undrande blick han gav
+      flickan, sade henne tillr&auml;ckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin
+      hand tillbaka ur hans.</p>
+
+      <p>&mdash;S&aring; kan man dr&ouml;mma (sade hon, som det tycktes, mest till sig
+      sj&auml;lv), och n&auml;r man vaknar, &auml;r det allt p&aring; ett annat
+      s&auml;tt. D&auml;rf&ouml;r &auml;r det b&auml;st att var och en lever fri f&ouml;r
+      sig sj&auml;lv, p&aring; sitt vis, och inte br&aring;kar s&ouml;nder'et f&ouml;r en
+      annan. Man kan vara goda v&auml;nner &auml;nd&aring;, och det &auml;r b&auml;st
+      s&aring;. Det &auml;r allra ljuvast, n&auml;r det &auml;r bra, och man g&ouml;r
+      inte sin n&auml;sta f&ouml;rtret.</p>
+
+      <p>Albert runkade p&aring; huvudet. Hon talar ur sin dr&ouml;m, t&auml;nkte han.
+      Emellertid fortfor hon:</p>
+
+      <p>&mdash;Och Gud vet v&auml;l b&auml;st, hur han vill ha m&auml;nniskorna, men
+      inte begriper jaget. Det &auml;r &auml;nd&aring; b&auml;st, att man lever som Gud
+      har skapt en.</p>
+
+      <p>Dessa breda ord f&ouml;ll sig i sergeantens &ouml;ron s&aring; l&ouml;jliga, att
+      han var p&aring; v&auml;g att ge till ett gapskratt. Men av v&ouml;rdnad f&ouml;r
+      uttrycket i flickans ansikte, som s&aring;g ganska tankfullt ut, h&ouml;ll han sig
+      tillbaka och f&ouml;rs&ouml;kte att komma in i hennes egna tankeg&aring;ngar.</p>
+
+      <p>En upplysning m&aring;ste Sara Videbeck ge mig, inf&ouml;ll han. Din mor har
+      f&ouml;rt ett olyckligt liv med din far, det h&ouml;rde jag av dina
+      ber&auml;ttelser i g&aring;r; men tro inte d&auml;rf&ouml;r att allt ont kommer
+      ifr&aring;n karlarna ...</p>
+
+      <p>&mdash;Det m&aring; jag v&auml;l veta, svarade hon; jag k&auml;nner ju
+      svarvar&aring;lderman Stenbergs? hans hustru &auml;r en s&aring; sv&aring;r ragata,
+      att karlen kan f&ouml;rlora hela levernet f&ouml;r hennes skull. Och b&auml;ttre
+      &auml;r det inte hos Sederboms, d&auml;r frun &auml;r sm&aring;pjollrig, och karlen
+      g&aring;r f&aring;nig av sorg. &Auml;n hos Spolanders d&aring;? och Zakrissons? Det
+      &auml;r likadant &ouml;verallt, bara en kommer dem s&aring; n&auml;r, att en
+      f&aring;r sk&aring;da dem i buren. Och de slutar inte f&ouml;rr&auml;n de gjort
+      varann till riktiga uslingar p&aring; &ouml;mse sidor: det kan jag aldrig
+      gilla.</p>
+
+      <p>Din far, Sara, hade han allt fr&aring;n b&ouml;rjan varit s&aring; stygg emot
+      din mor?</p>
+
+      <p>&mdash;Gud vete det. Jag var inte f&ouml;dd d&aring; och s&aring;g dem inte
+      strax. Men min mor, stackare, bar sig v&auml;l alltid &aring;t p&aring; sitt vis,
+      kan jag f&ouml;rst&aring;, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog fr&aring;n
+      b&ouml;rjan allt ordentlig, tror jag s&auml;kert; men tillika &auml;nd&aring;
+      sl&ouml;sig, sv&aring;r; och hennes s&auml;tt, det var aldrig f&ouml;r rart eller
+      just r&auml;tt trevligt, kan jag tycka. S&aring; att far, vilken &aring;terigen
+      ocks&aring; var p&aring; sitt vis, blev sm&aring;ningom s&aring;dan d&auml;r ...
+      och slutligen ond och alldeles bef&auml;ngd ... usch!</p>
+
+      <p>Detta blir f&ouml;r &auml;ngsligt, k&auml;ra Sara; l&aring;t Lidk&ouml;ping vara
+      som det &auml;r, vi har inte hunnit dit &auml;n. Vet du vad den h&auml;r skogen
+      heter?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, jag t&auml;nker Gud f&ouml;rl&aring;ter mig, att jag &auml;r som han
+      har gjort mig. N&auml;mligen p&aring; mitt b&auml;sta vis, det f&ouml;rst&aring;s.
+      Men att jag skall pina en annan &auml;nda innerst i helvete, eller att en annan
+      skall k&ouml;ra mig ditin, det &auml;r on&ouml;digt. Vad skogen heter, Albert? det
+      bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stj&auml;rnorna och hela
+      himmelens h&auml;r; och allt vad t&auml;ckt och gott st&aring;r p&aring; jorden,
+      det har Gud gjort, och Kristus har kommit till v&aring;r fr&auml;lsning. Fast jag
+      inte &auml;r en l&auml;serska, kan jag v&auml;l f&ouml;rst&aring;, att Kristus inte
+      har n&aring;got emot att m&auml;nniskorna h&aring;ller av varann p&aring; vackert
+      s&auml;tt och fyller det f&ouml;rsta Guds budet; men att det tillg&aring;r
+      s&aring;, att de g&ouml;r varann till dj&auml;vlar eller f&aring;nar, det
+      m&aring;ste han sj&auml;lv inte gilla. Men folk har hittat s&aring; mycket dumt tyg
+      till varandras el&auml;nde; och det allra v&auml;rsta &auml;r, n&auml;r de
+      f&aring;tt i huvudet p&aring; sig, att det skall tj&auml;na dem till gagn. Vad dig
+      anbelangar, Albert, s&aring; &auml;r du yngre som karl, &auml;n jag som kvinna;
+      &auml;ven om du kan vara ett &aring;r, eller par, &auml;ldre &auml;n jag,
+      s&aring;som m&auml;nniska ber&auml;knad. D&auml;rf&ouml;r &auml;r du ock oklokare
+      &auml;n jag, och jag vet mera: fast du k&auml;nner annat, som vackrare och gladare
+      &auml;r. Du skall &auml;nd&aring; inte tro, att jag &auml;r ledsam av mig; jag
+      &auml;r l&auml;tt och frimodig som en f&aring;gel; och det m&aring; du vara
+      s&auml;ker p&aring;, att jag t&auml;nker alltid beh&aring;lla mina vingar. Kan
+      ocks&aring; du flyga, s&aring; &auml;r det v&auml;l, men &auml;r du bara en
+      pratmakare, s&aring; s&auml;g s&aring; g&auml;rna ifr&aring;n strax.</p>
+
+      <p>Stor och grandios paus.</p>
+
+      <p>&mdash;Att du kan bli ond och st&ouml;tt, fortfor glasm&auml;stardottern, det
+      har jag sett, och det m&aring; g&auml;rna vara. Bara du ville bli rasande &ouml;ver
+      reella saker. Fast (tillade hon med s&auml;nkt r&ouml;st) det &auml;r om&ouml;jligt
+      att ber&auml;kna i f&ouml;rskott, eller f&ouml;reskriva: det har jag nog
+      tillr&auml;ckligt m&auml;rkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln p&aring;
+      den ena, g&aring;r in i hj&auml;rtblomstret p&aring; den andra, och br&auml;nner
+      upp en som gift. Gud vet v&auml;l b&auml;st, hur han vill ha m&auml;nniskorna; men
+      jag begriper't inte.</p>
+
+      <p>Sergeanten tyckte sig i hast tjugo &aring;r &auml;ldre &auml;n f&ouml;r en stund
+      sedan, och han yttrade: Sara skall f&aring; h&ouml;ra hur det varit beskaffat med
+      mig. Inte &auml;r jag en &auml;mbetsm&auml;stare, och det l&auml;r du i avseende
+      p&aring; husliga f&ouml;rh&aring;llanden inte stort v&auml;rdera, om jag skall
+      d&ouml;ma efter dina utsagor b&aring;de om din far och om de &ouml;vriga
+      &aring;lderm&auml;nnen i Lidk&ouml;ping. Men officer &auml;r jag heller inte, som
+      enligt ditt spr&aring;kbruk vill s&auml;ga, att jag &auml;r varken dagdrivare eller
+      pratmakare, &aring;tminstone inte i stor skala. Jag &auml;r s&aring;ledes
+      underofficer, j&auml;mnt och r&auml;tt. Vad som gjorde, att jag tyckte s&aring;
+      mycket om dig i g&aring;r, kan jag nu inte p&aring;minna mig; och jag &auml;r
+      r&auml;dd, att ber&auml;ttelsen om det f&ouml;r dig skulle l&aring;ta alltf&ouml;r
+      litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga s&auml;tt att tala anbelangar, och ditt
+      myckna undervisande ... s&aring; &auml;r du s&aring; riktigt ifr&aring;n
+      V&auml;stg&ouml;takanten, som n&aring;gon flicka kan vara; men jag sj&auml;lv
+      &auml;r s&aring; besynnerlig, att jag inte h&aring;ller mindre av dig f&ouml;r det.
+      Utan tvivel borde du d&aring; fr&aring;ga mig, vad jag &auml;r f&ouml;r en, och var
+      jag &auml;r f&ouml;dd? Du har inte fr&aring;gat det, och jag bek&auml;nner, att
+      denna likgiltighet har s&aring;rat mig litet. Men om sm&aring; s&aring;r &auml;r nu
+      oss emellan l&auml;ngesedan f&ouml;rbi att tala. Jag vill d&auml;rf&ouml;r
+      r&auml;tt och sl&auml;tt s&auml;ga dig, att stora vingar har jag inte att flyga
+      med, men saknar inte dun helt och h&aring;llet. Min tj&auml;nst f&ouml;r kronans
+      r&auml;kning &auml;r obetydlig; emellertid &auml;ger jag d&auml;rigenom
+      r&auml;ttighet till uniform och exerciserna har f&aring;tt pli p&aring; kroppen.
+      Det &auml;r vad en karl mest beh&ouml;ver, och ... s&aring;vida han inte inalles
+      &auml;r en dum, ohj&auml;lplig hund ... kommer han d&auml;rmed s&aring; l&aring;ngt
+      han vill i v&auml;rlden. Ty att l&auml;ra sig kunskaper, det &auml;r en l&auml;tt
+      sak f&ouml;r den som vill. Med pli och skick &auml;r sv&aring;rare: och jag vill
+      inte g&aring; l&auml;ngre efter exempel p&aring; det, &auml;n till dig sj&auml;lv,
+      Sara; du l&auml;r inte f&aring;tt l&auml;ra stort i v&auml;rlden, om jag undantar
+      att du g&aring;tt i l&auml;ran p&aring; verkstaden; men inte dess mindre &auml;r
+      det inte prat av mig, d&aring; jag s&auml;ger, att vackrare pli p&aring; kroppen
+      har ingen flicka &auml;n du. Jag har sett m&aring;nga och varit m&aring;ngenstans,
+      s&aring; du kan lita p&aring; mitt omd&ouml;me. Men jag kommer igen till mina egna
+      utsikter: jag reser nu till Vadsbo h&auml;rad, och skall sedan &auml;nda s&aring;
+      l&aring;ngt ned som till Gr&auml;vsn&auml;s, Sollebrunn och Koberg. Jag g&ouml;r
+      &aring;rligen ett slags handelsresa ... uppk&ouml;p och inspektion tillika ... ja,
+      jag kan inte f&ouml;rklara det n&auml;rmare ... till vissa gods och egendomar, som
+      tillh&ouml;r familjen S, med vilken jag p&aring; avst&aring;nd ... mycket
+      avst&aring;nd, Sara ... &auml;r besl&auml;ktad. Jag drar h&auml;rav inkomster i
+      viss procent, utom n&ouml;jet att se mig om. Jag har aldrig gjort n&aring;gon
+      m&auml;nniska or&auml;tt, och &auml;mnar i all min dar l&aring;ta bli det.
+      L&auml;ngre str&auml;cker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det h&auml;nda, att
+      om jag efter n&aring;gra &aring;r lagt ihop en summa, s&aring; k&ouml;per jag mig
+      en liten egen g&aring;rd i Timmelhed, bort&aring;t Ulricehamn, till, d&auml;r jag
+      har bekanta. Dit vill jag likv&auml;l inte locka dig, du, som kanske skyr landet,
+      likasom jag inte s&auml;rdeles &auml;lskar sm&aring;st&auml;der, annat &auml;n som
+      resande, och g&auml;rna &aring;ker ut ur dem s&aring; hastigt jag kan. Du ...
+      f&ouml;r din del ... &auml;r glad och v&auml;lvillig n&auml;r det b&auml;r
+      &aring;t: och det &auml;r s&aring;ledes &aring;tminstone en punkt, vari vi
+      sammantr&auml;ffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar
+      silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i b&auml;gge fallen. Du skriver, som jag
+      sett, en god, l&auml;slig stil. Men slutligen har jag mycket smak f&ouml;r att
+      v&aring;r och sommar plantera blommor ...</p>
+
+      <p>&mdash;I kruka?</p>
+
+      <p>Nej, f&ouml;r sju tusen dj&auml;vlar, p&aring; &ouml;ppen mark, eller p&aring;
+      sin h&ouml;jd i drivb&auml;nk, om blommorna &auml;r av den sorten, att de inte
+      t&aring;l kall jord. Dock varf&ouml;r inte i kruka &auml;ven, f&ouml;r att ha i
+      sitt f&ouml;nster?</p>
+
+      <p>&mdash;Vita levkojor?</p>
+
+      <p>Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men d&aring; m&aring;ste
+      likv&auml;l ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, man m&aring;ste d&aring; i f&ouml;nsterna ha rutor av rent,
+      fullkomligt vitt glas, Albert! ty gr&ouml;naktigt, grovt glas som somliga stackars
+      borgare n&ouml;dgas n&ouml;ja sig med, sticker s&aring; av emot vackra blommor, att
+      d&aring; &auml;r det b&auml;ttre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om
+      lavendel, som har en gr&aring;bl&aring; f&auml;rg och g&aring;r b&auml;ttre ihop
+      med rum, d&auml;r en bor med mindre f&ouml;rm&ouml;genhet. Ack, Albert! du skulle
+      se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det &auml;r sant, du reser bara
+      med till Mariestad, och jag f&aring;r &aring;ka ensam sedan p&aring; den kala,
+      sandiga kusten mellan Mariestad och Lidk&ouml;ping ... ack, det &auml;r den
+      naknaste, fulaste v&auml;g! Jag blir &auml;ngslig, n&auml;r jag t&auml;nker
+      p&aring; den f&auml;rd, jag d&auml;r skall f&ouml;ra.</p>
+
+      <p>Varf&ouml;r skulle jag bryta av vid Mariestad? det &auml;r inte best&auml;mt
+      &auml;nnu. Och inte heller b&ouml;rjar, som du s&auml;ger, den fula v&auml;gen
+      genast p&aring; andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den
+      h&auml;rliga Kinnekulle att fara f&ouml;rbi mellan Mariestad och
+      Lidk&ouml;ping.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, det kan h&auml;nda, att man har Kinnekulle n&aring;gonstans;
+      men flackt &auml;r det d&auml;r i socknarna, s&aring; mycket minns jag; ty till
+      Mariestad har jag en g&aring;ng &aring;kt ifr&aring;n Lidk&ouml;ping. Och lappri
+      vore v&auml;l det ocks&aring;, antingen d&auml;r vore flackt eller inte, men jag
+      ryser vid tanken p&aring; att ...</p>
+
+      <p>Vad, &auml;r hon i st&aring;nd att rysa? t&auml;nkte Albert, n&aring; Gud ske
+      lov! d&aring; &auml;r hon likv&auml;l ... Vad ryser du f&ouml;r, Sara? sade han
+      h&ouml;gt.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, det kan jag v&auml;l s&auml;ga, fast&auml;n det l&aring;ter
+      barnsligt. Jag tycker det &auml;r tr&aring;kigt, att &aring;ka p&aring;
+      bondk&auml;rra och ha en dr&ouml;s vid sidan. D&auml;rf&ouml;r har jag ocks&aring;
+      s&auml;llan sj&auml;lv &aring;kt ut p&aring; best&auml;llningarna i kringliggande
+      h&auml;rader, utan mest alltid skickat verkges&auml;llen eller n&aring;gon av de
+      p&aring;litligare pojkarna: fast d&auml;rp&aring; har jag lidit stora
+      f&ouml;rluster, men en kan inte st&aring; ut med allt.</p>
+
+      <p>Vad i Guds namn, har du lidit stora f&ouml;rluster?</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo men. Det finns v&auml;l ingen i Lidk&ouml;ping, som ovuliga pojkar
+      slagit s&ouml;nder s&aring; mycket f&ouml;r, p&aring; v&auml;gen, innan det hunnit
+      is&auml;ttas. Men den f&ouml;rtreten kan sm&auml;ltas, det g&aring;r inte till
+      hj&auml;rtat. Nu f&aring;r jag se hur min stackars mor m&aring;r, n&auml;r jag
+      kommer ned.</p>
+
+      <p>Hon d&ouml;r snart, kanh&auml;nda, och det &auml;r v&auml;l, s&aring;som du
+      sagt, f&ouml;r henne det b&auml;sta. D&aring; blir du ensam i huset. Men f&ouml;r
+      att &aring;terkomma till v&aring;r resa, vad ger du mig om jag f&ouml;ljer med,
+      inte blott till Mariestad, utan &auml;nda till Lidk&ouml;ping?</p>
+
+      <p>&mdash;Ah!</p>
+
+      <p>Detta lilla utrop av gl&auml;dje var ovillkorligt; likv&auml;l h&auml;mtade Sara
+      sig genast, s&aring;g p&aring; sin reskamrat och sade: Du skall f&aring;,
+      f&ouml;rst och fr&auml;mst min andel i skjutsen ...</p>
+
+      <p>Det f&ouml;rst&aring;s.</p>
+
+      <p>&mdash;Och ... ifall du inte misstycker, skall du f&aring; en levkojkvist,
+      inlagd i ett nytt skrin, som jag sj&auml;lv skurit glaset till, lagt guldpapper
+      under och limmat ihop sidorna p&aring;.</p>
+
+      <p>D&auml;rmed &auml;r jag &auml;nd&aring; inte fullt n&ouml;jd. N&aring;n&aring;,
+      vi funderar v&auml;l ut n&aring;got p&aring; v&auml;gen, vi har &auml;nnu
+      m&aring;nga mil dessf&ouml;rinnan, sade han.</p>
+
+      <p>&mdash;Och kanske, avbr&ouml;t hon med en egen, ganska fin accent, blir du
+      allvarsamt ond p&aring; mig redan innan vi kommer s&aring; l&aring;ngt som till
+      Mariestad, s&aring; skils vi ... redan d&auml;r.</p>
+
+      <p>Paret av de b&auml;gge n&auml;tta, v&auml;lkr&ouml;kta, m&ouml;rka mustascherna
+      h&ouml;jdes p&aring; sergeantens &ouml;verl&auml;pp, varav det &auml;r h&ouml;gst
+      troligt, att han &auml;mnade h&ouml;ja sj&auml;lva l&auml;ppen, &ouml;ppna munnen
+      och tala: kanske n&auml;mna n&auml;rmare om sin ers&auml;ttning f&ouml;r m&ouml;dan
+      att resa &auml;nda till Lidk&ouml;ping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden,
+      d&aring; h&auml;starna skyggade till, Gud vet f&ouml;r vilken ruska vid v&auml;gen;
+      den brunskrynkliga skjutsbondgubben, p&aring; sitt vis lika flitig i
+      samspr&aring;ket med f&aring;larna, som de tv&aring; resande sinsemellan, hade
+      sl&auml;ppt t&ouml;mmarna allt f&ouml;r slaka, s&aring; att han inte i hast kunde
+      h&aring;lla in dem, utan springarna tog till galopp och b&ouml;rjade skena.
+      N&auml;rkes h&auml;star &auml;r av en f&ouml;rtr&auml;fflig ras och f&ouml;ds
+      v&auml;l; eld, mod, iver att l&ouml;pa utm&auml;rker dem. Sj&auml;lva Albert
+      m&aring;ste s&aring;ldes snabbt resa sig upp och st&aring; i sitsen; han ryckte
+      t&ouml;mmarna ur hand p&aring; gubben och drog in tyglarna barskt, s&aring; att de
+      b&auml;gge r&ouml;dblacka skimlarna m&aring;ste kr&ouml;ka sina halsar likt
+      h&ouml;ga spr&auml;ttb&aring;gar, fnysa och s&auml;tta nosarna i bringorna. Skena
+      blev s&aring;ledes inte av; men gick gjorde det, s&aring; att hjulb&ouml;ssorna
+      kunde ha tagit eld, om de haft lust.</p>
+
+      <p>Sergeantens lockar fl&ouml;g kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu &aring;ter
+      vara minst sina tjugo &aring;r yngre tillbaka igen. Han tittade ned &aring;t sidan:
+      Sara s&aring;g inte alls &auml;ngslig ut under huj-farten, och detta fr&ouml;jdade
+      Albert mera och h&ouml;gre, &auml;n historieskrivaren &auml;r i st&aring;nd att
+      beskriva. Albert t&auml;nkte: h&auml;r &auml;r dock nu &aring;nyo en punkt, vari
+      hon och jag sammantr&auml;ffar. Kanske r&aring;kar jag n&aring;gon g&aring;ng
+      &auml;nnu en.</p>
+
+      <p>Men verkligen &auml;r det inte om&ouml;jligt f&ouml;r en historieskrivare att
+      f&ouml;lja med alla h&auml;ndelser; och inte g&aring;r det an f&ouml;r honom att
+      tala om allting, sm&aring;tt och stort? b&aring;de vad som sades och inte sades?
+      h&auml;nde och inte h&auml;nde? hur ofta hatten ombyttes f&ouml;r schaletten och
+      tv&auml;rtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till &Ouml;rebro, kom till
+      Kumla, och kom &auml;n l&auml;ngre.</p>
+
+      <p>Men fast&auml;n &aring;kdonet var p&aring; v&auml;g att skena p&aring;
+      Glanshammarsv&auml;gen, gick dock resan sedan p&aring; det hela inte s&aring; fort,
+      som efter f&ouml;rsta utr&auml;kningen. Ty nog m&aring;tte v&auml;l det vara bra
+      mycket, att ha fyra nattl&auml;ger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev
+      s&aring;, m&aring;ste slutas d&auml;rav, att de k&ouml;rde in i Mariestad
+      f&ouml;rst tisdagen; de hade dock l&auml;mnat Stockholm torsdagen, s&aring;som i
+      b&ouml;rjan gavs vid handen: allts&aring; sex dagar inalles, varav en p&aring;
+      M&auml;laren och de &ouml;vriga fem till lands.</p>
+
+      <p>Till en del kom v&auml;l dr&ouml;jsm&aring;let d&auml;rav, att n&auml;r de vid
+      Bodarne, d&auml;r en natt &ouml;vervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte
+      fullkomligt v&auml;l. Hon hade inte f&ouml;rr varit utsatt f&ouml;r s&aring; mycken
+      r&ouml;relse, och hennes &ouml;gon, ehuru nu n&auml;stan klarare &auml;n alltid
+      annars, glimmande och fulla av h&ouml;gsta innerlighet d&aring; hon s&aring;g
+      p&aring; Albert, visade likv&auml;l sp&aring;r av att knappt ha sovit halva natten.
+      Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var s&aring;ledes h&ouml;gst
+      v&auml;lkommen. F&ouml;rtr&auml;ffliga dryck vid ett s&aring;dant tillf&auml;lle,
+      som morgonen! Men det &auml;r v&auml;l &aring;ter f&ouml;r enskilt att
+      n&auml;mna?</p>
+
+      <p>S&aring;ledes &auml;r det b&auml;st att genast vara i Mariestad. Det kan ingen
+      hj&auml;lpa, att resan dragit ut sina sex dagar.</p>
+
+      <p>Mariestad njuter f&ouml;rtj&auml;nt det ryktet, att vara en av Sveriges
+      sk&ouml;nast bel&auml;gna sm&aring;st&auml;der. Vem p&aring;minner sig inte den
+      &ouml;ppna, vidstr&auml;ckta utsikten &ouml;ver V&auml;nern, tagen i synnerhet
+      ifr&aring;n kyrkvallen? den stora, h&ouml;gt liggande kyrkan sj&auml;lv, som, redan
+      innan man hunnit in i staden, bem&auml;ktigar sig &ouml;gats uppm&auml;rksamhet och
+      drar den bort &aring;t h&ouml;ger ifr&aring;n den lummiga all&eacute;n, vari man
+      (ifr&aring;n Stockholmssidan r&auml;knat) &aring;ker? slutligen, n&auml;r man
+      kommit in i staden och hunnit ned p&aring; andra sidan om torget, den l&aring;nga
+      flottbron, idylliskt simmande p&aring; Tida&aring;ns breda, klara vatten? och nu
+      p&aring; andra sidan om bron det t&auml;cka Marieholm, landsh&ouml;vdingens
+      residens, inte just prunkande med synnerlig h&ouml;jd, men desto mera intagande
+      genom den omgivande tr&auml;drika vegetationen? Landsfaderliga minnen fr&aring;n
+      f&ouml;rtr&auml;ffliga styresm&auml;n &ouml;ver l&auml;net sitter liksom
+      infl&auml;tade mellan de mjuka, f&ouml;r aftonvinden sviktande l&ouml;nn-,
+      bj&ouml;rk- och hasselgrenarna med deras vajande l&ouml;v.</p>
+
+      <p>Vem minns inte allt detta? Minnet beror likv&auml;l p&aring; om man varit i
+      Mariestad; ty att blott h&ouml;ra talas d&auml;rom tj&auml;nar f&ouml;ga; man
+      m&aring;ste med egna &ouml;gon se Tidans milda inbjudande utlopp.</p>
+
+      <p>Albert och hans f&ouml;ljeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
+      N&aring;gon omst&auml;ndlighet m&aring;ste till&aring;tas historien p&aring; sina
+      st&auml;llen. Urs&auml;ktas skall och b&ouml;r d&auml;rf&ouml;r, att vad som
+      f&ouml;ljer ber&auml;ttas.</p>
+
+      <p>Sedan de vid inresan n&aring;tt torget, k&ouml;rde de inte rakt fram ned
+      &aring;t Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata &aring;t h&ouml;ger, som
+      inte slutar f&ouml;rr&auml;n i sj&auml;lva V&auml;nern. Ungef&auml;r mitt p&aring;
+      denna gata l&aring;g huset, som tog emot tr&ouml;tta resande.</p>
+
+      <p>De steg ur h&auml;r, bes&ouml;rjde om sakernas inb&auml;rande och allt gick bra.
+      Men sedermera f&ouml;reslog Albert, att, medan kv&auml;llen &auml;nnu var s&aring;
+      ljus och vacker, g&ouml;ra en lustvandring i staden.</p>
+
+      <p>Sara hade p&aring; den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just
+      h&ouml;gtidlig ... det ordet passar inte ... men mera h&ouml;gst&auml;md, och hon
+      spr&aring;kade inte s&aring; ofta om skr&aring;ets aff&auml;rer. Utom denna
+      f&ouml;r&auml;ndring m&auml;rktes hos henne ingen annan, &auml;n den, att hennes
+      vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk v&auml;nlighet och
+      tillg&auml;nglighet f&ouml;r n&auml;stan allt vad Albert ville.</p>
+
+      <p>Utan att s&auml;ga ett ord emot, l&auml;t hon honom ta sig under armen, och hon
+      f&ouml;ljde honom dit han &auml;mnade f&ouml;ra henne. Han hade ingen plan med sin
+      promenad. S&aring;ledes f&ouml;ll det sig naturligast och av sig sj&auml;lv, att de
+      gick bort &ouml;ver torget ned till flottbron, stannade mitt p&aring; den och
+      bes&aring;g Tidan.</p>
+
+      <p>St&aring;ende h&auml;r och sk&aring;dande norrut, hade de en gr&auml;nsl&ouml;s
+      utsikt &ouml;ver V&auml;nerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och
+      hur sj&ouml;n sammanfl&ouml;t med firmamentet sj&auml;lv: det syntes allt
+      s&aring;som ett. Och det h&auml;r heter Tidan? anm&auml;rkte hon med en liten
+      runkning p&aring; huvudet; alldeles s&aring; flyter ocks&aring; Lidan ut genom
+      v&aring;r stad, och ifr&aring;n dess bro har man &auml;ven en lika stor ... stor
+      ... stor utsikt &ouml;ver V&auml;nern norrut, och upp&aring;t &auml;nda till
+      skyarna, n&auml;r det &auml;r kv&auml;ll s&aring;som nu! ack Albert! Albert! jag
+      p&aring;minner mig just h&auml;r den stund, d&aring; jag och min mor stod p&aring;
+      bron &ouml;ver Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... l&aring;ngt
+      ... l&aring;ngt ut ...</p>
+
+      <p>Albert ryste hastigt, tog henne &aring;ter under armen och gick, fast&auml;n hon
+      knappt ville det, tillbaka bort ifr&aring;n Tidabron. Komna upp i staden igen,
+      v&auml;nde de sig &aring;t trakten, d&auml;r kyrkan st&aring;r. Kyrkog&aring;rden,
+      omgiven av en l&aring;g stenmur och planterad med tr&auml;d i flera grupper, ligger
+      s&aring; n&auml;ra V&auml;nern, att man tycker sig ha sj&ouml;n inunder sig. Och
+      den gr&aring;a, h&ouml;ga, v&ouml;rdnadsbjudande kyrkan sj&auml;lv har man bredvid
+      sig.</p>
+
+      <p>Sara bad att f&aring; s&auml;tta sig p&aring; en gravsten. Albert satte sig
+      bredvid. Du &auml;r s&aring; tyst, &auml;lskade, goda Sara, &auml;r du tr&ouml;tt?
+      Hon svarade inte en g&aring;ng p&aring; dessa hans ord; men han f&ouml;ljde hennes
+      &ouml;gonkast och m&auml;rkte, att hon l&auml;nge och n&auml;stan sv&auml;rmiskt
+      (s&aring;dant hade han aldrig sett hos henne f&ouml;rr) betraktade ett par
+      sm&aring; vackra barn, som lekte ett stycke ifr&aring;n dem i gr&auml;set: de
+      rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.</p>
+
+      <p>Barnen s&aring;g varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
+      vinkade dem till sig f&ouml;r att g&ouml;ra Sara ett n&ouml;je. De kom barhuvade
+      och l&aring;nglockiga. Sara h&ouml;ll med sv&aring;righet tillbaka en glimmande
+      t&aring;r, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:</p>
+
+      <p>&mdash;T&auml;nk likv&auml;l, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna
+      f&ouml;r&auml;ldrar?</p>
+
+      <p>Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de &auml;r till.</p>
+
+      <p>&mdash;Men om deras far och mor ...</p>
+
+      <p>D&ouml;tt? ja, d&aring; beskyddas de av Gud &auml;nd&aring;, och av goda
+      m&auml;nniskor, som alltid finns. Jag vet en i Lidk&ouml;ping, som inga barn haft,
+      men vars n&ouml;je best&aring;tt i att av sina medel kl&auml; upp och hj&auml;lpa
+      flera sm&aring; barn, vilkas f&ouml;r&auml;ldrar ... Albert ...</p>
+
+      <p>&mdash;D&ouml;tt?</p>
+
+      <p>Nej, v&auml;l s&auml;mre! slogs och f&ouml;rskingrade varann till sj&auml;l och
+      kropp, och l&auml;t barnen g&aring; d&auml;r.</p>
+
+      <p>&mdash;Ett s&aring;dant slags barn har du sj&auml;lv en g&aring;ng varit,
+      Sara?</p>
+
+      <p>Och en barmh&auml;rtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
+      mina f&ouml;r&auml;ldrar, har jag att tacka f&ouml;r, att jag &auml;r s&aring; pass
+      folk som jag &auml;r. N&auml;r pappa dog, vart det v&auml;l n&aring;got lugnare och
+      b&auml;ttre hemma, fast mamma d&aring; redan var s&aring; f&ouml;rst&ouml;rd och
+      f&ouml;rsl&ouml;ad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig,
+      fast&auml;n det d&aring; annars kunde ha varit en m&ouml;jlighet f&ouml;r henne att
+      bli m&auml;nniska igen. Sedan har jag v&auml;xt upp och tagit t&ouml;mmarna hemma.
+      Men jag &auml;r s&aring;, det vittnesb&ouml;rd m&aring; jag giva mig sj&auml;lv,
+      att jag vill f&ouml;rtreta och f&ouml;rd&auml;rva ingen; minst dig, Albert.
+      Hiskeligt &auml;r och blir det alltid, att en m&auml;nniska skall kunna f&aring; en
+      r&auml;ttighet, varigenom hon s&auml;tts i st&auml;llning att in i d&ouml;den
+      f&ouml;rg&ouml;ra en annan. D&auml;rmed vinner Guds vackra k&auml;rlek visst inga
+      framsteg p&aring; jorden. Aldrig vill jag ha den makten &ouml;ver en annan, och
+      &aring;t ingen t&auml;nker jag ge den &ouml;ver mig.</p>
+
+      <p>Albert teg: han klappade barnen p&aring; hj&auml;ssan.</p>
+
+      <p>&mdash;Ack, du tycker om sm&aring; barn! utropade hon.</p>
+
+      <p>Utan att svara henne, sade han likv&auml;l: Om nu dessa barns
+      f&ouml;r&auml;ldrar, Sara, var ogif ...</p>
+
+      <p>&mdash;Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och m&auml;nniskor
+      &auml;lskar dem.</p>
+
+      <p>Men om f&ouml;r&auml;ldrarna inte &auml;r gif ... inte ser om dem ... Vi kunde
+      ju i st&auml;llet f&ouml;r dessa barn, Sara, t&auml;nka oss utsvultna, trasiga,
+      &ouml;vergivna.</p>
+
+      <p>&mdash;&Auml;r f&ouml;r&auml;ldrarna goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor ...
+      inf&ouml;ll hon milt ... s&aring; ser de nog om sina barn, s&aring; l&auml;nge de
+      lever; det vet jag s&aring; visst, som att ingen river hj&auml;rtat ur br&ouml;stet
+      p&aring; sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Men om f&ouml;r&auml;ldrarna &auml;r elaka och of&ouml;rnuftiga?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, i det fallet &auml;r de elaka och of&ouml;rnuftiga, antingen gifta
+      eller inte; och de handlar d&auml;refter, b&aring;de emot barnen, sig sj&auml;lva
+      och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillr&auml;ckligt sett och
+      sk&aring;dat, Albert.</p>
+
+      <p>Men en skillnad &auml;r det ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag n&auml;mligen sett vara, att
+      om m&auml;nniskor b&ouml;rjar med att vara goda och kloka, s&aring; kan de v&auml;l
+      fortfara d&auml;rmed och &auml;ven tillv&auml;xa d&auml;ri, om de f&aring;r leva i
+      sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt r&auml;ttas av m&auml;nniskor,
+      d&auml;rest de felar, som ofta h&auml;nder. Men bringas de att vara natt och dag i
+      ont s&auml;llskap, s&aring; smittas de till sj&auml;l och kropp: och om de avskyr
+      det s&auml;llskapet, men &auml;nd&aring; n&ouml;dgas umg&aring;s d&auml;rmed,
+      s&aring; h&auml;nder det ofta, att de f&ouml;rbittras, retas och blir liksom
+      dj&auml;vlar.</p>
+
+      <p>Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; s&aring; fort han inte sj&auml;lv
+      brukade det i svordom. Han viskade n&aring;got f&ouml;r sig sj&auml;lv om
+      l&auml;sare.</p>
+
+      <p>&mdash;T&auml;nk vad du vill, Albert, men visst inte &auml;r jag en l&auml;sare,
+      det kan du fr&aring;ga dem sj&auml;lv efter; ty jag l&auml;mnar dig i din fulla
+      frihet. N&auml;r jag p&aring; gravstenen h&auml;r talar om dj&auml;vlar, s&aring;
+      menar jag f&ouml;rd&auml;rvade, hiskliga m&auml;nniskor, som man v&auml;l kan
+      f&aring; sk&aring;da i st&auml;derna, och p&aring; landet med, tror jag.</p>
+
+      <p>P&aring; det s&auml;ttet pr&ouml;vas m&auml;nniskorna, Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Pr&ouml;vas? Jag t&auml;nker, att ingen, som vill m&auml;nniskor
+      r&auml;tt v&auml;l, tillst&auml;ller en s&aring;dan pr&ouml;vning, d&auml;r
+      st&ouml;rsta delen g&aring;r under i och rent i kvav. Och vilken &auml;r det
+      v&auml;l tillst&auml;ndigt och anst&auml;ndigt, att med m&auml;nniskor
+      anst&auml;lla en s&aring; helvetes pr&ouml;vning, att den slutas med helvetet
+      sj&auml;lv? Det kallar jag inte pr&ouml;vning, men raseri.</p>
+
+      <p>Albert studsade &aring;nyo och sprang upp vid de f&ouml;rf&auml;rliga orden.
+      Helvete, raseri och dj&auml;vlar hade aldrig ing&aring;tt i det samtalsspr&aring;k,
+      varmed han umgicks, utom, som sagt &auml;r, d&aring; han svor. Och i s&auml;llskap
+      med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, &aring;tminstone ingen st&auml;lld till
+      henne sj&auml;lv, varken god eller ond.</p>
+
+      <p>F&ouml;r att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
+      famn, kysste dem varmt och s&aring;g litet skygg ned mot henne, som satt p&aring;
+      gravstenen. Han fann henne i detta &ouml;gonblick se upp p&aring; honom sj&auml;lv
+      och p&aring; barnen, och det tycktes som hon till h&auml;lften &auml;mnade
+      str&auml;cka armarna efter dem. Han f&auml;stades underbart av denna tavla. Han var
+      varken m&aring;lare, musikus eller skald; han kunde s&aring;ledes varken teckna,
+      sjunga eller s&auml;ga sig vad som s&aring; intog honom i den sittande, upp&aring;t
+      sk&aring;dande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent
+      och himmelskt okonstlade &auml;r likafullt n&aring;gonting.</p>
+
+      <p>&mdash;Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
+      ville inte f&ouml;r tusen v&auml;rldar att du skulle f&ouml;rkyla dig. Han gav
+      barnen &aring;ter flera kyssar och sm&aring; silverpengar; de sprang sjungande sin
+      v&auml;g, och han tog Sara Videbeck under armen.</p>
+
+      <p>F&ouml;rkyla mig? Det hoppas jag inte skall h&auml;nda. Jag &auml;r ganska varm,
+      Albert, fast det t&ouml;r vara s&aring;, att du aldrig ser mig het, eller finner
+      mina kinder gl&ouml;da.</p>
+
+      <p>Innan de steg ut ifr&aring;n kyrkog&aring;rden, v&auml;nde hon sig om en
+      g&aring;ng, s&aring;g p&aring; det majest&auml;tiska, h&ouml;ga, gr&aring;
+      kyrktornet bakom dem, och gjorde en om&auml;rklig b&ouml;jning, liksom neg hon till
+      avsked d&auml;rifr&aring;n ... eller kanske till tacksamhet f&ouml;r det n&ouml;je,
+      som hon njutit av de sm&aring; p&aring; kyrkog&aring;rden.</p>
+
+      <p>Alberts hj&auml;rta blev l&auml;tt igen, n&auml;r han kom p&aring; gatan. Hon
+      gick ocks&aring; l&auml;tt, frimodigt och n&auml;stan elastiskt vid hans sida. De
+      b&ouml;rjade spr&aring;ka om resan och varjehanda f&ouml;rn&ouml;denheter. Innan de
+      visste ordet av, var de komna till g&auml;sthuset, d&auml;r deras saker redan
+      befann sig i en rymlig, vacker, glad kammare.</p>
+
+      <p>Likv&auml;l blev det snart s&aring; skumt, att jungfrun kom upp med ljus,
+      rullade ned gardinerna och fr&aring;gade vad herrskapet befallde till afton? och om
+      de ville spisa d&auml;r nere i allm&auml;nna rummet, eller uppe f&ouml;r sig
+      sj&auml;lva?</p>
+
+      <p>&mdash;Till en b&ouml;rjan g&aring; efter matsedeln, jungfru lilla, s&aring;
+      skall vi sedan best&auml;mma det andra.</p>
+
+      <p>Flickan gick. &Auml;r du road av att vara bland folket d&auml;r nere?
+      fr&aring;gade Albert.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi &auml;r nu i Mariestad,
+      och har litet att samtala och &ouml;verr&auml;kna med varann, ifall vi skils
+      h&auml;r och du far s&ouml;derut, men jag &aring;t v&auml;ster. L&aring;t oss
+      &auml;ta h&auml;ruppe.</p>
+
+      <p>Flickan &aring;terkom med matsedeln. Albert best&auml;mde sina r&auml;tter,
+      vilka &ouml;verensst&auml;mde med Saras, utom d&auml;ri, att hon tog sallad till
+      k&ouml;ttet, han d&auml;remot sin lieblingsr&auml;tt gurkor. Och duka h&auml;ruppe
+      &aring;t oss, sade han. Jungfrun gick och kom &aring;ter, allt blev i ordning.
+      Efter den lilla, glada och f&ouml;rtroliga m&aring;ltidens slut dukades det av
+      igen, och de blev ensamma.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Sjunde_kapitlet" name='Sjunde_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Sjunde kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Men det s&auml;ger jag, att om du sedan far omkring</i><br />
+        <i>n&aring;got, det har jag inget emot. Och jag vill</i><br />
+        <i>inr&auml;tta mig hemma alldeles ensam.&mdash;</i><br />
+        <i>Gl&ouml;mma? om du sprang upp nu, och</i><br />
+        <i>sprang ut, och reste till Solle</i><br />
+        <i>brunn i natt, skulle du</i><br />
+        <i>gl&ouml;mma mig f&ouml;r det?</i><br />
+      </div>
+
+      <p>N&auml;r de blivit ensamma, s&aring;som i slutet av f&ouml;rra kapitlet
+      omtalades, gick Sara fram till deras kapps&auml;ckar och b&ouml;rjade avskilja de
+      saker, som tillh&ouml;rde Albert. Reser du genast i kv&auml;ll, eller f&ouml;rst i
+      morgon bittida? sade hon, likv&auml;l med en halv r&ouml;st.</p>
+
+      <p>Vart, menar du?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag vet inte vart du &auml;mnar dig, Albert. Men du har talat om att
+      ifr&aring;n Mariestad vika av s&ouml;derut till de stora egendomarna?</p>
+
+      <p>Vadsbo h&auml;rad, d&auml;r jag hade &aring;tskilligt att utr&auml;tta, har vi
+      nu redan till det mesta kommit igenom och l&auml;mnat. Jag f&aring;r ta igen det
+      p&aring; &aring;terfarten. Nu ska jag visst till Odens&aring;ker, Sk&ouml;vde, ja
+      &auml;nda ned &aring;t Marka och Grolanda, s&aring; att vigaste v&auml;gen v&auml;l
+      vore att h&auml;r utanf&ouml;r vid Lexberg vika av &aring;t Kekestad, och inte
+      f&ouml;lja v&auml;stra v&auml;gen genom Bj&ouml;rs&auml;ter och s&aring; till
+      Lidk&ouml;ping. Men jag har &auml;ven g&ouml;rom&aring;l vid Gr&auml;vsn&auml;s,
+      &aring;t Sollebrunnstrakten, och v&auml;gen dit g&aring;r ganska bekv&auml;mt och
+      r&auml;tt genom Lidk&ouml;ping. Varf&ouml;r kunde jag inte d&aring; lika g&auml;rna
+      nu genast f&aring; ta den senare turen?</p>
+
+      <p>&mdash;Varf&ouml;r s&auml;ger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du
+      vill?</p>
+
+      <p>Ja, Sara, f&ouml;r mina aff&auml;rer har jag visserligen frihet h&auml;rtill
+      ...</p>
+
+      <p>&mdash;&Auml;r d&aring; n&aring;got annat hinder? Vilketdera vill du
+      sj&auml;lv?</p>
+
+      <p>Du fr&aring;gar mig, Sara? och du vet lika s&aring; v&auml;l som jag, att jag
+      vill f&ouml;lja dig till Lidk&ouml;ping. F&aring;r jag inte se ditt lilla hus? dina
+      sm&aring; rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple &aring;t resande? och det
+      d&auml;r st&ouml;rre rummet nere p&aring; botten, d&auml;r du en g&aring;ng
+      t&auml;nker h&aring;lla handelsbod, och det m&aring;h&auml;nda snart nog, ifall din
+      mor ...</p>
+
+      <p>&mdash;Allt detta vill du verkligen se?</p>
+
+      <p>Goda, &auml;lskade Sara ... du ler? det &auml;r mitt fulla allvar. Jag har
+      m&aring;nga resor att g&ouml;ra h&auml;r i V&auml;sterg&ouml;tland, fram och
+      &aring;ter, om sommaren och kanske hela &aring;ret, ifall min plan lyckas att
+      f&aring; transport p&aring; V&auml;stg&ouml;tadals regemente, och det beror
+      p&aring; Dorchimont. N&aring;gonstans skall jag under alla dessa f&auml;rder ha
+      mitt hem ... f&ouml;r mina sakers skull ... kunde jag inte f&aring; hyra av dig de
+      d&auml;r sm&aring;rummen en trappa upp?</p>
+
+      <p>&mdash;I Lidk&ouml;ping? Men du har inte sett de rummen &auml;nnu. Spar till
+      dess. Aldrig k&ouml;pa, aldrig hyra vad man &auml;nnu inte sett och
+      sk&aring;dat!</p>
+
+      <p>Denna gyllne regel gick p&aring; meter, och var de f&ouml;rsta av det slaget,
+      som sergeanten h&ouml;rde fr&aring;n Saras mun. Men orden f&ouml;ll sig s&aring;
+      bra och beledsagades av en ljuv, n&auml;stan smekande tonvikt. De stod b&auml;gge
+      vid ett av f&ouml;nstren i rummet, hade &aring;nyo rullat upp gardinen och
+      sl&auml;ckt ljusen, f&ouml;r att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick
+      innan de lade sig.</p>
+
+      <p>&mdash;I dina Lidk&ouml;pings-sm&aring;rum, Sara, &auml;r det visst rosiga
+      tapeter? det sl&aring;r inte fel, och d&auml;rinne har du s&auml;kert fordom vid
+      sina tillf&auml;llen malt krita? ... Han h&ouml;ll henne i sina armar, hon
+      s&aring;g fr&aring;gande upp i hans ansikte, f&ouml;r att finna om han gjorde narr
+      av hennes dr&ouml;m, den hon ber&auml;ttat ... den d&auml;r dr&ouml;mmen i Arboga.
+      Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir p&aring; hans l&auml;ppar.</p>
+
+      <p>Fordom? inf&ouml;ll hon. De kan ske m&aring;nga g&aring;nger &auml;nnu. Jag
+      &auml;rnar ej avl&auml;gga mitt yrke.</p>
+
+      <p>&mdash;Men om jag hyr rummen?</p>
+
+      <p>S&aring; sk&ouml;ter jag mina saker p&aring; bottnen i nedre v&aring;ningen hos
+      mig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>&mdash;Du vill d&aring; aldrig sk&ouml;ta n&aring;gonting uppe hos mig?</p>
+
+      <p>Blir du d&auml;r n&aring;got boendes, Albert, s&aring; skall du v&auml;l
+      ocks&aring; ha mycket att utr&auml;tta f&ouml;r egen r&auml;kning, och beh&ouml;ver
+      ha dig i ordning, s&aring; som du kan tarva. En god matinr&auml;ttning finns i
+      grannskapet, och billig st&auml;dning &auml;r l&auml;tt att f&aring;, &auml;ven
+      tv&auml;tt och strykning hos beskedliga m&auml;nniskor, som d&auml;rav har en liten
+      sk&auml;rv f&ouml;r sin b&auml;rgning, Albert. De skulle kunna f&ouml;rtj&auml;na
+      mer, om inte skr&aring;na vore. Men det s&auml;ger jag, att ofta &ouml;nskar jag
+      &auml;nd&aring; f&aring; bjuda dig ner p&aring; en liten enkel risp, om det faller
+      sig: kanske bjuder du mig ocks&aring; n&aring;gon g&aring;ng upp? Men aldrig,
+      aldrig vill jag ta av det ditt &auml;r, eller l&auml;gga mig i ditt husv&auml;sende
+      ... blott svara dig, ifall du fr&aring;gar mig till r&aring;ds, det du sedan kan
+      f&ouml;lja eller inte, hur du vill ... och allraminst skall jag n&aring;nsin hindra
+      dig i ditt arbete. Jag f&ouml;rst&aring;r mig inte p&aring; dina
+      syssels&auml;ttningar: det m&aring;ste v&auml;l vara en hop skriveri och
+      r&auml;kenskaper, kanske, efter du har att g&ouml;ra med inspek ... ja, lika mycket
+      ... H&ouml;rstadius och Selander och Silfver ... kanske p&aring; Koberg ... men
+      aldrig vill jag st&ouml;ra dig i det.</p>
+
+      <p>&mdash;Det tackar jag dig f&ouml;r, Sara, det &auml;r rasande bra. Men finns det
+      ingenting, som kan vara gemensamt, s&aring;dana m&auml;nniskor emellan, som ...</p>
+
+      <p>Det &auml;r r&auml;tt mycket, ja ganska mycket &ouml;ver &auml;nd&aring; att ha
+      gemensamt, utom s&aring;dant d&auml;r, Albert. F&aring;r jag s&auml;ga dig rent ut,
+      som jag menar? Ty jag har t&auml;nkt p&aring; detta ... under dessa dagar ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ocks&aring; jag har t&auml;nkt mycket p&aring; det, mycket, m&aring; du
+      tro: det m&aring;ste bli v&aring;r h&ouml;gsta angel&auml;genhet.</p>
+
+      <p>Likv&auml;l f&aring;r vi akta, att det inte m&aring; g&aring; s&ouml;nder
+      f&ouml;r oss av alltf&ouml;r mycket nit. Det &auml;r h&auml;lften vunnet, att ta
+      sakerna l&auml;tt och klokt, vet du; r&auml;tt och sl&auml;tt, Albert. Och det
+      &auml;r just s&aring; man kan ta dem, n&auml;r man riktigt h&aring;ller av
+      varann.</p>
+
+      <p>Sergeanten f&ouml;rstod henne inte alldeles, men smekte det vackra
+      h&aring;rf&auml;stet vid hennes panna. Forts&auml;tt, Sara! du skall tala
+      f&ouml;rst.</p>
+
+      <p>Hon lyfte upp sitt huvud fr&aring;n hans br&ouml;st, varemot det vilat litet,
+      bet&auml;nkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det &auml;r s&aring;, att du
+      h&aring;ller av mig och jag dig, s&aring; har vi ju det gemensamt? Det &auml;r
+      mycket det, Albert. Och det &auml;r mer &auml;n m&aring;nga har. Men tar vi oss
+      f&ouml;r, att &auml;ven ha en hop annat on&ouml;digtvis gemensamt, s&aring; skall
+      jag ber&auml;tta dig vad d&auml;rav f&ouml;ljer. Skulle du ta mitt lilla hus, min
+      n&auml;ring, mitt bohag och penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller
+      f&aring; ... ja, jag vill inte neka f&ouml;r dig, att jag kunde b&ouml;rja bli
+      f&ouml;rtretlig. Ty kanske f&ouml;rst&aring;r du inte att sk&ouml;ta s&aring;dant?
+      Jag gissar att du inte vet det sj&auml;lv &auml;nnu, eftersom du inte
+      f&ouml;rs&ouml;kt ha hus och yrke: &aring;tminstone vet jag inte det. Och det
+      &auml;r mycket m&ouml;jligt, att min oro vore or&auml;ttvis, och att du sk&ouml;tte
+      allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om f&ouml;r
+      dig, att s&aring; fort du m&auml;rkte dylikt hos mig, s&aring; blev du rasande.
+      D&aring; gick jag f&ouml;r mig sj&auml;lv och gnagde p&aring; mina hemliga tankar;
+      ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig or&auml;tt; andra stunden skulle
+      jag finna, att jag v&auml;l kunde ha r&auml;tt &auml;nd&aring;, &aring;tminstone i
+      ett och annat. Av dessa strider och pl&aring;gor i sinne och sj&auml;l skulle tiden
+      f&ouml;rn&ouml;tas, som kunde anv&auml;ndas till nytta och f&ouml;rv&auml;rv. Och
+      att tiden f&ouml;rst&ouml;rdes, vore &auml;nd&aring; det minsta. Men, Albert, jag
+      skulle bli stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, f&ouml;rst n&aring;gon
+      g&aring;ng, sedan oftare. D&auml;rav skulle du sj&auml;lv bli stingslig. Eller om
+      vi b&auml;gge undertryckte obehagligheterna, gick f&ouml;r oss sj&auml;lva och
+      svalde som de kallar det, d&aring; skulle misstrycket i st&auml;llet krypa
+      inv&auml;rtes in i m&auml;rg och ben, t&auml;ra h&auml;lsan, och vi skulle avta
+      till sj&auml;l och kropp. D&aring; fick vi v&auml;l b&ouml;rja p&aring; att dricka
+      Lunds brunn, eller kanske f&ouml;rst&ouml;ra pengar p&aring; gyttja, som jag har
+      h&ouml;rt omtalas vid Porla eller Loka: s&aring;dant, som f&ouml;ga utr&auml;ttar,
+      n&auml;r man har det illa st&auml;llt. S&aring; en annan sak, Albert, som jag
+      &auml;ven vill att du skall m&auml;rka v&auml;l. Av pl&aring;gorna skulle min hy
+      snart avta, &ouml;gonen blekna, och jag bli fulare &auml;n jag &auml;r. Det skulle
+      du aldrig ha hj&auml;rta att s&auml;ga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag
+      skulle nog vara s&aring; klok att finna p&aring; det sj&auml;lv, och g&aring;
+      avsides i mina m&ouml;rka grubbel &ouml;ver vad du tyckte om mig: och vad du aldrig
+      sade mig, det skulle jag dock t&auml;nka ut och gissa f&ouml;r egen r&auml;kning.
+      D&auml;rav blev min s&ouml;mn nog d&aring;lig, och sedan skulle jag h&auml;rav bli
+      &auml;nnu skrumpnare dag f&ouml;r dag, Albert ja, det har ingen gr&auml;ns med
+      fulheten, n&auml;r en b&ouml;rjar p&aring; det viset, det har jag sett p&aring;
+      folk. Och hur gick det med dig? Du skulle om du var s&aring; god som den b&auml;sta
+      man kan finna, s&ouml;ka tr&ouml;sta mig med milda ord; men hur &auml;n du
+      d&auml;rmed menade, skulle det l&aring;ta litet tomt i mina &ouml;ron, eftersom jag
+      kunde m&auml;rka, att du lj&ouml;g &aring;tskilligt f&ouml;r att st&auml;lla mig
+      tillfreds. Det skulle komma att g&ouml;ra saken v&auml;rre, men inte b&auml;ttre.
+      Och du skulle nog ocks&aring; ledsna, ty du &auml;r i alla fall m&auml;nniska,
+      Albert, du som jag. Du torde v&auml;l &auml;nd&aring; mindre ledas vid mig f&ouml;r
+      mitt f&ouml;rs&auml;mrade utseende till kroppen, &auml;n f&ouml;r min inre
+      retsamhet, tr&aring;kighet och hela stygghet till sj&auml;len; kanske blev
+      ocks&aring; jag av lidande till slut of&ouml;rnuftig och dolsk, s&aring; vart jag
+      dig &auml;nnu olidligare. Och det man brukar yttra om l&ouml;ften och eder blir
+      bara tomma ord, d&aring; ingen m&auml;nniska &auml;nd&aring; h&aring;ller det som
+      ingen m&auml;nniska kan h&aring;lla: jag talar om den inre hj&auml;rtats
+      k&auml;rlek till en person, som &auml;r det enda h&auml;rvid att skatta, men som
+      utan hj&auml;lp g&aring;r bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig
+      f&ouml;r en. Jag har nu n&auml;mnt om hur jag kunde bli odr&auml;glig f&ouml;r dig:
+      detsamma skulle v&auml;l kunna intr&auml;ffa, att du kanske vart outh&auml;rdlig
+      &auml;ven f&ouml;r mig. Vad &auml;r det d&aring; f&ouml;r tr&ouml;st i de givna
+      orden? Man sitter olycklig f&ouml;r sig sj&auml;lv och har ett namn. Det &auml;r
+      som en titel utan &auml;mbete. Det &auml;r som en skylt utanf&ouml;r en bod, och
+      n&auml;r man kommer in i boden och fr&aring;gar p&aring; varan, s&aring; finns inte
+      varan, som skylten talar om. Hur g&ouml;r man d&aring;? Jo, man g&aring;r ut
+      f&ouml;rargad och spottar &aring;t skylten. &Auml;r inte det r&auml;tt
+      n&ouml;jsamt? Det har jag ofta med gr&auml;melse m&aring;st se hos andra, och jag
+      likar det inte. Jag &ouml;nskar inte att du eller jag m&aring; ha det s&aring;.
+      &Auml;lskar du mig till sj&auml;len ... d&aring; &auml;r jag glad och har nog vad
+      det vidkommer, och skall sk&ouml;ta mig f&ouml;r hela resten sj&auml;lv, lustig och
+      n&ouml;jd och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
+      och det skall du f&aring; se. Men &auml;lskar du mig inte ... vad hj&auml;lper
+      d&aring; allt annat, och vad skall jag med det &ouml;vriga? Det gagneligaste och
+      b&auml;sta f&ouml;r oss &auml;r blott, att k&auml;rleken m&aring; r&auml;cka. Och
+      den kan nog ta slut &auml;nd&aring; kanske: men &aring;tminstone b&ouml;r
+      s&aring;dant undvikas, som man kan f&ouml;rutse g&ouml;r f&ouml;rtret, eller kan
+      g&ouml;ra f&ouml;rtret, och stj&auml;lpa k&auml;rleken, men inte hj&auml;lpa
+      den.</p>
+
+      <p>Men, Sara, om vi &auml;r goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor, som jag tycker
+      vi &auml;r b&auml;gge tv&aring;, s&aring; b&ouml;r vi v&auml;l strax fr&aring;n
+      b&ouml;rjan kunna ... och sedan fortfara ... och jag tycker inte vi borde
+      r&auml;kna oss till de olyckliga exempel du anf&ouml;rt?</p>
+
+      <p>&mdash;Om vi &auml;r goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor som jag hoppas vi
+      med Guds hj&auml;lp kanske &auml;r ... s&aring;, Albert, fordras det ju inte mer?
+      Vi beh&ouml;ver ju d&aring; intet vidare, &auml;n ut&ouml;va vad av godhet och
+      f&ouml;rnuftighet f&ouml;ljer mot varann och mot alla andra, s&aring; vitt vi
+      str&auml;cker oss. Vem kan hindra det? Bet&auml;nk v&auml;l ... om vi nu &auml;r
+      goda och f&ouml;rnuftiga, &auml;r inte d&aring; det allra angel&auml;gnaste, att vi
+      d&auml;rmed fortfar, och &auml;lskar varandra? Och det m&aring;ste vara saken.
+      D&aring; m&aring;ste synnerligen allt s&aring;dant undvikas, som kan
+      f&ouml;rd&auml;rva, g&ouml;ra en elak, f&aring;nig och dum. Det st&aring;r alltid
+      till Gud hur en m&auml;nniska fortfar att vara, och m&aring;ngen kan falla. Men
+      &aring;tminstone b&ouml;r vi inte med varann st&auml;lla till s&aring;dant, som en
+      liklig trolighet &auml;r uti, att det kan fylla hj&auml;rtat med etter och
+      hj&auml;rnan med en dimmig sky. Det m&aring; andra kalla prov; men jag kallar det
+      onda och okloka f&ouml;retag, som folk inte med r&auml;tta borde g&ouml;ra varann.
+      Ty om Gud sj&auml;lv ger n&aring;gon en pl&aring;ga, som inte kan undflys, hon
+      &auml;r d&aring; att t&aring;ligt utst&aring; och &auml;r ett prov. Men
+      m&auml;nniskor kan l&aring;ta bli usla tillst&auml;llningar: s&aring;dana &auml;r
+      undvikliga och b&ouml;r undvikas, och &auml;r inte att kalla prov, helst som de
+      oftast f&ouml;r till helvetet, dit v&auml;l ingen v&auml;nlig inr&auml;ttning borde
+      vilja dra sina underlydande. Men t&auml;nker du inte som jag, Albert, s&aring; har
+      du din fulla frihet med dig, och ...</p>
+
+      <p>I alla fall, avbr&ouml;t sergeanten, har du or&auml;tt i det, Sara, att
+      f&ouml;rd&auml;rv och olycka finns i alla hus.</p>
+
+      <p>&mdash;I alla? fr&aring;gade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, d&auml;r
+      de lever bra, r&auml;tt bra. Men det kommer visst inte d&auml;rav, att de blivit
+      hopl&auml;sta, vilket inte annorst&auml;des hj&auml;lpt, utan d&auml;rav, att de i
+      sj&auml;l och hj&auml;rta drar &ouml;verens, &aring;tminstone s&aring; pass mycket
+      som beh&ouml;vs, vilket alltid hj&auml;lper d&auml;r det finns.</p>
+
+      <p>Hopl&auml;sta? vad menar du med det?</p>
+
+      <p>&mdash;Att man l&auml;st &ouml;ver dem, vet jag. K&auml;ra Albert, signerier
+      tj&auml;nar till intet. Man m&aring;ste en g&aring;ng komma d&auml;rh&auml;n, att i
+      denna sak, som i alla andra, s&ouml;ka vad som verkligen tj&auml;nar, och inte
+      bygga p&aring; det odugliga. D&auml;rav blir inte blott olycka, utan, vad
+      v&auml;rre &auml;r, riktiga laster. Ty, s&aring; fort man inte &auml;lskar varann,
+      s&aring; &auml;r det en riktig ful last att ...</p>
+
+      <p>Signerier? Men jag tycker r&auml;tt mycket om en vacker b&ouml;n ... s&aring;dan
+      par exemple, som brukas n&auml;r tv&aring; ...</p>
+
+      <p>Sara s&aring;g upp med ett underbart uttryck. Gud &auml;r mitt vittne, yttrade
+      hon, knappt h&ouml;rbart, men med den renaste st&auml;mma, Gud k&auml;nner att jag
+      &auml;lskar b&ouml;ner. Och jag g&ouml;r dem, Albert, och jag t&auml;nker g&ouml;ra
+      dem. Men ack, inte nyttjar jag b&ouml;ner till s&aring;dant, som de inte
+      tj&auml;nar till; ty det &auml;r signeri och tomma ljud, om inte &auml;nnu
+      v&auml;rre, n&auml;mligen h&auml;delse. B&ouml;ner? O min store Gud? Ej den
+      vackraste b&ouml;n f&ouml;rvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om
+      tv&aring; st&aring;r bredvid varann och ljuger redan d&aring; ett tycke f&ouml;r
+      varandra, som de inte har, inte g&ouml;r b&ouml;nen l&ouml;gnen d&auml;rvid till
+      sanning. Eller om de inte d&aring; st&aring;r och ljuger, men likv&auml;l lovar
+      s&aring;dant, som det h&auml;nder att det sedan alls inte st&aring;r i deras makt
+      att h&aring;lla, inte avb&ouml;js det genom n&aring;gon l&auml;sning &ouml;ver dem?
+      Och det som oftast intr&auml;ffar, n&auml;mligen, att de sedermera inte
+      h&aring;ller vad som blir dem om&ouml;jligt att g&ouml;ra, men likv&auml;l med
+      skenet l&aring;tsas s&aring;, till &ouml;kad pl&aring;ga och l&ouml;gn, vad
+      utr&auml;ttade v&auml;l d&aring; den arma b&ouml;nen p&aring; f&ouml;rhand? inte
+      hindrade den att s&aring; g&aring;r? Och n&auml;r de s&aring; &auml;nd&aring;
+      fortfar med varann, blir de allt mera grova till sj&auml;l och kropp ... ja,
+      riktigt liderliga, det m&aring;ste man tillst&aring; ... och till slut
+      s&aring;dana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i v&auml;rlden
+      &auml;r, eller f&ouml;rst&aring; n&aring;got i grunden klokt om m&auml;nniskan,
+      ehuru man l&auml;st &ouml;ver dem. Det ser man ju j&auml;mt, och det kallar jag
+      oseder, Albert! inte &auml;r det v&auml;rt att heta god, &auml;del eller lycklig,
+      om man inte &auml;r det. Och aldrig &auml;r det v&auml;rt att till vinnande av en
+      sak bruka annat, &auml;n det man vinner den med; s&aring; tycker jag. N&auml;r det
+      fattas mig olja till kitt, inte st&auml;ller jag mig d&aring; och l&auml;ser
+      &ouml;ver kritan; utan jag g&aring;r ut och skaffar mig olja, som jag blandar i
+      kritan, och det hj&auml;lper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i
+      Lidk&ouml;ping kastar saltkorn i ugnen, n&auml;r de har tandv&auml;rk, och
+      st&ouml;per bly &ouml;ver sjukt folk, och s&auml;tter stickor i tr&auml;n: och
+      ibland s&auml;ger de, att de blir friska, som v&auml;l kan h&auml;nda, fast det
+      inte sker av stickorna, t&auml;nker jag. S&aring; Albert, tr&auml;ffas ocks&aring;
+      hopl&auml;sta, som &auml;r r&auml;tt sediga och lever v&auml;l; men det kommer inte
+      i sj&auml;lva grunden av l&auml;sningen.</p>
+
+      <p>N&aring;, men s&aring; skadar den &aring;tminstone inte.</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo men. Ty n&auml;r man en g&aring;ng har l&auml;st &ouml;ver tvenne
+      s&aring;dana, som inte duger f&ouml;r varann till annat &auml;n f&ouml;rd&auml;rv
+      och el&auml;nde, s&aring; vill och p&aring;st&aring;r man &auml;nd&aring;, att de
+      ytterligare skall vara ihop och br&aring;ka s&ouml;nder varandra, bara f&ouml;r den
+      l&auml;sningens skull, som en g&aring;ng skedde i on&ouml;dan. Det menar jag
+      &auml;r ganska skadligt. S&aring;lunda &auml;r det v&auml;l illa gjort, att bruka
+      b&ouml;ner s&aring;, att de inte tj&auml;nar, men i de flesta fall g&ouml;r ganska
+      ryslig skada. Ack min Gud ... och att g&ouml;ra b&ouml;n, som &auml;r s&aring;
+      heligt och ljuvt, n&auml;r det kommer p&aring; sitt r&auml;tta st&auml;lle! Det vet
+      jag b&auml;st.</p>
+
+      <p>&Auml;lskv&auml;rda flicka, n&auml;r gjorde du b&ouml;n sist?</p>
+
+      <p>&mdash;I Arboga ... Albert. Hon viskade detta s&aring; tyst, och det l&auml;t
+      n&auml;stan som om ett min gick f&ouml;re namnet Albert; men hela uttrycket var
+      f&ouml;r mycket magiskt att kunna fasth&aring;llas, ehuru sekunden d&auml;rav var
+      f&ouml;r djupt intagande, att i evighet kunna gl&ouml;mmas. Hon teg. Men hon
+      tillade strax d&auml;refter h&ouml;gt: Jag s&auml;ger det &auml;nnu en g&aring;ng,
+      Albert; t&auml;nker inte du som jag, s&aring; har du din fulla frihet med dig och
+      med ditt. S&auml;g d&aring; ifr&aring;n, ty jag ville i det fallet, att du for i
+      kv&auml;ll s&aring; g&auml;rna, eller i morgon, och inte kom med till
+      Lidk&ouml;ping: ehuru Gud vet, hur g&auml;rna jag hade dig hos mig p&aring; den
+      sandiga stygga v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Blott p&aring; v&auml;gen?</p>
+
+      <p>Deras varma &ouml;gonkast m&ouml;ttes; men de s&aring;g inte l&auml;nge in i
+      varann, f&ouml;rr&auml;n de blickade ut genom rutan och p&aring; himlen, vilken
+      f&ouml;rekom dem inte ha m&ouml;rknat, ehuru de tillbringat en l&aring;ng stund i
+      skymningen. Albert satte sig p&aring; en stol vid f&ouml;nstret, hade Sara i sitt
+      kn&auml; och mindes nu &auml;nda bortom Bodarne den skumma kv&auml;ll i Arboga,
+      d&aring; han &auml;ven satt vid en ruta, med f&aring;f&auml;ngt bem&ouml;dande att
+      rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess f&ouml;r&auml;ndrats? Vilket
+      nytt tidevarv? Med vilka andra &ouml;gon s&aring;g han p&aring; henne? och hon
+      tycktes sj&auml;lv ha kommit i en annan v&auml;rld. Allt det f&ouml;rut inte
+      s&auml;llan p&aring;kommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu
+      anblicken av medborgarinna; samma f&ouml;rnuft i allt, som f&ouml;rr, men ett
+      f&ouml;rnuft, s&auml;nkt i doften av den innerligaste h&auml;ngivenhet, den renaste
+      ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, var&aring;t han oaktat
+      allt av henne l&auml;mnades, att resa bort ifr&aring;n henne om han ville och
+      n&auml;r han ville, l&aring;ngt ifr&aring;n att locka honom till &ouml;vergivande,
+      gjorde henne tusendubbelt &auml;lskv&auml;rd, l&auml;tt och angen&auml;m i hans
+      &ouml;gon. Och &auml;lskv&auml;rdhet &auml;r det enda ... det enda ... som drar
+      till &auml;kta k&auml;rlek. Denna kan utebli &auml;nd&aring; kanske; men skall
+      n&aring;got verka, s&aring; &auml;r det allenast &auml;lskv&auml;rdhet, t&auml;nkte
+      han.</p>
+
+      <p>Vad ser du p&aring; d&auml;ruppe i himlavalvet, Sara?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag undrar, om det kan vara l&aring;ngt dit?</p>
+
+      <p>Han tryckte henne till sitt br&ouml;st och svarade: vi &auml;r p&aring;
+      v&auml;gen.</p>
+
+      <p>&mdash;Blott p&aring; v&auml;gen?</p>
+
+      <p>Nej framme ... om ...</p>
+
+      <p>&mdash;Albert!</p>
+
+      <p>Ber&auml;tta mig, Sara, of&ouml;rst&auml;llt ... du talade nyss om hur
+      m&auml;nniskan av inre bekymmer och sj&auml;lens pl&aring;gor kan bli ful; och det
+      hade du visst r&auml;tt i. Vi skall l&aring;ta bli s&aring;dant. Men Sara, s&auml;g
+      ... du kan inte n&aring;gonsin bli ful? Det syns mig om&ouml;jligt ...</p>
+
+      <p>&mdash;Till sj&auml;len, Albert, beh&ouml;ver du och jag aldrig bli fula: och
+      det tycker jag g&ouml;r tillfyllest. Men till kroppen vet du v&auml;l, att d&aring;
+      man blir gammal, s&aring; ... &auml;ven utan att pl&aring;gorna tar.</p>
+
+      <p>Vad betyder &aring;ldrade drag d&aring; en god och sann ande speglar sig rent i
+      &ouml;gon och alla lineamenters uttryck. Det &auml;r av denna himmel jag drags och
+      h&auml;nrycks.</p>
+
+      <p>&mdash;S&aring; tycker &auml;ven jag. Gudskelov, du &auml;r inte en narr,
+      Albert.</p>
+
+      <p>Och &auml;ven kroppens drag f&ouml;rfaller sent, f&ouml;rst ganska sent,
+      s&aring; framt en god, livlig och verksam ande bor i dem. S&aring; tror jag,
+      Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Det har jag sett p&aring; moster Gustava, inf&ouml;ll hon.</p>
+
+      <p>L&aring;t oss d&aring; ha det s&aring;, Sara, att var och en av oss styr
+      f&ouml;r sitt. Jag skall inte l&aring;ta dig ha hand &ouml;ver mitt, likasom du
+      inte ge mig makt &ouml;ver ditt. Vi skall endast ha v&aring;r k&auml;rlek gemensam.
+      Men t&auml;nk, om endera av oss kom i behov, s&aring; att det egna inte
+      f&ouml;rslog till liv och uppeh&auml;lle?</p>
+
+      <p>&mdash;Vill d&aring; inte k&auml;rleken ge bist&aring;nd? fr&aring;gade hon och
+      spratt upp. Kom du i n&ouml;d, Albert, skulle inte jag sk&auml;nka dig av mina
+      medel, s&aring; l&auml;nge jag hade, och jag fann att du inte var en
+      f&ouml;rskingrare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, s&aring; kan det ju
+      &auml;ven h&auml;nda, att du ... att du skulle vilja sk&auml;nka mig
+      n&aring;got?</p>
+
+      <p>Gud, s&aring; du fr&aring;gar, Sara! Men n&auml;r det &auml;r s&aring; oss
+      emellan p&aring; b&auml;gge sidor, har vi inte redan d&aring; v&aring;ra medel
+      gemensamma?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det &auml;r en himmelsvid skillnad. Om jag sk&auml;nker dig en
+      g&aring;va, i penningar eller annat, s&aring; g&ouml;r du sedan d&auml;rmed och
+      hanterar det allt som du vill. D&auml;rav kan ingen f&ouml;rargelse uppst&aring;;
+      det blir ditt, liksom det du hade f&ouml;rut; och fr&aring;gar du mig till
+      r&aring;ds om hanteringen d&auml;rmed, s&aring; skall jag svara dig, och du
+      g&ouml;r sedan ocks&aring; med r&aring;det efter som det syns dig b&auml;st.
