NormalizeHEADmain

5 files changed, 17 insertions, 6802 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..67fe838
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #65016 (https://www.gutenberg.org/ebooks/65016)
diff --git a/old/65016-0.txt b/old/65016-0.txt
deleted file mode 100644
index c6c7350..0000000
--- a/old/65016-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,6802 +0,0 @@
-The Project Gutenberg eBook, Revolutionärer och emigranter, by Alma
-Söderhjelm
-
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
-www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-
-Title: Revolutionärer och emigranter
-
-
-Author: Alma Söderhjelm
-
-
-
-Release Date: April 7, 2021  [eBook #65016]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-
-***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER***
-
-
-E-text prepared by Tuula Temonen
-
-
-
-REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER
-
-Av
-
-ALMA SÖDERHJELM
-
-Historiska essayer II.
-
-
-
-
-
-Helsingfors,
-Holger Schildts Förlag,
-1918.
-
-
-
-
-
-
-INNEHÅLL:
-
-Förord
-När Voltaires stoft fördes till Panthéon
-De första emigranterna
-François-Claude-Amour de Bouillé
-En politisk salong i Bryssel
-Emigrantkonungen i Koblenz
-En gammal roman, dess författare och hjältinna.
-
-
-
-
-Förord.
-
-
-Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sveriges
-ställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap med
-förhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämnda
-arbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för att
-bli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jag
-framfört en del av dem.
-
-De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, så
-till vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor,
-medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial.
-Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar även
-för den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessa
-studier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttre
-lärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om att
-det för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även vill
-vända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighet
-att värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jag
-velat följa.
-
-Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.
-
-
-
-
-NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.
-
-
-Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution
-i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde
-denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats
-upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde
-fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens
-inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och
-ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man
-med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade
-mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt,
-byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar.
-Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska
-revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade
-blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.
-
-Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som
-nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och
-teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den
-franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under
-dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet
-av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas
-djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man
-nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar
-och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott
-på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn --
-oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han
-icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina
-första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen
-under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit
-till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare
-full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat
-grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att
-pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få
-se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt
-eget namn utstruket från medborgarnas antal!" -- "Sublime Rousseau",
-utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden
-i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt,
-"sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en
-av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har
-rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen,
-han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom
-hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn
-gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo
-till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella
-statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult,
-Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta,
-i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen,
-som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de
-kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös
-kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler
-ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även
-bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne
-hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo
-under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan
-beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult,
-och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna
-med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt
-innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat
-humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna
-hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till
-kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av
-nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens
-vilorum.
-
-Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung
-Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för
-sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända
-till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske
-filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda
-bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta
-hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och
-Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand,
-som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten
-remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått
-återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en
-konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna
-den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda
-utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom
-annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida,
-vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla
-fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin
-egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras
-händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en
-ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och
-älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till
-Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins
--- efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire -- hos sin vän markisen
-Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både
-litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades
-omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet
-iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation.
-Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som
-ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland
-konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio
-systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av
-repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även
-till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av
-densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas
-av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för
-mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin
-ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.
-
-Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av
-kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda
-prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse.
-Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig
-mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans
-trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire
-alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen.
-Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud
-att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till
-Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan
-släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats
-till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det,
-emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för
-överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära
-tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa
-tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna
-i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans
-begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till
-Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var
-klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets
-gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast
-hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå
-förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev
-från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala
-myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för
-honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det
-franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men
-trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet
-av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av
-hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller
-eftervärld att hedra hans minne.
-
-Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens
-försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières'
-abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires
-kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga
-städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela
-Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos
-Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade
-redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda
-hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.
-
-Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe
-om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad,
-därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom
-hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift
-med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell
-tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev
-verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en
-mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden
-Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon.
-Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till
-nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i
-uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.
-
-Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets
-betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den
-30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att
-begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle
-genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort
-människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att
-rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag,
-då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet
-åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av
-kommentarier:
-
-"Namnet _stor_ har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."
-
-"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när
-alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."
-
-"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de
-största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit
-fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i
-vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla
-slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen
-gjorde det, proklamerat _att den som vältjänar sitt land ej har behov
-av några anor_. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd,
-som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för
-familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans
-namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur
-vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade
-offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som
-tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den.
-Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna _tankens
-befriare_ samma ära som de visat en av frihetens grundläggare."
-[Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]
-
-På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu -- som
-det tyckes enhälligt -- beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire
-var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet
-hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i
-uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.
-
-Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna
-redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av
-festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer,
-tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste
-arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant,
-den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den
-store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs
-en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och
-Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr
-Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm
-tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen
-till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne,
-och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade,
-"understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han,
-"borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma
-till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd
-att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för
-denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos
-och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren
-för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att
-så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort
-sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i
-Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på
-sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en
-viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault
-erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken
-på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett
-minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med
-orden:
-
-    "Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
-    Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
-    La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
-    Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
-    Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."
-
-Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra
-den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var
-icke oväntat -- alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta
-till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det
-märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i
-stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère
-från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och
-som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt
-eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom
-t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen
-"De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades
-Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad
-festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter.
-Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver
-en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga
-invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att
-göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att
-blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära
-en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer
-och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men
-vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère
-helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med
-de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris
-100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu
-hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet,
-samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna
-övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle
-därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres
-lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle
-lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!
-
-En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och
-Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires
-välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden,
-som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas
-hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade:
-tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke,
-eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire
-var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna,
-vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han
-gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han
-utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat
-alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor,
-som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta
-de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro
-uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice,
-vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning,
-ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin
-tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om
-Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina
-fötter."
-
-Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den
-30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma
-togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den
-till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen
-till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid,
-när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades
-processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där
-den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning,
-fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den
-10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris
-mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton,
-stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte
-dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat
-från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar,
-anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu
-av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.
-
-Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna
-skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris.
-Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick,
-uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid,
-att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen,
-därifrån processionen skulle begynna följande morgon.
-
-Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till
-Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i
-vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en
-plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes
-ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av
-den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick
-av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På
-Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar
-från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd
-deviser och emblem -- mera i tidens smak än egentligen vackra eller
-spirituella -- hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande
-ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog
-dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."
-
-I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades
-gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den
-aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man
-förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens
-rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".
-
-Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret
-knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en
-orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde
-omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen
-ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man
-skulle bestämma festens firande till klockan 2.
-
-I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning
-om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.
-
-I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde
-sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter
-skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter,
-som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med
-inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika
-deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp
-hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av
-Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade
-kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i
-spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen,
-bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens
-intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från
-1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen".
-Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken
-Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en
-relief av fästningen -- de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt
-till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit
-med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna.
-Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med
-pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som
-"Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första
-nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan
-sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var
-beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens
-medlemmar -- att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska
-föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse
-redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av
-elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu
-kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka
-man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos
-ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en
-lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en
-kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den
-upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna
-kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats.
-Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister,
-nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris
-departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva
-sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess
-lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten
-lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor
-över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen:
-"Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare,
-diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt
-och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne
-inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och
-"Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av
-tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette,
-och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska
-masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor
-prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens
-och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från
-kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en
-bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.
-
-Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen.
-Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av
-Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som
-inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la
-gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med
-en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av
-entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden.
-Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV,
-Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna,
-stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där
-gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från
-sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar,
-och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen
-lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.
-
-Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen
-ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande
-finnes överallt, men hans hjärta är här" -- detta för att angiva att
-Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför
-huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom
-eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När
-sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades
-rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater,
-på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens
-färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita
-klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens
-symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände
-kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till
-ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester
-av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla
-dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas,
-och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på
-Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga
-flickor följde efter dem.
-
-Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den
-nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man
-hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro
-omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna
-hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83
-års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som
-föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och
-försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför
-teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte
-sig kortegen åter i rörelse.
-
-Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till
-Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening
-med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning
-något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk
-i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.
-
-I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni
-blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans
-snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i
-en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke
-till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka
-häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks
-invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster
-av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända
-citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas
-läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den
-hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde
-alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och
-ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det
-nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet
-tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade
-gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak.
-Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på
-denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av
-Bastiljplatsen."
-
-Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner
-och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le
-patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då
-Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord
-för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest
-till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel.
-Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt
-Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid
-talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given
-för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter
-samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och
-segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var
-det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och
-frihetens fäder."
-
-Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik,
-nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de
-Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var
-undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande
-form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan
-angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd,
-prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De
-vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i
-bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet
-av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består
-och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa
-altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det
-ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat
-säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att
-de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store
-man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela
-världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare
-vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet
-med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig
-mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger
-målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter
-blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och
-frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa
-murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de
-äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga
-marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör
-allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade
-de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina
-välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."
-
-Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris
-till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på
-Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren
-Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar
-till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller
-dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:
-
-    "Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har
-    sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver
-    natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna
-    mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin
-    mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen
-    skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I
-    en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur
-    gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd
-    med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom
-    Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog
-    sin början från Bastillen, _straxt efter middagen hant ej till
-    Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess
-    förbigång varade tre fjärdedels timme_. Jag blir förmodligen
-    snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig
-    beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var
-    äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade
-    med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och
-    sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på
-    hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En
-    sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en
-    man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af
-    Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires
-    buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig
-    storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod
-    åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans
-    öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande
-    de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt.
-    Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros
-    framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres
-    åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på
-    alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst
-    liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med
-    det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den
-    som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade
-    processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet
-    Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och
-    då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes
-    Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad
-    tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen
-    försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre.
-    Efter hand skingrade folket sig."
-
-Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan
-Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och
-Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd
-till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för
-att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända
-icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett
-uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.
-
-
-
-
-DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.
-
-
-"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla
-hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois
-tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning
-lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska
-ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga
-kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och
-ihållighet. Huru -- mänskligt att se -- långt tilltagen var ej den tid
-av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!
-
-Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat.
-Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över
-aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck
-blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla
-adelsgods.
-
-Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att
-roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket
-var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott
-den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för
-aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig,
-högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var
-folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans
-förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande
-riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som
-far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den
-ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets
-voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den
-allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes
-lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och
-förstod det -- de många pamfletterna som i åratal haglat ned över
-Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och
-bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera -- talade
-ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var
-han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och
-1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt
-autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han
-också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud
-för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta
-inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan,
-medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han
-även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så
-lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som
-föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på
-gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande
-folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig
-XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna
-landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom
-ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois
-i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.
-
-Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället --
-Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda
-franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare
-till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att
-särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta
-sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne
-stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater
--- det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som -- även de
-på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois.
-Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som
-behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i
-hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot
-stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av
-Angoulême och Berry.
-
-Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor
-mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som
-d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage,
-de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också
-Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe
-och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således,
-efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats
-med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin
-välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod
-i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första
-ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen
-fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för
-hennes skull utsätta sig för fara.
-
-Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets
-förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund
-och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt
-nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande
-över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen
-ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som
-hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de
-Polignac, en stor förställningsförmåga -- i grunden var denna till det
-yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna,
-vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig
-intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa
-sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala
-rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och
-denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen
-tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig
-över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan
-skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få
-känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta
-till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig
-på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa
-sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna
-Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt,
-hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne
-dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen.
-Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette
-en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några
-rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det
-måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än
-omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av
-de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan
-ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen
-prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon
-tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike
-vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en
-återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin
-drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac,
-och sina två söner -- dessa båda som senare skulle bli inblandade i
-konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast
-9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast
-föranledde julirevolutionen.
-
-Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära.
-Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste
-vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans
-flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan
-Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år
-blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll
-vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första
-uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le
-Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under
-medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den
-elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i
-rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och
-lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan
-delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin
-vänskap överhopade henne.
-
-De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med
-dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från
-Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla
-samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän,
-industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter
-för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution -- och ekot
-av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust
-eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot
-"fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare
-sitt hat mot det nya Frankrike.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av
-emigrationen, särskilt efter 1792 -- förefunnos icke i början av
-densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som
-ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid
-hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där
-det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första
-emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga
-dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk
-av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att
-Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd.
-Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat
-antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet
-tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt.
-Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos
-sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade
-stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig
-med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med
-greven av Provence.
-
-Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning
-underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att
-där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s
-vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början
-väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå,
-att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske
-prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan
-från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin
-svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle
-bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista
-upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under
-vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.
-
-I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri,
-konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre
-eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för
-honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de
-hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av
-hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor
-ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var
-intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom
-utövandet av detta älskvärda värdskap -- Artois' svit bestod nämligen
-av 82 personer!
