diff options
Diffstat (limited to 'old/13101-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/13101-8.txt | 25072 |
1 files changed, 25072 insertions, 0 deletions
diff --git a/old/13101-8.txt b/old/13101-8.txt new file mode 100644 index 0000000..bde3931 --- /dev/null +++ b/old/13101-8.txt @@ -0,0 +1,25072 @@ +The Project Gutenberg EBook of Samlade arbeten II, by Johan Ludvig Runeberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Samlade arbeten II + +Author: Johan Ludvig Runeberg + +Release Date: August 3, 2004 [EBook #13101] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN II *** + + + + +Produced by Tapio Riikonen + + + + +SAMLADE ARBETEN II + +af + +Johan Ludvig Runeberg + + +1903. + + + +INNEHÅLL: + +Kung Fjalar +Nadeschda +Kan ej +Kungarne på Salamis + +Psalmer + N:o 2. Herrans bud + N:o 3. + N:o 10. Herrans bön + N:o 12. Döpelsen +Konung Davids psalmer + N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps. + N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps. + N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps. + N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps. + N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps. + N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps. + N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps. + N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps. +N:o 131. Julpsalm +N:o 134. Nyårspsalm +N:o 146. Trettondedagspsalm +Passionspsalmer + N:o 147. Människones son + N:o 148. Suckar vid korset + N:o 149. Jesu ord på korset + N:o 161. Kristus i grafven +N:o 167. Påskpsalm +Pingstpsalmer + N:o 178 + N:o 179 + N:o 185 +N:o 199. Läroämbetet +Psalmer öfver söndagsevangelier + N:o 201. Joh. 2: 1-11 + N:o 202. Matt. 20: 1-16 + N:o 204. Luk. 16: 19-31 + N:o 208. Luk. 16: 1-9 + N:o 209. Luk. 10: 23-37 + N:o 210. Luk. 17: 11-19 + N:o 212. Matt. 18: 23-35 +Om Guds ord och församling + N:o 223. Gudstjänsten + N:o 225. Guds ord + N:o 226. Guds hus + N:o 236. En kristens stridspsalm + N:o 237. Ljusets seger +Om ett kristeligt lefverne + N:o 269. Världens fåfänglighet + N:o 275. Emot dryckenskap + N:o 277. Emot okyskhet + N:o 282. Korset + N:o 296. Bönepsalm +Böner i landsplågor + N:o 308 + N:o 309 +N:o 311. Bön om frid +N:o 312. Jordens fruktbarhet +N:o 314. Sommaren +N:o 318. 1 hungersnöd +N:o 321. Fosterlandet +Bröllopspsalmer + N:o 326 + N:o 328 +N:o 329. För barn +N:o 335. På resa +Måltidspsalmer + N:o 341 + N:o 343 +Morgon- och aftonpsalmer + N:o 344 + N:o 348 + N:o 352. Morgonpsalm + N:o 363. Aftonpsalm +Beredningspsalmer till döden + N:o 379 + N:o 381 + N:o 382 + N:o 390. Suckan i dödsångest + +Smärre berättelser + En julkväll i lotskojan + Lurendrejaren + Eldsvådan + Den väntande + Processmakaren + +Uppsatser + Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet + i Saarijärvi socken + Några ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smak + Några ord om metoden att uppläsa bunden stil + En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen + Om parodien + Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen + Fru Lenngren + Skaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandet + Törnrosens bok + Ramido Marinesco + Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo + Är Macbeth en kristlig tragedi? + Några ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik öfver detsamma + Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" + + + + + + +KUNG FJALAR + +En dikt i fem sånger + + + + +Första sången. + + + Han, skaparn af lycka och sed, + Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt + Slocknar i blygd, hans son, den ende, + Sluter som brud sin syster i eldad famn. + +Satt hög å sin konungastol +Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick, +Klarnad i vunna segrars fröjder, +Skimrade ung än under hans silfverhår. + +Jul kommit; det dracks i hans borg, +Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn, +Hundrade facklor brunno, flere +Jublade kämpar nu i sin konungs sal. + +Alf, Vesete, Kare och Rafn, +I sommarns strider pröfvade, Ingul djärf, +Agnar och bärsärks-mördarn Hadding, +Ynglingar än, dock nämnde i skaldens sång, + +Styr, ärrig, och Sote, med sköld +Af tvenne tolfter pilar igenomträngd, +Drucko i drottens rund. Hvem täljer +Alla hans kämpars namn och de bragders tal? + +En glömme dock sångaren ej, +Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig, +Ende af forna tiders hjältar, +Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än. + +Du stod vid hans sida, då ung +I bådas ådror brusade lifvets ström; +Trotsande årens makt och dödens, +Blödde en svalkad blod du med honom än. + +Lyss, konungen reser sig opp, +Hans hand har fattat skummande hornet kring. +Hugad är drotten nu att tala, +Svärja han vill sin ed, det är löftets stund. + +"Upp", talar han, "lyssnen, I män, +Den gamle ekens svällande sommarlöf, +Vuxna på nytt kring gråa stammen, +Härjad af stridens stormar så mången gång. + +Hvem finnes blande eder som ren +På blomsterängar kufvade fjärlar, när +Fjärran på Morvens strand Dunkomar +Bleknande bet min glafven med blodig tand? + +Skepp hade jag nio; med män +Till hundrade från hvarje i land jag gick. +Mötte med dubbel makt mig Morven, +Glimmande stolt mot gryende dagens rand. + +Två stodo på stranden vi kvar, +Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky +Bleknad i väster sam och månen +Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid. + +Så föll sig vårt ynglingadåd. +På kinden växte skägget, vi blefvo män, +Härjade land, dem ingen vinter +Härjat, och foro längre, än sommarn far. + +Mö tog jag, då grånade ren +Min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd. +Son hon mig gaf och dotter. Båda +Leka med blommor än på sin moders graf. + +Mätt är jag på bragder och strid. +Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn +Tröttade skalders läpp, och harpan +Äger för nya segrar ej toner fler. + +Nu lyster mig hvila en gång. +Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll, +Stillare vindar susa; spörje +Kufvade haf och länder mitt aftonlugn." + +Så talte han. Lyssnande stod +Fejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst +Svällde af otämd harm, och mörker +Breddes i fåror öfver hans ögonbryn. + +"Hvad, svek mig mitt öra", han sad', +"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd? +Tröttnade örnen ren att jaga, +Älskar han ärans strålande rymd ej mer? + +Djärft höjer sig Erin ännu, +Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd. +Smygande bjarmer bloda hafven, +Vill du dem bida här på din egen strand? + +Ro skänker oss högen allen; +Där ofvan hvilar ingen, den svage minst. +Hårda de äro, lifvets lekar. +Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!" + +Stolt drogs vid den åldriges ord +Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf +Svennen han åter, och från vapen- +Smyckade pelarn tog han sin båge lugn. + +Nu hvinade strängen. En blixt +Flög salen genom. Skälfvande klang en sköld, +Träffad å motsatt vägg, men pilen +Darrade djupt bakom den i furans märg. + +Ej syntes för kämparne då +Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt +Fattade kungen hornet åter, +Väldig i salen spordes hans röst på nytt: + +"Frid", sade han, "skydda jag vill. +Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed! +Vidgade hyddor, sparda lundar, +Tegar af guldax vare mig segrar nu. + +Gro skall i mitt hägnade land, +Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt, +Svagheten blomma trygg, och kraften, +Sparande svärdet, glädas att skona blott. + +Trott har på min vilja jag förr, +På samma vilja tror jag ännu; i strid +Styrde den dödens gång, i friden +Styra den skall okufvelig lifvets gång. + +Yfs våldet med hotande arm, +Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks +Täckelig sed och fridlyst ordning, +Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!" + +Sagdt. Dallrande spordes ännu +Hans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själf +Förde med långsam hand till läppen +Hornet och drack det ut i ett andetag. + +Nu satte sig kungen i frid. +Då steg från dörren fram till hans tron en gäst; +Ingen hans ankomst varsnat, undran +Följde den mörktomskyggades stilla gång. + +Böjd syntes han först till sitt skick, +En okänd främling, kufvad af nöd och år; +Högre dock hvarje steg hans skepnad +Gjorde, och jättelik han för Fjalar stod. + +Opp slog han sin kappa, man såg +Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk, +Mäktig att genomtränga dunkla, +Kommande tiders djup med sin andes blick. + +Sedd var han sen hundrade år +Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock. +Hotande, dystra åskor fjärran +Anade den, som hörde hans lugna röst. + +Nu talte han: "Konung, din ed +Var stor, en större hörde dock Dargar nyss, +Där han på klippans spets i lugnet +Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand. + +Ord hörde han: 'Fjalar har glömt, +Att gudar skipa människors lott, han tror +Stolt på sin viljas lag, och ordna +Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft. + +Se skall dock hans öga ännu, +Förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt, +Eviga makters lek med spotska, +Trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd. + +Han, skaparn af lycka och sed, +Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt +Slocknar i blygd, hans son, den ende, +Sluter som brud sin syster i eldad famn'." + +Tyst blef det i salen, det blef +För skådarns blick en syn, som då haglets skur +Stormat förbi och lugnet åter +Lägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd. + +Blek satt på sin härskaretron +Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och +Kämpades inom hjältebarmen, +Innan med kufvad smärta han tog till ord: + +"Gån", sade han, "bringen mig hit +Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit; +Skåda jag vill dem båda, välja +Vill jag emellan båda, ty en skall dö. + +Känn, siare, Fjalar och känn +Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär, +Spörj, om de lärt att allt försaka, +Innan som han de vant sig att allt förmå. + +Nu, trampa din nattliga ban. +När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom, +Innan hans hand vid svärdet domnar, +Gälda han vill dig lön för din svarta lögn." + +"Kung", talade Dargar, "ditt ord +Har ej förgäfves manat; jag komma skall. +Räknade äro lifvets stunder, +Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!" + +Bort vandrade siaren lugn. +Men in med kungabarnen en tärna kom, +Nalkades drottens tron och lyfte +Båda i tystnad sakta på fadrens knän. + +Ej jublade kämparne mer, +Ej gick kring laget skummande hornets fröjd; +Tyst som en grift var salen, tysta, +Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott. + +Val skulle han göra. Han såg +På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt +Klarnade, blott till afsked tycktes +Stilla hans öga sjunka på dottren nu. + +Hon mötte hans öga och log, +Mot fadersbarmen lutande kinden trygg; +Darrande satt kung Fjalar åter, +Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn. + +Bort flydde från henne hans blick, +På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög +Snabb som en ljungeld mellan båda, +Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel. + +Då reste sig Sjolf. På hans kind, +Den bleka, gråa, rullade klar en tår. +Fram till sin gamle vapenbroder +Steg han och hof till darrande ord sin röst: + +"Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd +En gång, när själf du hvilar med maktlös arm, +Skydda ditt land och fjärran väcka +Minnet af Fjalar än, där det slumra vill. + +Dröj längre då ej i ditt val! +Brant står vid stranden klippan, och nedanför +Väntar i tystnad svala vågen; +Lätt som en gnista slocknar din dotter där." + +Så hördes han tala, han tog +Från fadrens knä det leende offret. Snart +Öppnades salens dörr, och natten +Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg. + +Kvar satt, där han sutit, ännu +Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss +Slöt sig till stöd kring dottren, syntes +Ligga som vissnad nu på hans tomma knä. + +Sent höjde han blicken. Han såg +Kring vida salen forskande, bister, mörk; +Kämpar, som lett mot dödar, syntes +Bäfva för blixten, född i hans ögas natt. + +Nu tystnaden bröt han. Hans röst +Var djup som fjärran rullande åskors dån. +"Vittnen af Fjalars sorg", han sade, +"Börjad är striden, hören er konungs ord! + +Ve den, som i tystnadens graf, +Hvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygd +Hölja, hans spår min hämnd skall finna, +Fördes han än af stormen till världens gräns. + +Ej nämne en tunga det namn, +Hon bar, min dotter. Här i sin faders barm +Har hon sin korta lefnads saga; +Vare den blott för mig. Det är minne nog. + +Då först, när jag hunnit mitt mål, +När kring min hvila kumlen sig hvälfver hög, +Människoord ej når mitt öra, +Yppe en läpp, hur dyr mig min seger var." + +Så talte han, reste sig opp +Från tronen, tog vid handen sin son och gick +Väldig som förr ur kämparunden, +Lämnande grafvars tystnad i salen kvar. + +År kommo och flydde igen, +Kung Fjalars' ära spordes från land till land; +Men om hans dotters öde hörde +Ingen på vida jorden ett ord, ett ljud. + + + + +ANDRA SÅNGEN. + + + Hvems skall flickan af Shelma blifva, + Hvem skall plocka dig, lundarnas ros, + Fläkt kring strömmarnas stränder, + Hvem skall andas din svalkas doft? + +Härligt speglar i Cronas bölja +Hjältars Shelma de glimmande torn, +Solen tömmer från östern +Öfver Morven en flod af sken. + +Ljus är salen, där Finjal tronat; +Dunkla vandra där inne likväl +Söner tre af Morannal, +Gamle kungen i sångens land. + +Gall med bågen är mörk att skåda, +Harpans Rurmar fördystras af sorg; +Nyss från striderna kommen, +Tiger trotsige Clesamor. + +På hvarandra de se förstulet, +Hot sig tänder i drottarnes blick; +Åskor, gömda i hjärtat, +Vänta stunden att blixtra fram. + +Hvarför trifves ej fröjd i salen, +Frid i glimmande morgonens lugn? +Hvarför mulnar en broder, +När mot bröder hans öga ser? + +Så i Ossians dar och Finjals +Lefdes icke i kungarnes borg; +Harpan klingade glädje, +Sången tjuste med bragders lof. + +Starke voro de män af fordom. +Flammor like i skälfvande skog, +Genom fienders hopar +Fram de flögo i stridens stund. + +Men när främlingars trots var brutet, +När i Shelma de syntes igen, +Milde voro de åter, +Mer än strålar af sommarns dag. + +Hvi förgäta de stores söner +Fädrens seder och nära sin harm, +Om fullvuxen i yra +Morvens lugn den en gång förstör? + +Se, i borgen en flicka blommar, +Gall för henne sin båge har glömt, +Rurmar sjungit om henne, +Clesamor har för henne stridt. + +Hvems skall flickan af Shelma blifva, +Hvem skall plocka dig, lundarnas ros, +Fläkt kring strömmarnas stränder, +Hvem skall andas din svalkas doft? + +Ändtligt brytes i salen tystnan. +Gall af bågen, den äldste till år, +Tar bland furstarne ordet; +Så han talar med kufvad harm: + +"Söner äro vi af Morannal, +Samma moder åt honom oss födt; +Högt från skyarnas banor +Store fäder på oss se ned. + +Hotfull spanar från molnet Finjal, +Om en fiende bäfvar ännu +Att sig närma de kullar, +Där han stred i sin ungdoms fröjd. + +Hvad skall blifva af minnets Morven, +Af högt tonande strängarnas land, +Om dess drottar hvarandra +Bryta neder med giftfylldt agg? + +En må vinna till brud Oihonna, +Äga systern af morgonens sky. +Jorden blommar af tärnor, +Gränslöst vid för de andras val. + +Upp, vi söke i frid den gamle, +Som i tornet förnöter sin dag. +Blinde kungen, vår fader, +Han må slita vår tvist en gång." + +Hän de gingo till gamle kungen. +"Fader, länge fördoldt i din borg +Splitet grott, och förbittring +Ändats lömskt i vårt hjärta in. + +Broder skydde att nalkas broder, +Följde smygande fjärran hans steg. +Nu vi vilja försonas, +Förrn ditt rike vi sänkt i sorg. + +För Oihonna vi flamma alla, +Genom henne blott tändes vår fejd; +Den skall slockna med hoppet, +Om hon skänkes åt en till brud. + +Älskat har du oss alla lika; +Hur du väljer, vi vörda ditt val. +Säg, hvem unnar du tärnan +Från ett blånande fjärrans haf?" + +Gamle kungen i tystnad dröjde, +Vägde sönernas ord i sin själ. +Tveksam tycktes han vara, +Dock omsider han gaf sitt svar: + +"Fri af hafvet mig gafs Oihonna, +Frihet såg hon på böljornas fält. +Tvånglös har hon sin barndom +Här fått spegla i floders lugn. + +Som en fläkt hon på böljor sväfvat, +Som en doft på vår leende strand, +Mig hon varit en stråle +I min slocknande lefnads natt + +Fri må fläkten sin vinge lyfta, +Doften sväfva i rymdernas famn, +Strålen välje sin bana; +Tvinga skall jag Oihonna ej. + +Kanske älskar hon, Gall, din båge +Eller, Rurmar, af tonerna, dig, +Kanske ville hon följa +Dig bland svärden, o Clesamor. + +Pröfven, så jag bestämmer. Åldern +Ger den första, den sista sitt rum. +Gynnad eller förskjuten, +Gömme ingen ett agg blott mer." + +Satt vid Crona i grottans svalka +Lockomfladdrade flickan af sjön, +Då stod Gall i sin stolthet +För den skyggande tärnans blick. + +"Kom, Oihonna, mig följ i lifvet, +Jägarn älskar dig, rosiga sky! +Höga fjällarnas furste +Ber dig dela hans banors lust. + +Såg du rymdernas glada syner +Högt från bergen i morgonens stund, +Såg du vaknade strålar +Dricka skälfvande dimmors dagg? + +Minns du skogarnas ljud, då vinden +Rör med vingen de darrande löf, +Fågeln jublar och rusig +Mellan hällarne bäcken flyr? + +Eller vet du, hur hjärtat klappar, +När vid hornens och hundarnas skall +Busken prasslar, och hjorten +Står för ögat med hejdadt språng? + +Flicka, älskar du dunkla kvällen, +Bleka stjärnornas bäfvande ljus? +Kom, från toppen af Mallmor +Låt oss skåda, hur natten föds! + +O, jag sutit på fjället ofta, +När i väster sin skimrande port +Solen slutit, och rodnan +Stilla vissnat på molnets hy; + +Druckit svalkan af kvällens anda, +Skuggans vandring i dälderna sett, +Låtit tankarna irra +Kring den nattliga tystnans haf. + +Skönt är lifvet på skyars höjder, +Lätt man andas i doftande skog; +Blif min brud, och jag öppnar +För ditt hjärta en värld af fröjd!" + +Talte vågornas svala tärna: +"Gall, jag älskar din lockande rymd. +Frisk är vinden på bergen, +Ljuft är lugnet i lundars djup; + +Mer dock tjusa mig skaldens sånger, +Hjältars minnen från flyktade dar. +Hör jag Ossians toner, +Darrar locken på kindens glöd. + +Ofta kullarnas gräs har druckit +Hjortens blod, som min vingade pil +Hann i flyende loppet. +Gall, min båge har klang som din. + +Gå, min vandring på Morvens hedar +Gladast var, då jag styrde den själf. +Pilen, bågen och kopplet, +Jaktens flicka begär ej mer." + +Bort gick ynglingen, mörk kring pannan. +Rurmar, fursten af sångerna, kom; +Länge tego hans läppar, +På Oihonna hans öga såg. + +"Flicka", hördes hans ord omsider, +"När jag ser dig, försvinner min själ +Utan mål i din anblick, +Som i dagen en dimma sprids. + +Ej jag äger ett namn, som minnet +Stolt skall spara åt kommande år, +Blek är kinden, min ungdom +Vissnar tidigt i sorgens luft. + +Dock förstod jag att älska kraften, +Fick för bragdernas ära en röst, +Slog jag harpan, i undran +Hörde Morven dess toners storm. + +Nu jag kallnat för hjältars strider, +Ryktet strålar ej mer för syn, +Damm omtöcknar de strängar, +Dem jag rörde i tjusning förr. + +Blott vid ensliga Cronas bölja, +Öfverröstad af strömmarnas brus, +Yppar sakta i toner +Jag för natten mitt hjärtas kval. + +Men blif min, och min sång skall ljuda +Hög ännu som i fröjdernas dar, +Än få vingar och bära +Genom tiderna Rurmars namn. + +Flicka, tjusar dig minnets stämma? +Låt det säga åt kommande år: +'Så sjöng fursten af Shelma, +När han såg i Oihonnas blick'." + +"Rurmar", tärnan af hafvet talte, +"Späd står blomman vid flodernas strand, +Böjs af aftonens vindfläkt, +När i sömn han dess stängel rör; + +Sjung för henne ditt hjärtas strider, +Du de smäktande drömmarnas skald, +Tills i kvällen dess öga +Stilla fuktas af tårars dagg. + +För Oihonna blott ljuf är sången, +När med klangen af drabbande svärd +Harpan ljuder, och segrar +Stormlikt brusa på bardens läpp. + +Blott för hjältar hon flamma kunde, +Älska blickar af trotsande mod. +Gå, du suckarnas yngling, +Ingen tröst för din sorg hon har." + +Harm sig tände i Rurmars öga, +Rodnad spreds på hans bleknade kind, +Bort han vände sitt anlet, +Och ur grottan försvann han tyst. + +Då kom stridernas stolta furste, +Stormig trädde till flickan han fram: +"Gall försköt du och Rurmar, +Väl, den tredje är Clesamor. + +Ej han lärde med ord att segra. +Mellan sköldar på blodiga fält +Teg hans tunga, och svärdet +Ensamt talade dödens språk. + +Men du älskar dock mod, o flicka, +Strider tjuste din flammande själ; +Strider vänta mig, skynda! +Jag vill famna dig först som brud." + +Upp från mossiga hällens säte +Stod Oihonna vid ynglingens ord, +Tog hans hand och i glansen +Af hans frågande öga såg. + +Så hon talade: "Främst bland bröder +Var mig tidigt, o Clesamor, du, +Du, som ensam i Morven +Älskar strålen af svärdets brand. + +När från Shelma du for att söka +Bragders ära i främlingars land, +Följde ofta min tanke +Öfver hafvet den väg, du tog. + +Fläkt af mäktiga fäders anda, +Far dit striderna kalla dig hän, +Låt en fiende darra +För en ättling af Finjal än! + +Kommer sedan en bard från fjärran, +Vill jag sitta i sköldarnas sal +Vid hans knä, då han sjunger, +Lyssna tyst, om ditt namn jag hör. + +Blir ditt öde att tidigt hinna +Dunkla skyarnas irrande fält, +Se då ned, och i Morven +Skall du finna en tårad kind. + +Ofta ensam från hedens stigar +Skall jag blicka mot aftonens moln, +Ofta minnas din pannas +Ljusa hvalf och din svarta lock. + +Men, min kärlek är dock ej brudens, +Är en systers, o Clesamor, blott; +Samma fader oss fostrat, +Gamle kungen i Shelmas torn." + +"Vågors flicka", till svar gaf drotten, +"Ej ditt lif af Morannal du fick, +Ej min syster dig kalla! +Fjärranburna, hvem såg din börd? + +Långt från Morven ditt blåa öga +Slog mot dagen du, vaknande, opp. +Ej en kvinna, men hafvet +Åt Morannal hans dotter gaf. + +Kanske höjdes af vårens vindar +Säll en bölja mot morgonens sol, +Sjönk tillbaka och födde +Dig ur skimrande skummets ljus." + +Lätt mot ynglingens panna förde +Hafvets flicka sin leende läpp: +"Mig dock är du en broder; +Kan jag blifva en broders brud? + +Fjärran från skall en älskling sändas. +Som från randen af himlen en sky, +Som från fjällen en stormil, +Förr knappt anad, han komma skall." + + + + +TREDJE SÅNGEN. + + + O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg, + Fast ej min tjusning tändes som andras. + En flickas varma, bäfvande hjärta slår + Här under min snö af längtan också. + +Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal? +Från tusen ekos darrande dörrar +Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss; +Nu slumrar det trött på skymningens bädd. + +Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks +Kring ekomhvärfda, mossiga hällen, +Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm, +Oihonna, de svala vågornas mö. + +På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt +Den fina, bruna, spensliga stöfvarn, +Där trött han står och slickar kring pilen än +Den kallnande hjortens blodiga barm. + +Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand, +Af sångens Gylnandyne hon följdes. +Den bleka flickan nalkas med långsam gång, +Och leende ser Oihonna sin vän. + +"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt +Har kullens gäst, den bäfvande, slutat. +Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt +Kring skuldrorna ren min fladdrande lock. + +En sång mig sjung, tills månen i österns port +Står mild och lyser hedarnas stigar. +Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist. +Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!" + +Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng, +Mot höjden lyftes tårade ögat; +Där sam i luftens blånande, dunkla haf +Allena en sky, hon följde dess ban. + +"Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd, +Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe? +Gå fram till silfverranden och blicka ned, +Här andas din fröjd, Oihonna är här. + +I flydda dar, o Le, i din faders borg, +Mot Gylnandyne lyste ditt öga, +I hennes spår du följde till Morven, blef +En gäst i de klara harpornas land. + +På dessa kullar syntes du ofta då, +När vidt kring kvällens soliga riken +Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd. +Här mötte din blick Oihonna också. + +Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt, +Hvad sällast förr i lifvet han anat? +Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott; +Jag vissnade, du, säg, blommade du? + +Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind +Blef molnet lik, en dimma af tårar, +En blodlös skugga gick du i dagens glans, +En irrande fläkt på nattliga mon. + +Så kom en morgon ensam du åter, stal +I ovan lek ur skimrande kogret, +Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil; +Den gömde du blodig djupt i din barm. + +Ej äger segrens harpa för dig en ton, +Ej lyfter minnets vinge din ära, +I förtid dog från bragden din arm, o Le, +En flicka det är, som sjunger ditt fall. + +O, hennes toner äro ej bardens, ej +Vid dem du ljusnar, skugga på molnen! +O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är +Oihonnas ju ej, din älskades ej. + +Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik, +Af ingen spord, besvarad af ingen, +För ljuft min suck att somna i nattens famn! +Som sucken en gång jag somnar, ock jag." + +Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton +Till afsked sände flyende sången, +Och ensam nu bland klippor i fjärran stred +Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström. + +Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus +Oihonna opp sitt strålande öga, +Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand. +Så talte de svala vågornas mö: + +"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt, +Med dalens blommor leker Oihonna; +En våg hon är, som skimrar mot vårens sol, +Eld talar dess blick, is gömmer dess barm. + +O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg, +Fast ej min tjusning tändes som andras. +En flickas varma, bäfvande hjärta slår +Här under min snö af längtan också. + +Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk +Af hjältar, like flyktade tiders? +För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt +Rör Ossians sträng en trånande skald. + +Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog +Jag kostat Morvens smäktande söner; +För deras kärlek ägde jag kärlek ej, +Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer. + +När skall mitt åskmoln komma i storm en gång, +När skall jag se dig, drömmarnas yngling, +I stridens dån, med glimmande svärdets blixt +Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst? + +Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång, +Hvad ljud Oihonna älskar i sången! +Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind +Från nordliga fjällar brusar i den. + +Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt +I fridsällt rike härskande Fjalar, +Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar, +Kring länder och haf han glömmes ej än. + +Nu var han gammal vorden och trött vid strid, +Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar, +Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd, +Och nakna på stranden lågo hans skepp. + +En dag för honom trädde en yngling fram, +Hans son det var, han ägde ej flere; +Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg +Den åldrige an, han talade så: + +'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut! +Din ungdoms banor locka mitt sinne. +Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort +Jag längtar ur hemmets kvalmiga dal.' + +Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son: +'Fyll mig min bön, o fader', han sade, +'Jag kan ej längre dväljas här oberömd, +Ej höra blott dig i skaldernas sång. + +Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik, +Af dessa händer böjes din båge. +Den värld, där du har segrat, är öppen än, +Rum har den för Hjalmars segrar också.' + +Men sträng tog Fjalar konung till ordet då, +'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna. +Min dag var stormig; glad i en lugnad värld +Skall stråla min lefnads sjunkande sol. + +Från brända hyddor, härjade fält, i blod +Ser kriget opp med mörker om pannan. +Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den! +Dess anlete bär mitt leende land.' + +Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår +I glöd föll ned på lågande kinden; +En stund han teg, då klarnade blickens glans, +Och brusande göts hans smärta i ord: + +'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung, +Åt glömskans natt, åt tystnadens öde? +Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif +Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd. + +Tungt är att dö förgäten och utan namn, +Dock tyngre, fader, är det att lefva. +Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej, +Men lyda jag kan; jag lyder och dör.' + +Den gamla kungen teg med förborgad harm. +En isköld låg i lugnet af orden: +'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand +Det stått sen min första vikingafärd. + +Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp, +Och dagen strålar genom dess sidor. +Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn +Bland främmande ljud, förgäten af mig!' + +Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård, +Där sköttes tomma, barnsliga lekar; +Af mannahänder, knutna kring svärden förr, +Nu slungades klot, nu fångades boll. + +'Hvem finns, som älskar minnet af strider än', +Så ljöd till kämpaskaran hans maning, +'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf, +Att leka en lek med sköldar och stål? + +Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp, +Och dagen strålar genom dess sidor; +Men seger vinns af folk, och af kölar ej, +Och tryggaste väg är segrarens väg.' + +Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn, +När öfver dofva, kvalmiga dagen +I nattsvart moln den blixtrande åker fram +Och väcker ur blytung dvala en värld. + +En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö, +I glada böljor höjdes den åter; +En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft +Ur fängelset bröt en jublande flod. + +'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!' +Från man till man så skallade ropen, +Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg +Såg skaran sitt hems försvinnande kust. + +Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort, +Långt ut på hafvet skymtar hans drake. +Ditt land är utan värn, af dess kämpar för +De bästa han med på vikingafärd. + +Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg, +Han slog sin sköld i ljudande salen: +'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag +Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.' + +Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar, +Gråhårig, böjd, tog ordet och sade: +'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd, +Och jaga med svalor örnarna ej! + +Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill +Med vissnad hand den väldige böja; +Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd, +Ej löna din vanmakts dåd med förakt?' + +Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick +Till stranden, följd af väpnade skaran. +Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg; +Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn. + +Tre dar på spårlös bana han irrat ren, +På fjärde dagen såg han ett segel; +Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls, +Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt. + +'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk +Med åsklik stämma ropte dess höfding, +'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp, +Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!' + +I samma stund, bland stormande kämpar främst, +På kungaskeppet svängde han svärdet, +Och hård blef striden, like mot like stred, +Dock glesnade Fjalars sviktande tropp. + +Omsider stod kring kungen en sköldborg blott +Af trogna vapenbröder från fordom, +Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred +Orubblig för glansen blott af sitt fall. + +Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr, +Sköt fram ett skepp på kufvade vågen; +Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk, +Och Gauthiods vimpel sken i dess topp. + +Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt, +Och snart kring Fjalar lifvades åter +Af nya, sälla, eldade gästers tropp +De blodiga svärdens lyktande fest. + +Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk, +Då föll af bjarmerskaran den siste, +Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod +Med blottade stålet än i sin hand. + +'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu +Den gamles djupa, darrande stämma, +'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här +Den djärfvaste stå okufvad ännu. + +Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej +Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte; +Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud +Och gjorde min svurna ed till en lek. + +Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd +Blott svagt med tungans gissel jag agar, +Ett annat språk jag önskar att tala nu, +Med skarpare egg det biter kanske. + +Träd fram, din fader kallar dig nu till strid, +Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom; +Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä +Och dö med försonad skuld vid hans fot. + +Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft, +Dog långsamt bort bland kämparnes skara, +Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod +Än kvar i sin väntan Gauthiods kung. + +Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld +På blodadt skeppsdäck tigande neder +Och trädde vapenlös för sin fader fram +Och böjde i vördnad knä vid hans fot. + +Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol, +Mot sonens hjässa styrde han hugget; +Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm; +Men ynglingen stod orörlig ännu. + +'Min tid är liden', började Fjalar kung, +'Ej så jag högg i flyktade dagar. +Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son, +För svag är min arm att klyfva en hjälm.' + +Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd +Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud; +Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn +Än anletets öppna, leende lugn. + +Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd, +Till dödshugg lyftadt, drabbade offret +Så matt, som om till hvila det lagt sig ned +På lockarnas gula, svällande bädd. + +Från denna stund far ynglingen, djärf och fri, +Från strand till stran på främmande vågor, +Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land +Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd. + +När kvällen kommer stundom och kungens borg +Af gäster fylls, och fradgande hornet +Går laget kring, och grånade skalden rör +Den väldiga harpans darrande sträng, + +Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris, +Den unges nya segrar allenast, +Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt, +Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts, + +Då smakar mjödet kungen, då höjer han +Föryngrad åter lutade pannan, +Då sänder han vid tonernas lek ibland +Med strålande blickar sångaren tack." + +Hon slöt. På marken glimmade daggen ren, +Och månan såg från blånande höjder +Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn, +Där tyst i sin gång skred sommarens natt. + +Då sågs på heden nalkas en man, han kom. +"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade, +"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar! +Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren." + +"Du man af ord, som ila", var flickans svar, +"Hvad gör, att så den gamle mig kallar? +Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, +Säg, ärnar han gå till andarnas hem?" + +Den komne talte: "Klang jag af vapen hört +Från borgens salar. Drotten i tornet +Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp +Hörs ropet om strid; jag känner ej mer." + +Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man, +Ditt värf har här du slutat", hon sade, +"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung; +Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn." + + + +FJÄRDE SÅNGEN. + + Hvi dröjer han, Fjalars son? + Har Innishonna i lundars natt + Hans stridshåg lockat till hvila, + Förgäter Hjalmar sitt ord? + +Det dagas på Morvens strand, +I dunklet grånar på klippans höjd +Morannals torn, och där under +I dimmor suckar ett haf. + +Oihonna, du syns ej än, +Hafburna flicka, hvar drömmer du? +Stå upp, dig väntar Morannal, +Den gamle saknar sitt ljus. + +Ej ser han, att natten flytt, +En ändlös natt i hans öga bor, +Ej jordens brudliga anlet +Han ser vid morgonens kyss. + +Dock vaknade fläktars lek +Från tornets fönster förnimmer han +Och lyss till börjande ljuden +Af vattenfåglarnes flykt. + +Och växande vågors brus +Han hör och kallar, Oihonna, dig: +"Upp, dotter, skynda dig; dagen +Är här, hans stämma jag hör." + +Då kommer hon, våges mö, +Den svala strålen på Morvens fjäll; +Hon nalkas lyssnande kungen: +"Morannal, fader, o hell! + +På heden vid Cronas ström +Jag stod, när solen sig sänkte sist; +Där såg med lockande ögon +Den tysta natten mig än. + +Sent kommer Oihonna nu, +Djupt sof din dotter, af jakten trött. +I drömmars riken, o fader, +Förgat för länge hon dig. + +Dock glimmar Dunhormods topp +Ej än; matt rodnar blott höjdens fur. +Hvi bjöd din vilja mig vara +Långt förr än morgonen här?" + +Fram räckte den gamle mildt +Till dottrens möte en vissnad hand: +"Kom", så han sade, "du strimma +I Shelmas dimmiga natt. + +Kom, låna en dag blott än +Den blinde gubben ditt ögas ljus; +Hans blick skall klarna mot kvällen, +Hans mörker fly som en dröm. + +När aftonens moln du ser +Förbleknadt segla i stjärnklar rymd, +Då vandrar drotten af Shelma +Med dagad blick på dess rand + +Och skådar på nytt sitt land, +Som långt, långt borta han minns det än, +När månen göt på dess kullar +Sin ström af darrande ljus. + +O dotter, det stundar strid! +Från Innishonna ett budskap spörjs: +Dit kom han, sagornas Hjalmar, +Med Lochlins kämpar i går. + +Dän sände sin hälsning han, +Den unge örnen från dimmors land: +'Upp, drott af frejdade Morven, +Till vapen kalla ditt folk! + +Frisk blåser en vind från nord; +När vattnen dagas i morgon, kung, +Ett åskmoln för den af segel +Emot din bäfvande strand'." + +Den åldrige slöt. Ett sken +Af rodnad syntes på flickans kind. +"Hvi hotar", sporde hon sakta, +"Oihonnas hjälte ditt land?" + +Då talte Morannal än: +"En skatt jag äger, han fordrar den; +I bardens toner den klingat +Och lockat ynglingens håg. + +O dotter, förnim hans ord! +Så bjöd han säga: 'Jag for våg +Till solens leende länder, +Till vinterns isiga hem; + +Men hvart jag ock kom, där ljöd +I sång, i saga din dotters namn, +Där hördes älskares klagan, +Försmådda veklingars kval. + +Då svor jag i harm att själf +Den spotska flickan till brud mig ta. +Gif akt att skydda din dotter, +Ty Hjalmar friar med svärd.' + +Så hotar han. Grydde nu +Den dag, som såg mig på Cronas hed, +När Trenmors skara där blödde +Och Erin höljdes af sorg! + +Då funne på sandens bädd +Snart Lochlins kämpe sin graf också, +Lik hafvets bölja, som störtar +På stranden opp och förgås. + +Men flydd är Morannals tid, +Hans arm är vissnad, hans blick är släckt, +Hans strider blekna i fjärran +Som vinterns nattliga sken. + +Skall Morven i glans stå fram, +Dess kämpar blöda med fröjd i dag? +Finns blixt, o Gall, på din båge, +Bor död i Clesamors spjut? + +Och Rurmar, min tredje son, +Som slår din harpa i Finjals sal, +Förstår du tvinga med svärdet +En ton ur hjälmar, också? + +Mig tyckes, att ljud jag hör, +Kring Loras stränder en klang af stål. +Se ut, hvad ser du,--o dotter, +Gå Shelmas härar till strid?" + +Hon blickade ut, hon såg +Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd, +Och mot dess speglande anlet +Bröts dagens rosiga sken. + +"O fader, en här jag ser, +Från bergen tågar den långsamt ned, +Som molnet tågar mot dalen +Och gömmer åskor och storm. + +Men lugnt är det vida haf, +I glans slår solen sitt öga opp, +Och djupen skälfva af lågor, +Och fästet spränges af ljus." + +Det sågs i den gamles drag +En skymt af leende sorg; dock snart +Stod hög han upp, och hans ande +Bröt fram i glödande ord: + +"Hell", talte han, "himlars drott, +Du stjärnekonung, jag hälsar dig, +Du sol, som vandrar i ungdom +Högt öfver vissningens jord! + +Min glädje i fordomtid, +Mitt ljus, som hägrar i minnet än, +Fast natt betäcker mitt öga, +Fast mörker bor i min barm! + +Behöf i din stolthet ej +Ditt anlet gömma i dag af harm +Att se en son af Morannal, +Som skyr en fiendes spjut! + +Och barn af er faders kraft, +Gall, jaktens furste, och Clesamor, +Du yngling, pröfvad af svärden, +Och Rurmar, sångernas vän, + +Gån glade på hjältars ban, +I spår, som trampats af Finjals ätt +Allt här försvinner, evärdlig +Är bragdens ära allen. + +Säll den, som af år ej bryts, +Som ung får falla i hjältars rund, +Som blixten ler i sin tjusning +Och ljungar, krossar och dör. + +Ack, tynande flamman lik +Är ålderdomen. På hemmets härd +Den flämtar matt och förbrinner +Och höljs af aska och glöms. + +Hvi dröjer han, Fjalars son? +Har Innishonna i lundars natt +Hans stridshåg lockat till hvila, +Förgäter Hjalmar sitt ord? + +Mig tycks dock, att vågors svall +Jag hör och nordliga fläktars sus, +Som fly med starkare vingar +Hvar stund mitt öra förbi." + +"O fader, vid nordens rand +Går natt ånyo på fästet opp. +Rädd bäfvar strålen af dagen +Och flyr på böljornas topp. + +Det mulnar, i mörker sveps +Allt längre hafvet, och stålgrå höjs +Garmallas klippa och skakar +Från hjässan bränningens skum. + +Och hvitare vågor slå +Mot stranden redan, och halfbränd står +På branten furan och sviktar +För stormens växande il. + +Dock syns ej ett segel än; +Mot svarta molnet i fjärran blott +Bryts stundom flyktigt en ljusning, +Af måsens vinge en blixt." + +Hon tystnade, stormen röt +Med fullväxt stämma i rymden ren, +Och tungt ur djupet i gensvar +Ljöd böljans flämtande suck. + +Och molnet af eldar klöfs, +Och genom ödsliga höjders vidd, +Doft öfverröstande stormen, +For himlens mäktiga dån. + +Då talade Morvens kung: +"En dag, lik denna, jag såg en gång, +Det var den dagen på hafvet, +När dig, o flicka, jag fann. + +Darg hette en man. Hans namn +Må sång ej nämna. I biltog färd, +Förskjuten, hatad och hemlös, +Kring vattnen sökte han rof. + +Jag följde med harm hans skepp, +Som vågat närma sig Morvens strand; +Och röfvarn skydde att bida, +Vid mörkrets bragder blott van. + +Ren nalkades kväll, och långt +På hafvet syntes hans segel än, +Och fåfäng glödde min vrede; +Då bröt ur molnen en storm. + +Af dånande åskor följd, +Som nu fördubblad i kraft hvar stund, +Min drakes vingar den lyfte, +Men slet Dargs segel från topp. + +Dock skulle en nidings blod +Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt +Ur svartnad sky, och en flamma +Steg klar ur röfvarens skepp. + +Jag nalkades branden. Eld +Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod +I dyster tystnad vid rodret, +Mot flamman täckt af sin sköld. + +Ett barn på sin arm han höll, +Han tycktes vänta mitt segel nu, +Han såg tillbaka beständigt +Med längtans dröjande blick. + +Mig rörde hans nöd. Jag höll +Allt närmre, tills på ett pilskotts håll +Mitt skepp jag svängde mot vinden, +Att undgå flammorna själf. + +Då kastade röfvarn vildt +Sin sköld i lågan. Ett språng han tog +Och sjönk med famnade barnet +I böljans gapande graf. + +Bort flög med orkanens il +Hans skepp. Själf kämpande sågs han än +Sin börda lyfta ur vågen +Och räddning kräfva af mig. + +Jag märkte hans vink. Jag tog +Ombord den brutne. Då såg min blick +För första gången Oihonna, +Då fick af hafvet jag dig. + +Späd var du, men oskadd dock +Af våg och flamma. I gråt du låg +Vid röfvarns bröst, och i bäfvan +Ditt anlet gömde vid hans. + +Men dyster, i trotsigt lugn, +Med svedda lockar, med halfbränd dräkt, +Satt, blek som skyarnas vålnad, +På däcket döende Darg. + +'Kung', talte han, 'nöjd jag går +Till önskad hvila i glömskans famn; +En bön dock ber jag för henne, +Som ensam sörjer mitt fall. + +Ej är det min blod, du ser +I hennes kinder. Sin lefnads skuld +Den fågelfrie förstörarn +Åt ingen lämnat i arf. + +Hon gafs mig af natthöljd sjö +En stormig jul, då i vådligt skygd +Af Vidars klippa jag ankrat, +Vid Fjalars konungaborg. + +Blif henne ej oblid du, +Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; +Hon var den enda på jorden, +Som fått en glädje af mig!'" + +Ljuf föll på Oihonnas kind +En tår vid åldrige kungens ord, +Men snart till ändrade syner +Flög klarnad åter dess blick. + +Vid stranden ett härskri ljöd, +Med stormens brusning, med åskans dån +Förmäldes klangen af sköldar +Och kämpars jublande rop. + +Han syntes på svartnad våg, +Han kom ren, örnen från dimmornas land, +Sjökungen, Hjalmar af hafven +flög Morvens härar emot. + +Och stolt på sitt hemlands strand +Stod Shelmas skara i sluten tropp, +En klippvall, trotsande böljan, +Som skyrest måttar sitt slag. + +Den drabbade. Stridens stund +Var kommen, vågen mot klippan bröts, +Här föll mot här, och på stranden +En bränning stänktes af blod. + +Men stum i sin tjusning stod +Oihonna. Flickan från hafvet såg +Sin hjälte, mötte i dagen +Sitt ljus från drömmarnas värld. + +Hon följde med eldad blick +Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt +Han bröt sig vägar i molnet +Af korvens skockade här. + +Ren segrade Lochlins folk, +Ren Shelmas skara i sviktning stod; +Då såg hon striderna stanna, +I lugn böts slaktningens storm. + +"Oihonna, din läpp är stum, +Gif svar", så talte Morannal nu, +"Hvi glesnar klangen af svärden? +Finns Morvens ära ej mer?" + +Han sade. I bäfvan gaf +Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds! +Snart, snart är sagornas Hjalmar +En blodlös skugga på skyn. + +Han sviktar, hans hjälm är bräckt, +Han mött tre söner af dig, o kung, +Han kämpar ensam. I häpnad +Står allt vid drottarnes strid. + +Djärf drabbar med spjutet Gall, +Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, +Och blodigt synes mig svärdet, +Som höjs af Clesamors arm." + +Då mörknade Morvens kung, +Han slog i vrede sin ungdoms sköld, +Han hof sin stämma, och stillhet +Han bjöd kring drabbningens rymd. + +"Hvad", ropte han, "höljs med blygd +Morannals hvitnade hjässa? Kränks +Af er, o söner, hans ära, +Som trotsat skiften och år? + +Skall sången om Finjals ätt +Med fruktan flyga min kväll förbi, +Att ej er nesa må röra +Dess vingars strålande glans, + +Och sagan i Lochlins land +Förtälja Hjalmars, den ädles, fall, +Och hånfullt nämna, att ensam +För er, för trenne han föll? + +Upp, Gall, du är kungason +Som han, förstfödde bland bröder, du, +Gå, strid allena och stupa, +Om segern sviker ditt svärd!" + +Allena, med framsträckt sköld, +Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall. +Ej svag var fursten af Shelma, +Dock snart drack stoftet hans blod. + +Han stred i sin ungdoms glans, +Han föll med ära från styrkans höjd, +Som vågen sväller i dagen +Och strålhöljs än i sitt fall. + +Fram trädde på blodad sand +Nu Rurmar, buren för strider ej, +Blott van vid drömmen och harpan +Och hjärtats tidiga sorg. + +Hans kamp som en facklas var +Mot nattens stormar. För Hjalmars slag +Han sjönk, och evigt för sången +Var kallnad ynglingens barm. + +Den tredje var Clesamor, +Till år den yngste, men tidigt sedd +Bland män af Morven på dödars +Af järn omblixtrade fält. + +Han kämpade vredens kamp, +Hans blickar sprutade flammors hot, +På blod af bleknade bröder +Sitt svärd han förde till hämnd. + +Och drabbande stålet klang, +Och Morven hörde med tjusning än +Ett sent, halft döende eko +Af ljud från Ossians dar. + +Då hejdade Hjalmar rörd +Sin hand, som måttade dödens hugg: +"Håll, yngling", talte han, "spara +Jag vill åt sagan ditt lif. + +Mig gläder din morgons glans, +Din dag skall stråla af sol en gång; +Kom, räck mig handen försonad +Och lef för bragdernas fröjd!" + +Föraktligt till svar ett slag +Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd; +Och ny blef striden, och slocknad +I blod slöts Clesamors blick. + +Du flicka från vågors haf, +Ditt blåa öga af tårar skyms. +Ej föll din hjälte, Oihonna, +Hvi gråter vågornas mö? + +Hon fattat den gamles hand: +"Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd, +Med mig och mörkret du lämnats, +Att vänta segrarens bud. + +Ej andas en son af dig +På Morvens klippiga stränder mer; +De följt hvarandra i döden, +De sofva grafvarnas sömn." + +Hon slöt. Men i klarhet sken +Morannals panna på nytt. Hvart moln +Af oro lämnade stilla +Hans anlets bleknade dag. + +"Nu", talade Morvens kung, +"Kan utan fruktan Morannal gå +Att möta fädernas andar +I stjärnors blånande sal. + +Ej följs han af minnens blygd, +Ej skall han gömma i molnets natt +För söners nesa sin vålnad, +Då Finjal nalkas på skyn. + +Du dotter, en graf mig red, +Där Shelmas furstar på sandens bädd +Nu hvila. Skänk oss gemensam +En vård i harpornas land! + +Sen följ på hans bragders ban +Den ädle främlingen säll, och göm +Morannals minne och lyssna, +Då sången höjer hans lof!" + +Hans hvitnade hjässa sjönk +Mot skuldran sakta, hans öga slöts, +Och drottens ljusnande ande +Flög glad till skyarnas hem. + + + + +FEMTE SÅNGEN. + + + Hvad är mänskan, att mot er hon stormar! + Stjärnor like, i onådd rymd + Len i genom molnen af jordens öden, + Dem i lek en fläkt af er vilja styr. + +Nu var Fjalar konung gammal vorden, +Satt mest stilla i högbyggd sal, +Hade ej sen länge sitt land beskådat, +Ej fått andas svalkande sjöars luft. + +Och det blef en dag, och solen stigit +Nyss ur böljornas bad i glans, +Och dess aldrig åldrade glädje lyste +Som i forna dagar i salen än. + +Kungens håg var lätt i morgonstunden; +I förklaring hans anlet sågs. +Om förflutna, stormiga tiders minnen +Talte han i grånade kämpars krets. + +Plötsligt höll han midt i sagan inne, +Stod från tronen i höghet opp. +"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder, +Och för minnet äger man dagar nog + +Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant +Och betrakta mitt land ännu. +Jag vill se den sällhet, min ande skapat, +Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt. + +Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig +För min domnande arm ännu. +Segra var min vana, och blott med seger +Höfs att sagan slutas om Fjalar kung." + +Svärdomgjordad leddes gamle kungen +Upp till toppen af Telmars fjäll, +Och han satt och såg på sitt land i tystnad, +Där, af sommarn famnadt, i frid det låg. + +Solen lyste öfver värmda dalar, +Öfver speglande sjöars rymd; +Mellan kullar skimrade blåa floder, +Och på fälten böljade skörd vid skörd. + +Ljust och gladt låg Fjalars vida rike, +Högtidssmyckadt, för kungens fot; +Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters, +Såg det mot sin grånade fader opp. + +Men den gamles blick blef skum af tårar, +Och han talade stolta ord: +"Jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad +Lefver här för minnet den ed, jag svor. + +Ödebygder ärfde jag af fäder, +Jag har skapat ett fruktbart land. +Dessa tegar plöjde ej forna männer, +Dessa hyddor sågo min ungdom ej. + +Jag har lefvat." Drotten teg i höghet, +Men till honom ur kämpars rund +Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna, +Och han hof sin stämma till kraftens ord: + +"Kung, du åldras, armens senor svika, +Tung du lutar mot jorden hän. +Blott en skugga, smältande bort i natten, +Ser ännu mitt öga af hvad du var. + +Var du själf dig nog, hvi lät du vissna +Dina lemmar i ålderns höst? +Var det du, som skapat det verk, du skådar, +Upp då, skapa åter din ungdom själf! + +Böj ditt sinne, kung, för höge gudar! +Deras gåfva din storhet var. +Det var Frej, som klädde i grönska tegen, +Blott Allfader hägnade landets frid. + +Tors var kraften, som du kände fordom, +När i striden du väldig stod; +Hvad du själf förmådde, det var att falla +Glömd, som trädet faller i stiglös skog." + +Så den gamle. Tankfull satt kung Fjalar, +Talte sedan med trotsigt lugn: +"Ord jag hört om makter, dem ingen skådat, +Och på drömmars väsen jag bjuds att tro. + +Ovan är jag att på andra lita, +Stöd jag fann i min egen barm. +Så jag mänskor kufvat och ödets roder +Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand. + +Sanning må det vara: Fjalar åldras, +Locken hvitnar, och skuldran tyngs. +Mycket är försvunnet, som fordom varit; +Lifvet lefver så, det är tingens gång. + +Ett är kvar. Den arm, som år försvagat, +Kan jag höja till seger än, +Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet +Kasta kungligt leende bort och dö. + +Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet +Hof den gamle sin hjässa hög, +Lät sin kungamantel på klippan falla +Och för dagen blottade barmens ärr. + +Sist han drog sitt svärd; som förr i striden +Rostfri skimrade klingans glans. +Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga, +När en blick till hälsning han stålet gaf. + +"Hvar är Dargar nu", så talte kungen, +"Han, som lyssnar till gudars råd, +Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner, +Och i tider lefver, som än ej grytt? + +Vore han så vis, han yfs att vara, +Kände stunden han nu och kom. +Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös +Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." + +Som han sagt det, sågs en vålnad skrida +Genom dalen i långsam gång, +Upp mot fjällets höjder han styrde stegen +Och på toppen trädde, där Fjalar satt. + +Kungen syntes häpna, när han kände +Gråa vandrarens drag igen. +Utan ord han satt, och hans hand med svärdet +Sjönk invid hans sida i stillhet ned. + +Dargar stod för drotten. "Du har bjudit +Mig att komma. Du ser mig här. +Länge har du låtit mig vänta, konung, +Du är bräcklig vorden sen forna år. + +Har du hunnit nu ditt verk fullborda, +Är han hållen, den ed, du svor? +Har du lagt för lifvet den väg, det tagit, +Och till moln gjort gudar och gudars råd?" + +Fjalar log. "Det träffar stundom sällsamt", +Så han talte; "af hvilken fläkt +Fördes till ditt öra min maning, gubbe, +Samma stund, när öfver min läpp den hann? + +Dock du kommit, det är nog. Besvara +Vill till lön jag din fråga nu: +Jag har visat lifvet den väg, det tagit, +Och mitt råd har seger, och gudars ej. + +Se dig om, det är mitt land, du skådar. +Var det sådant, då jag ej var? +I min makt det stått att i strider offra +Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds. + +Detta rike har jag kunnat härja, +Ödelägga från gräns till gräns, +Att ej vinden funnit ett löf att röra, +Fjäriln ej en planta att hvila på. + +Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner, +Lyser dagen på bruten bygd; +Lundar stå, där ödsliga skogar stodo, +Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll. + +Tegar bära årets hopp, som fordom +Drefs af stormar kring okändt haf; +Sommarskuren, daggen af natten fostra +Nu vår rikdom, växande förr ur blod. + +Tämd är jorden, tämdt är mänskosinnet, +Bärsärksmodet ej dyrkas mer; +Ändra makter råda i svärdets ställe, +Och där våldet segrade, segrar lag. + +Tukt och seder skattas, mildhet trifves, +Fredligt yrke sin ära har. +Så har Fjalar mäktat sitt rike ordna; +Säg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed? + +Men det hot, du bar från dina gudar, +Som en rök det försvunnit har. +Ingen syster sluter min son i famnen, +Och min hjässa tryckes af ingen blygd. + +Blåa djupet gömt min enda dotter; +Öfver kufvade vågors rymd, +Fläcklös, mångbesjungen, sin faders ära, +Hjalmar säll från seger, till seger far. + +Blott ett löfte än jag ej fullbordat, +Det skall fyllas; min tid är kort. +Nalkas, Dargar, kom att din skuld försona, +För din lögn jag kräfver i bot ditt blod!" + +Gamle siarn såg på kungen neder: +"Lifvets börda", så talte han, +"Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar, +Och för tidig kommer mig döden ej. + +Skådat har jag nog af mänskoöden, +Pröfvat sorger och fröjder nog. +Dock en stund fördrar jag väl än att lefva; +Jag begär den stunden för din skull, kung! + +Dröj med hämnden, tills ett vittne kommer, +Som förhöjer din segers glans. +Dröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära; +Ej blir väntan lång, han är fjärran ej." + +Så han talte, och han teg och sträckte +Handen stilla mot hafvets rymd, +Och i jubel stormade Fjalars skara: +"Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!" + +Hjalmar syntes. Lätt på blåa banan +Flög hans flotta mot hemmets strand. +Närmre, närmre glänste hvar stund hans segel, +Och kring kölar skimrade vågors skum. + +Glädje sken ur gråa kämpars blickar, +Där de samlats på skyhögt fjäll. +Gamle kungen syntes allena mulen; +Tankfull, mörk mot skeppen han såg och teg. + +Först när hamn de nått och klippors branter +Skymde bärgade segel ren, +Föll kung Fjalars öga på Dargar åter, +Och han bröt sin tystnad och ordet tog: + +"Ej jag trodde mig min son få skåda, +Ryktet sjöng, att han fjärran var. +Dock den dag, af lifvet jag afsked tager, +Kan väl utan undran ett under ske. + +Hjalmar nämnde du. Välan, han kommit, +Höja skall han min segers glans. +Här, med sol, med haf och med jord till vittnen, +Skall han stå och döma emellan oss." + +När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam +Kom han klippornas stig uppför, +Ej som fordom strålande, vapensmyckad, +Men med blottadt hufvud och utan sköld. + +Blekhet i hans anlet låg, lik skenet +Öfver drifvan en månklar natt; +Dyster var han själf som en syn ur grafven, +Och i handen bar han ett blodigt svärd. + +"Var välkommen, son", med bruten stämma +Talte kungen till hälsning då, +"Väl jag önskat finna dig annorlunda, +Men min glädje är du, hurhelst du är. + +Tala, tälj oss dina bragders skiften, +Hårda strider du pröfvat visst! +Bär du sår, som tömma din styrkas källor, +Ty din läpp syns darra, din kind är hvit?" + +"Fader", svarte Hjalmar, "hårda strider, +Utan vapen, jag pröfvat har. +Intet stål har genom mitt pansar skurit, +Dock förblöder hjärtat af djupa sår. + +Gömma borde jag min blick för dagen, +Och jag skyggar att se dig an; +Men min skuld jag ville för dig få blotta, +Därför bar jag lifvet och andas än. + +Jag är krossad. Dock min lott af storhet +Hann jag taga, fast ung till år. +Fråga sagan, lyssna, då barder sjunga, +Och du skall förnimma, hvad Hjalmar var. + +Nordens ära, hafvens kung jag nämndes, +For kring världen, som stormen far, +Bröt den fräcke, stödde, där stöd behöfdes, +Tog af drottar kronor, och kronor gaf. + +Sådan hann jag Loras kust. Morannal +Styrde sångernas stolta land. +Ryktet talte högt om hans dotters fägring, +Och jag stred om henne med Morvens här. + +Gamle kungen själf satt blind i tornet, +Men hans söner jag slog i strid, +Tog som segerbyte ombord Oihonna +Och mitt bröllop redde på skumhöljdt haf. + +Fader, vet du, hvad det är att älska? +Har du famnat en fröjd en gång, +Ljus som himlen, yppig och rik som jorden, +Och som båda blommande utan gräns? + +Hvad jag varit blef mig som en skugga, +Blek den glans, jag i hoppet sett. +Segrar, vunna redan, och segrar, drömda, +Allt var tomhet blott mot den stund, som var. + +Vårens vindar förde mina segel +Utan syfte på ändlös ban, +Solbelysta, jublande vågors skuldror +Lyfte högt min sällhet mot gudars hem. + +Då var sorgen nära. Satt vid rodret +Jag en afton, i drömmar sänkt, +Blott Oihonna vakade vid min sida, +Och från höjden såg oss en stjärna blott. + +Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar, +Hvarför blef du mig kär alltmer? +Tidigt redan var du Oihonnas hjälte; +Förrn din blick hon skådade, var hon din. + +Hvi förblef min kärlek icke sådan! +Mod jag hade att dölja då, +Hvad för dig jag fruktade uppenbara, +Rädd att af din stolthet med harm försmås. + +Jag var lycklig då; min egen sällhet +Var mig mera än Hjalmar än. +Stolt Morannal kallade jag min fader, +Och som kungadotter jag blef din brud. + +Nu förgäfves ville jag förtiga, +Hvad jag skydde att röja då. +Allt jag kunde lida och allt fördraga, +Men dig svika, Hjalmar, förmår jag ej. + +Stöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal, +Ej en konung min fader var. +Detta blod, som nu i mitt hjärta sjuder, +Var kanske en gång en föraktad slafs. + +På ditt hemlands kust, den borg helt nära, +Där som kung du i glans skall bo, +Under Vidars klippa en stormig julnatt +Togs jag upp ur vågen, ett bortvräkt barn.' + +Så hon talte. Blekna ej, o fader! +Hennes blod på mitt svärd du ser. +Morvens mö, Oihonna, min brud på hafvet, +Var din dotter, kung, och min syster var. + +Dö hon ville, dö för mig. Jag bringar +Hennes hälsning." Han teg. Hans stål +Sågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma, +Och han sjönk på klippan i dödens ro. + +Stunder efter stunder flydde. Dagen +Mätte stilla sin vandrings ban. +Som han sutit, stel som en stod på grafvar, +Satt orörlig tigande Fjalar kvar. + +Hvad han tänkte, visste ingen. Fasan +Från hans sida hvar kämpe skrämt. +Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn, +Stodo när och sågo hans andes strid. + +Först när solen sjönk mot skogen fjärran, +Slog mot höjden han ögat opp: +"Er är segern", talte han, "höge gudar! +Jag är straffad vorden, jag pröfvat er. + +Hvad är mänskan, att mot er hon stormar! +Stjärnor like, i onådd rymd +Len i genom molnen af jordens öden, +Dem i lek en fläkt af er vilja styr. + +Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad, +Van att segra, som klippan hård, +Vill han böja allt, dit hans ande bjuder, +Krossa allt, som möter med trots hans bud. + +Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne +Flyktigt, lätt af en osedd hand; +Och hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat, +Byter hotets blixt i en maktlös tår. + +"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter; +Men I bjuden, och vågen sänks, +Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar, +Har ej makt att svälja ett hjälplöst barn. + +Jag har lärt er känna, ej jag blyges +Att mig böja för er en gång. +Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet +Är mig ringa vorden. Jag går till er." + +Så han sade, och med svärdet stilla +Skar han runor i ärrigt bröst. +Hjärtats källor brusade fram ur djupet, +Varmt med Hjalmars blandades fadrens blod. + +Sommarns kväll såg klar och ljus på norden, +Lugn sig bredde kring land och haf, +Bortom skogen dolde sin strålflod solen, +Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung. + + + + + + +NADESCHDA. + +Nio sånger. + + + + +FÖRSTA SÅNGEN. + + + Om han kom, den sköne ynglingen, + Om jag såg hans svarta ögas blixt, + Som jag honom nyss i drömmen såg, + Hölja ville jag i blommor mig. + +Volga, mottar i sin famn Oka, +Af Oka emottas gul Moskva, +Till Moskva sig skyndar glad en bäck +Med sin pärlbestänkta böljas skatt. +Vid den lilla bäckens blomsterstrand +Gick en flicka, femtonårig nu; +Själf en blomma, sökte blommor hon +Och med blomma blomma sammanknöt. + +Långt hon hunnit i sitt ljufva värf, +På sitt hufvud bar hon ren en krans +Af stellarier och dianter små, +På sin barm en nyss utslagen ros, +Sammanvuxen med en rosenknopp, +Och kring medjans smärta, veka bukt +Hon en gördel af violer bar. + +Än likväl hon knöt en rik girland +För sin klädningsfåll och talte så: +"Om han kom, den sköne ynglingen, +Om jag såg hans svarta ögas blixt, +Som jag honom nyss i drömmen såg, +Hölja ville jag i blommor mig, +Skyla ljuft slafvinnans mörka dräkt +Och, i färg en rosenbuske lik, +Möta honom blott med ljus och doft. +Men;--o Sankt Georg, han kommer ej, +Blott en drömbild är Nadeschdas vän." + +Sucken togs af strandens fläkt i famn, +Sänktes sakta på en bubbla ned, +Och med bubblan flöt den bort sin kos; +Och Nadeschda bröt en ros igen, +Leende, förklarad, glad som nyss. + +Så omsider kom hon till en bukt, +Där från yra lekar hvilande +I en bädd af blommor böljan låg; +I dess spegel, blank och silfverklar, +Ville nu slafvinnan se sin bild. + +När hon, öfver bäckens hylla då +Stilla lutande sitt hufvud ned, +Såg sitt milda anlets unga vår, +Steg en tår i hennes öga opp, +Väcktes sorg på nytt i hennes barm: +"O Nadeschda-blomma", sade hon, +"Arma flicka, hvarför pryda dig, +Äfven utan prydnad osällt skön! +Ej för egen sällhet fostras du, +För ditt eget hjärtas glada val, +För en yngling, som din kärlek är; +För en herres nyck du växer opp, +Till hans druckna blickars mål kanske, +För att tjusa, mätta och försmås." + +Så hon sade, och från hufvudet +Tog hon kransen, tog ifrån sin barm +Rosenstjälken, tog sin gördel sist, +Kastade dem vidt i bäcken ut, +Talande i stilla klagan så: +"Tag, o bäck, Nadeschdas smycken du, +Låt dem följa till Moskva din våg; +Med Moskva de skynda till Oka, +Och Oka dem för i Volgas famn; +När med Volga sen de hafvet nå, +Finna de min drömda ynglings bild: +Gränslös, blodlös, famnlös är ock han, +O, i drömmar blott omfamnelig." + +Knappt den sköna flickan talat så, +När Miljutin, hennes fosterfar, +Silfverhårig, lutad mot sin staf, +Flämtande af trötthet stället hann. +Glad sin dotter fann den gamle nu, +Hof sin röst och talte snabba ord: +"O Nadeschda, hvarför irrar du, +Lik en vild kanin, kring nejderna, +Söker lunders gröna gömslen, dväljs +Tyst bland väpplingen vid bäckars strand? +Se, från gård till gård i byn jag gått, +Gått från höjd till höjd, från däld till däld, +Fåfängt letande ditt lätta spår; +Nu i solens hetta är jag här." + +Så han sade. Till den gamle då +Blygsamt steg den sköna flickan fram, +Förde ödmjukt böjd hans grofva hand +Till sin rosenläpp och frågade: +"O Miljutin, gode fosterfar, +Hvarför sökte du Nadeschdas spår?" + +Talte då den åldrige till svar: +"Dotter, i den stora byn är fröjd, +Full af jubel hvarje hydda är, +Gälla sånger, balalajkors klang +Ljuda gladt och fylla rymderna. +Gamla, unga, rika, fattiga, +Alla bära högtidsdräkter ren, +Gossar växla sina hattars band, +Flickor kransa svarta lockars natt. +Därför sökte jag Nadeschdas steg, +Att i blomsterhöljda tärnors ring +Ej Miljutins glädje saknas får." + +"O min dyre fosterfader, säg, +Hvarför smyckar folket sig i byn?` +"Därför smyckar folket sig i byn, +Att på slottets vida gård i dag +Bygdens skaror skola samla sig, +Fäder, mödrar, flickor, ynglingar." + +"O Miljutin, dyre fosterfar, +Tomt är slottet sedan många år, +Ändar blott bebo dess öde rum, +På dess stängda gårdar gräset gror. +Hvem skall öppna slottets portar nu, +Hvem har bjudit folket samlas där?" + +Och den gamle gaf ett öppet svar: +"Flicka, du din fosterfaders hopp, +Vet, att tvenne falkar fostrats opp +I vår furstes slott vid Volgas flod, +Tvenne furstesöners ädla par. +Till sin dödsbädd deras fader nyss +Båda kallat, talt i frid och sagt: +'Mulne Dmitri, du min yngre son, +Du skall lefva med din moder här +I mitt glada slott vid Volgas flod; +Glade Voldmar, stolte yngling, du +Skall bebo vårt stamgods, sprida ljus +I mitt mulna slott invid Moskva. +Så han talat, arfvet skiftadt är.-- +Därför jublar fröjden nu i byn, +Att den glade fursten blifvit vår, +Därför festligt smyckar folket sig, +Att den ädle kommer hit i dag, +Därför samlas vi på slottets gård, +Att vår unge fader så befallt. +Upp, Nadeschda, kom då, följ mig åt! +Under vägen bryter rosor du +För din lock, din barm, ditt smärta lif. +Smycka skall min dotter sig i dag, +Hon, den skönsta utan prydnad, skall +Nu till prydnad skönast bli också, +Att, då furstefalkens öga sen +Våra tärnor spanar ungdomsgladt, +Det må dröja vid Nadeschda snart +Med en blick, som blir vår hyddas ljus, +Blir ett solsken för vår framtids dar." + +Så han sade. Stum en vingad stund +Stod hans dotter, mot den gamle spotskt +Hennes bruna ögas vrede flög. +Snart dock, mildrad af hans milda lugn, +Kysste hon hans pannas silfverlock +Och till honom talte dessa ord: +"Gå, Miljutin, gode fosterfar, +Gå förut i sakta vandring hem! +Bada måste jag i bäcken här, +Om kanske ett dammkorn eller två +Under värmen fäst sig på min hy, +På min röda kind, min hvita hals; +Sen för fursten vill jag pryda mig, +Träda smyckad fram på slottets gård." + +Sakta vandrade den gamle hän, +Långsamt stapplande på stigen fram; +I hans inre lekte tankar dock +Med en anad framtids gyllne dar. +Så den dunkla lunden nådde han. + +När Nadeschda honom vandra såg, +Följde hennes blick hans tysta färd, +Tills emellan gröna björkars löf +Sista skymten af hans dräkt försvann. +När i lunden han försvunnen var, +Följde hon med örat än hans gång, +Tills i sommardagens vida frid +Stegens sista, lätta ljud dog bort. + +När hon ingen såg och hörde mer, +Gick hon än en gång till bäckens rand, +Böjde lätt sitt hufvud öfver den +Och i vattnets spegel såg sin bild. +Men i sorg hon talte milda ord: +"Sörj, Nadeschdas vän, du ljufva bäck, +Att din klara våg ej skölja kan +Dessa rosenlemmars fägring bort. +Skall jag bada i din lugna famn, +Skall jag, arma, blomstersmycka mig? +Då jag ville två i dig min kind, +Om dess rodnad kunde tvättas af, +Då jag ville två min barm i dig, +Om dess mjälla hvithet flöt sin kos, +Då jag ville blomstersmycka mig, +Om med blomstren jag fick vissna själv!" + +Sagdt; och af sin egen fägring kvald +Sänkte hon sin hand i bäckens djup, +Grumlande i hast dess spegelvåg. +Rubbad var den sköna bilden nu, +Störd, förvirrad, mulen, dyster, vild; +Men den ädla flickans öga log: +"Sådan, unge furste", sade hon, +"Skall slafvinnan på sin faders bud, +Om han vill det, träda för din syn, +Ej en låga väcka i ditt bröst, +Men en flyktig fasas kyla blott." + +Och hon gick från bäckens blomsterstrand, +Följde tyst en stig mot slottet hän, +Under vägen ordnande sin dräkt. +Ej af blommor, men af starrgräs knöt +För sitt hufvud hon en sorglig krans, +Bröt en tistelkrona, fäste den +Till ett smycke på sin höjda barm +Och af halm en gördel sammanvred, +Yppigt fjättrande sitt smärta lif. +Så till furstesonens höga slott +Styrde nu slafvinnan tyst sin färd. + + + + +ANDRA SÅNGEN. + + + Och strax han kallar sin käcke slaf: + "Fort, hämta min hingst, Ivan! + Gör falken färdig, min hvita falk + Skall blänka i skyn i dag!" + +Moskva, du gula, du lugna flod, + Hvad dån vid din blomsterstrand! +Ett dammoln rullar i hvirflar fram + Och brusar förbi din våg.-- +Är det af hjordar en mättad här, + Som stormar till stallen hem? +Är det orkanen, som hvälfver vild + Den glödande vägens sand? +Hur lämna hjordarna lundars skjul, + Då solen är högt ännu? +Hur dånar stormen bland asp och lind + Och stör ej en gren, ett löf? + +Det moln, som följde din strand, Moskva, + Nu störtar det ned till dig, +Nu når det bryggan, som speglad hvälfs + Högt öfver din böljas djup. +Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn + Framljungar i ljus på bron, +Som viggar blixtra jockejer fram + Och eldiga hingstars glans. +En furstlig skara den skimrar nu. + I landtliga bygders lugn; +Det är furst Voldmar, den glade, själf, + Med honom hans mulne bror. + +Den tropp, som hann som en stormvind bron, + Har stannat på motsatt strand. +Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf, + Han korsar sitt unga bröst: +"Hell", så han talar, "du vackra jord, + Du leende himmel, hell! +Och hell dig, broder, välkommen var, + Här ser du mitt sköna arf!" + +Då höjer Dmitri sitt öga mörk, + På nejderna blickar han; +En stund han tiger och skådar blott, + Omsider han talar så: +"Ett fält oss möter af skördar tyngdt, + Ett annat af blommor höljs, +Vid randen vinkar en ändlös skog, + För jägarens fröjd ett hem, +Och fjärran tindrar i solens färg + Ett torn af ditt ärfda slott; +Skall jag det noga betrakta allt, + Att finna, hur säll du är?" + +"Min broder", svarar furst Voldmar mildt, + "Hvad kyler ditt hjärtas vår? +Ej för att väga min lott mot din + Jag viste mitt glada land; +Välkommen, ville jag säga blott, + Din broder är nu din värd, +Kom, dela vänligt hans salt och bröd, + Snart delar han vänligt ditt!" + +Så sagdt, han räcker sin hand till frid, + Furst Dmitri den fattat har: +"Här bränner solen oss", säger han, + "Af damm vi förkväfvas här. +En gångstig ser jag vid flodens strand, + Den tyckes ju nå ditt slott; +Jag väljer stigen, ur kvalmet snart + Min fåle mig bära skall." + +Och strax han kallar sin käcke slaf: + "Fort, hämta min hingst, Ivan! +Gör falken färdig, min hvita falk + Skall blänka i skyn i dag!" + +Furst Voldmar springer ur vagnen lätt, + Sin skara befaller han: +"Till slottet skynda på förhand, folk, + Förkunna min ankomst där! +Min bror vill jaga, min ädle gäst + Vill pröfva min park en stund, +Må folket samlas, vi komma snart, + Nu följer oss ingen här!" + +Så sagdt, på frustande gångarns rygg + Han kastar sig vindsnabb opp. +Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst + Med fradgiga betsel ren, + +Sin falk han bär på sin höjda hand, + Hans broder emottar sin, +Och vagnen rullar i damm sin kos, + Och skarorna fly med den. + + * * * * * + +Öfver jorden blånar himlen, +Under himlen grönskar jorden, +Leende mot jord och himmel +Strålar mellan båda dagen. + +På den dagbelysta jorden +Skimra blommor, glänsa vatten, +Skjuter ock en skog i höjden, +Skiftande af ljus och skuggor. + +Men på ängen framom skogen +Står en björk, af sekler ammad, +I dess topp en dufva sitter; +Hvarifrån är dufvan hemma? + +Icke i den vilda skogen +Har sin moders bo hon lämnat, +Fostrad är hon under skygdet +Af en fridfull mänskoboning. + +Från en ringa hyddas torftak +Mången morgons ljus hon skådat, +Sänkt sig stundom ned att plocka +Korn ur vänligt sträckta händer. + +När den blåa vingen vuxit, +Har hon flugit ut till lunden, +Gungat på dess grenar, badat +I dess svala bäckars vatten. + +Och hon sitter nu i toppen +Af en enslig björk på ängen, +Pickar sina fjädrars skimmer, +När två furstesöner nalkas. + +Och den ena fursten stannar, +Och han talar till den andra: +"Sakta, Dmitri, ser du dufvan, +Lös din ädla falk, min broder!" + +Och den mulne Dmitri svarar: +"Parkens ägare är dufvans; +Din var ständigt första lotten, +Voldmar, jag är van att följa." + +Men furst Voldmar talar glädtigt: +"Bort med mörka ord, min broder! +Lös din falk och låt den stiga, +Jag vill lösa min tillika." + +Och mot himlens blåa rymder +Sväfva snart två hvita falkar, +Kretsa högre opp och högre, +Spanande ett byte båda. + +Och på en gång se de dufvan +I den ljusa björkens krona, +Och på en gång skjuta båda, +Lika viggar, ned på rofvet. + +Men vid trädets topp i fallet +Möta falkarne hvarandra, +Öga blixtrar vildt mot öga, +Och mot vinge klappar vinge. + +Och en blodig strid är börjad +Mellan falkarne i flykten; +Ingendera unnar bytet +Åt den hotande rivalen.-- + +Men från kvisten, där hon sutit, +Skyndar, skrämd af dånet, dufvan; +Nära, nära är förföljarn, +Och den kända hyddan fjärran. + +Och hon blickar kring med bäfvan, +Ser två människor i nejden; +Nästa ögonblick i trygghet +Sitter hon på Voldmars skuldra. + +Mellan falkarne i höjden +Slutas striden i detsamma, +Och med slappad vinge fladdrar +Voldmars ädla falk och faller. + +Segrarn, nu allena vorden, +Lyfter sig mot skyn ånyo; +Jaga vill han, dufvan söker +Med en eldblick än hans öga. + +Och han märker henne, sjunker +Stjärnlik i sitt fall mot rofvet, +Och han vidgar djärf sin guldklo +Öfver Voldmars dufva redan, + +När furst Dmitri, mörk af vrede, +Vill hans vilda ifver hejda +Och med knoppen af sitt ridspö +Fäller honom död till jorden. + +Tystnad rådde några stunder, +Tills furst Dmitri börjar tala: +"Voldmar, om min falk jag skonat, +Vore ej din dufva mera." + +"Det är sant, min ädle broder", +Svarar Voldmar i förundran, +"Hårdt dock varit, om hon röfvats +Från den drömmande beskyddarn." + +På sin hvita falk i stoftet +Pekar Dmitri, och han talar: +"Detta offer för din glädje, +Vet du, Voldmar, hvad det kostat?" + +Voldmars klara panna mulnar, +Och förtrytsam tar han ordet: +"Var din falk dig dyr, min broder, +Upp, välan då, nämn mig priset! + +Hvad som köpts, kan åter köpas, +Hvad som kostat, kan betalas; +Men ett värnlöst hjärtas tillit +Skänks blott, fås blott, köpe icke." + +Ödsligt drar sin mund till löje +Dmitri, och han talar åter: +"Det är godt, min ädle broder, +Att min falk du vill betala. + +Och du önskar höra priset: +Alltför mycket den ej kostat, +Tvenne läppars purpur bara, +Tvenne rosenröda kinder, + +Tvenne armar, i hvars bojor +Denna hals var stundom sluten +Tvenne dunkelbruna ögon, +Som, då köpet gjordes, gräto." + +Så med ödsligt lugn han talat, +Och furst Voldmar svarar dyster: +"Mer än hundrade slafvinnor +På mitt ärfda gods jag äger; + +Välj bland dessa en, o broder! +Om du aktar en för ringa, +Välj dig tvenne, välj dig trenne, +Tills min skuld du finner gäldad. + +Tvåfaldt hundra läppars purpur, +Tvåfaldt hundra rosenkinder, +Lika många blomsterarmar, +Broder, är jag herre öfver; + +Och jag bjuder, hvad jag äger, +Ett blott kan ej Voldmar bjuda, +Tvenne dunkelbruna ögon, +Som, då du försmår dem, gråta." + +Knappt han sagt det, när en flicka +Syns bland stammarne i skogen, +Fram mot slottet tycks hon skynda, +Syns och skymtar och försvinner. + +Och furst Dmitri ler och talar: +"Såg du tärnan, ädle broder, +Säkert en ibland de många, +Mellan hvilka jag får välja. + +Starrgräs bar hon på sitt hufvud, +Kring sitt lif af halm en gördel;-- +Min slafvinna log i blommor, +Då hon väntade sin furste." + +Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull, +Vill ej tala, vill ej svara. +Dagen skrider, och till slottet +Skynda under tystnad båda. + + + + +TREDJE SÅNGEN. + + + Så har hon andats bönens varma sommarfläkt + Emot den älskade, och nu + Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, + Men med sitt ögas kärlek blott. + +Från dal och höjder mänskoskaror strömmat ren. +Den ljusa nejdens glada folk +I högtidsdräkter vimlade på slottets +Och väntade sin furste ren. +I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt, +Hans guldbesmidda tjänare; +Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar, +Betraktande med häpnad allt. + +Miljutin blott, den gamle, silfverhårige, +Tog i de andras fröjd ej del: +Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp, +Nadeschda än ej kommen var. + +Men nu på skimmerhvita hingstar spränger fram +Ur skogens djup ett ryttarpar, +Och folket stormar jublande till slottets port, +Från hundra läppar ljuda ord: +"Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik, +Af ljus en fåle tyglar han, +En dufva bär han på sin arm, så bäre han +Sin mildhet med till trogna barn." + +Så yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord, +Och ödmjukt mot de kommande, +På slottets gård, i portens hvalf och utanför, +Sig folket sänkt på böjda knän: + +Och fursten kommer, men med mörker kommer han, +Hans mund ej ler, hans öga ej, +Hans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk, +Och häpna tiga skarorna. + +Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ: +"Min broder", säger han och ler, +"Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här +Det gamla slottets andar blott? +I sanning, så till stumhet vill jag öfva in +Mitt eget goda folk en gång, +Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må +Af någon glädjes jubelsorl." + +Han talat, och hans broder har hans ord förstått, +Sin häst på stället hejdar han, +Ser nära sig Miljutin, vinkar honom fram +Och frågar med förborgad harm: +"Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud, +Då deras furste hälsar dem, +Är han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här, +Som möts af mörka blickar blott?" + +Så sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner +Den åldrige och ger till svar: +"När solen strålar, höge furste, mild och klar, +Är jorden strålande också; +Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, +Då mulnar jorden ock i sorg." +Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser.-- +Den ädla flickan kommit nyss +Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; +Den gamle varsnar henne nu. +Sitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han +I häpen harm vid hennes syn +Och skyndar fram och vill från hennes lockars prakt +Den vilda kransen rycka bort. + +Då klappar käckt furst Dmitri sina händer hop +Och brister öfverljudt i skratt: +"Se, se, o broder, hvilken förespråkerska +Den gamle går att söka nu!" + +Så talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser +Den halmomgördlade på nytt, +Och dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp +Af hennes bild i skogen nyss: +"Hit", ropar han, "du halmnymf, gräsbekransade, +Kom hit! En brud jag loft en gång +Min slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej, +Och du skall bli hans sköna val." + +Den sköna flickan hör sin furstes bittra ord +Och blickar stel af fasa opp. +O himmel, detta vreda ögas dunkla glans +Och denna mulna pannas hvalf +Och detta ädla anlets vår hon sett förut; +Sin drömda yngling känner hon. +Densamme är han, blott ej ljus, ej mild, som när +I drömmen hon hos honom satt +Vid bäckens strand och glömde bäckens spegelvåg +Och speglade sin själ i hans. +Dock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej +För honom, för sin himmel ej; +Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg +Och älska, tillbe och förgås. + +Och utan fruktan, som om fromt till stilla bön +Hon för sin hyddas helgon trädt, +Hon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand +Och sluter händerna och ber: +"Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår +Och vredgas på den arma ej! +I bättre smycken hon en bättre lycka klädt, +Om lifvet unnat henne den. +Min krans är dyster, och min gördel gör din harm; +O, när jag knöt dem, tänkte jag: +Som jag så fattig denna halm ej vuxit har, +Ej detta gräs så glädjelöst. +Dock gärna, furste, för din vilja ville jag +I blommor byta sorgens dräkt +Och taga denna skarpa tistel från min barm +Och gömma i mitt hjärta den." + +Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon +Den yppigt vilda kransen bort +Och löser halmens gördel från sitt smärta lif +Och blickar opp på nytt och ber: +"O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu, +Ett flyktigt ögonblick, ej mer, +Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns, +Och låt mig tacka dig och dö!" + +Så har hon andats bönens varma sommarfläkt +Emot den älskade, och nu +Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, +Men med sitt ögas kärlek blott. + +Och se, på detta höjda öga länge ren +Orörlig hvilar Voldmars blick, +Han tala vill, en suck af tjust beundran är +Hans fulla hjärtas enda språk. +En sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett, +I dina salar ej, Moskva; +I omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ, +Och vaken tycks han drömma blott. + +Då närmar sig furst Dmitri segerleende +Och hviskar till sin broder tyst: +"För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft, +Välan då, denna är mitt val." + +Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu, +Och ur sin dröm han spritter opp, +Hans blickar irra länge utan gräns och mål, +Och från hans kinder bloden flyr. +Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand: +"Ditt val du äger", talar han, +"Men en slafvinna, broder, blott du välja får, +Och denna flicka,--hon är fri. +Fri är hon buren; den, som till en ängel föds, +Är fri ifrån sin födslostund, +Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej, +Men endast som bekräftelse." + +Och åter till slafvinnan mild han vänder sig: +"Stå upp, Nadeschda", säger han, +"Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld, +Du äger ingen herre mer. +Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se +I mäktig täflan ned på dig; +Hvart vill du styra nu din späda vinges flykt, +Hvar vill du söka skygd för dem?" + +Då står den sköna flickan opp och kysser gladt +Furst Voldmars hand och talar så: +"Där nyss i skogen den förföljda fann försvar, +Där skall jag äfven finna mitt. +Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot; +Hos dig jag finna skall beskydd, +Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig +Ifrån din broders falk och din." + +En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind, +Dock utan svar en vink han ger +Sin mulne broder, och i slottets salar snart +För skaran fursteparet döljs. + +Det sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen +Från rum till rum furst Dmitri gått, +Ibland en blick åt flydda åldrars minnen gett +Och stridt sitt hjärtas strider stum. +Först då, när sist till aftonbordet furstarne +I dyster sämja satt sig ned, +Har Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt +Champagnerdrufvans eld och talt. + +Och vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll, +Som fri i egen boning satt, +Då själf i hemmet han en moders myndling var, +Fast tvilling med sin broder född, +Och tömt en skål för den, som utan lyckans gunst +Förstår att trotsa hennes nyck +Och med en obemantlad viljas spotska mod +Kan skapa sina öden själf. + +Och vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt, +Att sveklös han besviken var; +Och tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett, +Kan krossas, men ej rygga kan. + +Och vid sitt tredje glas han stått från bordet opp +Och stött sin broders glas och sagt: +"En skål för dig, furst Voldmar, ur hvars röfvarhand +Jag min slafvinna röfva skall!" + +Men samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll +En ryttare i vapen höll; +Den trognaste ibland furst Voldmars tjänare +Den vapenklädde ryttarn var. +Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band +Och såg sig om och trädde in +Och kom om några korta stunder ut igen +Och följdes af Nadeschda då +Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp +Och svängde sig i sadeln själf +Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd +Och flög sin kos som natten tyst. + +Förborgad länge var för alla flickans lott, +Försvunnen från sin bygd hon var, +Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång +Om furstetjänarns dunkla flykt. +Och spordes någon gång Miljutin, skakade +Den gamle stum sitt silfverhår +Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort, +Tills blicken skymdes af en tår. + + + + +FJÄRDE SÅNGEN. + + + Otaligt har jag frågat, + En fråga för hvar timme, + Som vinter ägt och sommar, + Sen jag ditt öga skådat. + +Till Kamas tysta nejder +Frän hofvets glans och flärden +En fursteänka flyttat, +Af lyckans gunst förlåten; +Vid flodens brädd en boning +Hon valt i lindars skugga; +Tre unga döttrars skönhet +Var hennes modersglädje. + +Mot denna lugna boning +Log månen klar en afton, +Och i dess parker lekte +Med skuggor vårens vindar, +Förföljde och förföljdes. + +Då satt bland dessa skuggor, +I dessa vindars värma, +I dessa gömda parker, +En yngling och en flicka; +De språkat tyst i kvällen. + +De talte mellan kyssar +Ännu ett ord och många: +Som lätta skyar födas; +På blåa sommarhimlen, +Än purpuröfvergjutna, +Än skära, silfverhvita, +Än dunkelbleka, mulna, +Så föddes i en himmel +Af deras kärlek orden. + +Och ynglingen, han talte: +"Otaligt har jag frågat, +En fråga för hvar timme, +Som vinter ägt och sommar, +Sen jag ditt öga skådat; +Och ren högt öfver kullen +På fästet månen stigit, +Och kvällens stunder ila, +Och än jag ville fråga." + +Och flickan log och sade: +"Otaligt har jag svarat, +Ett svar för hvarje glädje, +Min furstes nåd beredt mig. +Hur säll i denna boning +Jag lefvat, gömd och skyddad, +En syster ibland systrar, +En dotter hos en moder, +Allt, allt jag sagt och svarat, +Och än jag ville svara." + +Den unge fursten talte: +"I denna lugna boning, +En dyr väninnas fristad, +Af veka händer vårdad, +Sin blomstersjäl min blomma +Har vecklat ut i fägring, +Hon lärt att känna mycket, +Att lösa mången fråga; +Ett vet likväl hon icke, +Hvaraf min sällhet kommer, +Då hennes kyss jag möter." + +Den sköna flickan talte: +"En seglare på hafvet +Är nu min unge furste, +Han varsnar icke stranden, +Men möts dock af dess dofter; +Då undrar han och söker +Och tror, att själf han gömmer, +Hos sig en skatt af blommor. +O furste, denna sällhet, +Som vid min kyss du känner, +Den är min sällhet endast, +Som doftar dig till mötes." + +Men fursten log: "O flicka, +Säll dubbelt du, som äger +Din sällhet som din egen. +När jag, den arme seglarn, +Är från min blomstrand borta, +Då skimrar för mitt öga +Ej någon glädje mera; +Ett ödsligt haf är världen, +I höjd och djup är tomhet, +I hjärtat sorg och saknad. +Sant har Nadeschda talat, +Ett lån är blott min glädje, +Den finns hos henne ensam." + +Sin flickas hand han fattat, +Han log ett vårligt löje: +"Min glädje nu jag känner, +Hvad gör Nadeschdas glädje?" + +"Min kärlek gör min glädje, +Så är den oförgänglig +Och flyktar ej som furstens." + +"Din kärlek gör din glädje; +Så svara, hvad är kärlek?" + +Hon log ett vårligt löje: +"Min furste", så hon sade, +"Han vet det ej, han frågar; +O, att jag själf det visste! +Ett vet jag, att mitt sinne +I forna barndomsdagar +Var som en snö på bergen +Emellan jord och himmel, +Så lugnt det var, så fredadt, +Så hvitt, men ock så kyligt. +När solen kom däröfver, +Ett ögas varma strålar, +Då smälte det i floder +Af känslor och af tankar, +Blef fritt och mätte rymder, +Tillförne obekanta, +Blef varmt och blef en spegel +Att fatta blåa himlen +Och jordens blomsterfägring +Och i sitt djup förvara +Det blida ögat ständigt." + +"Och hvems, o flicka, säg mig, +Var detta blida öga?" + +Hon svarte ej, hon sänkte +Sitt strålomgjutna hufvud +Mot furstens skuldra sakta. +Då kom en fläkt och flydde +I lek emellan löfven. +De skälfde, skuggan skälfde, +Och månens skimmer, gjutet +På flickans svarta lockar, +Bröts ljuft i stilla darrning. + +En stund förflöt i tystnad, +Då höjde lätt sitt hufvud +Den sköna flickan åter: +"Otaligt", så hon sade, +"Har nu min furste frågat, +En enda fråga ville +Nadeschda få besvarad: +Två gånger ren mitt öga +Sett dessa lunder löfvas +Och löfven åter falla, +Och endast tvenne gånger +Min furste har besökt oss. +Han sagt dock, att hans glädje +Finns här, ja, här allenast, +Hvi kommer han så sällan?" + +En skugga, löfvens skugga, +Kanhända hjärtats äfven, +Föll nu på furstens anlet, +Men så till svar han talte: +"Nadeschda, kejsarstaden +Och krigarärans tjusning +Och hofvets prakt och nöjen, +De hålla Voldmar fången." + +Den sköna flickan sade: +"Två gånger blott mitt öga +Sett dessa heder löfvas +Och löfven åter falla, +Och redan tvenne gånger +Har fursten här besökt oss. +När så af kejsarstaden +Och hofvets prakt han fängslas, +Hvi kommer han så ofta?" + +Han log, den unge fursten, +En suck dock var hans löje: +"O flicka", så han sade, +"Hur säll jag ville dröja +Hos dig i dessa lunder, +Med dig en boning söka +Långt bort från kejsarstaden, +Som fågelparet söker +Ett bo blott för sin kärlek. +Men, ack, hos dig en timme +Får ägas ej, blott stjälas. +Två mörka makter hota +Min sällhet oupphörligt, +Den ena är min broder, +Min moder är den andra." + +"Sin broder fursten nämnde, +Stör han en broders lycka?" + +"Du minns en stund, o flicka, +Du minns den första gången, +Då våra blickar möttes, +Ditt hjärta och mitt hjärta. +Då var min broder nära, +Han såg dig, och din anblick +Spred i hans barm en låga, +Vild, dunkel, outsläcklig. +Sen denna stund en vålnad +Från nejd till nejd han irrar, +Ett mål blott har hans irring, +Han söker dig allena. +Nadeschda, från din furste, +Från alla jordens makter, +Från himmel och från afgrund +Hans våld dig rycka skulle, +Om han din fristad visste." + +"Min furste nämnt sin moder, +Har hon ej modershjärta?" + +"Nadeschda", så han sade, +"Kall, dunkel, obeveklig +Och stolt är denna moder, +Natalia Feodorovna. +Ej lifvets späda fröjder, +Ej hjärtats rätt hon aktar, +Monarkers nåd allenast +Och höga anors skimmer +Och slafvars mängd och stjärnor, +På bragdens bana vunna. +O flicka, ej din skönhet +Hos dig hon skåda skulle, +Ej dina ögons himlar, +Ej denna själ, som spelar +Med dagrar och med skuggor +I dragen af ditt anlet; +Slafvinnan, blott slafvinnan +I dig hon skulle skåda, +Och visste hon min kärlek, +Hon slet dig från min sida, +Om stycken än dig följde +Af mitt förblödda hjärta." + +Sin arm liksom i bäfvan +Kring flickans lif han slutit, +Men, mot hans skuldra lutad, +Hon hördes sucka sakta: +"O mina barndomsminnen, +O ljufva fröjder alla, +Du sol i blåa rymden +Med dina ljusa dagar, +Du jord med gräs och blommor, +O källor, floder, sjöar, +Förtrogna, dyra vänner, +Om jag er aldrig skådat! +O, att i praktens salar +En fånge lik jag vuxit, +Blott skådat lampors skimmer +Och vandrat stel i glansen +Af guld och af juveler!-- +Då ägde jag kanhända +Som Voldmar stora anor, +Då vore jag furstinna, +Fick älska den, jag älskar, +Och älskas ock tillbaka." + +Hon talte, ljuden dogo +På hennes rosenläppar, +Och fursten teg.--I himlen +Af deras kärlek föddes +Ej ordens skyar mera, +Och tyst och klar var kvällen. + + + + +FEMTE SÅNGEN. + + + I långa tider ren + Han från sitt trogna folk har varit borta; + Nu, lik ett fruktbart år, + Välsignelse till våra tjäll han bringar. + +Ren tvenne år förgått, +Sen i sin hydda ensam blef Miljutin. +Det var en morgonstund, +Den gamle gått att andas vårens vindar. +En rönn i blomning stod +På gården, under den han valt sin hvila. +Allena satt han nu, +Allena, ty Nadeschda var försvunnen; +En sparf, en svärm af bin +I trädets topp hans enda sällskap voro. + +Då kom en gammal vän +Och hälsade den gamle under rönnen: +"Miljutin, fröjda dig, +Ett budskap fullt af glädje jag dig bringar." + +Den åldrige såg opp +Och räckte handen åt sin gäst förtroligt: +"Hvad budskap bringar du? +Har landet vunnit frid med glans och ära, +Har segerns Gud i nåd +Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?" + +Den komne talte så: +"Långt närmare är fröjden oss, o broder; +Vår furste kommen är, +I natt vid slottet stannade hans vagnar. +I långa tider ren +Han från sitt trogna folk har varit borta; +Nu, lik ett fruktbart år, +Välsignelse till våra tjäll han bringar. +Från slottet denna dag +Får ej behofvet vända hjälplöst åter, +Så har den ädle talt, +Och gåfvor regna där ur fulla händer." + +Miljutin drog en suck: +"Hvad vållar maktens mildhet", så han sade, +"Har furstens blick igen +På en af våra tärnors fägring fallit? +I afton sluts kanske +Ditt öga, broder, under gyllne drömmar, +I morgon vaknar du +Och ropar utan svar din enda dotter." + +Han sagt det, och en tår +Låg kvar ännu i fårorna på kinden, +När skyndande ett bud, +Med rika skänker lastadt, hann den gamle: +"Hell dig, Miljutin, hell!" +Så talte tjänarn och sin börda lade +För gubbens fötter ned, +"Hell dig och dina glada framtidsdagar! +Hör nu vår furstes ord: +Miljutin är af folket här den äldste, +Hans ålderdom skall bli +Som sommarkvällen full af ljus och glädje." + +Från tufvan, där han satt, +Upp stod den gamle, tog sin staf i handen, +Han svarte ej, han gick, +Han styrde tyst sin trötta gång till slottet. + +Men i sin höga sal +Satt Voldmar nu med oförmörkad panna. +Han talte milda ord, +Sin gamle, trogne tjänare han sporde: +"Vladimir, sen jag minns, +Från mina första år ditt hufvud grånat, +Nu säg, hur länge ren, +En skattad vän, din furstes hus du tjänat?" + +Den gamle stod en stund +Med handen på sitt rika skägg betänksam; +Omsider, skakande talte +Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte: +"Hur länge, vet jag ej, +O furste, blott bekymret mäter tiden. +Hvad är att räkna år +För den, hvars lif en vårdag likt förflutit! +Jag var ett barn ännu, +När af er höga furstesläkt jag upptogs, +En yngling var jag, när +Er ädle faders första steg jag stödde." + +Furst Voldmar såg med nåd +Den åldrige och talade och sade: +"Vladimir, från mitt slott +I morgon ren af tunga värf jag kallas, +Jag får ej dröja kvar, +Att ej ett oblidt öga ser min lycka. +Men du skall lefva här, +Din trohet här skall härska i mitt ställe +Hvad du befaller, skall +I slottet ljuda som min egen vilja. +En finns dock här, hvars bud, +Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara, +Men doldt, men obemärkt, +Att ingen dödlig anar hennes välde. +Af dig blott sedd och känd, +Beslöjad djupt för hvarje annan, kallas +I byn din dotter hon +Och är för dig allena härskarinna. +Vladimir, trogne, säg, +Har nu du fattat, hvad din furste menar, +Och kan han resa trygg +Och veta, att hans vilja ej försummas?" + +Den trogne gubben log, +En blick af kärlek på sin herre fäste +Och förde gladt sin hand +Mot borgen af sitt höjda bröst och talte: +"O furste, gammal är +Vladimir ren för obekanta seder, +Att lyda var han van, +Af inga makter lär han mer ett annat." + +Han talte dessa ord +Och gick på furstens milda vink ur rummet, +Och ensam i sin sal +Blef Voldmar åter med sin tysta lycka. + +Han dröjt ett ögonblick, +Då dörren uppläts dristigt af Miljutin; +Den åldrige steg in, +Af tjänarskaror fåfängt återhållen. +Först när af furstens blick +Han möttes, stannade han stum i vördnad +Och böjde djupt sitt knä, +Mot golfvet sänkande sin höga panna. + +Från Voldmars anlet flög +Den skymt af vrede snart, som först där röjdes, +Och vänligt sträckte han +Emot den årbetyngde slafven handen: +"Miljutin", var hans ord, +"Hvad gör, att så din furste du bestormar? +Stå upp, hvad är din bön? +I dag går ingen sorg från denna boning." + +Den gamle drog en suck: +"O herre, ringa är den ringes klagan; +En lärka ägde jag, +Din hök har röfvat henne från min hydda." + +Furst Voldmar log med nåd: +"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela; +Jag har en näktergal, +Den vill jag ge dig i din lärkas ställe." +Den gamle drog en suck: +"O herre, ringa är den ringes klagan, +Dock helas ej hans sorg +Af milda ljud och näktergalars sånger. +En bild, en helgonbild, +En svag, förgänglig bild af alm jag ägde, +Den var min hyddas skatt; +En röfvare ifrån ditt slott den stulit." + +Furst Voldmar log med nåd: +"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela; +En bild af guld jag har, +Den vill jag ge dig i din almbilds ställe." + +Den gamle drog en suck: +"O herre, ringa är den ringes klagan, +Dock helas ej hans sorg +Af löftens glans och gyllne skatters skimmer. +En dotter ägde jag, +Hon var min lärka, hon var helgonbilden, +Hon en slafvinna var, +Din makt har tagit henne från mitt hjärta." + +Då såg furst Voldmar opp, +Hans panna strålade, hans kinder glödde; +"Miljutin", sade han, +"I dag går ingen sorg från denna boning." + +En suck, ett ljud, en ton, +Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar, +Och se, den slutna dörrn +Till praktgemaken uppläts i detsamma, +Och mera skön blott nu +I purpurdagern af ett ljusnadt öde, +En rosig vårsky lik, +Stod för den gamles häpna blick Nadeschda. + +Furst Voldmar log med nåd, +Han tog den komnas hand i sin förtroligt, +Till gubben, där han stod, +Han förde fram hans sköna fosterdotter: +"Miljutin, trogne slaf, +För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen, +En helgonbild af guld +För den af alm, som togs ifrån din hydda. +Min gåfva du försmått, +En dotter sörjer du, en späd slafvinna; +Jag en furstinna har, +Jag ger dig henne i slafvinnans ställe." + +En tår, som daggens pärla klar, +I purpur glödde på Nadeschdas kinder, +Och tyst och utan ord +Hon kysste leende den gamles panna. + + + + +SJÄTTE SÅNGEN. + + + O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, + Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, + Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag + Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif. + +Men i sitt slott, det höga, vid Volgas flod, +I marmorsalen ensam bland bilderna +Af hädangångna, lysande anor satt +I glans Natalia Feodorovna själf. +Här, så furstinnans vilja bestämt det, här, +Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu, +Sen långa år i fädernas hem ej sedd, +Inför sin moder träda. Som till en fest +Var salen ordnad, purpurgardinerna +Från alla bilder vecklade opp i prakt, +Och högst vid bordet jämte furstinnans plats +Stod, ställd för sonen färdig, en taburett. + +Den stolta modren väntade, timmen slog, +Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej. +Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens, +En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr, +Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör +Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram. + +Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp, +Som om mot sonens mörker hon mörknat själf, +Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande, +Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg +Och rörde moderligt med en kyss hans kind. +"Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var! +Med rättvis stolthet ser jag min ädle son +I sina anors strålande krets igen, +En oerfaren yngling ej mer som förr, +Men pröfvad, van att handla, beredd kanske +Att själf sitt rum eröfra bland dem en gång. +Min son, från hemmet länge du varit skild. +Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf, +Har du ej yppat, jag det ej frågat har; +Min önskan varit sådan, jag velat så. +Åt sig, sin egen adel, sitt eget val +Af ärans banor ville min ädle son +Jag öfverlåta, Ville behålla blott +En rättighet, den bästa, en moder har, +Den att få hoppas allt af ett älskadt barn. +Och nu, min Dmitri, frågar jag,--dock ej jag, +Men dessa stumma bilder igenom mig-- +Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans +I ärans rymd din trånande blick du fäst." + +Så var furstinnans hälsning. Hon satte sig +Och med ett tecken viste sin son hans plats. + +En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund +Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar, +Men till ett skugglikt leende rördes blott, +Och hög tog åter ordet hans moder då: +"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske, +Som dessa bilder fråga, besvara dem; +Välan, min stolta, strålande fröjd det är +Att själf för eget lugn ej behöfva svar.-- +Se opp mot denna kvinna, min ädle son, +Det svarta ögats glödande elddjup se +Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock! +Din moders ättemoder af furstlig stam, +Bland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var. +En son hon hade. Bort från sitt hem han for +Som du, for tidigt, dröjde i åratal +Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor. +Då kom en gång af hennes bekanta en, +En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född, +Fast med ett dunkelt vapen förenad då. +Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk +Blef växladt, mången fråga om förr, om nu, +Och så omsider sporde den främmande: +En son du äger, gläder förhoppningsfull +Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf, +För fridens eller krigets, bestämdes han? +Hon log, din ättemoder, och gaf till svar: +'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg, +Hans blick blef varm, hans fäderneboning trång, +Han tog sitt arf, han sökte en öppen värld +Och kämpar nu, kvar, huru,--jag vet det ej.' +Men full af undran talte den andra än: +'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du? +Du mor med känslor varma som blickens glöd, +Du lämnar åt sitt öde din enda son? +Omöjligt.'--Så hon sade; i höghet då +Uppstod furstinnan, räckte den främmande +Sin hand och talte aldrig förgätna ord: +'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock, +Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns, +Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.'-- +Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor, +Af hennes ande äger ock jag ett arf." + +Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf: +"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här, +Säg själf, om till din glädje, om till din sorg; +Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag, +Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är." + +En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick +I sonens öga hade hans moder fäst, +Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt +Och sträckte majestätlig sin hand mot en: +"När denne stjärnomstrålade", sade hon, +"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem, +Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm, +Så utan yttre, skimrande glans som du. +Hans fader fallit tidigt i Peters strid +Mot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor +Sett nyss sin boning härjas af fiender +Och satt, en värnlös änka, i plundradt slott. +Pultavas fält var blodadt, och ryktet flög +Med segerbudskap, jublande vidt, då såg +Sin son hon återkomma; allena, tyst, +Med vinst blott af en blekare kind han kom. +På honom, fast sen länge ej sedd, ej spord, +Sitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum, +Att sköflad så han kom till ett sköfladt hem. +En dag försvann, knappt grydde den andra, när +Af jubel nejden fylls, och från höjd och däld +Hörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är! +Ej mer som förr i sällare tider kan +Den ädla ägarinnan af slottet nu +Vid tsarens fot begära en ynnest, be +Att få ett ögonblick hans värdinna bli. +Allena, osedd, gömd i ett sidorum, +Hon öppnar blott ett fönster och skådar tyst +Mot vägen, vill blott blicka välsignande +På fosterlandets far, då han flyr förbi. +Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann +Han skyndar fram, af dånande vagnar följd, +Och skaran nalkas, glimmar, försvinner,--nej! +Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård. +En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande, +Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar, +Dock går hon glad att möta sin höge gäst +Och hinner vestibulen med hastad gång. +Hvad syn! Där står monarken i höghet ren. +Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser +Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss +På kind, på mund, på panna af honom höljd.-- +Min Dmitri, denne yngling, som kom som du +Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer +Än hvad han ville synas; i mången strid +Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod +Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår +Han bar, var tsarens gunstling, var general." + +Så talte hon; en leende ljusning flög +Kring hennes anlets mildrade majestät, +Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu +I hemsk förvandling smälte och brast i ord: +"Hör opp", han sade, "moder, att se mig an +Med denna svärmiskt forskande, sälla blick, +Som anar gömda strålar af tsarers nåd +Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son. +Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du +Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått, +Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd, +Fast med din smärta, moder, den köpas skall." + +Han teg och strök sin panna och talte än: +"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, +Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, +Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag +Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif. +Men andra stjärnor lyst för din Dmitris blick, +Två stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga, +De bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod, +Och kärlek är den ena, den andra hämnd." + +Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum +Furstinnan satt, han såg det och vidtog än,-- +Hans röst var vågens röst, då i storm den slår +Mot klippans barm och brytes och suckar dof:-- +"Från barndomsåren var jag din mulne son, +Den andra, ständigt, ständigt den andra blott; +Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf +Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg. +Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott +Min broder for, jag följde, en främling lik. +Välan, en sällhet grydde för mig ändå,-- +Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt. +Då sprang min ena stjärna ur natten fram, +Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban +I år af kval, och nu den mig lyste hit. +Min moder, denne lycklige, ljuse son, +Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han-- +Med en slafvinna fostrar han ättens hopp, +En låg lifegens dotter hans maka är." + +En blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick, +Furstinnans anlet darrande öfverfor, +En ljungelds hemska, flyktiga återsken, +Och nu med kufvad smärta begynte hon: +"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd +En broders olycksöde kan svalka ge, +Var lugn, hans dom skall falla.--På Rysslands trott +Finns den, som vet att vörda en moders sorg. +Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst +Jag ber den höga skydda vår ädla ätt +Mot en vanbördings brott, som befläckar den. +Var lugn, jag ägt två söner, jag äger nu +Blott en, med dig ej täflar en annan mer; +Var lugn, min son, olycklige, mörke son, +Din ena stjärna lyst dig till önskadt mål." + +Hon talte så och dröjde; en hämmad tår +Bröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind, +Och nu hon tog den nattliga sonens hand +Och höjde, lik en bedjande, än sin röst: +"Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu, +På dig allena hvilar vår ädla ätt, +Förtvifla får du icke, förloras ej, +Så nämn din andra stjärna, din kärlek nämn! +Så skön, så rik, så mäktig, så lysande +Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand +Din moders son skall vägras; tsarinnan själf +Skall med sin allmakt skydda ditt djärfva val, +Blott nämn det, säg, hvem fängslat ditt hjärta, blott!" + +Hon slöt. Men ur den bedjande modrens hand +Drog Dmitri sin och dolde sin kärlek ej: +"Min moder", så han sade, "din Dmitri skall +Ej mer förtvifla, icke förloras mer, +Om till hans vilda, flammande, tärda barm +Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört." + +Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg, +Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum, +Ur höga anors strålande festsal ut; +Men, af den stolta skickad, en tjänare +Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord, +För alla bilder purpurgardinerna, +Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick +På honom fäste helgade fäder mer. + + + + +SJUNDE SÅNGEN. + + + Och tystnad rådde länge mellan båda, + På ottomanen satte sig Potemkin + Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand; + Den unge fursten väntade och teg. + +"Genralmajor Kutusoff, då han kommer, +Förs in till mig, hit in i kabinettet, +De öfrige, Markoff, kosacken Platoff, +Furst Voldmar Paulovitsch och andra vänta." +Så talte, vårdslöst kastande sig ned +På ottomanens purpurbädd, Potemkin, +Och adjutanten mottog med en bugning +Den stolte Krimbetvingarns vink och gick. + +På furstens panna sågs en skugga hvila, +Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat; +Blott stundom till ett nyss serveradt glas +Med roslikör sin vackra hand han sträckte +Och förde mot sin läpp dess dofter blott. + +Så flöto långsamt några få minuter, +Och dörren uppläts åter, och Kutusoff +Steg in.--Sin ställning bytte fursten ej, +Blott förde handen öfver ögat, såg +En stund med skärpta blickar mot den komne +Och med en knappt förnimbar nick begynte: +"Jag låtit kalla er, min general, +Hvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad +Betraktade vår höga kejsarinna +Paraden nyss; en brist på hållning, takt, +Långt lättare att märka än förklara, +En håglöshet, en--med ett ord--ett själfsvåld +Förstörde ordningen i våra leder; +Hvad skall jag tänka om er disciplin?" + +Han teg, den unge generalen teg, +Men i hans kinder steg den blod, hvars färg +Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder, +Och fursten såg det och tog vid på nytt: +"Ni tycks ej gilla detta milda klander, +Ej själf ens funnit några fel kanhända? +Välan! Hvad tecken gaf en grenadier +På eder flygel sin kamrat i ledet? +Säg, gjordes svängningarna utan rämnor, +Befälets blickar, lågo de på chefen, +Hur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems +Var benet, som det sjunde regementet +Drog efter sig ännu, sen det gjort halt? +Otaligt kunde nämnas utom detta. +Nu svara, säg mig, general Kutusoff, +Hvad tror ni vålla detta oskick?"