NormalizeHEADmain

5 files changed, 17 insertions, 7044 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..38112e7
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #60218 (https://www.gutenberg.org/ebooks/60218)
diff --git a/old/60218-8.txt b/old/60218-8.txt
deleted file mode 100644
index 1890b74..0000000
--- a/old/60218-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,7044 +0,0 @@
-The Project Gutenberg eBook, Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen
-öfver Finnarne, by C. A. (Carl Axel) Gottlund
-
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-
-Title: Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne
-
-
-Author: C. A. (Carl Axel) Gottlund
-
-
-
-Release Date: September 1, 2019  [eBook #60218]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-
-***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN.
-TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE***
-
-
-E-text prepared by Jari Koivisto
-
-
-
-FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE
-
-Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas
-Historiska Fornhäfder
-
-af
-
-C. A. Gottlund
-
-
-
-
-
-Stockholm,
-Tryckt hos Carl Deleen,
-1834.
-
-
-
-
-      "Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:
-      Quod nemini dubium potest esse, id judicare."
-
-                                        _Cicero_ pro Murena.
-
-     Tardi ingenii est rivulos consectari,
-     fontes rerum non videre.
-
-                                        _Cicero_, de Orat.
-
-
-
-
-Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.
-
-Vördsammast!
-
-Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela
-Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då
-det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de
-äldsta inbyggare såväl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, så är
-det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare
-forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent
-af Sällskapets uppmärksamhet.
-
-Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla
-arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar
-Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.
-
-Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig
-till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta
-Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla
-delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en
-enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså
-ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika
-Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom
-afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld:
-nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.
-
-Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så
-har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af
-kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare
-forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma
-till en närmare kunskap om denna tid -- åtminstone till en
-föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den
-Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.
-
-Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny
-Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden -- en Litteratur,
-som uppgår med, och har sin rot uti -- Finska språket. Detta språk, som
-af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för
-de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af
-de kultiverade språken i vår nord.
-
-Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål,
-måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets
-källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och
-hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske
-numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta
-äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska
-Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta
-Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall
-jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.
-
-Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer
-och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika
-poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande:
-klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända
-tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin
-grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid
-det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller
-sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt
-för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant,
-språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. -- Vare detta
-blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de
-alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången,
-hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så
-vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi
-vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare
-studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att
-nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif
-skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske
-äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra
-folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant
-sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst
-för hela Skandinavien -- ja för hela den lärda verlden. Måhända inser
-man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de
-inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt
-en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår
-af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom
-t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom
-grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af
-Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl
-hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt
-ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon
-likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid
-jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse
-dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste
-form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta
-vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig,
-såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös,
-tid -- för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga,
-som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf
-hos Finnarne icke märkes det ringaste spår -- så skulle vi icke länge
-tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse
-såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl
-vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen
-härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska,
-pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.
-
-Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid
-en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska
-Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk,
-och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår
-Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess
-moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och
-Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som
-sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade,
-natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och
-sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den
-gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa
-såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall
-betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer,
-hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra
-sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar
-hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes,
-Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina
-filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott
-tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att
-icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och
-Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen
-grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom
-kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, _Ljodasmidir_,
-_Galdrasmidir_ (Sång-smeder: _Runo-sepät_), sina sånger: _Runor_, och
-Odin sjelf, för _Runhufvudet_ (_Peä-Runoja_), utan att dessa qväden
-ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting
-mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla
-Finnarnes _vishetslära_.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler
-och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången
-kultur -- så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta
-en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi
-menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle
-medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket
-(hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma
-Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie,
-än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast
-velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.
-
-Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas
-underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa
-Finska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro för de gamla Grekerne, voro
-_Jotharne_ (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta
-_sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga
-berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande
-nationer -- oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket
-kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt,
-tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om
-deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis
-skulle deraf besannas.[18]
-
-Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der
-gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott
-författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller
-af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så
-mycket mera med dem nationaliseras[19] -- så finner man ock att många
-bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m.
-varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn,
-eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej
-händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas
-lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras
-
-uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra,
-lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer
-emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de
-icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom
-hörande till samma folkstam.
-
-Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af
-ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande.
-Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om
-ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett
-högt och dyrbart värde.
-
-Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för
-Sällskapets _Första Stiftare_, Professor _Rask_, för hvars personliga,
-så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med
-hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en
-närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af
-vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21]
-Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af
-sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst
-nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det
-Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt
-göra gällande för det Finska -- att nemligen, man härvid borde begagna
-språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess
-döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en
-princip, som -- man må säga hvad man vill -- alltid är, och blir, den
-rätta.
-
-                                             Framhärdar etc.
-
-Stockholm den 26 Oct. 1834.
-
-                                             _Carl Axel Gottlund_.
-
-
-
-
-FÖRORD.
-
-
-Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare
-blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig så
-litet -- upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig
-natt, omsluter våra gamla minnen, och -- om ej öppna -- åtminstone
-lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.
-
-Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i
-sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska
-väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af
-Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi
-förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska
-Folkets karaktér.
-
-Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska
-namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda
-rent och obefläckadt! -- åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af
-en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter;
-hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste
-förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog
-ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som
-orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa
-dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra
-början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att
-se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af
-främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i
-mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta
-vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast
-grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen
-Historie.
-
-Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt,
-anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och
-omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla
-enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med
-kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader -- Lärare, hvilka
-vi lönat och ännu löna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett
-sig förpligtade. Men -- oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för
-det _Fosterländska_, kärleken för vårt _Språk_, kärleken för vår
-_Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, är
-mägtig nog till alla ädla företag. Och -- der den funnits, hafva vi
-låtit den förtvina och bortdö...
-
-Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de
-historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor
-af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likväl ingen af
-desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i
-allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna
-sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och
-svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa
-främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt
-våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra
-egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi,
-lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt
-Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.
-
-Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa
-förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi
-i detta fall brutit -- åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom
-vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid
-kunna läggas oss till last. Vi hafva -- äfven här, åtminstone i ett
-afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget
-som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess
-fel som brister -- sådan den anträffas, uppfattad af främmande
-folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.
-
-Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa
-oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning,
-eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde
-på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten,
-oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i
-allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi
-härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer
-fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende,
-af _lärdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som
-vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då
-vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så
-mycket hellre trott oss böra ordagrant införa -- om ej de flesta,
-åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer;
-på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att
-deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss
-till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara;
-men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss
-dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.
-
-Af alla vetenskaper är _fornforskningen_, eller det såkallade
-_antiquariska studium_, mer än i ett afseende -- det otacksammaste.
-Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall
-gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna
-hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man
-någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig,
-och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man
-slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet
-än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få
-äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar,
-hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri:
-hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna
-vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar
-icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga
-sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt,
-genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss
-att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att,
-med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det
-äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke
-kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss
-dermed, om vi kunne göra oss ett -- åtminstone dunkelt, begrepp derom.
-
-Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke -- ännu invid sin
-sednaste ålder -- äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några
-såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation,
-som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke
-alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i
-sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i
-de muntliga traditionerne -- ännu lefvande på folkets läppar. Ja
-sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella
-egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en
-förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga
-värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och
-språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan
-mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.
-
-Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar
-det äfven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mån blifva
-dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.
-
-Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en
-historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk
-Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit
-lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke
-blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan
-sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter
-vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt
-antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för
-forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat
-en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom
-tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas,
-vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.
-
-Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit
-alltför utblottadt på historiska efterrättelser. -- Visserligen kan
-detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller
-andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett
-vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller
-Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar,
-eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra
-Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en
-lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående
-utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra
-handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och
-uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den
-enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela
-dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af
-en nations egenskaper -- snart nog blifva i tillfälle att känna en
-betydlig del af dess historiska öden och utveckling.
-
-Under namn af ett _Folks Historie_, förstå vi således icke Hofvens och
-Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling,
-icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har
-alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt
-Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att
-hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda
-eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess -- ännu lefvande
-minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk,
-han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket
-känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå
-fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla
-tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af
-de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare
-studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i
-förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras
-efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen
-på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga
-att rigtigt kunna begagna dem.
-
-Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda
-afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro,
-ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra
-väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt:
-trenne ganska skiljagtiga _verldsåsigter_ (folk-filosofier), de der,
-tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en
-och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke
-ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven
-angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till,
-hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags
-ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare
-sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på
-hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom
-måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi
-ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså
-oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning -- att
-Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid,
-ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången
-uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under
-
-olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk
-betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation,
-hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt
-afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och
-flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden,
-slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en
-flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att
-Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till
-namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af
-forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de
-der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket
-om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det
-vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen
-nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus
-inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro,
-det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den
-bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet
-anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket,
-före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom
-sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott
-med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och
-Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles
-torde få tillfälle att närmare nämna).
-
-Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket
-fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och
-själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om
-man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen
-Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad
-der berättas om dessa gamla Jotars _högre vishet_; så skola vi kanske
-deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna
-tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska
-folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i
-den Nordiska historien; en kultur -- utmärkt genom _vidskepelse_ och
-_signeri_. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi
-så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi
-här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska
-national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna
-sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.
-
-Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket,
-huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver
-Finnarne -- så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här
-kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket
-vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal
-öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i
-allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom
-språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.
-
-Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde
-redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att
-tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig
-latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl
-kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och
-meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett
-betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags
-öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till
-hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer,
-uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka,
-sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften
-utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens
-omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.
-
-[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott
-åberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat
-säger: "_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia,
-monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente
-ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item
-lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus
-est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut
-verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias
-agat_."]
-
-Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét
-än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora
-öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att,
-i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta,
-knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta
-konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin
-smak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de
-åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva
-legat i hans idé.
-
-Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva
-vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det
-man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss
-det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven
-klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda
-idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra
-bemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så
-mycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera
-att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då
-föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda
-som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen
-närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör
-ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt,
-i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och
-skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än
-vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt
-underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen
-kunnat göra oss förtjente.
-
-Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla
-delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat
-afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti
-ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i
-sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_:
-ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och
-ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så
-kallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit
-tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma
-orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.
-
-Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i
-ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess
-anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och
-recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke
-alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid
-skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.
-
-Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta
-omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda
-åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,
-hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque
-demat, vel addat fidem_!"
-
-       *       *       *       *       *
-
-      Quot capita, tot sensus.
-
-_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare,
-är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra
-Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första
-gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk
-nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder,
-utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och
-torftig lefnad.
-
-Det är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis
-Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få,
-men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa
-underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock
-alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone
-numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära
-förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan
-af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka,
-att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra
-det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet
-med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta
-fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta
-bedömmande.
-
-Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett
-föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad
-han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det
-egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss
-böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin
-riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem
-till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första
-påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all
-vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen
-här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt
-språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så
-har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och
-nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man
-dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi
-våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått
-dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera
-betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet,
-nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare
-öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen
-finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva
-förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de
-innebära.
-
-Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat
-tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi
-söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra
-förtjena.
-
-"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas
-alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,
-securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
-quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de
-(Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för
-lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och
-att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras
-egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de
-uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan
-öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat
-detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man
-väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva
-någre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde
-vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än
-med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver
-saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och
-vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket
-mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort
-längre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt,
-hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas
-förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit
-vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.
-
-_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han
-skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med
-Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,
-tagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non
-habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet,
-omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i
-andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin
-torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig
-något bättre" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att
-de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan
-att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]
-
-Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och
-sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets
-njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med
-dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess
-njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner
-och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar.
-Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf
-icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga
-och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem:
-"_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att på något sätt närmare
-bestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om
-man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en
-högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre,
-sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den
-civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större,
-vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets
-ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den
-önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt
-hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som
-tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således
-icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade
-någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras
-nödtorft, på ett så lifligt sätt: "_non arma, non equi, non penates;
-victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan
-häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare
-tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt
-att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom
-och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf
-visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han
-ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi
-äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla
-detta slags sällhet för "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna
-betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,
-toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således
-ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom
-reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en
-subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med
-adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med
-den abstrakta.
-
-_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar
-sig blott att förklara orden: "_securi adversus deos_," och säger i
-sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett
-folk som ingenting ägde_".[25] Härigenom tror han sig nu hafva
-förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti
-sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade
-något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men
-äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så
-_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns,
-anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans
-eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn
-och rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa
-villkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga
-tillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan
-förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter
-lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi:
-hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke
-behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta
-emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en
-rak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan
-således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så
-mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke
-riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna,
-lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_,"
-äfvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti
-aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit
-sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och
-menniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde
-deras sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så
-svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare
-kanske öfversättas med olycklig?[28]
-
-Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar
-nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att
-Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig
-lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade
-sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet
-var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro
-medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till
-orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi
-adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att
-båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att
-Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,
-deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit
-någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om
-dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke
-härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan
-bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen
-ej mera nämner ett ord derom.[29]
-
-_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att
-han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har
-han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han
-förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk
-än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott
-att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa
-nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33]
-gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus
-homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i
-anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden
-jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att
-blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de
-ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre
-skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka,
-säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra
-förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss
-blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta
-förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och
-dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och
-frost_ likväl undantaget.
-
-Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och
-litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att
-vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan,
-måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt
-gilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke
-annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men
-icke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven
-kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och
-menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes
-säkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de
-sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro
-trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre
-säkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i
-deras eget sjelfmedvetande.[38]
-
-Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
-esset_", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att
-han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan
-tillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en
-_svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade
-öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl
-denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa
-orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra
-argumenter.
-
-Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom
-någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett
-helt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu
-orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan
-måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är
-ingenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika
-litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika
-litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga
-väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt,
-ja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu
-äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna
-att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från
-hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon
-måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl
-hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste
-önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget
-sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven
-menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka
-på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst
-ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har
-medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens
-förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon
-måste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge
-lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan
-att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom
-ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets
-förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och
-har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det
-mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera
-utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi
-fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det
-är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på
-jorden.
-
-Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver,
-som den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe
-hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de
-(Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att
-önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan
-mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig
-Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och
-hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans
-mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,
-såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke
-sagt, "_ne voto quidem_." Det är således ett fel, att tro det Tacitus
-med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta --
-förlorar man blott tid och möda.[43]
-
-Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den
-följande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt
-blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit
-gjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen
-till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf
-kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.
-
-Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru
-enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och
-åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit
-och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen,
-genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera
-funnit flera än ett talande skäl.[44]
-
-Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne,
-enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till
-Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare
-ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är
--- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa
-tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett
-föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid
-der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper
-först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var
-stämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid
-mången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina
-brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna,
-utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne
-bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre
-hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och
-förståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne
-härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att
-detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock
-ej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting
-naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin
-uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation,
-mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga,
-om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro
-beryktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu
-derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och
-ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är
-bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och
-hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och
-undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt
-försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara
-mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra,
-förklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan
-lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och
-nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan
-säga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest
-vidskepliga man känner.
-
-Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i
-fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och
-sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation
-småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana.
-Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras
-vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för
-det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom
-varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande
-nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu,
-lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.
-
-Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid
-varit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram
-skola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och
-begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå
-tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur
-samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den,
-enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit
-sagdt, så har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt
-skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti
-mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och
-ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_
-här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det
-tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat
-meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som
-förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i
-sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl
-ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om
-de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära
-ansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu
-vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller
-vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet
-_sed_ höra till en korrekt text.
-
-"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, förmedelst hopp
-och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till
-sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man
-ansett såsom en följd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och
-"_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna
-förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att
-begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte,
-det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne
-i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare --
-manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt
-förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man
-trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de
-lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]
-
-Hade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka
-åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva
-något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne
-(Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin
-välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva
-orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket,
-att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand
-dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning,
-komma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en
-orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord
-(neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med
-slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle
-förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen
-betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis
-fortunis_).
-
-Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur
-illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam
-ingemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang
-af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den
-förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der
-
-både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att
-"de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56]
-... än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat
-orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill
-fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må
-anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en
-följd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär
-den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en
-väsendtlig hufvudsak.
