6 files changed, 9783 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/14073-0.txt b/14073-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..c4159ca
--- /dev/null
+++ b/14073-0.txt
@@ -0,0 +1,4691 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14073 ***
+
+BERÄTTELSER FRÅN FINLAND
+
+
+Af
+
+Daniel Sten
+(Ina Lange)
+
+
+Först publicerad av
+Z. Hæggströms Förlagsexpedition 1890
+
+
+
+
+TILL
+
+GABRIELE VON PLESSEN.
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL:
+
+Hvart femtionde år slår en blomma ut
+Mot afton
+Natt
+Vid Raiala mo
+För ett silfverhjärta
+Far och son
+När lindarne blomma
+
+
+
+
+Hvart femtionde år slår en blomma ut.
+
+
+Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte
+ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta
+björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe
+ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var
+kallt och mörkt inne i kakelugnen.
+
+»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog
+klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på
+golfvet för att lugna sig.
+
+Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.
+
+Redan sju, och madamen, som inte kom.
+
+Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram
+kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och
+ostyriga hår.
+
+Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades
+med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne
+behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn
+piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk
+kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten
+kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.
+
+Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det,
+så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och
+så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager.
+Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del
+af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det
+varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens
+sköte.
+
+»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön»,
+sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna -- den ville aldrig
+sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den --, och så
+stack hon bränslet in i kakelugnen igen.
+
+Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade
+några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och
+formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från
+tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån.
+
+»Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»
+
+Hon sprang upp, rusade ut i köket, ett litet kyffe med en liten, liten
+spis samt ett skåp, ett bord och ett par stolar såsom enda inventarier,
+drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig på knä framför
+kakelugnen.
+
+»Jag vill nu slå mig i backen på att ni ä' trollade, era odågor»,
+mumlade hon, »men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det här
+badet, så vet jag, att jag får en olycka ... och inbillar ni er, att jag
+går och dränker mig för det, så misstar ni er, ska jag säga.»
+
+Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma ögonblick spred sig i det
+lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.
+
+Så hällde hon öfver klabbarne en god portion, bar flaskan åter bort på
+sin förra plats och gick ännu en gång in till sin eldstad och sina
+vedträn.
+
+»Upp med spjället, käring», kommenderade hon sig själf, »och dörren på
+glänt, när du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!»
+
+Kraftigt drog hon i snörena -- spjället var redan förut så öppet det
+kunde bli -- och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade
+den.
+
+Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin
+fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet.
+
+»Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt. Sedan
+stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande,
+sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å
+hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.
+
+»Hva' sa' jag», resonnerade hon, »ni kunde inte stå på er, när jag
+riktigt satte hårdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'.
+Men -- den kostar pengar den här värmen, det gör den!»
+
+Hon erinrade sig nu att hon frös, halfnaken som hon stod där vid öppen
+dörr i bara lintygsärmarne, barhalsad och bararmad. Det ångade från den
+nakna huden, och en tjock, bolmande rök stod ut från hennes mun vid
+hvarje andedrag.
+
+»Minsann om det osar! Drar gör det, och det så flinkt, som om det hade
+hin i hälarne på sig.»
+
+»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan
+kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar
+kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på
+färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här
+tidigt i dag?»
+
+»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de
+där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå,
+slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring
+efter kryddsemla!»
+
+Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan,
+vattenämbaret och sopkvasten.
+
+Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var
+rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första
+blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms
+koja borta vid Rödbergsgränd.
+
+»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun
+och gick ut i köket.
+
+Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig
+man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när
+hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga
+mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt
+gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i
+tjänsten förstås, för han var i kronans bröd -- såsom rättvisans
+tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som
+nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de
+aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden
+som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud
+tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var
+ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det
+ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det
+ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar
+dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl
+inte, men den första tiden så...»
+
+Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som
+guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var
+skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.
+
+Den ene hade dött på ett sjukhus -- det hade varit en vildbasare, som
+druckit sig fördärfvad... Den andre hade rymt bort från handelsmannen,
+där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i
+den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon
+lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en
+liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade
+med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin
+ungdomsväninna -- Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter
+dåtidens skick och bruk.
+
+Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora
+arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan
+Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men
+som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid
+»inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om
+dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd
+af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.
+
+Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till
+kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på
+förmiddagskaffe hos kusin Lamström.
+
+Medan madamen städade där inne, stod frun och tänkte på lifvets alla
+fataliteter. Hon hade mest sinne för de glada sidorna, och när hon inte
+var »arg», var hon alltid vid det lustigaste humör.
+
+Månne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon då ha att tala om
+för nya historier från »Friden»? Det hade nog varit slagsmål igen hos
+skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fästman
+vid det här laget, så som hon var? Kanske någon hängt sig på vinden --
+usch! det var ett otäckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de
+inte en gång kunde ruska om hvarann ordentligt och så hålla frid! Att
+jämt hålla på och bråka! Det var allt för lumpet. En ordentlig
+kalabalik, så dammet rök om dem och så stillestånd! Men jämt! Fy då!
+
+»Frun, frun, frun, kom hit!» Det var madamen, som skrek, och när husets
+härskarinna öppnade dörren, såg hon den gamla surögda madamen med
+händerna i kors stå vid fönstret.
+
+»Hva' ä' det, du bortkollrade gamla markatta», ropade hon, »hva' hojtar
+du för? Ser du en syn eller hva' ä' det?»
+
+Madamen stod stilla med händerna alltjämt andäktigt hopknäppta och
+ögonen lika envist fästa vid fönstret, där intet annat fanns än en
+blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.
+
+Frun följde hennes blick. Nu slog hon ihop händerna med ett utrop af
+ohejdad beundran och glädje.
+
+»En knopp, välsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig
+blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drömt om eldsvåda och hvita
+hästar! Där ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva'
+det betyder, den blommar hvart femtionde år, hon! hvart femtionde år!
+Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu är
+kamrer, han, som hon inte fick för hans föräldrar, som va' så högfärdiga
+och hon...»
+
+»Ja, si frun är då den lyckligaste människa på jorden», suckade madamen,
+som insåg att det var nödvändigt att afbryta fru Lamström, när hon
+började inveckla sig i släkthistorier. »Att få kaktusen i blom! En
+riktig kärlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun är lycklig!»
+
+»Kärlekskaktus», skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. »Hva'
+menar hon? Tycker hon jag sysslar med kärlek jag, hvasa? Sa' hon
+kärlekskaktus?»
+
+»Å, jag menade bara ... att det betyder lycka, och jag får gratulera! Nu
+ska' vi väl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en från i
+går, så är den billigare! Fruns enda kaktus -- -- det sku' då riktigt
+salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin
+kalla graf!»
+
+»Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i
+himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter
+Schana, gå är hon snäll ..., säg, att kusin ska' vara här klockan elfva,
+hör hon. Men stopp! jag springer själf, den fattiga halfmilen ä' ju inte
+att tala om! Själf vill jag gå. Seså!»
+
+Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att få i sig sitt
+morgonkaffe, och så koftan på och hattskrollan.
+
+Madamen hjälpte sin matmor på med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna
+doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som på en
+gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne.
+Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, så att man kunde
+se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna
+med tåhättor af blankläder, men utan klackar.
+
+»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen.
+
+»Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf
+frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör
+inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon,
+som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls
+och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom. Sätt i sig nu hela
+kaffepannan med cikorian och allt, så blir hon varm! Adiös!»
+
+Borta var hon. Hennes snabba steg förtonade snart, och madamen torkade
+tårarne från sina trötta, rinnande ögon. Hon satte sig ned vid sin
+kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten låg vid hennes fötter,
+dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gått upp.
+I darrande strålar smög den fram och lekte med den förgyllda ramen, som
+satt omkring »salig polisens» porträtt, -- en blyertsteckning utförd af
+en tacksam och talangfull klient, en lösdrifvare, som hade att tacka
+Petreus för en förlängd frihetstid någon gång i den gamla, goda tiden.
+
+Madamen kastade en blick på porträttet. Ack, hvad han såg rar och mild
+ut, den gode, snälle polis Petreus Lamström! Sådana stora, runda ögon
+och ingen underläpp synlig! Likt var det, han såg alltid ut som en
+bättre människa. Den tiden hade hon kallat honom »pedellen», hon tyckte
+att det lät så lärdt. Hon mindes ännu hur han gick på gatan, from som
+ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat
+honom »fårbog», »åsnakind» och »hvita plåster», bara för det han lät
+allt gå som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, när något
+var på färde.
+
+En sådan man skulle _hon_ ha haft! Ack, ack, ack, en sådan man! Inte
+skulle hon ha gifvit honom några elaka tillmälen, inte! Hennes man! --
+Egentligen hade hon aldrig haft någon, men Engholm, det nötet, han hade
+haft lif i sig, han! Så han slogs och lefde! På ett par år tog han
+totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och »orken» med. Sen dess
+hade hon varit en sådan här trasa, som alltid måste gråta och voja sig
+för allting. Madam ens hufvud sjönk vid dessa vemodiga tankar sakta mot
+bröstet. Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade
+hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda.
+
+Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot
+bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den
+andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet
+ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde. Ljufva drömmar om den rare
+polisen, hvars porträtt hängde framför henne. Den söte, rare pedellen!
+Ack, ack, ack!
+
+       *       *       *       *       *
+
+I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade
+fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se
+i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i
+sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.
+
+Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån,
+skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att
+möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå
+brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små
+jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas,
+behängas och göras behagligt.
+
+Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en
+kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett
+rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga
+läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro,
+af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de
+svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för
+att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå
+igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.
+
+Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver
+hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål
+hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten
+under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande
+gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att
+framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade,
+bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.
+
+Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De
+stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från
+Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa
+utklädd rekryt.
+
+»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog
+sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en
+gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute
+ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di,
+hvar di ä'!»
+
+»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor,
+gunås!»
+
+»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan
+man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke
+nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast
+gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag
+sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»
+
+»Nu blir kusin het igen -- tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet
+här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om
+samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»
+
+»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare --
+»du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»
+
+»Nej, det är till fabriksflickor ... jag ligger sjelf på golfvet, jag
+sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»
+
+Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som
+fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva
+detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes
+den dagen, som hade det varit helt nyss.
+
+»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år
+och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi
+skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya
+klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska,
+men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin
+Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser,
+liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig
+och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt
+impromptu.
+
+»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig!
+Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om
+söndagarne?»
+
+»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan
+att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från
+gamla Klinikum. Herre Gud!»
+
+»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett
+bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par
+dagar efteråt.»
+
+»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du
+under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt
+och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren
+tänker jag ta'. Hva?»
+
+»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men
+hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl,
+som hade förmögna föräldrar och allt.»
+
+»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en
+karlkrake, och du...»
+
+»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det
+godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har
+han blifvit, han, medan vi två stackare... Ja, kusin -- -- han har gått
+den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om
+oss andra.»
+
+»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag
+extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga!
+Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte
+ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra _den_ nyttan, så...»
+
+»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes
+blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och
+beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga
+grimaser och knyckar.
+
+»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin
+glada Katrin. När fostermor fick fatt i _hans_ bref, -- jag har det så
+tydligt för mig, som om det varit i går, -- herre Gud, hva' hon blef
+ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»
+
+»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt
+oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen
+till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om
+öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att
+du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»
+
+»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att
+hon andra dagen, -- det var en fredag och det småregnade, så att hon
+måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, -- att hon
+andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika
+föräldrar; sådan skam!»
+
+»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett
+förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit
+något, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var
+beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han
+ibland skref verser!»
+
+»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men _så_ galen var han
+inte! Verser, fy...»
+
+»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra,
+inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting
+utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef
+fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus -- och så blef det
+slut. _Det_, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli
+något.»
+
+»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren
+din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i
+rösten.
+
+»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken
+från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och
+försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han
+förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi
+händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig -- ungefär
+likadant, som det stod i brefven...»
+
+»Verser?»
+
+»Neej, men det var väl sådan där poesi.»
+
+»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord,
+en hel värld af koncentrerad indignation.
+
+»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och
+han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar
+han var. Jag tror han se'n kom till Ã…bo, eller hvart det nu var
+någonstäds, men _det_ blef slut för mig, riktigt slut.»
+
+»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra såg han ut, det kan inte nekas!
+Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom,
+när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan
+tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga
+kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade
+krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den,
+så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte
+behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...»
+
+Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart
+fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa'
+så underligt adjö, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju
+borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag
+skulle nog inte känna igen honom nu.»
+
+Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt
+rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.
+
+»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade,
+vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång
+med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot
+knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.
+
+»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement
+förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan!
+Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick _hon_ den alltid! Och
+kusin --, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och
+det var du, det!»
+
+»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade _jag_
+den... Då var den min glädje.»
+
+»Och när jag flck pojkarne, så fick du också sköta'n, Schana, då var du
+lycklig, ditt sjåp. _Hans_ blomma!»
+
+»Och en gång, när jag hade lunginflammation och inte visste till mig,
+höll hon på att vissna för oss, minns du? Då kom du hem från landet och
+var nära att slå till mig för krukan, som stod torr som krut midt i
+sommarhettan.»
+
+»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som
+alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula
+hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid
+haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!»
+
+»Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig.
+Och nu, Herre Gud -- efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!»
+
+»Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och
+steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.»
+
+Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd
+mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen
+vände hon på hufvudet en smula och yttrade till hälften för sig själf,
+eller som om hon talade till väggen:
+
+»Det är riktigt synd att han är karl, riktigt synd! För det är inte att
+fördra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig
+eljest, när han kom med den där krukan... Och själf hade han planterat
+den... Riktigt synd! Kamrer! kantänka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?»
+hon vände sig häftigt mot den gamla mamsellen, som åter var inbegripen
+i monteringen af sitt täcke. »Jaså ingenting. Så adjö då!»
+
+Nu öppnade hon dörren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba,
+kraftiga steg och svängande med de långa armarne likt en skolpojke,
+trafvade åstad genom korridoren och utför trapporna.
+
+Ett litet varmt och matt leende lekte å kusin Schanas läppar. Hon hade
+förstått glada Katrins ofrivilliga monolog. Tänkte hon på att bjuda
+honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anstå hennes från
+alla sådana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle säkert slå
+den tanken ur hågen. Så synd! Att få se honom ännu en gång, få se honom
+så nära sig, honom, som hon aldrig kunde glömma!
+
+Bara man vågade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis på
+stor taktlöshet. Må hända till och med för oförskämdhet, så förnäm som
+han var.
+
+Men -- det var ju ändå _han_! Han, som en gång hållit af henne, ännu då
+de sista gången talades vid.
+
+Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade
+ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på
+henne -- fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken,
+men det hade hon då aldrig märkt.
+
+Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället
+i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när
+mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu
+ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade
+sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så
+känsligt och förnuftigt.
+
+Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig
+efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för
+ädel och god för den. Och när ändtligen -- det var ju helt nyss, för en
+tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans
+föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.
+
+Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne...?
+
+Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt
+lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.
+
+Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på
+den klara vinterhimlen.
+
+Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för
+att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom...
+
+Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.
+
+Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den
+nästan som brottslig.
+
+Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!
+
+I synnerhet efter hvad som en gång passerat dem emellan!
+
+Men ju längre det led mot skymningen, desto säkrare blef hon att fru
+Lamström redan hade glömt hela saken, och att hon aldrig skulle få se
+»honom» i detta lifvet mer, om hon ej själf...
+
+Därtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit så feg...
+
+Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bästa dagar skulle
+gifvit anledning till så mycket som en omfamning en gång. Den ena, enda
+kyssen, den hade han då tagit utan hennes vetskap en gång, en ljum
+vårdags skymningsstund -- en enda kyss -- och på den hade hon sedan
+lefvat hela sitt långa, enformiga lif.
+
+Skulle hon gå i grafven utan att återse honom en enda gång? Och att dö,
+hur tomt och sorgligt! Nu, för första gången fanns det en anledning att
+tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var
+själfskrifven, och man skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna.
+Hvarför?
+
+Af feghet!
+
+Men å andra sidan, passade det väl, att _hon_ gick upp? Om folk visste
+det, hvad skulle de säga? Att hon blifvit rent utaf galen på gamla
+dagar.
+
+Det gick icke an. Nej, nej, omöjligt!
+
+Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves,
+förgäfves!
+
+Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att
+så här midt i vintern slå ut i blom?
+
+Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu
+kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon
+blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla...
+
+Jo, hon skulle gå upp -- -- helt visst, och det nu genast, bara hon fick
+äta litet middag.
+
+Det var som om maten hade fått en helt annan smak. Och på samma gång kom
+hon att tänka på så mycket, som hon eljest föga funderade på. Hur ensam
+hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om...
+
+Om!...
+
+Han hade varit borta i många år, i hela trettio år, kanhända mera, och
+under hela denna tid hade hon endast tänkt på honom, liksom på sin
+försvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men länge sedan
+vissnadt minne.
+
+När så Lamströms madam en gång omtalade, att kamrer Asp numera bodde i
+hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck på Schana...
+
+Hon skyndade att göra sig i ordning, det var väl inte så svårt att få
+veta, hvar han bodde, numera var ju allt så märkvärdigt bekvämt, det
+fanns ju stora tryckta böcker, adresskalendrar, hvari man kunde läsa om
+sådant. Hon behöfde bara gå in i en kryddbod eller en boklåda ... det
+var det lättaste i världen.
+
+I en skrubb hade hon sina söndagskläder. Hon sökte upp sina hvita
+underkjolar, satte dem på sig alla tre, tog rena strumpor och så kängor,
+slätade ut skrynklorna på klädningen, -- hon hade fått några fula veck
+på den i kyrkan, där hon suttit hårdt inklämd i en bänk mellan två magra
+fattighusgubbar -- hon andades på det nedskrynklade stället och drog i
+det, hon ville så gärna, att allt skulle se bra ut.
+
+Ändtligen var hon färdig, med »negligén» under hattskrollan, snyggt
+lappade bomullsvantar och en riktigt nätt och ren stoppad lastingskappa.
+Och hon såg helt prydlig ut, där hon med mild och högtidlig uppsyn sakta
+gick gatan framåt.
+
+I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.
+
+Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i
+adresskalendern.
+
+Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig
+förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.
+
+Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som
+hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.
+
+Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt
+hus!
+
+Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.
+
+Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta
+namn, som en gång -- för femtio år sedan -- kommit hennes hjärta att
+klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så
+blygt och hopplöst!
+
+Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville,
+och så ... så ... hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?
+
+Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens
+tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville
+göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade
+fått knopp och skulle slå ut i morgon...
+
+I morgon afton klockan fem på kaffe?... Nej! en så märkvärdig
+ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad
+i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej,
+hon tordes icke ringa på den.
+
+Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och
+visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde
+henne så otäckt.
+
+Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»!
+Vid _hans_ dörr ... nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var
+otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne
+litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej ...
+_han_ bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän!
+Tänk, om hon ändå skulle våga?
+
+Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att
+Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp
+till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i
+finaste helgdagsståten.
+
+Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan,
+det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig
+onödigt löjlig?
+
+Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten
+och smög ljudlöst nedför trapporna.
+
+I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon
+kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och
+alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.
+
+En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge
+på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i
+en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll
+plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.
+
+Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt --
+bed honom ursäkta min djärfhet» -- »söta beskedliga madam, tusen tack»,
+och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.
+
+Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram
+eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga
+i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af
+lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya...
+
+Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon
+förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick
+in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en
+förklaring.
+
+Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i
+skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans
+triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar,
+att hon var vid allra bästa humör.
+
+Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig
+i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till
+»Friden».
+
+Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så
+att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll
+igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.
+
+Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till
+kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»
+
+Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.
+
+»Jag gick ut ... och så gick jag in, -- hit.»
+
+»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och
+så in. Vi va' lika galna bägge två ... nå, än se'n ... karlbelätet fick
+jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»
+
+Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera
+upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.
+
+»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände
+från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, --
+tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men
+nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk
+att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata,
+medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där »_han_» bodde.
+
+Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som
+om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.
+
+»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en
+sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som
+en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!»
+
+Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och
+rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man
+tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»
+
+»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin
+bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så
+löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag -- jag vet inte
+själf.»
+
+Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt
+vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det
+var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig
+ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan
+fem kommer han. Herre Gud -- vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte
+annat än människor! Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'...»
+
+Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula,
+väninnans rörelse hade smittat.
+
+»Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem
+kommer han.»
+
+Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann
+mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla
+flickan sin väg framåt.
+
+Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan
+lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan,
+så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och
+det gällde att hålla sig varm.
+
+Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen
+stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök
+brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.
+
+Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för
+tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par
+djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora
+svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen.
+
+Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och
+lampan. Hon hade ny spetsnegligé och under den glänste hennes vackra
+hår. Hon stickade med nervös oro, och ett uttryck af blyg ängslan,
+blandad med glad förväntan, lästes tydligt på hennes gamla fromma
+ansikte.
+
+Snart skulle ju han komma!
+
+Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva
+ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket
+kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt.
+
+»Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för
+resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa
+tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag
+menar knoppen där.»
+
+Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt
+istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina
+rusade till fönstret för att se ut.
+
+Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från
+kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.
+
+Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för
+att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans
+ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt.
+
+Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot
+vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.
+
+Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne,
+höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut
+ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet,
+sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans
+käcka figur.
+
+Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar,
+pulsmuddar och ytterstöflar.
+
+Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och
+slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande
+det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest
+hår.
+
+Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och
+suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och
+missnöjda min.
+
+Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, -- Schana
+satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.
+
+Var detta »_han_»?
+
+»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af
+mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är
+angripet. De trapporna!»
+
+Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha
+tappat koncepterna och humöret dessutom.
+
+»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar
+sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss
+inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre
+Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»
+
+»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt
+för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt
+rykte om sig?»
+
+»Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de
+magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på
+tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt
+arbete! Jag ä' inte af så skröpligt virke jag, som det så kallade starka
+könet, och någon pultron ä' jag inte heller!»
+
+Kamrern såg upp, hans blick sökte skygg den tappra fruns, men han vände
+sig fort åter bort, liksom vågade han egentligen icke motsäga eller reta
+henne. Försiktigt drog han sin stol närmare bordet, tog fram sin stora,
+fina näsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hårda stoppning
+och stödde så sin armbåge emot denna improviserade kudde.
+
+»In med kaffet, Bina», dundrade frun, »och tratta i vaktmästaren allt
+hvad det går i'n, men stäng för all del dörren, om han vill ha' grogg,
+för den luktar så förbannadt, när den kommer i varmt, vet hon.»
+
+Kamrern fick en liten förarglig hostattack, som emellertid snart gick
+öfver. »Hvar är den omtalade blomman?» frågade han slutligen.
+
+»Kan han inte se på andra sidan om lampan och ljusena, där hvar Schana
+sitter, midt framför näsan på honom?» sade frun och pekade på bordet.
+
+»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt
+upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det,
+är det...»
+
+Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den
+stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och
+gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.
+
+»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n
+var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här
+strumpstickorna, men nu...»
+
+Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt
+tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han
+hennes barn.
+
+»Roligt att få se er, roligt att få se er», sade den gamle herrn, i det
+han tryckte hennes hand, »jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men
+jag kan känna igen er, jag tycker nära nog, ni är er lik, bästa vän!
+Åh, hvad det var roligt!»
+
+Hon tvang honom att sätta sig bekvämt och bra i stolen samt började
+pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.
+
+»Kamrern är sig inte lik», hviskade hon, »men där finns något i blicken,
+ja och så kring munnen!»
+
+Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen onödiga
+omsorger, hon slamrade med allt möjligt, pratade i ett, puttrade och
+bråkade.
+
+Men kamrern hörde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsväninna, och
+med en allt större tillfredsställelse uttryckt i sin blick följde han
+hennes rörelser, där hon sysslade vid kaffebordet. Han frågade henne om
+hennes lif »sedan den tiden» och lyssnade med ett undrande intresse till
+hennes svar.
+
+Så kom frun, hon slog sig ned på en pinnstol bredvid bordet, man drog
+sina stolar närmare hvarann och började ett allmännare samtal.
+
+Vid kaffekoppen var »glada Katrin» alltid vid bästa humör och lät icke
+truga sig till att vara öppenhjärtig. Männens skröpligheter kommo strax
+på tapeten, hon knusslade icke med sina förtroenden; stackars Petreus
+fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet för sina
+svagheter, likaså de andra goda vännerna bland det »så kallade starka
+könet»; frun hade känt en hel hop, hon, och som änka med hus och gård
+hade hon haft tillfälle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke så få
+friare den tiden, en repslagaremästare hade varit »riktigt kär»,
+dessutom en äldre postiljon, som var trött på sitt rörliga ungkarlslif,
+samt en för detta militär, öfver hvars lefnadssaga ett visst dunkel
+sväfvade.
+
+»Att inte kusin tog en af dem», anmärkte Schana, inte utan en viss
+spetsighet i tonen.