-- + + Stolt +Såg fursten opp, den unge krigarn böjde +Sitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar: +"Ers durchlaucht", så han sade, "största delen +Af dessa troppar lämnat nyss Turkiet, +Rekryter äro andra, tagna in +I deras ställe, som af kriget skördats. +De yngre äga än blott ringa vana, +De äldre glömt bland strider, mödor, marscher +Den stränga exercisens takt kanske." + +Han talat, men den ädle fursten stod +Med ifver opp: "Nämn mig ej dessa skäl, +Ivan Ilarianovitsch, ej dessa! +Nej, djupare är grunden gömd; en anda +Af egenmyndighet vill gripa folket; +Hvar den är hemfödd, vet man ganska väl. +Fantastiskt vilda läror från Geneve +Förtrollat ren Europas andra länder, +Och äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer +Förljummas känslan för en högre ordning, +Den ringes lust att smälta i det stora. +Man lär sig tala om ett mänskovärde, +Som är ett annat än en mänsklig lydnad +För maktens bud.-- +Enhvar vill se sig som en medelpunkt, +Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves. +Bekänn det, ni är ung och general"-- + +Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje-- +"Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång +Er stor, odödligt stor, har drömt kanske +Om intet mindre än att se en dag +På edra skuldror Rysslands öde hvila. +Hvad kan det ringa, en parad som nu, +Ett stycke lumpen exercis betyda +För den, som drömmer så om stora segrar!" + +Han slöt. Den unge hjälten, sårad djupt, +Ej höll sin harm tillbaka mer, men talte: +"Min furste, mer än storheten jag skattat +Den lott att för ett fosterland få strida; +Den blifvit min, jag ingen bättre sökt. +Bland mina drömmar--jag har drömt också-- +Var skönast den att få åt Ryssland offra +Hvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta"-- + + Mer +Fick han ej tala; med sitt höjda finger +Bjöd fursten tystnad och begynte själf: +"Ni manövrerar alla dagar nu, +Tills edra veteraner glömt Turkiet +Och alla yngre lärt sin exercis. +Kutusoff, edra tjänster glömmas icke, +Men stränghet, regel, disciplin bör finnas; +Man älskar ej att se en soldatesk, +Som minnes annat än sin plikt för stunden. +Farväl, min general, en sak af vikt, +En obehaglig sak, i nära samband +Med tidens andra tecken, kallar mig." + +Han hade talat. Generalen gick, +Och i sitt förmak trädde nu Potemkin. +Församlade vid dörren stodo där +I hopp och fruktan officerare +Af skilda vapen, grader, uniformer; +Och fursten såg dem, styrde stolt sin gång +Emot dem, stannade och öfverfor +En stund med blicken under tystnad skaran +Och höjde snart sin röst till stränga ord: + +"Man sett i dag er, herrar öfverstar +Af fjärde, femte, sjunde regementet, +Er subalterner äfvenså af linjen +Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla +Förverka edra värjor.--Inga svar, +Alldeles inga ord till ursäkt, inga! +Det är vår kejsarinnas höga namnsdag, +Som nu gör nåd.-- +I hvilka tider lefva vi? Soldaten +Betraktas som kantrat af ett befäl, +Som gjort ett par kampanjer vid hans sida; +Han smeks, han skonas, man förbiser allt, +Blott ej hans ärr, och samma skonsamhet +Begär man för sig själf. Markoff, se på er! +Är det af reglementet ni befalls +Att suspendera en af edra knappar? +Och denna orden, Platoff, kring er hals,-- +Säg, fruktar ni att skiljas alltför mycket +Från hopen, om den blottas litet mer? +Hvad skick! Soldatbulvaner vore bättre +Än krigare, som ingen lydnad känna.-- +Ni ler?--Jag ber er, ingen min! Och ni, +Ni med den rusigt nöjda blicken, Kulneff, +Hvad gör er fröjd? Att er piket kanske +Så väl höll folket nyss ifrån paraden?-- +O Ryssland, Ryssland, själen i din styrka +Var ordningen, var själfförsakelsen +Hos dina söner; slockna får den ej.-- +Furst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar, +Ni följer mig. Ännu en gång, er andra +Benådar kejsarinnans namnsdag." + + Sagdt. +Till kabinettet gick Potemkin åter, +Den unge fursten följde tyst hans steg. + +Och tystnad rådde länge mellan båda, +På ottomanen satte sig Potemkin +Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand; +Den unge fursten väntade och teg. +När så en stund förflutit och en annan, +Tog Krimbetvingarn ordet, höjde sig +Och fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar: +"Man talt om uppror", sade han, "om trots +Emot en ordning, på hvars fasta grundval +Personers väl, familjers, staters, hvilar, +Jag menar uppror mot föräldramakt, +Och sådant i vårt fosterland, i Ryssland; +Är denna händelse er obekant?" + +Den unge fursten teg, den äldre fortfor: +"En yngling, en af våra främsta släkter, +Förvillad troligtvis af tidens gift, +Ett svärmeri om mänskojämlikheten, +Har, glömmande sig själf, sin plikt som son, +Sin aktning för en följd af stora anor, +Sig sänkt i en mesallians, hvars blygd +Till lycka här ännu ej ägt sin like; +Ni vet kanhända denne ynglings namn?" + +Han talte så; ej bidande ett svar, +Begynte han med dämpad stämma åter: +"En furste; lysande föräldrars hopp, +Emottar vid sin faders död i arf +Den ena af hans stora egendomar. +Han kommer till sitt landtgods, fäster där +Sitt unga öga på en ung slafvinna; +En vacker kind, en fyllig barm,--hvad skatt +Att öfverväga alla andra värden! +Alltnog, han väljer henne för sitt nöje, +Fördöljer henne, hvar,--man vet det ej, +Och offrar tvenne år åt sin förtjusning. +Man väntat, att på detta rus af sällhet +En mättnad skulle följa och excessen +Få lämnas åt förlåtelsen och glömskan; +Men nej! En dag sitt höga slott igen +Besöker fursten, som emellertid +Förvärfvat grader här bland våra leder, +En maka för han med sig, en gemål, +Men hvem?--O fräckhet utan gräns!--Slafvinnan. +Ännu får saken dock ej allmängöras, +Familjbetänkligheter hindra detta, +Blott några få förtrogna känna den. +Så flykta åter år, och medan fursten +På ärans fält sig nya lagrar skär, +Befolkas fursteborgen med bastarder. +Till slut kan nesan icke döljas mer, +Den röjs, och ryktet hinner furstens mor, +Hvars hjärta nära brister af förtviflan.-- +Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig, +Kompositionen väcker ens förvåning; +Ni målat själf, är den natursann, säg?" +En vink han gaf, ett tecken, att han nu +Besvaras ville, och i liknöjdt lugn +Mot handen sänkte han sitt hufvud åter. + +Att ge sin återhållna vrede ord +Behöfde ej den stolte Voldmar manas: +"Jag känt en furste", sade han, "i arf +Ett slott han fick, med slottet en slafvinna; +Slafvinna,--ja, hon var det, tills hans öga +I hennes såg, då var hon det ej mer. +Ej rodnaden på hennes kinder dock, +Ej hennes yppigt höjda barm--som ni, +Min furste, sagt--gaf friheten åt henne; +Hon fick den af ett hjärta för ett hjärta, +Och mer hon fick än frihet, fick beskydd +Hos en af Rysslands ädlaste furstinnor. +När, dyrkad i en krets af änglar där, +Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter, +Blef hon sin forna herres maka:--han +Står här och väntar, furste, nu sin dom." + +Han slöt. Den mäktige Potemkin tog +Med oförändradt lugn till ordet åter: +"Vår milda kejsarinna, själf en moder, +Har ömmat för er ädla moders smärta, +Har velat skona henne för den blygd +Att som sin dotter hälsa en slafvinna; +Dess höga vishet insett, att ett rike +Af Rysslands vidd behöfver sammanhållas +Af fasta band, att hvar atom, som störs, +Ger fart till rubbning i det stora hela; +Hon tolkar nu sin vilja genom mig: +Furst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs +I Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu; +Er egendom förvaltas under tiden +Med kejsarinnans bifall af er mor. +Er resa--därom har man dragit omsorg, +Ett ekipage är tillreds. I Tomsk +Har ni att vänta edra instruktioner. +Farväl!" + + Från Voldmars kinder bloden flytt, +Förisad stod han en minut och såg +Med ofrånvända blickar på Potemkin. +"Er tillhör makten", sade han till slut, +"Men jag är man och får ej fly till böner. +En finns, som kunde be för mig, för sig, +Men hon skall stötas bort, där hon ej höres. +Ja, utom henne, furste, finnas två, +Som kanske finge bedja; o, men de +Förmå ännu knappt nämna fadersnamnet. +En fråga dock, den sista: Förs jag bort +Att lefvande begrafvas, eller får +På jorden än jag återse de mina?" + +Då stod den ädle furst Potemkin opp +Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch, +Jag känt er far, han stod vid denna sida +I stridens larm; för hans skull ville jag +Den spotska sonens hårda öde mildra. +Jag vet en gammal regel: lyd och vänta! +Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!" + + + + +ÅTTONDE SÅNGEN. + + + Där han så, af egna känslor sliten + Står i osäll tvekan, själf sitt offer, + Ser han dagen fly och kvällen sakta + Öfver jorden höja purpurvingen. + +Hvilket sorl af obekanta röster, +Hvilken otämd yras vilda jubel +Skallar nu, Moskva, kring dina stränder +Från furst Voldmars slott, det förr så tysta? +Är det så hans unga maka sörjer +Kärlekens och lifvets blomsterdagar, +Hjärtats första lycka, flydd med honom? +Sky att fråga! Främlingar från Volga +Äga slottet, tygelfria slafvar, +Af Natalia Feodorovna sända, +Af den ädle furstens stolta moder. + +Men förjagad, skygdlös, har Nadeschda +Sökt sin barndoms låga hydda åter +Och af lyckans alla gåfvor bärgat +Tvenne späda söner blott.--I blommor +Har naturens vår sig klädt, sen vinter +Öfver hennes hjärtas vår sig lade; +Och hon gömmer nu sin sorg i skuggan +Af en löfrik häck vid samma bölja, +Där hon femtonårig fordom ofta +Speglat sina morgonljusa löjen. + +Stum på gräsets matta nära stranden +Nu hon sitter, sänker som i drömmar +Stundom ned sin marmorhvita panna, +Tills på nytt ett gny af vilda fröjder +Skallar genom nejdens lugn från slottet +Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar. + +Dock ej sorg blott talar milda ögat, +Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar +För en fläkt i lundens löf, för trastens +Skarpa drill från topparna i skogen. +Fly hon ville, fly långt bort från nejden, +Så det tyckes, nänns dock icke störa +Slumrarn i sin famn, den späde Igor, +Som så långt ifrån och dock så nära +Till sin mors bekymmer somnat stilla, +Medan yr på stranden än hans broder +Jagar sländor, vilsnade från vattnet. + +Så hon dröjer; hvadan hennes oro? +Budskap kommit: "Du, som lärt att bära +Utan klagan sorger, lärt för andras +Tröst försaka egen, o furstinna, +Som ett helgon kär för våra hyddor, +Längre får du ej vår glädje vara: +Vilda falkar jaga dufvan, skynda, +Han är här, din makes broder, Dmitri." +Än en gång har hon blott velat säga +Sitt farväl åt ställen, dyra, fulla +Af en snabbt försvunnen barndoms minnen.-- + +Solen sjunker, skuggorna förlängas; +O, en skugga, mörkare än alla, +Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas; +Det är Dmitri.--På det späda rofvet +Ren hans eldblick fallit; segern vinkar, +År af strider, feberyra drömmar, +Dystra dagar, nätter utan hvila +Skola gäldas nu. En blink, och målet +Har han nått.--Dock, under! Se, hans anlet +Byter färg; han döljer sig, han tvekar, +I den ädla kvinnans anblick fången. +Denna bild, hur lik, och dock hur olik +Den, som, en gång skådad, outplånlig +I hans halft förbrunna öga stannat! +Sin slafvinna sökte han, den forna +Vårligt ljufva, rosenlika tärnan, +Och en mor, en bleknad mor han finner, +Tidigt ren i lifvets allvar mognad, +Med försakelsens och sorgens adel +Kring sin panna. Sakta! Se, han skyggar, +Dunkla makter kämpa i hans inre: +Skall han dröja, eller skall han framgå?-- + +Där han så, af egna känslor sliten, +Står i osäll tvekan, själf sitt offer, +Ser han dagen fly och kvällen sakta +Öfver jorden höja purpurvingen; +Och emellan sina pulsars svallning +Hör han som ur fjärran röster tala, +Tysta, svaga, brutna anderöster: +"Dmitri, se, naturens hvila stundar, +Lugnets, sömnens, glömskans blida välde. +Ren med mattad sång i skogen kallar +Fågeln hem sin maka, träden hviska +Tysta afskedssuckar blott åt vinden, +Och ur luftens rymder, trött att irra, +Sjunker sval på blomsterbäddar daggen. +Dmitri, frid vill jord och himmel äga, +Hvarför stormar utan ro ditt hjärta?" + +Orden hör han, som emellan vågens +Bränning seglarn från den strand, han lämnat, +Hör ännu ett vallhorns sista toner, +Och han suckar, och hans blickar söka +Som af blygsel marken, tills ånyo +Stormens andar vakna och hans läppar +Ljudlöst tolka deras mörka maning: +"Dmitri, svage, skräms du af en aftons +Ljusa stillhet, af en värnlös kvinnas +Bleka kind? Har under år du kämpat, +För att svikta i din segers timme? +Upp, en lögn dig gäckar! Hvad är lugnet? +Vreda stormars korta slummer endast. +Vill du skona, glömma och försonas? +Dmitri, frid är himlens lott och grafvens, +Men på jorden hatar broder broder."-- + +När han sagt det, ser han opp, som skulle +Nu beslutet mognat. Var det slumpens, +Var det oskuldsskyddarns verk, han varsnar? +Med ett veck af modrens slöja fläktar +Nu, just nu, den vakna brodren sakta +Från den söfdas kind en tår och varnar +Tyst sin moder att ej gråta flera. +Genomilad af en rysning, vänder +Broderhatarn bort sitt anlet, stunden +Är försvunnen åter, och bemanna +Måste han på nytt sitt mod, som sviktar. +Bort han smyger, som om här han kände +Af försvurna makters spel sig omhvärfd, +Vill i skogens djup i frihet andas +Några stunder och med stadgad seger +Öfver hjärtats uppror återkomma. + +Knappt så långt han hunnit, att af bäcken, +Från hvars strand han nyss sin vandring börjat, +Sorlet mer i kvällens lugn ej hördes, +När i ödsligheten oförmodadt +Af en syn på nytt han öfverraskas. + +På en mossig häll framför hans fötter +Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad, +Lik en stod, ur gråa klippan huggen. +Målet tycktes han ej blott för dagens +Färder nått, men för sin lefnads långa +Vandring äfven; blott med möda höjde +Mot den kommande han än sitt öga. +"Främling, granne", så han sade, "broder, +Du, hvars blick ej än som min af dödens +Skuggor skyms, säg, har i dessa nejder +Du en kvinna sett, vår ädle furstes +Helgonmilda, olycksfödda maka? +Länge här jag henne sökt förgäfves, +Och min kraft förgått, min dag är liden; +Sågs hon, o, ledsaga då till henne +Mig, den brutne, döende, hvars hjärta +Klappar fridlöst nu de sista slagen." + +Så den gamle, och furst Dmitri känner +Vårdarn af hans broders slott, Vladimir; +Men med hatten djupt på pannan nedtryckt, +Rädd att röjas, börjar han och talar: +"Gubbe, säg mig, har ock du en börda +På ditt sinne, som förbittrar lifvet +Och gör döden tung? Din furstes maka +Söker du; för hvilket brott mot henne +Vill du tigga nåd vid hennes fötter?" + +Än, med lifvets sista styrka samlad, +Reste sig minutligt opp den gamle: +"Främling", sade han, "i hvilket vilddjurs +Är min hamn förbytt, då så du frågar? +Dock, en främling är du, såg ej henne, +Visste ej, att blott en tigers like +Mot en sådan bryta kan.--Dock, brutit +Har den gamle, fast mot henne icke. +Se, det oerhörda, aldrig sedda, +Såg jag, hörde jag; min furstes maka +Såg jag från hans eget slott förjagas +På hans egen moders bud. O främling, +Tigande, med tvenne späda söner, +En vid högra, en vid vänstra handen, +Gick hon bort från öfverflöd och lycka +Till sin fosterfaders öde koja. +Ingen såg dock henne gråta, ingen +Henne klaga hört; att trösta andra +Lefver hon, en ängel själf, som höjes +Öfver jordens lust och nöd. +Främling, stunden lider. Nalkas kunde +Icke hon med bön sin makes moder; +Där fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull +Väntande sitt rof.--Dock, detta öga +Grät för henne, dessa läppar bådo +Böner, dem hon själf ej nu fick bedja. +Tyngd af år och sorger, tog jag vägen +Till min forna herres slott vid Volga, +Till Natalia Feodorovnas boning. +Stängd var porten för den gamle, trogne +Tjänarn nu; i dagar och i nätter +Låg jag under himlens tak där ute, +Väntande att få furstinnan skåda. +Och hon syntes; som ett djur i stoftet +Kröp jag till den stoltas fötter, tiggde +Om förbarmning för min furstes maka, +För hans barn.--Bönhörelsen af fega +Slafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt +Stöttes bort att börja återfärden. +När jag så, föraktad, slagen, krossad, +Lämnade mitt forna hemvist, tändes +I mitt hjärta harmens vilda låga, +Och i trakter, fordom fridens, höjde +Jag förbannelsens och hämndens verop: +'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna, +Som mot egen blod af stolthet rasar! +Utan kärlek, ensam, må du lefva, +Aldrig glädjas af ett barnbarns joller +Och, då döden nalkas efterlängtad, +Legda händer dina ögon sluta!' +Och jag mindes furstens broder, Dmitri, +Honom, på hvars hjässa skulden hvilar, +Och jag ropte,--främling, rys att höra +Hatets ord: +'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri, +Du, hvars svarta afund allt förvållat! +Vattenblomma utan frukter vare +Den välsignelse, jag ofta kallat +Öfver dina lockar ned, då fordom +I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte. +Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget +Hjärtas ormar sliten, må du irra +Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet, +Stöter dig med bruten kraft tillbaka!' +Så jag ropte.--Jag har hatat, broder; +Att jag hatat, är den skuld, mig trycker, +Jag vill dö med frid." + + I häpen stumhet +Stod furst Dmitri, men den gamle fortfor: +"Du, som än kanske af lifvet pröfvat +Blott dess sötma, byts din lott, och fräter +Sorgens eller aggets gift ditt sinne, +Sök då henne, som jag fåfängt sökte. +Mången storm hon stillat, mången smärta +Har hon läkt, på hennes lugn ren mången +Lagt ett skuldbelastadt hjärtas börda; +Alven jag, om hennes fot jag hunnit, +Skulle lärt att glömma och förlåta, +Skulle somnat lugn." + + Han teg. En tystnad, +Djup som grafvens, rådde några stunder. +Då steg Dmitri fram och tog den gamles +Hand i sin: "Kom, följ mig", så han sade, +"Jag vill leda dig och visa vägen. +När du hunnit den, du söker, bringa +Från ledsagarn då till lön en hälsning, +Säg: Vid denna bäck, på dessa blommor, +Föll för Dmitris hand hans falk, som eggad +Ville röfva bort hans broders dufva. +När hon ryser då för namnet Dmitri, +Säg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten, +Blott med möda mina steg han stödde, +Fridlös själf mig förande till friden." + +Sagdt; och till Nadeschdas sida hunnen, +Lämnade han tyst den gamle, flydde, +Lik en skugga, dyster, bort i fjärran +Och försvann i obekanta öden. + + + + +NIONDE SÅNGEN. + + + Hvilken sällhet att till alla kunna hinna, + Kunna ordna alla brister + Och en liten blomstergärd af frid och lycka + Blott med hjärtats vilja skapa! + +Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, +Hos Natalia Feodorovna +I furstinnans höga, hvita slott vid Volga +Tagit hvila öfver natten. +Det var morgon, härligt lyste sommarsolen +Öfver landet, öfver floden, +Och den höga monarkinnan stod förklarad +I det öppna fönstrets svalka; +Vid dess sida, fast på afstånd, stod furstinnan, +Och vid närmsta slutna fönster +Krimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle +Amiralen, gref Bestuscheff. + +Tystnad rådde, tills den höga kejsarinnan +Lyfte rörd sin hand och talte: +"Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig, +Dessa sekelgamla lönnar, +Mellan gula, skördbetyngda stränder floden, +Och på afstånd kullar, lunder! +Säkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor, +Som emellan löfven skymta +Gladt i våra färger, röda, hvita, blåa, +Nästan trängande hvarandra. +Tack, Natalia Feodorovna, som en moder +Är för mina barn vid Volga!" +Så hon sade, och med mildhet åt furstinnan +Räckte hon den sänkta handen. + +Slottets stolta ägarinna kysste ödmjukt +Denna fina hand och sade: +"O min dyra kejsarinna, lätt min omsorg +Var för dessa bygders trefnad, +Var den trogna odlarinnan blott, hvars möda +Icke tynger, då i höjden +Bor en sol, som, aldrig tröttad, öfver landen +Sänder varma sommardagar." +Så hon sade. Kejsarinnan log med mildhet +Och fann godt begynna åter: +"Ofta, ofta har jag skattat deras lycka, +Som ett mindre rike styra, +Blott en ringa krets, som lätt ett vaksamt öga +Mäta kan och öfverskåda. +Hvilken sällhet att till alla kunna hinna, +Kunna ordna alla brister +Och en liten blomstergård af frid och lycka +Blott med hjärtats vilja skapa! +Säg, Potemkin, ni, som finner råd för mycket, +Säg mig, hur skall Katarina +Få sitt Ryssland öfverallt som här vid Volgas +Vackra stränder ljust och bördigt?" + +Så den höga; vid dess fråga furst Potemkin +Böjde djupt sitt ädla hufvud +Och med ögat åter höjdt mot kejsarinnan +Svarte mellan lek och allvar: +"Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit, +Måtte detta bli begagnadt: +Att vår dyra kejsarinna lefver länge."-- + +Så Potemkin; och den höga log åt svaret, +Log ett ögonblick allenast; +Då till allvar byttes åter milda löjet, +Och hon drog en suck och sade: +"Jag är kvinna, blott en kvinnas är min styrka; +O, en manlig hand behöfdes +Att gestalta detta gränslöst vida välde, +Till sin glanspunkt lyfta Ryssland. +Om med offret af mitt lif jag kunde köpa +Dig ur grafven, store Peter! +Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder, +Ädla minne från hans tider, +Säkert ville ni mitt sällskap bli i döden +För en vinning, stor som denna?" + +Så hon sade. I den gamle krigarns ögon +Stego tårar, och han svarte: +"Kejsarinna, detta vinterhöljda hufvud +Kan ej någon lösen vara +För en återköpt minut af lif åt Peter; +Om det kunde, stod han för er, +Sade: 'Dotter, höga dotter, din är spiran, +Jag har verkat, jag vill hvila: +Mer än du har icke Peter älskat Ryssland, +Och hans kärlek var hans styrka'." + +Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, +Fick en glädjetår i ögat, +Men hon sade: "Jag är lycklig denna morgon, +Jag vill skåda andras lycka. +Furst Potemkin, låt befalla våra vagnar! +Jag vill göra promenader +Till de ljusa, vackra hyddorna där borta +Och betrakta deras inre." + +Sagdt. Men häpnad slog furstinnans stolta sinne, +Och hon skyndade att svara: +"O, min dyra härskarinna, öfver fälten +Leda endast smala stigar, +Utan våda kan med vagnar man ej komma +Till den lilla byn i fjärran. +Min är skulden; om jag anat denna önskan, +Hade vägen varit banad." + +Kejsarinnan log i mildhet blott och sade: +"Intet hinder, min Natalia! +När som här jag har naturen glad och härlig +Öfver, under mig, omkring mig, +Går jag gärna, vandrar ofta vida längre +Än till byn den korta färden. +Kommen, kommen!" + + Då sitt knä furstinnan böjde +För den höga, bad och talte: +"Välj ett annat nöje, milda kejsarinna; +Morgondimman knappt sig skingrat, +Svala vindar, då er värma öks af gången, +Skada lätt er dyra hälsa. +Millioner blicka opp med mig och bedja, +Låt oss icke bedja fåfängt!" + +"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia", +Bjöd och talte kejsarinnan, +"Denna varma blomdoft, denna blåa himmel +Har i Petersburg jag sällan. +Upp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna +Är väl god och visar vägen." + +Så hon sade, och i blinken var hon färdig, +Henne följde tyst furstinnan, +Furst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff. +Och till byn de styrde färden. + +Nära slutet af den långa, smala stigen, +Mellan skördbetyngda slätter, +Låg en kulle, som för vandrarns öga länge +Dolde hyddorna och träden. +När dess höjning kejsarinnan nått omsider, +Såg den lilla byn hon nära, +Icke hyddor, endast målade tapeter, +Täcka byggnader på väfvar. +Och hon gick att dem beskåda, såg bakom dem, +Såg af torf blott låga kojor, +Lika iden, unnanskymda, fönsterlösa, +Mörka, dystra, mänskotomma. + +Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen +Och en ljungeld i sitt öga +Till den bleknande furstinnan hon sig vände, +Talte bittra ord och sade: +"Hvem har målat dessa hyddor, magnifika, +Då på afstånd de betraktas? +För min hofteater måste furst Potemkin +Söka få artisten anställd. +Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor, +Som af edra konstverk smyckas? +Med förundran har jag saknat glada landtmän +Så vid slottet som kring bygden. +Är det seden här, att folket drar sig unnan, +När en härskarinna nalkas?" + +Så hon sade, och furstinnan ville svara, +Men den höga kejsarinnan +Gaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma +Och begynte återfärden. + +Hastigt skyndade furstinnan fram till busken, +Bröt bland rosorna den skönsta, +Men den gamle krigarn följde henne långsamt, +Bröt förutan val en annan. + +Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva, +Tackade med mildhet båda, +Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin +Och behöll blott gref Bestuscheffs. +"Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter, +Att jag slöser edra skatter, +Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna, +Som jag äfven tar af vänner, +Allt, som äger af sig själft sitt hela värde, +Utan flärd och svek på ytan." + +Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet; +Ur dess portar då med jubel +Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad, +Så furstinnan det förordnat. +Vägens båda sidor fyllde folkets rader, +Bleka, tynande gestalter +Böjde knä och strödde rika blomsterskatter +För de kommande på stigen. +Kejsarinnan såg till höger, såg till vänster, +Såg på gamla, såg på unga, +Och hon stannade omsider majestätlig +Mellan skarorna och talte: +"Min furstinna, jag vill lämna här ett minne +Af min vistelse på slottet; +Blif min tolk till edra bönder, fråga folket, +Hvad det önskar och behöfver." + +Och furstinnan hörde budet, höjde rösten +Och förkunnade och sade: +"Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa +Har förbisett några brister, +Är det unnadt den att yppa, hvad han önskar, +Som vill träda fram och tala." +Ingen yppade en önskan, ingen tycktes +Vilja träda fram och tala; +Tyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena +Såg med tvekan på den andra. + +Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe, +Tankfull, dyster, hundraårig, +Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel +Flöt det silfverhvita skägget; +Och han framsteg till furstinnan, och med dödens +Lugna allvar gaf han svaret: +"Härskarinna, dessa blommor mätta icke, +Gif åt folket bröd, det hungrar!" + +Stum af häpnad stod furstinnan, men den höga +Kejsarinnan tog då ordet: +"Denne vördnadsvärde man från Peters tider +Blir er skyddling, gref Bestuscheff; +Ni, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan +Blir, som jag bestämt det, uppfylld." + +Sagdt; och åter inom slottets port hon trädde. +Där på afstånd från de andra +Stod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet +På de ädla anletsdragen. +Tvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar, +Späda, blomsterlika båda, +Och i ögat, af ett inre ljus förklaradt, +Låg en stilla bön i tåren. + +Rysslands moder såg med rörelse den arma, +Såg den bedjande med undran, +Och hon stannade, en blick på sin värdinna +Liksom frågande hon fäste. + +Och furstinnan märkte blicken, och hon talte +Till den obekanta vänligt: +"Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat, +Om en bön ert hjärta gömmer? +Om behofvet edra vackra kinder bleker, +Är vår kejsarinna nådig." + +Så hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan +Gaf till svar den obekanta: +"O furstinna, för att gifva, ej begära, +Står den arma kvinnan för er: +Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan +Några ljusa år af sällhet; +Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder +Som sin späda vedergällning. +O, min makes höga moder, af förbarmning +Tag er ädla blod tillbaka, +Jag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna +Kan ej fostra furstesöner." + +Så Nadeschda; men med knappt förborgad vrede +Tog furstinnan åter ordet: +"Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga, +Låt vår ädla ätt ej skändas! +Djärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek, +En bedragerska, hon kommer." + +Rysslands moder, kejsarinnan Katarina. +Hörde hennes ord med saktmod: +"Min furstinna", så hon sade, "med förundran +Finner jag ert sätt att måla: +Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar +Klär ni skönt i glans och färger, +Och på denna ljusa, rena, ädla kvinna +Skuggor, skuggor blott ni hopar." + +Sagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte +Med en stjärnas blick sitt öga, +Men hon talte: "Denna gåfva af en moder +Skulle alla ej förskjuta; +Vill ni skänka kejsarinnan Katarina +Edra båda vackra söner?" + +Högt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda, +Tårar kväfde hennes stämma, +Men med händren, på de spädas skuldror sänkta, +På den enas, på den andras, +Sköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan, +Så besvarande dess fråga. + +Rörd, af modren hennes gåfva, själf en moder, +Tog den höga monarkinnan, +Men hon smekte mildt de spädas ljusa lockar +Och till gifvarinnan sade: +"Katarina tar ej skänker utan genskänk, +Hon är van att återgälda; +Därför nämn en billig önskan, goda dotter, +Att sin skuld hon får betala." + +I Nadeschdas glada öga glödde tåren, +Hennes bleka kinder brunno, +Och med sammanknäppta händer för den höga +Sjönk hon ned på knä och talte: +"Om en bön är mig förunnad, om en önskan, +Gif då, dyra härskarinna, +Åt den arma, snart förgråtna, ensam blefna +Hennes söners fader åter!" + +Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager; +"Alltför mycket", så hon sade, +"Har ni fordrat, en i ära mognad furste +För två späda furstesöner. +Min furstinna, om er önskan skall beviljas, +Måste ni er lösen öka, +Måste ge också er själf åt Katarina +Med ert hela varma hjärta." +Sagdt; och utan att ett svar förbida räckte +Åt den bedjande hon handen. + +Slottets stolta ägarinna stod förstummad, +Furst Potemkin, gref Bestuscheff +Tego båda, blott af folkets skara höjdes +Gladt ett sakta sorl vid porten. + +Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, +Till sin adel då sig vände: +"Kavaljerer, låten ordna om min resa! +Sen min stora svit sig ökat, +Får jag längre ej besvära min värdinna, +Och till mitt Moskva jag längtar." + + + + + + +KAN EJ. + + +PERSONERNA: + +v. DANN, rik egendomsherre på landet. +JULIA, hans brorsdotter. +AXEL FRANK, ung målare. +FRU BINGEN, hushållsfru hos v. Dann. +TRYGG, gammal trotjänare. +EN SLÄTMÅLARE, i arbete hos v. Dann. + + + + +FÖRSTA AKTEN. + + +(Teatern föreställer herr von Danns förmak, en stor, +rikt-möblerad sal.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + + v. DANN. + +v. DANN (kastande ett bref på sitt bord). +"Omöjligt, kan ej, går ej an!" Till slut +Skall man dock mer än mänska vara +För att i längden härda ut +Med denna hjälplöst platta mänskoskara. +Omöjligt i hvart bref, hvart svar, man får, +Omöjligt, hvart man kommer, hvart man går. +Jag rest kring världen och jag fann ej +En lösen mer försliten än--"jag kan ej"; +Man nött på den i sekler, och ändå +Skall den väl än i sekler nötas på. (Med vekhet.) +Jag kan ej, kan ej--bittra, kalla, +Förfrusna ord! Jag minns, hur stel er galla +På detta hjärta föll en gång. Nåväl, +Jag har er hatat sen af all min själ. +För er skull flydde jag från hemmets stränder, +Min barndoms lugna dal; +Förlefde långa år i fjärran länder +Med minnen och med kval; +Fick kraft, fick vilja dock af mina strider, +Blef man, bröt hinder, grånade omsider +Och hemkom ändtligt pröfvad, trumpen, tvär, +Halft mänskohatare, helt millionär. +Nu är jag här, har bott här länge redan, +Har önskningar, har medel, vill och kan; +Men pass! Allt samma bleka: går ej an, +Det spökar kring mig här i ny som nedan. (Tar brefvet åter.) +Han kan ej komma, skrifver han, +Han slutar just en tafla. Nå, än sedan? +Den kunde lämnas utan slut, minsann, +Och sved det, ville jag betala svedan. +En målare, en ung artist!-- +Jag skickar vagn och hästar hela milen +Att hämta honom; kommer han? Jo visst! +Han slutar just en tafla: Amors list, +Och måste ändra riktningen på pilen, +Han kan ej nu, med mera i den stilen. +Man kan ej se förutan syn, +Ej väcka döda, ej på himlens fästen +Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn; +Det kan man icke, men för resten +Åt fanders med hvad man ej kan, +Med allt omöjligt, allt: det går ej an! +Man måste svälja is för att fördra det. + + + +ANDRA SCENEN. + + v. DANN. JULIA. + +JULIA. +Här är jag, onkel, hur vill onkel ha det? +Tvär eller rolig, osnäll eller snäll? + +v. DANN. +Du skall bli målad här i dag, mamsell. +Ditt skick? Nåväl, hur du vill ta det. + +JULIA. +Bli målad? Skall jag målas? + +v. DANN. + Ja, minsann! + +JULIA. +Omöjligt, onkel, nej, det går ej an, +Jag kan ej---- + +v. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen). + Kan ej! Jo, du kan, kan målas, +Kan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas +Med alla färger, som man finner till. + +JULIA (smekande). +Ja, snälla onkel, visst, om ni det vill. +Dock fruktar jag, det kunde vara +För onkel själf ej utan fara +Att ha mig tjärad.-- + +v. DANN. + Hvad befalls? +Du hotar? + +JULIA. + Nej, jag tänker bara, +Om jag, som ej är varsam alls, +Kom i extas och som en liten mara +Slog armarna så här kring onkels hals. + +v. DANN. +Bort, stygga unge, du kan spara +Ditt smek, tills jag får tid därmed, +Jag vill ej smekas nu, då jag är vred. + +JULIA. +Vred? Nej, hur kan--? Ack, svara ofördröjligt, +På hvem? Hvarför? + +v. DANN. + Du vet det bäst: +På hela världen och på dig som mest +För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt". + +JULIA. +Men, bästa onkel, medgaf icke jag +På stunden nyss, att jag kan målas? + +v. DANN. +Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag. + +JULIA. +Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas, +Hvad allt det hette, efter ert behag. + +v. DANN (stryker henne lätt på kinden). +Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas. + +JULIA. +Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det! + +v. DANN. +Jag kunde svara: därför rätt och slätt, +Att jag det vill.-- + +JULIA. + Ja, men besinna, +Jag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna. + +v. DANN. +Just därför vill jag ge dig skäl. + (För henne framför en spegel.) +Se på den bilden där, hvad ser du väl? +En liten häxa, vanskapt, vederstygglig? + +JULIA. +Ah fy! En sårad flicka, stött, men hygglig. + +v. DANN. +Må vara. Desto mera blott +Blir jag i mitt beslut orygglig. +Märk, med det lilla skönhetsmått, +Du rakt mot din förskyllan fått, +Skall snart du af en friarflock begäras; +Och hvad blir då min lott? + +JULIA. +Att ständigt med besök besväras. +Ha, nu förstår jag planen! Kort, +Att hålla denna myggsvärm bort, +Skall utan nåd er arma Julia tjäras. + +v. DANN. +Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund, +Om du kan vara allvarsam en stund. +Mitt goda barn, du vet ej, hur allena +Din stackars onkel lefvat all sin tid, +Hur ensam han måst kämpa ut sin strid, +Mot andras hårda hjärtan sitt förstena. +Bland främlingar, i obekanta spår, +Han vandrat från sin ungdoms första år, +Af ingen egen följd i lifvets skiften. +Först nu, nu, när jag nalkas griften, +Jag fått-- + +JULIA (omfamnande honom med innerlighet). + --En vän, som ej ifrån er går, +En egen, som kan läsa skriften, +Som i ert klara öga står +Och talar med så tydlig mening +Om en ovansklig inre vår, +Om huru vekt ert hjärta slår +I trots af all predikan om förstening. + +v. DANN. +En vän, en egen! Ja, en vän, +Den vet jag att i dig jag ständigt finner, +En egen ock, så länge än +Min broders blod i dina ådror rinner; +Men märk, en vän, en egen, snart ej kvar, (Rörd.) +Där onkel åldras ensam och förtegen, +Nej, svärmande i världen, Gud vet hvar, +Med en än bättre vän, en mera egen. + +JULIA. +Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan---- + +v. DANN. +Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka! + +JULIA. +Vill onkel tvinga mig att ta en man? + +v. DANN. +Nej, men det sker likväl till punkt och pricka. + +JULIA. +Det kan ej. Rår jag ej om min person? + +v. DANN. +Vasserra ja, tills du fått blicka +I ögat på en man af ton, +En ung löjtnant, en grefve, en baron, +Som har för dig ett hjärta--och en ficka, +Precis som gjord för min million. +En sådan kommer snart som efterskrifven, +Och, barn, hur går det då? +Jo, då får onkel sitta öfvergifven +Och endast minnas i sin vrå, +Att han en egen haft kring sig också. +Just därför skyndar jag att fånga +En lägenhet (de bjuda sig ej många +I denna bygd, så gömd, så vild) +Att få dig målad, för att, en gång skild +Från dig, se saknans stunder mindre långa, +Då jag får se och äga helst din bild. + +JULIA. +Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla +Er godhet? (Vill fatta hans hand.) + +v. DANN (döljande sin rörelse). +Bort, jag vill ej nu bli störd! + +JULIA. +Ni rörs ren af att blott er föreställa, +Att jag kan bli ifrån er förd. + +v. DANN. +Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd? + +JULIA. +Det hörs ju på er stämma, onkel snälla. + +v. DANN. +Vid himlen, har jag då kring världen rest +Och hårdnat under kamp mot nöd och smärta, +Mött oron öfverallt, men lugnet glest, +För att bli rörd af att en snärta +Kan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta? +Min stämma, att den ljuder litet hest +Och darrar litet, kommer allt af åren: +Själf fågeln piper klart ju blott om våren. +Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst, +En oundviklig,--kalla den till höst. +Se där förklaringen, bort med all annan! + + + +TREDJE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE. + +(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde, +öfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.) + +JULIA (för sig). +O Gud, min buse målarn, det är han! +Men hvad har onkel fått i pannan? (Högt.) +Ogörligt, onkel, nej, det går ej an! + +MÅLAREN. +Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan +Ej stryka två hvarf med den ena kannan, +Det här är kvar blott---- + +v. DANN (häftigt uppbragt till målaren). + Ur min åsyn, man! +Fördömde "kan ej", bort, fördröj ej tiden, +Gå ned till gamle Trygg, han gör likviden. + +MÅLAREN. +Får jag då ej arbeta mer? + +v. DANN. +Jo, men hos mig ej längre. Packa er! + +MÅLAREN. +Ack, nådig herre, aldrig har jag velat +Förtörna er, förlåt mig nu, jag ber, +Hvad jag af oförstånd har felat. +Fördrif mig ej ifrån er gård, +I staden är man jämt i knipor. +Jag har så många i min vård, +Mor sjuk och barn en rad som orgelpipor. + +JULIA. +Ack goda, goda onkel; var ej hård! + +v. DANN. +Kan ej, ogör--, omöjligt om hvartannat, +Och idel nej, nej, nej! Det är förbannadt. + +JULIA. +Hur är det rimligt, att ni vredgas än? +Ni skrämt tillräckligt ren, kom nu med trösten +Och gör den stackars mannen glad igen! +Ni kan ju krossa folk med blotta rösten; +Lägg några mjuka, goda ord i den, +Låt den bli litet hes, låt den få hösten! + +v. DANN (lugnare). +Man kan ej se förutan syn, +Ej väcka döda, ej på himlens fästen +Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn, +Det kan man icke, men för resten---- + +JULIA. +Kan man ha hjärta under västen +Och låta bli att rynka ögonbryn. + +v. DANN. +Välan, mitt barn, tack för protesten! + (Till målaren.) +Min vän, kom ej med ert: jag kan ej, mer. + (Räcker honom några guldstycken.) +Se här! Min vagn far snart till staden, +Beställ ut färg, så kan ni, som ni ser. + +MÅLAREN. +För mycket! + +v. DANN. + Öfverskottet tillhör er. + +MÅLAREN. +Allt detta guld? + +JULIA. + Det går nog åt för raden. + +MÅLAREN. +Hur kan jag tacka nog?-- + +v. DANN. + Se så, gå ner +Och stryk, hvad ni har öfrigt af er röra. +Sen ni det gjort, så kom igen +Hit upp till mig att efterhöra. +Jag har ett mellanarbet än, +Som lämpar sig för er att göra. + + (Målaren går.) + + + +FJÄRDE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. + +JULIA. +Men, onkel, skall jag målas af den där? +Hvad har ni satt er nu i sinnet? +Jag kunde ju knappt stanna honom när, +Jag har en fasa ren för blotta skinnet. + +v. DANN (skrattande). +Du galna fjolla, hvem begär, +Att för en smörjburk du skall sitta här? + +JULIA. +Ja, kan han måla mig ur minnet, +Så tusen gånger gärna då, +Han kan då få förtjänst för sina små. + +v. DANN. +Hvad prat! En härlig bild vill du mig lämna +På detta sätt till hugnad, när du far. + +JULIA. +Hur skall jag ana till, hvad ni kan ämna? +Det bästa, onkel, är, att jag blir kvar +Och spelar själf min bild i alla dar-- + +v. DANN. +Och får, om du blir tjärad, strax dig hämna. +Men allvar, flicka! Jag har hört, +Att lyckan nyss har till vår grannstad fört +En verklig målare. + +JULIA (intresseradt). + Ack, är det möjligt? + +v. DANN. +Ja, det är möjligt, likså sant och visst, +Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt +Med dina möjligheter först och sist. + +JULIA. +Men, bästa onkel, verkligt en artist? + +v. DANN. +Just en artist och en berömd tillika. + +JULIA. +Hit skulle komma en med sådant gry! +Det kan jag aldrig tro.---- + +v. DANN. + Det gör mig lika. + +JULIA. +Man kan--hur?--utan nål ej sy? +Hur säger onkel?--Ej på himlens fästen +Så stjärnor, rycka döda ned ur sky---- + +v. DANN (förifrad). +Men man kan komma till en stad, en by, +En gård, ett torp, till världens alla nästen +Berömd och oberömd, med penseln, lästen, +Med allt. Men vill du gäcka mig? Åh fy! + +JULIA. +Förlåt mig, onkel, saken är så ny, +Så oerhörd.--En konstnär här på orten! +Från hvilket håll i världen kommer han? +Från Rom, Paris, kanske från Höga Porten +En turk till målare, ja, det går an; +Man kunde sitta för en sådan man. + +v. DANN. +Mamselln är skämtsam-- + +JULIA (lifligt). + Nej, förklara +Er närmare! Hur skall jag det förstå, +Att någon kan en konstnär vara +Och vara här i denna gömda vrå? +En konstnär, onkel, trifves bara +Bland idealer, lita ni därpå! +Han vill beundra, njuta, tjusas, fara +Till länder blott, där konstens tempel stå. +Han vill---- + +v. DANN. + Nej, hvilken eld! + +JULIA (för sig). + Min arma fjolla, +Hvad jag var nära att förråda mig! + +v. DANN. +Hann Stockholm under din pensionstid vålla +Så varm artistbeundran, säg, hos dig? +Har någon artig konstnär biktat sig? + +JULIA + (stött och förlägen). +Min Gud, behöfver man väl kunna trolla, +För att ur tusen böcker fatta opp +En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp, +Det lif, som spänner i hans själ dess strängar? + +v. DANN. +Förträffligt, allt det där är sant +Och genom själfva stilens många slängar +Tillika ganska grant. +Ett enda synes dig dock obekant, +Det enda, du, att han behöfver pengar.-- + +JULIA + (med en suck). +Ack, pengar! + +v. DANN. + Pengar, pengar, kära du! +Af dem har målarn, som vi satt i fråga, +Behof som alla andra, till sin plåga. +Han kommit till sin hemort nu +Från Sverige, där han bildat sin förmåga-- + +JULIA (lifligt). +Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han? + +v. DANN (utan afbrott). +Men där han, ung ännu, har svårt att våga +En täflan med så mången äldre man, +Som vill ha pengar och som måla kan. + +JULIA. +Men är det då ej möjligt att få veta +Hans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'! + +v. DANN. +Han heter Axel,--Axel--nej, minsann +Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta. + +JULIA. +Frank. + +v. DANN. + Frank, så hette han, just så. +Det fägnar mig, du tycks ju honom känna. +Då allt omkringgår, var det kanske denna, +Som lärde dig att en artist förstå. + +JULIA (kort). +Hur så? + +v. DANN. + Blott säg mig, hurdan är han, flicka? + +JULIA + (i sin förra stämning). +Jag kan försäkra er, en man af ton, +Fast ingen löjtnant, grefve och baron, +Som har för mig ett hjärta och en ficka, +Precis som gjord för er million; +Han lärde rita blott i vår pension.---- +Ja, ja, min onkel må visst blicka, +Så mycket onkel vill, på min person. + +v. DANN. +Du är förstämd, jag tänkte skicka +Och tvinga honom hit ännu i dag; +Men det är bäst att vänta, märker jag. + +JULIA. +För min skull inte; gör, som er behagar, +Jag står till tjänst i dag och alla dagar; +Men onkel är så afvig nu, så tvär. + +v. DANN. +Visst icke; det är du, som afvig är. + +JULIA (för sig). +Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar! +O himmel, Axel, Axel är då här! + +v. DANN. +Säg öppet, om det vill ackommodera +Prinsessan att bli målad nu? + +JULIA. +Af hjärtat gärna, jag har sagt det ju, +Allenast onkel icke vill studera +Så misstänksamt min minsta min alltjämt. + +v. DANN. +Du yrar, vet du ej att tåla skämt? + +JULIA. +Ja, blott däri ej ligger något mera. +Ni gaf mig ögon, som så när mig skrämt. + +v. DANN. +Hvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar. + +JULIA. +Ja, onkel är förskräcklig, när ni tittar. + +v. DANN. +Du sett i syne nu, det är bestämdt. + +JULIA. +Det syns en misstro hos er då, som smittar. + +v. DANN. +Åh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt, +Jag tar min tillflykt till mitt kabinett +Och skrifver några ord, med lätthet funna, +Som torde få herr "Kan ej" till att kunna. +Han måste komma.-- + + (Går in i sitt kabinett och läser till dörren). + + + +FEMTE SCENEN. + +JULIA (ensam). + O, så är mitt sätt! +Jag kunnat dock den goda gubben unna +Att se på mig. Hvad var för ondt i det? +Jag vore färdig att af ledsnad gråta. + (Niger utanför den slutna dörren och säger helt + sakta för sig med sammanknäppta händer.) +Min goda, goda onkel måst förlåta! + (Lägger handen på sitt hjärta.) +Jag hade här en liten hemlighet, +Som jag på intet villkor ville låta +Min onkel se, däraf kom min förtret; +Men jag blir genast god, som onkel vet. + (Går bort från dörren åter.) +Men hvarför skulle han mig just betrakta +Den stund, jag hade svårast att mig vakta, +I öfverraskningens minut, minsann, +Då pulsen bultade, då kinden brann, +Då tusen tankar flögo kring i pannan, +I hjärtat sorg och glädje om hvarannan? +Ja, sorg i all min fröjd; +Ty att få råkas åter, hvilken höjd +Af glädje, och ändå hvad smärta, +Att han skall nödgas, detta stolta hjärta, +Blott för en lumpen penning offra opp +Sitt mål, sin varma längtan och sitt hopp! +Han tänkte få besöka konstens länder. +Hur sade han? "Först efter år af flit, +När jag ifrån Italien återvänder, +Då vill jag hamna vid vår hembygds stränder, +Då vill jag komma dit, +Där du mig väntar, älskande och trogen." +Ack, denna sällhet var för dig ej mogen, +Min arma Axel! Nej, nu är du här, +Begär ej glans och lagrar, men begär +Blott porträttera hop en liten summa, +För att kanske om några år, +Med modet brutet och med viljan sår, +Få fara ut i skygd af dessa dumma, +Små, runda tolkar, dem en värld förstår +Så ytterst artigt, fast de äro stumma. +Men hvad, om jag till onkel går, +Bekänner allt och säger: "Ack, försumma +Ej nu att göra, hvad ni kan förmå +För Axels lycka; den är min också. +Ni är så rik, för hvem vill ni väl spara? +Gif honom medel att kring världen fara!" +Jag skulle icke fåfängt be, o nej! +Det vet jag visst, men Axel vill det ej. +Han har förbjudit mig att nämna +Ett ord om vår förlofning. Han vill lämna +Sin konstnärsbana, har han bedt mig tro, +Förr än han vill af någons gunst bero. +Jag tror det ock; de voro inga tomma, +Förflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl +Jag lärt mig känna ren hans stolta själ. +Och nu, och nu så skall han komma +Och såsom förr i Sverige måla mig. +Skall han väl tycka, att hon liknar sig +Och icke vissnat ren, hans blomma? +Ett år förflutit, sen jag gick +I min pension och sen vi skildes. + (Ser sig i spegeln.) +Bestämdt har jag sen dess fått mera skick, +Men då var ögat som en liten vildes; +Nu har den mulnat ren, min blick; +Dock nej, det var ju blott en tår, som spilldes. + (Dörren röres.) +O, den som helst en stund här vara fick +Allena! + + + +SJÄTTE SCENEN. + + v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA. + +v. DANN. +Nu, låt se, om det slår klick! +Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen; +Den gunstig herrn höll på med Amors list, +Så skref han nyss, nu tror jag fullt och visst, +Han låter guden själf få sköta pilen. +Han satt som fjättrad vid paletten sist, +Nu skall han sprängas lös, + (Skakar brefret.) + se här är kilen! + +JULIA. +Men, bästa onkel, han är dock artist. +Man måste fara varsamt med en sådan. + +v. DANN +Åh, du kan vara ganska trygg för vådan. +Den kil, jag brukar, är ett löfte blott +Att köpa taflan, som han målat senast, +Om färdig eller ej, allt lika godt. + +JULIA. +Och så tror onkel, att han gör sig brådt? + +v. DANN. +Jag loft betala hvad som helst, allenast +Han ej vill söla, utan kommer genast. + +JULIA. +Jag fruktar, onkel valt det sämsta sätt +Att skynda på hans ankomst. + +v. DANN. + Hvarför det? +Skall ej ett sådant anbud honom locka? + +JULIA. +Han kommer föga, om han tror er pocka. + +v. DANN. +Hur, pocka? Han förstår ju lätt, +Att gubben offrar på en nyck, min docka. + +JULIA. +Men aldrig säljer han sig åt er klocka. + +v. DANN. +Tyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt +På alla dessa upptåg, svårigheter, +Omöjligheter med och utan vett, +Allt hvad er legion af inkast heter. +Han måste komma. Gud ske lof, jag har +Här i min närhet en, som mig ej plågar +Med motstånd, skrupler, inpass, galna svar, +En man, min bästa skatt sen forna dar, +Som följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar, +Ej ställer is emot mig, när jag lågar, +Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar. (Ringer.) +Gif akt, min Julia, du skall se en karl, +Som vill, som kan, som hugger i, som vågar +Och som förstår att svara, som jag frågar. + + (Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren) + + + +SJUNDE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. TRYGG. + +v. DANN. +Du måste åter in till staden, Trygg! + +TRYGG. +Skall ske. + +v. DANN. + Om den ej kroknat ren, din rygg. + +TRYGG. +Allt annat! + +v. DANN. + Ta min vagn för andra gången. + +TRYGG. +Den fick ett fel i jons på tistelstången. + +JULIA. (Skälmskt.) +Förträffligt. + +v. DANN + (harmset). + Så, på tvären här också! + +TRYGG. +Men det är lika allt, det går ändå. + +v. DANN + (förnöjdt till Julia). +Du hör! (Till Trygg.) Låt bota vagnen då på stunden! + +TRYGG. +Vår smed har rymt till krogen ren, den hunden. + +JULIA. +Aha! + +v. DANN. + Fördömdt! + +TRYGG. + Men smedjan, den står kvar; +Jag har skött slägga förr i mina dar. + +v. DANN (till Julia). +Gif akt! (Till Trygg.) Får du din vagn, som du vill ha den, +Så spänn i blinken för och far till staden. + +TRYGG. +Med samma par som sist? + +v. DANN. + Ja, orka de? + +TRYGG. +Om två ej orka, herre, tar jag tre. + +v. DANN (till Julia). +Hvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra, +Blott det går fort. + +TRYGG. + Blir något att bestyra? + +v. DANN. +Ja, du skall skaffa målarn hit. + +JULIA (i det hon fixerar Trygg, för sig). +Han skrufvar läppen, ha, det var en bit, +Som tycktes smaka gubben smått af syra. + +TRYGG. +Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit? + +v. DANN. +Ja, det förstås; minuterna ä' dyra. + +TRYGG. +Då får jag bruka all min flit, +Ty junkern gaf mig ren en artig hyra, +För det jag var en smula envis sist. + +JULIA (förnöjdt). +Märk, bästa onkel, märk, han är artist, +Han kommer, när han vill, men ej på dagen. + +v. DANN. +Men han skall komma nu, och det är visst. +Jag vore annars på min Trygg bedragen. + +TRYGG. +Får jag, ifall han tredskas, tan i kragen? + +JULIA. +För Guds skull, onkel! Nej. + +v. DANN (med stor belåtenhet till Julia). + Bekänn blott nu, +Den där gör inga svårigheter, du. + (Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.) +Se här, gif detta fram! Om han ej jäfvar +Allt, hvad i världen nämns reson, +Kan fröken vara lugn för hans person +Och du få slippa bruka dina näfvar. +Men nu är konsten den att vara snar. +Hur länge kan det räcka, förrn du ställer +I ordning allt och far +Och är tillbaka åter? Kanske par, +Tre, fyra timmar, hur? + +TRYGG. + Å, stickor heller! +Det går väl af med en, ifall det gäller. + +v. DANN. +Men passa på, att du ej kör omkull. + +TRYGG. +Jag får väl akta mig för vagnens skull. + +v. DANN (till Julia, med belåtenhet). +Förstår du, hvad en man som denne väger? + +JULIA. +Ja, gubevars, jag ser, att onkel äger +I honom en, som säger ja till allt. + +v. DANN. +Och är i stånd att göra, som han säger. + + (v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och + Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.) + +JULIA. +Kanhända till och med, om ni befallt +Omöjligheter? + +v. DANN. + Tror du honom vara +Nog galn att lofva allt? + +JULIA. + Ja, fresta bara, +Bjud det befängdaste! + +v. DANN. + Så får jag nej. + +JULIA. +Vill onkel hålla vad? Ni får det ej. + +v. DANN. +Du skall få lära känna karln i blinken. +Trygg! + +TRYGG. + Herre! + +v. DANN. + Du har märkt, strax bortom byn +Så stiger vägen rakt mot himlens bryn. + +TRYGG. +Ja väl. + +v. DANN. + Så snart du hunnit högsta brinken, +Så tar du middagssolen ned ur skyn. + +TRYGG. +Jag må försöka på, på Guds försyn. + +JULIA (klappande händerna). +Gudomligt! Präktigt! + +v. DANN. + Han begrep ej vinken. + +JULIA (skälmskt till Trygg). +Ack, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn; +Tänk därför nu bland skyarna där oppe +På mig en smula, tag mig i ert hägn +Och hämta mig en liten flaska regn! +Jag sätter värde på hvarenda droppe, +Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt. + +TRYGG (förtrytsamt). +En flaska regn? Att ta den med blir svårt, +Den kunde gå i kras och släcka solen. + +v. DANN. +Aha, min fröken, knäpp på den fiolen! +Han kan ge svar på fråga, som du ser. + +TRYGG + (till v. Dann). +Jag är ej van att säga nej åt er, +Tål också skämt af er, men ej af alla. + +v. DANN + (ironiskt till Julia). +Har fröken något mera att befalla? + +JULIA (vänligt). +Ja, att ej Trygg får vara ledsen mer. + +TRYGG. +Tack för den rösten! Trygg är hastigt slagen: +Godt ord af er, och allt är godt igen. + +JULIA + (gladt och vänligt). +Men hvem bad onkel skryta hela dagen +Med er fullkomlighet, min vän? + (Båda närma sig honom åter.) +Och hvem bad er, hvad som var värre än, +Be att få fatta en artist i kragen? + +v. DANN (till Trygg). +Se så, gå, ställ din vagn i skick, var flink! + +TRYGG. +Allt skall bli färdigt, herre, i en blink. + + + +ÅTTONDE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. + +JULIA (for Sig). +O Gud, nu far den gamla björnen +Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf. +Det blir bestämdt spektakel af. +Ack, konstens väg är full af törnen. +Skall Axel kommenderas som en slaf? +Hvad är att göras? + +v. DANN. + Barn, du tänker +Helt visst på målarn nu och din kostym? + +JULIA + (allt ännu för sig). +Han kommer aldrig, om man kränker +Hans hederskänsla. + +v. DANN. + Din barett med plym, +Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker? + +JULIA (som förut). +Han är för stolt därtill. + +v. DANN. + Om sen du stänker +En rad af stora pärlor kring din hals? + +JULIA + (uppvaknande). +Hvad säger bästa onkel, hvad befalls? + +v. DANN. +Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker, +Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls. + +JULIA. +Förlåt, jag har så mycket att besinna. + +v. DANN. +Det tror jag nog, det är ej svårt att finna; +Men hvad? + +JULIA. + Jag glömde--nu är väl för sent-- +Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment. + +v. DANN. +Att hämta någonting från skyn kanhända? + +JULIA. +Nej, blott från staden. + +v. DANN. + Det blir ganska lätt. +När han blir färdig, skall jag honom sända +Hit upp till dig, så kan du gifva det. +Det gäller visst din toalett. +Låt honom endast snart få återvända, +Själf går jag nu och ställer allt på rätt. + + + +NIONDE SCENEN. + +JULIA (ensam). +Det hjälper ej, jag måste gå emellan, +Om Axel någonsin skall komma hit. +Min Gud, att skicka Trygg som härold dit +Med pock och trug, nej, värre såg man sällan. +Men hvad bör göras? Vänta, några ord (Går.) +Med blyerts blott,--jag säger icke rader, +Jag tecknar dem i hast vid detta bord,-- +De skola verka mer än myriader +Af onkels, jag är viss därom. + + (Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar + hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon + uppstiger från bordet.) + +Se här! Det blef ej långt; allenast +Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom, +Och, goda Axel, kom för min skull genast!"-- +Ja, han skall komma, jag är viss på det. +O, att jag finge honom lika lätt +Att bjuda till att onkels tycke vinna! +Ett ord af mig sen till, det hjälpte ock. +Ack, onkels barm är ej af sten och stock, +Han skulle göra allt, det kan jag finna, +Och Axel slippa längta, tråna, brinna +Och se från öde trakter bort mot dem, +Där lagern gror, där konsten har sitt hem, +Fast ej hans lilla, arma älskarinna. +Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna. +Där finns så mycket att ge akt uppå +I onkels lynne, om man önskar få +Ett insteg i hans varma hjärta.--Inga +Omständigheter får man göra då, +Man måste kalla alla hinder ringa, +Man måste hoppas allt och allt förmå, +Stå färdig när som helst att sönderslå +Sin panna mot hvar mur, att den betvinga, +Omöjligheten själf till lydnad bringa, +Som envåldsherre genom världen gå. +Befalla, kämpa, trotsa, icke tinga; +Kort sagdt, af lagar hylla endast två: +Att aldrig bli en slaf af några öden +Och förr, än säga "kan ej", tåla döden. + (Kort paus.) +Om Axel visste att bete sig så! +Väl kunde han med lätthet därtill öfvas, +Om tiden endast medgaf, att jag skref. +Han har i lynnet allt, som kan behöfvas +För en despot.--Dock, Trygg må bli mitt bref. +Åt honom vill jag blott i uppdrag gifva +Att noga onkels sinnelag beskrifva +Och bedja Axel vara på sin vakt +Och villigt efter gubbens sätt sig lämpa.-- + (Besinnar sig). +O, du min vishet, hvad du fint ger akt! +Just detta vore att med all min makt +Få Axels stolthet väckt att börja kämpa +Och göra tvärtemot hvad man har sagt. +På detta sätt just skulle han bli bragt +Till lust att hyckla all slags brist och krämpa +Och gnälla onkel ond rätt efter takt. +Nej, annorlunda skall det göras.-- +Tyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras. +Min plan är färdig. Axel, nu +Skall du få se, att du kan föras, +Ja, som en liten docka, bästa du. +Förlåt, men onkels hjärta måste röras, +Och det är blott ditt väl, som afses ju. + (Dörren röres). +Men först skall Trygg bli mjuk.-- + + + + +TIONDE SCENEN. + + JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt). + +TRYGG. + Nu, fröken! + +JULIA + (låtsande förtrytelse). + Hu! +År det väl mänskligt, att man så skall störas? +Om ni vill skrämma mig på detta sätt, +Så klagar jag för onkel, vet ni det? + +TRYGG (förundrad). +Jag skrämt? + +JULIA. + Just ni. + +TRYGG. + Hur har jag kunnat skrämma? + +JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet). +Jo, med er grymma hast och med er stämma. + +TRYGG. +Att hasta hör just ej min ålder till. + +JULIA. +Nå, med er uppsyn då, om ni så vill. + +TRYGG + (förargad). +Den har ni sett hvarenda dag här hemma. + +JULIA. +Se så, nu jäser det igen, ert blod, +Men jag förlåter, jag, om ni förlåter. +Det är så klent ibland, mitt tålamod, +Men blir ni god igen, om jag blir god? + +TRYGG (för sig). +En evig skiftning fram och åter, +Och gamle Trygg får lof att skifta med. +Hon har en ängels makt, fast hon är led. + +JULIA (för sig). +Man måste skrufva pipan, tills den låter. + (Högt.) +Ni mumlar bara. Ja, visst är ni vred? +Ni vill kanhända, att jag gråter +Och tigger er om fred? + +TRYGG. +För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider. +Var viss, att gamle Trygg gör allt för er. + +JULIA. +Se, den försäkran slutar våra strider. +Här är ett bref, som ni åt målarn ger. +Är det för tungt? + +TRYGG. + Gud signe er, ni ler! + +JULIA. +Minns, att ni lämnar det i målarns händer, +Ej visar det för kunder och för fränder, +För onkel och hvar mänska, som ni ser. + +TRYGG. +Behöfs ej varning.--Hvad skall göras mer? + +JULIA. +Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder +Och har er reskamrat på tu man hand, +Så stäng då ej er tunga bakom tand +Och var ej trumpen, som ni brukar vara. + +TRYGG. +Om han vill fråga något, skall jag svara. + +JULIA. +Ja, men ni måste göra mer, ett grand. +Ni får på edra ord ej spara. +Ni måste som af egen drift förklara +För honom, hvad han har att akta på, +Ifall han vill er herres ynnest vinna. +Gif honom vinkar om att eftersinna, +Hvad vinst han kunde hafva af att få +En millionär till gynnare.-- + +TRYGG. + Rätt så! + +JULIA. +Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.---- +Säg honom, hur han bör tillvägagå: +Se ödmjuk ut från början allt till slutet +Och klaga, klaga, klaga oafbrutet. + +TRYGG. +Det bär till fanders.-- + +JULIA. + Tyst, och hör mig då! +Ni måste låta honom tydligt märka, +Att tårar mest uppå er herre verka, +Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt, +Men hjälper den, som finner allting svårt; +Att intet gör hans hjärta mera böjligt +Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt. +Bed honom därför blott se ömklig ut +Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut. + +TRYGG. +Det blir spektakel af-- + +JULIA. + Se där! Jag finner, +Att ni är ledsen än, jag märker grant, +Att gammal harm inom er brinner---- + +TRYGG. +Mitt gråa hufvud vill jag ge i pant---- + +JULIA. +På hvad? På att af er jag intet vinner?-- + +TRYGG. +På att hvad fröken menar ej är sant. + +JULIA. +Men hvarför vägra då att hjälpa? + +TRYGG. +Det blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa. + +JULIA. +Att göra, som jag ber? + +TRYGG. + Ja, kommer han +På detta sätt, blir målarn körd på porten; +Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann. + +JULIA. +Jag önskar, målarn drefs från hela orten. + +TRYGG. +Så, är det så bevändt, då går det an. + +JULIA. +Jag har alls ingen lust att målas, +Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas, +Gud vet allt hvad, en främling till behag. + +TRYGG. +Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag. + +JULIA. +Är det då afgjordt, kan jag därpå lita? + +TRYGG. +Var säker! Trygg förstår sig ej på krita, +Hvad han har lofvat, löser han kontant. + +JULIA. +Farväl då, gamle kund, ni är galant. + + + +ELFTE SCENEN. + +JULIA (ensam). +Det är, som om jag vore i pensionen: +Allt samma skälmeri i hemmet än! +Jag tålte aldrig rätt ens där den tonen +Och sjunger här likväl den om igen. +Fy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän. +O Axel, om jag hoppades dig råka +Så glad, så modig nu, som förr du var, +Då skulle jag visst ej mitt hufvud bråka +Med konster från min korta klädnings dar; +Men då fanns glädje, nu är sorg blott kvar! +Jag måste frukta, att ditt mod är brutet, +Då konstens land du mot vår öken bytt; +Jag måste frukta, att för det beslutet +Ditt sköna hopp om glans och lycka flytt.-- +Jag velat lifva opp din kraft på nytt. +Ja, den skall vakna, när man vill dig böja +Och vågar ödmjukhet dig föreslå; +Mot fruktad kränkning skall din själ sig höja, +Och hög och ädel skall bland oss du stå +Och onkel tjusas, när han ser dig så. +Och jag skall än få se ditt öga ljunga +Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart, +Och höra dessa ord ifrån din tunga, +Som få af hvarje puls i hjärtat fart. +O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart! + + + + +ANDRA AKTEN. + +(Samma rum som i förra akten) + + + +FÖRSTA SCENEN. + + JULIA. FRANK. + +(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på +att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står +nära till och ser på.) + +JULIA. +Du var förstämd helt visst, när nyss du kom; +Låt bli att neka det, bekänn det bara. + +FRANK. +Tyst, Julia, tala icke mer därom! + +JULIA. +Hur vill jag annars väl förklara +Den kalla, obekanta blick, du gaf +Till svar på min? + +FRANK. + Den vet jag ej utaf. +Kall kunde den ej gärna vara, +Då hjärtat brann-- + +JULIA. + Jo, pytt! + +FRANK. + Jo, ganska sant. +Kanhända bar den sken af obekant; +Den måste så ju för den platta skara, +Som omgaf oss på hvarje kant. + +JULIA. +Där ute ja, men sen där inne +I farstun? Har det fallit ur ditt minne, +Hur onkel gick tillbaka litet grand +För att om vagn och hästar ordinera? +Då stodo vi vid öfre trappans rand +Ett tjog sekunder visst, om icke flera, +På tu man hand. + +FRANK. +Och om vi stått där tio tjog, hvad mera? + +JULIA. +Det torde kanske föga intressera, +Kanhända skall du till och med bli stött; +Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött, +Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte. + +FRANK. +Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte, +Om han vändt om och såg oss kyssas,--han +Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann. + +JULIA. +Min Gud! Hur kallar du min onkel? + +FRANK. + Vådan +Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall! +Toppridare, så kallar jag en sådan, +Som fordrar, att man krypa skall +För honom eller hans million i lådan. + +JULIA. +Har onkel fordrat detta? + +FRANK. + Han väl ej, +Men hvad som är detsamma, hans lakej. +Det skedde visst på principalns inrådan. + (Kort paus) +Men nu, min Julia, är man honom kvitt, +Nu höra vi hans steg i trappan redan, +Ifall han kommer-- + +JULIA. + Nå, än sedan? + +RANK. +Nu få vi kyssas fritt. + (Ställer bort ramen och stiger upp) + +JULIA (afvisande.) +Du har ditt arbete, var god och sitt! + +FRANK (stött.) +Så! Har du hunnit lära dig den tonen +Af söta onkel ren och af millionen? +Men jag, jag lyder pipan ej-- + (Omfamnar och vill kyssa henne.) + +JULIA (skjutande honom tillbaka.) + Nej, pass! +Jag tycker ej om kyssar à la glace. + +FRANK. +Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara +En sådan ändring, kan den verklig vara? +En kyss? + +JULIA. + Nej, nu är jag i min tur kall, +Fast ej som du det var i alla fall. + +FRANK (förtrytsamt). +Ha, for jag för att nå en fröjd som denna +Till detta vargaland en svag minut, +Med äfventyr att surna här till slut! +Jag var förgjord, det måste jag bekänna. + +JULIA. +En vacker början! Surna vid en hand, +Som en gång var hos dig så högt i tycket, +Och kalla detta land ett vargaland, +Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket. +Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned, +Arbeta, måla, lämna mig i fred! +Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder. +Se så, palett i hand, att börja med! +Begynn, herr målare, gör först etyder. +Här har du strax en flicka, som är vred. +Jag blir modell. + +FRANK (försjunken i sig själf). + Farväl då, fröjd och lycka +I denna länge, länge drömda hamn! +Farväl mitt glada hopp att här få trycka +Min största skatt på jorden i min famn! +Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn. + +JULIA (bevekligt). +Men, Axel! + +FRANK. + När jag for från Sveriges stränder +Och kände, hur dess jord mig varit kär, +Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer +Jag ger dock priset; Julias hem finns där." +Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här! + +JULIA. +Men, Axel, Axel! + +FRANK. + Ingen man af heder +Vill bli behandlad så. Det är nog af. +Jag är ej den, som tål att tryckas neder, +Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf. +Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf. + +JULIA. +Men, Axel, hör mig då! + +FRANK. + Man djärfs begära, +Att jag skall dyrka den, som pengar har. +Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära, +Det tänker jag åt judar en och hvar. +Jag packar mina penslar hop och far. + +JULIA (fattande hans händer). +Min goda, goda Axel, men besinna, +Att skrämma så din Julia! Att du kan! +Jag är ju ej artist, ej målarinna, +Ger du modeller, bjud dem åt en ann'! +Hvad gagnar mig att se en vredgad man? + +FRANK. +Att neka mig en kyss! + +JULIA (sträckande sin mund mot hans). + Se här, tag tvenne. + +FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka). +Ej nu, en annan gång. + +JULIA. + Nå, lika godt. +Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne. +Ett år har hunnit fly, sen jag det fått. + +FRANK. +Tyst, jag hör steg. + +JULIA (lyssnande). + Nej, det var vinden blott. + +FRANK. +Så vill du verkligt än min Julia vara? + +JULIA. +Hvems då i vida världen, om ej din? + +FRANK. +Nåväl! + (Omfamnar henne.) + +JULIA. + Tyst, onkel hörs. + +FRANK. + Å, ingen fara! +Det drog i trappan blott; nu är du min. + +JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös). +Släpp, dyre, älskade, han kommer in! + + + +ANDRA SCENEN. + + v. DANN. FRANK. JULIA. + +v. DANN. +En vacker dag! + +FRANK. + För mycket sol, min herre! + +v. DANN. +Just solen, tycker jag, ger den behag. + +FRANK. +Ursäkta mig, så tycker icke jag. + +v. DANN. +Den sortens smak förstår jag ej, dess värre! + +FRANK. +En sal som denna tål ej mycken dag. + +v. DANN. +Rätt ledsamt, att den ej är er i lag; +De andra rummen äro alla smärre. + +FRANK. +Då tar jag detta stora helst ändå. + +v. DANN. +Där träffar ni min smak. Mig tycks, i små +Bli alla tankar små, liksom betryckta. + +FRANK. +Såframt de icke födas ren förryckta, +Då svälla de i alla fall. + +v. DANN. + Får gå! + +FRANK. +Men dagern här är afskyvärd. + +v. DANN. + Hur så? + +FRANK. +Man målar icke gärna i en lykta. + +JULIA + (tyst till Frank). +Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta? +Bemöt den goda gubben ej så kort! + +FRANK + (tyst till Julia). +Bemötande mot anspråk, sort mot sort! + +v. DANN. +Hvad mått och steg står då att taga? +Hur önskar ni? Kanhända går det an +På något sätt att ljuset här försvaga? +Ifall man kunde-- + +FRANK. + Kunde? Jo, man kan +Allt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga? + +v. DANN. +Det kallar jag att tala som en man. +Man kan, om blott man vill, det tror jag äfven. + +FRANK + (tyst till Julia). +Hör, hur han gör sig till, den gamla räfven. + +JULIA + (tyst till Frank). +I himlens namn, var höflig, han är sann! + (För sig.) +Jag är olycklig, var det det, jag vann? +Här har jag tyget, som jag ställde väfven. + +v. DANN. +Godt mod vid rodret har god hamn för stäfven. +Men nu, om nu jag visste, hur man bäst +Bör ställa till. Befall blott! Hela huset +Står till er tjänst. + +FRANK. + Nåväl, ett täcke, fäst +För hvarje fönster, tempererar ljuset; +Det kan min herre minnas till härnäst. + +v. DANN. +Gå, Julia, genast du och skaffa täcken! + +FRANK. +Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst, +Jag vill gå själf och välja dem på fläcken. + +v. DANN + (tyst till Julia). +Blir det ej karl af den, så rider näcken. + +FRANK. +Han finns där nere ju, er ynkerygg, +Han, som mig körde hit? + +v. DANN. + Hvem, gamle Trygg? + +FRANK. +Han spelar gärna adjutant åt värden, +Han för mig till värdinnan-- + +JULIA + (tyst till Frank). + Du ar stygg. + +FRANK. +Jag känner gunstig herrn sen sista färden. + + (Går.) + + + +TREDJE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. + +v. DANN. +Förunderligt! Jag är som skygg +För denna arma yngling, jag, den rike. +I världen har jag aldrig sett hans like, +Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd. + +JULIA (för sig). +Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd +För hvad jag ställde till. + +v. DANN. + Ett kungarike +Skall säkert icke räkna många slike. +Mig har han fångat strax med första blick. + +JULIA. +Men, bästa onkel, litet mera skick, +Det kunde dock ej skada, vill man tycka. +Han är för spotsk som främmande ännu. + +v. DANN. +För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka +Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf. +För spotsk? Min fröken, ja, så menar du. +Jag vet, den, som hos er vill göra lycka, +Skall gå på tå, som om han gick med krycka, +Skall buga, smila, tala som ur bok. + +JULIA (för sig). +Ack, visa onkel, hvad du tror på tok! + +v. DANN. +Men annat är att hufvudet förrycka +På snärtor och få bifall af en klok. + +JULIA. +Min bästa onkel! + +v. DANN. + Hvad behagas? + +JULIA. +Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå. + +v. DANN. +Det vore kärt, dock tviflar jag därpå. + +JULIA. +Det är en lott, som ständigt var de svagas, +Att hållas af de starkare för små, +Små, andligt fadda, skapta blott att jagas +Af deras nycker, ej att dem förstå. +O, det är kvinnans öde, men det dagas +En gång, det törs man spå. +För öfrigt äro vi just, som vi tagas, +Eländiga, om man vill ha oss så, +Bedrägliga, ifall man vill bedragas, +Men trogna, sanna, hjärtliga också. + +v. DANN. +Nej, hvilken lära! + +JULIA. + Vill ni den försmå? +Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas. + +v. DANN. +Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå! + +JULIA. +Jag undrar föga dock, när jag betänker, +Hur litet onkel har fått göra rön, +Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker +Så ringa aktning åt vårt arma kön. +Blott kärlek vinner kärlek som sin lön; +Ni har ej älskat.--Men förlåt, jag kränker +Ert hjärta blott. + +v. DANN. + Far fort! Det är min bön. + +JULIA. +Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.-- +Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker +I onkels öga? O, hvad den är skön! + +v. DANN. +Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat. +Du kikar då på allt, det är förbannadt. + +JULIA. +Må vara då, ett solstyng ur er själ, +Som smälter litet is, jag ser det väl. + (Vekt.) +Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka +Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt +Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka +På dessa år, som ni tillryggalagt! +Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka? +Jo, guldets glans och rikedomens makt, +Bekymmersamma lika att bevaka +Som att förvärfva, har ni ofta sagt. +Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt +Rätt mjukt i er,--ni har ej ägt en maka; +Ni lefvat, njutit, lidit blott för er. + +v. DANN. +Låt bli att titta, flicka, tala mer! + +JULIA. +Jag frågar, hvem på vida jorderingen +Er mött med värma, utan svek? +Jo, en, här hemma en, ett barn i lek, +En fågelunge, som nyss lyftat vingen, +Som fladdrar kring er och med skämt och smek +Än retar er till harm, än gör er vek. + +v. DANN. +Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.-- +Men är du ensam, du? Än Trygg? + +JULIA. + En ek, +En knotig ek, ett exemplar bland tingen. +Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen, +En skrumpen varelse, en vidbränd stek +På världens glöd af mödor och bekymmer. +Att ni ej lärt er af oss två +Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.-- +Men jag försäkrar, att det skymmer +För edra, ögon nu ändå. + +v. DANN. +Och om det skymde, hör jag dock. Håll på! + +JULIA. +Jag sagt ren, hvad jag har att säga, +Mer än jag bort kanske; +Jag vet, att mina ord ej mycket väga, +Men sanna äro de. +Jag märkt så nu som härförinnan, +Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan, +Och därför---- + +v. DANN. + Har du velat ge +En liten läxa åt din onkel arma, +Som ägt två ögon att ert värde se +Och dock ej lärt att älska, endast larma +Om er, om allt på jordens rund. + +JULIA. +Ack, misstyck ej! + +v. DANN. + Nej, tack af hjärtats grund +För dina ord, de öppna, varma! +Du är mig dubbelt kär i denna stund. +Hur vill jag fordra, att ditt öga, +Som sett af lifvet än så föga, +Skall genomskåda detta hårda skal, +Som är ett gammalt hjärtas stela yta? +Men, vet du, skulle hälften af de kval, +Som bott där inom, en gång flyta +I dina ådror, sågs om några dar +Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar. + +JULIA. +Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat +Af andra kval än öfver likars nöd? +Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död, +Som kallas kärlek? + +v. DANN. + Jag har spelt och tappat. + +JULIA. +Och lefver dock! + +v. DANN. + Om denna matta glöd, +Som trettiårig aska fått begrafva, +Om denna gnista under stelnad lava +Bör kallas lif. + +JULIA. + O, tala icke så! +Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar, +Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar, +Som ofta, ofta smälter er som vax. + +v. DANN. +Om du ser spöken, flicka, går jag strax. + +JULIA. +Men, goda onkel, hvarför neka +Till dessa känslor, eldiga och veka, +Som väckas dock så lätt uti er barm; +Än skapa sällhet vidt omkring, än leka +Som barn bland oss i fröjd, i harm; +Som aldrig skada någon, endast vålla, +Att man blir varm tillbaka, att man kan +Så innerligt, så hjärtligt af er hålla? + +v. DANN. +Nu tyst! Du talar som en liten fjolla. +Jag får ej äga känslor, jag, en man; +Mig får ej någon makt förtrolla. + +JULIA. +Men onkel tåras ofta som en ann'. + +v. DANN. +Man har ett värde dock att upprätthålla. +Man är en karaktär, en stel, välan, +En mänskohatare, men ingen nolla. + +JULIA. +Men onkel tåras ofta dock. + +v. DANN. + Se där! +Där är du med ditt tåras åter; +Du vet dock, att en man jag är: +En man kan mulna blott, en kvinna gråter. +J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN. + +JULIA. +Men onkel likaså, om ni förlåter. + +v. DANN. +Du är oslipplig, unge, säg mig, när +Du sett en verklig tår uti mitt öga, +En tår, som fallit ned? Det tror jag föga. +Min blick kan synas skum emellanåt, +Den skyms af töcken då, men ej af gråt, +Af töcken, som helt lätt däröfver simma. + +JULIA. +Ack, huru ofta såg jag ej den våt, +Så våt, min onkel, att den tycktes glimma. + +v. DANN. +Du toka, så gör äfven minsta dimma, +När solen kastar litet sken ditåt. +Men hör mig nu, om du kan spara +En half minut ditt sladder, att jag får +En smula tid att mig försvara. +Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår, +Har vår nån gång, fast ej den varma, klara; +Den mäktar dock utur den is, som år +Inom oss hopat, lösa, ej en tår, +Nej, töcken, barn, en liten dimma bara. +Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår +Därför, att den vill helst i ögat vara? +Men ögat mulnar, sjukas då,--har vår. +Se, så är saken. + +JULIA. + Onkel, sluta +Ej än, säg, när ni är så himmelskt god, +Hur var den kvinna skapt, som hade mod +Att se er kärlek och att den förskjuta? + +v. DANN. +Jag var en fattig yngling, och jag stod +I världen ensam, utan stöd att luta +Min blomning mot. Jag blommade likväl, +Ty eld och kärlek bodde i min själ, +Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka. + +JULIA. +Hur blef då, ej den älskade er maka? + +v. DANN. +Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag. + +JULIA. +Och hon, den arma, var tillräckligt svag +Att ej för er ett lumpet guld försaka? + +v. DANN. +Ej hon, men den, som skref för henne lag: +Vi drömde blott om fröjd och lycka båda, +Men unga drömma, de, de gamla råda. +Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man, +Som, förrn jag fick en aning om min våda, +Med börd och skatter hennes fader vann. + +JULIA. +Och ni? + +v. DANN + Jag? + +JULIA. + Blef? + +v. DANN. + Blef, sen mitt lif förbrann, +Den torra mumie, du nu kan skåda. + +JULIA. +Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an. + +v. DANN (upprörd). +Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden, +Fick du i dagen de fördömda orden: +"Det går ej an"? Just nu, i denna stund, +Hur kommo de, min Julia; i din mund? +Ja, det var de, som släckte min förhoppning, +Som bröto ned min lycka i dess knoppning, +Som jagade mig själf kring världens rund. +För dem och "kan ej" har jag gått i grund. + +JULIA. +I grund? O, att ni talar så! Jag frågar: +Är den en mumie, hvars inre lågar +Af lif som ert? + +v. DANN. + Mitt barn, du tycker så, +För det jag skälfver för ett ord, som plågar. +Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då, +När hopp och kärlek bodde än här inne! +Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,-- +Jag blygs att nämna det,--kan minsta minne +Från dessa tider bryta upp en våg +Ur vinterisen i mitt frusna sinne, +Som när jag nyss den unge målarn såg. + +JULIA. +Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara---- + +v. DANN. +Det var en blick, ett mänskoöga bara, +Jag såg, men detta öga, denna blick, +Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick +Såg jag i vida världen blott hos tvenne, +Hos honom, honom, flicka, och--hos henne. + + + +FJÄRDE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. FRU BINGEN. + +FRU BINGEN (häftigt inträdande). +I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann! +Kom, hjälp mig att mot målarn strida! +Han kommer, båda komma, Trygg och han; +Han fått den gamla dåren på sin sida. + +v. DANN. +Var kort, min fru, så kort ni kan! + +FRU BINGEN. +Visst kan det smärta en, visst kan det svida +Uti ens hjärta, att en okänd man-- + +v. DANN. +Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. +Säg lugnt, hvad saken gäller. + +FRU BINGEN. + Så, minsann! +Jo, målarn, han grasserar efter täcken. + +v. DANN. +Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? +Gif honom dem, så slippen I hvarann. + +FRU BINGEN. +Omöjligt, herre, nej, det måste nekas. +Att hänga dem för fönstren ut att blekas! +Ack nej, det kan man ej, det går ej an. + +v. DANN (utom sig). +Ni är den värsta mara, någon fann. +Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel, +Förgjorda öronrasp och ögongissel! +Jag kan ej tåla---- + +JULIA (trädande emellan med lyftadt finger). + Kan ej? + +v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan). + Jag, en man! +Men jag vill visa, att jag kan fördraga. + (Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.) +Min fru, min goda fru, vill ni ej taga +En liten hvila? Sätt er, lugna er! +Det gäller ju ett lappri, som ni ser. + (Tyst till Julia.) +Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga? + +JULIA (tyst till v. Dann). +Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga, +Att ej er styrka såg så tillgjord ut. + +v. DANN. +Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut. +Se efter än! + (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen, + när han nalkas.) + Min bästa fru, sitt stilla! +Ni nämnde täcken nyss, var det ej så? +De kunna blekas, kunna fara illa? + +FRU BINGEN. +Jag sköter ej ert hus för att förspilla, +Hvad i min ringa vård jag kunnat få. + +v. DANN. +Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla +Er omsorg så i detta som i allt. +Hvad syns, fördrar jag nu? + +JULIA (tyst tillbaka). + Det är en villa, +Ni krusar bara, och ert krus är kallt. + +v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till + fru Bingen; efter + en kort paus, lugnare). +Fru Bingen, vi bli båda gamla, +Och ålderdomen har just ej behag. + +FRU BINGEN. +Man kan ej---- + +v. DANN (uppbrusande åter). + Hur? + +FRU BINGEN. + Förhindra sig att samla +År efter år, dag efter dag, +Så länge man är till. + +v. DANN (lugnare). + Det medger jag. +Det kan man ej, men eljest kan man mycket, +Långt mer än ni och mången annan tror. + +FRU BINGEN. +Att kunna tåla är dock hufvudstycket. + +v. DANN (för sig). +Det där var bra. Så sade ock min mor. + +FRU BINGEN. +I synnerhet, herr Dann, när man beror. + +v. DANN. +Beror? + +FRU BINGEN. + Ja, såsom jag och många andra, +Som haft vår bättre tid och sett den vandra. +Vi lefva sen på nåd. + +v. DANN (rörd). + Min bästa fru, +Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra. +Ni lefver här på ingens nåder nu. +Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra; +Men hur min vrede är, det vet ni ju. +Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta, +Det är, gunås, som lynnet är. +Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär, +Förarglig ofta, knarrig, snar att träta. +Dock vet jag att ert värde mäta, +Vet, hur omistlig ni är här, +Hur det stod till i gården er förutan. + +JULIA (tyst till v. Dann). +Nu ljuder åter rätta ton i lutan. + +v. DANN (tyst till Julia). +Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt +Att visa, hur jag har mitt sinne spakt. + +FRU BINGEN. +Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan +Gör solen mindre skarp. + +v. DANN. + Hur menar ni? + +FRU BINGEN. +Jag menar, om jag ger, hvad de begära? + +v. DANN. +Hvad? Täcken? + +FRU BINGEN. + Ja, det måste väl så bli. + +v. DANN. +Det fägnar mig, det gör ni rätt uti. + +FRU BINGEN. +Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära +Så mången bitter sorg---- + +v. DANN. + Som gått förbi, +Jag hoppas det? + +FRU BINGEN. + Ja, himlen vare ära! +Dock undrar jag, att jag så häftig var +Emot den unge målarn, fast så nära +Jag såg hans båda ögon. + +v. DANN. + Hur? + +FRU BINGEN. + Ett par, +Hvars likar jag ej sett sen unga dar, +Då jag dem såg hos ängeln här, er kära. + +v. DANN. +Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän +Ni måste flytta från vår ort igen +Och fick först, sen de slocknat, återvända? + +FRU BINGEN. +Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända? + +v. DANN. +Och målarn? Hennes ögon likna hans? + +FRU BINGEN. +I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans; +Det är, som om han ärft dem, så de blända. + +JULIA (till v. Dann). +Men om han vore hennes son kanhända? + +v. DANN. +Nej, nej, hans namn är icke hennes mans. + + + +FEMTE SCENEN. + + DE FÖRRE. FRANK. TRYGG + (med några täcken). + +FRANK. +Det var ett sökande förutan ända +Att finna nycklarna. Se här vårt fynd! +Gå nu och städa efter oss, fru Bingen. + +FRU BINGEN. +O jämmer, de ha hittat nyckelringen! + +v. DANN (leende till fru Bingen). +Nu är er rätta pröfvotid begynd. + +FRU BINGEN. +Men hvem kan väl bli ond på honom? Ingen. + (I det hon går ut.) +Med bästa sidentäcket är dock synd. + + + +SJÄTTE SCENEN. + + DE FÖRRE (utom fru Bingen). + +FRANK (blickande efter den utgående). +Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran, +Där ute höll hon ett förtvifladt larm. + +v. DANN. +Ursäkta, herre, endast faran +För hennes täcken gjorde henne varm. + +FRANK. +Varm? Kalla det ej värma, som var harm. + +V. FANN. +Man måste tåla något af de gamla. + +FRANK. +Rätt gärna, blott de nöjas med att samla +En hop millioner stilla och i fred +Och låta bli att pocka, gnata, skramla +Och vända hela världen upp och ned. + +v. DANN. +Det sista, herre, är de ungas sed. +Att tala öppet klä, men ej att svamla: + +JULIA (tyst till Frank). +Det slutas aldrig väl, om han blir vred. + +FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann). +Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed? + +v. DANN (med hetta) +Jag menar, jag--(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara! +Ni är för god att fråga, jag att svara. +Räck mig er hand! + +FRANK. + Får gå, här är den, tag! + +v. DANN. +Jag råkar snart i ifver. + +FRANK. + Också jag. + +JULIA (för sig). +Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden. + +v. DANN (tyst till Julia.) +Det blir en sann artist af den med tiden. + (Till Frank.) +Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig. + +FRANK. +Jag tror det ock; det feltes ganska föga. + +v. DANN. +Jag brusar upp mot dem, som stöta mig. + +FRANK. +Och jag mot dem, som vilja spela höga. + +JULIA (förstulet till Frank). +För min skull, Axel, hejda dig. + +v. DANN. +Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga, +Det är en tolk, som talar till min själ +Och gör, att jag ej allt så noga väger. + +FRANK. +Om så är fallet, har jag skäl +Att vara nöjd, att detta arf jag äger. + +v. DANN. +Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far? + +FRANK. +Min bästa herr von Dann, det har +Så liten vikt för er att detta höra. +Min blicks legend, hvad kan väl den er röra? +Jag kom att nämna den ett arf, det var, +Emedan förr jag hörde folk så göra +Här i mitt hem, i mina barndomsdar. + +v. DANN. +Jag häpnar. + +FRANK. + Nu till arbets! Det skall lätta. + (Till Trygg.) +Se så, min gamle kund, vak upp, var snar, +Se efter att ni får er tross till rätta +För tre af fönstren, detta, detta, detta; +Tag täcket! + +TRYGG. + Hur skall jag det fästadt få? + +FRANK (visande på bordet). +Där har ni hammare och nubb, låt gå! + +TRYGG. +Man kan ej spika genom täcket heller. + +FRANK. +Vill ni stå här och pruta, när det gäller? + +TRYGG. +Åhå! + +v. DANN. + Man kan ej? Fy du! Spika på! + (Trygg faster upp täckena.) + +FRANK. +Vid detta fönster skall staffliet stå. + (Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.) +Och här, min Jul--(Rättar sig.) min fröken, ställer +Jag stol för er, sitt ned! + +v. DANN. + (tyst till Julia). +Den där är skapt att tämja små mamseller. + +JULIA (för sig). +Blott han ej ville tämja gubbar med. + +FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift + och ställer sig + framför sin tafla). +Se så, tag nu en min, som när ni glädes +I djupa hjärtat och till hälften ler. + +v. DANN. +Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes +Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber. + +FRANK. +Den talar ständigt öppet, som ej rädes; +Blif kvar, tag plats, ifall det roar er. + (till Julia.) +Ej hitåt! Se åt sidan litet mer! + +v. DANN. +Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten +Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd, +Kanske för mycket enkelt, är jag rädd? + +FRANK. +Skall fröken presenteras utom släkten, +Kanske på hofvet? + +v. DANN. + Skämta ej, min vän; +Min Julias dräkt, er smak bestämmer den. +För min del ser jag helst, om hon får vara +Så enkel, som hon rörs kring min person, +Ty blott för mig, mig gamle, målas hon. + +FRANK. +Det gör mig nöje, och jag kan förklara, +Att ni i detta tycke träffat ton. + +v. DANN. +En hufvudsak är likhet, likhet bara. +Nås den, så vill jag ej på summor spara. + +FRANK. +Herr Dann, ni tänker nu på er million; +Men vet och hör det utan alla fraser, +Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer. + +v. DANN (för sig). +Man kommer då ej ur en fläck med den. + +JULIA + (tyst till v. Dann). +Håll ut, min onkel, tröttna icke än! + +FRANK. +Min fröken, passa på, gör ej grimaser! + (Till Trygg.) +Och ni, ni har ju slutat, gå er väg! +Hvem bjuder er stå kvar och gapa? + +v. DANN. +Gå, Trygg! Är något otaldt än, så säg! + +TRYGG. +Nej, herre. + +FRANK. + Marsch! Rör föttren, gamla apa! + (Trygg knyter handen och går brummande ut.) + + + +SJUNDE SCENEN. + + DE FÖRRE (utom Trygg). + +v. DANN. +Min unge vän, om ni har tålamod, +Så låt mig tala fritt, det är min vana. +Jag känner er ej närmre, men kan ana, +Att ni med all talang dock ej är rik. + +FRANK (leende). +Nej, herre, jag är fattig, mängden lik. + +v. DANN. +Och det finns törnen på artistens bana. + +FRANK + (med en blick på Julia). +Men också rosor, blott man vet att spana. + +v. DANN. +Jag tänkte, sen jag nu är en relik, +En skugga blott af hvad jag var tillförne, +Och måste vänta hvarje dag mitt slut, +Få rödja undan för en vän ett törne, +Få skapa någon liten fröjd förut. +Jag äger skatter, mer än jag behöfver, +Kan slösa en million och dock ha öfver; +Hvad gör jag väl med detta öfverflöd? +I lifvet föga, mindre än som död. +Jag har hört noga åt på alla kanter, +Men har ej släktingar, ej ens förvanter +Att lämna mina rikedomar åt; +Jo, en ändå, det lilla stycket, + (Pekande på Julia.) +Som här ni ser, knappt värd en enda plåt. +Hon skall få allt, och det är dock för mycket. +Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf +Den vink, det anbud, som ni böjde af. + +FRANK. +Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna, +Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna. + +v. DANN. +Visst ingenting, men allt förklarar sig +I dessa ord: ni intresserar mig. + +FRANK. +Det är långt annat, än jag djärfts förmoda. +Men har ni mer än nog för er person, +Så bjud åt någon annan af ert goda; +För min del var jag ständigt af den tron, +Att ingen man får vara nådehjon. + +JULIA (för sig). +O min beräkning! Ack, den hårda pannan! + +v. DANN (tyst till Julia). +Blir han ej målare, blir ingen annan. + +JULIA + (tyst till v. Dann). +Min goda onkel, gör ännu försök! + +v. DANN (tyst till Julia). +Må ske en gång, men det går upp i rök. + (Till Frank.) +Ni är artist, jag vet, att ni som andra---- + +FRANK (afbrytande). +Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök? + +v. DANN. +Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra +I konstens sköna spår Europa kring; +Men utan medel gör man ingenting. + +FRANK + (visande sitt kolstift). +Här är mitt medel. + +v. DANN. +Bra, rätt bra, men världen +Tar penningar för allt, kan ni förstå. +Ren själfva resan, herre, blotta färden, +Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå. + +FRANK. +Har man ej råd att åka, kan man gå. + +v. DANN. +Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves +För tålamod att gå, hur svår och lång +Ni måste finna vägen mången gång, +Hur värst af allt, att tiden går förgäfves? +Men låt oss anta, att ni nått ert mål. +Ni tänker dröja där, ni vill studera. +Godt, men ni är ej gjord af järn och stål, +Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera. +Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan +Ni tänka på att dröja kvar där längre? + +FRANK. +Jo, jag kan svälta, herre, det går an; +Man spänner endast bältet litet trängre. + +JULIA (tyst till v. Dann). +Han är artist. + +v. DANN + (tyst till Julia). + Långt mer, han är en man. + +FRANK. +Vill fröken hvila litet, så välan! + +v. DANN. +Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar +Min ringa tjänst? + +FRANK. + Jag nämnde mina skäl. +Jag får ej motta den, men jag betraktar +Mig som er godhets gäldenär likväl. +Och nu att hämta färg! Ett kort farväl! + + (Går.) + + + +ÅTTONDE SCENEN. + + v. DANN. JULIA. + +v. DANN (betraktande teckningen). +I sanning, ja, en likhet, det är gifvet. + +JULIA. +Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö. + +v. DANN. +Hvad nu? Där ute finner du en sjö, +Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet. + +JULIA. +Ja, skämta! Jag är allvarsam. + +v. DANN. +Hvad grubblar fröken på? Säg fram! + +JULIA. +Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet +Han bär sig åt mot er i allt. + +v. DANN. +Den saken, flicka, kan du ta helt kallt. + +JULIA. +Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner, +Hur djupt bekymren på hans sinne tärt. +Han är så ensam, har ej släkt och vänner, +Han söker inga, aktar det ej värdt. + +v. DANN. +Då liknar han ju mig, det är mig kärt. + +JULIA. +Men hvarför vill han ej bespara +Sig alla sorger, säg mig det, +Då onkel bjuder hjälp? + +v. DANN. + Jo, jag kan svara: +Det sker af stolthet, och han handlar rätt. + +JULIA. +Och sen hans ton mot er, hans hela sätt-- + +v. DANN. +Det kunde något höfligare vara. + +JULIA. +Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld, +Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta. +Ni är så ömsint, ni är god som guld. + +v. DANN + (täppande sina öron). +Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta. + +JULIA. +Det måste fram, jag säger det med smärta: +Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld. + +v. DANN. +Din skuld? Nej, detta blir för galet! +Din skuld? Hvad är din mening med det talet? +Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig? + +JULIA. +Hör endast, att jag får förklara mig. +Jag hade två förslag och gjorde valet +Så dumt som möjligt. + +v. DANN. + Gåtor allt ännu. + +JULIA. +Jag kände förr herr Frank, jag sagt det ju. +Att han var fattig, visste jag tillika, +Men stolt också, ja, mer än många rika. +Dock, det var då, när han sin framtid såg +I ljus ännu, i glans sin konstnärsbana. +Nu var han kommen hit. Jag måste ana, +Att han var bruten nu till mod och håg. +Jag tyckte, onkel, att hans öde låg +I mina händer, tänkte på er vana +Att hjälpa alla, hvar ni någon fann, +Som trädde modigt fram och vann ert tycke. +Då grubblade jag fram mitt mästerstycke---- + +v. DANN, +Och detta blef, ifall min tro är sann, +Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke. + +JULIA. +Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann +Som en magnat, som en komplett tyrann, +Hvars lif det var att kufva, att befalla, +Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla. + +v. DANN (förvånad). +Jag borde svära. Hvad i alla dar +Var då din afsikt därmed? + +JULIA. + Jo, att väcka +Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var. + +v. DANN. +Och den blef väckt? + +JULIA. + Ja, om ni fordrar svar, +Men ack, för mycket, att det kan förskräcka. + +v. DANN. +Men nu, min fröken, sen du redogjort +För denna plan, den älskliga, den täcka, +Säg, tycker du, du handlat, som du bort? +Hur har du valt personer, tid och ort? +Jag säger: saken är den mest besatta, +Jag i min lefnad sport. +Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta +Min karaktär inför en ung artist;---- +Hur du har kunnat röja sådan brist +På takt och hållning, har jag svårt att fatta. + +JULIA. +Min goda onkel, det var kvinnolist. + +v. DANN. +Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta. +Men märker du, hvad du ställt till, +Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet? +Jag har den unga mannen kär, jag vill +På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet; +Jag visar vänlighet, gör anbud;--han, +Han håller mig för en förklädd tyrann. +Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka! +Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka. +Hvad står att göras nu? Du har ju haft +Hans öde, som du tyckt, i dina händer; +Så styr det, visa nu din kraft! +Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder; +Jag vågar ju ej ens förklara mig, +Af fruktan att för svårt blottställa dig. + +JULIA. +Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder, +Som fräta i mitt hjärta nog förut! +Låt mig få hämta mig en kort minut. + (Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen) +Ja, det går an, ja, på min ära, +Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring! +Herr Frank bär än i dag en ring, +Som jag i Sverige ren såg honom bära. +Med denna gör han säkert ingenting. +Var vänlig nu, försök begära +Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen, +Den har också en furstlig ädelsten. + +v. DANN. +Man må försöka på---- + (Lyssnar. Steg höras i trapporna.) + Tyst, han är nära! + + + +NIONDE SCENEN. + + DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med + andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten). + +FRANK. +Ni önskar dela med er, nå välan, +Se här har jag en skråbror, herr von Dann! +Han talar ständigt om betryck och knipor; +En sten kan röras af hans nöd, +Hans sjuka hustru och hans orgelpipor, +Som gnälla hela dagen efter bröd. +Gif honom något af ert öfverflöd! + +v. DANN. +Herr Frank! Han var väl nyss här oppe +Och fick sig redan då en skärf; +Men säkert är det klent med hans förvärf, +Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe +I hans behof. Nåväl, han skall få mer, +Om ej för egen skull, så dock för er. + (Till mannen,) +Gå nu och måla planket färdigt, herre, +Bestäm sen priset, hur ni vill; +Tags det för högt i växt, är det ej värre, +Än att jag lägger endast hälften till. +Se så, stå här ej längre och förspill +Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde. + +SLÄTMÅLAREN. +Ack, nådig herre, jag är svårt däran, +Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan-- +Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde. + +v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet). +Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde, +Ni kung af hela riket Går-ej-an! + (Slätmålaren skyndar ut.) + + + +TIONDE SCENEN. + + DE FÖRRE (kvarblefne) + +JULIA. +Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma +Den arma mannen ständigt? Är det rätt? +Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt, +Och kan ej ens er hetta hämma. +Kan ej--ni själf, ni borde säga det +Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma. + +v. DANN (med stor gest). +Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma? +Jag kan ej se förutan syn, +Det vet jag, ej på himlens fästen +Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn---- + +JULIA (afbrytande). +Allt detta ej, men mycket till för resten. + +v. DANN. +Tig, stygga unge! Du är svår som pesten. +Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan! + +JULIA (vekt, men liftigt). +Ni kan ej se en varelse, som lider; +Ni kan ej afslå någon mänsklig bön; +Är lindring möjlig, när ett hjärta svider, +Kan ni ej låta bli att göra rön. +Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes, +Som vill det ädla, men af tvång fördröjes, +Emotstå lusten att befrämja den; +Ni kan ej såra ovän eller vän. +Ni kan ej hindra blicken eller rösten +Att yppa, hvad inom er föregår: +Er stämma darrar ofta och får hösten, +Ert gamla öga fuktas och har vår. + (Slår armarna kring hans hals.) +Ack, goda onkel, nu på nytt en tår! + +v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver + ögonen. + Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig). +Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva +Med knappt ett ord af sanning i sin mund, +En riktig fågel, just en äkta dufva, +Och henne har jag kring mig här hvar stund! + +FRANK (för sig, med synbar rörelse). +Den satans Trygg skall få sig bot för snufva. +Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund! + +v. DANN. +Här kan ni finna, hvad jag måste tåla +Af denna flicka, ja, långt mer därtill; +På detta vis är hon i stånd att måla +Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill. +Det här var ett sätt, vill ni höra flera? + +JULIA. +Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera! + +FRANK (till Julia). +Men i er färg hvad växelspel! +Er kind har nu en glöd, att den kan bränna. + +v. DANN. +Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel +Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna, +Att lust till diamanter är mitt fel. + +FRANK. +Hvad sen? + +v. DANN. + Jag menar, om ni sålde denna? +Höj pris, om det på pris beror. + +FRANK. +Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror, +Den löses ej med guldet i er låda; +Den är mig kär; näst mina ögon båda +Det enda arf, jag äger af min mor. +Betrakta den, se, den är skön och stor. + (Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.) + +v. DANN (uppfarande från sin stol.) +Ni heter icke Frank, ni söker dölja +Ert rätta namn? + +FRANK. + Hur kan ni mena så? + +v. DANN. +Jo, denna ring är mig bevis därpå. + +FRANK. +Min ring? + +v. DANN. + Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja +Jag drifvits vida världen kring, +Då sände jag den ring, ni bär, er ring, +Till en, en kvinna, som ej fick mig följa, +Ej dela mina skatter, men som var +Min barndomsvän, min brud i forna dar. + +FRANK. +Jag häpnar. + +v. DANN. + Hördes då er mor ej nämna +Mitt namn nån gång? + +FRANK. + Nej, aldrig; endast en, +En namnlös, henne kär för länge sen, +Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna, +Sändt henne denna ring från fjärran hamn. +Blott hennes sista suck ljöd som ert namn. + +v. DANN. +O himmel, hvad du velat ämna +Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn, +Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära! +Men hvarför bytte du ditt namn? + +FRANK. + Jag fann, +Jag tyckte mig för fattig att med ära +Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära. + +v. DANN. +Då, gosse, kan du ta det åter an; +Nu kan du hissa flaggor som i hamnen. + +JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan + v. Dann och + slår armarna kring Franks hals). +Skall jag ej också få min del af famnen? + +v. DANN (förvånad). +Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju. +Hvad tänker du uppå, säg, yrar du? +Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka. + +JULIA (med låtsad enfald). +Ack, aldrig vet jag att mig skicka +I onkels tycke, som jag bör. +Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör. + +v. DANN. +Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka. +Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt! +Hon är som litet tokig mellanåt. + +FRANK. +Nej, nu är tid, att täckelset må falla. + (Till v. Dann.) +Min far, min far, om jag er så får kalla, +Er Julia gör ej första gången så; +Vi varit länge ense ren, vi två. +I Sverige ren blef aftaldt mellan båda, +Fast vi haft skygghet för att det förråda. + +v. DANN. +O himlens makter, jag välsignar er +För det mig unnats denna dag få skåda. +Det haglar på mig glädje mer och mer. + (Sluter båda i sin famn.) + +JULIA. +Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda: +Jag narrats, att ni är tyrann, och ni, +Att jag är tokig,--det kan kvittadt bli. + +v. DANN. +Du tokas jämt. + +JULIA + (seende upp mot v. Dann). + Men hvad är det för glitter? +En tår, vid Gud, som i ert öga sitter +Och faller ner och följs af en kamrat; +Bekänn det bara, nu är onkel flat. + +v. DANN + (stryker sig öfver ögonen). +En tår? Hvar tror du dig en sådan finna? + +JULIA. +Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna. +Ni är så skön i ålderdomens dag, +När hjärtat speglas i hvart anletsdrag, +När ögats kyla smälter bort i tåren, +När den är sjuk, er blick, när den har våren. + +v. DANN. +Håll munnen, unge, nu! Jag är en man, +En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan; +Men att stå här och se er fröjd och lycka +Och allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka, +Och kväfva minsta tår af glädje,--nej! +Det är omöjligt, barn, det kan jag ej. + +Ridån faller. + + + + + + +KUNGARNE PÅ SALAMIS + +Tragedi i fem akter + + + +Personerna. + +LEIOKRITOS, konung på Salamis. +LEONTES, hans son. +TEKMESSA, Ajas' änka. +EURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son. +RHAISTES, konungens förtrogne. +ADAMASTOR, | konungens sändebud. +MEDON, | +EUBULOS, gammal fiskare. +HYLLOS, hans son. +Tekmessas ledsven, +Budbärare, krigare, personer af folket, + +Handlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska +krigets slut. + + + + +FÖRSTA AKTEN. + + +(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande +klippudde; långt borta stranden af fasta landet.