-
-Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att
-med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker
-hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,
-inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad
-härmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta
-sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa
-här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller
-om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,
-såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla
-hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De
-kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i
-fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke
-omtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras
-_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan,
-byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --
-låtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat
-afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i
-många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo
-fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den
-största ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,
-hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt,
-bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade,
-äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han,
-som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett
-lysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60]
-Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett
-främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att
-mala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka
-hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst
-trälens.
-
-Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en
-_hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största
-aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner
-han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han
-snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten
-instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt
-frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej
-blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar
-värden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu
-versant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om
-tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så
-tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men
-dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl
-tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas
-alienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke
-män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri
-traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan
-omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30
-milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse
-andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De
-bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och
-krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver
-sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet
-godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till
-själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej
-tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och
-släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är
-för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras
-magt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och
-maskar -- alla lyda deras vink.
-
-Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras
-välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och
-begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt
-välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en
-behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor.
-Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till
-honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,
-för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande
-blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa,
-som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets
-härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas,
-är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva
-personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans
-husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör,
-med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är
-ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och
--- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt,
-om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar.
-Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars
-djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras,
-utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet,
-eller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de
-låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej
-blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma
-tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder
-och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill
-gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne
-sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så
-har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla
-sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och
-detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda
-från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla
-kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att
-sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att
-angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och
-dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana
-genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar
-komma i fråga.[73]
-
-Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna
-väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att
-iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så
-t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången
-om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, --
-ej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar,
--- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten
-besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan;
-men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en
-närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i
-händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare,
-eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de
-sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som
-man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra
-uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl --
-äfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta
-påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till
-godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med
-"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske
-sålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu,
-versare_.[75]
-
-Således blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall
-bibehållas) "_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten
-sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och
-åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_." I sammanhang
-härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras
-trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Säkra
-emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste
-värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_." Kanske
-torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "_säkra_", då de i
-den förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det
-står ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines
-deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess
-redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske
-invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed
-må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar
-hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa.
-Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa)
-både Domare och Lagen.[78]
-
-Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han
-talar om Finnarne, säger strax i början: "_Fennis mira feritas, fæda
-paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga undersöka
-gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan
-säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex.
-förklarar han först, deras "_fæda paupertas_", och säger: "_Victui
-herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas
-inopia ferri ossibus asperant_." Derpå beskrifver han deras "_mira
-feritas_", på följande sätt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas
-alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud
-infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
-contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan
-förklarar han i det följande "_non arma_", derigenom att de voro
-"_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen förklarar
-han orden "_non equi_", deri genom att de icke skötte något åkerbruk
-(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och
-ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot
-Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "_non
-penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."
-
-Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe
-hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig
-bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans
-tid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka
-ådagalägga.
-
-       *       *       *       *       *
-
-      "Laulaawat Lapin sanoja,
-      Hiijen wirttä winkuttaawat."
-
-Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott
-omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om
-deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,
-betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,
-thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i
-de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska
-bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]
-
-Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid
-slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "_Aquilonis regio,
-Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac
-si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_."
-Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus
-insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino
-deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac.
-Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem:
-"_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som
-lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa
-dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut
-nulla vi ventorum amoveri possint_."
-
-"_Incantationum studiis incumbunt_", säger Seeländarn Saxo Grammaticus,
-om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den
-gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens
-Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af
-Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske
-Kongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn
-1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från
-bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på
-Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind
-Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen
-var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med
-det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren
-Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken
-renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at
-der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad
-den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund,
-måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare,
-endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom
-sålunda:
-
-    "Then milda Konungen fant sjelf
-    Then starka Trolldomen,
-    Hvarmed de Trollkonstige Finnar
-    Hade hulpit Thori;
-    När som Konungen slog Hunden
-    Tvert öfver skuldrorne,
-    Och thet med guld beprydde svärdet
-    Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).
-
-Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128,
-m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska
-Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie
-blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f.
-(se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man
-jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre
-tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak
-mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om
-Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man
-måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa
-vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor
-del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa
-folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene
-ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit
-Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "_De ere
-allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue
-nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).
-
-Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde
-sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade
-äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras
-trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades --
-"Finne konst."
-
-Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från
-ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en
-flicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära
-sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska
-öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken
-igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun
-kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland
-oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære
-Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige
-ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under
-dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned
-ligesom det vaare dödt."
-
-Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så
-långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de
-äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det
-der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att
-denna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i
-södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt
-instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.
-
-Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr.
-säger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre
-fram få se -- "_Graiis et nostris celebratæ carminibus_".[95] Att desse
-Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen
-solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga
-Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo
-verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven
-andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva
-omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska
-folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger:
-"celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes
-afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i
-Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta
-ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett
-ställe i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque
-aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]
-_appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi
-creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad
-som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende
-folk: "_Apollinem præcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till
-stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter
-stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och
-trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det
-förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin
-inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de
-folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]
-
-Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett
-Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id
-pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes
-præstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat
-skildra dem bättre.
-
-Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_,
-_innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett
-vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall
-kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]
-
-Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att
-genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om
-Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott
-varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta
-förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af
-åtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en
-oförgriplig sanning.
-
-Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna,
-hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och
-i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk
-fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska
-författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363
-säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva
-åsyftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis
-ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis
-viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."
-
-Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar
-Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett
-Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom,
-besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne
-gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn
-oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor
-Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange
-döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze
-oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]
-
-Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé
-en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens
-framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man
-nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla
-den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock
-få anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som
-Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men
-ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de
-Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes
-tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa
-folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att
-Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka,
-genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer
-genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens
-hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de
-egentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de
-voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i
-början, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af
-Finska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört
-vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som
-Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne
-tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för
-en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om
-det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]
-
-Äfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne
-svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som
-skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och
-jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720
-årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras,
-än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar
-äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska
-armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt
-tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit
-förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och
-djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en
-anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen,
-ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins
-hemligheter.[118]
-
-Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske
-mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott
-i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem
-kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och
-Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så
-att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom
-svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af
-_Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa
-sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker,
-Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi
-bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan
-derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om
-Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och
-andra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är
-att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i
-annat fall oförklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi
-adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
-quidem opus esset_", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare
-kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist
-möjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna
-åsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi
-detta gjort, så -- hafva vi gjort nog.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här
-egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare
-tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar,
-i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl.
-tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända
-hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med
-hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande
-Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika
-mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall
-ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras
-ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma
-rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då
-anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf,
-att Tacitus säger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig böra
-förstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja
-sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så
-tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka
-härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om
-Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i
-allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att
-qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec
-alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis
-amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gäller lika om
-Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina
-boningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på
-många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska
-bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska
-nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges
-såväl om herren som trälen: "_inter eadem pecora, in eadem humo
-degunt_." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus
-säger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes väl
-kunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås
-Finnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels
-gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren,
-antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars
-sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi
-förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man
-finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade
-riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och
-jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att
-Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de
-fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes,
-endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller
-annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu
-finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående
-af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt
-barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd
-emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och
-värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre
-golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar.
-En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett
-sådant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kåte_ (boningsrum), och
-utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att
-byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda,
-tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de
-Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: "_ne
-cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia
-utuntur informi, et citra speciem aut delectationem_."
-
-Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: "_inopia ferri,
-ossibus asperant_", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne;
-vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma
-om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_", och i 6:te Kap.
-säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "_ne ferrum guidem
-superest, sicut ex genere telorum colligitur_". Icke heller ligger
-något bevis deruti att han om Finnarne säger: "_idemque venatus viros
-pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ
-petunt_"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens
-nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och
-besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska
-riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne
-tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl
-förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap.
-försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång
-under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full
-rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap.
-upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana
-tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c.
-2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig
-härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: "_fæminæ etiam cum
-viris bella ineant_." Historien besannar detta i hvad som berättas om
-de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk
-anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare
-tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver
-300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop
-Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det
-väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i
-Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör
-det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska
-qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.
-
-Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på
-Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom
-grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda
-(_victui herba_), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras
-renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta
-polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal
-öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna
-beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro
-oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från
-urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som
-desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva
-sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.
-
-Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de _riskojor_ och
-_skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder,
-(ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena
-sig af så kallade _sätror_ eller _fäbodar_), så har Tacitus särskilt
-omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit
-till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning
-att sluta, det desse varit så kallade _rök-pörten_, _Finn-bastur_ eller
-_Finn-rior_, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de
-första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett
-strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar
-sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara
-förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans
-Orientaliska ursprung.
-
-Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till
-norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om
-England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som
-hette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit
-existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader
-oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af
-ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist
-rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker
-(_kegkro de kai allois laksanois_) såväl af frukter som rotsaker. Der
-hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig
-deraf en dryck. Säden _tröskade de i stora hus_ (en oikois megalois)
-dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar,
-emedan den annars, (_allos_) i brist på upphållsväder, skulle, genom
-regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]
-
-Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning,
-hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV)
-låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande
-redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss;
-nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och
-ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det
-afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder
-som följer:[134]
-
-"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der
-belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land,
-eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som
-till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han
-sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig),
-äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första)
-kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för
-seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han
-enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört.
-Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån,
-hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix)
-allt till Tanais".[136]
-
-Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från
-Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare
-åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som
-Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast
-var _Finnar_ som bodde der: "_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137]
-incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi
-Skrithifinoi) vocant_".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom
-muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans
-berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger
-det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och
-äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns
-lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare
-fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att
-derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen
-åter antydde sin ankomst -- skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda
-de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken
-förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags
-födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de
-vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor
-icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i
-djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med
-djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar
-Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens
-äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: "_Deos siquidem ac Dæmones
-plurimos colunt_." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen
-skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars
-för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (_oi
-Gautoi_) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför
-Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).
-
-       *       *       *       *       *
-
-Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti
-meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring
-vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd.
-Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter
-än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i
-tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de
-gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl
-äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags
-grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur
-illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här,
-till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället
-låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en
-inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på
-våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss
-sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse,
-än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast
-envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa
-idéer.
-
-För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas
-vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan
-till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.
-
-Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring
-1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de
-Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera
-kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom _hästtämjare_
-(_hippopóloi_) och _hästmjölkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han,
-märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de _ädlaste
-och rättfärdigaste_ (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke
-närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med
- Myserne,[139] benämner dem _abioi_ (verldsförsakare) och glaktophágoi_
-(mjölkätare). Ett så högst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva
-Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru
-tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att
-forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom,
-hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta
-emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen
-af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk,
-endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de
-bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med
-godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat
-sjelfva meningen.
-
-Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa
-yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk:
-och tilllägger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af
-deras religiositet, kallades _katnobátas_, en annan del, i anseende
-till deras stränga återhållsamhet, _ktísas_, (ord, hvars egentliga
-bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo)
-säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem,
-betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn:
-anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta
-på _Scytherna_, hvilka han kallar en _rättrådig_ nation; och Strabo
-intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de
-då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och
-rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han
-i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och
-_Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga,
--- ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött -- tillägger
-likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns
-vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk,
-och "öfverträffade alla andra menniskor i _rättfärdighet_": _te
-dikaiosyne pánton diaphérein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen
-samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har
-berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem,
-kalladt _Jordens omfång_; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet,
-att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller
-vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de
-begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140]
-och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de
-ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de
-städse af främmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord,
-de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i
-följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden,
-sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!!
-"_dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas_."
-
-Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på
-saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat
-förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl
-Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att
-förklara hans omdömen öfver Finnarne.
-
-Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han,
-såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig
-fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade
-ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste,
-för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder.
-Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin
-tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att
-framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas
-element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der
-han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa
-vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste
-derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa
-stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången
-verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu
-står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter -- der, med
-många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke
-tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är
-alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det.
-Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör
-dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för
-att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller
-med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes-
-och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig
-ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin
-fullkomlighet -- sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i
-sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle
-något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och
-sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon
-sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om
-dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien,
-(omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna
-folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade
-gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot
-åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att
-framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra
-sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera
-af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande,
-finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och
-Gudomen); -- endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén
-af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden
-njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för
-dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek,
--- ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker,
-drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den
-icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han
-anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i
-södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och
-Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i
-höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre
-dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han
-dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.
-
-Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald,
-och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien,
-såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller
-då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere
-af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt
-sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett
-folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till
-efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar
-svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan
-Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare,
-börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet
-Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat
-sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord,
-hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke
-voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som
-Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af
-stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år
-derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde
-han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och
-rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]
-
-Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra
-Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det
-historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven
-det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig
-man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många
-afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid.
-46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.
-
-"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum
-exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et
-pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare
-solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus,
-coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia
-gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto
-gravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales
-appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium
-ignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc
-continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum
-concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus.
-Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia
-alieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam
-dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum
-consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione
-superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his
-cognitio virtutis."
-
-Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig,
-destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom
-Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka
-norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta
-rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela
-(L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta
-på _Hyperboréerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man
-kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger:
-"_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et
-diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_." Sedan han förut, i II
-B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiacæ_:
-"_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia
-contingunt_." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus,
-tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.
-
-I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "_pone Riphaeos
-montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos
-appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis... Regio
-aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota
-et ægritudo omnis_." Och som _Arimhæerne_ åter voro de nordligaste
-bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c.
-14) ... "_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque
-esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque
-qui ad eos profugerint_"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från
-hvad Herodotus anför om _Argippæi_. Sjelf trodde han likväl föga härpå
-(_si credimus_), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från
-ålder blifvit berättadt om dem.
-
-Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa
-berättelser om _Hyperboreerna_, för gamla fabler, hvilka genom ryktet
-fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom
-sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört,
-om detta folk, kalladt _gens beatissima_, högst upp I norden; hvarom
-han säger: "_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad
-innocentiam omnibus æquale votum_." Hvarefter han särskilt om
-_Arimphæerne_ anför Plinii ord: "_amant quietem, non amane lædere.
-Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas
-ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos
-transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_".[148]
-
-Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i
-perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas
-_felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphæernes
-_integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och öfverhufvud de
-mjölkätande Scythernes _justitia_, då han skref om Finnarnes
-_securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke
-åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och
-Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett
-hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa
-hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken,
-för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan
-sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här
-talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan
-närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig
-mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist,
-den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja
-vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp
-historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så
-finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att
-härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord,
-eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon
-likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse
-gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar
-hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden,
-som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett
-upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens
-natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste
-äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig,
-d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven
-emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt
-förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt
-fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt
-hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu
-återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att
-nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå
-visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit
-hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man
-öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens,
-en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven
-inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här
-sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt,
-den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.
-
-       *       *       *       *       *
-
-Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling,
-tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan
-hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt
-framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl
-om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i
-Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning,
-måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit
-tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor
-öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om
-Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och
-hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut
-gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande
-dessa Författares enstämmighet.
-
-Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den
-ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och
-det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för
-tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så:
-den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en
-af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att
-förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet,
-bekant, hvarifrån den förskref sig.
-
-Bernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, känd af de gamle äfven
-under namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_,
-m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes
-väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i
-Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med
-svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände
-dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda
-fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E
-regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_
-vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam
-in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och
-ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum
-inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen
-redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,
-varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och
-Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.
-
-Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från
-Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid
-kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika
-föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de
-förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre
-uttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att
-uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste
-sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest
-bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;
-förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom
-byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom
-Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros
-regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus,
-tillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)
-efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte
-en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus
-c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång
-mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar,
-hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre
-tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "_Hæstis Theodoricus Rex.
-Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
-muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).
-
-Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från
-Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af
-Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med
-sin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma
-land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos
-Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani,
-_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici
-navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,
-&c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser
-således genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma
-land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa
-benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:
-"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,
-insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas
-Basiliam nominat_." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han
-att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af
-de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl
-förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut,
-och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat
-ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis
-ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in
-quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut
-är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som
-innehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan
-_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö,
-betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett
-kustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och
-Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger:
-"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo
-navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_";
-hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet
-skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat
-tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras
-närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk
-botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "_in
-eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."