-
-Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes
-verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad
-anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära
-50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner
-smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för
-deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man
-bäst borde utnyttja situationen.
-
-Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans
-dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under
-Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig
-yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna
-ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco.
-Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan
-en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta
-skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon
-uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom -- Goethe, som såg henne vid
-denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på
-honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer
-över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift
-med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung
-Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden,
-som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet
-beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit
-den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans
-trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon
-var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet
-vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist
-och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater
-största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av
-Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av
-Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom
-hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne
-visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset
-härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda
-dotter, prinsessan Louise.
-
-Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle
-Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste
-och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till
-maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska
-lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria,
-oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort
-bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais,
-som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och
-humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft
-många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men
-vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig
-själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska
-flickhjärta -- alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin
-vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig
-brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna
-skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid
-mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga
-umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.
-
-Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror
-Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt
-förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en
-gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan
-Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men
-därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han
-att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.
-
-I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella
-kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den
-första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma
-damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda.
-Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var
-emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga
-vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de
-Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född
-Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran
-av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader-
-och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad,
-och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka
-på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de
-Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor
-av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för
-kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och
-angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta
-på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid,
-och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande
-älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som
-den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild
-vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga
-flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de
-Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin
-blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med
-bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne
-såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet
-just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han
-blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt
-det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes
-blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre".
-Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den
-med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade
-först med hennes död.
-
-Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant
-figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om
-hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom
-berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en
-underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt
-charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare
-än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän
-greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största
-hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev
-han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka."
-Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål,
-några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon
-förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har
-brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro
-bundna vid livet."
-
-En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig
-sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock
-ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge
-svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till
-det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska
-aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan
-de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de
-Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de
-Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde
-familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde
-hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till
-Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.
-
-I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första
-emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som
-de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.
-
-Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han
-var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten,
-med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en
-aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen
-uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå
-att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en
-pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.
-
-På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning
-eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll,
-som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två
-första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller
-den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det
-kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke
-någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas
-så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning
-ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken
-fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma
-betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke
-desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde
-väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå
-att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade
-representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år
-efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet,
-hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att
-återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde
-och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.
-
-Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde
-prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon -- han
-hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far
-och farfar bortlämnat -- var visserligen icke heller han utrustad
-med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad
-diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en
-utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det
-sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till
-fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland
-och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig
-trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade
-han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla
-slott, det ryktbara Chantilly.
-
-Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting
-och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade
-inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung
-hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt
-fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat
-mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till
-Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den
-tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget.
-Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när
-han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i
-avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de
-kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade
-han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och
-sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns
-företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot
-envåldsmakten.
-
-Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och
-politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av
-Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés"
-dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket
-ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro,
-och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess
-glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom
-tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det
-gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en
-stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för
-egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom,
-beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid
-villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet
-av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens
-bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt -- man
-berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade
-låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra
-delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka
-han sedan själv hopfogade till ett helt.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde
-visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva
-revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster
-i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men
-denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en
-utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva
-verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att
-komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände
-sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största
-förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under
-några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska
-statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England,
-där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade
-på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och
-fatal politik, vilken -- och det är därvid knappast orättvist att
-stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt
-hämndbegär -- kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som
-egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och
-dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.
-
-Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att
-författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän
-att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet
-av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra
-kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne,
-skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta
-upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation,
-utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé,
-och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den
-kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge
-Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.
-
-För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet
-i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök,
-dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för
-ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution
-de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt
-sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II,
-vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över
-den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid
-de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från
-Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras
-sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med
-kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan
-resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga
-mot prinsarnas företag.
-
-Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de
-största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de
-landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta
-i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje
-nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar
-nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och
-givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka
-han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln
-och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till
-att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början
-av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från
-Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av
-Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten.
-Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé.
-"Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev
-Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag
-föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke
-så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att
-tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."
-
-Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska
-läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste
-önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers
-Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke
-funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå
-det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att
-avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad
-som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna
-här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt
-fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å
-sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon
-för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor
-konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att
-kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare
-håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet
-och överlägsenhet.
-
-Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan
-antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde
-möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land,
-vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame
-de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III
-riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder,
-som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till
-Gustav III.
-
-Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon
-militär att stödja sig på -- ty ett knappt hundratal unga adelsmän
-hade hörsammat deras kallelse -- voro emigrantchefernas planer på ett
-krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen
-svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon
-förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom.
-Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det
-gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och
-Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring
-sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon
-antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med
-ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående,
-så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i
-hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de
-kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem
-som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev
-till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände
-sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar
-och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois.
-Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet
-och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och
-drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna.
-Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon
-av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den
-eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution
-på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var
-sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade
-sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar
-att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet
-borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje
-underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det
-uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens
-rädsla och drottningens svaghet.
-
-I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje
-med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé:
-"Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen
-och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej
-kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han
-förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete
-i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig.
-Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha
-framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna
-all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille
-och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!"
-Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet
-annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det
-är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga
-dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med
-försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för
-tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme."
-Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket
-att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas
-harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara
-högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i
-december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott
-med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de
-konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse
-fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej
-såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den
-tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande
-indignation.
-
-"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois
-och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag
-sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra
-sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror -- om man
-över huvud kan kalla honom en man -- som tillåter sig en åtgärd, vilken
-är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket
-utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade
-greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än
-denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."
-
-Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som
-de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem
-och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de
-franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa,
-och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik.
-Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under
-sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta
-ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m.
-hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla
-företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer,
-med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor,
-eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de
-företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett
-uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro
-de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna
-tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de
-i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid
-denna tid mycket lät tala om sig.
-
-Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de
-europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för
-emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en
-skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det
-av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar,
-skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull
-uppställa en här om 12,000 man.
-
-Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien
-hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första
-furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med
-sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga
-lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela
-emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen
-ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för
-att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de
-franska revolutionärernas sida -- det talades bland annat om upptäckten
-av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla
-fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att
-utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin
-underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och
-deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han
-föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva
-Frankrike, som han nu spelade.
-
-Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny
-tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson,
-hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare
-övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de
-tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av
-sina länder -- redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom
-representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne.
-Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början
-blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med
-diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och
-söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för
-avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne
-som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i
-hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom
-beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna.
-Den första tiden av vistelsen i Venedig -- där han återfann madame
-Polastron -- var icke med avseende å de politiska angelägenheterna
-odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse,
-nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han
-själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade
-emellertid i Venedig -- han företog endast en gång ett kort besök i
-Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i
-april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av
-Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.
-
-Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren,
-Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant,
-den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet
-annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss
-meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren
-förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge
-han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta
-den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall
-man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna
-kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro
-för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande
-gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå
-greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock
-denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre
-välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han
-skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som
-var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror -- Marie-Antoinette hade själv
-anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot
-det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under
-den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt
-som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav
-kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och
-kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut
-underrätta prinsarna därom.
-
-Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version
-om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan
-utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom.
-Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen
-fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största
-betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en
-utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta
-vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas
-sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in.
-Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna
-uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och
-utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när
-han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan.
-Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier,
-gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om
-deras anslutning till kriget mot revolutionen.
-
-På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än
-kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth,
-Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper
-företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot
-revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den
-stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till
-vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först
-skulle bli föremål för krigsoperationerna.
-
-Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans
-onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt
-emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt,
-vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden -- det var
-beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes
-visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet
-blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs
-han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och
-biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden,
-och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve
-Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt
-hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe
-fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora
-bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen
-följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av
-kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för
-vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.
-
-För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm
-som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd
-i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande
-svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod.
-När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för
-aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket -- det
-var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen -- glömde
-han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade
-Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter,
-som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna
-började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några
-dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins
-Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med
-ytterligare iver.
-
-Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt
-sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas
-besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra
-läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till
-emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt
-att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på
-väg till Belgien.
-
-Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt
-dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och
-äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna
-skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av
-Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som
-allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till
-främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som
-skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.
-
-
-
-
-FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.
-
-
-När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog
-med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga
-vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens
-stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet
-skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge,
-i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade
-folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig
-solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att
-den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav
-folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset
-Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka
-Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom
-hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom
-ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom
-att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike.
-Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade.
-Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga
-något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den
-ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda
-honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk
-stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta
-sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i
-Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona,
-emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var
-motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla
-men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av
-lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad
-beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste
-omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth".
-Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet,
-hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även,
-just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo
-mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen
-snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i
-Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg
-bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas
-allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska
-konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och
-med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den
-viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.
-
-Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla
-företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin
-ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl
-ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne
-man var markisen av Bouillé.
-
-François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i
-Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat
-som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott
-velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett
-hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där
-man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit
-under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan
--- han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på
-Malta -- erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om
-krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma,
-mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför
-allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder,
-då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts
-infanteriregemente.
-
-Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé
-och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla
-sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många
-ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse,
-utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid
-Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och
-rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom
-armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet
-om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han
-inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid
-särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin
-omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv.
-Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och
-standar" -- efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till
-överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma
-krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg;
-några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter
-kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans
-namn.
-
-Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien
-en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den
-i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll
-på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först
-i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska
-medelhavsöarna.
-
-Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge
-krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och
-hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän
-genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart
-stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska
-Västindien mot arvfienden -- England. Bouillé visade sig vara en
-dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att
-ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet,
-då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778.
-Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen
--- i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän,
-och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste
-mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska
-frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare --
-Lafayette, Axel von Fersen -- att redan före Frankrikes officiella
-krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras
-led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening
-kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den
-fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest
-eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring
-blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache
-och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av
-generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han
-högt uppskattade -- Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det
-att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit
-sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe.
-Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom
-annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.
-
-Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under
-sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att
-han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda
-de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri
-utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache
-lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade
-varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska
-företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands
-generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera
-låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000
-floriner.
-
-När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till
-Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska
-samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta
-kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit
-insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat
-de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit
-omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär
-och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den
-tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring,
-för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder.
-Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några
-av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron
-Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest
-humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast
-en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II,
-upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han
-ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges
-ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att
-vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och
-politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande
-ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd
-med ett diplomatiskt uppdrag -- Frankrikes anslutning till den tyska
-konfederationen -- vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den
-franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla.
-Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska
-förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock
-att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien
-och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de
-nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början
-till den stora omvälvningen i det franska samhället.
-
-I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med
-år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han
-var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina
-personliga relationer till politikens ledande män -- Calonne, Brienne
-och Montmorin, ja även Necker -- kom han i tillfälle att intaga en
-position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.
-
-Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av
-en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av
-den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit,
-hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av
-oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären.
-"Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och
-medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna,
-nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den
-provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka
-stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i
-båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i
-Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls
-i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes,
-inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri,
-vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela
-första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland
-de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt
-samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med
-sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade
-på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva
-knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår
-att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater,
-vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt
-underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för
-att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så
-mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen
-lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade
-han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin,
-en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans
-hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma
-som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya
-ed som nationalförsamlingen hade påbjudit -- en omständighet som för
-ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.
-
-Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan
-i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von
-Holstein framställt -- såsom han påstod på Gustav III:s vägnar -- ett
-förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk
-militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé
-ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan
-han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för
-dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet
-av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting
-Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens
-förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark
-ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman
-vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för
-monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom
-en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att
-Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet -- han kände
-Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att
-denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den
-begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och
-intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna
-uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens
-med Bouillé -- och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att
-locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till
-och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.
-
-I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett
-verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom
-vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och
-vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och
-hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.
-
-I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor
-allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och
-med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande,
-hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den
-schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade
-stående militären samt nationalgardets trupper i städerna -- just
-denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa.
-En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj
-och vid den såg sig Bouillé -- den i nationalförsamlingen i Paris, i
-revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av
-folket hatade generalen -- tvungen att högtidligt upprepa den nya eden,
-och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till
-den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.
-
-Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många
-trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo
-i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt
-revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav
-deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång
-hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen
-var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut
-i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades
-kuva detsamma -- själv försvarade han med några trogna under flera
-timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade
--- men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att
-nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina
-nu avfallna trupper -- ställde sig på hans sida för att återställa
-ordningen!
-
-Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett
-strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och
-förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare
-konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den
-slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes
-fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys
-blodbad" -- ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig,
-genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även
-nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret
--- och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna
-nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de
-varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken
-kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin
-president tillställde honom var av följande lydelse:
-
-"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och
-patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang
-garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra
-krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår
-och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er
-militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder
-att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och
-gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter
-är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har
-tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i
-uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner
-mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."