+      P&aring; det s&auml;ttet &auml;r du, oaktat sk&auml;nken, lika fri, of&ouml;rtryckt
+      och of&ouml;rst&ouml;rd. Likas&aring;, om du vill f&ouml;r&auml;ra mig n&aring;got,
+      s&aring; m&aring;ste du ge mig det p&aring; samma villkor, som en ren och
+      &auml;lskv&auml;rd sk&auml;nk, till gl&auml;dje och gagn, den jag f&aring;r
+      v&auml;nda och nyttja som jag behagar och beh&ouml;ver. S&aring;dana g&aring;vor
+      och geng&aring;vor &auml;r d&aring; en hj&auml;lp &aring;t m&auml;nniskan, men inte
+      ett &ouml;msesidigt f&ouml;rd&auml;rv, s&aring;dant som det dagliga trassel, folk
+      annars mycket brukar med varann.</p>
+
+      <p>Kan d&aring; aldrig m&auml;nniskor hush&aring;lla ihop?</p>
+
+      <p>&mdash;De kan ju f&ouml;rs&ouml;ka. G&aring;r hush&aring;llningen bra, s&aring;
+      kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som g&aring;r
+      bra. G&aring;r den &aring;ter rasande, s&aring; &auml;r det ju v&auml;lbet&auml;nkt
+      att upph&ouml;ra med den, likasom med annat rasande. Men k&auml;rleken emellan
+      tv&aring;, den b&ouml;r fr&auml;mst av allt h&aring;llas fredad och i ro f&ouml;r
+      s&aring;dant; den b&ouml;r aldrig g&ouml;ras lidande eller beroende av en
+      sammanboning eller hush&aring;llning, och hur den kan sl&aring; ut. Jag tycker det
+      &auml;r b&auml;st att de aldrig flyttar ihop, det f&aring;r jag s&auml;ga; emedan
+      folk, som &auml;lskar varann, mycket snarare retar, f&ouml;rargar och slutligen
+      f&ouml;rd&auml;rvar varann, &auml;n andra, som inte r&auml;knar p&aring; varann och
+      d&auml;rf&ouml;r ser mycket med kallsinnighet. Men vill de d&aring; &auml;ntligen
+      f&ouml;rs&ouml;ka det on&ouml;diga n&ouml;jet, att l&aring;ta tv&aring; huvuden
+      regera jordiska saker, som sk&ouml;ts allra b&auml;st och blir redigast, n&auml;r
+      de inte blandas, utan has av vardera personen f&ouml;r sig, vilken styr sitt
+      b&auml;st efter sitt huvud ... s&aring; m&aring; de &aring;tminstone vara s&aring;
+      kloka och sluta upp d&auml;rmed innan deras k&auml;rlek f&ouml;rg&aring;r, som
+      l&auml;tt kan h&auml;nda; ty inget glas &auml;r vackrare &auml;n hj&auml;rtats
+      tycke, men ingen emalj sk&ouml;rare. Det kan jag f&ouml;rst&aring;.</p>
+
+      <p>P&aring; det s&auml;ttet vore det ju allra b&auml;st, att vi inte allenast
+      l&auml;t bli att bo ihop, utan inte heller s&aring;g varann alltf&ouml;r ofta?</p>
+
+      <p>&mdash;Du t&auml;nker ju ocks&aring; g&ouml;ra m&aring;nga resor, Albert?
+      yttrade hon med en blick, l&aring;ngt ifr&aring;n sm&auml;rtsam.</p>
+
+      <p>Det m&aring;ste jag. Jag kan inte undvika det.</p>
+
+      <p>&mdash;Hur glad skall jag t&auml;nka p&aring; dig medan du &auml;r borta. Och
+      s&aring; vacker, som jag d&aring; har dig i min sj&auml;l, skulle du ha sv&aring;rt
+      att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall &aring;terkomma! och varje
+      g&aring;ng dubbelt v&auml;lkommen!</p>
+
+      <p>Men herre min Gud ...</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; det s&auml;ttet skall k&auml;rleken r&auml;cka. Du skall slippa
+      se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, d&aring; det &auml;r
+      alldeles on&ouml;digt att se varann. Och om &auml;ven du har s&aring;dana stunder,
+      ty du &auml;r m&auml;nniska, Albert, s&aring; skall jag ocks&aring; slippa se dig
+      d&aring;.</p>
+
+      <p>Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta v&auml;gen? man
+      kan hitta p&aring; att gl&ouml;mma varann?</p>
+
+      <p>&mdash;De, som med olidlighet n&ouml;ter sig emot varandra stundligen, de
+      gl&ouml;mmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, s&aring; &auml;r det
+      med pl&aring;gans minne, s&aring;som man kommer ih&aring;g fulslag.</p>
+
+      <p>Hu d&aring;!</p>
+
+      <p>&mdash;Det &auml;r n&auml;ra kroppar med avl&auml;gsna sj&auml;lar. S&aring;som
+      det st&aring;r i Skriften: de lovar mig med l&auml;pparna, men deras hj&auml;rta
+      &auml;r l&aring;ngt ifr&aring;n mig.</p>
+
+      <p>Du &auml;r dock en l&auml;serska!</p>
+
+      <p>&mdash;N&auml;ra sj&auml;lar med avl&auml;gsna kroppar tycker jag d&aring;, om
+      s&aring; skall vara, mera om.</p>
+
+      <p>Men kan inte b&auml;ggedera vara n&auml;ra?</p>
+
+      <p>&mdash;Stundom, Albert. Nu &auml;r det s&aring; oss emellan. Men ... Och till
+      Lidk&ouml;ping vill jag du skall f&ouml;lja. Men det s&auml;ger jag, att om du
+      sedan far omkring n&aring;got, det har jag inget emot. Och jag vill inr&auml;tta
+      mig hemma alldeles ensam.&mdash;Gl&ouml;mma? Om du sprang upp nu, och sprang ut,
+      och reste till Sollebrunn i natt, skulle du gl&ouml;mma mig f&ouml;r det?</p>
+
+      <p>Sara, du skulle st&aring; framf&ouml;r mig j&auml;mt!</p>
+
+      <p>&mdash;Och jag skulle se dig genom alla mina f&ouml;nster. F&ouml;rs&ouml;k! res
+      f&ouml;r ro skull!</p>
+
+      <p>Till&aring;t mig att dr&ouml;ja litet.</p>
+
+      <p>&mdash;Gl&ouml;mma? N&auml;r likgiltighet kommer emellan m&auml;nniskor,
+      d&aring; &auml;r det som gl&ouml;mskan halkar med i s&auml;llskap. Men resor och
+      avst&aring;nd, vad betyder de? Landsv&auml;gar &auml;r inte det som g&ouml;r
+      avst&aring;nd emellan sj&auml;lar. N&aring;, inte vill jag du skall vara borta
+      &ouml;ver halva &aring;ret, det tillst&aring;r jag.</p>
+
+      <p>Du andas s&aring; ljuvt!</p>
+
+      <p>&mdash;Gl&ouml;mma? sade hon &aring;ter efter en liten stunds tystnad. Kanske,
+      om det h&auml;nder att k&auml;rleken slutar emellan n&aring;gra, att gl&ouml;mska
+      ocks&aring; d&aring; kan komma; men &aring;tminstone &auml;r det visst, och det vet
+      jag, att inte uppeh&aring;lls hj&auml;rtats glada minne av s&aring;dant, som
+      &ouml;der ut k&auml;rleken sj&auml;lv. D&auml;rf&ouml;r ...</p>
+
+      <p>Ja, jag skall inte se dig, inte h&auml;lsa p&aring; dig alltf&ouml;r ofta, Sara.
+      Men om jag f&aring;r hyra dina sm&aring;rum och d&auml;r sitta f&ouml;r mig i mitt
+      eget arbete, s&aring; skall inget i v&auml;rlden, inte du sj&auml;lv, kunna hindra
+      mig fr&aring;n att m&aring;la din bild framf&ouml;r mig, n&auml;mligen inte med
+      pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, d&aring;
+      vill jag g&aring; ned och sitta vid din s&auml;ng.</p>
+
+      <p>&mdash;Det kommer an p&aring; sjukdomen, b&auml;sta Albert. Jag har helst Maja
+      hos mig, hon f&ouml;rst&aring;r det b&auml;ttre.</p>
+
+      <p>Men ... min Gud ... om ... jag t&auml;nker blott ... om par exemple jag
+      sj&auml;lv blev sjuk?</p>
+
+      <p>&mdash;Det &auml;r en helt annan sak. D&aring; g&aring;r jag upp i dina rum och
+      sitter hos dig natt och dag, om det beh&ouml;vs, vid din s&auml;ng. Jag sluter igen
+      boden och skriver utanp&aring;: bortrest. Du skall veta, det &auml;r den
+      skillnaden, att om en karl &auml;r sjuk ... riktigt, s&aring; att det inte &auml;r
+      prat, utan han ligger till s&auml;ngs med allvar ... det &auml;r inte en
+      obehaglighet, ledsamt eller fult att vara n&auml;rvarande vid; det kan jag med. Men
+      ett s&auml;ngliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller s&aring;, det &auml;r
+      allra b&auml;st f&ouml;r sig sj&auml;lv, Albert. Likv&auml;l, om n&aring;got skulle
+      h&auml;nda mig, har jag inte n&aring;got emot, att du dr&ouml;jer i staden ... i
+      huset ... i &ouml;vre v&aring;ningen. Skulle ...</p>
+
+      <p>Gud! vad menar din underfulla uppsyn?</p>
+
+      <p>&mdash;Skulle jag d&auml;rvid komma n&auml;ra d&ouml;den, d&aring; ville jag,
+      Albert, att du gick ned i mitt rum ... n&auml;st innan jag d&ouml;r ... till mig!
+      ... och ... ty denna hand ville jag kyssa sist av allt i v&auml;rlden ...</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Attonde_kapitlet" name='Attonde_kapitlet'></a>
+
+      <h2>&Aring;ttonde kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Se dig omkring och var glad i uppsynen!</i><br />
+        <i>Jag ville ha den hemliga gl&auml;djen, att n&auml;r du</i><br />
+        <i>&aring;ker fram p&aring; gatan, varannan flicka</i><br />
+        <i>m&aring; stanna och t&auml;nka: kors,</i><br />
+        <i>en s&aring; vacker officer</i><br />
+        <i>d&auml;r far!</i>
+      </div>
+
+      <p>Historien och geografin, som alltid r&auml;cker varandra handen, m&aring;ste
+      &auml;ven h&auml;r hj&auml;lpa varann; s&aring; att n&auml;r den f&ouml;rra sist
+      drog sig hastigt undan och viker tillbaka, b&ouml;rjar den senare tala, och talar
+      p&aring; f&ouml;ljande s&auml;tt: V&auml;gen mellan Mariestad och Lidk&ouml;ping
+      r&auml;cker &auml;nda fr&aring;n Mariestad till Lidk&ouml;ping. Denna v&auml;g
+      b&ouml;rjade de b&auml;gge resande strax befara morgonen d&auml;rp&aring;, s&aring;
+      fort de doppat sina skorpor i ett par vackra &auml;kta koppar.</p>
+
+      <p>V&auml;sterg&ouml;tlands geografi m&aring; s&auml;ga allt vad hon vill och
+      behagar om s&ouml;dra V&auml;nerstranden; det vissa &auml;r, att om man inte ser
+      p&aring; v&auml;gen, som stryker fram h&auml;r, s&aring; f&ouml;rekommer den
+      &ouml;gat alls inte obehaglig. N&auml;r de b&auml;gge resande hunnit till
+      Bres&auml;ter, sade Albert: Nu beror det p&aring;, om vi fram&aring;t Forshem skall
+      ta den gudomliga v&auml;gen &ouml;ver Kinnekulle, som g&aring;r genom norra delen
+      av &Ouml;sterplana, s&aring; Medelplana och K&auml;llby, p&aring; vilken v&auml;g
+      vi kommer f&ouml;rbi H&ouml;ns&auml;ter, H&auml;llekis och R&aring;b&auml;ck
+      ...</p>
+
+      <p>R&aring;b&auml;ck? jag har h&ouml;rt talas om R&aring;b&auml;ck! Jag har inte
+      varit d&auml;r f&ouml;rr, fortfor Sara, men varf&ouml;r skulle jag dit nu, d&aring;
+      hon inte bor d&auml;r mera?</p>
+
+      <p>&mdash;Vilken hon?</p>
+
+      <p>D&auml;r har en &auml;ngel bott, men som nu flyttat till V&auml;ttern.</p>
+
+      <p>&mdash;Fru ... jag vet ... jag minns inte r&auml;tt namnet. Jag har inte heller
+      sett henne, fortfor Sara; men bodde hon &auml;nnu kvar p&aring; R&aring;b&auml;ck,
+      s&aring; skulle jag &ouml;nska ta den v&auml;gen. Goda, f&ouml;rtr&auml;ffliga
+      b&ouml;cker har hon l&aring;nat moster Gustava i Lidk&ouml;ping, och dem har vi
+      b&auml;gge l&auml;st tillsammans p&aring; mellanstunder.</p>
+
+      <p>&mdash;Dem vill ocks&aring; jag l&auml;sa! utropade sergeanten. Du skall
+      s&aring; ... men ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, den andra v&auml;gen vi kan v&auml;lja, fortfor han, g&aring;r
+      d&auml;remot ned &aring;t Enbacken, &ouml;ster och s&ouml;der om Kullen, genom
+      Sk&auml;lvum, f&ouml;rbi Husby, och s&aring;. Vilkendera skall vi ta?</p>
+
+      <p>Hur skall jag kunna avg&ouml;ra det? det f&ouml;rst&aring;r jag mig inte
+      p&aring;.</p>
+
+      <p>&mdash;Men du skall veta, Sara, att H&auml;llekis h&ouml;r till de
+      utm&auml;rktaste st&auml;llen i V&auml;sterg&ouml;tland; det f&ouml;rtj&auml;nade
+      v&auml;l att fara den v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Om du vill. Och &auml;r d&auml;r stora hus och byggnader, s&aring;
+      f&ouml;rtj&auml;nade det nog att g&ouml;ra sig bekant p&aring; st&auml;llet; det
+      kunde en g&aring;ng l&ouml;na sig.</p>
+
+      <p>Litet f&ouml;rst&auml;md revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
+      hade inte nu p&aring; n&aring;gra dagar h&ouml;rt yrkets angel&auml;genheter
+      omtalas, men m&auml;rkte genast, att de var i ant&aring;gande. Och hur kunde han
+      vara ledsen p&aring; henne f&ouml;r det? Likv&auml;l ville han inte, att s&aring;
+      gudomliga platser, som H&ouml;ns&auml;ter, H&auml;llekis och R&aring;b&auml;ck,
+      skulle uppoffras till m&aring;l f&ouml;r blotta glasm&auml;star&ouml;nskningar: han
+      besl&ouml;t s&aring;ledes att taga den prosaiska str&aring;ten &ouml;ver Enebacken,
+      och l&auml;mnade Kullen till h&ouml;ger.</p>
+
+      <p>&mdash;Hon har dock varit h&ouml;gre st&auml;md, fortfor sergeanten f&ouml;r
+      sig; ja, ett par dagar! och hennes tal&auml;mnen, ehuruv&auml;l alltid sig lika vad
+      klokheten betr&auml;ffar, har dock inte st&auml;ndigt haft smak av en ges&auml;ll i
+      fruntimmerskl&auml;der. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt
+      &aring;terh&aring;llen t&aring;r; goda, &auml;lskade! hur or&auml;tt bed&ouml;mer
+      jag dig? &auml;r det inte r&auml;tt v&auml;l, att du &auml;r s&aring;
+      f&ouml;rnuftig? Du skall &auml;rligt och f&ouml;rtr&auml;ffligt kunna sk&ouml;ta
+      dig och de di ...</p>
+
+      <p>Han ryckte till h&auml;starna, liksom en hastig skr&auml;msel kommit p&aring;,
+      och han fruktade de skulle fara av n&aring;gonstans; men han h&auml;mtade sig och
+      fortfor inom sig: Allt vad jag kan spara och l&auml;gga av, skall jag ge dem, och
+      det s&aring;som en fullkomlig, en ren g&aring;va, s&aring; d&auml;r som hon vill ha
+      det, utan all inblandning ifr&aring;n min sida (om inte medelst fria r&aring;d),
+      hur hon d&auml;rmed m&aring; hush&aring;lla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla
+      dem: det skall, det m&aring;ste, det vill jag best&auml;mt!</p>
+
+      <p>Det skall du, och det blir min himmelska gl&auml;dje, att h&ouml;ra dig
+      s&auml;ga s&aring;.&mdash;Albert for f&ouml;rskr&auml;ckt &aring;t sidan vid dessa
+      Saras sakta uttalade ord. Hade han gl&ouml;mt sig i sin sv&auml;rmiska utsikt
+      &auml;nda d&auml;rh&auml;n, att han talat h&ouml;gt och f&ouml;rr&aring;tt sina
+      innersta tankar?</p>
+
+      <p>&mdash;R&auml;ds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
+      till dig sj&auml;lv, h&ouml;r jag; ty jag &auml;r s&aring;, att jag h&ouml;r.</p>
+
+      <p>Store Gud! vem &auml;r du d&aring;? kan du mera &auml;n andra?</p>
+
+      <p>&mdash;Du k&ouml;r s&aring; bra och galant, Albert; jag &auml;lskar dig. Du
+      &auml;lskar mig, men du svarar mig inte?</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; vad skall jag svara?</p>
+
+      <p>Hur kunde du h&ouml;ra nyss, vad blott min sj&auml;l darrande t&auml;nkte?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag &auml;lskar din sj&auml;l, d&auml;rf&ouml;r h&ouml;r jag din
+      sj&auml;ls ord.</p>
+
+      <p>Vad?</p>
+
+      <p>&mdash;Det vill s&auml;ga, jag f&ouml;rst&aring;r dig. Jag begriper dina tankar:
+      till och med vad du grubblade p&aring; nyss f&ouml;rut ...</p>
+
+      <p>Vad? om yrket?</p>
+
+      <p>&mdash;Jaja ... Albert ... ett f&ouml;nsterglas &auml;r inte s&aring;
+      f&ouml;raktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot k&ouml;lden
+      ute, och ger dig likv&auml;l ljus med detsamma. Det mesta i livet &auml;r annars
+      s&aring;, att om det v&auml;rmer, sker s&aring;dant inte utan med m&ouml;rker eller
+      om det lyser, s&aring; sker detta s&auml;llan utan med k&ouml;ld. Ett f&ouml;nster
+      allena ... m&auml;rk v&auml;l, min Albert ... ger ljus utan att l&aring;ta
+      k&ouml;ld str&ouml;mma in; och det h&aring;ller v&auml;rmen inne, med
+      bibeh&aring;llande likv&auml;l av ljus tillika. S&aring; &auml;r ett f&ouml;nster
+      beskaffat, och det betyder mera, &auml;n m&aring;ngen fattar. D&auml;rf&ouml;r
+      skall du inte f&ouml;rakta f&ouml;nster, och inte f&ouml;rakta Saras yrke, varmed
+      hon har f&ouml;tt sig och alla i Lidk&ouml;ping, de hon kan ha haft att bist&aring;
+      ... och skall s&aring; h&auml;danefter ... och &auml;ven dig, Albert, om du kommer
+      i n&ouml;d.</p>
+
+      <p>Nej, Sara, det skall du aldrig beh&ouml;va. Flit! en stor flit i mitt yrke ...
+      ty ocks&aring; jag har ett yrke! ... &auml;lskade, goda flicka, nu k&auml;nner jag,
+      likt en himmel, vad det &auml;r att vara flitig ... jag skall och vill
+      f&ouml;rtj&auml;na! ... detta ord, som f&ouml;rr l&auml;t s&aring; lumpet i mina
+      &ouml;ron? F&ouml;rtj&auml;na vill jag! arbeta och d&auml;rmed hj&auml;lpa inte
+      bara mig, men ... alla i Lidk&ouml;ping, dem jag kan ha att bist&aring;. Yrke och
+      flit ... du, Sara, har l&auml;rt mig de r&auml;tta orden! Han tog hennes hand.</p>
+
+      <p>Geografin &auml;r en stackare, som st&auml;ndigt l&aring;ter &ouml;verrumpla sig
+      av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya &ouml;vertag igen? Jo,
+      p&aring; v&auml;gen &aring;t Enebacken. S&aring; tag d&aring; vid d&auml;r och
+      h&aring;ll sedan uti dig, geografi!</p>
+
+      <p>Enebacken ... och s&aring; f&aring;r man Holmestads, G&ouml;teneds,
+      Sk&auml;lvums kyrkor, och till och med Vettl&ouml;sa p&aring; litet avst&aring;nd
+      &aring;t v&auml;nster: f&ouml;rl&aring;t, V&auml;ttl&ouml;sa heter det. Sedermera
+      kommer man s&aring;, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor upp&aring;t
+      kullen till. Vidare r&aring;kar &ouml;gat inom kort Broby kyrka, K&auml;llby kyrka,
+      Skeby kyrka ... det var obegripligt s&aring; mycket kyrkor!</p>
+
+      <p>Men nu &auml;r det slut. Ett stort &ouml;ppet vatten m&ouml;ter till h&ouml;ger
+      och sl&aring;r den &aring;kandes blick med en tjusande f&ouml;rf&auml;ran: han
+      fruktar att f&aring; hela V&auml;nern &ouml;ver sig, &aring;tminstone inp&aring;
+      hjulnaven, och tvivlar inte p&aring; att den sanka, gula sandstrand, han &aring;ker
+      p&aring;, legat under b&ouml;ljan en g&aring;ng. V&auml;nern &auml;r en fe, som
+      dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och of&ouml;rt&auml;nkt kommer
+      p&aring; en och tar igen sina gamla r&auml;ttigheter? I synnerhet vid nordanstorm
+      &auml;r detta fruktansv&auml;rt.</p>
+
+      <p>I dag teg vinden och b&ouml;ljan log. Sara satt i varje &ouml;gonblick anande
+      att f&aring; se sitt Lidk&ouml;ping. Hon k&auml;nde de ljuvaste inre minnen.</p>
+
+      <p>F&ouml;r en sak m&aring;ste dock historien till&aring;tas att redog&ouml;ra: det
+      &auml;r f&ouml;r den besynnerliga lyckan de hela v&auml;gen r&ouml;nt, att f&aring;
+      parvagn. Ty eljest pl&auml;gar k&auml;rror hota de flesta resande, som inte kommer
+      p&aring; egna hjul eller st&aring;r p&aring; egen botten i vagnarna. K&auml;rror
+      &auml;r stundom stygga att &aring;ka p&aring;. Det var s&aring;ledes en mild
+      skickelse, som f&ouml;rfogat h&auml;r; och kanske ligger n&auml;rmast
+      f&ouml;rklaringen i det, som medici sj&auml;lva ... vilka annars aldrig befattar
+      sig med &ouml;det ... p&aring;st&aring;r om naturen, n&auml;mligen att hon har en
+      utm&auml;rkt och enskild omv&aring;rdnad om kvinnan; att hon n&auml;stan &auml;r
+      skygg att skada henne; &auml;r v&ouml;rdnadsfull, undvikande, aktsam. Detta &auml;r
+      en mystisk, men en helig tanke. M&aring;tte d&auml;rf&ouml;r ocks&aring;
+      m&auml;nniskan vika lika v&ouml;rdnadsfullt undan: m&aring; vi kn&auml;b&ouml;ja
+      f&ouml;r en himmel, som ok&auml;nd ... missk&auml;nd ... st&aring;r omkring oss,
+      s&aring; n&auml;ra, s&aring; god, s&aring; hemlighetsfull, s&aring; gl&ouml;md, och
+      likv&auml;l s&aring; st&auml;ndig.</p>
+
+      <p>Lyckan att f&aring; parvagn kom f&ouml;r dessa resande ofta d&auml;rav, att
+      n&auml;r Albert s&aring;g h&auml;starna vara goda, brydde han sig inte om att
+      fordra skjutsbonde, utan k&ouml;rde ensam; vilket b&ouml;nderna, n&auml;r de ser
+      sig f&aring; ordentliga &aring;kande, g&auml;rna g&aring;r in p&aring; och tackar
+      f&ouml;r. S&aring; hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.</p>
+
+      <p>Lidk&ouml;ping kom. De b&ouml;rjade &aring;ka p&aring; stadens f&ouml;rsta gata,
+      bred, stor, bra; men litet oj&auml;mnt stenlagd. B&auml;sta Albert, l&aring;t mig
+      stiga av h&auml;r, detta &auml;r mitt barndomshem: jag skulle vilja g&aring; till
+      fots h&auml;rinne. Du kan k&ouml;ra, jag g&aring;r ensam.</p>
+
+      <p>Nej, jag stiger ocks&aring; av, g&aring;r bredvid och k&ouml;r.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte! det ser illa ut. Och s&aring; tillika, Albert, en annan sak.
+      &Aring;k du ensam fram till k&auml;llaren bortom torget. Jag g&aring;r hem till
+      mitt hus: jag vill komma dit ensam f&ouml;rst. Jag vill se hur det &auml;r med min
+      stackars mor.</p>
+
+      <p>&Auml;ven jag vill se henne.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, Albert. Om hon &auml;nnu lever, skulle hon k&auml;nna en fasa vid
+      din anblick. Det vill jag inte.</p>
+
+      <p>Min Gud! vad s&auml;ger du?</p>
+
+      <p>&mdash;Ty du skulle om&ouml;jligen kunna undvika att f&ouml;rr&aring;da dig. Du
+      skulle uppf&ouml;ra dig s&aring; emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon
+      skulle sk&auml;lva vid f&ouml;rest&auml;llningen att i dig se sin dotters blivande
+      man. Jag skulle f&aring; sv&aring;rt att &ouml;vertyga henne om, det du aldrig i
+      v&auml;rlden skall bli ...</p>
+
+      <p>Ha!</p>
+
+      <p>&mdash;Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du
+      skall f&aring; bese de rum, du &auml;mnar hyra. Men v&auml;nta tills jag
+      l&aring;ter kalla dig. K&ouml;r nu gatan r&auml;tt fram: det &auml;r inte
+      sv&aring;rt att hitta h&auml;r i Lidk&ouml;ping. Utan avvikningar kommer du
+      r&auml;tt s&aring; bort till den d&auml;r bron, som vi talat om, &ouml;ver Lidan
+      ... den d&auml;r, du.</p>
+
+      <p>Ha!</p>
+
+      <p>&mdash;Den &aring;ker du &ouml;ver; men betrakta utsikterna till h&ouml;ger och
+      v&auml;nster, ty sk&ouml;nare flod &auml;n Lidan rinner inte genom en stad. Litet
+      l&auml;ngre fram, samma v&auml;g, kommer du till torget. Ett st&ouml;rre torg finns
+      inte i v&auml;rlden: k&ouml;r rakt fram &ouml;ver det till mynningen av gatan
+      l&auml;ngst bort &aring;t v&auml;nster. Den gatan g&aring;r &aring;t en annan tull,
+      varifr&aring;n v&auml;gen l&ouml;per till G&ouml;teborg. N&auml;r du nu kommer
+      p&aring; den gatan, blott till n&auml;sta tv&auml;rgr&auml;nd ifr&aring;n torget,
+      s&aring; ligger k&auml;llaren d&auml;r i h&ouml;rnet. Ta in p&aring; den, l&aring;t
+      b&auml;ra upp alla v&aring;ra saker; ta en kammare f&ouml;r din r&auml;kning
+      &ouml;ver natten, eller tills jag l&aring;ter kalla dig. Jag skall hemifr&aring;n
+      skicka en av l&auml;rpojkarna efter mina saker: du k&auml;nner v&auml;l dem
+      &aring;tskils?</p>
+
+      <p>Det st&aring;r v&auml;l inte S.V. p&aring; alla: men jag skall
+      f&ouml;rs&ouml;ka.</p>
+
+      <p>&mdash;Du &auml;r tankspridd, goda Albert. N&auml;r du kommer fram, s&aring;
+      &auml;t litet, st&auml;rk dig, och t&auml;nk inte s&aring; mycket p&aring; mig. Du
+      k&auml;nner v&auml;l igen dina egna saker &aring;tminstone? Allt vad som inte
+      &auml;r ditt, det &auml;r mitt ... och l&aring;t pojken h&auml;mta det.</p>
+
+      <p>Vad som inte &auml;r ditt, det &auml;r mitt!</p>
+
+      <p>&mdash;Men ... var inte f&ouml;rst&auml;md, inte blek! Du &auml;r i en hygglig
+      stad, skall du veta. Se p&aring; m&auml;nniskorna, n&auml;r du far genom gatorna:
+      du skall m&auml;rka, att n&auml;stan var flicka h&auml;r &auml;r behaglig ... det
+      &auml;r Lidk&ouml;ping utm&auml;rkt f&ouml;r ... jag &auml;r ibland de allra
+      obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga
+      gl&auml;djen, att n&auml;r du &aring;ker fram p&aring; gatan, varannan flicka
+      m&aring; stanna och t&auml;nka: kors en s&aring; vacker officer d&auml;r far!</p>
+
+      <p>Sergeanten nickade ett t&auml;mligen muntert avsked &aring;t Sara, som stigit
+      av. Han k&ouml;rde fram&aring;t, l&aring;ngsamt likv&auml;l, och s&aring;g sig ofta
+      om p&aring; sitt g&aring;ende ress&auml;llskap.</p>
+
+      <p>&mdash;Du k&ouml;r f&ouml;r simpelt, sade hon vinkande. Det g&aring;r inte an
+      f&ouml;r en karl. Han slog d&aring; till en frisk klatsch i luften, h&auml;starna
+      for av. Sara Videbeck gick ensam.</p>
+
+      <p>Hon vek ned &aring;t en gata utmed &aring;n: gatan, som f&ouml;rde hem till
+      hennes boning. Det var inte sent p&aring; kv&auml;llen, men redan afton; flera
+      skyar i l&aring;ngstr&auml;ckta, s&ouml;ndertrasade och of&ouml;rklarliga skepnader
+      drog h&auml;r och d&auml;r fram &ouml;ver valvet; till regn liknade det sig
+      likv&auml;l inte. Solen sk&auml;mtade nere ur v&auml;stern med de allvarsamma,
+      bet&auml;nkliga, ljusgr&aring;, tunna skygestalterna.</p>
+
+      <p>Fotg&auml;ngerskan stannade vid en tv&auml;rgata, emedan folk kom g&aring;endes,
+      och hon s&ouml;kte i dem k&auml;nna igen bekanta. I sm&aring;st&auml;der vet
+      n&auml;stan alla m&auml;nniskor till varandra. Sara m&auml;rkte &auml;ven vilka
+      dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och p&aring; t&auml;mligt avst&aring;nd
+      ifr&aring;n henne, varseblev de henne inte. Hon undrade p&aring; deras
+      &aring;tb&ouml;rder, pekningar och huvudv&auml;ndningar. Men d&aring; de gick
+      f&ouml;rbi, steg ocks&aring; hon vidare fram&aring;t och n&auml;rmade sig
+      n&auml;sta h&ouml;rn. H&auml;r stannade hon &aring;ter tv&auml;rt, ty en
+      likprocession kom. V&ouml;rdnaden f&ouml;r s&aring;dant hade alltid h&aring;llit
+      henne tillbaka; hur mycket mera nu, d&aring; hon med h&auml;pnad och
+      best&ouml;rtning i denna procession k&auml;nde igen sin egen verkges&auml;ll,
+      g&aring;ende svartkl&auml;dd: n&aring;gra av de &auml;ldre l&auml;rpojkarna
+      j&auml;mte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! d&auml;rp&aring;
+      kunde hon inte tvivla.</p>
+
+      <p>Br&ouml;stets f&ouml;rf&auml;rliga r&ouml;relse, andedr&auml;ktens uppror
+      bj&ouml;d hon till att d&auml;mpa; ty ett oskickligt upptr&auml;de p&aring; gatan
+      m&aring;ste undvikas! Reskl&auml;dd och utan allt svart i sin dr&auml;kt ville hon
+      inte visa sig. Min mor? min mor! f&aring;r jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade
+      hon, vred sina h&auml;nder och drog sig &auml;nnu n&auml;rmare in i det h&ouml;rn,
+      d&auml;r hon stod, f&ouml;r att l&aring;ta det sorgliga t&aring;get komma
+      f&ouml;rbi. Hon tyckte sig h&ouml;ra klockaren dovt mumla orden till sin granne i
+      processionen: f&ouml;rlidna s&ouml;ndagsnatt.</p>
+
+      <p>De allvarsamma vandrarna m&auml;rkte henne inte. Men n&auml;r kistan hunnit om
+      den tyst gr&aring;tande, f&ouml;rdolda dottern, blev det om&ouml;jligt f&ouml;r
+      henne att forts&auml;tta sin egen vandring till hemmet. Hon s&aring;g, att
+      processionen v&auml;nde sig fram &aring;t kyrkan till. Om det var begravning eller
+      blott bis&auml;ttning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotst&aring;ndligt att
+      p&aring; avst&aring;nd f&ouml;lja efter. Allt av henne &auml;nnu oredigt, hemskt,
+      alltf&ouml;r hastigt &ouml;verraskande: att se sin mor, &aring;tminstone r&ouml;ra
+      hennes kista med sin mun, innan hon neds&auml;nktes, det var en
+      n&ouml;dv&auml;ndighet.</p>
+
+      <p>F&ouml;rlidna s&ouml;ndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var
+      jag d&aring;? I torsdags reste jag ifr&aring;n Stockholm. Hade resan inte
+      f&ouml;rdr&ouml;jts ... hade inte ... om ... s&aring; kunde vi ... s&aring; kunde
+      jag redan i s&ouml;ndags afton ha varit hemma. Nu &auml;r det onsdag! Var var vi
+      s&ouml;ndagsnatten? Var? P&aring; Bodarne, svarade hon sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Lidk&ouml;pings kyrka &auml;r till bel&auml;genheten olik Mariestads
+      d&auml;ruti, att d&aring; den senare ligger s&auml;rdeles h&ouml;gt,
+      beh&auml;rskande hela staden och &auml;r synlig &ouml;verallt, s&aring; st&aring;r
+      d&auml;remot Lidk&ouml;pings i ett h&ouml;rn av sin stad, visserligen s&aring;, att
+      hon p&aring; avst&aring;nd m&auml;rks ... ty hon &auml;r likv&auml;l en ansenlig
+      byggnad ... men inte s&aring;, att hon genast och &ouml;verallt tar &ouml;gat i
+      anspr&aring;k. Hon har inte f&aring;tt sitt l&auml;ge utmed sj&auml;lva V&auml;nern
+      s&aring;som Mariestads kyrka, men &auml;r omgiven av en mycket lummigare, dunklare,
+      innerligare kyrkog&aring;rd.</p>
+
+      <p>Sara ville desto mindre nalkas t&aring;get, som fruntimmer aldrig g&aring;r med
+      i s&aring;dana; och de, som h&ouml;r till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute,
+      och minst p&aring; kyrkog&aring;rden, vid det avg&ouml;rande tillf&auml;llet. Men
+      Sara m&aring;ste till kyrkog&aring;rden! Var &auml;ndam&aring;let att nu s&auml;nka
+      ned den &auml;lskades stoft i jorden, s&aring; m&aring;ste hennes syn, sk&auml;rpt
+      s&aring; mycket som m&ouml;jligt, s&ouml;ka f&ouml;lja denna f&auml;rd till dess
+      sista m&auml;rkbara &ouml;gonblick.</p>
+
+      <p>Hon fann med r&ouml;relse, att stadens ringaste pr&auml;st blivit den som man
+      ombetrott och kallat till utf&ouml;rande av f&ouml;rr&auml;ttningen. Kistan gick
+      omv&auml;rvd av de m&auml;nniskor, som varit glasm&auml;star&auml;nkans arbetare
+      p&aring; verkstaden, och vilka, s&auml;llan vana att g&aring; i svart, nu syntes
+      d&aring;ligt utstyrda i till en stor del l&aring;nade, &aring;tminstone urvuxna
+      kl&auml;der. Men allas ansikten hade, d&aring; Sara s&aring;g dem tr&auml;da
+      f&ouml;rbi, burit sp&aring;r av blekhet, insjunkenhet: har de farit s&aring; illa
+      under de tre veckor jag varit hemifr&aring;n? nej! det m&aring;ste betyda sorg
+      eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan l&aring;ngt inne p&aring;
+      kyrkog&aring;rden, d&aring; dottern med vacklande steg &auml;ven f&ouml;rs&ouml;kte
+      att v&aring;ga sig ditin.</p>
+
+      <p>Hon blickade runt omkring d&auml;rinne. Ingen m&auml;nniskohop fanns samlad, i
+      vilken hon kunde blanda sig, f&ouml;r att p&aring; detta s&auml;tt v&aring;ga
+      nalkas n&auml;rmare till den uppkastade jordh&ouml;g, varp&aring; hennes stirrande
+      &ouml;gon stod. Hon drog sig s&aring;ledes avsides bort till en h&ouml;g gravsten,
+      under ett tr&auml;d. Bakom den skymd sj&auml;lv, kunde hon &auml;nd&aring; f&aring;
+      &aring;se sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning b&ouml;rjades med
+      kyrkans minsta klocka, pr&auml;sten slog upp handboken, klockaren tog upp sin
+      psalmvers.</p>
+
+      <p>Vid dessa ljud sj&ouml;nk Sara p&aring; kn&auml; i gr&auml;set vid den
+      avl&auml;gsna gravstenen; t&aring;rar kom i strida svall, hennes huvud darrade
+      &auml;nda ned emot blomstervallen och hennes h&auml;nder tog emot den fallande
+      pannan. Min mor! min mor! utropade hon h&ouml;gt, ty hon visste att ingen
+      d&ouml;dlig h&ouml;rde henne h&auml;r. Ett saligt minne genomstr&ouml;mmade hennes
+      hj&auml;rta dock d&auml;rvid: jag har uppfyllt din &ouml;nskan, min mor! din
+      oavl&aring;tliga f&ouml;rmaning till mig har jag lytt. O, var du nu &auml;n
+      &auml;r, ge mig din v&auml;lsignelse!</p>
+
+      <p>Om den avlidnas ande nu blickade omkring p&aring; vad h&auml;r f&ouml;regick,
+      s&aring; skulle den d&auml;r borta vid sj&auml;lva griften ha kunnat sk&aring;da de
+      svartkl&auml;dda, som med omsorg och aktning (dock inte med m&aring;nga ord, ty
+      glasm&auml;star&auml;nkans levnad var ju inte att ber&ouml;mma) sysselsatte sig med
+      det d&ouml;da stoftet: men h&auml;r under tr&auml;det, till mera gl&auml;dje
+      f&ouml;r himlen och livet, kn&auml;b&ouml;jde i en sk&ouml;n bild framtid och
+      efterv&auml;rld: denna bild kunde vara f&ouml;r anden att med mera, att med
+      o&auml;ndlig s&auml;llhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt &auml;r ofta
+      ett ok&auml;nt, missk&auml;nt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i sin b&ouml;n:
+      m&auml;nniskor s&aring;g henne inte. En svalkande vind gick &ouml;ver
+      blommorna.</p>
+
+      <p>Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och pr&auml;stens ord inte flera
+      &auml;n handbokens. Allt avl&ouml;pte s&aring;ledes fullkomligen som det skulle:
+      intet fattades, men intet var heller tillagt. Under verksges&auml;llens insjunkna
+      &ouml;gon syntes litet bl&aring;tt &ouml;verst p&aring; kinderna. L&auml;rpojkarna,
+      av frisk hy, fattade de i beredskap st&aring;ende skovlarna och b&ouml;rjade kasta
+      ned mullen.</p>
+
+      <p>Albert hade n&aring;tt sin best&auml;mmelse i gath&ouml;rnet; tagit en kammare
+      en trappa upp p&aring; stadsk&auml;llaren, och vandrade i den, &auml;n orolig,
+      nyfiken och v&auml;ntande p&aring; bud; &auml;n f&ouml;rst&auml;md, uppst&auml;md
+      och nedst&auml;md. Han s&aring;g p&aring; klockan, hon var sju p&aring;
+      kv&auml;llen. Att best&auml;lla h&auml;star genast f&ouml;r morgondagen och
+      s&aring; snart resa &aring;t Sollebrunn, syntes honom nu om&ouml;jligt; men klockan
+      &aring;tta fann han det vara just det r&auml;tta. F&ouml;rst m&aring;ste han
+      v&auml;l &auml;nd&aring; ta avsked av ... och n&auml;r borde hans &aring;terkomst
+      likligen intr&auml;ffa? Allt detta kunde v&auml;l inte vara
+      &ouml;verl&auml;ggningar av allra mest invecklade art; men han hade redan vant sig
+      att &ouml;verl&auml;gga om s&aring; mycket med en; han ville g&ouml;ra s&aring;
+      &auml;ven nu, och han fann sig ensam.</p>
+
+      <p>Hans oro samlade sig slutligen i en enda br&auml;nnpunkt: han satt tyst, stel
+      och stirrande i sin h&ouml;rnsoffa med undran p&aring; att intet bud kom. Han
+      h&ouml;rde en uppasserska sl&aring; i n&aring;gra d&ouml;rrar till rum
+      utanf&ouml;r. Han ropade p&aring; henne med dundrande st&auml;mma. Hon anl&auml;nde
+      i flygande. Ge mig en kopp te! sade han och s&aring;g vild ut.</p>
+
+      <p>Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin v&auml;g, tigande och utan
+      undran. D&aring; ropade han henne tillbaka, och hon kom &aring;ter. H&ouml;rde du
+      vad jag beg&auml;rde? r&ouml;t han.&mdash;Ja, herre.&mdash;S&aring; l&aring;t det
+      g&aring; fort, medan jag sitter h&auml;r och v&auml;ntar!&mdash;Inte har herrn
+      v&auml;ntat p&aring; mig, s&aring; mycket vet jag, sade hon st&ouml;tt och gick ut
+      med en liten fnurr.</p>
+
+      <p>Ack, vad jag v&auml;ntar p&aring; dig! utbrast han suckande inom sig, utan att
+      ha h&ouml;rt p&aring; den utg&aring;ngna flickan.</p>
+
+      <p>Teet kom, hett och starkt. Sj&auml;lva hon som bar det, s&aring;g f&ouml;rargad
+      ut; ty t&aring;lamodet kan f&ouml;rg&aring; p&aring; vem som helst; och n&auml;r
+      sergeanten f&ouml;rde koppen till l&auml;ppen, br&auml;nde han sig s&aring;
+      f&ouml;rdj&auml;vlat, att han ropade: Det var fan!</p>
+
+      <p>Kunde du d&aring; inte ha v&auml;ntat litet med det? utbr&ouml;t han; jag
+      &auml;r inte skapt att sk&aring;llas.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte jag heller, svarade lidk&ouml;pingsflickan vigt. &Auml;r du
+      rasande?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det beh&ouml;vs inte mer &auml;n en s&aring;dan.</p>
+
+      <p>Jag vill l&auml;gga i mera socker och gr&auml;dde, s&aring; svalas det av,
+      anm&auml;rkte sergeanten, &aring;terkommen till visdom och b&auml;ttre lynne. Vad
+      &auml;r klockan?</p>
+
+      <p>&mdash;Det r&ouml;r mig inte.</p>
+
+      <p>Du &auml;r dock f-n given.</p>
+
+      <p>&mdash;Skall det vara en kopp till?</p>
+
+      <p>Jag ser att klockan &auml;r snart nio, och intet bud! b&auml;dda &aring;t mig i
+      rappet, jag vill l&auml;gga mig, s&aring; har jag n&aring;got att g&ouml;ra ja,
+      sl&aring; i en kopp till!</p>
+
+      <p>&mdash;Skall den drickas p&aring; s&auml;ngen?</p>
+
+      <p>Sl&aring; i och l&aring;t den st&aring; d&auml;r, s&aring; f&aring;r jag se. Jag
+      g&aring;r ut p&aring; gatan, att se mig om; men kommer n&aring;got bud, s&aring;
+      ropa genast upp mig. Och b&auml;dda emellertid.</p>
+
+      <p>En konstig offs&eacute;r! sade flickan, sedan han g&aring;tt ut; men han
+      v&auml;ntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon b&auml;ddade hastigt och
+      raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och &aring;ter under
+      hennes h&auml;nder. I rappet ... som han beg&auml;rt ... vart s&auml;ngen
+      f&auml;rdig.</p>
+
+      <p>Verkligen melankolisk, huvudet s&auml;nkt emot br&ouml;stet och blek
+      &aring;terkom sergeanten. Har intet bud h&ouml;rts av? fr&aring;gade han med den
+      allra beskedligaste st&auml;mma den utf&ouml;r trappan nedhoppande
+      uppasserskan.</p>
+
+      <p>Nej; men allt &auml;r i ordning d&auml;ruppe. Hon f&ouml;rsvann i de undre
+      regionerna. Han gick trappan upp.</p>
+
+      <p>Kommen till sig, sade han intet. Han kastade &auml;nnu en blick genom
+      f&ouml;nstret p&aring; gatan, f&ouml;r att erfara om inte ... Men ingen syntes.</p>
+
+      <p>Han satt l&auml;nge vid rutan; men ingenting h&auml;nde, mer &auml;n att det
+      blev allt gr&aring;are omkring honom. Jag l&auml;gger mig! sa han slutligen
+      h&ouml;gt, men l&aring;ngsamt och likasom i letargi. Emot detta hans
+      p&aring;st&aring;ende h&ouml;rdes ingen inv&auml;ndning. Ingen var n&auml;rvarande
+      att bestrida honom det allra minsta.</p>
+
+      <p>Letargiskt kl&auml;dde han av sig, lade sig och somnade, svept i
+      k&auml;llarm&auml;starens lakan och gr&aring;spr&auml;ckliga sident&auml;cke,
+      dyrbart i sig sj&auml;lv, men utan v&auml;rde f&ouml;r sergeanten.</p>
+
+      <p>Morgonen d&auml;rp&aring; ... som var en torsdag igen, f&ouml;r att d&ouml;ma
+      efter aftonen f&ouml;rut, vilken varit en onsdagskv&auml;ll ... morgonen
+      d&auml;rp&aring; intr&auml;ffade, att sergeanten vaknade. Ingen h&auml;lsade
+      p&aring; honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom
+      in, ty frukost hade han aftonen f&ouml;rut i bedr&ouml;velsen alls inte
+      best&auml;llt. Dock var han s&aring; pass karl f&ouml;r sig, att han steg upp och
+      st&auml;llde sig p&aring; golvet.</p>
+
+      <p>Obegripligt! t&auml;nkte han.</p>
+
+      <p>Han tv&auml;ttade huvudet med kallt vatten, kl&auml;dde sig s&aring; elegant,
+      som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram f&ouml;r en stor
+      v&auml;ggspegel att ordna det &ouml;vriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna,
+      de stora, m&ouml;rka och nu sm&auml;ktande &ouml;gonen, det grant lockade
+      h&aring;ret: hela den bilden i spegeln s&aring;g ut som om han i sanning avancerat
+      till f&auml;nrik. F&ouml;rargelse vaknade h&auml;rvid, emedan han p&aring; en tid
+      f&aring;tt ett avgjort och outgrundligt beg&auml;r att stanna p&aring;
+      underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: m&ouml;rka blixtar uppstod i
+      &ouml;gonvr&aring;rna, och han slungade &aring;t sin vederpart innanf&ouml;r glaset
+      vreda, morska blickar, som den d&auml;r i spegeln av begripliga sk&auml;l genast
+      &aring;tergav. S&aring; uppmuntrade dessa b&auml;gge herrar varann, och inom en
+      stund s&aring;g sergeanten ut som en svensk Akilles.</p>
+
+      <p>N&aring;gon kom trippande, d&ouml;rren &ouml;ppnades, och uppasserskan steg in
+      med anm&auml;lan, att bud i g&aring;r afton avh&auml;mtat sakerna, och att de
+      d&auml;r rummen, som skulle hyras ...</p>
+
+      <p>Bud? och jag har inte f&ouml;rr&auml;n nu f&aring;tt h&ouml;ra om det!
+      &Aring;skor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot d&ouml;rren, men
+      h&auml;mtade sig och f&ouml;rklarade, att budet intr&auml;ffat s&aring; sent, att
+      herr majoren d&aring; redan l&auml;ngesedan somnat, och att hon visst inte
+      v&aring;gat ...</p>
+
+      <p>&mdash;Varifr&aring;n var budet?</p>
+
+      <p>Fr&aring;n Videbeckskan.</p>
+
+      <p>&mdash;Videbe ... (&aring;ter en &aring;skblick: dock kunde han inte neka sig,
+      att s&aring; just kunde r&auml;tta termen l&aring;ta f&ouml;r det d&auml;r
+      mellantinget, som han s&aring; mycket grubblat &ouml;ver. Sj&auml;lv n&auml;ndes
+      han likv&auml;l inte tala ut namnet s&aring;).</p>
+
+      <p>Ja, eller ifr&aring;n det huset, r&auml;ttare sagt, fortfor flickan; ty
+      Videbeckskan sj&auml;lv hon &auml;r d&aring; &auml;ntligen borta. Men
+      l&auml;rpojkarna k&auml;nde riktigt igen sakerna och bar dem till sin d&ouml;da
+      matmors hus.</p>
+
+      <p>&mdash;D&ouml;da! vad s&auml;ger du? himmel och fasa? d&ouml;d? nej ... och jag
+      fick inte veta n&aring;got i g&aring;r?</p>
+
+      <p>Flickan svarade h&auml;pen: Budet sade att de d&auml;r rummen, som ville hyras,
+      de kunde nu f&aring; hyras, och att klockan &aring;tta p&aring; morgonen i dag
+      skulle de beses. D&auml;rf&ouml;r tyckte jag det inte var v&auml;rt att st&ouml;ra
+      herr majoren f&ouml;rr&auml;n nu p&aring; morgonen klockan sju.</p>
+
+      <p>&mdash;Beses klockan &aring;tta, sade budet? se h&auml;r! klockan &auml;r
+      &aring;tta om en kvart. Men ... evige Gud! D&ouml;d? Det &auml;r om&ouml;jligt!
+      om&ouml;jligt! om&ouml;jligt!</p>
+
+      <p>Han st&ouml;rtade ut och fr&aring;gade i d&ouml;rren efter v&auml;gen till
+      Videbeckska huset. Uppasserskan ber&auml;ttade och tecknade det, s&aring; gott hans
+      ot&aring;lighet och hennes best&ouml;rtning till&auml;t. Han skyndade bort.</p>
+
+      <p>Denna morgon var undransv&auml;rt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna
+      vid Lidan: dagens friska, nya sol, j&auml;mte det bl&aring;a, det gr&ouml;na, det
+      vita, i luft, p&aring; tr&auml;n, p&aring; ... ack, nog borde v&auml;l sergeanten
+      haft sinne att se och gl&auml;djas &aring;t s&aring; mycket? nog borde han av
+      ber&auml;ttelserna under f&ouml;reg&aring;ende dagar nu kunnat finna, att det var
+      Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som d&ouml;tt. Men han
+      var s&aring; tankfull, att han gick utan all eftertanke.</p>
+
+      <p>Slutligen s&aring;g han ett litet r&ouml;tt tr&auml;hus med
+      Str&auml;ngn&auml;stycke, dock v&auml;lbeh&aring;llet. En l&aring;ng rad
+      str&ouml;tt granris p&aring; gatan m&ouml;tte honom: det klack till i br&ouml;stet:
+      han hade nu d&ouml;dssp&aring;ret att g&aring; efter.</p>
+
+      <p>Genom en plankport med klinka kom han in p&aring; en rymlig, nysopad g&aring;rd.
+      Han steg upp p&aring; en l&aring;g, men bred farstutrappa. Sj&auml;lva
+      farstud&ouml;rren, t&auml;mligen stor, var sirad med l&ouml;nn- och
+      bj&ouml;rkruskor. K&ouml;rvel och f&auml;rskt &auml;lggr&auml;s doftade ifr&aring;n
+      farstugolvet. Denna milda v&auml;llukt m&ouml;tte honom s&aring;ledes; men hans
+      kn&auml;n darrade, ty han anade, att den, s&aring;som bruket var, hade f&ouml;r
+      &auml;ndam&aring;l att d&ouml;lja &aring;ngan av det f&ouml;rskr&auml;ckliga.</p>
+
+      <p>En &aring;ldrig kvinna kom honom till m&ouml;tes: snygg, men ytterst enkelt
+      kl&auml;dd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. &Aring;ter skar det i
+      hans hj&auml;rta. Detta &auml;r s&auml;kert gamla Maja! t&auml;nkte han. Vad skulle
+      han s&auml;ga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han:</p>
+
+      <p>&mdash;Jag har f&aring;tt h&ouml;ra, att h&auml;r skulle finnas rum ...</p>
+
+      <p>Att hyra! ja, en trappa upp, om jag f&aring;r lov att visa herrn.</p>
+
+      <p>Han gick &aring;t trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var d&ouml;d, vad
+      i herrans namn skulle han d&aring; med rummen? Hans fot h&ouml;ll p&aring; att
+      snava &ouml;ver f&ouml;rsta trappsteget, han v&auml;nde sig om till den gamla
+      tj&auml;narinnan, han ville fr&aring;ga n&aring;got, men tungan v&auml;grade att
+      lyda. F&ouml;r att dock n&aring;got g&ouml;ra, sade han: Innan jag g&aring;r upp,
+      l&aring;t mig veta hyran?</p>
+
+      <p>Tjugo riksdaler riksg&auml;lds p&aring; &aring;r, men tolv p&aring;
+      halv&aring;r, min herre. Var s&aring; god ...</p>
+
+      <p>Kalla, dystra, sk&auml;rande ord! men jag sk&auml;ms att inte g&aring; upp,
+      d&aring; jag kommit hit, t&auml;nkte han. Han fl&ouml;g uppf&ouml;r trappan.</p>
+
+      <p>Visarinnan f&ouml;rde honom in i tvenne sm&aring; rum med rosiga tapeter. Var
+      s&aring; god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och
+      l&aring;ste d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag h&auml;r och g&ouml;ra? Vilka
+      rum likv&auml;l? trevliga! himmelskt trevliga! H&auml;r &auml;r nyss skurat, som om
+      det skett i natt? ordnat, fejat, och springf&auml;rska gardiner uppsatta. En
+      g&auml;st har v&auml;ntats, det syns. Och levkojor i f&ouml;nstren? Se, vilka
+      speglar med ramar? ramarna ocks&aring; av glas med underlagt guldpapper. Alldeles
+      s&aring;. Och det inre rummet? &Auml;ven d&auml;r rosiga tapeter? men p&aring;
+      annat s&auml;tt. Ack, den som fick bo h&auml;r, och ... om ... det vill s&auml;ga,
+      om ... gode Gud! ... om dessa sm&aring; rum var det ganska s&auml;kert hon
+      dr&ouml;mde den natten i Arboga, d&aring; ...</p>
+
+      <p>D&ouml;rren &ouml;ppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet &aring;t sidan vid
+      anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende
+      d&aring; hon m&auml;rkte hans h&auml;pnad: en bred, finst&auml;rkt lenonskrage
+      &ouml;ver br&ouml;stet. Kinderna vita.</p>
+
+      <p>Jag har sorg, som du ser, sade hon.</p>
+
+      <p>Vad jag &auml;r glad, du lever? du ler? utropade han.</p>
+
+      <p>Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det &ouml;versta av
+      hennes &ouml;gon. Men vit&ouml;gats emalj sken bl&aring;vitt, s&aring;som alltid
+      f&ouml;rr, och pupillerna gl&auml;nste. Albert! sade hon.</p>
+
+      <p>Han svarade inget: blott s&aring;g.</p>
+
+      <p>Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte k&auml;nna dem
+      mycket &auml;nnu. F&aring;r jag inte nu bjuda dig ned i mitt, s&aring; skall du
+      f&aring; se hur jag har det: frukosten v&auml;ntar. Och b&ouml;rjar du inte dina
+      resor strax i dag, s&aring; ber jag dig ock hos mig till middagen. G&aring;r allt
+      detta an, Albert?</p>
+
+      <p>Han sade &auml;nd&aring; inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte l&aring;g
+      detta svar: Det g&aring;r an.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Noter" name='Noter'></a>
+
+      <h2>Noter</h2>
+      <br />
+
+
+      <p>Ber&auml;ttelsen "Det g&aring;r an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
+      sista kapitlet h&aring;llit huvudet halvs&auml;nkt och med en meditativ,
+      sv&auml;rmisk blick blott sk&aring;dat framf&ouml;r sig r&auml;tt fram i rummet,
+      h&ouml;jde nu sin panna helt och h&aring;llet, med &ouml;gonen milt f&auml;stade
+      p&aring; Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting.</p>
+
+      <p>Var det inte mera? utbrast herr Hugo.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, inte nu.</p>
+
+      <p>Detta &auml;r s&aring;ledes den lilla m&auml;rkv&auml;rdiga historia, varav jag
+      inte haft del f&ouml;rr; men om vilken jag h&ouml;rt s&auml;gas allt m&ouml;jligt
+      b&aring;de ont och gott? Det &auml;r of&ouml;rsvarligt, att Richard inte
+      l&auml;ngesen l&aring;tit mig k&auml;nna och inf&ouml;ra den i Jaktslottets
+      annaler. Vad inneh&aring;llet betr&auml;ffar, p&aring;st&aring;r man, att det skall
+      ha satt Sverige i uppror vid sin f&ouml;rsta apparition; men att saken sedan
+      g&aring;tt s&aring; fram&aring;t, att det uppv&auml;xande sl&auml;ktet i
+      allm&auml;nhet numera tar den f&ouml;r avgjord. Jag vill till och med p&aring;minna
+      mig i in- och utl&auml;ndska tidningar ha sett anm&auml;rkas, att denna obetydliga
+      pj&auml;s skall ha kommit att g&aring; i spetsen f&ouml;r <i>tendens</i> romanerna
+      i Sverige, eller liksom ha utgjort begynnelsen d&auml;rav h&auml;r i
+      f&auml;derneslandet. Vad s&auml;ger du d&auml;rom?</p>
+
+      <p>Furumo teg, s&aring;som alltid d&aring; estetiska fr&aring;gor yppades, dem han
+      s&auml;llan eller aldrig f&ouml;rstod.</p>
+
+      <p>Frans L&ouml;wenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik,
+      h&ouml;ll sig dock nu tillbaka, m&aring;h&auml;nda av orsak, att han s&aring;g sig
+      omgiven av det f&ouml;rsamlade statsr&aring;det, vilket n&auml;rvarit under
+      ber&auml;ttelsen.</p>
+
+      <p>F&ouml;rtr&auml;ffligt f&ouml;r herr Hugo f&ouml;ll det sig d&aring;, att det
+      statsr&aring;d som tj&auml;nstgjorde i sk&ouml;n konst steg upp, v&auml;nde sig
+      till alltings chef, och bad om ordet.</p>
+
+      <p>Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.</p>
+
+      <p>Jag har, sade nu denne, beg&auml;rt ordet, endast f&ouml;r att till historiken
+      om "Det g&aring;r an" l&auml;gga en notis. N&auml;r denna Furumoiska
+      ber&auml;ttelse trycktes f&ouml;rsta g&aring;ngen, skedde det med s&aring; stor
+      enkelhet, att inte en g&aring;ng kapitelindelning &auml;gde rum, och det hela bar
+      endast till &ouml;verskrift "En vecka". D&aring; den &aring;nyo trycktes,
+      s&aring;gs editionen kapitelindelad, alldeles s&aring; som herr Richard i afton
+      f&ouml;redragit den; men utgivaren hade tillika satt en ingress framf&ouml;r
+      ...</p>
+
+      <p>&mdash;En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det s&auml;ga? N&aring;gon
+      s&aring;dan har jag inte h&ouml;rt i dag?</p>
+
+      <p>Den tillh&ouml;r inte heller stycket sj&auml;lv, och &auml;r inte av herr
+      Furumo, efter vad jag tror.</p>
+
+      <p>&mdash;Hur l&aring;ter denna vidfogade ingress? Har herr statsr&aring;det reda
+      p&aring; den? Eller kanske du, min Richard?</p>
+
+      <p>Nej, svarade denne. Jag har v&auml;l sett den i tryckta exemplar, men inte
+      vidare.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag kan redog&ouml;ra d&auml;rf&ouml;r, gentog statsr&aring;det. Under
+      mina estetiska studier har jag inte kunnat undg&aring; att &auml;ven f&auml;sta mig
+      n&aring;got vid "Det g&aring;r an"; och jag utg&ouml;r en, som h&auml;ndelsevis
+      &auml;ger ett exemplar d&auml;rav.</p>
+
+      <p>Bra! d&aring; kan jag f&aring; del av ingressen, s&aring;vida den
+      f&ouml;rtj&auml;nar h&ouml;ras?</p>
+
+      <p>&mdash;Det beror p&aring; tycket. D&aring; jag f&ouml;rnam, att herr Richard i
+      afton skulle f&ouml;redraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ...
+      min lilla s&auml;llsynta bok.</p>
+
+      <p>Min Gud, l&aring;t h&ouml;ra, herr statsr&aring;d! hur detta vidfogade har
+      sig?</p>
+
+      <p>Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bl&auml;ddrade i den med glimmande
+      &ouml;gon, slog slutligen upp titelbladet och sade: F&aring;r jag l&auml;sa
+      h&ouml;gt?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja visst, min b&auml;sta v&auml;n!</p>
+
+      <p>S&aring; h&auml;r l&aring;ter den d&auml;r ingressen, som i andra editionen
+      varit insatt f&ouml;re sj&auml;lva stycket:</p>
+
+      <blockquote>
+        <p>Man s&auml;ger, att ett fint flor h&auml;nger framf&ouml;r Europas framtid och
+        hindrar oss att tydligt se de gestalter, som d&auml;rinnanf&ouml;r vinkar
+        &aring;t oss. Jag tror det. Floret &auml;r inte alldeles genomskinligt, p&aring;
+        flera st&auml;llen h&auml;nger dess sk&ouml;na draperi i litet tjockare veck
+        &auml;n p&aring; andra: s&aring; mycket mindre kan det genomsk&aring;das
+        d&auml;r. Det vore l&aring;gt, om vi i s&aring; stora &auml;mnen skulle
+        k&auml;nna nyfikenhet; f&ouml;rm&auml;tet, om vi skulle s&auml;ga oss kunna med
+        visshet uttala vad som lever innanf&ouml;r sl&ouml;jan i en &auml;nnu of&ouml;dd
+        tid, och som Gud inte f&ouml;rg&auml;ves skymt till h&auml;lften; men det &auml;r
+        oss n&ouml;dv&auml;ndigt, likv&auml;l, och m&auml;nniskan v&auml;rdigt, att om
+        den str&aring;t, som vi sj&auml;lva och v&aring;ra barn har att g&aring;, anar
+        s&aring; mycket, som beh&ouml;vs f&ouml;r att tr&auml;da i den r&auml;tta
+        riktningen. Det enskilda, som m&ouml;ter i det kommande, kan och f&aring;r ingen
+        veta; men det allm&auml;nna ... sj&auml;lva str&aring;ten varth&auml;n ...
+        utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret &auml;r blott till
+        h&auml;lften en avundsjuk och ogenomtr&auml;nglig duk: den yppar v&auml;gen, men
+        d&ouml;ljer partierna vid v&auml;gens sida. Dem f&aring;r vi dock mer och mer
+        sk&ouml;nja, allt efter som vi skynda fram&aring;t.</p>
+
+        <p>M&auml;nniskan m&aring;ste &auml;nd&aring; en g&aring;ng l&auml;ra k&auml;nna
+        sig sj&auml;lv, det kan inte hj&auml;lpas. Ju uppriktigare, ju b&auml;ttre; jag
+        kan inte tro annat. Vad har d&aring; varit gagnet av tusen&aring;riga osanningar?
+        Att samh&auml;llet vacklar i sj&auml;lva sina grundvalar. Vad har de enskilda
+        sk&ouml;rdat f&ouml;r frukt av det oupph&ouml;rliga hyckleri, vartill de
+        tvungits? Tvungits, s&auml;ger jag. Jo, frukten har blivit verklig osedlighet med
+        titel av moralitet: och en annan frukt har medf&ouml;ljt, verklig olycka med
+        titel av lycka.</p>
+
+        <p>Det &auml;r klart, att vad vi h&auml;r talar om, m&aring;ste ang&aring; de
+        s&aring; allm&auml;nt i fr&aring;ga komna tidens problem, eller n&aring;got av
+        dem. Det &auml;r dessa &auml;mnen, som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det
+        &auml;r en klass av saker, som alla m&auml;nniskor t&auml;nker p&aring;, och som
+        ingen v&aring;gar tala om. Samma klass &auml;r det, som, ifall och n&auml;r den
+        kommer till tals, blir mycket illa anskriven, illa utlagd, f&ouml;rk&auml;ttrad,
+        f&ouml;rd&ouml;md; ty den inneh&aring;ller ett av fr&ouml;na till
+        m&auml;nsklighetens r&auml;ddning i sedligt avseende; och historien kan endast
+        uppvisa ganska f&aring; exempel p&aring; att inte m&auml;nniskornas l&auml;rare,
+        i massa tagna, i alla tider flytt vad som l&auml;nder till hj&auml;lp, avskytt
+        r&auml;ddningsmedlen, ben&auml;mnt r&auml;ddningen sj&auml;lv underg&aring;ng,
+        och till bist&aring;nd d&auml;remot uppkallat allt ont, som st&aring;tt till
+        buds, helgande det genom namn av gott. N&auml;r en tids arbete oupph&ouml;rligen
+        g&aring;r ut p&aring; att r&auml;dda, hj&auml;lpa och f&ouml;rb&auml;ttra
+        sj&auml;len, ropar de lika oupph&ouml;rligen, att tiden &auml;r jordiskt
+        st&auml;md: de ser inte, att deras egna f&ouml;r sedlighet gjorda
+        inr&auml;ttningar f&ouml;r till verkliga laster, eller &aring;tminstone inte
+        hindrar dem. Vi r&aring;r inte f&ouml;r, att detta &auml;r ett faktum, avsikterna
+        m&aring; vara vilka som helst. Vi sm&auml;dar ingen; vi &ouml;nskar
+        v&auml;lsignelse &ouml;ver alla.</p>
+
+        <p>Men vad de &auml;mnen ang&aring;r, som ligger f&ouml;r tidevarvet att komma,
+        s&aring; m&aring; man gr&aring;ta om man vill, men hindra dem kan man inte.
+        M&auml;nsklighetens och sedernas sm&aring;ningom skeende r&auml;ddning kan inte
+        undvikas.</p>
+
+        <p>Man kan v&auml;l s&auml;ga, att m&auml;nniskorna nu faller ned &ouml;ver de
+        materiella intressena och g&aring;r att bli allt mer kroppsliga; man kan
+        s&auml;ga det s&aring; l&auml;nge man inte inser, att det just &auml;r
+        sj&auml;larna, som v&aring;r tid i sj&auml;lva verket mest av allt arbetar
+        f&ouml;r. Det &auml;r r&auml;ddningen av det sk&ouml;na och oskyldiga i grunden
+        av v&aring;r ande: det &auml;r upplivandet av det i sanning goda, av det
+        idealiskt f&ouml;rhoppningsfulla, som Gud till&aring;tit, emedan han skapat det:
+        det &auml;r fr&aring;gan, en g&aring;ng, om f&ouml;rsvaret av det enda p&aring;
+        jorden, som f&ouml;r m&auml;nniskan &auml;ger v&auml;rde, eller b&ouml;r &auml;ga
+        det: om en i &aring;rtusenden missk&auml;nd himmel. Man kallar intresset
+        h&auml;rf&ouml;r jordiskt? ligger i detta uttryck n&aring;gon mening? det &auml;r
+        d&aring; intresset f&ouml;r, att dock &auml;ga n&aring;gon skymt av himmel
+        p&aring; jorden: en skymt, som Gud m&aring;ste vilja att vi &ouml;nskar oss,
+        eftersom han sj&auml;lv skapat den. Men denna skymt av himmel har
+        m&auml;nniskorna jagat bort ifr&aring;n sig, och jagar den &auml;nnu s&aring;
+        mycket de f&ouml;rm&aring;r; ty de anser n&ouml;dv&auml;ndigast av allt att
+        g&ouml;ra sig olyckliga i stort. Inte olyckliga i sm&aring;tt; tv&auml;rtom
+        utg&aring;r n&auml;stan alla institutioner p&aring; att hj&auml;lpa i det lilla,
+        att f&ouml;rs&auml;kra oss &auml;gandet av det obetydliga, att g&ouml;ra oss
+        lyckliga i sm&aring;heter, blott de vinner sitt m&aring;l att g&ouml;ra oss
+        lyckan i stort och i det verkliga till en ren om&ouml;jlighet. Detta besynnerliga
+        str&auml;vande har till sin f&ouml;rsta orsak n&aring;got visst
+        aktningsv&auml;rt; men till sina f&ouml;ljder hotar det att uppl&ouml;sa
+        m&auml;nskligheten och att, j&auml;mte lyckan, &auml;ven f&ouml;rdriva all moral.
+        Vad kan det d&aring; vara f&ouml;r ett till avsikten aktningsv&auml;rt, som till
+        sina f&ouml;ljder blir s&aring; f&ouml;rf&auml;rligt? Jo, genom missk&auml;nnande
+        av vad <i>sed</i> och <i>lycka</i> i sig sj&auml;lva, det &auml;r, enligt
+        m&auml;nniskans sanna natur &auml;r, har man trott sig endast kunna alstra
+        grundlig religiositet i oupph&ouml;rligt s&auml;llskap med personlighetens
+        f&ouml;rst&ouml;rande: det vill s&auml;ga hos en m&auml;nniska, vars alla former,
+        <i>s&aring;som individ</i> , s&ouml;nderkrossades och upph&auml;vdes. Man har
+        trott det sedliga ligga i det blott och bart <i>allm&auml;nna</i> , vilket man
+        d&auml;rf&ouml;r kallat det <i>rena</i> . Man har inte sett, att av all
+        personlighets <i>enskildhet</i> &auml;r allenast <i>det</i> f&ouml;rkastligt, som
+        &auml;r emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt
+        hos den, l&aring;ngt ifr&aring;n att b&ouml;ra f&ouml;rjagas, &auml;r sj&auml;lva
+        det ena villkoret f&ouml;r personen att vara vad den b&ouml;r. S&aring;
+        st&aring;r man med all sin aktningsv&auml;rda v&auml;lmening vid det resultat,
+        att goda seder inte uppspira p&aring; jorden, oaktat krossandet och
+        f&ouml;rkr&auml;nkandet av det enskilda. Inte heller genom avgrunder av kval
+        n&aring;s n&aring;gon r&auml;tt moralitet. &Auml;r d&aring; vinnandet av ren sed
+        en f&ouml;r m&auml;nniskan oupphittelig skatt? Efter v&aring;r f&ouml;rmodan
+        m&aring;ste sedlighetens g&aring;ta l&ouml;sas med detsamma som lyckans
+        g&aring;ta. Det &auml;r m&auml;nniskans h&ouml;gsta problem att finna harmonin
+        mellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kan till n&aring;gon tid
+        eller f&ouml;r n&aring;got s&auml;rdeles fall inte b&auml;gge f&ouml;renas, utan
+        endera m&aring;ste <i>tills vidare</i> &aring;sidos&auml;ttas: d&aring; m&aring;
+        lyckan fara, sed &auml;r angel&auml;gnare d&aring;: f&ouml;r denna tanke d&ouml;r
+        vi och blir martyrer. Men att str&auml;va till vinnande av b&auml;gges harmoni
+        m&aring;ste vara samh&auml;llets enda stora m&aring;l; allt annat &auml;r falskt,
+        eller sm&aring;tt; att lida vad som inte beh&ouml;vs f&ouml;r det r&auml;tta,
+        &auml;r en oriktig martyrdom, feg ibland m&auml;nniskor och f&ouml;rd&ouml;mlig
+        inf&ouml;r Gud. Det kristna samh&auml;llet f&aring;r inte l&auml;ngre h&auml;fta
+        i de hedniska id&eacute;erna om h&auml;mnd och yttre offer, som till intet i
+        grunden tj&auml;nar och varp&aring; Kristus gjort ett slut: allenast vi
+        f&ouml;ljde honom!</p>
+
+        <p>Vad vi hittills sagt, borde vidare utf&ouml;ras. Men vi varken kan eller ens
+        &ouml;nskar &auml;nnu, att se avhandlingar &ouml;ver dessa &auml;mnen. Man bedrar
+        sig, om man tror, att vetenskapliga system, som till n&aring;got skall
+        tj&auml;na, kan skrivas p&aring; f&ouml;rhand i allt. Man m&aring;ste f&ouml;rst
+        l&auml;ra k&auml;nna m&auml;nniskorna sj&auml;lva, se dem i deras vinklar och
+        vr&aring;r, lyssna p&aring; deras hemligaste suckar, och inte heller f&ouml;rakta
+        att begripa deras gl&auml;djet&aring;rar. Det &auml;r, med f&aring; ord, trogna
+        ber&auml;ttelser, tavlor ur livet, som vi beh&ouml;ver: exempel: insamlingar,
+        r&ouml;n. Vi m&aring; g&ouml;ra vilka betraktelser som helst &ouml;ver
+        r&ouml;nen: vi m&aring; f&ouml;rd&ouml;ma dem, eller vi m&aring; anse dem
+        farliga. Men &auml;r r&ouml;nen dock verkliga, s&aring; utg&ouml;r de, oaktat
+        vilken egenhet som helst, just de n&ouml;diga f&ouml;rgrunderna, de
+        oundg&auml;ngliga villkoren f&ouml;r en r&auml;tt k&auml;nnedom om &auml;mnet. Ty
+        man har f&ouml;rst d&aring; n&aring;gonting att avhandla, man kan f&ouml;rst
+        d&aring; s&auml;ga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, &aring;ter,
+        b&ouml;r gillas. Efter s&aring;dana grundvalar, lagda p&aring; inre erfarenheter
+        om m&auml;nniskan, m&aring; filosofen komma, f&ouml;r att fullst&auml;ndigt och
+        &aring;t alla sina h&aring;ll bilda systemet, utveckla, l&auml;ra och r&aring;da.