+
+»Nej, jag var inte så galen en gång till», svarade hon, »att i onödan
+dra till huset ett sådant spektakel. Jag tål inte de oduglingarne, som
+inte ha en förnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt
+kvinnfolk, di ä' då åtminstone människor.»
+
+Kamrern var af samma tanke, äfven han misstrodde männen. Hvad hade han
+icke lidit för deras skull! Han hade som förmögen ung man gått in i en
+bank, kort efter det han förlorade sina föräldrar. Fort nog blef han
+kamraternas favorit, allas vän, allas förklarade gunstling. De äldre
+tjänstemännen täflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom,
+att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt öfver att vara allas
+»bienfaiteur», att få låna dem pengar och gå i borgen för dem samt att
+dessemellan få ställa till små trefliga ungkarlssexor med champagne och
+ostron.
+
+Han njöt af allt det rökoffer, som man frambar på hans högmods altare,
+han växte i sina egna tankar och började tro sig vara ärnad till något
+större, och bättre.
+
+Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre
+plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet
+han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer
+påfallande.
+
+Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man
+gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början
+visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och
+hänsynslöst.
+
+Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets
+ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och
+användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta,
+men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga
+tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och
+borgensman ... med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han,
+oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin
+egenskap som »god kamrat».
+
+Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af
+ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att
+tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en
+massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och
+ingen framtid.
+
+Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den
+skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven
+här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter
+göra dårskaper.
+
+Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu
+in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år,
+som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med
+»avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.
+
+Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att
+kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var
+tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora
+borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det
+gällde nu att lefva af lönen.
+
+Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte
+sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla
+ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess
+bojor och band.
+
+SÃ¥ fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre
+kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en
+kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något
+gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han
+till Helsingfors, sökte och fick platsen.
+
+Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af
+hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr
+kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville
+draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla
+hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur
+dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller
+mindre motvilligt gjorde honom!
+
+Nej, lifvet var eländigt, människorna dåliga, föraktliga och onda! Och
+det var sorgligt och tröstlöst att sålunda blott vänta på döden, på en
+dödsbädd i plågor måhända, där han skulle blifva tvungen att på förhand
+betala den hand, som hjälpte honom.
+
+»Tänk så olika lifvet gestaltar sig för oss, som ingenting har», sade
+Schana, knappt hörbart, »då ä' det lyckligare att vara fattig. Jag har
+för det mesta träffat riktigt snälla, hjälpsamma människor. Jag skulle
+kunna räkna upp en hel massa. Tänk bara på notariens och på
+häradshöfdingens, och på Glarboms änka och skolmamsellen vår, och
+kaptenskan! Mig ha alla hjälpt, ingen har nekat mig sin hjälp, när jag
+behöft, och ändå har jag aldrig begärt. Minns inte kusin det året jag
+var sjuk och låg på klinikum? Hur goda va' di icke, både läkarne och
+sköterskorna ... och ändå har ingen ännu haft något att förtjäna på mig
+här i världen.»
+
+Fru Lamström afbröt med ett svall af ord: »Har ingen haft nytta af
+henne, kusin? Inte det? Än alla dem hon hjälpt, då? Hur många fattiga
+stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta
+har hon satt pengar till för att få dem rena och hela i kistan, de gamla
+tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och
+annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan
+hvarken lön eller tack? När har hon frågat efter sig själf, om hon både
+svultit och vakat ut sig, då det bara gällde att gå och lägga sin näsa i
+blöt för några odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra
+hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle låtit dem supa
+soppan, såsom de kokat den åt sig? När har hon gjort annat än slitit för
+andra? De där galna flickorna, som hon hjälpt med tak öfver hufvud, när
+ingen annan velat se åt dem en gång, allt medan hon själf lefvat på en
+kopp kaffe och inte haft så mycket som en bit bröd till, nej, kusin, hör
+nu, tala inte om, att människorna ä' goda! Di ä' endera elaka eller
+dumma. Endera slå de ifrån sig som jag, eller slita de själfva ondt som
+ni två.»
+
+Kvällen led. Vaktmästarn, som satt i köket hos Bina och trakterades med
+grogg, kom gång på gång och påminte, att det nu var tid att fara,
+slädan var snart där; ville inte kamrern börja pälsa på sig snart...?
+
+Men kamrern ville inte. Han trifdes utmärkt, och det blef också allt
+längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes
+finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens
+sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det
+rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare
+och klarare.
+
+»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in
+till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte
+snart pallrar i väg härifrån, hva'?»
+
+Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjänsteanden tog sig en
+allt för fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget
+mod plötsligt blifvit så mycket större, allt nog, han vände sig om och
+röt med en ovanlig morskhet i rösten:
+
+»Hur kan han tillåta sig en sådan sottise, Bavander, stanna där han är,
+och längtar han hem, så kan han absentera sig.»
+
+Liksom förvånad öfver sitt eget mod, såg den gamle herrn därefter en
+stund ned. Tänk att han förgått sig så! Om nu vaktmästarn blef ond, hvem
+skulle han då få i stället?
+
+Kanske det var bäst att han tog afsked nu och började hemfärden.
+
+Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så
+underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma
+eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick
+endast allt för fort.
+
+»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora
+blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon
+öppnar sig! Titta ni, pass på!»
+
+Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.
+
+»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur
+varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en
+sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det
+bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i
+mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli
+tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och
+inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå
+och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina
+pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en
+ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»
+
+»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på,
+kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på
+alla sidor.
+
+»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor»,
+sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf.
+Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk,
+Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»
+
+Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla
+flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:
+
+»Jag är så rädd för att dö ensam.»
+
+»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon
+inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut,
+utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig,
+så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre
+Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den
+blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»
+
+»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och
+fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste
+bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»
+
+»Den vissnar igen om en half timme, pass nu på allesammans!» Frun
+öppnade dörren till köket och bjöd vaktmästaren in med gamla Bina. »Kom
+och se, den här blommar blott hvart femtionde år, men är då så vacker
+som världens skönaste ros, se, se!»
+
+De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart
+femtionde år. Men blott _ett_ par ögon sågo in i det hjärta, hvarest
+också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra,
+njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa
+skott. Blott _ett_ par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i
+matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende
+halftimme. Blott _en_ såg det och tryckte den stackars blomman tacksam
+till sina läppar.
+
+
+
+
+Mot afton.
+
+
+Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg
+alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och
+matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i
+väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin,
+genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan långt framme i
+augusti.
+
+Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen;
+hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och
+såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade
+om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver
+till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.
+
+Så satte hon sig på en liten packlår ... hon var trött efter dagens
+arbete och behöfde hvila.
+
+Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i
+dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde
+icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här
+och vänta, tills det gick öfver.
+
+Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med
+mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.
+
+I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det
+var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till
+att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både
+ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det
+föreföll litet tröttsamt.
+
+Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket
+ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen,
+friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där
+allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen
+buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad,
+gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var
+alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.
+
+Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de
+blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret
+bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var
+som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i
+ordning ... bara de nu komme!
+
+Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och
+kunde inte hjälpas.
+
+Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den
+lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och
+han fick vara hemma på landet.
+
+Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske -- det kunde
+Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af
+Agreens --, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt
+detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i
+staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och
+fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig
+karl.
+
+Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en
+förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.
+
+Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död -- herrn
+var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig
+och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet --
+ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband
+och kokard.
+
+Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och
+snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka
+knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.
+
+Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for
+fram på hufvudstadens gator, log han...
+
+Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att
+allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk,
+hufvudsakligen kusken.
+
+Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig,
+vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga
+karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke
+vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han
+hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin
+skönhet.
+
+Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags
+huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens...
+
+Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De
+liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig
+öfver den höga bergsryggen där borta.
+
+Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig
+dag!
+
+På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och
+längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags
+gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll
+för allt möjligt löst folk.
+
+Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med
+sina hvita stenar liksom en kyrkogård.
+
+Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt,
+trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna
+linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar,
+ljusröd, doftande och täck.
+
+Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.
+
+Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år
+se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?
+
+Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn...
+
+Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla
+fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån
+eller rodde ut åt sjön.
+
+Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»:
+dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena,
+hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar,
+dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..
+
+Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där
+man kunde bada.
+
+För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och
+läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så
+mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom,
+huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta
+om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!
+
+När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt
+ögonkast.
+
+Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa?
+Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.
+
+Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk
+och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var,
+det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel
+föreläsning till svar.
+
+Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och
+gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin
+herrskapstobak.
+
+En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i
+den hvita mössan.
+
+Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans
+tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu först.
+
+Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än
+förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.
+
+»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en
+riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du
+skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi
+roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo,
+det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på
+kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem
+strax. Nå, är du glad nu?»
+
+Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran
+hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon
+måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet
+i allt hade man lärt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin
+lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.
+
+Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken
+och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade,
+fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var
+med. Det var en sommar!
+
+Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i
+ett rus af stilla sällhet, _han_ var alltid i hennes närhet och hon
+lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det
+varit guldkorn.
+
+»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om
+inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig
+och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här
+har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma
+lilla, alldeles nog.»
+
+Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina
+kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om
+några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter,
+kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...
+
+När september kom, flyttade de alla in.
+
+Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt
+ville räcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!
+
+Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd
+och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin
+forna vänskap med den lilla tjänstflickan.
+
+Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon
+såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne.
+Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som
+en frusen sjö.
+
+Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna
+till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom
+med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller
+jo, ja.
+
+Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med
+herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.
+
+Och en dag kallades hon upp till frun.
+
+»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig
+till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu
+kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst
+i sta'n.»
+
+Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte.
+Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.
+
+Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om
+hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara
+grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för
+drängarne.
+
+Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte
+kom någonting hårdt och strängt.
+
+»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»
+
+Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till,
+om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde
+att slå och hon väntade.
+
+»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla
+bröllop till mikaeli.»
+
+»Ja», sade Lotta och neg.
+
+Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så
+naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och --
+fruns.
+
+Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse
+stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod
+om den. Ännu var blott hufvudet färdigt -- det glänste och sken som
+atlas.
+
+Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om
+hon råkade så väl ut.
+
+Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden...
+
+Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.
+
+Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det
+och kysste fruns hand.
+
+»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med
+Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja
+väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp
+garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter
+en liten paus, »sköt väl om stugan där nere ... där blir du kanske en
+gång värdinna.»
+
+Samma afton dracks förlofningstéet på verandan ... och studenten drack
+det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var
+karl, så var det bäst att vara det på allvar -- tyckte han.
+
+Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela
+sex år se'n...
+
+Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och
+herrskapet med... En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och
+stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera
+sällan.
+
+Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och
+barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som
+han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.
+
+Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara
+olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till.
+Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.
+
+Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen
+höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan
+hon hvilade sig ... tänkte tillbaka.
+
+Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon
+steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför
+henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.
+
+»Lotta!»
+
+Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:
+
+»Unge herrn.»
+
+»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne
+i hand och tryckte den.
+
+»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd,
+just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och
+skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades
+så här.
+
+»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon,
+»fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»
+
+»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör
+det!»
+
+Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon
+hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej
+så.
+
+Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång
+och vände sig bort.
+
+»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss
+tala som i forna dar! Eller -- var snäll och ge mig lite smörgåsar och
+öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först
+om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta,
+och låt oss sedan äta och prata!»
+
+Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt
+och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den
+»sista» sommaren, den för sex år tillbaka.
+
+Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag,
+försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg
+henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.
+
+Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel,
+hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen
+tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på
+henne -- alltjämt -- hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i
+dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket
+... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela
+den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess
+skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.
+
+»Stackars Lotta!»
+
+»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger
+inte, den faller allt.»
+
+»Hvilken?» frågade han.
+
+»Misten», svarade Lotta och såg bort ... det betyder regn om afton, men
+om morgon betyder det vacker dag.»
+
+Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom
+aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den
+mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax
+vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna
+framför verandadörren.
+
+»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och
+borstade af en del strå och sand från sina kläder ... »redan, så fort.»
+
+Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen
+bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg
+mera symmetriskt, närmare brunnen.
+
+Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i
+skymningen skimrande blick.
+
+Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart
+upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som
+den var.
+
+Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta
+med handen utsträckt.
+
+»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet
+sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar
+till din svåra dag -- eller hur, Lotta lilla?»
+
+Lotta kände en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smålog
+vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin
+matmor... »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de
+må alla bra där inne, fyran med.»
+
+Frun såg helt skrämd ut.
+
+»Herre Gud, Lotta, är _det_ öfver?»
+
+Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.
+
+»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som
+var här, tyckte han var så duktig så.»
+
+»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»
+
+»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill
+inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från
+ån...»
+
+Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala
+vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft
+ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.
+
+»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför
+ligger du inte -- åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan
+dyrt få ångra detta?»
+
+»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min
+och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall
+frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag
+ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när
+budet kom att frun skulle komma hem till natten.»
+
+Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på
+Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.
+
+Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog
+schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man,
+som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor
+hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?
+
+Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för
+allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga,
+unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu
+ömt smekte.
+
+»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»
+
+»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver
+frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på
+barn», tillade hon efter en stund.
+
+»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och
+plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om
+hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon
+egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning
+för att fortsätta samtalet.
+
+»Hm»... Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin
+grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra.
+Men...»
+
+»Men...»
+
+»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte
+kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten
+bra.»
+
+Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort
+bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.
+
+Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan,
+som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande
+af belåtenhet.
+
+»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så
+vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»
+
+Lotta svarade inte.
+
+»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt
+kärnadt?»
+
+Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett
+stort krus med svagdricka.
+
+Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på
+sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog
+han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.
+
+»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta,
+hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»
+
+Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.
+
+»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner
+just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda
+sig.»
+
+Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes
+ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig
+ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes
+trötta ögon.
+
+Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna
+slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef
+efter hand nästan mörkt.
+
+Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot
+gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen
+att se mörka och underliga ut.
+
+Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten
+blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot
+frost...
+
+När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna
+smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig
+öfver fälten likt en svepduk.
+
+»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort
+filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till
+kojs, jag är sömnig.»
+
+Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.
+
+Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till
+att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern
+tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det
+skulle bli vackert och likt sin far.
+
+Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett
+ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.
+
+Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas...
+
+Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.
+
+Alla barnen sofvo djupt.
+
+Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.
+
+»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»
+
+Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och
+hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.
+
+»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp
+kjolen och tröjan ... »strax.»
+
+»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i
+säng, »alltsammans Guds vilja.»
+
+
+
+
+Natt.
+
+
+I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i
+saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?
+
+»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» -- det vill säga frun, ty de
+unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef
+förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i
+hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och
+lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade,
+»var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».
+
+Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan
+kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när
+ingen såg det.
+
+Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med
+en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?
+
+Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla
+sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.
+
+Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta.
+Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men
+ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom
+ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften -- dem höll
+han inte.
+
+Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden
+själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse,
+länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti;
+och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång
+varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.
+
+Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var
+alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det
+kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt
+barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna
+oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte
+tjänsten åt honom.
+
+Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men
+spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden,
+länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.
+
+Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla
+sig uppe, så som han stormade på.
+
+Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med
+en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt
+och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man
+vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.
+
+Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått
+något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för
+Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som
+blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt
+möjligt sätt.
+
+Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte
+lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans
+bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att
+glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den
+låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.
+
+Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls
+inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom
+kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.
+
+Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och
+den gamle smeden borta vid byns utkant.
+
+Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som
+frun ännu behöll honom.
+
+En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se
+till andras arbete och att själf arbeta.
+
+Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både
+sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp
+åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet
+mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.
+
+Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos
+adjunktens och fick redan lön -- en mark i månaden och allt fritt. Hon
+var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var
+ju så långt borta och barnen där så små.
+
+Olli och Jussi voro hemma.
+
+De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville
+inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om
+fiskstackarne, som de metade upp.
+
+Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.
+
+Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det
+nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i
+ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet,
+höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.
+
+Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.
+
+Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar
+som förr.
+
+Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under
+rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och
+kall.
+
+Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig
+förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på
+kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af
+med synderna.
+
+Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när
+han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade
+rätt.
+
+När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så
+mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet
+och borta.
+
+Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete,
+slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust,
+utan af vana.
+
+En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för
+Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka
+efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.
+
+Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva
+till morgonen, menade modern.
+
+Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg
+och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.
+
+Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte.
+Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i
+morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?
+
+Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj
+och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och
+svordomar.
+
+Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en
+pistol, blodig och tilltygad.
+
+Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för
+bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.
+
+Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och
+skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var
+frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.
+
+Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så
+innerligt vackert om förlåtelse.
+
+Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst
+någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.
+
+Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva
+annorlunda!
+
+Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra
+obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och
+elände.
+
+SÃ¥ kom pastorn.
+
+Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet
+svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull
+och hår.
+
+Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att
+frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.
+
+Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några
+månader, i en anstalt, där han hölls strängt.
+
+Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till
+sommarn kunde hon stiga upp.
+
+Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och
+bättre människa.
+
+Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut
+som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men
+när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans
+ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var
+han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars
+kusk».
+
+Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda
+bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med
+arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.
+
+Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande
+arbetsförmåga.
+
+Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i
+rummet.
+
+Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu
+var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?
+
+Det eller det skulle hon göra ... alltsammans på ett dygn ... men, hon
+kunde icke.
+
+Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.
+
+»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»
+
+En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och
+groft hår.
+
+Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af
+jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt,
+åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och
+smällde i dörrarne, så att det brakade.
+
+Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon
+vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes
+ansikte var ett enda fryntligt leende.
+
+Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick
+bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.
+
+Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras
+hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt
+lättare.
+
+När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade
+något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att
+ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver,
+ifall hon var riktigt försiktig.
+
+Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot
+kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora
+och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon
+låg.
+
+Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon
+sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.
+
+Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det
+svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.
+
+Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken,
+Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i
+spiseln.
+
+Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med
+en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk
+decemberafton, kysste hon hans hand.
+
+Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så
+släckte han ljuset.
+
+Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led
+nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma
+upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så
+som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att
+slänga duken om halsen som en teaterröfvare ... men, hvad gjorde det,
+han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting
+dugde till.
+
+En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma
+på bal den aftonen.
+
+Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.
+
+Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade,
+då han ännu var Lars kusk.
+
+Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur
+han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde
+ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så
+mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så
+gammal, nej, det kunde ingen tro.
+
+Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket
+i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var.
+Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så
+noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet
+fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp ... tänk om hon blef
+så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.
+
+Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.
+
+Man skulle endast akta sig för allt starkt.
+
+Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.
+
+Jo, det gick.
+
+Med den andra...
+
+Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.
+
+Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt
+väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig
+igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.
+
+Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!
+
+Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes
+hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!
+
+Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som
+hon ville lefva och arbeta för.
+
+Tänk, hvad han skulle bli glad!
+
+Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början.
+Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen,
+darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en
+tacksägelsepsalm.
+
+Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes
+hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för
+hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin
+julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.
+
+SÃ¥ somnade hon.
+
+När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och
+sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.
+
+»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa
+kommer och hälsar på.»
+
+Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att
+korna fingo sitt.
+
+Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.
+
+Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik
+och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se,
+hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans
+rödflammiga ansikte.
+
+»Sofver hon?» frågade pigan.
+
+»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».
+
+Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.
+
+»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.
+
+»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men
+tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk
+tycker. Lasse ä' vacker, han!»
+
+Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig
+betänksamt i hufvudet.
+
+»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en
+gång; men det lär allt dröja...»
+
+Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i
+ordning att gå ut.
+
+»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till,
+»hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»
+
+Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.
+
+Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och
+gick ut, samma väg som hon.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var
+det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit
+och träden betäckta af rimfrost.
+
+Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än
+brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke
+hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat
+på stenar och ojämnheter.
+
+Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade
+dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.
+
+Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter
+... i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft ... han hade
+druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i
+hufvudet.
+
+Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting ... djuren sågo efter
+honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med
+sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka
+ut igen.
+
+Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan
+vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon
+borde... Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.
+
+Kunde han bara få natten att gå ... konjaken måste ha varit riktigt
+oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och
+om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom
+liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville
+han icke gå.
+
+Icke i stugan.
+
+Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste
+han gå för att komma ifrån det på en stund.
+
+Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om
+det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.
+
+Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på
+honom.
+
+Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han
+så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.
+
+Det var bara konjaken.
+
+Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen
+fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.
+
+Bara kropp och intet hufvud.
+
+Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad,
+kanske kunde hon få honom från det där andra.
+
+Ännu en blick mot stranden.
+
+Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret
+nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren,
+hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...
+
+MÃ¥nen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog
+norrsken ... inte kunde det vara dager vid det här laget...
+
+Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly,
+än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.
+
+Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer ...
+men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.
+
+Han började ångra att han druckit den där smulan.
+
+Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och
+begynte kväfva honom.
+
+Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.
+
+Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och
+hört Lotta läsa ur testamentet.
+
+Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.
+
+Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset
+till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne
+natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken
+heller, bara man tog det förståndigt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af
+blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och
+rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en
+basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en
+längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen
+förnöjda in i den ångande kaffekoppen.
+
+»Maja-Stina!»
+
+»Frun!»
+
+»Mera långbullar!»
+
+»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»
+
+Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där
+darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet
+och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel
+uppmärksamhet, oro och deltagande.
+
+»Hvad har händt?»
+
+»Hon har gått bort i natt.»
+
+»Hvem? Förvaltarns piga?»
+
+»Nej. Hon själf.»
+
+»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut
+som ett ofantligt frågetecken.
+
+»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»
+
+Frun trodde att Maja-Stina själf gått -- från sitt förstånd.
+
+»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar
+Maja-Stina, att hon är död?»
+
+»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när
+Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»
+
+Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina
+lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.
+
+Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme
+innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln,
+som hängde öfver den vintriga jorden.
+
+Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret
+i ovanlig oordning.
+
+»Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och
+dit.»
+
+Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös
+och jämrade sig.
+
+Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl
+efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest
+omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och
+följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.
+
+Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med
+ögonen.
+
+Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert
+flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat,
+och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och
+osäkra rörelser.
+
+De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram,
+nedhukade, kännande sig för.
+
+Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.
+
+Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse.
+
+De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop
+genljuda i den stilla morgonluften.
+
+Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes
+allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur
+framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa
+blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse
+sidor Långträsket och åsen bakom gården.
+
+NÃ¥gon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en
+båtshake från lidret och tåg...
+
+På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid
+vaken och nattmössan med... Själf hade hon hackat hål på den is, som
+se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken... Frun visste nog, att
+drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen ... och så hade hon
+hoppat i...
+
+Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att
+komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Säkert är att
+hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön
+där bredvid.
+
+Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.
+
+Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod
+ingenting af hvad som skett.
+
+Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och
+undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.
+
+Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?
+
+Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de
+sökte.
+
+Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol.
+Lifvet hängde ännu kvar.
+
+Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar.
+Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon...
+
+Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro?
+Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de
+svara?
+
+Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå
+från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.
+
+Hvar för?
+
+Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu...
+
+Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville
+upp igen och börja arbeta...
+
+Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu;
+det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.
+
+Leda vid lifvet?
+
+Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju
+vara en af de förfinade ståndens privilegier.
+
+Religionsgrubbel?
+
+Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade
+ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska
+funderingar. Det kunde det icke vara.
+
+Det fanns bara en förklaring ... men den var så litet poetisk ... gamla
+frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under
+natten fått ett feberanfall med yrsel.
+
+Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande,
+barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande;
+hvart ögonblick behöfde de snytas.
+
+Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var
+nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i
+vaken.
+
+När han såg frun, brast han i gråt.
+
+»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till
+brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»
+
+Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.
+
+»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade
+Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte
+var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»
+
+»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett
+hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar ... i synnerhet med
+nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag...»
+
+»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den
+tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af
+fiskarena ... hvem kunde tänka sig Lotta vår.»
+
+Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut
+i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala'
+med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»
+
+Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på
+trappsteget...
+
+»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där ...
+gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för
+trappan här, med hand på hufvud, så här...»
+
+»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i
+famn på sig?»
+
+»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han
+gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»
+
+»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra
+fanstyget slåss ingen kristen...»
+
+»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt
+potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»
+
+»Efter två?» frågade frun...
+
+»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och
+så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog
+Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»
+
+»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från
+smedjan.
+
+»Nej ... hon _skulle_ nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det
+att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»
+
+»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig
+blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och
+i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig
+ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars
+Lotta och hennes slut.
+
+Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken
+till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så
+råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit
+äfven henne?
+
+Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst
+bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.
+
+»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den
+rödhårigas fräkniga ansikte.
+
+»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och
+torkade ögonen med sitt förkläde...
+
+»Sa' i natt? Till hvem?»
+
+»Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- »att han tyckte
+han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och
+så...
+
+»Och så?»
+
+»Så» -- det kom under snyftningar -- »så gick husbond upp till...»
+resten hördes icke.
+
+Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara
+gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som
+om vettet varit på väg att lämna honom.
+
+Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare
+omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och
+gick in till sig.
+
+
+
+
+Vid Raiala mo.
+
+
+Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från
+tidigt på morgonen för att försörja de tre.
+
+Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt,
+om hon bara haft tid.