-
-Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade
-Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med
-afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock
-hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och
-dess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om
-detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
-först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
-Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt
-till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han
-händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "_de
-Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa
-perhibuit_." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro
-desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt
-andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
-enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt
-Frankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en
-starkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes
-_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius
-_Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom
-_Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska
-benämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och
-Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något
-gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina
-märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller
-_Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de
-sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu
-för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.
-
-Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt,
-nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer
-man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med
-_Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg
-Wacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).
-
-Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vårt
-nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det
-varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet
-sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra
-förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i
-norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en
-sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de
-varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu
-hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som
-framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft
-Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den
-tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra,
-korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är
-naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule,
-de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi,
-om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa
-folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? -- en kanske allmänt nog
-antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven
-landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande
-horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan
-någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken
-till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan
-inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag
-påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl
-säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar,
-redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land;
-mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes
-brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke
-blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven,
-år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från
-hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt
-och välstånd.
-
-Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras
-påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena
-bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken,
-att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande
-salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo.
-Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten,
-att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl
-trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende,
-förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta
-heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor,
-lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. -- Det är först
-ifrån denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin början;
-såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få
-fragmentariska, med afseende å sin natur -- till stor del
-problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan
-uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.
-
-       *       *       *       *       *
-
-För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna
-öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här
-trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet,
-hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt
-den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition,
-hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren
-1813 och 1814, i 12:o.
-
-
-
-TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.
-
-
-Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis
-adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant,
-sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac
-torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3)
-foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter
-Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.
-Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5)
-et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia
-diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira
-feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui
-herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,
-inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac
-feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud
-infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
-contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius
-arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque
-fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus
-deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
-esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum
-vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut
-incompertum, in medium relinquam.
-
-(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses,
-ehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos
-andra Auktorer äfven förekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.
-
-(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man på åtskilliga sätt
-sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac
-torpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stället infört:
-_ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti
-ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl
-som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför
-början af 20:de Kap., hvilket slutar med "_similis proceritas; pares
-validæque miscentur_." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och
-kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. _Sordes
-omnium_ &c. bör icke förundra oss -- i synnerhet om han jemnförde dem
-med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen
-öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms
-glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom
-att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan,
-öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han
-ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: "_in omni domo nudi ac
-sordidi_", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: "_ignavis et imbellibus
-manet squalor_." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro
-af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och
-osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf
-bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).
-
-(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den
-Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor
-försedd mantel -- ungefär sådan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_.
-Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri,
-att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan
-benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen.
-Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja
-Finnarne ifrån Svenskarne.
-
-(4) _Hi_, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne;
-men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.
-
-(5) _Domos fingunt_, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner.
-Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa _domos figunt_.
-
-(6) _Pedum usu_. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade
-Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner:
-_peditum usu_, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap.
-säger såsom en allmän reflexion: "_In universum æstimanti plus penes
-peditem ruboris_", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "_omne robur in
-pedite_"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "_Nec major apud
-Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum_." I N:o 1862, af de
-Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: "_pecudum usu_", hvilket
-alltför illa lämpar sig till _pernicitate_. Lipsius och åtskilliga af
-de nyare hafva velat läsa _pedum usu_, hvarmed de förmodligen afsett,
-det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit.
-sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat
-tala om _usus pedum_.
-
-(7) _Opus esset_, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska
-manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera
-logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.
-
-(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses
-_Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har härmed velat förstå hvad
-Plinius m.fl. kallat _Oonas_.
-
-(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre
-Editioner, hafva här "_et corpora atque artus_."
-
-
-
-ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.
-
-
-Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra
-fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr
-kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan
-jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i
-den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne.
-Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i
-Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i
-stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda
-tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart
-uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och
-tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som
-form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till
-noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att
-låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren
-1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af
-landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta
-arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till
-Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de,
-som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät
-jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och
-uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets
-gagn, anmälte manuskripter -- afven detta, i företalet till den år 1832
-utgifna andra Delen af Otava; men -- äfven nu, utan påfoljd. Häraf
-skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att
-påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet
-af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del
-utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva
-ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels
-de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti
-dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller
-annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor,
-afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer -- mer än hvad hon
-redan skördat.
-
-Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få
-skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva
-den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de
-sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt
-afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig
-som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig
-allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning
-häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga
-Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att
-deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de
-många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna
-bana.
-
-Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid
-underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola
-benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven -- med efterseende
-emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed
-jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i
-hvad jag kan, Fäderneslandet.
-
-I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem
-som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande
-Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills,
-af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall
-blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott
-den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna
-med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till
-en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed
-åtföljande kartor.
-
-Stockholm den 18:de September 1834.
-
-                                              _C. A. Gottlund_.
-
-
-
-
-Referenser:
-
-
-[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och
-_Passivum_), och någon gång ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, så
-hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och
-flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister
-och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de
-väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och
-100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar
-och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och
-Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller
-konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till
-begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det
-ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste
-tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger
-den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som
-Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte
-alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så
-när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i
-detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti
-torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon
-ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka
-Finska språket, märkvärdigt nog, _helt och hållet saknar_), utan
-konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet
-härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den
-sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den
-stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva
-radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större
-bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är
-ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant,
-finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka
-alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet,
-och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till
-minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon
-gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).
-
-[2] Finska språket är i mer än ett afseende _poetiskt_. Icke nog
-dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under _symboler_ och
-_allegorier_, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar
-_pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet
-genom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa
-flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar
-observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt
-_Diminutivum_, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader
--- ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.
-_Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera återigen
-blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A]
-Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke
-blott dess många idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det
-flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva
-djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka
-slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta,
-(liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva
-meningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.):
-i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning,
-minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill
-kommer, såsom språkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_,
-eller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i
-prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och
-bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så
-torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste
-språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på
-sin _harmoni_ eller _symfoni_, äger den högst märkvärdiga egenskapen,
-att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera
-hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur,
-(hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne
-_a, o, u_,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven
-om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första
-vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna
-_ä, ö, y_, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan
-utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan,
-alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en
-medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som
-hårda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ märkes isynnerhet uti
-flerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, täytättämättömällä_. Med
-ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ä,
-o och ö, u och y_, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot
-hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en
-dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den
-regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många
-olika karakterer.
-
-[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk _manligt_? Är det
-väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och
-labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,
-det är dessa fulla, välljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla
-_majores_ (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga
-egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på
-hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket
-finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne
-olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der
-någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart
-sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. _sk_,
-eller _st_ förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och
-hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter
-kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an
-att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna
-härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti,
-att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och
-konsonanter, t.ex. _Pöyhöisen wanha lehmä_.
-
-[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos
-Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade _ö_ (ehuru de i sjelfva uttalet,
-stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de
-8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 _Diftonger_ -- en artig reserv
-för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit
-ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa
-diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro
-följande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe,
-oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy_; hvartill man ännu kunde
-räkna triftong-ljuden _ieä, uoa_, hvilka förekomma i språket, ehuru de
-icke uttryckas i skrift.
-
-[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och
-stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan)
-ingen egentlig kasus, så upptog redan _Whaël_, i sin Finska Grammatika,
-språkets kasus till icke mindre än 14 i _Singularis_ och 13 i
-_Pluralis_, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp.
-_Judén_ har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de
-ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga
-rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket,
-genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste
-uttrycka alla -- äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett
-begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då
-Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: _af, ifrån, ur, genom,
-uti, med på, hos_, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom
-sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande
-Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få
-dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af
-pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto
-dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande
-t.ex. emot begreppen: _min_ häst, _din_ häst, _hans (sin)_ häst, _vår_
-h., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus
-igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en
-af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något
-ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka
-sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det
-likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. _minun poikani_.
-På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt
-Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är
-fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum
-denna summa nära tredubbelt.
-
-[6] Såsom bevis på språkets _ålder_, hvarmed vi här förstå dess
-ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än
-i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_
-och _z_ hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,
-och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar
-i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har,
-kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande
-språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och
-korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att
-språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och
-mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en
-annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som
-språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde
-långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen,
-d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I
-hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser,
-hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med
-hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva
-karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den
-på engång står _högst_ på en uråldrig kultur, och _lägst_ på en
-sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50
-enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska
-språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända
-Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8,
-9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord
-(och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men -- till sitt begrepp,
-så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar
-kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana
-ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem
-kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda
-flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett
-grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex.
-_yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän_ (ja-just-af-vår-oförmåga-att-
-icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu
-finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke
-blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska,
-tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker
-ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta,
-likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det
-märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan
-kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i
-spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af
-idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke
-utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti
-ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna,
-bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad
-vi kalla -- i Dur, så betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-
-mi-an-sa-kin_ "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta-
-sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt,
-enstafvigt, ord, t.ex. af _jeä_ (is) ett lika enkelt, ehuru
-mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med
-hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger
-modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex.
-_jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän_, (icke-
-heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas).
-Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta
-kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa
-och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf,
-helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa
-förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör
-söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig
-angifven, liksom _a priori_, uppstår så mycket mindre någon sådan
-villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det
-blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett
-till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera
-särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen
-förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven
-svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger
-lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända
-inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af
-detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske
-upplysande exempel:
-
-Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket
-bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse,
-icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning
-af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager
-stam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebræernas Kal eller Pahál_)
-_seisoon_ (jag står), hvars _Passivum_, eller rättare _Impersonale_
-(svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är _seisotaan_,
-kontraheradt _seistaan_, (man står), och _Reciprocum_, eller ett slags
-_Medium_ (Hebr. Hithpahhél?) _seisoin_ (jag står för mig sjelf), jemte
-ett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B]
-samt _Neutrum_ _seisoun_ (det står, eller blir ståndande),[C]
-så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: _Verb.
-Frequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag står då och då, d.v.s. jag
-står ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_
-_seisoellaan_ (man står då och då etc.), och dess _Reciprocum totale_
-_seisoelein_ (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt
-_Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af föregående Diminutivum bildas
-nu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag
-står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett
-håll, än åt ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man
-står etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag står sjelf,
-d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig -- än på ett sätt,
-än på ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta
-Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som
-sålunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_,
-_seisoskentelen_ (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med
-dess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum
-totale_ _seisoskentelein_ (jag står för mig sjelf, d.v.s. på
-egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_
-_seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb.
-Factivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_
-(svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) _seisotan_
-(jag låter, neml. genom andra, stå), med dess _Impersonale_ (Hebræernes
-Hophhál eller Hyphhál) _seisotetaan_ (man låter stå), jemte _Reciprocum
-totale_ _seisottain_ (jag låter mig sjelf stå) och _Reciprocum
-partiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu åter bildas ett nytt _Verb.
-Factivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) _seisottelen_
-(jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för
-hvarje gång), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?)
-_seisotellaan_ (man låter ofta stå etc.), och _Reciprocum totale_,
-_seisottelein_ (jag låter mig sjelf ofta stå) med _Recipr. partiale_
-_seisotteleiten_. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja
-kalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag låter, neml. genom andra,
-ställa så till att det står), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_
-(man låter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_
-(jag låter ställa så till att jag står) jemte _Recipr. partiale_
-_seisottautaiten_; hvaraf åter bildas ett _Verb. Factitivo-
-Frequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehél?) _seisottauttelen_
-(jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess
-_Impersonale_ (Hebr. Pohpahál?) _seisottautellaan_ (man låter etc.),
-och _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag låter, genom andra,
-ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte _Recipr. partiale_,
-_seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb.
-Inchoativum_, (Hebr. Pohél?) _seisahtan_ (jag börjar att stå, d.v.s.
-jag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohál?) _seisahtetaan_ (man
-stannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohél?) _seisahtain_ (jag
-stannar för mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf
-sedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihlél?)
-_seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr.
-Pyhlál?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_
-(Hebr. Hithpahlél?) _seisahtelein_ (jag stannar litet för mig sjelf),
-samt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af
-stamordet ett särskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhál?)
-_seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det börjar stå eller stanna, liksom af
-sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting -- äfven om
-lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt
-_Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det börjar småningom af sig sjelf
-att stanna). Af det förra formeras åter ett _Verb Neutro-Inchoativo-
-Factivum_ _seisautan_ (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig
-sjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gör etc.),
-_Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gör att jag sjelf börjar
-stanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_
-(det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett
-nytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpél?)
-_seisauttelen_ (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna),
-med dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpál?) _seisautellaan_ (man gör etc.)
-och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpál?) _seisauttelein_ (jag gör så
-att jag sjelf småningom börjar stanna), med _Recipr. partiale_
-_seisautteleiten_. Af det förra _Verb Neutr. Inch. Factivum_
-"_seisautan_," bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch.
-Factitivum_ (Hebr. Pehohél?) _seisauttautan_ (jag låter så göra, d.v.s.
-jag ställer så till att det börjar stanna), med dess _Impersonale_
-_seisauttautetaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
-_seisautauttain_ (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med
-dess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnämnde ord bildas än
-ytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller
-rättast _Freqventativum-Diminutivum_, som sålunda blir ett _Verb
-Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag
-ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess _Impersonale_
-_seisauttautellaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
-_seisauttauttelein_ (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar
-stanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. Då man nu, af
-sistnämnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_
-_seisauttauttettelematak_ (den som icke kan förmås att småningom börja
-stanna) och häraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_
-_seisauttauttettelemattomuus_ (oförmågan att kunna verka, så det
-småningom börjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, för medelst
-en stasvelse-fördubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har
-_seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill då man lägger
-pronominal-suffixen för _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill
-_syllaba enclitica_ _pa_, eller _fördubblad_ _pahan_, (som, vid slutet
-af ett ord, betyder _jo men, ja just_), så uppstår sålunda ett 17
-stafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa-
-han_ (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det
-småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan
-tillskarfva suffixen _kaan_, fördubblad _kahan_, (ock). Häraf må man nu
-icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan
-uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera,
-blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan,
-uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med
-ett enda ord. Då man nu, med ett instucket _h_, åtskiljer vokalerna
-_a u_, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der
-igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer,
-nemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain,
-seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan,
-seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan,
-seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen,
-seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan,
-seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten,
-seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein,
-seisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen är lika med
-sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de
-sednare genom detta tillagda _h_ utmärka en större emfasis, en starkare
-expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?)
-liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att
-frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras
-(neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant
-sätt uppstår nu af ordet _seison_, 85 särskilta Konjugations-former
-eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_
-flexions-former, hvilka sluta sig på _mme_, och tyckas till begreppet
-vara en sammansättning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_
-_ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtiämme_, _Pluralis numeri-,
-Pronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _minä seisotimme_,
-i stället för _minä seisotin ihtiämme_, v. _ihtemme_, eller, som det
-ursprungligen troligtvis hetat: _myö seisotiin ihtiämme_. (Om dessa
-slags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12
-Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka
-genom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppgå till 19,
-äro följande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme,
-seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,
-seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och
-_seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillägg af _h_ ytterligare
-bildas följande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme,
-seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_
-och _seisahuttauttelemme_. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika
-Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men
-af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, _promiscue_ för
-hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret,
-och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade
-Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner,
-kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka
-vokalerna _ä, ö, och y_. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett
-fall, inse naturen och rikhaltigheten -- äfvensom den gamla, högt
-drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om
-vi försäkra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberäknadt
-alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla
-ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105
-Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och
-förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett
-(förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka
-ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver
-41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda
-vokalerna _a, o, u_. Om man nu härtill ytterligare lägger den
-i Nomina, genom tillägg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla
-flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå _sex_ nya former,
-så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika
-ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf,
-skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall --
-i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af
-de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då
-hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska
-Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att
-detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är
-ganska lätt! Man behöfver endast känna ett _paradigma_ för Verberna,
-och ett _schema_ för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera
-alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så
-reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som
-der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i
-rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva
-Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju
-häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens
-böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit
-någon kännedom om Finskan.
-
-Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den
-omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade
-sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit
-bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med
-sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn,
-än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart
-ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart --
-äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i
-Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således
-äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett
-tungomål, här stammande af flere. Några, deribland _Rudbeck_, hafva
-väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne
-ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under
-Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade
-Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och
-(enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat,
-sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland _Idman_)
-hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade,
-ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den
-slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat
-från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning,
-skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan
-tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått
-i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller
-vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord:
-och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere
-tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse
-deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap
-från Grekland.