+        Man torde inv&auml;nda att filosoferna och lagstiftarna f&ouml;ljt denna ordning
+        i alla tider; men det &auml;r historiskt osant. N&aring;gra h&ouml;gst f&aring;
+        (och de till st&ouml;rsta delen i &auml;ldsta tider) har ur livet sj&auml;lvt,
+        s&aring;som k&auml;lla, h&auml;mtat k&auml;nnedomen om m&auml;nniskan, och
+        d&auml;refter skrivit. Men filosofer till tusentals har sedan, under
+        kammarstudium och blott genom l&auml;sning av vad andra upptecknat, kommit till
+        slutsatser och bildat system, ganska minnesv&auml;rda f&ouml;r att begripa
+        filosofernas egna biografi och eremitiska tankeg&aring;ngar, men verkliga
+        pl&aring;goris och ett andligt f&ouml;rd&auml;rv f&ouml;r m&auml;nskligheten,
+        n&auml;r de lyckats g&ouml;ra sig g&auml;llande till verkan i samh&auml;llet. Vi
+        skall djupt v&ouml;rda, vi skall i stoftet nedfalla f&ouml;r filosofin, n&auml;r
+        den en g&aring;ng blir.</p>
+
+        <p>Det manuskript, som jag h&auml;r g&aring;r att meddela, inneh&aring;ller
+        ber&auml;ttelsen om en h&auml;ndelse blott. I denna h&auml;ndelse har
+        naturligtvis inte allt m&ouml;jligt h&auml;nt, som kan h&ouml;ra till &auml;mnets
+        sak; den kan s&aring;ledes f&ouml;r ingen del ensam tj&auml;na till grundval
+        f&ouml;r n&aring;gon avhandling, vilken alltid b&ouml;r fylla anspr&aring;ket
+        p&aring; fullst&auml;ndig uppfattning av sitt f&ouml;res&auml;tta m&aring;l. Men
+        det skulle f&auml;gna mig, om denna h&auml;ndelse av l&auml;saren inte anses
+        alltf&ouml;r ringa, och inte m&auml;nniskorna, som r&ouml;nt den, alltf&ouml;r
+        obetydliga. Vad de s&auml;ger varandra och vad de g&ouml;r, betyder verkligen,
+        &aring;tminstone i f&ouml;rsta hand, ingenting annat, &auml;n att de s&auml;ger
+        det &aring;t varandra, och handlar s&aring;: d&auml;ruti just &auml;r
+        h&auml;ndelsen ett r&ouml;n, ett faktum, en tavla ur livet. Att
+        f&ouml;rd&ouml;ma, eller att gilla detta faktum, tillh&ouml;r avhandlingen.
+        Huruvida, s&aring;ledes, vad de talar och g&ouml;r &auml;ger till&auml;mplighet
+        f&ouml;r n&aring;gon annan ... det beror p&aring; n&aring;got annat &auml;n denna
+        ber&auml;ttelse. Vi tr&auml;ffar h&auml;r vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets
+        blomma &auml;r en fink&auml;nslig mimosa, vars l&auml;ttretliga nerver ryser och
+        hastigt sammandrar sig kring blomkronan f&ouml;r varje hand, nog dj&auml;rv, kall
+        och ohemul, att vilja med sj&auml;lva fingrarna komma &aring;t s&aring; kyska
+        blad. Hon &auml;lskar att f&ouml;rst&aring;s, men inte att ber&ouml;ras.</p>
+      </blockquote>
+
+      <p>H&auml;refter f&ouml;ljer nu sj&auml;lva ber&auml;ttelsen <i>"Det g&aring;r
+      an"</i> .</p>
+
+      <p>&mdash;Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppl&auml;st. Men nu ber jag
+      herr statsr&aring;det, tillade han, &ouml;ppet s&auml;ga om "Det g&aring;r an"
+      verkligen utg&ouml;r ett "tendensstycke" s&aring;som man fr&aring;n flera
+      h&aring;ll l&auml;r p&aring;st&aring;?</p>
+
+      <p>Denna fr&aring;ga m&aring;ste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
+      konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska ber&ouml;mligt f&ouml;r en
+      komposition att den &auml;r tendensm&auml;ssig; andra h&aring;ller det, ur
+      artistisk h&auml;nsyn, f&ouml;r ett fel. Men i b&auml;gge fallen p&aring;st&aring;r
+      jag, att "Det g&aring;r an", liksom alla de &ouml;vriga Furumoiska romanerna och
+      sm&aring;ber&auml;ttelserna, inte &auml;r tendenspj&auml;ser.</p>
+
+      <p>&mdash;Varav kommer d&aring;, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem
+      s&aring;, och i synnerhet, efter vad jag h&ouml;rt, "Det g&aring;r an"?</p>
+
+      <p>Det har ingen annan grund &auml;n ett misstag, orsakat framf&ouml;r allt
+      d&auml;rav, att man sj&auml;lv inte syns ha gjort sig r&auml;tt reda f&ouml;r vad
+      man menar med "tendens".</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; konstomr&aring;det &auml;r detta en ganska ingripande
+      fr&aring;ga. Tendens, om ordet blott och bart f&ouml;rst&aring;s som "riktning",
+      m&aring;ste otvivelaktigt allting i v&auml;rlden ha; men om det talas inte i
+      konstn&auml;rlig mening.</p>
+
+      <p>Nej, visst inte. N&auml;r reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
+      f&ouml;rekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, om
+      det v&auml;l g&ouml;rs av n&aring;gon bland dem, men reflexionerna &auml;r av den
+      art till inneh&aring;ll och ton, att de inte kan tillh&ouml;ra den persons
+      karakt&auml;r, som yttrar dem; eller, om de &auml;ven ing&aring;r i individens
+      karakt&auml;r, men inte &auml;r fullt motiverade av situationen och
+      tillf&auml;llet, d&aring; de yttras (det vill s&auml;ga, att individen inte har
+      n&aring;gon anledning eller sk&auml;l att d&aring; yttra dem); i alla dessa fall
+      har l&auml;rdomarna, s&aring; goda de i och f&ouml;r sig m&aring; vara, dock blivit
+      oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i d&aring;lig mening kallar
+      <i>tendensv&auml;sende</i> . De st&aring;r d&auml;r d&aring; endast, s&aring;som
+      man uttrycker sig, f&ouml;r f&ouml;rfattarens eller, kanske r&auml;ttare sagt,
+      f&ouml;r l&auml;rosatsernas r&auml;kning s&aring;som s&aring;dana; vilket inte
+      &auml;r p&aring; sin plats, emedan dylikt tillh&ouml;r vetenskapen, men inte
+      konsten. De nyssn&auml;mnda fallen intr&auml;ffar inte i "Det g&aring;r an"; ty de
+      d&auml;ri f&ouml;rekommande maximerna uttalas av en bland styckets handlande
+      personer, Sara; de &ouml;verensst&auml;mmer fullt med hennes karakt&auml;r, och har
+      helt och h&aring;llet sitt motiv i situationen eller h&auml;ndelsen; hon har,
+      n&auml;mligen, fullkomlig anledning och sk&auml;l att yttra dem d&aring; hon
+      g&ouml;r det. L&auml;rdomarna ligger s&aring;ledes inte utanf&ouml;r stycket,
+      &auml;r inte inskjutna d&auml;ri, utg&ouml;r inte parasittillsatser. De visar sig,
+      tv&auml;rtom, vara styckets konstn&auml;rliga tillh&ouml;righeter, och st&aring;r
+      d&auml;r inte f&ouml;r ber&auml;ttarens eller l&auml;rdomarnas egen r&auml;kning,
+      utan s&aring;som ingredienser av skildringen, n&auml;mligen h&auml;r av den i
+      stycket upptr&auml;dande och handlande personens sj&auml;lstillst&aring;nd eller
+      s&auml;tt att t&auml;nka. D&auml;rmed f&ouml;rnekas f&ouml;r ingen del, att inte
+      maximer och tankar i ett stycke tillika kan sammanfalla med ber&auml;ttarens egna,
+      eller h&aring;lla gott st&aring;nd &auml;ven p&aring; vetenskapens omr&aring;de
+      (det vore alltf&ouml;r besynnerligt om inte n&aring;gon g&aring;ng en eller annan
+      av ett styckes personer ocks&aring; skulle kunna komma att i n&aring;got t&auml;nka
+      lika med ber&auml;ttaren sj&auml;lv; eller om de alla skulle vara s&aring;
+      narraktiga, att inget av vad de s&auml;ger kunde sl&aring; in med vetenskapens
+      fordringar och med &auml;kta sanning); men saken &auml;r allenast den, att
+      l&auml;rosatser och reflexioner, som f&ouml;rekommer i ett <i>artistiskt stycke</i>
+      , d&auml;r inte &auml;r till f&ouml;r sj&auml;lva l&auml;rdomarna eller det i dem
+      inneh&aring;llna sannas skull, utan f&ouml;r personskildringen och
+      h&auml;ndelsem&aring;lningen. D&auml;remot i en avhandling, det &auml;r: i ett
+      <i>vetenskapligt stycke</i> , st&aring;r allt det reflexiva och
+      l&auml;rom&auml;ssiga just f&ouml;r sin egen r&auml;kning, ty h&auml;r utg&ouml;r
+      satsframst&auml;llning och systemskildring saken.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag begriper nog, inf&ouml;ll herr Hugo, att detta m&aring;ste
+      utg&ouml;ra en av huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den
+      f&ouml;rra inte kan ha tendensv&auml;sende i sig. Tendens i god eller enkel mening
+      (blott s&aring;som "riktning") m&aring;ste naturligtvis alla, &auml;ven artistiska,
+      stycken &auml;ga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig
+      med trojanerna &auml;nda till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
+      hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium; Gerusalemme
+      Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems intagande; Henriaden ... men
+      vad n&auml;mner jag? Allt s&aring;dant menar ingen m&auml;nniska, som talar om
+      tendensm&auml;ssighet i ett konstverk, ty det ang&aring;r r&auml;tt och sl&auml;tt
+      blott den omst&auml;ndigheten att verket har n&aring;gonting till "&auml;mne",
+      vilket m&aring;ste vara b&aring;de oskyldigt och oundg&auml;ngligt.</p>
+
+      <p>Tendensv&auml;sende, s&aring; fort detta &auml;r n&aring;got man talar om
+      s&aring;som en s&auml;rskild egenskap, m&aring;ste s&aring;ledes, fortfor den
+      andre, alltid i ett konststycke innefatta fel, vara en parasitisk utv&auml;xt.
+      N&auml;r man h&ouml;r folk ber&ouml;mma romaner, dramer eller lyriska pj&auml;ser
+      f&ouml;r s&aring;dant, kommer det endast av missf&ouml;rst&aring;nd eller grumligt
+      begrepp om saken.</p>
+
+      <p>&mdash;Men herr statsr&aring;d! ... inf&ouml;ll hovmarskalken och lutade
+      sm&aring;tt sorgligt p&aring; sitt vackra huvud ... f&ouml;rnekas kan dock inte,
+      att poetiska eller, s&aring;som vi s&auml;ger h&auml;r, artistiska stycken
+      &auml;ven kan vara ganska l&auml;rorika. K&auml;nner man inte en innerlig
+      sj&auml;lens gl&auml;dje n&auml;r s&aring; intr&auml;ffar?</p>
+
+      <p>Utan tvivel.</p>
+
+      <p>&mdash;Kan man inte f&auml;gnas &aring;t goda maximer, ur vilken mun och i vad
+      form som helst de l&aring;ter h&ouml;ra sig?</p>
+
+      <p>Gudbevars.</p>
+
+      <p>&mdash;Ut&ouml;var inte ber&auml;ttelser och poesi &ouml;ver huvud en stor makt
+      p&aring; allm&auml;nheten? Romanlitteraturen, d&auml;r den g&aring;r i tidevarvets
+      bana, i de nya id&eacute;ernas ande och till fram&aring;tskridandets tj&auml;nst,
+      f&ouml;rbereder till en stor del k&auml;nslorna och t&auml;nkes&auml;tten hos det
+      uppv&auml;xande sl&auml;ktet. Detta befinner sig, genom n&aring;got som skulle
+      kunna kallas opinionernas str&ouml;ms&auml;ttning, innan man vet ordet av p&aring;
+      en helt annan plats inom civilisationen, &auml;n man v&auml;ntat och f&auml;dren
+      f&ouml;rest&auml;llt sig. Det &auml;r till och med inte s&auml;llan fallet, att
+      l&auml;sningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare, medf&ouml;rt
+      undransv&auml;rda f&ouml;r&auml;ndringar hos sj&auml;lva de gamla: m&aring;nga av
+      dessa k&auml;nner en m&auml;ngd av sina f&ouml;rdomar och &auml;ldre
+      f&ouml;rest&auml;llningss&auml;tt ramla &ouml;ver&auml;nda: de h&auml;nrycks och
+      blir unga f&ouml;r andra g&aring;ngen, s&aring;som det har h&auml;nt mig
+      sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Onekligen.</p>
+
+      <p>&mdash;Om vilken skillnad talar vi d&aring;, herr statsr&aring;d? Goda
+      l&auml;rdomar &auml;r ju alltid goda l&auml;rdomar?</p>
+
+      <p>De &auml;r s&aring;, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara
+      l&auml;rorika, antingen de st&aring;r i konststycken eller i vetenskapsstycken;
+      skillnaden ligger blott i att de i f&ouml;rra fallet utg&ouml;r en del av person-
+      och h&auml;ndelseteckningen, men i det senare ing&aring;r i teckningen av ett
+      tankesystem.</p>
+
+      <p>&mdash;Hm. Jag begriper.</p>
+
+      <p>D&auml;ri bestod deras olikhet. Men lika &auml;r de i, att i b&auml;gge fallen
+      kunna verka m&auml;ktigt och l&auml;rorikt.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, &auml;n tendensromanen?</p>
+
+      <p>Den kan visserligen ocks&aring; verka n&aring;got, det f&ouml;rst&aring;s; men
+      liksom den &auml;r s&auml;mre till sitt slag, emedan den varken utg&ouml;r ren
+      konst eller ren vetenskap, s&aring; &auml;r den &auml;ven till makten vida mindre.
+      F&ouml;r tillf&auml;llet kan visserligen en med talang skriven tendensroman
+      g&ouml;ra intryck; och den lever stort f&ouml;r stunden. Ett &auml;kta artistiskt
+      stycke har dock egenskapen att aldrig d&ouml;.</p>
+
+      <p>&mdash;I sanning, min herre ...</p>
+
+      <p>Men den livlige studenten l&auml;t inte hindra sig fr&aring;n sin utveckling,
+      vari han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig. Vanligen, sade
+      han, tror man att det blott &auml;r tendensromanen man har att tacka f&ouml;r det
+      slags inflytelse p&aring; samh&auml;llets opinioner och den ombildning, varom
+      h&auml;r talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en hop instr&ouml;dda
+      satser, l&auml;ror och maximer, vilka l&auml;saren s&aring;lunda bekommer till sin
+      undervisning och handledning. H&auml;ri d&ouml;ljer sig likv&auml;l ett stort
+      misstag. Romanen betyder vida mer, d&aring; den &auml;r &auml;kta artistisk, det
+      vill s&auml;ga, d&aring; den &auml;r fri fr&aring;n alla utv&auml;xter och
+      parasitskott av reflexioner, n&auml;mligen s&aring;dana, som inte h&ouml;r till
+      konstverket sj&auml;lvt, utan st&aring;r insatta d&auml;r s&aring;som
+      f&ouml;rfattarens s&auml;rskilda tankar f&ouml;r egen r&auml;kning; varj&auml;mte
+      personerna och handlingarna sj&auml;lva endast f&ouml;rekommer som en art
+      spr&aring;kr&ouml;r &aring;t f&ouml;rfattaren, ett slags mannek&auml;nger,
+      uppst&auml;llda i diverse positioner f&ouml;r att h&auml;rigenom inpr&auml;gla den
+      och den vissa sanningen hos l&auml;saren. Dylikt &auml;r p&aring; konstens
+      omr&aring;de fr&auml;mmande och f&ouml;rfelat, oaktat man villigt m&aring;
+      erk&auml;nna v&auml;lmeningen och allt det instruktiva, som h&auml;rmed avses.
+      Tendensv&auml;sendets ofog best&aring;r i att vilja predika med konstens mun. Skall
+      man d&aring; inte f&aring; inh&auml;mta n&aring;gra l&auml;rdomar av ett arbete,
+      d&auml;rf&ouml;r att det &auml;r ett konstverk? fr&aring;gas; och varf&ouml;r
+      f&aring;r inte ocks&aring; ett s&aring;dant vara instruktivt? Svaret &auml;r, att
+      man utan tvivel d&auml;rav skall l&auml;ra sig ... och l&auml;ra sig mycket! Men
+      inte p&aring; ett s&auml;tt l&aring;nat fr&aring;n vetenskapen, och endast
+      <i>d&auml;r</i> gott. L&auml;rdomarna blir f&ouml;rvirrade och ofta falska,
+      d&aring; satserna, varmed de l&aring;ter h&ouml;ra sig, obeh&ouml;rigt inblandas i
+      en konstproduktion, i st&auml;llet f&ouml;r att i sann logikalisk form bibringas,
+      vilket sker n&auml;r vetenskapen sj&auml;lv, som s&aring;dan, i och ur ett system
+      f&ouml;redrar l&auml;rosatserna. Men ... fr&aring;gas ytterligare ... p&aring; vad
+      s&auml;tt kan d&aring; konsten, ren och riktigt, vara instruktiv? P&aring; samma
+      s&auml;tt ... svaras ... som h&auml;ndelser och personliga karakt&auml;rer ute i
+      den verkliga v&auml;rlden kan vara ganska l&auml;rorika att betrakta, h&ouml;ra och
+      inh&auml;mta, utan n&aring;gra dem &aring;satta papperslappar, med p&aring;skrivna
+      slutsatser, omd&ouml;men, sensmoraler, maximer, reflexioner. Och ... f&ouml;r att
+      g&aring; &auml;nnu ett steg ... m&aring;nne inte alla dessa personer, av k&ouml;tt
+      och blod, m&aring;nne inte alla dessa betraktade h&auml;ndelser g&ouml;r ett
+      s&aring; mycket djupare intryck just d&auml;rf&ouml;r att dylika parasitlappar inte
+      sitter f&auml;stade p&aring; dem? M&aring;nne de inte &auml;r inneh&aring;llsrika
+      och instruktiva? Utan tvivel! S&aring;, men inte annorlunda, kan och b&ouml;r
+      &auml;ven ett konstverk vara undervisande, n&auml;r det &auml;r &auml;kta och
+      riktigt. S&aring; snart det &auml;r fr&aring;ga om reflexionens sanning i och
+      f&ouml;r sig, s&aring; st&aring;r saken p&aring; vetenskapens omr&aring;de; och
+      sk&auml;let, varf&ouml;r det &auml;r s&aring; angel&auml;get att inte sammanblanda
+      vetenskapens med konstens framst&auml;llningar, ligger just d&auml;ri, att satsens
+      sanning, f&ouml;r att utfinnas, m&aring;ste ses och pr&ouml;vas i sitt sammanhang
+      med systemet i &ouml;vrigt, vilket inte kan ske utan inom vetenskapen sj&auml;lv.
+      P&aring; denna stora och till sina f&ouml;ljder b&aring;de f&ouml;r konst och
+      vetenskap viktiga &aring;tskillnad syns f&ouml;rfattarna i allm&auml;nhet inte
+      g&ouml;ra tillb&ouml;rligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid
+      bildande av sina poemer, dramer, romaner osv, inte en g&aring;ng alltid
+      f&ouml;rst&aring;tt eller vetat av den; och d&auml;rav h&auml;nder, att deras
+      personer inte s&auml;llan saknar k&ouml;tt och blod (inte &auml;r individer, utan
+      blott <i>typer</i> ... loci communes-m&auml;nniskor), och att deras h&auml;ndelser
+      inte heller har r&auml;tt liv; en&auml;r b&auml;ggedera endast framst&aring;r som
+      dimbilder, som bleka skuggor av reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat
+      land, n&auml;mligen vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi
+      (vare sig i romanv&auml;g, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget,
+      att inte l&auml;mna nog uppm&auml;rksamhet &aring;t den h&auml;r omtalade
+      &aring;tskillnaden. F&ouml;rfattaren eller f&ouml;rfattarinnan vill
+      n&ouml;dv&auml;ndigt instruera. F&ouml;rtr&auml;ffligt! Men varf&ouml;r skriver
+      d&aring; inte han eller hon en avhandling i &auml;mnet? D&aring; vore saken
+      p&aring; sin r&auml;tta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar l&auml;sas av
+      ingen, men romaner av m&aring;nga; och d&aring; vi g&auml;rna vill tj&auml;na
+      allm&auml;nheten med undervisning, s&aring; v&auml;ljer vi helst den
+      framst&auml;llningsform, som mest sl&aring;r an och b&auml;st g&aring;r i folk.
+      Detta inneb&auml;r ett nytt misstag. Goda avhandlingar l&auml;ser man mycket hellre
+      och mera, &auml;n d&aring;liga romaner; och, vad f&ouml;rn&auml;mst &auml;r, man
+      har vida mera andligt gagn av dem.</p>
+
+      <p>&mdash;Gott, sade herr Hugo, s&aring;g sig omkring med en fryntlig blick och
+      steg upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och f&ouml;rklarade
+      aftonen avslutad.</p>
+
+      <p>Sedan han kysst sin syster och sina barn, &auml;mnade han avl&auml;gsna sig ur
+      salongen och sl&aring; n&aring;gra slag i tr&auml;dg&aring;rden innan han
+      tr&auml;dde till s&auml;ngs. Men d&aring; fick han vid sj&auml;lva d&ouml;rren
+      &ouml;ga p&aring; Richard Furumo.</p>
+
+      <p>&mdash;H&ouml;r! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i
+      kv&auml;ll. Du skall ha tack f&ouml;r vad du ber&auml;ttat i dag. Men nu ber jag
+      dig, att n&auml;sta g&aring;ng vi r&aring;kas till skaldeafton l&aring;ta oss
+      f&aring; del av &auml;nnu ett annat f&ouml;rutbekant stycke, varav jag sj&auml;lv
+      hittills ocks&aring; endast k&auml;nner n&aring;gra fragment genom ett och annat
+      namn i v&aring;ra Songes; och som jag &ouml;nskar b&aring;de h&ouml;ra och &auml;ga
+      fullst&auml;ndigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit avslutat, skall du
+      &aring;ter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, Silkesharar och
+      s&aring;dant, varefter jag ... det bek&auml;nner jag ... k&auml;nner den
+      st&ouml;rsta l&auml;ngtan.</p>
+
+      <p>Vad &ouml;nskar min herre d&aring; nu f&ouml;r ett stycke f&ouml;rut?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag &auml;r inte r&auml;tt s&auml;ker p&aring; namnet, svarade herr Hugo,
+      men jag har h&ouml;rt d&auml;rom i vad jag tror den d&auml;r "Sansade kritiken"
+      kallade de D&ouml;das sagor?</p>
+
+      <p>Aha, inf&ouml;ll Richard. Det &auml;r fr&aring;gan om <i>Murnis</i>
+      -b&ouml;ckerna?</p>
+
+      <p>&mdash;Ganska m&ouml;jligt att de heter s&aring;.</p>
+
+      <p>&Auml;mnet d&auml;r, fortfor den andre, r&ouml;r till en del de antika gallerna;
+      men f&ouml;r det mesta sker h&auml;ndelserna i andev&auml;rlden.</p>
+
+      <p>&mdash;I andev&auml;rlden? Ja just. Jag har f&ouml;rnummit, redan i Songes, att
+      s&aring; skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andev&auml;rlden,
+      mina barn!</p>
+
+      <p>Farv&auml;l, farv&auml;l tills vi r&aring;kas!</p>
+      <br />
+
+
+      <p>SLUT</p>
+    </div>
+
+  <div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14670 ***</div>
+</body>
+</html>
+
+
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..4208b21
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #14670 (https://www.gutenberg.org/ebooks/14670)
diff --git a/old/14670-8.txt b/old/14670-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..a770f9f
--- /dev/null
+++ b/old/14670-8.txt
@@ -0,0 +1,4594 @@
+The Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Det går an
+
+Author: Carl Jonas Love Almqvist
+
+Release Date: January 11, 2005 [EBook #14670]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN ***
+
+
+
+
+Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+
+
+CARL JONAS LOVE ALMQVIST
+
+_Det går an_
+
+
+
+
+Första kapitlet
+
+  _Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
+  Lantflicka inte, bondflicka alls inte
+  --men inte heller riktigt
+  av bättre klass_
+
+
+En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi
+Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan
+Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till
+Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
+över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
+och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"
+
+De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och
+gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut.
+Efter några minuter var den långt borta på vattnet.
+
+"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande
+skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på
+Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav
+tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
+tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja,
+sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.
+
+Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de
+resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung
+passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja
+ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit
+skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne
+angeläget resesällskap.
+
+Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som
+köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad
+som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre"
+resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med
+ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra
+yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu
+inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst
+egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är
+vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick
+ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön,
+än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag.
+Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig
+med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga
+ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl
+uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes
+knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan
+de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina
+barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan
+våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den
+naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa
+läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man
+ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man
+äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu
+lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott
+tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha
+anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen,
+så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga
+omständigheter under resan.
+
+Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och
+ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det
+stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster;
+åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes
+namn.
+
+Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik
+mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker
+underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av
+penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter
+att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock
+med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
+dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans
+tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
+väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät
+sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att
+inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en
+kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
+
+Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som
+skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid
+avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
+en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu
+med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades
+alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
+fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?
+
+Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började
+allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde,
+och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
+förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är
+mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara
+hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp
+hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger
+flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att
+hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
+schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med
+de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon
+som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan
+moster.
+
+Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla
+uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller
+sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin
+mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt
+sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit
+under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i
+nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade
+sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten.
+Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
+Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara
+Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt
+omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig
+därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan
+medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan
+avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.
+
+Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det
+är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och
+hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär
+frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
+Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en
+småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis,
+ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
+märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
+heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för?
+vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt
+se--tag hit en biffstek!
+
+Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
+tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann,
+för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte
+soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller.
+Låt mig se--djävulen--tag hit porter!
+
+Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar,
+spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm!
+tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har
+lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
+om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut,
+litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
+Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
+Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka"
+krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets
+förstäv.
+
+Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående
+framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt
+huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
+Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
+vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
+att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade.
+Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg
+henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen
+fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
+sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten
+börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett
+silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken,
+couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
+Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm
+röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten
+skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta
+jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så
+går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!
+
+Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
+och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån
+henne, än att huvudet höjdes framåt litet.
+
+Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han
+hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den
+stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
+utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan
+höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg
+litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den
+ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det
+inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som
+behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.
+
+Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen,
+som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att
+hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte
+han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till
+relingen och släppte ringen i sjön.
+
+Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det
+vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker!
+varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill
+vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och
+varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock,
+Albert!
+
+Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra
+tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid
+spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett
+slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket,
+ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg
+på maskineriets rörelse.
+
+--Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min
+ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
+
+Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett
+knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
+genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade
+hon.
+
+--Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.
+
+Min tog en stor abborre.
+
+--När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren,
+som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att
+ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på
+orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig
+tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.
+
+--Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför
+tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte,
+att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig
+mamsell mera!
+
+Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också
+tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert,
+drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.
+
+Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick
+förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och
+fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet.
+Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.
+
+Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den
+lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i
+sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på
+däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste
+blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt.
+Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den
+obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin
+koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta
+jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns
+fot--men--
+
+En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.
+
+Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
+förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det
+mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert!
+tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
+fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell.
+Rackartyg!
+
+Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller
+halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt
+mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås
+med salt kött på! och det genast!
+
+Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.
+
+--Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt
+bröd?
+
+Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
+knäckebrödssmörgåsar vid skänken.
+
+--Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.
+
+Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt
+franskt bröd[1].
+
+--Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har
+man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.
+
+Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva
+smörgåsen.
+
+--Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det,
+och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på
+utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort
+alltihop, jag är inte hungrig.
+
+Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta
+tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade
+smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.
+
+Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare.
+Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men
+skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på
+kyrkoherden i Ulricehamn.
+
+--Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
+tvivel på nedresa?
+
+Ja ja men.
+
+--Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig,
+utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
+betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.
+
+Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
+skall till Ulricehamn.
+
+--Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat
+på brickan).
+
+Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där,
+anmärkte kyrkoherden.
+
+--Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).
+
+Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
+
+--Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas,
+herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?
+
+Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito
+portvin! eller porter!
+
+Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra
+företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och
+gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i
+Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.
+
+Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck
+igen, med muntert sinne.
+
+När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han
+att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för
+segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar
+Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare,
+upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under
+kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin
+höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen
+anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig
+själv: detta är Strängnäs.
+
+FOTNOT:
+
+[1] Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på
+en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminns om att göra
+den av franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyva det, utgör
+ett talande bevis på beskedligheten hos restauratörer och -triser, att
+låta okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få
+försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må
+då var och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom
+här!
+
+
+
+
+Andra kapitlet
+
+  _Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
+  riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
+  stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
+  självständiga delen av bondeståndet._
+
+
+Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en
+plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
+flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre
+och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts
+väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver
+försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte
+stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp
+till staden med livet.
+
+Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han
+nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett
+litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden
+med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt
+undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud
+varje titel.
+
+--Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går
+i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och
+ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det
+är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
+ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
+efter en så lång fasta?
+
+Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över
+landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu
+stod de i Strängnäs.
+
+Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade
+glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!
+
+--När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte
+sergeanten.
+
+Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är
+ändå vackrare.
+
+Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan
+höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna
+Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan
+anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala
+gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten
+syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man
+finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka
+fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga
+in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
+riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
+borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
+självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara:
+nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man
+tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare,
+fiskare.
+
+Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön
+uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt
+som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap
+biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med
+sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De
+hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop
+om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga
+Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
+sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa,
+som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick
+de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som
+tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt
+de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
+att Lidköping var ännu vackrare.
+
+De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen,
+vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var
+således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
+till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför
+disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det
+där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns?
+
+Hallon och grädde.
+
+--Något stadigare?
+
+Stekta morkullor--färsk lax--
+
+--Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han
+förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor
+att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin!
+
+När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens
+skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara
+Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
+mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna
+(sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med
+kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande
+bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
+blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt
+sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet
+breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda
+med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
+fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om
+blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
+tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden,
+mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i
+sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om
+händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
+ganska smal och snarare litet långväxt.
+
+Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av
+en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan
+händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för
+att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för
+sin del på samma sätt.
+
+Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant
+dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat
+päronträd--kan det vara apel?
+
+Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte
+ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och
+utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu
+avlagt; bör vara mahognyram.
+
+Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring
+spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över
+sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och
+lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så,
+att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt
+nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan
+bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?
+
+Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
+nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på
+bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.
+
+Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
+
+--Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och
+sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
+
+Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var
+stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på
+resan!
+
+Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade
+med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
+
+--Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är
+hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
+sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par
+exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi
+äter åtminstone eller--
+
+Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång,
+saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
+
+Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans
+bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
+förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte
+ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig,
+visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes
+inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
+åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes
+oändligen hemmastadd.
+
+Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig
+överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara,
+litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?
+
+Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras--
+
+Han gick ut och beställde mera hallon.
+
+I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.
+
+Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen
+återbud.
+
+--Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
+stranden.
+
+Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte
+schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
+
+--Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv
+förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen
+kostat.
+
+--En rdr 24 sk.
+
+Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling
+för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt
+uppasserskan, som burit in.
+
+Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna
+slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade
+någotdera slaget.
+
+Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han
+som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var
+redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna
+av förargelse och gick ut efter.
+
+Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför
+trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att
+sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.
+
+Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt
+med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en
+sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!
+
+--Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han
+inom sig med grämelse.
+
+Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt
+folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?
+
+--Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se
+de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att
+spatsera under.
+
+Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.
+
+Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna,
+vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och,
+rätt som det var, yttrade hon:
+
+--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har
+för något till förnamn?
+
+Albert, svarade sergeanten.
+
+--Alber--låt mig se?--ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan,
+eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag
+stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe;
+blank i ögonen som emalj.
+
+Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig
+sergeanten att fråga.
+
+--Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den
+bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig
+på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig
+omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked
+från Strängnäs.
+
+FOTNOT:
+
+[2] Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten.
+
+
+
+
+Tredje kapitlet
+
+  _Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!_
+
+
+Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin
+bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde
+ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades
+det--Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där
+framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra.
+
+Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt
+upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket--herrarna,
+fruarna och barnen--hade gått ned i salongen. Några par satt väl på
+akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles
+sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem.
+Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de
+ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade
+jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat
+segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck.
+Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig
+sergeanten.
+
+Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som
+stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten
+fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner,
+satte sig bredvid henne och bjöd.
+
+Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.
+
+--Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet
+uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja
+betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...
+
+Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en
+kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt
+räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och
+började låta sig väl smaka.
+
+--Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde
+han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han
+besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles
+rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny
+och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan
+sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och
+du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...
+
+Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur
+pass nära släkt jag är med min moster.
+
+--Javisst, men ...
+
+Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla;
+hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på
+Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om
+det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där
+tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall
+du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min
+sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge
+varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för
+att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig;
+men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min
+egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när
+man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa
+någon resande ändå på vägen, som--ät själv, Albe! inte äter jag ensam
+upp alla de här.
+
+--Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till
+Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?
+
+Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att
+falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.
+
+Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste
+helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste
+modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också
+rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt:
+Diamanter?
+
+--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
+duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går
+flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha
+diamant!
+
+Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd,
+hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars
+visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon
+ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte
+att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi
+har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med
+oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling
+bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och
+höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya
+modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm
+skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig
+inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla
+kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var
+odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte
+var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en
+assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest
+lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både
+till--ja--och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa,
+som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig
+förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de
+enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av
+oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det
+modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter
+fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...
+
+Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?
+
+--Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara?
+
+Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?
+
+--Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.
+
+--Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter
+som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så
+jag kan säga att det är jag, som ensam står före.
+
+Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag
+törs fråga?
+
+--Tjugofyra år och litet till.
+
+Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder--denna
+hy ...
+
+--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att
+fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är,
+såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder
+uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre,
+att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga?
+
+Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.
+
+--Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken
+ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.
+
+Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu
+passerat och kommer kanske aldrig så vida.
+
+--Vad ... vad är du då för en?
+
+Blott underofficer.
+
+--Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga
+karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till
+mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där
+också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener,
+majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må
+illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn
+några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont,
+och som inte drack för nöjet.
+
+Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl
+bara rest dit att njuta av den sköna naturen?
+
+--Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste
+färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit
+efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
+utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på
+den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så
+förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det
+nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte.
+Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och
+hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana
+som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och
+sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i
+källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som
+jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar
+med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara
+underofficer, och är blott en så ung människa?
+
+I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som
+... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.
+
+--Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer,
+löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än
+talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med
+jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.
+
+Paus.
+
+Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns
+talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han
+alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran
+genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han
+visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till
+det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin
+sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de
+svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att
+det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i
+smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande
+utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes
+stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade
+de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt
+glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten
+tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas
+en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun?
+
+Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade
+hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på?
+
+Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om
+ingen människa nånsin kysst den där munnen?
+
+Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort
+över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta
+koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller
+någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting
+av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert.
+Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å!
+det går an!
+
+Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken
+till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig
+mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar
+till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är
+ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag
+vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och
+dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag,
+jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke
+skulle kunna ristas i ett sådant.
+
+Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon
+frågade detta med ett genomträngande ögonkast.
+
+--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa
+egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.
+
+Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi
+ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser,
+du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och
+skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.
+
+Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de
+inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.
+
+Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut
+skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att
+addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju
+till Fellingsbro?
+
+Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han
+nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så
+strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak
+... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock
+tillika så intagande.
+
+--Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen
+med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit
+redan då hon skalade apelsinen.
+
+Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till
+Glanshammar, sade han.
+
+--Så Vretstorp?
+
+Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.
+
+--Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi
+hemma.
+
+Vad, är du hemma i Hova?
+
+--Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken
+vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla
+fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.
+
+Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan.
+Är det där Lidköpingsarbete? sade han.
+
+Vad för slag?
+
+--Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...
+
+Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i
+Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder,
+grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även
+handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster
+från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras
+fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och
+blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är
+kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal,
+där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något
+för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen;
+vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra
+dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ...
+där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om
+jag minns; och 24 rutor i var luft!
+
+--Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?
+
+När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för
+mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.
+
+--Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg
+så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg.
+Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon
+är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?
+
+Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet.
+Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte
+mycket bra, Albert.
+
+--Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det
+då med din verkstad?
+
+Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av
+magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.
+
+--Så?
+
+Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare
+Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon
+obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut
+nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom,
+såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
+luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.
+
+--Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag,
+skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och
+fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte
+stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag
+inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader;
+det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen
+kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda
+krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner
+... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men
+proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och
+olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du
+förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag
+utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet;
+och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan
+upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare;
+ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med,
+bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit
+mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare.
+
+Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...
+
+--Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare,
+då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda
+mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är
+ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng
+... hur var det ... ja ...
+
+Strängnäs.
+
+--Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever
+nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren,
+att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset
+räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och
+nere på botten bor jag själv.
+
+Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte
+sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod
+... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd
+under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med
+underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är
+rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja,
+jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små
+speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till
+kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter,
+näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger
+under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot
+folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till
+fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag
+slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
+kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god
+handel och ett glatt liv!
+
+Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du
+då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den
+härliga lantluften?
+
+--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om
+sommaren, när det är klart eljest.
+
+Tru ... vad är de för slag?
+
+--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på
+Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så
+hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så
+ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och
+andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till
+med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns
+inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när
+jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara
+jag tittar ut som åt stadsbron till.
+
+Och när du blir gammal, vackra Sara?
+
+--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med
+varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla
+handelsbod.
+
+Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och
+säljer, inföll han.
+
+--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet
+bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag
+det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i
+boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan
+lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en
+kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk
+hennes ansikte och uppsynen mörknade).
+
+Nåväl, min Gud! vad menar du?
+
+--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter
+upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga
+samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer
+oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med
+lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i
+halsgropen ...
+
+Jag förstår dig inte.
+
+--Så? Hm.
+
+För Guds skull berätta vad du menar!
+
+--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en
+Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår
+for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som
+går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter.
+Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men
+när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
+broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull
+vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du
+blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone
+_den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag,
+stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och
+kastade den långt bort i Lidaån.
+
+Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid
+ångbåtsrelingen.
+
+Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.
+
+--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde
+sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo
+gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte
+otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med
+en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som
+ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli
+allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna
+plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år
+ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut
+osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.)
+Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se
+i psalmboken ... och på sistone ... ack ...
+
+Hämta dig!
+
+--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss!
+av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.
+
+Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den
+och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa
+planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett
+förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han
+tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att
+illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt
+ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid
+sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt
+fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?
+
+Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig
+förutan.
+
+--Men du läser ändock stundom i Skriften?
+
+I Bibeln? Ja.
+
+--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det
+låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall
+detta bud inte uppfyllas?
+
+Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där
+Gudsbudet innehåller ju ...
+
+--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...
+
+Men inte innehåller det
+budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i
+världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som
+helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser.
+Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en
+hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och
+kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur
+vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att
+umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...
+
+I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och
+kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre
+än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom
+att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för
+vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag,
+Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar
+friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i
+rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut
+inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre
+värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och
+det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och
+lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går
+med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan
+löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller,
+såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda
+skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden
+man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg
+sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid
+undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde
+annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka
+hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan
+störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en
+skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin
+seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel
+oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen
+måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med
+kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den
+enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan
+man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det
+sällan eller aldrig inträffar.
+
+Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av
+rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal
+rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska
+natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till
+stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere
+under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur
+middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare
+föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på
+skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen
+måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären
+sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt,
+eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur
+gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att
+herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även
+förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få
+åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en
+bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det
+verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång
+förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för
+mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten,
+som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har
+bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon
+djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en
+godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte
+för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet,
+som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp
+ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför
+buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få
+sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så
+väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville
+ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon,
+vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig
+salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste
+ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt
+eller adyter i allmänhet.
+
+Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till,
+påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten
+Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade
+småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i
+tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken,
+med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att,
+sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten
+själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut
+anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat
+skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter
+nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp
+och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man
+behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i
+själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var
+och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han
+var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för
+ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte
+han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp
+ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste
+vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr
+igen.
+
+
+
+
+Fjärde kapitlet
+
+  _Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
+  mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
+  ihop dina anspråk_
+
+
+Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på
+fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett
+tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på,
+klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om,
+Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den
+där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den!
+jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men
+vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är
+uppe, och min kappsäck blott och bar.
+
+Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så
+öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars
+kunde han lättast vaktas på det sättet.
+
+--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.
+
+Har du fullt med diamanter däri?
+
+--Å då!
+
+Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och
+gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.
+
+Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget
+hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon
+satt avsides på däck.
+
+--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade
+ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren.
+Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag
+mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett
+hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min
+givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har
+mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt
+som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och
+åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan!
+langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon
+hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet
+närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy
+tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte
+bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den.
+Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det
+övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än
+tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat
+och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par
+exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade
+benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle
+understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv,
+och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken
+... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i
+sjön: det här går över tålamodet.
+
+Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
+cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville
+inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig
+därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld,
+Albe?
+
+Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga
+trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd
+ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig
+på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.
+
+Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte
+avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte
+cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade
+spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades;
+och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck
+av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök
+... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och
+blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i
+ansiktet på Sara.
+
+--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av
+fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.
+
+Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och
+betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in
+på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och
+såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
+Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i
+ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en
+till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om
+det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller
+hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag
+skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att
+hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som
+någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på
+så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes
+minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh!
+Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där;
+och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är
+besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när
+man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod
+klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.
+
+Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
+pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt;
+det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv.
+Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä!
+stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där
+själv. Säg till att klyvarn tas in!
+
+--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten,
+och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att
+åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.
+
+Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför
+Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär
+och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små
+landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga
+Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha
+för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om
+kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och
+Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte
+ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid,
+lyckligt för Yngve Frey.
+
+Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på
+ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex
+fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck
+av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran,
+likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott!
+återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta,
+åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga
+sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller,
+sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi
+passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen
+till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket
+resande ihop.
+
+--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går
+positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan
+ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
+
+--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.
+
+På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.
+
+--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med
+de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om
+betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl
+vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt
+skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.
+
+--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron,
+med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas
+mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte
+min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp
+alla rummen?
+
+Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken.
+Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än
+fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten,
+beställ, beställ!
+
+Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men
+ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk.
+Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får
+ro efter oss sedan.
+
+--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås!
+muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i
+sin rock nedhukade basen.
+
+Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg
+bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra
+sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och
+nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små
+oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.
+
+Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en
+pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig
+själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det
+är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften:
+allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt.
+Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit
+beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar
+i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i
+hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa
+Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så
+pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt
+liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara
+ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när
+han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen
+att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger
+knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos
+honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina
+tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga
+ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr
+är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu
+är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.
+
+Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv
+därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre
+hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.
+
+Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på
+Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på
+skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan
+hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick
+ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg
+stänkta på ångbåtens artiklar.
+
+En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda
+strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och
+flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade
+viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina
+saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas
+punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden
+och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för
+oss.
+
+De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl
+icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra,
+och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att
+själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.
+
+Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören
+verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
+egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till
+samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och
+reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens
+iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka
+persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat
+sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig
+gör med annat än egna tillhörigheter.
+
+Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt
+mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan;
+jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över
+en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som
+befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför
+trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det
+carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.
+
+Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll.
+Den är fin och god.
+
+--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än
+carolina.
+
+Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det
+bredvid stående.
+
+Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den
+högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.
+
+Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som
+hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han
+tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De
+följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet.
+Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte.
+Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära
+huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket
+... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på
+order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå
+och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en
+anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett
+henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han,
+förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita
+kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet;
+och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid
+tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt
+karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:
+Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.
+
+Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.
+
+--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi
+lägga det överst på båren.
+
+Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i
+Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går?
+frågade främsta bäraren.
+
+--Till gästgivargården.
+
+Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor
+karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få
+nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.
+
+--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar
+nog till gästgivargården.
+
+Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom
+efter en stund fram till gästgivargården.
+
+--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.
+
+Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.
+
+--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här
+inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för
+sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt
+... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty
+marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.
+
+Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon
+skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet.
+Var så god; lika mycket vad det kostar.
+
+--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan
+i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som
+okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till
+ortens noblesseri, och därför ser herrn ...
+
+Nej, svarade Annette, finns inte.
+
+--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt
+och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte
+sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som
+här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed
+gården leder till tusentals rum härinne.
+
+Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna.
+Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan
+skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i
+sticket.
+
+Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav
+sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han
+Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till
+den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller
+arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit
+munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt
+överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:
+
+--Gå före, söta fru!
+
+Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert
+och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann
+förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena
+väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given
+anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick
+de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara
+Videbeck väl kunde behöva.
+
+En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och
+Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.
+
+--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de
+många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon,
+steg ut och lämnade dem tillsammans.
+
+Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga
+Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all
+förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller
+tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din
+benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att
+vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma
+ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra
+här, förbli ostörd och sova gott.
+
+Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom
+fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du
+vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du
+skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det
+är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både
+född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som
+om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga
+(ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då
+skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte
+riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd
+med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du
+behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för
+att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för
+alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då
+betyder det minst.
+
+Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som
+ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans
+självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
+
+--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag
+dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för
+länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom
+hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till
+klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt
+alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte
+det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa
+Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte
+ändra dig.
+
+Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika
+gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa
+hästar för morgondagen.
+
+--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är
+det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och
+du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går
+ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere,
+att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.
+
+Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt
+på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!
+
+Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät
+det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det
+en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra
+första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.
+
+Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till
+Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis
+klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar
+till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som
+han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse
+herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande
+gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
+på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det
+var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger
+alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt,
+och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen,
+för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag
+åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands
+stalldräng.
+
+Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först
+många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda
+gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God
+natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det
+märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan
+förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig
+likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara
+tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå
+upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl
+överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag
+skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.
+
+Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln
+varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i
+halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och
+hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
+med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval
+hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men
+rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så
+enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
+veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning
+gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
+uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
+
+Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket
+säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det
+skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad
+betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
+dörrpost ... ett lika mycket.
+
+Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan
+svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta
+samma ynnest!
+
+Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över
+golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
+uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
+ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet
+återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom
+auktionens världskringspridande välde.
+
+Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den,
+tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han
+kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes
+stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring
+honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans
+rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och
+meningslös.
+
+Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess
+mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans
+inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den
+förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så
+glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du;
+så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt,
+efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
+
+--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten:
+hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
+bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
+
+Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova
+oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer,
+suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett
+glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann
+varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon
+är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt
+mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
+ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
+kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant,
+du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger,
+ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga
+ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne,
+var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad
+är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig
+in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar
+sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott
+tjugofem år?
+
+--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
+denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp
+emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några
+stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma.
+Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen
+en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan
+inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer
+likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det
+omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser
+jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig;
+inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i
+värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista
+in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har
+lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas
+icke skäras.
+
+Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller
+han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett
+ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen
+tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant,
+Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare
+vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna
+därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade
+hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.
+
+FOTNOT:
+
+[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med
+litet h?
+
+
+
+
+Femte kapitlet
+
+  _Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,
+  som vi får tacka varann hjärtligt för,
+  menar jag: och som inga pengar kan gälda_
+
+
+Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol:
+även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset
+utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in
+trädde Annette med en kaffebricka.
+
+--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför
+och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att
+vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars
+helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är
+redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse,
+innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu
+smaka och vara klart!
+
+Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram
+till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den
+skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.
+
+Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick
+ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån
+hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande
+morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han
+gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under
+natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt
+kaffe. Han tog och det smakade.
+
+--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.
+
+Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.
+
+Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du
+med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men
+under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om
+detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ...
+eller ...
+
+Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för
+ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så
+... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod
+mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta
+ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar
+säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att
+flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle
+därigenom fått underliga tankar om oss.
+
+Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned
+och se efter, att de spänner för.
+
+Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö
+och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda
+bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört:
+gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.
+
+Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den
+bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter,
+här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är
+bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i
+eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av
+att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha
+hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då
+det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på
+sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så
+lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.
+
+Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet.
+Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren,
+låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig
+från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex
+kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga
+ovanpå nacken till kamfäste.
+
+--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann?
+Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme.
+Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ...
+du har farit bra illa för min skull i natt?
+
+I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor
+tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans
+person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten
+blandning av kvinnlig skämtsamhet.
+
+Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta
+ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste
+henne helt hastigt.
+
+Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se
+över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då
+Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned
+sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:
+
+Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken
+under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan
+addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag
+mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och
+till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7
+rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga
+och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop
+tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty
+jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.
+
+Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte
+heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande
+silverpengarna.
+
+--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du
+reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång,
+att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till
+Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt,
+så säg mig ...
+
+Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det
+skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av
+mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till
+slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha
+likviderat oss emellan sedan ... och ...
+
+Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den
+halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där
+pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om
+varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel;
+och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att
+till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är
+olidligt.
+
+Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet,
+människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?
+
+--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns
+saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå
+i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar
+för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet
+för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så
+fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta
+och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin
+lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte
+därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack,
+mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt
+för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.
+
+Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa,
+mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i
+ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken,
+och den glimmade överjordiskt.
+
+Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de
+där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han
+helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan
+riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat
+rätt, Sara.
+
+Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen
+slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två
+adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa
+fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och
+nalkades dörren.
+
+Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och
+tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med
+det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen,
+under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i
+dagboken.
+
+--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det
+inte behövas.
+
+Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
+
+Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte
+nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.
+
+Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt
+pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan
+ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville
+besvära polisen med att skriva nytt pass.
+
+--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser
+anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr
+sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina
+egna.
+
+Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen
+till Fellingsbro, så är det gjort.
+
+--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.
+
+Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick
+Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
+
+--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om
+jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det
+inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin
+malaga.
+
+Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.
+
+--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är
+från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag
+vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket;
+men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från
+Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes
+släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr
+sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att
+ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...
+
+Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga
+huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom
+tydligt om hans egenskap av underofficer.
+
+Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom
+efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
+
+Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant
+upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.
+
+Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan,
+och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i
+sin tankspriddhet på att köra fast.
+
+--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.
+
+Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl.
+Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av
+ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra
+tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och
+hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen,
+som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt
+ner och håll käften! röt sergeanten.
+
+Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en
+ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen
+teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna
+hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan
+fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert
+månne var riktigt ond?
+
+När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje,
+att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades
+inget svenskt ord.
+
+Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och
+således inte vidare att behandla.
+
+Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av
+mig hatten.
+
+Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han
+väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre
+sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig
+med sin långa oklippta svans på kängorna.
+
+--Det har jag inget emot, han dammar av dem.
+
+Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i
+eftersitsen?
+
+--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som
+det är?
+
+Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte
+oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.
+
+--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga
+gator.
+
+Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill
+tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?
+
+--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas:
+och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste.
+Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett
+par slag över handen.
+
+Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi
+stiger ur.
+
+--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?
+
+Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott
+faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
+dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.
+
+Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
+vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre
+delen av vagnen.
+
+--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på
+huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte
+farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att
+försöka en lur på den.
+
+Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt
+den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och
+sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller
+jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du
+emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.
+
+Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för
+att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter
+fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att
+stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte
+hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till
+marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan
+att stå.
+
+Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du
+rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping
+har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.
+
+--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till
+Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm?
+Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd
+är ganska vacker?
+
+Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?
+
+--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?
+
+Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så
+sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken
+hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag
+har låtit bära upp dem på vinden.
+
+--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit
+längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve
+Hermansons egendom.
+
+Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg,
+är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så
+fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i
+skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det
+gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen
+glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty
+det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka,
+Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja,
+och låtit sätta i åt dem.
+
+Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade
+med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till
+något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till
+hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro
+inte är överdrivet skön.
+
+--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund,
+sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en
+ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.
+
+For upp? sade hon.
+
+--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser?
+Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?
+
+Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den
+utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade
+den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms
+Riddarholme.
+
+--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och
+städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?
+
+Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här
+vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i
+Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan
+betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på
+gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista
+på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i
+Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över
+utantill i går afton, innan jag somnade.
+
+Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil.
+Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går
+afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du
+sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade,
+sade han högt och med en syrlig blick.
+
+Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt.
+Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur
+mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag
+tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.
+
+Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert.
+Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa
+lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till
+drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund,
+vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort
+och ned ur sitsen med dig!
+
+Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt
+och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade
+han.
+
+Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där
+främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är
+nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road
+av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger
+jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över
+vagnen, så sätter vi oss i den.
+
+Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order.
+Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då
+och då åt vissa pikar, som hon begrep.
+
+Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev
+genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin
+hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt
+skaldens uttryck.
+
+I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna
+hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade
+förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt
+landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården
+emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass
+genom sitt staket utmed vägen.
+
+Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt
+upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn
+och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men
+pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte,
+ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände
+sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade
+oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket,
+utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte
+återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben
+ingenting annat än vägen och dem.
+
+
+
+
+Sjätte kapitlet
+
+  _Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,
+  nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...
+  Vad ryser du för, Sara?
+  sade han högt_
+
+
+Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det
+de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden
+yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var
+ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och
+tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften
+blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i
+faggorna att tala.
+
+Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par
+minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!
+
+Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.
+
+Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om
+fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.
+
+Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar,
+skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.
+
+Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade
+upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om
+nätterna, att du drömmer?
+
+--Jojo, vad det händer.
+
+Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan
+du var ett litet barn?
+
+--Jag? jag drömde i Arboga i natt.
+
+Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?
+
+Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de
+såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon
+med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.
+
+Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt,
+men väl förut.
+
+--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en
+drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.
+
+Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även
+då dina bägge händer så här sammanknäppta?
+
+--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå,
+tillade hon tyst och nästan innerligt.
+
+Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå
+vad, och inte att du var på landet heller ...
+
+--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag
+var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde
+krita ...
+
+Pah ...
+
+--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i
+samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig
+därunder.
+
+Och jag malde väl också krita?
+
+Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det,
+liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt,
+hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper,
+Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera
+underofficer, än du verkligen är.
+
+Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han
+gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter.
+Hon drog sin hand tillbaka ur hans.
+
+--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv),
+och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst
+att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar
+sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst
+så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa
+förtret.
+
+Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid
+fortfor hon:
+
+--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper
+jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.
+
+Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på
+väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans
+ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte
+att komma in i hennes egna tankegångar.
+
+En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört
+ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går;
+men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...
+
+--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman
+Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela
+levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där
+frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då?
+och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att
+en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till
+riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.
+
+Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?
+
+--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min
+mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat
+hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag
+säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig
+för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken
+återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och
+slutligen ond och alldeles befängd ... usch!
+
+Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi
+har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?
+
+--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig.
+Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan
+ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är
+onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet
+jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad
+täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit
+till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå,
+att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på
+vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så,
+att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte
+gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och
+det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna
+dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än
+jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag,
+såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet
+mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå
+inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en
+fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina
+vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare,
+så säg så gärna ifrån strax.
+
+Stor och grandios paus.
+
+--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag
+sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella
+saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i
+förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och
+erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i
+hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl
+bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.
+
+Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och
+han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är
+jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden
+inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far
+och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller
+inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare
+eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således
+underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket
+om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att
+berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad
+ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande
+... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara;
+men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för
+det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag
+är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna
+likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan
+längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att
+stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och
+hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag
+därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på
+kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles
+är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i
+världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill.
+Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel
+på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen,
+om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre
+är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har
+ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan
+lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag
+reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till
+Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa
+... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det
+närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med
+vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar
+härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig
+gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre
+sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag
+efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i
+Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag
+likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte
+särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur
+dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när
+det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi
+sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du
+brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du
+skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket
+smak för att vår och sommar plantera blommor ...
+
+--I kruka?
+
+Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk,
+om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför
+inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?
+
+--Vita levkojor?
+
+Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste
+likväl ...
+
+--Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas,
+Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas
+nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre
+inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en
+gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre
+förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har
+levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag
+får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och
+Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig,
+när jag tänker på den färd, jag där skall föra.
+
+Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och
+inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan
+om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att
+fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.
+
+--Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är
+det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en
+gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där
+vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...
+
+Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon
+likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
+
+--Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det
+är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har
+jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande
+härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de
+pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en
+kan inte stå ut med allt.
+
+Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?
+
+--Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit
+sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den
+förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min
+stackars mor mår, när jag kommer ned.
+
+Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det
+bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa,
+vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända
+till Lidköping?
+
+--Ah!
+
+Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig
+genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min
+andel i skjutsen ...
+
+Det förstås.
+
+--Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i
+ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under
+och limmat ihop sidorna på.
+
+Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på
+vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.
+
+--Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du
+allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad,
+så skils vi ... redan där.
+
+Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på
+sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja
+själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin
+ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt
+slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken
+ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika
+flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade
+släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in
+dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är
+av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker
+dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen;
+han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så
+att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga
+sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således
+inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om
+de haft lust.
+
+Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter
+vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan:
+Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade
+Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva.
+Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag
+sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.
+
+Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med
+alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått
+och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur
+ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till
+Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.
+
+Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock
+resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty
+nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga
+och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in
+i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen,
+såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på
+Mälaren och de övriga fem till lands.
+
+Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en
+natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.
+Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon,
+ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta
+innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha
+sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var
+således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle,
+som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?
+
+Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa,
+att resan dragit ut sina sex dagar.
+
+Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast
+belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten
+över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt
+liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden,
+bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den
+lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen,
+när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den
+långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och
+nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens,
+inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom
+den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från
+förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de
+mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med
+deras vajande löv.
+
+Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i
+Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna
+ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.
+
+Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
+Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas
+skall och bör därför, att vad som följer berättas.
+
+Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt
+Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar
+förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog
+emot trötta resande.
+
+De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men
+sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och
+vacker, göra en lustvandring i staden.
+
+Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte
+just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon
+språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes
+hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i
+blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för
+nästan allt vad Albert ville.
+
+Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon
+följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin
+promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick
+bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg
+Tidan.
+
+Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns
+aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt
+med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter
+Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter
+också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika
+stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till
+skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig
+just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och
+hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...
+
+Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon
+knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen,
+vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg
+stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern,
+att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga,
+vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.
+
+Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du
+är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på
+dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge
+och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr)
+betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i
+gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.
+
+Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
+vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och
+långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men
+klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:
+
+--Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?
+
+Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.
+
+--Men om deras far och mor ...
+
+Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid
+finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått
+i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar
+... Albert ...
+
+--Dött?
+
+Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och
+lät barnen gå där.
+
+--Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
+
+Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
+mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag
+är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast
+mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet,
+och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en
+möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och
+tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig
+själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert.
+Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en
+rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en
+annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden.
+Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge
+den över mig.
+
+Albert teg: han klappade barnen på hjässan.
+
+--Ack, du tycker om små barn! utropade hon.
+
+Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar,
+Sara, var ogif ...
+
+--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar
+dem.
+
+Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i
+stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.
+
+--Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt
+... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst,
+som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.
+
+Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?
+
+--Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller
+inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot
+annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat,
+Albert.
+
+Men en skillnad är det ...
+
+--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att
+om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara
+därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat
+dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta
+händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas
+de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas
+umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir
+liksom djävlar.
+
+Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv
+brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.
+
+--Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du
+fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på
+gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga
+människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror
+jag.
+
+På det sättet prövas människorna, Sara.
+
+--Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl,
+tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i
+kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med
+människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet
+själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.
+
+Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete,
+raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han
+umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade
+han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv,
+varken god eller ond.
+
+För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
+famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på
+gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och
+på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna
+efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare,
+musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga
+sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild.
+Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt
+okonstlade är likafullt någonting.
+
+--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
+ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen
+åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och
+han tog Sara Videbeck under armen.
+
+Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm,
+Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner
+mina kinder glöda.
+
+Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det
+majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig
+böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till
+tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården.
+
+Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också
+lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om
+resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de
+komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig,
+vacker, glad kammare.
+
+Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade
+ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de
+ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?
+
+--Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan
+bestämma det andra.
+
+Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade
+Albert.
+
+--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och
+har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och
+du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.
+
+Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka
+överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han
+däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han.
+Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada
+och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.
+
+
+
+
+Sjunde kapitlet
+
+  _Men det säger jag, att om du sedan far omkring
+  något, det har jag inget emot. Och jag vill
+  inrätta mig hemma alldeles ensam.--
+  Glömma? om du sprang upp nu, och
+  sprang ut, och reste till Solle
+  brunn i natt, skulle du
+  glömma mig för det?_
+
+
+När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick
+Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som
+tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida?
+sade hon, likväl med en halv röst.
+
+Vart, menar du?
+
+--Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån
+Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?
+
+Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till
+det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten.
+Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och
+Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika
+av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till
+Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten,
+och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde
+jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen?
+
+--Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?
+
+Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ...
+
+--Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?
+
+Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa
+dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en
+trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större
+rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det
+måhända snart nog, ifall din mor ...
+
+--Allt detta vill du verkligen se?
+
+Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många
+resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och
+kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals
+regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla
+dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få
+hyra av dig de där smårummen en trappa upp?
+
+--I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess.
+Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!
+
+Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som
+sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och
+beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett
+av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen,
+för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.
+
+--I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår
+inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt
+krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans
+ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon
+berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi,
+ingen satir på hans läppar.
+
+Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga
+mitt yrke.
+
+--Men om jag hyr rummen?
+
+Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.
+
+--Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?
+
+Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att
+uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan
+tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är
+lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som
+därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna
+förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar
+jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig:
+kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag
+ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara
+dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte,
+hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt
+arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl
+vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med
+inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ...
+kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det.
+
+--Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det
+ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...
+
+Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom
+sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har
+tänkt på detta ... under dessa dagar ...
+
+--Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli
+vår högsta angelägenhet.
+
+Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket
+nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt
+och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt
+håller av varann.
+
+Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet
+vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först.
+
+Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet,
+betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller
+av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det,
+Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en
+hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav
+följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och
+penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill
+inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår
+du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu,
+eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det.
+Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte
+allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om
+för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då
+gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden
+skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag
+finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av
+dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som
+kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore
+ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle
+finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv
+bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för
+oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället
+krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till
+själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller
+kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla
+eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så
+en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av
+plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än
+jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta
+tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå
+avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du
+aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen
+räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli
+ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med
+fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur
+gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan
+finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade,
+skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du
+ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra
+saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i
+alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas
+vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre
+retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också
+jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu
+olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma
+ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag
+talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid
+att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes
+tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli
+odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart
+outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man
+sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan
+ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i
+boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om.
+Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte
+det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och
+jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så.
+Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det
+vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd
+och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
+och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt
+annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för
+oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå
+kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör
+förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa
+den.
+
+Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är
+bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara
+... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du
+anfört?
+
+--Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds
+hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då
+intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann
+och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk
+väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra
+angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste
+vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva,
+göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa
+fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med
+varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan
+fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra
+kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte
+med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som
+inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men
+människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och
+bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till
+helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina
+underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla
+frihet med dig, och ...
+
+I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv
+och olycka finns i alla hus.
+
+--I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever
+bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa,
+vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta
+drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid
+hjälper där det finns.
+
+Hoplästa? vad menar du med det?
+
+--Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till
+intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla
+andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga.
+Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så
+fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...
+
+Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par
+exemple, som brukas när två ...
+
+Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon,
+knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar
+böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte
+nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är
+signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O
+min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller
+svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett
+tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till
+sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant,
+som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte
+avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar,
+nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att
+göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad
+uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så
+går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till
+själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och
+till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i
+världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man
+läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert!
+inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det.
+Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det
+man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt,
+inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och
+skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar
+aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i
+ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter
+stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan
+hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas
+också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i
+själva grunden av läsningen.
+
+Nå, men så skadar den åtminstone inte.
+
+--Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte
+duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår
+man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra,
+bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar
+jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner
+så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada.
+Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det
+kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.
+
+Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?
+
+--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som
+om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket
+magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt
+intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax
+därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som
+jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty
+jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och
+inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos
+mig på den sandiga stygga vägen.
+
+Blott på vägen?
+
+Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän
+de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha
+mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte
+sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända
+bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta,
+med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte
+sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg
+han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt
+det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var
+borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som
+förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet,
+den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet,
+varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om
+han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till
+övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans
+ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta
+kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det
+allenast älskvärdhet, tänkte han.
+
+Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?
+
+--Jag undrar, om det kan vara långt dit?
+
+Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen.
+
+--Blott på vägen?
+
+Nej framme ... om ...
+
+--Albert!
+
+Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av
+inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt
+i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli
+ful? Det syns mig omöjligt ...
+
+--Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det
+tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir
+gammal, så ... även utan att plågorna tar.
+
+Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon
+och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och
+hänrycks.
+
+--Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.
+
+Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en
+god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.
+
+--Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.
+
+Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag
+skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över
+ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss
+kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle?
+
+--Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i
+nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag
+hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev
+jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle
+vilja skänka mig något?
+
+Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor,
+har vi inte redan då våra medel gemensamma?
+
+--Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i
+penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som
+du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du
+hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall
+jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig
+bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och
+oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det
+på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn,
+den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor
+och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt
+fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med
+varann.
+
+Kan då aldrig människor hushålla ihop?
+
+--De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med
+den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter
+rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat
+rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad
+och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en
+sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det
+är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som
+älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar
+varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med
+kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att
+låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir
+redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig,
+vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så
+kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan
+hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj
+skörare. Det kan jag förstå.
+
+På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att
+bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?
+
+--Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick,
+långt ifrån smärtsam.
+
+Det måste jag. Jag kan inte undvika det.
+
+--Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som
+jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du
+stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt
+välkommen!
+
+Men herre min Gud ...
+
+--På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla
+dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt
+att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa,
+Albert, så skall jag också slippa se dig då.
+
+Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen?
+man kan hitta på att glömma varann?
+
+--De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer
+varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans
+minne, såsom man kommer ihåg fulslag.
+
+Hu då!
+
+--Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de
+lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.
+
+Du är dock en läserska!
+
+--Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera
+om.
+
+Men kan inte bäggedera vara nära?
+
+--Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping
+vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring
+något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles
+ensam.--Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till
+Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?
+
+Sara, du skulle stå framför mig jämt!
+
+--Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro
+skull!
+
+Tillåt mig att dröja litet.
+
+--Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som
+glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de?
+Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag
+du skall vara borta över halva året, det tillstår jag.
+
+Du andas så ljuvt!
+
+--Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det
+händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan
+komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls
+hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ...
+
+Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om
+jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så
+skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din
+bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om
+jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid
+din säng.
+
+--Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig,
+hon förstår det bättre.
+
+Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv
+blev sjuk?
+
+--Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig
+natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och
+skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om
+en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger
+till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller
+fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande,
+sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv,
+Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att
+du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...
+
+Gud! vad menar din underfulla uppsyn?
+
+--Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick
+ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna
+hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...
+
+
+
+
+Åttonde kapitlet
+
+  _Se dig omkring och var glad i uppsynen!
+  Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du
+  åker fram på gatan, varannan flicka
+  må stanna och tänka: kors,
+  en så vacker officer
+  där far!_
+
+
+Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även
+här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och
+viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt:
+Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till
+Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen
+därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.
+
+Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra
+Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker
+fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge
+resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt
+Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom
+norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi
+kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...
+
+Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr,
+fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera?
+
+--Vilken hon?
+
+Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.
+
+--Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett
+henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag
+önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster
+Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på
+mellanstunder.
+
+--Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ...
+
+--Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt
+Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så.
+Vilkendera skall vi ta?
+
+Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på.
+
+--Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen
+i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.
+
+Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog
+att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.
+
+Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
+hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men
+märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på
+henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som
+Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta
+glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten
+över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.
+
+--Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett
+par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten
+beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i
+fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en
+knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det
+inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt
+kunna sköta dig och de di ...
+
+Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han
+fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor
+inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det
+såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all
+inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må
+hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste,
+det vill jag bestämt!
+
+Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga
+så.--Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord.
+Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat
+högt och förrått sina innersta tankar?
+
+--Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
+till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.
+
+Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?
+
+--Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men
+du svarar mig inte?
+
+--På vad skall jag svara?
+
+Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?
+
+--Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.
+
+Vad?
+
+--Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med
+vad du grubblade på nyss förut ...
+
+Vad? om yrket?
+
+--Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror,
+Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl
+ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer,
+sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta
+sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger
+ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med
+bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och
+det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta
+fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i
+Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter
+... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.
+
+Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke
+... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag,
+likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill
+förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna
+vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i
+Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt
+mig de rätta orden! Han tog hennes hand.
+
+Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av
+historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo,
+på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig,
+geografi!
+
+Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och
+till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa
+heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med
+Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka,
+Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!
+
+Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den
+åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern
+över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka,
+gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en
+fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och
+oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet
+vid nordanstorm är detta fruktansvärt.
+
+I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att
+få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.
+
+För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den
+besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar
+kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står
+på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var
+således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast
+förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar
+sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och
+enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne;
+är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig
+tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi
+knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så
+nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
+
+Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert
+såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde,
+utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande,
+gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit
+ensamma hela tiden.
+
+Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra;
+men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är
+mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra,
+jag går ensam.
+
+Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.
+
+--Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du
+ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag
+vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
+
+Även jag vill se henne.
+
+--Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din
+anblick. Det vill jag inte.
+
+Min Gud! vad säger du?
+
+--Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle
+uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle
+skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag
+skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall
+bli ...
+
+Ha!
+
+--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och
+du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla
+dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i
+Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron,
+som vi talat om, över Lidan ... den där, du.
+
+Ha!
+
+--Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty
+skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram,
+samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen:
+kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster.
+Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När
+du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så
+ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra
+saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter
+kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker:
+du känner väl dem åtskils?
+
+Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.
+
+--Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk
+dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker
+åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken
+hämta det.
+
+Vad som inte är ditt, det är mitt!
+
+--Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall
+du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka,
+att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för
+... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i
+uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på
+gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer
+där far!
+
+Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av.
+Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående
+ressällskap.
+
+--Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl.
+Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara
+Videbeck gick ensam.
+
+Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes
+boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i
+långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där
+fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade
+nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna
+skygestalterna.
+
+Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon
+sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor
+till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt
+samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon
+undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick
+förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här
+stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant
+hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad
+och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll,
+gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar
+en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
+
+Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att
+dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och
+utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor!
+får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och
+drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det
+sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla
+orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.
+
+De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den
+tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att
+fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände
+sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning,
+kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa
+efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande:
+att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon
+nedsänktes, det var en nödvändighet.
+
+Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag
+då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ...
+hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton
+ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På
+Bodarne, svarade hon sig själv.
+
+Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den
+senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig
+överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen
+så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad
+... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon
+har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men
+är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.
+
+Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i
+sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och
+minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till
+kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden,
+så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd
+till dess sista märkbara ögonblick.
+
+Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man
+ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick
+omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på
+verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt
+utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas
+ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet,
+insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit
+hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan
+befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande
+steg även försökte att våga sig ditin.
+
+Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i
+vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare
+till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog
+sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom
+den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder.
+En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp
+handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.
+
+Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen;
+tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot
+blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor!
+min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne
+här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har
+uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag
+lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse!
+
+Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle
+den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med
+omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad
+var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här
+under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön
+bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med
+mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann
+plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i
+sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över
+blommorna.
+
+Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera
+än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet
+fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna
+ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy,
+fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
+
+Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa
+upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och
+väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan,
+hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och
+så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta
+fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av
+... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl
+inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade
+redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även
+nu, och han fann sig ensam.
+
+Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel
+och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde
+en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne
+med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade
+han och såg vild ut.
+
+Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan
+undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag
+begärde? röt han.--Ja, herre.--Så låt det gå fort, medan jag sitter här
+och väntar!--Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon
+stött och gick ut med en liten fnurr.
+
+Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha
+hört på den utgångna flickan.
+
+Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty
+tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen
+till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!
+
+Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt
+att skållas.
+
+--Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?
+
+--Nej, det behövs inte mer än en sådan.
+
+Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte
+sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?
+
+--Det rör mig inte.
+
+Du är dock f-n given.
+
+--Skall det vara en kopp till?
+
+Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet,
+jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!
+
+--Skall den drickas på sängen?
+
+Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se
+mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda
+emellertid.
+
+En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud,
+och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var
+ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes
+händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.
+
+Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom
+sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra
+beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
+
+Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna.
+Han gick trappan upp.
+
+Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom
+fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.
+
+Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt
+gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men
+långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen
+invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
+
+Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i
+källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv,
+men utan värde för sergeanten.
+
+Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen
+förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att
+sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans
+sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han
+aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass
+karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.
+
+Obegripligt! tänkte han.
+
+Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som
+uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel
+att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora,
+mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden
+i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse
+vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt
+begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka
+blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför
+glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl
+genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en
+stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.
+
+Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med
+anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen,
+som skulle hyras ...
+
+Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa
+ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att
+budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat,
+och att hon visst inte vågat ...
+
+--Varifrån var budet?
+
+Från Videbeckskan.
+
+--Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just
+kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket
+grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).
+
+Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty
+Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände
+riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
+
+--Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte
+veta något i går?
+
+Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de
+kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de
+beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän
+nu på morgonen klockan sju.
+
+--Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart.
+Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!
+
+Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset.
+Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och
+hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.
+
+Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av
+gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna,
+det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft
+sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna
+under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan,
+modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så
+tankfull, att han gick utan all eftertanke.
+
+Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock
+välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack
+till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.
+
+Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han
+steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen
+stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs
+doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men
+hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för
+ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.
+
+En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd,
+en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans
+hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur
+skulle han begynna? Slutligen stammade han:
+
+--Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...
+
+Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.
+
+Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i
+herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över
+första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han
+ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra,
+sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran?
+
+Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så
+god ...
+
+Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag
+kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.
+
+Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så
+god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste
+dörren.
+
+Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum
+likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det
+skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst
+har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med
+ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och
+det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den
+som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om
+dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga,
+då ...
+
+Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid
+anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt
+leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över
+bröstet. Kinderna vita.