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + + EUBULOS. HYLLOS. + +HYLLOS. +Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell! + +EUBULOS. +Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst! + +HYLLOS. +Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag! + +EUBULOS. +Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring. + +HYLLOS. +Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt +Har skickat roförstörarn hit i denna stund? + +EUBULOS. +Du skådar mannen, gå att sköta båten, du! +Jag dröjer. + + + +ANDRA SCENEN. + + RHAISTES. DE FÖRRE. + +RHAISTES. + Man, hvad smög du undan i din barm? + +EUBULOS. +Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt: +En stor murena och sardeller, skönare +Än salaminska böljan plägat hysa förr. +Välj ut de största, efter du som rättighet +Har fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst, +Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem. + +RHAISTES. +Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag. + +EUBULOS. +Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den. + +RHAISTES. +En annan orsak gömmer du i mantelns veck. + +EUBULOS. +I sanning, ja: min hunger, som beveker mig +Att söka snart min boning där på uddens häll. + +RHAISTES + (gripande häftigt inåt hans barm). +Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu? +Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan. + +EUBULOS. +Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var! +Släpp af, slit ej min klädnad sönder! + +RHAISTES. + Se; o se! +Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord! +Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst +Du skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu, +Och dessa feta stycken, dem du bränner städs +Med sakta bön om Ajas-ättens återkomst; +Hur dem du hittar på din klippa, märker jag. +Men vet: en annan härskar nu på Salamis, +En konung, som förstår att skilja fiender +Från vänner åt och ge åt hvar och en den lott, +Han genom trohet eller otrohet förtjänt. +Ej lär han länge tåla, att en man som du, +Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar +Och, undanträngd på kala klippan, tallen lik, +Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag. +Jag säger detta, att du ej en annan gång +Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig +Att svekfullt undandraga mig min egendom; +Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare +Du tålas kan ännu på dina fäders ö. + +EUBULOS. +Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand? + +RHAISTES. +Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför. + +EUBULOS. +O den förtrycktes öde! Höge gudar, när +Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod, +Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej, +Hur ondskan yfves och det goda trampas ned? +Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare +Än mina, denna klagan gått; högborna män, +Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck. +Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs +Till mig om trohet tala och om otrohet, +Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik +På vindomsusad bölja, byter härskare, +Du, eller jag, som delar Backosplantans lott +Att lyftas och att falla ned med samma stam? +Ej är den tid förgäten, när för Telamon, +Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son, +Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig; +Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik. +Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du +Kring Xuthosberget vallar, voro mina då, +Och min var ock den boning, nu du kallar din. +Hur har det så förändrats? + +RHAISTES. + Hvad? Du frågar det, +Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick, +Som gudar stadga, då de störta kungar ned +Och höja andra bättre. + +EUBULOS. + Jo, förgången var +I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd, +Och Telamon af år och sorger bruten ned, +Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son, +Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord, +Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot, +Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland. +Sen bor på kala hällen jag, i lunden du. +Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss +Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt, +Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm? +I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken, +Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag +I ett föraktadt yrke för en ringa lön; +Du lutar dig vid källan i olivens skygd, +Af varma vindars balsamdofter fläktad kring, +Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln. +Är jag den afundsvärde, du missunna bör? +Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm, +En omängd droppe vin jag mäktar lösa in, +Skall från min udde altarflamman nå din syn. +Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer +Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af, +I brist af annat offer, denna svaga hand +Och lägga den som gåfva ned på gudars härd, +För hans skull blott, för mina bättre dagars kung, +Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag +Och se hans ätt i blomning än på Salamis. +Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar. + +HYLLOS. +Det skall ej ske. + +RHAISTES. + Hvad, äfven du? + +HYLLOS. + Gif snäckan hit! + +RHAISTES. +Förmätne, vill du slita ur min egen hand +Min egendom? + +HYLLOS. + Den tillhör oss och icke dig. + +RHAISTES. +Vik bort! + +HYLLOS. + Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt. + +RHAISTES. +Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod +Att öfva mot din härskares förtrogne våld +Och fruktar ej det stränga straff, som krossande +Dig drabba skall. + +EUBULOS. + Gif efter, gosse, bättre är +Att vika än att trotsa nu. + +HYLLOS. + O fader, ej +För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är +Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst. +För henne blott jag vågar allt, den sörjande, +Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van, +Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd. +Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi +Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt +Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu. +Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne +Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den +I röfvarns händer lämna? + +RHAISTES. + Vänta! Folk, hitåt! +Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få. + + + +TREDJE SCENEN. + + DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET. + +FOLKET. +Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son. + +RHAISTES. +Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit +Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld. + +FOLKET. +Hvems menar du, den gamles eller ynglingens? + +RHAISTES. +Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm +I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft +Sin åra lik, till ofog den begagnas nu. + +FOLKET. +Har han förmäten vågat bära hand på dig? + +RHAISTES. +Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se! +Den har med våld han från mig röfvat. + +FOLKET; + Alltför djärf +Du föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far. + +HYLLOS. +Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till. + +RHAISTES. +Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er +Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är; +Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare, +På ön fick välde, denne stått hans makt emot +Och jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom +Med skepp från Cypern, han, den gamle Telamons +Förskjutne son, och kungaspiran efterstod, +Smög, som man känner, denne bud till fienden, +Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här. +För slika dåd har ära jag, men han sin skymf, +Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll. +Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt +Jag äger, hvad han ägde? + +FOLKET. + Lämnom denna dom +Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt, +Som du förtäljt det, veta vi. + +RHAISTES. + Så hören än! +Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren +Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm, +I akt att mig bedraga, själf med detta dåd +Bevisande, att han den ansåg vara min. +Och hvem skall den väl höra till, om icke mig? +Är stranden min, är böljan min också och mitt, +Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min +Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här +Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var. +Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen, +Inblandar skägglös sig i männers sak och tar +Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt. +Skall sådan sed få råda nu på Salamis, +Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraft +Allena afgör, hvad man har och icke har, +Då är för oss, som redan börjat gråna, bäst +Att fly till andra länder eller söka djupt +Bland Hades skuggor våra forna lagars helgd. +Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män, +Tillhör att helgad ordning upprätthålla här. + +EUBULOS. +O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord +Med kopparskodda pilars kraft att genomgå +Ditt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list? +När har till landets fiender jag smugit bud? +Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son, +En fiende? Som vän han kom till Salamis +Med några få kamrater och ett enda skepp +Att härskarspiran vårda åt sin broders son, +Tills denne kunde hinna sina fäders ö. +Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande, +Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord, +Emedan du, emedan den, du kallar kung, +Med legda skaror eftertraktade hans lif. +Men sådant veta desse lika väl som jag. +Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till +De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem, +Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar. +De veta äfven, med hvad rätt du har min jord +Och mina ägodelar, med hvad billighet +Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt +I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott. +Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu +Din rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud +Min son den från dig tagit, nedrigt kastande +På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld. +Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig +Med våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag, +Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld. +Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan, +Bespara blott din glatta tungas hala ord! + +FOLKET. +När gudars vrede drabbar arma mänskobarn, +Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem, +Att brist i rikedomens boning tränger in +Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af; +Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig +För ödets stormar, vet att mot den starkare +Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots. +Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord +Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du +Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot. +Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus, +Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott, +Den mänska är, som glömma och förlåta kan. +Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst +Af lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock +En ringa råga endast på din rikedom; +För honom är den allt. Med den kan han sin nöd +För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne +Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger. + +RHAISTES. +Är det ditt råd? + +FOLKET. + Vi kunna ej ett bättre ge. + +RHAISTES. +Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf +Och nyss förnam af den förryckte fiskarns ord, +Att gissel vida skarpare behöfvas här, +Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk. +Ej må han lita på den hala ödmjukhet, +Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal; +Bakom den lura gamla minnen oftast dock, +Blott väntande en läglig stund för trolös bragd. +Men väl är, att jag närmare lärt känna er +Och vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs, +Ty dubbelt farlig är en okänd fiende. + +FOLKET. +Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne +I mildhet likna gifvas ej af fiendskap. + +RHAISTES. +Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän, +Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär? + +FOLKET. +En bön vi ville ställa till ditt hjärta först. + +RHAISTES. +Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp! + +FOLKET. +Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår. +Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd +På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt +Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm, +Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han +Förmår ett väldigare bistånd ge än vi +Och lär förstå betala din tillgifvenhet. + + + +FJÄRDE SCENEN. + + DE FÖRRE. LEONTES. + +RHAISTES. +Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son, +Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll: +Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand, +Och främst af allt att skåda dig i denna stund. +Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig +Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu, +Att du förstår att skydda vänner och att så +Förvärfva nya och behålla dem, du vann, +En ovärderlig gåfva hos en härskare. +Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom, +Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor +Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få. +Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö, +Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är. + +LEONTES. +Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg? + +HYLLOS. +Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag. + +LEONTES. +Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs. + +HYLLOS. +Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst. + +LEONTES. +Hör upp att spetsa dina ord och svara klart, +Om snäckan hörde denne till och du den tog. + +HYLLOS. +Jag tog den, men den var min faders egendom. + +LEONTES. +På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du! + +EUBULOS. +Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist, +Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut. + +LEONTES. +Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså? + +RHAISTES. +Här. Du har hört hans egen munds bekännelse. + +LEONTES. +Är det för första gången nu, han med sitt nät +Din sjö beskattat, eller sågs förut han här? + +RHAISTES. +Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand +Är rikare, än stranden vid hans boning är. + +LEONTES. +Förunderligt då syns mig, att den gamle så +Inunder dina egna ögon, dag från dag, +Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt, +Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig. + +RHAISTES. +Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting +Emellan oss. + +LEONTES. + Och hvilket? + +RHAISTES. + Att hvad störst befanns +Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt, +Det öfriga för mödan höra honom till. + +LEONTES. +Och enligt detta villkor fordrar snäckan du? + +RHAISTES. +Betrakta den! En större lär väl föga ges. + +LEONTES. +Jag ser ej flere än den ena, kan alltså +Ej mot en annan mäta henne. + +RHAISTES. + Just därför +Är hon den största, och som sådan är hon min. + +LEONTES. +Javäl, men som den enda är hon minst också, +Och som den minsta tillhör denne gubbe hon. + +RHAISTES. +Om så du menar, unna då oss dela den: +Jag tar den större lotten, och den mindre han. + +LEONTES. +Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag +Befinnes störst. Men större är det rymmande +Än det, som ryms; och därför tag det större nu! +Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans. + +RHAISTES. +Betänker du, hvem jag är och hvem denne är? + +LEONTES. +Du är min vän, jag vet det, han min fiende. + +RHAISTES. +För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat. + +LEONTES. +Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej. + +RHAISTES. +Om så du dömer vänner, som du dömde nyss, +Befarar jag, att mången väljer fiendskap. + +LEONTES. +Rätt har jag för en fiende, som rätt begär; +Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd. + +RHAISTES. +Jag går. En annan finnes här att klaga för. + +LEONTES. +Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri. + + + +FEMTE SCENEN. + + DE FÖRRE, utom RHAISTES. + +FOLKET. +Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom. + +EUBULOS. +O att en gren du vore af en annan stam, +En ättling af de gudaburne konungar, +Som öfver mig och mina fäder härskat förr, +Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå +Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här +Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd, +Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor. +Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din +Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt +Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför. +Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig +Att här för någon dödlig känna tacksamhet. + +LEONTES. +Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag +Mig välbekant. Att mot min fader och mot mig +Du hyste hat, jag kände detta lika visst, +Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var. +För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat +Åt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag +Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång, +Må unna mig ett folk också, som liknar dig. +Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej, +Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd, +Jag ger dig så för eget bästa som för ditt. +Var ej beständigt färdig att med bittra ord +Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd, +Som du kanhända menar, är dock härskarns lott, +Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten. +Så blir det lätt för falska vänners hviskningar +Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp, +Tills han förmås att öka än ditt olycksmått, +Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig. +Bevaka därför dina sorgsna minnen väl, +Att ej de få med bittra ord förmäla sig +Och föda af sig sorgligare minnen än. +Nu gå att sköta dina värf; och äfven du, +O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns +Den blinda kvinnan med sin ledsven närma sig; +Jag ville möta henne utan vittnen här. + +FOLKET. +Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej, +Ty Rhaistes synes redan återvända hit. + + + +SJÄTTE SCENEN. + LEONTES. RHAISTES. + +RHAISTES. +Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef +Den obekanta blinda kvinnan, önskande +Att här få träffa henne, ty det hem, hon valt, +Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt. +Emellertid har af din höge fader jag +Befallning fått att spana ut den hemlighet, +Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är +Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit, +Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt. +Det sports, att med en vördnad, vida djupare, +Än hennes dräkt och yttre synas kalla på, +Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall. +Förmoda kan man därför, att ej främmande +Hon är för honom och hans forna härskarätt +Och att upplysningar af vikt hon kunde ge. +Allt sådant är jag anbefalld att spana ut. +Dock, om dig så behagar, furste, tiger jag +Och lämnar villigt detta svåra värf åt dig. + +LEONTES. +Då af din kung bemyndigad du träder fram, +Är det ej jag, som äger ordet här, men du. + + + +SJUNDE SCENEN. + + DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN. +TEKMESSA. +Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu, +Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu, +Var van att bringa Ares sina offers gärd; +Där ofta, när, för sunnanvinden skummande, +Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog, +Han stod i stormen leende och striden såg +Och lärde sig af klipporna på hemmets strand +Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf. +Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren +Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund, +Och mellan stammarna i fjärran Attika? +O ställen, mig bekanta och förtroliga! +Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er! +Som nektar, som ambrosia för gudarne, +För mänskans tunga ljufva äro kära namn. + +LEDSVENNEN. +Tyst, akta, tyst! + +RHAISTES. + Hvem är du, som så främmande +Tycks vara och så hemmastadd likväl hos oss? + +TEKMESSA. +Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot +I dina ord väl icke, men bakom dem dock. + +RHAISTES. +Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar. + +TEKMESSA. +Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du. + +RHAISTES. +Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd. + +TEKMESSA. +Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg. + +RHAISTES. +Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock. + +TEKMESSA. +Om du mig känner redan, hvarför frågar du? + +RHAISTES. +För att till svaret lämpa mitt bemötande. + +TEKMESSA. +Så gör det då, var mild mot den olyckliga! + +RHAISTES. +Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd; +Den måste äfven följas af sannfärdighet. + +TEKMESSA. +Att sant jag talat, har du redan funnit själf, +I annat fall behöfde jag din mildhet ej. + +RHAISTES. +Helt annat, märk det, är likväl uppriktighet +Än att en sak bekänna, som ej döljas kan. + +TEKMESSA. +Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer? + +RHAISTES. +En öppen redogörelse för hvem du är +Och hvem du varit, hvarifrån du kommit hit +Och i hvad afsikt okänd här du dröja vill. +När du till detta svarat utan förbehåll, +Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har. + +TEKMESSA. +En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande +Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund +Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord. +En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott, +Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö +Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm. +Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du. +Så hör det: därför att den mark, jag trampar här, +Känns mjukare för mina fötter, att den luft, +Jag andas här, är ljufvare än annorstäds +Och därför att det skönaste bland tungomål, +Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här. + +RHAISTES. +Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar +Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet; +Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande, +I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in +Och lära sig att villigt lyda hvarje vink. +Så skall ock du omsider finna, att din konst +Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den. + +TEKMESSA. +O, låt mig gå! + +RHAISTES. + Ja, sen för dig du redogjort. + +TEKMESSA. +För mig tillbaka, gosse! + +RHAISTES. + Håll, du kommer ej +Från detta ställe, innan allt om dig jag vet. + +TEKMESSA. +Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig +Att i min väg dig ställa? Med hvad myndighet +Begär du, grymme, denna redogörelse? +Du äger dina ögons ljus, men jag är blind; +Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig. +Om en af oss skall fråga, hvem den andra är, +Visst icke dig det tillhör först att göra det. + +RHAISTES. +Om så du menar, äger jag ej skäl som du +Att dölja mig och yppar villigt, hvem jag är. +Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes, +Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son. + +TEKMESSA. +Du? + +RHAISTES. + Jag. + +TEKMESSA. + Du? + +RHAISTES. + Jag. + +TEKMESSA. + Ve dina falska läppars lögn! + +RHAISTES. +Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt +Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar, +Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg: +Hur vet du, att jag talat lögn? + +TEKMESSA. + Emedan jag, +Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan, +På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes. + +RHAISTES. +Så är du den, jag anat. + +TEKMESSA. + Du har anat rätt, +Om för din konungs moder du mig hållit har. + +RHAISTES. +Välan alltså, min konungs moder, efter du +Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag +Ej heller dölja, hvarför jag dig forskat ut. +Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land +Eurysakes i denna stund befinner sig. + +TEKMESSA. +Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt +Din skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss, +När jag af harm förleddes att mig röja själf; +Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt, +För dina fötter falla ned på böjda knän +Och rörd och tacksam föra mot min läpp din hand, +Om svar du visste på din fråga, om åt mig +Du kunde säga, hvar han finns, Eurysakes. + +RHAISTES. +Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hit +Och skulle icke veta, hvar han döljer sig! +Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud, +Att tubba folkets sinnen och att spana ut +Det rätta ögonblicket för hans landning här. +Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge. + +TEKMESSA. +I sanning, vist han handlat för sitt ändamål, +Om till kunskaparinna, han sig valt en blind. + +RHAISTES. +Just däri syns beräkningen. En blind som du,-- +Så har han ment,--hur kunde väl en sådan här +Bli ansedd farlig eller väcka varsamhet? +Men att, fast synberöfvad, du förstår och ser +Långt mer än mången seende, det märker jag. +Förstå fördenskull äfven, att du träffat nu +En öfverman, som genomskådar dig och som +Med våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan. + +TEKMESSA. +O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång! + +RHAISTES. +Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son? + +TEKMESSA. +Jag ville lida allt blott för att veta det. + +RHAISTES. +Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer +Ån någon läkarkonstens varsamt mängda dryck, +Att återge förlorad kunskap, väcka opp +Erinringar, hur djupt de tyckas slumra än. +Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig +Ett stycke till min boning, där kan profvet ske. + +TEKMESSA. +O, höge gudar, sänden mig en räddare! + +LEONTES. +Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall. + +RHAISTES. +För andra gången, unge furste, träder du +Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu, +Men ock din höge faders. + +LEONTES. + Hvad han dig befallt, +Det har du utfört redan. + +LEONTES. + Du gjort det ock. +Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej +Min fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej. + +RHAISTES. +Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får? + +LEONTES. +Det rätta, som behärskar äfven konungar. + +RHAISTES. +Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud +Jag utfört halft, är skulden din och icke min. + +LEONTES. +En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för. + + + +ÅTTONDE SCENEN. + + DE FÖRRE, utom RHAISTES. + +TEKMESSA. +Han tycktes gå. + +LEONTES. + Han gått. + +TEKMESSA. + Hur skall jag tacka dig, +Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft +För i mitt minne åter min Eurysakes? +Har du också en moder att ge glädje åt, +En bättre lottad än den olycksburna här, +Hvars största glädje blifvit hennes största sorg? + +LEONTES. +Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord? + +TEKMESSA. +Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig? + +LEONTES. +Så säg mig då och tala utan fruktan: finns +I lifvets eller dödens land Eurysakes? + +TEKMESSA. +Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud +Emellan Ajas och Odysseus känner du, +Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste +Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd. +Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg +Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd +Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej +Ett ord af knot utöfver mina läppar kom. +Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd +Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram, +Då på sin fallna oväns son, på hans gemål +Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott. +Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar, +Som stått den store Ajas närmre, därför blott +För härens öfverdrottar; och kanhända låg +I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock. +Ty glömd var ej den salaminska hjälten än +Af dessa skaror, som hans alla segrar sett, +Och sakta växte härens knot mot kungarna, +Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön. +En dag från stranden kom jag med Eurysakes, +Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade +Tillbaka nu från dagens strider segerrik. +Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl +Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg, +Hur mången blick på gossen vid min sida föll. +Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare +Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!" +Så ropte han; och gossen satt i samma stund +På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn. +Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt! +Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man +Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne, +Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick. +Emellertid blef detta för Atriderne +En sporre blott att hastigare föra ut +Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt. +Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg, +En svärm af deras trogna, som med dolkars hot +Mig tvang att ljudlöst följa. + +LEONTES. + Till Atriden, säg? + +TEKMESSA. +Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord +Vi stego, seglande i långa dagar sen +På hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej. +Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land; +Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö, +Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot, +Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd +Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal, +En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren. +Där blef vårt hemvist. + +LEONTES. + Höge gudar, fanns hos män, +Af hvilkas ära världen återljuder nu, +Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod? + +TEKMESSA. +En början blott du hörde, mycket återstår, +På detta olycksställe, furste, lefde vi; +Af långa dagar fylldes långa månader, +Af månaderna blefvo år, som flydde ock. +Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst: +Jag ägde än Eurysakes, jag kunde se +Ännu hans faders anletsdrag i hans och se, +Hur skönt till yngling småningom han växte opp. +Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst, +Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod. +Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn +Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd +Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af +I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt, +Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif. +O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var, +Fått så i lugn förflyta! + +LEONTES. + Om förändring kom, +Var den af ödets vilja vållad eller er? + +TEKMESSA. +Ren nio år förflutit, utan att en skymt +Af människor vi skådat, då en dag ett skepp +Till stranden lade. Ädle furste, om en blixt +Af solen nu mitt ögas natt förjagade +Och jord och haf och himmel än jag återsåg, +Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf. +Jag ropade Eurysakes; vi skyndade +Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål +Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand, +Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä +Och bad om räddning för mig själf och för min son. +Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen +På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn. +Att mig emotta;--då, i detta ögonblick, +Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut +Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes +Förgäfves rasa öfvermannad, rasade +Förgäfves själf, med böner och med klagorop +Bestormande än gudars nåd, än människors. +Snart var det enda föremål, som fäste än +Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand. +När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande +Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt. +Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag, +Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock +Min själ blef klar och min besinning återkom, +Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus, +Och på mitt anrop svarte bergets eko blott. + +LEONTES. +Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd? + +TEKMESSA. +Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif, +Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön. + +LEONTES. +Förunderligt! I nödens stund just kommo de, +Dit ingen kommit under nio år förut. + +TEKMESSA. +På hafvet, så de sade, mellan Paros sund +Och Hellesponten de ett segel mött, som höll +Mot söder kosan. Under förbiseglingen +De hört en röst från skeppet ropa dessa ord: +"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!" + +LEONTES. +Helt visst var det Eurysakes, som bad därom. + +TEKMESSA. +Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön. + +LEONTES. +Och dessa voro fromma nog att vörda den? + +TEKMESSA. +Den hördes af de frommaste bland människor. + +LEONTES. +Sen sporde du ej mera om din son och vet +Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort? + +TEKMESSA. +Väl icke visst; men sviker mig min aning ej, +Var Menelaos upphofsman till detta dåd. + +LEONTES. +Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill? + +TEKMESSA. +Af fruktan att på öde ön i fjärran haf +En hämnare af Ajas sorger växte opp. + +LEONTES. +Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns, +Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son. + +TEKMESSA. +O son, din moders bittra sorg, Eurysakes, +O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu +Ett lik på hafvets böljor eller multnade, +För lifvets plågor stel, på någon okänd strand! +En graf jag ville reda då på denna ö +Och kalla moderligt din skugga dit till ro. +Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt, +Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske, +Ett mål för hätska fienders begabbelser +Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus, +Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott. + +LEONTES. +Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer du +I natten af ditt väsen; dock en större sorg +Än den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund, +Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes. + +TEKMESSA. +Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig? + +LEONTES. +Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne +Med modershjärtats outtröttligt trägna flit +Om räddning för din son och om hans återkomst; +Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall. +Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunst +I lifvet än Eurysakes, välan, var glad, +Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig. +Nu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand; +En storm är nära. + +TEKMESSA. + Gosse, skyndom åter hem! + + + +NIONDE SCENEN. + +LEONTES (allena). +Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses? +Det är en fråga, sällsam nog kanske af den, +Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så. +Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej +För henne olyckspilar i sitt koger mer; +Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan +Ej sjunka mer, blott höjas. Jag--nåväl, hvarför +I förtid ängslas? Än är ej Eurysakes +På Salamis och kommer väl ej nånsin hit, +Om verkligt i Atridens våld han råkat har. +Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel +Vid tanken blott att se min faders härskarrätt +I strid med hans och välja mellan plikt och plikt. +O du, hvars helga altar jag så mången gång +Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu, +Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll, +Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg. +Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om, +Men evigt oföränderligt det rätta är. + + + + +ANDRA AKTEN. + + +(Samma landskap som i föregående akt.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + LEIOKRITOS. RHAISTES. + +LEIOKRITOS. +Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eld +Och offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå, +Blott offrarn saknas. Var det här, du lämnade, +Leontes och den obekanta kvinnan nyss? + +RHAISTES. +Här, ädle konung. + +LEIOKRITOS. + Utan tvifvel är det han, +Som åter ärnat ägna åt en gudamakt +Sin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from, +Ja, grubblande sen någon tid han visat sig, +Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott, +Att mer än annat detta mitt bekymmer gör. +Men nu, hvar kan han vara? + +RHAISTES. + Kanske såg han oss. + +LEIOKRITOS. +Det kunde väl ej hindra oss att honom se. + +RHAISTES. +Han väntade kanhända förebråelse; +Och smög sig bort i tysthet för att undgå dem. + +LEIOKRITOS. +Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt, +Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag. + +RHAISTES. +Min mening var allenast, att han denna gång +Bort för ditt möte frukta. + +LEIOKRITOS. +Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här +Och vänta honom, säkert finns i nejden han. + +RHAISTES. +Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn +Bland lundens oleastrar här han träffas snart. + + + +ANDRA SCENEN. + +LEIOKRITOS (ensam). +Du fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd +Så skefva ögon, att de se blott dig, då allt +Du så beräknar efter egen uselhet? +Han skulle frukta, han, Leontes gömma sig! +För hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, van +Att gå sin bana öppet såsom Helios +Och trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej; +Han skulle rädas för en handling, smyga sig +Föraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ej +Vid mången åtgärd tveksam själf af fruktan för +Hans ädla, oförvillade och ljusa blick? +Men så är härskarns öde. Tåla måste han +Till skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest, +Och synas obelåten med det käraste. +Skall ej en dag jag skåda, när på Salamis +Jag håller trygg min spira och kan säga åt +Den jag föraktar: "Bort, föraktlige!" Skall ej +Den fröjd mig unnas efter långa år af strid +Att, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot +Hvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt, +Få styra mer med hjärtat än beräkningen? +Ännu likväl, så länge en medtäflare +Kanhända lefver, färdig att på första vink +Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick +Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet +Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar. +Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den +Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus +Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup. +Men se, Leontes nalkas. + + + +TREDJE SCENEN. + LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS. + +LEONTES. + Hyllos, räck mig nu +Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot, +Där bäcken klarast störtar utför hällarna, +Du hämtat vatten. + +LEIOKRITOS. + Yngling, du vill offra här? + +LEONTES. +Så är min afsikt, fader. + +LEIOKRITOS. + Säkert denna gång +Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du +Din dyrkan ständigt ägna. + +LEONTES. + Ensamt henne ej. +Dock är det sant, att främst ibland de himmelska +Hon träder för min tanke, när den höjs till dem. + +LEIOKRITOS. +Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne? + +LEONTES. +Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den, +Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest. + +LEIOKRITOS. +Ditt läge, yngling, är att vara född till kung. +Att en gång hälsas folkens herde blir din lott, +Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord. +Hvem bland Olympens makter bör som sådan du +Väl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd +Än honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus, +Den väldige, hvars spira når till världens gräns +Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp? +Han skänker styrkan, visheten förlänar han +Och ser och känner kungars sorg, en konung själf. +Tro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt han +Blott på det närmast rätta ser och glömmer allt +För dettas skull allenast. Annan regel har +Den vise, den, som önskar nå ett ändamål. +Han väjer varsamt undan hindren, styr förbi +Och krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott +Att raka kosan skulle leda öfver den. +Han väljer medel, läkarn lik, som icke ser +På blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört, +Som doftar balsam, och tar opp den giftiga. +Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser? +Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlare +Än blott det kala rätta. Stode detta högst, +Då kunde stigens myra, som du trampar på, +Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt. +Men sådan är den höge ordnarns mening ej. +Det mindre måste vika för det större, allt +Har denna lag. Betrakta offerdjuret där! +Det sköflar nu den buske, där det bundet står, +Och är bestämdt att falla själft för ditt behof. +Så näres styrkan af det svaga, så sin skatt +Tar af det mindre ädla städs det ädlare +Och lefver, glädes, växer opp till kraft blott så. +Leontes, när ej längesen på denna, strand +Vårt folk för Teukros pilar flydde eller föll, +Då stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermod +Och tvang den segervan att besegrad fly. +Skall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraft +Att ordna, styra, skydda folk och fosterland, +Din lott förspilla och för myriaders väl +Ej våga trampa ned en myras rättighet? +Nej, yngling, var min glädje som i annat allt +Så i den stora konsten att se allt i stort. + +LEONTES. +Ej var, o fader, efter ett försvar en gång +Jag nödgas våga mot din förebråelse, +Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks. +Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock, +Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock +Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud. +Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs +Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far, +Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång, +Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs +Vid markens späda blomma, som med kvällen dör; +En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg, +Orubblig, helig, stor i litet som i stort. +Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig +Ej krossande på jorden ned, af jordens törst +Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök +Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg +Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg. +Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt +På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt. +Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande +Står vid hans sida närmast bland de himmelska +Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick. +Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf, +Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus; +Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han +Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup, +Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor. +Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål +Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit? +Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg, +Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand, +Om ej ett jordras hämmats genom denna blott? +Låt vara, att hon menat blott det ädlaste +Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till; +Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej +Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm, +Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp +Att famna morgonrodnan, som en dimma var? +Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål, +Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks, +Vill mänskan trampa orättrådighetens stig +Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram! + +LEIOKRITOS. +Du grubblar, yngling! + +LEONTES. + Fader, ej för dyrt betald +Är sanningen, om den med grubbel finnas kan. + +LEIOKRITOS. +Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig, +Men ej till härskare. + +LEONTES. + Så är min mening ock, +Om härskarn måste kunna anbefalla allt +Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är. + +LEIOKRITOS. +Man måste härska för att kunna vara kung. + +LEONTES. +Du härskat redan länge, var en konung nu! + +LEIOKRITOS. +Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig +Och gömma klander i de råd, jag ej begär? + +LEONTES. +O, låt mig tala öppet, neka dig ej själf +Den fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej, +Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti! +Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott. +Att se din vilja lydas är det ändamål, +Du kallar stort och sträfvar till, betraktande +Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad. +Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl, +Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig: +Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld, +Din natt är utan hvila. På din panna, förr +Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm; +Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett +De ädlaste förtrampas, trohet, redlighet +För ljuset döljas såsom strafförfallna brott +Och pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld +Omättligt sluka byten och begära fler. +Är folkets väl ej annat? Eller väntar du +En bättre tid kanhända, när du, tryggad själf, +Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp? +När skall den komma? Skall ej samma fruktan städs +Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så, +Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän +Af våra forna kungars ätt, utrotas all +Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg. +Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup, +Den vilda björnens gömslen kan du spana ut; +Men huru spåra kärleken, där osedd han +I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms? +Ej båtar den lakonska stöfvarns fina lukt +Vid sådan jakt, och skötte du i sekler den, +Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg: +"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!" + +LEIOKRITOS. +Hvad dårskap! + +LEONTES. + Akta, att du icke alltför sent +Må finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt. + +LEIOKRITOS. +Hvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bort +Den scepter, hvars besittning varit mig så dyr, +Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft +Förmått att åstadkomma, själfva lyckan af +En lefnad utan sorger jag betalt för den? +Skall jag bland hopen kasta den, att gripas af +Den första hand, som sträcks däråt, och lyda sen, +Där jag befalla kunnat? Vore detta klokt? + +LEONTES. +Ej så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sin +Och hyllas äfven därför främst bland gudarna. +Med vakor, vedermödor gäldas ej för dyrt +Den sköna lott att vara folkens värn och stöd +Och länders glädje. Endast offret af hvad rätt +För gudar är och mänskor kallar jag för stort, +Om ock det för allfaders egen spira gafs. +Behåll då din, om du den så behålla kan, +Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud; +Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr. +Låt makten fara, högheten gå opp i rök +Och rädda, hvad som mer än kungavälde är, +En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ! + +LEIOKRITOS. +Lätt är för den, som inga högre syften har, +Att akta andras minsta rätt; åskådarn lik +Vid rännarbanan, utanför en sådan står +Och vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör. +Men den, som vill det stora, den, som ljungat ut +Med fyrspannsvagnen bland de täflande och vill +Eröfra segerkransen, har en annan lag. +Ej får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg, +En strimma randar på medtäflarns kinder, om +Hans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in, +En annan splittrar eller öfverända slår. +Men sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig, +Ty oåtkomlig, mer än om i hafvets djup +Jag till dig talte, är för hvarje tanke du, +Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp. +Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl, +Att ej i mina domar blanda dina in +Och föra in en annan styrelse än jag. + +LEONTES. +O fader, fader, huru bitter är din lott, +Om äfven mig du måste frukta! + +LEIOKRITOS. + Tänker du +Det verkligt, så bespara då mig denna sorg! +Leontes, länge varar ej, så hoppas jag, +Det läge, som oss söndrar. + +LEONTES. + När förändras allt? + +LEIOKRITOS. +När ingen Ajas-ättling mer att frukta finns. + + + +FJÄRDE SCENEN. + + DE FÖRRA. RHAISTES. + +RHAISTES. +Är det ditt bud, o konung, som förs ut? + +LEIOKRITOS, + Hvad sker, +Hvad förehafves? + +RHAISTES. + Hör mig! Sen jag fåfängt sökt +Leontes genom oleasterlunden, går +Jag upp på Xuthosberget för att spana än. +Här, konung, djupt i dalen märks af stormen nu +Blott brutna ilar, men där oppe rasar den +Ohämmad, bryter pinier ned och jagar vildt +Mot strandens hällar hvita vågor söder från. +Jag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir +Två skepp i kamp med böljorna; det ena, kändt, +Bär hit från Sparta dina sändebud och når, +Af vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg. +Det andra, okändt, tycks, från öster kommande, +Mot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren +Det lyckligt väjt och söker ligga opp förbi +Galastors klippgrund; då, då brister seglet, slits +Af stormens il i stycken, och mot hällarna +Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås. +I samma stund ser jag den djärfve fiskarns son +I spetsen för en skara landtmän skynda ned +Och hinna stranden. Ren bland båtar, dragna upp +På sanden där, en åttaroddig välja de +Och börja skjuta den i sjön. Då kommer jag +Och i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp. +De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han +Uppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot +Han ser sig spilla fåfängt, fattar rasande +En julle han, kullstöter mig, som hindra vill, +Och far allena. + +LEONTES. + Fräcke, och du vågar så +Inför din konung tala om ditt nidingsdåd! + +LEIOKRITOS. +Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud. + +LEONTES. +Säg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej! + +LEIOKRITOS. +Jag vill ej se en okänd främling landa här +På denna ö. Från hafvet, så en siare +Mig förespått, min ofärd en gång komma skall. +Om därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång +En främling strandar vid vår ö, har jag befallt, +Att ingen må i deras domar gripa in. +Vill någon blidkad gudom, de förtörnade +Till trots, åt den i nöden stadde bistånd ge, +Kan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp. +Så har jag tänkt. + +LEONTES. + Förtörnas, höga Dike, ej, +Att jag din helga altarflamma släcker ut! +På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet, +Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här +Är själfva marken oskär, luften pestbemängd +Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse. + +LEIOKRITOS. +Du går? + +LEONTES. + Jag går. + +LEIOKRITOS. + Hvart? + +LEONTES. + Dit, där ädelmod och nöd +Min hjälp behöfva. + + + +FEMTE SCENEN. + + LEIOKRITOS. RHAISTES. + +LEIOKRITOS. + Rhaistes, lämna ynglingen +Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut +Om någon våda hotar. Var försiktig dock +Att ej i otid reta honom. Spännas får +För högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag +Dock ytterst all min trygghet. Var åskådare, +Ej annat; fordras handling, lämna den åt mig! +Gå, jag vill möta mina sändebud. + +RHAISTES. + Var lugn +Och lita på min klokhet! + (Går.) + + + +SJÄTTE SCENEN. + +LEIOKRITOS (allena). + Zeus, allhärskare! +Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill +Och hvad man måste, detta köldomhärjade, +Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott +Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar, +Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld +Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör: +Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt, +Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt, +Är det att vara konung? Hvarför lärde jag +Så sent ditt värde känna, höga mausolé +På askan af min sällhet, dig, o kungamakt? +Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet +Så mycket ens, att aska kunde återstå, +Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste +Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer: +En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft, +En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln, +Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer? +Jag är en konung. + + + +SJUNDE SCENEN. + + LEIOKRITOS. EN BUDBÄRARE. + +BUDBÄRAREN. + Konung! + +LEIOKRITOS. + Hör, det ljuder dock! +Säg mig, hvad vill du? + +BUDBÄRAREN. + Konung, dina sändebud, +Nyss återkomna, skickat mig i förväg hit. +Om här du vill dem vänta, äro redan de +På vandring hit och skola snart dig träffa här. +Om du bestämmer annan ort till mötesplats, +Skall med ditt bud jag skynda till dem åter. + +LEIOKRITOS. + Man, +Du har då sett dem? + +BUDBÄRAREN. + Jag har talt med dem, o kung! + +LEIOKRITOS. +Hvad sade de? + +BUDBÄRAREN. + Blott hvad jag själf dig sade nyss. + +LEIOKRITOS. +Du sett dem. Säg mig, när du ser en människa, +Förstår du, om hon gömmer glädje eller sorg? + +BUDBÄRAREN. +Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt: + +LEIOKRITOS. +Hvad hade deras? + +BUDBÄRAREN. + Dag. + +LEIOKRITOS. + Med glada bud alltså +De återkommit. Svara, att jag väntar här. +Men du, hvad gör din glädje, efter äfven du +Har i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick +Du nyss en önskan uppfylld? + +BUDBÄRAREN. + Hvad jag önskar, fylls +Af goda gudar ständigt. + +LEIOKRITOS. + Mäktig är du då +Långt mer än jag, din konung. Säg, hvad är ditt värf? + +BUDBÄRAREN. +Jag vallar dina getter. + +LEIOKRITOS. + Och de önskningar, +Dem gudar städse fylla, hvilka äro de? + +BUDBÄRAREN. +En dryck ur källan, föda af min hjord och sen, +Då solen bränner, skygd af ett bland lundens träd. + +LEIOKRITOS. +Behöfs så litet för att ge ett anlet dag? + +BUDBÄRAREN. +Behöfves mer, o konung, så behöfves allt. + +LEIOKRITOS. +Gå, akta dig att pröfva själf, om sant du talt. + + + +ÅTTONDE SCENEN. + +LEIOKRITOS (allena). +Så är den stund då kommen, när mitt öde skall +Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den +Välkommen, om min ofärd ock den med sig för. +Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är, +Kan så mitt inre sönderslita, skaka så +Min kraft, som denna sviktning, städse kastande +Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn. +Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung? +Jag var en undersåte, kan det blifva än. +Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag +För min skull, för Leontes skull dock allra mest. +Att en gång lämna honom spiran obestridd +I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål! +Han skall den kunna äga utan brott, han skall +Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna. +För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans +Och bära bördan, lönen bäre sedan han. +Dock se, de nalkas redan, mina sändebud. + + + +NIONDE SCENEN. + + LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON. + +LEIOKRITOS. +Var hälsad Adamastor, du, och du, o son +Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I, +Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu +Förloppet af er sändning, hvarken minskande +Af skonsamhet det onda eller ökande, +Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt. + +ADAMASTOR. +Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen +Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den. + +LEIOKRITOS. +Haf tack för dessa glada förebud i ord +Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem! + +ADAMASTOR. +Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam +Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring, +Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här. +Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag, +Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så +På din befallning gingo vi och råkades +Till slut vid skeppet åter, som oss väntade. +Nu tag emot Atridens broderhälsning först. +Din härskarrätt på Salamis erkänner han +Och ingår villigt det förbund, du föreslår. +Gladt var att höra dessa ord af honom själf +Liksom att skåda honom, drotten, krigaren, +Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf. + +LEIOKRITOS. +Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed? + +ADAMASTOR. +Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag +Ur husets förrum in i salen, där han satt +Ibland förtrogna, efter långa irringar +Omsider sorglös spisande vid eget bord. +Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram +En stol för mig invid hans sida, där jag sen +Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin. +Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt, +Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån +Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?" +När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis +Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då +Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik, +Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot. +Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut. +Att jag var sänd af dig, den nye härskaren +På denna ö, jag sade; att gemensamt hat +Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann +Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans. +Då blef han åter ljusare att skåda, bort +Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn +Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss. + +LEIOKRITOS. +Han mörknade vid svaret, att från Salamis +Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än? + +ADAMASTOR. +Hör vidare, o konung! När till mildhet så +Han återvändt, då länkade försiktigt jag +Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes. +Blott lätt berörande din oro, att ännu +Ditt välde kunde hotas, din medtäflare +Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos, +Om dennes öde vore konungen bekant. +Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf +Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han, +"Så säker för min hätske oväns son, som jag +Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin. +Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock, +Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt. + +LEIOKRITOS. +Och detta sade Menelaos, Spartas kung? + +ADAMASTOR. +Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då. + +LEIOKRITOS. +Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt, +Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ +Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där! +Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott +Hans höga tempeltjänarinna bådar mig; +Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord, +Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand +Den stund, det med den andra mättar dödens hugg. + +ADAMASTOR. +Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag, +Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet +Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu. + +LEIOKRITOS. +Jag lyssnar. + +MEDON. + Konung, hvad jag vid min sändning sport, +Vill, som det förefallit, jag förtälja dig, +Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan. +Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid +Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag +Prästinnan fann, det doldas genomskåderska. +Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt, +Med handen under lockomflutna pannans snö. +Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot +Jag lade ned och föredrog ditt ärende, +Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp +Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige", +Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut, +När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?" + +LEIOKRITOS. +Var hon förtörnad eller ofärd bådande? + +MEDON. +Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska, +Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från +Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande. +Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad +Och åt det för att motta gudens anda; sist +Hon på hans trefot öfver hålan satte sig. +Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs +I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå +I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild +Den helga yrseln svindlade i hennes blick. +Det var, som om ur jordens tysta innersta +En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott +I dagen stigit och prästinnan genomträngt. +Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung +Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom; +Så se och lär och vet och känn och hör och döm: +Trygg härskarn är på Salamis, så länge än +Leontes icke fallit för sin faders svärd!" + +LEIOKRITOS. +Så, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar? + +MEDON. +Af hans prästinna gafs det med de ord, du hört. + +LEIOKRITOS. +Rätt sade, Adamastor, du, att lyckosam +Er sändning var, och glädjefullt det blir för mig +Att med en kunglig gåfva vedergälla er. +Dock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss +Invid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts; +Hjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan. +Till stranden skynden under Xuthosbergets fot +Med min befallning. Bjuden folket lägga ut +Med alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem! +Om några af de arma, förolyckade +I land man lyckas bringa, så, om lifvet än +Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt +Att dem från döden rädda, vederkvicka dem. + + (De gå.) + + + +TIONDE SCENEN. + +LEIOKRITOS (allena). +I denna lycka, större än min djärfvaste +Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr +Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige, +Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl? +O villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan, +Blott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt? +Min son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej +Min hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf. +Kan större lycka köpas för ett bättre pris? +Om på hans fall min säkerhet berott, om mig +Det förelagts att döda honom eller själf +Min ofärd skapa,--lycka, spira, kungamakt, +Ja, lif jag gärna velat offra för hans lif. +Och nu, nu unnas mig behålla detta allt +Med det beting blott, att jag honom spara vill. +För hvem har jag då trotsat dessa mödor, all +Den strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem? +För honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart +Till Hades skuggor vandra, åren bjuda så. +Men han är ung, i honom skall jag lefva upp +Och härska åter, genom honom skall mitt verk, +Min ära gå till sena ättlingar i arf. +Och emot honom skulle riktas detta svärd? +För mig är döden ej ett slut, blott han finns till, +Men utan honom upphör ren i lifvet jag. +Ja, tagen mot min tacksamhet också därför, +Att jag får vara konung nu, ej härska blott, +Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får. +Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig +Och viker undan. Ha, så har det varit förr, +Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit! +Eubulos kom, din konung kallar dig. + + + +ELFTE SCENEN. + LEIOKRITOS. EUBULOS. + +EUBULOS. + Hvad är +Din vilja? + +LEIOKRITOS. + Säg mig, kommer du från stranden, där +Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof? + +EUBULOS. +Ja. + +LEIOKRITOS. + Och hvad budskap kan du bringa därifrån? + +EUBULOS. +Ett, som för dig ej torde vara angenämt. + +LEIOKRITOS. +Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp? + +EUBULOS. +En ringa, dock en större, än du önskat den. + +LEIOKRITOS. +Hvad har man kunnat rädda? + +EUBULOS. + En, en yngling fanns +I hafvets bränning af min son och togs i land. + +LEIOKRITOS. +Hvem säger han sig vara och från hvilket hem? + +EUBULOS. +Hans mund är sluten, och hans blick är likaså, +Och endast svagt han röjer än en skymt af lif. + +LEIOKRITOS. +Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg? + +EUBULOS. +Blott några spillror simma än på vågens rygg. + +LEIOKRITOS. +O hårda öde, hvarför visste jag ej förr, +Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är. +Säg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man +Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt? + +EUBULOS. +Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs. + +LEIOKRITOS. +Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få. + +EUBULOS. +En fråga, konung, ville jag dig göra nu, +Om det mig unnas. + +LEIOKRITOS. + Fråga, det förmenas ej. + +EUBULOS. +Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu +I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott +Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram, +Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd? + +LEIOKRITOS. +Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt! +Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer. + +EUBULOS. +Hvad? + +LEIOKRITOS. + Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få. +Den tid har varit redan, då på strandens fjäll, +I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott, +Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik, +Med trägen möda hämtande en sparsam kost. +Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall +Ej heller komma; så kan allt förändras. + +EUBULOS. + Ve. + +LEIOKRITOS. +Den mark, du ägt, skall åter en gång blifva din; +Med eget spann du plöja skall din egen teg +Och egna skördar bärga. + +EUBULOS. + Ve, o konung, ve! + +LEIOKRITOS. +Du hatar Rhaistes, fruktar, att hans öfvermod +På nytt skall från dig rycka, hvad du fått på nytt; +Var trygg, du är från denna stund i mitt beskärm, +Och större är din konungs makt likväl än hans. + +EUBULOS. +Ve, ve, hvad moln af mörka sorger skocka sig! + +LEIOKRITOS. +Jag vet det, mer än eget väl bekymrar dig +Dens öde, som hos dig sökt skydd. Du fruktar, hvad +Tekmessas lott skall blifva; slå din oro bort! +I mig hon finna skall, hvad hon förlorat har. +Har Ajas fallit, sörjer hon Eurysakes, +Är äfven jag en konung, kan och vill och skall +Med outtröttlig omsorg henne hägnad ge +Och hennes öde lindra. + +EUBULOS. + Jag har sett dem, sett +En skymt af dina sändebud, som kommo nyss +Ifrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl! + +LEIOKRITOS. +Ditt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej. +Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve +För hvarje glad förändring, jag bebådar dig. +Säg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med? +Är det ett ondt att, länge fattig, blifva rik, +Att, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn +Och se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd? +Hvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor +I mina stolta löften, att din värnlöshet +Jag gäcka vill med falska förespeglingar? +Vid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i +Den svages förödmjukelse. Om hård förut +Jag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång. +Förstå mig blott! + +EUBULOS. + För mycket ren jag dig förstått. +Just att du menat verkligt, hvad du talat nu, +Det gör min sorg, det pressar mina verop fram, +Det visar, konung, att du icke fruktar mer. + +LEIOKRITOS. +Missunnar du mig lyckan då att vara trygg? +I slutna gåtor älskar du att gömma dig. + +EUBULOS. +Så hör en fråga, som för dig dem öppna skall: +Finns han ej mer, Eurysakes, är allt förbi? + +LEIOKRITOS. +Han finns ej, därför byt för hoppet ankargrund, +Ty fåfängt fäste söker du hos Ajas son. + +EUBULOS. +O nidingsdåd, o skändlighet, skall gudars straff +Ej ån gång krossa dessa lömska mördare +Af allt, hvad ädlast mina fäders land har födt? +Finns ingen makt, som länkar blinda ödens gång? +Jag lefver, jag, och Telamon är död, och död +Är Ajas äfven, fallen är Eurysakes. +Jag, jag den arme, krälar än i dagens ljus, +Och dessa gömmer natten! Ha, du lofte nyss +Min välfärd främja, gör det, drag ditt svärd och stöt +Det djupt i detta hjärta! Denna gärning blir +Den enda gunst, för hvilken jag vill tacka dig. +Hvad, skall jag lefva för att se dig härska här +Och höra om Atridens seger ryktets röst, +När ingen kärlek gör mig ögonblicket ljuft +Och ingen framtid mer mig lofvar hämndens fröjd? +Nej, töm min blod för dina fötter! Kunde den +Lik Nessos etter stänka allt sitt hat på dig +Och dig förbränna! + +LEIOKRITOS. + Du är bitter, gamle man; +Men sorgen själf är bitter, den förbittrar lätt. +Om rättvist eller orättvist du hatar mig, +Det döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott. +Ty alltför litet vore jag min lycka värd, +Om jag ej kände, att dess bästa gåfva är +Den, att jag nu fördraga får, får vara mild. +Du hatar mig, må vara! Mer än fjällets is, +Af vintern ammad, varar hatet evigt ej; +Det smälter opp, när godhet, vårens värma lik, +Ej tröttnar att däröfver hvila dag från dag. +Så skall den tid väl komma, när du finna skall, +Att Ajas ätt ej ensam är din kärlek värd +Och ensam ej den äger. Nu, till dess, ställ fritt +Mot mig din is, mot dig mitt solljus ställer jag. + + (Eubulos aflägsnar sig.) + + + +TOLFTE SCENEN. + +LEIOKRITOS + (allena). +Han vandrar bort, han unnar mig ej svar en gång; +Dock kan jag icke vredgas. Gudar, när skall jag, +När skall min ätt med sådan trohet fattas om? +Fanns på min ö ett sinne, där så ädel grodd +Sin växt, sin trefnad funne, o, som frön därtill +Jag ville stycken af mitt eget hjärta så +Och med min blod dem vattna. Kärlek! Trohet! Dock, +Jag, äfven jag skall finna er, jag vilja har, +Har ingen, som jag fruktar mer, och jag är kung. + + + + +TREDJE AKTEN. + + +(Öppen strand. På afstånd ut till sjöss klippor och hällar. Vid +stranden båtar och spillror af ett skepp. På sanden, nära en krökt, +lummig pinie, en skeppsbruten, liggande liflös.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + + LEONTES. HYLLOS. + +HYLLOS. +Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss. + +LEONTES. +Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick? + +HYLLOS. +Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också. + +LEONTES. +Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det. + +HYLLOS. +De andra handlat lika, om de vågat blott. + +LEONTES. +För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg? + +HYLLOS. +Nej, för din faders vrede, som oss hotade. + +LEONTES. +Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt +Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt. +Gå, red i skuggan under pinien här en bädd +Af löf och mossa, där han hvila får, till dess +En gud kanske ur dvalan väcker honom opp, +Ty vi försöka fåfängt. + +HYLLOS. + Furste, öppet vill +Jag tala ut min mening, fast du väja tycks +Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är +Leiokritos på denna ö. Här finnes ej +Bland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl, +Fast fruktan binder en, en annan vinstbegär. +Ej är det kärlek dock till forna konungar, +Som väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott +Ibland oss minnas Ajas än och Telamon. +Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott, +Hans orättvisa, hårda, grymma härskarbud. +Du, äfven du, dem hatar, måste göra det. +Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig, +Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung! +Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu, +Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar +Oss varit lika många prof af ädelmod. +Tag spiran du och härska, plåna ut den skymf, +Som inför Hellas fläckar nu ditt fosterland: +Att våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd, +För alla helig, här förnekas mänsklig hjälp. +På dig vi lita. + +LEONTES. + Yngling, är Eubulos ej +Din fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak +Du nyss mot öfvermakten trädde kampberedd? + +HYLLOS. +Hvi denna fråga, furste? Obekant för dig +Kan det ej vara, att Eubulos' son jag är. + +LEONTES. +Jag har en fader, äfven jag, Leiokritos. + +HYLLOS. +Vi räkna oss som söner till vårt fosterland, +Vi unga, så du borde göra, äfven du. +Ej finns för oss en större plikt, än den oss ges +Af Salamis; och ropar nu dess stämma högt: +"Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!" +Då tvekar bland oss ingen om hvad göras bör. +Men du skall föra oss till målet. + +LEONTES. + Djärfve, säg, +Förstår du mina ord ej, eller aktar du +En varning ej, med saktmod gifven, efter så +Du dristar detta upprorsskrål förnya än? +Vet då, att om du vågar detta språk ännu, +Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd +Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot. +är detta nog, säg, fattar du min mening nu? + +HYLLOS. +Rätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig, +Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet. + +LEONTES. +Han rörde handen, tyckte jag, den drunknade. + +HYLLOS. +Jag såg det ej, frånvarande min tanke var. + +LEONTES. +Finns ingen här, erfarnare i läkedom +Än vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst +Här kunde bringa räddning. + +HYLLOS. + Låt mig kalla hit +Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus, +Förstår och vet och ser hon mer än seende. + +LEONTES. +Gå, hämta henne! + +HYLLOS. + Furste, hennes ledsven skall +Väl finna vägen hit med henne. Kommer hon, +Kan jag bli borta. + +LEONTES. + Hvad? Min fader nalkas själf. +Ser jag en dröm, är denne man Leiokritos, +Så olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus, +Och nyss så mörk och dyster? Gudamakter, hvad +Har denna ändring vållat? Dessa sändebud, +Knappt från sin resa återkomna, hafva de +Ett budskap medfört, som hans sinne så förbytt? +Förvånad hörde jag af dem hans hälsning nyss +Att rädda allt, hvad räddas kunde. Dubbel är +Min undran nu, då honom själf jag sådan ser. + + + +ANDRA SCENEN. + + LEIOKRITOS. LEONTES. + +LEIOKRITOS. +Hell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgång har +Ditt ädla värf att räcka mänsklig hjälp? + +LEONTES. + Du ser +Den ende här, som räddats; blott ur hafvets våld +Likväl, men ej ur dödens. + +LEIOKRITOS. + Djup hans dvala syns, +Och smärtsamt är att finna, att förhållanden +Vår hjälp försenat; mest dock för de andras skull, +Dem böljan slukat. Landsmän voro de kanske, +Hellener födda. Denne man är blott en slaf, +Att döma af hans klädnad, blott en rå barbar, +Som byte tagen eller köpt på okänd kust. + +LEONTES. +Hans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas, +Bekräftar sådan mening; men hans anlete, +Betrakta det, o fader, säg, om Hellas födt +En bild mer skön än denne bleke yngling här? + +LEIOKRITOS. +Ha! + +LEONTES. + Hvilken höghet bor på denna panna ej! + +LEIOKRITOS. +Hvad syn! + +LEONTES. + Hur mången ljungeld har ej slocknat ut +Med dessa slutna ögon! + +LEIOKRITOS. + Underbara lek! + +LEONTES. +Och dessa läppar, trotsande i döden än +Och dock så veka! En hellen är denne dock, +Han kan ej annat vara, fast hans öde visst +I hårda lägen honom kastat. + +LEIOKRITOS. + Son, du var +Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns +Du mer sköldbärarn Ajas? + +LEONTES. + Som en nattlig syn +Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp, +Som steg ombord, af jubel följd och klagorop. +Men af den ädle hjälten, folkets höfding, har +Jag intet minne. + +LEIOKRITOS. + Skåda denne yngling då. +En sådan var han, Ajas, något år kanske +I ålder framom honom, olik äfvenså +Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft; +Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt, +Så lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser. + +LEONTES. +Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört +Med denne yngling till vår strand Eurysakes. + +LEIOKRITOS. +Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss +Af honom, då han låge död som denne nu. + +LEONTES. +Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp, +Om blott en konsterfaren vård han finna kan. + +LEIOKRITOS. +Finns någon här, som kunde skänka honom den? + +LEONTES. +Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem, +Hon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit. + +LEIOKRITOS. +Men om till lif hon skulle väcka Ajas son? + +LEONTES. +Hans lycka vore detta, men vår undergång. + +LEIOKRITOS. +Var lugn och gör för främlingen, hvad göras kan. +Hvemhelst han än må vara, är Eurysakes +Han ej, ty Ajas ättling sofver djupare, +Än att han kunde väckas mer af mänskokonst. + +LEONTES. +O, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt +Din mening, fader? + +LEIOKRITOS. + Flyktad är den mörka tid, +Då varsamheten, fruktans dotter, sluten höll +Inom min barm hvar ädel drift, en fånge lik. +Nu får jag vara konung, får förlika fritt +Min handling med min vilja. Ingen skräckbild gör +Mitt välde ovisst, min medtäflare är död. + +LEONTES. +Hvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt? + +LEIOKRITOS. +Från Menelaos, Spartas konung, bragtes den +Af mina sändebud tillbaka. Hvar och hur +Eurysakes mött döden, har jag ej försport +Och vill ej heller spörja; det är nog, att visst +Hans undergång bebådats mig från säkert håll. + +LEONTES. +O höge gudar, mitt bekymmer är då slut! +Den sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln +Och lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft +Att mot min klara framtid blicka nu och se +Den långa lefnad, Parcens slända lofvar mig. + +LEIOKRITOS. +En dubbel glädje skänker mig min spira nu, +Då jag i arf den lämna får åt en, som vet +Att skatta dess besittning, då jag ser den fröjd, +Den ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut +Du syntes mig, likgiltig för de ädlaste +Af lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt. +Nu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är, +Då äfven du min lycka känner djupt som jag +Och vill den dela. + +LEONTES. + Nu alltså, nu är du kung, +Och ingen äger större rättighet än du +Att Salamis behärska. + +LEIOKRITOS. + Teukros ensam finns +I lifvet kvar af denna forna kungaätt, +Men saknar vänner, har ej makt att hota oss. + +LEONTES. +Och om han ägde härar än och kom, hvad mer? +Mot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd, +Och annat har ej Teukros. Han försköts som son +Af Telamon, sin fader, blef från hemmets härd +I vrede utstött, jagad bort från Salamis. +På vapen endast, ej på rätt han trotsa kan, +Hvem ville frukta honom? + +LEIOKRITOS. + För hans rätt alltså +Till spiran var Eurysakes dig fruktansvärd? + +LEONTES. +En omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt. + +LEIOKRITOS. +Ja, om den mött erkännande, men eljest ej. + +LEONTES. +Ju mindre erkänd, desto mera fruktansvärd +För mig den varit. + +LEIOKRITOS. + Älskar du att skämta, son? + +LEONTES. +Jag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram, +Af alla hyllad såsom konung, skulle du +Åt honom lämnat makten utan fruktlös strid. +Men om han kommit blott med sina anspråks helgd +Och ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand +Emot den scepter, som hans fader ägt, o då-- + +LEIOKRITOS. +Då hade denna klinga dömt emellan oss. + +LEONTES. +Det var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund, +Ty mellan oss den hade då måst döma först. + +LEIOKRITOS. +Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son? + +LEONTES. +Och med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt. + +LEIOKRITOS. +O vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig, +Att mot din fader kämpa för en främmande? + +LEONTES. +Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort, +Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in +I möjlighetens vida rike, fatta nu, +Hvarför så dystert sluten du mig städse sett. +Det var min tanke såsom vaken, var min dröm +I sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång +Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt, +Att Ajas son här kunde träda upp mot dig +Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt. +I sådant fall jag mellan eder båda stått, +Sett här min borna härskare, min fader där, +Och nödgats välja. + +LEIOKRITOS. + Ha, ett alltför brydsamt val! + +LEONTES. +Om så du vill det nämna; mindre brydsamt dock +Än tungt, än sönderslitande för detta bröst, +Ty mitt beslut var fattadt. + +LEIOKRITOS. + Låt mig höra det. + +LEONTES. +Att bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt +Befallte mig att bistå den, som var min kung. +Om han som sådan fordrat till sitt skygd min arm, +Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den. + +LEIOKRITOS. +En filosof, en grubblare, som glömt natur +Och verklighet för tomma tankars gyckelspel, +Du liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le? +Väl dock, att ödet fogat så, att ej till verk +Din yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den. +En annan tid har börjat. + + + +TREDJE SCENEN. + + DE FÖRRA. EN BUDBÄRARE. + +BUDBÄRAREN. + Konung, väl att jag +Dig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt. + +LEIOKRITOS. +I hvilken afsikt? + +BUDBÄRAREN. + För att skyndsamt kalla dig +Tillbaka till din boning. + +LEIOKRITOS. + Skyndsamt, säger du; +Hvad är, som fordrar skyndsamhet? + +BUDBÄRAREN. + Din välfärd. + +LEIOKRITOS. + Min? +Den är betryggad. + +BUDBÄRAREN. + Härskare, en skara folk +Sig skockat kring palatset. Flere strömma till +Hvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt +Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft +Att höra mer, i hvilket land och genom hvem +Han fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå +Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst +På ena sidan, på den andra höjer sig +Ej någon enskild stämma öfver mängdens skrål. +Men dig, dig nämna alla, dig man kallar på, +Af dig begär förklaring en, den andra stöd; +Och därför skynda! Stenar flugit ren, och snart +Kanhända dragas svärden. + +LEONTES. + Fader, stanna här! +Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall +Till saktmod återföra denna upprorstropp. + +LEIOKRITOS. +Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf +Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är +Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt +Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån. + +LEONTES. +Med hvilket medel ärnar då du tygla dem, +De pliktförgätne? + +LEIOKRITOS. + Lämna denna sorg åt mig. + +LEONTES. +Kom, låt oss vandra båda. + +LEIOKRITOS. + Nej, jag går allen. +Jag känner dig, du skall i vrede brusa opp, +Där lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger. + +LEONTES. +Förundransvärda olikhet! Förhållanden, +Dem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner +Och ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill. +Hvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig +Till svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött, +Och du är konung. + +LEIOKRITOS. + Därför kan jag vara mild. +Farväl! + +LEONTES. + Du går allena. Fader, får jag ej +Ditt bistånd vara, om i upprorsyran du +Min hjälp behöfde? + +LEIOKRITOS. + Ingen droppe af din blod +Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl! + + (Går.) + + + +FJÄRDE SCENEN. + + LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande). + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Hvad, vänta, håll! + +LEONTES. + Han vaknar, det är Hellas språk. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Ursinnige, dröj, dröj ett ögonblick! + +LEONTES. + En dröm +Tycks gyckla för hans sinnen. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Man, jag säger dig, +Håll fast vid klippan. + +LEONTES. + Till en olycksbroder visst +Han ropar detta. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Moder, moder, moder, o! + +LEONTES. +Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon +Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott? +Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt! +O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än +Ej hårdnat på hans tunga. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Jag skall rädda dig, +Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare! +Ve! + +LEONTES. + Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta, +Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill +Tilltala honom. Yngling, faran är förbi, +Blott hvila, du är räddad. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Gudar! Står hon ej +På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör: +Förbarmande! + +LEONTES. + Hvem ropar, hvem är värnlös, säg? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer +Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt, +Då han den sparar nu i detta ögonblick. + +LEONTES. +Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se. +Af hvilka fasansfulla inre syner väcks +Ett raseri som detta? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Krossa, krossa mig, +Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt. +Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig. + +LEONTES. +Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste +Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Du konung, du, så prisad bland de dödliga +Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång +Dig drabba? + +LEONTES. + Fasa griper mig; är det mot Zeus +Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Du hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt +Af fega skaror, lömska som du själf. För dig, +För dig alltså har Hellas blödt, föraktlige. + +LEONTES. +Hvem menar han, mot hvilken mänska eller gud +Framljungar han sin vrede? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Bofvar, lösen mig! +Ej blef jag född att bära slafvars bojor, jag, +En konungs son. + +LEONTES. + Förnuftets fackla, märker jag, +Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far +Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst, +Igenomträng med åskans stämma rymderna: +Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär! + +LEONTES. +Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss. +Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem? +Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus! +Hvem är du? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Ha, du är allena, sviker mig +Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare? +Jag ser blott dig. + +LEONTES. + Då ser du rätt och gäckas ej. + +DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp). +Så dö! + +LEONTES. + För dig? Vansinnige, är det den tack, +Du för ditt lif betalar åt din räddare? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm, +Hvart har din styrka vikit? + +LEONTES. + Straffa ville jag +Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud +Din handling vållat, sen din tankes ljus han släckt. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Är du en annan, ej af dessa bofvar en? +Mitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig. +Säg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss? +Hvar finnas de, som delte samma öde då? +Jag märker ingen. + +LEONTES. + Böljans skoningslösa svalg +Har slukat alla. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Alla, alla säger du? + +LEONTES. +Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång +Det ljufva ordet: alla. + +LEONTES. + Hvilken hjärtlöshet! +Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet! +Nu gläder dagens återsedda ljus min syn, +Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone +För några stunder värde, tills jag mättat mig +Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd. + +LEONTES. +Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande +Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut +Ett öppet ord, hvem är du? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + En, som frågar dig +Med en skeppsbruten främlings helga rättighet, +På hvilken strand han funnit räddning. + +LEONTES. + Vida kring +Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu. +Du skådar här det mångberömda Salamis. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Jord, dyre jord! + +LEONTES. + Han faller på sitt anlet ned +Och för de bleka läpparna mot markens stoft +Till kyssar, mera varma än en älskares. +Och hvarje gång, han lyfter upp sitt hufvud, ser +Jag nya tårar strömma utför kinderna. +Hvad skall jag tänka? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Jord, o mina fäders jord, +Mitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land! +Ser dig mitt öga, rör dig mina läppar nu? + +LEONTES. +Allt mer och mer förvåna mig hans ord. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Du mål +För mina tankars långa längtan, hamn, dit jag +Beständigt hoppets segel styrt, min sällhets hem, +Där ensamt jag den finna kunde; ö, hvars namn +Samtidigt med min faders, med min moders namn +Min tunga nämna lärde! Jag har hunnit dig; +Jag ser, jag rör din helga jord, jag breder ut +Min famn, en famn, som tar dig i besittning nu; +Ty min du är, och ingen skall oss skilja mer. + +LEONTES. +O, styr förnuft, styr raseri hans tunga nu? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Du är en son af detta land, du, yngling, ock, +Så böj ditt knä och prisa höga gudars nåd, +Som fört dig hit, som korat dig till räddare +Af detta lif och låtit dig, bland alla främst, +Din kung välkomna i hans återvunna land. + +LEONTES. +Har möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns +Och tagit väldet bort af det omöjliga, +Att hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu? +Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå +I ljuset opp och kläda sig i kött och blod +Och lefva efter döden bland de lefvande? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Förstod du mina ord ej, då så dyster du +Försjunker i begrundning blott och ej en skymt +Af glädje röjer, fast din kung du återfått? + +LEONTES (för sig). +Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju. +Hans egna ord, då omedveten af sig själf +I drömmen han sin moder såg på klippan stå, +Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri, +Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande +Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss. +Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes, +Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd +På en gång söfde oron, öppet straffande +Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs? + (Högt.) +Du är då detta landets konung, säger du, +Hvad är ditt namn? + +DEN SKEPPSBRUTNE. + En främling eller slaf blott här +I detta land du måste vara, efter du +Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son. + +LEONTES. +Att du är denne, hvarmed vill du styrka det? + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej +Att på den borne härskarns panna trycka in +Sitt härskareinsegel. + +LEONTES. + Pannans vittnesbörd +Kan jäfvas dock; om så ej vore, visste du +I denna stund, att äfven jag är kungason. +Då är du, hvad jag trodde nyss, en främling här. +Och om du talar sanning, om så ädelt blod +I dina ådror flyter, hell oss båda då! +Den unga örnen, född på klippans spets, förstår +Det sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt. +Så skola vi hvarandras syften fatta, du +Mitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt! +Min dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös +Står här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej +För Salamis mig visa. Upp då, skynda fort +Till fursteborgen, Ajas' forna boning; säg +Åt den, som hans palats och skatter har i vård, +Att han en vapenskrud mig sänder, väljer den, +Som högst i värde smyckade min fader förr. +Må ock slafvinnor komma, som mig två och mig +Med oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu +Af hafvets salt, får åter kraft och rörlighet. +Sen skall till folkförsamlingen du följa mig +Och se, om jag i ord blott eller verklighet +Är konung här och Telamoniern Ajas' son. +Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett +En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej +Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned +På deras kinder, då har falskt min moder nämnt +Min faders namn, då lyftes jag till löje blott +Af salaminska hären förr på sköldarna. + +LEONTES. +Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge +Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock +Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof +Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort! +Hon kommer där, den blinda. + +DEN SKEPPSBRUTNE. + Öfverväger du, +Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad, +Då har du lärt att handla blott för lofvad lön, +Och sviksamt har du kallat dig en konungs son. + +LEONTES. +Var lugn och vänta endast några stunder än; +Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått +Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit. + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande! +Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig +Bakom en mur af denna pinies täta barr +Och så min blick från henne stänga, att den bild, +Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må +Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall +Jag nånsin se din verklighet på jorden mer, +Som nu jag sett din skugga? + + + +FEMTE SCENEN. + + DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN. + +LEDSVENNEN. + Böj åt detta håll +Ditt steg, o drottning, här är stället. + +TEKMESSA. + Hör mig här +Leontes, om mitt hälsningsord jag talar ut? + +LEONTES. +Han står framför dig. + +TEKMESSA. + Hell dig, unge furste, då! +Hvar är den hjälpbehöfvande? + +LEONTES. + Hur ädel, hur +Försakande du kommer, själf ett rof för kval, +Att andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du +Den största konst i lifvet, att till läkedom +För andras sår förvandla eget lidande, +Den blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger? + +TEKMESSA. +Nämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu +Mot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott; +Det tynger föga, min Eurysakes är död. + +LEONTES. +Så går ett rykte, obekräftad är likväl +Ännu dess sägen. Men försök att tala själf +Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet +Kanhända mer än ryktet. + +TEKMESSA. + O, hvar är han, hvar? + +LEONTES. +Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej +Skall höra, om han ropas. + +TEKMESSA. + Främling, främling, kom! + +DEN SKEPPSBRUTNE. +Min moder. + +TEKMESSA. + Röst! + +EURYSAKES. + Ja, det är du! + +TEKMESSA. + Eurysakes! + +EURYSAKES. +Du lefver än! + +TEKMESSA. + Ditt hjärta klappar än, o barn! +Jag känner fläkten af din varma andedräkt +Kring mina kinder. + +LEONTES. + Det är han. Förundransvärdt +Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu, +Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt. + +TEKMESSA. +O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus! + +EURYSAKES. +Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr; +Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig. + +TEKMESSA. +Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död. + +EURYSAKES. +O fasa, moder, du är blind, hur blef du så? + +TEKMESSA. +Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer. + +EURYSAKES. +Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej +Din sötma njuta, då jag når din verklighet! +Gläds, moder, våra sorger skola falla snart +Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu +Är stunden min, och min är vedergällningen. + +TEKMESSA. +Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig +I detta läge. + +EURYSAKES. + Läge? Är jag icke kung +Och har framför mig mina fäders land, det land, +De styrt förut och jag skall styra efter dem? +Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be? + +TEKMESSA (till Leontes). +Jag sträcker mina bänder ut bönfallande +Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till +För orden af hans barnsligt öppna öfvermod! +Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han. +Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam +Gick han sin bana, tills den slöts med undergång. +Men du, var du mot sonen ädelmodig mer, +Än Hellas drottar voro mot hans fader förr. +Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli +Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans, +Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö, +Att äga här för mig, för sig, för andra ej +Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss. + +LEONTES. +Han är min konung; tryggare betror han ej +Sitt lif i dina händer än i mina nu, +Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens. +En helig, oafvislig plikt befaller mig +Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock +Att skydda honom, vända hvarje våda af, +Som kunde hota honom från ett annat håll. +Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den, +Mitt offer blir på Dikes helga altar nu. +Men hvad jag ägt och äger och förlora kan, +Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud? +Och därför, son af Ajas, fast din undergång +Min enda räddning vore, vill jag varnande +Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf. +Så vet, du äger fiender på denna ö +Långt flere, mera mäktige, förslagnare +Än de, som kunna blifva dina vänner här. +Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem +I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har +Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej. +Slut därför dina läppar till, att ej ett ord +Må obevakadt öfver deras stängsel fly +Och dig förråda. Visa dig, som nu du är, +Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande, +Och följ din blinda moder till dess boning tyst. +Kanhända gryr en bättre tid, förbida den. +Du är en yngling, ålderdomen böjer den, +Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott, +Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart; +Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall +Med dig om sceptern strida. + +EURYSAKES. + Moder, denne man, +Som talar så, är han en ovän eller vän? + +TEKMESSA. +En ovän ger den varning ej, som denne ger. +Lär känna honom. Fastän son till den, som nu +Din faders spira höjer öfver Salamis, +Vill han din ofärd icke, vill han skydda dig. +Dock är du den, som fordrar af hans fader nu +Hans kungamakt, af honom själf hans framtids glans. +Ej äger han i denna stund en fiende +Mer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig, +Dig vill han rädda, aktande hvad rättvist är +För gudar och för mänskor mer än eget väl. +Så följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande +Nu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här, +Ej kunde jag, din moder, dig ett bättre ge. +Kom, kom! + +EURYSAKES. + O gudar, lefver på er vida jord +Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt, +Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får +Och ej med öppen panna gå sin öppna ban? +Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark +För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott +Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd. +Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål +Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag +Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag +Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik. +För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss +Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall. +Dock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått +Hjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där +Skall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös, +I tiggartrasor döljande min kungabörd! +Må vara, jag vill bära allt, fördraga allt. +Jag har mitt värf att fylla, lefva måste jag. +Kom, moder! + +TEKMESSA. + Gosse, för oss åter till mitt hem +Och akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej +Din barnatunga yppar, hvad du här har sett! + + + + +FJÄRDE AKTEN. + + +(Landskap högre upp på ön. Utsikt mot lundar och odlade fält. +Närmast på ena sidan en stel, i rännor splittrad klippvägg. Längre +bort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom löfdungarna. Åt +samma håll strimmor af hafvet.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + EUBULOS. HYLLOS. + +EUBULOS. +Än några tag med spaden, gosse! Djupare +Skall grafven bli, så djup, att den lik Hades' natt +Sen gömmer och ej återger, hvad den har fått. + +HYLLOS. +För hvilken älskad aska, fader, gräfves den? +Snart räknade de äro, dina kära här, +Och dessa få, de lefva ju och andas än. + +EUBULOS. +De lefva, om att andas är att lefva, barn! + +HYLLOS. +Hvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif? + +EUBULOS. +När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort +Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar, +När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol +Gått ned med själfva hoppet om en morgondag, +Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej. + +HYLLOS. +O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man? + +EUBULOS. +Han finns: den olycksfödde, som din fader är. + +HYLLOS. +Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar? + +EUBULOS. +Jag äger intet. Se i mig en musslas skal, +Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf. + +HYLLOS. +Ej kan jag fatta dina gåtolika ord. +Svep ej i töckenbilder så din mening in, +Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta, +Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust, +Dess hopp, dess tröst har slocknat? + +EUBULOS. + O, hvad var mitt lif, +Mitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt? +Hvad var min tanke under dagens värf, min dröm, +När vallmokransad natten kom och slöt min blick? +Minns du det ej, såg, hörde du det ej? + +HYLLOS. + Det var, +Att Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt, +Eurysakes än hälsas såsom konung här. + +EUBULOS. +Det är förbi, Eurysakes är död, är död. + +HYLLOS. +Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil, +Säg, eller såsom fiende för mänskohand? + +EUBULOS. +Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn +De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud. + +HYLLOS. +Så böj dig under höge gudars skickelse +Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro, +Ifall han obegrafven glöms i fjärran land. +Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan. + +EUBULOS. +Så kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl +Så ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord +Från dina varma läppar, mer än om det ren +I lustrer frusit under hvitnad hjässas snö. +Ve, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig +Grott upp att skåda Salamis, som nu det syns. +Ack, arma vinterplantor i ert fosterland! +På er har ej dess blida sommar stråla fått; +Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer. +Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott +Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld. +Hvad ljufvast finns för gudar och för människor, +Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag, +Gemensam lust och vilja, sådant har ej du, +Ej de med dig jämnåriga fått skåda här, +Blott vi, vi gamle. + +HYLLOS. + Underbara ord af dig! +Du svärmar, fader! + +EUBULOS. + Svärmar! Nej, jag visar blott +En senväckt fjäril naken höst och säger: Här, +Här glödde sommarns fägring. + +HYLLOS. + Kan jag sluta ren? +Är grafven djup tillräckligt? + +EUBULOS. + Mer än nog för allt, +Hvad Salamis har kvar af flyktad härlighet. + +HYLLOS. +Kan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård +Har kunnat väcka främlingen ur dödens sömn? + +EUBULOS. +Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik. + +HYLLOS. +O fader, om för Ajas' son du tillredt den, +Blir en osynlig skugga blott dess rikedom. + +EUBULOS. +Du skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn, +Sin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd +I svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned, +Gå, tag din bila! Ser du fläderbusken där +Vid hällens rand? Den måste rödjas bort. + +HYLLOS. + Hvarför? +Hvart syftar du med denna ödeläggelse? +Den busken har fått frodas sen min barndom där. + +EUBULOS. +Jag vill ej se en annan förekomma mig. +Men skynda, medan utan vittnen allt kan ske. + + (Hyllos går.) + + + +ANDRA SCENEN. + +EUBULOS (allena). +Nu måste fram i dagen, hvad i lustrer gömts +Och gömmas skall ånyo snart i ändlös tid. +Blir grafven mörk, nåväl, den skatt, den tar emot, +Har lyst tillräckligt, må väl hvila nu sin glans. +Så tag då, jord, det ädla lån, dig anförtros; +Ett lån tillförne, blir det nu din egendom. +Behåll den, dölj, förvara den blott omsorgsfullt +Med natt inunder, blomstertäcke ofvanpå, +Att intet mänskoöga mer må skåda den! +Men hvad, ser jag ej Rhaistes komma? + + + +TREDJE SCENEN. + + EUBULOS. RHAISTES. + +RHAISTES. + Väl, att jag +Dig finner här. Du var då icke, du också, +Bland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred. +Jag kunde icke sätta tro till deras sägn, +Som svuro, att du ej var där, jag vill se +Med egna ögon. + +EUBULOS. + Vandra då, sen du det sett. + +RHAISTES. +Ett återstår att fråga dock: hvar är din son? +Att han, som lärt sin upprorskonst af dig, var med, +Det sågs på hopens djärfhet, som med trots stod kvar +Emot sin konungs både milda ord och hot. + +EUBULOS. +Är den ej skingrad redan? + +RHAISTES. + Ja, den vek, fast trögt, +Sen den hört våra sändebuds förklaringar. + +EUBULOS. +Så vik, fast trögt, du äfven! + +RHAISTES. + Jag vill veta, hvar +Han finns, din son; säg detta först, så vandrar jag. + +EUBULOS. +Han slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick +Han några båghåll till vårt hem; där finns han nu. + +RHAISTES. +Skall han förbli där, eller väntas än han hit? + +EUBULOS. +Han kommer oförtöfvadt. + +RHAISTES. + Väl, så dröjer jag +Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek. + +EUBULOS. +Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du, +Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig. + +RHAISTES. +Vid ord förflugna, spotska är din tunga van. +Men ville jag dig fråga, hvems blir denna graf, +Då vet jag, funne förevändningar du straxt, +Bekände ej, hvad säkert är, att den är redd +Med oblygt trots för skuggan af din konungs son. + +EUBULOS. +Hvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn? +Dock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant? + +RHAISTES. +Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige +Bär i sin hand en bila; vill han dräpa mig? +Styr af hans uppsåt, och jag lämnar dig i ro. + + (Går.) + + + +FJÄRDE SCENEN. + + EUBULOS. HYLLOS. + +EUBULOS. +Ej har en större niding trampat denna mark +Än mannen där, ej någon fegare än han. +Nu lär han ej så hastigt återkomma hit, +Och detta är min goda vinst af hans besök. + +HYLLOS. +Var ej den etterormen Rhaistes här igen? + +EUBULOS. +Han kom och gick, han dröjde några stunder blott. + +HYLLOS. +Hvad sökte han, hvad var hans arga stämpling nu? + +EUBULOS. +Hans mening var att spana ut, om jag, om du +Ej tagit del i bullret mot Leiokritos, +När folket nyss sig skockat kring hans kungaborg. + +HYLLOS. +Har modet ändtligt vaknat, har den kväfda harm, +Som glödt i mångas hjärtan här, fått luft en gång +Och börjat flamma? O, att jag fått vara där! + +EUBULOS. +Förbi är allt, likgiltigt, utan ändamål. +Sak samma, hvem som härskar efter Ajas' ätt. +Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned! + +HYLLOS. +Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn, +En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag? +Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall. + +EUBULOS. +Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll! + +HYLLOS. +En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld +På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst! + +EUBULOS. +Räck upp den, gosse. Gamla öga, skym dig ej, +Kväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup, +Att den ej hindrar dig att se i denna stund. +O hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring +Din kopparyta, guldet ensamt strålar än, +En bild af troheten, som, om den äras, glöms, +Förtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf. + +HYLLOS. +Emottag, fader, denna ädla pansarskrud +Och sköld och svärd. Jag häpnar, när jag tänker på +Den väldige, som sådan rustning burit har. + +EUBULOS. +Min arm har, sen jag lyfte detta pansar sist, +Försvagats märkbart; sorg och nöd ge krafter ej. +Det känns mig tungt, ehuru tomt, kanhända tungt +Mest för dess tomhet. O, det omslöt dock förut +Ett hjärta, hela salaminska folkets hem. +O sköld, o svärd, ärrprydda båda, vittnen af +Så mången kämpes nederlag, er tid är slut. +Förresten nu i stoftets hägn, ofarliga! +Kom, gosse, tom är grottan, intet finns där mer. + +HYLLOS. +Hvad vill du företaga nu med denna skatt? + +EUBULOS. +Begrafva den; för den är jorden öppnad här. + +HYLLOS. +Så sköna vapen, skönare än mänskohand +Förmått dem smida, offrar du så gagnlöst opp. +Skänk mig dem hellre eller lös dig guld för dem! + +EUBULOS. +De burits af din konung och af min en gång. +Af Telamoniern Ajas. När han seglade +Från denna ö till Trojas långa fejd, då gaf +Han i min vård dem. Vårda vill jag dem också; +Så sänk dem ned i grafven! + +HYLLOS. + Ja, jag lyder dig, +Fast denna gång jag lyder med bedröfvelse. +Så ligg då, pansar, oberömdt i mullens djup, +Hjälm, sköld och svärd, förresten gagnlöst äfven där! +O, att mig hellre unnats se er smycka än +En räddare af Salamis' förtryckta folk! +Men se, Tekmessa kommer med sin ledsven hit +Och främlingen, vid alla gudar, underbart +Till lifvet uppväckt åter. + +EUBULOS. + Skynda, skynda snabbt! +Tag kvistarne af fläderbusken, kasta dem +I grafven ned på vapnen, hopa massor snart, +Att ej ett oinvigdt, förrädiskt öga må +Upptäcka, hvad de hölja. + + + +FEMTE SCENEN. + + DE FÖRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN. +TEKMESSA. + Jag förnimmer ljud +Af mänskoröster. Sakta, har man märkt oss ren? + +LEDSVENNEN. +Ja, drottning. + +TEKMESSA. + Gosse, stanna! Finnas många där? + +LEDSVENNEN. +Eubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej. + +TEKMESSA. +Se efter än, gif akt på allt! Eurysakes, +Din blick är mera öfvad, spana du, hvad märks? + +EURYSAKES. +Två män allenast varsnar jag, den ena ung, +Af ålder böjd den andra, båda torftiga +Och vapenlösa båda. + +TEKMESSA. + Ingen fara då, +Låt oss gå närmre! Hör man, om jag talar ren? + +EUBULOS. +Välkommen åter, drottning, från ditt ädla värf +Att räcka hjälp och bistånd. Om jag anar rätt, +Är denne främlings räddning nu din glada lön. + +TEKMESSA. +Eubulos se, betrakta honom, märker du +En likhet ej? + +EUBULOS. + En likhet, drottning, säg med hvem? + +TEKMESSA. +Du frågar! O, när fordom detta ögonpar +Än ägde synens gåfva, var min högsta fröjd +Att se på denna likhet. + +EUBULOS. + Såg du ynglingen +Förut i tiden? + +TEKMESSA. +Från den stund, han dagen såg. + +EUBULOS. +Du väcker min förundran. Af den dräkt, han bär, +Kan jag ej sluta annat, än att född han blef +För torftigt lottad för att bli bemärkt af dig. + +TEKMESSA. +Se på hans anlet, gamle, liknar detta ej +Ett anlet, som du skådat förr i bättre dar +Och aldrig sen förgätit? + +EUBULOS. + Dessa anletsdrag, +De röja blott en längre tids försakelser, +Än denne unge främling tyckes räkna år. +De varit sköna. Nöd, knappt öfverstånden nöd +Tycks härjat dem. + +TEKMESSA. + Min arma, arma gosse, ja! + +EUBULOS. +Kanhända, om ej denna dödens blekhet låg +Uppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind +Bar färg af lif, om ögat ägde eld och glans, +Såg jag---- + +TEKMESSA. + Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad? + +EUBULOS. +Såg jag--dock nej, hvem ser väl det omöjliga? + +TEKMESSA. +Säg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är. + +EUBULOS. +Såg jag en likhet, oförklarlig, underbar, +Hos denne med min forne----nej, för ärorikt, +För stort, för vördnadsbjudande är detta namn, +Jag vågar ej det nämna till jämförelse. + +TEKMESSA. +Säg ut, säg, att han liknar Ajas, säg det fritt! + +EUBULOS. +Nåväl, han liknar Ajas, nekas kan det ej, +Men som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag. + +TEKMESSA. +Dag kan väl bli af denna morgon ock en gång; +Så gläds i hoppet, se, din konungs son står här! + +EUBULOS. +Omöjligt, ädla drottning, du är vilseförd. +Lägg icke till ditt olycksmått, nog stort förut, +Den bittra rågan af en falsk, förrädisk fröjd. + +EURYSAKES. +Du vågar tvifla, fast min moders ord du hört. + +TEKMESSA. +Skall jag ej känna rösten af mitt eget barn? +Mitt öra hör ju stämman, fast min blick är skum. + +EUBULOS. +Omöjligt! Röst kan likna lätt en annan röst, +Som anlet anlet. + +EURYSAKES. + Snart förgår mitt tålamod. + +TEKMESSA. +Jag kände genast honom, och han kände mig +Från första stund. Mot tusen tungors vittnesmål +Bestode våra hjärtans intyg, mitt och hans. + +EUBULOS. +Säg, har man sändt dig, yngling, att bedraga oss? + +EURYSAKES. +Bedraga? + +TEKMESSA. + Gamle, hvilken gud förblindar dig? + +HYLLOS. +Hur kan du tveka längre, fader, allt är klart! + +EUBULOS. +Förunderligt! Men död, död är Eurysakes, +Och grafven, drottning, återger ej lefvande, +Blott skuggor, och en skugga är dock denne ej. + +EURYSAKES. +Har nu din oförskämda mund fått orda nog, +Och har jag nog fördragit? Är jag talgill nu? +Så hör då, fräcke tviflare, förtrampade, +Ledbrutne mask, vanbörding, skamförgätne slaf, +Hundöga! + +TEKMESSA. + Milde gudar! Gosse, hejda dig! + +EUBULOS. +O drottning, drottning, stilla, nämn ett ord ej mer! + +EURYSAKES. +Misstrogne, slöe mänskobild, förstockade, +Stenhårda panna, ägde jag ett svärd i hand, +Jag klöf dig för att visa dig Eurysakes. + +TEKMESSA. +Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst, +Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste +Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du. + +EUBULOS. +Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på! +Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser +Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än +Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd; +Håll på! + +EURYSAKES. + Du man, vansinnig är du, ömkansvärd +Långt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds. + +EUBULOS. +Jag faller, unge furste, ned för dina knän +Och kysser dessa fötter, som dig burit hit. +Ja, du är son af Ajas, sådan var ock han, +Så såg han ut, när vreden färgade hans hy +Och under åskmörk panna blicken ljungade. +Just sådan stod han i min åsyn mången gång. +Min härskare, min konungs son, nu konung själf, +Min ädle konung, saknad, efterlängtad, sörjd +I långa år, välkommen gudahägnad nu! + +TEKMESSA. +Du tviflar då ej längre? + +EUBULOS. + Tvifla! O, när nyss +Han kom, halfslocknad, härjad, blek, hvem undrar väl, +Att jag i honom icke kände Ajas straxt? +Nu har han lifvats, lågat såsom hjälten förr, +Nu har min ungdoms konung jag i honom sett. + +TEKMESSA. +Ack, häftig, snaruppbrusande, lättretad var +Hans store fader äfven, däraf kom hans fall. +Jag ber till Zeus, allhärskarn, till Athene ock, +Hans myndigborna dotter, att de måtte ge, +Hvad Ajas blef förmenadt, åt hans arma son: +Lugn håg och tålsam vishet, gudars bästa skänk. +O gosse, återgifven nyss åt denna famn +Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös, +Som när den dig emottog i din födslostund, +Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande +För mänskors ögon, stilla i din moders hägn, +Att hon ej snart för alltid mister dig igen. + +HYLLOS. +Nej, drottning, nu skall handlas. + +TEKMESSA. + Äfven du? + +EUBULOS. + Och jag. +Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt; +Så skyndom! + +EURYSAKES. + Vapen, vapen! + +EUBULOS. + Hyllos, ila du +Kring Salamis från trakt till trakt, från hem till hem, +Och kalla våra vänner. Säg, att Ajas' son, +Den saknade, den väntade, är här, att här +De skola samlas alla till sin konungs värn. +Fort, gosse! + +HYLLOS. + Nu skall ingen kylig tvekan mer +Förlama deras armar, nu skall våld bli stäckt +Med våld. Jag skyndar. + +TEKMESSA. + Stanna, dröj! Ack, vårt fördärf +Bereds af detta öfvermod. + +EUBULOS. + För sent. Han hör +Ej mer din varning. + +TEKMESSA. + Olycksfödde gubbe, säg, +Hvi eggade du ynglingen till detta dåd? +Vår ofärd är för handen. O Eurysakes, +Kom i din moders armar, låt mig famna dig +Ännu en gång, den sista. Innan denna dag +Har nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll, +En kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag; +Ty hvem skall oss beskydda? + +EURYSAKES. + Svärd, hvar får jag ett? +Min vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd +I denna högra! + +EUBULOS. + Ja, ja, Ajas lefver än, +Den stolte Telamoniern lyfter högt ännu +Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande. +Lycksalig du bland mödrar, drottning, du, som födt +Åt detta land, din ädle makes fosterland, +En räddare. + +TEKMESSA. + O, säg en räddning sökande, +Så nämns det rätta ordet. + +EURYSAKES. + Finns en fattigdom +Mer tung än min? Den ringaste bland varelser +Har medel dock till sitt försvar, en tand, en klo, +En gadd, om aldrig mera; jag är vapenlös. +Jag, född till konung, har till värn blott denna hand, +Min tomma hand. + +EUBULOS. + Hell, furste, slå all ängslan bort! +Var rik, var trygg, var väpnad, tag ditt kungaarf! +Här göms det. + +EURYSAKES. + Hvad, i grafven? + +EUBULOS. + Ja, i denna graf. +Här finns din store faders mig förtrodda lån; +Tag du det nu! + +EURYSAKES. + Hvad hör jag? När du hoppar ned +På fläderkvistar, ljuder det som vapenklang. + +EUBULOS. +Se här! + +EURYSAKES. + En sköld! + +EUBULOS. + Här! + +EURYSAKES. + Pansar! + +EUBULOS. + Här! + + +EURYSAKES. + En hjälm, ett svärd! +O, att jag ägde pärlor, diamanter, guld, +Mer än i hjälm och harnesk rymdes; rikare +Än någon konung blef du, gamle, trogne man, +Med detta allt till lösen för den skatt, du spart. +Nu skynda upp tillbaka, öka din förtjänst, +Kom, hjälp mig lägga detta harnesk an också! +Se, hjälmen bär jag redan. + +EUBULOS. + Härligt pryder den. + +EURYSAKES. +Fäst noga alla spännen. + +EUBULOS. + Detta pansar är, +Som om för dig det vore smidt, så passar det. +Hur lik du är din fader nu i denna stund! +Mitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd. + +TEKMESSA. +Hvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son? + +EURYSAKES. +Märk, moder, märk, jag