-
-[7] Häribland kan såsom en _sällsamhet_ t.ex. räknas, att Finskan helt
-och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I
-Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt
-med _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende å
-Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för
-nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en
-stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då
-man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det
-t.ex. är att vilja tillägga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_
-(_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._)
-och _bänken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._),
-då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af
-könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen
-utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der
-könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan,
-liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i
-Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden _hane, hona_,
-sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller
-_hund, hynda_; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså
-litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då
-man säger _min_ far eller _min_ mor, likaså litet göres det i Finskan,
-om man t.ex. säger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid
-detsamma.
-
-[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga _egenheter_, förtjenar
-t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet
-deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af
-Adverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) så förändras, eller
-rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så
-sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett
-_inconjugabile_, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och
-sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln,
-hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras
-genom alla _numeri_ och _personæ_. Denna iakttagelse följes af språket
-ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med
-sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper.
-Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke,
-liksom andra språk, begagnar sig af _prepositioner_, så framt ej, för
-omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till
-_postpositioner_, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill
-de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta
-suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat
-och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten
-på _början_ af orden. Derföre tål hon hvarken _Prefixer_ eller
-_Prepositioner_, derföre bildar hon sina mångfaldiga _derivativa_ af
-_slutändelserna_, derföre intonerar hon _första_ stafvelsen med en
-stark _Aksent_, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat
-_Rimmet_ (allitterationen) i början af versen, liksom i början af
-ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. -- Också deruti har
-Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något
-_Passivum_, utan brukar i det stället ett _Verbum Impersonale_, som
-konstrueras såväl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill
-egnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga:
-_jag älskas_, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att
-säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven
-utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke _älskas_, om icke
-någon _älskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva orätt, i Södra
-dialekterne, blifvit behandlade såsom _Verba-Passiva_; under det de, i
-de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags
-_Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i
-Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många _Substantiva_
-hafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _säkkiä_ och
-_säkkilöitä_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_,
-_pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och
-_weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_,
-_kälyt_ och _kälykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka
-några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka
-hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan
-promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i
-begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har
-Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk -- Lappskan, äfven
-haft en egen form för _Dualis_, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i
-Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae
-Hungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)
-
-[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_,
-hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt
-Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och
-visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine
-landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?)
-Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36,
-791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska
-konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i
-anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora
-svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft
-sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först
-erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.
-
-[10] Så t.ex. säger _Plinius_ (L. IV. c 1) om Scythien, eller
-egentligen om Thracien, "_Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum
-claritas, ex hoc primum sinu effulcit_:", Likaså berättar _Clemens
-Alexandrinus_ (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna,
-hvilket äfven _Plato_, i sin _Cratylo_, bekräftar; och _Theodoretus_
-(i _colloqu_. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som
-deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla
-folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från
-Egypten, _Bokstäfver_ af Phoenicierna, och _Mysterier_ d.v.s.
-_Vetenskaper_ från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån
-de begrepp, de gamla gjorde sig, om _vishet_ och _rättfärdighet_,
-ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med
-Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta _vishets-lära_; liksom
-Göternas begrepp om deras hemliga _vetenskaper_ och _konster_
-fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här
-omrörde, signerier m.m.
-
-[11] Jemf. _Otava_ 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat,
-uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och
-Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma
-med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf
-vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och
-åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men
-formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak,
-blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla
-Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke
-blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta
-mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda,
-så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de
-Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis,
-intetdera! Men -- månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla
-dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer -- helst af
-samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom
-hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat
-all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från
-hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man
-ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos
-forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt,
-och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa
-Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i _Otava_ 1. D. p.
-31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för
-oss, genom forskningar inom våra egna häfder.
-
-[12] Som bekant är, lärde _Zoroaster_ eller _Zeretoscatro_
-(jfr p. 31, 32) att "_af intet blir intet_." Det var härifrån han
-utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det
-således måste vara en _ursprunglig princip, evig och oändelig_.
-Härifrån utgick, äfven _Anaximandros_ (som var född omkring 610 år
-f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna
-sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som
-i sig sjelft är _oföränderligt_, hvilket är orsak till alla de
-föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven _Anaxagoras_, från
-Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma
-grundsanning; och äfvenså skall _Demokritus_, från Abdera, (omkring 460
-år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från
-denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något,
-hvilket, enligt hans åsigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt
-med hvilka han antog _Rörelsen_ och _Tiden_. Äfven _Xenophanes_, från
-Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år
-f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han
-dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt,
-hvilken man uttryckt med orden: "_ex nihilo nihil fit, et in nihilum
-nihil revertitur_." Samma lära framställde äfven hans vän _Parmenides_,
-hvars sats var: "_hvad som är är; och hvad icke är, är icke_." Af allt
-det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir
-intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning,
-och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart,
-förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu
-finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles
-kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint
-maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla
-upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje
-bonde, tidt och ofta, säga: _Ei se tyhjästä synnyk!_ eller _Ei se lähek
-tyhjästä_, eller _Ei tyhjästä mitään tulek_; utom flere härmed mer
-eller mindre synonyma ordspråk t.ex. _Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk!_
-o.s.v. äfvensom de säga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty
-seisoo_... (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes
-filosofiska åsigter kan man jemföra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.
-
-[13] _Pherecydes_, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog,
-i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format),
-allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till
-grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre
-tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de
-begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin,
-Avaruus suurin_. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (_Otava_
-l.c.) Enligt _Diogenis_ från Laerte, uppgift, skall det annars redan
-hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det
-största", emedan det omfattade allt.
-
-[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna
-_Allitteration_ äfven i Grekiska Språket, hvarigenom _Gorgias_, från
-Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.)
-väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han
-sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord
-med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera,
-efter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig böra förklara
-med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida
-uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka
-_Leonius_, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes
-således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla,
-hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af
-orden.
-
-[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger,
-inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så
-till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på
-Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss
-ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone
-20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i _Pieniä Runoja_, 1 D.
-p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors
-ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen
-kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de
-särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för
-att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins
-vishets-reglor_, sådana de förekomma i hans och _Lodfafners_ höga Visa,
-införde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, äro så sammanskrapade af våra
-Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva
-varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone
-lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin
-sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af
-Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben
-Väinämöises -- icke en gång förglömmandes att han var enögd; i
-anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil,
-idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och
-uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen
-finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att
-han paraderar i "Österbottniska pjexor."
-
-På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna
-fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och
-hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än
-konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara
-fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed
-Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man
-kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre
-provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till
-professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog
-dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik
-(folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af
-en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de
-icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna
-tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men
-desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade
-klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste
-att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således
-icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen
-och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin
-bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de
-hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter
-bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven
-dessa gamle Nordens Sångare -- räknade ända upp ifrån Island, bildat
-sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk
-Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom
-trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen,
-utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten.
-Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och
-naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska
-språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i
-Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig,
-hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således,
-liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något
-(åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke
-språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller
-annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva
-folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras
-gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde
-man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla
-sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här
-och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de
-Svenska Sångerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den såkallade Svenska
-folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har,
-i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från
-herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en
-bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka
-något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om
-man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i
-sin _Penu Proverbiale_, så skall man med förundran finna, att icke ett
-enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde,
-likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de
-Finska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).
-
-[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt,
-alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de
-Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och
-_Germaner_, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra
-och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt
-folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda
-Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska,
-eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett
-namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man
-har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne,
-ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte,
-_Jättarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_
-och _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_,
-liksom man velat förklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_
-lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven
-uppräknar Jotar.
-
-[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord,
-till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen _Samer_. Det är
-besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om
-hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade
-Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för
-verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem,
-pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte
-Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande
-vapen, ända till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade
-nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en
-mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur,
-m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes
-de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet,
-och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin
-grymhet och sina råa plägseder.
-
-[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i
-allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke
-blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd,
-äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett
-eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra
-sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre
-vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet
-utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde
-åstadkomma genom sina så kallade _Biarg-runor_ (Troll-sånger:
-_loihteita_). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste,
-enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på
-fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar,
-hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie;
-hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och
-föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt
-folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade
-i deras myter och sagor, härstammade _Odin_ sjelf, icke blott på
-möderne, från dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jätten _Bölthorns_
-dotter; utan var äfven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken
-framfödde honom sonen _Seminger_, en dotter till den väldige Bergjätten
-_Thjasse_; ifrån hvilken äfven _Håkan Jarl_, i Norrige, härstammade på
-möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af _Mimer_, (som äfven
-hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det
-äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta
-sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten _Vaftrudner_,
-hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, _Gjerda_, var en
-dotter till Jätten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man föreställt än
-såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan
-äfven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med
-hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på
-Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till
-Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_.
-Och äfven _Asa-Loke_ härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han
-var en son till Jätten _Farböde_) utan äfven hans älskarinna,
-_Angerboda_, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade
-mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar
-öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda
-såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte,
-till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo
-alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom
-slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett
-ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill
-fordrades kraft och vishet -- var det alltid Jättar som dervid skulle
-först anlitas -- åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att
-Jätteqvinnan _Hyrrocken_ ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i
-hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan _Thöck_
-ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån
-dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne _Fenja_ och
-_Menja_ voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten
-_Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten
-_Rhymer_ den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet
-Nagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru,
-de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin
-uppkomst från Jätten _Ymer_, hvars fötter aflade barn med hvarandra.
-Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom
-t.ex. _Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde,_ m.fl. Afven ännu i sednare
-tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags
-egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala
-om den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade äfven flere af
-Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var
-Kon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Snö_ den
-gamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_,
-Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro
-Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting
-emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad
-dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne
-fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska
-namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de
-bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna
-igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett
-verkeligt Finskt namn -- icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi
-blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam,
-likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att
-liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning,
-eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten _Æger_ eller _Hlår_, så
-gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne:
-Konung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hårfager_ med Finnen
-_Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna
-anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt,
-såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri
-och trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spående vala, så
-var _Huld_ en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne.
-_Fenja_ och _Menja_: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så
-hvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hämd och förbannelse, öfver
-alla ättlingar af Ynglingaslägten.
-
-[19] Så t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf öfver sin Scythiska
-härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många
-exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och
-sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka,
-för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder,
-antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga
-hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem
-återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan
-stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var
-förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda
-_Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring
-land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex.
-var berättelsen om _Abaris_, och dess förtrollade pil. (se _Plato_,
-Charm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag.
-c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin
-hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla
-skaldefadren _Orpheus_; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning,
-skildras likt vår _Väinämöises_. Väl hafva alla dessa män, som det
-tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven
-framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra
-äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af _Herodotus_, träffar man 3,
-hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet,
-synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska
-slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen:
-_Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. Äfven det fjerde, som i
-Accusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat
-_Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.
-
-[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i
-små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som
-det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen
-äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med
-uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne,
-till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer
-(barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg,
-så tyckas, än i dag, Finnarnes _wirsut_ (näfverskor) och
-Tscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke
-motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska
-nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. _Plinius_, att
-Scytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som på deras språk
-skall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benämna på samma sätt,
-ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty _emä_ betyder
-icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, _per comparutionem_,
-_stor_; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p.
-293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet _emä-merta_. (Måhända
-har sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i
-stället för _Emo_?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst
-besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade
-_horn_; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska
-boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike --
-att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del
-längre fram i boken.
-
-[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för
-vårt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande
-och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke
-blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett
-resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap
-i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt
-kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers
-häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna
--- att ingen då visste draga fördel deraf.
-
-[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en
-oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i
-sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina
-manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika
-paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.
-
-[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta
-loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll
-varit sådant.
-
-[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne
-Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,
-befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,
-Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen
-under Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.
-
-[25] Han säger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod
-nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan,
-tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med
-denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus
-denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria
-sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt
-audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo
-probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus
-homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ
-1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)
-
-[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus
-i föregående mening nämnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe
-metuque versare noluere_"; och att de ej måtte hafva varit så utan all
-förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes
-af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.
-
-[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå.
-Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika
-litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den
-Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på
-fattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den
-_difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva
-fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en
-följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ --
-ej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.
-
-[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet,
-fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra
-belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin
-räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.
-
-[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa,
-det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och
-ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår
-beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett
-jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet
-bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti
-meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de
-hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt,
-för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta
-sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.
-
-[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark,
-et Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett
-annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.
-Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico
-historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias
-Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af
-sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.
-
-[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den
-invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora
-(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti;
-och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela
-recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras:
-"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et
-satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem
-gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis
-compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate
-essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det står
-klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting
-bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i
-fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och
-sjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines,
-securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och
-6 §§.
-
-[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf
-att Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt
-folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdöme, äfven om det
-skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i
-anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall
-icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore
--- med Sarmaterna.
-
-[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i
-allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_
-säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad
-_Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk:
-"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_"; men att, såsom
-Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan
-okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af
-moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända
-kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva
-upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes
-äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att
-med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der
-han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som
-helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus-
-och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större
-våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som
-under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre
-oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den
-svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer,
-och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes
-Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.
-
-[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35
-Kap. säger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella,
-nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot,
-tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste
-grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium
-erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på
-ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes
-bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi
-som man föreställt sig.
-
-[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela
-blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det
-något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och
-fliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra.
-Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest
-beroende af lyckan.
-
-[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är,
-har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan
-förut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till
-Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om
-Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores
-furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non
-studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus
-grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes,
-atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.
-
-[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras
-vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." På samma sätt skulle det
-hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i
-40 Kap. om Longobarderna: "_præliis et periclitando tuti sunt_."
-Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36
-Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de,
-som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det
-äfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:
-"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ändteligen, om de varit
-hägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och
-skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland
-sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta:
-"_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus säger om
-Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.
-
-[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord,
-blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och
-skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,
-fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt
-de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga
-afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna
-tillit till sig sjelfva.
-
-[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_,
-hafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är
-af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore
-öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit
-uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken
-redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden
-och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande
-omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till
-lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej
-heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till
-det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus
-upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma
-rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade
-menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina
-behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin
-lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra
-detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra
-ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.
-
-[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna
-_inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga
-passioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är
-någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock
-derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan,
-eller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med
-djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven
-längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan!
-Tillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes
-sinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess
-_ideella, verkliga_.
-
-[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det
-hvilket öppnar en himmel för så många.
-
-[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med "_de
-(Finnarne) brukade gräs till kläder_" (!?) -- se samma sida. Månne icke
-Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät,
-wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_
-
-[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har
-den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva
-alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig.
-Så är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt
-i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;
-en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en
-_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en
-_Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,
-att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta
-sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de
-fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt
-orden: "_pour être heureux_."
-
-[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga
-ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre
-som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt
-sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till
-Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk
-konung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för
-sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han
-äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning
-deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,
-scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus
-fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non
-ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)
-
-[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första
-beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare,
-liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett
-sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed
-classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis
-classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likväl varit
-ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "_adversus oceanus
-raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne på sådant sätt,
-redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska
-kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis,
-eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått
-kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare
-Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius,
-i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero
-oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,
-Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso
-mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i
-4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu
-obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "_reliqua littora incerta
-signata fama_." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska
-Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års
-ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §.
-4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska
-folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt
-hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för
-oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det
-någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre
-östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som
-bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och
-Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes
-framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon
-annan landvägen trängt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon
-Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta
-pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron
-oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae,
-ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi
-proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi
-parodeúkasin oudénes_.
-
-Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några
-spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man
-derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån
-utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med
-dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom
-mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider
-förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en
-närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af
-de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick
-för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket
-blandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all
-historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag
-blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat
-några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger
-om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et
-insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam
-gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, än närmare
-förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig
-då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde
-Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå
-afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed
-egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år
-efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som
-är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg,
-hvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi
-födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter
-annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,
-Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det
-var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,
-säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det
-Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum
-navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,
-seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "_classis, quæ
-Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,
-flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_." Det var ej
-underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de
-Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och
-om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och
-vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul.
-Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes,
-då först, nyligen, blifvit upptäckte "_Hanc oram novissimi maris tunc
-primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,
-ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit
-domuitque_", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar
-_Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "_tres et viginti
-inde insulæ Romanorum armis cognitæ_." Emedlertid är Plinius den
-första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger,
-att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från
-Germanien upptäckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem
-compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett
-annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)
-"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ
-magnitudinis_." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin
-beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida
-historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer,
-hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande
-visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande
-underrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan
-såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton.
-Paulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin
-tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och
-Kyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).
-
-[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet
-för alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en
-särdeles respekt.
-
-[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en
-obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit
-af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han
-härstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en
-stor man får stor börd.
-
-[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna
-att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig.
-För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast
-Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem,
-hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex.
-Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32
-Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för
-vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde
-längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet)
-och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna,
-(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,
-Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),
-Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas
-beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin
-historie.
-
-[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla
-vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens.
-Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan,
-utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat
-i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare,
-som härom önska sig en närmare kunskap.
-
-[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de
-hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_
-skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och
-Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han
-skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt,
-antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att
-förbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro
-sig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.
-
-[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid
-sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det
-måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första
-stafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet
-_securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_,
-t.ex. vid slutet af en rad.
-
-[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att
-uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen
-bordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem
-laborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket
-mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon
-daglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren --
-hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening,
-refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare
-in domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det
-Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och
-då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna
-ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och
-afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening
-anföres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum
-imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", så
-tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.
-
-[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall,
-oförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_
-
-[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde
-sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas
-icke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke
-alltid, -- i tid och otid.
-
-[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den
-genom flit och arbete?
-
-[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina
-handarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för
-sina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.
-sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.
-
-[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i
-många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma
-förakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till
-upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran,
-hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en
-åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina
-sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den
-grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva,
-kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i
-den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde
-taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja,
-der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af
-Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att
-detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den
-högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe
-hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid.
-135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at
-förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som
-Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck
-til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är
-hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut
-exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,
-som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe
-boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,
-mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då
-emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor
-motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk
-och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i
-jorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse
-mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad
-begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren.
-Den lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran,
-jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka
-minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani!
-meijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_."
-Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig
-så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går
-trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först,
-hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje
-odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått
-Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra
-nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion:
-"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et
-penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex
-familia, ipsi hebent_."
-
-[58] Ett gammalt ordspråk: "_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas
-wähemmäilläk_," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med
-"wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan,
-börjar med följande bombastiska anathema:
-
-    Ymmärrys yllä piteä,
-    Hattu miestä hallihtoo;
-    Hywä päiwä! helwettiin -- --
-    Onko perkele kotona?
-    Jolta saisin sanoja kuulla,
-    Sekä konstia kowia.
-
-Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna
-makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som
-tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds
-makt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:
-
-    Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
-    Susi ja hewoisen warsa,
-    Meijän poika ja Jumala.
-
-Att denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes
-här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven
-hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den
-då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger:
-"_noch leben die Heiden_." Men småningom segrade det himmelska väldet
-öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den
-Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla
-hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån
-denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom
-till sann christendom. Det lyder:
-
-    Joka kiitteä hyweä,
-    Kiittäköön hywät Jumalat!
-    Joka laittaa pahaa,
-    Laittakoon suwesta talwi!
-
-[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här
-förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet
-utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess
-måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga
-bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda
-konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa
-öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl
-medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt
-(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur,
-blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara
-så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.
-de tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre
-hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna
-öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse
-för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till
-sin natur icke kunna förklara.
-
-[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "_inter
-prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii:
-"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5)
-karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera
-öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:
-
-    Älä huolik paljosta työnteosta,
-    Eleä wiisas wähemmälläik!
-    Kyllä mua kaswaa moatessans,
-    Pelto, pepuroijessans;
-    Kantaahan suo jänistä,
-    Suo jänistä, moa warista,
-    Nurmi nuorta joutahinta,
-    Pelto, pieniä kanoja.
-    Ei sallik sawinen pelto,
-    Eikä sontainen suwaihtek
-    Koreita kuokkijoita
-    Walkeata kuokan wartta.
-
-(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)
-
-Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den
-allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,
-lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom
-gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva
-något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger,
-generellt, med afseende å åkerbruket: "_pigrum quin immo et iners
-videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare
-ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad,
-sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de
-gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af
-krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit
-äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt
-Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,
-der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln
-den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött
-och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa,
-måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog
-gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan
-man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde,
-och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen
-räf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete,
-oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är,
-att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena
-Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.
-40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man
-nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det
-idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de
-berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af
-Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere
-andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så
-synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att
-menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt
-förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1
-D. s. 19).
-
-[61] Han sjöng härom:
-
-    Olin orjana Wiroissa,
-    Palwelin pakanan moassa,
-    Illat surwon, oamut jauhon,
-    Aina kiikutin kiwiä.
-    -- -- -- -- -- -- --
-    Kylwin otrat Suomenmoalle,
-    Wiskaisin Wiron selälle,
-
-[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket
-ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af
-trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan
-gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som
-förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala
-derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,
-hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som
-egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller
-lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en
-hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss
-utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi
-hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,
-der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte
-under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren,
-utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers
-eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,
-kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags
-orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka
-ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket
-begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana
-korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för
-Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti
-gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses
-vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring
-1000 år f. Christus.
-
-[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger
-Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque
-sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p.
-103).
-
-[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika
-benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt
-och förmåga; såsom t.ex.
-
- Wiisaat, Tietäjät                         (vise män, underkunnige),
- Noijat, Welhot                            (trollkarlar),
- Loihtiat                                  (besvärjare),
- Lumojat                                   (klummare, tjusare),
- Näkiät                                    (andeskådare),
- Taikurit                                  (hexmästare),
- Katehet                                   (skadare, afundsmakare),
- Puoskarit                                 (qvacksalvare),
- Kuoharit, Salwurit                        (gällare),
- Weri-salpajat                             (blodstämmare),
- Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet   (huxpux-makare),
- Kahtojat                                  (siare),
- Lukiat                                    (läsare),
-
-m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt,
-böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för
-aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de
-Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de
-fleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare,
-liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till
-detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva
-operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och
-besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men
-framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall
-man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke
-genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda
-djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att
-åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning.
-Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom
-någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska
-folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att
-derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker
-att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "_idion de
-te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein
-eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai
-dyspeitheis_."
-
-[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för
-att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan
-man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla,
-mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har
-ofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen
-läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi,
-Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla
-själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.
-
-[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp,
-som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de
-(_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna
-verlden, skola röna lycka och framgång.
-
-[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande
-karakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan
-den _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka
-våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att
-denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och
-tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det
-såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska
-vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,
-att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till
-grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett
-helt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock
-aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller
-_besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan,
-eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet
-skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det
-ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att
-så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett
-superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger
-dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att
-omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det
-att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde
-finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,
-den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan
-i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_;
-emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att,
-oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i
-verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det
-onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon
-kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller
-hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva
-trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller
-såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt,
-d.v.s. på någon verklig kunskap.
-
-Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa
-vidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad
-med, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med
-_astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och
-_mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga
-efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken
-egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den
-hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne
-utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och
-Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne,
-som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära,
-hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad
-såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska
-undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt
-förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att
-dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man
-derom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått
-i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de
-upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,
-vid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes
-offentligen af staten, i bredd med den sednares.
-
-Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas
-kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva
-deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor
-_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,
-invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad,
-framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,
-hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu
-äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt
-yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den
-lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och
-dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna
-Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes
-grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om
-nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så
-hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om
-_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och
-ondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru
-okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de,
-förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af
-dessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne
-af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa
-det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig
-på deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det
-goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen,
-liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på
-sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en
-regerings maxim.
-
-Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen,
-utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre,
-förvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna
-Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att
-utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer
-allt folk", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida,
-d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och
-allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke
-tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap
-och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept
-i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål
-för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif
-egennytta, å den andra.
-
-Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af
-den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions
-begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen
-derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast
-sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,
-hvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.
-
-Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta
-hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu
-utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken
-från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet,
-på sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes
-der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också
-vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida
-deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom
-verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man
-ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog
-skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i
-varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända
-ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med
-Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl
-naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop,
-icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika
-onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,
-och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst
-hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara
-såväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker;
-och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke
-kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma,
-huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af
-Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka
-gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta
-för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet.
-Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i
-visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig
-skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin
-realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott
-till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars
-konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och
-mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller
-beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att --
-förnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset
-(upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl
-till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den
-ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre
-förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast
-tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst
-i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl,
-såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst
-grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor,
-vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således
-längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen
-äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot
-trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och
-sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i
-det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga,
-bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män,
-som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina
-skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller
-för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre
-erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet
-förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda
-hafva de haft rätt.
-
-Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort
-resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva
-nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock
-aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och
-2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett
-dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,
-verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,
-karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi
-hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,
-behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta
-myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera
-utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland
-folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida,
-till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu
-mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under
-liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus
-och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena
-af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det
-andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom
-innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida
-mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet
-(mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer,
-att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man
-derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,
-öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna
-såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig
-vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig
-utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som
-möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att
-vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos
-andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos
-Finnarne.
-
-Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva
-karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne,
-ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de
-äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall
-man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas
-den onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen
-personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om
-denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina
-besvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och
-_naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar
-någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt
-ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.
-Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det
-Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för
-att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i
-sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad
-med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla
-ordspråket:
-
-    Ken pahat sanoopi,
-    Se taiwahan tähet lukoopi,
-    Meren allot arwoapi.
-
-(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore:
-"Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas
-princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar;
-eller med andra ord:
-
-    "Den som är en trollkarl,
-    Han beräknar himlens stjernor,
-    Han begrundar hafvets vågor."
-
-Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före
-anmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.
-så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande
-begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom
-här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra
-benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den
-ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt
-saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de
-Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således
-icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde
-uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt
-förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som
-motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig
-af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så
-mycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus,
-veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig,
-eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare
-skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_
-och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.
-
-[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_
-(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de
-förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal
-Finska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde
-risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som
-utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya
-Testamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna
-förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge
-antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket --
-äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig
-för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "_utdrifva
-djeflar_," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för
-mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit
-sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta
-meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket
-mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i
-bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person,
-icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast
-en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att
-Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han
-kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i
-förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det
-sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man
-har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit
-sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder,
-fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika
-många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under
-derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme
-megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender
-sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den
-ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans
-gods oc penninge derfor." (Sid. 134).
-
-[69] Besvärjelse-formeln börjar:
-
-    "Tuo lykky minun kotiin,
-    Tuo outo toiseen taloon!
-    Tuo lykky minum kotiin:
-    Sata sarwen kantajata,
-    Tuhatt' maijon antajata!
-    Tuo outo toiseen taloon:
-    Yksi kyytä kytkyäseen,
-    Yksi woajaan wasikkaa!
-    Sekin rainnalle rauwetkoon,
-    Jot' on nuorin nostettawa!
-    Sarwet sontahan sowitak,
-    Häntä pitkin permantoa!" &c.
-
-Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra
-vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller
-_besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad
-magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då
-förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen.
-Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare
-tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna
-angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring
-de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt
-"Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.
-
-[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:
-
-    "Nousek kontio kolosta,
-    Lehmä-syôjä lietehestä,
-    Hiekasta hewoisen-syôjä,
-    Rapakosta romma-koura!
-    Nouse karhu kankahalta,
-    Karwa-hassu halmehelta,
-    Wiijasta wihanen kissa!
-    Hako tiellä poikkipuolin,
-    Musta miehen hakkooma;
-    Liikkukoon lihais sylikäis,
-    Käyköön kyöri kainalossais" &c.
-
-[71] Vargstämningen börjar med följande ord:
-
-    "Laitan ma korwesta koirat,
-    Willa-hännät wiijakosta!
-    Laitanmahan suen suolta,
-    Moalta makkaran tekiä." &c.
-
-[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej
-sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti
-just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism,
-grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika
-mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består
--- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera
-än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet
-att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste
-dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt.
-Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan
-otrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i
-besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga
-egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och
-läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola
-taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de
-företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast
-börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta
-prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i
-åtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin,
-salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa
-hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske
-likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika
-mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt,
-att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin
-rätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den
-högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom
-hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur
-ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet
-om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af
-sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda
-fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt
-förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke
-detta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga
-vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra
-fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka;
-i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.
-Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer
-täljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda
-sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och
-nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska
-systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet
-är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en
-verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i
-ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween
-lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd,
-för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla
-det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra
-tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre
-som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma
-svagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och
-hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.
-
-Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka
-ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en
-hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott
-bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om
-kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se
-ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver
-allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af
-attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns
-den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den
-galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje
-främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare
-detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för
-vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda
-naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att
-framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.
-retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter.
-Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna
-af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga
-lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår
-uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft,
-hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en
-hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva
-propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika
-dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket
-outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller
-immaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar
-den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt
-tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af
-magnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt
-af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen
-faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig,
-fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra
-okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt
-rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt,
-och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den
-ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta
-onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af
-rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en
-uppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer,
-nattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den
-med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.
-
-Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det
-Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade
-sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i
-sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen
-att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen
-accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen
-i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den
-sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, --
-emellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en
-hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.
-
-[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät
-en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på
-sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se
-hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför,
-kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte
-komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade
-derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed
-ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,
-och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som
-han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc
-afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om
-de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er
-en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker."
-(s. 134.)
-
-[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom
-t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan
-att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer
-derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru
-Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser,
-tillkänna katolicismens inverkan.
-
-[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse
-trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra
-följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under
-full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:
-
-    Itekpä minäkin lienen
-    Ryöpen alla ryömylläin
-    Muut ne notkuu nuoran päässä,
-    Minä köywessä kökötän.
-    Köytän minä köywen ruumenista,
-    Akanoista peät aloitan,
-    Munat solmuhun sokaisen! --
-    Saisinma aijankin ahollen,
-    Kirjawista keärmähistä;
-    Sisäliskot wihtahiksi,
-    Seipäät muista muikaleista...
-    Jos ma hiihän Hiijen moata,
-    Moata Saatanan samoon,
-    Lemmon moata löyhyttelen,
-    Jos minä hikäni hiihän,
-    Hiki toiseenkin tuloopi,
-    Karwa toisen katkiaapi!
-    Hiisi on hirwiä metässä,
-    Karhu on karkia metässä
-    Minä oun karhua karkiampi,
-    Mull' on hietainen hiwiä,
-    Rauwan karstainen kamara;
-    Jolla Hiitä hirwittelen,
-    Peloittelen perkeleitä
-    Syömästä weri-waloa
-    Luu-waloa luhtomasta
-    Onko linnassa lihoo,
-    Onko luuta kalmistossa,
-    Syywän miehen syölähitäk,
-    Haukata halun-alaisen?
-    - -- -- --- ----
-    Sen nopijat minusta soawat,
-    Kuin tuuli iljanneista,
-    Teräs-rauta kalliosta.
-    Pistän piilin permantohon,
-    Woaralleeni tanterehen,
-    Ettei pystyk noijan nuolet,
-    Noijan nuolet, welhoin weihtet.
-    Eikö minussa miestä lienek,
-    Jos ei ouk pojassa petosta,
-    Tämän pulman purkajaksi,
-    Tämän jakson jaksajaksi!
-    Kuhun sopii minun sormeni,
-    Sopikoon Luojan sormi!
-    Kuhun käypi minun käteeni,
-    Käyköön käsi Jumalan,
-    Herran tahto tammakohon! &c.
-
-[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare
-analytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här,
-böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till
-en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att
-Tacitus skrifver "_securus adversus_" (säker emot) hvilket är en
-märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett
-uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i
-Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen
-heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är
-fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan
-afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt
-motstånd." Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,
-vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)
-t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de
-bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,
-t.ex. "_pænæ securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg.
-AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde
-heta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och
-koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "_loca
-casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX),
-"_potentiæ securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det
-kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,
-hvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed
-endast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna
-anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa
-få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl
-utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för)
-gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de
-också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och
-just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot
-vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de
-följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem,
-derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem
-några löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).