+
+Jag har sorg, som du ser, sade hon.
+
+Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.
+
+Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta
+av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och
+pupillerna glänste. Albert! sade hon.
+
+Han svarade inget: blott såg.
+
+Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem
+mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur
+jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i
+dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an,
+Albert?
+
+Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta
+svar: Det går an.
+
+
+
+
+Noter
+
+
+Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
+sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk
+blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna
+helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han
+yttrade ingenting.
+
+Var det inte mera? utbrast herr Hugo.
+
+--Nej, inte nu.
+
+Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del
+förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det
+är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa
+den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att
+det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att
+saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet
+numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och
+utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha
+kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
+ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?
+
+Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan
+eller aldrig förstod.
+
+Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll
+sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det
+församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.
+
+Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som
+tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och
+bad om ordet.
+
+Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.
+
+Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om
+"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes
+första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång
+kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En
+vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så
+som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt
+en ingress framför ...
+
+--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag
+inte hört i dag?
+
+Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter
+vad jag tror.
+
+--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den?
+Eller kanske du, min Richard?
+
+Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte
+vidare.
+
+--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska
+studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går
+an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.
+
+Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?
+
+--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle
+föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
+lilla sällsynta bok.
+
+Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?
+
+Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med
+glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa
+högt?
+
+--Ja visst, min bästa vän!
+
+Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före
+själva stycket:
+
+  Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och
+  hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt
+  oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera
+  ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra:
+  så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så
+  stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss
+  kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd
+  tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss
+  nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi
+  själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att
+  träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande,
+  kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän
+  ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till
+  hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men
+  döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja,
+  allt efter som vi skynda framåt.
+
+  Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte
+  hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har
+  då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
+  själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det
+  oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo,
+  frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
+  annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.
+
+  Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i
+  fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen,
+  som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som
+  alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är
+  det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa
+  anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av
+  fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien
+  kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare,
+  i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt
+  räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd
+  däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom
+  namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda,
+  hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är
+  jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda
+  inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar
+  dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara
+  vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.
+
+  Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man
+  gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och
+  sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.
+
+  Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella
+  intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så
+  länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva
+  verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och
+  oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning
+  goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han
+  skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på
+  jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i
+  årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt?
+  ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock
+  äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att
+  vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av
+  himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så
+  mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig
+  olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla
+  institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av
+  det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt
+  mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
+  omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak
+  något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa
+  mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan
+  det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder
+  blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i
+  sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott
+  sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap
+  med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars
+  alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har
+  trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man
+  därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
+  _enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens
+  sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
+  långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för
+  personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda
+  välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden,
+  oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom
+  avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed
+  en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste
+  sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är
+  människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
+  och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något
+  särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_
+  åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke
+  dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges
+  harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt,
+  eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig
+  martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna
+  samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och
+  yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort
+  ett slut: allenast vi följde honom!
+
+  Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller
+  ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig,
+  om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan
+  skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna
+  själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste
+  suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är,
+  med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver:
+  exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst
+  över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är
+  rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst,
+  just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt
+  kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man
+  kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter,
+  bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om
+  människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina
+  håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att
+  filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det
+  är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i
+  äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om
+  människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
+  sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra
+  upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
+  minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
+  tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för
+  mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i
+  samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för
+  filosofin, när den en gång blir.
+
+  Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om
+  en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt
+  hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del
+  ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör
+  fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men
+  det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför
+  ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de
+  säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första
+  hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar
+  så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet.
+  Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen.
+  Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon
+  annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här
+  vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa,
+  vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
+  blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med
+  själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men
+  inte att beröras.
+
+Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_.
+
+--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag
+herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör
+ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?
+
+Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
+konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en
+komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk
+hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an",
+liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är
+tendenspjäser.
+
+--Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så,
+och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?
+
+Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav,
+att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med
+"tendens".
+
+--På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet
+blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i
+världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.
+
+Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
+förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
+om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till
+innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som
+yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är
+fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill
+säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra
+dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må
+vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
+dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man
+uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för
+lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan
+dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen
+inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas
+av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt
+med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen
+eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att
+yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför
+stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar
+sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där
+inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom
+ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande
+och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed
+förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
+kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på
+vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en
+eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något
+tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så
+narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens
+fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att
+lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_,
+där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas
+skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en
+avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det
+reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör
+satsframställning och systemskildring saken.
+
+--Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av
+huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte
+kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
+såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken
+äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
+trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
+hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
+Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
+intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen
+människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår
+rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till
+"ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.
+
+Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild
+egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
+innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma
+romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av
+missförstånd eller grumligt begrepp om saken.
+
+--Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt
+på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller,
+såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika.
+Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar?
+
+Utan tvivel.
+
+--Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
+helst de låter höra sig?
+
+Gudbevars.
+
+--Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på
+allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya
+idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor
+del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner
+sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning,
+innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än
+man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan
+fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
+medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa
+känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla
+överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt
+mig själv.
+
+Onekligen.
+
+--Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju
+alltid goda lärdomar?
+
+De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika,
+antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
+ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och
+händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett
+tankesystem.
+
+--Hm. Jag begriper.
+
+Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna
+verka mäktigt och lärorikt.
+
+--Nå, än tendensromanen?
+
+Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är
+sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren
+vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan
+visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den
+lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen
+att aldrig dö.
+
+--I sanning, min herre ...
+
+Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari
+han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
+Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att
+tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den
+ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
+hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer
+till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
+misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill
+säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner,
+nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta
+där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte
+personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör
+åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner
+för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren.
+Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt
+må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses.
+Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall
+man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är
+ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara
+instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och
+lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast
+_där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna,
+varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i
+stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när
+vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna.
+Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och
+riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och
+personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska
+lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta
+papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer,
+reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa
+personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser
+gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar
+inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och
+instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett
+konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det
+är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på
+vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte
+sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just
+däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt
+sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom
+vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst
+och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra
+tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
+sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller
+vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar
+kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci
+communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv;
+enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av
+reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen
+vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
+romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
+lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
+eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför
+skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på
+sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men
+romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med
+undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår
+an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda
+avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och,
+vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem.
+
+--Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg
+upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade
+aftonen avslutad.
+
+Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur
+salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs.
+Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.
+
+--Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du
+skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa
+gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat
+förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några
+fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både
+höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
+avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
+Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den
+största längtan.
+
+Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?
+
+--Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört
+därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor?
+
+Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna?
+
+--Ganska möjligt att de heter så.
+
+Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men
+för det mesta sker händelserna i andevärlden.
+
+--I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så
+skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden,
+mina barn!
+
+Farväl, farväl tills vi råkas!
+
+
+SLUT
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN ***
+
+***** This file should be named 14670-8.txt or 14670-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/4/6/7/14670/
+
+Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/14670-8.zip b/old/14670-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..7215b03
--- /dev/null
+++ b/old/14670-8.zip
diff --git a/old/14670-h.zip b/old/14670-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..4a60a66
--- /dev/null
+++ b/old/14670-h.zip
diff --git a/old/14670-h/14670-h.htm b/old/14670-h/14670-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..614bd14
--- /dev/null
+++ b/old/14670-h/14670-h.htm
@@ -0,0 +1,5075 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN"
+    "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd">
+
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+  <head>
+    <meta name="generator"
+    content="HTML Tidy for Linux/x86 (vers 1st November 2002), see www.w3.org" />
+    <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=iso-8859-1" />
+
+    <title>The Project Gutenberg eBook of Det g&aring;r an, by Carl Jonas Love
+    Almqvist.</title>
+
+    <style type="text/css">
+/*<![CDATA[  XML blockout */
+<!--
+    P {  margin-top: .75em;
+         text-align: justify;
+         margin-bottom: .75em;
+         }
+    H1,H2,H3,H4,H5,H6 {
+         text-align: center; /* all headings centered */
+         }
+    HR { width: 33%;
+        margin-top: 1em;
+        margin-bottom: 1em;
+       }
+    BODY{margin-left: 10%;
+         margin-right: 10%;
+        }
+    .linenum  {position: absolute; top: auto; left: 4%;} /* poetry number */
+    .note     {margin-left: 2em; margin-right: 2em; margin-bottom: 1em;} /* footnote */
+    .blkquot  {margin-left: 4em; margin-right: 4em;} /* block indent */
+    .pagenum  {position: absolute; left: 92%; font-size: smaller; text-align: right;} /* page numbers */
+    .sidenote {width: 20%; margin-bottom: 1em; margin-top: 1em; padding-left: 1em; font-size: smaller; float: right; clear: right;}
+
+    .poem             {margin-left:10%; margin-right:10%; text-align: left;}
+    .poem br          {display: none;}
+    .poem .stanza     {margin: 1em 0em 1em 0em;}
+    .poem span        {display: block; margin: 0; padding-left: 3em; text-indent: -3em;}
+    .poem span.i2     {display: block; margin-left: 2em;}
+    .poem span.i4     {display: block; margin-left: 4em;}
+    .poem .caesura    {vertical-align: -200%;}
+div.center     {text-align: center}
+    // -->
+    /* XML end  ]]>*/
+        </style>
+  </head>
+
+  <body>
+
+
+<pre>
+
+The Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Det går an
+
+Author: Carl Jonas Love Almqvist
+
+Release Date: January 11, 2005 [EBook #14670]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN ***
+
+
+
+
+Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+
+</pre>
+
+    <h2>CARL JONAS LOVE ALMQVIST</h2>
+
+    <h1>Det g&aring;r an</h1>
+    <hr style='width: 65%;' />
+
+    <div class="center">
+      <a href='#Forsta_kapitlet'><b>F&ouml;rsta kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Andra_kapitlet'><b>Andra kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Tredje_kapitlet'><b>Tredje kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Fjarde_kapitlet'><b>Fj&auml;rde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Femte_kapitlet'><b>Femte kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Sjatte_kapitlet'><b>Sj&auml;tte kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Sjunde_kapitlet'><b>Sjunde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Attonde_kapitlet'><b>&Aring;ttonde kapitlet</b></a><br />
+       <a href='#Noter'><b>Noter</b></a><br />
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Forsta_kapitlet" name='Forsta_kapitlet'></a>
+
+    <h2>F&ouml;rsta kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>Ett intagande och m&auml;rkv&auml;rdigt mellanting!</i><br />
+      <i>Lantflicka inte, bondflicka alls inte</i><br />
+      <i>&mdash;men inte heller riktigt</i><br />
+      <i>av b&auml;ttre klass</i><br />
+    </div>
+
+    <p>En sk&ouml;n torsdagsmorgon i juli m&aring;nad str&ouml;mmade mycket folk
+    f&ouml;rbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utf&ouml;r backen emellan
+    Kammarr&auml;tten och Statskontoret, f&ouml;r att i r&auml;ttan tid hinna ned till
+    M&auml;larstranden, d&auml;r &aring;ngb&aring;tarna l&aring;g. Alla hastade till
+    Yngve Frey, sprang &ouml;ver landg&aring;ngen med snabbhet, ty tiden till avresan var
+    redan slagen, och &aring;ngb&aring;tskaptenen kommenderade "fr&auml;mmande fr&aring;n
+    bord!"</p>
+
+    <p>De fr&auml;mmande tog d&auml;rf&ouml;r ett snabbt avsked av sina bortresande
+    v&auml;nner och gick tillbaka till stranden. Landg&aring;ngen drogs in och
+    &aring;ngb&aring;ten lade ut. Efter n&aring;gra minuter var den l&aring;ngt borta
+    p&aring; vattnet.</p>
+
+    <p>"F&ouml;rg&auml;ves! det &auml;r f&ouml;r sent, min fru!" muttrade en och annan
+    resande skalkaktigt mellan t&auml;nderna, d&aring; ett &aring;ldrigt fruntimmer
+    s&aring;gs komma ned p&aring; Riddarholmsstranden, och med n&auml;sduksviftningar och
+    h&auml;ftiga &aring;tb&ouml;rder gav tillk&auml;nna, att hon var en passagerare, som
+    borde med. Ingen slup fanns tillreds vid landet, och &aring;ngb&aring;ten sj&auml;lv
+    var kommen mitt f&ouml;r Owens, ja, sk&ouml;t pilsnabbt f&ouml;rbi
+    Garnisonssjukhuset.</p>
+
+    <p>Dock v&auml;ckte det en viss, ehuru hastigt &ouml;verg&aring;ende r&ouml;relse hos
+    de resande, d&aring; de h&ouml;rde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifr&aring;n
+    en ung passagererska p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, vilken tycktes f&ouml;r skams
+    skull inte vilja ropa h&ouml;gt, men som man dock f&ouml;rstod p&aring; ett ledsamt
+    s&auml;tt hade blivit skild fr&aring;n en sin sl&auml;kting, troligen ett
+    p&aring;r&auml;knat och f&ouml;r henne angel&auml;get reses&auml;llskap.</p>
+
+    <p>Men man &auml;r ofta s&aring; egoistisk, att man gl&ouml;mmer sin n&auml;sta; och
+    folk, som k&ouml;pt biljetter till salong och akterd&auml;ck, fr&aring;gar inte
+    s&auml;rdeles efter vad som h&auml;nder p&ouml;beln d&auml;rframme p&aring;
+    f&ouml;rd&auml;cket och vid skansen. De "b&auml;ttre" resande utgjordes denna
+    g&aring;ng av &auml;ldre herrar, n&auml;stan allesammans med ledsamma ansikten. De
+    &aring;tf&ouml;ljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den
+    g&auml;ngliga &aring;ldern d&aring; naiviteten f&ouml;rg&aring;tt och &auml;nnu inte
+    eftertr&auml;tts av k&auml;nsla och f&ouml;rnuft. Alla s&aring;dana m&auml;nniskor
+    &auml;r h&ouml;gst egoistiska, och det av begripliga sk&auml;l. De d&auml;r v&auml;l
+    uppfostrade barnen &auml;r vanligen s&aring; ur st&aring;nd att hj&auml;lpa sig
+    sj&auml;lva, att de i varje &ouml;gonblick ropar p&aring; hj&auml;lp: &auml;n har
+    k&auml;ngbandet lossnat &auml;n en handske fallit i sj&ouml;n, &auml;n &auml;r de
+    hungriga, &auml;n t&ouml;rstiga, och hela v&auml;rlden st&aring;r f&ouml;r dem i
+    olag. Deras m&ouml;drar har d&auml;rf&ouml;r mycket besv&auml;r, utom all m&ouml;da
+    de m&aring;ste g&ouml;ra sig med sina egna kroppar, f&ouml;r att komma upp och ned i
+    de tr&aring;nga &aring;ngb&aring;tstrapporna; och familjef&auml;derna, slutligen, de
+    f&ouml;rs&ouml;ker v&auml;l uppmuntra sig med snusning och tidningsl&auml;sning, men
+    &auml;ven detta tyckes knappt f&ouml;rsl&aring;. De kan inte &auml;gna s&aring;
+    mycket uppm&auml;rksamhet &aring;t andra, emedan de har nog att syssla med sitt eget
+    uppr&auml;tth&aring;llande, sina fruar, sina barn; och framf&ouml;r allt m&aring;ste
+    de med stor omtanke &ouml;verl&auml;gga, vad de kan v&aring;ga f&ouml;rt&auml;ra
+    ombord, f&ouml;r att inte bli alldeles kaputt; allt av den naturliga orsaken, att
+    d&aring; sj&auml;lens rena gl&auml;dje, som &auml;r det b&auml;sta l&auml;kemedel
+    emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, &auml;r man st&auml;ndigt
+    &aring;tkomlig f&ouml;r vad som helst, och m&aring;r g&auml;rna illa b&aring;de av
+    vad man &auml;ter, och av vad man l&aring;ter bli att &auml;ta. M&aring;nga herrar
+    h&auml;r hade &auml;nnu l&auml;mningar av koleran i minnet. Inte underligt d&aring;,
+    att var och en blott t&auml;nkte p&aring; sig sj&auml;lv, och med ett allvar i
+    &aring;tb&ouml;rderna, som skulle ha anst&aring;tt en romersk senator, &ouml;verlade
+    begrundade, r&aring;dslog och slutligen, s&aring; vitt m&ouml;jligt var, avgjorde
+    planen f&ouml;r sin mat och &ouml;vriga viktiga omst&auml;ndigheter under resan.</p>
+
+    <p>Om det bland salongspassagerarna funnits n&aring;gon mansperson av yngre och ogift
+    slag, s&aring; hade en s&aring;dan f&ouml;rmodligen haft tid att tycka synd om det
+    stackars fruntimret p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, som blivit skilt fr&aring;n sin
+    moster; &aring;tminstone hade han utgrundat hur hon s&aring;g ut; och fr&aring;gat
+    efter hennes namn.</p>
+
+    <p>Denna g&aring;ng fanns det bland det b&auml;ttre folket p&aring; Yngve Frey ingen
+    dylik mansperson. Men bland f&ouml;rd&auml;ckspassagerarna befann sig en l&aring;ng
+    och vacker underofficer&mdash;ja, utan f&ouml;rbeh&aring;ll sagt, en
+    sergeant&mdash;som, antingen av penningf&ouml;rhinder eller andra orsaker, p&aring;
+    denna resa inte fr&aring;gat efter att vara b&auml;ttre &auml;n d&auml;ckpassabel.
+    Hygglig och st&auml;dad, samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas
+    medlemmar. Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var m&ouml;rka,
+    uppb&ouml;jda och n&auml;stan sk&ouml;na; hans tschakot n&auml;tt nog f&ouml;r att
+    inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i v&auml;sendet gjorde, att de eljest
+    f&ouml;rn&auml;ma och stela herrar-f&auml;derna till&auml;t sig samtala med en
+    person, som tycktes medf&ouml;ra ett tyst l&ouml;fte om att inte stanna inom
+    underofficersgraden, utan med tiden betr&auml;da, om inte en kaptens eller majors,
+    dock en l&ouml;jtnants bana.</p>
+
+    <p>Den unge, hygglige sergeanten hade p&aring; f&ouml;rd&auml;cket varseblivit henne,
+    som skilts ifr&aring;n sin moster; och det v&auml;ckte hans uppm&auml;rksamhet, att
+    hon vid avresan st&aring;tt i en liten n&auml;tt fruntimmershatt av vit kambrik, men
+    efter en stund l&aring;tit hatten f&ouml;rsvinna fr&aring;n huvudet, visande sig i
+    st&auml;llet nu med en silkesschalett &ouml;ver hj&auml;ssan, s&aring;som "jungfrur"
+    bruka. Fr&aring;gades allts&aring;: var denna passagererska mamsell eller jungfru?
+    och, i vilketdera fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?</p>
+
+    <p>Sergeanten, intresserad f&ouml;r henne genom hennes f&ouml;rsta miss&ouml;de,
+    b&ouml;rjade allt mer och mer h&aring;lla sig p&aring; f&ouml;rd&auml;cket, dit han
+    ocks&aring; r&auml;ttvist h&ouml;rde, och han &ouml;vergav allt mer och mer samtalet
+    med salongsnoblessen. Mig f&ouml;refaller det, sade han till sig sj&auml;lv, att
+    denna vackra flicka &auml;r mamsell&mdash;fr&aring;n n&aring;gon landsort
+    troligen&mdash;och befinner sig p&aring; v&auml;g att fara hem, &aring;tf&ouml;ljd
+    och skyddad av en &auml;ldre sl&auml;kting, men som av sin kaffekopp hindrades att i
+    tid hinna ned till &aring;ngb&aring;ten. D&aring; detta h&auml;nde, bortl&auml;gger
+    flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, s&aring; att hon
+    m&aring; undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens
+    p&aring;s&auml;ttande g&ouml;r hon sig i st&auml;llet till jungfru, i likhet med de
+    &ouml;vriga fyra &agrave; fem jungfrurna h&auml;r framme p&aring;
+    f&ouml;rd&auml;cket, varefter hon som s&aring;dan kan resa fram hela M&auml;laren
+    &aring;tminstone, utan f&ouml;rtal, fast utan moster.</p>
+
+    <p>Grundligt t&auml;nkt, eller inte, f&auml;ste sig likv&auml;l sergeanten vid detta
+    lilla upptr&auml;de. Det f&ouml;rekom honom alltid oavgjort, om flickan var
+    b&auml;ttre eller s&auml;mre folk i sig sj&auml;lv; hon var emellertid ganska
+    n&auml;tt och snygg i sin m&ouml;rkbl&aring; kapott. Den stora silkesduk av fint,
+    ljusr&ouml;tt, sk&auml;rt, n&auml;ra vitt sidentyg, med n&aring;gra smala, gr&ouml;na
+    r&auml;nder h&auml;r och d&auml;r, vilken hon knutit under hakan, och smakfullt
+    ordnat till huckle &ouml;ver sin kam i nacken&mdash;eller, som det fordom kunde ha
+    hetat, sl&ouml;ja&mdash;behagade sergeanten, och kom honom inte att l&auml;ngta
+    tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen f&ouml;r att h&auml;mta
+    upplysning om hennes namn. Efter en stunds &ouml;gnande p&aring; passagerarlistan,
+    befanns hon heta Sara Videbeck, och vara glasm&auml;stardotter fr&aring;n
+    Lidk&ouml;ping. En ovanligt omst&auml;ndlig underr&auml;ttelse p&aring; en
+    &aring;ngb&aring;tspassagerarelista! Men den kom sig d&auml;rav, att hon hade pass
+    med sig, som annars &aring;ngb&aring;tsresande s&auml;llan medf&ouml;r, och att hon
+    &auml;gt ordningssinne nog att &aring;t kaptenen under resan avl&auml;mna sitt pass,
+    till all m&ouml;jlig s&auml;kerhets vinnande f&ouml;r sin person.</p>
+
+    <p>Sergeanten satt i m&aring;nga tankar nere i matsalongen&mdash;m&auml;rk
+    matsalongen! Det &auml;r den, dit f&ouml;rd&auml;ckspassagerare, &aring;tminstone de
+    av tillr&auml;ckligt mod och hurtigt utseende, f&aring;r tr&auml;nga in vid
+    matstunderna. Det var nu ungef&auml;r frukosttid, eller kunde l&auml;tt bli det,
+    ifall man rekvirerade en portion. Sergeanten t&auml;nkte s&aring; h&auml;r. En
+    glasm&auml;stardotter fr&aring;n Lidk&ouml;ping&mdash;det &auml;r en sm&aring;stad,
+    l&aring;ngt, l&aring;ngt bort ifr&aring;n Stockholm. En mamsell? p&aring; s&auml;tt
+    och vis, ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
+    m&auml;rkv&auml;rdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte&mdash;men
+    inte heller riktigt av b&auml;ttre klass. Vad skall en s&aring;dan egentligen anses
+    f&ouml;r? vad kallas? Det &auml;r n&aring;gonting outgrundligt i denna mellansort.
+    L&aring;t se&mdash;tag hit en biffstek!</p>
+
+    <p>Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
+    tankeg&aring;ngar. N&auml;r biffsteken slutats, fortfor han f&ouml;r sig sj&auml;lv:
+    Minsann, f&ouml;r tusan fan, det &auml;r just som jag. Vad &auml;r par exemple jag
+    f&ouml;r en? Inte soldat. Inte officer. Inte s&auml;mre folk, och inte riktigt
+    b&auml;ttre heller. L&aring;t mig se&mdash;dj&auml;vulen&mdash;tag hit porter!</p>
+
+    <p>Efter portern steg sergeanten upp, str&ouml;k sina mustascher i krokar, spottade
+    djupt in i v&auml;nstra salongsh&ouml;rnet, och betalade sin frukost. Hm! t&auml;nkte
+    han, Sara&mdash;Vid&mdash;Vid&mdash;har ingenting f&ouml;rt&auml;rt p&aring;
+    morgonen. Jag har lust att g&aring; upp p&aring; d&auml;ck och se efter om hon kan
+    talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan &auml;ta?&mdash;Sergeantens
+    tankeg&aring;ngar (nu, som f&ouml;rut, litet irrande) slutade inte heller denna
+    g&aring;ng, utan uppl&ouml;stes i en paus. St&ouml;vlarna bes&aring;gs och befanns
+    blanka, tschakoten renborstad och galant. Med tv&aring; elastiska skutt uppf&ouml;r
+    trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart &aring;ter p&aring; d&auml;ck,
+    s&aring;g sig om, och tog sikte p&aring; fartygets f&ouml;rst&auml;v.</p>
+
+    <p>Det f&ouml;rsta hans &ouml;gon d&auml;r f&ouml;ll p&aring;, var en samling
+    dalkullor, st&aring;ende framf&ouml;r de f&ouml;rut omtalade fyra &agrave; fem
+    jungfrurna, bland vilka ett sk&auml;rt huvud ocks&aring; h&ouml;ll sig, samt
+    slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han h&ouml;rde
+    dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gr&ouml;na, r&ouml;da, med namn och
+    minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle k&ouml;pa, men
+    jungfrurna var barska och prutade. Henne, med sk&auml;ra hucklet, h&ouml;rde
+    sergeanten inte just pruta, men han s&aring;g henne med mycken noggrannhet v&auml;lja
+    bland tagelringarna, och slutligen f&auml;sta sig vid en sl&auml;t, svart och vit,
+    utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det sk&auml;ra huvudet
+    nickade bifall, varp&aring; en liten b&ouml;rs&mdash;en pung, stickad av gr&ouml;nt
+    silke&mdash;togs upp ur kapotten, och ett silvermynt visade sig inne i handen,
+    liggande helt n&auml;tt ovanp&aring; handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av
+    Sveriges minsta sort, 12 skilling. Kan du ge mig tillbakars 6 skilling p&aring; denna
+    h&auml;rne? sade en angen&auml;m r&ouml;st, med en v&auml;stg&ouml;tabrytning av det
+    vackrare slaget, och en liten skorrning p&aring; r.&mdash;Sex skilling i l&ouml;st?
+    inf&ouml;ll dalkullan, ack, s&ouml;ta jungfrun det har jag visst inte, men k&ouml;p
+    s&aring; g&auml;rna tv&aring; ringar av mig, s&aring; g&aring;r det j&auml;mnt till
+    12 skilling. K&ouml;p! k&ouml;p!</p>
+
+    <p>Nej nej men! h&ouml;rdes ifr&aring;n det n&auml;tta huvudet. Sergeanten, som stod
+    bakom och blott s&aring;g nacken, hade inte annat m&auml;rke p&aring; att svaret kom
+    ifr&aring;n henne, &auml;n att huvudet h&ouml;jdes fram&aring;t litet.</p>
+
+    <p>Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Till&aring;t, mamsell Vid&mdash;(han
+    hejdade sig)&mdash;till&aring;t, hm, att jag k&ouml;per de d&auml;r tv&aring;
+    tagelringarna av den stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand
+    och tog utan vidare omst&auml;ndigheter de b&auml;gge svart-och-vita ringarna, som
+    kullan h&ouml;ll upp i luften framf&ouml;r jungfrurna, i hopp om handel. Den
+    sk&auml;ra s&aring;g litet f&ouml;rundrad upp p&aring; milit&auml;ren. Men han, inte
+    brydd, tog genast den ena ringen, som hon f&ouml;rut hade valt, gav henne den och
+    sade: Var det inte denna, som mamsell Sar&mdash;hm&mdash;var det inte just den
+    h&auml;r, som behagades? var s&aring; god, tag och beh&aring;ll den. Jag sj&auml;lv
+    beh&aring;ller den andra.</p>
+
+    <p>Flickan s&aring;g p&aring; honom med&mdash;s&aring;som han tyckte&mdash;ganska
+    vackra &ouml;gon. Ringen, som han r&auml;ckte henne tog hon v&auml;l i
+    h&auml;penheten, men d&aring; han f&ouml;rmodade, att hon skulle s&auml;tta den
+    p&aring; fingret, vilket hon sj&auml;lv &auml;mnat den &aring;t, m&auml;rkte han, att
+    hon i st&auml;llet, utan att s&auml;ga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och
+    sl&auml;ppte ringen i sj&ouml;n.</p>
+
+    <p>Prosit sergeant! sade han till sig, d&aring; han varseblev denna r&ouml;relse. Det
+    vill s&auml;ga s&aring; mycket, som att jag &auml;r ordentligt avbiten. Bravo junker!
+    varf&ouml;r skulle jag kalla henne mamsell, d&aring; hon anlagt huckle och vill vara
+    ok&auml;nd? Man kallar en s&aring;dan du, snarare, om s&aring; skall vara: och
+    varf&ouml;r bjuda en obekant flicka en ring? och det p&aring; d&auml;ck? Fy skock,
+    Albert!</p>
+
+    <p>Han gick till den motsatta relingen och kastade &auml;ven den andra tagelringen
+    som han redan satt p&aring; sitt eget finger, i sj&ouml;n. D&auml;rvid spottade han
+    p&aring; salut-kanonen, som l&aring;g n&auml;ra vid. S&aring; spatserade han ett slag
+    &ouml;ver d&auml;cket fram till aktern, och n&auml;r han &aring;ter nalkades
+    f&ouml;rd&auml;cket, ville det sig, att han kom mitt emot den sk&auml;ra ok&auml;nda,
+    som stod och s&aring;g p&aring; maskineriets r&ouml;relse.</p>
+
+    <p>&mdash;Ser du, sade han och h&ouml;ll fram sina h&auml;nder, jag har ocks&aring;
+    kastat min ring i sj&ouml;n. Det var det b&auml;sta vi kunde g&ouml;ra.</p>
+
+    <p>F&ouml;rst ett skarpt m&auml;tande fr&aring;n topp till t&aring;, strax
+    d&auml;refter likv&auml;l ett knappt m&auml;rkbart, men ganska gott leende, en fint
+    sprittande min, som genast f&ouml;rsvann, utgjorde hennes svar. &Auml;r ringen i
+    sj&ouml;n? &aring; d&aring;! tillade hon.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag hoppas en g&auml;dda redan har slukat honom, sade sergeanten.</p>
+
+    <p>Min tog en stor abborre.</p>
+
+    <p>&mdash;N&auml;r nu, &aring;tertog sergeanten och b&ouml;jde huvudet, g&auml;ddan
+    slukar abborren, som jag hoppas snart sker, s&aring; kommer &auml;nd&aring; de
+    b&auml;gge ringarna att ligga&mdash;under samma hj&auml;rta! Det sista utviskades med
+    en &ouml;m dragning p&aring; orden, men som alldeles misslyckades f&ouml;r
+    sergeanten. Flickan v&auml;nde sig tv&auml;rt bort utan att svara, och blandade sig
+    med de &ouml;vriga jungfrurna.</p>
+
+    <p>&mdash;Prosit junker! sade han till sig sj&auml;lv. Avbiten p&aring; ny stat! och
+    varf&ouml;r tala om hj&auml;rta? och p&aring; d&auml;ck! Men ett gl&auml;der mig: hon
+    misstyckte inte, att jag v&aring;gade ett du till henne. F&ouml;r den skull och
+    allts&aring;, aldrig mamsell mera!</p>
+
+    <p>Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han ocks&aring;
+    t&auml;nde, kom upp igen satte sig med h&ouml;g och fri uppsyn p&aring; sin koffert,
+    drog l&aring;nga r&ouml;kmoln ur cigarren, och s&aring;g superb ut.</p>
+
+    <p>Han m&auml;rkte att den behagliga glasm&auml;stardottern flera g&aring;nger
+    likn&ouml;jt gick f&ouml;rbi honom, stundom j&auml;mkande p&aring; den sk&auml;ra
+    silkesknuten under hakan och fingrande p&aring; de gentila halsduksspetsarna, som
+    f&ouml;ll ned &ouml;ver br&ouml;stet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och
+    syntes h&ouml;gst ogenerad.</p>
+
+    <p>Cigarren, likt mycket annat i v&auml;rlden, tog slut. Sergeanten kastade den lilla
+    stumpen, som &auml;nnu gl&ouml;dde, bort ifr&aring;n sig, med avsikt att f&aring; den
+    i sj&ouml;n. Men stumpen var s&aring; l&auml;tt, att den blott n&aring;dde ett stycke
+    fram p&aring; d&auml;cket, l&aring;g d&auml;r och rykte. Vips kom en fot, med den
+    allra n&auml;ttaste blanka k&auml;nga p&aring; sig, och trampade ut den, s&aring; att
+    den slocknade tv&auml;rt. Sergeanten h&ouml;jde sina &ouml;gon fr&aring;n foten upp
+    till personen, och s&aring;g den obekanta. Hennes &ouml;gonkast m&ouml;tte hans.
+    Sergeanten skyndade upp fr&aring;n sin koffert, gick fram till henne med en artig
+    bugning och sade: Tack, s&ouml;ta jungfru! min cigarr f&ouml;rtj&auml;nade v&auml;l
+    inte att r&ouml;ras av jungfruns fot&mdash;men&mdash;</p>
+
+    <p>En kall och avvisande min var svaret; hon v&auml;nde honom ryggen och gick.</p>
+
+    <p>S&aring; m&aring; fan ta henne!&mdash;med den tanken hoppade sergeanten rodnande
+    och f&ouml;rst&auml;md ned utf&ouml;r trappan till matsalongen. H&auml;r kr&ouml;p
+    han in i det m&ouml;rkaste h&ouml;rnet, passande f&ouml;r s&ouml;mn eller
+    betraktelser. Anf&auml;kta, Albert! t&auml;nkte han och str&ouml;k luggen ur pannan.
+    Jag kallade henne jungfru; det f&ouml;rdrog hon lika litet, som d&aring; jag
+    f&ouml;rut sk&auml;llde henne f&ouml;r mamsell. Rackartyg!</p>
+
+    <p>Han var inte ensam i salongen; han talade d&auml;rf&ouml;r varken h&ouml;gt eller
+    halvh&ouml;gt. F&ouml;r att dock hastigt visa b&aring;de sig sj&auml;lv och de
+    &ouml;vriga sitt mod, ropade han str&auml;ngt och barskt till mamsellen vid luckan:
+    Sm&ouml;rg&aring;s med salt k&ouml;tt p&aring;! och det genast!</p>
+
+    <p>Sk&auml;nkjungfrun kom fram med det beg&auml;rda p&aring; en bricka.</p>
+
+    <p>&mdash;Drag &aring;t helvete med sina sm&ouml;rg&aring;sar! har jag icke
+    beg&auml;rt en p&aring; franskt br&ouml;d?</p>
+
+    <p>Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
+    kn&auml;ckebr&ouml;dssm&ouml;rg&aring;sar vid sk&auml;nken.</p>
+
+    <p>&mdash;Ett glas haut-brion, mamsell! och l&aring;t mig v&auml;nta mindre.</p>
+
+    <p>Glaset slogs i och sattes p&aring; brickan j&auml;mte en ny sm&ouml;rg&aring;s
+    p&aring; ett helt franskt br&ouml;d<a id="FNanchor_1" name='FNanchor_1'></a><a
+    href='#Footnote_1'><sup>[1]</sup></a>.</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;r jag gjord att gapa &ouml;ver ett helt br&ouml;d, tror hon? I
+    Stockholm har man det vettet att klyva franska br&ouml;d och breda sm&ouml;r p&aring;
+    vardera halvan.</p>
+
+    <p>Sk&auml;nkjungfrun gick &aring;ter tillbaka, tog en kniv och b&ouml;rjade klyva
+    sm&ouml;rg&aring;sen.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag ber&mdash;satans&mdash;var s&aring; god och tag ett nytt franskt
+    br&ouml;d, klyv det, och bred sm&ouml;r p&aring; vardera insidan; vars&aring;god.
+    D&auml;r sitter ju sm&ouml;ret p&aring; utsidan? Tag ett nytt br&ouml;d! Vad man
+    f&aring;r v&auml;nta! Anf&auml;kta&mdash;kasta bort alltihop, jag &auml;r inte
+    hungrig.</p>
+
+    <p>Mamsellen vid sk&auml;nken mumlade litet vasst om f&ouml;rn&auml;ma resande. Detta
+    tyckte sergeanten inte s&aring; alldeles illa om, gick fram och betalade
+    sm&ouml;rg&aring;sarna.&mdash;Jag har best&auml;llt dem, sade han, se h&auml;r
+    &auml;r pengar.</p>
+
+    <p>Man &auml;r orolig i magen&mdash;ja ja men! yttrades av en svartkl&auml;dd
+    passagerare. Sergeanten v&auml;nde sig om, s&aring;g kragar, och k&auml;nde igen det
+    bleka, men skinande ansiktet med de b&auml;gge ljusbl&aring;, trinda
+    f&aring;gel&ouml;gonen p&aring; kyrkoherden i Ulricehamn.</p>
+
+    <p>&mdash;Aha, &ouml;dmjuka tj&auml;nare! det &auml;r ju herr kyrkoherden
+    Su&mdash;&mdash; stadd utan tvivel p&aring; nedresa?</p>
+
+    <p>Ja ja men.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag far ocks&aring; till V&auml;sterg&ouml;tland, men det betyder inte hem
+    f&ouml;r mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
+    betalade sm&ouml;rg&aring;s p&aring; hela br&ouml;det, gapande hurtigt &ouml;ver
+    den.</p>
+
+    <p>S&aring; g&aring;r det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
+    skall till Ulricehamn.</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, och&mdash;(sergeanten t&ouml;mde sitt hautbrionsglas, som st&aring;tt
+    och v&auml;ntat p&aring; brickan).</p>
+
+    <p>S&aring; l&auml;nge en har h&auml;lsan, &auml;r det h&auml;lsosamt att fara fram
+    och &aring;ter s&aring; d&auml;r, anm&auml;rkte kyrkoherden.</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring;, det g&aring;r, ja&mdash;(sergeanten svalde nu det sista av sin
+    best&auml;llning).</p>
+
+    <p>L&auml;mnar herr sergeanten Stockholm p&aring; l&aring;ng tid?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag har tre m&aring;naders permission. F&aring;r jag lov att bjuda p&aring;
+    ett glas, herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?</p>
+
+    <p>Jaja men, magen &auml;r orolig p&aring; M&auml;laren. Om det s&aring; skulle vara,
+    posito portvin! eller porter!</p>
+
+    <p>Sergeanten befallde fram b&auml;ggedera; och kyrkoherden, ur st&aring;nd att
+    avg&ouml;ra f&ouml;retr&auml;det, drack ur b&auml;gge tv&aring;; han slutade med den
+    varmaste och g&auml;stfriaste inbjudning till den unga milit&auml;ren, att h&auml;lsa
+    p&aring; i Ulricehamn och Timmelhed, f&ouml;r att taga sin skada igen.</p>
+
+    <p>Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp p&aring; d&auml;ck
+    igen, med muntert sinne.</p>
+
+    <p>N&auml;r han s&aring;g sig om p&aring; kusterna, f&ouml;rbi vilka
+    &aring;ngb&aring;ten str&ouml;k, m&auml;rkte han att den nu var n&auml;ra att
+    anl&ouml;pa Str&auml;ngn&auml;s. Den stora domkyrkan synes f&ouml;r segelfarare redan
+    p&aring; l&aring;ngt h&aring;ll, och dess majest&auml;tiska torn beh&auml;rskar
+    S&ouml;dermanlandsnejderna vitt och brett. F&ouml;rst d&aring; man kommer
+    n&auml;rmare, uppt&auml;cker man en skara sm&aring; r&ouml;da tr&auml;hus,
+    osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det r&ouml;drutiga gymnasie- och
+    skolhuset g&ouml;r genom sin h&ouml;jd ett avbrott ifr&aring;n de &ouml;vriga
+    liderformiga rucklen. N&auml;r man slutligen anl&auml;nder till den gamla
+    s&ouml;ndriga bron och stannar, s&aring; s&auml;ger man till sig sj&auml;lv: detta
+    &auml;r Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <h3>FOTNOT:</h3>
+    <a id="Footnote_1" name='Footnote_1'></a><a href='#FNanchor_1'>[1]</a>
+
+    <div class='note'>
+      <p>Det ovanliga fall, som h&auml;r intr&auml;ffade, att en sk&auml;nkjungfru breder
+      p&aring; en kn&auml;ckebr&ouml;dssm&ouml;rg&aring;s, och, n&auml;r hon sedan
+      billigt p&aring;minns om att g&ouml;ra den av franskt br&ouml;d, tar till ett helt
+      s&aring;dant, utan att klyva det, utg&ouml;r ett talande bevis p&aring;
+      beskedligheten hos restaurat&ouml;rer och -triser, att l&aring;ta okunniga flickor
+      l&aring;ngt bort fr&aring;n landsorten &auml;ven n&aring;gon g&aring;ng f&aring;
+      f&ouml;rs&ouml;ka. Bildningens f&ouml;rsta steg &auml;r ofta sv&aring;rt, och man
+      f&aring;r sn&auml;sor. M&aring; d&aring; var och en bemanna sig och g&aring; till
+      v&auml;ga med ett &auml;delt t&aring;lamod, s&aring;som h&auml;r!</p>
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Andra_kapitlet" name='Andra_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Andra kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>H&auml;r &auml;r inte tecken till f&ouml;rn&auml;mt, varken av den
+      h&ouml;gadliga</i><br />
+       <i>riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och</i><br />
+      <i>stolt borgerskap, inte heller av det urf&ouml;rn&auml;ma, som finns hos
+      den</i><br />
+      <i>sj&auml;lvst&auml;ndiga delen av bondest&aring;ndet.</i><br />
+    </div>
+
+    <p>Passagerare, som tittar upp ifr&aring;n landg&aring;ngsbryggan, har inte en hamn,
+    en plats framf&ouml;r sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de flesta
+    husen &auml;r oartiga nog att v&auml;nda gavlarna &aring;t en. Inte desto mindre och
+    medan &aring;ngb&aring;ten dr&ouml;jer kanske en halv timme, g&aring;r man i land.
+    Man m&ouml;ts v&auml;l inte h&auml;r, som i S&ouml;dert&auml;lje, av kringlor; dock,
+    om man kliver f&ouml;rsiktigt, d&aring; man s&auml;tter sin fot p&aring; bryggan, ser
+    sig f&ouml;r och inte stiger ned sig i h&aring;len mellan de murkna plankorna,
+    s&aring; kan man komma upp till staden med livet.</p>
+
+    <p>Detta var vad som intr&auml;ffade med sergeanten och med en till. D&aring; han
+    n&auml;mligen stod p&aring; f&ouml;rd&auml;ck och s&aring;g landg&aring;ngen
+    l&auml;ggas ut, m&auml;rkte han ett litet stycke ifr&aring;n sig det sk&auml;ra
+    huvudet se upp emot den lilla staden med tindrande &ouml;gon. Hastigt rann
+    frimodigheten p&aring; honom; han besl&ouml;t undvika alla de d&auml;r farliga orden,
+    jungfru, mamsell, och &ouml;ver huvud varje titel.</p>
+
+    <p>&mdash;Ett ord! sade han, och v&auml;nde sig otvungen till henne: ett ord! vi
+    g&aring;r i land, kom! h&auml;r p&aring; &aring;ngb&aring;ten &auml;r nu
+    br&aring;ksamt, de skall langa in ved och ha annat kr&aring;ngel f&ouml;r sig. Nere i
+    matsalongen &auml;r det ocks&aring; ruskigt: det &auml;r obehagligt att &auml;ta
+    d&auml;r f&ouml;r&mdash;hm&mdash;jag vet ett mycket hyggligt och bra st&auml;lle
+    h&auml;r uppe i Str&auml;ngn&auml;s. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter
+    en s&aring; l&aring;ng fasta?</p>
+
+    <p>Hon l&auml;t honom utan omst&auml;ndigheter ta sig under armen, gick &ouml;ver
+    landg&aring;ngen, sl&ouml;t sig n&auml;ra till honom p&aring; den &auml;ventyrliga
+    bron; och&mdash;nu stod de i Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <p>Vad jag tycker om den h&auml;r lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada
+    blickar omkring sig. Det &auml;r helt annat &auml;n Stockholm!</p>
+
+    <p>&mdash;N&auml;r man kommer n&auml;rmare in, &auml;r det verkligen r&auml;tt
+    hyggligt, genm&auml;lte sergeanten.</p>
+
+    <p>Se&mdash;se! fortfor hon. Ack, jag
+    andas&mdash;men&mdash;&aring;ja&mdash;ja&mdash;jojo&mdash;Lidk&ouml;ping &auml;r
+    &auml;nd&aring; vackrare.</p>
+
+    <p>Den unga milit&auml;ren, f&ouml;rtjust &ouml;ver att i hast och n&auml;stan mot
+    f&ouml;rmodan h&ouml;ra sin bekantskap vara en spr&aring;ksam m&auml;nniska,
+    b&ouml;rjade sj&auml;lv finna Str&auml;ngn&auml;s ganska trevligt. I sj&auml;lva
+    verket &auml;r det s&aring; ocks&aring;. Allt &auml;r utan anspr&aring;k. Man kommer
+    upp fr&aring;n sj&ouml;n och betr&auml;der idel krokiga, smala gr&auml;nder eller
+    gator, som slingrar sig &ouml;ver backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta
+    samh&auml;lle. De sm&aring; husen &auml;r gamla, v&auml;nliga; och man finner snart
+    att de inte bara har gavlar, utan &auml;ven l&aring;ngsidor med t&auml;cka
+    f&ouml;nster p&aring;, och till och med portar, d&auml;r man k&auml;nner sig
+    h&aring;gad att stiga in. H&auml;r &auml;r inte tecken till f&ouml;rn&auml;mt, varken
+    av den h&ouml;gadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt
+    och stolt borgerskap, inte heller av det urf&ouml;rn&auml;ma, som finns hos den
+    sj&auml;lvst&auml;ndiga delen av bondest&aring;ndet och visar sig i dess s&auml;tt
+    att vara: nej, h&auml;r ses allenast det medborgerliga av anspr&aring;ksl&ouml;saste
+    slag. Man tror att alla husen tillh&ouml;r skutskeppare, glasm&auml;stare,
+    borstbindare, fiskare.</p>
+
+    <p>Klart &auml;r, att h&auml;rmed f&ouml;rst&aring;s bara det Str&auml;ngn&auml;s som
+    m&ouml;ter den ifr&aring;n sj&ouml;n uppstigande passageraren, och omgiver honom
+    innan han kommer s&aring; l&aring;ngt som till domkyrkans upph&ouml;jda,
+    tr&auml;dbevuxna kulle, i vars grannskap biskopshuset och n&aring;gra till antyder en
+    h&ouml;gre v&auml;rld. Men sergeanten, med sin glasm&auml;starflicka under armen,
+    hade &auml;nnu inte g&aring;tt &aring;t h&ouml;jderna. De hade inte en g&aring;ng
+    g&aring;tt till torget. De hade, till f&ouml;ljd av hennes utrop om det lilla huset
+    med de vita luckorna, stannat i den m&auml;rkv&auml;rdiga
+    Str&auml;ngn&auml;s-labyrint av sm&aring; krokiga gator och hus, som befinner sig
+    mellan sj&ouml;stranden och torget. H&auml;r f&ouml;rde han sitt s&auml;llskap till
+    en h&ouml;g trappa, som fr&aring;n sj&auml;lva gatan ledde utf&ouml;r och ned till en
+    g&aring;rd. &Ouml;ver g&aring;rden gick de till husets port. H&auml;r, viskade
+    sergeanten, bor den rika f&auml;rgaren, som tillika h&aring;ller en artig och proper
+    restaurang. Vi skall f&aring; se hur snyggt de har.&mdash;Flickan andades som i sitt
+    eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidk&ouml;ping var &auml;nnu vackrare.</p>
+
+    <p>De steg &ouml;ver farstukvisten och kom in i huset uppf&ouml;r en trappa igen,
+    vilken ledde till ett stort rum i andra v&aring;ningen med sk&auml;nk uti. Det var
+    s&aring;ledes ett slags v&auml;rdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
+    till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanf&ouml;r disken.
+    L&aring;t oss f&aring; ett av sm&aring;rummen h&auml;r&mdash;det d&auml;r till
+    h&ouml;ger&mdash;eller det d&auml;r till v&auml;nster&mdash;lika gott&mdash;och
+    frukost. Vad finns?</p>
+
+    <p>Hallon och gr&auml;dde.</p>
+
+    <p>&mdash;N&aring;got stadigare?</p>
+
+    <p>Stekta morkullor&mdash;f&auml;rsk lax&mdash;</p>
+
+    <p>&mdash;L&aring;t s&aring; vara; men l&aring;t det g&aring; fort. Och (viskade
+    sergeanten, i det han f&ouml;rde in sin bekantskap i det v&auml;nstra
+    sm&aring;rummet, men i d&ouml;rren fortfor att tala till m&auml;nniskan med
+    tallrikarna)&mdash;ett par glas k&ouml;rsb&auml;rsvin!</p>
+
+    <p>N&auml;r de b&auml;gge tr&auml;tt in i det lilla rummet, och f&ouml;r
+    trevlighetens skull&mdash;ifall flera skulle inkomma i salstugan&mdash;st&auml;ngt
+    d&ouml;rren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt
+    med m&ouml;rkbrunt, gl&auml;nsande h&aring;r, v&auml;l benat, utan l&ouml;slockar vid
+    tinningarna (sergeanten p&aring;minde sig, att de f&ouml;rsvunnit tillsammans med
+    kambrikshatten); men ett par egna, likv&auml;l, och ganska n&auml;tta, sittande bakom
+    vartdera &ouml;rat. &Auml;ven handskarna&mdash;couleur de lilas&mdash;drog hon av och
+    blottade tv&aring; sm&aring; vita, fylliga h&auml;nder, som aldrig tycktes ha
+    sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde t&aring;la den anm&auml;rkningen att vara
+    litet breda, f&ouml;rsedda med fingrar, som, fast&auml;n innerligt behagliga och
+    prydda med sm&aring; gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
+    fingrar aldrig spelat luta, r&ouml;rt tangenter, f&ouml;rt penslar, eller v&auml;nt
+    om blad i fina b&ouml;cker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog
+    sergeanten f&ouml;r avgjort; &auml;nnu s&auml;krare var, att de aldrig f&ouml;rt
+    spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; d&auml;remot l&auml;mnade han osagt, om de
+    inte i sina dar kn&aring;dat kitt, ty kitt g&ouml;r vitt och mjukt skinn. S&aring;
+    pass om h&auml;nderna. Personen i &ouml;vrigt var annars alls inte kort eller trind,
+    utan ganska smal och snarare litet l&aring;ngv&auml;xt.</p>
+
+    <p>Flickan satt inte f&ouml;rl&auml;gen p&aring; tu man hand med sin sergeant. Hon
+    br&ouml;t av en liten lavendelkvist ur en kruka i f&ouml;nstret, gnuggade den mellan
+    h&auml;nderna och luktade sedan p&aring; sina fingrar med v&auml;lbehag. Sergeanten,
+    f&ouml;r att inte vara sysslol&ouml;s, br&ouml;t av ett blad geranium och gjorde
+    d&auml;rmed f&ouml;r sin del p&aring; samma s&auml;tt.</p>
+
+    <p>Ett vackert och just ett n&auml;tt rum! utbr&ouml;t hon. Ja, och se en s&aring;
+    galant dragkista. &Auml;r det valn&ouml;t m&aring;tro, eller ek? nej, det &auml;r
+    visst polerat p&auml;rontr&auml;d&mdash;kan det vara apel?</p>
+
+    <p>Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkst&auml;der, kunde inte ge
+    besked om det. Men i st&auml;llet v&auml;nde han sig till ett annat
+    f&ouml;rem&aring;l och utbrast: Minsann! bred, f&ouml;rgylld ram kring spegeln! Men
+    det &auml;r nu avlagt; b&ouml;r vara mahognyram.</p>
+
+    <p>Mahognyram? &Aring; d&aring;! jag vet vad som &auml;r b&auml;ttre: att g&ouml;ra
+    sj&auml;lva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som
+    blivit &ouml;ver sedan man skurit rutorna. S&aring;dant s&auml;tter man ihop till
+    hela ramar och l&auml;gger m&aring;lat papper under: det blir vackra ramar. Se nu:
+    d&aring; &auml;r det s&aring;, att man speglar sig i sj&auml;lva spegeln, men
+    p&aring; ramen ser man f&ouml;r sitt n&ouml;jes skull, och man kan l&auml;gga vad
+    slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert.
+    Har&mdash;har&mdash;har&mdash;inte sett det?</p>
+
+    <p>Hon syntes h&auml;rvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom
+    det best&auml;llda in: en mj&auml;llvit, fast inte fin servett lades p&aring; bordet,
+    och d&auml;rovanp&aring; sattes nytorkade tallrikar.</p>
+
+    <p>Men t&auml;nk om de reser ifr&aring;n oss med &aring;ngb&aring;ten?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring;nej, svarade sergeanten. Dessf&ouml;rinnan skall skjutas signal<a
+    id="FNanchor_2" name='FNanchor_2'></a><a href='#Footnote_2'><sup>[2]</sup></a>; och
+    sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.</p>
+
+    <p>Hon, som burit in anr&auml;ttningen, hade nu &aring;ter g&aring;tt ut, och
+    d&ouml;rren var st&auml;ngd. Sergeanten tog sitt glas k&ouml;rsb&auml;rsvin i hand
+    och sade: Sk&aring;l p&aring; resan!</p>
+
+    <p>Sara Videbeck tog utan omst&auml;ndigheter det andra lilla glaset, klingade med
+    sin v&auml;rd, nickade fryntligt och sade: Tack!</p>
+
+    <p>&mdash;Ett ord, s&aring; gott som tv&aring;, innan vi dricker, inf&ouml;ll
+    sergeanten. Det &auml;r hinderligt och f&ouml;rargligt att inte veta vad man skall
+    kalla varann&mdash;och sedan s&aring;&mdash;jag vill aldrig g&ouml;ra n&aring;gon
+    ledsen, ond eller st&ouml;tt&mdash;och&mdash;par exemple skulle vi inte kunna kalla
+    varann&mdash;par exemple du&mdash;s&aring; l&auml;nge vi &auml;ter &aring;tminstone
+    eller&mdash;</p>
+
+    <p>Du?&mdash;ja, det m&aring; vara sagt. Med dessa ord klingade hon &auml;nnu en
+    g&aring;ng, saken var uppgjord, och k&ouml;rsb&auml;rsvinet dracks.</p>
+
+    <p>Sergeanten blev som en ny m&auml;nniska, sedan denna sten fallit fr&aring;n hans
+    br&ouml;st; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
+    f&ouml;rekommande. Men den vackra glasm&auml;stardottern, d&auml;remot, undergick
+    inte ringaste f&ouml;r&auml;ndring. Hon satt vid bordet, &aring;t och tog f&ouml;r
+    sig, visserligen p&aring; ett r&auml;tt behagligt s&auml;tt, men n&aring;gon
+    h&ouml;gre grace syntes inte mycket i dessa &aring;tb&ouml;rder. Hon kallade sin nya
+    bekante du i vart &aring;ttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller
+    f&ouml;rn&auml;mhet. Hon syntes o&auml;ndligen hemmastadd.</p>
+
+    <p>Sergeanten, som, &aring;tminstone i avseende p&aring; fasonerna, k&auml;nde sig
+    &ouml;verl&auml;gsen, var desto lyckligare av denna k&auml;nsla, och sade: B&auml;sta
+    Sara, litet mera hallon? den h&auml;r gr&auml;dden var ju ganska god?</p>
+
+    <p>Pr&auml;ktig! tack! jag minns d&auml;rnere vid Lunds brunn i fjol
+    somras&mdash;</p>
+
+    <p>Han gick ut och best&auml;llde mera hallon.</p>
+
+    <p>I detta &ouml;gonblick sm&auml;llde signalskottet fr&aring;n
+    &aring;ngb&aring;ten.</p>
+
+    <p>Se s&aring;, sade hon, steg upp och satte handskarna p&aring; sig. Ge hallonen
+    &aring;terbud.</p>
+
+    <p>&mdash;B&auml;sta Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
+    stranden.</p>
+
+    <p>Nenej! precis &auml;r b&auml;st att vara. Fr&aring;ga vad det kostar? tillade hon,
+    satte schaletten p&aring; sig och drog upp en n&auml;sduk, varur b&ouml;rs&auml;ndan
+    framstack.</p>
+
+    <p>&mdash;Vad? inf&ouml;ll sergeanten; det &auml;r jag, som&mdash;Fort, fort! Hon
+    gick nu sj&auml;lv f&ouml;rbi honom fram till disken i salstugan, och fr&aring;gade
+    vad anr&auml;ttningen kostat.</p>
+
+    <p>&mdash;En rdr 24 sk.</p>
+
+    <p>H&auml;r, k&auml;ra mamsell! (hon tog upp ur sin gr&ouml;na silkespung) &auml;r 36
+    skilling f&ouml;r min r&auml;kning: det g&ouml;r h&auml;lften. Adj&ouml;, jungfru!
+    nickade hon d&auml;refter &aring;t uppasserskan, som burit in.</p>
+
+    <p>Nicken, b&aring;de &aring;t mamsellen och jungfrun var v&auml;nlig, men av det
+    &ouml;verl&auml;gsna slaget, och tycktes inneb&auml;ra, att hon inte r&auml;tt
+    synnerligen efterfr&aring;gade n&aring;gotdera slaget.</p>
+
+    <p>Sergeanten, &aring; sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som
+    hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i d&ouml;rren;
+    tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i l&auml;pparna av f&ouml;rargelse och
+    gick ut efter.</p>
+
+    <p>D&aring; de kommit p&aring; farstubron, g&aring;tt &ouml;ver g&aring;rden och
+    skulle stiga uppf&ouml;r trappan till gatan, gjorde hon en liten r&ouml;relse, varav
+    kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han
+    ocks&aring;.</p>
+
+    <p>Tack du, som f&ouml;rde mig till detta hyggliga st&auml;lle! yttrade hon
+    halvh&ouml;gt med den vackraste r&ouml;st, och r&ouml;rde hans hand med sin, liksom
+    till en sakta klappning. Bor en rik f&auml;rgare h&auml;r, du? h&aring; kors!</p>
+
+    <p>&mdash;Inget att tacka f&ouml;r, svarade han. Du betalade ju sj&auml;lv! tillade
+    han inom sig med gr&auml;melse.</p>
+
+    <p>Jo, du skall ha mycken tack: jag var r&auml;tt hungrig. Beskedligt och n&auml;tt
+    folk &auml;r det h&auml;r vart man v&auml;nder sig: och den h&auml;r staden heter
+    Str&auml;ngn&auml;s?</p>
+
+    <p>&mdash;Ja. Jag skulle s&aring; g&auml;rna vilja f&ouml;ra dig upp till domkyrkan
+    f&ouml;r att se de st&ouml;rre delarna av staden; d&auml;r har man vackra, skuggrika
+    tr&auml;d att spatsera under.</p>
+
+    <p>&Aring; lappri. Nej, vi m&aring;ste ned till &aring;ngb&aring;ten. De v&auml;ntar
+    redan.</p>
+
+    <p>Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gr&auml;nderna, vinkade
+    Sara med v&auml;lbehag &aring;t alla de sm&aring; knutarna, hon gick om; och,
+    r&auml;tt som det var, yttrade hon:</p>
+
+    <p>&mdash;Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle ocks&aring; vilja veta vad du
+    har f&ouml;r n&aring;got till f&ouml;rnamn?</p>
+
+    <p>Albert, svarade sergeanten.</p>
+
+    <p>&mdash;Alber&mdash;l&aring;t mig se?&mdash;ja, det &auml;r riktigt: det har jag
+    l&auml;st i almanackan, eller hur? Jo, s&aring; d&ouml;ptes ocks&aring;
+    snickar&aring;lderman Ahlgrens son, som jag stod fadder &aring;t i fjolsomras. Han
+    &auml;r en rar gosse, skall du se, Albe; blank i &ouml;gonen som emalj.</p>
+
+    <p>Du &auml;r ju hemma i Lidk&ouml;ping? och reser f&ouml;rmodligen dit nu?
+    till&auml;t sig sergeanten att fr&aring;ga.</p>
+
+    <p>&mdash;F&ouml;rsiktigt! kliv f&ouml;rsiktigt! sade hon, f&ouml;r de var just nu
+    p&aring; den br&auml;ckliga bron. Men utan fara kom de in &ouml;ver landg&aring;ngen
+    och befann sig p&aring; nytt i &aring;ngb&aring;tens v&auml;rld. Man gick ifr&aring;n
+    land, hjulen b&ouml;rjade v&auml;lva sig omkring; r&ouml;kmoln och ett dovt d&aring;n
+    utgjorde den simmande drakens avsked fr&aring;n Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <h3>FOTNOT:</h3>
+    <a id="Footnote_2" name='Footnote_2'></a><a href='#FNanchor_2'>[2]</a>
+
+    <div class='note'>
+      <p>Detta brukas inte nu vid avresan fr&aring;n en stad, blott vid ankomsten.</p>
+    </div>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Tredje_kapitlet" name='Tredje_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Tredje kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>Den, som vill sk&auml;ra glas, min herre, han m&aring;ste ha diamant!</i>
+    </div>
+
+    <p>Sergeanten hade best&auml;mt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap
+    en artighet. Han gick d&auml;rf&ouml;r ned i matsalongen och beg&auml;rde ett
+    sk&aring;lpund konfekt. Fanns aldrig till salu p&aring; &aring;ngb&aring;tar,
+    svarades det&mdash;S&aring; f&ouml;r fan! finns h&auml;r d&aring; apelsiner?
+    s&aring;nt tycker jag ligger d&auml;r framme i korgen?&mdash;Ja.&mdash;Gott, ge mig
+    fyra.</p>
+
+    <p>D&aring; han kom med sin frukt i handen, fann han d&auml;cket p&aring;
+    f&ouml;ljande s&auml;tt upptaget och ordnat. St&ouml;rre delen av det b&auml;ttre
+    folket&mdash;herrarna, fruarna och barnen&mdash;hade g&aring;tt ned i salongen.
+    N&aring;gra par satt v&auml;l p&aring; akterd&auml;cket, men inte just i livligt
+    samtal, fast inte heller alldeles sovande, dock i full ouppm&auml;rksamhet p&aring;
+    allt vad som omgav dem. Dalkullorna, l&auml;ngst framme vid f&ouml;rst&auml;ven,
+    syntes nedlutade &ouml;ver de ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra &agrave; fem
+    f&ouml;rut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till h&auml;lften
+    uppvecklat segel. Kaptenen var f&ouml;rmodligen i sin hytt; han s&aring;gs inte
+    p&aring; d&auml;ck. Maskinisterna gick p&aring; i ergastulum. Var &auml;r d&aring;
+    min sk&auml;ra? fr&aring;gade sig sergeanten.</p>
+
+    <p>Han uppt&auml;ckte henne slutligen sittande p&aring; en gr&ouml;nm&aring;lad
+    spj&auml;lsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjul&ouml;verbyggnaden.
+    Sergeanten fann en s&aring; avskild plats ganska angen&auml;m, gick dit med sina
+    apelsiner, satte sig bredvid henne och bj&ouml;d.</p>
+
+    <p>Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin b&ouml;rs.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring; f&ouml;r miljoner hundra sjutton granater! t&auml;nkte sergeanten,
+    med blodet uppstigande i ansiktet: hon m&aring;tte v&auml;l inte nu bums och kontant
+    vilja betala mig f&ouml;r apelsinerna? Det h&auml;r l&auml;gre borgerskapet ger jag
+    ...</p>
+
+    <p>S&aring; illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv
+    med pl&auml;terskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt r&auml;ckte
+    &aring;t Albert. Sedan skalade hon en &aring;t sig, skar den i sex delar och
+    b&ouml;rjade l&aring;ta sig v&auml;l smaka.</p>
+
+    <p>&mdash;Tack, b&auml;sta Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin.
+    D&auml;rp&aring; beg&auml;rde han och fick l&aring;na hennes kniv till
+    s&ouml;nderstyckande av sin frukt. Han bes&aring;g kniven med en viss undran; den var
+    utm&auml;rkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I
+    &ouml;vrigt var den ny och t&auml;mligen vass p&aring; ena sidan. Han brydde sig inte
+    vidare d&auml;rom utan sade efter en liten stund: Nu, Sara, m&aring;ste vi bli
+    n&auml;rmare bekanta, och du skall s&auml;ga mig hur n&auml;ra sl&auml;kt du &auml;r
+    med din moster, hon d&auml;r, som ...</p>
+
+    <p>Inte kom med i morse? Det blir inte sv&aring;rt att s&auml;ga, kan jag tro, hur
+    pass n&auml;ra sl&auml;kt jag &auml;r med min moster.</p>
+
+    <p>&mdash;Javisst, men ...</p>
+
+    <p>Ja, jag &auml;r r&auml;tt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla; hon
+    har nu f&aring;tt lov att ta sig egen skjuts, eller fara p&aring;
+    G&ouml;teborgsdiligensen; och man f&aring;r se var vi kan sammantr&auml;ffa p&aring;
+    v&auml;gen, om det alls sker. Kanske dr&ouml;jer hon nu kvar i Stockholm, d&aring;
+    det gick s&aring; d&auml;r tv&auml;rt f&ouml;r henne vid sj&auml;lva utloppet. Jag
+    har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i
+    Lidk&ouml;ping och ser om min sjuka mor, medan jag &auml;r bortrest. Men den h&auml;r
+    moster Ulla har l&auml;nge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa &aring;t
+    hemorten med mig f&ouml;r att ruska p&aring; sig litet; och det var dumt, att hon
+    skulle f&ouml;rs&ouml;la sig; men det g&ouml;r hon ofta, stackars moster Ulla. Jag
+    var ocks&aring; ledsen f&ouml;r min egen r&auml;kning; det &auml;r alltid gott att ha
+    en moster, eller s&aring;, med sig n&auml;r man f&auml;rdas. Man jag var s&auml;ker,
+    det skulle inte sl&aring; mig felt att tr&auml;ffa n&aring;gon resande
+    &auml;nd&aring; p&aring; v&auml;gen, som&mdash;&auml;t sj&auml;lv, Albe! inte
+    &auml;ter jag ensam upp alla de h&auml;r.</p>
+
+    <p>&mdash;Tack, sade han, glad att &auml;ven f&aring; yttra ett ord. F&auml;rdas du
+    ofta till Stockholm? Det &auml;r minsann en l&aring;ng v&auml;g emellan Stockholm och
+    Lidk&ouml;ping?</p>
+
+    <p>Jag har aldrig varit till Stockholm f&ouml;rr. Jag beh&ouml;vde det nu, f&ouml;r
+    att falka p&aring; olja och diamanter, och bese det nyaste modet.</p>
+
+    <p>Sergeanten s&aring;g undrande p&aring; flickan och teg. Olja? t&auml;nkte han. Jag
+    m&aring;ste helt och h&aring;llet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det
+    nyaste modet? Han m&auml;tte hennes figur fr&aring;n topp till t&aring;; den var
+    minsann ocks&aring; r&auml;tt elegant, n&auml;mligen i sitt slag. Slutligen yttrade
+    han halvh&ouml;gt: Diamanter?</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
+    duger, du? Nenej men. Att sl&aring; eld med, likasom i ett gev&auml;rsl&aring;s, det
+    g&aring;r flinta an till, men se, den som vill sk&auml;ra glas, min herre, han
+    m&aring;ste ha diamant!</p>
+
+    <p>Hennes &ouml;gon &ouml;ppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en
+    medf&ouml;dd, h&ouml;g sj&auml;lvk&auml;nsla. Hon syntes n&auml;stan stolt, ehuru
+    stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillf&auml;llen,
+    d&aring; hon v&auml;nde n&aring;gon ryggen. Ocks&aring; sj&ouml;nk hon genast ned
+    till f&ouml;rtrolighet igen, d&aring; hon m&auml;rkte att Albert var p&aring;
+    v&auml;g att i h&auml;penheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi har alltid tagit
+    kritan ifr&aring;n G&ouml;teborg annars, och kunde ha gjort s&aring; med oljan
+    ocks&aring; men min mor fick brev om, att den skulle f&aring;s f&ouml;r 12 skilling
+    b&auml;ttre per kanna i Stockholm, och s&aring; roade det mig att fara hit upp och
+    h&ouml;ra efter, d&aring; jag hade en moster h&auml;r f&ouml;rut att bo hos. Men det
+    nya modet, som de talade s&aring; vitt om i Lidk&ouml;ping, hur de nu uppe i
+    Stockholm skulle ha hittat p&aring; att f&auml;rga glas till kyrkf&ouml;nster, det
+    bryr jag mig inte om. Inte har jag sett s&aring;dant i Stockholm; jag bes&ouml;kte
+    med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget l&auml;tt arbete, ty de var
+    odr&auml;gligt m&aring;nga; men d&auml;r fanns inte f&auml;rgat glas i en enda. Jag
+    vet inte var den osanningen &auml;r kommen ifr&aring;n, om inte fr&aring;n Uppsala,
+    d&auml;r en assessor l&auml;r h&aring;lla p&aring; att m&aring;la f&ouml;nstren i ett
+    altarkor. Jag ville eljest l&auml;ra mig det; ty vi har m&aring;nga
+    best&auml;llningar av kyrkf&ouml;nster b&aring;de till&mdash;ja&mdash;och &auml;nda
+    ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen m&auml;nniska, som kan hantera glas, och
+    jag visste det skulle bli en stor och artig f&ouml;rtj&auml;nst, om vi kunde
+    f&auml;rga glas p&aring; verkstaden. Vi skulle d&aring; vara de enda, s&aring;
+    n&auml;ra, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, s&aring; fort
+    n&aring;got spr&auml;cktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag h&ouml;r att det modet
+    brukas ingenstans, och d&aring; &auml;r det heller ingenting v&auml;rt. Diamanter
+    fick jag rara, s&aring; jag &auml;r ganska n&ouml;jd med resan; och olja sen ...</p>
+
+    <p>Men vartill i Guds namn brukar du s&aring; mycken olja?</p>
+
+    <p>&mdash;Till kitt, vet jag. Vartill skulle v&auml;l olja h&auml;r i livet annars
+    vara?</p>
+
+    <p>Men varf&ouml;r reser inte din far sj&auml;lv i s&aring; viktiga och
+    l&aring;ngv&auml;ga aff&auml;rer?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring; min Gud! han &auml;r d&ouml;d f&ouml;r sex &aring;r sedan. Det var
+    en annan sak.</p>
+
+    <p>&mdash;Och min mor, stackare, har st&aring;tt f&ouml;r verkstaden sedan, med
+    r&auml;ttigheter som &auml;nka, f&ouml;rst&aring;s; men hon har p&aring; hela
+    tv&aring; &aring;r legat till s&auml;ngs j&auml;mt, s&aring; jag kan s&auml;ga att
+    det &auml;r jag, som ensam st&aring;r f&ouml;re.</p>
+
+    <p>Men s&auml;g mig, vackra Sara, hur gammal par exemple &auml;r du d&aring;, ifall
+    jag t&ouml;rs fr&aring;ga?</p>
+
+    <p>&mdash;Tjugofyra &aring;r och litet till.</p>
+
+    <p>Vad? &auml;r det m&ouml;jligt? jag tog dig f&ouml;r aderton &aring;r. S&aring;dana
+    kinder&mdash;denna hy ...</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton &aring;r. Man s&auml;ger, att
+    fiskalsd&ouml;ttrar, mamseller och fr&ouml;knar giva sig ut f&ouml;r yngre &auml;n de
+    &auml;r, s&aring;som jag h&ouml;rde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner
+    f&ouml;ga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt &aring;ratal. D&aring;
+    h&aring;ller jag vida b&auml;ttre, att g&ouml;ra tv&auml;rt om. Hur pass till
+    &aring;ren &auml;r ... om jag t&ouml;rs fr&aring;ga?</p>
+
+    <p>Jag? vi &auml;r n&auml;stan j&auml;mn&aring;riga; jag &auml;r tjugofem
+    &aring;r.</p>
+
+    <p>&mdash;Och jag, som tog dig f&ouml;r en person om sina nitton &aring;r allenast,
+    vilken &auml;nnu inte passerat graderna. S&aring; frankt b&auml;r du dig
+    &aring;t.</p>
+
+    <p>Graderna? ja, k&auml;ra du, f&ouml;r att vara uppriktig, dem har jag inte
+    &auml;nnu passerat och kommer kanske aldrig s&aring; vida.</p>
+
+    <p>&mdash;Vad ... vad &auml;r du d&aring; f&ouml;r en?</p>
+
+    <p>Blott underofficer.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;dana har jag f&ouml;rr sett bland Skaraborgarna, och det var
+    hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... d&auml;r gick dagdriverskor till
+    mamseller och l&aring;tsades dricka h&auml;lsovatten f&ouml;r ett och annat: d&aring;
+    var d&auml;r ocks&aring; en sv&auml;rm V&auml;stg&ouml;tadals- och
+    Skaraborgsl&ouml;jtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare,
+    vilka &auml;ven l&aring;tasade m&aring; illa och talade med mamsellerna. Men
+    s&aring;g jag n&aring;nsin vid Lunds brunn n&aring;gra underofficerare, s&aring; var
+    det alltid rej&auml;la karlar med verkligt ont, och som inte drack f&ouml;r
+    n&ouml;jet.</p>
+
+    <p>Men vad gjorde du d&aring; vid Lunds brunn, Sara? du, s&aring;som frisk, hade
+    v&auml;l bara rest dit att njuta av den sk&ouml;na naturen?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag var d&auml;r bara en dag, och hade min profit av askar. Jag m&aring;ste
+    f&auml;rdas dit f&ouml;r att se efter ett par av v&aring;ra l&auml;rpojkar, som
+    blivit efterskickade att s&auml;tta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
+    utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsg&auml;sterna emellan, p&aring; den
+    4 juli. Man &auml;r aldrig s&auml;ker f&ouml;r pojkarna; de sl&aring;r s&ouml;nder
+    varan; s&aring; f&ouml;rst&aring;r de inte heller att sk&auml;ra; illa hanterar de
+    diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag sj&auml;lv dit och
+    &aring;ngrar det inte. Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 sm&aring;rutor, 22 av
+    s&auml;mre gr&ouml;nt glas och h&ouml;r! ... 34 av sk&ouml;nt taffelglas. Dessutom
+    s&aring;lde jag tio glasaskar, s&aring;dana som endast vi g&ouml;r p&aring;
+    verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skall
+    ha att lysa sig med, n&auml;r de g&aring;r i k&auml;llarna efter selsevatten, och
+    spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag s&auml;ger, jag s&aring;g d&auml;r
+    endast tv&aring; underofficerare, allvarsamma karlar med gikt,
+    V&auml;stg&ouml;tadalare b&auml;gge. Hur kommer det till, att du kan vara
+    underofficer, och &auml;r blott en s&aring; ung m&auml;nniska?</p>
+
+    <p>I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja,
+    ser du, jag &auml;r egentligen inte l&aring;ngt ifr&aring;n officer ... sergeant.</p>
+
+    <p>&mdash;Schersant? n&aring; bra, som det &auml;r. Fr&aring;ga aldrig efter att bli
+    officer, l&ouml;jtnant och dylikt skralt s&auml;llskap. Vad g&ouml;r de dagtjuvarna
+    annat, &auml;n talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kv&auml;llarna med
+    jungfrurna. Skr&auml;p! kr&aring;s och kragar, tomma magar.</p>
+
+    <p>Paus.</p>
+
+    <p>Milit&auml;ren satt sm&aring;skr&auml;md vid h&ouml;randet av sin
+    &ouml;ppenhj&auml;rtiga v&auml;ns talf&ouml;rm&aring;ga och dristiga utflykter. Han
+    visste med sig sj&auml;lv, att han alltf&ouml;r g&auml;rna ville bli l&ouml;jtnant,
+    och hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga sl&auml;ktskap med en viss stor
+    familj i huvudstaden; han visste ocks&aring;, att hans kassa f&ouml;r n&auml;rvarande
+    var gott nog f&ouml;rsedd till det slags inspektionsresa &ouml;ver vissa egendomar,
+    vartill han under sin sommarpermission blivit uts&auml;nd. Han ville d&auml;rf&ouml;r
+    inte l&auml;mpa p&aring; sig de sv&aring;rmodiga rimmen: kr&aring;s och kragar etc
+    etc. Men neka kunde han inte, att det d&auml;r glammet med mamseller och jungfrur
+    emellan&aring;t fallit honom i smaken. Han blickade d&auml;rf&ouml;r best&ouml;rt
+    p&aring; en Sara med s&aring; avg&ouml;rande utl&aring;telser. Han s&aring;g p&aring;
+    hennes ansikte; de glada, v&auml;nliga &ouml;gonen tycktes st&aring; i
+    mots&auml;gelse till hennes sista str&auml;nga tal; ja, n&auml;r han betraktade de
+    r&ouml;da, fylliga, n&auml;stan sk&ouml;nt formade l&auml;pparna, med de j&auml;mna,
+    vitt glimmande t&auml;nderna innanf&ouml;r, och en stundom framskymtande liten
+    tungspets av h&ouml;gr&ouml;tt fint slag, s&aring; kunde v&auml;l den tysta
+    fr&aring;gan f&ouml;rl&aring;tas en man, som han: har d&aring; ingen i v&auml;rlden
+    kysst denna mun?</p>
+
+    <p>Sara s&aring;g ocks&aring; honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen
+    fr&aring;gade hon med en sk&auml;r, mild r&ouml;st: Vad &auml;r det du ser s&aring;
+    p&aring;?</p>
+
+    <p>Helt of&ouml;rt&auml;nkt och dj&auml;rvemang svarade han: Jag sitter och undrar,
+    om ingen m&auml;nniska n&aring;nsin kysst den d&auml;r munnen?</p>
+
+    <p>Ett hastigt &ouml;verg&aring;ende leende var hela hennes svar, och hon tittade
+    bort &ouml;ver M&auml;larfj&auml;rdarna. I hennes blick syntes h&auml;rvid inte det
+    minsta koketteri, eller skimmer av elakhet: men &aring; andra sidan inte heller
+    n&aring;gonting just romantiskt, sv&auml;rmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av
+    of&ouml;rklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det
+    liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: &Aring;! det
+    g&aring;r an!</p>
+
+    <p>Uppmuntrad d&auml;rav, att hon &aring;tminstone inte avvisade honom, v&auml;nde
+    nacken till eller gick sin v&auml;g, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna s&auml;ga
+    dig mycket, b&auml;sta Sara, av samma slag, som du sj&auml;lv omtalat att man brukar
+    till mamseller och jungfrun jag bek&auml;nner till och med, att jag inte &auml;r ovan
+    vid detta tal. Men du har f&ouml;rklarat f&ouml;r mig, hur du hatar det: jag vill
+    inte en g&aring;ng n&auml;mna om hj&auml;rta, eftersom jag minns f&ouml;rr i dag ...