+
+Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid
+Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en
+backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.
+
+_Han_ hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var
+det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto,
+när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda
+med lifvet.
+
+Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade
+alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.
+
+Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den
+lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula
+hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under
+luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram,
+vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.
+
+Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin
+underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor
+uti, folk med kläder och hattar och handskar ... någonting märkvärdigt,
+som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så
+gärna ville se på, skyndsamt for förbi ... blott förbi, alltid förbi!
+
+Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför
+backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första
+taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt
+efter åkdonet, snabb som en ekorre.
+
+Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne
+fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan
+armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.
+
+Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och
+ögonen logo.
+
+Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.
+
+Det var så roligt ... kanske kunde de ännu hinna upp de lata
+gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto
+inne i vagnen!
+
+Kanske ... ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank
+en, som mamma så gärna ville ha.
+
+Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är
+här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en
+werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten.
+Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i
+morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve,
+som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.
+
+»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så
+blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på
+annat vis?»
+
+Pekka ref sig i håret.
+
+»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns
+där borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra,
+och porslin och guld och silfver och -- sådant där blått, som flaxar...»
+
+Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på
+hennes lefnadshimmel.
+
+»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej,
+men det blåa, det var så vackert.»
+
+»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som
+vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad
+jag gärna ville ha glas!»
+
+Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det
+innersta gula och tänkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.
+
+Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång
+hemåt.
+
+De andra efter.
+
+Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de
+nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den
+lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten
+halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.
+
+Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på
+slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar -- och tre nätter ... men
+nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.
+
+Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter
+vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, -- på solen kunde han se, att
+klockan var fem -- gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått
+sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.
+
+I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka
+tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det
+svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård
+barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i
+tre lika stora bitar och lade dem på bordet.
+
+Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack
+handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han
+fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.
+
+När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half
+minut stodo de alla tre vid bordet.
+
+      "I Jesu namn till bords vi gå.
+      Välsigne Gud den mat vi få!"
+
+Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda
+kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.
+
+Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick
+längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den
+tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han
+skällan omkring halsen på Pikku.
+
+»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i
+mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni
+ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp
+med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer
+efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»
+
+Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och
+så begåfvo de sig i väg.
+
+Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.
+
+Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris
+med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och
+bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad,
+plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full.
+Alltsamman lade han i spiseln.
+
+När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort
+ogräset.
+
+Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd
+under de heta strålarne.
+
+Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.
+
+Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och
+svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det
+visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig,
+vassomvuxen insjö.
+
+Men det var mer än en mil till närmaste människoboning,
+gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.
+
+Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud
+blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en
+fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.
+
+Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen
+låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!
+
+Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord
+smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå.
+Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne,
+som flögo mellan tallarnes grenar.
+
+Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och
+intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon
+och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor
+förlorade sig i det obekanta.
+
+Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.
+
+Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig
+ännu en gång i håret.
+
+Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och
+ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.
+
+Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.
+
+Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.
+
+Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var
+det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?
+
+Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu
+kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin
+sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på
+tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en
+solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade
+han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
+
+Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med
+näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han
+från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg,
+som närmade sig. Maija såg upp -- »Ka's Koira!» sade hon och spärrade
+upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»
+
+Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han
+såg ut som ett barn, som leker skolmästare.
+
+»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min
+betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick
+i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt
+mot fienden.
+
+Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med
+raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.
+
+Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det
+var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller
+modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på
+en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig
+att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde
+syskonen, då de voro olydiga.
+
+Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. -- Utan den minsta tvekan
+körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets
+käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så
+långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen,
+allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.
+
+Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som
+anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa
+hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.
+
+Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt
+som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och
+luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara
+fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade
+tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med
+hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas
+skällsord.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma
+matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat
+fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.
+
+Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som
+hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i
+fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, -- minnen från
+kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.
+
+Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.
+
+»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.
+
+»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog
+och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»
+
+»Sprang vargen -- för hvad blef han då rädd?»
+
+Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka,
+skrytsamma, tvärsäkra minen.
+
+»För hvad blef vargen rädd?»
+
+»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka,
+fast jag drog allt hva' jag kunde.»
+
+Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i
+ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.
+
+»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som
+jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i
+gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när
+han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan
+är borta.»
+
+Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig.
+Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan
+skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen
+nedåt landsvägen.
+
+Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och
+Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna
+ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra,
+bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne
+gapade.
+
+Snart försvunno de resande.
+
+Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke,
+såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen
+fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen
+ned öfver Raiala ödsliga mo.
+
+
+
+
+För ett silfverhjärta.
+
+
+»Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden»,
+förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter
+Lisa, som just i dagarne fyllt nio år.
+
+»Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva
+vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?»
+
+»Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan
+du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.»
+
+Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört.
+
+»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi
+bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva?
+Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge
+ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far ... och om
+du blir bjuden på mat, så, förstår du?»
+
+Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod
+hon.
+
+Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.
+
+Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och
+där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock.
+Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form
+och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.
+
+»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte
+möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få
+arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska
+poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»
+
+Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned
+vidare.
+
+»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle
+inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum -- ja
+det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så...»
+
+»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på
+en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä'
+klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst
+kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'.
+Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men -- nytta gör hon inte,
+det har du rätt i.»
+
+Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken,
+och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade
+ännu ett halfhögt adjö och gick.
+
+»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in
+manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon
+lyssnade!»
+
+»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro
+att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har
+fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.»
+
+»Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du
+har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...»
+
+Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en
+stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till
+krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita
+för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om
+koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att
+klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till
+sitt välsignade himmelrike.»
+
+Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och
+blaskade sedan tappert i med sina ångande händer.
+
+Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan.
+
+Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt
+kastade han en längtande blick ut.
+
+Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.
+
+Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till
+herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i
+ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från
+köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren.
+
+Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur
+bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda
+inlagd strömming.
+
+Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och
+feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af
+en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan.
+
+Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha
+försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa
+salt på.
+
+Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade
+velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i
+sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad,
+rar, nysilad mjölk!
+
+Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville
+hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde,
+hvilken mor där hemma hällde i kaffet.
+
+Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se
+förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det
+fem eller sex, eller kanske sju -- tänk om det var sju!
+
+När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till
+om sju kuvert.
+
+Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade
+inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.
+
+Men så räknade hon om igen.
+
+Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda?
+
+Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod
+till sig, gick fram, neg litet och frågade.
+
+Men pigan teg, hon låtsade icke höra.
+
+»Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet
+blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.»
+
+Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd
+bedjande lifdömd slafvinna.
+
+»Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och
+vänta!»
+
+»Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds
+väntan.
+
+»Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade
+nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl...»
+
+Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes
+förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en
+mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak,
+slogo ned och beto hvar de kunde komma åt.
+
+Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i
+matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och
+ordnade allt.
+
+Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och
+ett fat varm ångande potatis bars in på brickan.
+
+Så var det färdigt...
+
+Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och
+började äta.
+
+Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna
+dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun
+ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!»
+
+Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och
+när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig.
+
+Så satt Lisa ensam i köket och väntade.
+
+Tiden föll sig så lång.
+
+Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte,
+att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville
+af den goda maten.
+
+Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så
+högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje
+bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig.
+
+Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så
+mycket man orkade... Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke
+tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket
+hellre vara herrskap än det hon var ... bara hon en gång kunde bli så
+lycklig som Karolina...
+
+Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga
+äldre, somliga yngre än Lisa.
+
+De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp
+till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne
+slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och
+dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon
+var fem år -- och nu var hon ju nio.
+
+Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for
+fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas
+rum, där familjen nu var samlad.
+
+»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte
+sig i faderns knä, »har du något?»
+
+Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han
+och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe
+sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden -- »hvem orkar tänka på
+sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig
+till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade
+tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt
+för er med alla sex syskonen, barn?»
+
+Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om
+hon väntat att de skulle svara för henne.
+
+Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon
+fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som
+hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och
+förstördt.
+
+»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med
+sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara
+skynda sig med det, så får han mera... Så gå efter det, Anna!»
+
+Anna sprang och kom snart tillbaka med det.
+
+Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa
+det inte, för tappar du det, får du betala det.»
+
+Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om
+den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.
+
+Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det
+lekas.
+
+Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det
+dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.
+
+I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där
+båtarne lågo förtöjda vid bryggan.
+
+En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord
+sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.
+
+Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.
+
+Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde
+man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.
+
+Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli.
+Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om
+på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
+
+Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp
+och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade
+och klappade i händerna.
+
+Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram
+för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon
+ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde
+sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.
+
+I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och
+försvann i djupet.
+
+Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.
+
+Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.
+
+Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig
+för att hjälpa, och ingen enda gaf hals.
+
+Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och
+rodde skyndsamt till.
+
+Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax
+därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en
+af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp
+längs den.
+
+Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten
+och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde
+arbeta för sin räddning.
+
+Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade
+med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns
+och årorna sutto fast i båten.
+
+Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan
+vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe,
+försvann igen.
+
+Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud,
+häftiga och ångestfulla.
+
+Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop.
+
+»Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det
+sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan.
+
+Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon
+försvunnen under bron.
+
+Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags
+på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit
+utåt.
+
+Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det
+var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.
+
+Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt
+arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med
+konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg
+var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.
+
+Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt
+toddyglas.
+
+Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt,
+intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne
+och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.
+
+»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå
+och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni,
+det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga
+ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är
+allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så
+mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»
+
+»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i
+tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
+Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog --
+en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»
+
+Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och
+började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd,
+doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.
+
+»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.
+
+»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun
+tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu
+egentligen gnäller öfver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du
+då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju
+bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut
+och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!»
+
+Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta
+putsadt, uppfiffadt och helt.
+
+Det hade förutom reparationen kostat -- ett människolif.
+
+
+
+
+Far och son.
+
+En aftonstämning.
+
+
+Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo,
+stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det
+farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog
+hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden
+och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen.
+
+Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan
+var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det
+hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes
+otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn.
+Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval.
+
+Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars
+bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och
+barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad.
+Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet,
+de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit,
+hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt
+gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan
+tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet
+eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna.
+
+Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning,
+hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga
+blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och
+täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer.
+
+Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter
+reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och
+dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna
+klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några
+georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft.
+
+Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i
+stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och
+snusade på vädret.
+
+»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den
+salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»
+
+Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner,
+skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det
+och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af
+solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det
+dukade bordet.
+
+Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var
+glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och
+prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade,
+det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke
+undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i
+lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och
+de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten,
+glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna
+välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid
+klangen af de kära toddyglasen.
+
+Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte
+abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde
+så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och
+hon var icke beredd.
+
+Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början
+af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått
+det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita
+och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och
+till skor åt de välsignade barnen ... och nu voro de där allaredan.
+Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var
+visserligen ett stöd, men -- han hade sin familj, specielt frun, som
+hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.
+
+Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande
+så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden,
+från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått
+några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter,
+lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna,
+dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet
+och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända
+till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små
+voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom
+gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det
+var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin
+vanliga aftontur ut åt ladorna...
+
+Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne
+ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver
+hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa
+rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet
+lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät
+af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet
+berättade en tyst historia om många tårar.
+
+I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan,
+äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han
+ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka
+och sin griffeltafla.
+
+Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet,
+en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han
+kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig
+aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade
+däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en
+femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk,
+älskvärd, god och lydig -- bara man tog honom på rätta sättet.
+
+Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur
+märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för
+henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro
+»misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han
+skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August,
+varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men
+pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig
+klump!
+
+»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus,
+såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten,
+stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun,
+»mamma, ä' det roligt i himlen?»
+
+»Det vet jag inte. Hur så?»
+
+Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.
+
+»Nå, hvarför dör man då?»
+
+»Gud vill det...»
+
+»Men ä' det bättre där än här?»
+
+»Javisst, det kan du vara säker på.»
+
+»Hvarför ska' man då vara här?»
+
+»Emedan, åh ... det förstår du inte.»
+
+»Åh jo, bara säg, söta mamma!»
+
+Modern svarade icke.
+
+»När kommer man till himlen, mamma?»
+
+»När Gud anser en värdig.»
+
+»När blir man värdig att komma till himlen?»
+
+»När man blir äldre.»
+
+»Jaså! Ä' barn ovärdiga?
+
+»Nej, inte när di ä' snälla.»
+
+»Om barn dör, hvart kommer di?
+
+»Till himlen...»
+
+»Hva' gör di där?»
+
+»Sjunger.»
+
+»Hela da'n?»
+
+»Ja.»
+
+Efter en stunds paus: »Blir di inte hesa då, mamma?»
+
+»Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.»
+
+»Hvad får di för mat i himlen?»
+
+»Det vet jag inte heller.»
+
+»Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?»
+
+»Nej, min gosse.»
+
+»Grälar han, om di inte bockar sig?»
+
+»Nej.»
+
+»Men om di inte svarar, när han frågar?»
+
+»Det måste man...»
+
+»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»
+
+»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den
+varmaste kärlek.
+
+»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
+
+Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i
+hålet.
+
+Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa
+att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog
+honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och
+började frågorna.
+
+Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns
+bröst och begynte snyfta.
+
+Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot
+sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han
+kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga
+och våta små händer i sina.
+
+»Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.»
+
+»Nej pappa, jag vill svara.»
+
+Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick.
+
+Så begyntes förhöret.
+
+Fadern gaf honom additionstal, först enklare, så mer komplicerade. Så
+subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di
+tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf.
+Kaptenen svor på att han själf inte kunde hälften, prästen öfveröste
+honom med smicker och själfva häradshöfdingen tog upp sin stora plånbok
+och gaf honom en femmarkssedel. »Underbarnet» log förnöjdt, han blef
+alltmer dristig och frispråkig.
+
+»Nå gå nu till ditt hål», sade fadern, »i morgon skall du få en ny docka
+från stan, och en lång pumpernickel!»
+
+»Får flickorna också pumpernicklar?» hans röst klingade så
+förtröstansfull.
+
+»Så gå nu, unge, och var inte oförskämd, bed mamma skynda med
+kvällsvarden, se så, spring!»
+
+Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild
+knuff, så att han stupade och slog sin lilla uppnäsa. Begynte strax att
+gråta, blef ledd ned för trappan och skuffad ett stycke fram på gången.
+Det var halft i välmening, halft i otålighet. Barnet måste aflägsnas,
+»bröderna» begynte bli en smula högröstade, toddyn var kanske något för
+stark.
+
+Mellan de tunga molnen stack solen fram, röd och klar, nere vid
+horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen
+speglade sig i hafvet.
+
+I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som
+af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.
+
+Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen,
+fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade
+som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades
+upp vid hvarje årtag.
+
+Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans
+starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.
+
+Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla
+frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så
+trefligt hon kunde.
+
+Ändtligen kom hon ut på verandan.
+
+De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af
+värme och ifver.
+
+»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan
+högtidsstämning.»
+
+Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet
+omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och
+rätterna.
+
+I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen
+deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det
+ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.
+
+Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett
+ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man:
+
+»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»
+
+»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger
+psalmer ute på sjön.»
+
+»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där
+läte, då de dra bort...»
+
+»Hvar är Karl August...», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med
+skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»
+
+»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig... Kanske är han i hålet.»
+
+Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset
+och inte i trädgården.
+
+Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån
+bordet med supsmörgåsen i munnen.
+
+Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon
+för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans
+yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat
+med fötterna i vattnet.
+
+Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns
+lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en
+rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter,
+häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne
+begåfvo sig i en rad ned åt stranden.
+
+Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet
+hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern,
+gått ut på den långa gungande plankbryggan.
+
+Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De
+andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var
+här ett par famnar djupt.
+
+Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i
+vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa
+som timmar.
+
+Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick
+botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet
+låg liflöst i hans armar.
+
+»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några
+minuter sedan. Men -- låt oss försöka! Till verket!»
+
+En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.
+
+Lifvet återkom dock icke.
+
+Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade
+soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.
+
+Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade.
+Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på
+himlen.
+
+När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste
+barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille
+dödes.
+
+De voro i denna stund fader och son.
+
+
+
+
+När lindarne blomma.
+
+
+Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga.
+Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om
+de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han
+hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste
+bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja ... visserligen
+var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något
+vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i
+smaken. Nu hade hon tagit honom -- i nåder, och han var otroligt
+förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar,
+och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna
+sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och
+lycka.
+
+Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett
+tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.
+
+I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu
+borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta,
+ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en
+liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu
+låg framför dem skimrande i junisolen.
+
+Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn.
+Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den
+unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara
+att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade
+likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark,
+solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde
+vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och
+himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva
+lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans
+plåga och ensamheten med henne hans största glädje!
+
+Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur -- men helst
+civiliserad. Synd att deras smak var så olika ... om man bara snart
+komme hem...
+
+Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret,
+hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om
+en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand,
+liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde
+en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd
+fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var
+förtjust, han beundrade allt hvad han såg.
+
+Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor
+försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.
+
+»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt,
+som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och
+källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur
+asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de
+höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en
+jättemausolé?»
+
+»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär
+mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk ... nu är vi visst
+nära.»
+
+Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen
+stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa
+fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan,
+på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit
+en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga
+tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och
+njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och
+resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och
+vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den
+bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor
+af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna
+uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden,
+under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt
+blåst därigenom på sin väg öfver hafven.
+
+Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga
+lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik --
+nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft
+vida omkring.
+
+»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den
+unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till
+torkning. Hallå där, är någon hemma?»
+
+Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf
+hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.
+
+Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och
+slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under
+trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af
+trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta
+lår och små mjuka tassar.
+
+»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss
+gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag
+hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne ... titta
+du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
+
+Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade
+sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan
+gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.
+
+»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för
+gardinerna, som täcka halfva fönstret.
+
+Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, -- blommorna
+skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast
+tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som
+flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.
+
+»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men
+någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte
+sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns
+ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i
+bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men
+äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan
+att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde
+öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt
+större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu
+gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i
+hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af
+mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma
+fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i
+närheten.
+
+»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett
+litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se
+sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»
+
+Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och
+stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar,
+som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på,
+försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett
+vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna
+dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i
+balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz
+sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras
+underrand af väl applicerad touche.
+
+I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som
+ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under
+några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och
+därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och
+alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den
+ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda
+namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda
+hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara
+parfymer.
+
+Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom
+sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och
+hälsa.
+
+»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har
+vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom
+hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»
+
+Frun skulle ha' litet vatten ... eller, om det vore möjligt, litet
+mjölk.
+
+Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade
+på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af
+en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog
+henne med sig mot huset till.
+
+»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva'
+hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren,
+när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag
+såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä'
+nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»
+
+Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora,
+robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes
+osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt
+och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan,
+hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra
+intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit
+hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst
+skrikit till af rädsla.
+
+Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta
+bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga
+hållning och hennes höfters, armars och bens runda former ..., synd att
+hennes språk och sätt var vildinnans -- hennes själ lika litet utvecklad
+som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa
+två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en
+smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt
+omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att
+hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga
+fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva
+oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda,
+solbrända bröstet?
+
+»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser
+ju ut som en människoäterska ... uh! har du parfym på din näsduk, min
+cypre är för svag?»
+
+De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både
+moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade
+sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på
+dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och
+soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att
+tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af
+metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm
+fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och
+ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags
+garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt,
+kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster -- utfördt i gobelinväf --
+utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i
+ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha
+rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade
+ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare
+dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid
+allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt
+och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor,
+hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade
+landsortsaktörer i en sluttablå.
+
+Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter
+samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.
+
+»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns
+herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak
+upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»
+
+»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem
+sofva!»
+
+»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men
+nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»
+
+Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora
+och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo
+däri, utan någon som helst effekt.
+
+»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan,
+»och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda'
+och kommit i softagena...
+
+»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»
+
+»Mamsell är stollig», skrattade hon. »Mor? -- ä! -- har jag mor? Hon ä'
+husbonds madam, jag ä' pigan. Di fick mej från socknens fattiggård, när
+jag inte kunde tala en gång. Sen har jag varit här. Opp nu...»
+
+Det sista skrek hon i örat på gubben, som nu ryckte till, började rifva
+sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet öppnade först munnen
+och så ögonen.
+
+»Goddag», sade han fromt, så fort han orienterat sig litet, »hvarifrån
+ä' det här herrskapet?»
+
+»Di ä' kommit från södersidan», ropade flickan, »och jag gick och gömde
+mig i potatiskällarn, men med detsamma hon där klättra opp för och
+mjölka' hallona, så knep jag dem! Har bond sett så'nt smalt tabernakel
+förr?»
+
+»Ber om ursäkt att hon talar, som hon har förstånd», sade gubben, i det
+han steg upp, »hon ä' inte riktig i hufvudet, men hon ä' en snäll tös,
+och fast hon hör till de fåvitska, gör hon sin gärning liksom en
+förståndig människa.»
+
+Han förde nu sina gäster in i ännu ett tredje boningsrum, en stor och
+kal sal med sönderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket på flera
+ställen var så otätt, att regnet obehindradt tycktes finna väg
+därigenom. De enda möbler, som funnos här inne, utgjordes af några
+hvitmålade stolar, tvenne enorma hörnsoffor med styfva karmar och höga
+ryggstöd, ett stort bord med raka ben och några kolossala,
+mässingsbeslagna koffertar med hvälfda lock, om hvilka man lätt kunde få
+den föreställningen att de egentligen vore likkistor, som stodo här i
+detta hvitkalkade gamla rum, för att vänta på den yttersta dagen.
+
+Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet från soffan, bjöd sina
+gäster taga plats och skickade flickan ut efter mjölk.
+
+Medan den unge häradshöfdingen förundrad såg sig omkring, och hans
+hustru förgäfves försökte göra sig förstådd af den gamle, betraktade
+denne med en egendomlig, skarp blick ömsom den unga kvinnan och ömsom
+hennes man. Slutligen nickade han förnöjd, liksom ville han säga: jo,
+det är snälla människor, af dem har jag intet ondt att frukta!
+
+Hans gestalt var mager och lutande, och såg ut, som om den varit
+öfverdragen med pergament, hvilket här och där, t. ex. vid munnen,
+kommit att sitta något snedt. Han var lång som en humlestör och med
+någonting fromt och undfallande i sitt väsen. Han talade släpande och
+liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han
+icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen.
+
+Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen
+konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara
+genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet
+tycktes förstå honom.
+
+Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom
+den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med
+skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick
+veta Norrskärs historia -- åtminstone de yttre konturerna däraf. För
+nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars
+far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat
+sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga
+med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med
+förmögenheten som med hustrun -- och uti dessa mindre behagliga
+omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en
+så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.
+
+Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och
+plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var
+af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de
+främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för
+hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt
+arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere,
+medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen
+grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda
+rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och
+kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men
+den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.
+
+Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde
+ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett
+boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.
+
+Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll
+sig... När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf
+upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades
+dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne
+och det tog sin ända med förskräckelse...
+
+»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»
+
+»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros
+den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider
+då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom
+det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det
+ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt
+ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde
+resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade
+lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var
+den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk --
+det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller
+bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om
+att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är
+Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst -- nu ha' vi
+bara en ko och Fjollelena.»
+
+»Är det er piga -- hon där borta?»
+
+»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter -- hon heter
+Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt
+om oss gamla, som om hon vore vår egen... Vi hade en gång en egen
+dotter, men hon ä' borta.»
+
+Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i
+halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.
+
+»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp
+henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti
+år sen ... nu ä' vi ensamma.»
+
+»Nå, hvem sköter jordbruket; jag såg ju en rågåker, flere ängar, ett
+ärtland, ett potatisland och en rofåker ... hvarifrån får ni häst till
+det?»
+
+Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och
+med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:
+
+»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska'
+en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»
+
+Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.
+
+»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va'
+bättre.»
+
+»Hvem sköter hushållet ... är det gumman?»
+
+Flickan svarade skyndsamt:
+
+»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag
+har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära
+gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
+
+»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha ...,
+skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se
+främmande ... åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och
+narrar henne till allehanda så...»
+
+»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben
+böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.
+
+»Jag ä' bättre än häst och karl, jag --, skröt flickan, »och starkare
+än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den
+värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»
+
+»När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan
+herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med
+henne. Hon tror allt hvad di säger... Hon har så svagt hjärta,
+flickstackarn, och när en pratar tok med 'na, så menar hon det ä' som
+prästens ord så sant.»
+
+Gubbens hufvud började nu skaka, som om det suttit löst. »Ja», tillade
+han, »hon har svagt hufvud och svagt hjärta, men snäll ä' hon.
+
+»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord»,
+försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt
+hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja,
+genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä'
+snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur
+bröstet för de goda människorna. Men den, som ä' ond och plågar ett
+oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här,
+som stängde in katten i sumpen och ville dränka den -- henne skulle jag
+ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst
+lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han
+där.»
+
+»Tig, Fjollelena», sade gubben och hötte åt henne med knytnäfven, »tig,
+eljest får du höra knallhatten... Gå ut!»