-
-[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_,
-ehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen
-behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro
-fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina
-trollkonster.
-
-[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:
-
-    Eerikki, pyhä Ritar',
-    Ottakoon somena marjain,
-    Tawatkoon taskustain,
-    Tunke Tuomarin kitahan!
-    Lain muutan lampahaksi!
-    Lapseks lain pitäjäksi;
-    Minä syöwäksi sueksi.
-    Tuo's sata satoo,
-    Tuhatta tuhattoo,
-    Kaikki moahan koatukooni!
-    Laki moahan lanketkooni.
-
-(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik
-Fleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?
-
-[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att
-"de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting
-som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne
-förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa
-hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro
-ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap.
-torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne
-(månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande
-religion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: "_nec cohibere
-parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,"_
-hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför _Otava_ 1 b. p.
-146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara,
-det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare
-deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen
-"_et domos figunt_" och "_illaborare domibus_." Vill man, oaktadt allt
-detta, påstå, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmärka det
-Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att
-härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven
-om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om
-_Catterne_, att de icke ens ägde några hus: "_nulli domus, aut ager,
-aut aliqua curas_" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om
-_Sarmaterne_: "_in plaustro equoque viventes_", eller som Pomponius i
-2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "_pro sedibus plaustra habent_,"
-hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "_gens ... non se urbibus
-tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et
-sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra
-habitat_". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från
-Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's
-Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de
-Nord-Germaniska folken: "_Commune omnium est, qui istis in locis
-degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod
-neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in
-unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus:
-quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum
-pecore suo abcunt quo visum fuerit_"; hvilken beskrifning, med undantag
-af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den
-Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §.
-upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna,
-af hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet
-kan hafva någon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan
-han först sagt: "_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines,
-sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive
-Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non
-est facile dictu_", säger han om dem sedermera: "_Roxolani maxime
-septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam
-quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad
-Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet
-aliquis, nescimus_". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda:
-"_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in
-quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et
-carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa
-occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam
-in campis._" Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser,
-Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska
-Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af
-hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne,
-tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och
-organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening,
-ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och
-civilisationens förmåner.
-
-[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som
-lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den
-Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne
-plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses
-land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till
-Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för
-"Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "_Baltasar Soldanus
-consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. ... auribus nostris
-intonuit, te fore magnum regem Trullorum_", &c. Jemför J.F. Neikter,
-_Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s.
-410.
-
-[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Romæ 1555, in
-fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han
-än vidare fortsätter denna beskrifning.
-
-[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Romæ 1553, in fol. p. 163.
-
-[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.
-
-[84] Se hans _Deploratio Lappianæ gentis_. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.
-
-[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576,
-fol. s. 84.
-
-[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta
-skälmstycke; men Konungen lät "_en Finde, som var viis oc forfaren i
-alle Trolldoms stycker_", undergå torturen, (han var således
-misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf:
-att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald,
-Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den,
-som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och
-omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som
-borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.
-
-[87] Väl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (äfven
-en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade
-_Snöfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men då han
-undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin
-dödsstund: "_jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti
-mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som
-kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och
-dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_."
-(s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s.
-300.)
-
-Angående åter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han
-äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst
-gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter _Snöfrid_, att han
-tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar --
-"_och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp,
-och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet
-skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och
-finge henne efter lag_." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess
-död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och
-allsköns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit
-gift med en _trollpacka_.
-
-[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen
-bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad _Kelta_,
-(namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En
-Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657
-års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter
-hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra
-Finskog, kallas än i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera
-ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon
-annan af samma slägt _Keltaisen autio_.
-
-[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i
-Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till
-trollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Håkan,
-redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom
-finnes en egen Isländsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i början af
-trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge
-ännu ej glömt _Hulla_ eller _Huldren_, såsom drottning öfver troll, rå,
-och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla
-språket, _Huldufolk_; äfvensom trollkonster benämndes _Huldukonster_
-(se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i
-Norrige bekant af den så kallades _Huldres låt_, hvarmed man betecknade
-förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur
-bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är
-ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet
-_hullu_ (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord,
-möjligen deriverar sig från nämnde _trollpacka_, eller dess namn.
-Enligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "_die
-Frau Holla_", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken
-förekommer i Ynglinga-sagan.
-
-[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna,
-ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt
-Sigtuna-boerne) "_Femina dominantur_", och tillägger: "_in tantum non
-modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis_."
-
-[91] _Odin_, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af
-Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten _Mimer_, ibland
-Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en _Finsk
-spåmans_ råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en
-spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat.
-(Se här om: Vegtams quidja).
-
-[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin
-_Lapponia_, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i
-hvars historie händelsen finnes anförd.
-
-[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon
-att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en _Finkone_
-tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och
-sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid.
-87).
-
-[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra,
-hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke är Finskt, inser
-hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan
-hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att
-gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed
-Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och
-benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr.
-öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde
-att tro, det man härmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en
-gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.
-
-[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p.
-348.
-
-[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag.
-219.
-
-[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis förstått de Uralska eller
-Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt,
-de Uralska alperna under detta namn (jemför hans _Tabula Sarmatiæ_).
-Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit
-delad, är oss icke obekant.
-
-[98] Att denna _felicitas_ är den samma, den Tacitus nog tvetydigt
-antyder, under namn af _securitas_, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre
-skulle han annars säga "_si credimus_", om han ej ansett den för
-orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig,
-huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt
-värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört,
-att det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).
-
-[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än
-om bemärkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas.
-Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de,
-under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då
-dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att
-beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast,
-som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed
-menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter,
-endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma
-dock öfverens, att med _insulæ Hyperboreorum_ oftast utmärkes vår nord;
-och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man
-härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd
-upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.
-
-[100] "_Apollinem præcipue colunt_", torde kanske rättast böra
-öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten";
-eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en
-omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl
-äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna
-öfverensstämma med verkliga förhållandet.
-
-[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag.
-158.
-
-[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem
-finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom
-intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter
-oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra
-folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land
-flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som
-med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig
-kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att
-ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed
-alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane
-vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än
-att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk
-på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket.
-Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock
-hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett
-sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner
-man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många
-Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade
-bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då
-skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än
-man hittills gjort.
-
-[103] Vi veta väl att någre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lämpa
-den beskrifning Tacitus här gör om _Æstyi_, på de nuvarande Preussarne,
-eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på
-hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras
-språk: "_linguæ Brittaniæ proprior_" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar
-ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han
-det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva
-påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den
-gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med
-Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att
-en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes,
-Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade
-landet, kallades _Fion-Gál_, hvilket man vanligtvis öfversatt med
-"hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de
-troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit
-kalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, på Skottska
-ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af
-Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, -- Kanske var
-det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det
-äfven Finska språket bar burskap från England (_Dissert. de superst.
-Vet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn.
-1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln,
-der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man
-betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid
-Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra
-nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar,
-och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så
-bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år,
-kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna,
-Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen,
-kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens
-Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12):
-"Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant,
-welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren;
-Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum
-alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen
-einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über
-eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem
-Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen
-Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch
-heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter
-Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska
-stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till
-Veixeln: "_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_
-(alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium...
-tradunt_." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius
-Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken
-uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas
-guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig,
-att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af
-Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men
-på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska
-(jemför Strabo, s. 330).
-
-Af de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_,
-Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_
-m.fl., och lärer Tacitus, med "_nationes Fennorum_", hafva afseende på
-alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta
-hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig
-segla _austurvegie_, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot
-nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna
-af Hvita hafvet.
-
-Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver
-samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken
-är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner
-Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se:
-Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K.
-Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner
-Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der
-Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich
-überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr
-unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie
-gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen
-Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu
-unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den
-die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den
-polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von
-diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich
-in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."
-
-[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den
-påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger
-om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty
-då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "_suas
-alienasque fortunas spe metuque versare_", så heter det om de förre
-(med andra ord): "_insigne superstitionis_" (d.v.s. superstitiosi
-sunt). Och då det på förra stället heter: "_non arma, non penatess_"
-heter det på sednare stället: "_id pro armis omnique tutela_." Då det
-om Finnarne heter: "_securi adversus deos, securi adversus hominess_"
-så heter det om Estherne: "_securi inter hostes_"; och då det säges om
-Finnarne: "_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus
-asperant_"; säges det om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium
-usus_." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes
-vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är
-synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till
-språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att
-förmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende på Finnarnes
-trollkonster.
-
-Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af
-alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än
-saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan
-synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang,
-tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi
-tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt
-vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga
-framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi
-framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i
-Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch
-die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit
-ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt
-umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller
-Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet
-und vertädigt zu werden." Såledesn har "_matrem deum venerantur_",
-blifvit öfversatt, med "de dyrkade _Gudarnas moder_." Derför ser man
-äfven, i många editioner, det vara skrifvit _deûm_; hvilken diktion
-nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss
-huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti
-edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl
-denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna
-införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_,
-så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen _Esthiska_ eller
-_Romerska_ gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan
-han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje
-läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars
-mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven
-deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade
-han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty då
-skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande:
-"_insigne superstitionis_"; utan: _insigne religionis_, eller
-_numinis_, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's
-dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom
-svårt att antaga det Estherne kände Romarnes _Mater_, dess mindre
-dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare
-nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle
-varit -- helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare
-begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet
-_Mater_ nödvändigt skall bibehållas, meningen är: _matrem_ (tanquam,
-vel ut) _deum venerantur_ (de vördade sin moder [I] liksom en Gud).
-Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "_terram
-matrem colunt_" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder).
-Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: _martem deum
-venerantur_ (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare
-fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan
-före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "_Martem
-Gothi semper asperrima placavere cultura_" (se Jornandes _de Reb.
-Getic._ införde i den förres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och
-hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "_Herculem ac
-Martem placant_", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa
-Nordiska folkslag: "_Mars omnium Deus_", så tro vi oss ej sakna stöd
-för denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda "de
-buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle
-det sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu
-refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta
-bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på
-deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl
-bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid
-ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre
-betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan
-annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt,
-att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett
-svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna
-förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel
-underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord
-böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s.
-med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller
-tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester
-och åthäfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_." Detta
-(deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd -- deras förmåga att
-trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta
-är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad
-Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "_formas aprorum gestant_",
-det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka
-folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "_corpora atque
-artus ferarum gerere_." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra
-ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta _insigne
-superstitionis_ med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet _insigne_
-som _superstitio_ här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap.,
-och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_
-(hvars egentliga bemärkelse är det _yttre utseendet, formen,
-skepnaden_) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så
-många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex.
-_simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.
-
-Att det sedermera står: "_securum deæ cultorem_", anse vi, ej utan
-skäl, vara en korrumperad text; och att ordet _deæ_ på detta ställe
-tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i
-margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet
-cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt
-i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som
-redan i början af detta Kapitel säger: "_vulgatum quidem vitiosum
-est_."
-
-[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska
-Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:
-
-    ... Subito non vultus, non
-               color unus,
-    Non comtæ mansere comae; sed
-               pectus anhelum,
-    Et rabie fera corda tument....
-
-                  (Æneid. IV L., v. 47-49).
-
-[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta
-vidtfräjdade namn af _trollkarlar_; äfven andra Finska folkstammar
-hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus
-Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne,
-äfven ett Finskt folk: "_Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ
-cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes
-domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab
-Hispanis et Græcis_." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).
-
-[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt
-Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.
-
-[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser
-Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska
-Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga
-i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_
-den Finske.
-
-[109] Han säger: "_absurdissimum hoc est commentum_."
-
-[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå
-Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor;
-men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi _Arma Svecica_ &c.
-tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till
-företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och
-pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm)
-förmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde
-böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas
-växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt
-nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.
-
-[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de
-Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna
-nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke.
-Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73:
-"_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures
-numerati fuerunt -- 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum
-equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum
-singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000
-milites_."
-
-[112] Se _Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs.
-Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.
-
-[113] Att detta _mod_, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit
-förklaradt såsom tillkommet genom _trolldomskonst_, är nog troligt;
-äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde,
-sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O.
-Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru
-han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne -- då han säger
-att: ... "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och
-vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste
-soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att
-Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade
-Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af
-mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner
-anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske
-djefvulen."
-
-[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid
-många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han
-förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång
-onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt,
-om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom
-från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm,
-frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke
-ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid _Lech_, drabbningen vid
-_Neuburg am Wald_, affären vid _Regensburg_, bataljen vid
-_Breitenfeld_, eröfringen af _Würtzburg_, träffningen vid
-_Freystädtlein_, stormningen på _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid
-_Lützen_, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis.
-Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig,
-såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn,
-Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl.,
-hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade
-vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många
-ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar
--- dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra
-nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra
-åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio
-Gratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st.
-P. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore
-anonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.;
-alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist
-citerade stället, som lyder: "_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita
-valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra
-corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut
-mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum,
-quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes,
-inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste
-pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ
-formas ac effigies, complector_." Härom kan vidare jemnföras _Histoire
-de Gustave-Adolphe, Roi de Suède,_ par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789.
-III Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd._, par M.D.M.
-Amsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Königs von
-Sweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller,
-m.fl. andra skrifter i detta ämne.
-
-[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.
-
-[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr.
-öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.
-
-[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46;
-Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers,
-T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl
-XII:s Hist. T. 1, s. 144.
-
-[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner
-och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af
-Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då
-hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen,
-vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej
-kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och
-karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom
-satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare
-gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen
-företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga
-trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida
-detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat
-blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid
-blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind,
-dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden,
-under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra
-dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af
-granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett
-tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit
-bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att
-jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta
-besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare,
-hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten
-skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.
-
-[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning
-af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess _Dissert. de fama Magiæ
-Finnis attributæ, Aboæ_ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock
-tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man
-deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes
-oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit
-dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och
-Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande
-öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig,
-varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation,
-gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande
-att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och
-sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16)
-häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig --
-tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat
-återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin
-mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det
-vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan
-öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara
-hemtade från Ihres _Dissert. de superstitionibus hodiernis_, Ups. 1750,
-p. 61, _sequ._ samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och
-följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne;
-hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en
-beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa.
-Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken
-konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782,
-presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist,
-under titel: _de superstitione veterum Finnorum, theoretica et
-practica_; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta,
-motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar
-bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket
-föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således -- samma år som
-Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva
-sin _Mythologia Fennica_, der han likaledes framställde allt ur en
-högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma
-anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af
-J. H. Rosenplänters: _Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen
-Sprache_, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv.
-Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne,
-grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare
-skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa
-åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare
-kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den
-mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och
-begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och
-således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra
-undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare
-undersökning.
-
-[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.
-
-[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: "_Lappones olim, quam
-nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant_"; och Peecerus:
-"_hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea_."
-
-[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter
-alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro
-författade på Runor (Run-vers) -- ja ej blott hexerier och trollsånger,
-utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se _Dissert. de
-Proverbiis Fennicis_, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne
-varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins
-tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok,
-emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att
-vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s.
-för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form
-den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. --
-(Jemf. Otava, 1 D. p. 28).
-
-Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade
-_Finnekonst_, som på den tiden utgjorde den största vishet och
-filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf,
-hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så
-voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således
-äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en
-grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad,
-under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför
-Otava, 1 D. s. 27). -- Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu
-bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes
-mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem
-förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde
-det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse
-att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa
-dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles,
-om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt,
-meddela några upplysningar.
-
-[123] Vi veta väl att de nuvarande _Kurer_, likasom större delen af de
-nuvarande _Liver_ och _Letter_, ej äro ursprungne af Finsk stam; men
-här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima
-innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu
-skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större
-skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i
-Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och
-Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i
-Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st.
-der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af
-Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar.
-Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och
-Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig
-genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: _Divinis
-auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ_.
-
-[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror,
-ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast
-kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas _Tschudskoe
-Osero_, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter
-andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning,
-som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder
-och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla
-förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras
-hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s.
-15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre
-Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen
-Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene,
-abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel
-an Hexenmeister, welche sie _Neidas_ nennen... Wenn Jemand unter ihnen,
-es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht
-er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach
-Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."