+    och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hj&auml;rta vara av glas; och jag, jag
+    &auml;ger inte i mitt v&aring;ld den diamant, det enda vapen, varmed m&auml;rke
+    skulle kunna ristas i ett s&aring;dant.</p>
+
+    <p>Skall du stanna i Arboga, dit &aring;ngb&aring;ten kommer i afton, Albert? Hon
+    fr&aring;gade detta med ett genomtr&auml;ngande &ouml;gonkast.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo h&auml;rad, till vissa
+    egendomar, och sedan kanske &auml;nnu l&auml;ngre in i V&auml;sterg&ouml;tland.</p>
+
+    <p>D&aring; &aring;ker vi tillsammans (&aring;ter ett genomtr&auml;ngande
+    &ouml;gonkast) ... s&aring; kan vi ha tv&aring; h&auml;star f&ouml;r parvagn ... och
+    vi repartisera ... och ... ty jag ser, du har inte eget &aring;kdon med dig.
+    Bondk&auml;rror &auml;r elaka att &aring;ka p&aring;, och skjutspojklymlar vid sidan,
+    det &auml;r inte mitt folk, de &auml;r s&auml;llan rena.</p>
+
+    <p>Sergeanten sprang upp och skulle v&auml;l ha slutit henne i sin famn, om de inte
+    varit p&aring; d&auml;ck. Hon har hj&auml;rta! t&auml;nkte han.</p>
+
+    <p>S&auml;tt dig ned, Albert, s&aring; skall vi tillsammans roa oss med att
+    r&auml;kna ut skjutspengarna. Hj&auml;lp mig, om jag tar fel; mitt st&ouml;rsta
+    n&ouml;je &auml;r att addera i huvudet. F&aring;r nu se: f&ouml;rsta h&aring;llet,
+    fr&aring;n Arboga r&auml;knat, &auml;r ju till Fellingsbro?</p>
+
+    <p>Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss
+    vunnit en fullmakt. Hon var ocks&aring; i detta &ouml;gonblick, tyckte han, s&aring;
+    str&aring;lande, eller r&auml;ttare, s&aring; ljuvt vacker, som en flicka ... i hans
+    smak ... n&aring;nsin kunde bli. Allt var s&aring; f&ouml;rnuftigt och klokt, och
+    &auml;ndock tillika s&aring; intagande.</p>
+
+    <p>&mdash;N&aring;, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt l&auml;tt
+    p&aring; handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon f&ouml;rsiktigtvis
+    avtagit redan d&aring; hon skalade apelsinen.</p>
+
+    <p>Till Fellingsbro g&aring;r v&auml;gen alldeles riktigt, och d&auml;rifr&aring;n
+    till Glanshammar, sade han.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring; Vretstorp?</p>
+
+    <p>Nenej du. Vi m&aring;ste genom &Ouml;rebro och Kumla f&ouml;rst.</p>
+
+    <p>&mdash;Och s&aring; Vretstorp, det &auml;r s&auml;kert. D&auml;rp&aring; Bodarne
+    och Hova, och s&aring; &auml;r vi hemma.</p>
+
+    <p>Vad, &auml;r du hemma i Hova?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag &auml;r hemma i V&auml;sterg&ouml;tland, och s&aring; fort jag satt min
+    fot p&aring; marken vid Hova, s&aring; &auml;r jag strax hemma. H&auml;rvid
+    str&auml;ckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt best&auml;mt och
+    v&auml;stg&ouml;tiskt p&aring; d&auml;cket.</p>
+
+    <p>Albert fick nu nytt tillf&auml;lle att beundra den v&auml;lgjorda vackra
+    k&auml;ngan. &Auml;r det d&auml;r Lidk&ouml;pingsarbete? sade han.</p>
+
+    <p>Vad f&ouml;r slag?</p>
+
+    <p>&mdash;Jag menar, om de har s&aring; bra skomakare i Lidk&ouml;ping, att ...</p>
+
+    <p>Det &auml;r en st&aring;tlig, ja en rar stad! har du d&aring; aldrig varit i
+    Lidk&ouml;ping? ... skomakare? ... &aring; d&aring;! vi har skr&auml;ddare,
+    finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. &Auml;ven
+    handlande, och en rik k&auml;llarm&auml;stare p&aring; gatan ett stycke till
+    v&auml;nster fr&aring;n torget; fast det h&aring;ller jag f&ouml;r illa, ty
+    s&aring;dana lever p&aring; andras f&ouml;rd&auml;rv och on&ouml;diga utgifter; men
+    hantverkaren g&ouml;r det som duger och blir kvar i v&auml;rlden. Vart tar
+    k&auml;llarm&auml;starens varor v&auml;gen? Han &auml;r kommission&auml;r f&ouml;r
+    G&ouml;teborgsdiligensen och h&aring;ller en stor, stor balsal, d&auml;r officerare
+    med mamseller och fr&ouml;knar h&aring;ller assembl&eacute;. Det &auml;r n&aring;got
+    f&ouml;r bal-dansar, skall du se! Men jag gillar &auml;nd&aring; inte
+    k&auml;llarr&ouml;relsen; vore folk folk, s&aring; fick s&aring;dant folk snart
+    flytta ur Lidk&ouml;ping och dra d&auml;dan. Men nu &auml;r det s&aring;, att
+    m&aring;nga vill dricka, spela och dansa, och ... d&auml;r &auml;r en orimmeligt stor
+    danssal, Albert! 8 f&ouml;nsterlufter i l&auml;ngden, om jag minns; och 24 rutor i
+    var luft!</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;r d&aring; du, Sara, inte alls road av att dansa?</p>
+
+    <p>N&auml;r jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam f&ouml;r
+    mig sj&auml;lv, d&aring; h&auml;nder det att jag dansar ibland; men det &auml;r utan
+    fiol.</p>
+
+    <p>&mdash;Det var en &auml;kta ordentlig v&auml;stg&ouml;tska! t&auml;nkte
+    sergeanten. Men hon s&aring;g s&aring; o&auml;ndligen mild, s&aring; n&auml;stan
+    r&ouml;rande ut i denna stund, att han teg. Litet d&auml;refter tillade han: Att din
+    mor skall vara s&aring; sjuk? t&auml;nk om hon &auml;r d&ouml;d, Sara, n&auml;r vi
+    kommer ... n&auml;r du kommer dit ned?</p>
+
+    <p>Ja, Gud v&auml;les det, stackare! Hon har ingen r&auml;tt gl&auml;dje haft i
+    livet. &Aring;ngest och sorg j&auml;mt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det
+    &auml;r inte mycket bra, Albert.</p>
+
+    <p>&mdash;Du talar alltf&ouml;r bedr&ouml;vligt. Men om hon l&auml;gger sig att
+    d&ouml;, hur g&aring;r det d&aring; med din verkstad?</p>
+
+    <p>Ja, d&aring; &auml;r det slut med r&auml;ttigheterna, och jag kan inga f&aring; av
+    magistraten, det vet jag; men jag har nog t&auml;nkt ut det &auml;nd&aring;.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;?</p>
+
+    <p>&Aring; ja, det kan jag nog ber&auml;tta, fortfor hon, sm&ouml;g sig &auml;nnu
+    litet n&auml;rmare Albert p&aring; spj&auml;lsoffan, och s&aring;g sig om, liksom
+    fruktande att n&aring;gon obefogad skulle h&ouml;ra hennes hemligheter. D&aring;
+    d&auml;cket likv&auml;l, s&aring;som f&ouml;rut n&auml;mnts, &aring;t detta
+    h&aring;ll var rent fr&aring;n folk, v&auml;nde hon sig &aring;ter till honom,
+    s&aring;g h&ouml;gst f&ouml;rtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
+    luften, stundom sl&aring;ende hans arm lindrigt med den.</p>
+
+    <p>&mdash;Jag har funderat ut, hur en flicka utan f&ouml;r&auml;ldrar och syskon, som
+    jag, skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillr&auml;ckligt och fullt
+    upp redan med linne och g&aring;ngkl&auml;der, f&ouml;r m&aring;nga &aring;r, och
+    sliter inte stort: vilket en inte g&ouml;r, n&auml;r en &auml;r aktsam. N&auml;r nu
+    min mor d&ouml;r, f&aring;r jag inte l&auml;ngre sk&auml;ra till rutor och kitta i
+    stora hus eller nybyggnader; det skall skr&aring;m&auml;staren ha. Men det &auml;r en
+    egen konst, vet du, som ingen kan i Lidk&ouml;ping, mer &auml;n jag; ty jag har ensam
+    utgrundat den: att blanda krita med olja s&aring; riktigt i sina dimensio ... nej,
+    proportioner ... (dimensioner s&auml;ger man om sj&auml;lva glasens vidd i l&auml;ngd
+    och bredd, men proportion s&auml;ger man om r&auml;tta tillblandningen och
+    m&auml;ngden av krita och olja tillsammans: de b&auml;gge orden brukas blott i
+    v&aring;rt &auml;mbete och du f&ouml;rst&aring;r dem inte, Albert) ... n&aring;, nu
+    vill jag bara s&auml;ga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som
+    ingen mer &auml;n jag vet; och d&auml;rav blir en kitt, s&aring; stark, att inte det
+    bittraste h&ouml;stregn kan uppl&ouml;sa honom. Den skall jag tillverka och
+    s&auml;lja &aring;t alla &auml;mbetsm&auml;stare; ty de m&aring;ste k&ouml;pa
+    d&auml;rav b&aring;de i Lidk&ouml;ping, V&auml;nersborg och Mariestad med, bara de
+    f&aring; l&auml;ra k&auml;nna den. Och de veta av den redan; ty jag har l&aring;tit
+    mina pojkar p&aring; sina resor utbasuna den. Jag s&auml;ljer hemma p&aring; min
+    kammare.</p>
+
+    <p>Men, s&aring;som ogift, &auml;r du ju f&ouml;rsvarsl&ouml;s, och ...</p>
+
+    <p>&mdash;Det skall man se. Med en supig och sv&aring;r man, s&aring;som min mor
+    stackare, d&aring; vore jag tv&auml;rt om f&ouml;rsvarsl&ouml;s och usel. Nej,
+    minsann, jag skall reda mig just som jag &auml;r. Den lilla g&aring;rden vid Lidan
+    r&aring;r vi sj&auml;lva om. Det &auml;r ett ganska litet tr&auml;hus, s&aring;som
+    ett av dem d&auml;r uppe i Str&auml;ngby ... tr&auml;ng ... hur var det ... ja
+    ...</p>
+
+    <p>Str&auml;ngn&auml;s.</p>
+
+    <p>&mdash;Och n&auml;r mamma d&ouml;r, tillfaller g&aring;rden mig. Stackars mor! men
+    hon lever nog &auml;nnu ett par &aring;r. Likv&auml;l, n&auml;r hon d&ouml;r,
+    s&aring; vet jag av borgm&auml;staren, att jag med hus och tomt inte vidare
+    f&ouml;rsvar beh&ouml;ver, fast ogift. Huset r&auml;ntar inte mycket av sig; dock kan
+    jag hyra ut ett par rum ovanp&aring;; och nere p&aring; botten bor jag
+    sj&auml;lv.</p>
+
+    <p>Men som jag &auml;r van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta
+    f&ouml;r mig sj&auml;lv j&auml;mt, utan jag &auml;mnar &ouml;ppna bod ... en liten
+    bod ... med handel, som kvinnfolk f&aring;r sk&ouml;ta, och som inte &auml;nnu blivit
+    lagd under skr&aring;. Jag &auml;mnar i min bod s&auml;lja askar, fina, vackra, av
+    glas med underlagt kul&ouml;rt papper, som jag gjort i flera &aring;r och som
+    lantfolket &auml;r rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor,
+    lanternor; ja, jag har l&auml;rt mig s&auml;tta folium p&aring; glas, och d&auml;rav
+    skall jag g&ouml;ra sm&aring; speglar &aring;t socknarna. Kanh&auml;nda tar jag
+    ocks&aring; in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom
+    v&auml;vnader, l&auml;rfter, n&auml;sdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig
+    f&ouml;r siden, som ligger under skr&aring;. Det skall inte bli en s&aring; liten
+    handel, n&auml;r en &auml;r hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod
+    fr&aring;n tio om f&ouml;rmiddagen till fem p&aring; kv&auml;llen, l&auml;ngre
+    &auml;r inte v&auml;rt. F&ouml;re tio om morgonen, innan jag sl&aring;r upp
+    bodd&ouml;rren, f&ouml;rf&auml;rdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
+    kv&auml;llen blandar jag kitten &aring;t alla &auml;mbetsm&auml;stare. Det skall bli
+    en god handel och ett glatt liv!</p>
+
+    <p>Saras &ouml;gon, mun och kinder sken h&auml;rvid. Men sergeanten fr&aring;gade:
+    Skall du d&aring; sitta s&aring; inne hela &aring;ret om, och aldrig se dig om ute
+    eller andas den h&auml;rliga lantluften?</p>
+
+    <p>&mdash;I soluppg&aring;ngen g&aring;r jag ut p&aring; v&auml;gen &aring;t Truve.
+    Det g&ouml;r jag var morgon om sommaren, n&auml;r det &auml;r klart eljest.</p>
+
+    <p>Tru ... vad &auml;r de f&ouml;r slag?</p>
+
+    <p>&mdash;Det &auml;r Truve, vet ja. Det &auml;r Richefts sk&ouml;na herrg&aring;rd
+    p&aring; Mariestadsv&auml;gen, d&aring;. Om bara v&auml;gen emellan staden och
+    dit&aring;t inte var s&aring; hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte d&auml;rom,
+    jag g&aring;r den inte s&aring; ofta. M&aring;nga morgnar sitter jag allrahelst
+    hemma. Jag har salvia och andra rosor i f&ouml;nsterna; och lavendelkrukor skall jag
+    l&auml;gga mig till med. Dessutom ser jag Lida&aring;n utanf&ouml;r f&ouml;nsterna,
+    och sk&ouml;nare &aring; finns inte. Vill jag se mera vatten, s&aring; har jag stora
+    V&auml;nern att sk&aring;da, n&auml;r jag fr&aring;n f&ouml;nsterna blickar
+    ut&aring;t gapet vid K&aring;llands&ouml;: den har jag, bara jag tittar ut som
+    &aring;t stadsbron till.</p>
+
+    <p>Och n&auml;r du blir gammal, vackra Sara?</p>
+
+    <p>&mdash;Om jag lever till en femtio &aring;r, s&aring; t&auml;nker jag fara
+    p&aring; marknader med varor. Ty s&aring; l&auml;nge jag &auml;r ung, &auml;r det
+    b&auml;ttre att sitta hemma i min lilla handelsbod.</p>
+
+    <p>Man g&aring;r g&auml;rna in till en disk, d&auml;r en s&aring; t&auml;ck
+    handelsmaninna sitter och s&auml;ljer, inf&ouml;ll han.</p>
+
+    <p>&mdash;Men den tiden &auml;r det styggt att resa p&aring; marknader, fortfor hon,
+    litet bortv&auml;nd; man r&aring;kar ut f&ouml;r ... ja. Blir jag &aring;t femtio
+    &aring;r, d&aring; t&auml;nker jag det skall vara &ouml;verst&aring;ndet; d&aring;
+    t&ouml;r d&auml;remot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill d&aring;
+    f&ouml;rs&ouml;ka p&aring; marknader, om jag inte dessf&ouml;rinnan lagt ihop en
+    summa, s&aring; jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket
+    n&auml;tt och &auml;nd&aring; m&aring; ganska v&auml;l, s&aring; snart som ...
+    (h&auml;r sj&ouml;nk hennes ansikte och uppsynen m&ouml;rknade).</p>
+
+    <p>N&aring;v&auml;l, min Gud! vad menar du?</p>
+
+    <p>&mdash;&Aring; jo, jag menar, s&aring; framt en aktar sig f&ouml;r att ha en
+    pl&aring;gare, som &auml;ter upp och f&ouml;rskingrar i on&ouml;dan och i slarv allt
+    vad en med m&ouml;da och &aring;h&aring;ga samlar. Vad b&aring;tar d&aring; att vara
+    ordentlig, n&auml;r pl&aring;garen &auml;r desto mer oordentlig och frossar av den
+    idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fr&ouml;jd, n&auml;r en ingen
+    hj&auml;rtans lust har, men &aring;ngesten sitter i halsgropen ...</p>
+
+    <p>Jag f&ouml;rst&aring;r dig inte.</p>
+
+    <p>&mdash;S&aring;? Hm.</p>
+
+    <p>F&ouml;r Guds skull ber&auml;tta vad du menar!</p>
+
+    <p>&mdash;Ja, det &auml;r allt n&aring;got att ber&auml;tta, kanske. Jag var ute en
+    Michaelikv&auml;ll med min mor: det var mot h&ouml;sten och bl&aring;ste, och hennes
+    h&aring;r for kring huvan. I f&ouml;rtvivlan sprang hon upp &aring;t den stora
+    stadsbron, som g&aring;r &ouml;ver Lidan hemma i v&aring;r stad; jag var d&aring;
+    femton &aring;r, och sprang efter. Jag t&auml;nkte att hon i sin rysliga v&aring;nda
+    skulle hoppa ned i vattnet. Men n&auml;r jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i
+    famn, stannade vid broledst&aring;ngen och s&aring;g sig om. D&auml;r var ingen
+    g&aring;ngare ute. F&ouml;r din skull vill jag l&aring;ta bli det, viskade hon: jag
+    vill leva och pinas, tills du blir &auml;nnu litet st&ouml;rre. Men ve och
+    f&ouml;rbannelse &ouml;ver den h&auml;r! &aring;tminstone <i>den</i> skall jag bli
+    kvitt! H&auml;rvid s&aring;g jag fradga av raseri, tror jag, st&aring; kring min mors
+    l&auml;ppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den l&aring;ngt bort i
+    Lida&aring;n.</p>
+
+    <p>Sergeanten bleknade: han p&aring;minde sig n&aring;got dit&aring;t i dag morse vid
+    &aring;ngb&aring;tsrelingen.</p>
+
+    <p>Din mor l&auml;r ha varit litet ot&aring;lig i &auml;ktenskapet? undf&ouml;ll
+    honom.</p>
+
+    <p>&mdash;Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande &ouml;gonkast och
+    gl&ouml;mde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare r&ouml;st.
+    Tjugo g&aring;nger sparkad h&auml;st, som tjugof&ouml;rsta g&aring;ngen sparkar igen,
+    &auml;r inte ot&aring;lig. Och det &auml;r visst och sant inf&ouml;r Gud ... sade hon
+    slutligen, med en knappt h&ouml;rbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det,
+    som ideligen p&aring;minte om, och sade och f&ouml;rkunnade, att min mor skulle bli
+    allt b&auml;ttre ... eller <i>&auml;dlare</i> tror jag dem kallar det ... genom denna
+    pl&aring;gan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart s&auml;mre &aring;r
+    ifr&aring;n &aring;r. Ifr&aring;n den st&ouml;rsta ordentlighet och snygghet blev hon
+    till slut osnygg, ot&auml;ck och slarvig, s&aring; jag gr&auml;t d&auml;rvid. (Sara
+    gr&auml;t just nu.) Ifr&aring;n att vara en from och gudlig m&auml;nniska, ville hon
+    till slut inte se i psalmboken ... och p&aring; sistone ... ack ...</p>
+
+    <p>H&auml;mta dig!</p>
+
+    <p>&mdash;&Auml;nnu i dag ligger min mor till s&auml;ngs, och vet du varav?
+    gun&aring;daste oss! av ... fylleri. Det &auml;r inte bra av ett fruntimmer,
+    Albert.</p>
+
+    <p>Sergeanten steg upp, k&auml;nde en kall svett under sin tschakot, tog av den och
+    svalkade sig med n&auml;sduken. Kanske korsade sig n&aring;gra av hans b&auml;sta
+    planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och &auml;gde inte ett
+    f&ouml;rstockat hj&auml;rta. Han tyckte synd om m&auml;nniskorna; inte heller var han
+    tillr&auml;ckligt halvl&auml;rd, f&ouml;r att komma med den vanliga falska frasen,
+    att illa var bra. Fattad av best&ouml;rtning och undran, kom han likv&auml;l bort
+    &aring;t ett h&aring;ll, dit milit&auml;rer s&auml;llan nalkas; han satte sig
+    f&ouml;rtroligt bredvid sin i hast s&aring; &ouml;ppenhj&auml;rtiga v&auml;n och
+    fr&aring;gade: S&auml;g mig uppriktigt och r&auml;tt fram, Sara, &auml;r du vad man
+    brukar ben&auml;mna en l&auml;serska?</p>
+
+    <p>L&auml;sare ... &aring; d&aring;: visst inte. S&aring;dana finns i
+    V&auml;sterg&ouml;tland nog, mig f&ouml;rutan.</p>
+
+    <p>&mdash;Men du l&auml;ser &auml;ndock stundom i Skriften?</p>
+
+    <p>I Bibeln? Ja.</p>
+
+    <p>&mdash;D&aring; k&auml;nner du ocks&aring; Guds f&ouml;rsta, stora, allm&auml;nna
+    bud ... f&ouml;rl&aring;t, det l&aring;ter litet ... v&auml;xer till,
+    f&ouml;r&ouml;ken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?</p>
+
+    <p>Efter litet bet&auml;nkande, dock utan f&ouml;rl&auml;genhet, svarade hon: Det
+    d&auml;r Gudsbudet inneh&aring;ller ju ...</p>
+
+    <p>&mdash;Att man och kvinna skall vara tillsammans ...</p>
+
+    <p>Men inte inneh&aring;ller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken
+    kvinna som helst i v&auml;rlden, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med
+    vilken man som helst bliver henne &aring;kommen av varjehanda h&auml;ndelser och
+    tillstymmelser. Jag vill minnas det st&aring;r, att det d&auml;r skall vara
+    m&auml;nniskan till en hj&auml;lp: det skall v&auml;l d&aring; inte vara till ens
+    fall? b&aring;de sj&auml;lens och kroppens fall, men mest sj&auml;lens. Utan, liksom
+    man f&aring;r undvika och g&aring; ur v&auml;gen f&ouml;r en stor fara, olycka och
+    n&ouml;d, och framf&ouml;r allt l&aring;ta bli att umg&aring;s i ont och
+    f&ouml;rd&auml;rvligt s&auml;llskap, s&aring; b&ouml;r man v&auml;l ock f&aring;
+    undfly ...</p>
+
+    <p>I detsamma h&ouml;rdes ett starkt knakande framme i &aring;ngb&aring;tens
+    f&ouml;rst&auml;v, och kaptenen j&auml;mte en maskinist kom uppspringande. De var
+    dock inget v&auml;rre &auml;n en tross, som brustit, och varigenom det lilla
+    uppsp&auml;nda seglet kom att fladdra en smula v&aring;rdsl&ouml;st, och sl&auml;ngde
+    en stund hit och dit f&ouml;r vinden. Man var nu kommen ut fram&aring;t ett av
+    M&auml;larens st&ouml;rre vattendrag, Granfj&auml;rden, d&auml;r det vid
+    &ouml;verg&aring;ngen till Blacken n&auml;stan alltid drar friskt. Genom den starkare
+    gungningen sattes alla passagerarna i r&ouml;relse: d&auml;cket uppfylldes av en hop
+    ansikten, som man hela dagen f&ouml;rut inte blivit varse, men som nu, likt
+    troglodyter, kr&ouml;p upp ur sin undre v&auml;rld, salongen. Efter n&aring;gra
+    minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny st&auml;llning efter
+    vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru bl&aring;sten inte var
+    obetydlig. Men dessa fartyg, som g&aring;r med kraft av en inre eld, fr&aring;gar
+    inte stort efter vind och v&aring;g, utan l&ouml;per sin s&auml;kra bana fram,
+    antingen det bl&aring;ser mot eller med, eller, s&aring;som nu, p&aring; sidan. I
+    Granfj&auml;rden finns flera farliga punkter, dolda sk&auml;r och blindklippor;
+    varf&ouml;r m&aring;nga f&ouml;rlisningar h&auml;r timat, den tiden man seglade utan
+    eld och ofta m&aring;ste lovera. Den skickligaste styrman s&aring;g sig d&aring;,
+    oaktat sin k&auml;nnedom om prickar och klippor, ur st&aring;nd att alltid undvika
+    dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, &auml;gde annat &auml;n dessa
+    stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han &auml;n v&auml;nde
+    dem och hur han loverade, dock &auml;nd&aring; inte s&auml;llan st&ouml;rtade av med
+    honom dit han inte ville, ty en stackars styrman p&aring; en skuta &auml;r ju i alla
+    fall inte mer &auml;n m&auml;nniska? Nu, d&aring; man driver sin seglats med eld,
+    g&aring;r man rakt p&aring; m&aring;let, utan lov, och nyttjar inte segel oftare
+    &auml;n n&auml;r vinden st&aring;r s&aring;, att den tj&auml;nar till drift.
+    Styrmannen m&aring;ste visst ocks&aring; nu k&auml;nna prickar och blindsk&auml;r,
+    det f&ouml;rst&aring;s; men med kunskap om dem kan han l&auml;tt undvika dem, om han
+    inte &auml;r ett n&ouml;t. Den enda stora fara vid &aring;ngsegling &auml;r att
+    brinna upp; men &auml;ven h&auml;remot kan man genom pannans konstruktion ta
+    s&aring;dana f&ouml;rsiktighetsm&aring;tt, att det s&auml;llan eller aldrig
+    intr&auml;ffar.</p>
+
+    <p>Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fast&auml;n den naturliga f&ouml;ljden av
+    r&ouml;relsen p&aring; d&auml;ck blev, att sergeanten och Sara avbr&ouml;ts i sitt
+    samtal r&ouml;rande m&auml;nsklighetens st&ouml;rsta problem. Sergeanten, driven av
+    sin raska natur, hade sprungit &aring;stad och nappat i seglet,
+    &aring;ngb&aring;tskaptenen till stort gagn och n&ouml;je. F&ouml;ljden blev en
+    brorsk&aring;l dem emellan, d&auml;r nere under d&auml;ck i kaptenens hytt. Historien
+    omfar alldeles hur middagsm&aring;ltiden p&aring; fartyget gick till, ty d&auml;rom
+    har en d&auml;ckspassagerare f&ouml;ga begrepp. Han m&auml;rker blott p&aring; solens
+    s&auml;nkning emot horisonten och p&aring; sk&auml;nkjungfrurs flitiga spring med
+    islagna kaffekoppar, att middagen m&aring;ste vara passerad. Salongsinv&aring;narna
+    har avgjort den aff&auml;ren sinsemellan; och n&auml;r n&aring;gra troglodytfigurer,
+    litet gladare &auml;n vanligt, eller &aring;tminstone mindre fula under &ouml;gonen,
+    vid denna tid upptr&auml;der ur g&ouml;mst&auml;llet, s&aring; kan en av folket
+    (f&ouml;rd&auml;ckspassagerarna) f&ouml;rst&aring;, att herrskapet pl&auml;gat sig.
+    Det &auml;r sant likv&auml;l, som denna ber&auml;ttelse &auml;ven f&ouml;rut
+    anm&auml;rkt, att en och annan d&auml;ckman, av dj&auml;rvare natur, kan f&aring;
+    &aring;tminstone g&aring; ned i matsalongen och d&auml;r hastigt och lustigt f&aring;
+    sig en bit, och g&aring; upp igen. Men de kvinnor, som tillh&ouml;r folket, har det
+    verkligen sv&aring;rt. Hur de lever d&auml;r framme p&aring; d&auml;ck har
+    m&aring;ngen g&aring;ng f&ouml;rundrat historieskrivaren. Det anses inte r&auml;tt
+    anst&auml;ndigt, att de f&ouml;r mat med sig eller f&ouml;der sig sj&auml;lva. Och av
+    den allm&auml;nna stora kosten, som &aring;ngb&aring;tsk&ouml;ket tillagar, f&aring;r
+    de g&auml;rna intet, d&aring; de sj&auml;lva inte har b&auml;ttre &auml;n
+    d&auml;cksplats. Kanske h&auml;nder att &auml;ven bland dessa kvinnor n&aring;gon
+    dj&auml;rvare finns, som g&aring;r ned i troglodytismens adyt och f&aring;r sig en
+    godbit, varmed hon sedan upptr&auml;der i friska luften. Men det h&aring;lls inte
+    f&ouml;r modest gjort av henne. En v&auml;lg&ouml;rande historia &auml;r det nu med
+    kaffet, som inte &auml;r mat, men bra gott likav&auml;l, kl. 4 &agrave; 5. Det kommer
+    sj&auml;lv upp ifr&aring;n adyten, langat p&aring; d&auml;ck av jungfrur, som, ifall
+    de inte &auml;r alltf&ouml;r buttra, l&aring;ter tala vid sig, s&aring; att &auml;ven
+    en stackars d&auml;ckm&auml;nniska kan f&aring; sig en kopp. Sara passade p&aring;
+    och bekom verkligen en: hon s&aring;g ocks&aring; s&aring; v&auml;l och snygg ut,
+    att, hucklet ober&auml;knat, kaffeb&auml;rerskorna g&auml;rna ville ha r&auml;knat
+    henne f&ouml;r herrskap. Obegripligt f&ouml;rekom sannerligen, att hon, vars
+    b&ouml;rs med silvermynt man flera g&aring;nger &ouml;gnat, inte k&ouml;pt sig
+    salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det m&aring;ste ha
+    kommit av hennes k&auml;rlek till &ouml;ppen luft, och av avsmak f&ouml;r elak lukt
+    eller adyter i allm&auml;nhet.</p>
+
+    <p>Under det hon drack sitt kaffe och besl&ouml;t att beg&auml;ra en kopp till,
+    p&aring;minde hon sig med innerlighet, gl&auml;dje och tacksamhet sergeanten Alberts
+    f&ouml;rslag, att f&ouml;ra henne i land till den lilla trevliga r&ouml;dm&aring;lade
+    sm&aring;stugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och d&auml;r hon kommit i
+    tillf&auml;lle att utan hank och trassel f&aring; en snygg, god anr&auml;ttning,
+    vilken, med sitt namn av frukost, dock f&ouml;r henne betytt middag, och gjort att,
+    sedan hon nu f&aring;tt kaffe, k&auml;nde sig m&auml;tt, lycklig och fri. Sergeanten
+    sj&auml;lv hade mer slukande anlag; och liksom denna ber&auml;ttelse f&ouml;rut
+    anm&auml;rkt, hur han redan p&aring; f&ouml;rmiddagen ett par g&aring;nger varit och
+    anlitat sk&auml;nken om hj&auml;lp i de sv&aring;righeter han d&aring; utstod,
+    s&aring; var han nu &aring;ter nere. Hans uppkomna f&ouml;rtrolighet med kaptenen
+    gjorde, att han gick upp och ned utan all b&auml;van, allt som han ville, s&aring;
+    ofta det p&aring;kom; och man beh&ouml;vde en enkom k&auml;nnedom av hans biljett,
+    f&ouml;r att veta, att han i sj&auml;lva verket inte tillh&ouml;rde herrskapet, utan
+    var folk. Vad, hur, var och n&auml;r han &aring;t, s&auml;gs inte; det f&ouml;rmodas
+    blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, s&aring;dana som Gud
+    skapat; men han var f&ouml;r ingen del gourmand, drinkare, glupsk, ot&auml;ck eller
+    annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick s&aring; snart
+    han kunde upp ifr&aring;n dem, och m&aring;ste ha varit en s&auml;rdeles v&auml;n av
+    den luft, som bl&aring;ste vid f&ouml;rst&auml;ven; ty d&auml;r h&ouml;ll han sig
+    mest och hade nu t&auml;nt sin cigarr igen.</p>
+    <hr style='width: 65%;' />
+    <a id="Fjarde_kapitlet" name='Fjarde_kapitlet'></a>
+
+    <h2>Fj&auml;rde kapitlet</h2>
+
+    <div class="center">
+      <i>D&aring; lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet</i><br />
+      <i>mot karmen. Du &auml;r utan diamant, Albert! Blunda och sov, och
+      f&auml;ll</i><br />
+      <i>ihop dina anspr&aring;k</i><br />
+
+
+      <p>Sara Videbeck s&aring;g om sina saker, och dem hade hon i kapps&auml;ckar,
+      &auml;ven p&aring; f&ouml;rd&auml;cket. En l&auml;r hon i synnerhet ha varit
+      r&auml;dd om. Ty vid ett tillf&auml;lle, d&aring; ingen annan person stod d&auml;r
+      l&auml;ngst framme, passade hon p&aring;, klappade cigarr-r&ouml;karen
+      f&ouml;rtroligt p&aring; armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig
+      om en liten tj&auml;nst? Jag har h&auml;r en kapps&auml;ck, den d&auml;r med
+      m&auml;ssingsbokst&auml;verna S.V. p&aring;: laga, att ingen s&auml;tter sig
+      p&aring; den! jag har ifr&aring;n b&ouml;rjan och hela dagen haft den liggande
+      under seglet; men vid det d&auml;r sista rumsturet drog de fram b&aring;de ett och
+      annat, seglet &auml;r uppe, och min kapps&auml;ck blott och bar.</p>
+
+      <p>Albert tog cigarren ur munnen, s&aring;g p&aring; henne och sade: &Auml;r
+      kapps&auml;cken s&aring; &ouml;m, att inte en g&aring;ng en s&aring; l&auml;tt
+      kropp, som din, f&aring;r sitta p&aring; den? annars kunde han l&auml;ttast vaktas
+      p&aring; det s&auml;ttet.</p>
+
+      <p>&mdash;Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst n&aring;gon
+      annan.</p>
+
+      <p>Har du fullt med diamanter d&auml;ri?</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;!</p>
+
+      <p>N&aring; men vad? fast f&ouml;rl&aring;t mig, det ang&aring;r mig inte, var
+      trygg och glad, och g&aring; sj&auml;lv vart du behagar. Jag skall bevaka din
+      kapps&auml;ck.</p>
+
+      <p>Sara tackade honom med en blick, som om kapps&auml;cken varit hennes eget
+      hj&auml;rta. Hon gick bort&aring;t att bestyra n&aring;got med diverse skrin, som
+      hon satt avsides p&aring; d&auml;ck.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad kan flickan ha i kapps&auml;cken? t&auml;nkte Albert, d&auml;r han
+      stod, tittade ned p&aring; de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt l&aring;ng
+      r&ouml;k ur cigarren. Hon &auml;r minsann &auml;nd&aring; en rik docka, det
+      sl&aring;r aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar f&aring;r jag nog
+      ifr&aring;n (h&auml;r mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av
+      egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokst&auml;verna &auml;r
+      r&auml;tt v&auml;l gjorda; de har m&auml;ssingsslagare i Lidk&ouml;ping, som duger.
+      Skall jag f&ouml;lja henne s&aring; l&aring;ngt som &auml;nda dit? jag borde annars
+      vid Mariestad ta av fr&aring;n stora v&auml;gen och &aring;ka in&aring;t. Ja,
+      f&aring; se. L&aring;ngt dit &auml;nnu. H&ouml;r hit, jungfru d&auml;r med brickan!
+      langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte g&aring; fr&aring;n st&auml;llet.
+      Dj&auml;vulen, hon h&ouml;rde mig inte! hur skall detta avl&ouml;pa? jag vill
+      d&aring; &auml;nnu r&ouml;ka litet n&auml;rmare in p&aring; stumpen, men det smakar
+      hett och r&ouml;ken g&aring;r mig i n&auml;san, fy tusan dj&auml;vlar.
+      Kapps&auml;cken &auml;r just inte stor; l&aring;ng t&auml;mligen, men inte bred;
+      hon har s&auml;kert glasskrin d&auml;r, eftersom ingen f&aring;r s&auml;tta sig
+      p&aring; den. Men vem tusan skulle ocks&aring; vara of&ouml;rsk&auml;md nog att
+      s&auml;tta sig p&aring; den? det &ouml;vriga d&auml;ckpatrasket h&auml;r har jag
+      aldrig m&auml;rkt s&auml;tta sig p&aring; annat &auml;n t&aring;gverket, eller
+      p&aring; pumpen och p&aring; kanonerna; det &auml;r ett ganska hyfsat och
+      beskedligt folk; de &auml;r s&aring; litet dj&auml;rva mot andras saker, att par
+      exemple dalkullorna satte sig allenast p&aring; sig sj&auml;lva, hic est, de lade
+      benen under sig. Vilken of&ouml;rsk&auml;md persedel kan d&aring; Sara ha fruktat
+      skulle underst&aring; sig ... aha ... du skall f&aring; se, Albert, att hon menade
+      dig sj&auml;lv, och ingen annan, med den vackra b&ouml;nen, att jag skulle akta
+      kapps&auml;cken ... baj miljoner s&aring; han smakar! sade han och kastade yttersta
+      stumpen i sj&ouml;n: det h&auml;r g&aring;r &ouml;ver t&aring;lamodet.</p>
+
+      <p>Just i denna sv&aring;ra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
+      cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte
+      l&aring;ta jungfrun, som jag best&auml;llde cigarren av, t&auml;nda p&aring; den
+      &aring;t dig d&auml;rnere, ty ... och dessutom kan hon inte r&ouml;ka, men hur
+      skall du f&aring; eld, Albe?</p>
+
+      <p>Jo se h&auml;r, inf&ouml;ll han, kommer &aring;ngkaptenen spatserande med sin
+      ypperliga trabucos i truten. F&ouml;rl&aring;t, b&auml;sta farbror kapten ... var
+      s&aring; god och tr&auml;d ett par steg n&auml;rmare, s&aring; f&aring;r jag
+      t&auml;nda; denna vackra flicka har satt mig p&aring; en post, vilken jag
+      s&aring;som god milit&auml;r inte kan l&auml;mna.</p>
+
+      <p>Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och s&aring;g p&aring;, och hon kunde
+      inte avh&aring;lla sig ifr&aring;n ett h&ouml;gt skratt, d&aring; de b&auml;gge
+      karlarna satte cigarr&auml;ndarna mot varann, med sp&auml;nda allvarsamma &ouml;gon
+      observerade spetsarna, och ivrigt arbetade p&aring; att det skulle ta eld. Det
+      lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin v&auml;g. Med ett eget
+      uttryck av s&auml;llhet tog sergeanten b&auml;gge kindbenen pinfulla av ny, frisk
+      r&ouml;k ... ty man vet, att det &auml;r den f&ouml;rsta r&ouml;ken som smakar
+      b&auml;st ... och bl&aring;ste ut den h&ouml;gst l&aring;ngsamt: men bl&aring;ste
+      den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet p&aring; Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;! ropade hon och sprang &aring;nyo sin v&auml;g till den
+      andra delen av f&ouml;rd&auml;cket, d&auml;r hon hade sitt f&ouml;rut omtalade
+      skrinbestyr.</p>
+
+      <p>Albert stod s&aring;ledes &aring;ter ensam vid sin kapps&auml;ck ... dvs hennes
+      ... och betraktade den sjunkande milda, t&auml;cka v&auml;stersolen. Man var nu
+      kommen in p&aring; Galten, den yttersta M&auml;larfj&auml;rden emot Arboga till.
+      Albert stod och s&aring;g p&aring; solen, s&aring;som sagt &auml;r, men han
+      s&aring;g ocks&aring; emellan&aring;t p&aring; kapps&auml;cken. Han r&ouml;kte
+      l&aring;ngsammare nu; ty han t&auml;nkte, om den h&auml;r cigarren blir slut i ett
+      rapp, s&aring; t&ouml;r det inte falla sig lika beh&auml;ndigt som nyss att
+      f&aring; en till. Ja, helt s&auml;kert har hon glas i kapps&auml;cken; och jag
+      tycker mera om det, &auml;n om hon, s&aring;som jag en g&aring;ng trodde, hade glas
+      i br&ouml;stet, eller hela hj&auml;rtat d&auml;rav. Det var en dum tanke av mig ...
+      puh! ... men jag skall inte bl&aring;sa ut f&ouml;r mycken r&ouml;k i s&auml;nder
+      ... puh! ... l&aring;t vara, att hennes sj&auml;l &auml;r av glas n&aring;got
+      litet: kan inte jag ha en diamant s&aring;v&auml;l som n&aring;gon? och sk&auml;ra?
+      men djupt vill jag inte sk&auml;ra, det n&auml;nns inte fan p&aring; s&aring;
+      vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A p&aring; hennes minnes
+      emalj; det m&aring; jag v&auml;l f&aring;? det &auml;r v&auml;l inte f&ouml;r
+      mycket? ... puh! Vacker &auml;r hon n&auml;r hon &auml;r allvarsam, men &auml;n
+      vackrare n&auml;r hon ler, s&aring; d&auml;r; och allra vackrast var hon n&auml;r
+      hon gr&auml;t &ouml;ver sin mor: det &auml;r besynnerligt, att jag kunde tycka om
+      det? Man pl&auml;r annars bli ful n&auml;r man grinar ... puh! ... men hennes
+      &ouml;gonvr&aring;r blev inte r&ouml;da, utan stod klara som ... n&aring;n&aring;,
+      gr&aring;ten r&auml;ckte inte heller l&auml;nge.</p>
+
+      <p>Ror i l&auml;! ror i l&auml;! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
+      pricken, din attan? Jaja, det b&ouml;rja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det
+      &auml;r nu b&auml;st, att jag absolverar honom fr&aring;n styret och g&aring;r dit
+      sj&auml;lv. Inloppet i Arboga &aring; &auml;r inte s&aring;som andra lapprisinlopp.
+      Ror i l&auml;! i l&auml;! stopp maskin, f&ouml;r sju tunnor tusan! g&aring; ned
+      h&auml;rifr&aring;n; jag st&auml;ller mig d&auml;r sj&auml;lv. S&auml;g till att
+      klyvarn tas in!</p>
+
+      <p>&mdash;Stopp maskin! stopp! h&ouml;rdes till &aring;tersvar. Fartyget saktade
+      farten, och den skicklige kaptenen, som nu sj&auml;lv stod vid styret, fick tid att
+      &aring;ter r&auml;tta kursen, s&aring; att pricken lyckligen omf&ouml;rs.</p>
+
+      <p>M&auml;larens innersta vatten, eller dess v&auml;stligaste begynnelse
+      utanf&ouml;r Kungsbarkar&ouml; och Bj&ouml;rkskogs socknar, &auml;r fullt av
+      sm&aring; grund, blindsk&auml;r och lantliga &auml;ventyr, som man alltid har ont
+      av till sj&ouml;ss. Dessa sm&aring; landspetsar, n&auml;rmast Arboga &aring;,
+      &auml;r en forts&auml;ttning av de l&aring;ga Kungs&ouml;rs&auml;ngarna, vilka,
+      likt en gr&ouml;n matta ytterst i v&auml;ster, tycks ha f&ouml;r avsikt att smyga
+      sig in under vattnet; och man kan, helst om kv&auml;llarna, inte se gr&auml;nsen
+      best&auml;mt emellan sj&auml;lva gr&auml;svallen och M&auml;larv&aring;gen.
+      Seglaren tar d&aring; sikte p&aring; taket av Kungs&ouml;rs slott, som inte ligger
+      l&aring;ngt ifr&aring;n &aring;mynningen. Det gick denna g&aring;ng, s&aring;som
+      alltid, lyckligt f&ouml;r Yngve Frey.</p>
+
+      <p>Just som man kommit in i &aring;n, h&ouml;rdes en grov, torr r&ouml;st uppe
+      p&aring; &aring;ngb&aring;tsaktern tala till sin granne: Hur l&aring;ngt har vi nu
+      till staden? Sex fj&auml;rdingsv&auml;g cirka, genm&auml;lde till &aring;tersvar en
+      annan st&auml;mma, med uttryck av h&ouml;gsta beskedlighet, tj&auml;nstvillighet
+      och iver; ljudet var en sopran, likt en k&auml;rings, dock utan att vara det, ty
+      det var en karls. Gott! &aring;tertog basen och s&aring;g p&aring; klockan, hon
+      &auml;r sju: vi &auml;r framme &aring;tta, &aring;tminstone nio, och kan hoppas
+      p&aring; ett ordentligt bord och riktiga s&auml;ngar. Orden v&auml;xlades emellan
+      tv&aring; familjef&auml;der. Om min baron befaller, sade sopranen (&auml;ven
+      baron), s&aring; g&aring;r det l&auml;tt an, ganska l&auml;tt, om vi passar
+      p&aring; h&auml;r vid Kungs&ouml;r och skickar en stafett, en kurir, landv&auml;gen
+      till staden, som best&auml;ller rum &aring;t oss; ty vid denna tid st&ouml;ter
+      mycket resande ihop.</p>
+
+      <p>&mdash;Kan det ske, kapten? fr&aring;gade basen f&ouml;rn&auml;mt, men
+      likn&ouml;jt. Det g&aring;r positivt an, javisst, visst, inf&ouml;ll sopranen
+      ivrigt, innan &aring;ngb&aring;tskaptenen vid styret &auml;nnu sj&auml;lv hunnit
+      svara.</p>
+
+      <p>&mdash;Det kan ske, sade denne fast&auml;n inte utan sitt lilla besv&auml;r.</p>
+
+      <p>P&aring; vad s&auml;tt? fr&aring;gade basen, tr&ouml;tt av s&aring; mycket
+      talande.</p>
+
+      <p>&mdash;Jo, utan sv&aring;righet, ganska vigt, helt l&auml;tt! hoppade sopranen
+      efter med de snabbaste ord i v&auml;rlden. Den hederlige kaptenen vid styret
+      s&aring;g sig om bet&auml;nkligt. Jo &auml;nnu, sade han, kan en slup g&aring; i
+      land och tinga en karl vid g&auml;stgivarg&aring;rden d&auml;ruppe, som rider till
+      staden, om det n&ouml;dv&auml;ndigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara
+      d&auml;r lika hastigt som han.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring;ja, &aring;ja, &aring;ja, sade sopranen, vi hinner v&auml;l lika
+      hastigt till bron, med v&aring;r flinka kaptens &aring;tg&auml;rd; men sedan
+      f&ouml;rsinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, s&aring; att
+      det &auml;r alltid gott&mdash;vill inte min baron det?&mdash;vi skickar en stafett,
+      som best&auml;ller, och som tar upp alla rummen?</p>
+
+      <p>M&aring; gjort! sade den s&ouml;mniga basen och stoppade in sin haka under
+      rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt &auml;nd&aring; inte
+      l&auml;ngre &auml;n fram till kaptenen vid styret, som var helt n&auml;ra.
+      Best&auml;ll, b&auml;sta kapten, best&auml;ll, best&auml;ll!</p>
+
+      <p>Kaptenen, s&aring; godmodig han var, tycktes besv&auml;rad av detta fj&auml;sk,
+      men ville likv&auml;l inte g&ouml;ra baronerna emot, utan ropade p&aring; en av
+      sitt folk. G&ouml;r jullen klar och far i land, och ... han sade mannen
+      &auml;rendet. Du f&aring;r ro efter oss sedan.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, baronen betalar besv&auml;ret, det f&ouml;rst&aring;s, det
+      f&ouml;rst&aring;s, f&ouml;rst&aring;s! muttrade sopranen, v&auml;nd till kaptenen
+      och med en halv pekning p&aring; den i sin rock nedhukade basen.</p>
+
+      <p>N&aring;got &auml;r det v&auml;rt, svarade kaptenen tryggt, str&ouml;k sig om
+      hakan och s&aring;g bort &aring;t de b&auml;gge str&auml;nderna, mellan vilka han
+      styrde. Anblicken p&aring; h&ouml;gra sidan var vidstr&auml;ckt och intagande.
+      &Auml;ngarna, i en om&auml;tlig vidd norr och nordv&auml;st ut, l&aring;g
+      &ouml;vers&aring;llade med miljoner v&aring;lmar, liksom de sm&aring; oavklippta
+      knutarna p&aring; avigan av en stor gr&ouml;n tapisseris&ouml;mnad.</p>
+
+      <p>Och allt det h&auml;r har H&ouml;rstadius slagit under sig? det &auml;r minsann
+      en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade f&ouml;r sig
+      sj&auml;lv. Den karlen blir innan sin d&ouml;d bottenrik eller bottenfattig; det
+      &auml;r en pastor, som predikar med h&ouml;. Han kan s&auml;ga som det st&aring;r i
+      Skriften: allt h&ouml; &auml;r k&ouml;tt; ty av dessa &auml;ngar, f&ouml;r s&aring;
+      gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte r&auml;tt
+      ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han sl&aring;r under sig
+      egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungs&ouml;r, utan ocks&aring; i
+      S&ouml;rmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden &auml;nda bort f&ouml;r fan
+      i v&aring;ld p&aring; skarpa Uppland, i Sollentuna? det &auml;r d&aring; en ekonom
+      till karl, den H&ouml;rstadius! S&aring; pinar han sin arma kropp med att &aring;ka
+      p&aring; bondk&auml;rra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendeg&aring;rdar,
+      och se efter och se efter. Det m&aring;tte vara ett f&ouml;rbannat efterseende, att
+      sk&ouml;ta hemman i alla landsorter. Och n&auml;r han skraltar s&aring; d&auml;r
+      omkring, &auml;r han &auml;nd&aring; s&aring; tv&auml;r emot sin egen lekamen att
+      han endast njuter vatten. H&ouml;rstadius &auml;r v&auml;stg&ouml;te, d&auml;ri
+      ligger knuten; det &auml;r d&aring; en egen nation till folk! Men vad jag
+      ber&ouml;mmer hos honom &auml;r att han skall vara s&aring; r&auml;ttskaffens och
+      beskedlig mot alla sina tusen r&auml;ttare, dr&auml;ngar och spektorer; s&aring;
+      att han till slut l&auml;r pl&aring;ga ingen mer &auml;n sig sj&auml;lv. Tag in
+      seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr &auml;r man som f&ouml;rare av en
+      &aring;ngb&aring;t. Kom hit! kom och styr! jag g&aring;r ned. Nu &auml;r &aring;n
+      &auml;nda fram till Arboga klar och l&auml;tt att hantera sig i.</p>
+
+      <p>Styrmannen kom p&aring; befallning, kaptenen l&auml;mnade honom rodret, gick
+      sj&auml;lv d&auml;rifr&aring;n bort &ouml;ver d&auml;cket, och kom s&aring; trappan
+      utf&ouml;r till de undre hemvisterna, d&auml;r toddy som b&auml;st stod och rykte.
+      &Auml;ven punsch &auml;gde rum.</p>
+
+      <p>Det var afton. Solens fe hade redan v&auml;sterut sjunkit ned i famnen p&aring;
+      Kungs&ouml;rs &auml;ngar, men ett m&ouml;rkr&ouml;tt purpurskimmer h&auml;ngde
+      &auml;nnu kvar p&aring; skyn; det var den sista kl&auml;debonad, som den sk&ouml;na
+      kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under t&auml;cket. Tusentals
+      l&aring;nga r&ouml;dbl&aring; streck gick ut ifr&aring;n skimret; m&aring;nga av
+      dem randade vattnet, och &auml;ven n&aring;gra l&aring;g st&auml;nkta p&aring;
+      &aring;ngb&aring;tens artiklar.</p>
+
+      <p>En mjuk hand r&ouml;rde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifr&aring;n de
+      r&ouml;da str&aring;larna, som han en l&aring;ng stund st&aring;tt och betraktat,
+      hur de gungade och flydde ovanp&aring; den vattrade vattenytan. Det var Sara, och
+      hon sade viskande: g&aring; nu h&auml;rifr&aring;n: jag skall i st&auml;llet vakta
+      b&aring;de dina och mina saker &auml;nda tills vi kommer i land med dem. G&aring;
+      ned och drick ditt glas punsch; men n&auml;r vi kommit fram till bron, skynda
+      d&aring; hastigt upp i staden och skaffa oss b&auml;rare, innan de andra
+      passagerarna tar bort karlarna f&ouml;r oss.</p>
+
+      <p>De stod h&auml;ndelsevis alldeles ensamma d&auml;r i f&ouml;ren, s&aring; att
+      Sara kunde v&auml;l icke ha beh&ouml;vt viska. Men Albert tyckte det l&auml;t
+      s&aring; f&ouml;rtroligt och bra, och hennes t&auml;cka ansikte var honom
+      h&auml;rvid s&aring; n&auml;ra, att han, utan att sj&auml;lv veta d&auml;rav,
+      kysste henne, och gick bort, som hon sagt.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck ... liksom ingenting h&auml;nt ... b&ouml;rjade framme i
+      f&ouml;ren verksamt ordna en m&auml;ngd st&ouml;rre och mindre angel&auml;genheter.
+      Hon lade sina egna kapps&auml;ckar, skrin och &ouml;verplagg tillsammans. Hon bar
+      &auml;ven till samma h&ouml;g sergeantens inte s&auml;rdeles vingbreda r&auml;nsel,
+      koffert och reskappa. Hur hon kunde k&auml;nna dem, kan man fr&aring;ga; men dagens
+      iakttagelser hade f&ouml;r henne varit tillr&auml;ckliga, att m&auml;rka vilka
+      persedlar sergeanten under sina kringg&aring;ngar p&aring; d&auml;ck med
+      f&ouml;rk&auml;rlek f&auml;stat sig vid, stundom lyft p&aring;, makat, j&auml;mkat
+      osv, vilket en bra karl aldrig g&ouml;r med annat &auml;n egna
+      tillh&ouml;righeter.</p>
+
+      <p>Albert gick sannerligen utf&ouml;r och tog sig ett glas punsch. Mamsell!
+      l&aring;t mig beskedligt f&aring; tv&aring; glas till, och st&auml;ll dem p&aring;
+      den h&auml;r lilla brickan; jag skall b&auml;ra dem sj&auml;lv, s&aring;
+      besv&auml;ras ingen. Sk&auml;nkmamsellen, glad &ouml;ver en s&aring; mild tonart
+      ifr&aring;n en f&ouml;rut s&aring; str&auml;ng resande, gjorde hastigt som befallt
+      var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppf&ouml;r trappan, och
+      gick bort till f&ouml;ren att bjuda sin reskamrat. &Auml;r det carolina?
+      fr&aring;gade hon. Jag dricker inte punsch.</p>
+
+      <p>Drick nu ett glas punsch f&ouml;r min skull i afton, det blir svalt i
+      kv&auml;ll. Den &auml;r fin och god.</p>
+
+      <p>&mdash;Bra! sade hon, sedan glaset var t&ouml;mt. Albert, det h&auml;r &auml;r
+      b&auml;ttre &auml;n carolina.</p>
+
+      <p>Det &auml;r just vad jag alltid p&aring;st&aring;tt, svarade sergeanten och
+      t&ouml;mde det bredvid st&aring;ende.</p>
+
+      <p>Nu sm&auml;llde kanonen salut f&ouml;r Arboga stad, och &aring;ngb&aring;ten
+      lade till vid den h&ouml;gra stranden, s&aring;som &ouml;vligt var, nedanf&ouml;r
+      Lundborgs g&aring;rd.</p>
+
+      <p>Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt hum&ouml;r, var den f&ouml;rste som
+      hoppade i land. Efter en liten omsk&aring;dning p&aring; n&auml;rmaste gata,
+      tr&auml;ffade han tvenne sysslol&ouml;sa Arbogam&auml;nniskor, med vilka han snart
+      kom &ouml;verens. De f&ouml;ljde honom ned till &aring;ngb&aring;ten med en
+      b&aring;r, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, h&ouml;ll Albert
+      p&aring; att inte tr&auml;ffa den han s&ouml;kte. Med en liten h&auml;penhet
+      s&aring;g han sig om i skymningen efter det sk&auml;ra huvudet ... det fanns inte.
+      Till slut uppt&auml;ckte han likv&auml;l p&aring; d&auml;cket ... Sara Videbeck i
+      hatt. Ehuru de b&auml;gge karlarna med b&aring;ren v&auml;ntade p&aring; order,
+      kunde han likv&auml;l inte hindra sig ifr&aring;n att n&aring;gra &ouml;gonblick
+      st&aring; och betrakta sin f&ouml;rvandlade v&auml;n. V&auml;l hade han i dag
+      p&aring; morgonen haft en anblick av samma person f&ouml;r sig, n&aring;gra
+      minuter: men han hade d&aring; sett henne utan intresse: Nu ... &auml;r det hon?
+      t&auml;nkte han. Mamsell ville han, f&ouml;rr en g&aring;ng varnad, inte alls anse
+      henne f&ouml;r. Men den n&auml;tta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt
+      p&aring; det t&auml;cka, fria, fina huvudet; och n&aring;gra smakfulla m&ouml;rka
+      lockar, h&auml;ngde ocks&aring; p&aring; vardera sidan vid tinningarna, alldeles
+      som r&auml;tt och billigt var. Albert pekade &aring;t karlarna, vart&aring;t de
+      hade att g&aring;, Sara sade med tonvikt p&aring; fj&auml;rde ordet: Det h&auml;r
+      &auml;r v&aring;ra saker; var r&auml;dd om dem, s&aring; att de inte skavs p&aring;
+      b&aring;ren.</p>
+
+      <p>Ingen fara, s&ouml;ta frun sade den ena b&auml;raren.</p>
+
+      <p>&mdash;S&auml;g sj&auml;lv, anm&auml;rkte den andra, vilket frun &auml;r
+      &ouml;mmast om, s&aring; ska vi l&auml;gga det &ouml;verst p&aring;
+      b&aring;ren.</p>
+
+      <p>Albert sm&aring;log f&ouml;r sig sj&auml;lv, men s&aring;g en ganska syrlig och
+      str&auml;v min i Saras anlete. De kom i land. Vart&aring;t befaller herrskapet att
+      vi g&aring;r? fr&aring;gade fr&auml;msta b&auml;raren.</p>
+
+      <p>&mdash;Till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>Jas&aring;, herrskapet &auml;r inte hemma i staden? D&aring; f&aring;r jag
+      n&auml;mna, fortfor karlen, att det blir angel&auml;get f&ouml;r herrn att skynda
+      sig att f&aring; nattkvarter p&aring; g&auml;stgivarg&aring;rden, ty h&auml;r har
+      kommit mycket resande.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag f&ouml;ljer med sakerna, inf&ouml;ll Sara, skynda f&ouml;re, Albert!
+      Vi hittar nog till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>Sergeanten gjorde s&aring;. Han passerade de l&aring;nga Arbogagatorna, och kom
+      efter en stund fram till g&auml;stgivarg&aring;rden.</p>
+
+      <p>&mdash;Finns inga! finns inga! var v&auml;rdens svar p&aring; Alberts
+      beg&auml;ran om rum.</p>
+
+      <p>Men jag kommer fr&aring;n &aring;ngb&aring;ten och m&aring;ste ha rum.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, om herrn kom ifr&aring;n solen, eller ifr&aring;n sj&auml;lva
+      Bl&aring;kulla, s&aring; blev h&auml;r inte flera rum f&ouml;r det. H&auml;r
+      &auml;r baron** och baron** och baron**, som f&ouml;r sig och familjer redan tingat
+      alla rummen. Och i Arboga f&ouml;r &ouml;vrigt ... ja, h&ouml;r sig om, min
+      b&auml;sta herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort
+      ett fasligt sammanlopp.</p>
+
+      <p>N&aring;, jag n&ouml;jer mig med blott ett enda rum (jag sj&auml;lv kan sova
+      p&aring; n&aring;gon skulle, t&auml;nkte han): men snyggt, vackert. Det kan
+      g&auml;rna f&aring; vara litet. Var s&aring; god; lika mycket vad det kostar.</p>
+
+      <p>&mdash;Har frun n&aring;got enstaka rum &ouml;ver, Annette? sade v&auml;rden och
+      s&aring;g &aring;t sidan i en sidokammare. Det &auml;r n&aring;gra f&ouml;rbannat
+      vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och h&aring;llet, vi har annars lokaler
+      nog men de h&ouml;r till ortens noblesseri, och d&auml;rf&ouml;r ser herrn ...</p>
+
+      <p>Nej, svarade Annette, finns inte.</p>
+
+      <p>&mdash;Men jag m&aring;ste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten
+      beslutsamt och gick sj&auml;lv dit in. Beh&ouml;vs blott en s&auml;ng. Det &auml;r
+      om&ouml;jligt att inte s&aring;dant skall finnas i ett s&aring; stort, rymligt och
+      vackert hotell, som h&auml;r. Jag har varit i Arboga f&ouml;rut och vet, att en
+      l&aring;ng g&aring;ng utmed g&aring;rden leder till tusentals rum h&auml;rinne.</p>
+
+      <p>N&aring;n&aring;, b&auml;sta herre, sade en liten kort rulta i m&ouml;ssa,
+      husets v&auml;rdinna. G&aring;, Annette, l&auml;ngst bort in i g&aring;ngen, och se
+      om min egen kammare kan skr&auml;pas i ordning. I n&ouml;dens stund f&aring;r jag
+      v&auml;l l&auml;mna min egen ro i sticket.</p>
+
+      <p>Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt
+      bifall och v&auml;nde tillbaka. Knappt &aring;terkommen i porten, m&ouml;tte han
+      Sara och b&auml;rarna. Han visade dem v&auml;gen uppf&ouml;r trappan, som ledde
+      till den l&aring;nga g&aring;ngen, belagd med br&auml;der, och vilken, lik ett loft
+      eller arkad, str&auml;ckte sig l&auml;ngs efter v&aring;ningen. Sara hade genom
+      g&aring;endet blivit munter igen och f&aring;tt den friskaste f&auml;rg; men vilken
+      &aring;ter snabbt &ouml;verdrogs av en harmsen sky vid b&auml;rarens artiga
+      anmaning:</p>
+
+      <p>&mdash;G&aring; f&ouml;re, s&ouml;ta fru!</p>
+
+      <p>Hon tog dock snart &aring;ter p&aring; sig sin r&auml;tta uppsyn, och
+      &aring;tf&ouml;ljd av Albert och Annette tr&auml;dde hon in i den anvisade
+      kammaren, den hon fann f&ouml;rtr&auml;fflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras
+      saker d&auml;rinne mot ena v&auml;ggen. B&auml;rarna betalades och avf&auml;rdades.
+      Efter en av Annette given anvisning p&aring; ett nyss f&ouml;r spisning ledigt
+      blivet sm&aring;rum d&auml;r nere, gick de b&auml;gge dit och nj&ouml;t en enkel
+      aftonm&aring;ltid, som i synnerhet Sara Videbeck v&auml;l kunde beh&ouml;va.</p>
+
+      <p>En halvtimme f&ouml;rfor. De f&ouml;ljdes d&auml;refter &aring;t upp fr&aring;n
+      spisrummet, och Annette gick f&ouml;re att &ouml;ppna d&ouml;rren till
+      nattlogiet.</p>
+
+      <p>&mdash;Gud l&aring;t herrskapet bli n&ouml;jda! sade Annette. Vi har inte
+      b&auml;ttre, f&ouml;r de m&aring;nga resandes skull; jag skall strax komma upp med
+      ljus. D&auml;rp&aring; neg hon, steg ut och l&auml;mnade dem tillsammans.</p>
+
+      <p>Den breda, sk&ouml;nt uppb&auml;ddade s&auml;ngen gav tillk&auml;nna vad den
+      beskedliga Annette h&ouml;ll dem f&ouml;r. Albert, f&ouml;r att genast i
+      &ouml;gonblicket avsk&auml;ra all f&ouml;rl&auml;genhet, sade: B&auml;sta Sara, jag
+      sitter i ett &aring;kdon d&auml;r nere, eller tar min natt p&aring; en
+      h&ouml;skulle; det stackars folkets dumma infall med din ben&auml;mning
+      f&ouml;rargar mig lika mycket som dig; men man r&aring;r inte f&ouml;r, att
+      vingbreda baroner s&aring; upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett
+      enda, och det med n&ouml;d. Emellertid hoppas jag, att du skall m&aring; bra
+      h&auml;r, f&ouml;rbli ost&ouml;rd och sova gott.</p>
+
+      <p>Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den p&aring; en stol och kom
+      fram till sin reskamrat med en v&auml;nlig &aring;tb&ouml;rd och svarade: G&ouml;r
+      som du vill, och sitt d&auml;rute var du behagar, Albert. Jag kan v&auml;l
+      t&auml;nka, att du skall g&ouml;ra v&auml;sen av det h&auml;r enda, hyggliga,
+      vackra rummet, och tycka det &auml;r dumt f&ouml;r att det &auml;r allenast ett.
+      Hade du, s&aring;som jag, varit b&aring;de f&ouml;dd, uppf&ouml;dd och sedan
+      tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om
+      natten sovrum f&ouml;r oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var
+      &ouml;ver, m&aring;ste vi f&ouml;r n&ouml;d hyra ut), d&aring; skulle du inte tala
+      stort om detta lappri. Men fast&auml;n du v&auml;l inte riktigt &auml;r som
+      m&aring;nga andra, kan jag &auml;ndock f&ouml;rst&aring;, att du blivit
+      uppf&ouml;dd med flera narraktiga tankar. D&auml;rf&ouml;r, gode Albert ... ja,
+      g&ouml;r som du behagar; men jag f&ouml;rs&auml;krar dig, att om du blir
+      h&auml;rinne, i st&auml;llet f&ouml;r att sitta i rusket d&auml;rute &ouml;ver
+      natten, s&aring; skall jag h&aring;lla det f&ouml;r alldeles ingenting; och jag
+      &ouml;nskade du ville anse det likas&aring;, ty just d&aring; betyder det
+      minst.</p>
+
+      <p>Om du blir inne, det skall jag h&aring;lla f&ouml;r alldeles ingenting! gick som
+      ett eko genom sergeantens sj&auml;l, och n&aring;got s&aring; krossande f&ouml;r
+      hans sj&auml;lvk&auml;nsla, n&aring;got s&aring; grymt och nedsl&aring;ende gjorde
+      honom stum.</p>
+
+      <p>&mdash;Albert! ... fortfor hon, gick honom n&auml;ra och tog hans hand ...
+      misstag dig inte p&aring; mig, och undra inte. Om jag undantar de n&auml;tter hemma
+      f&ouml;r l&auml;nge sedan, d&aring; pappa &auml;nnu levde, mest uteblev, men
+      stundom likv&auml;l kom hem och med mycket buller, slagsm&aring;l gun&aring;s och
+      svordomar for fram till klockan fyra p&aring; morgonen, s&aring; kan jag
+      f&ouml;rs&auml;kra dig, att det f&ouml;r &ouml;vrigt alltid var s&aring; stilla om
+      n&auml;tterna i v&aring;r verkstad, d&auml;r vi sov, att inte det minsta glas
+      br&auml;cktes. Det &auml;r jag van vid. Men g&aring; du g&auml;rna ut, b&auml;sta
+      Albert; ty du finner kanske mycket i den h&auml;r sm&aring;saken, och jag kan inte
+      &auml;ndra dig.</p>
+
+      <p>Nu m&aring;ste han le, det kunde inte hj&auml;lpas. Han sl&auml;ppte hennes
+      hand. Lika gott, svarade han, nu g&aring;r jag &aring;tminstone till en b&ouml;rjan
+      ut att best&auml;lla h&auml;star f&ouml;r morgondagen.</p>
+
+      <p>&mdash;Det f&ouml;rst&aring;s, att du nu skall g&aring;! ja, inf&ouml;ll Sara
+      hastigt, i morgon &auml;r det f&ouml;r sent att f&aring; allt i ordning: vi
+      m&aring;ste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag
+      kammarnyckeln med dig, n&auml;r du g&aring;r ut, att ingen annan i misstag kommer
+      in: och s&auml;g &aring;t jungfrun d&auml;rnere, att hon inte beh&ouml;ver ta upp
+      ljus, jag ser nog att l&auml;gga mig.</p>
+
+      <p>Albert gick. N&auml;r han stod i d&ouml;rren, v&auml;nde han sig om. D&aring;
+      stod hon mitt p&aring; golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i
+      morgon!</p>
+
+      <p>Han bugade sig, sl&ouml;t igen d&ouml;rren och tog ur nyckeln. Obegripliga!
+      l&auml;t det emellan hans t&auml;nder. God natt! vi se varann f&ouml;rst i morgon!
+      &auml;r det en inbjudning att &aring;terkomma i afton? Och likv&auml;l tycktes
+      hennes allra f&ouml;rsta omn&auml;mning luta dit&aring;t? Jag g&aring;r och
+      sl&aring;r slag p&aring; g&aring;rden.</p>
+
+      <p>Han fullgjorde aff&auml;ren med h&auml;stbest&auml;llningen d&auml;r nere och
+      sade till Annette att inga ljus beh&ouml;vdes, men att kaffe skulle inb&auml;ras
+      precis klockan sex p&aring; morgonen. S&aring; sp&aring;nslog han p&aring;
+      g&aring;rden f&ouml;r att tr&auml;ffa vagnar till sovst&auml;lle. Men inga
+      s&aring;gs. Av n&aring;gra uppst&aring;ende tistelst&auml;nger, som han genom
+      springor blev varse i lider, fann han v&auml;l tillg&aring;ng p&aring; diverse
+      herrskapsvagnar, men de var inl&aring;sta. Han gick ned &aring;t den sluttande
+      g&aring;rden. Natten s&aring;g ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
+      p&aring; d&ouml;rren. D&auml;rifr&aring;n r&ouml;t en rusig stalldr&auml;ng: Ryk
+      &aring;t h&auml;lsingland<a id="FNanchor_3" name='FNanchor_3'></a><a
+      href='#Footnote_3'><sup>[3]</sup></a>! Det var en hundsfott till g&auml;stgivare
+      s&aring; ordentlig, som s&aring; tidigt st&auml;nger alla sina lider, portar och
+      skullar! Prosit sergeant, h&auml;r f&aring;r du roligt, och &auml;r avbiten
+      fr&aring;n hela m&auml;nskligheten. Jag g&aring;r p&aring; en minut upp igen,
+      f&ouml;r att se hur Sara h&aring;ller god min och tar emot mig, och sedan g&aring;r
+      jag &aring;ter hit ned att skaffa mig geh&ouml;r hos en s&aring;n sakramenskad
+      h&auml;lsinglands stalldr&auml;ng.</p>
+
+      <p>Till detta f&ouml;rslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likv&auml;l
+      f&ouml;rst m&aring;nga g&aring;nger fram och tillbaka p&aring; den kantigt och
+      gement stenlagda g&aring;rden, varunder han ofta st&ouml;tte f&ouml;tterna och
+      talade f&ouml;r sig sj&auml;lv. God natt! sade hon, det &auml;r sant; men hennes
+      r&ouml;st darrade litet d&auml;rvid, det m&auml;rkte jag: ljuvt, outgrundligt,
+      s&aring;som ifr&aring;n innersta hj&auml;rtat. Det kan f&ouml;rklaras som man
+      behagar, och beh&ouml;ver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett
+      best&auml;mt godnatt, s&aring;som avsked. Det kan vara tv&auml;rtom. Jag har lust
+      att s&auml;tta henne p&aring; prov, pl&aring;ga henne, och inte g&aring; upp. Vi
+      ser varann i morgon! allts&aring; inte i kv&auml;ll? F&ouml;rut hade det
+      likv&auml;l &ouml;verl&auml;mnats &aring;t mitt eget val att best&auml;mma
+      vilketdera jag ville? Jag skall pr&ouml;va henne: jag g&aring;r upp p&aring; en
+      minut; en halvminut.</p>
+
+      <p>Han steg sakta trappan uppf&ouml;r, gick den l&aring;nga g&aring;ngen fram,
+      satte nyckeln varsamt i l&aring;set, l&aring;ste upp, steg in. H&auml;r var tyst.