sluter dig i järn och stål, +När jublande jag famnar dig i denna stund. + +TEKMESSA. +O famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar +På Xanthos stränder! Gosse, tryck mig hårdare +Emot din hårda barm ännu! Så var jag van +Att famnas af din fader förr, när segersäll +Han kom från sina strider. O, hur mjukt det känns, +Ett pansar, när där inom göms ett älskadt bröst! + +EUBULOS. +Blir skruden tung, o konung? Du är yngre, du, +Än Ajas, när han bar den, och din styrka är +Ännu ej återkommen. + +TEKMESSA. + Ack, din kind är sval, +Min älskling, stel och kylig är din hand också, +Af hafvets köld förlamad. + +EURYSAKES. + Snart, o moder, snart +Skall glädjen ge mig krafter åter. + +TEKMESSA. + Kom dock nu, +Kom, följ mig till min boning, att min trogna vård +Får ägnas dig, att denna hand får tvätta bort +Från dina lemmar saltet, som förstenar dem. +Kom, älskling! + +EUBULOS. + Följ din moder, hennes råd är godt. +Vid sådan vård skall domningen försvinna snart: +Och af en gud fördubblad makt du återfå. + +EURYSAKES. +Skall jag gå bort och lämna dig i våda här? +Behöfs mitt skydd ej, gamle? + +EUBULOS. + Konung, tveka ej! +Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös. + +EURYSAKES. +Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss +Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det. +Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer +Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför. + + (De gå.) + + + +SJÄTTE SCENEN. + +EUBULOS (allena). +De gå, men svag och vacklande är gossens gång, +Min unge, dyre konungs. Alltför våldsam var +Helt visst hans kamp för räddning mot den starkaste +Bland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn +Hans moders trogna omsorg kunna återge +Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick +Förmådde vreden färga nyss hans bleka kind; +Hur var han då ej härlig? O, den älskade! +Skall han väl synas sådan än en gång, när snart +De våra samlas; skall hans återvunna kraft +Ge mod åt deras? Skoningslöst förlorad är +Han annars, han och alla vi, hans trogna här. +Men hvad? En väpnad skara nalkas skyndande, +Om vänlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se, +Jag skönjer Rhaistes bland dem. Ve, nu återstår +För oss ej räddning mera. Oss? Hvem aktar oss? +Må vi förgås! Men dig, min unge konung, dig +Skall samma öde drabba! + + + +SJUNDE SCENEN + + EUBULOS. RHAISTES med en skara folk. + +RHAISTES. + Ändtligt har jag nu +På klar och öppen gärning öfverraskat dig, +Du dolske räf, som hittills gått i mörker kring +Och snappat undersåters hjärtan från vår kung. +Nu är du fången på ditt dåd, ditt straff beredt. +Så gripen honom, I, min konungs trogne män, +Ty han är den, som skickat ynglingen, hans son, +Att vidt kring detta Salamis med hejdlöst trots +Predika krig och uppror. Hans är sagan om +Att Ajas' ättling vore återkommen hit. +O lögn, o fräckhet utan like! Af en slaf, +Ur hafvet räddad, skapar han en kungason. +Hvar är han? Visa denna son af Ajas fram; +Oss lyster skåda honom: säg, hvar gömmes han? +Så kärt du skattar lifvet, dröj med svaret ej; +Vår tid är kort. + +EUBULOS. + På dig vill jag ej slösa ord, +Jag har förspillt för många på din nedrighet. +Men er, mitt hemlands söner, som åt våldet nu +Af tvång ert bistånd räcken, er förkunnar jag, +Att kommen är i verklighet Eurysakes. +Hvem är då konung, hvem bör rättvist hälsas här +Som härskare af alla, den, som fordomdags, +Med oss jämbördig, var vår like, eller den, +Som stammar ner från gudaborna drottar, från +En ändlös rad af våra fäders konungar? +Så tveken ej i valet, kasten modigt af +Eröfrarns ok och hyllen såsom herre den, +Som födseln ärnat spiran. + +FOLKET. + Gamle man, för oss +Är konung den, som väldet har, som äger makt +Att straffa och belöna. Tänkte du som vi, +Du vore icke fånge nu och hotades +Med död och jämmer. + +EUBULOS. + Usla mänskohärlighet! +Själf tiggarns hund, som svälter med sin ägare, +Går i hans spår palatsets rika bord förbi, +Försakar, umbär, lider för sin trohet gladt +Och fruktar ingen hunger så som kärlekens. +Att slicka en förhatlig hand blott för dess makt, +Att byta herrar, ockra med tillgifvenhet +Kan människan allena. + +FOLKET. + Bitter var du förr, +Och samma bittra sinne, gamle, följer dig +Ännu i döden. + +RHAISTES. + Akten på hans vanvett ej! +Hans mått är fullt, för våra fötter låge han +I blod nu redan, blefve han ej stum som död; +Nu skall hans arga tunga nödgas gagna oss. +Så se då, oförsynte, detta dragna svärd +Och välj, om du vill känna i din barm dess udd, +Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs. + +EUBULOS. +Du frågar? + +RHAISTES. + Och på svaret väger lif och död. +EUBULOS. +Så hör då: här, här i mitt hjärta göms min kung; +Sök honom där med klingan, ingen hindrar dig. + +FOLKET. +Vansinnige, är lifvet dig så värdelöst? + +EUBULOS. +Det vore så, om döden kunde skrämma mig. + +RHAISTES. +Välan, men tala skall du, yppa likafullt, +Hvar den, jag söker främst, din kung, är undangömd. +Har djärfhet du att våga trotsa svärdets hot, +Skall gisslet, långsamt brukadt, dock få makt med dig. +Låt oss begynna genast, hit med spön, I män! + +EUBULOS. +O blixt i natten, Hyllos! + +FOLKET. + Rhaistes, se, gif akt, +Din fiende är nära. + + + +ÅTTONDE SCENEN. + + DE FÖRRA. HYLLOS med en skara beväpnade. + +HYLLOS. + Kröker du ett hår +På gubbens hufvud, gäller det ditt usla lif. + +RHAISTES. +O blygd, en öfvermäktig skara, och för den +I spetsen fiskarns vilde son! Mig söker han, +Mig främst bland alla. Skynden, vänner, sluten er +Omkring er härskares förtrogne! Värjom af +Med mod hvart anfall! Må vi rygga steg för steg. + +HYLLOS. +Hit med er höfding, lämnen villigt Rhaistes ut +I våra händer! + +FOLKET. + Utan svärdshugg sker det ej. +Så pröfvom svärden! + + (Strid. Rhaistes med sitt folk tränges tillbaka och förföljes.) + + + +NIONDE SCENEN. + +EUBULOS (allena). + Börja, sorgsna förespel +Till värre, större, sorgligare strider än! +Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu, +Men han skall återkomma i sin konungs här, +Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den, +Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man. +Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott, +Men faller glad, sen honom jag fått skåda här. +Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han. + + + +TIONDE SCENEN. + EUBULOS. LEONTES. + +LEONTES. +Besinningslöst du handlat, gamle, djärfve man, +Då sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön +Att hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld +En öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den, +Hvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen? +Hvar göms han, svara! Frälsas måste han. + +EUBULOS. + På dig, +Du unge furste, litar jag förtröstansfullt +Och vet, att dig kan anförtros min hemlighet. +Så hör: där i min ringa koja finns vår kung. +Den gudasände vårdas af sin moder där, +Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts, +I kraft och fägring träda vapensmyckad fram. + +LEONTES. +Stort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem +Har kunnat skaffa honom dessa? + +EUBULOS. + Jag. + +LEONTES. + Hvad prål! +En staf kanske, en bruten åra ägde du +Att räcka honom. + +EUBULOS. + Furste, mot din vapenskrud, +Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss. +Den bars af Ajas fordom. + +LEONTES. + Hjältens största skatt, +Du skulle äga den? + +EUBULOS. + Vänta, vill du skåda den? +Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn +Min unga konung redan tvagen, vapenklädd +Och färdig att dig möta. Jag vill skynda straxt +Och kalla honom. + + + +ELFTE SCENEN. +LEONTES + (allena). + Underbara makt af järn, +O öde, hvem kan böja af din stela arm, +När du vill krossa? Är Leiokritos tyrann? +Bort det! Ett hjärta mera varmt och kärleksfullt +Har Salamis ej fostrat. Blott när ödet vill +Hans son fördärfva, måste iskallt hat ta in +Det rum, där mildhet ständigt förr var hemmastadd. +Förgäfves, sen den djärfve fiskarynglingen +Spridt ryktet, att Eurysakes var anländ, har +Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhet +För Ajas' son, vår återkomne härskare. +Förgäfves! Böner, föreställningar och hot +Med gudars hämnd och vrede, ingenting förmår +Beveka nu den aldrig svårbevekte förr. +Välan, min tärning fallit: hvad mig återstår, +Är ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå +Mot ödet med dess öfvermakt, det rättas makt. +Men lif, mitt varma, unga lif, farväl, farväl! +Din honungsljufva blomning, att få sluta den +I dödens vinter räknar jag för vinning nu. +Dock, tomma tankar, viken! Handling kräfves här. +Jag ser, att skaror strömma hit från skilda håll +Med brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar +Och männer, alla, alla synas hasta hit; +Storm, uppror, strid är nära. + + + +TOLFTE SCENEN. + + LEONTES. HYLLOS. SKAROR AF FOLK. + +HYLLOS (återkommande med en flock beväpnade). + Fegt har Rhaistes flytt, +Den skalluppskrämda hjorten lik, och undgått oss; +Hans stund skall komma. + +EN ANKOMMANDE SKARA. + Hyllos, denna mötesplats +Bestämde du. Hvar finna vi Eurysakes? + +HYLLOS. +Säg du, Leontes, svara hvar, ifall du vet. + +EN ANNAN SKARA. +Du har väl oss ej gäckat, yngling? Ve dig då! + +HYLLOS (till Leontes). +Du såg väl honom, gick han till vårt hem kanske? + +LEONTES. +Höj opp din blick och varsna blott, där kommer han. + +HYLLOS. +Hur stolt och härlig, skåden, folk, vår konung där! + +EN GAMMAL MAN. +O syn, se Ajas, Ajas! Lögn var deras tal, +Som sagt, att Ajas fallit; se, han lefver än. + +EN ANNAN. +Mitt hjärta sprängs af glädje, hell min ungdoms kung! + +EN TREDJE. +Hur skön, hur oförändrad! + +EN FJÄRDE. + Höge gudar, har +Ej Hades rum för sina stora döda mer, +Då så de återvända? + +EN TROPP YNGLINGAR. + Hvem han vara må, +Om Ajas, om Eurysakes, till kamp, till strid! +Vi följa honom mot förtryckarn, hell vår drott! + +EN GAMMAL KRIGARE. +Rätt så, I unge! Härska skall på Salamis +Den, som allena äger rätt att härska här; +Men våld skall hejdas, brytas. Väl är Ajas död, +Jag själf och dessa krigskamrater veta det, +Vi, som vid Troja gråtit öfver hjältens stoft; +Men kvinnan, som syns nalkas, henne känna vi. +Hon är Tekmessa, åldrad, men sig lik ännu; +Och ynglingen vid hennes sida---- + +EN ANNAN KRIGARE. + Fadrens bild. +O, minns du, broder, när han flög från man till man, +Emellan oss på sköldar lyftad högt mot skyn? + +FÖRSTA KRIGAREN. +Det var en kväll på Xanthos strand. + +ANDRA KRIGAREN. + Då var han barn; +Nu fyller han sin store faders mått, som om +Vi hjälten fått tillbaka. Dock, försiktighet! +Där står Leontes, är ej han fientlig nu? + + + +TRETTONDE SCENEN. + + DE FÖRRE. EURYSAKES. TEKMESSA. +EUBULOS (till Leontes). +Se, furste, har han vapen? + +EURYSAKES (till densamme). + Ädle yngling, du +Min räddare ur dödens kalla armar nyss, +Tag mot min tack! Kär är mig nu din skänk, mitt lif, +Sen jag fått svärd i handen att försvara det. + +FOLKET. +Hell, hell vår unge konung, son af Ajas, hell! + +EURYSAKES. +Djupt tränger till mitt hjärta denna hälsning, folk, +Och värdig skall jag visa mig den sköna lott +Att eder konung vara. + +FOLKET. + Hell dig, för oss an, +Kom, för oss mot förtryckarn! + +EURYSAKES. + Nu, Leontes, hör, +Hör dessa skarors jubelrop och svara sen, +Om jag ej äger trygghet, om jag frukta bör +Din faders välde längre? + +TEKMESSA + Son, nej, trotsa ej! + +LEONTES. +Till er, o salaminska männer, vänder jag +Mitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån +Snart öfverröstas. Hören och behjärten det! +Ej vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp +Mitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd +Till uppror mot den, mig bland mänskor kärast är. +Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt +Att krossa mig, ej böja från det rätta af. +Till handling därför, medan tid oss ges ännu! +Sen er omkring, i glesa hopar samlens I +Till värn för denne, många knappt beväpnade; +Kring drotten, kring Leiokritos, min fader, står +En tallös skara, bättre rustad, ordnad mer +Och all sin makt och välfärd skådande i hans. +Besinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart +Skall ske) af Ajas vapen känna Ajas' son +Och samfälldt falla öfver honom, honom blott; +Hur skall han kunna värja af sin ofärd då? +Förkrossas skall han hjälplöst, återvunnen knappt +Åt lifvet nyss och af sin dödskamp mattad än. +Nej, sådant får ej hända, växla måste han +Sin vapenrustning, byta den mot min i dag +Och vilseleda stormen. + +FOLKET. + Samma ungdom ger +Åt bådas drag en likhet, som förvillar lätt; +Kanhända skall det lyckas. + +LEONTES. + Sen, den hjälm, jag bär, +Har karisk skärm, en dylik äger hans jämväl. +Om nu vi fälla dessa värn på pannan djupt, +Hvem mäktar väl oss känna? + +FOLKET. + Vist är detta råd, +Så vist som ädelt; därför, konung, tag det an! + +EURYSAKES. +Är det din mening? + +FOLKET. + Varsamhetens likaså. + +EURYSAKES. +Måhända; hören åter min. Är jag er kung +För att af spiran pröfva blott dess tyngd, men ej +Dess fröjder? Skall jag vaka för ert land, för er, +Och undanskjutas från min ädla lön, min rätt +Att få beskatta faran främst, hvar fara finns? +Nej, min är bästa lotten. Skall jag vänta, tills +Ej segerns ära är jungfrulig mer, men är +En annans älskarinna? + +TEKMESSA. + Lyssna, lyssna, folk! +O ljufva stund, o bittra stund, o modersfröjd +Och modersbäfvan, hvilka känslor likna er? +Jag darrar för din våda, barn, och tjusas dock +I djupa hjärtat, då din unga själ förstår +Att älska vådans ära. Följ då, följ din håg! +Dess ledning sviker icke. + +FOLKET. + Drottning, hejda bör +Du detta mod, ej egga det. Hans lif är vårt, +På hans beror vår välfärd. + +TEKMESSA. + Han är Ajas' son. + +EUBULOS. +O konung, stäng ditt öra ej för folkets röst! +Din store fader hörde ofta den och lät +Sin starka vilja böjas som ett rör af den. +Du står ej ensam, faller också ensam ej; +Nej, tusen, tusen stå och falla jämte dig; +Så tänk på oss tillika! + +EURYSAKES. + Hvad begären I, +Hvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal, +Skall locka alla fiender mot mig, nåväl: +Skall jag, för att ej krossas själf, förleda dem +Att krossa denne? Har Leontes räddat mig +För att af mig till återskänk få död för lif? + +LEONTES. +Just denna gåfva, konung, vore hvad du bäst +Mig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott, +Mot dödens hållen, vore mig den kärare? +Af höge gudar manad, går jag pliktens väg +Emot min fader; rosenströdd är banan ej. +Men om ett grand af tacksamhet du tror mig värd, +Så neka mig det medel ej, som bäst förmår +Ge följd åt hvad jag göra kan till ditt försvar: +Gif mig din rustning! Låt mig utan ändamål +Ej offra, hvad jag offrat. Skall jag dö, nåväl: +Förmena mig ej glädjen att få dö, sen jag +I mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud. +Gif mig din rustning, konung! + +TEKMESSA. + Ser du, ädelmod, +O son, finns äfven. + +FOLKET. + Drottning, böj hans håg, att han +Beviljar denne ynglings bön, så sant han vill +Vårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår, +Det känna vi; din sons är än oss obekant. + +EURYSAKES. +Ha, vill man hålla denne för den starkare, +Så må han pröfva, må han ta det läge fritt, +Där bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag, +Att finna faran, utan att den söker mig. +Ja, låt oss täfla! Följ, Leontes! Folk, ditt ord +Skall efterkommas. Är jag nu dig obekant, +Skall du mig lära känna. Märk dock först: din kung, +Han lyder nu, men vill befalla nästa gång. + + + + +FEMTE AKTEN. + + +(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.) + + + +FÖRSTA SCENEN. + + TEKMESSA med sin LEDSVEN. +TEKMESSA. +Hur långt har solen hunnit nedom skogen ren? +Säg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än? +Jag känner kvällens ljufva svalka kring min kind, +Fast inga fläktar röras. Blir det natt en gång? + +LEDSVENNEN. +Ännu är dagen vaken, fast med mattadt ljus. +O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än, +Förrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer, + +TEKMESSA. +Så skall då striden vara länge än. O Zeus, +Naturen lugnas, stormarna i dagens barm, +De somna förrän dagen; mänskans stormar blott +Försmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf; +Blott natten, sänd af döden, stillar allt. + +LEDSVENNEN. + Var glad, +Var icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt +Förlängas, segern följer ju de våra nu. + +TEKMESSA. +Så tycks det, prisad vare Zeus. + +LEDSVENNEN. + Långt närmare +Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak +Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare, +Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande, +Att fienden trängs undan mer och mer. + +TEKMESSA. + Du såg +De båda unga furstarne, min son och den, +Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade +Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de +Förnimbart öfver mängden? + +LEDSVENNEN. + Som på himlens hvalf +Orions tvenne stjärnor. + +TEKMESSA. + Och emellan dem, +De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn? +Fanns hos den ena eller andra ingenting, +Som gaf ett företräde? Bar den ena ej +Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare +Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf, +Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd? +Hur var det, gosse? + +LEDSVENNEN. + Drottning, fordrar du ett svar +Som moder till den ena? + +TEKMESSA. + Svaga hjärta, o, +Hur genomskinligt och hur obevakadt bor +Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej +Det svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt. + +LEDSVENNEN. +Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se +Hos någondera af de båda drottarne +I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet; +Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp, +Så lika voro båda. Pansarskruden blott +Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem. + +TEKMESSA. +Och anletsdragen? + +LEDSVENNEN. + Något, innan skärmarne +Från fastare tillspända hjälmar föllo ned +Och sänkte öfver blick och panna skuggor djupt. +Men när det skett vid stridstrumpetens första ljud +Och dager sedan föll på deras kinder blott +Och ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt +Du själf, om dina ögons ljus du ägt ännu, +På annat än på deras vapen skilt dem åt. + +TEKMESSA. +Så lika voro båda? + +LEDSVENNEN. + Ja, så undransvärdt. + +TEKMESSA. +O du, som bär egiden på jungfrulig arm +Med makt att skydda skaror eller krossa dem, +Stridvana, segerskiftande gudinna, du! +Förnim min bön, en moders denna gång dock ej; +Jag vet, en sådan vore ju för obekant, +För ringa för att finna väg till dig, till dig, +Du otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade. +Nej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram, +Så ren, så obesmittad af hvad mänskligt är, +Som sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön! +Ur tacksamhetens helga källa flöder den. +Omhägna i den långa stridens vilda ras +Vår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen! +Sträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil, +Ett uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop, +Som skockar sig fientlig, där hans bana går, +Att han ej öfvermannas. Oka du hans kraft +Att föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt, +Tills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får +För den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål +En suck jämväl för honom dock! Om ära ej, +Om skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet +Bönfaller den allenast. Låt din vrede ej +För fadrens misstag drabba hans förföljda son. +Göm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot, +En dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig. +Tyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade, +Förtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör! + +LEDSVENNEN. +Du irrar, härskarinna. + +TEKMESSA. + Hör jag ej ett gny +Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock? +Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve! +De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus! + +LEDSVENNEN. +Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud +Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand. +Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så; +Snart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når, +Hur vattnen börja spegla mer och mer och gå +Till nattlig hvila. + +TEKMESSA. + Lyssna, svärdshugg, vapenbrak, +Fast dämpadt genom vida bygders mellanrum, +Förnimbart dock! + +LEDSVENNEN. + Du villas. Bortom dälden där +På höga fjällets hjässa satt i cedrarna +En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem; +Nu hör du deras vingslag. + +TEKMESSA. + Är jag obekant +Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar +Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går? +Hör jag dem första gången nu, för att lik dig +Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock? +O, under år och åter år af fejder satt +Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag, +Tekmessa förr och såg och hörde striderna. +Som nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu +Hon skärpt sitt öra, längtande att spana ut +Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt. +Då var mig Ajas' lärare i hörselns konst, +Nu låter mig Eurysakes ej glömma den. + +LEDSVENNEN. +Vid alla gudamakter---- + +TEKMESSA. + Hvad bedyrar du? + +LEDSVENNEN. +Jag tror, att din förnimmelse bekräftas. + +TEKMESSA. + Väl! +När sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd +Och luften darrar för trumpetens kopparröst, +Då börjar du att höra. Ack, den vreda mön +Fördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn; +Nu skall hans son förkrossas. + +LEDSVENNEN. + Långt, långt borta än +Är striden, ädla drottning; långsamt närmar sig +Dess dån och buller, hörbart knappt, fast du det hör. +Snart kan det fjärmas åter. + +TEKMESSA. + Ser du ingenting, +Syns ingen nalkas? + +LEDSVENNEN. + Ingen kan jag varsebli. + +TEKMESSA. +Det prasslar tydligt bortåt kampens håll, gif akt! +Jag börjar skilja stegen af en skyndande. +Hvem kommer? + +LEDSVENNEN. + Underbara aning, ja, jag ser +På många båghålls afstånd mellan pinierna +En man, som hastar hitåt. + +TEKMESSA. + Kan du skönja ren +Hans anletsdrag, om okänd eller känd han är? + +LEDSVENNEN. +Ej än, det skymmer. + +TEKMESSA. + Bär han vapen eller ej? + +LEDSVENNEN. +Mig tycks, att i sin högra hand han bär ett svärd, +Kanske en bila, något ser jag glänsa där. + +TEKMESSA. +Oss lär han väl ej hota, hvem han +Är han ej redan nära? + +LEDSVENNEN. + Ja, nu känner jag +På skick och gång vår Hyllos. Hitåt skyndar han. + +TEKMESSA. +Med hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig! +En glädjetidning bringar han visst ej, när han, +Den djärfvaste bland djärfva, striden öfvergett. +Men hör, han nalkas. Hyllos, länka hit din gång, +Kom, skynda, gosse! + + + +ANDRA SCENEN. + + DE FÖRRA. HYLLOS. + +HYLLOS. + Drottning, jag har ilat hit, +För din skull skickad af din son. + +TEKMESSA. + O, lefver han? + +HYLLOS. +Väl, att jag här dig funnit. + +TEKMESSA. + Svara, lefver han? + +HYLLOS. +Helt visst var han ej fallen, när han sände mig. + +TEKMESSA. +Välsignad vare allbeskyddarn Zeus och han, +Som förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod, +Härbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes +Har nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig! +Säg, var hans mod obrutet, var han utan sår, +Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort! + +HYLLOS. +Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud +Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna, +Och manlig och befallande stod han för mig. + +TEKMESSA. +Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de? + +HYLLOS. +Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort +Till någon holme, någon ö vid kusten, där +Mer gömd du kunde vara. + +TEKMESSA. + Himmel, är då allt +Förloradt? + +HYLLOS. + Drottning, skynda, kom! Min båt är snart +I ordning att dig motta. Kanske hinner jag +Tillbaka än till striden, innan allt är slut. + +TEKMESSA. +Se ditåt, andas icke där Eurysakes? +Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej. +För, om du vill, mig närmare till honom; då +Jag följer dig, men bort från honom,--trefaldt nej! + +HYLLOS. +Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt +Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade, +Stridvana skaror strömma till Leiokritos, +Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig, +Så länge tid oss unnas. + +TEKMESSA. + Hvilket våld kan jag, +Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för? +Men om så helgdförgäten och så skoningslös +En född af kvinna vore, att han såg min nöd +Och ville den föröka, hvad förmådde han? +Den finge ej förstoras, om Eurysakes +I lifvet vore; om han dött, den kunde ej. + +HYLLOS. +Är det ditt ord, det sista? + +TEKMESSA. + Mitt beslut du hört. + +HYLLOS. +Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig; +Jag måste till de våra. + +LEDSVENNEN. + Drottning, Hyllos' arm +Syns blöda. + +HYLLOS. + Blott en rispa af Timokles' spjut; +Han kastar det ej mera. + +TEKMESSA. + Gå ej än, blif kvar, +Låt mig förbinda såret först; min hand är van, +Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp. +Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du, +Att hämta vatten. + +HYLLOS. + Vatten! Ja, en kylig dryck +Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst. +Jag dröjer några ögonblick. + +TEKMESSA. + Räck mig din arm, +Att jag den undersöka får. Emellertid +Berätta du om striden; säg, hur visar sig +I den din unga konung? + +HYLLOS. + Akta! + +TEKMESSA. + Spjutets udd +Har skurit djupt, en skadad åder blöder än. +En bindel blott att börja med, tills vatten fås +Hur stred din konung? + +HYLLOS. +Lejonväldigt, där han fick. + +TEKMESSA. +Fick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl +Den lotten honom unnats. + +HYLLOS. + Alltfrån första stund +Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom. +Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen, +Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld, +Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid +På annat håll och ropte åt de sina högt +Att honom undfly. + +TEKMESSA. + O, de bytta vapnens svek! +Än då Leontes, gosse? + +HYLLOS. + Honom sökte man, +Kring honom trängdes skarorna, stormhotande, +Som åskmoln kringom fjället. + +TEKMESSA. + Och den ädle, han? + +HYLLOS. +Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af, +Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna. + +TEKMESSA. +Min son? + +HYLLOS. + Just han. + +TEKMESSA. + Han räddade sin räddare +I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär! + +HYLLOS. +Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott, +Men gäldande den andres offer tusenfaldt. +Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop +Omkring Leontes och från honom skilts igen, +Såg han den trogna vännen omges af en ny +Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har +Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna, +Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo, +Än han på platsen, där hans vapenbroder stred. +Och sågs en fara hota, var han där, och sågs +Den fjärmad åter, kretsade långt borta han. +Så fortfor striden. + +TEKMESSA. + Fortfar den ej så ännu? + +HYLLOS. +En öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom +Förstärkande vår fiende till sist. Då bröts +De våras tro på seger, och med tron på den +Var deras motstånd brutet. Spridda, skingrade, +Förföljas, öfverflyglas de och falla nu +På återvägen hitåt. + +TEKMESSA. + Än Eurysakes? +Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg! + +HYLLOS. +De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå +Bredvid hvarandra, sida invid sida nu, +Som man bland hungertärda vargar ser ett par +Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann. +Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg +För blod allenast. + +TEKMESSA. + Väjer än Leiokritos +Den ena, som tillförne? + +HYLLOS. + Blott på afstånd syns +Han öfvervaka striden, ständigt ropande +Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son, +Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!" + +TEKMESSA. +Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse +Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende, +Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han +Och vill förgöra honom, som han rädda vill. +Maktlysten må han vara, hjärtlös är han ej, +Det märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än +Inom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än. +O, den beklagansvärde! + +HYLLOS. + Vill du ägna mig +Ännu din sista omsorg, är din ledsven här. + +TEKMESSA. +Så släck din törst och räck mig vattenkärlet sen +Och armen äfven. + +HYLLOS. + Hör, hvad rop, hvad vapenbrak, +Hvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig!-- +Du vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck +Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart; +Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går. + + (Går.) + + + +TREDJE SCENEN. + + TEKMESSA med sin LEDSVEN. + +TEKMESSA. +Ej än! + +LEDSVENNEN. + Han är försvunnen. + +TEKMESSA. + Djärfva ungdomsmod! +Zeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart, +Om ynglingen skall räddas; så allhärjande, +Så närmad hotar faran. + +LEDSVENNEN. + Ve, de synas ren! + +TEKMESSA. +Hvad ser du? + +LEDSVENNEN. + Spridda hopar mellan skogens träd, +På kullarna, på bergen, drottning, öfverallt +Förföljande, förföljda, i förvirrad fart. +Här kommer en. + + + +Fjärde scenen. + + DE FÖRRA. EN FLYENDE. + +DEN FLYENDE. + O, hjälpen, hjälpen, rädden mig! +Hvar finner jag en tillflykt, en försvarare? +De våra skördas, falla. Själfva drottarne, +De två, som längst af alla stodo strömmen mot, +Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu +Åt skilda håll och föras med dess vilda brus. +Förbi är allt. + +TEKMESSA. + Feghjärtade, bort med ditt skrän; +Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig! + +LEDSVENNEN. +Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd. + +TEKMESSA. +Vill du ej göra likaså? + +LEDSVENNEN. + Nej, drottning, nej, +Dig öfverger jag icke, minst i denna stund. + + + +FEMTE SCENEN. + + DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES). +LEONTES. +Förgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärd +Är öfver dig, du niding, gör din räkning kort! + +RHAISTES. +Röst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig, +Min egen konungs ädle son? Förbarmande, +Om du i verkligheten är, hvad du mig syns! +Jag kastar mig på jorden ned för dig i bön: +Tag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt, +Jag äger gods, klenoder, länderier, guld; +Tag mycket eller litet, endast skona mig +Och döda icke! + +LEONTES. + Ödmjuk är du nu; du var +Ej sådan, när du hetsade din skara nyss +Mot mig och mina vänner. + +RHAISTES. + Straffa ej ett fel, +Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott! +Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär? +I denna skymning för vår fiende, för den, +Som hotade din faders välde, höll jag dig +Och lydde blott min konungs vilja, då jag stred. +Men se, jag kastar mina vapen bort och står +Som obeväpnad, bedjande inför dig nu +Och tigger dig om lifvet. + +LEONTES. + Gå! För ädelt är +Det svärd, jag bär, att straffa dig, gå vapenlös +Och vittna om din nesa. (Vänder sig bort.) + +RHAISTES. + Dock, till återskänk +För lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk! + +LEONTES. +Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus, +Än har jag kraft att hämnas! (Stöter ned Rhaistes.) + +RHAISTES (döende). + O Erinnyer, +Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt. +Er var jag genom lifvet, blir i döden er. (Dör.) + +LEONTES (sättande sig ned på en häll). +Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn, +Den långa nattens antåg tyst bebådande. +Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart +Och hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen. +O ljufva fröjd af döden, när den kröner sist +En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut! +Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust +Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu, +Att ingenting skall skilja mig från henne mer, +Den gudahöga, som jag helgat lif och död. + +TEKMESSA. +Jag hör din stämma, dyre, och jag känner den +Och ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag +Af dina ord förnimmer, att du sårad är. +Kan intet till din räddning göras, kan jag ej +Dig bistå? + +LEONTES. + Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp. + +TEKMESSA. +Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser +Med sina fingerspetsar och sitt hjärta än. +Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag +Till dig; säg, hur du önskar. + +LEONTES. + Låt mig slumra hän +I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död, +Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den. +Men efter ödet vänligt unnat mig en vän +Att anförtro min enda afskedshälsning åt, +Så tag den nu och för den till Leiokritos. +Säg honom, att den sista suck, Leontes drog, +Var ägnad honom för hans faderskärleks skull. +Det skall den gamle trösta, ty jag känner djupt, +Att han behöfver tröstas, då han hör mitt fall. +Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast +På vår förening åter, när i Hades' natt +Ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn; +Ty här var det ej hat, men plikt, som skilde oss. +Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft, +Räck till att än den möta! + + (Stiger sviktande upp och ställer sig stridsfärdig) + + + +SJÄTTE SCENEN. + + DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande). + +LEIOKRITOS. + Ha, en lycklig syn! +Har jag dig slutligt funnit, folkförledare? + (Hugger ned Leontes.) +Tag detta för min spira, som din fräcka hand +Har velat från mig rycka. Se, så slute städs +Hvar oförvägen störare af landets fred! + +TEKMESSA. +Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här! + +LEIOKRITOS. +Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag +Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort +Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf +Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall. +Zeus, konung öfver konungar, allhärskare, +Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän, +Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd +Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd. +Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare +Än feta stycken af förblödda hjordars kött; +Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd +Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd. +Det offret kan jag helga dig i denna stund. +Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er! + (Till folket, som samlas omkring honom.) +Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där, +Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer; +Så spriden er åt alla håll och ropen frid, +Frid och försoning öfverallt, förlåtelse +Åt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar. +Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog. +Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst, +Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom +Och väntar honom, skynden! + (Folket skingrar sig.) + +TEKMESSA. + Olycksfödde man! +Är du i verkligheten den, du vara tycks, +Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve! + +LEIOKRITOS. +Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd? +Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig, +Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert är +Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport. + +TEKMESSA. +Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd. + +LEIOKRITOS. +Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också. + +TEKMESSA. +Ve och förtviflan öfver dig! + +LEIOKRITOS. + Men nåd och frid +Utöfver dig, du arma moder, om af nåd, +Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet +Är mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock. +Om ödet mig har tvungit att beröfva dig +Din största fröjd i lifvet, så behjärta väl, +Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett. +Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss, +Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd +På denna ö, om hemvist här du välja vill. +Om du vill flytta hädan till ett annat land, +Det vare fjärran eller nära, skall ett skepp +Med vald besättning och med håfvors öfverflöd +Ledsaga dig: allenast lägg din vrede ned; +Den bränner djupt mitt sinne. + +TEKMESSA. + Som hvart vänligt ord +Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand +Och för mig till den fallne. + +LEIOKRITOS. + Räck din hand åt mig, +En lika villig ledsven, men dig värdare. + +TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne). +O dyra stängel, skördad i din ålders vår! + +LEIOKRITOS. +Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott. + +TEKMESSA. +Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod, +Förnimma, hvems han gjutit. + +LEIOKRITOS. + Kvinna, hota ej! +Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg. + +TEKMESSA. +Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli. + +LEIOKRITOS. +Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot. + +TEKMESSA + (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud). +Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått. + +LEIOKRITOS. +Leontes! + +TEKMESSA. + Känner fadren ändtligt nu sin son? + +LEIOKRITOS. +Leontes! + +TEKMESSA. + Ja, det ädla offret nämndes så. + +LEIOKRITOS. +Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått, +Är allt förbi? + +TEKMESSA. + Ditt skarpa järn har skurit djupt +Och öppnat lifvets fängselboning; död är kvar. + +LEIOKRITOS. +Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människan +Inför de höge, evige ett ringa ting; +I all sin storhets allvar knappt en lek för dem! +Så må hon akta deras vilja, icke sin. +Ty handlar hon för egen skull, för deras ej, +Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång. +Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd. +Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske +Som lifvets sista känsla i sin barm mot den, +Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans! + +TEKMESSA. +Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord, +Så hör det: in i döden än han höll dig kär. + +LEIOKRITOS. +Hvem gaf dig denna visshet? + +TEKMESSA. + Han, hans sista suck, +Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom. + +LEIOKRITOS. +O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön? +Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld, +Är den min tröst tillika. Så, Leontes, har +Af dig i döden som i lifvet jag mitt allt. +O, att likväl jag kunnat mindre älska dig +Och mera följt din maning, när så mången gång +För maktens falska skimmer du mig varnade! +Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär? +Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arf +Betryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag +Mot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf. +Och nu, du mina drömmars kung på Salamis, +Sof utan kungakrona, men dess sorger fri; +Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du +På jorden hägnat! Jag får icke somna så. +Dock må jag tömma utan klagan denna kalk, +I visshet att den räckts mig af de himmelska, +För att ock jag bevittna skulle deras makt. +Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lätt +Och möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag. + +TEKMESSA. +Hör opp! Vår fiende du varit, är det än, +Dock sönderslita dina ord mitt innersta. + +LEIOKRITOS. +Hvad kallar du mig fiende? På jorden blott +Bor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer. +Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor. + + + +SJUNDE SCENEN. + + DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande. + +KRIGAREN. +Jag ilat hit, i spåren följd af fienden. +Upp, konung, om ditt välde du försvara vill, +Det hotas. + +LEIOKRITOS. + Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot. + +KRIGAREN. +Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel, +Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan. +Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl, +Vi förde fram ditt budskap till de kämpande, +Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelse +Och nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes. +Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärft +Sin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag +Och ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett +De dina då i denna stund! Ej höjdes mer +Ett svärd, en lans; förstenad syntes en, som om +Han sett en död upplefva; andra brusto ut +I klagan, tolkande sin aning, att din son +Var den, som fallit, fallit för sin faders svärd. + +LEIOKRITOS. +O, hårda sanning! + +KRIGAREN. + Mängden, konung, drog sig bort +Från tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots, +Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt, +De gått till striden. + +LEIOKRITOS. + Som hans arma fader själf. + +KRIGAREN. +Nu storma våra fiender församlade, +Förstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer. +Hör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig! + + + +ÅTTONDE SCENEN. + + DE FÖRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp beväpnade. +EUBULOS. +Jag varsnar mannen. + +HYLLOS. + Hitåt, konung; han är här! + +EURYSAKES (höjande sitt svärd öfver Leiokritos). +Dig har jag sökt. Nu vörda gudars straff och dö! + +LEIOKRITOS (slående svärdet ur hans hand). +Bort, yngling, rör ej den åt döden vigda, du! +För högre makter faller han, men ej för dig. +Se detta blod på spetsen af mitt blanka svärd, +Det stammar från mitt hjärta, vill tillbaka dit. +Men du, tag hvad så afundsvärdt dig synes, tag +En konungs namn och välde! Hades' skuggor ha +Ej större tomhet, endast större frid än de. +Jag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl. + (Kastar sig på sitt svärd och dör) + +EURYSAKES. +O moder, min är segern, gläds, jag härskar nu. + +TEKMESSA. +Behärska då din stolta glädje främst och tänk +På segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet. + +EURYSAKES. +Rättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kall +Begynner jag med tacksamhet. Du döde, du, +Min trogne vapenbroder, dig tillhör den främst, +Näst alla höga gudar, som beskyddat mig. +O, att du lefde, att jag finge höja dig +I glans invid min sida, tills på Salamis +Två tvillingsstjärnor dyrkades som fästets två. +Men du är fallen, glänser snart i minnet blott. +Eubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtror +Jag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll, +Tills med en grafvård, stoltare än någon kungs, +Jag får den hedra; vänten själfve sen er lön. +Och äfven er, er andra alla, som för mig +Ej skytt att möta döden, ägnar jag min tack +Och lofvar vedergällning. Svika skall jag ej, +Dock välja andra medel, än tyrannen valt. +Ty icke vill jag plundra mina fiender, +Att mina vänner rikta, som hans vana var. +Och nu, o moder, svara, är jag kvitt min skuld +Af saktmod, mildhet, tacksamhet? + +TEKMESSA. + Betalningen +Du börjat blott, dock gläder denna början mig. + +EURYSAKES. +En fordran än, rättvisans, återstår, och den +Skall gäldas ock till sista skärf. Se hit, mitt folk! +Här ligger den, som vållat blodsutgjutelsen +På denna ö, och vid hans sida den, som var +Hans bundsförvant i arghet. Männer, samlen er +Och släpen båda, härskarn och hans tjänare, +Högst upp på vilda Xuthosbergets kala topp. +När dit I hunnit, sliten deras skrudar af +Och lämnen deras nakna kroppar skyddlöst kvar, +Att luftens hungertärda gamar lättare +Må finna dem och mätta sig med deras kött. + +TEKMESSA. +Son, hvilken omild gudom gaf dig detta råd? + +EURYSAKES. +Rättvisans heliga gudinna, Dike själf. + +TEKMESSA. +Hon vill ej, att du kräfver sådan hämnd af den, +Som gaf den ädlaste bland dina vänner lif. + +FOLKET. +För sonens skull, o konung, skona nu hans far! + +EURYSAKES. +Sin lön får sonen, fadren, han må få sitt straff. + +TEKMESSA. +Du nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärft +Från underjordens stränga makter deras rätt, +Då du åt gamar, ej åt dem den döde ger? + +EURYSAKES. +Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan +Däraf, att denne utan graf blir gamars rof. + +TEKMESSA. +Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt! +Hvem tillhör väl den döde, den som slutat af +Sin räkning ren med mänskor, om ej gudarne? +Se blott mot kvällens skyar, lär dig lag af dem. +En stund de skimrat under fästet, nästa stund +Ger fästet dem i stilla skurar åter bort +Åt deras ursprung, jorden. Fattar bilden du? +Som de, så sändas ock ur Hades' dunkla djup +Utaf dess gudar svaga töckenbilder opp +Att gå en tid i dagens ljus med mänskonamn. +Du ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, le +I dag; kanske i morgon ren är leken slut. +Men strängt tillbakakräfva gudarne sitt lån, +Och ve den mänska, som dem djärfs förhålla det. +O, du mitt hjärtas älskling, trotsa icke dem: +Låt lätt min varning finna vägen till ditt bröst +Och gif åt jorden denne! Bröt han ock, nåväl, +Så bryt ej du! + +FOLKET. + Hör, konung, hör din moders råd, +Ty strafflöst vägrar ingen här den döde graf. + +EURYSAKES. +Väl fruktar jag ej underjordens gudar, om +De himmelska jag vördar genom dennes straff; +Dock, dyra öga, moder, vill jag lyda dig. +Slå bort din oro, jordas skall min fiende, +För din skull offerhedrad som en skattad vän. +Ej kan mitt sinne bärga hatets natt, när ditt +Däröfver outtömligt kastar solljus blott, +Du hviloglömska källa af försonlighet! +Nej, redas skall Leiokritos en graf också +Invid hans sons, min hätska oväns vid min väns, +Och gömmas skall med båda ock i mullens djup, +Hvad kämpar älska att i griften äga än, +Den trogna vapenskruden: pansar, svärd och hjälm. +En vård, konstnärligt formad, skall jag ställa sen +På fadrens som på sonens graf, med bådas namn +Och äreskrifter huggna in i marmorn djupt. +Men kommer sen en obekant till denna ö, +Ser dessa namn och frågar häpnande: "Var ej +Den döde här er konungs bittra fiende? +Hvem har då, medan härskarn lefver än i glans, +Djäfts för hans ögon resa denna minnesten?" +Då skall det svaras: "Ädle främling, undra ej! +Två makter gjort det, starkare än härskarn här: +Ett sonligt hjärtas kärlek och en moders bön." + + + + + + +PSALMER. + + + +N:o 2. + +Herrans bud. + +Hvad säger nu vår Herre Gud, +Hvad har han lärt och skrifvit +Om dessa helga tio bud, +Dem han oss hafver gifvit? +Det må enhvar begrunda väl +Och akta så sin dyra själ, +Att han från dem ej viker. + +Det säger Gud: Jag Herren är +En hämnare för alla. +Betänkom, hvad det innebär: +Till doms skall han oss kalla. +En faders är hans hjärtelag, +Dock har till synd han ej behag, +Han låter sig ej gäckas. + +Förskräckelig är Herrans harm, +Ho kan dess botten mäta? +Han säger: Mäktig är min arm +Att nå dem mig förgäta, +Att kräfva straff, då jag är vred, +Af barnen intill fjärde led +För fädernas missgärning. + +Hvem vågar trotsa honom mot, +Hvem är så stark som Herran? +All världen mörknar för hans hot +Och skälfver när och fjärran; +Och slår han med sin vredes hand, +Då lossna jordens fasta band, +Och himlars fästen ramla. + +Men nåd och frid han lofvar dem, +Som dessa buden hålla; +Dem vill han taga till sig hem +Och idel godt förvålla; +Dem vill han ock på jorden ge +Tröst, hugnad och välsignelse, +Så länge lifvet varar. + +Så må vi akta grant uppå, +När Herrans bud vi höra, +Och gärna på hans vägar gå +Och gladt hans vilja göra. +Förläna oss där nåder till, +O Gud, som ingens ofärd vill; +På dig vi oss förtröste. + + + +N:o 3. + +Guds helga bud förnimmer jag, +De äro för mig dag för dag; +Men ser jag, hur jag fyllt dem opp, +Då brista mig båd mod och hopp. + +I synd jag född och aflad är, +Till synden står ock mitt begär; +Hvar dag föröks mitt syndamått, +I mig bor intet, som är godt. + +Jag vaknar mången gång förskräckt, +Utaf Guds Helga Anda väckt, +Och ville gråta blod därvid, +Att Gud ej kan mig vara blid. + +Men skall jag ändra hjärtelag, +Är kraft och håg hos mig för svag; +Jag suckar, när mig ångren slår, +Men är i dag dock som i går. + +Hvem skall mig bistå i min nöd, +Hvar skall jag söka tröst och stöd, +Att jag ännu kan hålla ut +Och kämpa till ett saligt slut? + +O Jesu, du min frälserman, +Allena du mig hjälpa kan, +Ja, låg all världens skuld mig på, +Du kunde hjälpa mig ändå. + +Säg, att på dig jag lägga får +Den blodsdom, som emot mig står, +Så vet jag, hvar jag finner fred, +Då bäfvan vill mig trycka ned. + +Sen sänd din Anda, som ej mer +Mig skrämmer då, men glädje ger, +Upplyser, hvad som mörkt mig är, +Och, då jag sviktar, kraft beskär. + +Du skrifvit med din blod så röd, +Att du ej vill den fallnas död; +Den skriften låt mig ställa mot +Nöd, ängslan, skuld och lagens hot. + + + +N:o 10. + +Herrans bön. + +Fader öfver fäder alla, +Fader, som i himlen är, +Hör oss, när vi dig åkalla, +Såsom barn en fader kär; +Du all världens tröst och hamn, +Helgadt varde, Gud, ditt namn! + +Konung, stor och utan like, +Låt af din barmhärtighet +Till oss komma här ditt rike, +Som förblir i evighet. +Heligt lif och salig frid +Härska låt för synd och strid! + +Gif, att vi vår lust ej skilja +Från din lust och glädje mer, +Ske på jorden, Gud, din vilja, +Såsom den i himlen sker; +Kärare från dag till dag +Blifve oss ditt välbehag. + +Du, som kan, när dig behagar, +Sända rikdom eller nöd, +Gif i dag som andra dagar +Oss vårt dageliga bröd, +Bröd, att kroppen lefva må, +Bröd för själen likaså. + +Gif, att vi i frid få vandra +Denna korta lefnadsstråt; +Såsom vi förlåta andra, +Våra skulder oss förlåt! +Nåd låt gälla fullt förut, +Innan ytterst rätt kräfs ut. + +Världen söker oss bedraga +Med sin sötma, konst och sed; +Oss, så bräckliga och svaga, +Ej i frestelse inled; +I all glädje med oss blif, +I all sorg förtröstan gif! + +Mycken är vår brist, dess värre! +Ingens ofärd dock du vill: +Fräls oss ifrån ondo, Herre, +Kom med nåd och hjälp oss till, +När oss trycker timlig nöd, +När oss hotar evig död. + +Ditt är riket; evigheten +Skall ditt väldes slut ej se: +Makten, äran, härligheten, +Ensam dig tillhöra de. +Lof och ära vare dig, +Gud, vår Gud, evinnerlig! + +Amen, ja, det skall så hända. +Himmel kan förgås och jord, +Men din nåd skall ej sig ända; +Evigt är ditt löftes ord. +Herre, oss din nåd bete; +Amen, ja, det skall så ske! + + + +N:o 12. + +Döpelsen. + +Låt barnen komma hit till mig, +Förmener dem det icke: +Du sagt det, Jesu, och till dig +Vi tröstligt barnen skicke. +Med tro på löftet af din mund, +Som aldrig kan bedraga, +Vi döpa dem till ditt förbund, +Att du dem må upptaga +Och från all synd rentvaga. + +Här är den rätta lifsens saft, +Den ingen du förmenat, +Ett vatten, med din Andas kraft +Uti ditt ord förenadt, +Ett bad, däri din dyra blod +Osynligt sig nedsänker, +En nådens, icke vredens flod. +Som gamla mänskan dränker, +Men lif den nya skänker. + +O Jesu, till ditt helga dop +Låt samlas folken vida, +Föröka dina trognas hop, +Lär dem ditt namn utsprida, +Att snart på hela jorden här +Din seger måtte vinnas, +Ett fårahus, en herde kär +I helig endräkt finnas +Och saligheten vinnas. + + + + +Konung Davids psalmer. + +(Originaler och bearbetningar.) + + + +N:o 27. + +Den 8 kon. Dav. ps. + +Här är ditt namn, o Gud, ej stort, +Och härligt öfver alla, +Ehvar det blifver nämndt och spordt +Af dem, som dig åkalla! +Ej talas ord, ej stämmes ljud, +Som klingar, som ditt namn, o Gud, +På fromma läppar ljuder. + +Där världens makt slår ned med hot +På den, som det förkunnar, +Upprättar du en makt emot +Af barns och spenbarns munnar; +Du låter stenar ropa det +Och luftens flock ej blifva mätt +På lust att det besjunga. + +Jag ser mot jorden, och du är +Tillstäds, hvart jag mig vänder. +Jag ser mot himlarne, och där +Gå verk af dina händer. +Din ära, Herre, är ej skymd, +Den strålar klar från stjärnors rymd, +Som den ur stoftet lyser. + +O, hvad är mänskan, att så mån +Du vill om henne vara? +O, hvad är människones son +Att så din nåd erfara? +En tid förskjuten, snart på nytt, +Har han sin kamp i seger bytt, +Af dig med ära krönter. + +Du gifver allt uti hans makt, +Gör honom stor allena; +Han ser för sina fötter lagdt +Ditt verk att honom tjäna. +Du honom till en herre gör +Utöfver allt, hvad dig tillhör, +Fast han i svaghet föddes. + +Så må väl prisas högt din nåd, +Din mildhet aldrig glömmas, +Din vishets djup och dina råd +I evighet berömmas. +Gud, ljufligt är ditt namn, o må +Det äradt och välsignadt gå +Från släkte och till släkte. + + + +N:o 37. + +Den 19 kon. Dav. ps. + +I himlars rymd sin konung ärar, + Himlars härar +Prisa den, dem väsen gett; +Fästet skaparns namn förkunnar, + Stjärnemunnar +Sjunga utan hvila det. + +Dagen spegla vill för dagen + Anletsdragen +Af den sol, som evig är; +Natt, som var, åt natt, som blifver, + Budskap gifver, +Att den Högste spiran bär. + +Hvar ett språk förnims och höres, + Tunga röres, +Hvar ett ord kan talas här, +Hvar en suck, ett ljud kan höjas, + Stämma böjas, +Allt om Herran vittne bär. + +Allting skapadt lyder Herran, + När och fjärran, +I hans vilja röres allt. +Skåda dagens konungs bana, + Se och spana, +Går han ej, som Gud befallt? + +Som en brudgum fram han träder, + Ler och gläder, +Tröttnar och till hvila går; +Nästa dag han syns med samma + Väg och flamma +Som för tusen, tusen år. + +Vill du lifvets visdom finna, + Vill du vinna +För ditt hjärta frid och tröst, +Lyft mot Herran i det höga + Upp ditt öga, +Se hans verk och hör hans röst! + +Herrans lagar rubbas icke; + Hvart vi blicke, +Se vi, hur de faste stå, +Herrans vittnesbörd ock lika + Kan ej svika; +Vis är den, som tror därpå. + +Herrans bud, de äro klara, + Uppenbara +Och upplysa ögonen; +Herrans fruktan hjärtan renar, + Ädelstenar +Smycka mänskan ej som den. + +Herre, se dock oss, de svaga! + Lustar jaga, +Synden för oss på sin stråt. +Ho förstår, hur tidt han bryter, + Håg förbyter? +Fräls oss, Herre, och förlåt! + +Ära vare Gud i höjden, + Friden, fröjden, +Saligheten vare hans! +Han skall oket sönderkrossa, + Oss förlossa, +Som om ingen synd mer fanns. + + + +N:o 39. + +Den 22 kon. Dav. ps. + +Ljud, psalm, om hinden, som förskräckt +På öde stigar jagas, +När morgon nyss i dalen bräckt +Och det på bergen dagas. +Den fromma, som ej ondt har gjort, +Kan ej en fristad finna, +Men flyktar ifrån ort till ort, +Att undan pilen hinna, +Och måste sist +Dock skuldlös dö för våld och list. + +Min hjälpare, hvar dröjer nu +Din hand, har trött den blifvit? +Min Gud, min Gud, hvi hafver du +Så helt mig öfvergifvit? +Om dagen ropar jag till dig, +Men du vill icke svara; +I nattens stund jag jämrar mig, +Men måste fridlös vara. +Dock du, du bor +I ära, helig, stark och stor. + +Du varit våra fäders hopp, +Din godhet de beprisat, +Till dig i nöd de blickat opp, +Och du har nåd dem visat; +Men jag är som en mask för dem, +Som till min ofärd trakta. +Ser jag mot dig uti ditt hem, +Att dädan skygd afvakta, +Då sägs med hån: +Gud väntar han sin hjälp ifrån! + +Men du, fördölj ej mer din tröst, +Ty ångest är hart nära; +Du halp mig vid min moders bröst, +Kom än att hjälp beskära! +Ty ingen finns förutan dig, +Som våldets skaror hämmar; +Du ser, hur de omhvärfva mig, +De stungit mina lemmar, +Mitt lif förrådt +Och om min klädnad dragit lott. + +Men var ej fjärran, Herre god, +Min starkhet, var tillstädes, +Gif ödmjukhet och tålamod, +Då jag förföljs och hädes! +Din ära vill i världen all +För folken jag upphöja, +Att släkte efter släkte skall +Inför din tron knäböja +Och prisa dig, +Som är vår Gud evinnerlig. + + + +N:o 49. + +Den 37 kon. Dav. ps. + +Haf ej din lust till jordens skänker, +Så att du glömmer Herren bort, +Den skatt, som för ditt öga blänker, +Du äger den så ganska kort; +Tags den ock aldrig här från dig, +Du tags från den dock visserlig. + +Det ringa, en rättfärdig äger, +Som vet, att Gud är honom huld, +Till frid och fröjd långt mera väger +Än allt en orättfärdigs guld. +Förgänglig vinst är armod lik, +Men Guds välsignelse gör rik. + +Gud mäter af de frommas dagar, +Att icke nöd dem drabba får. +Han ger dem mer, när han behagar, +Men nog också i hårda år. +När mången rik mans hus är tömdt, +Har fattig kvar, hvad from har gömt. + +Den ej med Herren står, måst falla +Och som en rök försvinna hän, +Om han ock stode högst bland alla, +En ceder lik bland unga trän; +Han står ej lyckans vindar mot, +Han har i Gud ej växt och rot. + +Men den, som sig på Gud förlåter, +Hans gång är trygg i lust och nöd; +Han stappla kan, men uppstår åter +Vid Herrans hand, som är hans stöd. +Välsignad själf, han ser sin ätt +Välsignas ock på lika sätt. + +Jag varit ung, är gammal vorden, +Har mycket sett och skådar än, +Men aldrig såg jag dock på jorden +Rättfärdig man gå utan vän; +Ej heller såg hans barn jag gå +Ohulpne och sitt bröd ej få. + +Pris vare Gud, han öfvergifver +Ej den, till honom sätter tro; +Allt skiftar här, men fast förblifver +Den frommes stilla fröjd och ro, +Han bäfvar ej i lifvets strid, +Han vet, hvem han sig tryggar vid. + + + +N:o 52. + +Den 41 kon. Dav. ps. + +Säll är den man, som håller kär +Den fattiga och arma. +Om honom, då i nöd han är, +Skall Herren sig förbarma, +Skall låta allt gå honom väl, +Bevara så hans lif och själ, +Att ingen till hans våda +Skall öfver honom råda. + +Om han i syndens värld också +I krankhet måste falla, +Skall Herren vid hans sida stå +Och hälsan återkalla; +Ty Gud är mot de milda mild, +Från de barmhärtige ej skild +Och vill med nåd dem pröfva, +Som själfve kärlek öfva. + +Jag vet, att mången står mig mot +Med vrångt och afvigt sinne; +Dock vill jag undfly kif och hot +Och ej ha ondt i minne. +På Herren jag förtrösta vill, +Ty honom hörer hämnden till; +Mig skall det vissast båta +Att tåla och förlåta. + +Dem, som i hjärtat hata mig +Och akta skada göra, +Dem vill jag lämna, Gud, åt dig, +Du må till doms dem föra: +Jag själf är full af skuld som de, +Så vill jag deras skuld ej se, +Ej dem med stränghet döma +Och egna brister glömma. + +Om de, som jag har älskat mest, +Mig fly och mig försaka, +Är Herren den, som allra bäst +Kan föra dem tillbaka. +Jag vet, det är ett gammalt rön, +Att otack blott är världens lön; +Men hjälpa oförtrutet +Gör seger dock till slutet. + +O Gud, det vill jag akta på, +Hur mild du städse varit, +Och fara med min broder så, +Som du med mig har farit; +Förläna mig din nåd, att jag +I ditt behag har mitt behag +Och aldrig skådar öfver +Den hjälp och tröst behöfver. + +Dig vare pris i evighet +För nådd förutan ända; +Ho är som du, att så han vet +Att hjälpa de elända? +Dock rör vårt hjärta, att det vill +För ingen bön sig sluta till, +Och tänd uti detsamma +Din kärleks rätta flamma! + + + +N:o 57. + +Den 46 kon. Dav. ps. + +Gud är vår starkhet och vårt stöd, +Ljuft är att Gud åkalla; +Med honom stå vi utan nöd, +Fast skälfde världar alla, +Fast höjder skulle störta ned +Och hafven bäfva utan fred +Och bergen sammanfalla. + +Guds kyrka, helig, fast och ren, +Skall utan fall förblifva +Och åt de trogna, kvar och en, +Beskärm och trygghet gifva; +Ty ho är väl så stark och stor, +Att från det hus, där Herren bor, +Han honom vill fördrifva? + +Si, folken skola nederslås +Och välden sönderskakas +Och jorden som en suck förgås +Den stund, då allt rannsakas; +Men Guds församling skall ändå +Med Herran Zebaoth bestå +Och af hans hand bevakas. + +Så kommen då och gifven akt +På Herrans verk och under +Och böjen er för den, hvars makt +Kan lossa jordens grunder. +Med frid och fröjd är han tillreds, +Men sönderbryter lans och spets +Uti sin vredes stunder. + +Han säger: Låren känna mig, +Att I mån trygge vara. +För mig skall dock ödmjuka sig +All hedningarnes skara: +Jag själf för eder kämpa skall, +Att ingen komma må på fall, +Trots all er nöd och fara. + +Med oss är Herren Zebaoth, +För oss vill själf han strida, +Vi akte, ingen vådas hot, +Då Gud är på vår sida. +Gud Fader, Son och Helge And, +Välsignad du i alla land; +Din nåd och hjälp vi bida. + + + +N:o 102. + +Den 137 kon. Day. ps. + +Vid älfverna i Babylon +Hur tungt de dagar flöto! +Vi mindes Zion fjärran från +Och bittra tårar göto. +I pilträn jämte strömmars lopp +Vi hängde våra harpor opp, +De strängaspelen klara; +Hvem ville spela mer i band, +Hvem sjunga i vår träldoms land, +Hvem kunde glader vara? + +Den goda tid var allt förbi, +De fröjdens år förgångna; +Bland hednahopar suto vi +Som främlingar och fångna. +De bjödo oss med spe och tvång: +Upp, spelen, sjungen glädjens sång +Som förr i Zions skara! +Hvem ville spela mer i band, +Hvem sjunga i vår träldoms land, +Hvem kunde glader vara? + +Jerusalem, din helgedom, +Om jag den kan förgäta, +Må tungan låda vid min gom +Och glöd mitt hjärta fräta. +Till dig, mitt hem af frid och ljus, +Min konungs borg, min faders hus, +Jag längta vill och fara; +Där får jag spela utan band, +Där sjunga i min frihets land, +Där kan jag glader vara. + + + +N:o 103. + +Den 139 kon. Dav, ps. + +Du, Herre, utrannsakar mig, +Mig dina ögon följa, +Hvarhelst jag är, är jag för dig +Och kan mig ej fördölja. +Hvad jag i dag i hågen har +Och i mitt hjärta gömmer, +Hvad där jag haft i förra dar +Och minnes eller glömmer, +Allt ser du, Gud, och dömer. + +Uppå min tunga finns ej ord, +Det du ej vet och väger; +Min mening är af dig förspord +Långt förr, än jag den säger; +Min gärning all, den vare skedd +I mörkret eller dagen, +Är klar för dig, är känd och sedd, +I dina händer tagen, +Inför din blick uppslagen. + +Hvart vill jag fly, där jag kan dold +För dinom Anda blifva? +Ifrån din åsyn, ur ditt våld +Hvart kan jag mig begifva? +Far jag än upp till himlars rymd, +Så måst jag där dig finna; +Far jag till afgrund, att bli skymd +Och undan dig försvinna, +Skall du ock där mig hinna. + +Om jag mer snabb än fågeln vor, +Som upp mot skyn sig svingar, +Om bortom hafsens gräns jag for +På morgonrodnans vingar, +Dig undfly kan jag ej ändå, +Hur långt min flykt jag sträcker; +Förbi de vägar, stjärnor gå, +Din hand, o Herre, räcker, +Beskärmar och förskräcker. + +Jag sade: Natt ju skyler mig, +Men den vardt ljuset klara; +Ty natten har ej makt för dig +Att natt och mörker vara; +Hur svart den sig i skyar klär, +I regn och stormar sjuder, +Den måste bli som dagen skär, +När som din stämma ljuder, +När du det vill och bjuder. + +O Gud, hur outgrundelig +Är du i alla stunder! +Ehvart mitt öga vänder sig, +Det möts af dina under; +De träda fram förutan tal, +Så fjärran från som nära, +Från himlens spets, från djupsta dal +Om dig de vittne bära, +Förkunnande din ära. + +Bepröfva mig, o Gud, och se, +Hvad mina tankar mena! +Din djuphet mäta icke de, +Den mäter du allena. +Men om på orätt väg jag går, +Så låt mig det förfara +Och hjälp mig, förrn jag komma får +I evig nöd och fara +Med de fördömdas skara. + +Så vill jag prisa dina råd, +Så länge lifvet varar, +Och tala om din makt och nåd, +Dem städs du sammanparar. +Berömma vill jag, Gud, ditt namn +För jordens släkter alla, +Att de ock måga i din famn +Med god förtröstan falla, +Dig lofva och åkalla. + + + +N:o 131. + +Julpsalm. + +(Bearbetning.) + +Hell morgonstjärna, mild och ren, +Guds nåds och sannings klara sken, +För oss är du uppgången: +Hell Davids son af Jakobs släkt! +Mot dig, mot dig min famn är sträckt, +Min brudgum, tag mig fången! + Ljuflig, ljuflig, + Hög och härlig, + Blid och kärlig, + Full af nåde, +Herre, till din brud du skåde! + +Min pärla du i snöhvit skrud, +Marias son, dock sanner Gud, +Min frälsare och konung! +Kom, tag uti mitt hjärta rum! +Ditt helga evangelium +Är mig mer ljuft än honung. + Eja, eja, + Hosianna! + Himmelskt manna + Är mig ordet, +Uti dig fullkomnadt vordet. + +Uti mitt hjärta lys och skin, +Du klara jaspis och rubin, +Med all din kärlek blida; +Ja, låt mig känna, att jag är +En lem i din församling kär, +Ett refben i din sida. + Till dig, till dig + Står min längtan; + All min trängtan + Är den ena: +Att tillhöra dig allena. + +O Gud, förrn världen skapad var, +Du mig till arfving korat har +I dinom Son den höga; +Så låt fullbordas snart mitt hopp +Att bli med honom tagen opp +I himlen för ditt öga. + Salig, salig + Blifver fröjden, + När i höjden + Bland din skara +Jag vid Jesu bröst får vara. + +Högt skall då klinga cittrors ljud, +Och toners offer skönt till Gud +Från harposträngar stiga, +Och jag få till min frälserman, +Min tröst, min fröjd, min brudgum sann, +Mig hålla innerliga, + Sjunga, sjunga, + Jubilera, + Triumfera, + Honom prisa, +Som mig vill allt godt bevisa. + +Aftorkas skola då i frid +Lycksaligt och till evig tid +De många kristnas tårar, +När Gud vill själf sig låta se +Och ymnig bot och läkdom ge +De hjärtan, världen sårar. + Kristus, Kristus, + Så han kallas, + Som är allas + Bot och hugnad. +Där han finns, är sorgen lugnad. + +I det har jag en hjärtans ro, +Att den, jag gifvit har min tro, +Sin kärlek ej bortvänder, +Att Herren, sig till lof och pris, +Mig föra vill i paradis; +Ty klappar jag med händer. + Amen, amen, + Adla krona, + Mig förskona + Till det sista +Från att nånsin dig bortmista! + + + +N:o 134. + +Nyårspsalm. + +Ett år har gått till ända, +Ett år af nådens tid; +O Gud, till dig vi vända +Vår tanke, var oss blid! +Se an oss nådefull +Och låt det, som blef brutet, +I glömska varda slutet +För Jesu Kristi skull. + +Ty, Gud, om hämnd du hvälfver, +Ho blifver skuldlös kvar? +Ho är, som vet det själfver, +Hur tidt han syndat har? +Ett veta vi allen, +Att en oss vill försona +Och du åt honom skona +Oss arma, hvar och en. + +Vi tacka dig, o Herre, +För tusenfaldig nåd; +Det bättre som det värre +Var allt ditt visa råd. +Om vi vår vilja fått, +Om du oss hade gifvit +Allt, hvad som önskadt blifvit, +Ack, hur då illa gått! + +Hvad är, som oss behagar? +Jo, att i lustar gå. +Men du gaf klara dagar +Och mulna likaså. +Där modet blef för stort, +Där lät du sorgen komma; +När sorgen gjort oss fromma, +Kom trösten lika fort. + +De sår, din tuktan slagit, +Låt dem tillsamman gro, +Låt, hvad du gett och tagit, +Befrämja hopp och tro, +Och gör det nya år +För oss välsignadt, Herre, +Att det med synder färre +En gång ifrån oss går. + +O Gud, vår lefnad skrider +Emot sitt mål hvar dag; +När till sitt slut den lider, +Oss då till dig upptag, +Där år ej täljas mer +Och inga skiften hända, +Men glädje utan ända +Du åt de trogna ger. + + + +N:o 146. + +Trettondedagspsalm. + +O Jesu Krist, att nalkas dig +Och dig i tro tillbedja, +Det endast kan på sorgens stig + Rätt innerlig +Vårt arma hjärta glädja. + +Med himmelsk ro, med salig fröjd +Vi oss i dag påminna, +Hur, konung, du af himlars höjd, + På jorden röjd, +Lät som ett barn dig finna. + +Vi stanna vid en krubbas brädd, +Där, Jesu, är ditt läger; +I herdatjäll af strå beredd + Är dig din bädd, +Det är, hvad här du äger. + +Och med så torftig vård ändå +Och i så ringa ära +Du växa skall och krafter få, + Därmed du må +All världens skulder bära. + +Din barm som vår vid hjärtats slag +Vi höjas se och sänkas; +Hvad ondt gör du, att den en dag + För mänskolag +Skall med ditt hjärtblod stänkas? + +Vi se din panna klar och blid, +Kring den skall törne vridas; +Och händren, sänkta nu i frid, + Snart blir den tid, +Då de vid korset smidas. + +Det är den lön, du finner här +I denna världen vrånga +För det, att du dess börda bär + Och redo är +För den i döden gånga. + +Och hade allt sitt gods och guld +Dig jordens släkter gifvit, +Din kamp och död för mänskors skuld, + Din kärlek huld, +Hur fattigt lönt den blifvit! + +O Jesu, ve, att äfven vi +För godt så ondt dig göra, +Att, för hvar synd, vi falla i, + Vi stå dem bi, +Som dig till korset föra! + +Vi veta ingen annan bot, +Så syndiga och arma, +Än falla, Jesu, för din fot: + Tag oss emot, +O Herre, dig förbarma! + + + + +Passionspsalmer. + + + +N:o 147. + +Människones son. + +Han på korset, han allena +Är min fröjd och salighet; +Ingen kan så väl mig mena, +Ingen så mitt bästa vet, +Ingen är som han mig god, +Ingen har så tålamod: +Sökte jag kring jorderike, +Aldrig funne jag hans like. + +Jordisk vän kan lindra nöden +För en vän, som hjälp begär, +Jordisk kärlek går i döden, +När med kärlek lönt den är; +Men hvar se vi här en man, +Som så tåligt älska kan, +Att han allt för dem vill bära, +Som blott hat mot honom nära? + +Han på korset, han allena, +Annan är ej funnen än, +Han Guds lamm, det fromma, rena, +Dör för ovän som för vän; +Han, den ende, gör ej val, +Räknar ej de sinas tal: +"Kommer alle!" så han talar, +Kämpar, blöder och hugsvalar. + +Solen, som från fästet lyser +Öfver ond som öfver god, +Blott en ringa droppe hyser +Af hans djupa kärleksflod; +Månen, som från himlens hus +Ger åt själfva natten ljus, +Månd en skugga endast vara +Af hans kärlekseld, den klara. + +Honom vill jag glad tillhöra, +Hvad mig än blir förelagdt; +Kristus kan mig saliggöra, +Ingen världens gunst och makt. +Vanskligt är ju annat allt, +Som ett töcken tomt och kallt; +Men den jag vill efterfråga, +Evig är hans hjärtas låga. + +Han på korset, han allena +Allt mitt hopp och goda är; +Ingen må mig det förmena, +Att jag hafver honom kär. +Hvar har jag en vän här sport, +Som mig gjort, hvad han har gjort? +Han kan mig med Gud förena, +Han på korset, han allena. + + + +N:o 148. + +Suckar vid korset. + +Hvad skall mitt offer blifva, +O Jesu kär, åt dig, +Hvad kan jag återgifva +För hvad du gifvit mig? +Gods, lif jag gärna bjuda vill, +Ja, hjärtat ur mig rifva +Och lägga det därtill. + +Jag tänkte: Om jag hade +Allt vida världens guld +Och för din fot det lade, +Visst såg du därtill huld. +Ack, snart jag fann, hur falskt jag tänkt, +Ty hvem har, så jag sade, +Sitt lif för skatter skänkt? + +Då mente jag: Med lifvet +Görs hvarje skuld dock kvitt, +Ditt lif för mig blef gifvet, +Dig vill jag gifva mitt. +Mitt lif! Ack, usel skänk det är; +En död ju är det blifvet; +Du ensam lif beskär. + +Sist ville jag dig lofva +Själft hjärtat ur min barm; +Jag tänkte: Denna håfva +Är kanske mindre arm. +Mitt hjärta, fullt af synd och nöd! +Ack, just för denna gåfva +Du lidit korsets död. + +Så hvad jag har att skänka, +Det är platt intet värdt; +Men, Jesu, lär mig tänka, +Att intet du begärt. +Jag ser dig mild på korsets stam +Din blick i döden sänka; +Din död, den bär jag fram. + +Jag sjunker för dig neder +Och säger röstelig: +Det offer, jag dig reder, +Är lif igenom dig; +Jag själf är arm, o Jesu Krist, +Men dig ske pris och heder, +Du fyller all min brist! + + + +N:o 149. + +Jesu ord på korset. + +Vår Herre Kristus talat har, +Då han på korset fästad var, +Sju ord för oss på jorden; +Behållom väl i minnet kvar +De helga, dyra orden! + +Hans första ord, det var att be +En fridsens bön för syndare, +En bön så ljuf att höra: +"Förlåt dem, Fader, det, ty de +Ej veta, hvad de göra." + +Hans andra ord, o lof och pris! +Var tröstens ord på lika vis. +Han hördes röfvarn svara: +"I denna dag i paradis +Skall du ock med mig vara." + +Hans tredje ord af kärlek är +Till lärjunge och moder kär +En maning blid och goder: +"O kvinna, se, din son är där, +O son, se där din moder!" + +"Mig törstar", var hans fjärde ord; +Ack, otack svår, ack, fallna jord! +Er skuld, o mänskor, fatten: +Den, som er rågat nådens bord, +Får ej en droppe vatten. + +Hans femte ord oss lära kan, +Hur han af både Gud och man +För vår skuld lämnad blifvit: +"O Gud, min Gud, hvi", ropar han, +"Har du mig öfvergifvit?" + +Hans sjätte ord, det innebar, +Att nu den seger vunnen var, +Hvarom all skriften ordat; +Ej lif, ej död en lösen har, +Som hans: "Det är fullbordadt". + +Hans sjunde ord, så fullt af frid, +Hjälp, Gud, oss i vår sista strid +Det i vår suckan blanda: +"I dina händer, Fader blid, +Befaller jag min anda." + + + +N:o 161. + +Kristus i grafven. + +Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu, +Stör ej hans ro, hans sömn är ljuf +På mycken vedermöda; +För kamp på jorden fann han frid +I grafven hos de döda. + +En dagakarl har trälat ut, +En bördans man har här till slut +Den från sin skuldra tagit; +I världen finns en like ej, +Som dragit, hvad han dragit. + +Och vill du veta, hvad det var, +Som han i döden tålig bar? +Det var vår kamp och fruktan, +Vår brist, vår skuld, vår synd och död +Och all Guds hämnd och tuktan. + +Dem har han nu dock kastat af, +De ligga gömde i hans graf, +Att oss ej mer förskräcka; +Men börjadt är ett nådens lif, +Som ingen makt skall släcka. + +Kom tyst och se Guds offerlamm! +Det blödde nyss på korsets stam, +Nu har det allt fullbordat; +I ringa skepnad, mildt och fromt, +Det ligger gömdt och jordadt. + +Men söker du det nya lif, +Som ej är skuggors tidsfördrif +Och ej af döden hinnes, +Så lämna världens prål och kom, +I denna graf det finnes. + +O fröjd, nu är en hvilostad +Min graf ock vorden, där jag glad +Kan lämna vandringsstafven; +Till sömns blott läggs jag i min graf, +Sen Kristus helgat grafven. + +Med tröst vill jag mot döden se, +Jag vet, att min förlossare +Han lefver och skall lefva; +Han skall mig lifvet återge, +Hvi skulle jag väl bäfva? + + + +N:o 167. + +Påskpsalm. + +Ho vill mer för döden bäfva +Som för en allsvåldig makt? +Kristus lefver och skall lefva, +Han har döden nederlagt. +Döden är ej fruktansvärd, +Frukta mer för synd och värld! +Öfver härjaren med grafven +Hafver Kristus brutit stafven. + +Visst försöktes dödens tänder, +Hur de kunde bita bäst, +När han en gång fått i händer +Den, han fruktat allra mest; +Men det var, som ville natt +Taga själfva dagen fatt, +Stoftet himlens sol betäcka +Eller mörkret stjärnan släcka. + +Detta är vår påskaglädje: +Jesus lefver, fast han dött, +Till hans död från vår vi vädje, +I hans lif vårt lif är födt; +Jesu, hjälp oss hvarje stund +Dö från synd och värld i grund! +Då först få vi rätt förfara, +Hur du månd uppstånden vara. + +När vi dagligt oss bemöda +Att med Jesu Kristi nåd +Gamla mänskan i oss döda +Med dess lustar, verk och råd, +Se vi, att en ny uppstår, +Som allt större krafter får; +Det är oss till tecken gifvet +Af uppståndelsen och lifvet. + + + + +Pingstpsalmer. + + + +N:o 178. + +Vi lofva dig, du Helge And, +Guds kärleks eld, Guds godhetshand; +Till allt, som är, du sträcker dig, +På gåfvor outtömmelig. + +Ack, fattigdom och kamp och nöd, +I början gråt, i slutet död, +Det är, hvad jorden oss beskär; +All himmelsk del din gåfva är. + +När sorgen vill oss tynga ned +Och hjärtat bäfvar utan fred, +Är du oss närmst med råd och tröst +Och lyftar bördan af vårt bröst. + +Och blåser lyckans vind oss god, +Att medgång föder fåvitskt mod, +Då skaffar du oss nöd för nåd +Och späker så vårt öfverdåd. + +Men trampas vi i stoft och mull +För Guds och för hans sannings skull, +Och ställer världen vakter ut, +Att göra på vår tro ett slut; + +Då blir du i vår barm en eld, +Som genombryter våld och väld, +Och styrker oss med mod och hopp +Och för oss sist till himlen opp. + +Vi bedja i vår fåvitskhet, +Ty ho är den, sitt bästa vet, +Vi bedja om allt jordiskt väl +Och glömma bort vår arma själ; + +Men du, du finner råd och bot: +Du beder ock, men oss emot; +Och när vår bön oss vägras då, +Är det hvad bäst vi kunnat få. + +Ej finns så gömdt ett rum på jord, +Att ej din godhet där är spord, +Så öfvergifven ingen är, +Att du ej vård om honom bär. + +All vishet, tro och kärlek sann, +Allt mod, som mod rätt kallas kan, +All endräkt, frid och glädje ljuf, +O Helge Ande, verkar du. + +Vi bedja dig i denna stund: +Behåll oss städs i ditt förbund +Och för oss sist till evig fröjd +Med dig uti din himmels höjd! + + + +N:o 179. + +Träd in i detta hjärta, +Guds Ande ren och skär, +Fast jag med bitter smärta +Vet, hur det syndigt är; +Ack, jag det borde rena, +Men det kan du allena, +Så kom och blif mig när! + +Kom in i detta sinne; +Åt dig helt anbefalldt, +Fast mörker är där inne +Och det är tomt och kallt. +Det kan sig själft ej lysa; +Ack, finge det dig hysa, +Hur olikt blef då allt! + +Jag ser, hur jorden prålar +Med örter utan tal; +Ej dröjde solens strålar, +Fast vinter låg i dal; +De skyndade att komma, +Och straxt sågs marken blomma, +Som nyss var tom och sval. + +Dock kan ej solen hinna, +O Ande, dit du når, +Dock kan ej solen brinna +Så varmt, som du förmår; +Hvi skall jag då ej våga +Dig bedja, att din låga +Min vinter gör till vår. + +Hur kan jag själf förtaga +All syndens styggelse, +Hur mörkret från mig jaga +Och ljus och tröst mig ge? +Att tömma hafvets vatten, +Från fästet sopa natten +Mig vore lättare. + +Till dig jag tillflykt tager, +Kom, Ande, hos mig in, +Tänd upp din helga dager +Uti mitt skumma sinn, +Att mörkret måste vika +Med all dess här tillika +Och jag får blifva din. + + + +N:o 185. + +Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port, +Hvi far du så i synder fort +Från stund till stund, från dag till dag, +Ja, till ditt sista andedrag? + +Är då så kär för dig din natt, +Är evig död så härlig skatt, +Att du försmår att akta på +Hur ljus och lif du finna må? + +Om jorden all dig hörde till +Och du dock gick i mörkret vill +Och föll till sist i öppnad graf, +Hvad glädje hade du däraf? + +Du ser din nöd, men tvekar än, +Du suckar: Ack, hvar finnes den, +Som visa kan en syndig själ, +Hvar han skall finna evigt väl? + +Ack, tvekan råder ingen bot, +Förtviflan står ej fall emot, +Men fast beslut ger hopp i nöd, +Och hopp ger tro, och tro ger stöd. + +Tag mod och bed, så kommer han, +Som väg och stig dig visa kan, +Guds Helga Ande full af nåd, +All ängslans tröst, all tvekans råd. + +Till honom är dig vägen kort, +Han viker aldrig fjärran bort, +Han står vid hjärtat utanför +Och minsta suck där inne hör. + +Så låt ditt hjärta öppna sig +För Andans nåd, som söker dig, +Låt honom bli och bo dig när, +Och räds ej, fast du syndig är! + +Han skall nog rena själf sitt hus, +Sin boning göra glad och ljus, +Han, som oss tvär i dopets flod +Och helgar genom Jesu blod. + + + +N:o 199. + +Läroämbetet. + +(Bearbetning.) + +Nu fröjde sig den vida jord +Af Herrans nåd och helga ord, +Förspordt i hans apostlars röst +Och kungjordt oss till evig tröst. + +När Kristus här fullbordat allt, +Som Fadren honom anbefallt, +Han sände efter Guds beslut +Kring världen sina vittnen ut. + +För världen ringa voro de, +Dagkarlar, arma fiskare, +Men hvad de vittnat, hvad de sagt, +Har öfver jord och himmel makt. + +Det var Guds löfte, fast och visst, +De lade ut båd först och sist, +Det var, hur nåd med Kristus kom, +Som hans apostlar talte om. + +Och hvar det ord predikadt vardt, +Där tändes hjärtan underbart; +Guds Helga Ande var däri, +Att som en eld det kunde bli. + +Välsignade de helga män, +Som lärt oss söka himmelen +Och visat oss, hvar vägen går +Igenom Jesu Kristi sår. + +Gif oss, o Gud, din Andas nåd, +Att vi må följa deras råd +Och alle med dem prisa dig +Och lefva så evinnerlig! + + + + +Psalmer öfver söndagsevangelier. + + + +N:o 201. + +Joh. 2: 1-11. + +Säll den, hvars hopp till Jesum står, +Ehvad här ock må hända, +Säll den i nöd och lust, som får +Till sådan vän sig vända; +Det är en vän att lita till, +Som hjälpa kan och hjälpa vill +Så fröjd som sorger bära. + +Han skyr ej ort, där plåga bor, +Ej rum, där hälsan glädes: +Hvarhelst en själ på honom tror, +Är han med fröjd tillstädes; +Till sorgehus, till bröllopsfest +Han kommer mildt, den ädla gäst, +Där blott han bjuds och kallas. + +Så blid och hjärtelig han är, +Så snar att med oss vara, +Behöfver för den, hjälp begär, +Ej sina håfvor spara; +En konung öfver himmelrik, +Gör han sig själf den minste lik +Och är oss som en broder. + +O himlafröjd att tänka på, +Att den, Guds spira äger, +Ej vill den ringaste försmå, +Men endast hjärtat väger, +Att den, så högt sin tron har satt, +Vill blifva allas del och skatt, +Som honom efterlängta! + +Kom, Jesu, kom och blif mig när, +Kom i mitt tjäll, det ringa, +Jag bjuder dig, fast arm jag är +Och mina håfvor inga; +Min boning är på glädje tom, +Men kom, så kommer rikedom +Och glädje utan like. + +Blif här vår gäst, o Jesu god, +Och nådigt med oss handla! +Du kan för oss vår tåreflod +I glädjedryck förvandla; +Och när vår graf har öppnat sig, +Tag oss som gäster upp till dig +I höga bröllopssalen! + + + +N:o 202. + +Matt. 20: 1-16. + +Hvad vilja vi på världens torg, +Då där vi stå så länge. +En stolt af fröjd, en spak af sorg, +Men alle, ack, fåfänge? +Finns då ej den, oss kallar här +Att i hans tjänst arbeta, +Är icke vingårdsmannen när, +Som månde Jesus heta? + +Hans börda är dock aldrig svår, +Hans ok är ljuft att draga; +Han nöjs med hvad enhvar förmår +Och bryter ej den svaga; +Hans öga efter tron blott ser, +Ej på vårt verk tillika; +Själf är han den, oss krafter ger, +När våra krafter svika. + +O Jesu, du vår vingårdsman, +Hvi öppnas ej vårt öra, +Då du så mildt oss ropar an +Och i din gård vill föra? +Hvar finna vi en lust så stor; +Den världen kan förläna, +Som den att vara, där du bor, +Dig höra, se och tjäna! + +Bort, tanke, att det är för sent, +Att ren vår dag är liden! +Så har ej nådens Herre ment, +Som oss har unnat tiden; +Se, porten stänges ej igen, +Fast dagen hän ses draga, +I sena elfte stunden än +Vill Herren mot oss taga. + +Jag kommit sent, jag vet det väl, +Till Jesum, jag som mången; +Vid flärden fästad var min själ, +Och tröghet höll mig fången; +Jag kallades, men köttet stred +Mot viljan, som sig röjde; +Jag såg och såg, hur dagen led, +Men tvekade och dröjde. + +Dock gläds jag, att jag funnit den, +Som vill min brist förgäta +Och lön ej efter gärningen, +Men efter nåd mig mäta. +Nu, Jesu, håg och vilja stärk, +Att jag mig ej må spara, +Men glad arbeta i ditt verk +Och from och trägen vara! + + + +N:o 204. + +Luk. 16: 19-31. + +Bort, värld, med all din ståt och prakt, +Som själars ro förtager, +Bort, rikdom, ära, gunst och makt, +Som mången man bedrager, +Bort, vällust all och yppighet, +Som gör, att lätt vi vike +Från kärlek och barmhärtighet +Och skiljas; från Guds rike! + +Hur mången lefver icke här, +Som vore honom lifvet +Till idel lek för hans begär, +Till glädje endast gifvet! +I rus och yra spiller han +Det goda, här han äger, +Och stormar lik den rike man, +Hvarom oss skriften säger. + +Där håfvor slösas utan skam, +Där är han gärna inne, +Men vågar armod träda fram, +Förbittrar sig hans sinne; +Den fattige får hårda ord, +Får vid hans dörrar ligga +Och för sin hunger af hans bord +Förgäfves smulor tigga. + +En tid, en tid det räcker så: +Då bli hvarannan like +Den, här till andras bröd måst gå, +Och den omätligt rike; +Hvad olikt varit har förut, +Det jämnas allt i grafven; +Där klädes purpurn af till slut, +Där fälls ock tiggarstafven. + +Hvem har, när slut är jordiskt väl, +När världslig ära ramlat, +Hvem har då skatter åt sin själ +För evigheten samlat? +Den ensam är sannskyldigt rik +Och värd att lycklig skattas; +All annan lycka, bubblan lik, +Knappt ägs, förrn den oss fattas. + +Ve sådan fröjd, som drar oss bort +Från glädjen utan ände, +Ve sådan lust, som är så kort +Och slutas med elände, +Ve sådan glans och rikedom, +Som, när oss döden nalkas, +Oss lämnar kvar med törstig gom +Att evigt aldrig svalkas. + +Nej, Jesu, gif mig kamp och nöd +Långt hellre här i världen +Än helvete och afgrunds glöd +Uppå den sista färden; +Men får jag gods och guld, så gör +Mig snar att mig förbarma, +Och nådigt städs mitt hjärta rör +Till hjälp för dina arma. + + + +N:o 208. + +Luk. 16: 1-9. + +Hur ofta spörjs ej flit och id, + För vansklig tid, +Hos dem till jorden, höra! +De hvila ej, de vaka gladt, + Så dag som natt, +Att här sig skatter göra: +De sätta all förmåga ut, + Att få till slut +Ett jordiskt välstånd äga, +Och för en lön, som flyktig är, + Som rost förtär, +De inga mödor väga. + +Ack, att de i sin sak sig te + Långt visare +Än bland Guds barn så mången, +Som, fast hans nådetid är kort, + Den slösar bort, +I sömn och tröghet fången. +Ack, hvarför vakar icke han, + Som vaka kan +Och kallad är att vaka? +Hans sånings stund till ända går; + Om han ej sår, +Hvad skördar han tillbaka? + +Det är dock en helt annan skatt + För honom satt +Att hoppas, se och kräfva, +En skatt, som här en mammons slaf + Ej känner af, +Ej vet att eftersträfva. +Det är en annan skörd också, + Han väntar få, +Än den, som jorden gifver; +Det är en annan salighet + Än den, han vet +Att här oss unnad blifver. + +Det är en skatt, som evig är, + Som väntar, när +Vår tid gått här till ända, +En skatt, som ej, likt jordiskt gull, + Är stoft och mull +Och snart skall återvända; +Det är en skörd af frid och fröjd + I himlars höjd, +Som aldrig mer skall sluta; +Det är en salighet hos Gud, + Den Kristi brud +Skall där osägligt njuta. + +Så må vi gifva, väl till mods, + Allt timligt gods, +Ja, lifvet, om det gäller, +För det, som oförgängligt är, + Som vårt begär +För alltid tillfredsställer. +Så må vi sträfva utan rast + Och hålla fast +Det eviga och ena. +Var du vår hjälp, o Jesu god, + Stärk kraft och mod, +Du all vår kraft allena! + + + +N:o 209. + +Luk. 10: 23-37. + +Hvem kallar du din nästa här, +Den du på all din bana +Skall hålla som dig själf så kär, +Som Herrans ord dig mana? + Hvem är den man, + Hvar finnes han? + På denna strand, + I fjärran land, +Hvar skall man honom spana? + +Är det en skyld, den samma blod +Har närmst med dig förenat, +En moder ljuf, en fader god, +Den Herrans bud har menat? + En vän kanske? + Ja, fjärmare: + Den fromma hop, + Som Kristi dop +Har tvagit, styrkt och renat? + +O, bortom länder, haf och berg, +Hvarhelst sig lif kan fästa, +Där syns, fast skild till tal och färg, +Guds håfvor mänskan gästa. + På snöhöljdt fjäll, + I solvarmt tjäll, + Där blomstring bor, + Där ört ej gror, +Där ser du ock din nästa. + +Du ser en människa, som du +Vid fröjd och sorger bunden, +Du ser ett lif, som lefves nu +Och som förgår med stunden; + Du ser den lott, + Du själf har fått + Af lust och nöd, + Af lif och död, +Så lika allt i grunden. + +Det är din nästa, som du ser; +Så följ då ordets lära +Och skynda, där han ligger ner, +Att honom hjälp beskära. + Till bistånd var + Beredd och snar + Med tröst och råd, + Med verk och dåd, +Till Jesu fröjd och ära. + +Ja, Jesu, du som lidit har +För vän och ovän lika, +Din kärlek läre oss enhvar +Att ej vår nästa svika; + Om känd han är, + Om främling här, + Går nöd uppå, + Vi hjälpa må +Och ej från honom vika. + +Sannfärdigt är Guds dyra ord, +Att kärlek är det bästa; +I allt, i himmel och på jord, +Gör kärleken det mesta; + Men ensam går + Och utan spår + Och utan vän + Försvinner den, +Sig själf blott har till nästa. + + + +N:o 210. + +Luk. 17: 11-19. + +För dig min nöd jag klagar, +O Jesu, hör min röst! +Jag suckar alla dagar +Till dig med ängsladt bröst; +På världens lust bedragen, +Med sår af synden slagen, +Jag ropar: Gif mig tröst! + +Det gör dig ingen möda +Att mig helbrägda få, +Till lif på nytt mig föda +Och ren från smittan två; +Hvi skulle jag ej våga +Uti min sorg och plåga +Din hjälp att kalla på? + +Ja, gif en vink allena, +Så är min räddning gjord, +Ett ord ju kan mig rena, +Så säg det nådens ord! +Du ensam kan mig frälsa, +O du, som är all hälsa +I himmel och på jord. + +Jag är, för dig, o Herre, +En arm samaritan, +Som vandrat, ack, dess värre, +På världens breda ban; +Nu kraft och lif mig fela, +Men du är stark att hela +Och att förlåta van. + +Af synden kvald jag gråter, +Hjälp, Herre, nådelig, +Att jag får komma åter +Och botad visa mig! +Ack, vill du tröst mig gifva, +Skall jag ej uteblifva, +Men städse följa dig. + + + +N:o 212. + +Matt. 18: 23-35. + +Hvad skall då bli, hur skall då gå, +Hur måste jag ej bäfva, +När Gud en gång mig kallar på +Och räkenskap vill kräfva, +När ordet ljuder från hans mund: +"Kom, tjänare, att svara +För tio sinom tusen pund, +Som du har bort förvara!" + +Ack, mer mig gafs än detta allt, +Och nu dock allt mig brister; +Till detta tal går tusenfaldt, +Ja mer, mitt skuldregister. +Jag slösat allt, jag vet det väl, +Som ur otömlig källa, +Och nu, så arm till kropp och själ, +Skall allt jag återställa. + +För nådens håfvor, dem jag fått +Att vårda och förvalta, +Jag äger nu, ack, synder blott +Och ångrens tårar salta; +Och Herren kommer med sin dom, +Han vill den ej förhala; +Hur skall jag, blottad, bar och tom, +Min svåra skuld betala? + +O Gud, af din barmhärtighet +Gif till, hvad mig kan fela! +För den, som själf af brist ej vet, +Men allas brist vill hela, +För Jesu nåd mig nådig var, +Att du min skuld förglömmer! +Ej annan tillförsikt jag har +Än fly till den, mig dömer. + +Min domare, min fader blid, +Du Herre öfver alla, +Förlåt mig, hjälp mig, gif mig tid +Och låt din stränghet falla, +Så vill jag börja om på nytt, +Ej mer ditt lån förstöra, +Men lära af en tid, som flytt, +Ett annat lif att föra. + +Ett, Herre, lofvar jag ännu +Och skall det troget hålla, +Att gärna tillge såsom du +Dem, som mig ondt förvålla. +Hur är ej deras skuld till mig +Att som ett intet skattas, +Om jag, som brast i allt för dig, +Med miskund dock omfattas! + +Jag varit färdig, lätt och snar +Min nästas fel att räkna, +Men trög, när själf jag felat har, +Att det i minnet teckna. +O Gud, förlåt mig det och lär +Mig ändra håg och sinne, +Att glömsk vid andras fel jag är, +Men egna har i minne! + + + + +Om Guds ord och församling.. + + +N:o 223. + +Gudstjänsten. + +Hur ljuft det är att komma +Till Herrans tempelgård, +Där trogna själar blomma +Som liljor i hans vård! + +Man ser de skära kalkar +För Gud där öppna stå, +Och himmelsk dagg dem svalkar, +Att lif och kraft de få. + +Hur kärt, i Andans enhet +Att dem tillsammans se +I trohet och i renhet +Åt Herran offer ge. + +När de Guds lof upphöja +På denna fridens ort, +Hvem vill då ute dröja +Och stanna vid dess port? + +Träd in att se och smaka, +Hur ljuflig Herren är, +Att bedja och att vaka +Med hans utvalda där! + +Där ute lefver flärden, +Så glädjelös och tom, +Ack, ringa fröjd ger världen +Emot Guds helgedom. + +Ej vill jag vandra fjärran +Till mörker bort från dag; +Mitt ljus, det är af Herran, +Min sol uppsöker jag. + +Inför hans anlet klara +Vill i hans hus jag bo, +Där är mig godt att vara, +Där har mitt hjärta ro. + + + +N:o 225. + +Guds ord. + +En dyr klenod, en klar och ren, +Oss unnats här att äga, +Den pärlor, guld och ädelsten +På långt när ej uppväga; +En skatt, den yppersta på jord, +Få vi vår egen kalla: +Den skatten är Guds helga ord, +Som hörer till oss alla. + +När annat, som vi akta värdt +Att äga här och spara, +Af rost och mal och tid förtärdt, +Hör upp vår fröjd att vara, +När dagens verk förgås med hast, +Ja, förrän afton stundat, +Står än Guds ord så nytt och fast, +Som när det först vardt grundadt. + +Det bräcks af ålder ej och tid, +Om den ock evigt räckte, +Det går med samma kraft och frid +Från släkte och till släkte, +Det varar lugnt och oförryckt, +När annat allt har farit, +Det har ej annan ändalykt +Än Gud, som början varit. + +Det kära ord, det enkla ord, +Som mänskor dock förgäta, +Hvar är en mänsklig visdom spord, +Som sig därmed kan mäta? +Hvar visar världen oss en grund, +Så fast att därpå bygga, +Som ordet af Guds egen mund, +Det eviga och trygga? + +Har du det ordet sökt till stöd, +När andra stöd dig svikit, +Från världens haf, dess storm och nöd +In i den hamnen vikit, +Då vet du, hvad du tryggas vid, +Hvar du kan fasthet finna, +Då känner du en ort af frid, +Dit inga sorger hinna. + +Som vattenfågeln dyker ned +I fjärdens klara bölja, +Att minsta fläck af stoft därmed +Från sina vingar skölja, +Så tvär sig anden ren och skär +I ordets djup det klara +Och känner, att hans hem det är, +Där han i fröjd kan vara. + +Välsignadt vare, Gud, ditt namn +Och utan ände prisadt, +Att du till säker tröst och hamn +Oss alla vägen visat! +Hvem är nu fattig, hvem är rik, +När ej ditt ord oss fattas? +Den ena har, den andra lik, +Ju det, som mest må skattas. + + + +N:o 226. + +Guds hus. + +Hell Herrans tempel, där hans folk +Församlas för hans öga +Och sången höjs och ordets tolk +Kungör Guds sanning höga! +Där firas rätt en glädjefest; +Mot den hvad jorden äger bäst +Ger glädje ganska föga. + +En himmelsk ro, en salig frid +Uti Guds hus vi finne, +Vi komme undan kamp och strid +Som till en hamn där inne; +För världens storm, som blåser vild, +Oss fläktar kring Guds Anda mild, +Då vi den hamnen hinne. + +Du sorgsna själ, du kvalda bröst, +Du har det känt och pröfvat, +Du vet, hvar hjärtat finner tröst, +När det är värst bedröfvadt. +Du lämnar världens stoj och brus +Och vandrar till Guds stilla hus; +Där möts den oförtöfvadt. + +Hvad tungt dig förr på sinnet låg, +Där hjälper Gud att bära; +Hvad mörker var i själ och håg, +Blir ljust af ljusets lära; +Hvad vissnadt var och utan hopp, +Välsignas, väckes, blomstrar opp, +Där lifvets sol är nära. + +O fröjderum, o hälsoort, +Där sorgen själf sig gläder, +O allom öppna himlaport, +Där inför Gud man träder, +Guds kyrka! Fast bestånde du, +Dig helge våra barn ännu, +Som vi med våra fäder. + + + +N:o 236. + +En kristens stridspsalm. + +Till strids, o kristen, rusta dig, +Låt sömn och dvala fara! +Nu gäller gå i Herrans krig +Och lif för Gud ej spara; + Statt upp och se + Guds fiende; +Han hotar stark och vaken; + Så gå med lust + Till kamp och dust, +Ty Herrans Guds är saken. + +Var stark, om du vill kämpa tryggt +Mot satan och hans skara; +Ej gagnar suck, ej båtar flykt, +Ej hjälper ängslig vara. + Han ger ej fred, + Han trampar ned +Hvemhelst han vinner öfver; + Var stark alltså, + Tag mod uppå, +Ty segra du behöfver. + +Träd fram med Kristus, blif ej blek, +Var djärf, fast ej förveten! +Här gäller ej en vansklig lek, +Här gäller evigheten; + Förgås du här, + Förgås du där, +Där evigt, här i tiden; + Men får du vinst, + Får döden minst: +Så är med denna striden. + +Tänk ej, att dig allena rör, +Hvad här du gör och lider! +Guds egendom du strider för, +När för din själ du strider; + För den stå bi, + Håll stadigt i, +Att Gud den får tillbaka; + Gör du blott ditt, + Gör han, nog sitt +Och skall sin del bevaka. + +Var stark, men var än mera vis +Och vaka alla stunder; +Den, som vardt orm i paradis, +Han sparar inga funder; + Där våld ej rår, + Till list han går, +Blir hal att se och höra, + Ja, klär sig käckt + I helgondräkt, +Att så din själ förföra. + +Han skapar sig till fint förgift, +Att så dig fälla neder, +Han smyger sig i tal och skrift, +I blickar, skick och seder. + Haf ögat opp! + Sitt bästa hopp +Uppå din sömn han bygger; + Håll vård och vakt! + Med Herrans makt +Är du som vaken trygger. + +Ja, Gud, vår starkhet, blif oss när +I dessa strider svåra! +De äro dina, så du lär, +Så sant de äro våra; + Beskärma du + Ditt folk ännu +Mot ondskans våld och makter, + Och sist till lön + Med seger krön +Själf dina trogna vakter! + + + +N:o 237. + +Ljusets seger. + +Hur skola vi dig prisa, +O Gud, för all din nåd, +Hur skola vi bevisa +Vår tack i verk och råd? +Ej hjärta mäktar skatta, +Hvad godt af dig vi sport, +Ej tanke se och fatta, +Hvad oss din kärlek gjort. + +De äro nu förgångne +Också de sorgeår, +Då fädren suto fångne +I mörkrets boja svår, +Då den, dig vedersakar, +O Gud, med våld och makt, +Din sannings ljusastakar +Inunder skäppa lagt. + +Ditt ord fick ingen hysa, +Som därtill vigd ej var, +Din kärlek fick ej lysa +För allom uppenbar; +Man måste djupt sig kröka +Till usla brunnar då, +Man måste mänskor söka, +För att dig söka få. + +Du, som din sanning skrifvit +Mer klar än sol och dag, +Du, som vår broder blifvit +Och fyllt för oss din lag, +Till dig fick man ej skåda +Med klar och öppen blick, +Hos dig i nöd och våda +Ej tröst man söka fick. + +O hvilka svåra dagar, +O hvilken sorgens tid! +Då hördes världens lagar +Mer än Guds stämma blid; +Hans löftes fasta grunder +Fick man ej bygga på; +En samling mänskofunder, +Ack, den var bibel då. + +Välsignad vare Herran, +Han frälsat har sin hjord; +Nu nära liksom fjärran +Bor rikeligt hans ord. +Den natt är nu försvunnen, +Som kom med våld och hot, +Den makt är svag befunnen, +Som stod Guds ära mot. + +Du måste de oss unna, +Hvad Gud oss gifvit har: +Den helga skatten kunna +Vi äga nu enhvar; +I slott och koja lika +Finns lifvets bästa tröst, +Och fattiga och rika +Förnimma Herrans röst. + +Kom nu och sök att taga +Från oss vår helgedom, +Kom nu med mänsklig saga +Och säg, den är Guds dom! +Den tid är icke mera, +När sådant våld gick an; +Nej, nu vill Gud regera +Sitt folk, allena han. + +Ja, styre du och råde, +Gud, Fader, Son och And! +Din starkhets arm i nåde +Beskärme stad och land! +Ditt ljus, som natten bräckte, +Förblifve oskymdt här, +Att släkte efter släkte +Må se dig, som du är! + + + + +Om ett kristeligt lefverne. + + + +N:o 269. + +Världens fåfänglighet. + +O lif i denna jämmerdal, +Hvad är du? Ack, ett ringa tal +Af sorgeår, af fröjdeår, +En längtan, som ej målet når, +En rök till vindars tidsfördrif, +En skugga af hvad rätt är lif. +I dag gror plantan fager opp, +I morgon bär hon vissnad knopp; +I dag förnimmes glädjens röst, +I morgon suckas utan tröst; +I dag syns mänskan frisk och röd, +i morgon är hon blek och död. + +Fåfänglighet, förgänglighet, +Ho är, som dig rätt fatta vet? +Du pryder dig för hvar och en, +Du tänder opp ditt falska sken, +Och ung och gammal innan kort +Du villar så i tomhet bort. + +Här, där vi börja först med gråt, +Med tårar fukta sen vår stråt, +Här, hvar vårt lif, när bäst det är, +Är idel möda och besvär, +Här, där ej stund är annan lik, +Här vill man se sitt himmelrik. + +Här glömmer man i syndens band +Sitt goda hem och fosterland, +Går som en främling och en gäst +Och tror sig dock för evigt fäst, +Vill lefva trygg från år till år, +Där allt liksom en suck förgår. + +Gud, öppna våra ögon snart, +Att vi må skåda uppenbart, +Hur vanskligt allt på jorden är +Hur ringa lust det med sig bär, +Hur stadig fröjd och saligt hopp +Hos dig vi måste söka opp. + +Ja, led oss i din sanning, Gud, +Gif kraft att följa dina bud, +Var med oss i allt verk och råd +Och lär oss fly till Jesu nåd! +Då må hvad jordiskt är förgå, +Vårt rätta lif i dig vi få. + + + +N:o 275. + +Emot dryckenskap. + +Ack, mänskan är ett härligt verk +Af Guds, den Högstes, händer; +I minsta lem hans vishet märk, +Hur allt till gagn dig länder! +Din fot från ort till ort dig bär, +Fast den dig tycks så ringa, +Och med din hand, så svag den är, +Kan hårda berg du tvinga. + +Hvad rikedom af kraft och ljus, +Af under i hvart sinne! +Ditt öga är ett litet hus, +Hvad ryms dock ej där inne? +Ditt öra, fast orörligt, gör +Till sitt hvart ljud, som röres, +Och intet når dig utanför, +Som till din själ ej föres. + +All fägring i Guds rika värld +Är satt för dig att fatta, +Guds fatabur är dig beskärd +Att öppna och beskatta; +Från minsta sandkorn vid din fot +Till rymdens världar store, +Allt skönjer du, allt tar du mot, +Allt är, som ditt det vore. + +Dock mer, ja, utan likhet mer, +Än jordiskt sinne känner, +Än öra hör, än öga ser, +Förnimma här Guds vänner; +Med andans syn Guds helga råd, +Hans löften och hans lagar, +Hans kärlek, vishet, makt och nåd +De skåda alla dagar. + +O jämmer, att så mycket godt +Så många här förspilla, +Som framgent gå den väg, de gått, +I lustar, rus och villa! +Hvad söka de, hvad vinna de +Uti sin syndayra? +Ack, timligt kval och evigt ve +Mot Herrans gåfvor dyra. + +Förnuft och vilja, kraft och mod, +Allt, hvad till lif oss ämnas, +Förkväfva de i vinets flod, +Tills intet öfrigt lämnas, +Tills syn ej ser, ej öra hör, +Ej lem har känsla inne +Och själen ändtligt döden dör +Som hvarje kroppens sinne. + +Gud, upprätthåll ditt ädla verk, +Att det ej så får falla, +Beskärma, Herre, stöd och stärk +Mot frestelsen oss alla! +Lär oss de gåfvor bruka väl, +Dem du oss täckts förära, +Till fröjd och båtnad för vår själ +Och dig till pris och ära! + + +N:O 277. + +Emot okyskhet. + +Vi böra städs oss reda +Till strids mot värld och kött, +Som pläga oss förleda, +Det onda göra sött; +Vi böra stundligt vaka, +Ty frestelsen är när, +Och världens lust försaka, +Som Herrans lust ej är. + +Ty världens lust är börja +Med fröjd och välbehag; +Den slutas med att sörja, +Den varder natt af dag; +Men Herrans lust är lida +I början tvång och strid +Och saligt slut förbida, +Som är en evig frid. + +Ack, att i oss vi finne +Så mycken skröplighet! +Till hjärta, håg och sinne okyskhet. +Sin väg vår ovän vet: +Hvar god och härlig gåfva +Till ondt han vända kan, +Och där vi säkre sofva, +Där sofver icke han. + +Upp då ur sömn och dvala! +Ej finnes annat råd. +Upp att med Herran tala +Om bistånd, hjälp och nåd! +Han skall vårt hopp ej svika, +Om det af hjärtat är, +Men tvinga den att vika, +Som städs vårt fall begär. + +O kom, Guds lamm, du rena, +Kom, Herre Jesu Krist, +Att dig med oss förena, +Så helas all vår brist; +Vårt kött skall oss ej fälla, +Där du vill stå oss bi; +Vår blod, vår syndakälla, +Gör du från smitta fri. + +Ja, vike från oss fjärran +Hvar köttslig lustas makt! +Rent hjärta älskar Herran, +Så har han själf oss sagt; +Säll den, för honom träder +I tukt och menlöshet, +Han bär rätt bröllopskläder, +Han ser Guds härlighet. + + + +N:o 282. + +Korset. + +Hvi känns mig tungt det kors, jag bär, +Hvi klagar jag så ängsligt här, +Där allt förgängligt är, +Där sorg som glädje rast ej har +Och knappt har kommit, förrn den far? + +Mitt lätta ok jag tröttnar vid, +Jag suckar öfver kamp och strid +I denna korta tid; +Hvi mäktar jag ej härda ut +Den nöd, som dock så snart tar slut? + +Ej har en fiende mig sändt +Den tår, som på min kind har bränt, +Det kval, mitt hjärta känt. +Det är ju Gud, min fader god, +Som pröfvat så mitt tålamod. + +Han sändt min sorg, jag städs det fann, +Och den, han agar, älskar han, +Därpå jag trösta kan. +Af Gud till oförgängligt godt +Ett lätt och timligt ondt jag fått. + +Så vill jag bära det förnöjd +Och bida, under korset böjd, +Att sorgen byts i fröjd. +Ack, snart ju slutas här mitt lopp, +På Herran bygger jag mitt hopp. + +Pris vare Gud, hans vilja ske! +I allt, hvad han mig täckes ge, +Skall jag hans kärlek se; +Han är mig hopp och tröst och stöd, +Så är jag trygg i lif och död. + + + +N:O 296. + +Bönepsalm. + +Ho är den, som dristar säga, +Att han gett sig det han har, +Att ej allt, hvad han får äga, +Är Guds gåfva uppenbar? +Själ och kropp, ja, själfva lifvet +Är ju allt af Herran gifvet. + +Herrans håfvor här vi gästa, +Allt är hans och intet vårt; +Herren sörjer för vårt bästa, +Oss det blefve ganska svårt. +Intet kunna vi förtjäna; +Döden, den är vår allena. + +Dock förhäfver sig här mången +Öfver hvad ett lån blott är; +Arm för Gud, i synder fången, +Han af mänskor pris begär, +Vill berömd och firad vandra, +Fast allt sitt han fått som andra. + +Tänkte den, som Gud har gifvit +Här af håfvor större mått, +Att hans skuld ock större blifvit, +Att han större ansvar fått, +Långt ifrån att sig förhäfva, +Skulle han i hjärtat bäfva. + +Ödmjukt sinne gif oss, Herre, +Redlig håg och vilja god, +Så mot större som mot smärre +Frimod, saktmod, tålamod! +Dig allt lof må vi hembära, +Dig allena vare åra! + + + + +Böner i landsplågor. + + + +N:o 308. + +(Öfversättning.) + +Stäck din vrede, Herre, och oss benåda, +Låt ej mer ditt blodiga gissel råda, +Väg ej mot de skulder, som oss anklaga, + Fader, din aga! + +Om, som vi förskyllat, du straffet toge, +Ho är den bland oss, som ditt slag fördroge, +När en värld förginges i kval och fruktan + Under din tuktan? + +Men var mild, barmhärtige, skona, skona! +Låt din nåd din eviga rätt försona, +Du, som har till eget att dig förbarma + Öfver oss arma! + +O, hur kunna jordiska maskar ringa +Dig, som skapat världen, till vrede bringa? +Stoft och rök och flyktande skuggor bara + Ser du oss vara. + +Ärfda brister sig i vårt väsen blanda, +Köttets lustar locka vår svaga anda; +Låt ett sådant öde ditt hjärta röra, + Värdes oss höra! + +Låt en bön, en död och en blodskamp gälla, +Minns att törnekronan och korset ställa, +När din hand till hämnden vi lyftad skåda, + Mellan oss båda. + +Stöd det verk, du låtit din Son fullända, +Hvad han lidit, låt det till gagn oss lända, +Gälde blodet, som ur hans hjärta flutit, + Hvad vi förbrutit! + +Så, o så, allsmäktige, låt det blifva! +Fräls oss, Herre, kom att förlossning gifva, +Du, som en treenigt skall evigt vara, + Spara oss, spara! + + + +N:o 309. + +Nu spörjes gråt och klagoljud, +För Israel är nu, o Gud, +Den hårda dagen inne; +Den tid, som är, är nödens tid, +Med rop och gråt, med kamp och strid, +Med bäfvan i hvart sinne. + +Din tuktan, Herre, drabbar svårt, +Din band är tung, ditt gissel hårdt, +Din vrede oss förskräcker; +Vårt folk förgås, vårt land är dömdt, +Vi finna ej ett rum så gömdt, +Dit ej din hämnd sig sträcker. + +Och dock vi måste, Herre vred, +För dina fötter falla ned +Och dig i straffet vörda; +Att det, fast upp till randen fylldt, +Är mindre dock, än vi förskyllt, +Det lägger sten på börda. + +Omkring oss se vi kval och nöd, +Ett bittert lif, en hopplös död, +Allt jämmer, ängslan, fara; +Och se vi i vårt eget bröst, +Då skönjas där, för frid och tröst, +Dödssynder uppenbara. + +Ho löser våra skulders band, +Ho böjer af din starkhets hand +Och stäcker, Gud, din aga, +Där, nådens konung, själf ej du +Till mildhet vänder om ännu +Och vill ditt straff förtaga? + +Du bär en faders ljufva namn, +Du öppnat oss en broders famn +I Jesu famn och sköte; +Full är all världen af din nåd, +Att allt förlåta har du råd, +Fast jord och himlar bröte. + +Hvad äro vi, hvad mäkta vi, +Om du din rätt vill hålla i +Och låta nåd ej gälla? +Ack, skuggor, dem i dag man ser, +I morgon icke finner mer; +Ett vindkast kan oss fälla. + +Men dina barn, o Fader, spar, +Barmhärtige, barmhärtig var, +Du rike, hjälp oss arma! +Vår skuld låt dö i Kristi död, +Låt vara nog af kamp och nöd, +O Herre, dig förbarma! + + + +N:o 311. + +Bön om frid. + +Frid är fröjd; där frid ej råder, +Ingen glädje hemma är, +Fridens stilla hälsoåder +Lif och lust och krafter när; +Frid är lycka, tröst och hägn, +Frid liksom ett sommarregn +Kommer mildt från höjden neder +Och välsignelse utbreder. + +Frid vill Herren i det höga, +Bjuder, skyddar, älskar den; +Fridfull ligger för hans öga +Utan gränser himmelen; +Frid och kärlek är den ton, +Änglar sjunga kring hans tron; +Frid af fromhet, nåd, försoning, +Det är lifvet i Guds boning. + +Frid på jorden, skall den komma, +Innan jordens dag är all? +När slår stunden, då den fromma +Utan strid här lefva skall? +Gud, i denna pröfningstid +Styrk oss med din himlafrid, +Gif oss hopp att den få skåda, +Där du bjöd den evigt råda! + + + +N:o 312. + +Jordens fruktbarhet. + +Hur skön är än ej jorden, +Fast syndens dom hon bär, +Igenom mänskan vorden +Förtappad, som hon är! + +Hon öppnar sina håfvor +För oss från år till år +Och bjuder lust och gåfvor, +Så fullt hon det förmår. + +För oss ännu hon blommar, +Fast ren och skär ej mer; +Höst, vinter, vår och sommar +Sitt goda hon oss ger. + +Välsignelse af nåder, +O Gud, åt henne gif, +Att hon den ock förråder +Mot allt, som här fått lif. + +Gjut saft i blad och knoppar, +Gif blomstring, färg och fröjd, +Låt regn i blida droppar +Uppfriska dal och höjd! + +Låt mogna växt och kärna +Utöfver allt vårt land, +Och äng och åker värna +För hagel, frost och brand! + +O Gud, låt allt sig froda, +Korn, gröda, mod och hopp, +Krön året med ditt goda +För både själ och kropp! + +Välsigna hvarje ställe, +Där lif kan dröja kvar, +Med hvad till uppehälle +Du oss förordnat har; + +Att vi för kroppslig plåga, +För hunger, brist och nöd +Ej dig förgäta måga, +Vår hjälp i lif och död! + +Gör jorden till din boning, +O Gud, som först hon var, +Låt gälla den försoning, +Din Son oss vunnit har! + +Då skall hon bättre blomma +Och bättre frukter ge, +Då skall ock här den fromma +Ej mer blott jämmer se. + + + +N:o 314. + +Sommaren. + +Din klara sol, o Fader vår, +Vidt öfver ond och god uppgår, +Gör luften mild och dagen ljus +Och klär i fägring jordens grus. + +Nu vakna upp på höjd, i dal, +Löf, gräs och örter utan tal; +Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik +Af växter, en ej annan lik. + +Liksom till högtid kläds hvar äng, +Hvar linda är en blomstersäng, +Och härlig vaggas åkerns skörd, +Af himlens varma vindar rörd. + +Ja, ute se vi sommartid, +Med jorden grön och himlen blid; +Hur är det i vår egen själ, +Är sommartid i den jämväl? + +Har otrons kalla vinter flytt, +Har hjärtat lifvats upp på nytt +Utaf den klara nådesol, +Som skiner från Guds kungastol? + +Ack, fattigt blommar dock vår jord, +Hur härlig än dess prakt är spord, +Mot mänskans själ i tro och hopp, +När lifvets sol för den gått opp. + +Den solen blid, den solen klar, +Som varit förr, än världen var, +Hur är det, har vår själ fått se +En strimma af dess ljus sig te? + +O Gud, som låter sommar nu +Utom oss stråla lugn och ljuf, +Låt ock inom oss, i vårt bröst, +Ej råda mörker, storm och höst! + +Då först är rätt din sommar här, +När ute sol och blomstring är +Och i vårt hjärta lyser klart +Den sol, som icke skapad vardt. + + + +N:o 318. + +I hungersnöd. + +Uti din boning, Herre kär, +Ditt folk i sorg församladt är +Och dig om hjälp åkallar, +Ty mänskomakt ej hjälper här, +Och nöden öfversvallar. + +Vi sett det korn, man jorden gaf, +I jorden bli som i en graf +Och ej i dagen komma, +Vi sett allt växtligt falla af +Förutan kraft och blomma. + +Vi tänka i vår brist och nöd +På förra dagars öfverflöd, +Det gör oss sorgen värre; +Hvi ger du stenar nu för bröd +Åt dina barn, o Herre? + +Har du ditt fadershjärta mist, +Är ej ditt löfte fast och visst: +"Åkalla mig i nöden, +Så skall jag hjälpa dig till sist +I lifvet och i döden"? + +O Gud, det är ett tröstligt ord, +I hungerns tid ett rågadt bord, +Som mod och krafter gifver, +Att himmel kan förgås och jord, +Men du densamme blifver. + +Du ändrar ej din fadersart, +Fast annat allt förändradt vardt, +Din mildhet varar lika; +Ditt råd kan synas underbart, +Din nåd kan aldrig svika. + +Låt då din nåd förklarad bli, +Låt straffets tider gå förbi, +Se mildt till vårt elände, +Och var vår fader, såsom vi +Som barn oss till dig vände. + +Gif bröd åt den, som hungrig är, +Gif tröst åt den, som sorg förtär, +Och tillgift åt oss alla! +Låt än oss få, o Herre kär, +Vår hjälpare dig kalla! + + + +N:o 321. + +Fosterlandet. + +Bevara, Gud, vårt fosterland, +Håll öfver det din starkhets hand +Och var dess hägn i strid som frid, +I sorgens som i glädjens tid. + +Här se vi, hvad oss mest är värdt, +Allt, hvad vi skatta dyrt och kärt; +Ej fjärran finns en bygd, ej när, +Som är för oss, hvad denna är. + +Här hafva våra fäder bott, +Arbetat, kämpat, hoppats, trott; +Här äfven vi vår boning fått +Med samma lif och samma lott. + +Här skola våra barn också +En gång på våra stigar gå. +Ha det vi haft, se det vi sett +Och be till Herren, som vi bedt. + +Gud, skydda detta kära land, +Från sjö till sjö, från strand till strand, +Sänk öfver det din milda vård +Som sommardagg på rosengård! + +Välsigna hvarje trofast själ, +Som önskar det af hjärtat väl, +Men slå hvart ondskans uppsåt ned, +Som vill dess fall och stör dess fred! + +Låt det få bli och vara ditt, +Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt, +På kärlek bördigt som på råd +Och uppfylldt af din Andas nåd! + +Du hulpit det ur mörker opp +Liksom en blomma ur sin knopp; +Så låt det ock till tidens slut +Uti ditt ljus få vecklas ut! + +Det ljuset är ditt helga ord, +En sol för himmel och för jord; +Gif, att det klart här lysa må +Och aldrig mer ifrån oss gå! + + + + +Bröllopspsalmer. + + + +N:o 326. + +Gud, se i nåd till dessa två, +Som här inför ditt anlet stå +Med löfte att för lif och död +Förente dela lust och nöd. + +Det är ett heligt fridsförbund, +De slutit nu i denna stund; +Så värdes, Gud, därtill dem ge +Din hägnad och välsignelse. + +Här lefs ej städs i rosengård, +Och mången pröfning kan bli hård: +Behåll dem då, o Herre god, +I kärlek, som ger tröst och mod! + +Din Ande blid ledsage dem +Och blifve gäst i deras hem, +Att stilla fröjd och ljuflig ro +Med honom där må bli och bo. + +O Gud, vi böja oss för dig, +Som är vår Gud evinnerlig, +Vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd; +Välsigna oss och gif oss nåd! + + + +N:o 328. + +Ej finns en glädje på jorden vid, +Som kunde den fröjd uppväga, +Ett hjärta känner, som all sin tid +Ett annat hjärta får äga. +När tvenne hälfter, att blifva ett, +I kärlek smälta tillsamman, +Rent, oförfalskadt, på guldets sätt, +Som smälter i klara flamman, +Si, då är glädje och gamman. + +Gud själf han skådar med väl behag +En sådan frid och förening; +Han bjuder den i sin helga lag, +Den är hans vilja och mening; +Och därför låter han ock ur den +En rik välsignelse flöda +För jorden släkter, som blomstra än, +När vi gått bort till de döda, +För himlen en brodd och gröda. + +Välsigna, Herre, all kärlek ren, +Som du den gärna tillstäder: +Af Kristi kärlek ett återsken, +Den värmer, lyser och gläder. +O Gud, för dig är en syndig brand + +All jordisk kärlek allena; +Så sänd af nåde din Helga And, +Som våra hjärtan kan rena +Och i din kärlek förena. + + + +N:o 329. + +För barn. + +Jag lyfter ögat mot himmelen +Och knäpper hop mina händer; +Till dig, o Gud, som är barnens vän, +Min håg och tanke jag vänder. + +Gladt är att prisa och tacka dig, +Och gärna vill jag det göra; +Jag vet det visst, att du ser mig +Och ej försmår att mig höra. + +Tack för allt godt, du mig ständigt ger +Att känna, älska och äga; +Tack, gode Fader, för mycket mer, +Än jag kan nämna och säga. + +Jag är en planta uti din gård, +För evigheten uppdragen, +Jag var knappt till, när i fadersvård +Af dig jag redan var tagen. + +Så håll utöfver mig än din hand, +O Fader förutan like, +Och låt mig växa för lifvets land, +Som är ditt himmelska rike! + + + +N:o 335. + +På resa. + +En vandringsman är mänskan här, +På vandring stadd, hvar dag som är, +Till långt aflägsna länder; +Hur hon ock här tycks hemma fäst, +Är hon beständigt blott en gäst, +Som hemåt återvänder. + +Hon får i all sin lefnadstid +Ej minsta stund, då hon i frid +Kan lämna vandringsstafven; +På hvarje stig, på hvarje ort +Går hon mot evighetens port, +Och porten heter grafven. + +Om jag då sitter vid min härd, +Om jag i Herrans vida värld +Från land till land måst fara. +Så är mig samma mål dock satt, +Mot det jag skyndar dag och natt, +Jag får ej stilla vara. + +Dock hvar jag är och hvart jag far, +Så vet jag, att min Gud jag har +Beständigt lika nära; +Han följer mig på all min stig, +Han är en Fader ock för mig, +Hvad kan mig då förfära? + +Så bottenlöst är intet haf, +Att ej hans hand i djupets graf +Kan mig sitt bistånd räcka; +Så bränd ej någon öken är, +Att ej hans godhet växer där +Och kan mig vederkvecka. + +Om han högt öfver sjö och land +Flyttfågeln för från fjärran strand +Till kära hemmet åter, +Hvi skulle jag väl bäfva skyggt? +Den Gud, som leder fågelns flykt, +Han mig ej villas låter. + +Far jag än vida, följer han, +Som i all nöd mig hjälpa kan +Och akta från att falla; +Där jag är rådlös, har han råd, +Där jag har brister, har han nåd: +Välsignad han för alla! + +Gud, jag är syndig, arm och svag, +Men för mig efter ditt behag, +Det är, hvad sist jag beder. +Hvarhelst min väg du stakar ut, +Så styr den så, att den till slut +Upp till din himmel leder! + + + + +Måltidspsalmer. + + + +N:o 341. + +Herre, hela världen tröster +Till din mildhets öfverflöd; +Tusen sinom tusen röster +Bedja dig hvar dag om bröd; +Och du låter upp din hand, +Mättar allt i allo land. + +Dina goda gåfvor flöda +Ned till allt, som lif har fått; +Kroppen spis och själen föda +Skänker du i ymnigt mått; +Tack, o Gud och Fader blid, +Pris ske dig i evig tid! + + + +N:o 343. + +O Gud, din godhet tacka vi +I Jesu namn, det kära, +Att du vår Fader vill förbli +Och om oss omsorg bära, +Att allt, som lif och anda har, +Du hugnar, när och ger försvar; +Dig ske lof, pris och ära! + +Som nu du närer här vårt lif +Med jordens växt och gröda, +Så åt vår själ ditt ord ock gif +Att henne understöda; +Ty hennes näring så på jord +Som ock i himlen är ditt ord, +Hon har ej annan föda. + +Oss alla här i denna stund +Du värdes kärlek gifva +Inbördes och af hjärtans grund; +Låt intet den bortdrifva! +Behåll vår glädje allvarsam +Och afvärj öfverdåd och skam, +Att du med oss kan blifva. + +Lof, pris och tack i allo land +Skall dig, Gud Fader, vara, +Som oss har löst af syndens band +Och framgent vill bevara. +Vi tro på din Son, Jesum Krist, +Vi äro dine barn förvisst, +Dig lofve all vår skara! + + + + +Morgon- och aftonpsalmer. + + + +N:o 344. + +Kväll eller morgon, hvarje stund +Har jag min ro i Guds förbund, +Med honom börjar jag min dag, +Min natt med honom möter jag; + I honom nöjd, + Till honom böjd, +Har jag min rätta lust och fröjd. + +Ännu har under vida skyn +Ej något skapadt mött min syn, +Så armt, så hjälplöst och försmådt, +Att det Guds vård ej röna fått; + Den ser jag här, + Ehvar jag är, +Den ser jag fjärran liksom när. + +Hvem kläder blomman på grön äng, +Hvem bäddar fågelns bo och säng, +Hvem visar genom öknens sand +Åt hjorten väg till källans rand? + Ar det en ann', + Är det ej han, +Vår Gud, som allt af kärlek kan? + +Bort då all ängslan ur mitt bröst! +Att tro på Herran är min tröst; +Min Gud är ej en annan Gud +Än den, som väfver blommans skrud; + Är han så blid, + Har han så tid, +Hvi vill jag sörja för min frid? + +Ej hjälper dock min egen makt, +Om han ej håller om mig vakt; +Så lägger jag min omsorg gladt +På honom både dag och natt. + Han sörjer för + Att ondt ej rör +Den själ, som honom helt tillhör. + + + +N:o 348. + +I Herrans hand jag lämnar mig, +När mina ögon sluta sig; +När jag ur sömnen vaknar opp, +Är Gud min glädje och mitt hopp. + +Kär kommer nattens stilla ro, +När jag mig Herran fått förtro, +Och glad ser jag en dag igen, +När jag med Gud får börja den. + +Min gode hjälpare är han, +Som för all nöd mig skydda kan, +Min väktare, som hör och ser, +När jag ej hör och skådar mer. + +Jag vet och är där viss uppå, +Att ingen ofärd skall mig nå, +Om han ej gifver lof därtill +Och mig af kärlek pröfva vill. + +Min Gud är stark, min Gud är god, +Så är jag nöjd och har godt mod; +Gud, Fader, Son och Helge And, +Mig lämnar jag uti din hand. + + + +N:o 352. + +Morgonpsalm. + +I mörker höljs ej jorden mer, +Upp går nu solen klara; +Ny dag, o Gud, åt oss du ger, +Ny nåd ej heller spara! + +Ny nåd! Ja, nådens Herre du, +Lys nåd uti vårt sinne, +Att när det dagas ute nu, +Ej mörker rår där inne. + +Ty bodde vi i solens hus +Och idel strålar såge, +Men hade icke dig till ljus, +I dunkel natt vi låge. + +Kom, du vår rätta sol och dag, +Sänd af ditt ljus en strimma, +Och synden i vår själ förtag, +Som är dess natt och dimma. + +Du lifvets sol, i Kristus här +Till världens fröjd uppgången! +Kom, lys för oss och blif oss när +Och tag vår kärlek fången! + +Så veta vi, vår dag skall gå +I salig ro till ända, +Så veta vi, hvar tröst vi få, +Ehvad oss här må hända. + + + +N:o 363. + +Aftonpsalm. + +Till natt det åter lider, +Och solen från oss skrider; +Jag sluter mina händer +Och till min Gud mig vänder. + +O Herre, du som varit +Min tröst den dag, som farit, +Låt mig din nåd förnimma +Också i nattens timma! + +För Jesu blod, som flutit, +Tillgif, hvad jag har brutit, +Att ej ditt straff mig gnager +Och sömnens frid förtager. + +När mina sinnen alla +I hvila sammanfalla, +Då låt din änglaskara +Min vakt och hägnad vara! + +Mig själf, och hvad i lifvet +Mig kärt af dig är gifvet, +Jag ger liksom tillbaka +Åt dig att öfvervaka. + +O Gud, min bön jag slutar +Och mot din nåd mig lutar; +O finnes ro i världen +Som på den hufvudgärden. + + + + +Beredningspsalmer till döden. + + + +N:O 379. + +En vilsnad främling är jag här +I denna världen vrånga, +Mitt lif en fattig fånges är, +Som räknar stunder långa; +I mörker, fruktan, nöd och band +Jag tänker på min Faders land, +Dess ljus och fröjder många. + +Visst kan ock här man skåda få +Af dag en vänlig strimma, +Visst kläds vårt fångahus också +I blomster mången timma; +Men denna fägring, detta ljus, +De vore i min Faders hus +Som idel död och dimma. + +Ej hugnar vansklig prakt min syn, +Hur skär den än sig målar; +När solen lyser klart i skyn +Och jorden gläds och prålar, +Då tänker jag: Hur lefs det nu +Uti min Faders boning ljuf, +Uti hans anlets strålar? + +O Faders hem, mot dig jag ser, +Fast ej min blick dig hinner; +Kort är den sorg, mig jorden ger, +Men lång, när längtan brinner, +När själen utan frid och ro +Vill bort att hos sin Fader bo +Och sig i bojor finner. + +Kom, sälla stund, kom mildt och fort, +Då jag får hädanfara, +Kom, död, och öppna mig din port +Till lifvets himmel klara, +Kom, Jesu, tag af nåd mig mot +Och bed för mig vid Fadrens fot, +Att jag får hemma vara! + + + +N:o 381. + +Det har jag städse funnit, +Att jordisk lust är kort; +Knappt har den börja hunnit, +Förrn den är tagen bort. +Kraft, fägring, fröjd och frid, +De kommit och försvunnit, +Det har jag sett alltid. + +Hvad fast man kunde kalla +Står ej på jordens grund; +Som hafvets vågor svalla, +Här svallar stund på stund; +Ett haf är tiden här, +Den starkaste måst falla, +När hans våg kommen är. + +En växer, en försvagas, +En stiger, en gör fall; +Den dag, som är, förjagas +Af den, som komma skall; +Allt skiftar efter hand, +Ja, själfva bergen gnagas +Till stoft af tidens tand. + +Gå ut i sommarns lundar, +Se, hur de fagra stå! +Hvar finns, när vintern stundar, +All denna fägring då? +Ack, växling, oro, kif, +När man det rätt begrundar, +Är detta arma lif. + +Och här på sorgestranden +Vill man på glädje tro, +Med vandringsstaf i handen +Sig sätta ned till ro, +Af skuggor taga stöd +Och bygga hus i sanden +Och tinga år af död. + +Nej, Jesu, annorlunda +Har du mig vist och lärt; +Mitt hopp, det vill jag grunda +På det, som mer är värdt, +Än all den glädje är, +Som varit och kan stunda +I vanskligheten här. + +Mitt hopp, det vill jag bygga +Uppå din kärleks grund, +Min frid och glädje trygga +Vid löftet af din mund, +Och så för världen mer +Ej hafva lit, ej skygga, +Hvadhelst den gett och ger. + +Hos dig, o Jesu, finner +Jag glädje utan sorg; +I dig, när allt försvinner, +Har jag min säkra borg. +Så komme snart den dag, +Då tron sin seger vinner; +På Jesum hoppas jag! + + + +N:o 382. + +Jag tager farväl, jag bjuder god natt, +Åt världen farväl jag nu säger; +Min möda var lång, snart lutar jag matt +Mitt hufvud mot plågornas läger +Och somnar från sorgen och nöden. +Jag bad till min Gud, hvar timma och stund, +Om frid för min själ, för ögat en blund; + Min Fader mig hört: +Hans barn skall få hvila i döden. + +Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt +Att skiljas från detta elände; +Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt, +Kanske jag det bittrare kände. +Och har jag väl lidit allena? +Är jorden ej full af jämmer och tvång? +Ack, ängslan och kamp de drabba en gång, + Om fort eller sent, +Den andra såväl som den ena. + +Ej var jag den första, som korset här bar, +Och blifver ej heller den siste; +Jag, syndare! Ack, mitt lättare var +Än hans, som af synder ej visste. +Dock längtar jag arma att somna. +O Jesu, jag följt till Getsemane dig, +Men tänker på ro, då du kämpar för mig; + Förmår jag då ej +Att vaka, fast krafterna domna? + +O, räckte min nöd som jorden så vidt +Och högre, än skyarna tåga, +Och finge jag se ditt anlete blidt +Och fram till ditt hjärta mig våga, +Hvad vore mig nöden mot nåden? +Och får jag ej komma och vara dig när? +Och får jag ej se, huru ljuflig du är? + Du bjuder ju själf: +O människor, kommen och skåden! + +Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, +O Jesu, när stunderna fyllas; +Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, +Fast neder i jorden det myllas, +Det sofver blott vinteren öfver; +Och vårsolen kommer med värmande ljus +Och väcker upp lifvet ur mörker och grus. + O Jesu, min sol! +Du väcker mig, du, och du söfver. + + + +N:o 390. + +Suckan i dödsångest. + +Mitt öga skyms, min kraft är slut, +Jag längtar ro att finna; +Min lefnads timglas rinner ut, +Snart skall mig döden hinna. +O Jesu Krist, uti din hand +Befaller jag kropp, själ och and; +Min tröst är du allena. + +Till dig jag flyr uti min nöd, +När allt mig vedersakar. +Du pröfvat plågor själf och död, +Du vet, hur döden smakar. +Du varit människa som jag, +Förkrossad, ängslad, trött och svag, +Du skall mig ej förskjuta. + +Jag kommer ej med makt och guld +Och mig därpå förlåter, +Min rikdom heter ångst och skuld, +Mig står ej annat åter; +Men kom jag för att ge, ej få, +Jag vore en af dem ej då, +För hvilka du led döden. + +För syndare med ängsladt bröst, +Betungade, som lida, +För dem, som ingen hjälp och tröst +Af världen mer förbida, +För dem göt du din blod så ren, +Bland dem, o Jesu, är jag en, +Därpå min tröst jag bygger. + +Min Frälsare, ditt kors du bar +Också för synder mina: +Förgät ej den, dig kostat har +Så mycken kamp och pina! +Ack, ofta fadershjärtat här +Ju sorgebarnet närmast är, +Förskjuts, men sökes åter. + +Uppsök mig, Herre, blif mig när, +Låt mig ej mer dig mista, +Gör, att ej stunden bitter är, +När hjärtat måste brista! +Ja, Jesu, gör min plåga kort +Och tag från kval och nöd mig bort +Till dig i fridens rike! + + + + + + +SMÄRRE BERÄTTELSER. + + + + +EN JULKVÄLL I LOTSKOJAN. + + +En för ifrigt fortsatt jakt i skärgården och sedan inträffande motvind +och storm hindrade oss till vår stora förtrytelse att efter vår afsikt +hinna hem till staden innan julaftonen. Tvärtom kastades vi ute i öppna +sjön hela kvällen i ett tillstånd, som varit vådligt med en sämre slup, +än den vi hade, och högst odrägligt, om icke en af sällskapet förstått +att någorlunda förströ vår ledsnad genom sin munterhet och sina +historier. + +Denna man var utlänning och förde ett skepp, som tillhörde honom själf +och hvarmed han öfvervintrade i vår hamn. Han var mindre än andra +angelägen om att få fira julaftonen på fast land och hade inga +anförvanter, som saknade honom vid gröten och tårtan. Dessutom var han, +hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och +vatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup, +hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för +hvarje våg varit i fara att snudda vid månen. + +Emellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm. Vi +kryssade och gjorde slag af två och tre kvart mil utan att vinna +särdeles för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen. +Omsider uppgåfvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto +att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa +ute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som där hade +sin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den +muntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind. + +"Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup +klunk kall punsch, "kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och +likväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott +fyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet. Jag har icke nämnt +om att förhållandet är med mig tvärtemot hvad det vanligen är med +människobarn; jag vet nämligen bättre, hvart det skall bära af för mig +i världen, än hvadan jag kommit. Alltnog: då jag var vid pass fem år, +och detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring trettio år +sedan, befann jag mig en natt ute på vida hafvet såsom nu, med den +skillnad, att jag då låg för vind och våg och nu har två orefvade segel +opp, att jag då var stel af köld och nu är varm ända i lilltån. Jag +minns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men +hvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda +sjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var +kolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af +första våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej, +men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet +således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar +eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs, +voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte +upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte +växa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl.--Se så, +båtshaken ut, tag törn!--Jag tror, den onde visar mig vägen bland +stenarna här." + +Slupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande +klippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt +kölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och +sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma +stugan. + +Där stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den +vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett +stort grenigt ljus jämte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med +nät och andra fiskbragder, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter +och killingar, som skockat sig dit. + +Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid +bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelålders man med hans +hustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig konsert på +stentuppar, hvartill det femte och äldsta ackompanjerade med en +skrällande trumpet af träd. + +Då vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i +golfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan +tvång. + +Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och +fixerade oss skarpt. "Hvadan är ni, godt folk", sade hon, "har ni ej +hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men så +har ni ej skjutit efter lots, förbanna mig, ni det gjort. + +Vid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingren, nappade branden +af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. "Hå hå", +fortfor hon nu, men så skall haren vara förhärdade hvit, för att man +skall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se, hvad man nu kan +få till mat åt er alla? Strömming finns här, gunås, och Anna får +försöka att klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att +koka här midt om natten." + +Såväl gumman som de andra båda ställdes snart till freds i detta +afseende. Vi afpälsade oss, värmde oss och gjorde oss välkomna genom en +kopp punsch, som gärna bjöds vårt värdsfolk af oss och än hellre af dem +emottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss särdeles väl i den +varma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och +yrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tillfällighet +afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem +vi ej kunnat förutse. + +Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning +där, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och +var klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med +sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af +skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion +i bestyren. + +Den gamla hörde dånet och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af +ejderdun, som hon just bar i handen. "Hörden I", sade hon med skakad +stämma, "hörden I icke ett skott? Så må Gud förbarma sig öfver Juno, +som ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet så +tids på året. Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordväst, så att +du har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda +bara!" + +För yngre öron än gummans var det ej svårt att genast finna hennes +misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioåriga son, afbröt leende +hennes påminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: "Alltid +spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga +stampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gissar +jag rätt, så var det en harskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid +stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka." + +"Hå hå", sade den gamla, "alltid vilja de unga vara kloka; men jag är +icke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjälpe mig, men +julafton, som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej +därför, och hvad kunde jag, arma kvinna, göra? Men sätt er för brasan +ni, främmande godt folk, så vill jag berätta er, hvad en svag kvinna +gjorde och hvad lön hon hade därför." + +Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga +värdinnan tillsamman bestyrde oss kvällsvard och värmde upp den kalla +mat, vi medhade. Men den gamla begynte: + +"Det är nu för längre tid sedan, än många af er, gode vänner, minnas +tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan +som denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två +ungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjälp själfva mer, än de kunde +vara mig till hjälp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks +hvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen +då. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade +farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla +sig lustigare på kvällen där, än de här kunde det. Men då för tiden var +jag rödare än nu i synen och hade ett hjärta i mig, som var godt nog +för en kvinna. Jag satt och läste i psalmboken, som jag gjorde, då ni +kom in, och barnen hade nyss fått kvällsvard och lekte med sina +småsaker, som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio år då +och nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på +stugugolfvet; den yngre hade fått vårt fiskbräde till båt och gladde +sig åt det och åt ett pärlband af glas med ett guldhjärta på, som min +man skänkte mig och som jag fästade på gossens hals för kvällen. Så +voro vi där, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjöss. Gud skall +förlåta mig, hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant. +Jag tog den äldre med mig för att sköta fockskotet, lossade en båt och +seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom +gå in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade gråtande +efter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade hans skri. +När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt +nordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn +förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp +som en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna +jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i +hamnen. Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, så länge jag +lefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var +fyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få +hvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen +var försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen +hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande +och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg +jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse +bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig +kärare än lifvet." + +Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit +in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han +fixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett +gammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln och ren var nästan +sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på bägge ändarne voro +tämligen väl bibehållna. + +När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref +upp rock och väst och framtog ett glaspärlband, som han lade ned på +hennes knä. + +Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad +på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och +snyftade utan att säga ett ord. När hon därpå lyfte upp sitt anlete, +strålade glädjen in i bottnen på skrynklorna däri. + +"Och så lik din far, som om han gick uppdagad!" började hon nu, +"allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad +dig ränna ut till sjöss allena? Var det väder för dig? Men jag var ett +får, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas +hemma. Gud ske lof! Nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min +graf, hvart jag gjort af med mitt barn." + +Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig; men den julkväll, som +hotade att bli oss så ledsam, blef gladare än mången annan. + + + + +LURENDREJAREN. + +En scen på hafvet. + + +I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de +tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom +kretsen af den bekväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt +befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflykt till en +ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken oktoberkvällen nyss dragit sin +köld och sitt mörker och hvars ögonblickliga lugn såväl den växande +svallsjön som det svarta, själfva natten förmörkande molnet vid +horisonten anklaga för opålitlighet. + +Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den +vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor +för och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från +kusten och oaktadt den skrala vinden tämmeligen väl klarerar de mot +bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land +och vant sig att älska dess mångfaldiga yppighetsartiklar, hvilka, då +deras mer eller mindre ändamålsenliga konstruktion sällan kommer att +afgöra människans viktigaste intressen, äro beräknade mer på yttre +prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida +att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot ombord på jakten, +skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, +och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs, han +känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af +den lilla på pumpstången fästade lyktan vara färdig att gå i borgen för +skrofvets symmetri, seglens stora, men välberäknade dimensioner och +framför allt vanan i den hand som sköter rodret. + +Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen +ombord. Vi se i honom en kort, men axelbred gråhårsman, hvars robusta +utseende förstärkes af hans tjocka rock och som, att döma af de +bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda +filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af +tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i för-kajutan, och +såväl denna deras tjänstledighet som den redan hälft sväfvande blicken +hos den gamle tyckas antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. + +Och nu, då läsaren skyndar hem, tillbaka i afsikt att med förvärfvad +åskådning af lokalen invänta berättelsen om de händelser, som inom den +utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de +med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett +slags afbrott i återresans enformighet. + +Den hamn, jakten senast lämnat och från hvilken den aflägsnat sig ett +par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd +för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig +mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde +skaror af stora skepp, som dels med landets solida produkter, dels i +utländska fraktspekulationer besökte alla reddar och kommo hem med +tungt salt från Medelhafvet eller med barlast från någon närmare plats, +sen de där föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I +stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett vimmel af skonertar och +små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer och ofta till +betydligare belopp än deras effektiva last medhade assignationer och +kredit för att åter importera utlänningens småkram och glitter. Då +denna handel tycktes kunna drifvas med enskild vinst och tillika kom i +strid med lagar och författningar, var det naturligt, att ur densamma +ett smugglerisystem skulle utbilda sig och mer och mer fullkomna sig i +detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade jämte +hindren utvägarne vuxit och förmångfaldigats, och den framgent +fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den oaktadt täta +förluster drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilde +spekulanten. + +Ibland medlen att gäcka författningarna och undslippa deras +verkställare var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda +trakter af skärgården till upplagsplatser. De beväpnade små slupar, som +hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i +nejden af reddarna utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af +nätterna tillbragtes oftast under land i skygd af någon trång vik, på +hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett +tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. + +När därför ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det +sig dagen igenom i öppna hafvet; men när kvällen kom med skymning, +hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den +under natten med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes +vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva växlat tecken +med fartyget lade till med sin båt och lättade den större kamraten från +det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. + +Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på +klipporna i den yttre skärgården, ett djärft, tilltagset och pålitligt +folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro +likaså outtröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset som +redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och +omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorna i +skärgården till köpmannens magasiner i staden.--Och nu måste det +bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var +någon bättre än en sådan lurendrejares. + +Det svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer +och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med +hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte +rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska +och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt +fått den tillbakastocken i sitt förvaringsrum, när han fann sig +öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll +tungt ned bredvid honom, följde skrapande utmed relingen ett ögonblick +och tog tag. I samma stund föll en annan längre för ut, jakten stannade +med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. + +Den gamle hade straxt, då han hörde haken falla, gissat, hvem han hade +att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både +med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhälsningen af hans +efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade +han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för +sitt värf. + +"Hvarifrån är båten och hvarmed går den?" ropade en röst från +tulljakten, ty en sådan var den angripande seglaren.--"Från skärgården, +herr löjtnant, och med litet tjärvatten på botten", svarade i en ton +midtemellan skämt och enfald den gamle vid rodret; "men låt för all del +hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör +oss snart klara sen, ty byn ligger på, gunås, och jag har lång väg i +natt ännu." + +"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare", sade med förtrytelse +tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå ombord på skutan, +"ty jag gissar, att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned +några pipor rom i ditt skojarfartyg att blanda ut tjärvattnet med; men +så lofvar jag att ge dig en tung kula i vattengången, hvar du än må +träffas, och kommer du helskinnad unnan kronans slup, sen jag en gång +kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt +distrikt för dig och dina efterkommande." + +"Jag tror, nådige herre", genmälte den andre, "att det ej skall komma +därhän, och Gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, +att jag skulle vilja dö så som jungmannen från norra skären. Gossen, +säger man, kom med två pipor rom i sin båt och råkade ut för kronans +jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarför han fick en kula genom +båten och rompipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk +grogg." + +Ett hjärtligt skratt af belåtenhet ljöd från tullslupens alla vinklar +och förströdde för ett ögonblick det allvar, som hittills, rådde. + +"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in +i sin egen slup med antydning, att han ej funnit något, "nå, herr +löjtnant, vi äro på ärliga vägar efter litet spannmål, gunås, för oss +och våra arma vänner, och hafva ingenting ombord, ej ens en spik från +ett fastage, som skulle lukta af rom eller förbjudet gods. Därför må ni +släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda och +behöfva ligga på fritt vatten för att klarera den." + +"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som +jag en gång fått mina järnklor i skrofvet på", sade löjtnanten, för +hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa också utom gubbens +enträgenhet var tydlig; "och lita på att du icke alla gånger kommer +undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar +fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe +lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? Du lär väl, ej ärna +ljustra midt i hafvet, eller hur?" + +"Neka oss icke, nådige herre, en nödtorftig tobakseld och fattig +ögonfägnad", invände med sin antagna enfald den gamle; "vi hafva icke +kök och källare och varma ugnar i kajutan såsom ni och gå dock ut i +mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila." + +"Tobakseld och ögonfägnad, din gamla skurk!" ropade skrattande +löjtnanten; "tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer +hem med en laddning tobak, anvisning på hvar du finnes för att +insmuggla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en +kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna +er"... + +"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären", +afbröt honom den gamle. "Om en slup blef uppbränd för er på våra +trakter, så tror jag, att vår Herres blixt var ute på kryss efter +lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar +haft sin hand med i ett så svårt spel." + +"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade löjtnanten till sin +besökare, "och sen klara, gossar, att lägga ut. Och du, min gubbe, låt +mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, +så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i kväll ger jag dig +punsch, men i morgon kanske en rund kula." + +"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan +fått; men då ni nu styr förbi Rönnskärs udde, så håll väl ut i sjön, +emedan vattnet är rasande lågt och stenarna säkert kika efter stjärnor +där i afton." Vid dessa ord af den gamla rodermannen skildes båtarna +från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olikan riktning. + +Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af +dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landtbon åter knappt +kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof fläktande +svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och +vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg +af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i +den från molnet nedstörtande hagelskuren och inskränkte i förening med +natten till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste +öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var +upphissad ombord. + +Vår gamla kund stod vid rodret och malade tobak mellan tänderna, som om +hans mun varit en kvarn och stått i omedelbart förhållande till +elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. +Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin läsida +tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett +duschbad från för till akter; den gamle hade hela sin kraft och sin +instinktlika bekantskap med rodret af nöden för att i hvarje stund +moderera fartygets lopp upp i vinden och hindra det att antingen kantra +eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed +han behärskade skutans minsta rörelser och förstod att liksom taga +väldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så +litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den +fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige +ynglingen, som bredvid honom skötte storsegelsskotet och som med en för +raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet. + +"Och får icke nu", så började han, "lilla Fröja fötter under sig att +komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, +om, det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter +oss, innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?" + +"Såframt hon ej förut i natt hittat på Holmön eller något annat torrt +ställe", invände den gamle. + +"Allt annat!" sade gossen. "Man påstår, att hennes kapten skall känna +lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet +däraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl aldrig söka hamn, +innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder." + +"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre där för ut!" ropade +den gamle och fortsatte därpå: "hvad han har att ge oss, må han ge +snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en +sträng jakt i morgon." + +"Jakt!" utropade gossen. "När har väl kronans slup seglat upp vår +skuta, min far? Möter han oss, innan vi lämnat Rönnskärs udde akter ut, +så vända vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar, att vi +skola hafva gjort de två milen till Långö sund, förrän han hunnit på +sidan om Långö ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen." + +"Men ändå om den andra tullslupen är oss till mötes vid Långö sund?" + +"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro +och om de voro tjugu i stället, för två, få de dock aldrig annat än +dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem." + +"Här, på samma ställe, där vi nu segla, sköts din bror i sank", invände +den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade +rösten. En lång paus följde därpå. + +"Jag vet ej, min far", började ynglingen åter, "men hvad mig beträffar, +har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, +efterspaningar och krånglerier, som företagas emot oss gossar på +klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans +egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, +åtminstone i lugnt väder.--Nu tycker jag, att blåsten håller på att +skrala af; jag tror det klarnar snart igen." + +"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjätte och sextionde", +utlät sig gubben, "men aldrig har något ord från en domares mund gått +mitt hufvud så nära, som drufhaglen från dessa tullnickor många gånger +gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm +i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten upp och +far sin väg, är det för sent att uppsöka henne bland de andra, som +sitta på klipporna eller sväfva kring sunden.--Klara att släppa ut +refven! Byn pustar i själtåget redan. Där tror jag vi ha en stjärna i +lovart."---- + +Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa +befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, +och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna +dunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade upp efter det +andra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga +störtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; +den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar +voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och +tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde +äfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef +fridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt +upprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat +dess uppror, försvunnit. + +Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggades nu +vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, +af en lång och uthållen dyning utan att vinna i fortkomst mycket mer än +i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande; stjärnor och +natten så klar, att man på den lilla farkosten utom lyktelden, som +bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. + +Vår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, +som nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. +Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta +utåt sjön. + +Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på +sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess +betydelse förstod, förnams och besvarades af honom i samma ögonblick. +Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den +ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det +dröjde ej länge, förrän en käck matros sprang upp på relingen, gjorde +fast sin fånglina och hälsade på den gamle. + +"Fan i er och tusen grussen från tysken", började han; "men hvad är det +för konster att rida upp i vind, så att en töjfel skall nödgas ro +armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och det hade +lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er +lägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken +sie döjtsch, mein liber herr?--Hu, hu, har ni en sup?" + +Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned +mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på +en gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter och liksom +af tjänstfärdighet förekom den gamle. Därpå stack han ut skot åt +storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, +afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur +sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund. + +Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. +"Nå, gosse", sade han, "hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud +mot mig på redden att gå till sjöss i natt och visste knappt, hvilken +skuta väntades." + +"Fröja", svarade den andra, "har klädt sig i ull unt silke, lauter woll +unt sei sei--hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck, +kunde jag tala tyska, så att hela staden gapade på mig." + +"Och lämna nu", sade med otålighet den gamle, "i helvete eller Lybeck +ditt tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar +du, vi prata tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde +och dukar ombord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens +ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; +ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust +att komma till ansvar för skämdt gods." + +"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de +fördömda packornas instufning och beslående och förstört på dem alla +briggens presenningar på köpet", utfor sjömannen. "Om icke dessa balar +äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina +dar.--Jag tror, ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår +lilla docka rakt förbi babordsvanterna." + +Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes +emot den ljusare horisonten och på hvilken den gamles uppmärksamhet +blef riktad, lämnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick +i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par +streck högre i vinden, och då efter en kort segling i denna direktion +den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, +lämnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för +ut, där han sedan för de båda yngre gastarne ombord utbredde sig i +sjömanskvickheter öfver sin resa och i sitt skrala modersmål inspäckade +till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af tyska, +engelska och danska glosor. I detta skick lade jakten en stund därefter +till sidan af den lilla brigantinen Fröja. + +Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa +och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af +kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. +Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade +med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet +att, innan dagningen inbröte, ligga så långt ut från kusten, att han ej +skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var därför i en viss ifver +sina kunder till mötes på däck och hade lämnat i kajutan sitt rykande +toddyglas och sin cigarr. + +Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet eller i afsikt att +fördrifva det onda, hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade +han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god +gir utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan +således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med +sina gastar sprungit ombord på den senare, blef han af kaptenen +välkomnad med all den hjärtlighet, som hans vikt för tillfället, en +bekantskap från längre tider tillbaka och ett godt ölsinne hos hans +värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att, så fort möjligt +var, lasta jakten; de packor, som skulle intagas, bestämdes, allt +skulle gå tyst till, och ingen djäfvul skulle våga knystra ett ord om +saken i land. + +Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde +honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande +lukten af varmt toddy gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret +på däck. + +"Stiltje och läsegel!" började han nu; "jag ligger här som i en säck, +och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig som ålar kring en +rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck." + +"Ingen nöd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga händer +in i kaminen, "vi få väder nog i dagbräckningen, och båtarna ligga i +land hela natten." + +"Och detta ord skall du hafva pris och ära för, gamla kamrat, och ett +godt glas, förstår du. Jack, se åt i tepannan, om där finns vatten, och +laga en stark spik åt gubben.--Ni menar, att vi skola få vind i +dagbräckningen?" + +"Och en frisk märssegelskultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går +aftse", svarade gubben; "vinden blir väl emot, men blåser det bara, nog +kommer sjömannen fram." + +"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall +nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamla rodergängare, huru går handeln +i vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag, +jag kom dit, och hade godt gods ombord." + +"Så nära som på två pipor rom fick han allt unnan; men dessa skötos i +sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika +en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade +flod. + +"Och så far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets +förlust och hans hätskaste fiendes, tullslupens, triumf kväfde alla +andra konsiderationer, "och så klarerar ni gods och skrof. Stiltje och +läsegel! En sådan vara i gapet på dessa hajar! Det borde fan och ingen +ärlig redare betro er en murken ankarboj ens för järnbandens skull, som +äro omkring den." + +"Ni har ingen ren sjömansmun i natt, kapten", sade den gamle, i det han +med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajutbordet; "menar +ni, att gossen lät skjuta sig ikvaf för att få dricka salt grogg eller +slippa att svettas vid årorna och ej för att till det yttersta bärga +edra arma pipor rom, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda än +en sena i hans hand eller en blodsdroppa i hans ärliga hjärta." + +"Och därtill säger jag amen, nämligen med behörig förbannelse öfver +tullhajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till +jungman när som helst, ja, om det gällt en resa på Ostindien. Och en +skål för hans ärliga död och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra +glas!" + +Glasen fylldes åter, och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan +på dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat +den nya brygden och funnit den god. + +"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän", började han nu, "vet vår +patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjänst?" + +"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn", svarade den gamle. "På +redden fick jag ett bud, att ni väntades. Detta var i går aftse, och nu +är jag här." + +"Så, så, min gamle kund", utropade kaptenen, "då måste vi öfverenskomma +om er frakt, förrän ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras +med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på +landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett kvarter hög, och då man +kommer hem, står den en öfver hufvudet." + +"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn +därunder", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle. + +"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är, fördöme mig, utan +brassar i hufvet. Tror ni, att rågen ärfver sig i köpmannens bod och +att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, +min gubbe, fäll!" + +"Icke ett korn därunder, och att tala allvarsamt, kapten: jag har sex +barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några +tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärda. Jag +har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna +rock och känn efter om jag har en enda torr klut på min gamla kropp, +och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och +edra likars tjänst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han +sin nacke, kvarest en lösskjuten spillra efterlämnat ett djupt, numera +igengrodt sår. + +"Stopp, stopp, min gamla vän, eller slår jag presenning för din mun", +ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två +stora tårar på kinden, innan han visste ordet af, "ditt mått skall du +hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra +kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! +Men jag ligger här som i en säck, och vår Herre vet, hur jag skall +komma ut till sjöss igen."-- + +Samtalet, som troligen ej kommit att stanna af brist på ämnen, afbröts +genom styrmannens inträde i kajutan och hans tillkännagifvande, att de +bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och +efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser +beträffande nederlagsplats för varorna, deras sorgfälliga vård och +dylikt åtskildes de båda kontrahenterna i samma vänliga förtrolighet, +som utmärkte deras möte. + +Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera +återse vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom +anförtrodda, dyrbara godset. + +En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest +den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig +för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende +å kurs och segling. Det närmaste land, en seglare från vår fastställda +punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till +namnet bekanta för läsaren, nämligen Rönnskär och Långö, hvilka på en +sträckning af två dryga mil utbredde en till utseendet oafbruten, rak +och kal strand mot hafvet. + +Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda tämmeligen lång klippa, +som på ett godt afstånd från den senare af de nämnde holmarna höjde sin +rygg betydligt öfver vågen och, sedd från längre håll, tycktes +sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann +man, att stranden bildade en trubbig vinkel inåt och att ett sund, som +sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till +utseende ena holmen tvenne. + +Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa +vatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de små fjärdarne, +emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linje af +flere hundrade famnar från strand till strand sammanband de båda +holmarna och var så grundt och stenigt, att endast små fiskbåtar, och +detta blott vid lugnt väder, brukade leta sig väg mellan dess skarpa, +tätt spridda hällar. + +När därför vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, +hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, +var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han +valde Rönnskärs udde såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet +kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land. + +Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han +sig kunna lämna det farliga stället akter ut, innan tullslupen hunnit +ut ur sitt nattkvarter eller, om den nu vore tidigare till vägs än +vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af +densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och ifall han valt vägen kring +Långö udde, hade han äfventyrat en vidsträcktare och ända in på dagen +förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles +osannolikt möte med den andra tullbåten, som hade sin kryssning åt +detta håll. Men vid alla de ovillkorliga fördelar, som gubbens tagna +kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog +för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en +fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första +fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. + +Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af +dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, visade sig den +långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle +började tveka, om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten eller +begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs +och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta senare fall var för +honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen +dyningen började krusas af lifliga fläktar och ett gladt sorl af böljan +vid fartygets bog vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles +betänkligheter för hoppet att efter vunnet ändamål få hvila sin af +vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs +på Rönnskärets ur fjärran framskymtande udde. + +Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo upp mot hvalfvet, de +spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt +på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att +sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna +fartyget för en frisk och jämn vind med pilens fart fram mot kusten. + +"Se", sade den adertonårige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här +tillförene och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min +far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror, vi få storm i +soluppgången." + +"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle. + +"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi +Rönnskärs udde; jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den." + +"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade gubben med +sin vanliga kommandoton utan att lämna ett svar på sonens halfva fråga. + +"Det är vår lycka", fortfor denne, i det han efterkom befallningen; +"jag har alltid tyckt, att vår jakt går bäst för slör hän." + +"Det är vår olycka", invände den gamle; "ty om vi möta tullslupen, +hafva vi desto svårare att vända om till Långö sund." + +"Hvad skymtar där så hvitt mellan träden på udden?" utbrast gossen nu, +i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat. + +"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser +mot morgonrodnaden. Akta dig, gosse, att se spöken på ljusa dagen", +svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första +ögonblicket studsat vid ynglingens utrop. + +Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande +momentets närhet verkade på gossen, men samtalet fortsattes icke mer af +honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och +väntan för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo. + +Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, +att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven +tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar +utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp +med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skumhöljda +udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. + +Då visade sig rörliga, ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen +holme, och straxt därpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts +afstånd den fruktade slupen fram i sundet och behärskade passagen. Ett +gladt sorl mellan afbrutna kommandoord hördes från den, och +signalflaggen sväfvade upp mot toppen af dess mast. + +Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med +svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu upp ur hafvet i hela +glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och +skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig. + +Ett skarpt skott från tullslupen, hvars kula tog vatten några famnar +akter om den lilla jakten, förklarade och gaf vikt åt flaggens mening i +det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden och de båda +fartygen af den skulle för en handvändning undanskymmas för hvarandra. + +"Klar att ge akt på slupen, gosse!" ropade den gamle, som med oafvänd +blick fixerade udden af den förr omtalta på ett godt afstånd frän land +liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga upp mot +vinden. + +"Klar att ge akt", svarade ynglingen; "slupen syns redan; nu klarerar +han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart." + +"Styfva gaffeln!" kommenderade den gamle, "vinden knappar af, så mycket +den hinner. Kränger slupen?" frågade han vidare. + +"Han släpper ut sina ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag +tror, vi icke vinna mycket." + +"Kapa joll-linan", befallte gubben åter; vi hade kunnat låta bli att +sticka ut jollen, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen upp +i vinden?" + +"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade +gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga +farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jollen kom bort. Vi +vinna. Hvad? Nu vänder han rakt på oss,--båda hans segel lefva."-- + +Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma, och en svärm +drufhagel flög hvinande kring den lilla jakten. Som en i flykten +träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende +fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit +tåget, hvaraf den hölls uppe. + +Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög +som en pil upp i masten. + +"Stick bly i min själbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre +och höll tillika skutan upp mot vinden, så mycket han kunde, för att +underlätta gossens arbete i masttoppen. + +Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga +ställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast +varseblifvit och beräknat hela den fördel, det lyckade skottet +medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till +och med kunde uppseglas, innan han hunne iordningställa den skadade +gaffeln, och glädjen öfver denna första seger framlockade, i samma +stund seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tur kring laget. + +"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror", +ropade löjtnanten, som stod vid förnickan och nu emottog det fulla +glaset, till en vän och ämbetskamrat, som skötte rodret; "fäll, fäll! +Vi skola segla upp gynnarn, innan han blir klar igen; se, hur han +drifver ned." + +"Den fördömda ängeln där i toppen", svarade denne, "blir färdig, förrän +vi tro. Se, han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå +likväl." + +"Fan i mig", ropade löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika +grant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. +Men jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare +vatten lä om klippan båda." + +"Hållet, på en rykande bål i land", inföll den andre, "låt ladda nickan +med kula och försök!" + +De mordiska tillrustningarna gjordes. Emellertid höllo de båda +fartygen, det förföljande och det förföljda, upp mot klippan på ett +afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För +hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, +syntes den så nära, att man ombord på slupen nästan varit frestad att +ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen +utbrast han, liksom vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i +naturen än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller +jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i +bråddjupet af vågen och stiger upp igen, utan att en droppa vatten +tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner, och hafsskummet yr, och +den böjer sin sida ned, liksom uppgifgande hoppet om motstånd och +längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa +ögonblick står den högrest upp igen och glänser mot solen. Ett ädelt +fartyg, som genom sig själf är fridlyst för storm och haf, borde vara +det för hvarje annan makt och dess besättning vara fredad, som man är +det i en kyrka. Jag ville vara ombord hos honom där borta för att få +betrakta vår slup."-- + +"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en tämmeligen kontrasterande +stil hans vän. + +"Jag ångrar hvarken detta eller något annat, som jag hållit", återtog +den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djäflar, dem vi jaga som +vilddjur från strand till strand och sund till sund; de äro dock +människor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt +bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och +meta abborrar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min +nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar där framför oss." + +"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre, "det är +ej så lätt att träffa honom med en kula nu som med hela svärmen i +jons.--Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att +det skall styras!" + +Kanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. +Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann än förlorade i fart på den lugna +sjön lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra +närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, +och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens +sida. + +Nu nådde äfven slupen den jämna vattenytan. Den afvaktade stunden var +inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda kommandoord fixerade +kursen. En dödstystnad rådde bland besättningen ombord. Man drog knappt +andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, +dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände +efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde +luntan.-- + +I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, +en knappt hörbar smäll följde detta, och dess verkan var i detsamma +spord på slupen; ty med fälld hand och sjunket hufvud neddignade +löjtnanten i famnen på den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var +blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna. + +Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland +besättningen på slupen och som för några minuter förlamade hvarje dess +åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön och +framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de +höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid +rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat, och +vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till +hvarandra och brutit den tystnad, de för en lång stund iakttagit. + +"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känna; "kulan var +stöpt af min bror, och det riktades med hans öga denna gång." + +"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du +såg, att han föll?" + +"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; +vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu, +om han hunnit tända an." + +"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, +nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta +pris." + +"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen; "om de tycka om +att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli +att fånga, sen vi en gång finge försprång och äro ute på argare vatten, +där deras nicka icke mer båtar dem.--Men hvad i all världen är detta?" + +"Till skoten, gossar, klara att vända", ropade den gamle. Redan förut +var jakten kastad upp i vind och höll på att fånga väder med focken. +Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang +honom ett rop af förundran. + +Så snart han fullgjort sin tjänst och hämtat sig från den första +öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarna för att +upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge, innan den låg +klar för honom; ty tätt framför udden af Långön såg han den andra +tullslupen, som med stora segel flög ut mot sjön och, gynnad af vinden, +tog haf och kurs af hans fader. + +Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, +nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande +slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så +liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af +den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit +främmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på +en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman att begagna fördelarne +af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Därför, så +snart den gamle såg slupen vända och taga den kurs, som var lämplig att +tillintetgöra hans afsikt, kastade han i ögonblicket om jakten åter och +låg snart med bogen rakt mot land. + +"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade förgasten med bleka +läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö, och det är stenigt +utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss." + +"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken +last eller skrof; han styr på Långö ref och söker sundet." + +"Han är en själfspilling, om han det gör: bed honom sätta på land och +låt oss börja vräka ut lasten, medan tid är." + +"Ser du honom?" sade gossen. + +"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat +magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation utan tankar +och utan ord. + +Den gamle lurendrejarens anlete var från det ögonblick, då han vände +båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som +tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig däri den +egna förklaring, som hos fasta karaktärer vid deras skilsmässa från +jorden på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, +om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af +faran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och +stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet +från hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och +verksam. + +Det var nu i denna stund, då gubbens blick, som lik en roffågels +sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på +en punkt däraf och hvilade öfver sitt byte och då hvarje hans egen och +hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk +helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda +ynglingarne och sig själf omedvetet förstenade deras samtal och planer. + +Från denna minut var tystnaden ombord ovillkorlig. Den afgörande +stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade +segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart +reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund +skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den +aldrig varit. Under den låg det svarta svalget öppnadt, liksom för att +emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade +jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot +sidan hejdade dess fart och tillkännagaf dess våda. Det ädla fartyget, +öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af +det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom rämnan i +dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll +böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och +vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande +upp, med refvet akter ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af +det djupa, lugna sundet. + + + + +ELDSVÅDAN. + +En skolhistorie. + + + +I. + +Denna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken märkvärdiga +personer eller händelser, utan ett simpelt upptåg af några skolgossar, +ett äkta så kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt +såsom inledning. + +Det är nämligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hämta +våra hjältar, låg icke i en grann stad eller stor stad, där en så liten +republik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af +någon varit känd ens till det geografiska läget; utan tvärtom i en +småstad, där den kunde ställa upp en tiondedel af folkmängden, om det +gällde att höra och se; där skolhuset höjde sig öfver de andra som en +magister öfver sin klass och där en vanlig sekundapilt, då han någon +vacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin +olycka till alla fyra tullportarne på en gång. + +Att i en sådan stad en korporation af hundrade öfverdådiga sällar, +hållande tillsamman i lust och nöd, skulle äga vikt och värde, var +naturligt. Nästan till hvarje gård sträckte den sina grenar, visste +allt, deltog i allt, försökte allt. Väl voro klubban i lärarenes lådor +och rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod, +auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men +detta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan. +De snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem +och in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och +lördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma +både läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans +horisont, flyktiga, dyra och därför begagnade. + +Det var då, medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin +saktmodigare hvardagsstock på rektorns bokhylla, som alla dessa löjen +logos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt +öfverdåd eggade så mången borgares sediga pulsar till skening och +fyllde så många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten. + +Man kan icke neka, att leken någon gång blef för allvarsam, allvaret +för öfvermodigt, äfvensom att man vid alla företag såg för mycket på +egen glädje för att tänka på andras fred och rolighet. Så kunde t.ex. +efter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr +stadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden +vid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans +bekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom +öfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva +rektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i +stallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde. + +Men dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades +snart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje +förolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde +inbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas, +slog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter. Tvärtom var skolan +älskad af staden, ja, oumbärlig för den, på samma sätt som för de gamla +i familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gånger gör +förtret, hundrade gånger får bannor och tusende gånger beundras och +smekes.-- + +Det var eftermiddagen af en skön höstdag i början af oktober. Luften +var kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af årets +märkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen, +just då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela +klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet, +supplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna. Hvarje höst skulle +en half dags ledighet unnas gossarna för detta ändamål; den hade äfven +nu blifvit gifven med alla tillhörande förbud eller pluggar, som voro: +att ej spräcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrämma +böndernas hästar, att ej öknämna folk på gatorna--en rad af pluggar, så +lång, att rektors spanska rör föga nog på en half dag kunnat inkila dem +ens i det mjukaste minne. + +Fönsterna voro redan insatta, tiden lång innan kvällen och hela den +lediga skaran samlad utanför tullen på en vidsträckt äng, skådeplatsen +för förra afdelningen af denna sannfärdiga berättelse. + +Denna gång lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde +marscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden förlagda +rekryterna göra våren förut. Sannolikt hade dessa deras öfningar fått +passera obemärkta såsom många dylika tillförene, åtminstone ej blifvit +omnämnda här med historisk noggrannhet, om ej ödet, som ofta roar sig +att göra ett träd af ett kastadt frökorn, fogat så, att en af de minsta +bytingarna i skolan, en räkenklassist, tagit sig orådet före att +förlöpa fanan. + +Så ringa var början. Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade +anseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit +oförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära +hans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af +kamraterna, "fan åt hela tjänsten", passade på en hvilostund, +deserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen. + +Ingen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i +gevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog +gravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af +rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel +grad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig +ordning och skördade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle +linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste +så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd +kommandoropet: "Framåt marsch!" + +En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare +utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men--pipan allena, ty +trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I ögonblicket +kommenderades halt, det blef undersökning, öfversten fick en allvarsam +skrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere +riktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot +skogsbacken. + +Det dröjde ej länge, förrän man såg rymmaren gripen och framförd. Man +höll krigsrätt, omständigheterna voro klara, han dömdes till gatlopp. + +Aldrig hade en sådan dom ännu drabbat någon under strängare väderlek. +Om vårarna sprang man gatlopp med jackan på, men jackorna voro då tunna +och af sommartyg; nu såg enhvar tydligt, att inga björkkvistar, om man +än spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtränga vår trumslagares +valmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man +började ropa: "Tröjan bort!" + +Med detsamma var signal gifven till ordväxling. "Tag icke tröjan af +mig", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som +visade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, "det har ingen +sprungit bar förut." + +"Mumlar han?" frågade generalen med handen i sidan. + +"Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris", ropade +flere jägare på en gång. + +"Du har förlupit tjänsten, min gosse!" sade generalen och tog +delinkventen i haken. + +"Ja, herr general", inföll en gardist, "skona honom icke; slippa +jägarena stryk, så kan ingen hålla dem vid fanan." + +"Vi kunna leka för oss själfva, vi kunna exercera så väl som gardet, +oss behöfver man ej rida på beständigt", knorrade jägarena, häftigt +uppbragta. + +"Duger jag icke åt dem med tröjan på", sade med ett spotskt smålöje vår +lilla trumslagare, uppsporrad af det medhåll, han röjde, "så har jag +för godt skinn att våra deras trumma." Vid dessa ord tog han sin trumma +från marken, färdig att gå. + +I och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de +redan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och +hållet; man brummade och vredgades. + +Generalen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att +gå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt. +Han tog det parti att förklara hela jägareregementet upplöst och--här +gaf han sin röst all den styrka han kunde--"hvarje soldat i detsamma +för en förrädare och fiende utom lag och pardon." + +Med dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens +hand, kommenderade gardet i gevär och lät det med fälld bajonett +spränga in på de bestörta bytingarna, som, glömmande hela sitt +militäriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade +med skri åt skilda håll på ängen. + +Sålunda var endräkten försvunnen inom kåren. De äldre fortsatte sin +exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af +ängen och syntes rådslå. + +Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring +inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras +fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten, +och detta på ett rätt allvarsamt sätt. Ty hade både äldre och yngre +fortfarit att exercera tillsamman och de små revoltörerna icke +öfverlämnats åt sin egen vishet och uppfinningsgåfva, så hade väl +aldrig en sådan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja +beskrifva, en lek, som först kostade ett oskyldigt kreatur lifvet, +sedan så när hade skaffat en hedervärd borgare gallfeber, sist--men +låtom händelserna själfva skvallra ur skolan. + +Jägarena rådslogo, men hvad de rådslogo om, kunde på en lång stund +fattas hvarken af dem själfva eller någon annan. Man tyckte sig höra +blott det ojämna sorlet af en svärm getingar, som blifvit retade och nu +sökte ett föremål att stinga. + +Länge fortfor detta brummande, och då man ändteligen kom till +begripliga ord och vidare började förstå hvarandra, var resultatet af +öfverläggningen ännu långt borta. Såsom vanligen händer dylika +rådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill +öfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och +hämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på +orten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna +under namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne +tillvägabragte något helt annat än en exercis. + +De första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur +ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster, +voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" på hvilka inom kort +följde ett med sådan styrka uttaladt allmänt "Tyst!" att stormen föll +som för ett dråpslag. + +Nu först började längre sträckor af fast land skönjas i det lugnade +hafvet, eller, att tala utan liknelser, nu började man kunna urskilja +meningar och ord. "Åhå", skrek den lilla trumslagaren, som genast +begagnade stillheten och som väl den förutan ryckt fram med sitt +andragande, "mig låta de bli att värfva härnäst. Jag vet nog, att +gardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men +man är ingen narr heller, man kan leka för sig själf." + +"Det kunna vi", föll en veteran in; "vi äro flere än gardisterna, och +general få vi nog." + +"Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant", +ropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver. + +"Nej, gossar", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, "vi gå bort +härifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för +rektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans +får." + +"Huru skall han få veta det?" anmärkte veteranen buttert. + +"Veta det", inföll politikern, "gamla vallgumman på prästgården gick +nyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss från landsvägen; jag såg +det, och vi få akta oss i morgon." + +"Det är detsamma", sade veteranen, "om vi gå eller ej; vi ha varit här +ändå." + +"Och behöfva ej vara sämre än gardisterna", skrek trumslagaren. + +"Och låta dem tro, att vi varit rädda för dem!" fortsatte en liten +soldat med lyftad näsa. + +"Ja, vi välja officerare", ljödo flere röster; "hvem blir general?" + +Innan denna fråga hann besvaras, tilldrog sig en händelse, som gjorde +ett svar onödigt. Den kår af marscherande, som nyss blott i förbigående +nämndes, nämligen vår obekante herr Gyllendegs fårhjord, hade undan +jägarenas oerhörda språng och stoj dragit sig till den sida af ängen, +där gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu +gjorde gardet under sin fortsatta exercis en häftigare evolution, hvars +hotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida. I den +skyndsammaste reträtt med sin anförare, en stor, svart, karlavulen +spanior i spetsen, störtade kåren mot jägarenas sida. + +Dessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt +härmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare +håll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet, +som snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade, +skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!" + +"Och hela hans röfvarband!" ropade en annan, af hjärtat besannande +identiteten. + +"Låt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!" skallade nu från alla +sidor. Det behöfdes ej mer. + +Med den häftighet, som åtföljer inspirationen,--och inspirerad var de +nya ordningsmännernas ifver för nejdens säkerhet och fridstörarenas +utrotande--glömde man hämnd och exercis och hastade fram mot +röfvartruppen för att gripa hvemhelst man öfverkom. + +Det var dock ingalunda så lätt verkställdt som ärnadt, och man såg sig +snart tvungen att taga förståndet med i leken. Nu uppspanns en +krigslist; ett hål öppnades i gärdet, som stötte till en annan mindre +äng, och röfvarskaran ringades och drefs med försiktighet in på den +trånga ängen, hvarest alla försök att undkomma sedermera blefvo +fruktlösa. Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den +förföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa +våldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än +bäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under +förebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse. + +Redan var skocken till största delen inpackad i en lada och bevakad +där; namn, för hvilka nejden i åratal bäfvat, hade man här sett spaka +och handterliga som får; men en fanns kvar, som äfven nu i sin fyrbenta +och fromma förklädning hotade att försvara sitt forna rykte; det var +anföraren själf, den förfärlige Svarta Gustaf. Särskilda gånger hade +man gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit +bruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på +mod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och +med vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula +instångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu +hade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra. +Sbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod +där inom, beredd till försvar. + +"Ja, där står han nu!" sade en alnshög korporal till vår trumslagare +och pekade med handen mot den fruktade vederparten. + +"Ja, där står han!" svarade den tilltalade. + +"Du är en stackare", anmärkte korporalen helt lugnt. + +"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin +ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn. + +"Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot +och lät honom slippa undan?" + +"Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf +låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall +fångas med snara." Med dessa ord tycktes förtrytelsen ingifvit honom en +idé, hvarigenom han på en gång ville taga hämnd på röfvaren och +nedtysta korporalen. Han löste af sig sin trumma, tog det snöre, hvari +han bar den, och gjorde en löpsnara. + +Utan att växla vidare ord gick han härpå till det tilltäppta hålet i +gärdesgården och öppnade det åter. Här fäste han nu snaran så +försåtligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde försök att komma igenom, +nödvändigt på detta ställe skulle finna sin galge. Då detta var gjordt, +kom han tillbaka, hängde sin trumma på en knapp i tröjan, tog käpparna, +gick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sådan sats +hvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behöft åtta fötter +för att hinna undan något när så fort, som han tycktes önska. + +Hittills hade de öfriga kamraterna blott varit åskådare af +trumslagarens manövrer; men nu, då de sågo fienden stadd på full +reträtt, föllo de till med ett härskri, såsom om det gällt att störta +Jerikos murar. + +Svarta Gustaf sprang icke mer, han flög, och detta tyvärr till sin egen +olycka. Ty knappt hade han blifvit varse öppningen, genom hvilken han +inkommit i detta trångmål, förrän han riktade sin kosa dit och störtade +med full fart i snaran. De första af de eftersättande jägarena, som +hoppade öfver gärdet, ibland dem vår käcke trumslagare, hunno se sin +stolta fånges sista lifsryckningar; han var strypt. + +Och nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden för att göra bekantskap med +en man, hvars fruktade anblick snart skall öka förskräckelsen i detta +tragiska uppträde. + +Vi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna stadens hedervärda +bagare, herr Gyllendeg, och ville önska blott, att han för läsaren vore +lika bekant som för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans +skylt. + +Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår +var grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit +bagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin +berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han +icke saknat bröd. Aldrig kunde väl den julkusa, han i sin ungdom bakade +som mästerstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till +mycket mer än bagare i en småstad, aldrig kunde väl den i fyllighet, +mjällhet och glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda +hull, som i öfrigt var det mest imposanta i hans väsende, hade han +småningom skaffat sig genom--"bekymmer och förargelser". Läsaren +förvånas; men hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans dagliga +kost. Onekligt är, att de tjänade honom till retningsmedel för aptiten, +och därför, så ofta han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest +kände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin verkstad och tog +sig en förargelse. + +Nu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde +knappast lefva en timma utan att styrka sig med en förtret, och folket +kallade honom trätgirig och knarrig, emedan han alltid, så ofta han kom +öfver en dylik, plägade yttra sitt hjärtas tillfredsställelse medelst +brummande och ovett. Några gånger om året bestodos honom ordenteliga +förargelsekalas, då han aldrig underlät att verkligen berusa sig; +sådana kalas gåfvo honom skolgossarna, då de trampade hans äng eller +kastade på hans skylt.--Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar +omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi +vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg +alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så +hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta +förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender: +tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin +stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och +ensam i världen. + +Ungefär vid den tid, gossarna började sina arresteringar på ängen, slöt +herr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu +nog länge försmäktat af lugn för att längta till denna sin hälsoorts +upplifvande strider. Också hörde man tydligt hans andedräkt svälla och +såg hans näsborrar vidga sig, då han nalkades dörren. Man fann, att han +kände lukten af någon harm. + +"Gud bevare mig", sade han genast vid sitt inträde och fäste sitt öga +på sin förnämsta och enda gesäll, en gammal piga i huset, "Gud bevare +mig, Susanna, hvad du är sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle +handterat ugnen förr, människa. Hvad menar du folket skall säga? Herr +Gyllendegs kringlor, säga de nu, äro gulare af russakor än af saffran, +säga de,--bevare mig, fattiga man, för den landsplågan--snart skall det +heta, att hans limpor äro brunare af Susannas fingrar än af sirap. Huru +är det med skorporna? På landsvägen kommer jag med er till slut; ja, +dit kommer jag för din efterlåtenhet, Susanna. Jäser skorpdegen, säger +jag; man kan då akta mig värdig ett svar. Jäser den? Hvarför icke lika +gärna bland isbitarna i stadskällarn? Jag får taga till tiggarstafven +för din skull, människa. Så! Nu bränner du upp hela ugnen med knallar! +Har du ej näsa, kreatur, att känna lukten af brändt?" + +På denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och +började känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken, +då den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och +pröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen, +just nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full +simning befann han sig ännu på långt när icke. + +Under allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin +väg fram utan ringaste tecken till störing eller förtrytelse. Tvärtom +syntes hon med medvetslöst nöje förnimma sin herres och mästares +närvaro, och såsom hon ansåg sina limpor först då äga full glans och +gräddring, när de fått den sista strykningen med ägghvita och socker, +så tycktes hon äfven hålla sina gärningar ofärdiga, ända till dess de +af herr Gyllendeg lackerades med smädeord och klander. Det var väl af +detta skäl, hon icke svarade ett ord på mästarens kommentarier, hvilka +han fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft. + +"Bah", fortfor han, "här är sand i rågmjölet, så att det kan fila +fingrarna af en. Du har sutit öfver mälden, Susanna, och tiger och +säger ej till därom. Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu +har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd. +Och här är os inne."--Nu höjde han näsan upp och vädrade med +kännaremin.--"Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af dig +själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm och +förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här. Och den där smulan +hvetemjöl har du tagit in att värmas? Det blir en deg däraf att mätta +dina kattor med, men ingen annan. Jag har gått i kyrkan och bedt vår +Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud--bevare mig +Gud, här är ett os, att det ordentligt susar i mina öron. Jag ser +saffranskringlorna ligga här ännu; har ingen varit efter dem från +prästgården, Susanna? Jag kan dock aktas värdig ett svar."---- + +Här blef han afbruten af en gäll mässingsstämma, spelad af den gamla +vallgumman, som redan en stund obemärkt stått vid dörren och väntat att +få falla in. + +"Visst har någon varit efter dem, och det är jag själf", sade hon, "men +hvem får här ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag förr varit +osynlig, och icke är jag bland blinda heller. Väl har jag sett mycket i +världen, men ingenstädes ett sådant regemente, som det ni för, herr +Gyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och världslig höghet är ej evig." + +Nu lät hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta +några gånger, hvarför herr Gyllendeg, som jämt hunnit sansa sig för +hennes närvaro, ehuru icke för hennes uppbyggliga föreställningar, fick +ordet och fortsatte efter en lätt nickning: + +"Så, så, ni är här efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva ännu i +er uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor,--Sanna, +fördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen!--jag ville säga, +mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och +slutet på allt blir tiggarstafven." + +"Häda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman åter, "det är ogudaktigt af +er att tala så. Har icke vår Herre gifvit er nog af denna världens +rikedom och storhet, fyllt era lårar och låtit er nära bli rådman i +staden? Hvad skulle han väl mer göra sin vingård? Men ni bär +vilddrufvor, herr Gyllendeg, jag är äldre än ni, jag, och jag kan säga, +att ni talar som en dåre." + +Herr Gyllendeg, som fruktade att länge utgöra text för hennes predikan, +kanske äfven tyckte sig äga en rättvis sak, tog en kringla, vägde den i +sin hand och sade med en ton emellan förtrytelse och klagan: "Hvem +talar som en dåre? Ni vet icke, hvad en sådan kringla kostar mig själf, +mor, ni vet det icke. Tror ni, att det snögar hvetemjöl i våra dagar +eller att saffran växer bland väpplingen på min äng, den Gud må +förskona för våra plågoris." + +"Tror jag det, herr Gyllendeg", inföll den gamla med ett ljud i rösten, +som tydligen röjde hennes glädje öfver det lämpeliga tillfälle hon fick +att komma fram med sin länge och mödosamt tillbakahållna nyhet, "tror +jag, att saffran växer på er äng? Jag har ej sett saffran växa på +fredade ängar, mycket mindre--men jag vet, hvad jag vet, det kommer +nogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg."--Här tog hon upp ur sin +kjolsäck en snusdosa af koppar och tog sig långsamt en pris, hvarpå hon +så illparigt, som hennes svaga ögon medgåfvo, blickade på herr +Gyllendeg och fortfor: "Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel +grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu +släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer." + +"Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron. + +"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen +ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen." + +"Tviskinn och brända bullor! Ni talar icke sanning, mor!" skrek herr +Gyllendeg i yttersta förbittring. + +"Jag tar ingen betalning för mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke +tro mig, kan ni låta bli; jag har också ingen skada lidit; hytte jag åt +pojkarna, så hytte en åt mig tillbaka, därmed är det kvitt, och Gud +välsigne barnen, de behöfva ha sin glädje, också de; det är en rik mans +äng, som går till kost." + +"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord +till det föregående, "håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du +icke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta,--hör +du mig, frågar jag.--Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det +är en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på +brödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag. Hvar är mitt spanska rör? +Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!" + +Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet +och vrede, ut till sin äng. + +Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och +infunnit sig som åskådare. Emellan de båda i krigstillstånd varande +regementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd, +och gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i +stojande oro den fallna. + +Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och +renskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck +och rynkor. Ett ögonblick höll han sin döda fånge i hornen, skakade och +drog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vände grofva +ändan till och slog. Vid allt detta grät han och trätte i växling, +antingen han misströstade vid ett felslaget försök eller med harm och +hopp grep till ett nytt. + +Så stodo sakerna på ängen, och i denna sysselsättning var vår lilla +kund stadd, då en växande hviskning: "Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!" +slog hans öra med skräck och förkunnade ankomsten af den, som minst af +alla människor var efterlängtad vid detta tillfälle. + +Och herr Gyllendeg stod framför den bestörta skaran, svettig, flämtande +och nästan mållös af vrede. Genom en instinktlik rådighet, i hopp att +kunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma +ögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets +kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet +och ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg, +sen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda. Till +jägarenes ära vare det sagdt, att sköldborgen nästan ensamt slöts af +dem; gardisterna, såsom mindre delaktige i mordet och vådan, hade +retirerat åt skilda håll, och endast några få af dem dröjde kvar i +grannskapet. Det var också mot den täta massan af de små jägarena herr +Gyllendeg riktade sitt anfall. + +På de första utfallen, då herr Gyllendeg ändteligen kom till ord, +svarade de beklämda bytingarna blott med att taga af sig mössorna, en +höflighetsbetygelse, som väl aldrig utfallit, om ej nöden varit +ytterlig och stor. Först då, när man märkte, att ett längre tigande +nödvändigt skulle egga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord, +hvarvid en af gossarna någorlunda frimodigt förklarade, att han och +hans kamrater sett pastorns stora hund gå lös vid tullen och därför +skyndat att hjälpa herr Gyllendegs får; dock ville de snart förfoga sig +bort igen. + +Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. +"Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring +ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen +mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I +skolen bli möra som knäckebröd." + +"Blif icke ond på oss, herr Gyllendeg", svarade gossarnas ordförande, +"vi skola nog hjälpa att söka dem. De sluppo ut genom grinden på +landsvägen." + +"Så laga er efter dem, odjur!" ropade, gubben och lyfte sin käpp. + +"Vi skola gå, vi skola gå, blott herr Gyllendeg går först", sade i +förskräckelsen gossarna, som ej vågade bryta kretsen inför hans ögon. + +"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng +af sådana yrfän", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt +till hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig +såsom agnar för en storm. + +Men herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit för sträng fart och hade +kunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bättre, än +att han snafvade öfver trumslagare och gumse på en gång och föll som en +gran i skogen med dån till marken. Fruktlöst var den lilla +trumslagarens försök att hinna reda sig ut undan massorna af den +fallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr +Gyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade +dem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå. +Sålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på +en gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr +Gyllendeg upp för att börja sin dom. Med fåret i hans högra hand var +ingen fara; så mycket värre till var den arma gossen i hans vänstra. +Och uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg såg förfärlig ut, medtagen af sitt +fall, skakad af det oväntade skådespel, som nu stod för hans öga, och +brinnande af begär att straffa den våldsverkare, han höll gripen och +hvilken han föreställde sig varit skamlös nog, så liten han var, att +nästan under hans ögon ligga och slakta hans bästa gumse. + +Vår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly +och föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han +hotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den +lilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i +annat fall huru ge honom bistånd?--Handkraft förmådde intet, list, hvar +skulle den hittas så hastigt?----Det första slaget föll redan. + +Bland gossarna fanns en yngling af det slags människor, naturen stundom +framkallar för att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter +förenade, hvilka den eljest låter leka spridda hos en mängd individer; +en yngling, som nästan buren på händerna af sina kamrater lät dem i sig +som i en spegel skåda alla de känslor, passioner, åsikter, som hos dem +voro i rörelse. Glad som en dag, ungdomlig, djärf, elak, stundom vek +och öppen, stundom obeveklig och slug, den främsta i faran och trogen i +alla skiften, var han ett ideal för gossarna och ärnad att vara det för +andra samfund i lifvet än deras. Denne yngling, som vi vilja kalla +generalen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vågade +försöket att rädda den olyckliga trumslagaren. + +Djupt rodnande af harm och ängslan, då han såg det första slaget drabba +den lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma +rådighet, hvarmed fågeln, då den ser sina ungar i fara, flaxar för +jägarens fötter och vill leda honom från dem. Redan innan det andra +slaget hann måttas, var följande samtal å bane: + +"Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, +då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!" + +"Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr +Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget. + +"Hvarför skall ni tacka honom?" fortfor i ögonblicket befriaren, ser ni +då icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger där?"--härvid pekade han med +allvarlig min på den döda gumsen. + +"Jag arme, fattige man", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fäste +sin blick på det utvista föremålet, "där ligger nu det sköna kreaturet, +ovärdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur." + +"Ömka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och försökte att +genom chock på chock förvirra sin fiende, "ömka honom icke, det är den +största röfvare och tjuf, som funnits på hela orten." + +"Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?" skrek +herr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma +trumslagaren. + +"Det var detta, som väntats. Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren +och trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares +käpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända +bullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står +här och gör ingenting." + +Längre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri +måttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte +han den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i +ögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som +en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet. + +Inom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull +af förargelse på sin äng. + + + +II. + +I förra delen af denna berättelse hafva vi försökt måla den olyckliga +tilldragelsen på herr Gyllendegs äng, som satte honom i split med +skolgossarna, och äfven försökt visa, huru dessa förstodo att för +tillfället rädda sig undan de faror, hvarmed den vördige borgarens +spanska rör hotade dem. + +Man må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke +se på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig +öfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att +låga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma +det besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle +göra i skolan. + +Parlamentärer gingo mellan de båda krigförande makterna ända in på sena +aftonen; själfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i +ministeriell väg att underhandla om dräglig förlikning. Allt var +förgäfves. Man erbjöd herr Gyllendeg dubbelt skadestånd för hvad han +förlorat, man bad och lofvade bättring; men nej! Herr Gyllendeg "ville +låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad +skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och +brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de +andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur +och stadens plågoris." + +Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag. Den ena +läraren efter den andra inträdde i det stora skolrummet och tog +gravitetiskt plats hvar i sin klass. Den gråhåriga rektorn höll redan +en demonstration öfver satserna i _Syntaxis ornata_, och de öfrige +lärarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret +hade stått öfver natten och nu åter börjat gå, gnisslande af ålderdom i +alla kuggar. + +Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän +spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att +höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i +sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och +ingen annan hade skapat honom. + +Ingenting ville hjälpa. För hvarje rörelse i dörren flögo alla ögon +dit, man svarade uppåt väggarne, stammade och tog tillbaka. Lärarena +blefvo otåliga; den ena efter den andra började i applikatur-toner +sjunga om lättjan, smällarna och klubban, och refrängen på hvarje vers +blef alltid klatsch och aj, aj! Då inträdde herr Gyllendeg. + +En förklarad glädje lyste i den vördige borgarens anlete, då han nu +öfversåg fältet för sina många segrar, och den stolta hållning, hvarmed +han denna gång gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mötes, +gjorde, att till och med hans gamla, gråa galafrack satt bättre, än den +sutit på hans kropp sen femton år. + +Gossarna suto röda i synen och sågo oroligt ned i sina böcker, en dof +stillhet rådde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt +fram till rektorns bord och tog ordet: + +"Gud bevare mig, fattige man", sade han efter några hm! hm! och +retirerade sålunda till vanligare och lättare fraser, än han först +ärnat bruka, "hm! hm! jag är människa, jag också. Jag menar, herr +rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag +är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn +och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det +säger jag." + +Efter denna vidunderliga ingress, hvars förborgade mening rektorn dock +bättre än någon annan människa på jorden af vana kunde gissa sig till, +höll herr Gyllendeg upp, väntande att se effekten. + +Den uteblef också icke. "Säg ut, herr Gyllendeg", skrek rektorn, i det +han steg upp och stötte sin käpp i golfvet, "säg ut och nämn mig hvad +och hvem; så sant Herren lefver, stryk skall icke sparas." + +"I fyratio år har jag varit borgare i staden", fortfor herr Gyllendeg, +som icke så snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, "kunde +också hafva dugat till bättre. I skola har jag ej blifvit hållen och +påkostad som mången annan; fattig och ensam i världen har jag varit, +säger jag, och har blifvit människa ändå. Stulit har jag icke, ej +heller ljugit eller brukat falskt mått och vikt.----Drag icke munnen i +grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva +icke sett alla dagars ända ännu." + +"Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er", sade rektorn, i det han +för gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans +ämbetskäpp, "säg till, om någon gått er på äran; det skall kosta honom +en stut, så sant Herren lefver." + +"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver +att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt, +hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får." + +Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar, +hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod +en lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han +kunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade +ingenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande +fårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i +interfolierna i 1721 års skolförordning. "Och", tillade han med stor +myndighet, "har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra +får, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig +våldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett +ris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd." + +Nu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt +försvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika +i beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig +på flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes +bestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig +själf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa, +emedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin +apologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört +gossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas +väntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde +han sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr +Gyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; "dessutom", fortfor +han, "har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka +och icke af afsikt kom att döda." + +"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?" frågade +rektorn. + +"Tro honom icke", svarade denne, "det är väl sant, hvad han säger; men +han är mera slipad än vi båda tillsamman." + +"Väg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn något stött, "jag är icke +något barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr +Gyllendeg, rannsakning först och stryk sen.