-
-[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett _pörte_, en _badstuga_ och
-en _ria_; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort
-ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden
-börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader.
-Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott
-inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de
-fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina
-boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera
-tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med
-hvarandra ofta förvexlade, -- ja att sjelfva boningsrummet ännu
-bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex.
-kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland
-_pirtti_ (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne
-kring _Peipus_, kalla sina boningsrum deremot för _riihi_ (ria), och
-Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings
-stugor för _sauna_ (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).
-
-Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes _bastur_,
-tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att
-likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett
-folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han
-berättat om Thule -- _guam hac tenus nix et hiems abdebat_) det der
-dageligen tog sig _heta bad_; ehuru han härvid nämner, att detta skedde
-om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är
-vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: "_Statim e somno, quem
-plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos
-plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes,
-et sua cuique mensa_." Väl namnger han icke detta folk; men att han
-härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så
-mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig
-nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och
-Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid)
-anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till
-Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad;
-nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik.
-"_Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant,
-et mortem obeunt_", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om
-Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti
-sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och
-snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer
-genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det
-dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras
-rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje
-lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm.
-Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig
-alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. "_Tum ad negotia, nec minus sæpe
-ad convivia, procedunt armati_", hvilket han i 13 Kap. ytterligare
-upprepar: "_Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati,
-agunt."_ -- Månne han icke härmed torde mena sig deras _puukot_ (stora
-tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den
-Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag
-och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne),
-skildrar han ganska naift: _Diem noctemque continuare potando, nulli
-probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde
-et vulneribus transiguntur_. Deras karakter: "_Gens non astuta, nec
-callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum
-fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt_."
-
-Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt
-utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas
-på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra
-nationer? -- Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket
-synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af
-Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven
-räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "_Dotem
-non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et
-propingui, ac munera probant_", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta
-bli att tänka på Finnarnes _kosiat_; och då Tacitus om deras gästfrihet
-säger: "_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.
-Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque
-apparatis epulis excipit_", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en
-närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,
-hywät vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt,
-säger han: "_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina
-consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_."
-Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de,
-än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja,
-tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer
-sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå _pankon_, liksom Svensken
-för _spiseln_; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela
-dagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får
-sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla
-årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med
-mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken,
-ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af
-denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta
-tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot
-försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med
-ett slags förundran: "_mira diversitate naturae, cum idem homines sic
-ament inertiam et oderint quietem_", Äfven deras utseende: "_truces et
-cærulei oculi, rutilæ comæ_" (4 K.) eller som Strabo säger _flavi
-coloris_, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva
-attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K.
-säger: "_Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic
-constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur_." Ännu är bruket
-allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn;
-så säga de t.ex. om ett barn: _kolm öinen wanha_ (tre nätter gammalt)
-då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar
-der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst _kaks-talwias,
-kolm-talwias_, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi
-säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här
-upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i
-tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på
-tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna
-i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem
-igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra
-nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de
-Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: "_Forma navium eo
-differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec
-velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum,
-ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc
-remigium_."
-
-[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det
-nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni
-från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär
-550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant;
-men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar,
-Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från
-Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år
-f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom
-hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva
-lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445,
-som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår
-tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något
-skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år
-äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. --
-
-Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför
-litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på
-sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för
-sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i
-sin skrift _de placitis Philosophorum_), och Astronomen Cleomedes (i
-dess _Cycl. Theor._ L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och
-flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras
-rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af
-vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han
-besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning
-han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han
-hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så
-mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först
-vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan
-mening, än den så ofta, utan hof, beprisade _gamla_. -- Med ett ord:
-han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans
-berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de
-gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om
-han härföre af dem blifvit bittert tadlad -- isynnerhet af deras
-Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till
-deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som
-förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person,
-öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en
-sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera
-förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka,
-lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer
--- mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än
-att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom
--- synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena,
-under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri
-Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro
-förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda
-afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet
-blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess
-Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina
-Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d.
-Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta
-resor, den ena till _Britannien_, den andra till _Thule_; hvilket i det
-hela kan göra oss lika mycket -- antingen han företagit sig dessa resor
-vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus
-Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt
-Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som
-han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så
-framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från
-Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram
-till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man,
-som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store
-män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan
-af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti
-Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo
-på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen
-Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.)
-ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från
-Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom
-deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som
-knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för
-osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna
-tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u.
-Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han
-tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på
-den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till
-Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden
-när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma,
-dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i
-behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta
-deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid,
-anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om
-Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas
-blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass
-100 år f.Chr.
-
-Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika
-okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland
-dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit,
-det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock
-ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle
-förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende";
-hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af
-de betydligare af statens offentliga embeten -- en förtroende-post. Man
-har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva
-staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära
-företag -- helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd,
-obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon
-beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla
-stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den
-enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre,
-så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon
-uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt
-slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf.
-Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och
-fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten _aneo_ och
-_anthropos_, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller
-hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt
-"allmänt förtroende."
-
-[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c.
-75 (77), L. IV, c. 16. -- Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar
-och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut
-likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta
-udden af Norra Skottland till Thule.
-
-[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja
-debitera Pytheas), att nemligen _Thule_ låg norr om England, böra vi
-icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om
-läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden.
-Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat
-om norden -- uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland
-(_Hibernia_) låg _norr_ om England." -- Så plär det ofta gå när kitteln
-skall sota grytan!?
-
-[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom
-stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga
-benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt
-nordligaste haf _Kronion_, och tillade som en förklaring, "_nekrén te
-thalassan_" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda
-nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius,
-Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje
-_ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att
-derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna
-öfvertäckta, _Döda hafvet_ (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne
-hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i
-allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o
-_Mare Sarmaticum_ eller, som de äfven kallade det, _Saturnium_, och 3:o
-_Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillägger) _prope immotum_. -- Utom
-dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka
-uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex.
-uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att
-Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som
-stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus,
-_Amalchium_; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda _mare
-congelatum_; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af
-detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_,
-hvilket han öfversätter med _mare mortuum_; samt att hvad som härifrån
-vidare sträckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han
-i XXX c. förklarar med _mare concretum_. Dessa tre benämningar, af
-hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva
-öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina
-förklaringar. Det första namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var
-dem likväl en hård nöt -- man lemnade det derföre oförklaradt. Så
-mycket mer deremot förklarades det andra, _morimarusa_. Schlözer
-(Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34,
-m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf)
-och _marw_ (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska
-riktigt anmärkt, det _döda hafvet_. Vi böra kanske i förbigående nämna
-att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt
-hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se
-Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet
-_meri-moan_, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne
-det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala:
-_kustlandshafvet_, till skillnad från det derifrån längre bort belägna
-frusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa
-pontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, på deras språk, i
-förra fallet, heta: _merimaan meresä_, i sednare: _meri-meräsä_ (_mori
-marusa?_). På samma sätt förklarades nu äfven att _Chronium_ kommer af
-de Iriska eller Irländska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_
-eller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84)
-således hvad Plinius ganska träffande kallade _concretum_; ett ord
-hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.
-
-[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_,
-har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5,
-§. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra,
-derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott
-att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6)
-anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det
-såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket
-allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat
-ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från
-Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af
-vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att
-Romerska flottan, som kringseglat England, fått _Thule_ i sigte, ett
-land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt.
-Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald,
-mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget
-stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat
-sluta, det han härunder tänkt sig någon af de _Shetländska öarne_,
-såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och
-Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf.
-1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen
-Ptolemæus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_)
-hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I,
-p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den
-nordligaste af de _Orkadiska öarne_; i anledning hvaraf ock Adamus
-Bremensis (_de situ Daniæ_) och efter honom Saxo Grammaticus (i
-företalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745).
-Henrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973)
-Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert
-(Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p.
-40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar,
-helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80)
-säger att man från Norrige (_Nerigon_) plägade segla till _Thule_,
-hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken
-måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på
-att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef
-detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem
-upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider,
-företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi
-hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den
-nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i
-hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58),
-Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T.
-6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18),
-Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas
-härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland,
-som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr.
-Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i
-grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de,
-27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn
-förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus
-(hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079,
-1080) berättat om _Kronion_ (scil. _ponton_) såsom han kallar
-Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde
-hafva förstått _Mæotiska träsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr.
-230 år f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn
-_Adriatiska_ hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår
-härmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde
-omkring 330 år eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn.
-Detta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller
-_Saturnus_, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien),
-har man trott vara en förvridning af ordet _Grönland_. Men Harduinus, i
-sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och
-förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus
-(L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]
-
-Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som
-besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro
-blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat.
-Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas,
-så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska
-Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en
-betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett
-annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde
-ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete,
-bestående af 24 Böcker, under namn: "_Thules märkvärdigheter_", och
-hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor.
-Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde
-Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt
-bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man
-ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans
-såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men
-det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen;
-och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet
-ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod
-äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat
-om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.
-
-Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet _Thule_ icke låter
-derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det
-följaktligen vara ett _vox barbara_, eller det måste vara en benämning,
-som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket
-mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som
-med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt
-gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant
-ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke
-engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem
-nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna
-dess _radix_, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess
-förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år
-1814) att ordet _Thual_ på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat
-norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas
-beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf
-af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött
-ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga;
-nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt
-härleda det från Isländska ordet _Tili_, mål, _yttersta gräns_. Utan
-att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att
-namnet _Thule_ ännu bibehållit sig i _Thelemarken_, eller som det af
-infödingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet
-Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr.
-Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta
-landskap fordom kallades _Thule_. Så litet vi i allmänhet äro böjde för
-dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att
-om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af
-Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen
-och betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blåser)
-hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen
-kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett
-land eller en kust, der det _ständigt blåste_, eller der _vinden låg
-på_; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade
-tungomål, heter _tél, tyrél, til, toi_, (jemför Otava II Del. pag. 71)
-kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man
-med _Thule_ äfven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till
-detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven
-Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han
-med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger:
-"_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_." Annars kunde man äfven,
-ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_
-(kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att
-besöka deras land -- ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall,
-en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade
-_Wäinämöinen_, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1
-D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan
-nog mycket i Rudbeckska maneret. --
-
-[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen
-talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (_sub vertice
-mundi_) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om
-Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i
-stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft
-ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk.
-Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas,
-säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt,
-att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle
-således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68°
-30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius,
-hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger
-att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn.
-Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter,
-hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på
-Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket
-är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera
-dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se _Elem. Astronom. in
-Petavii Uranol._ p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin
-skrift om Oceanen, sagt: "_inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället
-hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på
-dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2
-timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter
-nedgången_." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som
-Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare.
-Cosmas (se _Christiana Topogr. ap._ Montfaucon, _Collect_: Patr. T. 2,
-p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina
-skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden
-belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten
-helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är
-att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt,
-hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen
-om solen, vid dess nedgång: att den går till _koia_ (mänöö majoilleen);
-äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet
-_koto_ (hem) eller Lappska ordet _kåte_ (hus), hvarifrån såväl det
-Finska ordet _kota_, som det Svenska ordet koja torde derivera sig,
-såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om
-solen, vid starrbraket, att den _töfvar_ eller _hvilar i sitt bo_
-(_makoo pesällään_). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.
-
-[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid
-beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i
-anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera
-sydligare länder -- helst ordet _Thule_ icke speciellt förekommer i
-denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera
-punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till
-svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd,
-utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson
-intygar, då han s. 136 säger: "_De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig
-gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller
-giöre et stort arbeide derfore_." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd
-som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare
-undfägnades sålunda:
-
-    Tuotiin mettä kannun kansa,
-    Kannu mettä, oltta toinen. &c.
-
-(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (_mehiläinen_) besjunges mycket
-i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla
-honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan
-sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af
-Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke
-tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning
-härföre (mesi) -- så framt man icke äfven vill derivera den från
-svenska ordet mjöd, eller latinarnes _mel_, Grekernes _meli_. Men det
-veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt
-i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt _Finskt öl_, för hofvets
-räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan
-_Fundin Noregur_, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens
-monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något
-öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses
-hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn."
-Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på
-vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande
-dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag -- isynnerhet de
-nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald
-Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med
-mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen _Svase_. Vi känna att
-mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck
-hos _Saga_ i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den
-tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan
--- i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och
-derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är
-det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne
-säger: "_potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem
-vini corruptus_" (c. 28).
-
-[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne
-i _Thule_, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke
-undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske
-visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes
-vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall
-finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt
-om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus
-förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex.
-då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen)
-"fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf:
-_non queritant "ingemere agris"_; då Pytheas säger: "_milio et aliis
-oleribus, fructibus et radicibus homines vesci_"; så säger Tacitus,
-ganska kort och lakoniskt: "_victui herbas_" och då Pytheas talar om
-att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos
-contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då
-han om Finnarne säger att de brukade "_illaborare domibus_." Hvad för
-öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den
-hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita,
-c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas
-berättat om dess otillgängliga kuster.
-
-Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne,
-hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om
-infödingarne på holmarne _Oonæ_ eller _Oænæ_ (möjligen en rådbråkning
-af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han
-med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde _kegkros_ (milium).
-Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid
-beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om
-_Oonæ_-boerne: "_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_."
-Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med
-skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg:
-"_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._" Nu blir
-fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans
-karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå
-_Novaja Semla_, förmodligen för det Pomponius säger att det låg
-gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J.
-Hoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol.
-Llindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och
-Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån
-Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest,
-då han i 3:dje Kap. säger: "_Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non
-quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta
-paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et
-satietatem ac copiam genti_." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid
-af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl.
-tyckas påminna oss.
-
-Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af
-fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det
-äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4
-veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna
-underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina
-tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något
-missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat _ovis_ med
-_ovibus_, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af
-de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle
-kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad
-de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit
-förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen
-tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man
-vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders
-författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen
-blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven
-nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan
-förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade _magnæ oves_; hvilket Strabo
-(L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift
-igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid
-beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke,
-enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser
-om de myckna _fågeleggen_ (ovis) (hvilken berättelse åter icke
-förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett
-missförstånd, af de gamles uppgift.
-
-[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga
-öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med
-afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af
-dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva
-grundspråket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton
-toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta,
-out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o
-psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton
-os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta,
-to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks
-akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan
-etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos._
-
-[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad
-Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de
-lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. --
-Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa _hafskräk_,
-eller _mollusker_ (antingen på _Medusa capillata_, Linn. eller på ett
-slägte kalladt _Holothurium_), som det synes, på den grund att dessa
-små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år
-efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare,
-benämnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter,
-såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det
-brinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _töcken_ (mist) och
-_dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande
-ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så
-kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring
-(Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen
-sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam
-beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk.
-Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas -- till en okunnig sjöman,
-denne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phænom._ L. 1, c. 5)
-m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns
-vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade
-emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3
-närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som
-visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig
-hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509)
-anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet
-_Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i
-begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med
-hafs lunga, -- kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt,
-jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig:
-såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara.
-Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han
-träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa
-(förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde
-sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller
-bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta _mixtum compositum_
-utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens
-första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska
-beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra _Luhot,
-hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat,
-rahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den
-tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla
-gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga
-ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att
-Skandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva
-beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och
-sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet
-gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde
-sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P.
-Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva
-fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "_nusquam
-latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec
-littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque
-ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_." Sedan han
-nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat:
-"_credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum,
-et profunda moles continui maris tardius impellitur_." Med anledning af
-ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes
-det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han
-anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster,
-derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som
-annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?)
-och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der
-det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast
-tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en
-flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket
-såväl deruti in- och utströmmade (_influit_), som strömmade der ikring
-och inunder (_ambivit_); och hvilket landämne således i 2:ne fall
-liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att
-vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man
-finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant
-öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule)
-fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller
-luft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en
-författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma
-namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta
-missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan
-Historieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och
-Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först
-och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken
-var jord, vatten eller luft," -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa
-delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa
-ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax
-derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak
-motsats mot det förra, eller -- hvad månne Hr Doktorn annars menar med
-sina så kallade _elementer_? Dessutom står det uttryckligen om denna
-massa, som fanns _vid (icke på) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat
-hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den
-(förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något
-sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej
-möjligen missförstås (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som
-Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men
-det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar
-tvenne, i grunden särskilta, _beskrifningar_, tvenne särskilta _namn_,
-och tvenne särskilta _land_, så att han i stället att sprida ljus i
-historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas
-här talar om _Thule_, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar
-om _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat
-land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till
-sjös från _Mentonomon_, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från
-Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia,
-säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås,
-komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det
-var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit
-detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika
-grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige
-och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra --
-ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule
-betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och
-Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land,
-folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien -- äfven
-om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande;
-hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757,
-s. 8) visligen anmärkt.