+      Han nalkades i halvm&ouml;rkret. Saras kl&auml;der l&aring;g ordentligt p&aring; en
+      stol avlagda och hopvikta. Hon sj&auml;lv? Han str&auml;ckte fram huvudet att se.
+      Hon sov redan, med ansiktet v&auml;nt emot v&auml;ggen.&mdash;Alberts f&ouml;rsta
+      k&auml;nsla var en sval h&auml;nryckning; ty utan att vara poet, &auml;n mindre
+      sv&auml;rmiskt religi&ouml;s, men r&auml;tt och sl&auml;tt som underofficer,
+      anslogs han oemotst&aring;ndligt av en s&aring; enkel och stor frihet, en s&aring;
+      ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte &auml;nd&aring; skulle
+      &aring;terkomma, s&aring;som han nu ocks&aring; i sanning gjorde ... hade lagt sig
+      tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farh&aring;gor, utan
+      fraser, utan historier.</p>
+
+      <p>Men Alberts n&auml;sta tanke var mindre angen&auml;m. Han fann, att det d&aring;
+      mycket s&auml;kert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, d&aring; hon yttrat
+      hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade d&auml;rinne. Vad
+      betydde han s&aring;ledes f&ouml;r henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
+      d&ouml;rrpost ... ett lika mycket.</p>
+
+      <p>F&ouml;rkrossande! f&ouml;rintande! En stol till&aring;ter ju den sk&ouml;naste
+      flicka utan sv&aring;righet vara n&auml;rvarande vid sin toalett? Alltf&ouml;r
+      smickrande att njuta samma ynnest!</p>
+
+      <p>Albert drog av sig st&ouml;vlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv
+      &ouml;ver golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
+      upps&ouml;kte han sig en s&aring;dan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
+      ryggst&ouml;d: en av dessa historiska stolar, som &auml;nnu sedan 1600-talet
+      &aring;terfinns i gamla slott eller i sm&aring;st&auml;der, dit de kommit genom
+      auktionens v&auml;rldskringspridande v&auml;lde.</p>
+
+      <p>Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett f&ouml;nster, satte sig i den,
+      tittade ut genom rutorna, s&aring;g p&aring; himlavalvet och &auml;mnade somna. Men
+      han kunde inte en g&aring;ng g&auml;spa. Stolen var mjuk, men i hans br&ouml;st
+      k&auml;ndes stickningar, och hela rummet stod i en m&ouml;rk, kall vidrighet
+      omkring honom. Han s&aring;g fram&aring;t s&auml;ngen. Den sken vit, till
+      f&ouml;ljd av v&auml;rdinnans rena, nymanglade &ouml;rngottsvar. F&ouml;r
+      &ouml;vrigt tyckte han, att den var d&ouml;d och meningsl&ouml;s.</p>
+
+      <p>S&aring; satt han en stund och blundade, f&ouml;r att n&aring;got g&ouml;ra. Men
+      inte dess mindre s&aring;g han. Vad s&aring;g han? En l&aring;ng arabesk
+      framrullade sig f&ouml;r hans inre syn. D&auml;r framkom alla de sm&aring;
+      s&auml;rskilda h&auml;ndelserna under den f&ouml;rflutna dagen, och Saras bild
+      f&ouml;rnyade sig st&auml;ndigt, men s&aring; mild, s&aring; glad. Det var, till en
+      b&ouml;rjan, &ouml;gonblicket i Str&auml;ngn&auml;s, d&aring; de blev du; s&aring;,
+      n&auml;r hon kom med cigarren; s&aring; etc etc etc. Kan det vara m&ouml;jligt,
+      efter s&aring; pass, att hon hatar dig? fr&aring;gade han sig.</p>
+
+      <p>&mdash;Dumma sergeant! ropade han halvh&ouml;gt och stirrade upp emot taklisten:
+      hatar mig? Det g&ouml;r hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord?
+      hatar man en m&ouml;bel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!</p>
+
+      <p>Han lyddes, f&ouml;r att uppt&auml;cka om hon &auml;nd&aring; inte p&aring;
+      n&aring;got vis skulle sova oroligt. Men det m&auml;rktes inte. Sara Videbeck
+      &auml;r inte av dem som dr&ouml;mmer, suckade han och sl&ouml;t sina &ouml;gon.
+      Till slut har hon v&auml;l &auml;nd&aring; ett glashj&auml;rta, h&aring;rt och
+      kallt: gl&auml;nsande, men stelt. Hon fr&aring;gar minsann varken efter att hata
+      eller &auml;lska. Men vad &auml;r hon d&aring; sj&auml;lv f&ouml;r en? Hon &auml;r
+      sj&auml;lv en stol, k&auml;nslol&ouml;s: liksom hon h&aring;llit mig f&ouml;r en
+      stol, och sagt mig det &ouml;ppenhj&auml;rtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol
+      dygdig? Hon &auml;r ingenting alls &aring;t det h&aring;llet, som jag menar; varken
+      god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men
+      f&ouml;rl&aring;t, sergeant, du har or&auml;tt (fortfor han litet d&auml;refter):
+      hon &auml;r inte, som du s&auml;ger, ett ingenting &aring;t det h&aring;llet; minns
+      du par exemple de d&auml;r livliga &ouml;gonkasten? den varma munnen? ... d&aring;
+      och d&aring; ... nej, nog har hon sinne, var viss p&aring; det: men om jag &auml;r
+      den r&auml;tte, se det &auml;r en annan fr&aring;ga. Vad &auml;r hon d&aring;
+      f&ouml;r en? Liderlig? hut &aring;t h&auml;lsingland! det kan inte falla mig in.
+      Men ett mellanting &auml;r hon, som jag inte begriper, om jag br&aring;kar
+      s&ouml;nder tinningen p&aring; mig: jag ville bli poet igen, jag &auml;r ju blott
+      tjugofem &aring;r?</p>
+
+      <p>&mdash;Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
+      denna &ouml;nskan, s&aring;g han dock nu som allra b&auml;st ut genom f&ouml;nstret
+      och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och b&ouml;rjade visa
+      n&aring;gra stj&auml;rnor. Han gnuggade med sin hand p&aring; rutan, f&ouml;r att
+      f&aring; bort all imma. Vad &auml;r sj&auml;lva denna ruta? b&ouml;rjade han
+      monologisera. Vad &auml;r h&auml;r i v&auml;rlden en glasruta? Den &auml;r ett
+      mellanting, den ocks&aring;, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty
+      sj&auml;lv syns rutan inte, och skiljer likv&auml;l s&aring; best&auml;mt emellan
+      den lilla m&auml;nniskov&auml;rlden Inne och det om&auml;tliga stora Ute? Jag kan i
+      rutan sj&auml;lv se intet, men genom den ser jag likv&auml;l nu himmelens
+      stj&auml;rnor. Rutan &auml;r obetydlig, kanske f&ouml;raktlig; inte just en
+      l&aring;g varelse &auml;nd&aring;, tycker jag; men inte heller mycket h&ouml;g i
+      v&auml;rde; ja, just som par exemple jag sj&auml;lv! Ack, jag ville s&aring;
+      g&auml;rna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta h&auml;r i
+      v&auml;stfickan, jag har lust att f&ouml;rs&ouml;ka, om hon sagt sant, d&aring; hon
+      p&aring;stod, att d&auml;rmed kunde glas icke sk&auml;ras.</p>
+
+      <p>Han tog upp och f&ouml;rs&ouml;kte. Men antingen flintan var f&ouml;r trubbig,
+      eller han inte tordes &aring;stadkomma buller genom st&ouml;rre anstr&auml;ngning:
+      med ett ord, han kunde inte rista n&aring;got m&auml;rke. D&aring; lutade han sig
+      sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du &auml;r utan diamant,
+      Albert! blunda och sov ... och f&auml;ll ihop dina anspr&aring;k! Allt dimmigare
+      vart det f&ouml;r hans inre syn; allt trubbigare och gr&aring;are gestalterna
+      d&auml;rinne. Pulsarna slog utan hetta: helt l&aring;ngsamt och dovt klappade
+      hj&auml;rtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.</p>
+
+      <h3>FOTNOT:</h3>
+      <a id="Footnote_3" name='Footnote_3'></a><a href='#FNanchor_3'>[3]</a>
+
+      <div class='note'>
+        <p>H&auml;lsingland, begagnat till svordom, kan ju f&aring; lov att skrivas med
+        litet h?</p>
+      </div>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Femte_kapitlet" name='Femte_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Femte kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Mycket, mycket blir nog &ouml;vrigt &auml;nd&aring;,</i><br />
+        <i>som vi f&aring;r tacka varann hj&auml;rtligt f&ouml;r,</i><br />
+        <i>menar jag: och som inga pengar kan g&auml;lda</i><br />
+      </div>
+
+      <p>Om morgonen knackade det n&auml;pet p&aring; d&ouml;rren. Albert for upp i sin
+      stol: &auml;ven en liten r&ouml;relse f&ouml;rm&auml;rktes d&auml;r borta p&aring;
+      t&auml;cket. Den i l&aring;set utanf&ouml;r kvargl&ouml;mda nyckeln vreds helt
+      vackert om, d&ouml;rren gick upp och in tr&auml;dde Annette med en kaffebricka.</p>
+
+      <p>&mdash;F&ouml;rl&aring;t, s&ouml;taste herrskap, att jag dr&ouml;jt med kaffet!
+      sade hon, talf&ouml;r och besk&auml;ftig, s&aring;som det stundom h&auml;nder
+      uppasserskor i sm&aring;st&auml;der att vara. Herrn &auml;r redan uppe, ser jag?
+      f&ouml;rl&aring;t! jag vet, att resande annars helst dricker p&aring; s&auml;ngen,
+      men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan &auml;r redan halv sju; de m&aring;nga
+      baronerna h&ouml;ll oss l&auml;nge i sv&auml;ng i g&aring;r afse, innan allt vart
+      skr&auml;pat till lags som de ville ha det. Gud l&aring;te det nu smaka och vara
+      klart!</p>
+
+      <p>Sara h&ouml;jde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till
+      s&auml;ngen, neg och bj&ouml;d, och v&auml;nde den sidan av skorpkorgen, d&auml;r
+      den sk&ouml;naste skorpan l&aring;g och lyste, fram &aring;t s'ta frun att ta.</p>
+
+      <p>Albert hade emellertid dragit p&aring; sig st&ouml;vlarna. En knappt
+      m&auml;rkbar nick ifr&aring;n Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla
+      sken ifr&aring;n hennes nyvakna glada ansikte var f&ouml;r honom en uppfriskande
+      morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade &aring;t honom; han gick
+      fram och satte sig p&aring; den breda s&auml;ngkanten, varigenom den under natten
+      obegagnade delen av b&auml;dden t&ouml;jdes ned. Annette bj&ouml;d nu honom sitt
+      kaffe. Han tog och det smakade.</p>
+
+      <p>&mdash;Befaller herrskapet mer? fr&aring;gade hon best&auml;llsamt i
+      d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Varf&ouml;r inte, sade Albert. Hon gick ut.</p>
+
+      <p>Efter en stunds f&ouml;rl&auml;genhet anm&auml;rkte han: B&auml;sta Sara, jag
+      inser hur du med r&auml;tta f&ouml;rargas &ouml;ver de falska titlar folket ger dig
+      och mig; men under resan besparas oss m&aring;nga ledsamma uttydningar och
+      dumheter, om detta f&aring;r ha sig s&aring; som det en g&aring;ng tagit sig
+      f&ouml;r att begynna ... eller ...</p>
+
+      <p>Jag har insett detsamma, svarade hon, och f&ouml;rargas inte. Jag skulle
+      f&ouml;r ingen del ha velat utsprida en osanning, men d&aring; den gjort sig
+      sj&auml;lv, s&aring; ... och ... Albert, jag &auml;r mycket glad, att du nyss inte
+      missf&ouml;rstod mig, eller misstyckte, d&aring; jag vinkade till dig att komma hit
+      och sitta ned den d&auml;r delen av s&auml;ngen ... det &auml;r en
+      f&ouml;rskr&auml;ckligt bred och rar s&auml;ng det h&auml;r, jag har sovit som en
+      drottning ... men jag vill inte att flickan skulle m&auml;rka, att den d&auml;r
+      delen varit obrukad: hon skulle d&auml;rigenom f&aring;tt underliga tankar om
+      oss.</p>
+
+      <p>Albert tog p&aring; sig sin rock, nalkades d&ouml;rren och sade: Jag skall
+      g&aring; ned och se efter, att de sp&auml;nner f&ouml;r.</p>
+
+      <p>Han gjorde s&aring;. De best&auml;llda h&auml;starna hade kommit; ocks&aring; en
+      parvagn, h&ouml; och halm hela bottnen full, samt tv&aring; sitsar, best&aring;ende
+      av vanliga h&aring;rda bondstolar. Hon tycker inte om de h&auml;r bondsakerna hon,
+      det har jag h&ouml;rt: g&auml;stgivaren m&aring;ste l&aring;na mig en sits med
+      dyna, sade han f&ouml;r sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en s&aring;dan: den bands
+      med nya grimskaft fast &ouml;ver framvagnen. Men, t&auml;nkte Albert &aring;ter,
+      h&auml;r mitt &ouml;ver axeln emellan framhjulen skakar det f&ouml;rbannat. Det
+      &auml;r b&auml;ttre, att bonden sj&auml;lv sitter d&auml;r och k&ouml;r, och vi
+      s&auml;tter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, d&auml;r. Annars &auml;r jag
+      sj&auml;lv mest road av att k&ouml;ra och sitta l&auml;ngst fram; men Gud vet om
+      hon blir glad &aring;t att ha h&auml;stsvansarna s&aring; n&auml;ra sig:
+      n&auml;stan &auml;nda in p&aring; f&ouml;tterna. I synnerhet d&aring; det b&auml;r
+      utf&ouml;r och h&auml;starna h&aring;ller igen, har man dem &auml;nda upp i
+      kn&auml;et p&aring; sig. S&aring;dant roar mig: men hon, tror jag s&auml;kert,
+      muntras inte av s&aring; lantliga uppt&aring;g: jag skall g&aring; upp och
+      fr&aring;ga var hon vill sitta.</p>
+
+      <p>Sergeantens artiga omt&auml;nksamhet gick h&auml;r kanske &auml;nda till
+      barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppf&ouml;r trappan, var vid
+      d&ouml;rren, l&aring;ste upp och gick in. Sara stod redan p&aring; golvet,
+      p&aring;kl&auml;dd och f&auml;rdig fr&aring;n topp till t&aring;. Hatten var
+      likv&auml;l inte &auml;nnu anlagd, och den sex kvarter l&aring;nga
+      h&aring;rfl&auml;tan inte hopvirvlad i sina ringar, f&ouml;r att ligga ovanp&aring;
+      nacken till kamf&auml;ste.</p>
+
+      <p>&mdash;Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte &auml;nnu h&auml;lsat
+      p&aring; varann? Jag har sett genom f&ouml;nstret, att vagnen d&auml;r p&aring;
+      g&aring;rden redan &auml;r framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och
+      litet sv&auml;vande r&ouml;st ... du har farit bra illa f&ouml;r min skull i
+      natt?</p>
+
+      <p>I hennes gestalt, d&auml;r hon stod p&aring; golvet, l&aring;g h&auml;rvid ett
+      uttryck av stor tacksamhet, f&ouml;renad med n&ouml;jet av ett obegr&auml;nsat
+      f&ouml;rtroende till hans person: och till p&aring; k&ouml;pet l&aring;g
+      &auml;nd&aring; i det uttrycket en inte s&aring; liten blandning av kvinnlig
+      sk&auml;mtsamhet.</p>
+
+      <p>Albert svarade inte. Men det var om&ouml;jligt f&ouml;r honom att i detta
+      &ouml;gonblick inte g&ouml;ra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne
+      helt hastigt.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck gick strax d&auml;refter bort till deras packning, f&ouml;r att se
+      &ouml;ver och bet&auml;nka hur allt skulle l&auml;ggas i vagnen f&ouml;r att fara
+      v&auml;l. D&aring; Albert stod i d&ouml;rren f&ouml;r att g&aring; efter bonden,
+      vilken skulle b&auml;ra ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:</p>
+
+      <p>Jag har &ouml;verlagt n&aring;got. Det &auml;r b&auml;st att du ensam skriver i
+      dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan s&auml;llan
+      addera, och de f&ouml;rargar mig s&aring; n&auml;r jag skall r&auml;kna med dem,
+      att jag mister hum&ouml;ret. Men se h&auml;r min andel i skjutsen, ber&auml;knad
+      h&auml;rifr&aring;n och till Mariestad, ena h&auml;sten f&ouml;r mig, 24 skilling
+      milen, 15-1/2 mil, g&ouml;r 7 rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; &ouml;kad skjuts
+      ifr&aring;n st&auml;derna Arboga och &Ouml;rebro (flera st&auml;der f&aring;r vi
+      inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se h&auml;r: jag tror
+      inte jag r&auml;knat rasande, ty jag &auml;r van och kan det. R&auml;kna
+      &auml;nd&aring; &ouml;ver sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>F&ouml;r&ouml;dmjukad och med s&auml;nkt huvud svarade sergeanten inte, men
+      h&ouml;jde inte heller upp handen f&ouml;r att ta emot de ur b&ouml;rsen
+      framrullande silverpengarna.</p>
+
+      <p>&mdash;B&auml;sta Albert, inf&ouml;ll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig,
+      och du reser inte med s&aring; l&aring;ngt som till Mariestad? Jag tyckte i
+      g&aring;r n&aring;gon g&aring;ng, att du sade du skulle till Vadsbo h&auml;rad och
+      s&aring; l&aring;ngt ned som till Mariestad? Jag ber&auml;knade v&aring;r
+      gemensamma skjuts dit: har jag haft or&auml;tt, s&aring; s&auml;g mig ...</p>
+
+      <p>Inte grubblade jag d&auml;rp&aring;, svarade han. Men jag nekar inte till, att
+      det skulle ha roat mig, att f&aring; betala all den f&ouml;rbannade skjutsen ensam
+      av mitt s&aring; l&auml;nge, ty jag &auml;r inte precis g&auml;ldstuf&auml;rdig;
+      och n&auml;r jag till slut inte l&auml;ngre fick &aring;ka i ditt s&auml;llskap,
+      s&aring; kunde vi ju alltid d&aring; ha likviderat oss emellan sedan ... och
+      ...</p>
+
+      <p>Sara s&aring;g p&aring; honom med stora &ouml;gon. Jas&aring;? sade hon till
+      slut och slog den halvsorgsna blicken litet &aring;t sidan. Nej, Albert, var inte
+      en s&aring;dan d&auml;r pratmakare. Alla likvider efter&aring;t blir sv&aring;ra
+      f&ouml;r folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika f&ouml;rl&auml;gen
+      d&aring;, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara &auml;nnu
+      f&ouml;rl&auml;gnare, ja, sitta som p&aring; n&aring;lar, f&ouml;r att till slut
+      kanske inte f&aring; giva den. Att st&aring; i s&aring;dan d&auml;r tacksamhet
+      &auml;r olidligt.</p>
+
+      <p>Min Gud, Sara, &auml;r d&aring; &ouml;msesidiga tj&auml;nster ... &auml;r ... ja
+      ... tacksamhet, m&auml;nniskohj&auml;rtan emellan, en s&aring; olidlig
+      k&auml;nsla?</p>
+
+      <p>&mdash;Tacksamhet ... Albert! (hennes &ouml;gon h&ouml;jdes underbart
+      h&auml;rvid) det finns saker, som man aldrig kan avb&ouml;rda: ljuv &auml;r
+      tacksamheten d&aring;, och att st&aring; i evig skuld till n&aring;gon det &auml;r
+      ljuvt d&aring;. Men skjutspengar, och pengar f&ouml;r mat, och f&ouml;r hyra, och
+      slarv, det m&aring; vem som vill st&aring; i tacksamhet f&ouml;r, men inte jag.
+      N&aring;ja, det begrips, att om jag inga pengar hade, s&aring; fick jag h&aring;lla
+      till godo och ta emot; sk&auml;mmas, blygas och tacka: gr&aring;ta och tacka. Men
+      f&ouml;r att slippa det, &auml;mnar jag l&aring;ta bli att n&aring;nsin
+      l&auml;ttjas; och s&aring; l&auml;nge m&ouml;jligt &auml;r, t&auml;nker jag skaffa
+      mig medel. Tala inte d&auml;rom, ta pengarna h&auml;r i handen, Albert! och var en
+      karl ... Ack, mycket, mycket blir nog &ouml;vrigt &auml;nd&aring;, som vi f&aring;r
+      tacka varann hj&auml;rtligt f&ouml;r, menar jag, och som inga pengar kan
+      g&auml;lda.</p>
+
+      <p>Den t&aring;r, som h&auml;rvid h&auml;ngde gl&auml;nsande p&aring; det yttersta
+      av hennes l&aring;nga, m&ouml;rka &ouml;gonh&aring;r, f&ouml;ll &auml;nd&aring;
+      inte ned; den drog sig sm&aring;ningom &aring;ter in i &ouml;gat. S&aring;ledes,
+      utan att det vart gr&aring;t av, &ouml;kades blott blickens sken, och den glimmade
+      &ouml;verjordiskt.</p>
+
+      <p>Albert b&ouml;rjade fatta, att det alls inte var l&aring;gt gjort att ta emot de
+      d&auml;r pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med s&aring; l&aring;ngt, att
+      han helt noggrant, liksom f&aring;ngna ur kr&auml;marhand, r&auml;knade dem. Han
+      fann summan riktig, och bj&ouml;d till att yttra helt kallt och bastant: du har
+      r&auml;knat r&auml;tt, Sara.</p>
+
+      <p>Hon f&ouml;rstod den seger han vann &ouml;ver sig, och bel&ouml;nade honom med
+      en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att tv&aring;
+      adderar; det blir d&aring; alltid dess b&auml;ttre gjort. H&auml;rmed tog hon sin
+      l&aring;nga fl&auml;ta, ringlade den n&auml;tt under kammen i nacken, satte hatten
+      p&aring; och nalkades d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Sergeanten gl&ouml;mde fr&aring;ga om sitsernas l&auml;ge. De kom ned p&aring;
+      g&aring;rden och tillsade skjutsbonden att g&aring; upp efter sakerna. Han gick och
+      kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den l&aring;nga
+      vagnen, under det att Albert gick in till g&auml;stgivaren, betalade och skrev i
+      dagboken.</p>
+
+      <p>&mdash;Pass skulle v&auml;l ocks&aring; ses, yttrade v&auml;rden, men f&ouml;r
+      herrskapet kan det inte beh&ouml;vas.</p>
+
+      <p>Ja bevars, se h&auml;r, om det &auml;skas. Albert vek upp sitt pass f&ouml;r
+      hans &ouml;gon.</p>
+
+      <p>Han l&auml;ste. Serg ... Serg ... ja, det &auml;r mycket bra. Frun st&aring;r
+      v&auml;l inte n&auml;mnd h&auml;r men det g&ouml;r ingenting. Det &auml;r
+      alltf&ouml;r bra.</p>
+
+      <p>Ja, herr v&auml;rd, inf&ouml;ll Albert, sanningen att s&auml;ga, n&auml;r jag
+      tog ut mitt pass, &auml;mnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta
+      kan &auml;ndra tankar, och s&aring; tog jag henne med efter&aring;t; fast jag inte
+      ville besv&auml;ra polisen med att skriva nytt pass.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, det begrips; vad g&ouml;r det ocks&aring;? Ordentligt folk, som
+      reser anst&auml;ndigt och betalar, fr&aring;gar man aldrig efter pass. Lycklig
+      resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli n&ouml;jt med h&auml;starna.
+      Det &auml;r mina egna.</p>
+
+      <p>Jas&aring;, herr g&auml;stgivare. N&aring; kanske jag d&aring; medsamma
+      f&aring;r erl&auml;gga skjutsen till Fellingsbro, s&aring; &auml;r det gjort.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det beh&ouml;vs inte; fast det kan ocks&aring; g&aring; an;
+      dr&auml;ngen &auml;r supig.</p>
+
+      <p>Se h&auml;r ... fem fj&auml;rdingsv&auml;g ... och se h&auml;r litet &ouml;ver
+      till ... vart gick Annette? var s&aring; god och tag detta f&ouml;r hennes
+      r&auml;kning.</p>
+
+      <p>&mdash;Tackar &ouml;dmjukast. Ett glas, herr sergeant, f&ouml;r min egen
+      r&auml;kning, om jag f&aring;r bjuda! s&aring; h&auml;r p&aring; morgonkvisten
+      skadar det inte. S&auml;g, skulle det inte g&aring; an, att jag fick bjuda frun
+      d&auml;rute ett glas? Jag har fin malaga.</p>
+
+      <p>Jag r&auml;ds att Sara inte vill ha, s&aring; h&auml;r tidigt.</p>
+
+      <p>&mdash;Det m&aring;ste tillv&auml;njas, herr sergeant. Topp! jag sl&aring;r vad
+      om att frun &auml;r fr&aring;n V&auml;sterg&ouml;tland? ett f&ouml;rtr&auml;ffligt
+      val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu &ouml;nska, att bondvagnen &auml;r till
+      lags och inte skakar f&ouml;r mycket; men n&auml;r man inte har eget &aring;kdon,
+      f&aring;r man n&ouml;jas. Jag &auml;r sj&auml;lv gift fr&aring;n
+      V&auml;sterg&ouml;tland, d&auml;r finns det b&auml;sta folket. Jag &auml;r skam
+      till s&auml;gandes sl&auml;kt med en, som &auml;r sl&auml;kt med sj&auml;lva
+      H&ouml;rstadius. Jag har sett herr sergeanten en g&aring;ng f&ouml;rr: l&aring;ng,
+      vacker, st&aring;tlig karl! och jag hoppas att &auml;nnu en g&aring;ng f&aring; ...
+      p&aring; uppresan ... mjuka tj&auml;nare ... mjukaste tj&auml; ...</p>
+
+      <p>Sergeanten kunde inte neka att dricka; men g&auml;stgivarens n&auml;stan
+      faderliga huldhet och f&ouml;rtrolighet st&ouml;tte honom en smula, och
+      p&aring;minde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.</p>
+
+      <p>Utkommen p&aring; g&aring;rden, s&aring;g han Sara redan sitta i vagnstolen.
+      V&auml;rden kom efter med sitt glas p&aring; brickan. Till&aring;t! till&aring;t!
+      myste han.</p>
+
+      <p>Men Sara v&auml;nde bort huvudet och yttrade f&ouml;rtretat, halvh&ouml;gt: Med
+      s&aring;dant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.</p>
+
+      <p>Albert k&auml;nde en viss sveda, sade intet, men tog t&ouml;mmarna j&auml;mte
+      piskan, och satte sig upp. Han k&ouml;rde ut genom g&auml;stgivarg&aring;rdsporten,
+      och h&ouml;ll i sin tankspriddhet p&aring; att k&ouml;ra fast.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; d&aring;, se nu, se nu ... det h&auml;r g&aring;r inte an! ropade
+      hon.</p>
+
+      <p>Sergeanten f&ouml;rargades, emedan han ber&ouml;mde sig av att k&ouml;ra ganska
+      v&auml;l. Han ryckte till h&auml;starna med t&ouml;mmarna, gav dem en
+      pisksl&auml;ng, och for av ut genom porten och sedan bort &ouml;ver Arbogagatorna
+      fram till v&auml;stra tullen, s&aring; att det r&ouml;k om gatstenarna. Att vagnen
+      h&auml;runder skakade och hoppade, kan man f&ouml;rest&auml;lla sig. K&ouml;r
+      vackert, herre! erinrade dr&auml;ngen, som satt i stolen bakom och reste sig till
+      h&auml;lften. Hut, lymmel, sitt ner och h&aring;ll k&auml;ften! r&ouml;t
+      sergeanten.</p>
+
+      <p>Man var nu kommen p&aring; landsv&auml;gen, vilken j&auml;mn och ypperlig
+      till&auml;t en ganska hastig fart, utan att n&aring;gon d&auml;rav kunde finna sig
+      st&ouml;tt. Dr&auml;ngen teg ocks&aring; och slumrade in, i synnerhet som det inte
+      var hans egna h&auml;star. Sara hade suttit sm&aring;h&auml;pen alltsedan porten,
+      och en eller annan fruktande blick, kastad &aring;t h&ouml;ger, utgjorde en spaning
+      efter om Albert m&aring;nne var riktigt ond?</p>
+
+      <p>N&auml;r sergeanten k&ouml;rde h&auml;star, var han g&auml;rna s&aring; upptagen
+      av detta n&ouml;je, att han inte s&aring;g eller h&ouml;rde p&aring; annat. En
+      halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.</p>
+
+      <p>Sara sade en g&aring;ng: Det dammar! Denna sanning var ovederl&auml;gglig och
+      s&aring;ledes inte vidare att behandla.</p>
+
+      <p>Sara sade efter en stund igen: Det dammar f&ouml;rb&aring;lt! jag tror jag tar
+      av mig hatten.</p>
+
+      <p>Sergeanten hade emellertid t&auml;mligen &aring;terkommit till lynne, s&aring;
+      att han v&auml;l inte svarade p&aring; det som sades, men dock fr&aring;gade: Vill
+      du hellre sitta i efterstolen? jag ser p&aring; blacken d&auml;r, att han
+      st&auml;ndigt sl&aring;r dig med sin l&aring;nga oklippta svans p&aring;
+      k&auml;ngorna.</p>
+
+      <p>&mdash;Det har jag inget emot, han dammar av dem.</p>
+
+      <p>N&aring;, det &auml;r gott. D&aring; bryr du dig kanske inte heller om att sitta
+      i eftersitsen?</p>
+
+      <p>&mdash;Bredvid dr&auml;ngen? har du d&aring; h&auml;r i framstolen inte rum att
+      k&ouml;ra, nu som det &auml;r?</p>
+
+      <p>&Aring;jo; men dr&auml;ngen skulle kunna f&aring; s&auml;tta sig hit att
+      k&ouml;ra, och vi satte oss b&auml;gge i efterstolen: d&auml;r skulle det skaka
+      mindre f&ouml;r dig, Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag kan inte s&auml;ga, att det skakar just. V&auml;rre skakade det
+      p&aring; Arboga gator.</p>
+
+      <p>Men om du skulle ta av dig hatten f&ouml;r dammet, som du s&auml;ger, vartill
+      tj&auml;nade det? Inte kommer det att damma mindre f&ouml;r det?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, m&aring;ste genast
+      tv&auml;ttas: och det &auml;r besv&auml;r, ty den m&aring;ste tv&auml;ttas i
+      sj&auml;lva sj&ouml;n med borste. D&auml;remot en silkesschalett far dammet straxt
+      av, bara man sl&aring;r den ett par slag &ouml;ver handen.</p>
+
+      <p>Ja, om du vill byta om p&aring; huvudet, s&aring; skall jag genast stanna och vi
+      stiger ur.</p>
+
+      <p>&mdash;Eller om jag skulle ta upp paraplyn och h&aring;lla emot dammet?</p>
+
+      <p>Dammet b&auml;r sig inte &aring;t som regn ... avbr&ouml;t sergeanten ... vilket
+      blott faller ovanp&aring; en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
+      dessv&auml;rre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert v&auml;der.</p>
+
+      <p>Sara teg. Man &aring;kte &aring;ter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
+      vaknade dr&auml;ngen och b&ouml;stade s&aring;, att det liknade en revolution i
+      bakre delen av vagnen.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad &auml;mnar han f&ouml;reta sig med v&aring;ra saker! skrek Sara och
+      v&auml;nde p&aring; huvudet. Albert saktade h&auml;starna och s&aring;g sig om: det
+      var &auml;nd&aring; inte farligare, &auml;n att dr&auml;ngen vridit sig om p&aring;
+      den v&auml;nstra sidan, f&ouml;r att f&ouml;rs&ouml;ka en lur p&aring; den.</p>
+
+      <p>Men h&auml;rigenom kom Albert tillbaks ifr&aring;n sin f&ouml;rst&auml;mning,
+      skrattade &aring;t den groteska st&auml;llning arbogasovaren intagit under sin
+      inb&ouml;jda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en g&aring;ng
+      stannat, s&aring; h&aring;ller jag en smula: h&auml;starna kan fl&aring;sa ut, vi
+      har k&ouml;rt raskt: och d&aring; f&aring;r du emellertid byta om f&ouml;r dammet
+      allt vad du behagar.</p>
+
+      <p>Han hoppade av, gick omkring &aring;kdonet och gav sin reskamrat handen f&ouml;r
+      att hj&auml;lpa henne ned. Hon st&auml;llde sig upp, men letade l&auml;nge efter
+      fotf&auml;ste f&ouml;r sin blanka k&auml;ngspets. Hjulnavet f&ouml;ref&ouml;ll
+      henne tj&auml;rigt att stiga p&aring;. Sergeanten tyckte hon letade f&ouml;r
+      l&auml;nge, varf&ouml;r han sl&auml;ppte hennes hand och tog henne i st&auml;llet
+      hel och h&aring;llen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du f&aring; se,
+      att du genom &aring;kningen blivit ovan att st&aring;.</p>
+
+      <p>&Aring;, jag m&aring;r r&auml;tt bra, och nog kan jag st&aring;, tycker jag. Men
+      visst k&ouml;r du r&auml;tt fort, Albert, i synnerhet p&aring; ... vet du,
+      magistraten i Lidk&ouml;ping har gjort ett f&ouml;rbud f&ouml;r resande, att fara
+      p&aring; fyren genom gatorna.</p>
+
+      <p>&mdash;Det var en dum magistrat, Sara. Jag t&ouml;r akta mig f&ouml;r att resa
+      till Lidk&ouml;ping. Men uppriktigt, &auml;r du inte t&ouml;rstig i detta
+      hundsfottsdamm? Jag vet en liten k&auml;lla h&auml;r upp i backen. Tycker du inte,
+      att denna nejd &auml;r ganska vacker?</p>
+
+      <p>Kallas det h&auml;r en nejd? har vi l&aring;ngt till Fellingsbro?</p>
+
+      <p>&mdash;Men har du d&aring; inte k&auml;rlek f&ouml;r vackra
+      landskapsstycken?</p>
+
+      <p>Landskapsstycken? fr&aring;gade hon och s&aring;g sig likn&ouml;jt omkring. De
+      &auml;r s&aring; s&auml;llan naturligt m&aring;lade, Albert. Mamma hade ett par
+      landskapsstycken h&auml;ngande d&auml;r hemma, sedan pappas tid, p&aring;
+      v&auml;ggen i verkstaden; men jag har l&aring;tit b&auml;ra upp dem p&aring;
+      vinden.</p>
+
+      <p>&mdash;Jas&aring;. Men finner du d&aring; inte, att h&auml;r &auml;r en utsikt?
+      Se dit&aring;t ... dit l&auml;ngst bort v&auml;sterut ligger det sk&ouml;na
+      Fr&ouml;tuna, Dalsons f&ouml;rr, nu greve Hermansons egendom.</p>
+
+      <p>Utsikter har vi &aring;t alla h&aring;ll, vart jag v&auml;nder mig, tycker jag.
+      Men s&auml;g, &auml;r det h&auml;r d&aring; inte en socken? I
+      V&auml;sterg&ouml;tland har vi alltid socknar, s&aring; fort vi kommer utom staden.
+      Och varje socken h&aring;ller sin &auml;mbetsm&auml;stare i skomakeri och
+      skr&auml;dderi, som f&aring;r ha pojkar, men inte ges&auml;ll. Men det gl&auml;der
+      mig, &auml;nnu har socknarna inte kommit s&aring; l&aring;ngt, att de h&aring;ller
+      egen glasm&auml;stare, mig veterligt &aring;tminstone inte socknarna vid
+      Lidk&ouml;ping; ty det vet jag, att jag har m&aring;nga g&aring;nger skickat ut
+      till R&aring;da, &Aring;saka, Gr&ouml;slunda, S&auml;vared, Linderva, Hovby,
+      Trassberg, ja &auml;nda till Skallmeja, och l&aring;tit s&auml;tta i &aring;t
+      dem.</p>
+
+      <p>Sergeanten hade under tiden st&auml;llt sig framme vid h&auml;starna och
+      sm&aring;talade med dem, d&aring; det syntes honom om&ouml;jligt att bringa den
+      vackra flickan till n&aring;got f&ouml;rnuftigt samtal &ouml;ver landsbygdens
+      behag. Torde likv&auml;l till hennes urs&auml;kt b&ouml;ra anf&ouml;ras, att nejden
+      emellan Arboga och Fellingsbro inte &auml;r &ouml;verdrivet sk&ouml;n.</p>
+
+      <p>&mdash;Vad v&auml;g for du upp till Stockholm, Sara? fr&aring;gade han efter en
+      stund, sedan hon st&auml;dat in sin hatt i en vederb&ouml;rlig ask och i
+      st&auml;llet satt en ljusgr&aring;, stor, blank och vacker silkesduk &ouml;ver
+      huvudet.</p>
+
+      <p>For upp? sade hon.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, Sara, for du inte samma v&auml;g upp till Stockholm, som vi nu reser?
+      Jag tycker du &auml;r n&aring;got likn&ouml;jd f&ouml;r v&auml;gen och
+      f&ouml;rem&aring;len h&auml;r?</p>
+
+      <p>Jag k&ouml;pte mig en biljett p&aring; Thunberg, svarade hon, satte mig p&aring;
+      den utanf&ouml;r K&aring;llands&ouml;, d&aring; den passerade fr&aring;n
+      V&auml;nersborg; och sedan seglade den och for med mig h&auml;rs och tv&auml;rs,
+      &auml;nda tills den kom till Stockholms Riddarholme.</p>
+
+      <p>&mdash;Men jag tyckte du i Arboga hade v&auml;l reda p&aring;
+      g&auml;stgivarg&aring;rdar och st&auml;der, som vi nu har att f&auml;rdas
+      f&ouml;rbi och igenom p&aring; denna v&auml;g?</p>
+
+      <p>Det f&ouml;rst&aring;s, att jag skulle ha reda p&aring; dem, d&aring; jag
+      &auml;mnade ta den h&auml;r v&auml;gen p&aring; &aring;terfarten, och det gjorde
+      jag f&ouml;r att jag har utr&auml;ttningar i &Ouml;rebro och Hova. Jag skall
+      s&auml;lja litet spegelgods d&auml;r &aring;t Selin, det kan betala resan. Och det
+      &auml;r ingen konst att veta besked p&aring; g&auml;stgivarg&aring;rdarna: se
+      h&auml;r skall du f&aring; se, Albert, jag har gjort en lista p&aring; alla
+      st&auml;llena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter
+      en uppgift jag fick. Och den listan l&auml;ste jag &ouml;ver utantill i g&aring;r
+      afton, innan jag somnade.</p>
+
+      <p>Albert s&aring;g p&aring; hennes lista och fann en ganska l&auml;slig
+      fruntimmersstil. Och detta l&aring;g hon och inpr&auml;glade i sitt minne innan hon
+      somnade i g&aring;r afton, just d&aring; jag ...! (f&ouml;rkrossande tanke, som
+      genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta &auml;mnen
+      innan du somnade, sade han h&ouml;gt och med en syrlig blick.</p>
+
+      <p>Jag l&auml;ste &ouml;ver alltihop, fj&auml;rdingstal och namn; det var inte
+      ledsamt. Och s&aring; r&auml;knade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, f&ouml;r
+      att veta hur mycket jag borde l&auml;mna dig p&aring; morgonen f&ouml;re avresan:
+      det var roligt: jag t&auml;nkte p&aring; dig d&auml;runder ... och somnade hastigt
+      och gott.</p>
+
+      <p>Jaja, det sista var just ett &auml;mne att genast somna av, anm&auml;rkte
+      Albert. Nu hade h&auml;starna pustat tillr&auml;ckligt, och sergeanten, inte i
+      b&auml;sta lynne, f&ouml;rargad &aring;tminstone &ouml;ver m&auml;nniskors
+      s&ouml;mnf&ouml;rm&aring;ga, gick bort till dr&auml;ngen och v&auml;ckte honom med
+      en duktig st&ouml;t. Hans, Mickel eller F&auml;hund, vad du heter, &auml;r det att
+      sova s&aring;, n&auml;r man skall k&ouml;ra resande? upp fort och ned ur sitsen med
+      dig!</p>
+
+      <p>Dr&auml;ngen, yrvaken och h&auml;pen av den grova, str&auml;nga r&ouml;sten,
+      skuttade lydigt och slavisk, s&aring;som tj&auml;nare i st&auml;der ofta &auml;r,
+      ur vagnen. Va falls? sade han.</p>
+
+      <p>Jo, knyt upp grimskaften h&auml;r och &auml;ndra stolarna. S&auml;tt din
+      bondstol d&auml;r fr&auml;mst, och s&auml;tt dig sj&auml;lv i den och k&ouml;r.
+      V&auml;gen fram till Fellingsbro &auml;r nu s&aring; j&auml;mn och god, att det
+      st&ouml;rsta n&ouml;t kan k&ouml;ra den. Jag &auml;r endast road av att k&ouml;ra,
+      d&aring; det &auml;r sv&aring;rt och kinkigt. S&aring;, l&aring;t det g&aring;
+      fort, s&auml;ger jag, s&ouml;mniga rackare! Och bind den h&auml;r dynstolen
+      baktill, mitt &ouml;ver vagnen, s&aring; s&auml;tter vi oss i den.</p>
+
+      <p>Dr&auml;ngen blev sm&aring;ningom galant, och utr&auml;ttade prompt herr
+      of's&eacute;rns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men
+      sm&aring;log d&aring; och d&aring; &aring;t vissa pikar, som hon begrep.</p>
+
+      <p>Man satte sig upp p&aring; det f&ouml;r&auml;ndrade s&auml;ttet. Dr&auml;ngen
+      k&ouml;rde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa
+      sin hurtighet, sm&auml;llde och k&ouml;rde, s&aring; det bar av som sj&auml;lvaste
+      fan, enligt skaldens uttryck.</p>
+
+      <p>I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, r&ouml;dbruna hus!
+      var Saras f&ouml;rsta ord efter den l&aring;nga tystnaden. Hon menade
+      f&ouml;rmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som v&auml;nder gavlarna
+      &aring;t landsv&auml;gen, st&aring;r s&aring; symmetriskt med den rymliga,
+      fyrkantiga, rena g&aring;rden emellan sig och tr&auml;dg&aring;rden i fonden, samt
+      skyddas f&ouml;r b&ouml;nder och lass genom sitt staket utmed v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Albert svarade inte p&aring; hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp
+      aff&auml;rerna, och fick h&auml;star till Glanshammar, j&auml;mte en lika bra vagn
+      och stolar. &Aring;nyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg
+      gubbe, fick k&ouml;ra sina h&auml;star sj&auml;lv; och d&auml;rp&aring;
+      f&ouml;rlorade man inte, ty han durkade av p&aring; den goda v&auml;gen ganska
+      flinkt. Efter en stund v&auml;nde sig v&auml;gen &aring;t v&auml;nster, s&ouml;der,
+      och man kom in i skogen. Gubben talade oupph&ouml;rligt ett dovgrovt och muttrande
+      spr&aring;k till sina h&auml;star, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av
+      dem; h&auml;r kan det likv&auml;l inte &aring;terges. Glad att ensam f&aring;
+      handskas med dem, h&ouml;rde och s&aring;g gubben ingenting annat &auml;n
+      v&auml;gen och dem.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Sjatte_kapitlet" name='Sjatte_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Sj&auml;tte kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Vad? &auml;r hon i st&aring;nd att rysa? t&auml;nkte Albert,</i><br />
+        <i>n&aring; Gud ske lov! D&aring; &auml;r hon likv&auml;l ...</i><br />
+        <i>Vad ryser du f&ouml;r, Sara?</i><br />
+        <i>sade han h&ouml;gt</i><br />
+      </div>
+
+      <p>Vad jag tycker om den h&auml;r skogen, Albert! sade ress&auml;llskapet, under
+      det de fortfor att &aring;ka ifr&aring;n Fellingsbro och kom in p&aring; skogen
+      K&auml;glan. Orden yttrades med en n&auml;stan smekande r&ouml;st; hon tyckte
+      f&ouml;rmodligen det var ledsamt att s&aring; l&auml;nge sakna samkv&auml;m.
+      Sergeanten s&aring;g &aring;t hennes sida och t&auml;nkte: hon har dock ett sinne
+      f&ouml;r det sk&ouml;na landet? Till h&auml;lften blidkad sade han d&auml;rf&ouml;r
+      ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.</p>
+
+      <p>Med varmare och &auml;nnu mer smekande st&auml;mma tillade hon efter ett par
+      minuter: Ty h&auml;r har man d&aring; skugga emot solen, och s&aring; slipper man
+      dammet!</p>
+
+      <p>S&aring; ... intet vidare? t&auml;nkte sergeanten och teg durchaus.</p>
+
+      <p>Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon k&auml;nde sig svettig om
+      fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanf&ouml;r kapotten.</p>
+
+      <p>D&auml;rp&aring; b&ouml;rjade hon vifta med de b&auml;gge vita, knubbiga, genom
+      sina gropar, skalkaktiga h&auml;nder upp och ned i luften, f&ouml;r att svala
+      dem.</p>
+
+      <p>Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur
+      n&aring;gonting: S&auml;g mig, b&auml;sta, goda Sara! h&auml;nder det dig aldrig om
+      n&auml;tterna, att du dr&ouml;mmer?</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo, vad det h&auml;nder.</p>
+
+      <p>Men det &auml;r v&auml;l mycket l&auml;nge sedan? du har kanske aldrig
+      dr&ouml;mt alltsedan du var ett litet barn?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag? jag dr&ouml;mde i Arboga i natt.</p>
+
+      <p>Ah! ... n&aring;, det kan jag inte f&aring; veta?</p>
+
+      <p>Sara h&ouml;ll stilla med sina h&auml;nder; hon l&auml;t dem ligga nere i
+      kn&auml;t, och de s&aring;g d&auml;r ut liksom sammankn&auml;ppta. Min dr&ouml;m
+      kan jag inte tala om, sade hon med l&aring;g r&ouml;st; men det var en ganska
+      vacker dr&ouml;m.</p>
+
+      <p>Albert inf&ouml;ll: Jag, f&ouml;r min del, dr&ouml;mde inte sedan jag somnat i
+      natt, men v&auml;l f&ouml;rut.</p>
+
+      <p>&mdash;&Aring; ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbr&ouml;t hon sig sj&auml;lv,
+      var och en dr&ouml;mmer p&aring; sitt eget vis, och det &auml;r v&auml;l
+      ocks&aring; det b&auml;sta.</p>
+
+      <p>Sergeanten tog en av hennes h&auml;nder. N&auml;r du dr&ouml;mde i natt, hade du
+      &auml;ven d&aring; dina b&auml;gge h&auml;nder s&aring; h&auml;r
+      sammankn&auml;ppta?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag minns inte var jag hade h&auml;nderna. Fast det minns jag v&auml;l
+      &auml;nd&aring;, tillade hon tyst och n&auml;stan innerligt.</p>
+
+      <p>Inte dr&ouml;mde du om, att du var i en skog &aring;tminstone? det vill jag
+      sl&aring; vad, och inte att du var p&aring; landet heller ...</p>
+
+      <p>&mdash;Och inte heller att jag var p&aring; sj&ouml;n, Albert! Nej, jag
+      dr&ouml;mde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag
+      malde krita ...</p>
+
+      <p>Pah ...</p>
+
+      <p>&mdash;Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan v&auml;l tala om det (fortfor
+      hon i samma ton, utan att m&auml;rka hans n&auml;sryckning), jag dr&ouml;mde mycket
+      om dig d&auml;runder.</p>
+
+      <p>Och jag malde v&auml;l ocks&aring; krita?</p>
+
+      <p>Hon s&aring;g upp p&aring; honom med ett stort, varmt &ouml;gonkast, men slog
+      ned det, liksom tr&auml;ffad av en dimma. Hon svalde om&auml;rkbart en begynnande
+      gr&aring;t, h&auml;mtade sig dock och sade: Det &auml;r just det jag mycket
+      v&auml;l begriper, Albert, ty du &auml;r officer: jag hoppades &auml;nd&aring;, att
+      du skulle vara mera underofficer, &auml;n du verkligen &auml;r.</p>
+
+      <p>Detta tal var ren arabiska f&ouml;r sergeanten, och den undrande blick han gav
+      flickan, sade henne tillr&auml;ckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin
+      hand tillbaka ur hans.</p>
+
+      <p>&mdash;S&aring; kan man dr&ouml;mma (sade hon, som det tycktes, mest till sig
+      sj&auml;lv), och n&auml;r man vaknar, &auml;r det allt p&aring; ett annat
+      s&auml;tt. D&auml;rf&ouml;r &auml;r det b&auml;st att var och en lever fri f&ouml;r
+      sig sj&auml;lv, p&aring; sitt vis, och inte br&aring;kar s&ouml;nder'et f&ouml;r en
+      annan. Man kan vara goda v&auml;nner &auml;nd&aring;, och det &auml;r b&auml;st
+      s&aring;. Det &auml;r allra ljuvast, n&auml;r det &auml;r bra, och man g&ouml;r
+      inte sin n&auml;sta f&ouml;rtret.</p>
+
+      <p>Albert runkade p&aring; huvudet. Hon talar ur sin dr&ouml;m, t&auml;nkte han.
+      Emellertid fortfor hon:</p>
+
+      <p>&mdash;Och Gud vet v&auml;l b&auml;st, hur han vill ha m&auml;nniskorna, men
+      inte begriper jaget. Det &auml;r &auml;nd&aring; b&auml;st, att man lever som Gud
+      har skapt en.</p>
+
+      <p>Dessa breda ord f&ouml;ll sig i sergeantens &ouml;ron s&aring; l&ouml;jliga, att
+      han var p&aring; v&auml;g att ge till ett gapskratt. Men av v&ouml;rdnad f&ouml;r
+      uttrycket i flickans ansikte, som s&aring;g ganska tankfullt ut, h&ouml;ll han sig
+      tillbaka och f&ouml;rs&ouml;kte att komma in i hennes egna tankeg&aring;ngar.</p>
+
+      <p>En upplysning m&aring;ste Sara Videbeck ge mig, inf&ouml;ll han. Din mor har
+      f&ouml;rt ett olyckligt liv med din far, det h&ouml;rde jag av dina
+      ber&auml;ttelser i g&aring;r; men tro inte d&auml;rf&ouml;r att allt ont kommer
+      ifr&aring;n karlarna ...</p>
+
+      <p>&mdash;Det m&aring; jag v&auml;l veta, svarade hon; jag k&auml;nner ju
+      svarvar&aring;lderman Stenbergs? hans hustru &auml;r en s&aring; sv&aring;r ragata,
+      att karlen kan f&ouml;rlora hela levernet f&ouml;r hennes skull. Och b&auml;ttre
+      &auml;r det inte hos Sederboms, d&auml;r frun &auml;r sm&aring;pjollrig, och karlen
+      g&aring;r f&aring;nig av sorg. &Auml;n hos Spolanders d&aring;? och Zakrissons? Det
+      &auml;r likadant &ouml;verallt, bara en kommer dem s&aring; n&auml;r, att en
+      f&aring;r sk&aring;da dem i buren. Och de slutar inte f&ouml;rr&auml;n de gjort
+      varann till riktiga uslingar p&aring; &ouml;mse sidor: det kan jag aldrig
+      gilla.</p>
+
+      <p>Din far, Sara, hade han allt fr&aring;n b&ouml;rjan varit s&aring; stygg emot
+      din mor?</p>
+
+      <p>&mdash;Gud vete det. Jag var inte f&ouml;dd d&aring; och s&aring;g dem inte
+      strax. Men min mor, stackare, bar sig v&auml;l alltid &aring;t p&aring; sitt vis,
+      kan jag f&ouml;rst&aring;, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog fr&aring;n
+      b&ouml;rjan allt ordentlig, tror jag s&auml;kert; men tillika &auml;nd&aring;
+      sl&ouml;sig, sv&aring;r; och hennes s&auml;tt, det var aldrig f&ouml;r rart eller
+      just r&auml;tt trevligt, kan jag tycka. S&aring; att far, vilken &aring;terigen
+      ocks&aring; var p&aring; sitt vis, blev sm&aring;ningom s&aring;dan d&auml;r ...
+      och slutligen ond och alldeles bef&auml;ngd ... usch!</p>
+
+      <p>Detta blir f&ouml;r &auml;ngsligt, k&auml;ra Sara; l&aring;t Lidk&ouml;ping vara
+      som det &auml;r, vi har inte hunnit dit &auml;n. Vet du vad den h&auml;r skogen
+      heter?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, jag t&auml;nker Gud f&ouml;rl&aring;ter mig, att jag &auml;r som han
+      har gjort mig. N&auml;mligen p&aring; mitt b&auml;sta vis, det f&ouml;rst&aring;s.
+      Men att jag skall pina en annan &auml;nda innerst i helvete, eller att en annan
+      skall k&ouml;ra mig ditin, det &auml;r on&ouml;digt. Vad skogen heter, Albert? det
+      bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stj&auml;rnorna och hela
+      himmelens h&auml;r; och allt vad t&auml;ckt och gott st&aring;r p&aring; jorden,
+      det har Gud gjort, och Kristus har kommit till v&aring;r fr&auml;lsning. Fast jag
+      inte &auml;r en l&auml;serska, kan jag v&auml;l f&ouml;rst&aring;, att Kristus inte
+      har n&aring;got emot att m&auml;nniskorna h&aring;ller av varann p&aring; vackert
+      s&auml;tt och fyller det f&ouml;rsta Guds budet; men att det tillg&aring;r
+      s&aring;, att de g&ouml;r varann till dj&auml;vlar eller f&aring;nar, det
+      m&aring;ste han sj&auml;lv inte gilla. Men folk har hittat s&aring; mycket dumt tyg
+      till varandras el&auml;nde; och det allra v&auml;rsta &auml;r, n&auml;r de
+      f&aring;tt i huvudet p&aring; sig, att det skall tj&auml;na dem till gagn. Vad dig
+      anbelangar, Albert, s&aring; &auml;r du yngre som karl, &auml;n jag som kvinna;
+      &auml;ven om du kan vara ett &aring;r, eller par, &auml;ldre &auml;n jag,
+      s&aring;som m&auml;nniska ber&auml;knad. D&auml;rf&ouml;r &auml;r du ock oklokare
+      &auml;n jag, och jag vet mera: fast du k&auml;nner annat, som vackrare och gladare
+      &auml;r. Du skall &auml;nd&aring; inte tro, att jag &auml;r ledsam av mig; jag
+      &auml;r l&auml;tt och frimodig som en f&aring;gel; och det m&aring; du vara
+      s&auml;ker p&aring;, att jag t&auml;nker alltid beh&aring;lla mina vingar. Kan
+      ocks&aring; du flyga, s&aring; &auml;r det v&auml;l, men &auml;r du bara en
+      pratmakare, s&aring; s&auml;g s&aring; g&auml;rna ifr&aring;n strax.</p>
+
+      <p>Stor och grandios paus.</p>
+
+      <p>&mdash;Att du kan bli ond och st&ouml;tt, fortfor glasm&auml;stardottern, det
+      har jag sett, och det m&aring; g&auml;rna vara. Bara du ville bli rasande &ouml;ver
+      reella saker. Fast (tillade hon med s&auml;nkt r&ouml;st) det &auml;r om&ouml;jligt
+      att ber&auml;kna i f&ouml;rskott, eller f&ouml;reskriva: det har jag nog
+      tillr&auml;ckligt m&auml;rkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln p&aring;
+      den ena, g&aring;r in i hj&auml;rtblomstret p&aring; den andra, och br&auml;nner
+      upp en som gift. Gud vet v&auml;l b&auml;st, hur han vill ha m&auml;nniskorna; men
+      jag begriper't inte.</p>
+
+      <p>Sergeanten tyckte sig i hast tjugo &aring;r &auml;ldre &auml;n f&ouml;r en stund
+      sedan, och han yttrade: Sara skall f&aring; h&ouml;ra hur det varit beskaffat med
+      mig. Inte &auml;r jag en &auml;mbetsm&auml;stare, och det l&auml;r du i avseende
+      p&aring; husliga f&ouml;rh&aring;llanden inte stort v&auml;rdera, om jag skall
+      d&ouml;ma efter dina utsagor b&aring;de om din far och om de &ouml;vriga
+      &aring;lderm&auml;nnen i Lidk&ouml;ping. Men officer &auml;r jag heller inte, som
+      enligt ditt spr&aring;kbruk vill s&auml;ga, att jag &auml;r varken dagdrivare eller
+      pratmakare, &aring;tminstone inte i stor skala. Jag &auml;r s&aring;ledes
+      underofficer, j&auml;mnt och r&auml;tt. Vad som gjorde, att jag tyckte s&aring;
+      mycket om dig i g&aring;r, kan jag nu inte p&aring;minna mig; och jag &auml;r
+      r&auml;dd, att ber&auml;ttelsen om det f&ouml;r dig skulle l&aring;ta alltf&ouml;r
+      litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga s&auml;tt att tala anbelangar, och ditt
+      myckna undervisande ... s&aring; &auml;r du s&aring; riktigt ifr&aring;n
+      V&auml;stg&ouml;takanten, som n&aring;gon flicka kan vara; men jag sj&auml;lv
+      &auml;r s&aring; besynnerlig, att jag inte h&aring;ller mindre av dig f&ouml;r det.
+      Utan tvivel borde du d&aring; fr&aring;ga mig, vad jag &auml;r f&ouml;r en, och var
+      jag &auml;r f&ouml;dd? Du har inte fr&aring;gat det, och jag bek&auml;nner, att
+      denna likgiltighet har s&aring;rat mig litet. Men om sm&aring; s&aring;r &auml;r nu
+      oss emellan l&auml;ngesedan f&ouml;rbi att tala. Jag vill d&auml;rf&ouml;r
+      r&auml;tt och sl&auml;tt s&auml;ga dig, att stora vingar har jag inte att flyga
+      med, men saknar inte dun helt och h&aring;llet. Min tj&auml;nst f&ouml;r kronans
+      r&auml;kning &auml;r obetydlig; emellertid &auml;ger jag d&auml;rigenom
+      r&auml;ttighet till uniform och exerciserna har f&aring;tt pli p&aring; kroppen.
+      Det &auml;r vad en karl mest beh&ouml;ver, och ... s&aring;vida han inte inalles
+      &auml;r en dum, ohj&auml;lplig hund ... kommer han d&auml;rmed s&aring; l&aring;ngt
+      han vill i v&auml;rlden. Ty att l&auml;ra sig kunskaper, det &auml;r en l&auml;tt
+      sak f&ouml;r den som vill. Med pli och skick &auml;r sv&aring;rare: och jag vill
+      inte g&aring; l&auml;ngre efter exempel p&aring; det, &auml;n till dig sj&auml;lv,
+      Sara; du l&auml;r inte f&aring;tt l&auml;ra stort i v&auml;rlden, om jag undantar
+      att du g&aring;tt i l&auml;ran p&aring; verkstaden; men inte dess mindre &auml;r
+      det inte prat av mig, d&aring; jag s&auml;ger, att vackrare pli p&aring; kroppen
+      har ingen flicka &auml;n du. Jag har sett m&aring;nga och varit m&aring;ngenstans,
+      s&aring; du kan lita p&aring; mitt omd&ouml;me. Men jag kommer igen till mina egna
+      utsikter: jag reser nu till Vadsbo h&auml;rad, och skall sedan &auml;nda s&aring;
+      l&aring;ngt ned som till Gr&auml;vsn&auml;s, Sollebrunn och Koberg. Jag g&ouml;r
+      &aring;rligen ett slags handelsresa ... uppk&ouml;p och inspektion tillika ... ja,
+      jag kan inte f&ouml;rklara det n&auml;rmare ... till vissa gods och egendomar, som
+      tillh&ouml;r familjen S, med vilken jag p&aring; avst&aring;nd ... mycket
+      avst&aring;nd, Sara ... &auml;r besl&auml;ktad. Jag drar h&auml;rav inkomster i
+      viss procent, utom n&ouml;jet att se mig om. Jag har aldrig gjort n&aring;gon
+      m&auml;nniska or&auml;tt, och &auml;mnar i all min dar l&aring;ta bli det.
+      L&auml;ngre str&auml;cker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det h&auml;nda, att
+      om jag efter n&aring;gra &aring;r lagt ihop en summa, s&aring; k&ouml;per jag mig
+      en liten egen g&aring;rd i Timmelhed, bort&aring;t Ulricehamn, till, d&auml;r jag
+      har bekanta. Dit vill jag likv&auml;l inte locka dig, du, som kanske skyr landet,
+      likasom jag inte s&auml;rdeles &auml;lskar sm&aring;st&auml;der, annat &auml;n som
+      resande, och g&auml;rna &aring;ker ut ur dem s&aring; hastigt jag kan. Du ...
+      f&ouml;r din del ... &auml;r glad och v&auml;lvillig n&auml;r det b&auml;r
+      &aring;t: och det &auml;r s&aring;ledes &aring;tminstone en punkt, vari vi
+      sammantr&auml;ffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar
+      silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i b&auml;gge fallen. Du skriver, som jag
+      sett, en god, l&auml;slig stil. Men slutligen har jag mycket smak f&ouml;r att
+      v&aring;r och sommar plantera blommor ...</p>
+
+      <p>&mdash;I kruka?</p>
+
+      <p>Nej, f&ouml;r sju tusen dj&auml;vlar, p&aring; &ouml;ppen mark, eller p&aring;
+      sin h&ouml;jd i drivb&auml;nk, om blommorna &auml;r av den sorten, att de inte
+      t&aring;l kall jord. Dock varf&ouml;r inte i kruka &auml;ven, f&ouml;r att ha i
+      sitt f&ouml;nster?</p>
+
+      <p>&mdash;Vita levkojor?</p>
+
+      <p>Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men d&aring; m&aring;ste
+      likv&auml;l ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, man m&aring;ste d&aring; i f&ouml;nsterna ha rutor av rent,
+      fullkomligt vitt glas, Albert! ty gr&ouml;naktigt, grovt glas som somliga stackars
+      borgare n&ouml;dgas n&ouml;ja sig med, sticker s&aring; av emot vackra blommor, att
+      d&aring; &auml;r det b&auml;ttre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om
+      lavendel, som har en gr&aring;bl&aring; f&auml;rg och g&aring;r b&auml;ttre ihop
+      med rum, d&auml;r en bor med mindre f&ouml;rm&ouml;genhet. Ack, Albert! du skulle
+      se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det &auml;r sant, du reser bara
+      med till Mariestad, och jag f&aring;r &aring;ka ensam sedan p&aring; den kala,
+      sandiga kusten mellan Mariestad och Lidk&ouml;ping ... ack, det &auml;r den
+      naknaste, fulaste v&auml;g! Jag blir &auml;ngslig, n&auml;r jag t&auml;nker
+      p&aring; den f&auml;rd, jag d&auml;r skall f&ouml;ra.</p>
+
+      <p>Varf&ouml;r skulle jag bryta av vid Mariestad? det &auml;r inte best&auml;mt
+      &auml;nnu. Och inte heller b&ouml;rjar, som du s&auml;ger, den fula v&auml;gen
+      genast p&aring; andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den
+      h&auml;rliga Kinnekulle att fara f&ouml;rbi mellan Mariestad och
+      Lidk&ouml;ping.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, det kan h&auml;nda, att man har Kinnekulle n&aring;gonstans;
+      men flackt &auml;r det d&auml;r i socknarna, s&aring; mycket minns jag; ty till
+      Mariestad har jag en g&aring;ng &aring;kt ifr&aring;n Lidk&ouml;ping. Och lappri
+      vore v&auml;l det ocks&aring;, antingen d&auml;r vore flackt eller inte, men jag
+      ryser vid tanken p&aring; att ...</p>
+
+      <p>Vad, &auml;r hon i st&aring;nd att rysa? t&auml;nkte Albert, n&aring; Gud ske
+      lov! d&aring; &auml;r hon likv&auml;l ... Vad ryser du f&ouml;r, Sara? sade han
+      h&ouml;gt.</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, det kan jag v&auml;l s&auml;ga, fast&auml;n det l&aring;ter
+      barnsligt. Jag tycker det &auml;r tr&aring;kigt, att &aring;ka p&aring;
+      bondk&auml;rra och ha en dr&ouml;s vid sidan. D&auml;rf&ouml;r har jag ocks&aring;
+      s&auml;llan sj&auml;lv &aring;kt ut p&aring; best&auml;llningarna i kringliggande
+      h&auml;rader, utan mest alltid skickat verkges&auml;llen eller n&aring;gon av de
+      p&aring;litligare pojkarna: fast d&auml;rp&aring; har jag lidit stora
+      f&ouml;rluster, men en kan inte st&aring; ut med allt.</p>
+
+      <p>Vad i Guds namn, har du lidit stora f&ouml;rluster?</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo men. Det finns v&auml;l ingen i Lidk&ouml;ping, som ovuliga pojkar
+      slagit s&ouml;nder s&aring; mycket f&ouml;r, p&aring; v&auml;gen, innan det hunnit
+      is&auml;ttas. Men den f&ouml;rtreten kan sm&auml;ltas, det g&aring;r inte till
+      hj&auml;rtat. Nu f&aring;r jag se hur min stackars mor m&aring;r, n&auml;r jag
+      kommer ned.</p>
+
+      <p>Hon d&ouml;r snart, kanh&auml;nda, och det &auml;r v&auml;l, s&aring;som du
+      sagt, f&ouml;r henne det b&auml;sta. D&aring; blir du ensam i huset. Men f&ouml;r
+      att &aring;terkomma till v&aring;r resa, vad ger du mig om jag f&ouml;ljer med,
+      inte blott till Mariestad, utan &auml;nda till Lidk&ouml;ping?</p>
+
+      <p>&mdash;Ah!</p>
+
+      <p>Detta lilla utrop av gl&auml;dje var ovillkorligt; likv&auml;l h&auml;mtade Sara
+      sig genast, s&aring;g p&aring; sin reskamrat och sade: Du skall f&aring;,
+      f&ouml;rst och fr&auml;mst min andel i skjutsen ...</p>
+
+      <p>Det f&ouml;rst&aring;s.</p>
+
+      <p>&mdash;Och ... ifall du inte misstycker, skall du f&aring; en levkojkvist,
+      inlagd i ett nytt skrin, som jag sj&auml;lv skurit glaset till, lagt guldpapper
+      under och limmat ihop sidorna p&aring;.</p>
+
+      <p>D&auml;rmed &auml;r jag &auml;nd&aring; inte fullt n&ouml;jd. N&aring;n&aring;,
+      vi funderar v&auml;l ut n&aring;got p&aring; v&auml;gen, vi har &auml;nnu
+      m&aring;nga mil dessf&ouml;rinnan, sade han.</p>
+
+      <p>&mdash;Och kanske, avbr&ouml;t hon med en egen, ganska fin accent, blir du
+      allvarsamt ond p&aring; mig redan innan vi kommer s&aring; l&aring;ngt som till
+      Mariestad, s&aring; skils vi ... redan d&auml;r.</p>
+
+      <p>Paret av de b&auml;gge n&auml;tta, v&auml;lkr&ouml;kta, m&ouml;rka mustascherna
+      h&ouml;jdes p&aring; sergeantens &ouml;verl&auml;pp, varav det &auml;r h&ouml;gst
+      troligt, att han &auml;mnade h&ouml;ja sj&auml;lva l&auml;ppen, &ouml;ppna munnen
+      och tala: kanske n&auml;mna n&auml;rmare om sin ers&auml;ttning f&ouml;r m&ouml;dan
+      att resa &auml;nda till Lidk&ouml;ping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden,
+      d&aring; h&auml;starna skyggade till, Gud vet f&ouml;r vilken ruska vid v&auml;gen;
+      den brunskrynkliga skjutsbondgubben, p&aring; sitt vis lika flitig i
+      samspr&aring;ket med f&aring;larna, som de tv&aring; resande sinsemellan, hade
+      sl&auml;ppt t&ouml;mmarna allt f&ouml;r slaka, s&aring; att han inte i hast kunde
+      h&aring;lla in dem, utan springarna tog till galopp och b&ouml;rjade skena.
+      N&auml;rkes h&auml;star &auml;r av en f&ouml;rtr&auml;fflig ras och f&ouml;ds
+      v&auml;l; eld, mod, iver att l&ouml;pa utm&auml;rker dem. Sj&auml;lva Albert
+      m&aring;ste s&aring;ldes snabbt resa sig upp och st&aring; i sitsen; han ryckte
+      t&ouml;mmarna ur hand p&aring; gubben och drog in tyglarna barskt, s&aring; att de
+      b&auml;gge r&ouml;dblacka skimlarna m&aring;ste kr&ouml;ka sina halsar likt
+      h&ouml;ga spr&auml;ttb&aring;gar, fnysa och s&auml;tta nosarna i bringorna. Skena
+      blev s&aring;ledes inte av; men gick gjorde det, s&aring; att hjulb&ouml;ssorna
+      kunde ha tagit eld, om de haft lust.</p>
+
+      <p>Sergeantens lockar fl&ouml;g kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu &aring;ter
+      vara minst sina tjugo &aring;r yngre tillbaka igen. Han tittade ned &aring;t sidan:
+      Sara s&aring;g inte alls &auml;ngslig ut under huj-farten, och detta fr&ouml;jdade
+      Albert mera och h&ouml;gre, &auml;n historieskrivaren &auml;r i st&aring;nd att
+      beskriva. Albert t&auml;nkte: h&auml;r &auml;r dock nu &aring;nyo en punkt, vari
+      hon och jag sammantr&auml;ffar. Kanske r&aring;kar jag n&aring;gon g&aring;ng
+      &auml;nnu en.</p>
+
+      <p>Men verkligen &auml;r det inte om&ouml;jligt f&ouml;r en historieskrivare att
+      f&ouml;lja med alla h&auml;ndelser; och inte g&aring;r det an f&ouml;r honom att
+      tala om allting, sm&aring;tt och stort? b&aring;de vad som sades och inte sades?
+      h&auml;nde och inte h&auml;nde? hur ofta hatten ombyttes f&ouml;r schaletten och
+      tv&auml;rtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till &Ouml;rebro, kom till
+      Kumla, och kom &auml;n l&auml;ngre.</p>
+
+      <p>Men fast&auml;n &aring;kdonet var p&aring; v&auml;g att skena p&aring;
+      Glanshammarsv&auml;gen, gick dock resan sedan p&aring; det hela inte s&aring; fort,
+      som efter f&ouml;rsta utr&auml;kningen. Ty nog m&aring;tte v&auml;l det vara bra
+      mycket, att ha fyra nattl&auml;ger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev
+      s&aring;, m&aring;ste slutas d&auml;rav, att de k&ouml;rde in i Mariestad
+      f&ouml;rst tisdagen; de hade dock l&auml;mnat Stockholm torsdagen, s&aring;som i
+      b&ouml;rjan gavs vid handen: allts&aring; sex dagar inalles, varav en p&aring;
+      M&auml;laren och de &ouml;vriga fem till lands.</p>
+
+      <p>Till en del kom v&auml;l dr&ouml;jsm&aring;let d&auml;rav, att n&auml;r de vid
+      Bodarne, d&auml;r en natt &ouml;vervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte
+      fullkomligt v&auml;l. Hon hade inte f&ouml;rr varit utsatt f&ouml;r s&aring; mycken
+      r&ouml;relse, och hennes &ouml;gon, ehuru nu n&auml;stan klarare &auml;n alltid
+      annars, glimmande och fulla av h&ouml;gsta innerlighet d&aring; hon s&aring;g
+      p&aring; Albert, visade likv&auml;l sp&aring;r av att knappt ha sovit halva natten.