+
+Denna löjliga hotelse tycktes göra verkan. Lena drog sig undan och gick
+långsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.
+
+»Hon ä' alltid tjänstvillig och lydig», berättade den gamle, »uppoffrar
+sig själf och ä' god både mot mor och mig; om också mor ä' knarrig och
+vresig, ä' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars
+flicka, då hon ä' som ifrån vettet. Det kommer på'na så där hvar sommar
+den här tiden, när det ä' varmt och vackert, just den här tiden ... när
+träna där stå i blom.»
+
+»Hvad vill det säga», frågade unga frun, »hvilka träd?»
+
+»Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte förstår jag, hur det går till,
+men på kvällarne sådana här dagar stiger blodet visst åt hufvu't på
+henne, och då börjar hon på gråta och tjuta, och kastar sig ned under
+trä't där, som vore hon på kyrkogåln, och så går hon på natten igenom.
+Vill en då vara vänlig mot henne, så ä' hon så tacksam och kysser
+händerna på en, men -- tokig ä' hon riktigt reelt ändå. Men mor -- henne
+tål hon inte, när hon ä' på det humöret, och farlig ä' hon att reta. Det
+ä' bäst man låter henne hållas, så går det öfver på ett par dar. Vi går
+nu här och väntar ... det kommer väl i draget. Det är därför hon har
+varit så besynnerlig i dag. Det kan ju komma när som helst, jag är glad,
+om det inte bryter ut i afton ... ja», -- gubben ref sig i hufvudet och
+såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge
+herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt
+främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara
+därför...»
+
+Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben för hans
+meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu
+en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som
+alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden,
+lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett
+öfvergifvet barn. Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar,
+och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen.
+
+Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från
+land. Då kom en liten rund sten susande genom luften och träffade den
+unga frun på högsta toppen af hennes höga blomsterprydda hatt, som föll
+i vattnet och till hälften förstörd fiskades upp af häradshöfdingen. På
+en af klipporna såg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol
+och hörde hennes skratt, som bars af den lätta luften likt ljudet af en
+sjöfågel.
+
+Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de
+brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af
+alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna
+ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena
+hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa
+naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda
+hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat
+apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda
+af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand
+för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista,
+vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri
+och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så
+oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes
+bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn
+tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några
+minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt
+yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första
+våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun,
+som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller,
+pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert,
+terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin
+anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan
+verkan.
+
+Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig
+i sitt lif -- blefve han än hundra år -- skulle föra sin hustru ut på
+äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej,
+icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar
+kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns,
+några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par
+obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller
+annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa
+skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet,
+skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han
+var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och
+spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma»
+spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på
+henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en
+beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne
+en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt
+djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som
+bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som
+värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa
+ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets
+blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets
+bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
+
+Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé.
+Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik
+sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada
+salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än
+protesterade, hjälpte det icke, de _måste_ ut, för _hans_ skull. Hon,
+som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten,
+hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad
+henne att »_för hans skull_» stanna hemma, drillade hon det alltid
+därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» -- liksom om
+sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva...
+
+Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns
+verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes
+födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade
+kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men
+alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest
+suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste
+modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person,
+tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta
+patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som
+hotade att ej vilja gifva med sig.
+
+Och en ostronkur ... det var litet dyrt, men icke för dyrt för att
+återvinna en så dyrbar hälsa.
+
+När vintern kom, var hon återställd ... naturligtvis icke rask, nej,
+långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos
+justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju
+naturligtvis också lof...
+
+Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i
+hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som
+förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och
+arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju
+råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta
+försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och
+barn, eljest var det ju ingen hvila. --
+
+Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste
+försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara
+tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men
+hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade
+förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men
+förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro
+hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina
+fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk
+skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den
+lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan
+allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt
+uttryck af mildhet och vänlighet.
+
+Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet.
+Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade.
+I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och
+broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade
+just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en
+tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande
+kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt
+diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla,
+utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska
+ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som
+gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt
+försäkrade.
+
+»Min fasta öfvertygelse är», sade Östling i orerande ton och slog ut
+handen som en präst inför sin församling, -- »min öfvertygelse är, att
+vi här stå framför en riktigt inslipad skälm. Den så kallade
+förmildrande omständigheten tyckes mig tvärt om vara försvårande. Och
+min tro är att bland hundra brottslingar nittionio på förhand arrangera
+åt sig en eller annan förmildrande omständighet, som de sedermera hålla
+fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltför
+blödhjärtade domaren och ofta för till och med rättens vaknaste
+medlemmar bakom ljuset.»
+
+»Hvad är det frågan om?» Fru Elisabet såg upp med sina vackra ögon på
+den unge mannen, »det är väl inte något alltför otäckt igen, vill jag
+hoppas?»
+
+»Ånej, inte så värst», svarade Östling, bara en kvinna, som bevisligen
+har anlagt mordbrand och misstankes för att ha tagit lifvet af sitt
+barn, men som gör sig till, som om hon vore otillräknelig och visar en
+slughet och illmarighet under förhören, som är alldeles frappant.
+
+»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst
+assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr.
+
+»Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar
+efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett
+dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför
+hon gjorde det.»
+
+»Men det har väl varit läkareundersökning om saken, så att sanningen
+kommit fram?» frågade doktorn.
+
+»Det dröjde en vecka, innan hon kunde förmås att säga, hvar hon gräft
+ned barnet», berättade Östling, »och då var liket i ett sådant
+tillstånd, att det var svårt att bedöma dödsorsaken. Det fanns för
+resten intet tecken till yttre våld. Doktor Pil var till och med så
+älskvärd, att han gissade på en strup- eller lungsjukdom. Själf ger hon
+ingen ledning ... man får försöka gissa sig fram. Ja, det är modernt i
+våra dagar att skjuta skulden på vissa förmodade abnormiteter hos den
+brottsliga, ett mode, söm för resten börjar att bli tämligen föråldradt,
+tyckes det mig! På det viset ha vi icke mer några samhällsvådliga
+individer i våra fängelser utan idel patienter, som vi ska krusa för,
+passa upp och stå på tå för. Har jag en ovän, som jag vill ha ur vägen,
+behöfver jag bara ställa till en liten vift, i skydd hvaraf jag låtsar
+vara otillräknelig, och så har jag strax skaffat mig förmildrande
+omständigheter. Ett rus är det populäraste. »En liten lyftning» och
+mordet är till hälften urskuldadt. Kan jag få folk att tro att jag i
+hvardagslag är en smula bizarr eller originel, att jag iblandar
+excentrisk, fantastisk och har vilda idéer, ja, så kan jag utan risk ta'
+lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vägen. Är jag en lat,
+utfattig krabat, så står mig alltid en god affär öppen, den att råna och
+mörda -- i fyllan förstås! Så kommer jag fast, förklaras till hälften
+urskuldad för rusets skull, får en sund och fri bostad, god mat,
+ordentliga kläder, lagom med arbete och en charmant trädgård att
+promenera i efter badet. Mot en dusör kan jag kanske till och med skaffa
+mig mina havana och min mokka ... det enda, snart sagdt, som är
+förbjudet ... ja, ja, de äro afundsvärda, dessa »gentlemen of the
+prisons», som så rikt skörda utan att så och som klädas likt Salomos
+liljor utan att de arbeta.»
+
+Hela sällskapet skrattade. Östlings paradoxer roade dem alla, endast
+assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade
+gärna sett att samtalet fått en annan riktning.
+
+»Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag
+tyckte ni talade om en kvinna -- jag hoppas hon förstår att uppskatta
+sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i
+gallerhotellet borta vid rådhuset?»
+
+»Jo, det är en landstrykerska, förstås, hon kallas madam Johnson -- hon
+kommer senast från Amerika ... men sen dess har hon ställt till en hel
+hop här hemma, med hjälp af det välsignade brännvinet förstås! Oleander,
+vår filantrop där uppe, har naturligtvis försökt göra svart till hvitt,
+och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade
+människokärlek klädt henne uti, är högst märkvärdigt. För tillfallet har
+han semester, han med, så nu hoppas jag hon får lön, så som hon
+förtjänt.»
+
+»Har notarien sett henne», frågade assessorskan, »hon ser väl ryslig
+ut?»
+
+»Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne själf», förklarade
+Östling, liksom i förbigående, »men kamraterna ha haft henne till
+benäget påseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter
+som di? filisteers baneman. Och ett humör! Ingen kan få ett ord ur
+henne, när hon inte själf behagar, inte en enda af vaktmästarne kan
+beveka henne att tala! Det fatala för försvararen är att hon begår
+tvetalan, så fort hon öppnar mun, och ljuger som en häst! När en
+människa med hennes krafter -- hon lär ha' lyft upp en af konstaplarne
+på ett bord häromdagen, bara som ett slags smekning -- inte vill vara
+beskedlig,» skall hon göras oskadlig, säges det. Ja, mycket bra, men
+hvad kostar det där oskadliggörandet staten? Så mycket att det icke
+finnes råd att understödja de arbetsamma, de så kallade goda, de
+fattiga, som _icke_ göra illa. Man slösar på de obotlige förbrytarne,
+och låter dem, som vilja det goda, gå arbetslösa i dessa maskinarbetande
+tider, tills de svälta ihjäl, taga lifvet af sig eller besluta sig för
+en eller annan af de kriminella sporter, som löna sig bättre.»
+
+»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar
+oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen,
+som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga
+bort -- för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen,
+när han talade med främmande.
+
+»Förlåt, käre farbror, jag känner farbrors goda filantropiska hjärta»,
+skrattade den unge mannen, »och vet att jag misshagar, men enligt min
+åsigt borde man i stor dosis gifva de hopplöse detsamma, som doktorn
+ordinerar i liten dosis åt sina patienter, nämligen morfin. Så och så
+mycket till morgon, så och så mycket till middag, och mot afton, om de
+inte ångra sig, sista smörjelsen. Om aspiranterna till de goda
+friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att
+det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka
+sig.»
+
+»Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en
+liten smula sanning däri. Min käre man, han är alltid _för_ mild, när
+det gäller sådana där odågor ... ack ... men sjukdom och de lidanden,
+som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för.
+Det är därför att han saknar nerver.»
+
+»Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör
+åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt
+oss dricka. Låt flickorna komma in, så få de ett glas med! Och så kan
+Wetterman sjunga en liten visa för oss, bara inte för sorglig. En
+riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jätten eller någon annan
+hurtig visa, helst en ärlig gammal Bellman.»
+
+»Ack», suckade fru Elisabet och steg upp, »en sådan smak. Jag törstar
+efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jätten. --
+Kom, doktor, låt oss gå in i salongen, det är inte värdt att de unga
+flickorna äro alltför länge allena.»
+
+De gingo ut. Doktorn såg med en forskande, på en gång artig och kritisk
+blick på husets fru, men hon märkte det icke, utan fortsatte:
+
+»Ser ni, jag är ju värdsligt taladt en afundsvärd hustru, min man har
+det ädlaste, präktigaste hjärta och allt det där ... men han förstår mig
+icke, han är inte begåfvad, hans vyer gå inte utöfver hans
+ämbetsplikter. Och jag -- jag är en konstnärsnatur, ack! som kommit på en
+orätt plats i lifvet!»
+
+De voro nu i salongen. Vid flygeln satt fröken Anna och sökte påminna
+sig en »Lied ohne Worte» utantill. Det var skumt i det stora, vackra
+rummet, brasan höll på att slockna och endast ett af röda sidenskärmar
+dämpadt sken från de eleganta lamporna belyste obestämdt möblerna,
+dekorationsväxternas präktiga blad och profilen af en Venus i hvit
+marmor.
+
+Allt var varmt och vackert här inne, det doftade från mattan, som nyss
+blifvit bestänkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner
+borttogo eller förmildrade en del af den starktonande flygelns
+resonnans, vackra målningar hängde på väggen och mjuka emmor inbjödo
+till hvila och angenäm ro vid bord, fulla af planscher, böcker eller
+konstföremål.
+
+Den unga flickan, ännu blek, skranglig och liksom ledlös, steg upp från
+pianot och bad modern att sjunga något för dem.
+
+Fru Elisabet sjöng utmärkt, sades det, och alla beundrade henne, både
+de, som icke förstodo, och de, som trodde sig förstå. Hon var en af
+dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas
+förtjänster man öfverdrifver, en af dem, hvilkas förträfflighet blifvit
+ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hädelse att vilja betvifla
+-- till och med rakt emot ett sundt förnufts vittnesbörd.
+
+Hon sjöng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet,
+assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte
+honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot.
+
+Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna,
+det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika
+ackompagnementet. Alla sutto andlösa, doktorn beundrade sin patients
+präktiga lungor och märkvärdiga styrka. Ack, tänkte han, hvilken lycklig
+människa, hur afundsvärd är hon icke! Hon beundrar sig själf i första
+rummet, och i det andra rummet åter sig själf! Sedan kommer den öfriga
+världen! Hur njuta icke sådana människor af tillvarons sötma, i
+synnerhet då de som hon äro förmögna, ansedda, raska och friska! För dem
+är världens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de eländiga -- de
+få skörda hvad de själfva sått, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att
+det för de lyckliga är lätt att vara dygdiga -- det tänker man icke på,
+allra minst hur svårt det är att gå på dygdens väg, när
+omständigheterna, olyckan, ödet tvingar en in på förvillelsernas stig.
+Ja -- sjung du -- och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den,
+som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger
+ingen här! Ni lyckljga!...
+
+När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var
+därvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en
+angenäm och behaglig dag, mätta, tillfreds, med Brahms sista sånger
+ännu genljudande för åhörare, som hört men icke förstått, som icke
+förstått men ändå trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta,
+gingo hem att i mjuka sängar hvila efter hvilan, drömma efter njutningen
+och vakna för att njuta vidare dagen därpå och en oändlighet af dagar
+därefter, alltjämt, alltjämt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var
+stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade
+svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att
+fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen
+till den afdelning besöket gällde.
+
+Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för
+luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och
+renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill,
+alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad,
+missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och
+just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!
+
+Han krumbuktade sig, talade med långa affekterade uppehåll, bockade sig,
+när det passade och icke passade och utdelade dessemellan i förbigående
+stränga ordres till de väktare, som de råkade möta.
+
+»N:r 67, fram med nycklarne till 67!» sade han till en kraftig
+uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. förbrytare. »Herr assessorn
+vill se 67, har hon fått mat i dag?»
+
+Stråtröfvare-ansiktet påtog sig sin skenheligaste min, tungan slickade
+läpparne, han smålog och svarade, »att 67 fått den goda maten, men inte
+velat smaka den, så läcker den än var».
+
+»Ack ja, herr assessor», suckade direktörn, »hederliga människor få
+minsann inte så god mat, därför vill de inte heller härifrån, och när de
+släppas lösa, gör de hvad de kan för att snart komma in igen. Men hon
+här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.»
+
+»Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.»
+
+Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt
+göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore
+det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två,
+ifall något hände?
+
+Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf
+nyckeln, låste upp till 67 och gick in.
+
+Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med
+en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela
+möblemanget. Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt
+mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig
+kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt
+som på en man.
+
+Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde
+urskilja något. En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den
+bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade
+mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans
+vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg
+utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet
+och sängen, om den så ville.
+
+Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och
+hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker
+klang i den dystra cellen.
+
+Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig
+häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade
+ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
+
+»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver
+icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.»
+
+»Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag
+har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej -- jag
+försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»
+
+Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya
+vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute.
+
+»Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen
+skall jag göra hvad jag kan för er.»
+
+»Ä' han präst, så packa sig ut», sade kvinnan med starkare röst, »jag
+tål inte präster, di predika inte ett ord, som ä' annat än lögn; kom
+inte och tala om straff och fördömelse och ånger och förlåtelse! Jag
+ångrar mig inte, ångrar ingenting. Gå bort han, jag vill inte se
+honom...»
+
+»Jag är inte präst, var nu bara snäll och låt oss talas vid.»
+
+Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen.
+Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte
+galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna
+kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står
+jag inte ut med. Men det skall gå fort, fort, för det ä' så uselt här i
+det här instängda hålet, så uselt att jag inte kan lefva här. Om natten
+och om dagen! Och bara de här väggarne -- och de här elaka människorna
+och djäfvulen själf, som kommer och nästan skrämmer ihjäl mig.»
+
+Hon knöt sina händer och stirrade framför sig. Hennes väldiga bröst
+häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung
+börda.
+
+»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju
+en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år
+se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en
+ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag
+är domare här i staden nu, men har ledighet ... när jag hörde din
+historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka
+efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du
+igen mig?»
+
+»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan
+att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat
+det tusen gånger!»
+
+»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så...
+Men sitt nu stilla -- och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig --
+tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf -- jag kommer som din
+vän.»
+
+»Tänk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han
+talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så
+hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»
+
+Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en
+tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare
+sinnesstämning.
+
+Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det
+ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för
+att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som
+ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de
+senare åren af hennes lif.
+
+»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla
+flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»
+
+»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så
+mycket grant med sig.»
+
+»Hvilken han?»
+
+»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen
+skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert
+till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»
+
+»Hvart?»
+
+»Först till stan och så till Amerika.»
+
+Hon teg igen.
+
+»Där hade du roligt, Lena, icke sant?»
+
+»Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute på marken bland karlarne.
+Han talade aldrig mera vänligt. Alla skrattade åt mig, bara jag kom,
+skrattade de. Det var där jag första gången kom fast.»
+
+»Du hade stulit?»
+
+»Stulit? Tagit, ja! Och så ställde jag till slagsmål med karlarne. Jag
+märkte också en af dem, en, som skulle ta' mig med våld, när jag inte
+ville själf. Det var min mening att strypa honom förstås, fast han kom
+undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och så satte de in
+mig.»
+
+»Kalle hjälpte dig väl ut igen?»
+
+»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut -- nej, det var många
+år förut, det året pojken dog.»
+
+»Och du var länge i Amerika?»
+
+»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och
+aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick
+lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till
+land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag
+försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och
+funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut
+skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»
+
+»Så sökte du upp de gamla -- och så...»
+
+»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»
+
+»Jo, men hos bonden på Dalarön -- där du gjorde alla de där olyckorna,
+Lena, där fick du ju arbete.»
+
+Hon ville icke tala vidare ... men berättade dock slutligen, ehuru
+motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute
+i trädgården -- de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till
+staden -- och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så
+vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»
+
+»Igen de där lindträden och så det vackra talet -- stackars kräk»,
+assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande
+blickar fortfor att tala.
+
+»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i
+brinnande elden.»
+
+»Precis som då», tänkte assessorn -- »och det gick nog också därhän.»
+
+»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord,
+för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds
+heliga kyrka.»
+
+»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»
+
+»Den natten pojken skulle komma till, körde di af mig, fast det var
+höstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di,
+och så tände jag eld på huset och rodde bort till Sandholm, där jag hade
+bekanta. Men innan jag gick i båten, släppte jag ut kreaturen, så att
+inte di oskyldiga skulle få lida.»
+
+»Talade du om där hvad du hade gjort?»
+
+»Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla
+på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»
+
+»Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig
+besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det
+vet du.»
+
+»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så
+elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»
+
+»Men -- han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn
+observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde
+henne denna fråga.
+
+Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest
+intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet,
+som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om
+jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen,
+egen oskyldige lille pojke!»
+
+»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att
+--»
+
+Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö»,
+hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig!
+Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här.
+Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort
+och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han
+stackare, då jag...»
+
+Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an,
+direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade
+ordres och gjorde frågor -- svaren väntade han sällan på.
+
+»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf,
+»Lena, jag tror du är oskyldig -- men, det duger icke ändå, hvad skall
+jag göra med dig, -- jag vet det min själ inte! Hör», sade han
+tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»
+
+Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig
+människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty
+slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog
+lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.
+
+Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om
+arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt
+i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit
+afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det
+var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.
+
+Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så
+stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände
+sig rörd -- hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde
+annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom
+om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig
+horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn
+ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen
+böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet
+lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.
+
+Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker,
+att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge
+henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig ...
+de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god
+vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»
+
+Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett
+spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i
+hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och
+tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af
+sextisjuan och ge henne kött till kålen. -- »Du skall få se att di får
+henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du
+ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen
+själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta
+tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte
+mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan
+hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min själ kan di så.»
+
+Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan,
+drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot
+dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en
+af skålarne och gick in i närmaste cell.
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon
+envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur
+skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent
+är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni
+än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur
+man än vänder det.»
+
+Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans
+förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och
+behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå
+icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla
+eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade
+framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana
+företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.
+
+»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo
+fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande
+intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en
+kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt.
+Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya
+missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell!
+Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»
+
+Doktorn förordade vissa desinficierande medel, ... för resten trodde han
+icke det »kunde skada» fröken. Tvärtom, han ansåg det riktigt vackert.
+Det var lärorikt att se olyckan på nära håll och ädelt att söka göra
+godt, där man kunde.
+
+»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun,
+»man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan
+endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt
+förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det
+depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor
+har så lite' att säga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja
+igenom.»
+
+Fröken Anna inträdde i detta ögonblick i rummet, varm och röd, med de
+eljest matta och urvattnade ögonen strålande af glädje. Hon rodnade, då
+hon såg doktorn, och ville draga sig tillbaka. »Vi talade just om dig»,
+sade modern, »och du vet hur doktorn här intresserar sig för allt, som
+rör oss. Han känner till ditt nya svärmeri...»
+
+»Och gillar det», afbröt doktorn med en ifver, som en smula förundrade
+modern. »Jag gillar och beundrar er, bästa fröken Anna. Tänk, om ni där
+verkligen kan göra en god gärning.
+
+»Ja, ack ja! Jag är så lycklig!» Den unga flickan räckte läkaren
+förtroendefullt sin hand. »Den stackars kvinnan älskar mig, hon längtar
+efter mig och när jag kommer -- o! ni skulle se hennes glädje!»
+
+»Jag förstår den», smålog doktorn, »förstår den så väl!»
+
+»Jag lär henne läsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag
+trott, att det kunde vara så roligt. Hon har mycket lätt att lära, och
+hon är så tacksam för hvar stund jag är där!»
+
+»Hvad är er plan med henne? Och hur länge skall hon sitta inne ännu?»
+
+»Pappa tror, att han kan få straffet mildradt och tiden förkortad. Hon
+skall sedan till dårhuset, och tänk! vi tro att hon där kan bli till
+något slags nytta. Vi tänka skaffa henne plats i tvättinrättningen eller
+för att se till dårarna. Hon är så förändrad, så god nu. Aldrig har hon
+ju förstått något förr, aldrig fått lära hvad som är orätt. Hennes
+begrepp ha' varit så förvirrade. Hon är som ett litet barn.»
+
+»Som ni uppfostrar...»
+
+»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började
+med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon
+är så egendomligt poetisk...»
+
+»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för
+mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med
+dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»
+
+Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag
+ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så
+mycket!»
+
+»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest
+rädd...»
+
+»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af
+er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»
+
+»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all
+sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på
+henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret -- så
+skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum
+och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta
+inverkar civiliserande på henne nu, -- förut _förstod_ hon ej naturen,
+men nu.»
+
+»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan
+inte finna något poetiskt i det där?»
+
+»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och
+blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en
+bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att
+narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som
+ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.»
+
+»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna
+lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant,
+om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där
+fågeln i onödan, Anna!»
+
+»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur
+man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i
+dag, -- det är det jag tyckte var så rörande -- hon sade, att nu
+_förstod_ hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek.
+Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, _det_ var
+lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit
+henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som
+helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde,
+att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt
+henne bättre -- och hon förstår nu!»
+
+Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns
+förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens
+sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget
+kring hans mun.
+
+»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna,
+som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat,
+menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten -- den
+mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf
+sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som...!»
+
+»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in
+till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek,
+så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung
+man kommer, som -- nå ja, det är långt dit.»
+
+Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om
+hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk
+double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en
+lång stund tysta.
+
+»Tror ni inte på kärleken till _en_? frågade slutligen doktorn och tog
+Annas hand.».
+
+Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt
+taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka
+som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva
+oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också...» hon smålog
+vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på
+lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill
+göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek,
+icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en
+stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni!
+Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»
+
+»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand
+falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet
+öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig
+själf.
+
+»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende,
+»jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra
+predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och
+mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar
+och lindarna blomma!»
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Berättelser från Finland, by Daniel Sten
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14073 ***
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..f010d66
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #14073 (https://www.gutenberg.org/ebooks/14073)
diff --git a/old/14073-8.txt b/old/14073-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..cedc854
--- /dev/null
+++ b/old/14073-8.txt
@@ -0,0 +1,5076 @@
+The Project Gutenberg EBook of Berättelser från Finland, by Daniel Sten
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Berättelser från Finland
+
+Author: Daniel Sten
+
+Release Date: November 17, 2004 [EBook #14073]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BERÄTTELSER FRÅN FINLAND ***
+
+
+
+
+Produced by Matti Järvinen and Distributed Proofreaders Europe
+
+
+
+
+
+BERÄTTELSER FRÅN FINLAND
+
+
+Af
+
+Daniel Sten
+(Ina Lange)
+
+
+Först publicerad av
+Z. Hæggströms Förlagsexpedition 1890
+
+
+
+
+TILL
+
+GABRIELE VON PLESSEN.
+
+
+
+
+INNEHÅLL:
+
+Hvart femtionde år slår en blomma ut
+Mot afton
+Natt
+Vid Raiala mo
+För ett silfverhjärta
+Far och son
+När lindarne blomma
+
+
+
+
+Hvart femtionde år slår en blomma ut.
+
+
+Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte
+ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta
+björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe
+ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var
+kallt och mörkt inne i kakelugnen.
+
+»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog
+klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på
+golfvet för att lugna sig.
+
+Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.
+
+Redan sju, och madamen, som inte kom.
+
+Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram
+kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och
+ostyriga hår.
+
+Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades
+med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne
+behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn
+piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk
+kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten
+kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.
+
+Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det,
+så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och
+så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager.
+Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del
+af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det
+varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens
+sköte.
+
+»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön»,
+sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna -- den ville aldrig
+sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den --, och så
+stack hon bränslet in i kakelugnen igen.
+
+Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade
+några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och
+formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från
+tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån.
+
+»Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»
+
+Hon sprang upp, rusade ut i köket, ett litet kyffe med en liten, liten
+spis samt ett skåp, ett bord och ett par stolar såsom enda inventarier,
+drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig på knä framför
+kakelugnen.
+
+»Jag vill nu slå mig i backen på att ni ä' trollade, era odågor»,
+mumlade hon, »men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det här
+badet, så vet jag, att jag får en olycka ... och inbillar ni er, att jag
+går och dränker mig för det, så misstar ni er, ska jag säga.»
+
+Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma ögonblick spred sig i det
+lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.
+
+Så hällde hon öfver klabbarne en god portion, bar flaskan åter bort på
+sin förra plats och gick ännu en gång in till sin eldstad och sina
+vedträn.
+
+»Upp med spjället, käring», kommenderade hon sig själf, »och dörren på
+glänt, när du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!»
+
+Kraftigt drog hon i snörena -- spjället var redan förut så öppet det
+kunde bli -- och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade
+den.
+
+Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin
+fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet.
+
+»Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt. Sedan
+stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande,
+sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å
+hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.
+
+»Hva' sa' jag», resonnerade hon, »ni kunde inte stå på er, när jag
+riktigt satte hårdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'.
+Men -- den kostar pengar den här värmen, det gör den!»
+
+Hon erinrade sig nu att hon frös, halfnaken som hon stod där vid öppen
+dörr i bara lintygsärmarne, barhalsad och bararmad. Det ångade från den
+nakna huden, och en tjock, bolmande rök stod ut från hennes mun vid
+hvarje andedrag.
+
+»Minsann om det osar! Drar gör det, och det så flinkt, som om det hade
+hin i hälarne på sig.»
+
+»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan
+kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar
+kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på
+färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här
+tidigt i dag?»
+
+»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de
+där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå,
+slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring
+efter kryddsemla!»
+
+Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan,
+vattenämbaret och sopkvasten.
+
+Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var
+rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första
+blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms
+koja borta vid Rödbergsgränd.
+
+»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun
+och gick ut i köket.
+
+Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig
+man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när
+hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga
+mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt
+gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i
+tjänsten förstås, för han var i kronans bröd -- såsom rättvisans
+tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som
+nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de
+aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden
+som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud
+tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var
+ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det
+ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det
+ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar
+dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl
+inte, men den första tiden så...»
+
+Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som
+guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var
+skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.
+
+Den ene hade dött på ett sjukhus -- det hade varit en vildbasare, som
+druckit sig fördärfvad... Den andre hade rymt bort från handelsmannen,
+där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i
+den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon
+lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en
+liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade
+med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin
+ungdomsväninna -- Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter
+dåtidens skick och bruk.
+
+Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora
+arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan
+Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men
+som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid
+»inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om
+dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd
+af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.
+
+Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till
+kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på
+förmiddagskaffe hos kusin Lamström.
+
+Medan madamen städade där inne, stod frun och tänkte på lifvets alla
+fataliteter. Hon hade mest sinne för de glada sidorna, och när hon inte
+var »arg», var hon alltid vid det lustigaste humör.
+
+Månne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon då ha att tala om
+för nya historier från »Friden»? Det hade nog varit slagsmål igen hos
+skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fästman
+vid det här laget, så som hon var? Kanske någon hängt sig på vinden --
+usch! det var ett otäckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de
+inte en gång kunde ruska om hvarann ordentligt och så hålla frid! Att
+jämt hålla på och bråka! Det var allt för lumpet. En ordentlig
+kalabalik, så dammet rök om dem och så stillestånd! Men jämt! Fy då!
+
+»Frun, frun, frun, kom hit!» Det var madamen, som skrek, och när husets
+härskarinna öppnade dörren, såg hon den gamla surögda madamen med
+händerna i kors stå vid fönstret.
+
+»Hva' ä' det, du bortkollrade gamla markatta», ropade hon, »hva' hojtar
+du för? Ser du en syn eller hva' ä' det?»
+
+Madamen stod stilla med händerna alltjämt andäktigt hopknäppta och
+ögonen lika envist fästa vid fönstret, där intet annat fanns än en
+blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.
+
+Frun följde hennes blick. Nu slog hon ihop händerna med ett utrop af
+ohejdad beundran och glädje.
+
+»En knopp, välsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig
+blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drömt om eldsvåda och hvita
+hästar! Där ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva'
+det betyder, den blommar hvart femtionde år, hon! hvart femtionde år!
+Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu är
+kamrer, han, som hon inte fick för hans föräldrar, som va' så högfärdiga
+och hon...»
+
+»Ja, si frun är då den lyckligaste människa på jorden», suckade madamen,
+som insåg att det var nödvändigt att afbryta fru Lamström, när hon
+började inveckla sig i släkthistorier. »Att få kaktusen i blom! En
+riktig kärlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun är lycklig!»
+
+»Kärlekskaktus», skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. »Hva'
+menar hon? Tycker hon jag sysslar med kärlek jag, hvasa? Sa' hon
+kärlekskaktus?»
+
+»Å, jag menade bara ... att det betyder lycka, och jag får gratulera! Nu
+ska' vi väl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en från i
+går, så är den billigare! Fruns enda kaktus -- -- det sku' då riktigt
+salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin
+kalla graf!»
+
+»Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i
+himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter
+Schana, gå är hon snäll ..., säg, att kusin ska' vara här klockan elfva,
+hör hon. Men stopp! jag springer själf, den fattiga halfmilen ä' ju inte
+att tala om! Själf vill jag gå. Seså!»
+
+Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att få i sig sitt
+morgonkaffe, och så koftan på och hattskrollan.
+
+Madamen hjälpte sin matmor på med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna
+doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som på en
+gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne.
+Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, så att man kunde
+se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna
+med tåhättor af blankläder, men utan klackar.
+
+»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen.
+
+»Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf
+frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör
+inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon,
+som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls
+och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom. Sätt i sig nu hela
+kaffepannan med cikorian och allt, så blir hon varm! Adiös!»
+
+Borta var hon. Hennes snabba steg förtonade snart, och madamen torkade
+tårarne från sina trötta, rinnande ögon. Hon satte sig ned vid sin
+kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten låg vid hennes fötter,
+dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gått upp.
+I darrande strålar smög den fram och lekte med den förgyllda ramen, som
+satt omkring »salig polisens» porträtt, -- en blyertsteckning utförd af
+en tacksam och talangfull klient, en lösdrifvare, som hade att tacka
+Petreus för en förlängd frihetstid någon gång i den gamla, goda tiden.
+
+Madamen kastade en blick på porträttet. Ack, hvad han såg rar och mild
+ut, den gode, snälle polis Petreus Lamström! Sådana stora, runda ögon
+och ingen underläpp synlig! Likt var det, han såg alltid ut som en
+bättre människa. Den tiden hade hon kallat honom »pedellen», hon tyckte
+att det lät så lärdt. Hon mindes ännu hur han gick på gatan, from som
+ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat
+honom »fårbog», »åsnakind» och »hvita plåster», bara för det han lät
+allt gå som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, när något
+var på färde.
+
+En sådan man skulle _hon_ ha haft! Ack, ack, ack, en sådan man! Inte
+skulle hon ha gifvit honom några elaka tillmälen, inte! Hennes man! --
+Egentligen hade hon aldrig haft någon, men Engholm, det nötet, han hade
+haft lif i sig, han! Så han slogs och lefde! På ett par år tog han
+totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och »orken» med. Sen dess
+hade hon varit en sådan här trasa, som alltid måste gråta och voja sig
+för allting. Madam ens hufvud sjönk vid dessa vemodiga tankar sakta mot
+bröstet. Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade
+hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda.
+
+Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot
+bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den
+andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet
+ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde. Ljufva drömmar om den rare
+polisen, hvars porträtt hängde framför henne. Den söte, rare pedellen!
+Ack, ack, ack!
+
+       *       *       *       *       *
+
+I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade
+fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se
+i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i
+sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.
+
+Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån,
+skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att
+möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå
+brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små
+jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas,
+behängas och göras behagligt.
+
+Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en
+kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett
+rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga
+läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro,
+af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de
+svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för
+att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå
+igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.
+
+Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver
+hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål
+hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten
+under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande
+gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att
+framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade,
+bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.
+
+Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De
+stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från
+Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa
+utklädd rekryt.
+
+»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog
+sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en
+gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute
+ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di,
+hvar di ä'!»
+
+»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor,
+gunås!»
+
+»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan
+man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke
+nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast
+gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag
+sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»
+
+»Nu blir kusin het igen -- tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet
+här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om
+samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»
+
+»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare --
+»du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»
+
+»Nej, det är till fabriksflickor ... jag ligger sjelf på golfvet, jag
+sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»
+
+Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som
+fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva
+detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes
+den dagen, som hade det varit helt nyss.
+
+»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år
+och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi
+skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya
+klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska,
+men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin
+Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser,
+liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig
+och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt
+impromptu.
+
+»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig!
+Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om
+söndagarne?»
+
+»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan
+att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från
+gamla Klinikum. Herre Gud!»
+
+»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett
+bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par
+dagar efteråt.»
+
+»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du
+under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt
+och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren
+tänker jag ta'. Hva?»
+
+»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men
+hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl,
+som hade förmögna föräldrar och allt.»
+
+»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en
+karlkrake, och du...»
+
+»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det
+godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har
+han blifvit, han, medan vi två stackare... Ja, kusin -- -- han har gått
+den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om
+oss andra.»
+
+»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag
+extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga!
+Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte
+ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra _den_ nyttan, så...»
+
+»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes
+blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och
+beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga
+grimaser och knyckar.
+
+»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin
+glada Katrin. När fostermor fick fatt i _hans_ bref, -- jag har det så
+tydligt för mig, som om det varit i går, -- herre Gud, hva' hon blef
+ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»
+
+»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt
+oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen
+till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om
+öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att
+du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»
+
+»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att
+hon andra dagen, -- det var en fredag och det småregnade, så att hon
+måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, -- att hon
+andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika
+föräldrar; sådan skam!»
+
+»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett
+förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit
+något, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var
+beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han
+ibland skref verser!»
+
+»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men _så_ galen var han
+inte! Verser, fy...»
+
+»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra,
+inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting
+utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef
+fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus -- och så blef det
+slut. _Det_, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli
+något.»
+
+»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren
+din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i
+rösten.
+
+»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken
+från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och
+försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han
+förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi
+händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig -- ungefär
+likadant, som det stod i brefven...»
+
+»Verser?»
+
+»Neej, men det var väl sådan där poesi.»
+
+»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord,
+en hel värld af koncentrerad indignation.
+
+»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och
+han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar
+han var. Jag tror han se'n kom till Åbo, eller hvart det nu var
+någonstäds, men _det_ blef slut för mig, riktigt slut.»
+
+»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra såg han ut, det kan inte nekas!
+Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom,
+när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan
+tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga
+kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade
+krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den,
+så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte
+behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...»
+
+Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart
+fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa'
+så underligt adjö, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju
+borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag
+skulle nog inte känna igen honom nu.»
+
+Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt
+rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.
+
+»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade,
+vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång
+med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot
+knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.
+
+»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement
+förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan!
+Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick _hon_ den alltid! Och
+kusin --, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och
+det var du, det!»
+
+»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade _jag_
+den... Då var den min glädje.»
+
+»Och när jag flck pojkarne, så fick du också sköta'n, Schana, då var du
+lycklig, ditt sjåp. _Hans_ blomma!»
+
+»Och en gång, när jag hade lunginflammation och inte visste till mig,
+höll hon på att vissna för oss, minns du? Då kom du hem från landet och
+var nära att slå till mig för krukan, som stod torr som krut midt i
+sommarhettan.»
+
+»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som
+alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula
+hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid
+haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!»
+
+»Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig.
+Och nu, Herre Gud -- efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!»
+
+»Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och
+steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.»
+
+Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd
+mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen
+vände hon på hufvudet en smula och yttrade till hälften för sig själf,
+eller som om hon talade till väggen:
+
+»Det är riktigt synd att han är karl, riktigt synd! För det är inte att
+fördra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig
+eljest, när han kom med den där krukan... Och själf hade han planterat
+den... Riktigt synd! Kamrer! kantänka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?»
+hon vände sig häftigt mot den gamla mamsellen, som åter var inbegripen
+i monteringen af sitt täcke. »Jaså ingenting. Så adjö då!»
+
+Nu öppnade hon dörren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba,
+kraftiga steg och svängande med de långa armarne likt en skolpojke,
+trafvade åstad genom korridoren och utför trapporna.
+
+Ett litet varmt och matt leende lekte å kusin Schanas läppar. Hon hade
+förstått glada Katrins ofrivilliga monolog. Tänkte hon på att bjuda
+honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anstå hennes från
+alla sådana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle säkert slå
+den tanken ur hågen. Så synd! Att få se honom ännu en gång, få se honom
+så nära sig, honom, som hon aldrig kunde glömma!
+
+Bara man vågade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis på
+stor taktlöshet. Må hända till och med för oförskämdhet, så förnäm som
+han var.
+
+Men -- det var ju ändå _han_! Han, som en gång hållit af henne, ännu då
+de sista gången talades vid.
+
+Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade
+ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på
+henne -- fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken,
+men det hade hon då aldrig märkt.
+
+Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället
+i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när
+mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu
+ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade
+sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så
+känsligt och förnuftigt.
+
+Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig
+efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för
+ädel och god för den. Och när ändtligen -- det var ju helt nyss, för en
+tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans
+föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.
+
+Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne...?
+
+Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt
+lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.
+
+Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på
+den klara vinterhimlen.
+
+Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för
+att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom...
+
+Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.
+
+Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den
+nästan som brottslig.
+
+Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!
+
+I synnerhet efter hvad som en gång passerat dem emellan!
+
+Men ju längre det led mot skymningen, desto säkrare blef hon att fru
+Lamström redan hade glömt hela saken, och att hon aldrig skulle få se
+»honom» i detta lifvet mer, om hon ej själf...
+
+Därtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit så feg...
+
+Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bästa dagar skulle
+gifvit anledning till så mycket som en omfamning en gång. Den ena, enda
+kyssen, den hade han då tagit utan hennes vetskap en gång, en ljum
+vårdags skymningsstund -- en enda kyss -- och på den hade hon sedan
+lefvat hela sitt långa, enformiga lif.
+
+Skulle hon gå i grafven utan att återse honom en enda gång? Och att dö,
+hur tomt och sorgligt! Nu, för första gången fanns det en anledning att
+tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var
+själfskrifven, och man skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna.
+Hvarför?
+
+Af feghet!
+
+Men å andra sidan, passade det väl, att _hon_ gick upp? Om folk visste
+det, hvad skulle de säga? Att hon blifvit rent utaf galen på gamla
+dagar.
+
+Det gick icke an. Nej, nej, omöjligt!
+
+Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves,
+förgäfves!
+
+Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att
+så här midt i vintern slå ut i blom?
+
+Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu
+kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon
+blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla...
+
+Jo, hon skulle gå upp -- -- helt visst, och det nu genast, bara hon fick
+äta litet middag.
+
+Det var som om maten hade fått en helt annan smak. Och på samma gång kom
+hon att tänka på så mycket, som hon eljest föga funderade på. Hur ensam
+hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om...
+
+Om!...
+
+Han hade varit borta i många år, i hela trettio år, kanhända mera, och
+under hela denna tid hade hon endast tänkt på honom, liksom på sin
+försvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men länge sedan
+vissnadt minne.
+
+När så Lamströms madam en gång omtalade, att kamrer Asp numera bodde i
+hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck på Schana...
+
+Hon skyndade att göra sig i ordning, det var väl inte så svårt att få
+veta, hvar han bodde, numera var ju allt så märkvärdigt bekvämt, det
+fanns ju stora tryckta böcker, adresskalendrar, hvari man kunde läsa om
+sådant. Hon behöfde bara gå in i en kryddbod eller en boklåda ... det
+var det lättaste i världen.
+
+I en skrubb hade hon sina söndagskläder. Hon sökte upp sina hvita
+underkjolar, satte dem på sig alla tre, tog rena strumpor och så kängor,
+slätade ut skrynklorna på klädningen, -- hon hade fått några fula veck
+på den i kyrkan, där hon suttit hårdt inklämd i en bänk mellan två magra
+fattighusgubbar -- hon andades på det nedskrynklade stället och drog i
+det, hon ville så gärna, att allt skulle se bra ut.
+
+Ändtligen var hon färdig, med »negligén» under hattskrollan, snyggt
+lappade bomullsvantar och en riktigt nätt och ren stoppad lastingskappa.
+Och hon såg helt prydlig ut, där hon med mild och högtidlig uppsyn sakta
+gick gatan framåt.
+
+I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.
+
+Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i
+adresskalendern.
+
+Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig
+förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.
+
+Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som
+hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.
+
+Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt
+hus!
+
+Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.
+
+Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta
+namn, som en gång -- för femtio år sedan -- kommit hennes hjärta att
+klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så
+blygt och hopplöst!
+
+Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville,
+och så ... så ... hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?
+
+Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens
+tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville
+göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade
+fått knopp och skulle slå ut i morgon...
+
+I morgon afton klockan fem på kaffe?... Nej! en så märkvärdig
+ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad
+i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej,
+hon tordes icke ringa på den.
+
+Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och
+visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde
+henne så otäckt.
+
+Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»!
+Vid _hans_ dörr ... nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var
+otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne
+litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej ...
+_han_ bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän!
+Tänk, om hon ändå skulle våga?
+
+Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att
+Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp
+till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i
+finaste helgdagsståten.
+
+Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan,
+det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig
+onödigt löjlig?
+
+Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten
+och smög ljudlöst nedför trapporna.
+
+I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon
+kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och
+alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.
+
+En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge
+på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i
+en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll
+plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.
+
+Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt --
+bed honom ursäkta min djärfhet» -- »söta beskedliga madam, tusen tack»,
+och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.
+
+Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram
+eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga
+i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af
+lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya...
+
+Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon
+förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick
+in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en
+förklaring.
+
+Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i
+skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans
+triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar,
+att hon var vid allra bästa humör.
+
+Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig
+i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till
+»Friden».
+
+Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så
+att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll
+igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.
+
+Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till
+kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»
+
+Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.
+
+»Jag gick ut ... och så gick jag in, -- hit.»
+
+»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och
+så in. Vi va' lika galna bägge två ... nå, än se'n ... karlbelätet fick
+jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»
+
+Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera
+upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.
+
+»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände
+från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, --
+tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men
+nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk
+att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata,
+medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där »_han_» bodde.
+
+Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som
+om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.
+
+»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en
+sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som
+en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!»
+
+Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och
+rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man
+tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»
+
+»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin
+bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så
+löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag -- jag vet inte
+själf.»
+
+Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt
+vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det
+var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig
+ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan
+fem kommer han. Herre Gud -- vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte
+annat än människor! Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'...»
+
+Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula,
+väninnans rörelse hade smittat.
+
+»Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem
+kommer han.»
+
+Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann
+mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla
+flickan sin väg framåt.
+
+Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan
+lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan,
+så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och
+det gällde att hålla sig varm.
+
+Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen
+stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök
+brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.
+
+Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för
+tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par
+djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora
+svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen.
+
+Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och
+lampan. Hon hade ny spetsnegligé och under den glänste hennes vackra
+hår. Hon stickade med nervös oro, och ett uttryck af blyg ängslan,
+blandad med glad förväntan, lästes tydligt på hennes gamla fromma
+ansikte.
+
+Snart skulle ju han komma!
+
+Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva
+ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket
+kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt.
+
+»Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för
+resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa
+tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag
+menar knoppen där.»
+
+Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt
+istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina
+rusade till fönstret för att se ut.
+
+Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från
+kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.
+
+Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för
+att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans
+ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt.
+
+Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot
+vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.
+
+Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne,
+höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut
+ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet,
+sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans
+käcka figur.
+
+Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar,
+pulsmuddar och ytterstöflar.
+
+Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och
+slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande
+det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest
+hår.
+
+Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och
+suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och
+missnöjda min.
+
+Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, -- Schana
+satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.
+
+Var detta »_han_»?
+
+»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af
+mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är
+angripet. De trapporna!»
+
+Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha
+tappat koncepterna och humöret dessutom.
+
+»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar
+sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss
+inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre
+Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»
+
+»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt
+för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt
+rykte om sig?»
+
+»Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de
+magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på
+tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt
+arbete! Jag ä' inte af så skröpligt virke jag, som det så kallade starka
+könet, och någon pultron ä' jag inte heller!»
+
+Kamrern såg upp, hans blick sökte skygg den tappra fruns, men han vände
+sig fort åter bort, liksom vågade han egentligen icke motsäga eller reta
+henne. Försiktigt drog han sin stol närmare bordet, tog fram sin stora,
+fina näsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hårda stoppning
+och stödde så sin armbåge emot denna improviserade kudde.
+
+»In med kaffet, Bina», dundrade frun, »och tratta i vaktmästaren allt
+hvad det går i'n, men stäng för all del dörren, om han vill ha' grogg,
+för den luktar så förbannadt, när den kommer i varmt, vet hon.»
+
+Kamrern fick en liten förarglig hostattack, som emellertid snart gick
+öfver. »Hvar är den omtalade blomman?» frågade han slutligen.
+
+»Kan han inte se på andra sidan om lampan och ljusena, där hvar Schana
+sitter, midt framför näsan på honom?» sade frun och pekade på bordet.
+
+»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt
+upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det,
+är det...»
+
+Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den
+stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och
+gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.
+
+»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n
+var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här
+strumpstickorna, men nu...»
+
+Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt
+tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han
+hennes barn.
+
+»Roligt att få se er, roligt att få se er», sade den gamle herrn, i det
+han tryckte hennes hand, »jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men
+jag kan känna igen er, jag tycker nära nog, ni är er lik, bästa vän!
+Åh, hvad det var roligt!»
+
+Hon tvang honom att sätta sig bekvämt och bra i stolen samt började
+pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.
+
+»Kamrern är sig inte lik», hviskade hon, »men där finns något i blicken,
+ja och så kring munnen!»
+
+Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen onödiga
+omsorger, hon slamrade med allt möjligt, pratade i ett, puttrade och
+bråkade.
+
+Men kamrern hörde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsväninna, och
+med en allt större tillfredsställelse uttryckt i sin blick följde han
+hennes rörelser, där hon sysslade vid kaffebordet. Han frågade henne om
+hennes lif »sedan den tiden» och lyssnade med ett undrande intresse till
+hennes svar.
+
+Så kom frun, hon slog sig ned på en pinnstol bredvid bordet, man drog
+sina stolar närmare hvarann och började ett allmännare samtal.
+
+Vid kaffekoppen var »glada Katrin» alltid vid bästa humör och lät icke
+truga sig till att vara öppenhjärtig. Männens skröpligheter kommo strax
+på tapeten, hon knusslade icke med sina förtroenden; stackars Petreus
+fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet för sina
+svagheter, likaså de andra goda vännerna bland det »så kallade starka
+könet»; frun hade känt en hel hop, hon, och som änka med hus och gård
+hade hon haft tillfälle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke så få
+friare den tiden, en repslagaremästare hade varit »riktigt kär»,
+dessutom en äldre postiljon, som var trött på sitt rörliga ungkarlslif,
+samt en för detta militär, öfver hvars lefnadssaga ett visst dunkel
+sväfvade.
+
+»Att inte kusin tog en af dem», anmärkte Schana, inte utan en viss
+spetsighet i tonen.
+
+»Nej, jag var inte så galen en gång till», svarade hon, »att i onödan
+dra till huset ett sådant spektakel. Jag tål inte de oduglingarne, som
+inte ha en förnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt
+kvinnfolk, di ä' då åtminstone människor.»
+
+Kamrern var af samma tanke, äfven han misstrodde männen. Hvad hade han
+icke lidit för deras skull! Han hade som förmögen ung man gått in i en
+bank, kort efter det han förlorade sina föräldrar. Fort nog blef han
+kamraternas favorit, allas vän, allas förklarade gunstling. De äldre
+tjänstemännen täflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom,
+att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt öfver att vara allas
+»bienfaiteur», att få låna dem pengar och gå i borgen för dem samt att
+dessemellan få ställa till små trefliga ungkarlssexor med champagne och
+ostron.
+
+Han njöt af allt det rökoffer, som man frambar på hans högmods altare,
+han växte i sina egna tankar och började tro sig vara ärnad till något
+större, och bättre.
+
+Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre
+plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet
+han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer
+påfallande.
+
+Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man
+gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början
+visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och
+hänsynslöst.
+
+Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets
+ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och
+användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta,
+men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga
+tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och
+borgensman ... med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han,
+oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin
+egenskap som »god kamrat».
+
+Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af
+ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att
+tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en
+massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och
+ingen framtid.
+
+Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den
+skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven
+här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter
+göra dårskaper.
+
+Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu
+in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år,
+som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med
+»avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.
+
+Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att
+kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var
+tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora
+borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det
+gällde nu att lefva af lönen.
+
+Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte
+sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla
+ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess
+bojor och band.
+
+Så fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre
+kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en
+kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något
+gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han
+till Helsingfors, sökte och fick platsen.
+
+Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af
+hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr
+kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville
+draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla
+hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur
+dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller
+mindre motvilligt gjorde honom!
+
+Nej, lifvet var eländigt, människorna dåliga, föraktliga och onda! Och
+det var sorgligt och tröstlöst att sålunda blott vänta på döden, på en
+dödsbädd i plågor måhända, där han skulle blifva tvungen att på förhand
+betala den hand, som hjälpte honom.
+
+»Tänk så olika lifvet gestaltar sig för oss, som ingenting har», sade
+Schana, knappt hörbart, »då ä' det lyckligare att vara fattig. Jag har
+för det mesta träffat riktigt snälla, hjälpsamma människor. Jag skulle
+kunna räkna upp en hel massa. Tänk bara på notariens och på
+häradshöfdingens, och på Glarboms änka och skolmamsellen vår, och
+kaptenskan! Mig ha alla hjälpt, ingen har nekat mig sin hjälp, när jag
+behöft, och ändå har jag aldrig begärt. Minns inte kusin det året jag
+var sjuk och låg på klinikum? Hur goda va' di icke, både läkarne och
+sköterskorna ... och ändå har ingen ännu haft något att förtjäna på mig
+här i världen.»
+
+Fru Lamström afbröt med ett svall af ord: »Har ingen haft nytta af
+henne, kusin? Inte det? Än alla dem hon hjälpt, då? Hur många fattiga
+stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta
+har hon satt pengar till för att få dem rena och hela i kistan, de gamla
+tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och
+annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan
+hvarken lön eller tack? När har hon frågat efter sig själf, om hon både
+svultit och vakat ut sig, då det bara gällde att gå och lägga sin näsa i
+blöt för några odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra
+hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle låtit dem supa
+soppan, såsom de kokat den åt sig? När har hon gjort annat än slitit för
+andra? De där galna flickorna, som hon hjälpt med tak öfver hufvud, när
+ingen annan velat se åt dem en gång, allt medan hon själf lefvat på en
+kopp kaffe och inte haft så mycket som en bit bröd till, nej, kusin, hör
+nu, tala inte om, att människorna ä' goda! Di ä' endera elaka eller
+dumma. Endera slå de ifrån sig som jag, eller slita de själfva ondt som
+ni två.»
+
+Kvällen led. Vaktmästarn, som satt i köket hos Bina och trakterades med
+grogg, kom gång på gång och påminte, att det nu var tid att fara,
+slädan var snart där; ville inte kamrern börja pälsa på sig snart...?
+
+Men kamrern ville inte. Han trifdes utmärkt, och det blef också allt
+längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes
+finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens
+sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det
+rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare
+och klarare.
+
+»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in
+till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte
+snart pallrar i väg härifrån, hva'?»
+
+Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjänsteanden tog sig en
+allt för fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget
+mod plötsligt blifvit så mycket större, allt nog, han vände sig om och
+röt med en ovanlig morskhet i rösten:
+
+»Hur kan han tillåta sig en sådan sottise, Bavander, stanna där han är,
+och längtar han hem, så kan han absentera sig.»
+
+Liksom förvånad öfver sitt eget mod, såg den gamle herrn därefter en
+stund ned. Tänk att han förgått sig så! Om nu vaktmästarn blef ond, hvem
+skulle han då få i stället?
+
+Kanske det var bäst att han tog afsked nu och började hemfärden.
+
+Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så
+underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma
+eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick
+endast allt för fort.
+
+»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora
+blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon
+öppnar sig! Titta ni, pass på!»
+
+Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.
+
+»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur
+varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en
+sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det
+bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i
+mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli
+tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och
+inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå
+och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina
+pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en
+ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»
+
+»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på,
+kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på
+alla sidor.
+
+»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor»,
+sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf.
+Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk,
+Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»
+
+Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla
+flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:
+
+»Jag är så rädd för att dö ensam.»
+
+»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon
+inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut,
+utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig,
+så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre
+Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den
+blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»
+
+»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och
+fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste
+bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»
+
+»Den vissnar igen om en half timme, pass nu på allesammans!» Frun
+öppnade dörren till köket och bjöd vaktmästaren in med gamla Bina. »Kom
+och se, den här blommar blott hvart femtionde år, men är då så vacker
+som världens skönaste ros, se, se!»
+
+De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart
+femtionde år. Men blott _ett_ par ögon sågo in i det hjärta, hvarest
+också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra,
+njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa
+skott. Blott _ett_ par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i
+matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende
+halftimme. Blott _en_ såg det och tryckte den stackars blomman tacksam
+till sina läppar.
+
+
+
+
+Mot afton.
+
+
+Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg
+alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och
+matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i
+väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin,
+genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan långt framme i
+augusti.
+
+Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen;
+hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och
+såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade
+om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver
+till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.
+
+Så satte hon sig på en liten packlår ... hon var trött efter dagens
+arbete och behöfde hvila.
+
+Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i
+dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde
+icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här
+och vänta, tills det gick öfver.
+
+Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med
+mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.
+
+I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det
+var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till
+att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både
+ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det
+föreföll litet tröttsamt.
+
+Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket
+ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen,
+friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där
+allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen
+buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad,
+gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var
+alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.
+
+Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de
+blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret
+bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var
+som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i
+ordning ... bara de nu komme!
+
+Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och
+kunde inte hjälpas.
+
+Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den
+lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och
+han fick vara hemma på landet.
+
+Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske -- det kunde
+Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af
+Agreens --, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt
+detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i
+staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och
+fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig
+karl.
+
+Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en
+förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.
+
+Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död -- herrn
+var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig
+och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet --
+ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband
+och kokard.
+
+Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och
+snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka
+knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.
+
+Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for
+fram på hufvudstadens gator, log han...
+
+Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att
+allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk,
+hufvudsakligen kusken.
+
+Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig,
+vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga
+karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke
+vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han
+hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin
+skönhet.
+
+Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags
+huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens...
+
+Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De
+liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig
+öfver den höga bergsryggen där borta.
+
+Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig
+dag!
+
+På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och
+längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags
+gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll
+för allt möjligt löst folk.
+
+Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med
+sina hvita stenar liksom en kyrkogård.
+
+Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt,
+trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna
+linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar,
+ljusröd, doftande och täck.
+
+Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.
+
+Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år
+se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?
+
+Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn...
+
+Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla
+fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån
+eller rodde ut åt sjön.
+
+Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»:
+dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena,
+hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar,
+dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..
+
+Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där
+man kunde bada.
+
+För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och
+läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så
+mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom,
+huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta
+om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!
+
+När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt
+ögonkast.
+
+Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa?
+Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.
+
+Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk
+och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var,
+det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel
+föreläsning till svar.
+
+Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och
+gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin
+herrskapstobak.
+
+En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i
+den hvita mössan.
+
+Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans
+tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu först.
+
+Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än
+förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.
+
+»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en
+riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du
+skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi
+roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo,
+det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på
+kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem
+strax. Nå, är du glad nu?»
+
+Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran
+hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon
+måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet
+i allt hade man lärt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin
+lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.
+
+Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken
+och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade,
+fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var
+med. Det var en sommar!
+
+Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i
+ett rus af stilla sällhet, _han_ var alltid i hennes närhet och hon
+lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det
+varit guldkorn.
+
+»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om
+inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig
+och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här
+har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma
+lilla, alldeles nog.»
+
+Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina
+kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om
+några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter,
+kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...
+
+När september kom, flyttade de alla in.
+
+Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt
+ville räcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!
+
+Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd
+och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin
+forna vänskap med den lilla tjänstflickan.
+
+Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon
+såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne.
+Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som
+en frusen sjö.
+
+Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna
+till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom
+med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller
+jo, ja.
+
+Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med
+herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.
+
+Och en dag kallades hon upp till frun.
+
+»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig
+till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu
+kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst
+i sta'n.»
+
+Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte.
+Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.
+
+Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om
+hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara
+grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för
+drängarne.
+
+Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte
+kom någonting hårdt och strängt.
+
+»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»
+
+Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till,
+om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde
+att slå och hon väntade.
+
+»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla
+bröllop till mikaeli.»
+
+»Ja», sade Lotta och neg.
+
+Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så
+naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och --
+fruns.
+
+Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse
+stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod
+om den. Ännu var blott hufvudet färdigt -- det glänste och sken som
+atlas.
+
+Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om
+hon råkade så väl ut.
+
+Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden...
+
+Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.
+
+Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det
+och kysste fruns hand.
+
+»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med
+Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja
+väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp
+garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter
+en liten paus, »sköt väl om stugan där nere ... där blir du kanske en
+gång värdinna.»
+
+Samma afton dracks förlofningstéet på verandan ... och studenten drack
+det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var
+karl, så var det bäst att vara det på allvar -- tyckte han.
+
+Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela
+sex år se'n...
+
+Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och
+herrskapet med... En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och
+stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera
+sällan.
+
+Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och
+barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som
+han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.
+
+Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara
+olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till.
+Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.
+
+Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen
+höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan
+hon hvilade sig ... tänkte tillbaka.
+
+Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon
+steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför
+henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.
+
+»Lotta!»
+
+Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:
+
+»Unge herrn.»
+
+»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne
+i hand och tryckte den.
+
+»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd,
+just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och
+skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades
+så här.
+
+»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon,
+»fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»
+
+»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör
+det!»
+
+Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon
+hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej
+så.
+
+Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång
+och vände sig bort.
+
+»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss
+tala som i forna dar! Eller -- var snäll och ge mig lite smörgåsar och
+öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först
+om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta,
+och låt oss sedan äta och prata!»
+
+Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt
+och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den
+»sista» sommaren, den för sex år tillbaka.
+
+Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag,
+försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg
+henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.
+
+Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel,
+hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen
+tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på
+henne -- alltjämt -- hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i
+dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket
+... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela
+den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess
+skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.
+
+»Stackars Lotta!»
+
+»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger
+inte, den faller allt.»
+
+»Hvilken?» frågade han.
+
+»Misten», svarade Lotta och såg bort ... det betyder regn om afton, men
+om morgon betyder det vacker dag.»
+
+Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom
+aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den
+mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax
+vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna
+framför verandadörren.
+
+»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och
+borstade af en del strå och sand från sina kläder ... »redan, så fort.»
+
+Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen
+bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg
+mera symmetriskt, närmare brunnen.
+
+Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i
+skymningen skimrande blick.
+
+Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart
+upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som
+den var.
+
+Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta
+med handen utsträckt.
+
+»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet
+sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar
+till din svåra dag -- eller hur, Lotta lilla?»
+
+Lotta kände en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smålog
+vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin
+matmor... »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de
+må alla bra där inne, fyran med.»
+
+Frun såg helt skrämd ut.
+
+»Herre Gud, Lotta, är _det_ öfver?»
+
+Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.
+
+»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som
+var här, tyckte han var så duktig så.»
+
+»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»
+
+»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill
+inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från
+ån...»
+
+Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala
+vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft
+ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.
+
+»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför
+ligger du inte -- åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan
+dyrt få ångra detta?»
+
+»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min
+och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall
+frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag
+ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när
+budet kom att frun skulle komma hem till natten.»
+
+Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på
+Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.
+
+Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog
+schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man,
+som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor
+hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?
+
+Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för
+allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga,
+unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu
+ömt smekte.
+
+»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»
+
+»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver
+frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på
+barn», tillade hon efter en stund.
+
+»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och
+plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om
+hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon
+egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning
+för att fortsätta samtalet.
+
+»Hm»... Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin
+grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra.
+Men...»
+
+»Men...»
+
+»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte
+kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten
+bra.»
+
+Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort
+bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.
+
+Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan,
+som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande
+af belåtenhet.
+
+»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så
+vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»
+
+Lotta svarade inte.
+
+»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt
+kärnadt?»
+
+Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett
+stort krus med svagdricka.
+
+Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på
+sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog
+han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.
+
+»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta,
+hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»
+
+Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.
+
+»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner
+just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda
+sig.»
+
+Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes
+ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig
+ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes
+trötta ögon.
+
+Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna
+slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef
+efter hand nästan mörkt.
+
+Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot
+gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen
+att se mörka och underliga ut.
+
+Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten
+blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot
+frost...
+
+När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna
+smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig
+öfver fälten likt en svepduk.
+
+»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort
+filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till
+kojs, jag är sömnig.»
+
+Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.
+
+Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till
+att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern
+tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det
+skulle bli vackert och likt sin far.
+
+Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett
+ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.
+
+Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas...
+
+Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.
+
+Alla barnen sofvo djupt.
+
+Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.
+
+»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»
+
+Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och
+hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.
+
+»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp
+kjolen och tröjan ... »strax.»
+
+»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i
+säng, »alltsammans Guds vilja.»
+
+
+
+
+Natt.
+
+
+I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i
+saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?
+
+»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» -- det vill säga frun, ty de
+unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef
+förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i
+hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och
+lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade,
+»var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».
+
+Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan
+kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när
+ingen såg det.
+
+Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med
+en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?
+
+Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla
+sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.
+
+Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta.
+Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men
+ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom
+ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften -- dem höll
+han inte.
+
+Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden
+själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse,
+länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti;
+och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång
+varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.
+
+Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var
+alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det
+kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt
+barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna
+oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte
+tjänsten åt honom.
+
+Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men
+spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden,
+länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.
+
+Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla
+sig uppe, så som han stormade på.
+
+Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med
+en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt
+och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man
+vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.
+
+Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått
+något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för
+Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som
+blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt
+möjligt sätt.
+
+Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte
+lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans
+bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att
+glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den
+låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.
+
+Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls
+inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom
+kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.
+
+Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och
+den gamle smeden borta vid byns utkant.
+
+Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som
+frun ännu behöll honom.
+
+En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se
+till andras arbete och att själf arbeta.
+
+Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både
+sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp
+åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet
+mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.
+
+Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos
+adjunktens och fick redan lön -- en mark i månaden och allt fritt. Hon
+var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var
+ju så långt borta och barnen där så små.
+
+Olli och Jussi voro hemma.
+
+De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville
+inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om
+fiskstackarne, som de metade upp.
+
+Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.
+
+Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det
+nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i
+ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet,
+höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.
+
+Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.
+
+Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar
+som förr.
+
+Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under
+rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och
+kall.
+
+Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig
+förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på
+kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af
+med synderna.
+
+Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när
+han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade
+rätt.
+
+När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så
+mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet
+och borta.
+
+Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete,
+slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust,
+utan af vana.
+
+En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för
+Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka
+efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.
+
+Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva
+till morgonen, menade modern.
+
+Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg
+och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.
+
+Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte.
+Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i
+morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?
+
+Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj
+och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och
+svordomar.
+
+Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en
+pistol, blodig och tilltygad.
+
+Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för
+bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.
+
+Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och
+skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var
+frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.
+
+Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så
+innerligt vackert om förlåtelse.
+
+Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst
+någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.
+
+Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva
+annorlunda!
+
+Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra
+obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och
+elände.
+
+Så kom pastorn.
+
+Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet
+svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull
+och hår.
+
+Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att
+frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.
+
+Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några
+månader, i en anstalt, där han hölls strängt.
+
+Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till
+sommarn kunde hon stiga upp.
+
+Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och
+bättre människa.
+
+Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut
+som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men
+när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans
+ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var
+han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars
+kusk».
+
+Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda
+bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med
+arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.
+
+Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande
+arbetsförmåga.
+
+Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i
+rummet.
+
+Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu
+var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?
+
+Det eller det skulle hon göra ... alltsammans på ett dygn ... men, hon
+kunde icke.
+
+Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.
+
+»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»
+
+En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och
+groft hår.
+
+Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af
+jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt,
+åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och
+smällde i dörrarne, så att det brakade.
+
+Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon
+vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes
+ansikte var ett enda fryntligt leende.
+
+Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick
+bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.
+
+Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras
+hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt
+lättare.
+
+När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade
+något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att
+ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver,
+ifall hon var riktigt försiktig.
+
+Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot
+kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora
+och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon
+låg.
+
+Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon
+sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.
+
+Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det
+svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.
+
+Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken,
+Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i
+spiseln.
+
+Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med
+en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk
+decemberafton, kysste hon hans hand.
+
+Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så
+släckte han ljuset.
+
+Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led
+nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma
+upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så
+som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att
+slänga duken om halsen som en teaterröfvare ... men, hvad gjorde det,
+han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting
+dugde till.
+
+En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma
+på bal den aftonen.
+
+Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.
+
+Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade,
+då han ännu var Lars kusk.
+
+Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur
+han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde
+ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så
+mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så
+gammal, nej, det kunde ingen tro.
+
+Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket
+i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var.
+Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så
+noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet
+fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp ... tänk om hon blef
+så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.
+
+Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.
+
+Man skulle endast akta sig för allt starkt.
+
+Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.
+
+Jo, det gick.
+
+Med den andra...
+
+Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.
+
+Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt
+väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig
+igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.
+
+Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!
+
+Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes
+hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!
+
+Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som
+hon ville lefva och arbeta för.
+
+Tänk, hvad han skulle bli glad!
+
+Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början.
+Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen,
+darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en
+tacksägelsepsalm.
+
+Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes
+hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för
+hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin
+julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.
+
+Så somnade hon.
+
+När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och
+sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.
+
+»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa
+kommer och hälsar på.»
+
+Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att
+korna fingo sitt.
+
+Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.
+
+Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik
+och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se,
+hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans
+rödflammiga ansikte.
+
+»Sofver hon?» frågade pigan.
+
+»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».
+
+Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.
+
+»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.
+
+»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men
+tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk
+tycker. Lasse ä' vacker, han!»
+
+Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig
+betänksamt i hufvudet.
+
+»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en
+gång; men det lär allt dröja...»
+
+Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i
+ordning att gå ut.
+
+»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till,
+»hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»
+
+Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.
+
+Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och
+gick ut, samma väg som hon.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var
+det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit
+och träden betäckta af rimfrost.
+
+Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än
+brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke
+hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat
+på stenar och ojämnheter.
+
+Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade
+dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.
+
+Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter
+... i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft ... han hade
+druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i
+hufvudet.
+
+Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting ... djuren sågo efter
+honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med
+sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka
+ut igen.
+
+Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan
+vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon
+borde... Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.
+
+Kunde han bara få natten att gå ... konjaken måste ha varit riktigt
+oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och
+om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom
+liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville
+han icke gå.
+
+Icke i stugan.
+
+Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste
+han gå för att komma ifrån det på en stund.
+
+Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om
+det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.
+
+Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på
+honom.
+
+Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han
+så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.
+
+Det var bara konjaken.
+
+Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen
+fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.
+
+Bara kropp och intet hufvud.
+
+Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad,
+kanske kunde hon få honom från det där andra.
+
+Ännu en blick mot stranden.
+
+Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret
+nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren,
+hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...
+
+Månen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog
+norrsken ... inte kunde det vara dager vid det här laget...
+
+Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly,
+än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.
+
+Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer ...
+men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.
+
+Han började ångra att han druckit den där smulan.
+
+Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och
+begynte kväfva honom.
+
+Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.
+
+Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och
+hört Lotta läsa ur testamentet.
+
+Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.
+
+Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset
+till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne
+natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken
+heller, bara man tog det förståndigt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af
+blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och
+rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en
+basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en
+längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen
+förnöjda in i den ångande kaffekoppen.
+
+»Maja-Stina!»
+
+»Frun!»
+
+»Mera långbullar!»
+
+»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»
+
+Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där
+darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet
+och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel
+uppmärksamhet, oro och deltagande.
+
+»Hvad har händt?»
+
+»Hon har gått bort i natt.»
+
+»Hvem? Förvaltarns piga?»
+
+»Nej. Hon själf.»
+
+»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut
+som ett ofantligt frågetecken.
+
+»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»
+
+Frun trodde att Maja-Stina själf gått -- från sitt förstånd.
+
+»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar
+Maja-Stina, att hon är död?»
+
+»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när
+Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»
+
+Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina
+lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.
+
+Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme
+innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln,
+som hängde öfver den vintriga jorden.
+
+Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret
+i ovanlig oordning.
+
+»Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och
+dit.»
+
+Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös
+och jämrade sig.
+
+Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl
+efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest
+omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och
+följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.
+
+Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med
+ögonen.
+
+Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert
+flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat,
+och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och
+osäkra rörelser.
+
+De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram,
+nedhukade, kännande sig för.
+
+Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.
+
+Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse.
+
+De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop
+genljuda i den stilla morgonluften.
+
+Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes
+allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur
+framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa
+blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse
+sidor Långträsket och åsen bakom gården.
+
+Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en
+båtshake från lidret och tåg...
+
+På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid
+vaken och nattmössan med... Själf hade hon hackat hål på den is, som
+se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken... Frun visste nog, att
+drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen ... och så hade hon
+hoppat i...
+
+Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att
+komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Säkert är att
+hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön
+där bredvid.
+
+Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.
+
+Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod
+ingenting af hvad som skett.
+
+Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och
+undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.
+
+Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?
+
+Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de
+sökte.
+
+Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol.
+Lifvet hängde ännu kvar.
+
+Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar.
+Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon...
+
+Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro?
+Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de
+svara?
+
+Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå
+från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.
+
+Hvar för?
+
+Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu...
+
+Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville
+upp igen och börja arbeta...
+
+Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu;
+det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.
+
+Leda vid lifvet?
+
+Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju
+vara en af de förfinade ståndens privilegier.
+
+Religionsgrubbel?
+
+Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade
+ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska
+funderingar. Det kunde det icke vara.
+
+Det fanns bara en förklaring ... men den var så litet poetisk ... gamla
+frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under
+natten fått ett feberanfall med yrsel.
+
+Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande,
+barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande;
+hvart ögonblick behöfde de snytas.
+
+Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var
+nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i
+vaken.
+
+När han såg frun, brast han i gråt.
+
+»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till
+brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»
+
+Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.
+
+»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade
+Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte
+var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»
+
+»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett
+hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar ... i synnerhet med
+nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag...»
+
+»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den
+tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af
+fiskarena ... hvem kunde tänka sig Lotta vår.»
+
+Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut
+i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala'
+med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»
+
+Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på
+trappsteget...
+
+»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där ...
+gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för
+trappan här, med hand på hufvud, så här...»
+
+»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i
+famn på sig?»
+
+»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han
+gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»
+
+»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra
+fanstyget slåss ingen kristen...»
+
+»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt
+potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»
+
+»Efter två?» frågade frun...
+
+»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och
+så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog
+Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»
+
+»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från
+smedjan.
+
+»Nej ... hon _skulle_ nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det
+att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»
+
+»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig
+blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och
+i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig
+ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars
+Lotta och hennes slut.
+
+Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken
+till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så
+råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit
+äfven henne?
+
+Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst
+bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.
+
+»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den
+rödhårigas fräkniga ansikte.
+
+»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och
+torkade ögonen med sitt förkläde...
+
+»Sa' i natt? Till hvem?»
+
+»Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- »att han tyckte
+han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och
+så...
+
+»Och så?»
+
+»Så» -- det kom under snyftningar -- »så gick husbond upp till...»
+resten hördes icke.
+
+Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara
+gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som
+om vettet varit på väg att lämna honom.
+
+Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare
+omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och
+gick in till sig.
+
+
+
+
+Vid Raiala mo.
+
+
+Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från
+tidigt på morgonen för att försörja de tre.
+
+Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt,
+om hon bara haft tid.
+
+Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid
+Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en
+backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.
+
+_Han_ hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var
+det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto,
+när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda
+med lifvet.
+
+Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade
+alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.
+
+Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den
+lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula
+hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under
+luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram,
+vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.
+
+Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin
+underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor
+uti, folk med kläder och hattar och handskar ... någonting märkvärdigt,
+som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så
+gärna ville se på, skyndsamt for förbi ... blott förbi, alltid förbi!
+
+Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför
+backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första
+taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt
+efter åkdonet, snabb som en ekorre.
+
+Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne
+fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan
+armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.
+
+Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och
+ögonen logo.
+
+Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.
+
+Det var så roligt ... kanske kunde de ännu hinna upp de lata
+gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto
+inne i vagnen!
+
+Kanske ... ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank
+en, som mamma så gärna ville ha.
+
+Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är
+här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en
+werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten.
+Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i
+morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve,
+som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.
+
+»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så
+blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på
+annat vis?»
+
+Pekka ref sig i håret.
+
+»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns
+där borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra,
+och porslin och guld och silfver och -- sådant där blått, som flaxar...»
+
+Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på
+hennes lefnadshimmel.
+
+»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej,
+men det blåa, det var så vackert.»
+
+»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som
+vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad
+jag gärna ville ha glas!»
+
+Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det
+innersta gula och tänkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.
+
+Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång
+hemåt.
+
+De andra efter.
+
+Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de
+nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den
+lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten
+halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.
+
+Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på
+slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar -- och tre nätter ... men
+nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.
+
+Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter
+vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, -- på solen kunde han se, att
+klockan var fem -- gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått
+sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.
+
+I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka
+tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det
+svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård
+barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i
+tre lika stora bitar och lade dem på bordet.
+
+Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack
+handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han
+fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.
+
+När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half
+minut stodo de alla tre vid bordet.
+
+      "I Jesu namn till bords vi gå.
+      Välsigne Gud den mat vi få!"
+
+Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda
+kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.
+
+Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick
+längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den
+tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han
+skällan omkring halsen på Pikku.
+
+»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i
+mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni
+ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp
+med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer
+efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»
+
+Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och
+så begåfvo de sig i väg.
+
+Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.
+
+Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris
+med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och
+bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad,
+plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full.
+Alltsamman lade han i spiseln.
+
+När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort
+ogräset.
+
+Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd
+under de heta strålarne.
+
+Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.
+
+Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och
+svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det
+visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig,
+vassomvuxen insjö.
+
+Men det var mer än en mil till närmaste människoboning,
+gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.
+
+Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud
+blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en
+fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.
+
+Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen
+låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!
+
+Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord
+smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå.
+Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne,
+som flögo mellan tallarnes grenar.
+
+Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och
+intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon
+och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor
+förlorade sig i det obekanta.
+
+Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.
+
+Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig
+ännu en gång i håret.
+
+Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och
+ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.
+
+Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.
+
+Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.
+
+Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var
+det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?
+
+Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu
+kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin
+sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på
+tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en
+solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade
+han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
+
+Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med
+näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han
+från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg,
+som närmade sig. Maija såg upp -- »Ka's Koira!» sade hon och spärrade
+upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»
+
+Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han
+såg ut som ett barn, som leker skolmästare.
+
+»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min
+betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick
+i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt
+mot fienden.
+
+Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med
+raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.
+
+Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det
+var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller
+modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på
+en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig
+att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde
+syskonen, då de voro olydiga.
+
+Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. -- Utan den minsta tvekan
+körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets
+käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så
+långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen,
+allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.
+
+Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som
+anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa
+hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.
+
+Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt
+som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och
+luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara
+fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade
+tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med
+hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas
+skällsord.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma
+matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat
+fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.
+
+Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som
+hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i
+fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, -- minnen från
+kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.
+
+Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.
+
+»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.
+
+»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog
+och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»
+
+»Sprang vargen -- för hvad blef han då rädd?»
+
+Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka,
+skrytsamma, tvärsäkra minen.
+
+»För hvad blef vargen rädd?»
+
+»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka,
+fast jag drog allt hva' jag kunde.»
+
+Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i
+ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.
+
+»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som
+jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i
+gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när
+han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan
+är borta.»
+
+Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig.
+Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan
+skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen
+nedåt landsvägen.
+
+Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och
+Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna
+ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra,
+bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne
+gapade.
+
+Snart försvunno de resande.
+
+Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke,
+såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen
+fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen
+ned öfver Raiala ödsliga mo.
+
+
+
+
+För ett silfverhjärta.
+
+
+»Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden»,
+förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter
+Lisa, som just i dagarne fyllt nio år.
+
+»Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva
+vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?»
+
+»Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan
+du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.»
+
+Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört.
+
+»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi
+bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva?
+Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge
+ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far ... och om
+du blir bjuden på mat, så, förstår du?»
+
+Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod
+hon.
+
+Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.
+
+Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och
+där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock.
+Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form
+och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.
+
+»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte
+möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få
+arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska
+poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»
+
+Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned
+vidare.
+
+»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle
+inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum -- ja
+det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så...»
+
+»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på
+en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä'
+klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst
+kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'.
+Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men -- nytta gör hon inte,
+det har du rätt i.»
+
+Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken,
+och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade
+ännu ett halfhögt adjö och gick.
+
+»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in
+manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon
+lyssnade!»
+
+»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro
+att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har
+fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.»
+
+»Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du
+har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...»
+
+Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en
+stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till
+krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita
+för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om
+koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att
+klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till
+sitt välsignade himmelrike.»
+
+Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och
+blaskade sedan tappert i med sina ångande händer.
+
+Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan.
+
+Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt
+kastade han en längtande blick ut.
+
+Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.
+
+Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till
+herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i
+ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från
+köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren.
+
+Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur
+bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda
+inlagd strömming.
+
+Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och
+feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af
+en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan.
+
+Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha
+försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa
+salt på.
+
+Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade
+velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i
+sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad,
+rar, nysilad mjölk!
+
+Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville
+hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde,
+hvilken mor där hemma hällde i kaffet.
+
+Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se
+förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det
+fem eller sex, eller kanske sju -- tänk om det var sju!
+
+När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till
+om sju kuvert.
+
+Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade
+inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.
+
+Men så räknade hon om igen.
+
+Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda?
+
+Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod
+till sig, gick fram, neg litet och frågade.
+
+Men pigan teg, hon låtsade icke höra.
+
+»Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet
+blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.»
+
+Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd
+bedjande lifdömd slafvinna.
+
+»Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och
+vänta!»
+
+»Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds
+väntan.
+
+»Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade
+nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl...»
+
+Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes
+förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en
+mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak,
+slogo ned och beto hvar de kunde komma åt.
+
+Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i
+matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och
+ordnade allt.
+
+Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och
+ett fat varm ångande potatis bars in på brickan.
+
+Så var det färdigt...
+
+Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och
+började äta.
+
+Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna
+dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun
+ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!»
+
+Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och
+när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig.
+
+Så satt Lisa ensam i köket och väntade.
+
+Tiden föll sig så lång.
+
+Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte,
+att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville
+af den goda maten.
+
+Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så
+högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje
+bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig.
+
+Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så
+mycket man orkade... Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke
+tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket
+hellre vara herrskap än det hon var ... bara hon en gång kunde bli så
+lycklig som Karolina...
+
+Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga
+äldre, somliga yngre än Lisa.
+
+De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp
+till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne
+slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och
+dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon
+var fem år -- och nu var hon ju nio.
+
+Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for
+fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas
+rum, där familjen nu var samlad.
+
+»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte
+sig i faderns knä, »har du något?»
+
+Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han
+och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe
+sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden -- »hvem orkar tänka på
+sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig
+till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade
+tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt
+för er med alla sex syskonen, barn?»
+
+Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om
+hon väntat att de skulle svara för henne.
+
+Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon
+fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som
+hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och
+förstördt.
+
+»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med
+sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara
+skynda sig med det, så får han mera... Så gå efter det, Anna!»
+
+Anna sprang och kom snart tillbaka med det.
+
+Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa
+det inte, för tappar du det, får du betala det.»
+
+Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om
+den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.
+
+Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det
+lekas.
+
+Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det
+dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.
+
+I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där
+båtarne lågo förtöjda vid bryggan.
+
+En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord
+sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.
+
+Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.
+
+Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde
+man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.
+
+Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli.
+Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om
+på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
+
+Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp
+och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade
+och klappade i händerna.
+
+Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram
+för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon
+ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde
+sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.
+
+I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och
+försvann i djupet.
+
+Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.
+
+Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.
+
+Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig
+för att hjälpa, och ingen enda gaf hals.
+
+Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och
+rodde skyndsamt till.
+
+Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax
+därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en
+af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp
+längs den.
+
+Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten
+och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde
+arbeta för sin räddning.
+
+Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade
+med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns
+och årorna sutto fast i båten.
+
+Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan
+vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe,
+försvann igen.
+
+Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud,
+häftiga och ångestfulla.
+
+Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop.
+
+»Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det
+sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan.
+
+Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon
+försvunnen under bron.
+
+Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags
+på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit
+utåt.
+
+Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det
+var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.
+
+Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt
+arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med
+konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg
+var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.
+
+Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt
+toddyglas.
+
+Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt,
+intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne
+och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.
+
+»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå
+och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni,
+det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga
+ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är
+allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så
+mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»
+
+»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i
+tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
+Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog --
+en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»
+
+Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och
+började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd,
+doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.
+
+»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.
+
+»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun
+tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu
+egentligen gnäller öfver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du
+då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju
+bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut
+och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!»
+
+Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta
+putsadt, uppfiffadt och helt.
+
+Det hade förutom reparationen kostat -- ett människolif.
+
+
+
+
+Far och son.
+
+En aftonstämning.
+
+
+Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo,
+stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det
+farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog
+hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden
+och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen.
+
+Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan
+var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det
+hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes
+otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn.
+Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval.
+
+Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars
+bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och
+barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad.
+Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet,
+de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit,
+hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt
+gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan
+tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet
+eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna.
+
+Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning,
+hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga
+blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och
+täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer.
+
+Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter
+reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och
+dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna
+klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några
+georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft.
+
+Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i
+stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och
+snusade på vädret.
+
+»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den
+salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»
+
+Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner,
+skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det
+och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af
+solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det
+dukade bordet.
+
+Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var
+glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och
+prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade,
+det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke
+undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i
+lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och
+de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten,
+glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna
+välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid
+klangen af de kära toddyglasen.
+
+Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte
+abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde
+så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och
+hon var icke beredd.
+
+Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början
+af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått
+det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita
+och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och
+till skor åt de välsignade barnen ... och nu voro de där allaredan.
+Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var
+visserligen ett stöd, men -- han hade sin familj, specielt frun, som
+hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.
+
+Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande
+så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden,
+från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått
+några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter,
+lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna,
+dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet
+och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända
+till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små
+voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom
+gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det
+var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin
+vanliga aftontur ut åt ladorna...
+
+Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne
+ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver
+hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa
+rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet
+lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät
+af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet
+berättade en tyst historia om många tårar.
+
+I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan,
+äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han
+ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka
+och sin griffeltafla.
+
+Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet,
+en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han
+kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig
+aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade
+däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en
+femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk,
+älskvärd, god och lydig -- bara man tog honom på rätta sättet.
+
+Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur
+märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för
+henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro
+»misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han
+skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August,
+varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men
+pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig
+klump!
+
+»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus,
+såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten,
+stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun,
+»mamma, ä' det roligt i himlen?»
+
+»Det vet jag inte. Hur så?»
+
+Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.
+
+»Nå, hvarför dör man då?»
+
+»Gud vill det...»
+
+»Men ä' det bättre där än här?»
+
+»Javisst, det kan du vara säker på.»
+
+»Hvarför ska' man då vara här?»
+
+»Emedan, åh ... det förstår du inte.»
+
+»Åh jo, bara säg, söta mamma!»
+
+Modern svarade icke.
+
+»När kommer man till himlen, mamma?»
+
+»När Gud anser en värdig.»
+
+»När blir man värdig att komma till himlen?»
+
+»När man blir äldre.»
+
+»Jaså! Ä' barn ovärdiga?
+
+»Nej, inte när di ä' snälla.»
+
+»Om barn dör, hvart kommer di?
+
+»Till himlen...»
+
+»Hva' gör di där?»
+
+»Sjunger.»
+
+»Hela da'n?»
+
+»Ja.»
+
+Efter en stunds paus: »Blir di inte hesa då, mamma?»
+
+»Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.»
+
+»Hvad får di för mat i himlen?»
+
+»Det vet jag inte heller.»
+
+»Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?»
+
+»Nej, min gosse.»
+
+»Grälar han, om di inte bockar sig?»
+
+»Nej.»
+
+»Men om di inte svarar, när han frågar?»
+
+»Det måste man...»
+
+»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»
+
+»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den
+varmaste kärlek.
+
+»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
+
+Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i
+hålet.
+
+Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa
+att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog
+honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och
+började frågorna.
+
+Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns
+bröst och begynte snyfta.
+
+Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot
+sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han
+kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga
+och våta små händer i sina.
+
+»Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.»
+
+»Nej pappa, jag vill svara.»
+
+Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick.
+
+Så begyntes förhöret.
+
+Fadern gaf honom additionstal, först enklare, så mer komplicerade. Så
+subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di
+tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf.
+Kaptenen svor på att han själf inte kunde hälften, prästen öfveröste
+honom med smicker och själfva häradshöfdingen tog upp sin stora plånbok
+och gaf honom en femmarkssedel. »Underbarnet» log förnöjdt, han blef
+alltmer dristig och frispråkig.
+
+»Nå gå nu till ditt hål», sade fadern, »i morgon skall du få en ny docka
+från stan, och en lång pumpernickel!»
+
+»Får flickorna också pumpernicklar?» hans röst klingade så
+förtröstansfull.
+
+»Så gå nu, unge, och var inte oförskämd, bed mamma skynda med
+kvällsvarden, se så, spring!»
+
+Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild
+knuff, så att han stupade och slog sin lilla uppnäsa. Begynte strax att
+gråta, blef ledd ned för trappan och skuffad ett stycke fram på gången.
+Det var halft i välmening, halft i otålighet. Barnet måste aflägsnas,
+»bröderna» begynte bli en smula högröstade, toddyn var kanske något för
+stark.
+
+Mellan de tunga molnen stack solen fram, röd och klar, nere vid
+horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen
+speglade sig i hafvet.
+
+I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som
+af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.
+
+Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen,
+fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade
+som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades
+upp vid hvarje årtag.
+
+Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans
+starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.
+
+Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla
+frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så
+trefligt hon kunde.
+
+Ändtligen kom hon ut på verandan.
+
+De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af
+värme och ifver.
+
+»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan
+högtidsstämning.»
+
+Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet
+omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och
+rätterna.
+
+I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen
+deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det
+ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.
+
+Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett
+ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man:
+
+»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»
+
+»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger
+psalmer ute på sjön.»
+
+»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där
+läte, då de dra bort...»
+
+»Hvar är Karl August...», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med
+skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»
+
+»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig... Kanske är han i hålet.»
+
+Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset
+och inte i trädgården.
+
+Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån
+bordet med supsmörgåsen i munnen.
+
+Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon
+för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans
+yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat
+med fötterna i vattnet.
+
+Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns
+lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en
+rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter,
+häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne
+begåfvo sig i en rad ned åt stranden.
+
+Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet
+hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern,
+gått ut på den långa gungande plankbryggan.
+
+Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De
+andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var
+här ett par famnar djupt.
+
+Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i
+vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa
+som timmar.
+
+Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick
+botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet
+låg liflöst i hans armar.
+
+»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några
+minuter sedan. Men -- låt oss försöka! Till verket!»
+
+En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.
+
+Lifvet återkom dock icke.
+
+Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade
+soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.
+
+Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade.
+Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på
+himlen.
+
+När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste
+barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille
+dödes.
+
+De voro i denna stund fader och son.
+
+
+
+
+När lindarne blomma.
+
+
+Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga.
+Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om
+de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han
+hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste
+bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja ... visserligen
+var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något
+vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i
+smaken. Nu hade hon tagit honom -- i nåder, och han var otroligt
+förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar,
+och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna
+sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och
+lycka.
+
+Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett
+tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.
+
+I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu
+borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta,
+ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en
+liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu
+låg framför dem skimrande i junisolen.
+
+Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn.
+Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den
+unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara
+att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade
+likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark,
+solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde
+vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och
+himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva
+lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans
+plåga och ensamheten med henne hans största glädje!
+
+Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur -- men helst
+civiliserad. Synd att deras smak var så olika ... om man bara snart
+komme hem...
+
+Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret,
+hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om
+en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand,
+liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde
+en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd
+fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var
+förtjust, han beundrade allt hvad han såg.
+
+Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor
+försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.
+
+»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt,
+som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och
+källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur
+asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de
+höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en
+jättemausolé?»
+
+»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär
+mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk ... nu är vi visst
+nära.»
+
+Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen
+stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa
+fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan,
+på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit
+en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga
+tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och
+njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och
+resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och
+vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den
+bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor
+af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna
+uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden,
+under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt
+blåst därigenom på sin väg öfver hafven.
+
+Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga
+lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik --
+nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft
+vida omkring.
+
+»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den
+unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till
+torkning. Hallå där, är någon hemma?»
+
+Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf
+hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.
+
+Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och
+slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under
+trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af
+trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta
+lår och små mjuka tassar.
+
+»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss
+gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag
+hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne ... titta
+du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
+
+Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade
+sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan
+gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.
+
+»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för
+gardinerna, som täcka halfva fönstret.
+
+Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, -- blommorna
+skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast
+tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som
+flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.
+
+»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men
+någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte
+sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns
+ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i
+bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men
+äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan
+att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde
+öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt
+större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu
+gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i
+hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af
+mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma
+fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i
+närheten.
+
+»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett
+litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se
+sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»
+
+Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och
+stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar,
+som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på,
+försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett
+vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna
+dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i
+balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz
+sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras
+underrand af väl applicerad touche.
+
+I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som
+ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under
+några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och
+därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och
+alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den
+ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda
+namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda
+hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara
+parfymer.
+
+Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom
+sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och
+hälsa.
+
+»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har
+vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom
+hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»
+
+Frun skulle ha' litet vatten ... eller, om det vore möjligt, litet
+mjölk.
+
+Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade
+på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af
+en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog
+henne med sig mot huset till.
+
+»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva'
+hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren,
+när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag
+såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä'
+nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»
+
+Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora,
+robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes
+osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt
+och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan,
+hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra
+intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit
+hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst
+skrikit till af rädsla.
+
+Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta
+bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga
+hållning och hennes höfters, armars och bens runda former ..., synd att
+hennes språk och sätt var vildinnans -- hennes själ lika litet utvecklad
+som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa
+två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en
+smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt
+omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att
+hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga
+fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva
+oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda,
+solbrända bröstet?
+
+»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser
+ju ut som en människoäterska ... uh! har du parfym på din näsduk, min
+cypre är för svag?»
+
+De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både
+moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade
+sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på
+dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och
+soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att
+tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af
+metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm
+fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och
+ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags
+garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt,
+kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster -- utfördt i gobelinväf --
+utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i
+ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha
+rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade
+ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare
+dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid
+allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt
+och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor,
+hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade
+landsortsaktörer i en sluttablå.
+
+Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter
+samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.
+
+»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns
+herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak
+upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»
+
+»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem
+sofva!»
+
+»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men
+nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»
+
+Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora
+och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo
+däri, utan någon som helst effekt.
+
+»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan,
+»och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda'
+och kommit i softagena...
+
+»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»
+
+»Mamsell är stollig», skrattade hon. »Mor? -- ä! -- har jag mor? Hon ä'
+husbonds madam, jag ä' pigan. Di fick mej från socknens fattiggård, när
+jag inte kunde tala en gång. Sen har jag varit här. Opp nu...»
+
+Det sista skrek hon i örat på gubben, som nu ryckte till, började rifva
+sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet öppnade först munnen
+och så ögonen.
+
+»Goddag», sade han fromt, så fort han orienterat sig litet, »hvarifrån
+ä' det här herrskapet?»
+
+»Di ä' kommit från södersidan», ropade flickan, »och jag gick och gömde
+mig i potatiskällarn, men med detsamma hon där klättra opp för och
+mjölka' hallona, så knep jag dem! Har bond sett så'nt smalt tabernakel
+förr?»
+
+»Ber om ursäkt att hon talar, som hon har förstånd», sade gubben, i det
+han steg upp, »hon ä' inte riktig i hufvudet, men hon ä' en snäll tös,
+och fast hon hör till de fåvitska, gör hon sin gärning liksom en
+förståndig människa.»
+
+Han förde nu sina gäster in i ännu ett tredje boningsrum, en stor och
+kal sal med sönderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket på flera
+ställen var så otätt, att regnet obehindradt tycktes finna väg
+därigenom. De enda möbler, som funnos här inne, utgjordes af några
+hvitmålade stolar, tvenne enorma hörnsoffor med styfva karmar och höga
+ryggstöd, ett stort bord med raka ben och några kolossala,
+mässingsbeslagna koffertar med hvälfda lock, om hvilka man lätt kunde få
+den föreställningen att de egentligen vore likkistor, som stodo här i
+detta hvitkalkade gamla rum, för att vänta på den yttersta dagen.
+
+Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet från soffan, bjöd sina
+gäster taga plats och skickade flickan ut efter mjölk.
+
+Medan den unge häradshöfdingen förundrad såg sig omkring, och hans
+hustru förgäfves försökte göra sig förstådd af den gamle, betraktade
+denne med en egendomlig, skarp blick ömsom den unga kvinnan och ömsom
+hennes man. Slutligen nickade han förnöjd, liksom ville han säga: jo,
+det är snälla människor, af dem har jag intet ondt att frukta!
+
+Hans gestalt var mager och lutande, och såg ut, som om den varit
+öfverdragen med pergament, hvilket här och där, t. ex. vid munnen,
+kommit att sitta något snedt. Han var lång som en humlestör och med
+någonting fromt och undfallande i sitt väsen. Han talade släpande och
+liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han
+icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen.
+
+Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen
+konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara
+genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet
+tycktes förstå honom.
+
+Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom
+den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med
+skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick
+veta Norrskärs historia -- åtminstone de yttre konturerna däraf. För
+nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars
+far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat
+sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga
+med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med
+förmögenheten som med hustrun -- och uti dessa mindre behagliga
+omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en
+så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.
+
+Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och
+plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var
+af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de
+främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för
+hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt
+arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere,
+medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen
+grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda
+rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och
+kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men
+den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.
+
+Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde
+ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett
+boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.
+
+Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll
+sig... När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf
+upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades
+dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne
+och det tog sin ända med förskräckelse...
+
+»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»
+
+»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros
+den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider
+då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom
+det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det
+ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt
+ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde
+resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade
+lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var
+den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk --
+det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller
+bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om
+att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är
+Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst -- nu ha' vi
+bara en ko och Fjollelena.»
+
+»Är det er piga -- hon där borta?»
+
+»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter -- hon heter
+Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt
+om oss gamla, som om hon vore vår egen... Vi hade en gång en egen
+dotter, men hon ä' borta.»
+
+Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i
+halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.
+
+»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp
+henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti
+år sen ... nu ä' vi ensamma.»
+
+»Nå, hvem sköter jordbruket; jag såg ju en rågåker, flere ängar, ett
+ärtland, ett potatisland och en rofåker ... hvarifrån får ni häst till
+det?»
+
+Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och
+med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:
+
+»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska'
+en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»
+
+Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.
+
+»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va'
+bättre.»
+
+»Hvem sköter hushållet ... är det gumman?»
+
+Flickan svarade skyndsamt:
+
+»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag
+har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära
+gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
+
+»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha ...,
+skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se
+främmande ... åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och
+narrar henne till allehanda så...»
+
+»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben
+böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.
+
+»Jag ä' bättre än häst och karl, jag --, skröt flickan, »och starkare
+än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den
+värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»
+
+»När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan
+herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med
+henne. Hon tror allt hvad di säger... Hon har så svagt hjärta,
+flickstackarn, och när en pratar tok med 'na, så menar hon det ä' som
+prästens ord så sant.»
+
+Gubbens hufvud började nu skaka, som om det suttit löst. »Ja», tillade
+han, »hon har svagt hufvud och svagt hjärta, men snäll ä' hon.
+
+»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord»,
+försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt
+hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja,
+genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä'
+snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur
+bröstet för de goda människorna. Men den, som ä' ond och plågar ett
+oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här,
+som stängde in katten i sumpen och ville dränka den -- henne skulle jag
+ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst
+lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han
+där.»
+
+»Tig, Fjollelena», sade gubben och hötte åt henne med knytnäfven, »tig,
+eljest får du höra knallhatten... Gå ut!»
+
+Denna löjliga hotelse tycktes göra verkan. Lena drog sig undan och gick
+långsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.
+
+»Hon ä' alltid tjänstvillig och lydig», berättade den gamle, »uppoffrar
+sig själf och ä' god både mot mor och mig; om också mor ä' knarrig och
+vresig, ä' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars
+flicka, då hon ä' som ifrån vettet. Det kommer på'na så där hvar sommar
+den här tiden, när det ä' varmt och vackert, just den här tiden ... när
+träna där stå i blom.»
+
+»Hvad vill det säga», frågade unga frun, »hvilka träd?»
+
+»Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte förstår jag, hur det går till,
+men på kvällarne sådana här dagar stiger blodet visst åt hufvu't på
+henne, och då börjar hon på gråta och tjuta, och kastar sig ned under
+trä't där, som vore hon på kyrkogåln, och så går hon på natten igenom.
+Vill en då vara vänlig mot henne, så ä' hon så tacksam och kysser
+händerna på en, men -- tokig ä' hon riktigt reelt ändå. Men mor -- henne
+tål hon inte, när hon ä' på det humöret, och farlig ä' hon att reta. Det
+ä' bäst man låter henne hållas, så går det öfver på ett par dar. Vi går
+nu här och väntar ... det kommer väl i draget. Det är därför hon har
+varit så besynnerlig i dag. Det kan ju komma när som helst, jag är glad,
+om det inte bryter ut i afton ... ja», -- gubben ref sig i hufvudet och
+såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge
+herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt
+främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara
+därför...»
+
+Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben för hans
+meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu
+en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som
+alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden,
+lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett
+öfvergifvet barn. Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar,
+och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen.
+
+Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från
+land. Då kom en liten rund sten susande genom luften och träffade den
+unga frun på högsta toppen af hennes höga blomsterprydda hatt, som föll
+i vattnet och till hälften förstörd fiskades upp af häradshöfdingen. På
+en af klipporna såg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol
+och hörde hennes skratt, som bars af den lätta luften likt ljudet af en
+sjöfågel.
+
+Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de
+brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af
+alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna
+ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena
+hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa
+naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda
+hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat
+apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda
+af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand
+för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista,
+vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri
+och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så
+oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes
+bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn
+tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några
+minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt
+yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första
+våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun,
+som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller,
+pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert,
+terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin
+anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan
+verkan.
+
+Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig
+i sitt lif -- blefve han än hundra år -- skulle föra sin hustru ut på
+äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej,
+icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar
+kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns,
+några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par
+obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller
+annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa
+skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet,
+skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han
+var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och
+spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma»
+spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på
+henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en
+beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne
+en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt
+djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som
+bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som
+värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa
+ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets
+blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets
+bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
+
+Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé.
+Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik
+sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada
+salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än
+protesterade, hjälpte det icke, de _måste_ ut, för _hans_ skull. Hon,
+som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten,
+hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad
+henne att »_för hans skull_» stanna hemma, drillade hon det alltid
+därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» -- liksom om
+sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva...
+
+Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns
+verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes
+födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade
+kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men
+alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest
+suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste
+modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person,
+tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta
+patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som
+hotade att ej vilja gifva med sig.
+
+Och en ostronkur ... det var litet dyrt, men icke för dyrt för att
+återvinna en så dyrbar hälsa.
+
+När vintern kom, var hon återställd ... naturligtvis icke rask, nej,
+långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos
+justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju
+naturligtvis också lof...
+
+Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i
+hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som
+förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och
+arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju
+råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta
+försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och
+barn, eljest var det ju ingen hvila. --
+
+Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste
+försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara
+tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men
+hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade
+förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men
+förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro
+hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina
+fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk
+skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den
+lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan
+allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt
+uttryck af mildhet och vänlighet.
+
+Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet.
+Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade.
+I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och
+broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade
+just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en
+tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande
+kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt
+diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla,
+utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska
+ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som
+gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt
+försäkrade.
+
+»Min fasta öfvertygelse är», sade Östling i orerande ton och slog ut
+handen som en präst inför sin församling, -- »min öfvertygelse är, att
+vi här stå framför en riktigt inslipad skälm. Den så kallade
+förmildrande omständigheten tyckes mig tvärt om vara försvårande. Och
+min tro är att bland hundra brottslingar nittionio på förhand arrangera
+åt sig en eller annan förmildrande omständighet, som de sedermera hålla
+fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltför
+blödhjärtade domaren och ofta för till och med rättens vaknaste
+medlemmar bakom ljuset.»
+
+»Hvad är det frågan om?» Fru Elisabet såg upp med sina vackra ögon på
+den unge mannen, »det är väl inte något alltför otäckt igen, vill jag
+hoppas?»
+
+»Ånej, inte så värst», svarade Östling, bara en kvinna, som bevisligen
+har anlagt mordbrand och misstankes för att ha tagit lifvet af sitt
+barn, men som gör sig till, som om hon vore otillräknelig och visar en
+slughet och illmarighet under förhören, som är alldeles frappant.
+
+»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst
+assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr.
+
+»Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar
+efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett
+dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför
+hon gjorde det.»
+
+»Men det har väl varit läkareundersökning om saken, så att sanningen
+kommit fram?» frågade doktorn.
+
+»Det dröjde en vecka, innan hon kunde förmås att säga, hvar hon gräft
+ned barnet», berättade Östling, »och då var liket i ett sådant
+tillstånd, att det var svårt att bedöma dödsorsaken. Det fanns för
+resten intet tecken till yttre våld. Doktor Pil var till och med så
+älskvärd, att han gissade på en strup- eller lungsjukdom. Själf ger hon
+ingen ledning ... man får försöka gissa sig fram. Ja, det är modernt i
+våra dagar att skjuta skulden på vissa förmodade abnormiteter hos den
+brottsliga, ett mode, söm för resten börjar att bli tämligen föråldradt,
+tyckes det mig! På det viset ha vi icke mer några samhällsvådliga
+individer i våra fängelser utan idel patienter, som vi ska krusa för,
+passa upp och stå på tå för. Har jag en ovän, som jag vill ha ur vägen,
+behöfver jag bara ställa till en liten vift, i skydd hvaraf jag låtsar
+vara otillräknelig, och så har jag strax skaffat mig förmildrande
+omständigheter. Ett rus är det populäraste. »En liten lyftning» och
+mordet är till hälften urskuldadt. Kan jag få folk att tro att jag i
+hvardagslag är en smula bizarr eller originel, att jag iblandar
+excentrisk, fantastisk och har vilda idéer, ja, så kan jag utan risk ta'
+lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vägen. Är jag en lat,
+utfattig krabat, så står mig alltid en god affär öppen, den att råna och
+mörda -- i fyllan förstås! Så kommer jag fast, förklaras till hälften
+urskuldad för rusets skull, får en sund och fri bostad, god mat,
+ordentliga kläder, lagom med arbete och en charmant trädgård att
+promenera i efter badet. Mot en dusör kan jag kanske till och med skaffa
+mig mina havana och min mokka ... det enda, snart sagdt, som är
+förbjudet ... ja, ja, de äro afundsvärda, dessa »gentlemen of the
+prisons», som så rikt skörda utan att så och som klädas likt Salomos
+liljor utan att de arbeta.»
+
+Hela sällskapet skrattade. Östlings paradoxer roade dem alla, endast
+assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade
+gärna sett att samtalet fått en annan riktning.
+
+»Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag
+tyckte ni talade om en kvinna -- jag hoppas hon förstår att uppskatta
+sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i
+gallerhotellet borta vid rådhuset?»
+
+»Jo, det är en landstrykerska, förstås, hon kallas madam Johnson -- hon
+kommer senast från Amerika ... men sen dess har hon ställt till en hel
+hop här hemma, med hjälp af det välsignade brännvinet förstås! Oleander,
+vår filantrop där uppe, har naturligtvis försökt göra svart till hvitt,
+och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade
+människokärlek klädt henne uti, är högst märkvärdigt. För tillfallet har
+han semester, han med, så nu hoppas jag hon får lön, så som hon
+förtjänt.»
+
+»Har notarien sett henne», frågade assessorskan, »hon ser väl ryslig
+ut?»
+
+»Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne själf», förklarade
+Östling, liksom i förbigående, »men kamraterna ha haft henne till
+benäget påseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter
+som di? filisteers baneman. Och ett humör! Ingen kan få ett ord ur
+henne, när hon inte själf behagar, inte en enda af vaktmästarne kan
+beveka henne att tala! Det fatala för försvararen är att hon begår
+tvetalan, så fort hon öppnar mun, och ljuger som en häst! När en
+människa med hennes krafter -- hon lär ha' lyft upp en af konstaplarne
+på ett bord häromdagen, bara som ett slags smekning -- inte vill vara
+beskedlig,» skall hon göras oskadlig, säges det. Ja, mycket bra, men
+hvad kostar det där oskadliggörandet staten? Så mycket att det icke
+finnes råd att understödja de arbetsamma, de så kallade goda, de
+fattiga, som _icke_ göra illa. Man slösar på de obotlige förbrytarne,
+och låter dem, som vilja det goda, gå arbetslösa i dessa maskinarbetande
+tider, tills de svälta ihjäl, taga lifvet af sig eller besluta sig för
+en eller annan af de kriminella sporter, som löna sig bättre.»
+
+»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar
+oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen,
+som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga
+bort -- för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen,
+när han talade med främmande.
+
+»Förlåt, käre farbror, jag känner farbrors goda filantropiska hjärta»,
+skrattade den unge mannen, »och vet att jag misshagar, men enligt min
+åsigt borde man i stor dosis gifva de hopplöse detsamma, som doktorn
+ordinerar i liten dosis åt sina patienter, nämligen morfin. Så och så
+mycket till morgon, så och så mycket till middag, och mot afton, om de
+inte ångra sig, sista smörjelsen. Om aspiranterna till de goda
+friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att
+det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka
+sig.»
+
+»Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en
+liten smula sanning däri. Min käre man, han är alltid _för_ mild, när
+det gäller sådana där odågor ... ack ... men sjukdom och de lidanden,
+som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för.
+Det är därför att han saknar nerver.»
+
+»Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör
+åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt
+oss dricka. Låt flickorna komma in, så få de ett glas med! Och så kan
+Wetterman sjunga en liten visa för oss, bara inte för sorglig. En
+riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jätten eller någon annan
+hurtig visa, helst en ärlig gammal Bellman.»
+
+»Ack», suckade fru Elisabet och steg upp, »en sådan smak. Jag törstar
+efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jätten. --
+Kom, doktor, låt oss gå in i salongen, det är inte värdt att de unga
+flickorna äro alltför länge allena.»
+
+De gingo ut. Doktorn såg med en forskande, på en gång artig och kritisk
+blick på husets fru, men hon märkte det icke, utan fortsatte:
+
+»Ser ni, jag är ju värdsligt taladt en afundsvärd hustru, min man har
+det ädlaste, präktigaste hjärta och allt det där ... men han förstår mig
+icke, han är inte begåfvad, hans vyer gå inte utöfver hans
+ämbetsplikter. Och jag -- jag är en konstnärsnatur, ack! som kommit på en
+orätt plats i lifvet!»
+
+De voro nu i salongen. Vid flygeln satt fröken Anna och sökte påminna
+sig en »Lied ohne Worte» utantill. Det var skumt i det stora, vackra
+rummet, brasan höll på att slockna och endast ett af röda sidenskärmar
+dämpadt sken från de eleganta lamporna belyste obestämdt möblerna,
+dekorationsväxternas präktiga blad och profilen af en Venus i hvit
+marmor.
+
+Allt var varmt och vackert här inne, det doftade från mattan, som nyss
+blifvit bestänkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner
+borttogo eller förmildrade en del af den starktonande flygelns
+resonnans, vackra målningar hängde på väggen och mjuka emmor inbjödo
+till hvila och angenäm ro vid bord, fulla af planscher, böcker eller
+konstföremål.
+
+Den unga flickan, ännu blek, skranglig och liksom ledlös, steg upp från
+pianot och bad modern att sjunga något för dem.
+
+Fru Elisabet sjöng utmärkt, sades det, och alla beundrade henne, både
+de, som icke förstodo, och de, som trodde sig förstå. Hon var en af
+dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas
+förtjänster man öfverdrifver, en af dem, hvilkas förträfflighet blifvit
+ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hädelse att vilja betvifla
+-- till och med rakt emot ett sundt förnufts vittnesbörd.
+
+Hon sjöng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet,
+assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte
+honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot.
+
+Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna,
+det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika
+ackompagnementet. Alla sutto andlösa, doktorn beundrade sin patients
+präktiga lungor och märkvärdiga styrka. Ack, tänkte han, hvilken lycklig
+människa, hur afundsvärd är hon icke! Hon beundrar sig själf i första
+rummet, och i det andra rummet åter sig själf! Sedan kommer den öfriga
+världen! Hur njuta icke sådana människor af tillvarons sötma, i
+synnerhet då de som hon äro förmögna, ansedda, raska och friska! För dem
+är världens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de eländiga -- de
+få skörda hvad de själfva sått, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att
+det för de lyckliga är lätt att vara dygdiga -- det tänker man icke på,
+allra minst hur svårt det är att gå på dygdens väg, när
+omständigheterna, olyckan, ödet tvingar en in på förvillelsernas stig.
+Ja -- sjung du -- och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den,
+som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger
+ingen här! Ni lyckljga!...
+
+När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var
+därvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en
+angenäm och behaglig dag, mätta, tillfreds, med Brahms sista sånger
+ännu genljudande för åhörare, som hört men icke förstått, som icke
+förstått men ändå trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta,
+gingo hem att i mjuka sängar hvila efter hvilan, drömma efter njutningen
+och vakna för att njuta vidare dagen därpå och en oändlighet af dagar
+därefter, alltjämt, alltjämt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var
+stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade
+svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att
+fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen
+till den afdelning besöket gällde.
+
+Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för
+luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och
+renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill,
+alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad,
+missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och
+just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!
+
+Han krumbuktade sig, talade med långa affekterade uppehåll, bockade sig,
+när det passade och icke passade och utdelade dessemellan i förbigående
+stränga ordres till de väktare, som de råkade möta.
+
+»N:r 67, fram med nycklarne till 67!» sade han till en kraftig
+uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. förbrytare. »Herr assessorn
+vill se 67, har hon fått mat i dag?»
+
+Stråtröfvare-ansiktet påtog sig sin skenheligaste min, tungan slickade
+läpparne, han smålog och svarade, »att 67 fått den goda maten, men inte
+velat smaka den, så läcker den än var».
+
+»Ack ja, herr assessor», suckade direktörn, »hederliga människor få
+minsann inte så god mat, därför vill de inte heller härifrån, och när de
+släppas lösa, gör de hvad de kan för att snart komma in igen. Men hon
+här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.»
+
+»Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.»
+
+Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt
+göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore
+det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två,
+ifall något hände?
+
+Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf
+nyckeln, låste upp till 67 och gick in.
+
+Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med
+en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela
+möblemanget. Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt
+mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig
+kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt
+som på en man.
+
+Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde
+urskilja något. En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den
+bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade
+mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans
+vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg
+utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet
+och sängen, om den så ville.
+
+Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och
+hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker
+klang i den dystra cellen.
+
+Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig
+häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade
+ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
+
+»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver
+icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.»
+
+»Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag
+har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej -- jag
+försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»
+
+Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya
+vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute.
+
+»Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen
+skall jag göra hvad jag kan för er.»
+
+»Ä' han präst, så packa sig ut», sade kvinnan med starkare röst, »jag
+tål inte präster, di predika inte ett ord, som ä' annat än lögn; kom
+inte och tala om straff och fördömelse och ånger och förlåtelse! Jag
+ångrar mig inte, ångrar ingenting. Gå bort han, jag vill inte se
+honom...»
+
+»Jag är inte präst, var nu bara snäll och låt oss talas vid.»
+
+Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen.
+Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte
+galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna
+kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står
+jag inte ut med. Men det skall gå fort, fort, för det ä' så uselt här i
+det här instängda hålet, så uselt att jag inte kan lefva här. Om natten
+och om dagen! Och bara de här väggarne -- och de här elaka människorna
+och djäfvulen själf, som kommer och nästan skrämmer ihjäl mig.»
+
+Hon knöt sina händer och stirrade framför sig. Hennes väldiga bröst
+häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung
+börda.
+
+»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju
+en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år
+se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en
+ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag
+är domare här i staden nu, men har ledighet ... när jag hörde din
+historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka
+efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du
+igen mig?»
+
+»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan
+att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat
+det tusen gånger!»
+
+»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så...
+Men sitt nu stilla -- och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig --
+tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf -- jag kommer som din
+vän.»
+
+»Tänk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han
+talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så
+hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»
+
+Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en
+tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare
+sinnesstämning.
+
+Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det
+ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för
+att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som
+ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de
+senare åren af hennes lif.
+
+»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla
+flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»
+
+»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så
+mycket grant med sig.»
+
+»Hvilken han?»
+
+»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen
+skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert
+till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»
+
+»Hvart?»
+
+»Först till stan och så till Amerika.»
+
+Hon teg igen.
+
+»Där hade du roligt, Lena, icke sant?»
+
+»Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute på marken bland karlarne.
+Han talade aldrig mera vänligt. Alla skrattade åt mig, bara jag kom,
+skrattade de. Det var där jag första gången kom fast.»
+
+»Du hade stulit?»
+
+»Stulit? Tagit, ja! Och så ställde jag till slagsmål med karlarne. Jag
+märkte också en af dem, en, som skulle ta' mig med våld, när jag inte
+ville själf. Det var min mening att strypa honom förstås, fast han kom
+undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och så satte de in
+mig.»
+
+»Kalle hjälpte dig väl ut igen?»
+
+»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut -- nej, det var många
+år förut, det året pojken dog.»
+
+»Och du var länge i Amerika?»
+
+»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och
+aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick
+lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till
+land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag
+försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och
+funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut
+skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»
+
+»Så sökte du upp de gamla -- och så...»
+
+»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»
+
+»Jo, men hos bonden på Dalarön -- där du gjorde alla de där olyckorna,
+Lena, där fick du ju arbete.»
+
+Hon ville icke tala vidare ... men berättade dock slutligen, ehuru
+motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute
+i trädgården -- de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till
+staden -- och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så
+vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»
+
+»Igen de där lindträden och så det vackra talet -- stackars kräk»,
+assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande
+blickar fortfor att tala.
+
+»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i
+brinnande elden.»
+
+»Precis som då», tänkte assessorn -- »och det gick nog också därhän.»
+
+»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord,
+för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds
+heliga kyrka.»
+
+»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»
+
+»Den natten pojken skulle komma till, körde di af mig, fast det var
+höstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di,
+och så tände jag eld på huset och rodde bort till Sandholm, där jag hade
+bekanta. Men innan jag gick i båten, släppte jag ut kreaturen, så att
+inte di oskyldiga skulle få lida.»
+
+»Talade du om där hvad du hade gjort?»
+
+»Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla
+på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»
+
+»Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig
+besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det
+vet du.»
+
+»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så
+elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»
+
+»Men -- han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn
+observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde
+henne denna fråga.
+
+Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest
+intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet,
+som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om
+jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen,
+egen oskyldige lille pojke!»
+
+»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att
+--»
+
+Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö»,
+hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig!
+Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här.
+Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort
+och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han
+stackare, då jag...»
+
+Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an,
+direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade
+ordres och gjorde frågor -- svaren väntade han sällan på.
+
+»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf,
+»Lena, jag tror du är oskyldig -- men, det duger icke ändå, hvad skall
+jag göra med dig, -- jag vet det min själ inte! Hör», sade han
+tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»
+
+Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig
+människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty
+slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog
+lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.
+
+Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om
+arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt
+i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit
+afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det
+var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.
+
+Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så
+stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände
+sig rörd -- hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde
+annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom
+om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig
+horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn
+ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen
+böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet
+lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.
+
+Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker,
+att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge
+henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig ...
+de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god
+vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»
+
+Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett
+spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i
+hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och
+tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af
+sextisjuan och ge henne kött till kålen. -- »Du skall få se att di får
+henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du
+ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen
+själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta
+tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte
+mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan
+hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min själ kan di så.»
+
+Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan,
+drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot
+dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en
+af skålarne och gick in i närmaste cell.
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon
+envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur
+skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent
+är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni
+än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur
+man än vänder det.»
+
+Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans
+förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och
+behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå
+icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla
+eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade
+framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana
+företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.
+
+»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo
+fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande
+intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en
+kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt.
+Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya
+missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell!
+Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»
+
+Doktorn förordade vissa desinficierande medel, ... för resten trodde han
+icke det »kunde skada» fröken. Tvärtom, han ansåg det riktigt vackert.
+Det var lärorikt att se olyckan på nära håll och ädelt att söka göra
+godt, där man kunde.
+
+»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun,
+»man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan
+endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt
+förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det
+depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor
+har så lite' att säga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja
+igenom.»
+
+Fröken Anna inträdde i detta ögonblick i rummet, varm och röd, med de
+eljest matta och urvattnade ögonen strålande af glädje. Hon rodnade, då
+hon såg doktorn, och ville draga sig tillbaka. »Vi talade just om dig»,
+sade modern, »och du vet hur doktorn här intresserar sig för allt, som
+rör oss. Han känner till ditt nya svärmeri...»
+
+»Och gillar det», afbröt doktorn med en ifver, som en smula förundrade
+modern. »Jag gillar och beundrar er, bästa fröken Anna. Tänk, om ni där
+verkligen kan göra en god gärning.
+
+»Ja, ack ja! Jag är så lycklig!» Den unga flickan räckte läkaren
+förtroendefullt sin hand. »Den stackars kvinnan älskar mig, hon längtar
+efter mig och när jag kommer -- o! ni skulle se hennes glädje!»
+
+»Jag förstår den», smålog doktorn, »förstår den så väl!»
+
+»Jag lär henne läsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag
+trott, att det kunde vara så roligt. Hon har mycket lätt att lära, och
+hon är så tacksam för hvar stund jag är där!»
+
+»Hvad är er plan med henne? Och hur länge skall hon sitta inne ännu?»
+
+»Pappa tror, att han kan få straffet mildradt och tiden förkortad. Hon
+skall sedan till dårhuset, och tänk! vi tro att hon där kan bli till
+något slags nytta. Vi tänka skaffa henne plats i tvättinrättningen eller
+för att se till dårarna. Hon är så förändrad, så god nu. Aldrig har hon
+ju förstått något förr, aldrig fått lära hvad som är orätt. Hennes
+begrepp ha' varit så förvirrade. Hon är som ett litet barn.»
+
+»Som ni uppfostrar...»
+
+»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började
+med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon
+är så egendomligt poetisk...»
+
+»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för
+mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med
+dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»
+
+Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag
+ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så
+mycket!»
+
+»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest
+rädd...»
+
+»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af
+er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»
+
+»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all
+sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på
+henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret -- så
+skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum
+och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta
+inverkar civiliserande på henne nu, -- förut _förstod_ hon ej naturen,
+men nu.»
+
+»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan
+inte finna något poetiskt i det där?»
+
+»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och
+blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en
+bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att
+narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som
+ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.»
+
+»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna
+lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant,
+om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där
+fågeln i onödan, Anna!»
+
+»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur
+man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i
+dag, -- det är det jag tyckte var så rörande -- hon sade, att nu
+_förstod_ hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek.
+Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, _det_ var
+lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit
+henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som
+helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde,
+att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt
+henne bättre -- och hon förstår nu!»
+
+Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns
+förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens
+sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget
+kring hans mun.
+
+»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna,
+som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat,
+menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten -- den
+mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf
+sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som...!»
+
+»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in
+till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek,
+så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung
+man kommer, som -- nå ja, det är långt dit.»
+
+Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om
+hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk
+double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en
+lång stund tysta.
+
+»Tror ni inte på kärleken till _en_? frågade slutligen doktorn och tog
+Annas hand.».
+
+Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt
+taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka
+som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva
+oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också...» hon smålog
+vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på
+lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill
+göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek,
+icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en
+stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni!
+Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»
+
+»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand
+falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet
+öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig
+själf.
+
+»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende,
+»jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra
+predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och
+mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar
+och lindarna blomma!»
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Berättelser från Finland, by Daniel Sten
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BERÄTTELSER FRÅN FINLAND ***
+
+***** This file should be named 14073-8.txt or 14073-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/4/0/7/14073/
+
+Produced by Matti Järvinen and Distributed Proofreaders Europe
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/14073-8.zip b/old/14073-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..0f2989e
--- /dev/null
+++ b/old/14073-8.zip