----Du hade väl",--här vände +han sig till vår general,--"du hade väl hjälp af andra vid strypningen, +eller huru, dansmästare?" + +"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min +mening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret, +fast hjälpen ändå kom för sent." + +"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill +ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som +en hal ål." + +"Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada +taga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för +öfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta +tillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på +hvardera tassen." + +Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara +nöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan +förvåning höra denna sin dom. Väl var man van vid en ganska variabel +och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast +tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr +rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas +betala skadan redan." Vidare fick han icke säga. + +"Håll upp, håll upp, munsjör", afbröt honom herr Gyllendeg, som +fruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, "jag +säger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde. +Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger +jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han +icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss +själfva, innan han slutar." + +"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han +ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr +Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste +peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm. + +Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press +och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var +nämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga +tid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare +befann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans +panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron +för att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe. + +Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr +Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till +och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter +till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina +drömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning +i tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan. + +"Obegripligt", skrek han nästan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju +ej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två +gånger nio?" + +"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke +vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver. + +"Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare, +du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?" + +Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första +slaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han +hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström +af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät +han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned +mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen, +med själen i sin hand, gerad upp till rektorn. + +"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland +snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut +snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn +själf. + +Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för +närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa +rektorns uppmärksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med +förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta +blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din +tur." + +Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som +bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann +sluta tjoget. + +Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt +omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig +snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till +ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som +denne snart befanns villig att tilldela honom. + +Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns +hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka +herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu. +Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade. +Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af +kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick +tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne +knuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera +efter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde +kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen. +Det syntes, att alla tänkte på hämnd. + +Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst +icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande +ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr +Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om +densamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och +planer, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag +under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att +uppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten +och hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de +små blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och +välförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och +fästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det +ändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting +mindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget +hus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar, +villervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen. + +Tvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För +att kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr +Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då +man visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med "tviskinn och brända +bullor" tillhölls att stänga både port och farstudörr. + +Den andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli +roligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela +hans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken +större både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till +klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning. +Sålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man +finge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus +samt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde +beveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva +bagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om +man blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår +bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans +respektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf. + +Flere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka +snatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr +Gyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund +förvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att +åtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände +den rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa +sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den +riksvårdande öfverläggningen. + +Såsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl +tusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på +ringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf, +och han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln +bättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast +båda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad +den saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade +han, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller +måla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf +skickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente +han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att +frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu +för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i +underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och +ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland +dem, som sist hann in genom farstudörren. + +De föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna +att häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner +historien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan +nio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i +världen, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt +allena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in +i den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till +klockstapeln. + +Icke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af +sitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då +han kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta +drog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de +råd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en +besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och +af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig +själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors +öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af +hans vida och goda fårskinnströja. + +"Är jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "då jag ej vänder om, +utan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en +stjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård, +fast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det +är icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger, +att han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas +kattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne +på hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida +hufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller +ej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre; +jag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt +ännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio. +Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige +man', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom +ut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är +svullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går +underligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men +icke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand. +Hu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i +hushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru +Sanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är +jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!' +skriker Sanna och tar dammborsten.--Åh, jag är galn, som icke vänder +om! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon +har många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit +god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära +farstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han +kommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela +upptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt +som is"----med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver +herr Gyllendegs staket in på hans gård. + +Vår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en +blick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga +enligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos +generalen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till +någon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa +kringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom, +hushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga +punkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den +tillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och +gömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig +ganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis, +studsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in? + +I kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade +ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig +försiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle +hade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som +börjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag på +farstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt. +Däremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till +hushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan +ifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru +skulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om +hushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan! + +Vår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen +missnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster +syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg +arbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där +kunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa. + +"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog +går det",--jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man +sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem +är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända +bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som +vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand +börjar också värka i kölden.--Vänta, herr Gyllendeg, er betalning +kommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott? + +Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig +ned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett +tyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en +stor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att +hans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett +klagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar +från en af Sannas pensionärer där inne. + +Efter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade. +Klappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt +till att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke +att begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet +i kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej +tre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare. + +Nu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns +runda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i +hvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet +för att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af +glädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för +att sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för +tredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars +senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en +passage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och +förtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned +från sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest. +Nu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare +följden af sin intrig. + +Det förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta +sig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den +stora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla +Sanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett +bevekande: kis, kis, kis! + +Det var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät, +som man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade +han fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig +rysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma +konturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då +hon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade +sig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor +resignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för +vidare operationer. + +Vår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i +ljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af +den gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida +större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt +burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren +och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans +person. + +"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du +står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade +du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?" + +"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt +volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke +folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns +hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl +narra honom på kattorna." + +"Jag talar icke nu om fjolgammal snö", fortfor Sanna, "jag frågar, +hvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif +ännu." + +"Åh, fy!" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min, +"tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta +blott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade +sig?" + +"Om jag hörde det?" sade Sanna och suckade. + +"Det är en löpkatt", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg +närmare den gamla, "den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter +mat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom, +var den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga. +Jag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke. +Sluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor +Sanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under +skinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och +stickor." + +"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det +usla kräket vägen?" + +"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på +gården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den +mat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket +som till mig." + +"Kom in och värm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vår lilla kund +in i hushållskammaren. "Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde +du icke det, säg?" + +"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon +kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten, +om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre." + +"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag +ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga +kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro." + +"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor +Sanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om +jag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor +Sanna",--detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och +uttryck--"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då +jag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg." + +Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och +smällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt +ingående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart +därpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den +betingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett +sådant tillfälle gå sig ur händerna. + +Klockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade +jämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla, +sådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen +kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till +och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon +hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom +ut genom köket och farstun. + +"Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst +och locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte +fattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar +henne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben, +gullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra +trappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker, +det usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår +gård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog +stå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse, +minns nu, hvad jag har sagt dig." + +Med dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund, +som med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater. + +Ett glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i +samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än +mer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och +öppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen. +Generalen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr +Gyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och +de öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal +bryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd. + +Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han +skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han +var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter +om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en +af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina +särskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom +redan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte +generalen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre +än någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse. + +"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig", sade han, det vore ej för +mycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först +och främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt +mig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där, +än det nu kan bli." + +"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner +igen", sade generalen. + +"Så", invände vår lilla kund, "har jag icke min valmanströja?" + +"Ja, den har man sett än oftare", fortfor den andra, "och dessutom är +du själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen +dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart +gissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de +första, som storma in till honom." + +"Jag kan då slippa helst i hans farstu?" frågade trumslagaren envist. + +"Nej", sade generalen bestämdt, "du får ej visa dig i början på hela +gården; men", tillade ha med vänskap, "du kan få följa med dem, som gå +för att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare." + +"Tackar ödmjukast", anmärkte vår kund, "så galn är jag icke, att jag +går dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista +julmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit +ett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid +ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast +skinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag." + +"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen." + +Här blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga +ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin +mössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de +kvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa +vidare afseende på den lilla trumslagarens kapris. + +Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp +från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud +och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i +hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af +tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin +nattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan +och njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en +gång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på +orten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans +bankosedlar, tröttnade och föll i sömn. + +Men äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol +strålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga +med en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste +af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig +som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft +öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om +himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där. + +Herr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af +en ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty +allt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och +fördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka +saffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då +den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den +vördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den +skulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden, +han tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var +tung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna +andedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin +ugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han +spjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller. +En rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och +visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i +sin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med +en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att +försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af +tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna +icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa. + +Det var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att +utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst +stilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda +äfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till +klockstapeln afskickade hunno gifva signalen. + +Ändteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin +dysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och +gällare toner ropen: "Elden är lös hos bågar Gyllendeg!" Generalen och +hans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum. + +"Elden är lös", ropade båda med en mun, "upp, upp, om någon finns här +inne, upp, upp, människor, och skynden ut!" + +Detta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund, +då han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan +svalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt +himmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt +var han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm +och kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer. + +Försvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet, +och i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu +i eller åtminstone nära en afgrund. + +Han tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna +ömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting +kan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt +förstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och +hans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som +hotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han +kunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var +förlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd +och sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i +handen och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan +Gyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut. +Den gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin +hushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än +bedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef +förstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig +svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett +räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och +kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt +kammargolf. + +"Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig +lefvande, sprakved?" + +Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående +gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i +deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och +trefvade i kolmörkret åter efter sin säng. + +Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade +generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs +öra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i +stormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och +släpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet +och lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind +och våg. + +"Goda människor", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, "hjälpen +mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke +bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag +få den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i +går. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall +jag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner +min gård?" + +"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan +tag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är +minuten värd ett människolif." + +"Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt +ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor +och täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven, +tiggarstafven, den blir slutet på allt." + +Jord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade +dock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och +sin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke +hade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm +kammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt +de kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och +tofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det +för herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige +bagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun +och kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han +låg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen. + +Vid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var +det, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning. +Åtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka +på bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter +hans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars +anskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser. + +"Hafven tålamod, gode vänner", sade han och försökte göra sig lös från +sina ledsagare, "jag måste gå in till Sanna som hastigast." + +"Hvad har ni att uträtta där?" frågade generalen. + +"Jag ville höra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap +stoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni, +gode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon, +fattige man." + +"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tänk på bakning +nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i +aska då." + +"Allt i aska, Gud bättre!" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i +sin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under +hvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller +skolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig +vidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet, +dels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den +jämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda +kom man med den gamle bagaren ut på gatan. + +Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen +afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen, +och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård. + +Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan. + +"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig +alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om +natten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då +elden lös, efter jag hör larmtrumman?" + +"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att +er gård brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som började +frukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, "det är ju för att +bärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?" + +Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som +passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade +sig mer och mer. + +Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna +omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade +hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre +makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman +styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför +med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad +brinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med +trumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den, +såsom om man skulle strö ärter på den." + +"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med +den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke +halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan +väl ej neka er värme och tak." + +Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans +öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla +instrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere +passager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar, +"Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vän, skall min granne +gifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu, +mina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig. +Jag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna +kyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder +färskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst ---- +Åh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!" Med dessa ord löste han +sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig, +kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård. + +Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod +ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa +honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller +skulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var +han ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet +som bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen +vidare planer. + +Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande, +passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars +och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga +skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i +armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och +såg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen +fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i +sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd, +ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu +kunde få folk tillsamman och branden i gång. + +Med flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos +skolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst +om narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens +alla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök +i sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga +mångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i +någon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var +mån om att åtnjuta. + +Det må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår +lilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick +han en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding +kom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska, +kraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare +och tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen +nu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en +gosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege +den ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i +famn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på +dörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att +det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs +tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket +fall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid +junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att +landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var +umbärlig och likheten ändock fullkomligt. + + + + +DEN VÄNTANDE. + + +Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den +dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga +att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig +som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust +är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin +rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna +tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif +bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken +i land och göra nätet och noten lönande. + +I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela +bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem +inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora +notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas +om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med +spänd längtan. + +Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i +sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta +gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge +akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden, +än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje +eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i +sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron +och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på +hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar +hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref +redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska +dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön, +kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken, +tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att +frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande +innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har +sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre +är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt +föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga +anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort +sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i +dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i +större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva. + +Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort +berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder +långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande +små scener. + +Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid +varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut +vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män +och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta +underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel +på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns +högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter +den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande +matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott +nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all +undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp +låtit upptäcka sig utanför hamnen. + +Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för +att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter +färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln. + +Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon +hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre +handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus +och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva +försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att +förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina +fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde +följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som +nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen. + +Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad +efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta +skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort +på en lång färd. + +Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin +hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var +icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången +älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig +och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den +förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så +tidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor +föllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa, +ur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem. +Sedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin +man, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt. + +Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande +rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades +segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp +från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg +och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta. + +"Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan +låta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke +något fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven +om något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten +Märs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom, +som jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går +jag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och +bli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga +tröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag +ibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de +se mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas +ju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de +norska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra +att slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske +skulle småningom något segel bli synligt!" + +Så tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den +omständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon +var. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon +bekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten +drifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för +förhållandena på hafvet. + +Denna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och +sin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan +slog två; men ingen visade sig ännu. "Vinden", sade hon sakta för sig +själf, "har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som +för ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med +blotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla +det hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen." + +Med dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och +beredde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde +besvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter. + +Herr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från +redden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns +räkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som +nyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och +sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr +Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke +bita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock +utseendet af att vara en trettioårig man. + +En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och +rörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och +ansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få +behof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs +nödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af +bestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom +hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå, +otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser, +som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla +fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig +instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad +för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter. + +Denna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade +bröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och +fläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr +Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången +gång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen +tjänstaktighet. + +Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt +fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga +godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter +eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje +gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot +honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot, +och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga +så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med +dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig +till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin +middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna +tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning +till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om +hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att +hålla till godo. + +Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och +dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom +fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för +sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske +hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till +att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka +på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt +till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt +någon reellare uppmärksamhet. + +Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i +synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full +af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att +uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten +infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan +hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert +ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi +hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger +liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se +hit!" + +Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta +ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han +anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom +hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då +han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr +Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn +invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga +val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den +dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att +rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och +förtviflad. + +Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett +hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf +honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett +fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade +med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par +gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid." + +Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och +fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra +bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var +hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar +af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns +dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om +att kunna göra motstånd. + +Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den +ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra +uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat +andan, innan han uppnådde tornet. + +"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg +och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?" + +Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon +själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin +Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min +oro kunnat vända mig?"---- + +"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra +ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra +människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten, +att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för +andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode +herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag +undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och +två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från +bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att +förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig +helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är +som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på." + +"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så +nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin +hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir +så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och +skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta +där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med +att kasta en blick dit." + +Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf +sin förtrytelse en annan riktning. + +"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att +göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om +fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man +kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans +stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern. +Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se +allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen +icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke +förnöta tiden med prat.--Gif mig kikaren!" + +"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är +nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst +vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan." + +Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig +hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn +öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och +hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef +spotsk och ironisk. + +"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan +äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag +där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons +Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter +och slupar, som ligga vid hamnbodarna--ha--ha--ha! Det är fartyg nog, +det är fartyg nog, kusin Storm." + +"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den +andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!" + +"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott +tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för +blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är +nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster, +som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som +fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort +kalfskinn till segel i toppen;--skall jag säga, hvad jag vidare ser +utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?" + +Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr +Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han +därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta +verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare, +än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han +med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att +han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll +tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef +mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta +henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och +ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne, +föga eftergaf det förra i rörlighet och fart. + +"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana +småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan +neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i +klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men +hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla +rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora +tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och +hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i +sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller +jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna +tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton +veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem +ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans +skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren +för att få hans nya segel färdiga." + +Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla +klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och +hungra en stund i sitt nyss åtagna värf. + +Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i +språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter, +förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet. + +"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han +säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya +trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att +själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har +ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän +en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda +trädpinnar." + +"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren +så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så +fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid +gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud +ske lof, till denna dag." + +"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer +kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det +detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla +extrabefattningar." + +Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en +af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad +panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen. + +Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än +den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte +hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van +att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte +omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot +den om en ung och blomstrande man. + +För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt +utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han +fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största +tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet +förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet +fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda +undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och +igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han +och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln +var han och ville han vara ett orakel. + +Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i +lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg +och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar, +hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför +hastigt gaf ljud. + +"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med +den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små +hemligheter vikt. + +"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!" ropade +den unga frun och sprang upp från sin bänk. + +"Hm!" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika. + +"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!" + +Den unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig. +"Kursen rakt på kikaren", mumlade han för sig själf,--"ett större +fartyg--hvita segel--Märs hade mörka, Styre nya, mörka--har några +trötta fjät tagit för dem----hm!" Härvid räckte han kikaren åt den +gamle. "I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se +ditåt!"-- + +Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som +mera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot +hafvet. + +"Ett större fartyg", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans +ton,--"hvita segel--ja, ja, så länge solen skiner på de gråa bräderna, +jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror Flygerman, så +att det icke slipper ur en fläck." + +"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!" frågade den unga +frun. + +"Båken, båken, syster", svarade gubben helt kort. + +Den arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman, +hvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så +hastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende +ännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast +orden: "Det är förbannadt bra"--lika bepröfvade veteraner ryckte fram, +men de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor, +hvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han +just nu höll på att med aptit förtära. + +Den gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att +varseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin +kikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp +under fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som +inneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna +öfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt +blef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den +till ögat och utbrast i ord: + +"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville +önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig +likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du +skyldrar för?--Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna +skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på +läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det +tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!" + +"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng. + +"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma +bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände +jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut +till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans +gumma och får henne att komma ut; och du, syster",--här steg han opp +och vände sig till den unga frun--"kommer också med, så kan du få höra +ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det +är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru +och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta +lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i +munnen och bläddra i nya kattunsdukar--ja--jag undrar, hvilken nöd gick +åt dig då, syster?" + +Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga +frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman +utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den +skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren. + +Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han +och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han +brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att +man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man +nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot +höras tydligare. + +"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller +icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå. +Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och +hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk. +Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?--Vänta får man! Fan +besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för +afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;-- +jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden." + +Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin +gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra +honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de +till hamnen. + +Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden, +reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen. + +Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma, +oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet +och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att +förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om +sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns +tunga steg och kände hennes kopparstämma: + +"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu +gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på +däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan. +Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd +filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen--tvy! Jag snusar själf +och tål inte de där röktrutarna.--God afton, gamla rådman, god afton, +stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig, +hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära +fyra personer?"-- + +"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan +vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta +väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke +ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in +i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet +betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det +är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn +af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle +dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som +först drabbades: + +"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare +någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin +har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den +anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har +låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill +säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och +sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve, +att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin +höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har +ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten +och vind--hu, kvad den båten kränger--det är inte en ensam, som går +till kost, det är två och tre och hundrade.--Men du skall drömma, +syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen +kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara +sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i +min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag +går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står +Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu, +hvad det hade att betyda.--Men det blir ju alldeles mörkt, mitt +herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här +allesamman." + +Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle +rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre +var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra +och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att +förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans +båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga +in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter +rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida, +bortskymda fjärden. + +Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för +skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in +i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent +på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att +lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert +kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt +hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom +för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande +plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots +till staden än att med armar och rodd sträfva dit. + +På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap, +öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka. +Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när +man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som +nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr +Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf +hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin +harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen +och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå. + +"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning. +Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag +emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en +gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät +för att få det i gång." + +Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep +tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats, +jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa, +strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till +trots, sina behag på det allra bästa. + +Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen, +årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla +konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron. + +Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en +smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din +skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!" + +"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad +och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn +tillbaka af förskräckelse. + +Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga +frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i +sin hemkomna mans armar.--Det var kapten Storm. + +Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg, +beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens +kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed +att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan +att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa +liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den +belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som +oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver +sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om +fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva +yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall +vittnen behöfdes. + + + + +PROCESSMAKAREN. + + +Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda +flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och +hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls +gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på +hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig +rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram +genom de hopade drifvorna. + +Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af +alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu +hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt +ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en +klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete; +tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med +sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina, +människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den +kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda. +Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades +och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades, +vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en +ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att +mönstra sina arméer. + +Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin +hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på +bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande. +Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då +visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan. + +"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för +hans fönster och farstun är stängd." + +"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir +han borta och låter hela saken förfalla." + +"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det +hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i +socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och +stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har +ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra +hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och +där har han sitt sannskyldiga hem." + +"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han +ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen +med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna +betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst." + +I detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och +mannen bleknade synbarligt. + +Men midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården +och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan. +I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt +öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket +i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och +i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till +vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget. + +Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af +den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af +hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För +öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller +bekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste +sorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur +släden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa, +utborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den +kunde fästa sig fläcktals. + +Herrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten +Tingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och +nådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge. + +Att anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna, +läsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr +Gåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart +såg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten +gravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon +Timoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin +patrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande +skydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för +köldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den +smältande snön. + +Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser +honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med +de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra +några försonande ord till hans förmån. + +Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han +älskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig +utmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som +någon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och +förvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke +dragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott. +Människa hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman +ville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och +bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade +tillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket +lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid +kommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom +smak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i +tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och +en än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp +kommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält +och lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone +till en generalsvärdighet, om han blifvit jurist. + +Redan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som +han kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan +rättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana, +och alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i +hans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste +färg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han +kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett +kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial. +För öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans +stora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad +med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt +uttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint. + +Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och +med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han +tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres +med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare: + +"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni +ändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa! +Städa må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som +vandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig +för dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra +pälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i +afton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla +Pistols fattigbevis? Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom +några år komma vi till tingsbordet med bara hackor." + +Till denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl. Alla hans +gamla mål voro i tidens längd småningom afgjorda och nya ville icke mer +räcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhåga för hans +processlust, med omsorg sökte undvika alla sådana förbindelser med +honom, af hvilka någon rättegång kunde föranledas. + +Herr Gåsevinge löste upp en af kappsäckarna och började framdraga akter +och dokumenter, visserligen icke så digra mer som i forna bättre tider, +men dock tillräckliga ännu för att småningom fylla hela bordet. Den +gamle öfversten satt gungande i sin länstol och kastade en belåten +sidoblick på hvarje nytt pappershäfte, som uppdukades. När allt var +upplockadt och framlagdt, skakade han sakta på hufvudet och sade med en +half suck: "Hå hå, min kära Gåsevinge, är leken slut ren?" + +"Och sanningen att säga, herr öfverste", mente denne, "jag tror vi +hafva fått en hackhändelse." + +"Men skuldfordringsmålet mot min granne, Simon Pavola", inföll +öfversten skrattande, "skall dock göra spel. Det är ett äss, vill jag +förmoda." + +"Om herr öfversten"--här hostade herr Gåsevinge--"jag menar, ifall det +ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn." + +"Tyst, Gåsevinge", sade öfversten med en sträng min, "ni är själf en +stackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en +stackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken. +Jag är en gammal man, som snart har gjort min kampanj i världen, och +Gud skall veta, att det svider mig i hjärtat, att jag icke kan göra +slam på Pavola utan att se honom gå ifrån gård och grund; men så måste +det ske. Sitt ned och börja mönstringen." + +Herr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och började med en viktig +ämbetsmin genomgå och väga de utbredda dokumenterna. "Primo", började +han, "ängstvisten med"---- + +"Gå förbi, gå förbi", ropade öfversten, "det är ett uselt kompani och +skall springa vid första salfvan." + +"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. beträffande olaga skallgång etc. +etc." + +"Läs opp den; har ni kunnat få någonting af den saken, min kära +Gåsevinge?" + +"Det är blott ett utkast", svarade denne, "lagrum och parter stå ännu +icke utförda, utan endast som etceteror; men uppställningen är ungefär +denna: ehuru utredt är, att skallgång i denna socken efter vargar och +andra skadedjur blifvit af ålder anställd sålunda, att skallkedjan +börjat från fastlandssidan och därifrån dragit sig ned öfver näset mot +Susiniemi halfö, hvarvid näten städse varit uppsatta tvärsöfver +ängslöten, en knapp half fjärradels väg från södra udden, hafva dock i +sistförflutna höst vederbörande skalluppsyningsmän af illvilja eller +annan okänd anledning i så måtto vikit ifrån urgammal och häfdvunnen +ordning, att de börjat skallgången ifrån ofvannämnde södra udde och +motat med näten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanför näset. Då +jag i egenskap af förut vorden etc. etc. såsom boställe innehar +Susilaks gård, upptagande med underlydande skogsmarker och ägor större +delen af berörde halfös södra ända, har jag ansett mig befogad hos etc. +etc. anföra besvär öfver nyssnämnde vederbörande skalluppsyningsmäns +lagstridiga åtgärd, yrkande härhos, i stöd af etc. etc. samt etc. etc. +och vidare etc. etc., ansvar för den skada mig därigenom tillfogad +blifvit; ity att icke allenast skogsfågel utan äfven harar och annat +nyttigt villebråd genom mera sagde åtgärd blifvit från mina ägor +förskrämda ut i det vida landet, dädan de hvarken snart ej heller till +lika mängd mera torde återkomma." + +"Bra", ropade öfversten, "bra, min gode vän. Slå vatten i tepannan och +värm er ett glas toddy; är ni blott i stånd att ladda skarpt edra tre +etceteror, så hafva vi affären i händerna." + +Icke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och +med smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte +sig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i +sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition +för att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner. Emellertid +ville han låta saken bero på en ytterligare konferens med de unga +juristerna vid tinget, hvilka han också eljest af andra spirituella, +att icke säga spirituösa, anledningar innan aftonen ärnade besöka. + +I öfrigt var herr Gåsevinges hufvudsakligaste ögonmärke för hela denna +tingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den +fattiga gäldenären, hvars bedröfliga belägenhet i yttersta grad oroade +hans medlidsamma hjärta. I denna afsikt hade han gärna uppbjudit all +sin juridik för att ge hvarje förekommande mål det möjligaste utseende +af probabilitet och rättvisa, öfvertygad om att den gamle öfverstens +benägenhet att låta sin fordran hvila helt och hållet skulle bero af +mängden af de mål, han hade utsikt att vinna; men vid närvarande +konjunkturer syntes honom denna uppgift alltför svår, för att han ens +skulle kunnat hoppas den minsta framgång vid försöken att lösa den. Han +bemannade sig dock med värdighet, lik en gammal korporal, som bevarar +sin militäriska hållning, om han än är ställd i ledet med odugliga +rekryter, tog åter några papper i handen och började mönstringen. + +"Protest emot hållskjutsutgörande med tvenne hästar från Susiniemi +rusthåll."---- + +"Far förbi den saken, herr Gåsevinge, där står ingenting att göras." + +"Tvist med Höga kronan angående rättigheten till kalkbrytning å Korpi +krononybygges ägor." + +"Den saken har räckt ett år och skall med Guds hjälp räcka än flere. Gå +vidare, min vän." + +"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersättningsmål +mot bonden Erik Eriksson för en af dennes hund ihjälbiten tupp." + +"Halt, stanna litet! Detta mål får ni lof att taga i ert namn, min kära +Gåsevinge. Saken är i sig själf högst intressant, min vän; men +konveniensen kunde hafva någonting att anmärka, om jag dref målet +själf. En general, ser ni, får icke rycka i fält med bönder, och man +täcks icke spela om halfören, då man fått sig en viss rang i världen. +O, min kära Gåsevinge, om jag vore i er lyckliga ställning i det +afseendet, att icke bero af världens fördomar! I min utnötta, svarta +rock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring från +den rikes och mäktiges palatser till torparns koja, öfverallt skulle +jag få höra, hvar någon orättvisa skett eller något intrassladt vore +att utredas, och komma till tinget med arméer, som, jag försäkrar det, +fordrade ett lika stort geni för att rätt anföras som någonsin de +verkliga. Det är er storhet, Gåsevinge, och er lycka, som ni vunnit +genom er godsinta efterlåtenhet i världen och ett glas, då det kunnat +fås,"--här flög ett ofantligt löje öfver den ädle öfverstens anlete-- +det är er storhet, säger jag, att kunna vara efter er egen smak och er +egen öfvertygelse utan att straxt draga hopens ögon på er. Skulle en +högre än mänsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instämma +världen för allt det tvång, man lider af dess fördomar och enfald, jag +försäkrar er, Gåsevinge, det målet vore ingen hacka att spela ut. +Promemorian har jag själf gjort efter den gamla kvinnans utsago och +antecknat några vittnen. Låt det bli emellan oss och nämn mig icke vid +hela processen." + +"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått +på svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden +har brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte +häftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp +ligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från +stället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom +in. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar." + +"Alldeles", anmärkte denne, "och synes ej kunna förloras." + +"Vänta", sade öfversten med ett finger på näsan, "nu kommer en benigare +omständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en +stor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från +valplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter +kärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af +höken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud +vet, hvad som i den kan utredas." + +Herr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i +synnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att +omständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett +åtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig +ur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken +förfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och +som för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att +vänta en gynnsam utgång. + +"Vasserra nej!" sade öfversten, "här är icke fråga om mitt, om ditt, om +vinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan +människoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina +hjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för +eller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna +bringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre +omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist +hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på +fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan +man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin +husbonde." + +"Men", anmärkte herr Gåsevinge, "huru kan man väl förklara, att tuppen +inväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet +med?" + +"Var icke enfaldig, min vän", sade hans patron missnöjdt, "ni vet, att +den var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes +trånga koja." + +"Men höken?" mente herr Gåsevinge. + +"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och +öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig +upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit +bortjagad från rofvet af hundar och människor?" + +"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare +ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt, +att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära +utan anledning?" + +"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog +sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. "Ni kan gå, hvart ni +behagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga +er denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!" +upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hörde +kacklandet?" + +Herr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull +bugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig. + + * * * * * + +Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara +någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon +mån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett +så lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin +patrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina +vänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke +förr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt +trippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum, +dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på +afstånd behagligt inlockade honom. + +Snart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs, +helt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och +satt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och +borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung +och vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin +akademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet. + +Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med +punschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett +innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt +skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de +enkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte +opp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont +småningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål +bortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och +utmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu, +där han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för +sin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin +vekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till +hvila, huru veka hans knän blifvit. + +Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten +saktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden +strålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde +öfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande. + +Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara +kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja +sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut +på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville +svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af +punschen. + +Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med +en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de +hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter. +Minnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för +hans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg; +länge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till +dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och +hans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord. + +"Gåsevinge", sade han med kort allvar, "tror du på en Gud?"-- + +Efter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans +känslor; sluteligen fick den åter botten och begynte: + +"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och +läsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke +bli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna +på? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du +nödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och +förgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du +hungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt +månan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och +lifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa +ibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och +säg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och +känn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp.-- +Här, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga +människor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla +dessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och +människoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel +gärning!" + +Med dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som +han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med +afsky långt bort ifrån sig på isen. + +Efter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem +tillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan, +där den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven +Gåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade +glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor. + + * * * * * + +Herr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första +tanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den +föregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig +och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens +djupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags +gifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om +det var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände +sig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade +åter tyngre än någonsin förut. + +Då han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna +utanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en +rykande kaffepanna framför sig. + +Herr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera +förhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund +helt tyst och betraktade den gamle. + +Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och +som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, +öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg +ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver +dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga +förebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och +i all bekvämlighet gäspa bort sömnen. + +"Ändteligen", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin +medhjälpare så långt kommen, "god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp +nu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha +någon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i +aftse." + +Sålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad +ur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade +på herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd +dagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han +äfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl +ihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom +hade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen +gjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm. + +När han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick +han en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad. +Emellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig +snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg +fram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt +sin egen gång. + +Men en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte: + +"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt +er. Jag har bläddrat genom korten--i förbigående sagdt skall ni icke +plåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet-- +jag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i +förvar?" + +Herr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla +förberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt: +"Utan tvifvel." + +"Hur, utan tvifvel?" sade öfversten, "stack ni den icke hos er, då vi +reste hemifrån i går?" + +"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och +flere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka." Med dessa ord +skyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna +och slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning +dölja sitt bryderi. + +"Var icke så där bortblandad nu mera", sade öfversten, som icke kunde +ana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, "låt +oset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både +reda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er +medfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och +dricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän, +ehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad +hvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför +mörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som +är för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt +mornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun +ständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan +vara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva +giltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon +förebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så +ofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar +och tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan +full af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn +och ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till +nästa höst." + +"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?" + +"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn, +att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig. +Eljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har +en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel, +men jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru +nöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i +händerna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni +lof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad +mig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom +planera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt +icke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag +kommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr +Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka +till goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under +denna förmiddag. Farväl!" + +Så snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet +och tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt +därpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka +upp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället, +där han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den. + +Då han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett +oväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig, +hvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst +snopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med +ansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att, +såvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra +den hotande stormen. + +Men dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som +fordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af +dem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare +plågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var +förloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med +annat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld +för svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa +jobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af +öfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och +med vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat. + +"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv, +Gåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går +öfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj-l--här åtminstone må +man då få svärja saklöst--har gifvit er in det orådet att lita på edra +etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer som +helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga +in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp, man +täcks dock icke tappa hvart mål." + +Lyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan +på gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset, +fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga +skadeersättningsmålet till hans fördel. + +Den gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen +och afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade +han förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen +tecken att nalkas. + +"Den saken skall ni hafva tack för", hviskade han honom i örat, "gif +mig nu inlagan mot Pavola." + +Herr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt +framdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda +med all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren, +där han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet +nedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning, +afbidade stormen. + +Redan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande +dess pompösa skal, fann kärnan borta. "Reversen saknas ännu", sade han +och fäste sin blick på öfversten. + +"Reversen, reversen", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande +missnöjdt på hufvudet. + +Herr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin +menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började +framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt +hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen." + +"Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men +hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter, +blodröd af harm. + +Den arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds +tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan +sådant, att jag är i skuld hos herr öfversten." + +"Ja", inföll denne genast, "på ett hundrade riksdaler med upplupet +intresse för ett år och tre veckor, är det icke så?" + +"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är +väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig, +ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet." + +"Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått +skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den +arme mannens enfald." + +Vid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska, +triumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han +tyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl. + +Målet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för +förmiddagen. + +Vid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand +med sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden +af sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt +lugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn +och väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta. + +"Gåsevinge", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, "var det +af enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?" + +"Af båda delarna, herr öfverste", svarade denne. "Enfald och klokhet +äro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på +miskundsamhet nu, då han visat sig så redlig." + +"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång +haft bestyr att fånga den?" + +"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han +får anstånd på ny förskrifning." + +"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är +ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får +en ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får +någonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty +lita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro +dåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst +spela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer +med allvar." + +Herr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke +stek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut +öfverståndna bekymmer. + + + + + + +UPPSATSER. + + + + +NÅGRA ORD OM NEJDERNA, FOLKLYNNET OCH LEFNADSSÄTTET I SAARIJÄRVI +SOCKEN. + +[Förf. har nämnt denna socken, emedan han haft lägenhet att under +loppet af något år och längre än uti andra trakter af det inre Finland +uppehålla sig i densamma. Det allmännaste af hvad han har att om den +berätta kan dock säkert utsträckas vida utom sagde orts gränser.] + + +Afsikten med dessa rader är icke att ge ett bidrag till någon +topografisk skildring af vårt land eller af en särskild ort i detsamma, +utan blott att med strödda drag teckna en eller annan af dess skönheter +och återlifva hos mig själf njutningen af de intryck, jag af dem +erfarit. Oskiljaktiga från dessa erinringar äro några mörkare bilder af +mänsklig nöd; och de tyckas mig icke onaturligt äga sin plats bredvid +och inom naturens härlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i +liflighet och fägring, i den mån människan tvingar det under sina +ändamål, så synes äfven naturen förtvina, ju mer den kufvas af mänsklig +flit och omtanka, och sålunda blott i sitt otamda tillstånd äga sin +fulla skönhet, blott i sitt tamda lämna människan fri tillgång till +sina outtömmeliga spenar. Vill man därföre njuta anblicken af ett folk +i välstånd och öfverflöd, må man besöka de nejder, där naturen, +öfvermannad af människokraften, spak och slappad bjuder aftvungna +håfvor; älskar man åter att se naturen i dess ursprungliga glans, så må +man gå dit, hvarest hon ännu fri utvecklar sina gigantiska krafter och +gäckar ett tvinande släktes glesa ansträngningar till hennes kufvande. +Finland erbjuder kanske rikare än något annat land taflor af denna art. +Hvilken växling af nejder, från det jämna, odlade kustlandet [Tyvärr +påtrugar sig här den anmärkning, att äfven dessa folkrika och eljest +bördiga orter nu genom flere inträffade missväxtår, särdeles längre upp +mot norden, blifvit skådeplatser för nödens och hungrens yttersta +eländen. Denna omständighet bevittnas sorgligt också af den mängd +utblottade och kringirrande landtmän, som strömmar med hustrur och barn +hit till hufvudstaden för att genom dagsverken här förvärfva ett +nödbröd, som deras öfvergifna hemman vägrat att gifva.] till +upplandstrakterna med sina svindlande höjder, sina ödsliga träsk och +sina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller +tjädern, sårade af lodet, någon gång sträckt sin ensliga flykt! De +flesta resande från Europas kultiverade länder, som besöka Finlands +kuststräcka, skola föga finna densamma afstickande från deras hembygd +och med undantag af klimat och språk åter träffa nästan alla de +föremål, deras fädernesland ägde och utbredde för dem. Till de högre +upp i Finland belägna orterna åter skall väl ingen främling komma, som +kunde säga sig hafva sett något dylikt förr eller ens något med dem +likartadt; så bestämdt tecknade, så skarpt individualiserade äro de. +Under det att by vid by och gård vid gård utmed i synnerhet den södra +kustvägen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna på +vägarne inåt landet milssträckor tillryggaläggas utan att ens skymten +af en koja möter ögat, och ser man efter långa färder en sådan, så +hänger den på sluttningen af en jättelik mo, eller sticker den fram +mellan de vilda lunderna kring ett halfgömdt träsk, lik en främmande +utväxt på naturens friska, storartade stam. Det är dock äfven i våra +skärgårdar någonting vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i +synnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i +dessa nejder utan att föra med sig dädan djupa och genomgripande +minnen. Men dessa skärgårdsorter äro blott så mycket mer skilda från de +högre trakterna, som hvardera äro skarpt och individuellt markerade och +bära olika prägel. De fornsvenska melodierna äro som hemmastadda vid +våra kuster och ackordera med nejderna kring dem så förtroligt, att man +tydeligen märker deras ursprung ur en besläktad natur; också äro de +inhemska visor, som uppkomma och lefva på kustfolkets läppar, till den +grad lika de svenska folksångerna, att likheten på intet vis kan +förklaras blott ur den synpunkt, att de äro foster af svenska +kolonister, utan snarare måste till största delen tillskrifvas lokalens +harmonierande förhållanden. Å andra sidan finns väl hos få föremål en +väsentligare skillnad än emellan nyssnämnde sånger och de nationellt +finska tonarterna. Näckens polska, hörd vid vår hafsstrand, +öfverensstämmer så med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att +man skulle tro hafsbygdens egen sommarkväll hafva författat densamme; +sjungen bland Saarijärvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande +höjder och ödsliga träsk, skulle den röja blott missljudet af ett +hjärta, som i fjärran äger sina dyrbaraste föremål. Likaså litet vore å +andra sidan den finska _Minun kultani_ eller någon annan, flyttad till +våra kuster, på sitt rätta ställe. + +Det torde föga finnas några melodier, som närmare än de alpiska +ackordera med Finlands inre nejder, och man har äfven hört främlingar +finna någon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmänhet kan man +vara förvissad om att tvenne särskilta orter i den mån likna hvarandra +äfven till det yttre, som någon öfverensstämmelse finnes i karaktärerna +af dessa orters infödda sånger. Ty såsom mänskligheten i sin totalitet +är jordens spegel, så är äfven människan på skilda delar af jorden sina +omgifningars spegel och reflekterar i sanna, sköna och ädla +uppenbarelser blott de strålar, hon af dem insupit. Det är därföre jag +antagit olikheten mellan det öfre och nedre landets folksånger såsom +ett viktigt och ojäfaktigt bevisningsmoment för dessa trakters skarpa +inbördes skillnad.-- + +Utan att vilja påstå den ena ortens företräden framför den andra i +afseenden, som hänföra sig till enhvars individuella tycke, tror jag, +att samma väsende aldrig skall kunna med lika innerlighet hylla alla de +här anmärkta skilda karaktärerna af vårt land. Den nämligen, som haft +tillfälle att lefva någon längre tid under inflytelsen af de olika +trakterna, skall djupast i sitt hjärta förvara en af dem och icke +tvenne, han må äga i hvilkendera som helst sin fosterbygd och de mest +dyrbara af sina öfriga förhållanden. Till ett sinne, som är stämdt för +den lugna, poetiskt religiösa betraktelsen, talar företrädesvis +upplandsbygden. Det lefnadsfriska, djärfva och tilltagsna lynnet skall +troligen älska hafsstranden, och beräknaren, slöjdidkaren, hushållaren +finna sig bäst på kuststräckans slättland. Då nu det förstnämnda af +dessa lynnen otvifvelaktigt sannast emottar och mest medvetet +bibehåller intryck af naturen, så kunde man i allmänhet tillerkänna ett +företräde i afseende å högre intressen åt den ort, som mäktigast +inverkar på detsamma. Också har man svårt att föreställa sig ett +uttryck af det gudomliga, som vore klarare, härligare och mera +upplyftande än det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin +storartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomträngliga +lugn. Hafvet, så mäktigt det än är, bär icke alltid, ja, endast sällan, +denna prägel af gudomligheten. Endast i dess omätliga stillhet fattar +och ser sinnet oändligheten; uppröres det af stormen, så förvandlas det +från Gud till jätte, och människan tillber ej mer, utan bereder sig +till strid. + +Bland de orter, som närmast representera hufvudförhållandena i det inre +Finland, så hvad lokalen som inbyggarenas lefnadssätt och villkor +beträffar, torde med skäl den afskildt liggande, torftiga och sköna +Saarijärvi socken kunna räknas. Hvad den är i smått, det tyckes det +inre landet med få afvikelser vara i större skala.-- + +Enkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, är +Saarijärvi-bons lefnadssätt. Lik badstugan, hans enda och oumbärliga +lyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det +pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla. +Väggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro +kolsvarta, de förra af rök, de senare af allt, hvad i åratal förgäfves +väntat en skurning. Taket synes sällan; det är gömdt ofvanom ett +rökmoln, som lik en svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden +och öfverskyggar utan att besvära. Då och då genombrytes detta töcken +af en solstråle, som dagen skickar genom det vida rökfånget i taket, +och ibland, ehuru sällan, blickar äfven en stjärna in. Fönster finnas +ej, endast gluggar, som efter behof öppnas och tillslutas. För att rätt +fatta egenheten af detta boningsrum bör man se det en vinterafton. +Muren (spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra +gamla milmärken, står då i sin fulla förklaring. En ofantlig brasa af +grof tallved blossar vid ugnen och kastar ett bländande sken kring +stugan, som ytterligare upplyses af pärtbloss, än stuckna i väggarna, +än uppburna af egna klykor på golfvet. I detta skimmer rör sig eller +hvilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sina rockar +eller syssla med degtråg och gryta, männerna göra korgar, slädor, +skidor och dylikt, tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och +den stående artikeln i stugans hushållsjournal, pärtklyfningen, skötes +af någon äldre gubbe, som med lugn händighet delar de tunna spjälarna i +ännu tunnare skifvor. Barnskaran har då vanligen krupit opp på muren, +där den i all samdräkt lefver och skriker i kapp med syrsorna; vid den +långa hon nära dörren fröjdar sig gårdens häst åt hackelsen, värmen och +sällskapet, medan tuppen, om han ej än satt sig opp till ro, i kretsen +af sin familj gör visiter hos sina gynnare i hvarje vrå af rummet och +är öfverallt som hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller mindre +afvikelse, ett finskt pörte om vinterkvällen. Tror någon all treflighet +vara bannlyst ur en sådan boning, så misstar han sig; icke blott +infödingen, utan också den under helt andra förhållanden uppvuxne kan +finna sig väl i den. Luften där inne är genom den ständiga eldningen +och det alltid underhållna draget ren och frisk, och det för ögat +äckliga aflägsnas med sorgfällighet och ordning. Det svarta golfvet +upphör att synas smutsigt, i och med detsamma det icke röjer någon +skymt mer af en försvunnen renhet; man tycker sig stå på mull, icke på +nedsudlade bräder, och den egenhet i människolynnet gör sig gällande +här att tåla äfven en mindre putsning, såframt den icke kontrasterar +mot ett röjdt syfte till en större. Upplandsbonden lefver icke i en +vårdslöst härmad förfining, han bivuakerar i ödemarken; och hvem, då +han ur vinterkölden träder fram till den varma, gästvänliga brasan, +frågar efter om det skjul, som omger honom, är svart eller hvitt, om +den mark, på hvilken han står, är fejad eller icke? + +Såsom utgörande en del af befolkningen i ett finskt pörte omnämndes +tiggare och inhysingar; de äro äfven så vanliga och betydande +inventarier i hushållet, att vid frågan om detta hvardera af dem kunna +kräfva en närmare beskrifning. Inhysingen är den finska bondens andra +svala. Likasom hon fordrar han rum för sig och de sina under bondens +tak, får det villigt såsom hon och lefver som hon af hvad dagen gifver. +Den hyra, han betalar, består vanligast och mest bestämdt i tjänsten +att kasta ved för eldningen in genom stugans glugg. För öfrigt stå de +flesta hans andra åtgärder för gårdens bästa på extra stat. En sådan +man idkar till sitt uppehälle, såframt han ej är slöjdkunnig, stundom +ett litet fiske och skytte samt begagnar dessutom den lika så litet +medgifna som vägrade förmånen att svedja på hemmanets mark för rofsådd +och vända sig afkastningen till godo. Kan han skaffa sig en ko, så +lefver hon, där bondens kor lefva, och är en äfvenså privilegierad +inhysinge i sin spilta, som ägaren är i sitt hörn af stugan. Då hans +behof äro få och genom hemmansägarens omedvetna godhet de utgifter ännu +färre, som han för dem behöfver vidkännas, så är det klart, att han mer +än någon annan skall följa den hos finnarne allmänna böjelsen för +maklighet och lugn. Också ser man honom oftast hvila, om vintern +framför ugnen på någon bänk, om sommaren i solskenet på marken. Utan +tvifvel är mängden af dessa inhyseshjon ofördelaktig såväl för landets +odling i allmänhet som särskildt för den, under hvars tak de bo; men +omisskänneligt ädelt visar sig också allmogens sinnelag däri, att den +med anspråk på en så ringa vedergällning delar sin trånga boning och +ofta sitt knappa uppehälle med dessa sina bröd- och taklösa medbröder. +Saarijärvi kan trotsa hvilken annan ort som helst, hvad öfverflöd på +slika personer beträffar. Glest befolkad, men ojämförligt glesare +bebygd, med vildmarker, dem ingen åbo kan hinna mäta och begagna, +fyller denna socken alla villkor för ett sådant lefnadssätts uppkomst +och fortfarande. + +Den andra omisteliga personalen i bondens pörte utgöres af tiggarena. +Det är sant, att de icke äro permanenta, utan komma och färdas af; men +sällan förbigår någon dag, då de invid allmänna vägen belägna gårdar ej +haft besök af en eller flere sådana, så att man väl kan lämpa på detta +förhållande Stagnelii bekanta ord: "Idén är evig, skuggorna försvinna." +Tiggaren är ingenting mindre än föraktad och öfversedd. Följd af en +gud, såsom Homers tiggare, kommer han, ofta med hustru och barn, från +gård till gård, allestädes bemött såsom gäst och icke som nådehjon. +Ugnen har värma för honom som för andra; han begär ingenting; hvar och +en känner hans behof dessförutan och afhjälper dem, så godt han kan. +Det blir icke fråga om att kasta fram någon försmådd kost åt honom, han +äter som det öfriga husfolket af den bästa anrättning, gården äger, det +vill säga, af den enda. Han berättar, om han har något att berätta; +lyster det honom att skämta med någon i stugan, så skämtar han; hans +barn, om han för med sig sådana, leka med gårdens barn. Om kvällen går +han till hvila, där han finner en bekvämlig plats tom på muren eller på +bänken, fördragsam, om en annan fått det bättre hvilostället, och +fördragen, om han själf lyckats vinna det. Vill han färdas bort och är +krasslig själf eller har svaga personer i sin vård, så spänner bonden +efter urgammal sed sin häst i redet och föres honom eller hans närmaste +villigt och anspråkslöst till nästa gård. På detta sätt lefver tiggaren +i Saarijärvi och ibland finnarne i allmänhet. Han äter bark, emedan +bonden äter bark; skulle bonden lefva af hvetebröd, så skulle tiggaren +hafva samma föda. + +Öfver all beskrifning är den fattigdom, som råder ibland folket i +Saarijärvi. Den knappa, ofta onaturliga födan verkar menligt på deras +kroppskrafter, och obekantskapen med andra njutningar af lifvet än +sömnens och hvilans gör, att de uteslutande hålla sig till dem och +försumma att arbeta för andra. Sällan ser man deras omtanka sträcka sig +längre än till närmaste dagar, och man kan ej undra däröfver, då +uppehället för dessa redan ger dem mer än nog att grubbla öfver. Ingen +industrigren har slagit rötter i denna socken, emedan afkastningen icke +utan de största svårigheter och afdrag kunnat föryttras för afståndets +skull från städer och mera odlade orter. Jordbruket har i frostnatten +en svår fiende. Många hemman äro årligen så utblottade, att de icke +kunna få sina tegar besådda. Åbon, då han gultit året om, skyndar på +hösten att skära sin åker, innan kärnan hunnit sin utbildning och +mognad. Kreaturen, som om sommaren vada i gräs vid skogsbäckarnas +stränder och i dälderna mellan moar och berg, tugga om vintern halm, +och en halm, som ej sällan är forslad från orter på åtta, tio, ja, +sexton mils afstånd. Ofta måste kreaturen i månader uthärda med en ännu +otjänligare föda. Den ringa och svaga mjölk, de vid denna belägenhet +kunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet, som på de +flesta hemman utgör deras ägares enda föda. Man kan göra sig en +föreställning om tillståndet där uppe, då enligt trovärdiga berättelser +vid ett ej längesedan inträffadt frostår blott tvenne gårdar i socknen +ägde bröd af råg eller korn. Orden: "Han äter rent bröd året om" och: +"Han är bottenrik" äro därstädes liktydiga. Jag erinrar mig tvenne +tillfällen, då denna nöd mötte mig i högst sårande gestalter. Jag kom +vid en jaktfärd in i ett pörte för att hvila. Stugan var full af barn, +utom äldre och yngre fullvuxna personer. Nära ugnen funnos uppträdda på +stänger en mängd gulbruna flikar af tallens inre bark, liknande stycken +af styft läder. Jag frågade utan närmare betraktande, hvad detta vore +och hvartill det skulle användas, och värden svarade: "Käre herre, +däraf blir det bröd". Oren voro ej flera; men tonen, som låg +midtemellan: "Känner du icke sådant?" och: "Du känner icke sådant!" var +genomgripande.--En annan gång kom jag tillfälligtvis på en äng, hvarest +man höll på med höbärgning. Kring väggarna af ladan hängde +slåtterfolkets matväskor, och jag öppnade af nyfikenhet flera bland +dem. I alla fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta, +med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan, mera mutande ögat än smaken. För +öfrigt innehöll en del några styfsaltade mujkor, en annan blott några +korn salt. Man behöfver endast föreställa sig tyngden af det arbete, +som under den starkaste hetta sköttes vid dessa förfriskningar, för att +få begrepp om en verkelig nöd och om människonaturens styrka att +uthärda den.--Det vanligaste förstörelseelementet af allt välstånd och +all trefnad, brännvinet, torde på denna ort visst ej vara allmänt +hatadt; men huru mången har väl tillfälle och råd att bruka denna vara? +Ser man ibland någon därstädes öfverlastad, så kan man vara öfvertygad +om att icke så mycket måttet af starka drycker som icke mer ovanan att +fördraga någon kraftigare näring verkat hans obestånd.