+      Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var s&aring;ledes h&ouml;gst
+      v&auml;lkommen. F&ouml;rtr&auml;ffliga dryck vid ett s&aring;dant tillf&auml;lle,
+      som morgonen! Men det &auml;r v&auml;l &aring;ter f&ouml;r enskilt att
+      n&auml;mna?</p>
+
+      <p>S&aring;ledes &auml;r det b&auml;st att genast vara i Mariestad. Det kan ingen
+      hj&auml;lpa, att resan dragit ut sina sex dagar.</p>
+
+      <p>Mariestad njuter f&ouml;rtj&auml;nt det ryktet, att vara en av Sveriges
+      sk&ouml;nast bel&auml;gna sm&aring;st&auml;der. Vem p&aring;minner sig inte den
+      &ouml;ppna, vidstr&auml;ckta utsikten &ouml;ver V&auml;nern, tagen i synnerhet
+      ifr&aring;n kyrkvallen? den stora, h&ouml;gt liggande kyrkan sj&auml;lv, som, redan
+      innan man hunnit in i staden, bem&auml;ktigar sig &ouml;gats uppm&auml;rksamhet och
+      drar den bort &aring;t h&ouml;ger ifr&aring;n den lummiga all&eacute;n, vari man
+      (ifr&aring;n Stockholmssidan r&auml;knat) &aring;ker? slutligen, n&auml;r man
+      kommit in i staden och hunnit ned p&aring; andra sidan om torget, den l&aring;nga
+      flottbron, idylliskt simmande p&aring; Tida&aring;ns breda, klara vatten? och nu
+      p&aring; andra sidan om bron det t&auml;cka Marieholm, landsh&ouml;vdingens
+      residens, inte just prunkande med synnerlig h&ouml;jd, men desto mera intagande
+      genom den omgivande tr&auml;drika vegetationen? Landsfaderliga minnen fr&aring;n
+      f&ouml;rtr&auml;ffliga styresm&auml;n &ouml;ver l&auml;net sitter liksom
+      infl&auml;tade mellan de mjuka, f&ouml;r aftonvinden sviktande l&ouml;nn-,
+      bj&ouml;rk- och hasselgrenarna med deras vajande l&ouml;v.</p>
+
+      <p>Vem minns inte allt detta? Minnet beror likv&auml;l p&aring; om man varit i
+      Mariestad; ty att blott h&ouml;ra talas d&auml;rom tj&auml;nar f&ouml;ga; man
+      m&aring;ste med egna &ouml;gon se Tidans milda inbjudande utlopp.</p>
+
+      <p>Albert och hans f&ouml;ljeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
+      N&aring;gon omst&auml;ndlighet m&aring;ste till&aring;tas historien p&aring; sina
+      st&auml;llen. Urs&auml;ktas skall och b&ouml;r d&auml;rf&ouml;r, att vad som
+      f&ouml;ljer ber&auml;ttas.</p>
+
+      <p>Sedan de vid inresan n&aring;tt torget, k&ouml;rde de inte rakt fram ned
+      &aring;t Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata &aring;t h&ouml;ger, som
+      inte slutar f&ouml;rr&auml;n i sj&auml;lva V&auml;nern. Ungef&auml;r mitt p&aring;
+      denna gata l&aring;g huset, som tog emot tr&ouml;tta resande.</p>
+
+      <p>De steg ur h&auml;r, bes&ouml;rjde om sakernas inb&auml;rande och allt gick bra.
+      Men sedermera f&ouml;reslog Albert, att, medan kv&auml;llen &auml;nnu var s&aring;
+      ljus och vacker, g&ouml;ra en lustvandring i staden.</p>
+
+      <p>Sara hade p&aring; den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just
+      h&ouml;gtidlig ... det ordet passar inte ... men mera h&ouml;gst&auml;md, och hon
+      spr&aring;kade inte s&aring; ofta om skr&aring;ets aff&auml;rer. Utom denna
+      f&ouml;r&auml;ndring m&auml;rktes hos henne ingen annan, &auml;n den, att hennes
+      vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk v&auml;nlighet och
+      tillg&auml;nglighet f&ouml;r n&auml;stan allt vad Albert ville.</p>
+
+      <p>Utan att s&auml;ga ett ord emot, l&auml;t hon honom ta sig under armen, och hon
+      f&ouml;ljde honom dit han &auml;mnade f&ouml;ra henne. Han hade ingen plan med sin
+      promenad. S&aring;ledes f&ouml;ll det sig naturligast och av sig sj&auml;lv, att de
+      gick bort &ouml;ver torget ned till flottbron, stannade mitt p&aring; den och
+      bes&aring;g Tidan.</p>
+
+      <p>St&aring;ende h&auml;r och sk&aring;dande norrut, hade de en gr&auml;nsl&ouml;s
+      utsikt &ouml;ver V&auml;nerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och
+      hur sj&ouml;n sammanfl&ouml;t med firmamentet sj&auml;lv: det syntes allt
+      s&aring;som ett. Och det h&auml;r heter Tidan? anm&auml;rkte hon med en liten
+      runkning p&aring; huvudet; alldeles s&aring; flyter ocks&aring; Lidan ut genom
+      v&aring;r stad, och ifr&aring;n dess bro har man &auml;ven en lika stor ... stor
+      ... stor utsikt &ouml;ver V&auml;nern norrut, och upp&aring;t &auml;nda till
+      skyarna, n&auml;r det &auml;r kv&auml;ll s&aring;som nu! ack Albert! Albert! jag
+      p&aring;minner mig just h&auml;r den stund, d&aring; jag och min mor stod p&aring;
+      bron &ouml;ver Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... l&aring;ngt
+      ... l&aring;ngt ut ...</p>
+
+      <p>Albert ryste hastigt, tog henne &aring;ter under armen och gick, fast&auml;n hon
+      knappt ville det, tillbaka bort ifr&aring;n Tidabron. Komna upp i staden igen,
+      v&auml;nde de sig &aring;t trakten, d&auml;r kyrkan st&aring;r. Kyrkog&aring;rden,
+      omgiven av en l&aring;g stenmur och planterad med tr&auml;d i flera grupper, ligger
+      s&aring; n&auml;ra V&auml;nern, att man tycker sig ha sj&ouml;n inunder sig. Och
+      den gr&aring;a, h&ouml;ga, v&ouml;rdnadsbjudande kyrkan sj&auml;lv har man bredvid
+      sig.</p>
+
+      <p>Sara bad att f&aring; s&auml;tta sig p&aring; en gravsten. Albert satte sig
+      bredvid. Du &auml;r s&aring; tyst, &auml;lskade, goda Sara, &auml;r du tr&ouml;tt?
+      Hon svarade inte en g&aring;ng p&aring; dessa hans ord; men han f&ouml;ljde hennes
+      &ouml;gonkast och m&auml;rkte, att hon l&auml;nge och n&auml;stan sv&auml;rmiskt
+      (s&aring;dant hade han aldrig sett hos henne f&ouml;rr) betraktade ett par
+      sm&aring; vackra barn, som lekte ett stycke ifr&aring;n dem i gr&auml;set: de
+      rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.</p>
+
+      <p>Barnen s&aring;g varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
+      vinkade dem till sig f&ouml;r att g&ouml;ra Sara ett n&ouml;je. De kom barhuvade
+      och l&aring;nglockiga. Sara h&ouml;ll med sv&aring;righet tillbaka en glimmande
+      t&aring;r, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:</p>
+
+      <p>&mdash;T&auml;nk likv&auml;l, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna
+      f&ouml;r&auml;ldrar?</p>
+
+      <p>Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de &auml;r till.</p>
+
+      <p>&mdash;Men om deras far och mor ...</p>
+
+      <p>D&ouml;tt? ja, d&aring; beskyddas de av Gud &auml;nd&aring;, och av goda
+      m&auml;nniskor, som alltid finns. Jag vet en i Lidk&ouml;ping, som inga barn haft,
+      men vars n&ouml;je best&aring;tt i att av sina medel kl&auml; upp och hj&auml;lpa
+      flera sm&aring; barn, vilkas f&ouml;r&auml;ldrar ... Albert ...</p>
+
+      <p>&mdash;D&ouml;tt?</p>
+
+      <p>Nej, v&auml;l s&auml;mre! slogs och f&ouml;rskingrade varann till sj&auml;l och
+      kropp, och l&auml;t barnen g&aring; d&auml;r.</p>
+
+      <p>&mdash;Ett s&aring;dant slags barn har du sj&auml;lv en g&aring;ng varit,
+      Sara?</p>
+
+      <p>Och en barmh&auml;rtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
+      mina f&ouml;r&auml;ldrar, har jag att tacka f&ouml;r, att jag &auml;r s&aring; pass
+      folk som jag &auml;r. N&auml;r pappa dog, vart det v&auml;l n&aring;got lugnare och
+      b&auml;ttre hemma, fast mamma d&aring; redan var s&aring; f&ouml;rst&ouml;rd och
+      f&ouml;rsl&ouml;ad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig,
+      fast&auml;n det d&aring; annars kunde ha varit en m&ouml;jlighet f&ouml;r henne att
+      bli m&auml;nniska igen. Sedan har jag v&auml;xt upp och tagit t&ouml;mmarna hemma.
+      Men jag &auml;r s&aring;, det vittnesb&ouml;rd m&aring; jag giva mig sj&auml;lv,
+      att jag vill f&ouml;rtreta och f&ouml;rd&auml;rva ingen; minst dig, Albert.
+      Hiskeligt &auml;r och blir det alltid, att en m&auml;nniska skall kunna f&aring; en
+      r&auml;ttighet, varigenom hon s&auml;tts i st&auml;llning att in i d&ouml;den
+      f&ouml;rg&ouml;ra en annan. D&auml;rmed vinner Guds vackra k&auml;rlek visst inga
+      framsteg p&aring; jorden. Aldrig vill jag ha den makten &ouml;ver en annan, och
+      &aring;t ingen t&auml;nker jag ge den &ouml;ver mig.</p>
+
+      <p>Albert teg: han klappade barnen p&aring; hj&auml;ssan.</p>
+
+      <p>&mdash;Ack, du tycker om sm&aring; barn! utropade hon.</p>
+
+      <p>Utan att svara henne, sade han likv&auml;l: Om nu dessa barns
+      f&ouml;r&auml;ldrar, Sara, var ogif ...</p>
+
+      <p>&mdash;Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och m&auml;nniskor
+      &auml;lskar dem.</p>
+
+      <p>Men om f&ouml;r&auml;ldrarna inte &auml;r gif ... inte ser om dem ... Vi kunde
+      ju i st&auml;llet f&ouml;r dessa barn, Sara, t&auml;nka oss utsvultna, trasiga,
+      &ouml;vergivna.</p>
+
+      <p>&mdash;&Auml;r f&ouml;r&auml;ldrarna goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor ...
+      inf&ouml;ll hon milt ... s&aring; ser de nog om sina barn, s&aring; l&auml;nge de
+      lever; det vet jag s&aring; visst, som att ingen river hj&auml;rtat ur br&ouml;stet
+      p&aring; sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Men om f&ouml;r&auml;ldrarna &auml;r elaka och of&ouml;rnuftiga?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, i det fallet &auml;r de elaka och of&ouml;rnuftiga, antingen gifta
+      eller inte; och de handlar d&auml;refter, b&aring;de emot barnen, sig sj&auml;lva
+      och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillr&auml;ckligt sett och
+      sk&aring;dat, Albert.</p>
+
+      <p>Men en skillnad &auml;r det ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag n&auml;mligen sett vara, att
+      om m&auml;nniskor b&ouml;rjar med att vara goda och kloka, s&aring; kan de v&auml;l
+      fortfara d&auml;rmed och &auml;ven tillv&auml;xa d&auml;ri, om de f&aring;r leva i
+      sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt r&auml;ttas av m&auml;nniskor,
+      d&auml;rest de felar, som ofta h&auml;nder. Men bringas de att vara natt och dag i
+      ont s&auml;llskap, s&aring; smittas de till sj&auml;l och kropp: och om de avskyr
+      det s&auml;llskapet, men &auml;nd&aring; n&ouml;dgas umg&aring;s d&auml;rmed,
+      s&aring; h&auml;nder det ofta, att de f&ouml;rbittras, retas och blir liksom
+      dj&auml;vlar.</p>
+
+      <p>Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; s&aring; fort han inte sj&auml;lv
+      brukade det i svordom. Han viskade n&aring;got f&ouml;r sig sj&auml;lv om
+      l&auml;sare.</p>
+
+      <p>&mdash;T&auml;nk vad du vill, Albert, men visst inte &auml;r jag en l&auml;sare,
+      det kan du fr&aring;ga dem sj&auml;lv efter; ty jag l&auml;mnar dig i din fulla
+      frihet. N&auml;r jag p&aring; gravstenen h&auml;r talar om dj&auml;vlar, s&aring;
+      menar jag f&ouml;rd&auml;rvade, hiskliga m&auml;nniskor, som man v&auml;l kan
+      f&aring; sk&aring;da i st&auml;derna, och p&aring; landet med, tror jag.</p>
+
+      <p>P&aring; det s&auml;ttet pr&ouml;vas m&auml;nniskorna, Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Pr&ouml;vas? Jag t&auml;nker, att ingen, som vill m&auml;nniskor
+      r&auml;tt v&auml;l, tillst&auml;ller en s&aring;dan pr&ouml;vning, d&auml;r
+      st&ouml;rsta delen g&aring;r under i och rent i kvav. Och vilken &auml;r det
+      v&auml;l tillst&auml;ndigt och anst&auml;ndigt, att med m&auml;nniskor
+      anst&auml;lla en s&aring; helvetes pr&ouml;vning, att den slutas med helvetet
+      sj&auml;lv? Det kallar jag inte pr&ouml;vning, men raseri.</p>
+
+      <p>Albert studsade &aring;nyo och sprang upp vid de f&ouml;rf&auml;rliga orden.
+      Helvete, raseri och dj&auml;vlar hade aldrig ing&aring;tt i det samtalsspr&aring;k,
+      varmed han umgicks, utom, som sagt &auml;r, d&aring; han svor. Och i s&auml;llskap
+      med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, &aring;tminstone ingen st&auml;lld till
+      henne sj&auml;lv, varken god eller ond.</p>
+
+      <p>F&ouml;r att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
+      famn, kysste dem varmt och s&aring;g litet skygg ned mot henne, som satt p&aring;
+      gravstenen. Han fann henne i detta &ouml;gonblick se upp p&aring; honom sj&auml;lv
+      och p&aring; barnen, och det tycktes som hon till h&auml;lften &auml;mnade
+      str&auml;cka armarna efter dem. Han f&auml;stades underbart av denna tavla. Han var
+      varken m&aring;lare, musikus eller skald; han kunde s&aring;ledes varken teckna,
+      sjunga eller s&auml;ga sig vad som s&aring; intog honom i den sittande, upp&aring;t
+      sk&aring;dande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent
+      och himmelskt okonstlade &auml;r likafullt n&aring;gonting.</p>
+
+      <p>&mdash;Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
+      ville inte f&ouml;r tusen v&auml;rldar att du skulle f&ouml;rkyla dig. Han gav
+      barnen &aring;ter flera kyssar och sm&aring; silverpengar; de sprang sjungande sin
+      v&auml;g, och han tog Sara Videbeck under armen.</p>
+
+      <p>F&ouml;rkyla mig? Det hoppas jag inte skall h&auml;nda. Jag &auml;r ganska varm,
+      Albert, fast det t&ouml;r vara s&aring;, att du aldrig ser mig het, eller finner
+      mina kinder gl&ouml;da.</p>
+
+      <p>Innan de steg ut ifr&aring;n kyrkog&aring;rden, v&auml;nde hon sig om en
+      g&aring;ng, s&aring;g p&aring; det majest&auml;tiska, h&ouml;ga, gr&aring;
+      kyrktornet bakom dem, och gjorde en om&auml;rklig b&ouml;jning, liksom neg hon till
+      avsked d&auml;rifr&aring;n ... eller kanske till tacksamhet f&ouml;r det n&ouml;je,
+      som hon njutit av de sm&aring; p&aring; kyrkog&aring;rden.</p>
+
+      <p>Alberts hj&auml;rta blev l&auml;tt igen, n&auml;r han kom p&aring; gatan. Hon
+      gick ocks&aring; l&auml;tt, frimodigt och n&auml;stan elastiskt vid hans sida. De
+      b&ouml;rjade spr&aring;ka om resan och varjehanda f&ouml;rn&ouml;denheter. Innan de
+      visste ordet av, var de komna till g&auml;sthuset, d&auml;r deras saker redan
+      befann sig i en rymlig, vacker, glad kammare.</p>
+
+      <p>Likv&auml;l blev det snart s&aring; skumt, att jungfrun kom upp med ljus,
+      rullade ned gardinerna och fr&aring;gade vad herrskapet befallde till afton? och om
+      de ville spisa d&auml;r nere i allm&auml;nna rummet, eller uppe f&ouml;r sig
+      sj&auml;lva?</p>
+
+      <p>&mdash;Till en b&ouml;rjan g&aring; efter matsedeln, jungfru lilla, s&aring;
+      skall vi sedan best&auml;mma det andra.</p>
+
+      <p>Flickan gick. &Auml;r du road av att vara bland folket d&auml;r nere?
+      fr&aring;gade Albert.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi &auml;r nu i Mariestad,
+      och har litet att samtala och &ouml;verr&auml;kna med varann, ifall vi skils
+      h&auml;r och du far s&ouml;derut, men jag &aring;t v&auml;ster. L&aring;t oss
+      &auml;ta h&auml;ruppe.</p>
+
+      <p>Flickan &aring;terkom med matsedeln. Albert best&auml;mde sina r&auml;tter,
+      vilka &ouml;verensst&auml;mde med Saras, utom d&auml;ri, att hon tog sallad till
+      k&ouml;ttet, han d&auml;remot sin lieblingsr&auml;tt gurkor. Och duka h&auml;ruppe
+      &aring;t oss, sade han. Jungfrun gick och kom &aring;ter, allt blev i ordning.
+      Efter den lilla, glada och f&ouml;rtroliga m&aring;ltidens slut dukades det av
+      igen, och de blev ensamma.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Sjunde_kapitlet" name='Sjunde_kapitlet'></a>
+
+      <h2>Sjunde kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Men det s&auml;ger jag, att om du sedan far omkring</i><br />
+        <i>n&aring;got, det har jag inget emot. Och jag vill</i><br />
+        <i>inr&auml;tta mig hemma alldeles ensam.&mdash;</i><br />
+        <i>Gl&ouml;mma? om du sprang upp nu, och</i><br />
+        <i>sprang ut, och reste till Solle</i><br />
+        <i>brunn i natt, skulle du</i><br />
+        <i>gl&ouml;mma mig f&ouml;r det?</i><br />
+      </div>
+
+      <p>N&auml;r de blivit ensamma, s&aring;som i slutet av f&ouml;rra kapitlet
+      omtalades, gick Sara fram till deras kapps&auml;ckar och b&ouml;rjade avskilja de
+      saker, som tillh&ouml;rde Albert. Reser du genast i kv&auml;ll, eller f&ouml;rst i
+      morgon bittida? sade hon, likv&auml;l med en halv r&ouml;st.</p>
+
+      <p>Vart, menar du?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag vet inte vart du &auml;mnar dig, Albert. Men du har talat om att
+      ifr&aring;n Mariestad vika av s&ouml;derut till de stora egendomarna?</p>
+
+      <p>Vadsbo h&auml;rad, d&auml;r jag hade &aring;tskilligt att utr&auml;tta, har vi
+      nu redan till det mesta kommit igenom och l&auml;mnat. Jag f&aring;r ta igen det
+      p&aring; &aring;terfarten. Nu ska jag visst till Odens&aring;ker, Sk&ouml;vde, ja
+      &auml;nda ned &aring;t Marka och Grolanda, s&aring; att vigaste v&auml;gen v&auml;l
+      vore att h&auml;r utanf&ouml;r vid Lexberg vika av &aring;t Kekestad, och inte
+      f&ouml;lja v&auml;stra v&auml;gen genom Bj&ouml;rs&auml;ter och s&aring; till
+      Lidk&ouml;ping. Men jag har &auml;ven g&ouml;rom&aring;l vid Gr&auml;vsn&auml;s,
+      &aring;t Sollebrunnstrakten, och v&auml;gen dit g&aring;r ganska bekv&auml;mt och
+      r&auml;tt genom Lidk&ouml;ping. Varf&ouml;r kunde jag inte d&aring; lika g&auml;rna
+      nu genast f&aring; ta den senare turen?</p>
+
+      <p>&mdash;Varf&ouml;r s&auml;ger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du
+      vill?</p>
+
+      <p>Ja, Sara, f&ouml;r mina aff&auml;rer har jag visserligen frihet h&auml;rtill
+      ...</p>
+
+      <p>&mdash;&Auml;r d&aring; n&aring;got annat hinder? Vilketdera vill du
+      sj&auml;lv?</p>
+
+      <p>Du fr&aring;gar mig, Sara? och du vet lika s&aring; v&auml;l som jag, att jag
+      vill f&ouml;lja dig till Lidk&ouml;ping. F&aring;r jag inte se ditt lilla hus? dina
+      sm&aring; rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple &aring;t resande? och det
+      d&auml;r st&ouml;rre rummet nere p&aring; botten, d&auml;r du en g&aring;ng
+      t&auml;nker h&aring;lla handelsbod, och det m&aring;h&auml;nda snart nog, ifall din
+      mor ...</p>
+
+      <p>&mdash;Allt detta vill du verkligen se?</p>
+
+      <p>Goda, &auml;lskade Sara ... du ler? det &auml;r mitt fulla allvar. Jag har
+      m&aring;nga resor att g&ouml;ra h&auml;r i V&auml;sterg&ouml;tland, fram och
+      &aring;ter, om sommaren och kanske hela &aring;ret, ifall min plan lyckas att
+      f&aring; transport p&aring; V&auml;stg&ouml;tadals regemente, och det beror
+      p&aring; Dorchimont. N&aring;gonstans skall jag under alla dessa f&auml;rder ha
+      mitt hem ... f&ouml;r mina sakers skull ... kunde jag inte f&aring; hyra av dig de
+      d&auml;r sm&aring;rummen en trappa upp?</p>
+
+      <p>&mdash;I Lidk&ouml;ping? Men du har inte sett de rummen &auml;nnu. Spar till
+      dess. Aldrig k&ouml;pa, aldrig hyra vad man &auml;nnu inte sett och
+      sk&aring;dat!</p>
+
+      <p>Denna gyllne regel gick p&aring; meter, och var de f&ouml;rsta av det slaget,
+      som sergeanten h&ouml;rde fr&aring;n Saras mun. Men orden f&ouml;ll sig s&aring;
+      bra och beledsagades av en ljuv, n&auml;stan smekande tonvikt. De stod b&auml;gge
+      vid ett av f&ouml;nstren i rummet, hade &aring;nyo rullat upp gardinen och
+      sl&auml;ckt ljusen, f&ouml;r att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick
+      innan de lade sig.</p>
+
+      <p>&mdash;I dina Lidk&ouml;pings-sm&aring;rum, Sara, &auml;r det visst rosiga
+      tapeter? det sl&aring;r inte fel, och d&auml;rinne har du s&auml;kert fordom vid
+      sina tillf&auml;llen malt krita? ... Han h&ouml;ll henne i sina armar, hon
+      s&aring;g fr&aring;gande upp i hans ansikte, f&ouml;r att finna om han gjorde narr
+      av hennes dr&ouml;m, den hon ber&auml;ttat ... den d&auml;r dr&ouml;mmen i Arboga.
+      Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir p&aring; hans l&auml;ppar.</p>
+
+      <p>Fordom? inf&ouml;ll hon. De kan ske m&aring;nga g&aring;nger &auml;nnu. Jag
+      &auml;rnar ej avl&auml;gga mitt yrke.</p>
+
+      <p>&mdash;Men om jag hyr rummen?</p>
+
+      <p>S&aring; sk&ouml;ter jag mina saker p&aring; bottnen i nedre v&aring;ningen hos
+      mig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>&mdash;Du vill d&aring; aldrig sk&ouml;ta n&aring;gonting uppe hos mig?</p>
+
+      <p>Blir du d&auml;r n&aring;got boendes, Albert, s&aring; skall du v&auml;l
+      ocks&aring; ha mycket att utr&auml;tta f&ouml;r egen r&auml;kning, och beh&ouml;ver
+      ha dig i ordning, s&aring; som du kan tarva. En god matinr&auml;ttning finns i
+      grannskapet, och billig st&auml;dning &auml;r l&auml;tt att f&aring;, &auml;ven
+      tv&auml;tt och strykning hos beskedliga m&auml;nniskor, som d&auml;rav har en liten
+      sk&auml;rv f&ouml;r sin b&auml;rgning, Albert. De skulle kunna f&ouml;rtj&auml;na
+      mer, om inte skr&aring;na vore. Men det s&auml;ger jag, att ofta &ouml;nskar jag
+      &auml;nd&aring; f&aring; bjuda dig ner p&aring; en liten enkel risp, om det faller
+      sig: kanske bjuder du mig ocks&aring; n&aring;gon g&aring;ng upp? Men aldrig,
+      aldrig vill jag ta av det ditt &auml;r, eller l&auml;gga mig i ditt husv&auml;sende
+      ... blott svara dig, ifall du fr&aring;gar mig till r&aring;ds, det du sedan kan
+      f&ouml;lja eller inte, hur du vill ... och allraminst skall jag n&aring;nsin hindra
+      dig i ditt arbete. Jag f&ouml;rst&aring;r mig inte p&aring; dina
+      syssels&auml;ttningar: det m&aring;ste v&auml;l vara en hop skriveri och
+      r&auml;kenskaper, kanske, efter du har att g&ouml;ra med inspek ... ja, lika mycket
+      ... H&ouml;rstadius och Selander och Silfver ... kanske p&aring; Koberg ... men
+      aldrig vill jag st&ouml;ra dig i det.</p>
+
+      <p>&mdash;Det tackar jag dig f&ouml;r, Sara, det &auml;r rasande bra. Men finns det
+      ingenting, som kan vara gemensamt, s&aring;dana m&auml;nniskor emellan, som ...</p>
+
+      <p>Det &auml;r r&auml;tt mycket, ja ganska mycket &ouml;ver &auml;nd&aring; att ha
+      gemensamt, utom s&aring;dant d&auml;r, Albert. F&aring;r jag s&auml;ga dig rent ut,
+      som jag menar? Ty jag har t&auml;nkt p&aring; detta ... under dessa dagar ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ocks&aring; jag har t&auml;nkt mycket p&aring; det, mycket, m&aring; du
+      tro: det m&aring;ste bli v&aring;r h&ouml;gsta angel&auml;genhet.</p>
+
+      <p>Likv&auml;l f&aring;r vi akta, att det inte m&aring; g&aring; s&ouml;nder
+      f&ouml;r oss av alltf&ouml;r mycket nit. Det &auml;r h&auml;lften vunnet, att ta
+      sakerna l&auml;tt och klokt, vet du; r&auml;tt och sl&auml;tt, Albert. Och det
+      &auml;r just s&aring; man kan ta dem, n&auml;r man riktigt h&aring;ller av
+      varann.</p>
+
+      <p>Sergeanten f&ouml;rstod henne inte alldeles, men smekte det vackra
+      h&aring;rf&auml;stet vid hennes panna. Forts&auml;tt, Sara! du skall tala
+      f&ouml;rst.</p>
+
+      <p>Hon lyfte upp sitt huvud fr&aring;n hans br&ouml;st, varemot det vilat litet,
+      bet&auml;nkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det &auml;r s&aring;, att du
+      h&aring;ller av mig och jag dig, s&aring; har vi ju det gemensamt? Det &auml;r
+      mycket det, Albert. Och det &auml;r mer &auml;n m&aring;nga har. Men tar vi oss
+      f&ouml;r, att &auml;ven ha en hop annat on&ouml;digtvis gemensamt, s&aring; skall
+      jag ber&auml;tta dig vad d&auml;rav f&ouml;ljer. Skulle du ta mitt lilla hus, min
+      n&auml;ring, mitt bohag och penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller
+      f&aring; ... ja, jag vill inte neka f&ouml;r dig, att jag kunde b&ouml;rja bli
+      f&ouml;rtretlig. Ty kanske f&ouml;rst&aring;r du inte att sk&ouml;ta s&aring;dant?
+      Jag gissar att du inte vet det sj&auml;lv &auml;nnu, eftersom du inte
+      f&ouml;rs&ouml;kt ha hus och yrke: &aring;tminstone vet jag inte det. Och det
+      &auml;r mycket m&ouml;jligt, att min oro vore or&auml;ttvis, och att du sk&ouml;tte
+      allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om f&ouml;r
+      dig, att s&aring; fort du m&auml;rkte dylikt hos mig, s&aring; blev du rasande.
+      D&aring; gick jag f&ouml;r mig sj&auml;lv och gnagde p&aring; mina hemliga tankar;
+      ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig or&auml;tt; andra stunden skulle
+      jag finna, att jag v&auml;l kunde ha r&auml;tt &auml;nd&aring;, &aring;tminstone i
+      ett och annat. Av dessa strider och pl&aring;gor i sinne och sj&auml;l skulle tiden
+      f&ouml;rn&ouml;tas, som kunde anv&auml;ndas till nytta och f&ouml;rv&auml;rv. Och
+      att tiden f&ouml;rst&ouml;rdes, vore &auml;nd&aring; det minsta. Men, Albert, jag
+      skulle bli stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, f&ouml;rst n&aring;gon
+      g&aring;ng, sedan oftare. D&auml;rav skulle du sj&auml;lv bli stingslig. Eller om
+      vi b&auml;gge undertryckte obehagligheterna, gick f&ouml;r oss sj&auml;lva och
+      svalde som de kallar det, d&aring; skulle misstrycket i st&auml;llet krypa
+      inv&auml;rtes in i m&auml;rg och ben, t&auml;ra h&auml;lsan, och vi skulle avta
+      till sj&auml;l och kropp. D&aring; fick vi v&auml;l b&ouml;rja p&aring; att dricka
+      Lunds brunn, eller kanske f&ouml;rst&ouml;ra pengar p&aring; gyttja, som jag har
+      h&ouml;rt omtalas vid Porla eller Loka: s&aring;dant, som f&ouml;ga utr&auml;ttar,
+      n&auml;r man har det illa st&auml;llt. S&aring; en annan sak, Albert, som jag
+      &auml;ven vill att du skall m&auml;rka v&auml;l. Av pl&aring;gorna skulle min hy
+      snart avta, &ouml;gonen blekna, och jag bli fulare &auml;n jag &auml;r. Det skulle
+      du aldrig ha hj&auml;rta att s&auml;ga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag
+      skulle nog vara s&aring; klok att finna p&aring; det sj&auml;lv, och g&aring;
+      avsides i mina m&ouml;rka grubbel &ouml;ver vad du tyckte om mig: och vad du aldrig
+      sade mig, det skulle jag dock t&auml;nka ut och gissa f&ouml;r egen r&auml;kning.
+      D&auml;rav blev min s&ouml;mn nog d&aring;lig, och sedan skulle jag h&auml;rav bli
+      &auml;nnu skrumpnare dag f&ouml;r dag, Albert ja, det har ingen gr&auml;ns med
+      fulheten, n&auml;r en b&ouml;rjar p&aring; det viset, det har jag sett p&aring;
+      folk. Och hur gick det med dig? Du skulle om du var s&aring; god som den b&auml;sta
+      man kan finna, s&ouml;ka tr&ouml;sta mig med milda ord; men hur &auml;n du
+      d&auml;rmed menade, skulle det l&aring;ta litet tomt i mina &ouml;ron, eftersom jag
+      kunde m&auml;rka, att du lj&ouml;g &aring;tskilligt f&ouml;r att st&auml;lla mig
+      tillfreds. Det skulle komma att g&ouml;ra saken v&auml;rre, men inte b&auml;ttre.
+      Och du skulle nog ocks&aring; ledsna, ty du &auml;r i alla fall m&auml;nniska,
+      Albert, du som jag. Du torde v&auml;l &auml;nd&aring; mindre ledas vid mig f&ouml;r
+      mitt f&ouml;rs&auml;mrade utseende till kroppen, &auml;n f&ouml;r min inre
+      retsamhet, tr&aring;kighet och hela stygghet till sj&auml;len; kanske blev
+      ocks&aring; jag av lidande till slut of&ouml;rnuftig och dolsk, s&aring; vart jag
+      dig &auml;nnu olidligare. Och det man brukar yttra om l&ouml;ften och eder blir
+      bara tomma ord, d&aring; ingen m&auml;nniska &auml;nd&aring; h&aring;ller det som
+      ingen m&auml;nniska kan h&aring;lla: jag talar om den inre hj&auml;rtats
+      k&auml;rlek till en person, som &auml;r det enda h&auml;rvid att skatta, men som
+      utan hj&auml;lp g&aring;r bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig
+      f&ouml;r en. Jag har nu n&auml;mnt om hur jag kunde bli odr&auml;glig f&ouml;r dig:
+      detsamma skulle v&auml;l kunna intr&auml;ffa, att du kanske vart outh&auml;rdlig
+      &auml;ven f&ouml;r mig. Vad &auml;r det d&aring; f&ouml;r tr&ouml;st i de givna
+      orden? Man sitter olycklig f&ouml;r sig sj&auml;lv och har ett namn. Det &auml;r
+      som en titel utan &auml;mbete. Det &auml;r som en skylt utanf&ouml;r en bod, och
+      n&auml;r man kommer in i boden och fr&aring;gar p&aring; varan, s&aring; finns inte
+      varan, som skylten talar om. Hur g&ouml;r man d&aring;? Jo, man g&aring;r ut
+      f&ouml;rargad och spottar &aring;t skylten. &Auml;r inte det r&auml;tt
+      n&ouml;jsamt? Det har jag ofta med gr&auml;melse m&aring;st se hos andra, och jag
+      likar det inte. Jag &ouml;nskar inte att du eller jag m&aring; ha det s&aring;.
+      &Auml;lskar du mig till sj&auml;len ... d&aring; &auml;r jag glad och har nog vad
+      det vidkommer, och skall sk&ouml;ta mig f&ouml;r hela resten sj&auml;lv, lustig och
+      n&ouml;jd och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
+      och det skall du f&aring; se. Men &auml;lskar du mig inte ... vad hj&auml;lper
+      d&aring; allt annat, och vad skall jag med det &ouml;vriga? Det gagneligaste och
+      b&auml;sta f&ouml;r oss &auml;r blott, att k&auml;rleken m&aring; r&auml;cka. Och
+      den kan nog ta slut &auml;nd&aring; kanske: men &aring;tminstone b&ouml;r
+      s&aring;dant undvikas, som man kan f&ouml;rutse g&ouml;r f&ouml;rtret, eller kan
+      g&ouml;ra f&ouml;rtret, och stj&auml;lpa k&auml;rleken, men inte hj&auml;lpa
+      den.</p>
+
+      <p>Men, Sara, om vi &auml;r goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor, som jag tycker
+      vi &auml;r b&auml;gge tv&aring;, s&aring; b&ouml;r vi v&auml;l strax fr&aring;n
+      b&ouml;rjan kunna ... och sedan fortfara ... och jag tycker inte vi borde
+      r&auml;kna oss till de olyckliga exempel du anf&ouml;rt?</p>
+
+      <p>&mdash;Om vi &auml;r goda och f&ouml;rnuftiga m&auml;nniskor som jag hoppas vi
+      med Guds hj&auml;lp kanske &auml;r ... s&aring;, Albert, fordras det ju inte mer?
+      Vi beh&ouml;ver ju d&aring; intet vidare, &auml;n ut&ouml;va vad av godhet och
+      f&ouml;rnuftighet f&ouml;ljer mot varann och mot alla andra, s&aring; vitt vi
+      str&auml;cker oss. Vem kan hindra det? Bet&auml;nk v&auml;l ... om vi nu &auml;r
+      goda och f&ouml;rnuftiga, &auml;r inte d&aring; det allra angel&auml;gnaste, att vi
+      d&auml;rmed fortfar, och &auml;lskar varandra? Och det m&aring;ste vara saken.
+      D&aring; m&aring;ste synnerligen allt s&aring;dant undvikas, som kan
+      f&ouml;rd&auml;rva, g&ouml;ra en elak, f&aring;nig och dum. Det st&aring;r alltid
+      till Gud hur en m&auml;nniska fortfar att vara, och m&aring;ngen kan falla. Men
+      &aring;tminstone b&ouml;r vi inte med varann st&auml;lla till s&aring;dant, som en
+      liklig trolighet &auml;r uti, att det kan fylla hj&auml;rtat med etter och
+      hj&auml;rnan med en dimmig sky. Det m&aring; andra kalla prov; men jag kallar det
+      onda och okloka f&ouml;retag, som folk inte med r&auml;tta borde g&ouml;ra varann.
+      Ty om Gud sj&auml;lv ger n&aring;gon en pl&aring;ga, som inte kan undflys, hon
+      &auml;r d&aring; att t&aring;ligt utst&aring; och &auml;r ett prov. Men
+      m&auml;nniskor kan l&aring;ta bli usla tillst&auml;llningar: s&aring;dana &auml;r
+      undvikliga och b&ouml;r undvikas, och &auml;r inte att kalla prov, helst som de
+      oftast f&ouml;r till helvetet, dit v&auml;l ingen v&auml;nlig inr&auml;ttning borde
+      vilja dra sina underlydande. Men t&auml;nker du inte som jag, Albert, s&aring; har
+      du din fulla frihet med dig, och ...</p>
+
+      <p>I alla fall, avbr&ouml;t sergeanten, har du or&auml;tt i det, Sara, att
+      f&ouml;rd&auml;rv och olycka finns i alla hus.</p>
+
+      <p>&mdash;I alla? fr&aring;gade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, d&auml;r
+      de lever bra, r&auml;tt bra. Men det kommer visst inte d&auml;rav, att de blivit
+      hopl&auml;sta, vilket inte annorst&auml;des hj&auml;lpt, utan d&auml;rav, att de i
+      sj&auml;l och hj&auml;rta drar &ouml;verens, &aring;tminstone s&aring; pass mycket
+      som beh&ouml;vs, vilket alltid hj&auml;lper d&auml;r det finns.</p>
+
+      <p>Hopl&auml;sta? vad menar du med det?</p>
+
+      <p>&mdash;Att man l&auml;st &ouml;ver dem, vet jag. K&auml;ra Albert, signerier
+      tj&auml;nar till intet. Man m&aring;ste en g&aring;ng komma d&auml;rh&auml;n, att i
+      denna sak, som i alla andra, s&ouml;ka vad som verkligen tj&auml;nar, och inte
+      bygga p&aring; det odugliga. D&auml;rav blir inte blott olycka, utan, vad
+      v&auml;rre &auml;r, riktiga laster. Ty, s&aring; fort man inte &auml;lskar varann,
+      s&aring; &auml;r det en riktig ful last att ...</p>
+
+      <p>Signerier? Men jag tycker r&auml;tt mycket om en vacker b&ouml;n ... s&aring;dan
+      par exemple, som brukas n&auml;r tv&aring; ...</p>
+
+      <p>Sara s&aring;g upp med ett underbart uttryck. Gud &auml;r mitt vittne, yttrade
+      hon, knappt h&ouml;rbart, men med den renaste st&auml;mma, Gud k&auml;nner att jag
+      &auml;lskar b&ouml;ner. Och jag g&ouml;r dem, Albert, och jag t&auml;nker g&ouml;ra
+      dem. Men ack, inte nyttjar jag b&ouml;ner till s&aring;dant, som de inte
+      tj&auml;nar till; ty det &auml;r signeri och tomma ljud, om inte &auml;nnu
+      v&auml;rre, n&auml;mligen h&auml;delse. B&ouml;ner? O min store Gud? Ej den
+      vackraste b&ouml;n f&ouml;rvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om
+      tv&aring; st&aring;r bredvid varann och ljuger redan d&aring; ett tycke f&ouml;r
+      varandra, som de inte har, inte g&ouml;r b&ouml;nen l&ouml;gnen d&auml;rvid till
+      sanning. Eller om de inte d&aring; st&aring;r och ljuger, men likv&auml;l lovar
+      s&aring;dant, som det h&auml;nder att det sedan alls inte st&aring;r i deras makt
+      att h&aring;lla, inte avb&ouml;js det genom n&aring;gon l&auml;sning &ouml;ver dem?
+      Och det som oftast intr&auml;ffar, n&auml;mligen, att de sedermera inte
+      h&aring;ller vad som blir dem om&ouml;jligt att g&ouml;ra, men likv&auml;l med
+      skenet l&aring;tsas s&aring;, till &ouml;kad pl&aring;ga och l&ouml;gn, vad
+      utr&auml;ttade v&auml;l d&aring; den arma b&ouml;nen p&aring; f&ouml;rhand? inte
+      hindrade den att s&aring; g&aring;r? Och n&auml;r de s&aring; &auml;nd&aring;
+      fortfar med varann, blir de allt mera grova till sj&auml;l och kropp ... ja,
+      riktigt liderliga, det m&aring;ste man tillst&aring; ... och till slut
+      s&aring;dana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i v&auml;rlden
+      &auml;r, eller f&ouml;rst&aring; n&aring;got i grunden klokt om m&auml;nniskan,
+      ehuru man l&auml;st &ouml;ver dem. Det ser man ju j&auml;mt, och det kallar jag
+      oseder, Albert! inte &auml;r det v&auml;rt att heta god, &auml;del eller lycklig,
+      om man inte &auml;r det. Och aldrig &auml;r det v&auml;rt att till vinnande av en
+      sak bruka annat, &auml;n det man vinner den med; s&aring; tycker jag. N&auml;r det
+      fattas mig olja till kitt, inte st&auml;ller jag mig d&aring; och l&auml;ser
+      &ouml;ver kritan; utan jag g&aring;r ut och skaffar mig olja, som jag blandar i
+      kritan, och det hj&auml;lper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i
+      Lidk&ouml;ping kastar saltkorn i ugnen, n&auml;r de har tandv&auml;rk, och
+      st&ouml;per bly &ouml;ver sjukt folk, och s&auml;tter stickor i tr&auml;n: och
+      ibland s&auml;ger de, att de blir friska, som v&auml;l kan h&auml;nda, fast det
+      inte sker av stickorna, t&auml;nker jag. S&aring; Albert, tr&auml;ffas ocks&aring;
+      hopl&auml;sta, som &auml;r r&auml;tt sediga och lever v&auml;l; men det kommer inte
+      i sj&auml;lva grunden av l&auml;sningen.</p>
+
+      <p>N&aring;, men s&aring; skadar den &aring;tminstone inte.</p>
+
+      <p>&mdash;Jojo men. Ty n&auml;r man en g&aring;ng har l&auml;st &ouml;ver tvenne
+      s&aring;dana, som inte duger f&ouml;r varann till annat &auml;n f&ouml;rd&auml;rv
+      och el&auml;nde, s&aring; vill och p&aring;st&aring;r man &auml;nd&aring;, att de
+      ytterligare skall vara ihop och br&aring;ka s&ouml;nder varandra, bara f&ouml;r den
+      l&auml;sningens skull, som en g&aring;ng skedde i on&ouml;dan. Det menar jag
+      &auml;r ganska skadligt. S&aring;lunda &auml;r det v&auml;l illa gjort, att bruka
+      b&ouml;ner s&aring;, att de inte tj&auml;nar, men i de flesta fall g&ouml;r ganska
+      ryslig skada. Ack min Gud ... och att g&ouml;ra b&ouml;n, som &auml;r s&aring;
+      heligt och ljuvt, n&auml;r det kommer p&aring; sitt r&auml;tta st&auml;lle! Det vet
+      jag b&auml;st.</p>
+
+      <p>&Auml;lskv&auml;rda flicka, n&auml;r gjorde du b&ouml;n sist?</p>
+
+      <p>&mdash;I Arboga ... Albert. Hon viskade detta s&aring; tyst, och det l&auml;t
+      n&auml;stan som om ett min gick f&ouml;re namnet Albert; men hela uttrycket var
+      f&ouml;r mycket magiskt att kunna fasth&aring;llas, ehuru sekunden d&auml;rav var
+      f&ouml;r djupt intagande, att i evighet kunna gl&ouml;mmas. Hon teg. Men hon
+      tillade strax d&auml;refter h&ouml;gt: Jag s&auml;ger det &auml;nnu en g&aring;ng,
+      Albert; t&auml;nker inte du som jag, s&aring; har du din fulla frihet med dig och
+      med ditt. S&auml;g d&aring; ifr&aring;n, ty jag ville i det fallet, att du for i
+      kv&auml;ll s&aring; g&auml;rna, eller i morgon, och inte kom med till
+      Lidk&ouml;ping: ehuru Gud vet, hur g&auml;rna jag hade dig hos mig p&aring; den
+      sandiga stygga v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Blott p&aring; v&auml;gen?</p>
+
+      <p>Deras varma &ouml;gonkast m&ouml;ttes; men de s&aring;g inte l&auml;nge in i
+      varann, f&ouml;rr&auml;n de blickade ut genom rutan och p&aring; himlen, vilken
+      f&ouml;rekom dem inte ha m&ouml;rknat, ehuru de tillbringat en l&aring;ng stund i
+      skymningen. Albert satte sig p&aring; en stol vid f&ouml;nstret, hade Sara i sitt
+      kn&auml; och mindes nu &auml;nda bortom Bodarne den skumma kv&auml;ll i Arboga,
+      d&aring; han &auml;ven satt vid en ruta, med f&aring;f&auml;ngt bem&ouml;dande att
+      rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess f&ouml;r&auml;ndrats? Vilket
+      nytt tidevarv? Med vilka andra &ouml;gon s&aring;g han p&aring; henne? och hon
+      tycktes sj&auml;lv ha kommit i en annan v&auml;rld. Allt det f&ouml;rut inte
+      s&auml;llan p&aring;kommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu
+      anblicken av medborgarinna; samma f&ouml;rnuft i allt, som f&ouml;rr, men ett
+      f&ouml;rnuft, s&auml;nkt i doften av den innerligaste h&auml;ngivenhet, den renaste
+      ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, var&aring;t han oaktat
+      allt av henne l&auml;mnades, att resa bort ifr&aring;n henne om han ville och
+      n&auml;r han ville, l&aring;ngt ifr&aring;n att locka honom till &ouml;vergivande,
+      gjorde henne tusendubbelt &auml;lskv&auml;rd, l&auml;tt och angen&auml;m i hans
+      &ouml;gon. Och &auml;lskv&auml;rdhet &auml;r det enda ... det enda ... som drar
+      till &auml;kta k&auml;rlek. Denna kan utebli &auml;nd&aring; kanske; men skall
+      n&aring;got verka, s&aring; &auml;r det allenast &auml;lskv&auml;rdhet, t&auml;nkte
+      han.</p>
+
+      <p>Vad ser du p&aring; d&auml;ruppe i himlavalvet, Sara?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag undrar, om det kan vara l&aring;ngt dit?</p>
+
+      <p>Han tryckte henne till sitt br&ouml;st och svarade: vi &auml;r p&aring;
+      v&auml;gen.</p>
+
+      <p>&mdash;Blott p&aring; v&auml;gen?</p>
+
+      <p>Nej framme ... om ...</p>
+
+      <p>&mdash;Albert!</p>
+
+      <p>Ber&auml;tta mig, Sara, of&ouml;rst&auml;llt ... du talade nyss om hur
+      m&auml;nniskan av inre bekymmer och sj&auml;lens pl&aring;gor kan bli ful; och det
+      hade du visst r&auml;tt i. Vi skall l&aring;ta bli s&aring;dant. Men Sara, s&auml;g
+      ... du kan inte n&aring;gonsin bli ful? Det syns mig om&ouml;jligt ...</p>
+
+      <p>&mdash;Till sj&auml;len, Albert, beh&ouml;ver du och jag aldrig bli fula: och
+      det tycker jag g&ouml;r tillfyllest. Men till kroppen vet du v&auml;l, att d&aring;
+      man blir gammal, s&aring; ... &auml;ven utan att pl&aring;gorna tar.</p>
+
+      <p>Vad betyder &aring;ldrade drag d&aring; en god och sann ande speglar sig rent i
+      &ouml;gon och alla lineamenters uttryck. Det &auml;r av denna himmel jag drags och
+      h&auml;nrycks.</p>
+
+      <p>&mdash;S&aring; tycker &auml;ven jag. Gudskelov, du &auml;r inte en narr,
+      Albert.</p>
+
+      <p>Och &auml;ven kroppens drag f&ouml;rfaller sent, f&ouml;rst ganska sent,
+      s&aring; framt en god, livlig och verksam ande bor i dem. S&aring; tror jag,
+      Sara.</p>
+
+      <p>&mdash;Det har jag sett p&aring; moster Gustava, inf&ouml;ll hon.</p>
+
+      <p>L&aring;t oss d&aring; ha det s&aring;, Sara, att var och en av oss styr
+      f&ouml;r sitt. Jag skall inte l&aring;ta dig ha hand &ouml;ver mitt, likasom du
+      inte ge mig makt &ouml;ver ditt. Vi skall endast ha v&aring;r k&auml;rlek gemensam.
+      Men t&auml;nk, om endera av oss kom i behov, s&aring; att det egna inte
+      f&ouml;rslog till liv och uppeh&auml;lle?</p>
+
+      <p>&mdash;Vill d&aring; inte k&auml;rleken ge bist&aring;nd? fr&aring;gade hon och
+      spratt upp. Kom du i n&ouml;d, Albert, skulle inte jag sk&auml;nka dig av mina
+      medel, s&aring; l&auml;nge jag hade, och jag fann att du inte var en
+      f&ouml;rskingrare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, s&aring; kan det ju
+      &auml;ven h&auml;nda, att du ... att du skulle vilja sk&auml;nka mig
+      n&aring;got?</p>
+
+      <p>Gud, s&aring; du fr&aring;gar, Sara! Men n&auml;r det &auml;r s&aring; oss
+      emellan p&aring; b&auml;gge sidor, har vi inte redan d&aring; v&aring;ra medel
+      gemensamma?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det &auml;r en himmelsvid skillnad. Om jag sk&auml;nker dig en
+      g&aring;va, i penningar eller annat, s&aring; g&ouml;r du sedan d&auml;rmed och
+      hanterar det allt som du vill. D&auml;rav kan ingen f&ouml;rargelse uppst&aring;;
+      det blir ditt, liksom det du hade f&ouml;rut; och fr&aring;gar du mig till
+      r&aring;ds om hanteringen d&auml;rmed, s&aring; skall jag svara dig, och du
+      g&ouml;r sedan ocks&aring; med r&aring;det efter som det syns dig b&auml;st.
+      P&aring; det s&auml;ttet &auml;r du, oaktat sk&auml;nken, lika fri, of&ouml;rtryckt
+      och of&ouml;rst&ouml;rd. Likas&aring;, om du vill f&ouml;r&auml;ra mig n&aring;got,
+      s&aring; m&aring;ste du ge mig det p&aring; samma villkor, som en ren och
+      &auml;lskv&auml;rd sk&auml;nk, till gl&auml;dje och gagn, den jag f&aring;r
+      v&auml;nda och nyttja som jag behagar och beh&ouml;ver. S&aring;dana g&aring;vor
+      och geng&aring;vor &auml;r d&aring; en hj&auml;lp &aring;t m&auml;nniskan, men inte
+      ett &ouml;msesidigt f&ouml;rd&auml;rv, s&aring;dant som det dagliga trassel, folk
+      annars mycket brukar med varann.</p>
+
+      <p>Kan d&aring; aldrig m&auml;nniskor hush&aring;lla ihop?</p>
+
+      <p>&mdash;De kan ju f&ouml;rs&ouml;ka. G&aring;r hush&aring;llningen bra, s&aring;
+      kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som g&aring;r
+      bra. G&aring;r den &aring;ter rasande, s&aring; &auml;r det ju v&auml;lbet&auml;nkt
+      att upph&ouml;ra med den, likasom med annat rasande. Men k&auml;rleken emellan
+      tv&aring;, den b&ouml;r fr&auml;mst av allt h&aring;llas fredad och i ro f&ouml;r
+      s&aring;dant; den b&ouml;r aldrig g&ouml;ras lidande eller beroende av en
+      sammanboning eller hush&aring;llning, och hur den kan sl&aring; ut. Jag tycker det
+      &auml;r b&auml;st att de aldrig flyttar ihop, det f&aring;r jag s&auml;ga; emedan
+      folk, som &auml;lskar varann, mycket snarare retar, f&ouml;rargar och slutligen
+      f&ouml;rd&auml;rvar varann, &auml;n andra, som inte r&auml;knar p&aring; varann och
+      d&auml;rf&ouml;r ser mycket med kallsinnighet. Men vill de d&aring; &auml;ntligen
+      f&ouml;rs&ouml;ka det on&ouml;diga n&ouml;jet, att l&aring;ta tv&aring; huvuden
+      regera jordiska saker, som sk&ouml;ts allra b&auml;st och blir redigast, n&auml;r
+      de inte blandas, utan has av vardera personen f&ouml;r sig, vilken styr sitt
+      b&auml;st efter sitt huvud ... s&aring; m&aring; de &aring;tminstone vara s&aring;
+      kloka och sluta upp d&auml;rmed innan deras k&auml;rlek f&ouml;rg&aring;r, som
+      l&auml;tt kan h&auml;nda; ty inget glas &auml;r vackrare &auml;n hj&auml;rtats
+      tycke, men ingen emalj sk&ouml;rare. Det kan jag f&ouml;rst&aring;.</p>
+
+      <p>P&aring; det s&auml;ttet vore det ju allra b&auml;st, att vi inte allenast
+      l&auml;t bli att bo ihop, utan inte heller s&aring;g varann alltf&ouml;r ofta?</p>
+
+      <p>&mdash;Du t&auml;nker ju ocks&aring; g&ouml;ra m&aring;nga resor, Albert?
+      yttrade hon med en blick, l&aring;ngt ifr&aring;n sm&auml;rtsam.</p>
+
+      <p>Det m&aring;ste jag. Jag kan inte undvika det.</p>
+
+      <p>&mdash;Hur glad skall jag t&auml;nka p&aring; dig medan du &auml;r borta. Och
+      s&aring; vacker, som jag d&aring; har dig i min sj&auml;l, skulle du ha sv&aring;rt
+      att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall &aring;terkomma! och varje
+      g&aring;ng dubbelt v&auml;lkommen!</p>
+
+      <p>Men herre min Gud ...</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; det s&auml;ttet skall k&auml;rleken r&auml;cka. Du skall slippa
+      se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, d&aring; det &auml;r
+      alldeles on&ouml;digt att se varann. Och om &auml;ven du har s&aring;dana stunder,
+      ty du &auml;r m&auml;nniska, Albert, s&aring; skall jag ocks&aring; slippa se dig
+      d&aring;.</p>
+
+      <p>Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta v&auml;gen? man
+      kan hitta p&aring; att gl&ouml;mma varann?</p>
+
+      <p>&mdash;De, som med olidlighet n&ouml;ter sig emot varandra stundligen, de
+      gl&ouml;mmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, s&aring; &auml;r det
+      med pl&aring;gans minne, s&aring;som man kommer ih&aring;g fulslag.</p>
+
+      <p>Hu d&aring;!</p>
+
+      <p>&mdash;Det &auml;r n&auml;ra kroppar med avl&auml;gsna sj&auml;lar. S&aring;som
+      det st&aring;r i Skriften: de lovar mig med l&auml;pparna, men deras hj&auml;rta
+      &auml;r l&aring;ngt ifr&aring;n mig.</p>
+
+      <p>Du &auml;r dock en l&auml;serska!</p>
+
+      <p>&mdash;N&auml;ra sj&auml;lar med avl&auml;gsna kroppar tycker jag d&aring;, om
+      s&aring; skall vara, mera om.</p>
+
+      <p>Men kan inte b&auml;ggedera vara n&auml;ra?</p>
+
+      <p>&mdash;Stundom, Albert. Nu &auml;r det s&aring; oss emellan. Men ... Och till
+      Lidk&ouml;ping vill jag du skall f&ouml;lja. Men det s&auml;ger jag, att om du
+      sedan far omkring n&aring;got, det har jag inget emot. Och jag vill inr&auml;tta
+      mig hemma alldeles ensam.&mdash;Gl&ouml;mma? Om du sprang upp nu, och sprang ut,
+      och reste till Sollebrunn i natt, skulle du gl&ouml;mma mig f&ouml;r det?</p>
+
+      <p>Sara, du skulle st&aring; framf&ouml;r mig j&auml;mt!</p>
+
+      <p>&mdash;Och jag skulle se dig genom alla mina f&ouml;nster. F&ouml;rs&ouml;k! res
+      f&ouml;r ro skull!</p>
+
+      <p>Till&aring;t mig att dr&ouml;ja litet.</p>
+
+      <p>&mdash;Gl&ouml;mma? N&auml;r likgiltighet kommer emellan m&auml;nniskor,
+      d&aring; &auml;r det som gl&ouml;mskan halkar med i s&auml;llskap. Men resor och
+      avst&aring;nd, vad betyder de? Landsv&auml;gar &auml;r inte det som g&ouml;r
+      avst&aring;nd emellan sj&auml;lar. N&aring;, inte vill jag du skall vara borta
+      &ouml;ver halva &aring;ret, det tillst&aring;r jag.</p>
+
+      <p>Du andas s&aring; ljuvt!</p>
+
+      <p>&mdash;Gl&ouml;mma? sade hon &aring;ter efter en liten stunds tystnad. Kanske,
+      om det h&auml;nder att k&auml;rleken slutar emellan n&aring;gra, att gl&ouml;mska
+      ocks&aring; d&aring; kan komma; men &aring;tminstone &auml;r det visst, och det vet
+      jag, att inte uppeh&aring;lls hj&auml;rtats glada minne av s&aring;dant, som
+      &ouml;der ut k&auml;rleken sj&auml;lv. D&auml;rf&ouml;r ...</p>
+
+      <p>Ja, jag skall inte se dig, inte h&auml;lsa p&aring; dig alltf&ouml;r ofta, Sara.
+      Men om jag f&aring;r hyra dina sm&aring;rum och d&auml;r sitta f&ouml;r mig i mitt
+      eget arbete, s&aring; skall inget i v&auml;rlden, inte du sj&auml;lv, kunna hindra
+      mig fr&aring;n att m&aring;la din bild framf&ouml;r mig, n&auml;mligen inte med
+      pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, d&aring;
+      vill jag g&aring; ned och sitta vid din s&auml;ng.</p>
+
+      <p>&mdash;Det kommer an p&aring; sjukdomen, b&auml;sta Albert. Jag har helst Maja
+      hos mig, hon f&ouml;rst&aring;r det b&auml;ttre.</p>
+
+      <p>Men ... min Gud ... om ... jag t&auml;nker blott ... om par exemple jag
+      sj&auml;lv blev sjuk?</p>
+
+      <p>&mdash;Det &auml;r en helt annan sak. D&aring; g&aring;r jag upp i dina rum och
+      sitter hos dig natt och dag, om det beh&ouml;vs, vid din s&auml;ng. Jag sluter igen
+      boden och skriver utanp&aring;: bortrest. Du skall veta, det &auml;r den
+      skillnaden, att om en karl &auml;r sjuk ... riktigt, s&aring; att det inte &auml;r
+      prat, utan han ligger till s&auml;ngs med allvar ... det &auml;r inte en
+      obehaglighet, ledsamt eller fult att vara n&auml;rvarande vid; det kan jag med. Men
+      ett s&auml;ngliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller s&aring;, det &auml;r
+      allra b&auml;st f&ouml;r sig sj&auml;lv, Albert. Likv&auml;l, om n&aring;got skulle
+      h&auml;nda mig, har jag inte n&aring;got emot, att du dr&ouml;jer i staden ... i
+      huset ... i &ouml;vre v&aring;ningen. Skulle ...</p>
+
+      <p>Gud! vad menar din underfulla uppsyn?</p>
+
+      <p>&mdash;Skulle jag d&auml;rvid komma n&auml;ra d&ouml;den, d&aring; ville jag,
+      Albert, att du gick ned i mitt rum ... n&auml;st innan jag d&ouml;r ... till mig!
+      ... och ... ty denna hand ville jag kyssa sist av allt i v&auml;rlden ...</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Attonde_kapitlet" name='Attonde_kapitlet'></a>
+
+      <h2>&Aring;ttonde kapitlet</h2>
+
+      <div class="center">
+        <i>Se dig omkring och var glad i uppsynen!</i><br />
+        <i>Jag ville ha den hemliga gl&auml;djen, att n&auml;r du</i><br />
+        <i>&aring;ker fram p&aring; gatan, varannan flicka</i><br />
+        <i>m&aring; stanna och t&auml;nka: kors,</i><br />
+        <i>en s&aring; vacker officer</i><br />
+        <i>d&auml;r far!</i>
+      </div>
+
+      <p>Historien och geografin, som alltid r&auml;cker varandra handen, m&aring;ste
+      &auml;ven h&auml;r hj&auml;lpa varann; s&aring; att n&auml;r den f&ouml;rra sist
+      drog sig hastigt undan och viker tillbaka, b&ouml;rjar den senare tala, och talar
+      p&aring; f&ouml;ljande s&auml;tt: V&auml;gen mellan Mariestad och Lidk&ouml;ping
+      r&auml;cker &auml;nda fr&aring;n Mariestad till Lidk&ouml;ping. Denna v&auml;g
+      b&ouml;rjade de b&auml;gge resande strax befara morgonen d&auml;rp&aring;, s&aring;
+      fort de doppat sina skorpor i ett par vackra &auml;kta koppar.</p>
+
+      <p>V&auml;sterg&ouml;tlands geografi m&aring; s&auml;ga allt vad hon vill och
+      behagar om s&ouml;dra V&auml;nerstranden; det vissa &auml;r, att om man inte ser
+      p&aring; v&auml;gen, som stryker fram h&auml;r, s&aring; f&ouml;rekommer den
+      &ouml;gat alls inte obehaglig. N&auml;r de b&auml;gge resande hunnit till
+      Bres&auml;ter, sade Albert: Nu beror det p&aring;, om vi fram&aring;t Forshem skall
+      ta den gudomliga v&auml;gen &ouml;ver Kinnekulle, som g&aring;r genom norra delen
+      av &Ouml;sterplana, s&aring; Medelplana och K&auml;llby, p&aring; vilken v&auml;g
+      vi kommer f&ouml;rbi H&ouml;ns&auml;ter, H&auml;llekis och R&aring;b&auml;ck
+      ...</p>
+
+      <p>R&aring;b&auml;ck? jag har h&ouml;rt talas om R&aring;b&auml;ck! Jag har inte
+      varit d&auml;r f&ouml;rr, fortfor Sara, men varf&ouml;r skulle jag dit nu, d&aring;
+      hon inte bor d&auml;r mera?</p>
+
+      <p>&mdash;Vilken hon?</p>
+
+      <p>D&auml;r har en &auml;ngel bott, men som nu flyttat till V&auml;ttern.</p>
+
+      <p>&mdash;Fru ... jag vet ... jag minns inte r&auml;tt namnet. Jag har inte heller
+      sett henne, fortfor Sara; men bodde hon &auml;nnu kvar p&aring; R&aring;b&auml;ck,
+      s&aring; skulle jag &ouml;nska ta den v&auml;gen. Goda, f&ouml;rtr&auml;ffliga
+      b&ouml;cker har hon l&aring;nat moster Gustava i Lidk&ouml;ping, och dem har vi
+      b&auml;gge l&auml;st tillsammans p&aring; mellanstunder.</p>
+
+      <p>&mdash;Dem vill ocks&aring; jag l&auml;sa! utropade sergeanten. Du skall
+      s&aring; ... men ...</p>
+
+      <p>&mdash;Ja, den andra v&auml;gen vi kan v&auml;lja, fortfor han, g&aring;r
+      d&auml;remot ned &aring;t Enbacken, &ouml;ster och s&ouml;der om Kullen, genom
+      Sk&auml;lvum, f&ouml;rbi Husby, och s&aring;. Vilkendera skall vi ta?</p>
+
+      <p>Hur skall jag kunna avg&ouml;ra det? det f&ouml;rst&aring;r jag mig inte
+      p&aring;.</p>
+
+      <p>&mdash;Men du skall veta, Sara, att H&auml;llekis h&ouml;r till de
+      utm&auml;rktaste st&auml;llen i V&auml;sterg&ouml;tland; det f&ouml;rtj&auml;nade
+      v&auml;l att fara den v&auml;gen.</p>
+
+      <p>Om du vill. Och &auml;r d&auml;r stora hus och byggnader, s&aring;
+      f&ouml;rtj&auml;nade det nog att g&ouml;ra sig bekant p&aring; st&auml;llet; det
+      kunde en g&aring;ng l&ouml;na sig.</p>
+
+      <p>Litet f&ouml;rst&auml;md revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
+      hade inte nu p&aring; n&aring;gra dagar h&ouml;rt yrkets angel&auml;genheter
+      omtalas, men m&auml;rkte genast, att de var i ant&aring;gande. Och hur kunde han
+      vara ledsen p&aring; henne f&ouml;r det? Likv&auml;l ville han inte, att s&aring;
+      gudomliga platser, som H&ouml;ns&auml;ter, H&auml;llekis och R&aring;b&auml;ck,
+      skulle uppoffras till m&aring;l f&ouml;r blotta glasm&auml;star&ouml;nskningar: han
+      besl&ouml;t s&aring;ledes att taga den prosaiska str&aring;ten &ouml;ver Enebacken,
+      och l&auml;mnade Kullen till h&ouml;ger.</p>
+
+      <p>&mdash;Hon har dock varit h&ouml;gre st&auml;md, fortfor sergeanten f&ouml;r
+      sig; ja, ett par dagar! och hennes tal&auml;mnen, ehuruv&auml;l alltid sig lika vad
+      klokheten betr&auml;ffar, har dock inte st&auml;ndigt haft smak av en ges&auml;ll i
+      fruntimmerskl&auml;der. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt
+      &aring;terh&aring;llen t&aring;r; goda, &auml;lskade! hur or&auml;tt bed&ouml;mer
+      jag dig? &auml;r det inte r&auml;tt v&auml;l, att du &auml;r s&aring;
+      f&ouml;rnuftig? Du skall &auml;rligt och f&ouml;rtr&auml;ffligt kunna sk&ouml;ta
+      dig och de di ...</p>
+
+      <p>Han ryckte till h&auml;starna, liksom en hastig skr&auml;msel kommit p&aring;,
+      och han fruktade de skulle fara av n&aring;gonstans; men han h&auml;mtade sig och
+      fortfor inom sig: Allt vad jag kan spara och l&auml;gga av, skall jag ge dem, och
+      det s&aring;som en fullkomlig, en ren g&aring;va, s&aring; d&auml;r som hon vill ha
+      det, utan all inblandning ifr&aring;n min sida (om inte medelst fria r&aring;d),
+      hur hon d&auml;rmed m&aring; hush&aring;lla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla
+      dem: det skall, det m&aring;ste, det vill jag best&auml;mt!</p>
+
+      <p>Det skall du, och det blir min himmelska gl&auml;dje, att h&ouml;ra dig
+      s&auml;ga s&aring;.&mdash;Albert for f&ouml;rskr&auml;ckt &aring;t sidan vid dessa
+      Saras sakta uttalade ord. Hade han gl&ouml;mt sig i sin sv&auml;rmiska utsikt
+      &auml;nda d&auml;rh&auml;n, att han talat h&ouml;gt och f&ouml;rr&aring;tt sina
+      innersta tankar?</p>
+
+      <p>&mdash;R&auml;ds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
+      till dig sj&auml;lv, h&ouml;r jag; ty jag &auml;r s&aring;, att jag h&ouml;r.</p>
+
+      <p>Store Gud! vem &auml;r du d&aring;? kan du mera &auml;n andra?</p>
+
+      <p>&mdash;Du k&ouml;r s&aring; bra och galant, Albert; jag &auml;lskar dig. Du
+      &auml;lskar mig, men du svarar mig inte?</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; vad skall jag svara?</p>
+
+      <p>Hur kunde du h&ouml;ra nyss, vad blott min sj&auml;l darrande t&auml;nkte?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag &auml;lskar din sj&auml;l, d&auml;rf&ouml;r h&ouml;r jag din
+      sj&auml;ls ord.</p>
+
+      <p>Vad?</p>
+
+      <p>&mdash;Det vill s&auml;ga, jag f&ouml;rst&aring;r dig. Jag begriper dina tankar:
+      till och med vad du grubblade p&aring; nyss f&ouml;rut ...</p>
+
+      <p>Vad? om yrket?</p>
+
+      <p>&mdash;Jaja ... Albert ... ett f&ouml;nsterglas &auml;r inte s&aring;
+      f&ouml;raktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot k&ouml;lden
+      ute, och ger dig likv&auml;l ljus med detsamma. Det mesta i livet &auml;r annars
+      s&aring;, att om det v&auml;rmer, sker s&aring;dant inte utan med m&ouml;rker eller
+      om det lyser, s&aring; sker detta s&auml;llan utan med k&ouml;ld. Ett f&ouml;nster
+      allena ... m&auml;rk v&auml;l, min Albert ... ger ljus utan att l&aring;ta
+      k&ouml;ld str&ouml;mma in; och det h&aring;ller v&auml;rmen inne, med
+      bibeh&aring;llande likv&auml;l av ljus tillika. S&aring; &auml;r ett f&ouml;nster
+      beskaffat, och det betyder mera, &auml;n m&aring;ngen fattar. D&auml;rf&ouml;r
+      skall du inte f&ouml;rakta f&ouml;nster, och inte f&ouml;rakta Saras yrke, varmed
+      hon har f&ouml;tt sig och alla i Lidk&ouml;ping, de hon kan ha haft att bist&aring;
+      ... och skall s&aring; h&auml;danefter ... och &auml;ven dig, Albert, om du kommer
+      i n&ouml;d.</p>
+
+      <p>Nej, Sara, det skall du aldrig beh&ouml;va. Flit! en stor flit i mitt yrke ...
+      ty ocks&aring; jag har ett yrke! ... &auml;lskade, goda flicka, nu k&auml;nner jag,
+      likt en himmel, vad det &auml;r att vara flitig ... jag skall och vill
+      f&ouml;rtj&auml;na! ... detta ord, som f&ouml;rr l&auml;t s&aring; lumpet i mina
+      &ouml;ron? F&ouml;rtj&auml;na vill jag! arbeta och d&auml;rmed hj&auml;lpa inte
+      bara mig, men ... alla i Lidk&ouml;ping, dem jag kan ha att bist&aring;. Yrke och
+      flit ... du, Sara, har l&auml;rt mig de r&auml;tta orden! Han tog hennes hand.</p>
+
+      <p>Geografin &auml;r en stackare, som st&auml;ndigt l&aring;ter &ouml;verrumpla sig
+      av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya &ouml;vertag igen? Jo,
+      p&aring; v&auml;gen &aring;t Enebacken. S&aring; tag d&aring; vid d&auml;r och
+      h&aring;ll sedan uti dig, geografi!</p>
+
+      <p>Enebacken ... och s&aring; f&aring;r man Holmestads, G&ouml;teneds,
+      Sk&auml;lvums kyrkor, och till och med Vettl&ouml;sa p&aring; litet avst&aring;nd
+      &aring;t v&auml;nster: f&ouml;rl&aring;t, V&auml;ttl&ouml;sa heter det. Sedermera
+      kommer man s&aring;, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor upp&aring;t
+      kullen till. Vidare r&aring;kar &ouml;gat inom kort Broby kyrka, K&auml;llby kyrka,
+      Skeby kyrka ... det var obegripligt s&aring; mycket kyrkor!</p>
+
+      <p>Men nu &auml;r det slut. Ett stort &ouml;ppet vatten m&ouml;ter till h&ouml;ger
+      och sl&aring;r den &aring;kandes blick med en tjusande f&ouml;rf&auml;ran: han
+      fruktar att f&aring; hela V&auml;nern &ouml;ver sig, &aring;tminstone inp&aring;
+      hjulnaven, och tvivlar inte p&aring; att den sanka, gula sandstrand, han &aring;ker
+      p&aring;, legat under b&ouml;ljan en g&aring;ng. V&auml;nern &auml;r en fe, som
+      dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och of&ouml;rt&auml;nkt kommer
+      p&aring; en och tar igen sina gamla r&auml;ttigheter? I synnerhet vid nordanstorm
+      &auml;r detta fruktansv&auml;rt.</p>
+
+      <p>I dag teg vinden och b&ouml;ljan log. Sara satt i varje &ouml;gonblick anande
+      att f&aring; se sitt Lidk&ouml;ping. Hon k&auml;nde de ljuvaste inre minnen.</p>
+
+      <p>F&ouml;r en sak m&aring;ste dock historien till&aring;tas att redog&ouml;ra: det
+      &auml;r f&ouml;r den besynnerliga lyckan de hela v&auml;gen r&ouml;nt, att f&aring;
+      parvagn. Ty eljest pl&auml;gar k&auml;rror hota de flesta resande, som inte kommer
+      p&aring; egna hjul eller st&aring;r p&aring; egen botten i vagnarna. K&auml;rror
+      &auml;r stundom stygga att &aring;ka p&aring;. Det var s&aring;ledes en mild
+      skickelse, som f&ouml;rfogat h&auml;r; och kanske ligger n&auml;rmast
+      f&ouml;rklaringen i det, som medici sj&auml;lva ... vilka annars aldrig befattar
+      sig med &ouml;det ... p&aring;st&aring;r om naturen, n&auml;mligen att hon har en
+      utm&auml;rkt och enskild omv&aring;rdnad om kvinnan; att hon n&auml;stan &auml;r
+      skygg att skada henne; &auml;r v&ouml;rdnadsfull, undvikande, aktsam. Detta &auml;r
+      en mystisk, men en helig tanke. M&aring;tte d&auml;rf&ouml;r ocks&aring;
+      m&auml;nniskan vika lika v&ouml;rdnadsfullt undan: m&aring; vi kn&auml;b&ouml;ja
+      f&ouml;r en himmel, som ok&auml;nd ... missk&auml;nd ... st&aring;r omkring oss,
+      s&aring; n&auml;ra, s&aring; god, s&aring; hemlighetsfull, s&aring; gl&ouml;md, och
+      likv&auml;l s&aring; st&auml;ndig.</p>
+
+      <p>Lyckan att f&aring; parvagn kom f&ouml;r dessa resande ofta d&auml;rav, att
+      n&auml;r Albert s&aring;g h&auml;starna vara goda, brydde han sig inte om att
+      fordra skjutsbonde, utan k&ouml;rde ensam; vilket b&ouml;nderna, n&auml;r de ser
+      sig f&aring; ordentliga &aring;kande, g&auml;rna g&aring;r in p&aring; och tackar
+      f&ouml;r. S&aring; hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.</p>
+
+      <p>Lidk&ouml;ping kom. De b&ouml;rjade &aring;ka p&aring; stadens f&ouml;rsta gata,
+      bred, stor, bra; men litet oj&auml;mnt stenlagd. B&auml;sta Albert, l&aring;t mig
+      stiga av h&auml;r, detta &auml;r mitt barndomshem: jag skulle vilja g&aring; till
+      fots h&auml;rinne. Du kan k&ouml;ra, jag g&aring;r ensam.</p>
+
+      <p>Nej, jag stiger ocks&aring; av, g&aring;r bredvid och k&ouml;r.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte! det ser illa ut. Och s&aring; tillika, Albert, en annan sak.
+      &Aring;k du ensam fram till k&auml;llaren bortom torget. Jag g&aring;r hem till
+      mitt hus: jag vill komma dit ensam f&ouml;rst. Jag vill se hur det &auml;r med min
+      stackars mor.</p>
+
+      <p>&Auml;ven jag vill se henne.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, Albert. Om hon &auml;nnu lever, skulle hon k&auml;nna en fasa vid
+      din anblick. Det vill jag inte.</p>
+
+      <p>Min Gud! vad s&auml;ger du?</p>
+
+      <p>&mdash;Ty du skulle om&ouml;jligen kunna undvika att f&ouml;rr&aring;da dig. Du
+      skulle uppf&ouml;ra dig s&aring; emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon
+      skulle sk&auml;lva vid f&ouml;rest&auml;llningen att i dig se sin dotters blivande
+      man. Jag skulle f&aring; sv&aring;rt att &ouml;vertyga henne om, det du aldrig i
+      v&auml;rlden skall bli ...</p>
+
+      <p>Ha!</p>
+
+      <p>&mdash;Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du
+      skall f&aring; bese de rum, du &auml;mnar hyra. Men v&auml;nta tills jag
+      l&aring;ter kalla dig. K&ouml;r nu gatan r&auml;tt fram: det &auml;r inte
+      sv&aring;rt att hitta h&auml;r i Lidk&ouml;ping. Utan avvikningar kommer du
+      r&auml;tt s&aring; bort till den d&auml;r bron, som vi talat om, &ouml;ver Lidan
+      ... den d&auml;r, du.</p>
+
+      <p>Ha!</p>
+
+      <p>&mdash;Den &aring;ker du &ouml;ver; men betrakta utsikterna till h&ouml;ger och
+      v&auml;nster, ty sk&ouml;nare flod &auml;n Lidan rinner inte genom en stad. Litet
+      l&auml;ngre fram, samma v&auml;g, kommer du till torget. Ett st&ouml;rre torg finns
+      inte i v&auml;rlden: k&ouml;r rakt fram &ouml;ver det till mynningen av gatan
+      l&auml;ngst bort &aring;t v&auml;nster. Den gatan g&aring;r &aring;t en annan tull,
+      varifr&aring;n v&auml;gen l&ouml;per till G&ouml;teborg. N&auml;r du nu kommer
+      p&aring; den gatan, blott till n&auml;sta tv&auml;rgr&auml;nd ifr&aring;n torget,
+      s&aring; ligger k&auml;llaren d&auml;r i h&ouml;rnet. Ta in p&aring; den, l&aring;t
+      b&auml;ra upp alla v&aring;ra saker; ta en kammare f&ouml;r din r&auml;kning
+      &ouml;ver natten, eller tills jag l&aring;ter kalla dig. Jag skall hemifr&aring;n
+      skicka en av l&auml;rpojkarna efter mina saker: du k&auml;nner v&auml;l dem
+      &aring;tskils?</p>
+
+      <p>Det st&aring;r v&auml;l inte S.V. p&aring; alla: men jag skall
+      f&ouml;rs&ouml;ka.</p>
+
+      <p>&mdash;Du &auml;r tankspridd, goda Albert. N&auml;r du kommer fram, s&aring;
+      &auml;t litet, st&auml;rk dig, och t&auml;nk inte s&aring; mycket p&aring; mig. Du
+      k&auml;nner v&auml;l igen dina egna saker &aring;tminstone? Allt vad som inte
+      &auml;r ditt, det &auml;r mitt ... och l&aring;t pojken h&auml;mta det.</p>
+
+      <p>Vad som inte &auml;r ditt, det &auml;r mitt!</p>
+
+      <p>&mdash;Men ... var inte f&ouml;rst&auml;md, inte blek! Du &auml;r i en hygglig
+      stad, skall du veta. Se p&aring; m&auml;nniskorna, n&auml;r du far genom gatorna:
+      du skall m&auml;rka, att n&auml;stan var flicka h&auml;r &auml;r behaglig ... det
+      &auml;r Lidk&ouml;ping utm&auml;rkt f&ouml;r ... jag &auml;r ibland de allra
+      obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga
+      gl&auml;djen, att n&auml;r du &aring;ker fram p&aring; gatan, varannan flicka
+      m&aring; stanna och t&auml;nka: kors en s&aring; vacker officer d&auml;r far!</p>
+
+      <p>Sergeanten nickade ett t&auml;mligen muntert avsked &aring;t Sara, som stigit
+      av. Han k&ouml;rde fram&aring;t, l&aring;ngsamt likv&auml;l, och s&aring;g sig ofta
+      om p&aring; sitt g&aring;ende ress&auml;llskap.</p>
+
+      <p>&mdash;Du k&ouml;r f&ouml;r simpelt, sade hon vinkande. Det g&aring;r inte an
+      f&ouml;r en karl. Han slog d&aring; till en frisk klatsch i luften, h&auml;starna
+      for av. Sara Videbeck gick ensam.</p>
+
+      <p>Hon vek ned &aring;t en gata utmed &aring;n: gatan, som f&ouml;rde hem till
+      hennes boning. Det var inte sent p&aring; kv&auml;llen, men redan afton; flera
+      skyar i l&aring;ngstr&auml;ckta, s&ouml;ndertrasade och of&ouml;rklarliga skepnader
+      drog h&auml;r och d&auml;r fram &ouml;ver valvet; till regn liknade det sig
+      likv&auml;l inte. Solen sk&auml;mtade nere ur v&auml;stern med de allvarsamma,
+      bet&auml;nkliga, ljusgr&aring;, tunna skygestalterna.</p>
+
+      <p>Fotg&auml;ngerskan stannade vid en tv&auml;rgata, emedan folk kom g&aring;endes,
+      och hon s&ouml;kte i dem k&auml;nna igen bekanta. I sm&aring;st&auml;der vet
+      n&auml;stan alla m&auml;nniskor till varandra. Sara m&auml;rkte &auml;ven vilka
+      dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och p&aring; t&auml;mligt avst&aring;nd
+      ifr&aring;n henne, varseblev de henne inte. Hon undrade p&aring; deras
+      &aring;tb&ouml;rder, pekningar och huvudv&auml;ndningar. Men d&aring; de gick
+      f&ouml;rbi, steg ocks&aring; hon vidare fram&aring;t och n&auml;rmade sig
+      n&auml;sta h&ouml;rn. H&auml;r stannade hon &aring;ter tv&auml;rt, ty en
+      likprocession kom. V&ouml;rdnaden f&ouml;r s&aring;dant hade alltid h&aring;llit
+      henne tillbaka; hur mycket mera nu, d&aring; hon med h&auml;pnad och
+      best&ouml;rtning i denna procession k&auml;nde igen sin egen verkges&auml;ll,
+      g&aring;ende svartkl&auml;dd: n&aring;gra av de &auml;ldre l&auml;rpojkarna
+      j&auml;mte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! d&auml;rp&aring;
+      kunde hon inte tvivla.</p>
+
+      <p>Br&ouml;stets f&ouml;rf&auml;rliga r&ouml;relse, andedr&auml;ktens uppror
+      bj&ouml;d hon till att d&auml;mpa; ty ett oskickligt upptr&auml;de p&aring; gatan
+      m&aring;ste undvikas! Reskl&auml;dd och utan allt svart i sin dr&auml;kt ville hon
+      inte visa sig. Min mor? min mor! f&aring;r jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade
+      hon, vred sina h&auml;nder och drog sig &auml;nnu n&auml;rmare in i det h&ouml;rn,
+      d&auml;r hon stod, f&ouml;r att l&aring;ta det sorgliga t&aring;get komma
+      f&ouml;rbi. Hon tyckte sig h&ouml;ra klockaren dovt mumla orden till sin granne i
+      processionen: f&ouml;rlidna s&ouml;ndagsnatt.</p>
+
+      <p>De allvarsamma vandrarna m&auml;rkte henne inte. Men n&auml;r kistan hunnit om
+      den tyst gr&aring;tande, f&ouml;rdolda dottern, blev det om&ouml;jligt f&ouml;r
+      henne att forts&auml;tta sin egen vandring till hemmet. Hon s&aring;g, att
+      processionen v&auml;nde sig fram &aring;t kyrkan till. Om det var begravning eller
+      blott bis&auml;ttning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotst&aring;ndligt att
+      p&aring; avst&aring;nd f&ouml;lja efter. Allt av henne &auml;nnu oredigt, hemskt,
+      alltf&ouml;r hastigt &ouml;verraskande: att se sin mor, &aring;tminstone r&ouml;ra
+      hennes kista med sin mun, innan hon neds&auml;nktes, det var en
+      n&ouml;dv&auml;ndighet.</p>
+
+      <p>F&ouml;rlidna s&ouml;ndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var
+      jag d&aring;? I torsdags reste jag ifr&aring;n Stockholm. Hade resan inte
+      f&ouml;rdr&ouml;jts ... hade inte ... om ... s&aring; kunde vi ... s&aring; kunde
+      jag redan i s&ouml;ndags afton ha varit hemma. Nu &auml;r det onsdag! Var var vi
+      s&ouml;ndagsnatten? Var? P&aring; Bodarne, svarade hon sig sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Lidk&ouml;pings kyrka &auml;r till bel&auml;genheten olik Mariestads
+      d&auml;ruti, att d&aring; den senare ligger s&auml;rdeles h&ouml;gt,
+      beh&auml;rskande hela staden och &auml;r synlig &ouml;verallt, s&aring; st&aring;r
+      d&auml;remot Lidk&ouml;pings i ett h&ouml;rn av sin stad, visserligen s&aring;, att
+      hon p&aring; avst&aring;nd m&auml;rks ... ty hon &auml;r likv&auml;l en ansenlig
+      byggnad ... men inte s&aring;, att hon genast och &ouml;verallt tar &ouml;gat i
+      anspr&aring;k. Hon har inte f&aring;tt sitt l&auml;ge utmed sj&auml;lva V&auml;nern
+      s&aring;som Mariestads kyrka, men &auml;r omgiven av en mycket lummigare, dunklare,
+      innerligare kyrkog&aring;rd.</p>
+
+      <p>Sara ville desto mindre nalkas t&aring;get, som fruntimmer aldrig g&aring;r med
+      i s&aring;dana; och de, som h&ouml;r till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute,
+      och minst p&aring; kyrkog&aring;rden, vid det avg&ouml;rande tillf&auml;llet. Men
+      Sara m&aring;ste till kyrkog&aring;rden! Var &auml;ndam&aring;let att nu s&auml;nka
+      ned den &auml;lskades stoft i jorden, s&aring; m&aring;ste hennes syn, sk&auml;rpt
+      s&aring; mycket som m&ouml;jligt, s&ouml;ka f&ouml;lja denna f&auml;rd till dess
+      sista m&auml;rkbara &ouml;gonblick.</p>
+
+      <p>Hon fann med r&ouml;relse, att stadens ringaste pr&auml;st blivit den som man
+      ombetrott och kallat till utf&ouml;rande av f&ouml;rr&auml;ttningen. Kistan gick
+      omv&auml;rvd av de m&auml;nniskor, som varit glasm&auml;star&auml;nkans arbetare
+      p&aring; verkstaden, och vilka, s&auml;llan vana att g&aring; i svart, nu syntes
+      d&aring;ligt utstyrda i till en stor del l&aring;nade, &aring;tminstone urvuxna
+      kl&auml;der. Men allas ansikten hade, d&aring; Sara s&aring;g dem tr&auml;da
+      f&ouml;rbi, burit sp&aring;r av blekhet, insjunkenhet: har de farit s&aring; illa
+      under de tre veckor jag varit hemifr&aring;n? nej! det m&aring;ste betyda sorg
+      eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan l&aring;ngt inne p&aring;
+      kyrkog&aring;rden, d&aring; dottern med vacklande steg &auml;ven f&ouml;rs&ouml;kte
+      att v&aring;ga sig ditin.</p>
+
+      <p>Hon blickade runt omkring d&auml;rinne. Ingen m&auml;nniskohop fanns samlad, i
+      vilken hon kunde blanda sig, f&ouml;r att p&aring; detta s&auml;tt v&aring;ga
+      nalkas n&auml;rmare till den uppkastade jordh&ouml;g, varp&aring; hennes stirrande
+      &ouml;gon stod. Hon drog sig s&aring;ledes avsides bort till en h&ouml;g gravsten,
+      under ett tr&auml;d. Bakom den skymd sj&auml;lv, kunde hon &auml;nd&aring; f&aring;
+      &aring;se sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning b&ouml;rjades med
+      kyrkans minsta klocka, pr&auml;sten slog upp handboken, klockaren tog upp sin
+      psalmvers.</p>
+
+      <p>Vid dessa ljud sj&ouml;nk Sara p&aring; kn&auml; i gr&auml;set vid den
+      avl&auml;gsna gravstenen; t&aring;rar kom i strida svall, hennes huvud darrade
+      &auml;nda ned emot blomstervallen och hennes h&auml;nder tog emot den fallande
+      pannan. Min mor! min mor! utropade hon h&ouml;gt, ty hon visste att ingen
+      d&ouml;dlig h&ouml;rde henne h&auml;r. Ett saligt minne genomstr&ouml;mmade hennes
+      hj&auml;rta dock d&auml;rvid: jag har uppfyllt din &ouml;nskan, min mor! din
+      oavl&aring;tliga f&ouml;rmaning till mig har jag lytt. O, var du nu &auml;n
+      &auml;r, ge mig din v&auml;lsignelse!</p>
+
+      <p>Om den avlidnas ande nu blickade omkring p&aring; vad h&auml;r f&ouml;regick,
+      s&aring; skulle den d&auml;r borta vid sj&auml;lva griften ha kunnat sk&aring;da de
+      svartkl&auml;dda, som med omsorg och aktning (dock inte med m&aring;nga ord, ty
+      glasm&auml;star&auml;nkans levnad var ju inte att ber&ouml;mma) sysselsatte sig med
+      det d&ouml;da stoftet: men h&auml;r under tr&auml;det, till mera gl&auml;dje
+      f&ouml;r himlen och livet, kn&auml;b&ouml;jde i en sk&ouml;n bild framtid och
+      efterv&auml;rld: denna bild kunde vara f&ouml;r anden att med mera, att med
+      o&auml;ndlig s&auml;llhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt &auml;r ofta
+      ett ok&auml;nt, missk&auml;nt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i sin b&ouml;n:
+      m&auml;nniskor s&aring;g henne inte. En svalkande vind gick &ouml;ver
+      blommorna.</p>
+
+      <p>Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och pr&auml;stens ord inte flera
+      &auml;n handbokens. Allt avl&ouml;pte s&aring;ledes fullkomligen som det skulle:
+      intet fattades, men intet var heller tillagt. Under verksges&auml;llens insjunkna
+      &ouml;gon syntes litet bl&aring;tt &ouml;verst p&aring; kinderna. L&auml;rpojkarna,
+      av frisk hy, fattade de i beredskap st&aring;ende skovlarna och b&ouml;rjade kasta
+      ned mullen.</p>
+
+      <p>Albert hade n&aring;tt sin best&auml;mmelse i gath&ouml;rnet; tagit en kammare
+      en trappa upp p&aring; stadsk&auml;llaren, och vandrade i den, &auml;n orolig,
+      nyfiken och v&auml;ntande p&aring; bud; &auml;n f&ouml;rst&auml;md, uppst&auml;md
+      och nedst&auml;md. Han s&aring;g p&aring; klockan, hon var sju p&aring;
+      kv&auml;llen. Att best&auml;lla h&auml;star genast f&ouml;r morgondagen och
+      s&aring; snart resa &aring;t Sollebrunn, syntes honom nu om&ouml;jligt; men klockan
+      &aring;tta fann han det vara just det r&auml;tta. F&ouml;rst m&aring;ste han
+      v&auml;l &auml;nd&aring; ta avsked av ... och n&auml;r borde hans &aring;terkomst
+      likligen intr&auml;ffa? Allt detta kunde v&auml;l inte vara
+      &ouml;verl&auml;ggningar av allra mest invecklade art; men han hade redan vant sig
+      att &ouml;verl&auml;gga om s&aring; mycket med en; han ville g&ouml;ra s&aring;
+      &auml;ven nu, och han fann sig ensam.</p>
+
+      <p>Hans oro samlade sig slutligen i en enda br&auml;nnpunkt: han satt tyst, stel
+      och stirrande i sin h&ouml;rnsoffa med undran p&aring; att intet bud kom. Han
+      h&ouml;rde en uppasserska sl&aring; i n&aring;gra d&ouml;rrar till rum
+      utanf&ouml;r. Han ropade p&aring; henne med dundrande st&auml;mma. Hon anl&auml;nde
+      i flygande. Ge mig en kopp te! sade han och s&aring;g vild ut.</p>
+
+      <p>Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin v&auml;g, tigande och utan
+      undran. D&aring; ropade han henne tillbaka, och hon kom &aring;ter. H&ouml;rde du
+      vad jag beg&auml;rde? r&ouml;t han.&mdash;Ja, herre.&mdash;S&aring; l&aring;t det
+      g&aring; fort, medan jag sitter h&auml;r och v&auml;ntar!&mdash;Inte har herrn
+      v&auml;ntat p&aring; mig, s&aring; mycket vet jag, sade hon st&ouml;tt och gick ut
+      med en liten fnurr.</p>
+
+      <p>Ack, vad jag v&auml;ntar p&aring; dig! utbrast han suckande inom sig, utan att
+      ha h&ouml;rt p&aring; den utg&aring;ngna flickan.</p>
+
+      <p>Teet kom, hett och starkt. Sj&auml;lva hon som bar det, s&aring;g f&ouml;rargad
+      ut; ty t&aring;lamodet kan f&ouml;rg&aring; p&aring; vem som helst; och n&auml;r
+      sergeanten f&ouml;rde koppen till l&auml;ppen, br&auml;nde han sig s&aring;
+      f&ouml;rdj&auml;vlat, att han ropade: Det var fan!</p>
+
+      <p>Kunde du d&aring; inte ha v&auml;ntat litet med det? utbr&ouml;t han; jag
+      &auml;r inte skapt att sk&aring;llas.</p>
+
+      <p>&mdash;Inte jag heller, svarade lidk&ouml;pingsflickan vigt. &Auml;r du
+      rasande?</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, det beh&ouml;vs inte mer &auml;n en s&aring;dan.</p>
+
+      <p>Jag vill l&auml;gga i mera socker och gr&auml;dde, s&aring; svalas det av,
+      anm&auml;rkte sergeanten, &aring;terkommen till visdom och b&auml;ttre lynne. Vad
+      &auml;r klockan?</p>
+
+      <p>&mdash;Det r&ouml;r mig inte.</p>
+
+      <p>Du &auml;r dock f-n given.</p>
+
+      <p>&mdash;Skall det vara en kopp till?</p>
+
+      <p>Jag ser att klockan &auml;r snart nio, och intet bud! b&auml;dda &aring;t mig i
+      rappet, jag vill l&auml;gga mig, s&aring; har jag n&aring;got att g&ouml;ra ja,
+      sl&aring; i en kopp till!</p>
+
+      <p>&mdash;Skall den drickas p&aring; s&auml;ngen?</p>
+
+      <p>Sl&aring; i och l&aring;t den st&aring; d&auml;r, s&aring; f&aring;r jag se. Jag
+      g&aring;r ut p&aring; gatan, att se mig om; men kommer n&aring;got bud, s&aring;
+      ropa genast upp mig. Och b&auml;dda emellertid.</p>
+
+      <p>En konstig offs&eacute;r! sade flickan, sedan han g&aring;tt ut; men han
+      v&auml;ntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon b&auml;ddade hastigt och
+      raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och &aring;ter under
+      hennes h&auml;nder. I rappet ... som han beg&auml;rt ... vart s&auml;ngen
+      f&auml;rdig.</p>
+
+      <p>Verkligen melankolisk, huvudet s&auml;nkt emot br&ouml;stet och blek
+      &aring;terkom sergeanten. Har intet bud h&ouml;rts av? fr&aring;gade han med den
+      allra beskedligaste st&auml;mma den utf&ouml;r trappan nedhoppande
+      uppasserskan.</p>
+
+      <p>Nej; men allt &auml;r i ordning d&auml;ruppe. Hon f&ouml;rsvann i de undre
+      regionerna. Han gick trappan upp.</p>
+
+      <p>Kommen till sig, sade han intet. Han kastade &auml;nnu en blick genom
+      f&ouml;nstret p&aring; gatan, f&ouml;r att erfara om inte ... Men ingen syntes.</p>
+
+      <p>Han satt l&auml;nge vid rutan; men ingenting h&auml;nde, mer &auml;n att det
+      blev allt gr&aring;are omkring honom. Jag l&auml;gger mig! sa han slutligen
+      h&ouml;gt, men l&aring;ngsamt och likasom i letargi. Emot detta hans
+      p&aring;st&aring;ende h&ouml;rdes ingen inv&auml;ndning. Ingen var n&auml;rvarande
+      att bestrida honom det allra minsta.</p>
+
+      <p>Letargiskt kl&auml;dde han av sig, lade sig och somnade, svept i
+      k&auml;llarm&auml;starens lakan och gr&aring;spr&auml;ckliga sident&auml;cke,
+      dyrbart i sig sj&auml;lv, men utan v&auml;rde f&ouml;r sergeanten.</p>
+
+      <p>Morgonen d&auml;rp&aring; ... som var en torsdag igen, f&ouml;r att d&ouml;ma
+      efter aftonen f&ouml;rut, vilken varit en onsdagskv&auml;ll ... morgonen
+      d&auml;rp&aring; intr&auml;ffade, att sergeanten vaknade. Ingen h&auml;lsade
+      p&aring; honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom
+      in, ty frukost hade han aftonen f&ouml;rut i bedr&ouml;velsen alls inte
+      best&auml;llt. Dock var han s&aring; pass karl f&ouml;r sig, att han steg upp och
+      st&auml;llde sig p&aring; golvet.</p>
+
+      <p>Obegripligt! t&auml;nkte han.</p>
+
+      <p>Han tv&auml;ttade huvudet med kallt vatten, kl&auml;dde sig s&aring; elegant,
+      som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram f&ouml;r en stor
+      v&auml;ggspegel att ordna det &ouml;vriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna,
+      de stora, m&ouml;rka och nu sm&auml;ktande &ouml;gonen, det grant lockade
+      h&aring;ret: hela den bilden i spegeln s&aring;g ut som om han i sanning avancerat
+      till f&auml;nrik. F&ouml;rargelse vaknade h&auml;rvid, emedan han p&aring; en tid
+      f&aring;tt ett avgjort och outgrundligt beg&auml;r att stanna p&aring;
+      underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: m&ouml;rka blixtar uppstod i
+      &ouml;gonvr&aring;rna, och han slungade &aring;t sin vederpart innanf&ouml;r glaset
+      vreda, morska blickar, som den d&auml;r i spegeln av begripliga sk&auml;l genast
+      &aring;tergav. S&aring; uppmuntrade dessa b&auml;gge herrar varann, och inom en
+      stund s&aring;g sergeanten ut som en svensk Akilles.</p>
+
+      <p>N&aring;gon kom trippande, d&ouml;rren &ouml;ppnades, och uppasserskan steg in
+      med anm&auml;lan, att bud i g&aring;r afton avh&auml;mtat sakerna, och att de
+      d&auml;r rummen, som skulle hyras ...</p>
+
+      <p>Bud? och jag har inte f&ouml;rr&auml;n nu f&aring;tt h&ouml;ra om det!
+      &Aring;skor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot d&ouml;rren, men
+      h&auml;mtade sig och f&ouml;rklarade, att budet intr&auml;ffat s&aring; sent, att
+      herr majoren d&aring; redan l&auml;ngesedan somnat, och att hon visst inte
+      v&aring;gat ...</p>
+
+      <p>&mdash;Varifr&aring;n var budet?</p>
+
+      <p>Fr&aring;n Videbeckskan.</p>
+
+      <p>&mdash;Videbe ... (&aring;ter en &aring;skblick: dock kunde han inte neka sig,
+      att s&aring; just kunde r&auml;tta termen l&aring;ta f&ouml;r det d&auml;r
+      mellantinget, som han s&aring; mycket grubblat &ouml;ver. Sj&auml;lv n&auml;ndes
+      han likv&auml;l inte tala ut namnet s&aring;).</p>
+
+      <p>Ja, eller ifr&aring;n det huset, r&auml;ttare sagt, fortfor flickan; ty
+      Videbeckskan sj&auml;lv hon &auml;r d&aring; &auml;ntligen borta. Men
+      l&auml;rpojkarna k&auml;nde riktigt igen sakerna och bar dem till sin d&ouml;da
+      matmors hus.</p>
+
+      <p>&mdash;D&ouml;da! vad s&auml;ger du? himmel och fasa? d&ouml;d? nej ... och jag
+      fick inte veta n&aring;got i g&aring;r?</p>
+
+      <p>Flickan svarade h&auml;pen: Budet sade att de d&auml;r rummen, som ville hyras,
+      de kunde nu f&aring; hyras, och att klockan &aring;tta p&aring; morgonen i dag
+      skulle de beses. D&auml;rf&ouml;r tyckte jag det inte var v&auml;rt att st&ouml;ra
+      herr majoren f&ouml;rr&auml;n nu p&aring; morgonen klockan sju.</p>
+
+      <p>&mdash;Beses klockan &aring;tta, sade budet? se h&auml;r! klockan &auml;r
+      &aring;tta om en kvart. Men ... evige Gud! D&ouml;d? Det &auml;r om&ouml;jligt!
+      om&ouml;jligt! om&ouml;jligt!</p>
+
+      <p>Han st&ouml;rtade ut och fr&aring;gade i d&ouml;rren efter v&auml;gen till
+      Videbeckska huset. Uppasserskan ber&auml;ttade och tecknade det, s&aring; gott hans
+      ot&aring;lighet och hennes best&ouml;rtning till&auml;t. Han skyndade bort.</p>
+
+      <p>Denna morgon var undransv&auml;rt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna
+      vid Lidan: dagens friska, nya sol, j&auml;mte det bl&aring;a, det gr&ouml;na, det
+      vita, i luft, p&aring; tr&auml;n, p&aring; ... ack, nog borde v&auml;l sergeanten
+      haft sinne att se och gl&auml;djas &aring;t s&aring; mycket? nog borde han av
+      ber&auml;ttelserna under f&ouml;reg&aring;ende dagar nu kunnat finna, att det var
+      Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som d&ouml;tt. Men han
+      var s&aring; tankfull, att han gick utan all eftertanke.</p>
+
+      <p>Slutligen s&aring;g han ett litet r&ouml;tt tr&auml;hus med
+      Str&auml;ngn&auml;stycke, dock v&auml;lbeh&aring;llet. En l&aring;ng rad
+      str&ouml;tt granris p&aring; gatan m&ouml;tte honom: det klack till i br&ouml;stet:
+      han hade nu d&ouml;dssp&aring;ret att g&aring; efter.</p>
+
+      <p>Genom en plankport med klinka kom han in p&aring; en rymlig, nysopad g&aring;rd.
+      Han steg upp p&aring; en l&aring;g, men bred farstutrappa. Sj&auml;lva
+      farstud&ouml;rren, t&auml;mligen stor, var sirad med l&ouml;nn- och
+      bj&ouml;rkruskor. K&ouml;rvel och f&auml;rskt &auml;lggr&auml;s doftade ifr&aring;n
+      farstugolvet. Denna milda v&auml;llukt m&ouml;tte honom s&aring;ledes; men hans
+      kn&auml;n darrade, ty han anade, att den, s&aring;som bruket var, hade f&ouml;r
+      &auml;ndam&aring;l att d&ouml;lja &aring;ngan av det f&ouml;rskr&auml;ckliga.</p>
+
+      <p>En &aring;ldrig kvinna kom honom till m&ouml;tes: snygg, men ytterst enkelt
+      kl&auml;dd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. &Aring;ter skar det i
+      hans hj&auml;rta. Detta &auml;r s&auml;kert gamla Maja! t&auml;nkte han. Vad skulle
+      han s&auml;ga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han:</p>
+
+      <p>&mdash;Jag har f&aring;tt h&ouml;ra, att h&auml;r skulle finnas rum ...</p>
+
+      <p>Att hyra! ja, en trappa upp, om jag f&aring;r lov att visa herrn.</p>
+
+      <p>Han gick &aring;t trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var d&ouml;d, vad
+      i herrans namn skulle han d&aring; med rummen? Hans fot h&ouml;ll p&aring; att
+      snava &ouml;ver f&ouml;rsta trappsteget, han v&auml;nde sig om till den gamla
+      tj&auml;narinnan, han ville fr&aring;ga n&aring;got, men tungan v&auml;grade att
+      lyda. F&ouml;r att dock n&aring;got g&ouml;ra, sade han: Innan jag g&aring;r upp,
+      l&aring;t mig veta hyran?</p>
+
+      <p>Tjugo riksdaler riksg&auml;lds p&aring; &aring;r, men tolv p&aring;
+      halv&aring;r, min herre. Var s&aring; god ...</p>
+
+      <p>Kalla, dystra, sk&auml;rande ord! men jag sk&auml;ms att inte g&aring; upp,
+      d&aring; jag kommit hit, t&auml;nkte han. Han fl&ouml;g uppf&ouml;r trappan.</p>
+
+      <p>Visarinnan f&ouml;rde honom in i tvenne sm&aring; rum med rosiga tapeter. Var
+      s&aring; god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och
+      l&aring;ste d&ouml;rren.</p>
+
+      <p>Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag h&auml;r och g&ouml;ra? Vilka
+      rum likv&auml;l? trevliga! himmelskt trevliga! H&auml;r &auml;r nyss skurat, som om
+      det skett i natt? ordnat, fejat, och springf&auml;rska gardiner uppsatta. En
+      g&auml;st har v&auml;ntats, det syns. Och levkojor i f&ouml;nstren? Se, vilka
+      speglar med ramar? ramarna ocks&aring; av glas med underlagt guldpapper. Alldeles
+      s&aring;. Och det inre rummet? &Auml;ven d&auml;r rosiga tapeter? men p&aring;
+      annat s&auml;tt. Ack, den som fick bo h&auml;r, och ... om ... det vill s&auml;ga,
+      om ... gode Gud! ... om dessa sm&aring; rum var det ganska s&auml;kert hon
+      dr&ouml;mde den natten i Arboga, d&aring; ...</p>
+
+      <p>D&ouml;rren &ouml;ppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet &aring;t sidan vid
+      anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende
+      d&aring; hon m&auml;rkte hans h&auml;pnad: en bred, finst&auml;rkt lenonskrage
+      &ouml;ver br&ouml;stet. Kinderna vita.</p>
+
+      <p>Jag har sorg, som du ser, sade hon.</p>
+
+      <p>Vad jag &auml;r glad, du lever? du ler? utropade han.</p>
+
+      <p>Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det &ouml;versta av
+      hennes &ouml;gon. Men vit&ouml;gats emalj sken bl&aring;vitt, s&aring;som alltid
+      f&ouml;rr, och pupillerna gl&auml;nste. Albert! sade hon.</p>
+
+      <p>Han svarade inget: blott s&aring;g.</p>
+
+      <p>Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte k&auml;nna dem
+      mycket &auml;nnu. F&aring;r jag inte nu bjuda dig ned i mitt, s&aring; skall du
+      f&aring; se hur jag har det: frukosten v&auml;ntar. Och b&ouml;rjar du inte dina
+      resor strax i dag, s&aring; ber jag dig ock hos mig till middagen. G&aring;r allt
+      detta an, Albert?</p>
+
+      <p>Han sade &auml;nd&aring; inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte l&aring;g
+      detta svar: Det g&aring;r an.</p>
+      <hr style='width: 65%;' />
+      <a id="Noter" name='Noter'></a>
+
+      <h2>Noter</h2>
+      <br />
+
+
+      <p>Ber&auml;ttelsen "Det g&aring;r an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
+      sista kapitlet h&aring;llit huvudet halvs&auml;nkt och med en meditativ,
+      sv&auml;rmisk blick blott sk&aring;dat framf&ouml;r sig r&auml;tt fram i rummet,
+      h&ouml;jde nu sin panna helt och h&aring;llet, med &ouml;gonen milt f&auml;stade
+      p&aring; Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting.</p>
+
+      <p>Var det inte mera? utbrast herr Hugo.</p>
+
+      <p>&mdash;Nej, inte nu.</p>
+
+      <p>Detta &auml;r s&aring;ledes den lilla m&auml;rkv&auml;rdiga historia, varav jag
+      inte haft del f&ouml;rr; men om vilken jag h&ouml;rt s&auml;gas allt m&ouml;jligt
+      b&aring;de ont och gott? Det &auml;r of&ouml;rsvarligt, att Richard inte
+      l&auml;ngesen l&aring;tit mig k&auml;nna och inf&ouml;ra den i Jaktslottets
+      annaler. Vad inneh&aring;llet betr&auml;ffar, p&aring;st&aring;r man, att det skall
+      ha satt Sverige i uppror vid sin f&ouml;rsta apparition; men att saken sedan
+      g&aring;tt s&aring; fram&aring;t, att det uppv&auml;xande sl&auml;ktet i
+      allm&auml;nhet numera tar den f&ouml;r avgjord. Jag vill till och med p&aring;minna
+      mig i in- och utl&auml;ndska tidningar ha sett anm&auml;rkas, att denna obetydliga
+      pj&auml;s skall ha kommit att g&aring; i spetsen f&ouml;r <i>tendens</i> romanerna
+      i Sverige, eller liksom ha utgjort begynnelsen d&auml;rav h&auml;r i
+      f&auml;derneslandet. Vad s&auml;ger du d&auml;rom?</p>
+
+      <p>Furumo teg, s&aring;som alltid d&aring; estetiska fr&aring;gor yppades, dem han
+      s&auml;llan eller aldrig f&ouml;rstod.</p>
+
+      <p>Frans L&ouml;wenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik,
+      h&ouml;ll sig dock nu tillbaka, m&aring;h&auml;nda av orsak, att han s&aring;g sig
+      omgiven av det f&ouml;rsamlade statsr&aring;det, vilket n&auml;rvarit under
+      ber&auml;ttelsen.</p>
+
+      <p>F&ouml;rtr&auml;ffligt f&ouml;r herr Hugo f&ouml;ll det sig d&aring;, att det
+      statsr&aring;d som tj&auml;nstgjorde i sk&ouml;n konst steg upp, v&auml;nde sig
+      till alltings chef, och bad om ordet.</p>
+
+      <p>Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.</p>
+
+      <p>Jag har, sade nu denne, beg&auml;rt ordet, endast f&ouml;r att till historiken
+      om "Det g&aring;r an" l&auml;gga en notis. N&auml;r denna Furumoiska
+      ber&auml;ttelse trycktes f&ouml;rsta g&aring;ngen, skedde det med s&aring; stor
+      enkelhet, att inte en g&aring;ng kapitelindelning &auml;gde rum, och det hela bar
+      endast till &ouml;verskrift "En vecka". D&aring; den &aring;nyo trycktes,
+      s&aring;gs editionen kapitelindelad, alldeles s&aring; som herr Richard i afton
+      f&ouml;redragit den; men utgivaren hade tillika satt en ingress framf&ouml;r
+      ...</p>
+
+      <p>&mdash;En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det s&auml;ga? N&aring;gon
+      s&aring;dan har jag inte h&ouml;rt i dag?</p>
+
+      <p>Den tillh&ouml;r inte heller stycket sj&auml;lv, och &auml;r inte av herr
+      Furumo, efter vad jag tror.</p>
+
+      <p>&mdash;Hur l&aring;ter denna vidfogade ingress? Har herr statsr&aring;det reda
+      p&aring; den? Eller kanske du, min Richard?</p>
+
+      <p>Nej, svarade denne. Jag har v&auml;l sett den i tryckta exemplar, men inte
+      vidare.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag kan redog&ouml;ra d&auml;rf&ouml;r, gentog statsr&aring;det. Under
+      mina estetiska studier har jag inte kunnat undg&aring; att &auml;ven f&auml;sta mig
+      n&aring;got vid "Det g&aring;r an"; och jag utg&ouml;r en, som h&auml;ndelsevis
+      &auml;ger ett exemplar d&auml;rav.</p>
+
+      <p>Bra! d&aring; kan jag f&aring; del av ingressen, s&aring;vida den
+      f&ouml;rtj&auml;nar h&ouml;ras?</p>
+
+      <p>&mdash;Det beror p&aring; tycket. D&aring; jag f&ouml;rnam, att herr Richard i
+      afton skulle f&ouml;redraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ...
+      min lilla s&auml;llsynta bok.</p>
+
+      <p>Min Gud, l&aring;t h&ouml;ra, herr statsr&aring;d! hur detta vidfogade har
+      sig?</p>
+
+      <p>Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bl&auml;ddrade i den med glimmande
+      &ouml;gon, slog slutligen upp titelbladet och sade: F&aring;r jag l&auml;sa
+      h&ouml;gt?</p>
+
+      <p>&mdash;Ja visst, min b&auml;sta v&auml;n!</p>
+
+      <p>S&aring; h&auml;r l&aring;ter den d&auml;r ingressen, som i andra editionen
+      varit insatt f&ouml;re sj&auml;lva stycket:</p>
+
+      <blockquote>
+        <p>Man s&auml;ger, att ett fint flor h&auml;nger framf&ouml;r Europas framtid och
+        hindrar oss att tydligt se de gestalter, som d&auml;rinnanf&ouml;r vinkar
+        &aring;t oss. Jag tror det. Floret &auml;r inte alldeles genomskinligt, p&aring;
+        flera st&auml;llen h&auml;nger dess sk&ouml;na draperi i litet tjockare veck
+        &auml;n p&aring; andra: s&aring; mycket mindre kan det genomsk&aring;das
+        d&auml;r. Det vore l&aring;gt, om vi i s&aring; stora &auml;mnen skulle
+        k&auml;nna nyfikenhet; f&ouml;rm&auml;tet, om vi skulle s&auml;ga oss kunna med
+        visshet uttala vad som lever innanf&ouml;r sl&ouml;jan i en &auml;nnu of&ouml;dd
+        tid, och som Gud inte f&ouml;rg&auml;ves skymt till h&auml;lften; men det &auml;r
+        oss n&ouml;dv&auml;ndigt, likv&auml;l, och m&auml;nniskan v&auml;rdigt, att om
+        den str&aring;t, som vi sj&auml;lva och v&aring;ra barn har att g&aring;, anar
+        s&aring; mycket, som beh&ouml;vs f&ouml;r att tr&auml;da i den r&auml;tta
+        riktningen. Det enskilda, som m&ouml;ter i det kommande, kan och f&aring;r ingen
+        veta; men det allm&auml;nna ... sj&auml;lva str&aring;ten varth&auml;n ...
+        utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret &auml;r blott till
+        h&auml;lften en avundsjuk och ogenomtr&auml;nglig duk: den yppar v&auml;gen, men
+        d&ouml;ljer partierna vid v&auml;gens sida. Dem f&aring;r vi dock mer och mer
+        sk&ouml;nja, allt efter som vi skynda fram&aring;t.</p>
+
+        <p>M&auml;nniskan m&aring;ste &auml;nd&aring; en g&aring;ng l&auml;ra k&auml;nna
+        sig sj&auml;lv, det kan inte hj&auml;lpas. Ju uppriktigare, ju b&auml;ttre; jag
+        kan inte tro annat. Vad har d&aring; varit gagnet av tusen&aring;riga osanningar?
+        Att samh&auml;llet vacklar i sj&auml;lva sina grundvalar. Vad har de enskilda
+        sk&ouml;rdat f&ouml;r frukt av det oupph&ouml;rliga hyckleri, vartill de
+        tvungits? Tvungits, s&auml;ger jag. Jo, frukten har blivit verklig osedlighet med
+        titel av moralitet: och en annan frukt har medf&ouml;ljt, verklig olycka med
+        titel av lycka.</p>
+
+        <p>Det &auml;r klart, att vad vi h&auml;r talar om, m&aring;ste ang&aring; de
+        s&aring; allm&auml;nt i fr&aring;ga komna tidens problem, eller n&aring;got av
+        dem. Det &auml;r dessa &auml;mnen, som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det
+        &auml;r en klass av saker, som alla m&auml;nniskor t&auml;nker p&aring;, och som
+        ingen v&aring;gar tala om. Samma klass &auml;r det, som, ifall och n&auml;r den
+        kommer till tals, blir mycket illa anskriven, illa utlagd, f&ouml;rk&auml;ttrad,
+        f&ouml;rd&ouml;md; ty den inneh&aring;ller ett av fr&ouml;na till
+        m&auml;nsklighetens r&auml;ddning i sedligt avseende; och historien kan endast
+        uppvisa ganska f&aring; exempel p&aring; att inte m&auml;nniskornas l&auml;rare,
+        i massa tagna, i alla tider flytt vad som l&auml;nder till hj&auml;lp, avskytt
+        r&auml;ddningsmedlen, ben&auml;mnt r&auml;ddningen sj&auml;lv underg&aring;ng,
+        och till bist&aring;nd d&auml;remot uppkallat allt ont, som st&aring;tt till
+        buds, helgande det genom namn av gott. N&auml;r en tids arbete oupph&ouml;rligen
+        g&aring;r ut p&aring; att r&auml;dda, hj&auml;lpa och f&ouml;rb&auml;ttra
+        sj&auml;len, ropar de lika oupph&ouml;rligen, att tiden &auml;r jordiskt
+        st&auml;md: de ser inte, att deras egna f&ouml;r sedlighet gjorda
+        inr&auml;ttningar f&ouml;r till verkliga laster, eller &aring;tminstone inte
+        hindrar dem. Vi r&aring;r inte f&ouml;r, att detta &auml;r ett faktum, avsikterna
+        m&aring; vara vilka som helst. Vi sm&auml;dar ingen; vi &ouml;nskar
+        v&auml;lsignelse &ouml;ver alla.</p>
+
+        <p>Men vad de &auml;mnen ang&aring;r, som ligger f&ouml;r tidevarvet att komma,
+        s&aring; m&aring; man gr&aring;ta om man vill, men hindra dem kan man inte.
+        M&auml;nsklighetens och sedernas sm&aring;ningom skeende r&auml;ddning kan inte
+        undvikas.</p>
+
+        <p>Man kan v&auml;l s&auml;ga, att m&auml;nniskorna nu faller ned &ouml;ver de
+        materiella intressena och g&aring;r att bli allt mer kroppsliga; man kan
+        s&auml;ga det s&aring; l&auml;nge man inte inser, att det just &auml;r
+        sj&auml;larna, som v&aring;r tid i sj&auml;lva verket mest av allt arbetar
+        f&ouml;r. Det &auml;r r&auml;ddningen av det sk&ouml;na och oskyldiga i grunden
+        av v&aring;r ande: det &auml;r upplivandet av det i sanning goda, av det
+        idealiskt f&ouml;rhoppningsfulla, som Gud till&aring;tit, emedan han skapat det:
+        det &auml;r fr&aring;gan, en g&aring;ng, om f&ouml;rsvaret av det enda p&aring;
+        jorden, som f&ouml;r m&auml;nniskan &auml;ger v&auml;rde, eller b&ouml;r &auml;ga
+        det: om en i &aring;rtusenden missk&auml;nd himmel. Man kallar intresset
+        h&auml;rf&ouml;r jordiskt? ligger i detta uttryck n&aring;gon mening? det &auml;r
+        d&aring; intresset f&ouml;r, att dock &auml;ga n&aring;gon skymt av himmel
+        p&aring; jorden: en skymt, som Gud m&aring;ste vilja att vi &ouml;nskar oss,
+        eftersom han sj&auml;lv skapat den. Men denna skymt av himmel har
+        m&auml;nniskorna jagat bort ifr&aring;n sig, och jagar den &auml;nnu s&aring;
+        mycket de f&ouml;rm&aring;r; ty de anser n&ouml;dv&auml;ndigast av allt att
+        g&ouml;ra sig olyckliga i stort. Inte olyckliga i sm&aring;tt; tv&auml;rtom
+        utg&aring;r n&auml;stan alla institutioner p&aring; att hj&auml;lpa i det lilla,
+        att f&ouml;rs&auml;kra oss &auml;gandet av det obetydliga, att g&ouml;ra oss
+        lyckliga i sm&aring;heter, blott de vinner sitt m&aring;l att g&ouml;ra oss
+        lyckan i stort och i det verkliga till en ren om&ouml;jlighet. Detta besynnerliga
+        str&auml;vande har till sin f&ouml;rsta orsak n&aring;got visst
+        aktningsv&auml;rt; men till sina f&ouml;ljder hotar det att uppl&ouml;sa
+        m&auml;nskligheten och att, j&auml;mte lyckan, &auml;ven f&ouml;rdriva all moral.
+        Vad kan det d&aring; vara f&ouml;r ett till avsikten aktningsv&auml;rt, som till
+        sina f&ouml;ljder blir s&aring; f&ouml;rf&auml;rligt? Jo, genom missk&auml;nnande
+        av vad <i>sed</i> och <i>lycka</i> i sig sj&auml;lva, det &auml;r, enligt
+        m&auml;nniskans sanna natur &auml;r, har man trott sig endast kunna alstra
+        grundlig religiositet i oupph&ouml;rligt s&auml;llskap med personlighetens
+        f&ouml;rst&ouml;rande: det vill s&auml;ga hos en m&auml;nniska, vars alla former,
+        <i>s&aring;som individ</i> , s&ouml;nderkrossades och upph&auml;vdes. Man har
+        trott det sedliga ligga i det blott och bart <i>allm&auml;nna</i> , vilket man
+        d&auml;rf&ouml;r kallat det <i>rena</i> . Man har inte sett, att av all
+        personlighets <i>enskildhet</i> &auml;r allenast <i>det</i> f&ouml;rkastligt, som
+        &auml;r emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt
+        hos den, l&aring;ngt ifr&aring;n att b&ouml;ra f&ouml;rjagas, &auml;r sj&auml;lva
+        det ena villkoret f&ouml;r personen att vara vad den b&ouml;r. S&aring;
+        st&aring;r man med all sin aktningsv&auml;rda v&auml;lmening vid det resultat,
+        att goda seder inte uppspira p&aring; jorden, oaktat krossandet och
+        f&ouml;rkr&auml;nkandet av det enskilda. Inte heller genom avgrunder av kval
+        n&aring;s n&aring;gon r&auml;tt moralitet. &Auml;r d&aring; vinnandet av ren sed
+        en f&ouml;r m&auml;nniskan oupphittelig skatt? Efter v&aring;r f&ouml;rmodan
+        m&aring;ste sedlighetens g&aring;ta l&ouml;sas med detsamma som lyckans
+        g&aring;ta. Det &auml;r m&auml;nniskans h&ouml;gsta problem att finna harmonin
+        mellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kan till n&aring;gon tid
+        eller f&ouml;r n&aring;got s&auml;rdeles fall inte b&auml;gge f&ouml;renas, utan
+        endera m&aring;ste <i>tills vidare</i> &aring;sidos&auml;ttas: d&aring; m&aring;
+        lyckan fara, sed &auml;r angel&auml;gnare d&aring;: f&ouml;r denna tanke d&ouml;r
+        vi och blir martyrer. Men att str&auml;va till vinnande av b&auml;gges harmoni
+        m&aring;ste vara samh&auml;llets enda stora m&aring;l; allt annat &auml;r falskt,
+        eller sm&aring;tt; att lida vad som inte beh&ouml;vs f&ouml;r det r&auml;tta,
+        &auml;r en oriktig martyrdom, feg ibland m&auml;nniskor och f&ouml;rd&ouml;mlig
+        inf&ouml;r Gud. Det kristna samh&auml;llet f&aring;r inte l&auml;ngre h&auml;fta
+        i de hedniska id&eacute;erna om h&auml;mnd och yttre offer, som till intet i
+        grunden tj&auml;nar och varp&aring; Kristus gjort ett slut: allenast vi
+        f&ouml;ljde honom!</p>
+
+        <p>Vad vi hittills sagt, borde vidare utf&ouml;ras. Men vi varken kan eller ens
+        &ouml;nskar &auml;nnu, att se avhandlingar &ouml;ver dessa &auml;mnen. Man bedrar
+        sig, om man tror, att vetenskapliga system, som till n&aring;got skall
+        tj&auml;na, kan skrivas p&aring; f&ouml;rhand i allt. Man m&aring;ste f&ouml;rst
+        l&auml;ra k&auml;nna m&auml;nniskorna sj&auml;lva, se dem i deras vinklar och
+        vr&aring;r, lyssna p&aring; deras hemligaste suckar, och inte heller f&ouml;rakta
+        att begripa deras gl&auml;djet&aring;rar. Det &auml;r, med f&aring; ord, trogna
+        ber&auml;ttelser, tavlor ur livet, som vi beh&ouml;ver: exempel: insamlingar,
+        r&ouml;n. Vi m&aring; g&ouml;ra vilka betraktelser som helst &ouml;ver
+        r&ouml;nen: vi m&aring; f&ouml;rd&ouml;ma dem, eller vi m&aring; anse dem
+        farliga. Men &auml;r r&ouml;nen dock verkliga, s&aring; utg&ouml;r de, oaktat
+        vilken egenhet som helst, just de n&ouml;diga f&ouml;rgrunderna, de
+        oundg&auml;ngliga villkoren f&ouml;r en r&auml;tt k&auml;nnedom om &auml;mnet. Ty
+        man har f&ouml;rst d&aring; n&aring;gonting att avhandla, man kan f&ouml;rst
+        d&aring; s&auml;ga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, &aring;ter,
+        b&ouml;r gillas. Efter s&aring;dana grundvalar, lagda p&aring; inre erfarenheter
+        om m&auml;nniskan, m&aring; filosofen komma, f&ouml;r att fullst&auml;ndigt och
+        &aring;t alla sina h&aring;ll bilda systemet, utveckla, l&auml;ra och r&aring;da.
+        Man torde inv&auml;nda att filosoferna och lagstiftarna f&ouml;ljt denna ordning
+        i alla tider; men det &auml;r historiskt osant. N&aring;gra h&ouml;gst f&aring;
+        (och de till st&ouml;rsta delen i &auml;ldsta tider) har ur livet sj&auml;lvt,
+        s&aring;som k&auml;lla, h&auml;mtat k&auml;nnedomen om m&auml;nniskan, och
+        d&auml;refter skrivit. Men filosofer till tusentals har sedan, under
+        kammarstudium och blott genom l&auml;sning av vad andra upptecknat, kommit till
+        slutsatser och bildat system, ganska minnesv&auml;rda f&ouml;r att begripa
+        filosofernas egna biografi och eremitiska tankeg&aring;ngar, men verkliga
+        pl&aring;goris och ett andligt f&ouml;rd&auml;rv f&ouml;r m&auml;nskligheten,
+        n&auml;r de lyckats g&ouml;ra sig g&auml;llande till verkan i samh&auml;llet. Vi
+        skall djupt v&ouml;rda, vi skall i stoftet nedfalla f&ouml;r filosofin, n&auml;r
+        den en g&aring;ng blir.</p>
+
+        <p>Det manuskript, som jag h&auml;r g&aring;r att meddela, inneh&aring;ller
+        ber&auml;ttelsen om en h&auml;ndelse blott. I denna h&auml;ndelse har
+        naturligtvis inte allt m&ouml;jligt h&auml;nt, som kan h&ouml;ra till &auml;mnets
+        sak; den kan s&aring;ledes f&ouml;r ingen del ensam tj&auml;na till grundval
+        f&ouml;r n&aring;gon avhandling, vilken alltid b&ouml;r fylla anspr&aring;ket
+        p&aring; fullst&auml;ndig uppfattning av sitt f&ouml;res&auml;tta m&aring;l. Men
+        det skulle f&auml;gna mig, om denna h&auml;ndelse av l&auml;saren inte anses
+        alltf&ouml;r ringa, och inte m&auml;nniskorna, som r&ouml;nt den, alltf&ouml;r
+        obetydliga. Vad de s&auml;ger varandra och vad de g&ouml;r, betyder verkligen,
+        &aring;tminstone i f&ouml;rsta hand, ingenting annat, &auml;n att de s&auml;ger
+        det &aring;t varandra, och handlar s&aring;: d&auml;ruti just &auml;r
+        h&auml;ndelsen ett r&ouml;n, ett faktum, en tavla ur livet. Att
+        f&ouml;rd&ouml;ma, eller att gilla detta faktum, tillh&ouml;r avhandlingen.
+        Huruvida, s&aring;ledes, vad de talar och g&ouml;r &auml;ger till&auml;mplighet
+        f&ouml;r n&aring;gon annan ... det beror p&aring; n&aring;got annat &auml;n denna
+        ber&auml;ttelse. Vi tr&auml;ffar h&auml;r vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets
+        blomma &auml;r en fink&auml;nslig mimosa, vars l&auml;ttretliga nerver ryser och
+        hastigt sammandrar sig kring blomkronan f&ouml;r varje hand, nog dj&auml;rv, kall
+        och ohemul, att vilja med sj&auml;lva fingrarna komma &aring;t s&aring; kyska
+        blad. Hon &auml;lskar att f&ouml;rst&aring;s, men inte att ber&ouml;ras.</p>
+      </blockquote>
+
+      <p>H&auml;refter f&ouml;ljer nu sj&auml;lva ber&auml;ttelsen <i>"Det g&aring;r
+      an"</i> .</p>
+
+      <p>&mdash;Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppl&auml;st. Men nu ber jag
+      herr statsr&aring;det, tillade han, &ouml;ppet s&auml;ga om "Det g&aring;r an"
+      verkligen utg&ouml;r ett "tendensstycke" s&aring;som man fr&aring;n flera
+      h&aring;ll l&auml;r p&aring;st&aring;?</p>
+
+      <p>Denna fr&aring;ga m&aring;ste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
+      konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska ber&ouml;mligt f&ouml;r en
+      komposition att den &auml;r tendensm&auml;ssig; andra h&aring;ller det, ur
+      artistisk h&auml;nsyn, f&ouml;r ett fel. Men i b&auml;gge fallen p&aring;st&aring;r
+      jag, att "Det g&aring;r an", liksom alla de &ouml;vriga Furumoiska romanerna och
+      sm&aring;ber&auml;ttelserna, inte &auml;r tendenspj&auml;ser.</p>
+
+      <p>&mdash;Varav kommer d&aring;, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem
+      s&aring;, och i synnerhet, efter vad jag h&ouml;rt, "Det g&aring;r an"?</p>
+
+      <p>Det har ingen annan grund &auml;n ett misstag, orsakat framf&ouml;r allt
+      d&auml;rav, att man sj&auml;lv inte syns ha gjort sig r&auml;tt reda f&ouml;r vad
+      man menar med "tendens".</p>
+
+      <p>&mdash;P&aring; konstomr&aring;det &auml;r detta en ganska ingripande
+      fr&aring;ga. Tendens, om ordet blott och bart f&ouml;rst&aring;s som "riktning",
+      m&aring;ste otvivelaktigt allting i v&auml;rlden ha; men om det talas inte i
+      konstn&auml;rlig mening.</p>
+
+      <p>Nej, visst inte. N&auml;r reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
+      f&ouml;rekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, om
+      det v&auml;l g&ouml;rs av n&aring;gon bland dem, men reflexionerna &auml;r av den
+      art till inneh&aring;ll och ton, att de inte kan tillh&ouml;ra den persons
+      karakt&auml;r, som yttrar dem; eller, om de &auml;ven ing&aring;r i individens
+      karakt&auml;r, men inte &auml;r fullt motiverade av situationen och
+      tillf&auml;llet, d&aring; de yttras (det vill s&auml;ga, att individen inte har
+      n&aring;gon anledning eller sk&auml;l att d&aring; yttra dem); i alla dessa fall
+      har l&auml;rdomarna, s&aring; goda de i och f&ouml;r sig m&aring; vara, dock blivit
+      oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i d&aring;lig mening kallar
+      <i>tendensv&auml;sende</i> . De st&aring;r d&auml;r d&aring; endast, s&aring;som
+      man uttrycker sig, f&ouml;r f&ouml;rfattarens eller, kanske r&auml;ttare sagt,
+      f&ouml;r l&auml;rosatsernas r&auml;kning s&aring;som s&aring;dana; vilket inte
+      &auml;r p&aring; sin plats, emedan dylikt tillh&ouml;r vetenskapen, men inte
+      konsten. De nyssn&auml;mnda fallen intr&auml;ffar inte i "Det g&aring;r an"; ty de
+      d&auml;ri f&ouml;rekommande maximerna uttalas av en bland styckets handlande
+      personer, Sara; de &ouml;verensst&auml;mmer fullt med hennes karakt&auml;r, och har
+      helt och h&aring;llet sitt motiv i situationen eller h&auml;ndelsen; hon har,
+      n&auml;mligen, fullkomlig anledning och sk&auml;l att yttra dem d&aring; hon
+      g&ouml;r det. L&auml;rdomarna ligger s&aring;ledes inte utanf&ouml;r stycket,
+      &auml;r inte inskjutna d&auml;ri, utg&ouml;r inte parasittillsatser. De visar sig,
+      tv&auml;rtom, vara styckets konstn&auml;rliga tillh&ouml;righeter, och st&aring;r
+      d&auml;r inte f&ouml;r ber&auml;ttarens eller l&auml;rdomarnas egen r&auml;kning,
+      utan s&aring;som ingredienser av skildringen, n&auml;mligen h&auml;r av den i
+      stycket upptr&auml;dande och handlande personens sj&auml;lstillst&aring;nd eller
+      s&auml;tt att t&auml;nka. D&auml;rmed f&ouml;rnekas f&ouml;r ingen del, att inte
+      maximer och tankar i ett stycke tillika kan sammanfalla med ber&auml;ttarens egna,
+      eller h&aring;lla gott st&aring;nd &auml;ven p&aring; vetenskapens omr&aring;de
+      (det vore alltf&ouml;r besynnerligt om inte n&aring;gon g&aring;ng en eller annan
+      av ett styckes personer ocks&aring; skulle kunna komma att i n&aring;got t&auml;nka
+      lika med ber&auml;ttaren sj&auml;lv; eller om de alla skulle vara s&aring;
+      narraktiga, att inget av vad de s&auml;ger kunde sl&aring; in med vetenskapens
+      fordringar och med &auml;kta sanning); men saken &auml;r allenast den, att
+      l&auml;rosatser och reflexioner, som f&ouml;rekommer i ett <i>artistiskt stycke</i>
+      , d&auml;r inte &auml;r till f&ouml;r sj&auml;lva l&auml;rdomarna eller det i dem
+      inneh&aring;llna sannas skull, utan f&ouml;r personskildringen och
+      h&auml;ndelsem&aring;lningen. D&auml;remot i en avhandling, det &auml;r: i ett
+      <i>vetenskapligt stycke</i> , st&aring;r allt det reflexiva och
+      l&auml;rom&auml;ssiga just f&ouml;r sin egen r&auml;kning, ty h&auml;r utg&ouml;r
+      satsframst&auml;llning och systemskildring saken.</p>
+
+      <p>&mdash;Jag begriper nog, inf&ouml;ll herr Hugo, att detta m&aring;ste
+      utg&ouml;ra en av huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den
+      f&ouml;rra inte kan ha tendensv&auml;sende i sig. Tendens i god eller enkel mening
+      (blott s&aring;som "riktning") m&aring;ste naturligtvis alla, &auml;ven artistiska,
+      stycken &auml;ga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig
+      med trojanerna &auml;nda till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
+      hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium; Gerusalemme
+      Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems intagande; Henriaden ... men
+      vad n&auml;mner jag? Allt s&aring;dant menar ingen m&auml;nniska, som talar om
+      tendensm&auml;ssighet i ett konstverk, ty det ang&aring;r r&auml;tt och sl&auml;tt
+      blott den omst&auml;ndigheten att verket har n&aring;gonting till "&auml;mne",
+      vilket m&aring;ste vara b&aring;de oskyldigt och oundg&auml;ngligt.</p>
+
+      <p>Tendensv&auml;sende, s&aring; fort detta &auml;r n&aring;got man talar om
+      s&aring;som en s&auml;rskild egenskap, m&aring;ste s&aring;ledes, fortfor den
+      andre, alltid i ett konststycke innefatta fel, vara en parasitisk utv&auml;xt.
+      N&auml;r man h&ouml;r folk ber&ouml;mma romaner, dramer eller lyriska pj&auml;ser
+      f&ouml;r s&aring;dant, kommer det endast av missf&ouml;rst&aring;nd eller grumligt
+      begrepp om saken.</p>
+
+      <p>&mdash;Men herr statsr&aring;d! ... inf&ouml;ll hovmarskalken och lutade
+      sm&aring;tt sorgligt p&aring; sitt vackra huvud ... f&ouml;rnekas kan dock inte,
+      att poetiska eller, s&aring;som vi s&auml;ger h&auml;r, artistiska stycken
+      &auml;ven kan vara ganska l&auml;rorika. K&auml;nner man inte en innerlig
+      sj&auml;lens gl&auml;dje n&auml;r s&aring; intr&auml;ffar?</p>
+
+      <p>Utan tvivel.</p>
+
+      <p>&mdash;Kan man inte f&auml;gnas &aring;t goda maximer, ur vilken mun och i vad
+      form som helst de l&aring;ter h&ouml;ra sig?</p>
+
+      <p>Gudbevars.</p>
+
+      <p>&mdash;Ut&ouml;var inte ber&auml;ttelser och poesi &ouml;ver huvud en stor makt
+      p&aring; allm&auml;nheten? Romanlitteraturen, d&auml;r den g&aring;r i tidevarvets
+      bana, i de nya id&eacute;ernas ande och till fram&aring;tskridandets tj&auml;nst,
+      f&ouml;rbereder till en stor del k&auml;nslorna och t&auml;nkes&auml;tten hos det
+      uppv&auml;xande sl&auml;ktet. Detta befinner sig, genom n&aring;got som skulle
+      kunna kallas opinionernas str&ouml;ms&auml;ttning, innan man vet ordet av p&aring;
+      en helt annan plats inom civilisationen, &auml;n man v&auml;ntat och f&auml;dren
+      f&ouml;rest&auml;llt sig. Det &auml;r till och med inte s&auml;llan fallet, att
+      l&auml;sningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare, medf&ouml;rt
+      undransv&auml;rda f&ouml;r&auml;ndringar hos sj&auml;lva de gamla: m&aring;nga av
+      dessa k&auml;nner en m&auml;ngd av sina f&ouml;rdomar och &auml;ldre
+      f&ouml;rest&auml;llningss&auml;tt ramla &ouml;ver&auml;nda: de h&auml;nrycks och
+      blir unga f&ouml;r andra g&aring;ngen, s&aring;som det har h&auml;nt mig
+      sj&auml;lv.</p>
+
+      <p>Onekligen.</p>
+
+      <p>&mdash;Om vilken skillnad talar vi d&aring;, herr statsr&aring;d? Goda
+      l&auml;rdomar &auml;r ju alltid goda l&auml;rdomar?</p>
+
+      <p>De &auml;r s&aring;, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara
+      l&auml;rorika, antingen de st&aring;r i konststycken eller i vetenskapsstycken;
+      skillnaden ligger blott i att de i f&ouml;rra fallet utg&ouml;r en del av person-
+      och h&auml;ndelseteckningen, men i det senare ing&aring;r i teckningen av ett
+      tankesystem.</p>
+
+      <p>&mdash;Hm. Jag begriper.</p>
+
+      <p>D&auml;ri bestod deras olikhet. Men lika &auml;r de i, att i b&auml;gge fallen
+      kunna verka m&auml;ktigt och l&auml;rorikt.</p>
+
+      <p>&mdash;N&aring;, &auml;n tendensromanen?</p>
+
+      <p>Den kan visserligen ocks&aring; verka n&aring;got, det f&ouml;rst&aring;s; men
+      liksom den &auml;r s&auml;mre till sitt slag, emedan den varken utg&ouml;r ren
+      konst eller ren vetenskap, s&aring; &auml;r den &auml;ven till makten vida mindre.
+      F&ouml;r tillf&auml;llet kan visserligen en med talang skriven tendensroman
+      g&ouml;ra intryck; och den lever stort f&ouml;r stunden. Ett &auml;kta artistiskt
+      stycke har dock egenskapen att aldrig d&ouml;.</p>
+
+      <p>&mdash;I sanning, min herre ...</p>
+
+      <p>Men den livlige studenten l&auml;t inte hindra sig fr&aring;n sin utveckling,
+      vari han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig. Vanligen, sade
+      han, tror man att det blott &auml;r tendensromanen man har att tacka f&ouml;r det
+      slags inflytelse p&aring; samh&auml;llets opinioner och den ombildning, varom
+      h&auml;r talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en hop instr&ouml;dda
+      satser, l&auml;ror och maximer, vilka l&auml;saren s&aring;lunda bekommer till sin
+      undervisning och handledning. H&auml;ri d&ouml;ljer sig likv&auml;l ett stort
+      misstag. Romanen betyder vida mer, d&aring; den &auml;r &auml;kta artistisk, det
+      vill s&auml;ga, d&aring; den &auml;r fri fr&aring;n alla utv&auml;xter och
+      parasitskott av reflexioner, n&auml;mligen s&aring;dana, som inte h&ouml;r till
+      konstverket sj&auml;lvt, utan st&aring;r insatta d&auml;r s&aring;som
+      f&ouml;rfattarens s&auml;rskilda tankar f&ouml;r egen r&auml;kning; varj&auml;mte
+      personerna och handlingarna sj&auml;lva endast f&ouml;rekommer som en art
+      spr&aring;kr&ouml;r &aring;t f&ouml;rfattaren, ett slags mannek&auml;nger,
+      uppst&auml;llda i diverse positioner f&ouml;r att h&auml;rigenom inpr&auml;gla den
+      och den vissa sanningen hos l&auml;saren. Dylikt &auml;r p&aring; konstens
+      omr&aring;de fr&auml;mmande och f&ouml;rfelat, oaktat man villigt m&aring;
+      erk&auml;nna v&auml;lmeningen och allt det instruktiva, som h&auml;rmed avses.
+      Tendensv&auml;sendets ofog best&aring;r i att vilja predika med konstens mun. Skall
+      man d&aring; inte f&aring; inh&auml;mta n&aring;gra l&auml;rdomar av ett arbete,
+      d&auml;rf&ouml;r att det &auml;r ett konstverk? fr&aring;gas; och varf&ouml;r
+      f&aring;r inte ocks&aring; ett s&aring;dant vara instruktivt? Svaret &auml;r, att
+      man utan tvivel d&auml;rav skall l&auml;ra sig ... och l&auml;ra sig mycket! Men
+      inte p&aring; ett s&auml;tt l&aring;nat fr&aring;n vetenskapen, och endast
+      <i>d&auml;r</i> gott. L&auml;rdomarna blir f&ouml;rvirrade och ofta falska,
+      d&aring; satserna, varmed de l&aring;ter h&ouml;ra sig, obeh&ouml;rigt inblandas i
+      en konstproduktion, i st&auml;llet f&ouml;r att i sann logikalisk form bibringas,
+      vilket sker n&auml;r vetenskapen sj&auml;lv, som s&aring;dan, i och ur ett system
+      f&ouml;redrar l&auml;rosatserna. Men ... fr&aring;gas ytterligare ... p&aring; vad
+      s&auml;tt kan d&aring; konsten, ren och riktigt, vara instruktiv? P&aring; samma
+      s&auml;tt ... svaras ... som h&auml;ndelser och personliga karakt&auml;rer ute i
+      den verkliga v&auml;rlden kan vara ganska l&auml;rorika att betrakta, h&ouml;ra och
+      inh&auml;mta, utan n&aring;gra dem &aring;satta papperslappar, med p&aring;skrivna
+      slutsatser, omd&ouml;men, sensmoraler, maximer, reflexioner. Och ... f&ouml;r att
+      g&aring; &auml;nnu ett steg ... m&aring;nne inte alla dessa personer, av k&ouml;tt
+      och blod, m&aring;nne inte alla dessa betraktade h&auml;ndelser g&ouml;r ett
+      s&aring; mycket djupare intryck just d&auml;rf&ouml;r att dylika parasitlappar inte
+      sitter f&auml;stade p&aring; dem? M&aring;nne de inte &auml;r inneh&aring;llsrika
+      och instruktiva? Utan tvivel! S&aring;, men inte annorlunda, kan och b&ouml;r
+      &auml;ven ett konstverk vara undervisande, n&auml;r det &auml;r &auml;kta och
+      riktigt. S&aring; snart det &auml;r fr&aring;ga om reflexionens sanning i och
+      f&ouml;r sig, s&aring; st&aring;r saken p&aring; vetenskapens omr&aring;de; och
+      sk&auml;let, varf&ouml;r det &auml;r s&aring; angel&auml;get att inte sammanblanda
+      vetenskapens med konstens framst&auml;llningar, ligger just d&auml;ri, att satsens
+      sanning, f&ouml;r att utfinnas, m&aring;ste ses och pr&ouml;vas i sitt sammanhang
+      med systemet i &ouml;vrigt, vilket inte kan ske utan inom vetenskapen sj&auml;lv.
+      P&aring; denna stora och till sina f&ouml;ljder b&aring;de f&ouml;r konst och
+      vetenskap viktiga &aring;tskillnad syns f&ouml;rfattarna i allm&auml;nhet inte
+      g&ouml;ra tillb&ouml;rligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid
+      bildande av sina poemer, dramer, romaner osv, inte en g&aring;ng alltid
+      f&ouml;rst&aring;tt eller vetat av den; och d&auml;rav h&auml;nder, att deras
+      personer inte s&auml;llan saknar k&ouml;tt och blod (inte &auml;r individer, utan
+      blott <i>typer</i> ... loci communes-m&auml;nniskor), och att deras h&auml;ndelser
+      inte heller har r&auml;tt liv; en&auml;r b&auml;ggedera endast framst&aring;r som
+      dimbilder, som bleka skuggor av reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat
+      land, n&auml;mligen vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi
+      (vare sig i romanv&auml;g, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget,
+      att inte l&auml;mna nog uppm&auml;rksamhet &aring;t den h&auml;r omtalade
+      &aring;tskillnaden. F&ouml;rfattaren eller f&ouml;rfattarinnan vill
+      n&ouml;dv&auml;ndigt instruera. F&ouml;rtr&auml;ffligt! Men varf&ouml;r skriver
+      d&aring; inte han eller hon en avhandling i &auml;mnet? D&aring; vore saken
+      p&aring; sin r&auml;tta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar l&auml;sas av
+      ingen, men romaner av m&aring;nga; och d&aring; vi g&auml;rna vill tj&auml;na
+      allm&auml;nheten med undervisning, s&aring; v&auml;ljer vi helst den
+      framst&auml;llningsform, som mest sl&aring;r an och b&auml;st g&aring;r i folk.
+      Detta inneb&auml;r ett nytt misstag. Goda avhandlingar l&auml;ser man mycket hellre
+      och mera, &auml;n d&aring;liga romaner; och, vad f&ouml;rn&auml;mst &auml;r, man
+      har vida mera andligt gagn av dem.</p>
+
+      <p>&mdash;Gott, sade herr Hugo, s&aring;g sig omkring med en fryntlig blick och
+      steg upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och f&ouml;rklarade
+      aftonen avslutad.</p>
+
+      <p>Sedan han kysst sin syster och sina barn, &auml;mnade han avl&auml;gsna sig ur
+      salongen och sl&aring; n&aring;gra slag i tr&auml;dg&aring;rden innan han
+      tr&auml;dde till s&auml;ngs. Men d&aring; fick han vid sj&auml;lva d&ouml;rren
+      &ouml;ga p&aring; Richard Furumo.</p>
+
+      <p>&mdash;H&ouml;r! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i
+      kv&auml;ll. Du skall ha tack f&ouml;r vad du ber&auml;ttat i dag. Men nu ber jag
+      dig, att n&auml;sta g&aring;ng vi r&aring;kas till skaldeafton l&aring;ta oss
+      f&aring; del av &auml;nnu ett annat f&ouml;rutbekant stycke, varav jag sj&auml;lv
+      hittills ocks&aring; endast k&auml;nner n&aring;gra fragment genom ett och annat
+      namn i v&aring;ra Songes; och som jag &ouml;nskar b&aring;de h&ouml;ra och &auml;ga
+      fullst&auml;ndigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit avslutat, skall du
+      &aring;ter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, Silkesharar och
+      s&aring;dant, varefter jag ... det bek&auml;nner jag ... k&auml;nner den
+      st&ouml;rsta l&auml;ngtan.</p>
+
+      <p>Vad &ouml;nskar min herre d&aring; nu f&ouml;r ett stycke f&ouml;rut?</p>
+
+      <p>&mdash;Jag &auml;r inte r&auml;tt s&auml;ker p&aring; namnet, svarade herr Hugo,
+      men jag har h&ouml;rt d&auml;rom i vad jag tror den d&auml;r "Sansade kritiken"
+      kallade de D&ouml;das sagor?</p>
+
+      <p>Aha, inf&ouml;ll Richard. Det &auml;r fr&aring;gan om <i>Murnis</i>
+      -b&ouml;ckerna?</p>
+
+      <p>&mdash;Ganska m&ouml;jligt att de heter s&aring;.</p>
+
+      <p>&Auml;mnet d&auml;r, fortfor den andre, r&ouml;r till en del de antika gallerna;
+      men f&ouml;r det mesta sker h&auml;ndelserna i andev&auml;rlden.</p>
+
+      <p>&mdash;I andev&auml;rlden? Ja just. Jag har f&ouml;rnummit, redan i Songes, att
+      s&aring; skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andev&auml;rlden,
+      mina barn!</p>
+
+      <p>Farv&auml;l, farv&auml;l tills vi r&aring;kas!</p>
+      <br />
+
+
+      <p>SLUT</p>
+    </div>
+
+
+
+
+
+
+
+<pre>
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Det går an, by Carl Jonas Love Almqvist
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GÅR AN ***
+
+***** This file should be named 14670-h.htm or 14670-h.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/4/6/7/14670/
+
+Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+
+</pre>
+
+  </body>
+</html>
+
+