-
-Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande
-för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha
-varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller,
-och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande
-tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att
-det allmänna bästa -- "la chose publique" -- och lagarna ej hade någon
-så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!
-
-Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och
-frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en
-nödvändig formalitet -- säkerligen var han, om ock blott för stunden,
-angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens
-tacksamhet.
-
-Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy
-jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och
-Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den
-militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.
-
-Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att
-komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar
-han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej
-för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för
-att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans
-frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans
-plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans
-åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning
-till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen
-att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras
-rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé
-till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av
-hans bästa regementen, -- än så länge trodde han sig kunna garantera
-att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare
-skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo
-vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken
-de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig
-spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall
-man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även
-inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en
-om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI
-bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter.
-Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av
-den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i
-dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det
-övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk
-än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som
-uppgjorts i Tuilerierna.
-
-I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig
-XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde
-budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé
-skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen
-beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka
-generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig
-XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera
-flyktplanen.
-
-Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon
-och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90
-och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen
-ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också
-befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till
-stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under
-denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat
-sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en
-liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna
-samt icke långt från Luxemburg -- det vore således lätt att härifrån
-komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp
-vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på
-våren skulle gå av stapeln.
-
-I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt
-tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den
-väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims
-och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould,
-Varennes eller Verdun var farligare -- särskilt över Verdun, där både
-militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade.
-Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat
-posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade
-sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett
-beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes
-och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen
-över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli
-igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare
-förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna,
-vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.
-
-Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson.
-När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn,
-vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt
-stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest
-energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig
-plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna
-borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin
-vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för
-kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen
-hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga
-med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé
-utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror
-till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i
-assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.
-
-Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och
-de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom
-även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle
-posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera.
-Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från
-Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé
-sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att
-skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han
-helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt
-infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära
-klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken
-den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen
-skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.
-
-Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan
-omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under
-sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten
-upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt.
-Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan
-del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde
-inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och
-ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades
-misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som
-för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks
-med flyktplaner.
-
-En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen
-meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla
-prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa
-till Rom -- påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen
-att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och
-fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som
-de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva
-sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock
-denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att
-hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade
-sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna
-deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän
-greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i
-Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.
-
-Den andra händelse, som Parisbefolkningen -- och det ingalunda utan
-skäl -- betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks
-med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april
-för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits
-och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte
-denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett
-formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid
-kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som
-sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin
-föresats och kvarstanna i Tuilerierna.
-
-Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen,
-stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i
-detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna
-med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte
-bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av
-ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av
-Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam.
-Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart
-visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna
-senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.
-
-Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett
-falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda
-brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga
-skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga
-uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat
-denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter
-det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra
-trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en
-vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk,
-samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet
-och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet
-till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett
-slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga
-familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll
-tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag
-tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och
-Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna
-föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade
-ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man
-förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.
-
-Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade
-Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser
-i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit
-en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen
-våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för
-sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren
-och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans
-fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade
-han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt
-honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens
-brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid
-sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det
-dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på
-hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.
-
-Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion
-och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin
-tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera
-försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von
-Fersen var nöjd med Goguelat -- "det är en säker man", skriver Fersen
-om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans
-iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej
-sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så
-tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd
-för någon indiskretion från hans sida -- han har alltför många vänner
-och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill
-rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail."
-[Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han
-misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom -- och
-skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.
-
-Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess
-klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva
-igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande
-i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att
-man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att -- vilket var
-ännu viktigare -- man skulle få någon garanti för att österrikiska
-hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan
-skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske
-i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar
-Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers
-avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen
-baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan
-från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda
-avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av
-sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma -- och så bedrägliga
--- underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med
-den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon!
-Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att
-konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av
-försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen
-giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för
-att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om
-man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje
-företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28
-april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under
-senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre
-uppskjuta resan -- man måste vänta till den femtonde för att få ett
-svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta
-resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill
-resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han
-två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är
-fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha
-rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den
-7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket
-demokratisk, och som reser först den 11!"
-
-Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även
-av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från
-Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil;
-vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons
-till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5
-mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den
-lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som
-omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om
-konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den
-därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av
-det andra dygnet.
-
-Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande
--- denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket
-vitt taftsiden -- hade denne emellertid vidtagit anordningar för att
-säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt
-vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.
-
-Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom
-de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det
-vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de
-skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små
-avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram
--- det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper,
-samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han
-ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga
-tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i
-Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av
-en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest
-orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större
-penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett
-detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer,
-skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan
-Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till
-Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.
-
-Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés
-besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att
-göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför
-många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går
-snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på
-edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone
-att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för
-mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig
-för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper --
-och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var
-oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i
-Varennes.
-
-Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu
-en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han
-ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris,
-för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen -- ett projekt
-som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen
-kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen
-redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes
-av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne
-behjälplig vid flyktens anordnande.
-
-Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle
-avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.
-
-Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till
-konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen
-samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över
-de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till
-Sainte-Ménehould.
-
-Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera
-fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en
-österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade
-han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde
-honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits
-med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull,
-som man tyckes haft svårt att avlägsna -- det berättas om henne att
-hon var väninna till chefen för slottsgardet -- och att den sålunda
-skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg
-till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var
-utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse
-på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade
-därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det
-stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den
-kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i
-Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan
-ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade
-hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle
-senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att
-göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket
-beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis
-d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen
-medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges
-yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt
-en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de
-France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor
-lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst
-krävde klokhet och djärvhet!
-
-Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande
-mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade
-han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största
-hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera
-Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general
-Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla
-trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper,
-som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett
-slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den
-kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general
-Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå
-redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement
-om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och
-Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att
-överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna.
-Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från
-Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att,
-strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege
-sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper
-som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet
-med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i
-Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma,
-och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han
-därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i
-förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv
-skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och
-ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa
-konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle
-infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde
-uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom
-de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka
-konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun.
-Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3
-på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som
-man skulle använda såsom förridare.
-
-Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst
-hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar -- han vågade sig
-nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt.
-Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något,
-red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes
-väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga
-ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen
-och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare
-bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och
-visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i
-Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit
-konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i
-Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan
-utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll
-Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter
-förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt -- att folket
-överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och
-att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes.
-Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat
-förutse.
-
-Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast
-samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag
-försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet,
-som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för
-detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy
-bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och
-sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den
-mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt
-regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet
-order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att
-tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände
-dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg
-i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och
-gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order
-att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron
-husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska
-regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch
-skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena
-i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna
-skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad,
-så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."
-
-Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde
-emellertid ej ensam föra till resultatet -- redan den omständigheten
-att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om
-konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning.
-Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo
-hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet",
-skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan
-det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order
-om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves",
-fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller
-sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan
-detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag
-ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."
-
-När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade
-sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons,
-det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj -- hade och
-det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst -- blivit av tre
-medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade
-själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé
-snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade
-konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är
-rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam
-för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt
-tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde
-honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och
-greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en
-halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till
-nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre
-officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De
-flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen
-var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för
-att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.
-
-Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke
-kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga
-uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet
-annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay.
-Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i
-Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet
-trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska
-gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast
-vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades
-dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott
-skrämma bort sina förföljare.
-
-Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten,
-vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för
-en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt
-misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att
-arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.
-
-Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen
-historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången
-därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på
-direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist
-på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den
-mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn
-som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en
-alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten
-samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten
-för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv,
-utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under
-andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna
-olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets
-maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre
-än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit
-han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades.
-Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit
-honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit
-över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s
-skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå
-detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han
-rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket.
-Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av
-särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet
-och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo
-ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som
-det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu
-förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för
-nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien
-ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka
-den rena absolutismen genom en konstitution.
-
-"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att
-bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans
-familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas
-försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu
-eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid
-tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och
-blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan
-vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar _nationen_, för
-mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse,
-samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål
-som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen
-utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen
-och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav
-sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina
-egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt
-och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han
-utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till
-sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé
-till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden
-honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min
-konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför
-vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade
-göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag
-sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att
-förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur
-sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig,
-samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni
-medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed
-ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att
-uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som
-gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig
-ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och
-min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka
-jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda
-skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan
-utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han
-uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen
-infört -- intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit
-allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej
-annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla
-hjälpkällor voro utsinade -- och efter att ha omtalat huru han förgäves
-under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att
-lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som
-handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag
-var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda
-medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade
-mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig
-och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri
-och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som
-kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som
-skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till
-försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé-- -- -- av
-sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i
-armarna på honom. -- -- --" "Det blev beslutat att konungen skulle
-bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så
-snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få
-kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill.
-Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny
-församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den
-upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl
-monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation
-borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda
-på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i
-besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket
-för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska
-representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare
-mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av
-fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som
-omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom
-en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro
-sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både
-folkets och furstens intressen." -- -- -- "Se där vad eder olycklige
-monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av
-folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna
-tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det
-djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans
-hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet
-annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande
-hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart
-skall föra till det franska rikets undergång."
-
-Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar
-förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni
-frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall
-vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara
-endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre
-än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte.
-Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment.
-Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på
-ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och
-strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för
-en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert
-fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat
-betrygga och försköna."
-
-"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller
-sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda
-konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt.
-Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som
-gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista
-ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda
-dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig
-som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat
-rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det
-är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför
-mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att,
-om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå
-sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande
-trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev
-är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i
-vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er
-och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas
-med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan
-några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."
-
-Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det
-överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen,
-som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och
-uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och
-i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans
-skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt
-samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället,
-misstog han sig i grund -- tvärtom klandrades hans tilltag allmänt,
-till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en
-braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé
-var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som
-lett honom -- och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I
-sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha",
-säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande
-att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor
-av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den
-grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt
-enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag
-förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade
-sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att
-mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag
-ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription
-och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka
-jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle
-förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"
-
-Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest
-smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av
-Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s
-flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande
-brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé -- det var nämligen ej
-vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst
-utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade
-ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. -- "Det
-finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle
-sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för
-sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den
-trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss
-företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna
-er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."
-
-Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet
-i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III
-för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska
-konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd
-i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé
-underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av
-revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna,
-"få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och
-det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den
-överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i
-Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med
-konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta
-skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade
-det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot
-anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens
-förmån -- i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i
-egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."
-
-Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att
-ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt
-att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna
-under sitt eget överbefäl -- Gustav III ville nämligen själv anföra de
-förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt
-underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén,
-men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över
-det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. -- "Det
-är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma
-från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den
-stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer
-angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den
-beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar
-och utläggningar -- i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det
-andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag
-tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett
-stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet
-om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då
-uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men
-de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt,
-när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan
-kan man förena alla detaljer -- den minsta försumlighet kan nämligen i
-sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade
-mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes,
-och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han
-hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var
-oerhört lik sin morbror Fredrik den store."
-
-Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse
-med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos
-vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han
-lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på
-allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin
-regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket
-han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och
-stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin
-entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om
-samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både
-i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt
-bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra
-de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga
-kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som
-endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar
-sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent
-absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller
-att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några
-medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark
-regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning
-förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas
-stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man
-misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina
-privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet
-erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt
-oberoende och sin absoluta makt."
-
-Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt
-ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom
-även med en smickrande skrivelse:
-
-"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga
-intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna
-ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom
-skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit
-den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att
-er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej
-vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni
-jämte edra söner bli mottagen som en vän."
-
-Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan
-som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd
-honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm
-gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en
-älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen
-plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade
-sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för
-hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till
-furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en
-plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.
-
-Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen,
-flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga
-furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!
-
-Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att
-framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk
-Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två
-språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina
-åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad
-inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu
-i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva,
-utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt
-inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna -- en heder som
-Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé --
-visserligen efter tio dagars väntan! -- emottagen i audiens hos kejsar
-Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska
-angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion
-för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och
-honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till
-Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes
-angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en
-kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle
-förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån
-för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass
-och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i
-de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för
-Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde
-taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen --
-denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!
-
-Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när
-han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet
-för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från
-kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti
-för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än
-den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern
-1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna
-på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom
-bas för ett sådant fälttåg -- en plan som Bouillé ingivit Gustav III
-och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas
-i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt
-förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män
-och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för
-en aktion utan kejsarens medverkan!
-
-Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att
-denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst
--- i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari
-1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största
-otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med
-er. Därmed är allt sagt."
-
-På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s
-död i mars öppnade -- ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas
-furstar -- för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet
-av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig
-krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta
-andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet,
-dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten
-av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver
-Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var
-nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i
-Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade
-företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för
-revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men
-för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver
-betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största
-uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s
-mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig
-vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv
-mycket kännbar" -- se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav
-III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid
-ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse
-Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva
-verket ägde i Europas ögon.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat
-sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande
-skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och
-självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller
-åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet
-som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången
-av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären.
-Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med
-Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man
-att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska
-generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste
-fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda
-i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid
-ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för
-de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag
-anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den
-svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy,
-sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser
-voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket.
-Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade
-att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade
-frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser
-Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med
-fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han
-talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd
-andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla
-såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande
-klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra
-sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike
-fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla
-fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!
-
-Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med
-anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig
-kommando -- "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara
-till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora
-besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu
-märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter
-sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i
-tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och
-hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas
-omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först
-nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund
-vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda
-stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av
-denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår
-strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade
-franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg
-såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna
-hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade
-huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.
-
-Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från
-augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att
-deltaga i striderna -- en motgång som för en ättling av den lysande
-fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken
-härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av
-den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy -- "en dålig
-general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé
-erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade
-hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld
-som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som
-borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette,
-Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne.
-Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på
-franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen,
-till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt
-territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde
-därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det
-blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.
-
-Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera
-att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en
-österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades
-Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter -- om med rätt
-eller orätt, är svårt att avgöra -- och infallet i Elsass kom aldrig
-till stånd.
-
-Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans
-ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst
-i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och
-begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt
-till England -- kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu
-ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats
-sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade
-nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som
-nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde,
-komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens
-rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av
-anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att
-överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en
-anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé
-i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens
-misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning
-från Ludvig XVI till hans bröder -- att sända penninghjälp till dem
-hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit
-gent emot dem -- utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon
-livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens
-ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens
-bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde
-rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit
-honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett
-brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat
-denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den
-största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot
-har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak
-sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne
-Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av
-Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande
-av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje
-häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig
-Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat
-sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med
-begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna
-av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle
-trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak
-skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse",
-säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet
-är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor
-som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen,
-antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra
-av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta
-senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra
-aktstycken."
-
-Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
-Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
-XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
-erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt
-bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska
-landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken
-välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern,
-blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara
-hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men
-snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans
-råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många
-misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs
-sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska
-vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans
-hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för
-honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar
-prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att
-återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp.
-Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i
-London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad
-och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han
-dog år 1800 i London, 60 år gammal.
-
-Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som
-sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade
-att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan
-fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av
-feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids
-personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den
-sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att
-vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han
-saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den
-som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och
-samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot
-Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit
-fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans
-axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet
-skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans
-härskare uppslukades.
-
-
-
-
-EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.
-
-
-Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de
-centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med
-emigrationshistorikern Ernest Daudet -- om också ej lika kategoriskt
-som han -- göra skillnad mellan England, där den del av den franska
-aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och
-oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande
-politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna
-slagit sig ned -- journalister, författare och tjänstemän -- och de
-tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de
-militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma
-ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.
-
-Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år
-mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna
-ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det
-vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos
-Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund
-av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den
-rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som
-utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer
-visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor
-toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta
-tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet
-med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i
-landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes -- till
-och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i
-Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer
-vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. -- -- -- Förresten äro
-alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än
-som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något
-tafatta uppträdande."
-
-De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ -- hos
-dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser
-för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den
-oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att
-man själv för endast en kort tid sedan -- vid de inkallade parlamenten
-1788 -- skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där
-framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna
-drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till
-badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda
-sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från
-alla Europas hov kom hit för att roa sig.
-
-Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter,
-de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade
-för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens
-planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det
-sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt
-i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar,
-blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes
-viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer.
-Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev
-som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare,
-såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan
-poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong.
-Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där
-samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom
-rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt
-från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame
-Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda
-den franska konungafamiljen.
-
-Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast
-de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person
-äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en
-mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till
-sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande
-särdeles extravagant.
-
-Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon
-född italienska -- enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings
-riddare" skulle hon däremot varit irländska -- hade vistats i Ostindien
-och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det
-namn under vilket hon blivit känd -- varken hennes familjenamn eller
-förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de
-dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna
-intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett
-namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn,
-som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro
-Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat
-till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller
-av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i
-Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den
-förfranskade svenske greven Axel von Fersen.
-
-Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga
-förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre
-män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för
-kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av
-honom.
-
-Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom
-det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd
-och härkomst -- familjen var ursprungligen hemma i Åbo -- under "Lilla
-ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna
-tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och
-hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att
-med alla upptänkliga medel -- icke minst genom penningutdelningar --
-försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras
-ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters
-skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775
-sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare
-förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes
-besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år
-senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör
-i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten
-lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans
-förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande
-Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt
-i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och
-hovmän möttes.
-
-Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan
-han långt senare -- 1796 -- gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var
-italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom
-dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som
-var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka
-till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon
-hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände
-en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker,
-och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet
-som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v.
-E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett
-ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne
-sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han
-varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter
-honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket
-rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" -- -- --
-
-Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam
-antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:
-
-"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade
-alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han
-hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt
-forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade
-varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade
-egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av
-att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk
-att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i
-sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."
-
-Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs,
-hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst.
-Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till
-Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans
-typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter
-till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig
-skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt
-skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.
-
-Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den
-slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan
-tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade
-sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois
-ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus
-av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula
-stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen
-med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan
-började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle
-givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen
-förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett
-är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i
-Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han
-i henne fann en politisk vän och meningsfrände.
-
-Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit
-mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar
-var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de
-förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet
-lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och
-utanför Frankrikes gränser.
-
-I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden
-vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den
-godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara
-en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra
-något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den
-godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande
-utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt
-som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av
-vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej
-länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre
-medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut
-inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis
-de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före
-revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och
-inflytelserik personlighet.
-
-För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett
-slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte
-promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin
-konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och
-Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig
-mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike,
-han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk
-flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot
-Paris.
-
-Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret
-Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford
-visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se,
-och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man
-behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven
-finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen
-måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i
-januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin,
-ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i
-översättning -- med undantag för några ord och meningar är Fersens
-dagbok nämligen skriven på franska:
-
-    1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.
-
-    12. Middag hos Sullivan.
-    13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. -- --
-        och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
-    16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
-    17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
-        citationstecken äro skrivna på svenska.]
-    19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
-        i slottet från 11 1/2 till midnatt".
-
-Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och
-en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men
-stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän
-till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn,
-i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att
-se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är
-faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd
-den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer
-till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok
-vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete --
-ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda
-dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på
-drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle
-tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken,
-känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och
-förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame
-Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på
-vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit
-ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var
-icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller
-Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset
-Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor
-som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt,
-dessa penningar -- beloppet har angivits ända till två miljoner --
-som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det
-tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin
-till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med
-Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern
-Montmorin.
-
-Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan -- och
-antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast
-Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på
-andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.
-
-Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet,
-och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli
-Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad
-som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det
-är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar
-Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme
-senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt
-sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna
-till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta
-var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation
-och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen
-undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och
-madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga
-budskapet om att flykten misslyckats.
-
-Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen
-noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han
-strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla
-dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att
-han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där
-hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa
-hans täta besök:
-
-    26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos
-    Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd
-    fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos
-    Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28.
-    Frukost, middag och te hos Sullivan.
-
-Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om
-konungaparets öde!
-
-Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin
-konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt
-arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till
-Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame
-Sullivan. I dagboken läsa vi:
-
-    Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8.
-    Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går
-    in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos
-    Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan.
-    Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid
-    hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. -- -- --
-    15. Åt middag hos Sullivan.
-
-Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den
-20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare
-presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav
-III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till
-konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart
-brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli
-omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i
-England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå
-så många av hans vittsträvande planer strandat. -- Denna del av hans
-mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till
-Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk
-framgång.
-
-Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit
-sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II
-diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska
-makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars
-räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde
-Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om
-upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären
-samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen
-till ligans chef -- en halsbrytande uppgift och en idé som kunde
-fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som
-Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt
-konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes
-gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren
-älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England
-och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med
-madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och
-kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner
-honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en
-parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige
-Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det
-skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen
-hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan
-till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold"
-och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren,
-skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller
-mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket
-diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri,
-att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att
-han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han
-till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var
-ingenting mer att göra åt saken." -- "Det är just vad jag befarat,"
-tillägger Fersen.
-
-På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur
-väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti
-lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord:
-"Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."
-
-Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen
-den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast
-följande har han antecknat i sin dagbok:
-
-    6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder.
-    Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på
-    hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag
-    hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän.
-    7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito.
-    9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan
-    och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän,
-    den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford.
-    Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var
-    mycket svartsjuk på mig. -- -- -- Simolin skriver till madame
-    Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig.
-    Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom
-    hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av
-    Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot
-    mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat
-    konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning-- -- --
-    20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick
-    med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22.
-    Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen
-    tillsammans med Sullivan.
-
-Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel
-såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den
-ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne
-vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för
-övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv,
-än både Fersen och hans konung.
-
-Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla,
-som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med
-motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det
-goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört.
-Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina
-måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford
-förut bott på hotell, han vid denna tid -- vilket även en anteckning
-i Fersens dagbok anger -- inredde sig ett eget hem, och att de tre
-vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame
-Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera
-mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att
-förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya
-hem medtagit -- madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin
-dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans"
-med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i
-dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame
-Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet:
-"Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen
-hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande
-Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare
-under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.
-
-Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame
-Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru
-Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var
-av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala,
-och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne,
-var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När
-Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda
-herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och
-förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga
-män, som besökte huset, berättade mig."
-
-Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett
-oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage:
-"Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i
-London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att
-det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han
-ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet -- tvärtom kallade han
-henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro
-allt annat än sympatiska."
-
-       *       *       *       *       *
-
-Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo
-storpolitik -- efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling
-med samtliga europeiska hov -- och dessemellan roade sig, befann sig
-Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame
-Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och
-ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga
-avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att
-vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom
-var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å
-ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en
-tidsfråga när han skulle återkallas.
-
-Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern
-brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i
-den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse.
-Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man
-kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame
-Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager
-som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande
-påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man
-tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett
-brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från
-emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i
-Paris, avslutas sålunda med följande passus:
-
-"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et
-Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu
-omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni
-samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli
-utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka
-eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt
-förvirrade."
-
-På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan
-som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska
-kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka
-ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat
-än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena
-fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke
-i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga
-ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och
-svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han
-dagligen såg utspelas inför sina ögon.
-
-Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att
-komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon
-gång vågar han -- då de exakta nyheterna tryta -- komma med sina egna
-reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i
-lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra
-fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror
-sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av
-möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta,
-som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om
-läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart
-det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom
-och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."
-
-Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till
-denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och
-de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna -- sin "très-chère, belle
-et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och
-utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och
-de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen,
-det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om
-konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och
-de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om
-det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade
-karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse
-för den kungliga familjen.
-
-Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en
-god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit
-kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det
-att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens
-grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt
-sysselsatta älskarinna.
-
-Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det
-sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det
-stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa
-katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också
-därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att
-allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara
-kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven,
-sedan tyckes han så småningom hava resignerat.
-
-Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins
-brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:
-
-    P. 27 juni 1791.
-
-    Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till
-
-    Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att
-    er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag
-    emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.
-
-    Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna
-    sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och
-    återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av
-    nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i
-    tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i
-    Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I
-    fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket
-    tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En
-    stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser,
-    och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var
-    hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också
-    veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit
-    inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök
-    med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern
-    kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret
-    av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att
-    man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets
-    kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett
-    företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid
-    förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa
-    har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om
-    allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre
-    våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall
-    jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka
-    göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt
-    slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket
-    uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här
-    kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den
-    föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er
-    bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende
-    till mig, om jag icke säger er sanningen.
-
-Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och
-söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit
-förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes
-av nästa brev.
-
-    Den 10 juli 1791.
-
-    Min kära, vackra och älskvärda väninna!
-
-    Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den
-    6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i
-    världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och
-    livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men
-    den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla
-    både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda
-    er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro,
-    vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter.
-    Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har
-    lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er,
-    och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med
-    som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan
-    tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är
-    ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper
-    och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej
-    blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära.
-    Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins
-    Bariatinsky, min företrädare.
-
-    Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga
-    till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen
-    i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli
-    tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att
-    sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev
-    motsagt och förkastat.
-
-    Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris,
-    och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer,
-    när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans
-    funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa,
-    som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De
-    äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit
-    bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen
-    av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat
-    endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt
-    annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.
-
-    Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag
-    besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur
-    stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket
-    lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är
-    därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken
-    bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.
-
-    Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej
-    behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att
-    ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser
-    tusen gånger edra händer. S.
-
-Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens
-skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera
-artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.
-
-I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid
-nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens
-godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera
-kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom
-att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att
-använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse
-framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt
-ingripande i "les affaires de France".
-
-    Den 12 augusti 1791.
-
-    -- -- -- I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll
-    och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda
-    kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den
-    största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen)
-    som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade,
-    vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt
-    som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser
-    nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan
-    anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består
-    av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha
-    behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på
-    grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden
-    för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka
-    för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem
-    Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya
-    fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom
-    församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst
-    stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna
-    ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett
-    bäst att utföra sina ränker i dunklet -- därför bli de ej till
-    hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli
-    färdig och således fastställd om 8-10 dagar.
-
-    Den 23 augusti.
-
-    Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man
-    i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen
-    förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet.
-    Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen,
-    och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att
-    inneha egenskapen av kungliga prinsar.
-
-    Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det
-    blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen
-    inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår
-    beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200
-    man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas
-    i allmän tjänst.
-
-    I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut
-    från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med
-    blommor.
-
-    Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar
-    tillbringa vintern i Paris.
-
-    För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz'
-    försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att
-    listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha
-    också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också
-    färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. -- -- --
-
-    Den 30 augusti.
-
-    Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen
-    om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men
-    överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre
-    sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet
-    av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen
-    har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall
-    ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen
-    -- en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära
-    ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett
-    ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han
-    skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att
-    förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd
-    anmärkningar.
-
-    Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
-    Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
-    detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
-    rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
-    upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
-    mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
-    att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
-    underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
-    nära att utveckla sig.
-#/
-
-/#
-    Den 1 september.
-
-    -- -- -- I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle
-    revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns
-    förändringar att göra.
-
-    En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen
-    för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle
-    vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle
-    anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de
-    anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.
-
-    Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända
-    återkommer den till dem i dag, man trodde i går att
-    konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller
-    senast på lördag.
-
-    Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man
-    tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa.
-    Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där
-    konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man
-    tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.
-
-    När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast
-    att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. -- -- -- Er tillgivne
-    tjänare S.
-
-I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig
-emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister
-mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt
-misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid
-kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21
-oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II
-att ingenting borde företagas med deras hjälp".
-
-    Den 4 september.
-
-    Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det
-    vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame
-    -- -- -- hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva
-    dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går
-    ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag
-    den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de
-    förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad
-    vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går
-    vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan
-    9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation
-    bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum,
-    där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra
-    personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i
-    det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders
-    Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det
-    franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens
-    verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.
-
-    Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som
-    nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag
-    skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det
-    är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig
-    angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och
-    jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar,
-    som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".
-
-    Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta
-    svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.
-
-    Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till
-    församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade
-    de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar.
-    Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de
-    medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första
-    akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa
-    tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt
-    utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar
-    för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade
-    det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med
-    att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då
-    han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles
-    stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror
-    emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och
-    slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra
-    några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles
-    bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.-- -- --
-    tillgivne tjänare S.
-
-    Tisdag den 6 september.
-
-    I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag
-    haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes
-    mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen
-    överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts
-    på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården
-    är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa
-    "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen
-    om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela
-    saken blir klar på fredag eller lördag.
-
-    Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om
-    att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller
-    om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha
-    emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som
-    önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och
-    som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de
-    bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna
-    församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu
-    någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de
-    böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa
-    sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den
-    första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister
-    och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli
-    monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet
-    att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de
-    republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom
-    penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan
-    av dem göra verkliga rojalister.
-
-Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!
-
-    Den 13 september.
-
-    Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i
-    går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er
-    mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på
-    verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni
-    snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att
-    det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er
-    återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden
-    skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter
-    mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den
-    bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den -- -- --
-
-    I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till
-    församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror
-    mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom,
-    av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop
-    en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för
-    hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21
-    juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att
-    den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. -- -- --
-
-    Den 21 september.
-
-    I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames,
-    konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan
-    knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som
-    samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och
-    de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen
-    var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo
-    livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den
-    kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall
-    komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att
-    underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den
-    bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25
-    juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan
-    lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat
-    få så fritt spel.
-
-    I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat
-    den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att
-    det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser
-    jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro
-    med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp
-    de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade
-    endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu
-    på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att
-    sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att
-    lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz
-    efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror
-    dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det
-    system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att
-    makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.
-
-    M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej
-    att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så
-    angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig
-    är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.
-
-    Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött
-    och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust
-    att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag
-    vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min
-    förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst
-    kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder
-    mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.
-
-Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt
-intresserad madame Sullivan var av politiken -- ännu tydligare bära
-Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne
-därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland
-dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på
-nya planer på konungaparets räddning och därmed också -- enligt deras
-syn på saken -- Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin.
-Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid
-återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress
-som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle
-betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin
-konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria
-innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner
-i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra
-innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt
-som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han
-drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom
-för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med
-att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan
-bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd
-genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.
-
-Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen
-som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade
-sina ambassadörer -- den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III
-att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet
--- hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna
-gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på
-anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev
-av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare
-kommer Fersen tillhanda.
-
-Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg
-skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan
-hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan
-väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som
-Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han
-framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå
-drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att
-underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att
-dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är
-svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom
-skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela
-folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn
-flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför
-Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och
-rädda sig.
-
-Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan
-och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas
-även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube
-föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde
-anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen
-just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas
-i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade
-emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav
-sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av
-madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari
-1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång
-i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev
-från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och
-för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa
-till Sverige för att rättfärdiga sig."
-
-Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
-Paris och syftet med denna resa.
-
-Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran
-och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev,
-präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig,
-rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till
-de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som
-han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte
-om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni
-angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När
-jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två
-långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt"
-Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen
-åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare,
-som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne,
-hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och
-säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är
-absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra
-hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar
-oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans
-trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge,
-personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet
-M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag
-hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och
-att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och
-hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna
-uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga
-Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre
-än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt
-lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig
-själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid
-som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den
-minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag
-min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i
-det ögonblicket är jag tröstad."
-
-Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för
-att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21
-januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till
-min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att
-rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen
-antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris.
-Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt
-veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.
-
-Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga
-långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den
-kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel,
-och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han
-i vännernas korrespondens benämnes.
-
-Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade
-emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av
-det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska
-och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den
-9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände
-kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar
-för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike
-och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt
-sammanträffande med dem. -- -- -- Simolin var rörd till tårar över vad
-hon sagt honom."
-
-Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en
-adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz;
-förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris
-måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen
-uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat.
-Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. --
-"Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg,
-såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."
-
-För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom
-vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med
-Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela
-karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande
-allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i
-läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från
-det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava
-en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst
-farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris
-är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett
-vågsamt och spännande kärleks Spel.
-
-Anteckningarna berätta:
-
-    14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag
-    fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag
-    färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt
-    påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig.
-    Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, _han_ var utgången, vi
-    drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.
-
-    15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz
-    tog upp min frukost till mig när _han_ gick ut. Kl. 1/2 11 kom
-    hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet
-    till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge
-    det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men
-    när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste
-    efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla
-    emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern
-    och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag
-    ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt
-    dörrarna, och drack te där till kl. 11. _Hans_ kammartjänare kom
-    tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till
-    mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att
-    hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade
-    hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka
-    något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var
-    syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade
-    flytt från hertigen av Wirt
-
-    [Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen
-    av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen
-    son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att
-    med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej
-    ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med
-    mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat,
-    utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den
-    tid jag var här och dessutom M:s dagbok.
-
-För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett
-brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att
-Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann
-det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19
-begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:
-
-    Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till
-    mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla
-    om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade
-    förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset
-    kl. 6 på kvällen, och då _han_ var utgången, gick jag dit genom
-    bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter
-    kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta
-    åt _han_ av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av
-    faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit
-    till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att
-    hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville
-    förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt
-    förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick
-    på teatern, men _han_ stannade hemma med Gog. för att invänta
-    mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.
-
-    21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med
-    honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt -- -- --
-    Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera
-    min ankomst och anhöll om att få träffa _honom_. Man släppte
-    in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte
-    ingenting. -- -- --
-
-Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken
-titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen
-vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien,
-att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars
-namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade
-Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På
-sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva
-lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång
-att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under
-denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära
-till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort
-tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök
-att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford,
-han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin
-hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den
-enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt
-är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att
-utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och
-i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt
-emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än
-från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha
-lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras
-hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste
-ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som
-med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan
-än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa
-madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet
-men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen
-"Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa
-att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet
-Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan
-vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter
-m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som
-troligen hette Joséphine.
-
-I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne
-erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den
-rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen
-för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste
-vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt
-intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild,
-färgstark och i tidens mest omtyckta format -- miniatyrens.
-
-Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med
-Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de
-flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara
-sig vara kurirer. Från och med den 1 mars -- just det datum, som
-betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel -- vidtaga
-åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford -- nu i hans
-nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro
-oskiljaktiga.
-
-Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat.
-"Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till
-baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man
-håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna
-Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin
-resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att
-en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att
-företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor
-vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och
-han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."
-
-Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen
-och i mars framställdes från två olika håll -- Bouillé och Gustav III
--- samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till
-England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den
-bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den
-engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett
-brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig
-åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att
-hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle
-däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III
-uppvakta engelska konungen: -- "det förefaller mig," skriver Gustav III
-vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag,
-och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England
-gynna detta företag."
-
-Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag,
-tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan
-Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga
-intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde
-det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som
-frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala
-ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30
-mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända
-sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta,
-han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och
-ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med
-madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även
-under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan
-skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani,
-hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar
-tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon
-har ej talat om detta för herr C... emedan han är så rädd och försiktig,
-att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av.
-Det är därför han ej vill hon skall råka J..., ty han har annars inga
-hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från
-Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en
-cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C.... och fråga
-efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där
-Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar,
-skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i
-bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan,
-hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är
-nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar
-hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder
-i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två
-till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med
-handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med
-hattarna."
-
-Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så
-att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det
-också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag
-är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i
-min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå
-genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt
-och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna
-tanke."
-
-Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla
-politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att
-man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta
-avseende så betecknande som följande anteckning:
-
-    Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan.
-    Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket
-    oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som
-    sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av
-    oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England
-    för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon
-    åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att
-    han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att
-    detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man
-    borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras
-    neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast
-    det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv,
-    förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att
-    det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för
-    England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god,
-    men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron
-    för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och
-    så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt
-    att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid,
-    vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att
-    om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna
-    utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde
-    därför ej bry oss om det omak vi förorsaka -- samt dessutom, att
-    om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle
-    ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att
-    invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon
-    talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas,
-    och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även
-    gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa.
-    På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var -- och det av
-    precis samma skäl som jag på morgonen -- absolut emot planen
-    och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga
-    vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få
-    del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var
-    överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han
-    framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje
-    onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl
-    som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över
-    detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till
-    honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och
-    jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle
-    sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom
-    att vidtaga åtgärder i denna riktning.
-
-Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När
-Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne
-alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens
-åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en
-början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra
-brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det
-förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att
-överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
-
-Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för
-Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta
-förslag -- och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med
-Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat
-på huru nära han i själva verket stod drottningen! -- "Idén därtill
-är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var
-först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den
-för honom." -- -- -- I samma brev visar han även sin solidaritet med
-Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett
-ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas
-av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att
-tjäna er."
-
-Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös.
-Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes
-Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats
-i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det
-därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
-
-Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater
-hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst
-hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så
-ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne
-och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag
-är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig",
-skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar
-dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M.
-Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min
-hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från
-London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till
-var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad,
-om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar
-som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit
-väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än
-Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den
-franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han
-skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt
-ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle
-driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig
-i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur
-Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades,
-bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon
-gång baron von Beck, Preussens envoyé -- -- --" Och på ett annat
-ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej
-förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel,
-och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga
-regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru
-Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som
-hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit
-kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala
-om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att
-draga sig därur."
-
-En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att
-madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta
-i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden.
-"Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars
-människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät
-därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
-
-När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen
-för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket
-kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de
-staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone
-Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att
-låta Fersen själv berätta.
-
-Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
-
-    Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta
-    mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000
-    fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att
-    guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga
-    sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått
-    honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen
-    sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar
-    senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig
-    av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen
-    stodo utanför stadsportarna -- alla människor sprungo omkring för
-    att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna,
-    som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett
-    tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon,
-    alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller
-    annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som
-    reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade
-    order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd;
-    allt detta väckte oro. -- Jag gick för att meddela Crawford
-    underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag
-    packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans,
-    vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan
-    till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines
-    diamanter -- -- --
-
-    Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske
-    ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade
-    vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till
-    följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på
-    kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska,
-    emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att
-    han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult
-    och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt
-    föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att
-    fara dit och att uppskjuta vår resa.
-
-    Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade
-    ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och
-    fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna.
-    De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. --
-    -- -- Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade
-    för det fördärvliga exempel det skulle lämna -- -- -- Det blev
-    bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle
-    bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj,
-    som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej,
-    jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade
-    dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men
-    upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var
-    snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under
-    natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid
-    middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och
-    Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna
-    i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar.
-    Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan
-    fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men
-    allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda
-    ut. -- -- --
-
-    Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och
-    Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var
-    mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres,
-    och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi
-    fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet
-    med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut
-    och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.
-
-    Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de
-    Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten
-    mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade
-    stannat kvar -- -- --
-
-    Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där
-    vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta
-    middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära,
-    vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick
-    för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer,
-    alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela
-    världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit,
-    en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror
-    till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han
-    skall göra med dessa massor av människor.
-
-    Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de
-    Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers,
-    ärkebiskop av Reims etc. etc.
-
-    Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.
-
-    Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag
-    var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de
-    voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade
-    avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade
-    det för att få träffa madame Polastron som var där. -- -- --
-
-Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån,
-sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro,
-säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och
-voro oroliga -- i synnerhet Fersen och Simolin -- att ställas inför
-fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville
-icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin
-och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste
-vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade
-österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt.
-Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och
-anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det
-snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett
-dåligt värdshus utan att kunna sova."
-
-    Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett
-    benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis
-    för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det
-    fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss
-    hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat.
-    Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln
-    och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om
-    denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo
-    refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I
-    klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru,
-    och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en
-    oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma
-    i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort,
-    öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle
-    komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig
-    melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att
-    de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.
-
-    Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.
-
-    Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
-    fingo dåligt nattkvarter.
-
-    Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
-    kl. 8 på kvällen.
-
-I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron
-de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla
-olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående
-underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en
-folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets
-sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera
-skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag
-av en bila: "la mort" -- och slutligen den 27 januari på kvällen det
-dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd
-därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta
-förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande
-minnen kommo för min tanke." -- -- -- Och anteckningarna i dagboken
-ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken
-på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen
-nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda
-drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter
-tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till
-nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig.
-Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela
-aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har
-ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur
-skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och
-konserter."
-
-Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin
-dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och
-kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka."
-Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under
-dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre
-politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna
-Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på
-omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida
-att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt
-dagliga liv tillsammans -- Simolin däremot var på grund av sina
-diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen
-fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister
-därstädes.
-
-Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en
-samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara
-tillsammans utan ceremonier, och för emigranter -- gamla och nya
-vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör
-i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa
-hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.
-
-Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets
-dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott
-som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande
-tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat
-natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur
-hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna,
-om icke för hennes egen skull -- ty såsom personlighet var hon utan
-betydelse -- så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske
-ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans
-beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller
-kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är
-det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om
-sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till
-Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra
-sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28
-juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.
-
-    Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda
-    angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag
-    skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad
-    däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna
-    obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej
-    ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att
-    fortfarande få vara tillsammans med henne -- -- --.
-
-    19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager,
-    torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting
-    annat än engelska.
-
-De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av
-dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris
-bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt
-avslöjades av denne:
-
-    Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El.
-    för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har
-    även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han
-    fantiserat ihop. -- Han sade att min kammartjänare och hennes
-    kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll -- -- --
-    vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min
-    kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är
-    en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min.
-    Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men
-    lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att
-    bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan
-    fordra, att han skall säga vem som skvallrat -- -- -- detta medel
-    är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för
-    att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han
-    vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det
-    är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller
-    någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i
-    deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.
-
-    Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne
-    hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så
-    att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och
-    att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej
-    uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud
-    att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var
-    bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som
-    hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.
-
-    9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en
-    timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och
-    lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket
-    dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu
-    kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo
-    mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en
-    kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att
-    det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade
-    honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han
-    ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt
-    till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen
-    mycket löjliga i sitt uppträdande.
-
-    14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet
-    av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade
-    mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt
-    det jag förlorat.
-
-    20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag
-    hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga
-    mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag
-    gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför
-    dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags
-    förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga
-    henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag
-    låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte
-    upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg
-    min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste
-    allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen
-    idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt
-    hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa
-    om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom
-    mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara
-    tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som
-    han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för
-    tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.
-
-    27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.
-
-    3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej
-    åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera
-    äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge,
-    det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja
-    igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre
-    inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford
-    aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är
-    den åtminstone ägnad att väcka misstankar.
-
-Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen
-förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning
-som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla
-gustavianerna.
-
-    5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var
-    förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit,
-    och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd
-    däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för
-    honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad
-    jag hade svarat.
-
-    18 mars. Åt middag hos Crawford.
-
-    Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en
-    förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). --
-    -- -- Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar
-    Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning
-    endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig
-    själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz
-    sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta
-    mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena
-    sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min
-    ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att
-    representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om
-    jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar
-    också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne
-    och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och
-    allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon
-    kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa
-    sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda
-    egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna,
-    som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan
-    att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag
-    ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana
-    eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag
-    kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam
-    och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta
-    oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta
-    för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av
-    plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri
-    vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt
-    liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag
-    har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna
-    plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar
-    han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av
-    österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]
-
-    [s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast
-    fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda
-    ett hem med henne -- han tänkte ännu ej på ett giftermål, den
-    tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta
-    till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne
-    -- men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart
-    sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej
-    kunnat fatta -- eller kanske var madame Sullivan osäker också hon
-    -- och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar
-    hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och
-    små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i
-    många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej
-    bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame
-    Sullivans son M. Franquemont -- också han tyckes varit son till
-    storhertigen av Württemberg -- som var officer och som Fersen
-    synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de
-    Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går
-    tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat
-    oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa
-    uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett
-    avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det
-    är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej
-    på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för
-    madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont
-    uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel
-    och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja
-    lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor
-    oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne
-    dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de
-    Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin
-    sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne.
-    I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga
-    subjekt!!"
-
-Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering
-blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten
-för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar
-finnas, som vittna därom.
-
-    21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och
-    åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som
-    _han_ antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.
-
-    24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela
-    dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har
-    haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min
-    ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej
-    kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar
-    för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i
-    Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill
-    El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket
-    nöjd och lycklig.
-
-    28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty
-    _han_ har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre
-    att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera
-    genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag
-    hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där
-    jag haft det bra.
-
-Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv,
-ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste
-för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig
-med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt
-utan tvivel ej skulle varit för giftermålet -- och kanske även, som
-han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne
-främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.
-
-År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens
-dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under
-den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för
-hennes räkning -- det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder,
-drickspenningar åt hennes tjänare etc.
-
-Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en
-konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med
-all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden
-under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom
-Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för
-det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler
-trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig
-gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de
-nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit
-Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig
-högdragenhet, v. Engeström berättar:
-
-"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag
-tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han
-ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt
-på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom
-hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte
-sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på
-promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt
-intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick
-aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig
-och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde
-hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan
-Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han
-reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst
-betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som
-troddes föreställa drottningen av Frankrike."
-
-Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i
-alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare
-delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning
-och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav
-III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen
-en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång
-och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa
-krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst
-fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett
-stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått
-bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit
-sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det.
-Detta minne, det var just _hennes_ bild, som Engeström antar att Fersen
-i smyg betraktade, Marie Antoinettes.
-
-Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat,
-som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "-- -- jag
-känner alla dagar vad jag förlorat i _Henne_ och huru _Hon_ i allt var
-den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att
-finnas en sådan kvinna som _Hon_".
-
-I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle"
-och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste
-och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han
-erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga
-ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och
-ledsnaden narrade honom att taga emot.
-
-
-
-
-EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.
-
-
-Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya
-kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den
-gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess
-levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal
-mil österut, till andra sidan gränsen.
-
-Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och
-äventyrslynne -- betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala
-om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta
-att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade
-fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med
-sina egna landsmän, att man ansett det -- och det finnes utan tvivel
-ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning -- såsom
-en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de
-Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty
-om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam
-gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.
-
-Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om
-bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen
-emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun,
-en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen
-sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre
-till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges
-den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss
-i, men höra till bourgeoisien -- aldrig." För några blev emigrationen
-även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det
-icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till
-allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener,
-mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga
-officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt
-med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig
-kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar
-sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt
-mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare
-av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt.
-Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne,
-politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man
-dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag
-spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.
-
-Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd
-tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket
-mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre
-buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av
-Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt
-än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens
-av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve
-d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins
-Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde
-gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners
-ögon. D'Avaray var -- och detta ökade rivalernas missnöje -- utpräglad
-engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende,
-hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska
-typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve
-d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och
-David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han
-dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att
-undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence
-göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd
-endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit
-madame de Gourbillon.
-
-Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska
-pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg
-lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans
-kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru
-han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur
-han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på
-framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över
-att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig,
-om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om
-sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en
-amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit
-honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till
-följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han,
-efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden
-i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin
-vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället
-för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som
-berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket
-saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej
-i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även
-påbördats Marie-Antoinette.
-
-Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där
-sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien
-och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han
-befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur
-han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd --
-"liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde
-avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi.
-Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa
-skildring:
-
-    Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och
-    yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade
-    ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara,
-    att vi voro _Monsieur, bror till konungen av Frankrike_ och greve
-    d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale".
-    Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och
-    att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru
-    hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men
-    anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle
-    föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i
-    dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men
-    efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på
-    en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat
-    mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej
-    var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam
-    som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp
-    honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha
-    synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" -- "Nej, det är jag
-    sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta
-    av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." -- Ett _nej_ var hans
-    enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame
-    Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
-
-    Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så
-    lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i
-    vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid
-    meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra
-    motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som
-    kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur
-    d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att
-    det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i
-    huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då
-    den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis
-    hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill
-    hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray
-    tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och
-    en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle
-    vakna upp av några förfärliga händelser.
-
-    Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre,
-    som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han
-    ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag
-    stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till
-    Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag
-    var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen
-    ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris.
-    Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen
-    av hela mitt hjärta.
-
-    När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som
-    funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons'
-    fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som
-    bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden
-    till Namur.-- -- --
-
-I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes
-sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till
-möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav
-III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i
-audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt
-markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans
-klena reskassa -- han hade medfört endast 300 louis -- med ej mindre
-än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s
-resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det
-mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav
-i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av
-Artois till del.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre
-broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen
-i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som
-han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda
-bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans,
-men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige
-och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre
-underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom --
-vad som icke var minst viktigt för honom -- den förste hovmannen vid
-emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
-
-Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla
-slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och
-hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En
-annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence,
-Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar
-i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då
-det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och
-hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen
-över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan
-ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame
-Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt
-behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa
-av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau,
-har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett
-en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt
-och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes
-ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan,
-kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort
-kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet
-blev dock av kort varaktighet.
-
-Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin
-yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter
-i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde
-slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets
-ceremoniel.
-
-Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer
-eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så
-litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst
-Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans
-finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än
-hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade
-förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare
-tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick
-så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund
-för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara
-gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en
-elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de
-Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär
-och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau,
-den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon
-förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att
-det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för
-honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray,
-denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental
-vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska
-lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom
-fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av
-Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man,
-hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter
-av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt
-greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av
-Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar.
-Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence
-satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av
-kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.
-
-Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också
-regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som
-hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till
-desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de
-Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka
-främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.
-
-Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz
-och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med
-prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i
-synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens
-konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde
-inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger.
-De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande
-mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här,
-det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och
-tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären
-att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att
-erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl,
-rang och möjligheter att utmärka sig.
-
-Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det
-var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och
-uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte
-sinnena -- man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som
-fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till
-utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen
-endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet,
-att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda
-kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva
-gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande
-statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes
-huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta
-drottningar, som man kallat dem.
-
-I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i
-lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet,
-styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon
-presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna
-stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter
-för att föda och kläda honom och hans armé.
-
-Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade
-madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads
-slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar,
-och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin
-grevinna i Turin -- det var i det hela taget ej så mycken lycka med
-de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz
-omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma
-gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon
-och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja
-alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning
-som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en
-annan.
-
-Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade
-kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med
-att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma
-damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur
-hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne
-själv.
-
-Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
-alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
-Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
-Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.
-
-Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes
-mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års
-ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som
-härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke
-lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös
-genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art.
-Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar
-gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den
-unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp
-vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag,
-enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter
-följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga
-grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av
-Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken
-sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne
-furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne
-ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat
-Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy
-och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för
-att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej
-tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När
-han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon -- såsom ovan
-berättats -- honom till möte.
-
-Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men
-hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på
-hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att
-tillfredsställa alla hennes nycker.
-
-Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida
-om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt
-avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats
-hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel
-vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen
-själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke
-gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som
-synnerligen roade henne -- och hennes furstlige beskyddare icke mindre
--- var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på
-andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I
-hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla,
-sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall.
-Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man
-skonade henne icke heller -- väggarna i stadens två förnämsta kaféer
-"Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades,
-ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la
-Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned
-missnöjet och förtalet -- tvärtom hade hon en eläk glädje av att på
-kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit
-sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare
-däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon
-tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i
-Koblenz.
-
-Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna
-i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid
-spelade -- "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över
-människorna" -- och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och
-ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett
-än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden
-icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker
-brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av
-precis samma färg".
-
-Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter
-slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga
-sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster,
-tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att
-ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett
-i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det
-opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord,
-vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes
-lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och
-uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en
-stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade
-spetsen av sin käpp in i sin sko -- en vana som var honom egen. Han
-tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en
-omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste
-berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och
-madame Balbi var av rent platonisk art.
-
-Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan
-madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga
-favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull
-förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje
-och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge
-markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak
-med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i
-en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han
-senare gifte sig.
-
-Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt
-vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon
-livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små
-hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska
-storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon
-ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade,
-berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes
-av bristande behärskning och moderation.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så
-småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs
-tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar
-till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade
-förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo
-sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att
-förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter
-Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig
-XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all
-den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev
-därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från
-Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom
-den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som
-regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II
-uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering".
-I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest,
-vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter
-som tillhörde huset Bourbon -- således Neapel och Spanien -- och i
-vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som
-tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man
-skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI
-sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa,
-gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta
-sitt program.
-
-Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna
-Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget
-initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote,
-vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens
-kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika
-fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att
-sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för
-att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter
-ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här
-hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade
-vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina
-resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående
-underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.
-
-Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav
-III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade
-misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som
-han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet
-han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan
-även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han
-ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny
-Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen
-rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd -- en
-tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.
-
-De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för
-att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här
-ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III
-ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför
-Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt
-berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera
-bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med
-en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga
-Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska
-hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse
-angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall
-i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade
-fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav
-III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då
-han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han
-ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens
-oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att
-försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä,
-att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde
-prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn
-underhandla med kejsarinnan.
-
-Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men
-Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar,
-som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga
-regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt
-beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom
-ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav
-III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och
-löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve
-Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande
-hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att
-dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades
-prinsarna däremot ej utverka av henne.
-
-Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos
-kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette
-och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för
-egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer.
-Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i
-krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska
-kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke
-nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig
-inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy
-jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.
-
-Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden
-för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i
-Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till
-Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen
-att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet
-Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten
-av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick
-Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de
-franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung
-Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron
-och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade
-tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga
-resan ernåddes -- ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en
-väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista -- var
-att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet,
-där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning
-uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot
-konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.
-
-Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de
-själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade
-de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella
-uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll
-oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst
-kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes
-i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.
-
-Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens
-båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat
-den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till
-Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes
-och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den
-furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda
-att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin
-broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen,
-och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en
-sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro
-likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i
-vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina",
-"för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat
-ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom
-att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta
-sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans
-plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle
-på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna
-illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
-
-Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade
-klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot
-dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon.
-Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av
-Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till
-ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom
-eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera
-varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz.
-Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är
-en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig
-själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja
-endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något
-slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak
-med alla våra krafter. -- -- -- Med dessa människor kan man ingenting
-göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat
-sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli
-mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra
-andra att göra vad det än må vara."
-
-För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan
-allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med
-om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall
-av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita
-prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning.
-Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev -- ty det var hon
-ensam som skötte den politiska korrespondensen -- att de i den farliga
-situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens
-politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till
-en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd
-önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig
-armé.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms.
-Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa,
-varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars,
-emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina
-värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten
-Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra
-Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok
-och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han
-liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen,
-som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han
-var -- åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag --
-full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur
-och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta
-emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man
-tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga
-överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten
-åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och
-husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de
-eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt
-märkvärdiga utseende.
-
-I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga
-fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och
-hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så
-småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige
-konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas
-kung, hans personlighet och hans egenskaper.
-
-Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och
-sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till
-karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även
-prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga
-gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och
-spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och
-något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga
-väsen och bekymmerlöshet.
-
-Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt
-överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans
-omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och
-ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre
-bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna
-beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på
-karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet
-och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han
-alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men
-i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett
-ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans
-anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin
-närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon.
-Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma
-av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse
-för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka
-den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat
-latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray
-icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud
-fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter,
-till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år
-senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än
-filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade
-han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
-
-Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen
-rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en
-barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en
-självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han
-onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske
-frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han
-nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans
-fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad
-libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade
-ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig
-precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det
-förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för
-"de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon
-annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz
-skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya
-inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala
-eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet
-omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog
-i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han
-gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det
-tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för
-att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras
-förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
-
-Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den
-mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så
-ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste
-man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot
-Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne
-små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i
-grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det
-hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
-
-Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av
-Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes
-konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans
-förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse
-under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära
-sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket
-aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som
-senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd
-till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne
-skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion,
-huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade
-grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder
-konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den
-sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade
-Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska
-familjebanden, men -- hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när
-han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer!
-Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att
-bestyrka detta antagande.
-
-En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina
-memoarer följande skildring av greven av Provence:
-
-    "Under det jag målade _Monsieurs_ porträtt lärde jag känna en
-    furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde
-    beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s
-    samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som
-    kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under
-    vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga,
-    att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma
-    till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur
-    tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en
-    dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
-
-    _Monsieur_ var på den tiden vad man kallar frisinnad,
-    naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans
-    hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt
-    från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta
-    förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen
-    av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd
-    till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag
-    behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som
-    han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han
-    fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad
-    _Monsieur_ beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav
-    sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke
-    ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt
-    min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att
-    rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort
-    därefter lämna landet."
-
-Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av
-konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders
-högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på
-svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo
-sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och,
-tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt.
-De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång
-hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att
-välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej
-så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter
-1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt
-underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på
-prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret.
-Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna
-bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
-
-När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att
-på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt
-nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han
-med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur
-bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen
-vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats
-andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom
-officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget
-övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats
-invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och
-hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig
-honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar
-er att avresa."
-
-Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt
-vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens
-egentliga representanter.
-
-"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791
-till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick
-genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som
-tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma
-iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas
-vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola
-vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill
-tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var
-förtröstansfull angående er säkerhet -- -- -- hjälpa er, tjäna er, vi
-arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender
-ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt
-brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
-
-       *       *       *       *       *
-
-Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet
-om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla
-värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i
-oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning.
-Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt
-finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var
-föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika
-meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde
-företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt
-ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det
-kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i
-vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av
-en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren,
-utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som
-först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna,
-"före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade
-dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla
-Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot
-sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt
-stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt
-den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de
-män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara
-av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat
-dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja
-att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man
-bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom
-allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat
-en härd för kontrarevolutionen." -- "Man bör åtskilja två klasser av
-emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder,
-som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
-
-Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste
-tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa
-diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas,
-och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta
-till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle
-uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
-
-"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen
-förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3,
-kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat
-ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall
-eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra
-eventuella anspråk på tronen."
-
-På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande
-följande:
-
-"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig
-nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning
-I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det
-sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader,
-med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses
-hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och
-räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
-
-Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens
-applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats.
-Den får en fatal likhet med dumhet.
-
-Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende
-på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för
-dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa
-bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde
-förklara deras egendom konfiskerad -- allt detta rörde icke för
-ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till
-Frankrike.
-
-Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera
-hotande inpå livet ju längre vintern led -- penningbristen, nöden. De
-flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej
-kunnat medföra större penningsummor -- man trodde ju allmänt att det
-ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som
-förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
-
-De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott
-de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons
-och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och
-sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels
-genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och
-pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln
-mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
-
-Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga
-penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna
-upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt,
-ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde
-dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från
-sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig
-hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter
-subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det
-var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens
-procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till
-och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande
-Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider",
-skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann
-sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han
-har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att
-tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste
-rikta sin uppmärksamhet. -- -- -- Värdet och penningbristen göra oss
-förtvivlade."
-
-Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792
-var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt
-obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida
-anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man
-i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet.
-Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans
-närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös
-landsflykts tomma och tröstlösa år.
-
-Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos
-kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke
-längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade
-truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om
-att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och
-prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke
-utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till
-möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras
-anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla
-fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som
-regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI.
-Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska
-regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd
-av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför
-var beroende av -- österrikiske kejsaren. -- "Avlägsna orosämnena
-från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans
-anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
-
-Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar
-som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga
-ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes
-utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades
-och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en
-framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera
-tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets
-besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.
-
-Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt
-kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas
-från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle
-upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade
-intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den
-15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat
-utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna
-platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta --
-allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma
-sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i
-vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit
-nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.
-
-Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras
-rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt
-uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i
-Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen
-av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning
-bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång
-väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska
-koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget
-mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i
-en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu
-vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige
-regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt
-i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och
-därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det
-endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de
-landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och
-skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade
-dem ej obetydliga subsidier.
-
-Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas
-ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle
-ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför
-Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till
-dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart
-skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i
-största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera
-snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt
-upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig,
-efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska
-armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket
-rosat inför honom.
-
-Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer.
-Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle
-anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till
-namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund
-av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med -- "jag måste
-nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och
-Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra
-den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de
-lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans
-uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt
-den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod
-i själva verket under befäl av hertigen av Broglie -- en avdelning
-kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.
-
-Under mera än två månader, från början av september till medlet av
-november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a.
-i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt
-område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen
-icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till
-en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna
-nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer
-bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över
-dem.
-
-Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig
-började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en
-verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem
-kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin
-förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala
-sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i
-västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris
-åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att
-fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga
-begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej
-fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau
-i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter
-ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar
-varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och
-Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.
-
-Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat
-sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då
-revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste
-han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier
-i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar
-till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla
-staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen
-ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en
-tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras
-fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt
-omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och
-från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.
-
-Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process,
-och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska
-konungens död.
-
-Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra
-prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme
-bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor
-efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej
-greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en
-enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav.
-Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen
-av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin,
-realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han --
-visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till --
-helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.
-
-Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att
-Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han
-lovar här följande:
-
-"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt
-konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för
-monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga
-författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i
-förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess
-renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande,
-upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande,
-återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och
-i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller
-usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens
-auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat
-avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe -- -- -- genom de
-deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september
-1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."
-
-Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel
-följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod,
-bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva
-mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess
-ruiner -- det är det enda föremålet för min äregirighet."
-
-Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så
-hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en
-tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa
-under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.
-
-       *       *       *       *       *
-
-När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom
-ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans
-överseende -- icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande
-till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff -- utan
-även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick
-följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år
-efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i
-England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri
-vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av
-Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom
-alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon
-tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes
-skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter
-till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i
-Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin
-spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav
-III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för
-övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende
-liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om
-och även erhållit en livstidspension -- och Monsieur hade tillförsäkrat
-sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten
-tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes
-forna rival madame Polastron var medelpunkten.
-
-Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne,
-skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon
-bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet,
-till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande
-till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd
-han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin
-forne älskare hålla tand för tunga.
-
-Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra
-emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde
-ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och
-träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till
-Montauban.
-
-Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och
-fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades
-en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot
-Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration
-mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett:
-"Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man
-brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde
-sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde,
-fulla av beundran över detta taktfulla infall.
-
-Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då
-flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast
-en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens
-gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett
-slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick
-sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur
-såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare
-över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han
-är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna
-vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid
-åldrad man.
-
-Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika
-ögonblick av hans dystra landsflyktsår.
-
-Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en
-stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle,
-som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett
-flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han
-har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den
-lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval.
-Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig
-själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar
-sig härefter Ludvig XVIII.
-
-Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom
-Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer
-inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen
-smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat
-som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty
-greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister
-ackrediterad vid sitt hov -- och Bonaparte hotar Venedig -- -- --
-
-I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den
-landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera
-Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens
-Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt
-att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små
-rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och
-till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det
-tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här
-mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av
-luggslitet svart tyg -- han ser sjuk och nedslagen ut.
-
-Och sedan -- de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe
-i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur
-en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka
-man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i
-fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en
-dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga
-bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som
-under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en
-ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger -- bröllopet
-mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes
-dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
-
-Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal
-man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande
-fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre
-veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
-
-I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka
-han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är
-något annat och nytt -- ett bevis på att han trots allt glömt mycket
-och lärt något -- det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur
-med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22
-långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle
-Ludvig XVIII.
-
-
-
-
-EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.
-
-
-En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot
-emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens
-skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en
-av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han
-frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte
-utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence
-och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty
-man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att
-de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare,
-och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men
-själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens
-nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla -- det var Louvet de Couvrai,
-författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var
-denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick
-kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger,
-som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de
-djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren -- han
-som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet
-mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att
-få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så
-litet besviken -- i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår
-av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan
-fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser
-mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från
-antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder",
-yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt:
-vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall
-kallas under vapen!!" -- -- -- "Må alla nationer tillsammans bilda en
-enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika
-bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat
-jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och
-folksuveräniteten -- svära en ed för evig världsfred!"
-
-Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid
-sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med
-ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle
-förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på
-världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt
-partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.
-
-Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att
-kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade
-i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till
-sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som
-revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn
-inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande
-politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten
-om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots
-kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller:
-det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa
-omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka
-däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och
-erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare
-i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom
-sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr -- under mer än hundra år
-det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen --
-om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom
-litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.
-
-Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom
-med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787,
-den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och
-den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken
-utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de
-Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver
-1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och
-synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet,
-naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket
-moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens
-författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att
-han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark
-fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och
-ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev
-medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde
-med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot
-honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet,
-författaren till den vackra romanen Faublas -- --".
-
-Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka
-eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den
-sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att
-skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen
-och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora
-romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt
-bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som
-boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande
-element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta
-element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången
-kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som
-rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej
-ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste
-vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när
-han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och
-själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde
-låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade
-publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller
-vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna -- det
-är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera
-blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor
-mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring.
-Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler.
-Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man
-börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda
-om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om
-nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om
-frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till
-en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat
-om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig
-förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv
-inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.
-
-Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens
-Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser
-omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och
-religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just
-det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och
-som hade nyhetens behag.
-
-Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska.
-Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av
-hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och
-uppoffring -- man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över
-hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena
-hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter
-t.ex. över Hernani -- och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den
-varaktigaste!
-
-Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike,
-utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de
-utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn,
-som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet
-Lodoiska!
-
-Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa
-tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet
-Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka
-detsamma en viss glans.
-
-Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick
-i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska
-irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande
-traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som
-bokhandlarbiträde -- således varken den förste eller siste författare
-som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han
-kunde locka dem att köpa sina egna.
-
-Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han
-uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare
-endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde,
-slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den
-första av dem -- som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade
-Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike
--- med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära
-vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina
-medlemmar.
-
-I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del;
-han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att
-han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att
-låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till
-nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett
-förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker,
-nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som
-skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade
-han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och
-ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till
-revolutionens karaktär av kulturrörelse.
-
-Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande
-med dessa två revolutionens ledare.
-
-"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två
-män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som
-vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig
-(han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris
-justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera
-gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att
-utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal
-som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins,
-och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor
-emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig,
-som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det
-är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara
-och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre.
-Han svarade mig kort: 'Nej. -- Varför? -- För många orsakers skull.
--- Vill ni säga mig dem? -- Det finns tusen sådana. -- Och ni medger
-ej att det är oundgängligt? -- Kanske. -- Skola vi vänta till dess
-kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej
-att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. -- Tiden
-är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han
-dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På
-samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna
-och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade
-med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han
-endast såg ännu löjligare ut".
-
-Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade
-honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt
-hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal,
-som slutade med ett: "Marchons à Léopold" -- därmed åsyftande en
-krigsförklaring mot Österrike!
-
-Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna
-i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av
-skönlitterära alster -- så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen
-under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan
-vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav
-och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga
-skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda
-för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen
-och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång
-insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han
-samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden --
-ja till och med i densamma -- han omtalar själv, att en av dem, "Den
-stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var
-tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25
-föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas
-Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med
-anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev
-Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma
-för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina
-memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya
-Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den
-sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt
-honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes
-det att jag försåg teatern med kanoner!!"
-
-Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under
-den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska
-partiets räkning redigerade affischtidningen _La Sentinelle_,
-vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och
-uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor
-uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och
-blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning
-av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars
-hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han
-tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en
-entusiastisk skildring av Louvet:
-
-"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit
-med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon,
-enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig
-skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i
-talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."
-
-Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan
-nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i
-våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan
-girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska
-propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit
-girondisternas undergång, Robespierre.
-
-En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter
-thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i
-konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev
-nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen,
-och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen
-med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets
-beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.
-
-Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen
-tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det
-var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning.
-Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla
-det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då
-konservatismen grep starkt omkring sig.
-
-Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska
-mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de
-verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan
-framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som
-han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv
-band honom med en alltuppslukande passion.
-
-Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen
-om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av
-dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne
-och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i
-girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud,
-samlat i några artiklar i tidskriften _La Révolution française_, är det
-möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes
-liv och personlighet.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i
-Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr
-Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i
-Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig
-njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik
-juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde
-mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade
-den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr
-Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek
-eller trohet.
-
-Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp
-tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade
-då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid
-korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet
-bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet,
-"kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men
-det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med
-varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner
-för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till
-en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa
-romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för
-att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade
-honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri -- han tituleras
-ibland "tryckerifaktor" -- dock tyckes han snart nog ha lämnat denna
-bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade
-han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han
-lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna
-mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och
-tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han
-sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under
-arbetstiden -- och under dessa månader levde han nu fullständigt
-isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag
-arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt
-från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens
-skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har
-nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete
-flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.
-
-Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett.
-Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i
-Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att
-denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling
-tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever
-i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande
-revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk
-ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja -- han skriver
-"chaumière" -- där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.
-
-När Marguerites mor dog -- det var antagligen på sommaren 1789
--- flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet
-oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på
-landet någonstädes nära Paris.
-
-Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen
-komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15
-juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången,
-som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han
-tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."
-
-Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första
-fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela
-hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades
-lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de
-båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon
-själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet
-från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns
-inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav
-hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att
-omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av
-hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig
-samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott
-alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de
-profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem,
-jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte
-du blott icke bli lönad med otack!"
-
-Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas
-med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen
-till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars
-uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid,
-blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det.
-När Louvet började utgiva _La Sentinelle_ och senare 1792 blev anställd
-i tidningen _Journal des débats et des décrets_, var det hon som tog i
-besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens
-journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete.
-Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och
-arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade
-de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.
-
-Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt
-girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och
-de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till
-upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo
-arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan.
-Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans
-med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under
-flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv
-och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska
-pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en
-av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att
-leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här
-lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka.
-Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire,
-som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en
-tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie
-mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och
-Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot,
-Petion, Salle och Guadet.
-
-Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar,
-begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte
-med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa
-Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet
-lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden.
-Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter
-tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde
-irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana
-ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.
-
-Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de
-hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot
-den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux
-på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt
-begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till
-Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma
-till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste
-hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången
-under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde
-få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm
-för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas
-arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev
-till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa
-för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej
-förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.
-
-Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades
-ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en
-mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion,
-och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen
-från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för
-henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att
-sammanträffa med henne -- han begav sig till Paris. Medan Robespierre
-alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken --
-han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om
-madame Rolands avrättning -- lyckades han smyga sig in i Paris den 6
-december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av
-hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets
-ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda
-i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom
-av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att
-finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra,
-fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där
-många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den
-7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner
-under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera
-månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.
-
-Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen
-att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen
-och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför
-Echallens.
-
-Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets
-störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix.
-De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har
-varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina
-föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda
-voro födda.
-
-När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv
-upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i
-Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade
-nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras
-arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av
-madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han
-kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom
-av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift
-att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under
-olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos
-en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La
-Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom
-troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete
-i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken
-och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla
-de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för
-från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom",
-såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades,
-in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och
-ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot
-henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle
-Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.
-
-Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget
-som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och
-stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer,
-allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och
-dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också
-relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren
-Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna
-tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa
-vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av
-pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att
-det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som
-fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika,
-driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora,
-som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor
-som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till
-honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med
-en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna
-Roland.
-
-Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans
-hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld
-som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem
-av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i
-Institutet -- för dess litterära avdelning -- kommo de samman också med
-den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras
-vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren
-Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och
-Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten
-för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge
-vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev
-som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och
-hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet
-att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en
-förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år
-förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet
-hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille
-gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame
-de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära
-Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända,
-taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen
-förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin
-plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse,
-som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant,
-som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen
-insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt
-att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn,
-eftersom han -- man finner det av ett brev till honom från Constant i
-denna sak -- mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med
-det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle,
-vilket även snart erbjöds.
-
-Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina
-strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans
-arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre;
-särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades
-mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid
-omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade
-republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen
-av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig
-tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så
-småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som
-sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast
-en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier,
-revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden
-hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och
-våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade
-sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare -- han predikade
-politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna
-fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen -- han kan
-betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.
-
-Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet
-var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa
-sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter
-Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett
-monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas
-hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.
-
-Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med
-anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre
-trafikerad del av Paris.
-
-Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne.
-Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen
-samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar,
-som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete
-en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från
-Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka,
-efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men
-därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de
-vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som
-kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas
-dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland
-dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och
-Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta
-sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion
-och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans
-memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.
-
-Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter
-att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock
-torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas
-minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra
-sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för
-de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp,
-militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna
-från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens
-lösenord var tystnad.
-
-År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla
-tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare
-levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna
-hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till
-Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon
-stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som
-sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos
-direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens
-läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om
-fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.
-
-Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men
-sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter
-fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en
-långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida
-att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till
-Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En
-försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet
-dog på Chancy -- till följd av en tillfällig olyckshändelse -- den 9
-februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade
-sålunda överlevat honom i trettio års tid!
-
-Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev
-till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes
-förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat
-dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å
-sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:
-
-    Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på
-    gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er,
-    ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så
-    stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra
-    vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc,
-    jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit
-    till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade
-    i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej
-    hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni
-    vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan
-    ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter
-    från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser
-    som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda
-    individ -- den siste girondisten -- -- -- Ack, Bosc, varför
-    lämnade Ni oss?
-
-    Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som
-    återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det
-    vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte
-    ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft
-    en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala
-    om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna
-    Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov
-    att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt
-    att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi
-    förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det
-    undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig
-    alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle
-    min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt
-    barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans,
-    skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat
-    mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag
-    alltid längtat efter -- -- --. Efter så många stormar såg jag
-    äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva
-    -- under en soligare himmel än denna -- de vackraste ögonblicken
-    i mitt liv -- -- Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll
-    levande i den -- -- o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera
-    trott att jag skulle levande falla i den! -- -- --
-
-    Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela
-    månader. Ingenting har ett slut -- -- Ni kunde leva varken i
-    Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe
-    som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida.
-    Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där
-    jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.
-
-Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom
-finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna
-sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga
-egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker!
-Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar,
-hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina
-händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende.
-Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" -- ty de kallade henne
-verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning.
-Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om
-att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon
-beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande
-som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg
-henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju
-ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro
-regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I
-hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en
-högsint själ och en stark vilja."
-
-Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin
-brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt
-uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas'
-kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god
-arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.
-
-
-
-***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER***
-
-
-******* This file should be named 65016-0.txt or 65016-0.zip *******
-
-
-This and all associated files of various formats will be found in:
-http://www.gutenberg.org/dirs/6/5/0/1/65016
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org 
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
-Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
diff --git a/old/65016-0.zip b/old/65016-0.zip
deleted file mode 100644
index ae77132..0000000
--- a/old/65016-0.zip
+++ /dev/null