-
-Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre
-uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina
-Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags
-öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt,
-göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han
-först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s.
-47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] -- förledd
-dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka
-endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i
-fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter,
-omtalar;[N] -- nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad
-vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas
-omtalta döda materien -- visserligen nödvändigt, för att deraf
-tillskapa _ett djur_) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man
-kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är
-haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en
-hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl.
-gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett
-geléaktigt _sjökräk_, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas
-hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna
-(återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem
-otillgängliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_" (???)
-
-Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått
-läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, -- hvad skulle han väl tänka om
-våra visa fäder, som förvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett
-_hafskräk_ och något som på en gång _liknade_ det samma? -- förmedelst
-en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus
-Caligula förklarade sig på engång vara såväl _Gud sjelf_ som hans
-_öfverste prest_. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre
-de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex.
-korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då -- om också
-materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande
-exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela
-nya verldens formation.
-
-[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas'
-egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen
-Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i
-hast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig
-långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de
-Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller -- såsom man
-förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de
-gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet
-hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med
-skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben
-Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man
-kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock
-ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de
-gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern
-tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle
-sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om
-den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens
-kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf
-emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns
-nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället
-stötte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans.
-Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling,
-eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i
-berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de
-inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter
-Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat
-sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod
-till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128)
-och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ här borde
-förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa
-detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva
-förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han
-endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så
-man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd
-hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och
-följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig
-förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den
-andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en
-och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således
-löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas
-osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre
-tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en
-början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt
-vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket
-mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som
-falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det
-här anförda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man nödvändigt vill anse
-honom hafva menat _Don_; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som
-Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så
-obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna,
-huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta
-gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och
-således -- på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla
-och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af
-mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning
-tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så
-kallade Finnmarkerna, så -- hvad är väl då naturligare, än att han med
-floden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste
-landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående _Tanafjorden_,
-hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. -- En ström som icke blott af
-alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största;
-och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen
-emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det
-vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig
-och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap
-i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta
-hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att --
-med undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken
-någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien äfven
-skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander
-gick med sin armé.
-
-[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör
-icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit,
-måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est
-autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum
-distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig
-öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt
-man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift
-Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den
-falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien.
-Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände
-landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder
-till norr.
-
-[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han
-nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många
-konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_,
-_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus
-Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare
-detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar
-från deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor,
-noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att
-de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32
-Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det
-tyckes, från Strabo.
-
-[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra
-heta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett
-Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva
-utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i
-söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden
-Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som
-sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,
-eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs
-likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn
-af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,
-enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket
-indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk
-ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som
-så många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf:
-hvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som
-tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått
-samma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och
-Romare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en
-Moesisk man?
-
-[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne:
-"_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan
-jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven
-Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens
-såväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap,
-säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en
-hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket
-synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "_Quamquam
-severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam
-prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum
-paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
-ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall
-månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne
-numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller
-polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom
-antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i
-reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa
-ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och
-tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen.
-(Se Otava 1 D. s. 178).
-
-[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin
-karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande
-sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven
-längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken
-och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den
-alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien
-har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande
-sammansmälter minnet af det förflutna.
-
-[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma
-slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under
-en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke
-blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora
-häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta
-gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska
-folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex.
-Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker,
-Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en
-hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige
-till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina
-några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten
-Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.
-4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte
-Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus
-(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan
-sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans
-excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att
-de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan
-förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en
-stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst,
-tillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai
-turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois
-kataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K.,
-om Germanernes anrättningar, säger: "_Cibi simplices: agrestia poma,
-recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att på eget vis syrsätta
-sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur
-smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna
-den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation
-deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,
-hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan
-läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4
-B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a
-compleat Historical account of all the Nations which compose that
-empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara
-hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),
-Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii
-och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således
-i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett
-mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde
-hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus,
-Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för
-plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af
-denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till
-bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan
-sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan
-den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna
-dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka
-Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,
-att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor,
-dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med
-vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid
-måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De
-hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom
-den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form.
-Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet,
-eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta
-såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar
-_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att
-Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit
-stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år
-sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa
-traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till
-hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige
-deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden,
-fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet
-emellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i
-K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven
-Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck
-såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De
-Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon
-Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför
-Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de
-Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom
-att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid
-man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat
-aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom
-Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst
-och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af
-samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på
-sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom
-härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.
-
-[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka
-lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem
-vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de
-med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om
-Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl
-uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200
-talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett
-Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter
-landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt
-Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast
-mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom
-utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från
-Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan
-Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen
-_Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai
-aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem).
-Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)
-kallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,
-anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället
-att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och
-gåfvor.
-
-[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni
-mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).
-
-[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla
-Runor, såsom den bästa välfägnad de känna -- "helsosam äfven för de
-sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes
-hufvud-förtäring.
-
-[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis
-väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader
-var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro
-förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt
-Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många;
-och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder,
-än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller
-barnnbarn.
-
-[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)
-då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i
-hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och
-mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt
-Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften
-Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt
-Ammianus Marcellinus (L. XXXI).
-
-[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers
-trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri
-habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de
-ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af
-Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af
-hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras
-säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer,
-jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening,
-sagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst
-knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus
-skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans
-områden, in på Historiens.
-
-[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt
-Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum
-felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men
-deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp
-om _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket
-mindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_.
-Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne
-något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger:
-_Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,
-hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och
-de Påfviska bullorna.
-
-[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa
-sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)?
-Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat
-en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om
-författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan
-långt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid
-beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc
-vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris
-purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis
-vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "_Huic et Timmæus
-credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Således, hvad Pytheas här
-kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te
-Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; när Pytheas, om Bernstenen,
-säger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, så säger Tacitus derom:
-"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in
-adversa littora exundant_", och när den förre säger: "_incolas pro
-ligno ad ignem uti eo_", så säger den sednare, liksom i anledning
-häraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae
-accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora
-öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda
-dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan
-härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat
-Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste
-naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot
-hafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss
-böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_
-menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka
-Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil.
-succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som
-påstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af
-Tyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller
-_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett
-_bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss
-detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen
-_Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som
-skall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se
-Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke
-då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,
-fått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter
-Bernstenen?
-
-[151] Jemför Plinius och Tacitus.
-
-[152] Jemför Straho och Solinus.
-
-[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,
-hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver
-_Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa
-främlingars språk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic
-appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptäcker lätt, i detta
-redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som
-det af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder
-stundom äfven inbegreps Finland.
-
-[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,
-på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen,
-att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den
-infödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf
-emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter
-honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i
-Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,
-som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i
-Weixeln.
-
-[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka
-innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och
-hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och
-derutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en
-Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland
-(_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af
-Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd.
-Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga
-förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller
-promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara
-45 mil i längd.
-
-[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett
-nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.
-Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne
-"Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet
-de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en
-hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven
-dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af
-Others och Wulfstans vitsord.
-
-[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att
-såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa
-nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen
-kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver
-hafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ
-fortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ
-glessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med
-eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,
-sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man
-deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken
-Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning
-häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade
-geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till
-kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med
-Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles
-uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all
-grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det
-Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat.
-_Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike
-med samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär
-sitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)
-och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva
-sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en
-omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade
-orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett
-bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar
-en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,
-kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på
-landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den
-från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl
-tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad
-_Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen
-Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.
-
-Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om
-Samland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af
-Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det
-införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och
-Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af
-dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som
-på landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall --
-hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan
-hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,
-hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till
-de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna
-namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre
-uppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska
-benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;
-ty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska
-landet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_,
-(jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af
-den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande,
-Liffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är
-tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit
-en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till
-förene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt
-tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön
-_Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_),
-härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka,
-efter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.
-
-[158] I anledning häraf hafva några med namnet _Hæsti_, velat förstå de
-i sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man
-äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer.
-_Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under
-Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han
-omnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho
-uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af
-dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa
-berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på
-Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa,
-Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades
-_Oreum_ eller _Oreus_.
-
-[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_,
-måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan
-den ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1)
-finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit
-Venedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen
-ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan
-Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt
-ut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos
-akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så
-mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas
-hafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som
-förekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste
-grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed
-skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att
-sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat
-Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de
-sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre
-anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska
-noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke
-nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste
-samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln.
-Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_
-(Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --
-så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_
-(Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda
-nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra,
-bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_,
-"no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar
-_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.
-
-[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af
-_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott.
-Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten
-(Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden,
-till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid
-Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och
-befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen
-af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider.
-Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra,
-före denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så
-mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven
-insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_
-ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan
-att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han,
-lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till
-spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde
-yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska
-folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem
-underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett
-missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och
-Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter?
-Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren
-patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva
-bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så
-hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat
-fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna
-ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något
-sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,
-c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, --
-nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?)
-kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden,
-nog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har
-derföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum.
-Men -- på hvad skäl?
-
-I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af
-alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,
-ja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man
-med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar
-och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett
-folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän,
-utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande
-ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom
-bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter.
-Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska
-folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga
-deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det
-Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa
-Historiens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva
-vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser
-och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi
-blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft
-Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva
-inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de
-förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något
-förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_
-eller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets
-ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än
-Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien,
-hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig
-som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af
-flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken
-(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora
-allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och
-riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade
-med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt
-uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera
-omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit
-sprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt
-hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här
-långt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång
-sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller
-upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller
-Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann
-historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att
-påminna.
-
-[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll,
-bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från
-Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon
-öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande
-Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid
-liksom sökt en mindre naturlig förklaring.
-
-
-[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker
-begrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord,
-som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan
-formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone
-approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af
-något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten
-(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver
-af _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse
-som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro)
-emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen,
-pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och
-en med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på
-..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning,
-Diminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten
-Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af
-sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin
-natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke
-heller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu
-mindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven
-utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen
-och pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och
-Superlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de
-föregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.
-_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således
-ensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande
-mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,
-_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --
-Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre
-Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och
-pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver
-och Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en
-en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_
-graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,
-_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina
-_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och
-pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,
-och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i
-den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18
-särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus
-i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans
-öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl
-kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom
-sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på
-en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken
-som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett
-grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus
-ultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, --
-detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke
-stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i
-nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka,
-genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen:
-_mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet,
-oförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt
-litet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck,
-hvilka alla kommer ungefär på ett ut.
-
-[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så
-fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än
-att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening
-med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,
-ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den
-andra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med
-_Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för
-seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen,
-som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller
-_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som
-nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en
-mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.
-Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra
-Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena
-eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_
-"jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess
-rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre
-tid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: "jag har honom att stå,
-eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser:
-nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken
-ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne,
-t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande
-blott -- för en kortare tid).
-
-[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet
-_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.
-
-[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att
-utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra
-detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara,
-plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.
-
-[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för
-år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;"
-införd i 1:sta Delen af Otava.
-
-[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos
-Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis
-omnique tutela_", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "_effigies
-et signa guædam in prælium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här
-helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det
-figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än
-allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom
-att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och
-djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta
-förklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter
-icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.
-
-[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776)
-förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som
-blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än
-Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "_terram matrem_",
-hvilket aldrig kan få någon synonymi med "_deûm mater_."
-
-[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna
-myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna
-Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan
-hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara
-en möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat
-_Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att
-_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och
-tillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på
-tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och
-Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske
-denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde
-att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma
-Gudom.
-
-[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut
-blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida
-_husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i
-Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.
-
-[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_
-och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;
-nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för
-sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc
-skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf
-tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som
-gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus præliis oculi
-vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla
-_silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde "_vända ögonen på folk_."
-Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen
-hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:
-
-    ... "autos de palin trepen osse phaeino."...
-
-hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt,
-uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de
-gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)
-att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen
-till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde
-striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven
-att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.
-
-[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den
-tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger
-Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis
-tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere
-mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika
-metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.
-
-[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_,
-finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,
-Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);
-Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström
-(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss
-(über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129);
-Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)
-och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824),
-der man finner flera af dessas meningar anförde.
-
-[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I
-anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke
-besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges
-"Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt
-och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet,
-hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är
-här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger
-det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller,
-hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens
-besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress:
-"till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet
-mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa
-"andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera
-fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket
-mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,
-Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det
-Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just
-på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan
-ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem;
--- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del
-godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,
-nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke
-anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer,
-om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida
-skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt
-hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller
-dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna
-Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i
-sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas
-till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han
-(Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.
-
-[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande,
-det Pytheas omtalt "hvad han hört" (_eks akoes_) -- liksom man vid
-beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man
-hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_)
-hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här
-reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner
-således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om
-solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats
-grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak
-att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida
-dessa årstider.
-
-[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som
-äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:
-
-    ... ... ... "Atque in deserta Getarum
-    Et lac concretum cum sanguine potat equino."
-
-[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger:
-"_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten
-_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.
-
-[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och
-byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare,
-och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt
-tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man
-endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,
-Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,
-Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt
-namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser,
-utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att --
-samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland
-och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --
-koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i
-_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det
-till Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett
-namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,
-m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,
-Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de
-stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla
-Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske
-här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi
-således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig
-trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera
-Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af
-börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina
-underhafvande.
-
-[R] Ja, månne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_)
-antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med
-denna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam.
-Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse,
-från Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag äter), och förklarat
-att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se
-Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först
-blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket
-dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt
-egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från
-_Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg
-(Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå
-Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att
-nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de
-Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst
-inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och
-torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då
-man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska
-hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer,
-hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från
-östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i
-dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna
-några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara
-ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera
-andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla
-_Samii_, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men
-hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att
-sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett
-landskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, beläget vid landskapet
-Bennica, hvars invånare kallades _Benni_, (hvilket namn, kuriöst nog,
-liksom Phoeniciernes _Pæni, Phæni_, är liktljudande med vårt _Fenni_)
-Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette
-_Sammitæ_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt,
-emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt
-_Samahania_. Måhända har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden
-_Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i
-öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom
-äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig
-qvarlemnat, såsom ön _Same_ i Joniska hafvet, ön _Samos_ i AEgeiska
-hafvet, staden _Samo_ på ön Cephalonia; _Samicum_, en gränsstad i
-Peloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde på
-Kreta, m.fl. Dessa _Samii_ räknades äfven för ett forntida
-Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande
-Negropont, på Eubœa, och af hvilket många ord och talesätt ännu i
-sednare tider bibehållit sig, såsom _samia terra, samia testa, lapis
-samicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med
-andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes
-namnet _Samo-thracia_ (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen)
-intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och
-Thracer. Likaså _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar,
-hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka,
-liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf
-måhända landskapet _Samen_, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa
-blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre
-blifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa
-_Samer_ utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar
-landskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid
-Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom
-voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i
-Palestina, till någon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa
-nordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _möjligtvis, kunnat haft
-någon gemenskap_ med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de
-gunstige läsarne att sjelfve afgöra.
-
-[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om
-Estherne, om hvilka han säger: "_longissima ripa Oceani Germanici
-insident_." (de Reb. Geticis. c. 25)
-
-[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina
-kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver
-Lagerrring -- med all sin lärdom -- framger en ensidighet, en
-partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) -- en
-okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i
-anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta
-nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden
-dyrbarare för nyttigare företag.
-
-[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar
-beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt
-utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, -- de
-Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien
-och Thibet.
-
-
-
-***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN.
-TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE***
-
-
-******* This file should be named 60218-8.txt or 60218-8.zip *******
-
-
-This and all associated files of various formats will be found in:
-http://www.gutenberg.org/dirs/6/0/2/1/60218
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org 
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
-Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
diff --git a/old/60218-8.zip b/old/60218-8.zip
deleted file mode 100644
index 5b7fb09..0000000
--- a/old/60218-8.zip
+++ /dev/null