-- + +Af den behandling, tiggare röna hos den finska allmogen på omnämnda +ställen, kan man snart sluta till dess gästfrihet och välvilja i +allmänhet. Med färre tillgångar lärer väl föga något folk vara +villigare att dela med sig och tillgängligare för hvarje anhållan. +Åt främlingen bjudes alltid det bästa, huset kan anskaffa, och med +största möda skall man mäkta förmå någon att emottaga äfven en ringa +penninge-vedergällning för de förmåner, man åtnjutit under hans tak. +Detta förhållande är vanligt hos alla närmare naturen lefvande +folkslag.-- + +De näringsomsorger, som oafbrutet hopa sig öfver Saarijärvis bebyggare, +lämna intet rum öfrigt för den lätta glädje, som på flere andra orter +är en amma af folkfester och lekar. Det är endast vid jul- och +midsommartiden, man märker där någon vidsträcktare stämning för +förströelser. Under julhelgen samlar man sig till dans och nöjen, ehuru +hvarken så ofta eller så talrikt, som i bättre lottade och rikare +socknar är vanligt. Men hvad som äfven i skogstorparens koja ej får +fattas, är ett uppdukadt bord, som i veckotal står på parad med det +bästa, man kunnat bärga undan den höstlånga hungren, för att +förtrefliga och glädja de välkomna julbesöken. Ingen träder vid denna +tid in i hans boning, som ej bjudes att hålla till godo; den fattige +har alltid fått dela hans bröd, och äfven för den rike tycker han sig +nu äga en välfägnad, som ej borde försmås. Till julens solennitet hör +äfven, att bord och bänkar skuras med omsorg och att väggarna +öfverklädas med en väfnad af pärlor, som lämnas kvarsittande, tills den +genom att dagligt plundras glesnar och småningom alldeles förstöres.-- + +Midsommarnatten firas nästan gladast af alla högtider. Då brännas de så +kallade _kokko_-eldarne, och många skott, som man skulle tycka sig +förslösa, om de lossades på en järpe eller ripa, afskjutas då högtiden +till prydnad. Till anbringandet af kokko väljes vanligen någon hög, +halfbränd fura på en naken och dominerande mo. Man uppställer kring den +torra trän och kådiga, brännbara ämnen, ju högre dess bättre, och vid +midnatten antändes stapeln och afbrinner under skott, fiolklang och +hurrarop. Dessa lusteldar, sedda under den vackra, halfdunkla +sommarnatten bortom träsk och dalar, gifva en intagande anblick. + +Bonden i Saarijärvi är till sitt yttre trög, liknöjd och fåordig. Hans +sinnelag är saktmodigt, tåligt och eftergifvande. Det armod och det +betryck, i hvilket han lefver, har gjort honom inom sig sluten; alla +krafter i hans väsende verka inåt, så att de blott sällan och slappt +öfvergå i yttre handling. Den storarme natur, som omger honom, har +aldrig unnat honom glädjen af någon egentlig eröfring; hon har alltid +visat sig hög och obetvingelig; och hans själ frossar vegetativt af +hennes dyrkan, medan hans fysiska krafter slumra och förtvina. Härmed +stå tvenne omständigheter i förening: först, att han måste vara, +hvilket han också är, i hög grad redlig och oförställd, ty enfald och +fromhet följa med all religion; sen, att han måste synas handfallen, +slö och oförmögen till all bragd, där liflighet och fattning komma i +fråga. Det har dock genom flera än ett exempel blifvit bestyrkt, att +detta skenbart kaotiska väsende, då han blifvit förflyttad i andra +förhållanden, inom kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat +sig outtömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda, än man af +en rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta. Det händer ibland, att +en och annan från dessa orter, så ogärna han än öfverger sin hembygd, i +yttersta nöd kommer ned till sjöstäderna för att söka bärgning som +matros. Då jag haft tillfälle att se och höra omtalas några sådana +fall, må det tillåtas mig att anekdotvis anföra därom, så mycket det +inskränkta utrymmet medgifver, helst det kan bidraga till bestyrkande +af de omdömen, som här ofvan blifvit fällda. + +På min hemort uppehöll sig en man, som i sina yngre år rymt undan nöden +från den socken, hvarom här varit fråga, och slagit sig på sjöväsendet. +Så långt jag kan minnas tillbaka, såg jag honom gammal och grånad. Han +bodde nu, vidtberest och mångbepröfvad, i egen gård, bröt grufligt på +finska, var glad och käck och tog en sup, då den bjöds. Såväl för hans +ursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart +vande sig att förbise för hans användbarhet och drift, som ock för hans +bottenärliga och goda uppförande, var han traditionellt rekommenderad +från äldre till yngre och hyllades af alla. Bland många andra öden hade +han äfven undergått det att blifva pressad till matros för danska +flottan vid dess fejd med England: Saken var på min hemort mycket känd, +till och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras +berättelser, som med honom delat gemensamt äfventyr. Hans son, en +tjuguårig yngling, hade först blifvit tagen, då han med sin far gick i +allt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, för hvilket de voro +förhyrde. Gubben följde värfvarene åt, tills han nådde en auktoritet, +inför hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehör. Han tog då +till ordet och framställde på sin halfbrutna svenska, hurulunda "gubben +var gammal och van, gossen var en kycklinge på sjön, stoppar inte på +örlog; stryker gubben, nå, låt dö gamla hunden, men gossen behöfver +vara hemma och försörja mor; och nu, go' herrar, ta mig och släpp +honom". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta +språk, och ynglingen, som blek och gråtande väntade sitt öde, var snart +träffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han på detta +sätt oförmodadt kom att öfvervara och deltaga i, var i honom sedan på +gamla dagar en outtömlig källa till erinringar. Säkert fingo vid den +brådska, hvarmed försvaret å Danmarks sida måste bedrifvas, många, i +synnerhet mindre, fartyg nödfallsvis löpa ut med både befäl och manskap +af föga öfning. Åtminstone hade fallet varit sådant med den slup, på +hvilken vår hjälte blef placerad. Det hade också icke många skott +hunnit blifva växlade, innan gubben vetat göra sin mångåriga erfarenhet +och sin tilltagsna färdighet gällande och värderad. Befälhafvaren på +fartyget var en ung gosse, föga van vid manövern, ehuru han eljest +enligt gubbens uttryck nog "hade bramsegel på kuraget". Därför fick +gubben äfven ofta med en god ed och ett kommandoord på sitt ställe +"kasta skutan omkring, då hon krånglade i vändningen". Med beröm och +utmärkelse kom han hem efter slutad kampanj och var öfver ingenting i +världen så glad som öfver att hafva varit "med dansken, där pepparn +växte". Oförändrad i alla skiften förblef hos honom den enfald och den +godhjärtenhet, han fört med sig från sin aflägsna hembygd. Hans lilla +koja var ett öppet kvarter för nödlidande. Man berättade flera +historier om hans sätt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare +nedtågade ofta om vintrarne från upplandsbygden för att bettla i +staden. Då han mötte sådana, tog han dem antingen med sig hem eller, om +han hade andra ärender att ombestyra, bad dem uppsöka hans hus, +tilläggande vanligen dessa ord: "Säg åt mor, att gubben skickat." Mor +förstod då ganska väl, att de borde mättas och få sig natthärbärge +utsedt. + +Från samma trakter som den nyss omnämnde kom i samma ändamål som han +en annan person till staden. Han var 25 år gammal, utblottad, +försvulten och så trasigt naken, att dagen säkert ej utan särskilta +konsiderationer täcktes se ned på honom. Han infann sig bland andra hos +en skeppsredare, som höll på att hyra besättning för sitt fartyg. Sedan +öfverenskommelser blifvit träffade med de öfriga, kom ordningen till +honom, där han stod lägst vid dörren, med halft löje besneglad af de +andra. Man frågade honom om hans ärende. Han sökte tjänst. Hans +frimodiga, korta, ofta uddiga svar på flera gycklande frågor af redaren +och några hans tillstädesvarande vänner gjorde verkan. Han antogs som +kockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista +ombord. "Hvad tusan skall jag göra med kista, då jag ingenting har att +lägga i kistan", var hans ganska sanna svar. Han följde fartyget åt +utan kista. Hans lott blef att falla i sjön på Londons redd och drunkna +på denna sin första resa. Men han dog icke oberömd i sin krets. +Kaptenen tröttnade aldrig att vitsorda denna människas utomordentliga +förslagenhet, käckhet och exemplariska förhållande, och mången gammal +sjöman bland besättningen svor högt vid sin hemkomst öfver hans död. +Anmärkningsvärdt är, att denne man, som redan de första dagarna af +färden fått byta sin plats vid grötgrytan mot den i masttoppen och som +sutit där i storm och oväder, lik en ikorn djärf och fästad, skulle på +en lugn redd, då fartyget låg för ankar, som en drömmande famla fram +och handlöst tumla öfver bord. Men sådan är finnen. Faran, om den blott +aldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan +att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och +hotande, så kan man lita på att han mer än mången annan äger rådighet +och krafter att undvika eller trotsa den. + +Saarijärvi socken är full af naturskönheter och har detta företräde +gemensamt med de flesta orter högre upp i landet. Ingenting kan +imponera mäktigare på sinnet än djupet af de omätliga ödeskogarne. Man +vandrar i dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten enformig +stillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud vinden i granarnas toppar +eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång +till underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna +bädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än +abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel +hvälfver sig djupt under ens fötter, lugnare än den där uppe synes, och +som vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar +och andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar +örat hvarje stund väntar att få uppfånga.--Åt ett annat håll hör man +ljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära +och ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam +af de furor, den bär, tills på ett käppkasts afstånd den motsatta +stranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått +randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven, +och fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand +roten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta +grenarne af en annan. Har man nått bäcken, så ser man öfver sig ett +blott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man +en ogenomskådlig väfnad af löf och stammar. Hinner man efter långa +vandringar mellan enformiga träd på heden omsider dess gräns, så +framstå såsom genom en förtrollning i en tafla af den största växling +och omfattning för ens öga träsk vid träsk med löfrika holmar och +uddar, strömdrag, fält och kullar. Förvånande äro de skiftande massor +af ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan +svarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager +ofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af +det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta, +då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar +däröfver. + +Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom +en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender +af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den +större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes +vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte +den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och +öfvergifvas i den olika striden. + + + + +NÅGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRÅK: SNILLE OCH SMAK. + + +Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon +otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter, +som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera +skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle +underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel +orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos +honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en +korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde +en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem +hafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom +sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så +länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke +anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade +detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full +helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende, +tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa +begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som +Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i +hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade +auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket +skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille +och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut +dessa ord som "Platthet och alexandriner". + +Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit +höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade +af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte +det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med +ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma +stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes +bära. + +Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott +förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men +att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som +detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka +ådagalägga. + +"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter, +"icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning +begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt, +förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna +åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var +Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket. +Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af +och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande, +oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande, +hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf +följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare, +att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst. + +Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det +sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt +åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed +mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan +hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu +oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor, +form och betydelse af smaken, af förnuftet. + +Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan +dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna +med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den +procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den +andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna, +den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna. +Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade +hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka +icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och +successivt. + +Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres +gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej +framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De +antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt +tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar +och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade +förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och +jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget +härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda +potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas +skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam +är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje +annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla +enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det +vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk. + +Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet. +Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst, +icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och +erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den +människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och +måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och +skönhet. + +Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin +egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda +förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning, +som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en +sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda +potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad +kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi +kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt +blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det +producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela +deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet, +och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt +framställa den här i detaljer. + +Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad, +kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så +att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet +aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka +smak är det ena. + +Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas +och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en +öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att +hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de +mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera +partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af +deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det +visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa +dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår +uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär, +för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då +en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda +till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och +synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom. +Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den, +det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten +visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af +medelmåtta och mörker. + +Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst +eller det smaklösa snillrikt. + +Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande +förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven, +att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af +lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt +uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill +kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare. + +Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien +med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer +eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille, +så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en +sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning. + +Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad. + + + + +NÅGRA ORD OM METODEN ATT UPPLÄSA BUNDEN STIL. + + +Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt +markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur +åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom +interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och +proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur +en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan +för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel +oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke +allena och icke tillika harmonien. + +Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af +något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett +öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens +harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande +modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så +erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon +fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar +sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan +oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande +och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för +den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång +gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å +sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf, +att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet +vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det +bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och +tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma +prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke +markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en +punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan. + +Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i +all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer. +Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga +missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex. +följande hexametrar: + + Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen + Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar! + Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt + Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder. + + Se här: + + _Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa. + Skyddande gudar!_ + +Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska +versslaget. + +Vidare börjas en dylik strof med det följande: + + _Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?_ + +Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje +raden af en alceisk strof: + + _I allmakt styren I dock jorden_.--o.s.v. + +I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för +gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja +liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd, +som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda +ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt. + +Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört +bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på +en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru +en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven +hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett +förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena, +i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så +bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får +lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna +verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i +allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer +bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma +består. + +Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande +fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen +slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig +själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett +verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt +springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara, +gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla +andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden +tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna +också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel +på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan +man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess +författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för +halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner +sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och +börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans +medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en +finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa +sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt +uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig, +förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen +runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke +heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas +kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt, +åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något +mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att +öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till +hälften antydd sats. + +Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet +af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en +blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha +den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han +vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana +själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga +principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker. + + + + +EN ANMÄRKNING. + + +Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet +af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den +senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af +saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen +lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten, +vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare, +i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till +skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är +vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre +klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst +påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer +åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel +på hvardera af dessa förvillelser. + +Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening +förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom +dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan +förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli +onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin +adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge +dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella +fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i +den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet +individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom +t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan +man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida +målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat +föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några +drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är, +låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter. +Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden +sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara +är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga +detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det +oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så, +att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar. + + + + +OM PARODIEN. + + +"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas +kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till +fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett." + +Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan +på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer +detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den +sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till +det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat +af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så +har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar, +att parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest höga_. Att han +här menar parodien, betraktad _blott_ såsom _förvändande_, synes klart; +och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor, +att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse +som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan +till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad, +som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter +endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott +det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då +däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien +såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en +dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru +denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen +smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa +det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom +redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har +fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom +naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett +väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto +mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det +minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste +finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer +dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta +uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm +skulle se detta förvrängas. + +Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen +konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och +höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de +uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning +måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld +att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller +om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild +parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med +fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin +like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke +senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och +helgd. + +Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin +väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i +själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif +kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan +krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet +och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika +naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af +dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar +under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper +det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts +för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott +vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna +och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i +sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af +skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid +återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar, +yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin +gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några +missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens +makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och +sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan +egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge +sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man +tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm +utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af +ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och +oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre +blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig +inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med +det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen. +Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom +sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation +till harmoni och skönhet. + +Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda, +som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med +obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och +antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni. + +Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och, +såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald. +Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är +en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till +ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens +uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt +varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en +lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en +söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning, +ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats +mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst +närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.-- +Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar +för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere +förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man +bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som +ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och +stil. + +Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar +parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en +disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste +gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig +därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats +och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera +bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett +drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden +svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin +verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild +betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin +tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens +tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande +disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin +natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem +och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande +frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter +såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt +liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare +karaktär. + +Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och +af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt +naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så +snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har +sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett +naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att +själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla +det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt +barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld, +dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt +en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende, +försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller +skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck +ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin +punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och +han själf vill hafva dem naturen honom nekar. + +Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan +som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de +sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört +författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en +parodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru +förhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är +icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en +skön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan +tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att +reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas +tillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur +och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don +Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga +sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i +sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det +stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det, +vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet +af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och +träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur +sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld, +lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men +var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi. + +Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi +anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi, +litteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af +det exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru +vanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla +skönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana. + +Alldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och +sitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former, +en skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt +eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt, +som af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf +uppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras +motsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en +individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur +hvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse. +Det är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer +maner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en +individ, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till +motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den +Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot, +nämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan, +lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och +förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta +handlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den +persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi +klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker, +fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka +folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna +fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle +försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos +honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett +föremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende +på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro +sig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka +honom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt +kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga +bevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig? +Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras +inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen +personlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är, +en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och +är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en +sammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir +rimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva +verket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet +kan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett +slikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som +äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan +förhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en +mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta +emot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon +förstöring, där intet fanns att förstöra. + +Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke +inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra +annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto +ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras. + +Sluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så +fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell +och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett +rimligt föremål för parodien? + +Då t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt +förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar +och bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af +ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något +villkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan +göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga +uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty +hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från +väsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och +förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå +som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt +ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin +fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke +såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid +fullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så +skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig +träffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta +individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid +duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, +som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en +högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda +framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka +och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande +lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också +mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan. + + + + +FÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN. + + + +FÖRORD. + + +Då våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat +sig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och +egenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel +hälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i +vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den +hittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter +författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de +_prosaiska_, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de +_poetiska_, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som +skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott +system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur, +spridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten +skall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att +uppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos +olika författare. Så har t.ex. blott _Aqvila poetica vulgaris_ för +bristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet +beskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna, +omnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig +karakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland +en mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af +uppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid +trott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan +dessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen +läker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut +blifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas +onämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat +visa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt +säga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit +intressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga +fågelns närmare kännedom. + +Jämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det +bristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag, +får jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete +kunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet, +en fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga +branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta +hithörande böcker gingo förlorade. + + + +_Aqvila poetica. (Den poetiska örnen)._ + +Innan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag +vederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och +mer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras +föreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa +uppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han +beskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger +han i sitt arbete Gnids verk och hvila: + + "När jag nu vidare vill upp i luften titta, + Tå ser jag här och ther the många fåglar sitta; + Men ingen ser jag dock så högt som örnen fara, + Som ock förthenskull sägs en fåglekonung vara; + Sitt näste gör han helst på klippors branta tinnar, + Och koxar vida kring hvar han en åtel finner. + Han lärer ungarna thet varma blodet supa, + Se upp mot solens höjd och ned i dälder djupa.-- + -- -- -- -- -- + --Jag vet ej säga mer, men hvad som eljest felar + Om örnens egenskap, thet Plinius meddelar." + + [Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.] + +Hvem ville väl mer vid närmare eftersinnande betvifla, hvilken örn +Spegel menar? Stämmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska +naturforskares, såsom han också citerar Plinius? Hvilken olikhet +emellan denna och den verkeliga poetiska örnen, enligt allt hvad man af +de trovärdigaste uppgifter kan sluta! Spegels örn t.ex. bygger näste på +branta klippor, den poetiska örnen däremot uppföder sina ungar i vagga; +Spegels föder sig af åtel, den poetiska äter intet annat än ljus; +Spegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket +allt med tillförlitliga bevis i det följande skall bestyrkas. Det är +således obestridligt, att den Spegelska örnen utgör åtminstone ett +mellansläkte, såframt ej det sannolikaste är, att den värde författaren +beskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder, +missledda af diagnosen, användt flere af de Spegelska kännetecknen +äfven på den poetiska örnen, till icke ringa förvirring både för +vetenskapen och den systematiska forskaren. Så t.ex. omnämna en del +skalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra +påstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen, +o.s.v.--För min del vore jag fallen för att antaga en Aqvila +Spegeliana, åtminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och +att låta densamma bilda ett särskildt eller ett mellansläkte, hvars +närmare beskrifning den benägne läsaren kan få inhämta ur hans ofvan +citerade arbete. Och nu må skridas till utvecklingen af vårt speciella +ämne, till beskrifningen af den egentliga poetiska örnen, hvarvid först +kommer i betraktande: + + + +_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmänna poetiska örnen). + +Beskrifning._ + +Denna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina +dikter: + + "_Som örn han flydde med en luftig kropp_." + +Hela hans yttre har höghetens allvar: + + "_Hvar skall nu speglas + Höghetens allvar, + Som af naturens + Eviga krafter + Gafs åt din daning_?" + (Euphrosyne). + +Han har en särdeles själsstyrka: + + "Ser du, kring den starka anden + Växa alltid starka vingar. + Hvad rår örnen väl därför_?" + (Tegnér). + +Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder: + + "_Vid vindarnas sus + Du (örn) blickar så lugn_." + (Rudolph i kal. Vinterblommor). + +Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd +fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det +heter om honom i visor: + + "_Men släkten du sett + Ren födas till gråt + Och sträfva--belett + Det hopp, deras stråt + Belyste till grafven_." + (Rudolph i kal. Vinterbl.). + + _Eller: + + "Dock under löje + Frihetens ädling + Skådar föraktligt + Masken, som krälar + Själfvisk i gruset_." + (Euphrosyne). + +Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius: + + "_Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge_." + +Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende +brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna +poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som +felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver +hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen +detta örnslags + + + +_Vistelseort och lefnadssätt_. + +Skandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta +se sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven +därföre älska Sverige: + + "_Jag älskar Sverige, det sköna land_; + -- -- -- -- -- + _Där bygga örnar på bergens topp_." etc. + +Sina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han +inredt till vaggor. Så säger Rudolph: + + "_Dig vaggade storm I skötet af sky_." + +Och på ett annat ställe: + + "_På fjällarnas spets, + Som vagga dig gaf, + Du får ock din graf_." + +Detta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens +lust att bygga i höjden, som orden lyda: + + "_I skyn på branta klippor är mitt bo, + Ty jordens låga kryp ej andas där_." + +Märkvärdig är uppgiften af _Son i Örnskog_ i Helsingfors Morgonblad, +som tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i +hans sång: + + "_Se så!--O skuldra, fast sona en granit, + Som furans gren med örnens näste ofvan_." + +Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig +i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra, +att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche: + + "_Och stormen, den hördes I furarne gunga + En vingstark örn_." + +Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i +sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af +solstrålen. Så säger Rudolph: + + "_Då solen slog opp + Sin härliga blick, + Den stråle, som först + Uppvaknande gick + Ur morgonens tjäll, + Dig kysste till lif_." + +Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne +bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk +kalender för 1822: + + "_Vilda örnar, milda svanor, + Syskon i ett enda hus_." + +Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den +utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som +tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från +samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger +Euphrosyne om örnen: + + "_Att den, som lefver + För det omätliga, + Måste där bada + Glänsande vingen, + Vill han i lifvet + Stilla sin längtan_." + +Med henne instämmer Bahr i sina dikter: + + "_Se, huru örnen flög, + Se, hur han sväfvar hög, + Stolt af det ädla lopp.---- + Badar i ljusets flod + Vingen med lust och mod_." + +Carl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga: + + "_Vinkad till Apollo genom drömmar, + Får jag bada mig i välljuds strömmar_." etc. + +Allt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens +föda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft, +mod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph: + + "_I eterns svall + Du släckte din törst; + Drack kraft och drack mod + Och frihet och ljus_." + +Häri instämmer Dahlgren: + + "_Under det örnen + Längtansfull ilar + Upp emot solen + För att få dricka + Eldens och lifvets + Himmelska sötma + Ur hennes bröst_." + +En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver: + + "_Öfver jorden himlen hänger, + Lik en bister örn, som ser + På det rädda rofvet ner + Och uti snärjande kretsar sig svänger_." + +Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket +han troligen skall hafva svårt att bevisa. + +Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast +klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som +säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur. +Så säger Tegnér: + + "_Och den flyktande tid, + Lik en vingskjuten örn, + Faller död där bredvid_." + +För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så +mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt +kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga +flykt, alltnog, så säger Rudolph: + + "_Ej pilen dig nått, + Försåtet har sändt; + Den studsande vändt + Från luftiga slott + Mot ljusskygga snår + Nedstörtad tillbaka_." + +Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af +skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till +konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom +Rudolph: + + "_Sin drake på djupet af glittrande fjord + Då lägger den vingstarke kung. + Och fastän hon flyr från mörknande jord, + Den last kännes icke för tung_." + + [Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord, + ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de + prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.] + +De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan +fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph +bestyrka detta; så säger han: + + "_Du känner ej lag, + Som du åt dig själf + Ej bjudande gaf_." + +Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde: + + "_Förakt för det grus, + Där krälande slaf, + Som snäckan sitt hus, + Framsläpar sin lott + Af nesa och brott, + Som bojornas tvång + Förhånande skänkte_." + +Detta bestyrker --et--, som låter örnen säga: + + "_Blott där har jag hemmet, + Där förr ock det varit_." + +Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn: + + "_Ej svekets snaror, ej försåtets dolk, + Ej hatets pil kan hinna luftens drott_." + +Euphrosyne, som sjunger om _den fångna örnen i bur_, måste därföre +tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller +någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att +adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är +händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än +den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga: + + "_Ränkfulla snaror + Slöto i nesliga + Bojor min ungdoms + Djärfva förmåga, + Ville vid gruset + Stänga de höga, + De himmelska tankar_." + +Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt +fjäderfä. + +Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar +än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast +grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den +storsinta Sondénska härskaren: + + "_Jag konung är för luftens fria folk, + På järn, granit och marmor står mitt slott_." + +Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels +vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp +till fots. Så säger Rudolph: + + "_Men världsögats blick + Med kärlek då ler + Som förr, när du gick + Upp mot det, än ner + Till dig_."---- + +Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda +öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är +en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt." +Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider. +Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad. + +Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint, +trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af +lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och +härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m. + +Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död. +Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam. + + "_Du lefde, du dör + Så ensam. Ej hör + Ett öra din suck, + Då dödskvalets storm + Tungt häfver ditt bröst_." + +När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns +kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och + + "_Stämmande in + I sfärernas takt, + De kväda ned makt + En grafsång_" + +för honom, och han har en värld till sin grift, + + "_Med molnen till stod + Och stjärnor till skrift_." + +Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt +vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån +fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien. + +Utom _Aqvila poetica vulgaris_ har författaren haft tillfälle att +inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa +uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid +ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej +skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system +med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, --et-- i +kalendern Vinterblommor samt Ingelman. + +Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga +meriter angår, är: + + + +_Aqvila p. chronometer. (Tidens örn)._ + +Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har +ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron +af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han, +som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så +knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda +hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock +framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej +förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva, +har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om +sin örn intet mer än att: + + "Tidens örn _far opp i ringar, + Och hvar ring är ju ett år, + Mänskligheten tar han uppå sina vingar, + Och hans bana opp mot solen går_." + +Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess +upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare +uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid +det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas. + +Den andra arten är: + + + +_Aqvila p. Psyche. (Själörn)._ + +Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med +fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som +troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett +densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition +blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den +meddelar. Så säger han: + + "_Den arma Psyche, huru än hon svingar, + På jorden är en örn--med fjärilvingar; + Men hennes vingar växa i det blå, + Där solar flyga, änglaharpor slå_." + +Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar +kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna +växa; dock: + + "_I himmel och på jord finns mer, Horatio, + Än er filosofi kan drömma om_." + +Så säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta +fall. + +Den tredje arten är: + + + +_Aqvila p. Stella. (Stjärnörn)._ + +Arten är upptäckt af --et-- och förekommer omnämnd i kalendern +Vinterblommor.--Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet +under vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före --et-- +har dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna +utreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem +också ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på +starkare vingar än han. Som orden lyda: + + "_Varen mig hälsade, + Eviga stjärnor, + I, världsrymdens örnar, + Som lyftens på starkare + Vingar än jag_." + +Sålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid +bättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis +samlingen ökas. + + + + +FRU LENNGREN. + + +Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade +kunna skatta en gärd, var född _Malmstedt_, i Upsala år 1754, och +genomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen +lika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med +en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under +den litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel, +röjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska +förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska +skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl. +dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva +dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem +ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru +Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden +af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad +af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande +på hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta +umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad +att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som +karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan +öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till +mognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma +tid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då +hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en +bestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars +sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes, +som någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda +förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den +gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också +från Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens +mönster. + +I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton +af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig +klippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta +bemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan +skolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig +i öfvervägande grad, vittnar därföre om författarinnans stora, +naturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var +bunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt +konstsinnes högre drift gick utom desamma. + +Då man, såsom nu är fallet, måste ägna det största loford åt en kvinnas +litterära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone +af två slags fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock +äro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar +närmast den berömmande, den andra åter författarinnan själf. Den ena +tillhör dem, som tro, att författaretalangen i sin sanna och höga +bemärkelse är ensamt männernas tillhörighet, och följakteligen måste +anse hvarje högre loford åt en kvinna skeft och omotiveradt; den andra +är deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende +å kvinnligt värde, i den mån de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni. +Bägge dessa åsikter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af +förhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga är +främmande för kvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och +instinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen lär +man äga bevis på att kvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande, +det hon icke eröfrat på mannens område med uppoffrande till fullt +motsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock, +helt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin +krets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott själf med sin +egen världsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också +detta redan stämpeln af ideal. + +Lättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan +hålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom +åtminstone ett sken af originalitet, snärjes kvinnan af dylika; och +däri ligger kanhända orsaken därtill, att så få författarinnor ens +synas originella. Men i hvarje konstprodukt, där de icke äro +originella, röja de en brist på kvinnlighet, i det att de visa sig där +hafva sträfvat att genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter, +som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur själfmant +öfvergått i form. Den hos männerna icke ovanliga bäfvan för vittra +fruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De +älska att studera kvinnan, och hvarje äfven den minsta yttring af +hennes egendomliga karaktär är för deras reflexioner ett likaså +lockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga +uttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan +de i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga +betydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu +förfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och +bar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna +originalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är därföre +kvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på +ett fält, där hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter +ett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område och är äfven +under sin högsta flykt ännu kvinna. Och i detta fall måste hon väl äga +anspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning. + +Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlämnat, +har hon kallat _Skaldeförsök_, ehuru alla i tekniskt afseende äro +mästerstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro +oupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karaktär af många arter. Man +träffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi +tagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning, +i hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen naturliga +fallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans +grundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro +utmärkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig +som naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda +skaldeslag än äro och så svårt det är att emellan dem uppdraga en +bestämd skiljolinje, där de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de +framstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet för att +kunna särskildt betraktas och bedömas. + +Till hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t.ex. följande: +_Det högt förnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna, Kontrasten_, där +en vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas, +_Ålderdomströsten_, en aga för den moderliga klemigheten, och _Hans +Nåds morgonsömn_, en framställning af det slags praktlif, som har för +sin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla +ganska skarpa och bjärta; men de tyckas vara det liksom utan +författarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i +dem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan +fastmer hafva själfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens +pensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar, +till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjäna som +förklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det +verkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merendels i +fru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. Så +mycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock +icke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter af hennes +förmåga i dess högsta flykt och älskvärdaste stämning. Visserligen är +löjet, äfven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer än +älskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer +sig åter därjämte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så +förhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta +försonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens +satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara +öfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner. +Man skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga anda, +som gömmer sig i de förra, om man ej i de senare fått göra dess +närmaste bekantskap. + +De mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en +verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen +framstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga, ibland brottsliga +resultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som +genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man +tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små +önskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men +de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den +andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än +det de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta öfver deras +böjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. _Den +glada festen_,--ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till +alla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast, +hvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre +markerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat _Eklog. +Grefvinnans besök_, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen +liknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en öfvergång +till satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att +sålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke, +därifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de öfriga, +så att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af +skönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för +sig själf som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af +skiftande partier. + +Den sats, att konstnärn själf röjes i sina verk, kan till hela sitt +innehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst +hennes skrifter och ej fått en klar bild af henne själf med hela hennes +rikedom, skönhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet +för att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida +vänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven +henne själf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan +uttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes +skaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som +hade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som +skulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta +värld, inom hvilken hon som kvinna var stängd, och velat öfverspringa +dess gränser.--Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men därjämte glad, +lekande och kvick, skall hon ej mindre själf trifts i den krets, +naturen för hennes kön utstakat, än inom densamma spridt trefnad, frid +och glädje. Sådan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem +återfinner ej henne med samma egenskaper och ännu närmare, ännu mer +förklarad i hennes härliga dikter. Med den djupaste blick i +människohjärtat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn +allenast, för hvars spelande håg försynen öppnat världen som ett +dockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och +sorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu +ville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med +sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om andan af hennes +poesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om +densammas tekniska fulländning. Så nära förenade än anda och form äro, +och så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så +kan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande +yttre, likasom en ädel själ kan äga rum i en icke vällottad kropp. Man +måste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet +bådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru +Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa +båda delar; så samfödda tyckas i dem idén och dess iklädnad vara. +Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, där hvarje +tanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes +sånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fångande +diktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers +popularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne +smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet, +egentlighet och mjukhet, som gör det på en gång harmoniskt med den +stämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt +af hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor, +att enhvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje +annan böra vara i stånd att skrifva något dylikt, såvida det ju alltid +borde falla sig så och icke annorlunda. + +De minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och +romans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad +kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmärkes +icke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående +uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den +förtjänst, åt hvilken den ägnas, utan blott för att förebygga en möjlig +beskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor och +följakteligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes +skönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat +vår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade +otvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare +och vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man +både hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid +skall tilldömas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu +i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att +svenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och +poetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga +genierna Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin +tid och blott af den förstås, med årens och kulturens växling vissna +och förskjutas, kvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens +djup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all +tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemära +koryféers fall de öfverlefvat. + + + + +SKALDESTYCKEN AF F.M. FRANZÈN + +Femte bandet. + +Bref till red. från H.S. + + +Den, som skrifver detta, är en far för en talrik familj. Hans tid +förflyter tämmeligen lugnt under uppfyllandet af tjänsteplikter och +under föga tyngande omsorger för dem, som ligga hans hjärta närmast. +Redan i många år har det utgjort hans nöje och ett afbrott i +enformigheten af hans lif att ägna en timme eller par af aftonstunderna +åt vår litteratur. Han har därföre småningom samlat omkring sig de +flesta af våra större författare och läst dem, icke blott af nyfikenhet +att göra deras bekantskap, utan fastmer af behov att äga dem till +vänner och sällskap för alltid. Sålunda hafva många bland dem blifvit +honom förtrogna och dyrbara, och han har älskat att söka hos dem icke +så ofta tröst och förströelse vid sorger, af hvilka han icke pröfvat +större, än det tillhör människan att med lugn bära, som icke oftare en +ökad och förädlad glädje, då hans dag varit klar och hans sinne lätt. + +Framför andra har jag älskat Franzén. Kanske ligger orsaken till denna +förkärlek till en del däri, att en stor del af den höga skaldens +skönaste sånger diktades och utspriddes i min ungdom, då mitt väsende +var lättare att anslås och lifligare att knyta band af tillgifvenhet +och kärlek. Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall +inträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa +sånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru +jag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning. Jag +har i anledning däraf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel +skall synas mången besynnerlig, men som dock ständigt förekommit mig +klar och verkelig, den nämligen, att Franzén af alla svenska skalder är +den, som man har svårast att rätt utgrunda, rätt lära sig känna. Hans +bekantskap kan därföre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje +gång, man läser honom, förefalla ny.--Min herre! Tror ni, att jag +menar, att han är inbunden, mörk, höglärd? Mina barnabarn sjunga honom, +kunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras +milda välljud, fägnas af de enkla bilderna, med ett ord, förstår honom +i viss mening; men att rätt genomskåda den himmelska oskuld och renhet, +som ligger så på ytan som i djupet af hans sånger, därtill fordras +jämte ett barns ofördärfvade själ en lång lefnads samlade vishet, en +erfarenhet, som pröfvat äfven det bländande i lifvet, och en känsla, +som från det öfverspända och affekterade med fördubblad kärlek återgått +till den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med +mängden af andra poemer, dem jag läsit, synes mig förhållandet hafva +varit sådant, att jag antingen icke förstått dem alls eller också +förstått dem alla på en gång helt och hållet, så att de sedan hvarken +blifvit mig klarare eller kärare, ehuru jag ofta kunnat hälsa på dem +åter och ofta fägna mig åt deras lärorika och vackra syften. De +Franzénska visorna däremot har jag för hvarje ny gång förstått bättre, +och ju klarare mitt eget väsende utvecklat sig, ju trösterikare och +lugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och +skönhet har jag upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem såsom med +våra gamla, äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara +mannens djupsinnigaste åsikter af lifvet. Jag ville blott i afseende å +Franzéns stycken säga skönaste och renaste åsikter. Ser ni, därföre +anser jag det icke vara någon barnlek att begripa Franzén, ehuru jag +gärna ser, att mina barn sjunga honom för ro skull, utan menar i +stället, att ingen förstår och värderar honom rätt, som icke ur en rik +lefnads erfarenhet af bländsken och irrsken, af villor, passioner, +strider och brott kan med segersällt hjärta blicka in i den af änglar +befolkade värld, han öppnar för oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni +förlåter min dogmatiska ifver, som förledt mig till utflykter, dem jag +i början icke tillärnat, och jag hoppas det så mycket mer, som jag vet, +att ni själf är en beundrare af Franzén äfvensom af den lika djupa och +sköna, ehuru mera mystiska och sväfvande Almqvist, hvars lefvande +törnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo +Löwenstjerna, med hvad skäl vet jag icke. + +Men jag vill komma till saken. Jag har hört, att åter ett nytt band af +Franzéns skaldestycken, det femte nämligen, utkommit från trycket. På +vår aflägsna landsort har det icke varit mig möjligt att ännu skaffa +mig denna del, men emellertid är jag här omgifven af en nyfiken skara, +som önskar att få höra helst några ord om innehållet af den. Ni borde, +min herre, tycker jag, icke låta oss vänta alltför länge på en anmälan +af arbetet, i synnerhet som jag är öfvertygad om att många dela våra +önskningar i detta afseende. Ni kan göra den så kort ni behagar och har +dessutom den vinsten att kunna fylla någon spalt i er tidning med ett +litet utdrag.--Under hvilka villkor som helst, låt oss höra några ord +om den nya boken och ursäkta såväl denna min anhållan som den långa +ingressen till densamma. Jag förblifver etc. + + * * * * * + +Red. har ansett sig kunna införa detta bref, emedan det är af en allmän +syftning och de åsikter, som däri uttryckas, till det mesta äro +öfverensstämmande med hans egna. Också har han tyckt det kunna utgöra +en lämplig ingress till expositionen af ifrågavarande poetiska verk, +som till skaldeslag väsentligt skiljer sig från de dikter, man förut +fått emottaga af Franzén. Hvar och en vet nämligen, att dessa varit af +lyriskt eller episkt innehåll; nu däremot utgöres detta femte band af +tvenne dramatiska stycken. Det förra af dem kallas _Audiensen eller +Lapskan i Kungsträdgården_, skådespel i fem akter; det senare, +_Drottning Ingierd eller Mordet på Eljarås_, är ett sorgespel +äfvenledes i fem akter. Angående uppkomsten af båda yttrar sig +författaren själf i ett företal sålunda: + +"Så naturligt det är, att man vid äldre år ifrån den lyriska poesien +öfvergår till den episka och didaktiska, så obetänkt är det utan +tvifvel att, då medelåldern längesedan är förbi, våga beträda den +dramatiska banan. Till min ursäkt får jag därföre nämna, att det i +själfva verket är min ungdom, som till detta vågsamma steg förledt min +ålderdom, och det af följande anledning. + +En af mina vänner i Finland, som besökte mig i Stockholm kort före min +flyttning till Hernösand, påminte mig, att han för trettio år sedan +hade sett hos mig i Åbo, där jag då vistades, ett några år förut gjordt +försök till en tragedi öfver mordet på Eljarås. Denna påminnelse skulle +dock icke haft den följd, att detta af mig själf i så lång tid förgätna +stycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den +person, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska +kritiken ifrågasatta åtgärd handlingen däri ej kunnat äga rum, tillhör +Norrland. Fale Bure är en af detta lands namnkunnigaste män. Icke blott +i historien är hans minne förvaradt, utan i folksägner, i den gård och +det grafställe, som efter honom uppvisas (i Sköns socken i Medelpad), +samt i det släktregister, på hvilket en mängd familjer, äfven adliga, +stöda sina anspråk att ifrån honom härstamma. Nu, sedan Norrland +blifvit för mig hvad Finland fordom var, måste allt norrländskt hos mig +väcka det lifligaste deltagande. Kunde då ett sådant af mig själf redan +i min ungdom behandladt föremål undgå att fästa min uppmärksamhet? +Ingen åtminstone af dem, som själfva idka vitterhet, lärer undra, att +jag ej förmådde emotstå frestelsen att på detta arbete använda en ny +möda, hvarigenom det blifvit på en gång min ungdoms och min ålderdoms +verk. + +Af mera ungdomlig art torde läsaren finna det föregående stycket, ehuru +det har, jag bekänner det, ett senare ursprung. Äfven för dess +utgifvande hoppas jag i dess norrländska ämne finna en ursäkt, om det +ock icke under den poetiska leken röjde en allvarlig mening, som ej +borde anses otillbörlig i det stånd och det stift, hvartill författaren +hör." + +Så många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga +utgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand +måste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl +det förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med +dem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina +lyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån +måste träda i skuggan. Skådespelet "Audiensen", i egentlig mening en +dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär +vara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i +sällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort +framställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra +sig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på +sitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för +Gustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på +operan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut +anmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som +emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra +detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få +biljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid +till stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men +vilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af +operahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta. +Under denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af +kungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den +gamle blifvit narrad att så försofva sin lycka.------ + +När den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver +att hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den +upptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade +pastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af +tillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna +samma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och +scener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I +brokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer, +aktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med +lifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är +oändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för +mycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören +Löder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra +misslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af +det hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de +celebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor +och tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det +ringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom +de många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren, +under det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång +tyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand, +hafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör +till dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större +ömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa; +men sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke +annat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa, +för mången annan alldeles nedtyngande bojor. + +I många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store +skaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör +deras skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi +anföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt. +Särdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin +älskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm +gör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva +uppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant. + +Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås" omfattar en +period af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige. +Innehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung +Knuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i +Norrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit +till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid +herredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen +Sverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu +är ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för +folket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt +Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för +andra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om +utförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång +yttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är +i antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som +emellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att +varna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne +och medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den +norrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att +bereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och +vinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att +icke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man +ärnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att +Erik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för +att icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning +Ingierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått +höra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken +som en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på +Eljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och +intygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta +prinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas +skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune, +hvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen, +uppenbarar för henne allt.---- + +När Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne +omöjligheten af Eriks räddning frågar: + + Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa? + + svarar _Ingierd_: + + Jag själf har vaknat för att se det svalg, + Det mörka, djupa, afgrundslika svalg, + Som mellan oss på Eljarås sig öppnat. + +Sålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste, +men hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd +kunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald +undanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var +närvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.--Folket +samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte. +Högtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke +Jarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening +och valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu +sin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och +Folke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå +de flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet. +Snart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot +honom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna +sammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som +verkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning. +Sverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval, +döden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik +upptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt +Sune, för hvilken Sverker faller. + +Sådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart, +att det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste +sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och +som skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat +måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett +kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare +själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i +öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af +personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något +mera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i +förbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under +fortgången af händelserna någon omskiftning af vikt. + +Men om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det +förra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan +förbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som +förekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af +en enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att +teckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är +djupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom +den Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första +akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste +vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en +rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång +öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser +det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om +man ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta +sorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra +första. + +Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje +öfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för +den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet, +som ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika +skördar. + + + + +TÖRNROSENS BOK. + + +Läsaren får icke vänta utförlighet i en anmälan, hvilken såsom denna +rör ett arbete af största både utsträckning och mångfald; ty äfven en +vida utförligare kritik, än detta blad kunde inrymma, skulle nödgas +inskränka sig och icke förfölja dessa dikter i alla deras detaljer. Här +blir det fråga om att redogöra för arbetets allmänna innehåll och att +af enskildheter upptaga blott sådana, som mest falla i ögonen antingen +genom sin svaghet eller styrka; de, som ligga däremellan, kunna knappt +antydas. Visst är, att partier af alla dessa klasser finnas i +Törnrosens bok; dock skall man vid läsningen däraf snart med den +gladaste njutning märka, att författarens ojämnhet är af det slag, som +skiftar mellan skönhet och fel, icke mellan platthet och medelmåtta. +Och då här begagnas ordet skönhet, tages det med sitt fulla innehåll af +helgd och sanning. Författaren tyckes hafva hämtat ur sin närmast egna +erfarenhet den vackra bild, som han på något ställe, visst med andra +ord, uttrycker, men hvars innehåll är, att målarens kamp är fåfäng, om +ej skönheten själfmant kysser hans pensel. Det finns målare, hvilkas +händer man skulle tro skönheten själf hafva ledt till öfverallt jämna +och ljufva drag; vid vår författares sida tycks gudinnan blott gärna +dröja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom +till belöning kyssande hans varma och raska pensel. + +_Törnrosens bok_, eller som den utförligare heter: _Fria fantasier, +hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom +kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind_ [Läsaren får blott +undra öfver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den +utan åsyftning.], är ett slags sagoverk, som under särskilta titlar +upptar berättelser med ämnen af olika natur och från skilda tider. I +detta afseende är verket, hvaraf redan fyra band i fem häften säljas i +vår bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke stå i direkt +beroende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas såsom en +helhet, om icke just för den anordning, hvarigenom författaren sökt ge +berättelserna en gemensam bakgrund, så åtminstone för den likartade, +egendomliga anda, som råder i dem alla. Själfva uppställningen har +häruti något tycke af Moores "Lalla Rookh". Här förekommer en familj, +herr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna +berättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för +att, Gud vet när, hinna sitt mått. + +Det första bandet af Törnrosens bok, med titel: _Jaktslottet_, är +egentligast och mest ägnadt skildringen af herr Hugos slott och +lefnadssättet därstädes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del är den +svagaste i hela verket. Elementer af författarens diktkonst röjas +visserligen äfven här, men de äro icke här kufvade af en ordnande andes +lagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna äro mindre +lyckligt sammanhållna, så att ingen enda finnes af en klar och +träffande egendomlighet. Lika så svårt uppfattadt är deras inbördes +förhållande och själfva lifvet på herr Hugos slott. Strödda idéer, +stundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, öfverflygla +personernas själfständighet och visa dem ofta såsom sina blott beroende +organer i stället för fria skapare. Det är ett fel, som ingalunda är +sällsynt i våra nyare litterära konstprodukter, att det inre organiska +lifvet i dem förvrides och uppoffras för idéer och reflexioner, som, på +de ställen där de anbringas, icke hafva annan betydelse än deras inåt +slutna, möjliga sanning. Ty så visst det är, att en målare icke lyser +genom glänsande färger, utan genom deras sammanställande till en +lefvande tafla, så visst är äfven, att en konstnär inom poesiens område +icke intar i högre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom +sanningen af det väsende, han genom dem förmår framställa. Men om man å +ena sidan, i synnerhet hvad denna första del vidkommer, lätt blir varse +en osäkerhet hos författaren vid skapandet af sina personer och af +deras värld, så ser man å den andra redan här många sköna strålar af +det ljus, författaren upphämtat ur lifvet och i de följande dikterna än +rikare meddelar. Man kan således med allt skäl kalla äfven detta första +och svagaste parti af det ädla konstverket lärorikt och väckande, så +ofta det ock lämnar vår fordran på natursanning, rörlighet och lif i +teckningarna ouppfylld. + +Den andra delen kallas _Hermitaget_. Med några få historiska drag till +grund innehåller den en mängd romantiska skildringar, hvälfvande sig +gemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina bröder och +hans kärleksförhållanden till systern af hans gemål. Det hela är +visserligen byggdt med den lutning åt det romantiska, att äfven de få +ämnen, som äro tagna ur historien, ligga åt detta håll, men likväl +skall man redan här angående författarens diktkonst kunna göra en +erfarenhet, som i fortsättningen än mer bekräftar sig, den nämligen, +att både händelser och personer gruppera sig med mera hållning och +natur, i den mån de ligga närmare på förhand gifna historiska drag och +af dem behärskas. Det är ingalunda vår mening att i allmänhet vilja +frånkänna den rena och på all bevislig faktisk verklighet blottade +dikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvärtom är vår +öfvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende +sanning, faktiskt funnits till, om också blott i spridda strålar; men +då vi här tillerkänna en bestämd öfverlägsenhet åt de partier i +författarens berättelse, som närma sig det gifna historiska, är det med +afseende därå, att de rent af diktade innehålla i sig en osäkerhet, en +formlöshet, som minst af allt kan stå tillsamman med konst och som +stämplar dem med underlägsenhet i förhållande till de öfriga. Och på +detta ställe är det ej olämpligt att anmärka en åsikt, som författaren +tyckes framställa med den bestämdhet, att man kan tro honom hysa den +själf, ehuru han låter den uttalas af fingerade individer, och som +tyckes vara icke utan inflytande på hans kompositioner. "Om man +romantiserar", heter det, "i afsikt att teckna en tid med dess seder, +måste man hemligt förbinda sig att hafva karaktärer, hvilka liksom +valda bilder lämna ett uttryck däraf. Likväl kan mången gång vara +intressantare att höra talas om någon, som, ehuru tillhörande en viss +epok,------ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en +utvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, att +man berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen +eller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhet +gästfritt, kan en och annan snål personage finnas och hvilken det just +kan tillhöra en ifrågavarande anekdot eller romans att föra på banan. +Åhöraren får däraf icke tro, att man missförstått en gästfri tid eller +gjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan än att lämna +en karakteristik öfver epoken, då borde visserligen ej snikna människor +framvisas i kompositioner öfver tider, som på det hela varit af +generöst lynne, ej fritänkare under bigotta sekler, ej någon dum +varelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af så egen art ifrån +de andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sådana bojor; de äro +onaturliga, falska och tillika ängsliga. Däremot afsäger jag mig äran +att egentligen föreläsa i historien öfver seder och bruk, under det jag +gör något helt annat, nämligen allenast anför tilldragelser, som roat +mig." + +Vi appellera här till hvad vi förut yttrat vara vår öfvertygelse, att +allt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, är faktiskt och +historiskt sant, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven +det tillkommande är historiskt, sedan man fångat det. Det första +således, som ur denna synpunkt möter vår betraktelse, är att all sann +dikt måste vara en sann bild af historiens egen väsentlighet och i +grunden lika sann som den. Men nu är icke någon väsentlighet till genom +sina tillfälliga afvikelser, utan genom sitt sammanstämmande till en +gemensam enhet; därföre är allt tillfälligt i sig själft ett intet och +har betydelse blott såvida, som det hålles invid något väsentligt. I +historien, som faktiskt upptecknar millioner tillfälligheter, är det +väsentliga tron på en försyn, i hvilken de hafva sin förklaring; i +dikten är det väsentliga intet annat än den förklaring, konstnären +själf mäktat nedlägga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker, +som icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom +försynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men +ifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han +har någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans +fantomer. I dikten skall därföre allt vara ordning, allt sammanhang, +allt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin +förklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott +ögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den +gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den +afslöjat sig äfven för det mänskliga ögat i vissa storartade, +genomgripande grupper. Man må således hafva för afsikt eller icke att +teckna en tid, en person eller en händelse, så är det tillfälliga i och +för sig själft ett intet och ger ingen bild. Det är sant--för att följa +en af författarens liknelser--, att bland ett gästfritt folk en icke +gästfri människa kan finnas; men skildras hon utan att hållas i motsats +till sin nation, så får man ingen föreställning om dennas gästfrihet. +Men, invändes nu, man får en bild af en girig, och det kan vara +tecknarens ändamål att ge blott en sådan. Det finns intet folk, bland +hvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi +ingen girig, hos hvilken icke några afvikande drag kunna anträffas. Ar +då den boja ängslig, som hindrar konstnären att löpa ut till dessa +tillfälliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad +tecknar han då? Icke den girige! Konsekvent kan sålunda ingen bild +gifvas, utan allt blir ett förvirrande in i tillfälligheter och deras +tillfälligheter. Vi skulle icke hafva dröjt så länge vid denna punkt, +om vi icke tyckt oss varseblifva hos författaren en viss oro, som +stundom nekar honom att bära med glädje konstens bojor, och en mera +afgjord håg för utvikningar än för den lugna, sammanhållande teckningen +af de föremål, han bringar å bane, en brist, som i synnerhet i de båda +senaste häftena eller fjärde delen märkbart förmildras. + +Vi hafva nämnt, att de rent af diktade partierna i denne författares +arbeten ofta nog lida af osäkerhet och formlöshet. Man må betrakta de i +denna del anförda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet äro icke +dessa uppfattliga! Den förstnämnde är i synnerhet misstecknad genom den +besynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den förfelade +naivitet, som man i honom träffar. Detsamma kan sägas om Inga. Bättre +är familjen Bruce hållen, ty om än såväl lorden själf som de andra +sakna det egna, individuella, som ensamt är lefvande och åskådligt, så +äro de dock såsom allmänna karaktärer åtminstone utan i ögonen fallande +inre motsägelser. Men för de båda bröderna konung Valdemar och hertig +Magnus har författaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen +af deras karaktärer blir man varse en fastare hållning och en bestämd +riktning åt ett mål. Därför fästa de sig äfven i ens föreställning +tydligare än de öfriga personerna, ehuru ingendera har någon särdeles +utsträckt roll att spela. Den veka, svärmande, obeslutsamma konungen +påminner ovillkorligt om Sigismund, då hertig Karl med sitt tilltagsna, +stränga, härsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen +upproriske Magnus. För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och +idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder +deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika +skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende +adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och +den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det +oändliga. Som ett bihang förekommer i denna del vid slutet en +kärleks- och spökelsehistoria på vers, mindre fulländad eller snarare +mindre vårdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utförd i +folkvisans ton med sina hastiga öfvergångar och halfbelysta, ofta blott +antydda scener. I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre +än vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt +naturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat +slå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga, +och detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som +eljest är ganska kort, kallas _Vargens dotter_. + +Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller +till det mesta äfven om den tredje eller _Hinden_. Berättelsen hvälfver +sig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i +Hermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl +hållna i beröring med herr Hugo och hans familj. Det är sålunda en +slags vidare fortsättning af den första delen, men, man måste medge +det, vida intressantare fortsättning. Svårigheten att få in i +berättelsen något romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den +förra skildringen, synes här icke mera, och allt har redan en rikare +växt. Likväl klarnar icke personernas individualitet mer här än i +första delen. Herr Hugos bror Andreas är kanske den, som lifligast kan +uppfattas i hans egna efterlämnade papper, hvilka otvifvelaktigt höra +till det bästa, boken har att uppvisa. Underordnad och matt är tantens +välgörenhet; den gamla tjänaren är förfelad och påminner om Erasmus. + +Vi afbryta oss själfva och fråga, huru det är möjligt, att en bok kan +vara af stort värde och dock ge rum för så många anmärkningar, och vi +tillstå också, att vår anmälan hittills varit mera en anmälan af +verkets fel än af dess förtjänster. I sanning, mycket klander kunde +ännu tilläggas utan att behöfva sökas, och likväl skulle man icke +utstänga möjligheten att lämna arbetet de högsta loford. Det hör till +det skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka +an med tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas +emot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant +förhållande i Törnrosens bok, och läsaren skall sannolikt själf göra +den erfarenhet, att man icke så fort hinner störas af några törnen i +densamma, som allt obehag åter fläktas bort af någon skär och osynlig +doft från dess rosor. Ty rosor och törnen kan man väl säga boken +innefatta, och benämningen är i detta afseende väl vald. Ville man nu, +sen man dröjt vid bokens brister, äfven uppehålla sig vid dess +skönheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske orätt +att taga upp särskilta partier, ty dessa äro mera ponderabla af +bristerna; man borde gå till andan i allmänhet. Denna är omöjlig att +teckna; men om man ville likna det hela vid någonting, så kunde man +ställa det i jämförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man +vandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt liksom omgifven af +osynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man +gripen åter och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse. Det är +denna djupa, mystiska, åt naturens innersta syftande tendens, som +fyller äfven de tre första delarne af Törnrosens bok med behag och som +i den fjärde visar sig med lika styrka, men med än högre ljus och reda. + +Fjärde bandet innehåller i tvenne häften en fortgående dikt: +_Drottningens juvelsmycke_ eller _Azouras Lazuli Tintomara_. +Händelserna äro från Gustaf den tredjes tid och samla sig närmast +omkring hans död. Redan det möte, man här gör med historiska, så nära +vår tid lefvande personer, med förhållanden och seder, om hvilka väl +hvar och en läsare hört åtminstone några drag omtalas af ögonvittnen, +med händelser, som lefva i ett ännu knappt lugnadt minne, redan detta +vore nog att ge berättelsen en grad af intresse, äfven om allt vore +skildradt med medelmåttig talang. Men här förekomma, ibland ett vida +mindre antal förfelade ställen, drag af den gedignaste konstnärsförmåga +och det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid här +tecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och öfvertro, +dess ihåliga skimmer och hemska glädje, så oöfverträffeligt skildradt +af Bellman i en lägre riktning, är som det vore skapadt för +författarens genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i +en verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska är här utarbetadt redan +inom sig själft till någonting, som närmar sig fantasiens flyktigaste +drömmar, och det är svårt att dikta något så öfvernaturligt, att det +icke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af +att hafva verkeligen funnits. Här är författaren hemma, och de +mästerligaste taflor äro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt +funna ämnen. Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras. +Mest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn, +ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odöpt, utan bestämdt +namn, än tagen för karl, än för kvinna, utan religion, utan allt +begrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen född och uppfödd af en +lättsinnig aktris i teaterns fé-värld, hvilken varelse skulle hon icke +tyckas vara? Och likväl, huru skön är hon icke, huru fin, luftig, ja, +till och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens +härlighet aldrig klarare blifvit framställd och firad, än den firas i +hennes natur. Hon är icke en människa med ett blandadt mått af förstånd +och oförstånd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon är ett +djur, men det fullkomligaste, som kan tänkas, ett djur, hvars minsta +rörelse är grace, hvars minsta blick är clairvoyant, omöjligt att +fångas och omöjligt att tämjas. Med ett ord, allt hos henne är namnlöst +såsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af +allt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af +solen för att öfvergå till den härligaste dag. Sådan är denna Azouras, +en bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till och som +varseblifves, men som flyr för all omfamning och som förstör den, som +vill äga, icke blott beundra. + +Bland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den +hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med +Ankarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell +Arvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och +bäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under +gången. Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas +möte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och +glädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt +Essen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af +hans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lär man kunna +föreställa sig en trognare teckning i få drag, än den som här ges af +den gode, nedlåtande, men från karaktärens och majestätets allvar så +lätt ledda konungen. Redan hans första ord återspegla något af både +honom själf och tillfället. "Voilá Essen--une comedienne de la plus +parfaite ironie, d'une svelte divine!----Mademoiselle Stading kallar +jag ett intet emot denna figur." Och straxt därpå: "Såg du, Essen, där +glimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans +strumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel--hvilkendera +afgöra vi ej--men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva +Lydia--och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad." Och från detta +vanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart +åter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt +goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är +en konungs element.--Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag +känner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?" Med +samma genialitet som Gustaf den tredje äro nästan alla här införda +historiska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka +rättrådighet och styfva formalitet, den slutna, rätt framgående, +brutala Ankarström, sådan han visar sig i sin bekännelse, den +beslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika öfvervikten af +sköna och lyckade partier gör det förhatligt för oss att ens omnämna +brister. Likväl förekomma äfven sådana, t.ex. osannolikheten af slutet, +af det dubbla rivalmötet, osäkerheten i teckningen af scenen mellan +Emanuel och juden, Ankarströms olikhet och särskilta mindre detaljer, +som äro för mycket antingen sväfvande eller bjärta. + +Vi hafva önskat meddela något profstycke ur detta ypperliga arbete och +äro ovissa om hvilken målning vi borde välja. Scenerna äro så rika och +växlande, personerna så olika och, hvar och en på sitt sätt, +intressanta, att man icke gärna ville förbigå någon enda. Särskildt +hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl, +mellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat +oss. + + + + +RAMIDO MARINESCO. + + [Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i + visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan. + Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet, + utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat + på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser + och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något + speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.] + + +Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot. +Han hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af +sin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga +och stupida klang. + +"Don Juan penitente"--började den gamle. + +"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp. + +"Jag har tänkt på honom hela natten." + +"Då har min herre icke sofvit." + +"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva." + +"År det eljest något annat?" + +"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?" + +"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?" + +"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns +någon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att +det likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den +enkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur." + +"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende, +en ton?" + +"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af +din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner +öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af +denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde. +De hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som +träffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är +att få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och +framställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone +för min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag +tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll +kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något +ställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill +jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela +inre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den +verkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och +djup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken +kan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre +någonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill +jag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och +försoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den +vidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se +där hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva +besjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och +han framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett +skorr af oton, utan som en människa, ett _Han substratum_, som +peniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga, +heliga lif." + +"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?" + +"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet." + +"Om han jublar, hvi söker han då hat?" + +"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan +penitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i +blod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur +tomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför +är hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter +sina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af +allt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af +hans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det +jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i +hans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer: + + --Afskyvärdt var riddarns nöje. + -- -- + Jag för riddarns nöje ryser. + Riddarns ro jag högt fördömer: + Vet, o Bianca, din Don Juan + Rest på haf och rest på öar; + Orätt skönheten och orätt + Kvinnan kände din Don Juan.-- + +Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed +han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna: + + Död, o donna, död inunder + Pastanjetens mandelgrenar + Sitter nu din son Ramido. + +Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt +och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka +stjärna." + +"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af +Ramido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?" + +"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som +Don Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras +skapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af +lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af +hans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den +fördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga +hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det +gift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus. +Här följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men +alla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda +symbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars +'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska +utan brott, utan fara att förstöras,--då han kastar sig ned för henne, +kysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det +'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet. + + 'Så jag målar, donna Bianca, + Ty så roar mig att måla.' + +Jag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af +en förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf +framställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess +oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och +salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från +sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska +hjärta. + +Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en +blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela +massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans +älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så +lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva +differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags +mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna +föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet, +den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den +låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt +offer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form, +redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas +till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat +vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar +och förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den +genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver +blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att +förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, +uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, +hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag +än lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda +tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för +att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att +försmälta, den fjärde för att förenas. + +Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga +och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, +efter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan +hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i +cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och +slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla +och utgör deras makt. Så börjar hon: + + ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido. + + RAMIDO. Ack, hvarför älskar du? + + ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak. + +Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men +Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, +som likasom Estella känner Ramido ensam. + +Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta +sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en +brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina +älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här +upptagas. + + JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min? + + RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du. + + ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var,--är han det än? + + RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst. + + XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag. + + RAMIDO. Gestalt,--du doft, du skära gas om lifvets allt! + +Betrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för +hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar +konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag +blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet, +påminner om intet: + + ESTELLA. Mig äger don Ramido,--intet äger jag. + +Men henne, som ger allt och begär intet, svarar + + RAMIDO. Estella,--himmel, du om don Ramido rår. + +Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda +beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra +anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet: + + Ramido, jag i handen äger blott min hand, + Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig! + +Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då +hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den +hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt +yppar sig för dem: + + JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår? + + RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt. + + ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack? + + RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar. + + XIMENA. Drar heligt löfte dig till Palestinas graf? + + RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand. + +då gör Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med för att +lösa hans gåta, utan flyr till Ramido själf, och för allmakten af +hennes suck: + + Ramido, älskade, skänk oss af nåd ett svar! + +öppnar sig hans hjärta, och så klar som hennes bön, så klart följer +äfven hans svar: + + Estella Guymeron... Jag är Don Juans son. + +Huru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna +för att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här +nu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta +är så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som +blomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det +hör. + +Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco +måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den +synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och +fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela +målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat +begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har +velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning, +stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve +motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i +den beundransvärda slutversen: + + Gud! O svarta sol! ... Don Juan! + +är blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den +fullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få +domna." + +Då hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand. +"En annan gång", sade han, "ville jag gå in i specialiteter. Nu, +Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt +unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar +glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat +det klara djupet." + + + + +LUCREZIA BORGIA, DRAM AF VICTOR HUGO. + + +Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos +arbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger +på scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs +genast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två +tusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen, +har nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta +skådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska +romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet, +att en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses +likgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna +vi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra +detta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke +kunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och +hållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i +anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram, +som stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma +där, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock +vikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af +att bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor. + +Vi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå +till några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i +allmänhet. + +Dramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats, +hvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i +natten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen +hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung +lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända +intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son. +Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de +rysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här +anföras en del af samtalet: + + GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning). + Väcken mig, när Jeppo slutat. + + JEPPO. + Så här är historien.--Det hände år fjorton hundrade åttio... + + GUBETTA (i ett hörn af teatern). + Fjorton hundrade nittiosju. + + JEPPO. + Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen... + + GUBETTA. + Nej, mellan tisdagen och onsdagen. + + JEPPO. + Ni har rätt.--Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hade + lagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någonting + förskräckligt. Det var litet nedanför kyrkan S:t Hieronymo. Det var + vid pass fem timmar efter midnatten. Färjkarlen såg två män, som + gingo till fots, gå i mörkret på vägen vänster om kyrkan hit och + dit, liksom de voro oroliga, hvarefter två andra syntes, och + sluteligen tre, alltså summa sju. En enda var till häst. Natten var + ganska mörk. I alla hus, som ligga åt Tibern, var intet ljus, utom + i ett enda fönster. De sju männerna nalkades till flodstranden. Den, + som var till häst, vände bakdelen af sin häst åt Tibern, och då såg + färjkarlen tydligt på denna bakdel ben, som hängde på ena sidan, + och armar och hufvud på den andra,--liket af en man. Under det deras + kamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till fots, + den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft och + kastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog i + vattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de två + andra besvarade med: "Ja, min herre". Då vände sig den ridande åter + till Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet. Han + frågade, hvad det var. Man svarade honom: "Min herre, det är den + döda herrens mantel", och någon af de sju kastade stenar på denna + mantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt, + bortgingo alla i sällskap och togo vägen till S:t Jacome. Detta såg + färjkarlen. + + MAFFIO. + En sorglig händelse! Var det någon ansedd man, som dessa kastade i + vattnet? Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördaren + på sadeln och liket bakpå! + + GUBETTA. + På den där hästen var det två bröder. + + JEPPO. + Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia; + den ridande var Cesar Borgia. + + MAFFIG. + En helvetes familj de där Borgierna! Men säg, Jeppo, hvarföre + mördade broder på detta sätt broder? + + JEPPO. + Jag vill ej säga er det. Orsaken till mordet är så vederstygglig, + att det bör vara en dödssynd att blott omtala den.-- + + GUBETTA. + Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence, + dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskade + samma kvinna. + + MAFFIO. + Och hvem var denna kvinna? + + GUBETTA (alltid i fonden af teatern). + Deras syster. + +Denna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia, +dramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och +vistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga +herrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen, +hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar +framför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar +till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt +denne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt +Gubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna. +Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen: + + DONNA LUCREZIA. + Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår + gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att + trycka dig? + + GUBETTA. + Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon + gång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu! Den där är Gubetta, + förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fäst efter + mitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, och + när munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvad + gör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation som + påfvens soldater att officiera vid mässan. + +Gubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro +med en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af +tvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder +genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring +Lucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I +detsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde +herrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro +ur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden +för Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin +kärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och +ångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn +utan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem +herrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af +dem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära +anförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste +beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för +att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så: + + MAFFIO. + Vill du veta hennes namn, Gennaro? + + DONNA LUCREZIA. + Nåd, nåd, mine herrar! + + MAFFIO. + Gennaro, vill du veta hennes namn? + + DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig på knä för Gennaro.) + Hör icke, min Gennaro! + + MAFFIO (utsträckande armen). + Det är Lucrezia Borgia! + + GENNARO (bortstötande henne). + O! + (Hon faller afdänad vid hans fötter.) + +Första aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och +Lucrezia på en öppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen så +hårdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad på en +beskickning från Venedig. Gennaro har äfven åtföljt ambassaden. + + LUCREZIA. + Är allt färdigt för denna afton, Gubetta? + + GUBETTA. + Ja, Ers höghet. + + LUCREZIA. + Komma alla fem? + + GUBETTA. + Alla fem. + + LUCREZIA. + De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta! + +Man finner, att en hämndplan är å bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka, +att intet ondt händer Gennaro. + +De fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna +det nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande +ställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan +kvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål. +Borgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade +Lucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen +hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga +palatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af +samtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från +palatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott +ordet orgia återstår. Gubetta säger blott: "Herr Gennaro, den där +ordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning."-- +Andra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar +utanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en +förtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig +utanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer, +beklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom +vanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den +brottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed +af sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet +unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte +och låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro. +Hon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt. +Nu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under +hvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att +lössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller +sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning +mot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se +honom nedstötas.-- + +Gennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad +och färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt +ungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att +Gennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en +batalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin +gemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika +detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker, +och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena, +yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i +detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger +Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?" +Lucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för +henne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som +finns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig +därtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket +lämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom. + +Snart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med +en förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda +utanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom +att icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan +Negroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och +tyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare. + +Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp, +sitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem +unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter +serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott +låtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek, +glädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten. +Omsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig. +Han börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i +raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna +äro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta +uppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt +hör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma +sig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas, +börjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor +dörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal, +upplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång +rad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom +deras kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den +latinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman +för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att +damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och +blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma +äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren. + + DONNA LUCREZIA. + I ären bos mig! + + ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörn + betraktar allt). + Lucrezia Borgia! + + DONNA LUCREZIA. + Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här, + triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse. + Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående + ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er + en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu + har en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvid + är uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kan + tala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå och + sök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf! + Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtit + lönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo, + din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtit + förgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andra + världen om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa under + hans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far, + Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso af + Arragonien, gå och träffa dem!--På min ära! I hafven gifvit mig en + bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest som + fest, mine herrar! + + JEPPO. + Ett grymt uppvaknande, Maffio! + + MAFFIO. + Låt oss tänka på vår Gud! + +Lucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne +befallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då +munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och +Lucrezia säger: + +"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat +utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här +är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå +edra." + + GENNARO (som hon ej hittills sett). + Det fattas en sjätte, hertiginna! + + DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro! + +Hon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne +äger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon +uppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är +tillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och +hotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på +vägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst, +som döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen +slutas med Lucrezias utrop: + + "Ve!----Du har dödat mig!--Gennaro! Jag är din mor!" + +I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så +fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme +läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga +sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att +förbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill +man förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias +egen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en +af dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt +område kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några +dagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt +och otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten +för dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att +åtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog +lättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke +kunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt +dem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla +förstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars +bur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas. +Verkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott +yppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade +republiken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat +dem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven +till de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de +unga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva +om intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig +invändning till trots. + +Men ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena, +som icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas +öfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna +afresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till +beskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats, +som stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna +sig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer, +ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för +öfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma, +som förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af +dem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem, +som några stunder förut hört dessa ord: "Man dör, och då först påminner +man sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas +Cypervin hos en Borgia." De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest +skulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga +invändningar till trots. + +Ändteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga +lättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder +själf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen +fara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar, +till fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift +i sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra +dem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det +bittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med +ännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan +hinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö, +eljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre +ensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots. + +Men det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får +falla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med +Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af +sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva +mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs +representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att +gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias +befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta +en hand, utan att säga ett ord,--alla rimliga invändningar till trots. + +En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de +detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i +denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt +att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa, +huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt +konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda +till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i +allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de +oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela +dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och +bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål +kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal. +Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket. +Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver +allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och +hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den +mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska +vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest +kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig +värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den +renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör +af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall +röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas +vara skön för edra ögon."--Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem +herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska +afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes +modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen, +än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person. +Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes +gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst +i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens +begära. + +I en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild, +hämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes +grymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill +hon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då +hon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och +energi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes. +Det är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja, +till och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock +uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra +henne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är +ohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna +ge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en +lika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som +lindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som +liknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att +intrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och +dramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande +till brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som +strider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin +förtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit +försorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd, +han låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har +tillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver +mänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga +ro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång +blodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet +af naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i +sig innehåller deras förkastande. + +Man har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare +skolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och +fasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia +Borgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin +mest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med +anledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om +personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som +uppträda i dessa författares dikter", heter det, "finner man åtta +äktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för +förföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner, +och, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva +personer, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af +dessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn." Man +måste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna +oskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare +sedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja +för verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan +regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det +ändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten. +Karaktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast +fram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa, +lika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt +roder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så +fastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de +och stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på +världens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af +lefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna, +kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att +befara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det +gräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som +befläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan +den af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De +debatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af +en strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland +andra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan +börjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af +konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas +redan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier. + + + + +ÄR MACBETH EN KRISTLIG TRAGEDI? + + +Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål +vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta +konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars +inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan +den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en +mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste +skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska +gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina +egendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande +skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar +äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern +af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas, +fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och +uppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en +teckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens +brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken +våra betraktelser böra anställas. + +Konstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss: +framställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var +således för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger. +Skillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke +af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste +sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är +detsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst +och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det +högsta verkliga, och hvad för oss? + +Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här, +under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men +vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars +ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af +att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif +af en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna +hjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på +jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var +därföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i +gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det +namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än +mycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu +icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte +typer för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och +bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än +denna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor +bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud. +Försvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek +för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och +sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten +bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som +kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den +jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och +idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men +tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens +anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke +mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville +man i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna +kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare +våglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en +harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens +öppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en +ändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin +uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man +finner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och +aningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot +kristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila +på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande +och kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande +och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett +blomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett +hjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade +bort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät, +blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan +själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som +Kristus uppenbarade. + +Men i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann +hon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig +mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats +njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och +skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de +första sköna skapelserna af kristlig konst,--legenderna. Anden i sin +seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara +lagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten +framställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet +annat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder, +martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro +underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna +anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke +af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den +nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne +blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en +jordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden +för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas +till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den +heliga Agnes", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det +mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och +funnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver +beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor, +legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens +väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.--Är +Macbeth en kristlig tragedi? + +Efter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på +en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för +sin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom +framtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af +Cawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa +budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas +förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth +vaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men +konungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af +tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt +innersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i +sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner +flyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom +att betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars +efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna, +måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas. +Banqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff +hinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för +sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan +häxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född, +icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott +Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer, +icke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin +lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den? + +Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder +frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke +förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud, +sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste +känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina +mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare +personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem +Shakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade +världen med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga, +opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af +dessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han +omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre +lif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på +jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning? + +Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt +har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker, +kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister: + + --Glamis har mördat sömnen, + Därför skall Cawdor icke sofva, Macbeth + Ej sofva mer. + +Borta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger +allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet, +omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han +anordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra +likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som +han låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han, +den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta +sig ned vid sitt eget bord. + +Tomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft--Banqvos träffande +benämning på häxorna--äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit; +men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin +himmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det +kval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora +dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång +måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke +din sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar +löften om fröjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth +hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra: +"Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i +sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft." + +För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med +så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth +alla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för +Macduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för +någon af kvinna född, utropar han: + + Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver + Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu + Min säkerhet fördubbla, vill en pant + Af ödet taga. Macduff, du skall dö, + Att jag min fruktan kan beslå med lögn + Och sorglös slumra in i stormens gap. + +Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara +nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än +Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om +sin säkerhet: + + Därhän skall det ej komma; hvem kan trän + Såsom soldater pressa, att de lösa + Ur jorden sina rötter. Sälla budskap! + Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr, + Än Birnams skog framrycker. Lefva skall + I höghet Macbeth, tills din legotid, + Natur, är all... + +O vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth +tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an +mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull +ropar till den anfallande Macduff: + + Låt ditt svärd + På hjässor falla, hvilka kunna såras; + I mig bor ett förtrolladt lif, som ej + För någon, född, af kvinna, vika kan-- + +hör han denne svara: + + Så tvifla då uppå din trolldom, låt + De afgrundsänglar, du i mörker tjänat, + Dig säga, att utur sin moders lif + I förtid Macduff skars.---- + +Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är +för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna +i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den +uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås: +lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för +sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga +skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser, +är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i +sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för +de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande +omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon +vill och icke kan rentvå.-- + +Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara +ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar +och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan +att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar +hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur +kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på +underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i +tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett +svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi? + + + + +NÅGRA ORD OM POEMET "FJALAR" OCH SAIMAS KRITIK ÖFVER DETSAMMA. + + +Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min +dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan +hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig +föranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett +omständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar +och påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt +hufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den +benägne läsaren icke väntar ett sådant. + +Till en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till +berömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i +Fjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och +familj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med +oro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt +till en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min +tillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men +till Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig, +hvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en +människa, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar +det lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast +drabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle +straffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt +vore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade +anledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos +Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska +skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och +särdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan +de båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu +Saima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i +Fjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore +grundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i +Fjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den +Hegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått +en så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens +den äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en +stunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone. + +Innehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva +stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin +fädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon +förordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till +straff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en +syster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder +och blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg +öfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter +tillskyndar sig äfven Kreons gemål döden. + +Sådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en +strid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och +dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset +såsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt +ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada +öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot +kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar +och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af +högre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta +förhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens +grundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna +densamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den +ligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han +själfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det +förbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en +härskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och +förnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska +gudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens +Zeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre +tilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: "Du + + kvarhåller obegrafven, oinvigd, + Från underjordens gudar afstängd, här en död, + Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej + Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill. + Och därför lura hämndens makter straffande, + Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må + Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt." + + [Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättning + af Sofokles.] + +Alltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för +sina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag, +en gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom +härskare. Så säger han: + + "Icke höfves det, + Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt, + Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärt + Och djärft att öfverträda föreskrifven lag." + +Antigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af +högre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och +anser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att +uppträda i sådan egenskap. + +Så svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans +lag: + + "Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud, + Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt, + Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna. + Och ej jag trodde, att en dödligs stadganden + Ha sådan kraft, att de förmådde omkullslå + De högstes obeskrifna, ofelbara lag. + Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej, + Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs. + Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt bud + Jag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska." + +Men det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna +synpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande +personernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar: + + "Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?" + +svarar denne: + + "Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag." + +Själfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för +kungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon +bortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång: + + "Dock ärekrönt och följd af beröm + Du vandrar till skuggornas gömda hem; + -- -- -- -- -- + I följd af den lag, + I ditt inre du bär, bland mänskor allen + Till Hades du lefvande nedgår." + +Tydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat +gudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven +samhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de +olycksbådande tecknen vid offringen, tillägger: + + "I denna fara blott för din skull staden bragts, + Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här, + Besöladt är med fåglars och med hundars spis, + Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt. + Si, därför taga gudarne ej mer emot + Vår offerbön och lågorna af offerlår." + +Här finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och +icke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande +momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att +Kreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som +envåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i +enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven +upplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den +andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas +äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord: + + "O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn, + Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall"--o.s.v., + +då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader, +moder, broder, och så förtröstansfullt frågar: + + "Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?" + +huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad +sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld +utbrister: + + "O ve! + O bröst utan sans, hvad dödsbringande, + Hvad gräslig skuld du begått! + Skåder dödsoffret, sen + Hans banman, som mördat blod af egen blod! + Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!" + +och koren svarar honom: + + "Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se." + +Om, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska +tragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om +pålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta +tvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra +yrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt +friare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna +fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars +saga. + +Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar +framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse, +att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På +detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att +det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på +att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för +sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig +tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin +stolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att +svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu +till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf +öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden, +eller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva +framträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja +icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom +skilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen +omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han +kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från +hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar +måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen +vissa seger, det gjorde han just till deras. + +I förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på +något af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga +däri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas +makt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin +handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han +tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka +och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han +förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig +själf vara mäktigare än de.--Men jag återkommer till sagan. + +Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft +under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men +utgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för +mycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de +nödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem +med en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i +deras rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt. + +Fjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde +rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna, +skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna +igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det +fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde, +för att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet, +sorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt, +kanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela +tilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord, +och han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är +det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det +nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste +afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare, +här styra gudarne mera förborgadt. + +Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att +befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat +dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af +främmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka +någon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång +nu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i +sin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger, +medan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål. + +Det är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör +förefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i +ett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst +ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet +dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott +ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan. + +Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri +torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår +uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön. + +Skulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för +vackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en +för inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde +säga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för +att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge +vikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske +genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön, +vi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och +efter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva +bemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var +nödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande +hinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla +Hjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land, +där hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla +förhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i +den uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i +sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den +andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska +nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon +af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af +dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det +dramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är +rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar +segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu +tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på +tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man +nu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är +förlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser +gudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i +sången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall +man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans +söner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på +ena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom +hans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas +rätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han +icke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att +därigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse +gudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de +obemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid, +inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är +det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af +minnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa +våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till +Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera +grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras +afsikt. + +Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser +man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras +omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som +de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas +sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i +hennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina +ådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro +milda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar, +hon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den +stolte jägarn kommer, säger hon: "Min båge har klang som din", och den +smäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga +för dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för +strid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man +tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär +hennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva +hans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för +betraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek +att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den +blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga +brodrens armar. + +Men om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången +bestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den +icke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde +dock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då +man ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller +tillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som +under deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig +såsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att +gudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta +afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att +sentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut +berörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning +om någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag +i poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan +Fjalars vilja och gudarnas. + +Tredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om +man, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne +behöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga +sin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga +Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan +som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått +den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej +de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma +tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och +svärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet +mindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man +sålunda att gudarne räknat. + +Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening, +att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste +öfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende +å scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess +betydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt. +I öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i +natten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla, +att jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i +uppenbar strid med taflan i dess helhet. + +Uppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög +grad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas +personlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom +från den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres, +hvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande +hålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande +anmärkningar erbjuda sig då själfmant. + +Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål +för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, +äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders +lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att +han skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet +med gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes +ungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles +så, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska +makternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af +denna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand +bortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag +och vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga +och oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda, +ehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se +händelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan +omedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af +detta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse. +Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm +varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans +blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan +tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert +verkat till sin seger. + +Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första +sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre +förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den +skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar +genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma +kärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla +hade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än +blifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning +och ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika +mycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas. + +Fjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande +uppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all +romantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud. +Att detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes +också af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare +motiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke +hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad +kärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne, +som dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af +henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit? +Däremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar, +att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan +tidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste +erkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt +dröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon, +haft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i +högsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på +de båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men +däremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade +en utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och +således blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt +kapriccierade episod i hela poemet. + +Äfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad +arm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde +fängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för +skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt +utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att +icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det +fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter +ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar. + +Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle +fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya +äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens +anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals +alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke +borde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de +unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är +det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer +den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan +adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet +här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i +Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig +styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden +med Hjalmars. + +I öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den +gamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte +sången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall +åtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det +hårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge +akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga +gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina +fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot +makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den +religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna. + +I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når +hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet, +den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om +gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan +förneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen, +hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så +fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och +öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i +hans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i +sin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons +bekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad. + +Jämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med +deras sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen, +hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett +segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står +och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på +molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och +han väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom +tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i +olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver +förgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt +fulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han +skapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på +jorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger +han intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och +död. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets +bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff +drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i +Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening +glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för +honom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne: + + "Jag har lärt er känna, ej jag blyges + Att mig böja för er en gång. + Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet + Är mig ringa vorden. Jag går till er." + +Det är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos +gudarne. + +Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade +gudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var +för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin +förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag, +visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett +slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som +ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man +därföre--särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar +och Oihonna inledas,--kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller +något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af +kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan +tvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas +uppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla +Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och +nåd utgör ämnet. + +Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning +just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel +för ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt +underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja, +berättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt +uppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda +utkorat dem till försoningsoffer för honom. + +Vill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke +beskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan +samband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne +och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så, +att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom +segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider +fullkomligt vinnes. + +Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de +yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit +sammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema, +behöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter +beräkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan +och enhet. + +Då jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att +dess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket +missförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom +ådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det +är därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket +jag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre +sammanhang. + +Men så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas +lyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett +ohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka +skaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som +omsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så +mycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima +nyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt +annan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska +utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet +äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders +yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak +tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt +mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra +tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas +sätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än +det, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v., +då däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af +den får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos +låter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa +äro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest +är väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak +till en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras +förhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga +konstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera +det. + +Mycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och +antaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga +omfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många +anmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de +af sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte +befinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima +gjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens, +än på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon +kommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort +tillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd +episk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå +och gälla. + +Hvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid +efterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva +förfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka +skaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både +af lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare, +än man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å +Fjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna +svårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort +kunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse, +än den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det +romantiska skaldeslaget, hör man henne yrka--ehuru det tillika +försäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i +den romantiska dikten--; men hvad hon egentligen menar med ett +romantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta +benämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett +ord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen +ordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt är det namn, Saima +brukat. Och om man nu än skulle hjälpa sig med dess antydning, att ett +romantiskt skaldeslag är det, hvari kärleken, äran, andakten utgöra +elementen, är man åter utan all ledning, då det längre fram antages, +att författarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en +öfvergång till dramat. Hvad vill då allt detta säga? Då det är en +afgjord sak, att dramat lika så väl kan vara romantiskt som något annat +skaldeslag, huru skall man då fatta en sådan öfvergång från romantik +till drama? Eller vore det väl möjligt, att Saima förväxlat begreppen +romantik och lyrik? Men i sådant fall åter, huru skulle hon vela föra +Fjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, då hon +öfverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela +denna sak förefaller som en gåta, på hvilken man knappast vågar hoppas +att få en upplösning. + +Hvad den svåra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot +Fjalar, att denna dikt vore för sval för att kunna väcka en djupare +känsla hos läsaren, är jag alldeles obehörig att yttra mig öfver den. +Min egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru +jag tänkt mig gången af poemet, och att undanrödja de svårigheter för +dess uppfattning, som förete sig, om man följer Saimas ledning. I +öfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af +fullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt, +min dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att +af fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak, +som på sätt och vis är min egen. + + + + +TILL FÖRFATTAREN AF "SVAR TILL DEN GAMLE TRÄDGÅRDSMÄSTAREN", + + +Med förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag +för någon tid sedan på Helsingfors Morgonblad ert "Svar till den gamle +trädgårdsmästaren", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant +anledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de +underrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag låtit införa i +nyssnämnda tidning och kallat "Den gamle trädgårdsmästarens bref". Då +många af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i +skilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref +och samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet +för dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den +fromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första +ögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och +hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel +att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand +sin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans +vördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni därföre själf döma, om min +ledsnad icke varit billig och om jag icke haft skäl att så fort som +möjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit +svaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det +kunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkeligen +oförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni +alldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått +brefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er +fullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade +frånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af +den andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som +redan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att +förtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i +flere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nämligen +antaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet +ej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra +tillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende +lefnadssätt, varit en nitisk och verksam ämbetsman i staten. Att jag +kallade honom trädgårdsmästare, kom blott däraf, att han själf i +förtroligare brefväxling plägade underteckna sig så. Väl älskade han +ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen +att krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick +anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på +världserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna +verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället +än vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det +redan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslöst lif, +liksom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom +oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han själf genom strider +kommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller +kanhända mest af det mänskliga behofvet att äga någonting på jorden att +gifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone +till grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen +icke haft om händer förr, än ni läste dem på Morgonbladet. Och denna +försäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni +besinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän +skulle i åratal underhållit brefväxling med en man, som med sådan +intolerans betraktar hans åsikter af lifvets viktigaste förhållanden. +Låt oss därföre komma öfverens därom, att ert postskriptum är allenast +en dikt och att orsaken, hvarföre den icke lyckats fullkomligare, +endast är att sökas i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni +tror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar, +tyvärr, uttalat en alltför hård fördömelse. + +Skulle ni nu anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva +gått till väga med för stor vidlöftighet och ifver, må jag sluta dem +med den bekännelse, att jag i denna mindre viktiga del af min +skrifvelse till eder både velat nedlägga och verkeligen nedlagt all den +lilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon +ovänlig stämning vid affattandet af den berättelse och de anmärkningar, +jag nu går att framlägga för eder. + +Redan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän. +En resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter, +där han bodde, gaf mig utsikt att vid förbifarten kunna besöka hans hem +och efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga +sällskap. Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på +min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla +värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag +själf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock +icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det +var afton, då jag nådde min väns boning. Tystnad rådde i nejden; jag +hörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala +träden. Jag stannade ovillkorligt en stund på gården och vill icke +försöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade +mitt hjärta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns +rum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle +tjänarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt +ensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en +bibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var +alldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände +mig, bröt en tår fram ur hans öga, och jag märkte tydligt, att hans +röst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jag beklagade de +förluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott +sorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand. + +Samtalet under kvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och +hennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och +kärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke +tilltrott den gamle tjänaren den klarhet och verkliga insikt, han under +vårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det +förhållande, som ägt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de +senaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det +aflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga +bekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den +tjänande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag +tillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag +icke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett +skildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt +framom den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara +hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått +af sin herre inhämta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått +att i sin ensamhet tala med honom i allehanda ämnen, och i afseende å +sin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört +omtalas underliga tilldragelser i världen, äfvensom han märkt, att +mången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då +jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numrorna af +Helsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest +mot min väns åsikter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref, +som föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa +båda akter för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det +viktigaste af hvad som i anledning häraf föreföll mellan oss har jag +behållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för +er. Om ni på ett och annat ställe finner att ett hårdare ord undfallit +den gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade +lynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod, +söka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda +honom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhämta, +om ni behagar följa gången af vårt samtal. + +Jag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han +åhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att +med djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men +då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den +åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med +ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår +föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans +stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började +läsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den +gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat, +såg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter +i den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom +tröstad sade: "Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på +sin väg; men väl gör den, som ej fördömer". Då jag sålunda såg honom +åter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom +några frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda +ett lätt tvifvel om huruvida den aflidne ställt människans omsorg om +sitt eviga väl så högt, som denna viktiga angelägenhet borde ställas, +och sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara +värdt att älskas och betraktas. + +Afgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den eviga +domaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlöftigare.-- +"Hvarföre", sade han, "skulle den värld, som omger människan, så +härlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd +att älskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat +än en förklaring öfver denna värld, i hvilken +och öfver hvilken Gud är uppenbar och härskar? Vi kalla ju bibeln +ordet; och hvilken annan mening kan därunder ligga än den, att den +innehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som +förefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva +sin motsvarighet i världen, så vore det ett tomt ord och skulle likna +ett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför +skulle det vara människan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i +världen och där finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?" + +Dessa den gamle mannens åsikter väckte hos mig ett särdeles intresse, +och jag önskade att kvarhålla honom än vidare vid samma ämne. "Menar ni +då", sade jag, "att blotta betraktandet af världen och lifvet är +tillräckligt för människan till sanningens inseende, och är således +ordet öfverflödigt?" + +"Ingalunda", svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna +bibeln. "Att se in i världen utan att urskilja de föremål, som i den +finnas, utan att äga ord och namn för dem, det är som att se in i en +sol eller en natt, där allt sammansmälter i hvart annat; därföre säger +det uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnim +det till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar +ur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som själf är +ovan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna +stora ting vid små, så ville jag gifva er i handen denna bok, som +innehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar +plägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana och +icke heller finge se opp från denna bok för att betrakta dem i sin växt +och blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och +skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder +onyttigt att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni +icke urskilde den ena blomman från den andra eller, hvad som är +detsamma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver därföre +saken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas. +Därföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds +värld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi +hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i +vår trädgård." + +Ännu ville jag göra ett inkast. "Ni har", sade jag, "jämfört ordet med +världen och sagt, att de båda höra tillsamman, såsom namnet hör till +den sak, det betecknar; men säges det icke sant, att världen är ond, +fördärfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med +Guds heliga ord?" + +"Man kan", svarade den gamle, "med världen mena allenast det, som är +fallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och +försonade värld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven, +men äfven andans ord." + +Så ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone. +Jag fann, att han såg världen i ett mildare ljus, än ni tyckes se den, +att den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likaså helig som +det uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla, +likasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, som om den kunna +sägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det +uppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att människan icke af egen +makt kunde komma till insikt af det trösterika lif, som i skapelsen +möter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till +vinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka +i världen motsvarigheter till de läror, detta lämnar. Ändteligen finner +jag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens +sanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i världen och i +den evigt fira sin höga seger. + +Frågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota +den förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att +världen blott och endast står såsom en fientlig myndighet mot Gud, och +icke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är, +brutit världens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den +öfvertygelse, att världen, sådan den andas omkring oss, är likasom +ordet en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets +ljus och försoningens tro i våra hjärtan betrakta dess företeelser, och +sist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat +förtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att +äfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet +och frid dyrkade. + +Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare +bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i +anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur +dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och +fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan +och död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga +sanningens anda skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke +mer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, där de +alla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära, +att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man +icke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i +och för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och +mörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom +Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att +söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara +fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af +andan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarföre +skulle man envist vela se strid och splittring i allt, såsom om ingen +seger öfver söndringen vore vunnen, hvartör icke hellre med trons fasta +förhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma +bevittnas? + +Min gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att kivet skapar +sin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård +och fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en +själfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med +detta, och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig +tanke? + +Ett den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett +dystert fängelse för anden, ur hvilket denne blott genom att ändteligen +upptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen +erkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger +öfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel: +ni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni +har där fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af +jorden för att äfven där uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga +mellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er +därifrån, onda tvingande makter, som hämma er frihet, om icke er ande +har medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka! +Denna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa +länder, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och +alldeles upphäfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville +vara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart +skulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart, +hvart, om icke till att upphäfva allt?--Nej, låt er ande fatta sig +själf i mod och förtröstan, och den skall äga krafter att kufva det +fientliga i afståndet och dock låta den rika härligheten, som bildar +detta afstånd, vara kvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock +endast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen +segrar öfver världen utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den +till annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel, +människoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och +finner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den +jord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och +hållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den mänskliga +viljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några +dagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så +allvarsamma benämningar och icke snarare bör säga några dagars segrar. +Och sålunda, när skall väl mänskligheten upphöra att i stigande klarhet +realisera den lära, att människoanden måste vara jordens herre och icke +jordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor? + +Jag nämnde, att människans fortgång till frihet eller, om ni så vill, +till sitt högre lif sker i likhet med växtligheten långsamt och utan +språng. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka +sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från +jordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång +tillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att +fullkomnas. Af edra åsikter följer, och ni torde äfven tillåta mig +säga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende +fortskridande till det högsta och till målet är af alldeles intet +värde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsikter, kalla +det blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan +kan i biblisk anda framställas så: Hvad är en sann omvändelse? + +Att omvändelsen är den fallna människans återgång till Gud, därom kunna +vi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är +för människan verkställbar och huru den visar sig. Er tanke är den, att +omvändelsen är half eller snarare ingen, om icke människan på en gång +flyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och +ingen, om icke människan flyr till Gud. Skillnaden är häri orden ringa, +men i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er +från ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert +misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det +åter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan +vara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan +värde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod +tillryggaläggas. Människans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej +öfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt +mål, hopp och saktmod i sitt hjärta och med glädje öfver hvarje steg, +hon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit +hälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en +vän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni +gör, utan tvärtom räknar dem alla och gläds öfver hvart och ett, såsom +om han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som +människan gör på lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma +sträfvande till Gud är af honom, icke förkastadt, utan upptecknadt, +henne till salighet. + +Jag återkommer till mitt samtal med den gamle tjänaren, från hvilken +jag nu nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed +min aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd, +förekom mig främmande för hans karaktär. Jag frågade i anledning däraf, +om hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre +mildt, än det bort vara. + +"Han var människa", svarades mig, "och då han såg sitt enda barn och +sin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne +upprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort +för att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville +se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram utan +att betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta +folk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de +skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att +hon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig +själfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan: +_hoppa!_" + +Ehuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde +jag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga +förhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antar, att ett +återgående stegvis från den vådliga ställning, i hvilken människan +genom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och +skam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den +rätta punkten, äfven då hon därigenom måste helt och hållet krossas. +Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket +människan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne +likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin +betydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon +sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller, +sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af +längtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista +tanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig +själf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke, +hvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om +huru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att +utfalla, till hennes väl eller till hennes fördärf. + +"Hon var", svarade mig den gamle, "ett godt barn, och frid vare med +henne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på +oss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för +henne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig +själf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes +oerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig +som de själfva. Men", tillade han med en nästan triumferande +förtrytelse, "jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört att det +gått med en annan af deras trosbröder." + +Denna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och +jag frågade, hvad som då händt denne. "Det var", svarade han halft +leende, "en krigare, som drog ut i fält. När striden börjades, öfverkom +honom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå +till mötes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut +skulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den. +Han begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned, +betraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: 'O, +trummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar +kommer efter striden och att man måste vara betänkt på att då kunna +hafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så, +att han då icke förkastas.' I sådana tankar glömde han, af ångest för +sig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det +säges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om +räkenskapsstunden." + +Detta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet, +och jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga, +hade tillåtit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu +måste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större +skonsamhet betrakta människor, som, om de än fara vilse, likväl alltid +måste värderas för den värma för lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf +de drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en +blidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans +oförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans +ålderdoms lugn och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer, +mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om +försonlighet och mildhet i bedömande af andra till tanken på ett +viktigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande +sätt. Om man antar, att hvarje steg, som människan gör mot ett högre +ljus utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är såsom om det +icke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes +frälsning, så måste man också uttala fördömelse öfver hvar och en, som +under sin vandring här icke uppnått detta ljus. + +Den gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med +ifver ordet: "Säg icke", började han, "om man antar; man må hafva +antagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna +fördöma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma +tankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än +uppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en +styggelse för Gud, att"----dock jag vill skona er från att höra flere +af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den +frågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon +äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste +kunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är +öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna +handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela +väsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den +dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då +detta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon +väl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i +detsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens +handlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt +Gud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa +skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna +glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat; +huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som +felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet +icke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett +människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det +tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga: +"Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck, +så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit +väsende åt en synd. + +Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt +bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka +på att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal, +som än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle +tjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er +åsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar +den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det +själfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och +den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver +varelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och +framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna +blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga +gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom +säger till bloden i edra ådror: "Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat +är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom +detta." O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den +skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det +för att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga +handlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven +dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon +måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke +består af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den +själfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål +för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen. +En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar +och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant +och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör +eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin +handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, +att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget +själf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes +altare.--Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det +förtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för +att tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne +älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin +tjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig +därvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än +den han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg +han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant +skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på +hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus +och tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han +kunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme +mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock +ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna +den han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han +finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden +af en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma +pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden +och begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be, +dock befanns värdig att bära världens försonare. + +Krafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga och sätten att arbeta i +Guds ändamål likaså. Säg därföre icke, då ni ser en broder, som icke +vakar och tänker i böner såsom ni: "Se, denne är en förtappad". Säg +snarare: "Låt mig se efter om icke äfven denne står vid den brusande +flodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina +friska lemmars krafter för att bära däröfver Kristi utkorade och arbeta +för hans sak". + +Jag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar +se en fridsam hälsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsikter +hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än +högre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördöma er för +den hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta af +hvad kristendom är. + + + + + +End of Project Gutenberg's Samlade arbeten II, by Johan Ludvig Runeberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN II *** + +***** This file should be named 13101-8.txt or 13101-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/3/1/0/13101/ + +Produced by Tapio Riikonen + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |