diff options
| author | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-07 08:31:31 -0800 |
|---|---|---|
| committer | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-07 08:31:31 -0800 |
| commit | 6abe9b807b7c00f8b994dbf2e5a448a3d14d92c0 (patch) | |
| tree | f4494bcd5b6ad2e9c4bfdad67eee5fa77bccf1d1 | |
| parent | 591c0009fc06c4f2a1da154d12cd16509c943dc5 (diff) | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54714-8.txt | 8176 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54714-8.zip | bin | 156087 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 8176 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..d2cb2e1 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #54714 (https://www.gutenberg.org/ebooks/54714) diff --git a/old/54714-8.txt b/old/54714-8.txt deleted file mode 100644 index 4457a90..0000000 --- a/old/54714-8.txt +++ /dev/null @@ -1,8176 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Valéries duenna, by Mary Elizabeth Blundell - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Valéries duenna - En roman på g-strängen - -Author: Mary Elizabeth Blundell - -Release Date: May 13, 2017 [EBook #54714] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VALÉRIES DUENNA *** - - - - -Produced by Jari Koivisto - - - - - - - - -VALÉRIES DUENNA - -En roman på g-strängen - - -Af - -M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell] - - -Öfvers. för Hbl. - - - - - -Helsingfors, -Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri, -1901. - - - - -Innehåll. - - I. Introduzione - II. Staccato. - III. Molto espressivo. - IV. Capriccioso. - V. Giocoso. - VI. Accelerando. - VII. Scherzando. - VIII. Molto Furioso. - IX. Con tristezza. - X. Allegretto ma non troppo. - XI. Mezza voce. - XII. Allegro Agitato. - XIII. Adagio con Tenerezza. - XIV. Andante con variazione. - XV. Apassionata subito. - XVI. Pastorale. - XVII. Crescendo. -XVIII. Sempre crescendo. - XIX. Finale con molto sentimento. - - - - -I. - -Introduzione - - --- Har ni lagt in bössfodralet? - --- Ja, sir John. - --- Och Golf-klubborna? - --- De ligga här i hörnet, sir John. - --- Bra -- gå då och skaffa biljetter. - -Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på -järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty -han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt -hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad -däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma -karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis -tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på -perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för -att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess? -Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan -lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden. - -Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han -egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år -tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans -besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda -på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på -pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog -vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och -tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik. - -Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung -- icke -trettiotvå år ännu -- vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för -lifvet och sina medmänniskor. - -Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade -frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han -var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade -han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder. - -Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda -perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till -det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde -bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter -två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser, -två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med -hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro -unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet. -Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa -sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn. - --- _Tiens_ -- var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din -tidning. - -John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan -om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så -fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket -förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag! -Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro -dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten, -otålig fot stampade lätt i golfvet. - --- _Ah ça_! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget -afgår genast. - --- _J'arrive, chérie_; jag har din aftontidning med mig åt dig. - --- Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den -tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst. - -John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej -såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika -mycket som de intresserade honom. - --- Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt -dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som -denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta -bort, glöm inte det. - --- Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller -ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie. - --- Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också -manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes -åter. - --- Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift. - --- Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den -tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie -började skratta. - --- Nej, jag föredrager "Ally Slopair". - -Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft -om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade -knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting -hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade -tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått. - -Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första -cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små -fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att -döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och -klädsel. Men det var likväl någonting hos dem -- hyn, ansiktsbildningen -och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen. -Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen, -stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den -förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han -tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små -omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt -väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga -för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen -- Valérie såg i -synnerhet ut nästan som ett barn. - -Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det -var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig, -ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en -originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de -angenämaste man kunde tänka sig. - -De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste -byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade -öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de -båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen. -Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa, -bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande -på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen. -Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville -icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren -till sin kupé, dit de skyndade. - --- Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha -öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa -biljetterna. - -Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första -klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty -hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna -kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen. - -Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty -tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade -sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade. - --- Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade -Valérie. - --- _Si, si_, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin -portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara, -Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit -vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid -för att kläda dig till middagen. - -Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig -framåt och började hastigt tala ett annat språk -- ett språk, som -föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört -det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt -studerat det. Han hade således gissat rätt -- dessa flickor voro icke -af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att -den ena -- hon som hette Margot -- Margot var ett bra vackert namn -- -hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i -Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors -blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta -ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse -upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att -han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen -fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim -och personlig karaktär. - --- Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande -flicka skall kläda mig -- om någon sådan kommer, stänger jag min dörr -förr henne. - --- Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett -vänligt anbud. - --- Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för -saker och huru vi äro klädda -- åh, då kommer hon att se de stoppade -ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad -- -huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den? - -Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke -var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han -skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet -begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga -flickorna förlägna. - --- Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie; -de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras --, de stirra på -oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor -- frågor, som vi -endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar -- bah! -Jag kan inte tåla dem! - --- Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en -liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han -gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore -jämgoda med dessa människor. - --- Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju -artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl -hvad du ämnar säga, _mademoiselle la marquise_; men söta du, här i -landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos -pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta -företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det -inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa -betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som -ej får kläda mig, alla -- alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än -gifva, komma de att tycka, att det är för litet -- ack, hvad jag -önskar, att vi ej farit dit! - -Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på -Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och -såg mycket allvarsam ut. - --- Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt -att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du. -Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant -- detta föreföll mig -som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon -i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar. - -Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan -började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde -likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att -de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie -bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade -hon plötsligt: - --- Margot, Margot! mina skor -- du har inte sytt de röda rosetterna på -mina skor! - -Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen -bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt! - --- Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak! -Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot! - --- Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så -ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy -dem dit -- de äta så sent, då hinner jag det nog. - -Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse -varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru -befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men -i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på -handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte -och ersatte den med ett leende -- och hvilket leende! -- förtrollande, -ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade -ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var -bortskämd, ja, men förtrollande! - -Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå -stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst -- och hans -reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till -densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade, -att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela -sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin -husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen -fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han -skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En -betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop, -undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten -och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa, -samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis? - --- Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha -alla våra effekter i vagnen. - -Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera -förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de -båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes -ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl -hade ett mera intagande uttryck -- _un regard voilé_, såsom hon -troligtvis själf skulle ha sagt. - -Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i -vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten -högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen, -missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen -brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och -marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra -henne. - -Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets -bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes -ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring: - --- Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad -kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt -förfogande? - --- Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen. -Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då -undvika honom? - -John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför -i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en -sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig -ytterst älskvärd. - --- Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små -händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens -kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta -för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad! -Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer -han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista -stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med -biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på -tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé. - --- Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot -blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke -allt lade märke till oss fast det föreföll dig så. - --- Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om -handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin -tidning. - --- Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så -nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och -brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små -hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda -sidenunderkjolen! - -Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn -och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att -börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men -en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes -ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga -dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras -hemligheter! Men det var förstås omöjligt. - -Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke -länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände -lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på -Brackenhurst. - --- Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar, -icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni -händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? -- Är -dit mönsterhospitalet eller aftonskolan? - --- Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft -leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers. -Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig -blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att -hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo? -undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig -konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro -skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han -viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men -det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den. - --- Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och -denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan -däråt. - -I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna. - --- Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den -kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! -- Tårarna -stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i -förtviflan. - --- Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag -såg, att bäraren hade den; den måste vara här. - -Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade -sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon -stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i -golfvet. - --- Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig -omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan. - --- Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika -bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men -kanske den är där ute. - --- Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned -fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största -förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt -lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att -det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes -tillhörigheter. - --- Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno -utför hennes kinder och hon var mycket blek. - -Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en -liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett -kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket -artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet. - -Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt -för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll -den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då -och då. - -Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en -träport, som var svart- och hvitmålad. - - -- Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt -äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock -hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas. - -Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek -och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade, -troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke -fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på -ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de -förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför -en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra -familjefärgen. - -Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid -medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde -stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon -höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att -taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken -och hennes gäster just höllo på att dricka te. - -Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var -betäkt af en svart spetsmössa. - --- Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände. -Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande: - --- Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen? - --- Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut -som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne. -Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera -den. - --- Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan -omöjligt stå ut därmed! -- Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag -är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te. - -Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot -blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon -stående bredvid sin syster. - --- Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen -återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon -lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol. - -Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt -ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den -ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket -uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde. - -Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och -smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig -öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo -ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin -själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord, -han ansåg sig förpliktigad att yttra. - --- Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er -att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te? - --- Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog -upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom. - --- Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft. -Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes -välgörenhetstillställningar. - --- Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid -helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John. - -Denne tog icke minsta notis om afbrottet. - --- Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas -med er Cremonesare som om den vore ett litet hem. - --- Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller -er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis -vänligt. - --- Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i -kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af -den unga konstnärinnans närvara. - -I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem. - --- Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar -hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft, -miss Valérie Kostolitz -- den andra miss Kostolitz -- jag kan omöjligt -komma ihåg ert namn -- ni blir ju icke stött däröfver. - --- Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt. - -Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes -icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen, -icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att -det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst. - --- Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons -namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa -gropen. - -Croft hugade sig med ett förbindligt leende. - --- En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon -ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken -Kostolitz. - -Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans -kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till -hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just -nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne. - -Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen: - --- Min fiol, om jag får be, sade hon. - --- Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst -gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp? -Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru? - -Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och -som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått, -greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans -reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre -systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta -förlägenhet. - --- Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker -inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker. - -Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande, -att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då -han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning -hvilade på honom. - - - - -II. - -Staccato. - - -Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till -sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där. - --- Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i -soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata -litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de -andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro -här? - --- Du menar den lilla fiolspelerskan -- hon är riktigt söt och den -andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon -skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern -ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för -henne. Hon är så att säga hofmästarinnan. - --- Jag förstår inte, huru du kommit i beröring med dem? - --- Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne höra talas om dem. -Du känner ju min väninna fru Wilberforce? Min käre John, tillade hon -plötsligt med klagande ton, jag måste säga dig, att alt går rysligt -illa här. Jag har värkligen haft så mycken förargelse och så mycket -besvär och räkenskaperna äro så intrasslade. -- -- - --- Kors, afbröt John Croft henne leende, inbringar mönsterhospitalet -ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmärkt. - --- Min käre gosse, det kan inte gå sämre än det gör. Saken är den -- -hon blef plötsligt meddelsam, att landtbefolkningen här är så dum, att -den icke begriper någonting dylikt. De vilja icke komma in på -hospitalet, emedan de påstå, att läkarne behandla dem som försöksobjekt -och att den, som dör där, blir skuren i små bitar. Jag försäkrar dig, -John, att en kvinna på fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att -hennes en bror dött på ett sjukhus. Hon berättade hela historien för -mig -- i alla dess detaljer. Nå, med ett ord, han blef obducerad. "Och -tänk nu, nådig fru", sade hon, "nu måste vår stackars Tom träda inför -Vår Herre utan hjärta och njurar!" - -John skrattade ånyo och lade benen i kors öfver hvarandra. - --- Säg mig, började han åter; men lady Mary fortsatte utan att höra på -honom: - --- Här råder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du föreställa dig, att -jag nyligen frågade en kvinna hvad hon skulle göra, ifall hennes barn -skulle bränna eller skålla sig, och hon då svarade: "Jag skulle hålla -det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insåg, att någonting -måste göras och då fick jag en lysande idé. -- Mödra-uppfostrings- -föreningen -- är det inte ett bra namn? Jag har inrättat skolklasser -för byns kvinnor, lättfattliga föredrag, angående sjukvård, hvilka de -alla kunna förstå. De få lära sig huru man skall förbinda en skadad -lem, huru man sköter ett brännsår, huru en sjuksäng skall bäddas och -ordnas. Sedan ha de enkla lektioner för att lära sig bereda sjukmat; de -lära sig koka sjötunga och hönsbuljong. -- - --- Sjötunga och hönsbuljong? upprepade John och drog upp ögonbrynen. - --- Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt? - --- Mycket nyttigt och praktiskt, min bästa tant. Männen förtjäna -troligtvis tolf à fjorton shillings i veckan. Lönerna äro ju mera låga -här? - --- Jag har ingen aning om hvad de förtjäna. Men hör på, John -- hon -satte sig åter upp på sin käpphäst och lät den muntert trafva åstad. -Sedan ha de lektioner i sömnad; de få lära sig att klippa till och sy -sina egna och sina barns kläder. Jag köper tyget, men de få taga hem de -kläder de förfärdigat; och jag låter dem också taga sopporna, stekarna -och geléerna hem med sig, blott för att sporra deras ifver och gifva -deras anhöriga en föreställning om, huru dessa saker skola smaka. Och -jag måste värkligen säga dig, att saken genast från början rönte stor -framgång: kvinnorna trängdes riktigt om att få plats i mina klasser. -Efter de första fjorton dagarna måste jag öka min lärarepersonal, och -skolrummet -- efter skoltimmarnas slut lät jag meddela undervisningen i -skolrummet -- räkte snart icke till. Och jag var så stolt och -förhoppningsfull, min käre John, att jag bygde ett hus med en stor -föreläsningssal och flere kök och en tvättstuga -- ack! jag glömde, att -de också få lära sig tvätta -- och alt går också mycket bra -- men -- - --- Jag förstår fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otålig -under denna långa förklaring. Sakens finansiella del är icke så -tillfredsställande som alt det öfriga! därför har du arrangerat denna -bazar och konserten och fröken Kostolitz skall vara en af -dragningskrafterna. - --- Mycket riktigt, svarade lady Mary, högst belåten för att han så -hastigt uppfattat sakernas läge. Ty, ser du, anskaffandet af -materialerna till de olika afdelningarna gör företaget litet dyrt och -byggnaden kostar också mera än jag trodde. Sedermera, då föreningen -riktigt kommit i gång, kommer den också att själf upprätthålla sig. -Hvarje medlem måste erlägga en inträdesafgift och bidraga till en årlig -insamling; men för ögonblicket vill jag icke göra de stackars -varelserna modlösa. - --- Det tycker jag du har fullkomligt rätt uti, sade hennes nevö med -eftertryck. Och sålunda fick du det lyckliga infallet... - --- Sålunda fick jag det lyckliga infallet att föranstalta en konsert -och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan så ofta haft bazarer -och den sista -- för aftonskolan -- var ett grundligt fiasko. Och jag -blef naturligtvis förtjust, då Marianne Wilberforce skref och -underrättade mig, att hon upptäkt någonting alldeles nytt, som kunde -bidraga till underhållningen. Vänta, jag tror, att jag har hennes bref -här. - -Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett -litet bord. - --- Ja, här är det -- nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just -funnit det, som du behöfver -- en alldeles ny dragningskraft och alt -annat än dyr." - -John erfor en plötslig känsla af medlidande. - -"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor -- fransyskor eller -ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz." - --- Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John. - -"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att -låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och -reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater -mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till -London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för -dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade -mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en -början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det -åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något -lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt -för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den -äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver -värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och, -som jag tror, mycket tillbakadragna." - -John drog upp ögonbrynen. - --- Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han -å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen. - --- Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek -ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i -afton. - -I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory. - --- Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt, -för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy -till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala -franska. -- Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min -nevö, sir John Croft?" - -Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary -Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös -närvara -- sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett -mycket vredgadt uttryck -- gick nervöst bort till kaminen och stammade -fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan -vände sig åter till sin tant. - --- Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att -skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka. - --- Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton -år. - --- Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen -missbelåten med förklaringen. - --- Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts -bordskavaljer. - -Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de -öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de -allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men -ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva -värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring -med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes -utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon -in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man -fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i -henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä -på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta -gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder, -likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en -förnäm dam. - -Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas -blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick. -Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af -mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var -fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade -ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt -klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de -högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt, -sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet -förflyttat till en engelsk trädgård. - -En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut, -skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra -Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket -framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott. - -Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans -kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans -prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med -blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han -kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra -ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala -med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade -honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och -frågade sedan långsamt och tydligt: - --- Ni tala -- magyar? -- jag mena -- ungersk? - -Högeligen orolig och förvånad skyndade den unge mannen att förneka -detta. - -Valérie drog med en beklagande åtbörd upp sina runda axlar och utstötte -en tung suck. Sedan skakade hon på hufvudet och fördjupade sig i -läsningen af sitt menukort. - -John Croft gaf från andra sidan om bordet akt på denna lilla komedi och -smålog för sig själf. Den ohöfliga, impertinenta lilla varelsen! När -det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som någon annan, -men nu hade hon uppenbarligen ingen lust därtill. Hennes granne på -andra sidan var en magnat från omnäjden, hvilken också, som sir John -viste, ogillade lady Marys välgörenhetsföretag och hyste den åsikten, -att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen -mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som -tydligen vittnade om onåd, vände han värkligen demonstrativt ryggen -eller rättare sagdt, skuldran åt henne. Valérie betraktade honom -äfvenledes som öfverflödig och egnade sig helt och hållet åt maten. -Under hela måltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som börjats -af elakhet och motsägelseanda slutade med surmulenhet. De svarta -ögonbrynen rynkades, den röda undre läppen sköts fram; nu ville hon -icke ens äta mera, utan började öppna och sluta sin solfjäder i ett så -regelrätt anfall af dåligt lynne, som endast ett bortskämdt barn kan -ha. - -John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet -för att se, huru den andra systern hade det. I början torde hon ha haft -ganska roligt, ty Croft hade flere gånger uppfångat glädtiga ord och -meningar, som förkunnade, att hon mycket väl kom till rätta med den -unge eleven från Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster, -då hon tillsade honom att föra den andra fröken "den och den" till -bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var -en riktigt söt flicka. De pratade ju helt förtroligt och glädtigt med -hvarandra. Men nu såg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller -par gånger märkte Croft, att hon gjorde små tecken åt sin syster, -hvilka blott besvarades med järnhårdt trots. En gång uppfångade han -till och med en grimas. Han ämnade just se efter hvad den skulle göra -för en värkan på Margot, då lady Rosamunda plötsligt vände sig till -honom. - --- Denna gång måste ni böja ert hufvud ännu litet längre bakåt, sade -hon iskallt. Lady Hee's hår skymmer utsikten. - -Croft hade för mycken världsvana för att spritta till. Men han kände -till sin stora förtrytelse, att han rodnade. - --- Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor -lady Rosamunda. - --- Jag var inte angelägen om att se hennes bakhufvud. Jag ville -betrakta hennes ansikte, men hufvudet är likaledes intressant. - --- I synnerhet kammen med glaspärlorna, tycker jag. - --- Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka -kunde göra det. - --- Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små -flickor uppenbarligen utöfva öfver er. -- Det har hela aftonen roat mig -att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på -den andra. - --- Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst. - --- Godt, men hvaruti ligger trollmakten? - --- Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna -af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt -uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni -inte det? - --- Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit -förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder. -Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er. - --- Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett -egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här -hemma. - -Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var -hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags -släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås -förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i -ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju -ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för -honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte -hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad -och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig -från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna. - -Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket -framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades -stanna kvar i matsalen. - --- Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. _Tu n'as -pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois_. - --- _Je le deteste_, svarade Valérie kort och bestämdt. - --- _Mais, songez donc, chérie_ -- - --- _Je m' embête eci_, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och -sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde -dörren. - -Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till -den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in -henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i -början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till -och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej -hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie -var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter -blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att -godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt. - --- Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i -soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne? - --- Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en -flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att -jag är vid dåligt lynne? - --- Emedan ni är det, svarade Croft. - --- Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen -undanträngdes af flere andra. - --- Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni -är vid dåligt lynne? - -Groparna försvunno och pannan rynkade åter. - --- Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster -yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var -en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af -dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att -hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät -dem lära sig _la musique de danse_.. Ni borde värkligen ha hört det! De -äro allesamman dumma, dumma. - --- Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande -en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda -Gorst. - --- Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår -sig på musik! -- I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt -behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst. -Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara -artist. Men här -- tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig -rodnad -- här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt -bröd. - --- Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni -skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar -musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna. - -Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon -nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och -intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt -och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i -och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta -sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna, -i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem, -liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor -voro prydda med röda bandrosetter. - --- Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt. - -Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck -af gränslös förvåning och förbittring. - --- Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni -- att ni -förstår ungerska? - -Croft blef plötsligt blossande röd. - --- Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag -fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra. - -Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande -rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och -pannan. - --- Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra? -hviskade hon alldeles utom sig. - --- Jag förstod hvarje ord, sade John dystert. - --- Det var ohederligt! uthrast Valérie. - -John Croft rätade på sig. - --- Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig, -mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under -edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag -förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska -obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria -er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord, -om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag -gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade -till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster. - -Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta. - --- Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning. - -John begagnade sig genast af den fördel han vunnit. - --- Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag -skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll -mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att -det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig. - --- Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika -hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att -ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka -elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss. - -Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary -Bracken tvärs öfver rummet. - --- Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument, -mademoiselle? - --- Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon, -genmälde Valérie vresigt. - --- Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter -oss höra er. - --- Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare. - -Margot kom skyndsamt fram till henne. - --- Du spelar förstås, _ma mignonne_, bad hon ömt. Lady Mary Brackens -vänner vilja så gärna höra dig. - -Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting. - --- Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast -hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond -på mig. - -Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin -fiol. - --- Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej, -kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där. -Jag kan inte tåla det där stämmandet. - -Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax -därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram -till Margot, som redan satt vid pianot. - --- Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud, -under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela -en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående, -men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet -tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad -öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan -hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora -ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som -man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade -höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på -åhörarekretsen -- en ifrig, nästan bedjande blick. - -Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt -"förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början -lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af -hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt: -"förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att -ingenting passade så bra i en salong som en banjo -- hans döttrar höllo -just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries -blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken -och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft. - --- Ni tykte åtminstone om det? sade hon. - --- Ja, jag tykte om det. - --- Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här -goda människorna få någonting, som de kunna förstå. - -Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät -Margot händerna sjunka ned från tangenterna. - -Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en -fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen. - -Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro -beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet! - -Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett -ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och -- smittad af systerns -satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det -groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med -förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt -yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary -smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af -högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade -Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats. - --- Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert -- men det är för -besynnerligt -- melodin förefaller mig så bekant. - --- Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer -kärft. - --- Ja -- jag tänkte också ett ögonblick att -- men det kunde det -naturligtvis icke vara. - --- Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke -sant? - --- Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det -påminner värkligen om -- - --- Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar. - --- Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi -kände allesamman igen den, icke sant? -- Hon såg sig förtjust omkring. -När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är -litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den? - --- Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte -det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo. - --- En präktig idé, sade banjoherrn. - --- Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna. - --- Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi. - -Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de -anmärkningar, som surrade omkring henne. - --- Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna -virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på -spel. - --- Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till -Croft och frågade; Hvad tykte ni? - --- Om jag säger det kommer det icke att fägna er. - --- Jag vill i alla fall veta det. - --- Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska -impertinent. - -Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna. - --- Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, _qui a, -du reste, complètement reussi_. Tycker ni inte det är snält, tillade -hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter -andras smak, till och med då man icke själf förstår den? - --- Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och -märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och -med, om ni därigenom förråder en brist på god ton. - --- _Pour le coup, monsieur_, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu -säger ingalunda vittnar om alt för god ton. - -Valéries ansikte strålade af belåtenhet. - --- Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det -värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han -tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom, -emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar -för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig -- jag är belåten! Se -på människorna -- de äro likaledes belåtna! _Allons, allons, ne vous -fâches pas_. Nu skall jag spela någonting för er. - -Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen. -Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och -ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess -underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena. - -Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll -honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det -var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så -gripande och förtrollande musik. - -Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig -omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran. - --- Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade -en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till -den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom. - -Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon -skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken -och gjorde en lätt bugning för henne. - --- Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är -mycket trött och ville gärna komma i ro. - -Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot, -kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och -vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit -ett härskarepar. - - - - -III. - -Molto espressivo. - - --- Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady -Mary ifrigt morgonen därpå. - --- Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes -nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi -då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen? - --- Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen -försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles -afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, -käre John? - --- Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst -skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer -väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig. - --- Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot -honom. - --- Åh, jag är alltid _le jeune prémier_. Vågar jag fråga, hvad det är -som så roar er, mademoiselle? -- Ty Valérie brast plötsligt ut i ett -klingande skratt. - --- Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut -sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens -en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, -att ni kan spela den! - --- Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i -allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att -det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och -spela. - --- Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady -Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig -af sig! - --- Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. -Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga -skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad -göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera -och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om -dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett -stycke -- nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft -- stycket -skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par -timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller -- men de bli -nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det -är komiskt. - -Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna -det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den -bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin -ton: - --- Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om -skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska? - -Margot rätade upp sig i hela sin värdighet. - --- Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken -hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon -rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt -föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster -dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn. - -Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade -i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få -till del. - -Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots -förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl -förberedda krafter för sin representation. - --- I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och -lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter. - -Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i -stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på -sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon -repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och -slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes -munterhet. - -Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin -kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka -och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma -konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk -älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina -bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på -sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och -brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, -som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom -näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och -småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt. - --- Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så -stort nöje, sade han, då scenen var förbi. - --- Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade -tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska -_mauvaise honte_ så stela som en konfessionel bordsbön. - --- Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande -djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs. - --- Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda -på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade -Valérie. -- - -Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i -och för en repetition. - --- Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda. - --- Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola -repetera för monsieur ensam. - -De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade -stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade -från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot -långsammare följde efter. - --- Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den -taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på -den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! -Detta är feernas land! - -Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af -täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän -i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den -saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända -såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen. - -Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt -allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam. - --- Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi -staka oss -- eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är -inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för -vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig _tout en -pleurs_, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig -- är -det icke så? Nu skola vi börja -- jag gråter, som ni ser. --- Ack, ack! Att han kan vara så grym! -- -- -- -- Nå, hvarför kommer -ni inte? - --- Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till -Margot. - --- Célia i tårar -- värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det -möjligt -- att hon ändå har ett hjärta? - --- Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. -- Och han -upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar -- han stötte emot ett -trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan -- är det möjligt -- att -hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min -skull? - -Men längre kom han icke. - --- Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är -inte utrymme därtill. - --- Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i -ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, -först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en -lämplig plats för att falla på knä? -- Men -- vi skola flytta stolen ut -på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men -glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig! - -Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans -icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han -kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden -att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en -likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander. - --- Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte -en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste -visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren -träder in och finner Célia gråtande." - -Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande -representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga -framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den -forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, -förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han -med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes -framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men -det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet -icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta -ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var -oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare -och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig -kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till -slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, -som sjönk i sin älskares armar. - --- Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som -slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, -med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles -förtviflad för Célias skull. - -Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd -öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon -gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var -blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera -eld och glöd i sitt spel. - -Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina -små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan. - --- Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde -älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé -- detta är älfvornas balsal. -Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer -fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig -för att kyssa blommorna i sömn. - -Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna -mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken. - --- Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss -stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma -de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste -du sjunga, för att jag skall kunna dansa. - -Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan -sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina -doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som -om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes -musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde -vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt -uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall -af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny -öfverraskning. Själf var hon -- en dröm -- ett poem. Det låg någonting -så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast -kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och -blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för -den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver -hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes -snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo -hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en -växlande hälgongloria. - -Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott -alt för snart med en prydlig, liten nigning. - --- Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon. - --- Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, -sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder. - -Valérie brast ut i skratt. - --- Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. -"Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen -komposition." - --- Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne -allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och -fortfor: - --- Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin -skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som -föranledt henne att tillåta sig detta _enfantillage_. - --- Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng -du därtill. - --- Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande -kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du -gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig. - -Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig. - --- Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig -falla mig in att uppträda och dansa offentligt. - --- Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. -Jag kom endast fram med förslaget -- hvilket jag nu finner högst -dåraktigt -- emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke -skulle få ha samma njutning som jag. - -Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud -före de andra bort åt byggnaden till. - --- Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting -annat, sade hon. - --- _Mais certainement_, medgaf Valérie mycket mildt. - -Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. -Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle -försonas. - -Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts -rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och -öm vaksamhet. - -Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre -korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de -uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den -framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för -andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig -basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax -efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade -icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af -en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster -applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar -att ernå ett _da capo_, men flertalet af de närvarande längtade efter -programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", -som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade -Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, -hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram -ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med -skorrande röst förkunna, att hans _rummy-tum-tum_ var mycket komisk. - -Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen -vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i -italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan -rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade -Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och -applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef -oberörd. - --- Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått -nog af de här människorna! - --- Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger -på programmet -- min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog -uppskatta dig, då de lära känna dig. - --- Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig. - --- _Ack, chérie, chérie_, tänk om alla våra -- tänk om vårt besök -slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och -hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på -dig! - --- Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och -satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det -är slut. - -Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett -tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden. - --- Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster -vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan -- men, Herre Gud, så -är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er -tant, så att hon ej blir ond -- säg, att jag skall spela -- sjunga -- -alt hvad hon önskar. - --- Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon -brukar ju vanligtvis rätta sig efter er. - --- Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst -- här hjälper ingenting. Ack, -monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga. - -Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken -Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men -hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han. - -Lady Mary blef mycket bestört. - --- Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är -kväfvande -- och det är den också. Hör på, John, för henne till -sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva -henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om -hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne -- jag är -öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att -herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla -människor äro förtjusta! - -Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo -en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam", -att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna -- sedan -han biktat sin lilla nödlögn för Margot -- ut i friska luften och -skaffade dem en droska. - --- I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga -lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila. - -Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring -Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar. - --- Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det -är ingen annan än du, som tror på mig! - - - - -IV. - -Capriccioso. - - -På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande -var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var -full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva -det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till -en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades -upp till henne. - --- Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som -stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting. -Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon. - --- Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt -går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde -vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager -herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga -smak någonting man bör skratta och ej gråta åt. - --- Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om -ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi -gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som -en triumf. Och nu -- ack, jag kan knappast uthärda den tanken -- nu -måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt -och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen -känner oss, ingen hjälper oss -- vi båda måste själfva kämpa oss fram -och det år mången gång bra svårt. - -I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft -måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig -enkenåd till bordet. - -Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde -icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande -låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot -denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! -- den -soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade, -medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han -öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna -min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom. -Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna -troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs -strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen -vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den -vildmark, dit ödet kastat dem? -- Och det led likväl intet tvifvel: -Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af -den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu -en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha -några vänner -- de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några -som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin -tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej -åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så -blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se -till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem -några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela -den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt -orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut. - -Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft -trädde in i förmaket, var hon redan åter där. - --- Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog -plats bredvid henne. - --- Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig. - --- Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft. - --- Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan -tillade hon hastigt: -- Det gick henne mycket djupt till sinnes. - --- Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster -spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna -Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara -klädda i italienska bondflickskostymer -- det tycka alla människor så -om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång. - -Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting -angenämt, och Margot såg på sir John. - --- En framgång! sade hon. - --- Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med -tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna -- bara hon en gång -väl blir bekant -- blir hon också uppskattad efter förtjänst. - --- Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen -själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några -personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade -hon med en lätt suck. - --- Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då, -som förmådde eder att komma till London? - -Margot rätade på sig. - --- Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i -London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: -- Snart -kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men -vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever. - --- Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det -hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev? - -Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt -allvarsam. - --- Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han. - -Margot brast ut i ett klingande skratt. - --- Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för -sent. - --- Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar -er, att jag har röst -- en riktigt nätt röst, försäkrar man mig -- och -jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt -allvarsamt egna mig däråt! - --- Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i -allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har -ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att -gifva er undervisning. - --- Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag -först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af -annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man. - --- Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt. - --- Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt -vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana -för mig -- Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och -läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att -jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett -lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt -musiken. - --- Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen. - --- Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för -några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu -behöfver jag inte arbeta. - --- Behöfver inte? - --- Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke -att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra -sig till slaf? - --- Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om -jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut -på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett -yrke, draga nytta af mitt lif! -- Hvad det är för en tröstlös -uppfattning af tillvaron att gå sysslolös -- att ingenting göra, emedan -ni är rik nog därtill. - --- Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt -energisk, att jag känner mig helt illa till mods. - --- Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan -att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är -troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt -betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er -för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas! - - -- Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif -ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det? - --- Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte, -en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner. - --- Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen, -och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet -rädd för er, ni är så sträng! - --- Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket -lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så -tungt, men jag kan så litet uträtta -- och när jag då ser människor, -som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag -förargad. - -I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot. - --- Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara -snäll och spela? - -Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John -med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på -aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt, -att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer, -hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss. - -Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara -orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes -ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade: - --- Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne? - --- Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie -packar. - --- Packar hon? Ämnar hon då resa i dag? - --- Ja genast -- så fort frukosten är förbi. - --- Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen -är i afton. Hon kan inte resa innan dess. - --- Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot -bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig -olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor. - --- Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att -bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer -och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han -med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna -här äro så enfaldiga. - --- Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne -alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har -packat sin egen koffert och nu håller hon på med min. - -Sir John rynkade ögonbrynen. - --- Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet, -att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni -påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne. - --- Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När -Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med -henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck -- huru skall -jag kalla det -- och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också -säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan -redan skedd. - --- Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft. -Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren -härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare -- hon är en -mästarinna däruti -- och hennes vänner komma att göra detsamma och -tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna. -Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen -förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda -planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary -Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville -detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för -värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede. - --- Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en -lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne. -Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne. -Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen? - -Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon -fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns -hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete. - --- Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna. - --- Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du -själf går och hör efter det. - --- Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam -blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast -besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i -dag, ock fråga henne när något tåg går. - --- _C'est bon, c'est bon_, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och -tala med sir John. - -Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade -vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den -återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i -korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet -strålande af belåtenhet. - --- Vi stanna, förkunnade hon. - -Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon -blef. - --- Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon. - --- Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är -mycket rolig -- sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är -bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du, -jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig -mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora -koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att -packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det -är vida lättare. - --- Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft -förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn. - --- Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie -hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det -är mycket mera vördnadsbjudande -- patriarken Margot! -- _Tiens!_ Det -var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min _Bon-Papa_. Kommer du -ihåg, huru det är i _Le petit Chose_, där hjälten kallar sin bror "La -mère Jacques." Jag fann idén så vacker -- jag tycker så mycket om -boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du -sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla -dig för farfar Margot. _Au revoir, Bon-Papa_. Nu går jag ned för att -repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade -om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att -skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana, -om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som -skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall -jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia", -i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp -koffertarna. - --- Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med -koffertarna. Du behöfver mig att sufflera. - --- Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det -nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig -kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes -du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två -gånger två! Men farväl nu -- nej, du behöfver inte följa med; jag tror -han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha -koffertarna ur vägen. - -Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes -syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den -plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon -envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon -erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat -där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte -hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes -antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en -viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala -händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då -hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om -honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig -synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en -främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt? - -Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i -går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom -och deras strider -- hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon -väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry -sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes -berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos -honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär, -som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem. -Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol! -Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru -litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga -sångtimmar -- för Valérie -- ja, han dref bestämdt gyckel med barnet. -Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan -att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut -ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen -försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster -- sir -John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie -skrattande och kommenderande. - -Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig -tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen, -där hon hittils suttit, och klappade händerna. - --- Min elev gör framsteg, ropade hon, _il avance à grand pas! Ah je -t'assure, nous avons bien travaillé_ -- icke sant, sir John? Nu borde -du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är -någonting helt annat. - -Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade -henne, att han såg litet besynnerlig ut. - --- Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du -återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och -att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande. - -Valérie gjorde en liten, förtretad grimas. - --- Det är så vackert här ute, sade hon. - --- Generalrepetitionen eger snart rum. - --- _Bon_, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm -inte min undervisning, herr elev. - -Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen. - -Hvad hon var för ett barn! -- Hon hade icke kunnat vara mera -ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men -ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet -tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var -lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes? - -Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft -dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans -kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll -så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den -största ömhet hennes tårar. - -Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var -den stackars Margot; alla andra voro förtjusta. - --- Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare, -sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf. -Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung -älskare! - -Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det -strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne -en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar: - --- Stig upp -- stig upp -- där borta finnes det ännu plats. -- Bären in -ett par bänkar. -- De personer, som befinna sig längst bort, i salen, -måste stå. - -Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program -helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes -älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma -in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem. - -Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan -han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte -hennes hand: - --- Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er -skadeslös för den missräkning ni nyligen led. - -Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade. - --- Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min -musik utgör hela mitt lif. - -Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga -sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid -hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie -tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af -alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om -sig själf som Célia och kallade sir John för sin _fiancé_. Margot, som -satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande -blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den -unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt -som på glödande kol. - -Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt -därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för -Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att -ej utmana klandersjukan. - --- Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie -skrattade och pratade dumheter. - -Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till -vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti -henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade: - --- Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! _Au revoir!_ - - - - -V. - -Giocoso. - - -Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid -Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara -det minsta. - -I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så -smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför -densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var -alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af -mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan. - --- Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i -huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela -vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar. - -De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina -nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var -likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade -några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade -fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en -utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt -igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en -Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla -mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord. -Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna -voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och -genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer -saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god -smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru -många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick -hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan -deras båda små mottagningsrum med en portière. - --- Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière. - --- Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot; -god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard. - -Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare -tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina -ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag -med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde. - --- Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du -här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar, -plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det -- -7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss. - --- Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette -- -hvad är plyschette? - --- Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig -som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller -plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken. - -Portièren köptes -- i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7 -shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr -- -och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten -var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för -bred -- men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i -midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar, -kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo -ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde -påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom -åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och -porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara. -Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät -systern att styra och ställa huru hon behagade -- det roade och -sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att -framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel. - --- Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda -hemmet, men jag sköter om din toilette. - -Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en -alldeles ny energi. - --- Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många -förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och -söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro -hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra. - -Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga, -färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street. - --- Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket -som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot? - --- Ja litet, sade Margot. - --- Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt -några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar. - -Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie -och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om -hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie -drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast -alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert -besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon -flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket -oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar, -och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla -rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig, -nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde -på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk, -band Margots tunga. - --- _Il me faut du joli_, sade Valérie och gick med händerna på ryggen -af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade: - --- Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och -hälsar på oss? - --- _Ma mignonne_, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att -han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en -sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls -finnas till. - --- Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det -minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger -sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han -kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar. - -Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det -en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken -Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast -öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet. - --- Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga! -Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små -människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro -härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade -hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade. - --- Nej -- bara i butikerna, fröken. - -Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af -fasanernas långa stjärtfjädrar. - --- Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i -korgen och föll den inte på vägen. - -Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon -knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i -mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända -där. - --- Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en -indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! _Garde a toi_ --- jag skall skalpera dig med min tomahawk. - -Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif; -men Margots leende var smått förläget. - --- Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast -skrifva och tacka honom. - -Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet. - --- _Pour ça non!_ Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han -skickade villebrådet. - --- Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot -mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år -äldre än du. - --- Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i -själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som -en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att -villebrådet är skickadt till mig -- du får hjälpa mig att äta det, men -jag ämnar tacka honom. - -Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter -till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng: - --- Jag skalperar dig -- jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne. --- Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns -och sade bedjande: -- Se icke så allvarsam ut min patriark _Bon-papa_ -Margot. - -Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter? - --- Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom, -ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och -började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar -och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt. - --- Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt. - --- Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt -- sir John -kommer alt att fägna sig åt mitt bref. - -Strax därpå utbrast hon: _A la bon heur_, nu är det gjordt. Nu skall du -få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot -sin syster, och började: - -_"Monsieur mon fatur"_ -- - --- Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit! - -Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat -rycka papperet ur systerns hand. - --- Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt -upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera -passande -- _Monsieur le chasseur_. - -Margot höjde ögon och händer mot himmeln. - --- Alt värre och värre! sade hon. - --- Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå -att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då -han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt -utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster -och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det -är då väl _convenable_ skulle jag tro? -- _"Men, my dear sir"_ -- - --- På engelska använder man icke _"my dear sir"_ gentemot vänner och -bekanta, invände Margot. - --- Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu -läsa till slut: "_my dear sir_, ni måste göra er en bra underlig -föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna -göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln -i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom -jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert -utomordentliga ädelmod -- vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola -ha banketter af fasaner -- vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles -särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi -förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda -återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i _pâté -de lièvre!_ Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna --- stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda -de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem, -Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." -- Som du -ser talar jag om vår kock -- för att han skall tro, _que nous menons -grand train ici_. Han vet icke, att Jane icke allenast är _chef_, utan -också _maêtre d'hôtel, laquais_ och _femme de chambre_. - --- Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen -förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är -till och med ganska troligt -- tillade hon bittert -- att han just -därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha -tillräckligt att äta. - --- Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd -som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig -att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en -_politesse, une amabilité_ -- ett litet _souvenir. Tiens_, låt mig -sluta mitt bref. - --- Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet -får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det. - --- Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef -röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer -att göra sir John mycken fröjd. - --- Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade -Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla -syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att -detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung -herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej, -värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns. - --- _Ta, ta, ta_, sade Valérie, _je me maque bien_ öfver sir Johns -ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då? - --- Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet -medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt -bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för -naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie -- endast för att meddela -att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det -är alldeles tillräckligt - -Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet. - --- Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan -lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart -skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den -var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom -Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om. -Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var -belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin -sysselsättning. - --- Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton. - --- Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du? - -Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver -axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven -i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett -besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet. - --- Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad, -emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag -tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt -_convenable_ och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i -postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått. - --- Borta! ropade Margot bestört. - --- Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det -själf på posten. - -Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan -förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför -tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i -små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom -rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den. - -Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon -bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd. - --- Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund. - --- Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på -huvudet. - -Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon -skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i -munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd -räkte Margot. - --- Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan. - --- Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu -har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i -stämning att kunna skratta däråt. - -Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken -tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot -började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en -stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar. - --- Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon. - -Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen -på henne. - --- Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon -ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är -ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med -när det är elakt. - --- Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt. - --- Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville -inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu -göra en sak -- en enda -- och sedan skall jag aldrig mera vara indian. - -Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och -begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan. - --- Hvad gör du? ropade Margot. - --- Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen -och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida. - -Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar -därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten -och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett -litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz -ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till -deras ringa aptit. - -Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet. - --- _Tu vois, tu vois_, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva -brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt. - --- Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade -Margot. - -I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den -blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade. - -Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla -glas och skrattade och sjöng därtill. - --- Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon -främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt, -Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina -sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru? - --- Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon -annorstädes och har gudomligt roligt. - --- Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie - - - - -VI. - -Accelerando. - - -Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning, -att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i -hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung -herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det -och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett -inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till -Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit -mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och -några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John -observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än -patetiskt. - -Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot -elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min -- så -elegant i sin londonerdräkt -- kände de sig helt skygga och blyga. Men -han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna -blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom -närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri. - --- Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena -ben är sjukligt. - -Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot -kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det -var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John. - --- John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta -uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge -mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt -och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande, -han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den -föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras -angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende. - -Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse -han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel -mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med -sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess -allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld -af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och -skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga -att ej uppoffra sitt eget nöje -- och ingen kunde mera än sir John, -njuta af ett sundt nöje -- då en väns intresse fordrade det. Han var -god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara -förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång -under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt, -emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater -hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade -energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde -henne. - --- Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med -blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående -moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt -och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles -bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig -väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i -flanellkostym. - -Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende -till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem -ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade -icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke -desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till -exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie -upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor. - --- Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och -skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes -familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris. - --- Er mor var fransyska -- eller huru? frågade Croft intresserad. - --- Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne -just nätt och jämt -- hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så -vacker -- så vacker, men så blek -- och hennes små händer voro så hvita -och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde -- och -sedan en vacker dag -- vek hon ihop sitt arbete -- jag tror det var en -af pappas rockar hon lappade -- och knäpte ihop sina händer -- så här --- minnes du det, Margot? - -Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af -tårar. - --- Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och -därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det -inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i -går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde. - --- Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en -blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned; -den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa -linjer voro äfven noga återgifna. - --- Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är -alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt -skall vara _convenable_ -- icke sant, Margot? Och hon har ett så -prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och -med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag -kallar henne _"Mademoiselle la Marquise"_. - -Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på, -att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en -snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar. - --- Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar? -frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och -förvånad. - --- Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna -ville det. Jag år född därtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa. - --- Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt. -Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa _détails de ménage_. Som -vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam -kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom -likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då -kunna de förlora sin smidighet. - -Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de -voro också fina, smala och förnäma -- riktiga aristokrathänder. Han -tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat -om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som -aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att -evigt hvila. - -Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder, -som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt -bekant -- hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries -skämtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och då vaknade minnet -hos honom! - --- Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han -var attaché vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. -- -Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om -han var en släkting till eder? - --- Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert? -Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin. - --- Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de -ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall -nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt. -Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap -- hon -rymde med min far, som var hennes musiklärare. _Monsieur le Marquis de -Renaissan_ och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig -förlåta en dylik mesallians. - --- Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är -fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta -om samtalsämne. - --- Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala -om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid? - --- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt. -Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för -villebrådssändningen. - --- Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en -allvarlig tanke i hufvudet. - --- Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag -längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är -otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja? - --- Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt -härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är! -Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann -han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier. - -Sir John skrattade uppriktigt och gladt. - --- Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att -börja. Man har icke så mycket förströelser. - --- Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes -hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga. -Hvarför vill ni nu börja därmed? - --- Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under -ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner -i veckan? - --- Javisst, svarade Margot -- på för eller eftermiddagen? - --- På förmiddagen, om jag får be, sade sir John. - --- Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar -lediga. - --- Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni -envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen, -emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni -insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke -gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever -sedan ni var på Brackenhurst? - -Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af -uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan -närgången. - --- Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper -ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall. - --- Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig -tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte -gör annat -- morgon, middag och afton -- än sysslar med sina -välgörenhetsinrättningar. -- Får jag veta namnen på dem? bad han högt. - -Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig. - --- Inte ett, som jag känner! utropade han förargad. - --- Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det -är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små -varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för -att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva. - --- Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt -tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag -ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med -mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet. - -Margot började skratta. - --- Ah, jag skall vara mycket tålig -- jag kommer inte att bannas på er. - -Sir John reste sig för att gå. - --- Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på -förmiddagen? - --- Ja, om ni så vill, sade Margot. - -Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande: - --- Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma -att säga er, det jag tager en half guiné för timmen. - --- En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut. - --- Är det för mycket? frågade Margot hastigt. - --- Nej, för all del -- han rodnade -- jag trodde, jag väntade, att det -skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga -priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné -i timmen. - -I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var -tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan -det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som -gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt -sätt. - --- Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till -följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris -är detsamma för alla mina elever. - --- Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John. - --- Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl, -att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en -kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna. - -Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en -stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade -på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes -skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att -dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt -medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och för sig -förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i -bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera -förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och -hållet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma -ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som -hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till -henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna, -ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och -fick samvetskval. - -Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert -om den gäst, som nyss lämnat dem. - --- Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon -plötsligt. - --- Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade -varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva. - --- Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom, -det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte -till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig. - -Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet. - --- Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt -lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och -hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka -dammet. - --- _Au fait_, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste -Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag -han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans -sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att -han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med. - --- A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du -inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han -önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan -afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller -också uppe i vårt sofrum. - -Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig. - --- Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma -hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till -honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev. - -Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes -allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter. - --- Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt -lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte -passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre. - --- Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. _Il -s' agit bien de cela!_ - -Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig; -hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran -från alt hvad ondt var. - -Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det -visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att -behandla. - --- Vi måste börja alldeles från början, sade Margot. - -Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula -nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom -äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var -tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina -skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men -han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och -öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom -det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme -flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på -gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla -lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot -var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de -första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans -uppmärksamhet, då denna började slappas. - -Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre -uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de -redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra. -De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det -andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans -nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt -enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst, -förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag. -Margot såg på sitt ur. - --- Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles -tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår. - -Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig -lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han -undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade. - --- Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad. -Försök en gång till och håll takten litet bättre. - -Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande. -Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes -en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt -finger. - --- Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen. - -Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende -ansikte och sin smidiga gestalt. - --- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma -in i rummet och det har jag häller inte gjort -- icke sant? Men medgif, -sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten. - --- Mycket, mycket bättre, förklarade sir John. - --- Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in. - --- Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade -sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i -förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då -visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens -suck. - --- Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en -kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande -fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag -ännu aldrig utstått sådana kval som nyss! - -Margot satta sig skrattande. - --- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog -er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå -ett mål. - --- Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade -Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig -för en dylik. - --- Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande -leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner? - --- Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir -John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända -tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i _"Comme à vingt -ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp. - --- Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna. -Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot -i slutet. - -Sir John drog upp ögonbrynen och suckade: - --- Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda -afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för -mig, fröken Valérie? - -Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej -afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda -tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad. -Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och -förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt -berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit -fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte -det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att -infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes -närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot -slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de -stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en -smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler. - -Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef -starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse -för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon -anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående -små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en -person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse -- en person, -hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig -gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur. -Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt -tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna -dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än -hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket; -familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor -åt sina döttrar. - --- Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena -och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle -Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga -timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans -teknik är fulländad." - -Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst. - -Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina -obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid -hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta -dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det -hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och -hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna -festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och -komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade -emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden -kunde hoppas att få heder af. - - - - -VII - -Scherzando. - - -Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska -blommor från sir John och till nyåret antogo hans _étrennes_ formen af -bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så -intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat. - -En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde -sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före -sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda -systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande. - --- Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke -få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att -människorna i timtal stå och vänta på att komma in. - --- Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra -honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, -då hon talade om sin konst. - --- Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes -syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England. - --- Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt -beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens -störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant? - --- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme! - --- Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! -- Men -hon kände sig icke desto mindre mycket belåten. - -Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom -Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den -förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning, -samt rasade uppför trappan. - --- Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i -mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till -konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda -er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och -begifver eder af. Hvar är er syster? - --- Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan -stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till -Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till -sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag -bara kunde gå på konserten. - -Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad. - --- Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade -han. - -Valérie skakade på hufvudet. - --- Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista -ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras -anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! -- -utbrast hon, gripen af en plötslig tanke -- kunde ni ej följa mig dit? -Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt? - -Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp -strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir -John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om -han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så -oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan -kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det -passande. - --- Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han -tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er -syster ej skulle gilla det. - --- Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte -veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes -förebråelser. - --- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag -begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga -någonting som hon ej anser för _convenable_. - --- _Pour ça_, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore -bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter _le -convenable_ jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte -följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif -varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar -någon bort mig. Men jag måste få höra honom! -- Ack, jag blir tokig, då -jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi få bestämdt -icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej? - -Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den -lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han -gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå -tillbaka klädd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med -koketta, rosenröda plymer. - -Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut -så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker. - -Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig -vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott -skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han -hann komma fram med någon protest. - -Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden -blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet. -Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida, -lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en -sorglös glädje. - -Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så -obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada -Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än -hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket -noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det -han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var -roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och -när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra -känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes -entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med -musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur -hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru -fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes -förklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande, -hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga! - -Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran, -det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon -uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag -skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde. - -Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla -Valérie från Pitt Street åter upp. - --- Hvad vi haft för en dag -- vad vi haft för en dag! Hvad det har -varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är -roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så -här långsamt -- se här är hela gatan spärrad. -- Det är förtjusande, nu -kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett -sådant konditori! Ser ni det -- där -- med de härliga bakelserna och -konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut? - -Sir John betraktade ifrågavarande butik -- det var ett kändt och -ryktbart konditori vid Oxfordstreet. - --- Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni -lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de -härliga bakelserna, ni tycker så mycket om? - --- Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till -de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag -mera än gärna. - -Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt -som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick -genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick -rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir -John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja -och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon -upptäkte det, hon sökte efter. - --- Där äro de! -- där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra -stycken! - -Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon -bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade -henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma -sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie -kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer, -som kommo in i butiken. - --- Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt -den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon -dessutom hufvudet så högt -- så högt. Och hon har så långa plymer på -hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan -- den sticker hon -då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett -henne förut. - -Sir John såg sig om. - --- Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt! - -Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat -fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John -hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina -handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna -försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid -länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig -om och stod midt framför dem. - --- Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten? -Jag såg er där. -- Huru står det till med er? vände hon sig sedan med -en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på -samma sätt. - --- Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor -Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir -John Croft för dig. - -Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller -tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade -äfven sin egen. - --- Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda. -Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt -geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er -plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon -aning om, att ni alls har röst. - --- Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har -hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som -en oskyldig dufva. Nej allvarsamt -- så har jag gjort stora framsteg -- -icke sant, mademoiselle? -- Han vände sig afsiktligt till Valérie, -hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror -jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz. - -Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om -presentationen. - --- Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig -sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr -däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag -kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig. - -Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att -ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans -förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva -värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den -sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke -ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot -systrarna Kostolitz -- en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes -afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade -hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med -gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar -varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan -allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och -olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del -af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie -och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den -harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga -konstnärinnorna. - -Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens -så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan -uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och -hennes väninna. - -Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till -mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst -plågsamt för honom. - -Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade -sig mot den lilla, upplysta hallen. - --- _C'est toi!_ utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig! - --- Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att -jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John? - -Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir -John. - --- Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på -Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen. -Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan -Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på -trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig -sedan upp i sin cab. - -Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde -själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket, -fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och -betraktade henne dystert. - --- Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting -dylikt? - --- Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman -är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till -Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit -i fråga. - -Margots ansikte fick ett annat uttryck. - --- Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke -hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du -på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag -är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John -Croft -- honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän? - --- Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta -alt för dig. - -Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket -snabt tempo beskrifva dagens händelser -- huru sir John kommit öfver -biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt -honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till -ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann -så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol. - --- Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du -kunde be honom föra dig in på ett kafé. - --- Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag -försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå -in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där. -Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och -som vi inte kunde tåla -- hon var där i sällskap med en af sina -väninnor, en fru Miller -- ett fruntimmer med en mycket stor hatt och -en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då -hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på -konserten" -- med en sådan min -- ja, du borde värkligen ha sett den! -Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i -samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom, -för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för -musik. - --- _Bon, il ne manquait que cela!_ sade Margot halfhögt. Hon satt med -hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att -Valérie ej kunde se det: - --- Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned -och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var -helt enkelt. - --- Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst. -Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett -barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och -jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i -ordning till middagen! - -Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon -hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris. - -Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes -ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen. - - - - -VIII. - -Molto Furioso. - - -Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt -Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade -sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade -troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han -tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var -idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att -erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit -borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster. -Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på -besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en -svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick -döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han -beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta -honom och alt skulle bli bra igen. - -Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in -i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam -väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då -han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord. -Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han -henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var -mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck. - --- Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er --- inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de -skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig -- jag tillstår att -jag förtjänat dem; -- men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot -mitt straff, men vi måste förbli vänner. - --- Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det -inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er -- har ni begagnat er -af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår -bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni -er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd -kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne --- ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är. - -Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade -visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta, -men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek -och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad -för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande: - --- Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt -har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er -- - --- Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med -förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru -mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från -att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och -var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet? --- Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har -värkligen begått denna förbrytelse. -- Och nu, min bästa mademoiselle -Margot -- fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton -- skola vi icke -göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att -jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt -mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela -företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal -flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på -utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord -därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier! - --- Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker -det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton, -då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet -mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman -med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet --- ehuru jag icke ens kan gilla det -- så förhåller saken sig helt -annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner, -som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen -eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga -anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort -anmärkningar, kommit fram med anspelningar -- hon kommer troligtvis att -föra det vidare, och människorna komma att tro -- komma att inbilla -sig -- - --- Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och -blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni -också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan -Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig -sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap -med mig. Nå, är det någonting farligt? - --- Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad -lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå -in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en -komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till -förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens -dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har -troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver. -Hela världen vet, att det blott är en förevändning -- att ni helt -enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre -Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag -uppmuntrade er, jag -- jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som -gjort en helig ed att alltid beskydda henne -- vaka öfver henne! - -De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred -sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för -förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom -och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att -afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt: - --- Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag -skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt -hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som -ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med -beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna -- - --- Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens -escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning -till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala -om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för -Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra -vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej, -nej, det är bättre att alt är slut -- ni får icke mera komma hit. - -Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för -olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande. - -Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick -ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig -förut sett däruti. - --- Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn -bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga -mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig -er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar -jag också komma hit. - --- Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade -helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina -krafter. - --- Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie -och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter -icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling. -Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes; jag kommer -fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om -jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig. - --- Sir John, sade Margot mycket allvarsamt -- nu var hon icke mera ond, -men mycket allvarsam -- ehuru jag högeligen misstagit mig angående er, -tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har -inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att -Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag -kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har -jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i -detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig -därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt --- jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta -anspråkslösa hem åt min syster -- jag har i hela mitt lif haft att -kämpa med så stora svårigheter -- det var ett Sisyfusarbete. Och nu -- -nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet, -då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på -hufvudet -- då det till och med visade sig en glimt af trefnad -- - -Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd -de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt -och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt. - --- Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor -Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni -fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne -härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort -- vi måste -åter börja från början -- -- - -Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd. - --- Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod, -det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd -- jag -skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara. - -Margot var öfverraskad -- hon hade icke väntat denna plötsliga -kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några -ord. Men han afbröt henne: - --- Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö! - -Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han -bugade sig och gick mot dörren -- ögonblicket därpå var han försvunnen. - -Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade -huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några -steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka. -Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt -angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg -han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret -- ett smalt, blekt -ansikte, som var trykt mot fönsterrutan? - - - - -IX. - -Con tristezza. - - -Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot -hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade -likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt; -hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils -freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt -gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det -välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men -slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning, -hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket. -En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där -inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen -annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol. -Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie -skyndade förvånad fram till henne. - --- Hvar är sir John? frågade hon. - --- Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än -förut. - -Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt. - --- Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och -för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion. -_Là, là voilà une affaire!_ I morgon kommer han tillbaka och säger, att -det gör honom ondt. - --- Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig -mera tillbaka! - --- _Ah, pour ça_, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl, -sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla -sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad -kunde du väl säga, eftersom han blef så ond? - --- Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade -Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på -orden. - --- Du -- du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända -upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin -syster, grep henne i axlarna och ruskade henne. - -Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade -hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte. - --- Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste -inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig, -att du ej förstår -- - --- Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår, -att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som -öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan -hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var -det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där -olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört -den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det -icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig -och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han -ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå. - -Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett -slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot -väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen -fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa, -sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så -afskyvärda? - --- Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens -och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula -skämde bort mig såsom du i alla tider gjort -- emedan han gjorde det -jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag -icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna -ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom -- -med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så -gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du -gjort? - --- Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte -förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig -vänskap. -- Det var inte rätt af oss -- två unga flickor, som bo helt -allena -- att taga emot honom, såsom vi gjort -- jag borde aldrig ha -tillåtit honom att taga dessa lektioner. -- Och Valérie, du måste ju -till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en -förevändning att få tillträde till vårt hus. - --- Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag -värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss. -Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan -utöfva någon dragningskraft på honom. - -Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem. - --- Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han -kom hit, emedan du roade honom -- emedan ditt vackra ansikte behagade -honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste -mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök -- tror du, -min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande -anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen -icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att -andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig -om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma -för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans -uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna -själfviska nycker. - -Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville -öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes -och stod ett ögonblick mållös. - --- Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du -värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej -på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom -- -att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå -tilltro honom någonting dylikt? - -Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket -aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med -honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i -dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit -dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen, -dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er -vän -- och hennes." - -Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så -ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett -riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit -sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg -hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på, -huru stor den fara var, som hon förebygt. - --- Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte, -sade hon efter en kort tystnad -- hela hans personlighet är intagande. -Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag -har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle -fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så -glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag -började tänka -- frukta. - -Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne. - --- Hvad menar du? frågade hon slutligen. - --- Jag menar -- att du kunde lära dig -- älska sir John. Och ack -- min -lilla Valérie, jag känner dig! -- Om han icke älskade dig tillbaka på -samma sätt -- och det vore ju dåraktigt att vänta det -- så skulle det -krossa ditt hjärta! - -Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt -- men när hon -sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och -torkade sina ögon. - --- Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte -hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är -så exalterad -- så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir -John! -- _l'aimer d'amour?_ Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när -jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner -är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig -till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är -större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har -någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af -honom som vän -- ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag -tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig -- -han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom -till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma -- alt är dystert och -tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot, -Margot, hvad du är ovänlig och grym -- nu började hon åter bittert -gråta -- grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt -solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet, -enformighet och hopplöshet. - -Margots läppar darrade, men hon sade ingenting. - --- Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga -snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder -till någonting? Jag afskyr detta hus -- detta jämmerliga, lilla, -tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med -dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma -elever. Jag hatar alt och allting utom sir John -- och nu har du visat -bort sir John! - -Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade -hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt -henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på, -tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af -lidelsefulla tårar. - -Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig -sett henne gråta på detta sätt -- så förtvifladt, så bittert. Hela -hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid -systerns fötter. - --- Min lilla, älskade Margot -- nej, nej, du får inte gråta så där! -Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack, -Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! -- - -Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan -tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne. - --- Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en -otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde -jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att -jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet -ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och -jag alltid varit så lyckliga tillsamman. - -Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande -konvulsiviskt. - --- Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på -golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta, -så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade -patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro, -att jag är sorgsen. - -Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde -förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse; -men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt, -hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt -för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin -själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog -armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon -ännu icke kunde uttala det i ord. - -Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot -dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade -däremellan fram ömma ord. - --- Ah, min _Bon-papa chéri_, du har ju förlåtit mig, icke sant? _Je -vous adore -- je vous adore!_ Jag skall aldrig mera klaga -- alt hvad -du gör är rätt! - - - - -X. - -Allegretto ma non troppo. - - -De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt, -som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver -de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig -detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes -sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men -Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och -nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad -likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott, -hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram -med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i -Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt -rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin -törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne. -Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon -hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes -detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna -uppmanade henne mera att spela på något af deras _"at home"_. Alla -löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En -eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady -Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta -till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags -tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. -- Hon hade således -icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade -sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå -tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns -ord: "Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes." - -"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade: - -"Han var -- han var vår vän -- och jag har visat bort honom." Hans -ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon -satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången -liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett -ställe i en af de sånger hon lärt honom -- ett ställe, där han alltid -gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och -den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han -lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna -rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver -hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att -vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl -ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande -felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu -skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon -betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan -plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som -blifvit afbruten genom detta känsloutbrott -- nämligen att ordna och -lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så -trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som -var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till -en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner -han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så -affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det -faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto -mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter -hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på -brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref -- ett bref med en -check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af -några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han -skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle -Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er. -Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och -hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för -den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad -räkning. Högaktningsfullt o.s.v." -- Det var då det slutliga afskedet. -Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha -funnit situationen lika svår som hon. - -Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som -kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst -under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän -hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla -ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös -för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert. - -Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne, -ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke -gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de -uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det -var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i -hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet -näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg -ännu tarfligare ut. -- - -Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett -djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af -öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att -skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte -sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter. -Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte -färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både -öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin -ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så -öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring -helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke -allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett -förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke -smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen -tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro, -huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att -hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han -hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna -gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att -följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz. - -"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det -hade hon rätt uti; han borde ha vetat det. - -Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel -gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det -värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra -sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig -karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags -smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke -tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers -välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för -henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly. - -Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett -förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas -på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst -öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa -förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf, -för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig -själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt -rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför -kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett -helt annat sätt? -- Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån. -Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen -fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen. -Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att -han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin -tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som -möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar, -Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med -sitt lätjefulla lif: - -"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas." - -Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han -utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon -hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit -otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta -hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig -att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen. --- Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John. - -Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte -alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots -ansikte, som förföljde honom. - -I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans -jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På -vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då -han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross, -fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände -igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par -stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som -troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta -bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde -Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten, -att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och -hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom. -Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!" - -I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig -omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga -leende och sade -- alldeles som de i går hade skilts som de bästa -vänner: - --- Nå, hvart är ni på väg? - -Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans, -medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes -öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en -liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i -ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick -fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga -ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan -den aldrig förut visat sig där. - -Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon -skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad -han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula -själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver -att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med -henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på -de starkt trafikerade gatorna. - --- Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande -leende -- hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet -öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl -bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är -alltid så förfärligt rädd. - -Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann -förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand -och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i -sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig. - --- Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld -på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något -svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans -kontor är här i närheten. - --- Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid? -frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis. - --- Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar -och jag har hittils icke fått några nya i stället. - --- Har er syster spelat någonstädes? - -Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss. - -Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon -viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for -genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande -förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady -Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på -honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut. - --- Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör -Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en -förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon -offentligt -- på en konsert -- skapat sig ett namn. Hon längtar att -offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre -framgångar skulle icke stilla hennes längtan. - -Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans -själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda -manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone -icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan. - --- Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd. -Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent? - --- Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har -utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke -hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det -mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg -Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt -uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag -föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt -rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan -icke är omtykt i England. - --- Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån -det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli -stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma -åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall -skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade -han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst -icke komma och söka upp er? - -Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande: - --- Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det. - -Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en -gång -- det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så -mycket mera än de själf viste af -- som fortfarande bådo: "Var icke ond -på mig." - -Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere -sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra -af fruktan för hans misshag. - --- Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade -henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min -musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag -aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i _Comme à vingt ans_. Jag -fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten -i den rörande sången -- jag måste gråta, men icke i den underbara -falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er. - -Han skrattade och Margot skrattade med -- men det var ett skratt med -återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som -inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så -här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert -trots de gycklande orden. - --- Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt, -ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det -bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er -värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha -någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig -som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg? - --- Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga -en omöjlighet. - --- Men om -- - --- Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende, -skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan. - --- Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter -upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem? - -Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis -skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon -omöjligt kunde tvifla därpå. - --- Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret, -fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi -bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för -andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi -träffats. - -De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt -på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda -gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den -försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min. - - - - -XI. - -Mezza voce. - - -Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett -ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte -sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen. -Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som -hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns -likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att -Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick -komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina -löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående -när sir John skulle komma och hälsa på dem. - --- Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre, -att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din -karriär. - --- Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet -_II s' agit bien de cela_. - --- Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot -tvekande, men jag sade, att det var omöjligt. - --- Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt -spel. - --- Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt -andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se -henne in i ögonen. - --- _Ah, je me mogue bien de sir John_, utropade Valérie och befriade -sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror -du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra -hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde -lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min -själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro -chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig. -Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se -en ljuspunkt! - -Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt -och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta -utbrott. - --- Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då -vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt -framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på -någonting, som aldrig kommer. - --- Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver -systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du -blott kunde få ett tillfälligt engagement, så -- - --- Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt -Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft, -som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår -nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter? -Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag, -men jag är för olycklig. - -Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset -armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en -liten stund sedan varit. - -Morgonen därpå kom det ett bref från sir John: -"Bästa fröken Margot -- jag tror, att jag redan nära nog kan placera -min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år, -lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom -jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet, -nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan -spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla -fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag -besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle -göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt -förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så -länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför -beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag -tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken -som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i -själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart -jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första -lektion om måndag." - -En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta -innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna -angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken -Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att -vidare gifva honom undervisning". - -Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit -glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande -varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och -samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro -mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade -betänkligt smält ihop. - -Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min -blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam. - -Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var -oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? -- Valérie! Hon -tänkte på systern -- skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter -umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge? -Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och -därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand. - -Valérie läste det och började skratta. - --- Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara -belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en -beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros? - --- Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han -frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom, -ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade, -att det var lika svårt som att hitta den blå rosen! - --- Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket -glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord -i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting -mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna -städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om. - -Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon, -hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var -henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina -egna tankar för att lägga märke därtill. - --- Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå -dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida, -röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan -lärare och elev förblir detsamma som hittils. _Ciel!_ Hvad du grälat på -den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack -- med -ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln -öfver pannan -- ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger -så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den. - --- Men _m' amie_, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en -vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen. -Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan -snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på -himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund -med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna! -Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. -- Ser -du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval -och sådana, som äro väl blandade. - -Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att -afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades -henne äfven, ty systern började skratta ooh sade: - --- Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit -skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor, -är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta -sin krans, icke sant? - --- Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå? - ---_Mon Dieu!_ Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif -till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla -damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de -aflösa hvarandra. - -Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen -begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin -elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra -kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början -gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck, -som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra -systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och -längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem -lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en -skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst -och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af -sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken -Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller -åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga -damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade -artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg; -hon spelade också piano -- _"Brillants morceaux de Salon"_ -- och var -mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en -liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde -dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf. -Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop -matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon -kläder åt fattigt folk. - -Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes -omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om -dufvorna på Brackenhurst. - -Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir -John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen -någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på -sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från -notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra -sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att -uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår -käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt -att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken -hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att -beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna, -mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar -röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt. -Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked, -och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata, -för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus. - -När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter -andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i -förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned. - --- Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni -med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt. - --- Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir -John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men -så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för -dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till -förkläde åt er? - --- Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade -Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har -bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni. - -Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han -fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade, -att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus. - --- Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han -halft förtretad, vi ha godt om tid. - --- Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen -taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom -hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något. - -Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla -fall en smula öfverraskad. - --- Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni -fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en -dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt -Street. - -Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han -såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han -troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar -en grymhet. - --- Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var -vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att -jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och -klandersjuk värld vi lefva. -- Därmed räkte hon honom handen och sir -John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett -ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga -yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring -närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han -kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin -vandring. - -Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också -sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John -så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse -henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den -ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en -välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i -hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton. -Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie -väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade -hedersvakten. - -Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led -af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade -gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och -sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var -synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med -en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som -födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade -blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och -önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu -var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om -himlen förbarmade sig -- nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes -hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag, -att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning -igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några -ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka. - --- Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att -försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola -underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i -vägen för någon. - --- Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned, -du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är -tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra -och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt -tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig? - -Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla -damen lämnade belåtet förmaket. - -Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en -stum bön i hennes ögon. - --- Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete -du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke -sant, mademoiselle? vände han sig till Margot. - --- Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt, -eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det -koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel. -Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och -uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går -bort, i stället för att hålla er sällskap. - -Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den -andra lilla dufvan kuttrande därifrån. - -Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från -tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna -känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla -damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir -John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men -sedan tvärtystnade han. - --- Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina -kusiner gå härifrån. - --- Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det, -svarade hon, men utan att ännu se upp. - --- Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det. - --- Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan -hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola -vi taga om från sidans början! - -Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i -fickorna och svarade dystert: - --- Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är -endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva -vara det. - -Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv. -Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes -elev brydde sig icke därom. - --- Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig -själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er. - -Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad -spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom -vända örat. - --- Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt; -men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick -sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig -- jag önskade, att alt skulle -förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det -sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag -ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt. - -Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned -tangenterna, men dessa förblefvo stumma. - --- Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag -- jag vet icke, huru det -kommer sig -- men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan -bli detsamma som förut. - -En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den -icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans -förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver -föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det -närvarande mot det förflutna. - --- Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför -jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag -vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga -betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara -nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad -folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas -för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna -mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen -väg ooh sörja för mig själf -- ända sedan min mor dog, och det har -aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt -uppförande. - -Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt -upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde -henne att åter hastigt vända sig bort. - --- Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid -burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit -barn, då er mor dog. - --- Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte -häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter -allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter, -men af erfarenheten blir man klok. - --- Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John -förtrytsamt. - --- Han -- ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde -naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles -förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade -oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke -draga nytta af sin talang. Han -- nej, jag ville inte säga någonting om -min far; han är ju dessutom nu död. - -Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det -måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade -han: - --- Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några -planer för hennes framtid? - --- Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo -till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana -Valéries väg skulle komma att falla på mig. -- Hon sade detta så -allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta -besynnerliga yttrande. -- Men olyckan är, att jag icke hittils varit i -stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed. - --- Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag -redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en -konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå -dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång -säker. - --- _Tenez!_ Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga -Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon -fundersamt. - --- Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade -Croft. Vet ni -- jag skall skaffa mig upplysningar om alt -- -- får jag -det? -- och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett -vågstycke -- men den, som ej vågar, vinner häller ingenting. - -Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade -till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att -tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med -biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det -värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i -alla fall värdt att göra försöket. - --- Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John. - --- Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore -mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och -blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi -afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade -affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte -hvilken tonart vi ha. - -Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon -hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt -road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den -Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned -inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej -hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma -tillbaka. - - - - -XII. - -Allegro Agitato. - - --- Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på -kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde, -hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt. -Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John. - -Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken -Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster -så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes -sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade -sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så -mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I -dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok; -i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var -fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl -för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående. - --- Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme. - --- Hm, hm -- jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att -blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? -- Vi -hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade -sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i -saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag -undrar om han är likadan emot alla människor? - -Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en -viss förtrytelse: - --- När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en -Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra -angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han -gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och -försökte hjälpa oss. -- Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade -oss, och han försökte vara vår vän. - --- Hå, hå! sade Valérie ironiskt. _Tu y vas, ma petite!_ Vi ha nyligen -bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den -skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och -blef utvisad ur vårt hus. - --- Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag, -huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke. - --- _Tiens!_ Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra -minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent -af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty -om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda -kinderna. Seså! -- nu är du alldeles förfärad, icke sant? _C'est égal_. -Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är -öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall -komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen -människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått, -ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot -- tänk -det! -- Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade -omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje. - -Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det -föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till -hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se -hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes -behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de -upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då -måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på -henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir -John. - -Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens -realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd -med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för -salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam, -ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker. - --- Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och -bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och -hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas? - --- Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt -ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna -för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så -vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena -konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet. - -Margot betraktade honom fundersamt. - --- Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert -besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt -att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen -att göra det? - --- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast -öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att -skydda dem för all pekuniär förlust. - --- Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram -till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt: --- Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke -i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara. - --- Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft -beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han -ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt -slut. -- - -Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten -blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats -till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket -enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte -så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli -betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och -tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga -åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas -intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af -väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta -måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för -de båda systrarna. - -Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla -de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller -mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt, -och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var -därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle -infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i -synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af -sällskapliga plikter. - -Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första -person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid -ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem -gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon -gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade -han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter, -eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon -annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en -uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin -tid. - -Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne -några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare -med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär -en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles -bragte honom ur konceptena. - --- Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken -Kostolitz är? - --- Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört -henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket -ryktbarare efter denna konsert. - -Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och -såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru -Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade -honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt -lugnt: - --- Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John? - --- Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och -blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade. - -Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter. - --- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände -sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant? - --- Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt. - --- Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i -stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes -munterhet. - --- Nej, så komiskt! sade de. - --- När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa -år vi varit bekanta med er, utropade den ena. - --- Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt; -hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville -det. - --- Och nu får mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er -att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet. - --- Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John. -När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning -bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra -bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med -flere. - --- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut, -medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att -sir John tyktes ha företaget om hand. - --- De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt. -Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter. - --- Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi -skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller -fröken Karlowitz vi ha att tacka därför? - --- Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den -åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med -bibehållet lugn, ehuru han började bli ond. - --- Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina -vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till -ert förfogande. - --- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skämtsamt. Saken -är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna -konsert, då det är den första -- ty ni vet ju, att så mycket beror på -en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så -öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit. - --- Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt -för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter --- att ha någon till biträde -- jag menar någon annan konstnär? - --- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en -utmärkt pianist. - -Flickorna fnissade åter halfhögt. - --- Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af -dem. - --- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på -konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande, -ifall den spelande ej är en artist af allra -- allra första rangen. -Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna; -om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då -blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant? - -Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för -att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han -afsked och gick. - -Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina -vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då -föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga -artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men -innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten -honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London. - --- Ni ämnade ju resa till Paris. - --- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade -trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut -på. - --- Javisst! - --- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men -- - --- Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket. - --- Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett -par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har -måhända redan läst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i -Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i -edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken -vore det ännu bättre. - --- Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz? -Ny import? - --- Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon -uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år -- och en -mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni -går dit. - -Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots -syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var -mycket angelägen om att "vinna prässen." - --- Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han. - --- Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag -skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en -väninna till er? - --- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig -sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar -jag mig för dem, försöker bispringa dem. - --- Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket -syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten -och komma dit, så framt jag kan. - -Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen. -Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin -kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon. -Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i -förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga -konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade -konserten med sitt besök. - -Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven -besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara -belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra -på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller -vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå -till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste -åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom, -Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök -misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref -från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon -var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget -önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet. -"Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt, -men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina -väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig. -Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för -det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma -bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat -med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt. - --- Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala -hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för -pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna -hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt -nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig. - -Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa -ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser. -Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens -ankomst. - -Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade -stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste, -huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och -hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren. - -Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina -önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet. - --- Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz? - --- Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt -kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick. - -Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig -ned på en stol bredvid henne. - --- Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni -är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min -guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot -mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon -blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker -hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni -skadar dem endast. Ni gör dem löjliga. - -Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver -uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste -emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och -sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på -sina näpna skor. - --- Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig -för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har -aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den -andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i -jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga -sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas -intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne, -anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till -dörr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga -emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min käre John, så är detta en -smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen -där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så _gros_, att -människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan -än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till -och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag -- -hon blinkade vänligt åt honom -- de veta, att ni är en hederlig, -godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem -denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt? -Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej -göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt -henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta. - -Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes -läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han -kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör -oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort, -full af kritiserande andar." - --- Ni är sårad? sade hans väninna. - --- Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan -hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera -för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det -jag varit en narr. - -Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad, -att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten -från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans. - --- Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela -historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz? - --- Kär i Valérie! -- Han skrattade så muntert, att hans väninna genast -blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och -aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende -å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem -mot förlust. - --- Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men -oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta -och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni -vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt. - --- Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med -framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå -och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full. - --- Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå. -Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga -biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är -stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan -försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga -någon. - --- Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han -dystert. - --- Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de -värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde -jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er. -Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika -mycket om musik som ni, käre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick -höra talas om er förborgade talang. - -Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej -kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån. - -Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket -i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg -alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna -gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade -bära under egarinnans frånvara. - --- Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta, -förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för -affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora -missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något -afseende motsvarat mina förhoppningar! - -Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett -för tillfället passande uttryck af bekymmer. - --- Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han. - --- Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles -tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat -alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade -till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga -råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det -tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som -genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade -nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste -kaffe -- tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med -bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra -- att klara -det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar -till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej -hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att -kaffesatsen gjorde kaffet starkare. - -John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade -åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen -och bedröfvad ut. - --- Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en -plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den. -Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla, -aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag -tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på -fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år. -Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle -ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John? - -Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes -medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt: - --- Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något -riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till -mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd -- -de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men -man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har -jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i -skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag -- - -Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty -han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade: - --- Ämnar du återigen gifva någon konsert? - -Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep -energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes -bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter. - --- John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala -med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt. -Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den -lilla flolspelerskan? - --- Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert, -svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så -tungt hvilade på hans själ. - --- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och -världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du -ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? -- Lady Mary började -skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken -Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror -inte det är rätt, att du gör någonting dylikt. - --- Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad -till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert, -emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne -ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och -ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka -att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de -fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande, -unga konstnärinnor. - --- Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att -människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är -- -hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och -som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt -och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går -inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras -angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att -människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och -lämna flickan åt sitt öde. - -John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt -lugnt: - --- Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra -någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse. -Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva -dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna, -fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem. -Vill du det? - --- Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en -riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla -människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty -Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att -svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till -fattighuset. - --- Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en -öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu -personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis -icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du -intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt -naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det -ju i morgon, icke sant? - --- I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen -ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning -- - --- För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant -lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina -vänner, du blott kan? - -Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda -ansikte. - --- Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon -efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om -den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger -någonting därunder -- det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore -fallet. - -Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan: - --- Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att -det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag -minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver -musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att -ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men -gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den -där tråkiga konserten -- ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa -mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu. - --- Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre. - -Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som -stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han -sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter -honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få -tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte -han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt -öde." Men frågan är just: "Kan jag det?" - - - - -XIII. - -Adagio con Tenerezza. - - -Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var -så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda -smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på -eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa -med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i -hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in -genom springorna. - -Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt -kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på -den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett -- -och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva -tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han -innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd -- bördan af det ansvar, han -med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till -jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser, -med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan, -att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende. - -Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna -och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo -fröknarna Lennox och Margaret Elkin -- de snälla varelserna! De sågo -mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo -småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem. - --- Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en -svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen -därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det. - --- Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men -vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och -- -som det föreföll mig, en smula öfverraskad. - -Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen. - --- Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men -det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz -skull. - --- Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken -Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John? - --- Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir -John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och -smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! -Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka -allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes -inträde med riktig hänförelse. - --- Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst. - --- Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem -framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. -Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha -lämnat staden och jag var så upptagen i går -- - --- Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock -vände sig hastigt ifrån henne. - -Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så -tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop -släktingar till Margots elever -- han tykte sig bland dem upptäcka -flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef -behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen -kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att -det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som -han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne -som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej -blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde -fram på estraden. - --- Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till -och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast -räknade. - --- Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt. - --- Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga -konsert, svarade hon rysande. Hu -- hvad det är kallt! Jag tycker det -är öfvermåttan godhetsfullt af mig. - --- Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till -mods. Men har ni ej varit i stånd att -- - --- Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet -värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag -vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat -undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats -- i främsta raden? Jag har -värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att -stå tomma. -- Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade -värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke -hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans -väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut. - -Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med -henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits -af en nästan komisk förtviflan -- komisk, då man betänker orsaken -därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften -- icke till -en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och -började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom -att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig -omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek; -hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra -henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt -ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en -sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen -var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi -bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste -tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det -föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han -tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första -stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott -vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt -händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt -bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om -möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för -Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den -spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han -kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd -däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af -förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra -sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder -glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att -hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att -utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit -den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne -spela så bra -- med en sådan styrka och aplomb och tillika med så -mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina -musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall -han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han -likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt -deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt -konstnärlig förtjusning. - -Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och -ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan; -hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries -framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket -- dölja systerns -nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små -fingrarna, där de flögo öfver tangenterna -- kloka, skickliga små -fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och -huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han -redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna -hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret, -bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady -Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter -skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det. -Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han -väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var -värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt. -Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas -innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek. - -Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna -publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra -ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och -drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade. -Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen -blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var -hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus. -_L'esprit du reveil_ hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen -af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm. -Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade -fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara -dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och -ville göra henne till sin hustru! - -Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be -dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna -förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och -umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en -stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men -han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin -ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle -dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne -och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna -glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett -rus. - -Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De -måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han -mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna. -Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse -- ett sorl af -röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa -de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade -Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa -igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett -förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med -henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram -till henne. - --- Nå, var det inte en framgång? utropade han. - -Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett -ögonblick, innan hon på ungerska svarade: - --- Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja -ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till -slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade -icke på långt när det, hon kan prestera. - -Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så -bra som i dag! - --- Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad -betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser -ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma -platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft -god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan -är oss aldrig bevågen. - -Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt -kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut. -Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula -vädret. - --- Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit -fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att -jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären -säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er -syster? - --- Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries -rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade: - --- Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det -var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles -entusiastiskt. - -Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till -flykten. - -Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn, -han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt -visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på -hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då -hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut; -ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om -hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af -förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att -hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det -inre af vagnen. - --- Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett -fullständigt fiasko och det är ni skuld till! - -Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot -det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast -och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig -hastigt framåt. - --- Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars -gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken -Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru -står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par -knotiga fingrar in i vagnen. -- Men jag vet då alldeles säkert, att ni -ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans -förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er, -att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla -mina bekanta därmed. - --- Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt -otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. -- Drag dig nu undan, -bästa tant -- annars blir du öfverkörd! - -Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var -för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot -hade förstått alt. - -Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts -ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda -biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna, -gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade -plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon -vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap -åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt -- därtill var hon för djupt -sårad -- men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i -stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i -okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var -försiktig. - -Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för -mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit -- -visserligen i bästa afsikt -- men han hade ändå bedragit dem. Han var -god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men -- det var i alla fall -för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt -och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud. -Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste -naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut -- det var -outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för -den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt, -att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom, -ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af -detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet -än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige -- och ack! -hade de ej gjort en ännu större förlust -- huru gick det nu med deras -förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten -under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick, -då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som -nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir -John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han -tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han -gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon -blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore -ur vägen -- om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam -med honom -- hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle -att befria sig från denna förödmjukelsens börda? - -Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann -hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se -förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka -den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju -veta, att hon var ond -- nej icke ond -- utan sårad ända in i hjärtats -innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med -strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till -hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan -full af glad otålighet. - -Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att -hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon -var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så -lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke -anade, att hon gissat hans hemlighet. - --- Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i -tillfälle att tala med er. - -Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på -hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne. - --- Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina -kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att -vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att -icke störa oss. - --- Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade -Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst -skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John, -jag har gissat någonting. - --- Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är -bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat! - --- Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse. -Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort? - --- Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad. - --- Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara -annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat -gentemot Valérie och mig? - --- Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande, -men likväl småleende. - --- Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till -hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde -han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta -sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på -samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots -alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom? - -Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir -Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade -icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert: - --- Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att -vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert -handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl? -Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar -oss en gåfva på fyratio eller femtio pund. - --- Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade -plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder -det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min -älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni -ändå tager mig. - -Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett -ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och -försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen -därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin. - --- Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är -öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju -ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare -och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss -utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och, -min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru -förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig -för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni -likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni -gör det. - -Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt -för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, -huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att -visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill -så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än -andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det -passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans -förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat -rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för -hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. -Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord -framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara. - --- Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut -- det -är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta -bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er -andel, men nu är alt detta förbi. - -Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som -strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef -hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig -lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå -säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för -ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; -- han skulle ha kyst -henne -- men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri. - --- Ack nej, ropade hon; nej, nej -- vi äro tokiga! Det vore alldeles -omöjligt! - -Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var -icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig -bredvid henne. - --- Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag -för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har -haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en -vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga -tillsamman, ni, Margot -- ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna -göra er lycklig, min älskling? - -Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes -händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne. - --- Margot, ni älskar mig? frågade han enträget. - -Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott -älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de -ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och -trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort -hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde: - --- Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma -alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det. - --- Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte -kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga -om några trivialiteter. - -En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder. --- Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade -icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle -anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och -om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det -ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg. -Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra. - -Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne. -Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt: - --- Och sir John, så har jag ju Valérie. - --- Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan -lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos -oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han -leende. - -Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för -hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en -gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af -denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en -smula bittert: - --- Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack -nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och -hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag -hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra -människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste -vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga -hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall -och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan -icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot -Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda. - --- Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John. - --- Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty -hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte -ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar, -emedan jag vet -- - -Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som -darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck -- -men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt -och bestämdt: - --- Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att -våra viljor behöfva stöta ihop. - --- Ack, ni förstår icke huru våra önskningar -- vid minsta anledning -- -skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss -blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag -ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt. - -Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade; -sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket -om: - --- Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt -möjligt för att ernå det de önska, men jag -- jag är ju i många -afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och -därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade -offentligt, sedan ni blifvit min hustru. - -Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett -fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han -också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många -punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under -den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och -hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af -denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och -det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade: - --- Jag skulle äfven tillhöra Valérie. - --- Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till -Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner -mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera -för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken -mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag -er, måste jag komma i första rummet. --- Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om -sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går -icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid -varit den första! - -Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet -bakåt med en stolt rörelse och sade: - --- Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty -jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för -innerligt. - -Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid -på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg -på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det -ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så -tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck -förändrades. - --- Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi -kunde vara så lyckliga med hvarandra? - -Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, -men hon svarade blott med fasthet: - --- Jag vill ej öfvergifva Valérie. - --- Lef då väl! stönade sir John. - --- Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande. - -Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare -bort mot dörren. - -Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför -det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta -emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller. - -Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda -steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför -sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och -hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans -hustru. Hans hustru -- John Crofts hustru -- och hon hade gifvit honom -afslag! - -Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi -- alt; hon skulle -aldrig mera få återse honom. - - - - -XIV. - -Andante con variazione. - - -Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den -närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. -Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till -en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den -djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala -och hon visade bort alla tröstegrunder. - --- Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet -huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras. - -Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, -Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna -tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon -in i elden. - -Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon -Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på -ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck. - --- Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar -mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig. - -Margot slog leende armen omkring den späda gestalten. - --- Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon. - --- Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag -värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de -planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar -upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att -röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan -likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. -Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, -föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, -stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom. - --- Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en -snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt -- den kommer -ännu att lefva för dig och många andra. - --- Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera -tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför -skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall -jag dela dina mödor och försörja mig själf. - --- Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog -med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne. - --- Jag har tänkt öfver saken -- det finnes icke mycket, som jag kan -göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod -därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela -dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna, -när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag -skulle börja måla -- julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en -lämplig tid nu, då påsken står för dörren. - --- Men mitt söta barn, började Margot. - -Men Valérie afbröt henne: - --- Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt. -Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda -hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de -i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half -shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa -kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu -antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal -för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för -shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore -tre shilling om dagen -- således aderton shilling i veckan. Är det inte -bra uttänkt? - -Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut. -Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta. - --- Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie. - -Margot kyste henne ömt och svarade: - --- Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida, -mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en -enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din -plan? - --- Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i -teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna -teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort -och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru -skall jag kunna lefva utan att göra någonting? - --- Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, -utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och -förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, -huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla -dessa kort. - --- Ja, det tycker jag också -- det kan ju hvem som hälst. Du köper mig -i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet -kalkerpapper och några kort -- jag skall börja med de billigare -- och -i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet. - -Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När -alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på -andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela -dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef -alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må -gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. -Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne. - -Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på -eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första -alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga -i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet -stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, -och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars -stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med -förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. -Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam." - --- Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? -Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; -jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. -Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt -platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du -påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat -förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva -sedan -- är den inte söt? - --- Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har -ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop -stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet? - --- Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit --- Jag tykte det var ett så bra påhitt -- och hvarför kan inte en dufva -sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade -det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. -Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min? - --- Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp -i luften -- borde man inte då också se den andra? - -Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger. - --- Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis -icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och -jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag -aldrig förut försökt mig på någonting dylikt. - --- Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot -ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och -det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar -sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den -andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se. - --- Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som -fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag -försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut. - -Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på -munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk. -Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den -tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid -arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort, -som inte var riktigt lyckadt, till sex pence. - --- Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon -människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra -besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort, -att det lönar sig att bjuda ut dem. - -Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig -öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma -energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes -fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att -föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef -fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga, -men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet -med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon -fortfor att måla dufvor och kors och blommor -- de senare med ett -totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda -ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå, -att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och -belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren -fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara -målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon -fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att -Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och -skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin -på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot -kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon -butikinnehafvare. - -Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon -nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en -pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med -butikegaren. - --- Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för -tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra -som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom -allesamman för ett pund. - --- Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma, -föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk? - --- Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag -lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer -försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de -fyra korten på köpet. - -Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg. -Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde -upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till. - --- Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag -känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver -tid på dig, innan du förtjänar ett pund. - -Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till -disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att -denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att -den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm -dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett -antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så -godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur -fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter -angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon -denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne -midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk -bugning. - --- De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag -tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa -någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra -kort. - -Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i -armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet -hufvud sin väg. - --- Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria. -Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag -begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat -ställe. - --- Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där -herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra -affärer med några andra. - -Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min. - --- Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig -sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en -början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några -riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla -människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den. - -Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med -huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty -hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att -vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga -henne. - -De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett -fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina -stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen -sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina -tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt. -Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem. - --- Tycker du de äro mycket fula -- mycket illa utförda? frågade hon -sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på -Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke -skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda -axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du -måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda -dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på -dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro -afskyvärda och ingen människa vill köpa dem. - --- Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst -inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant, -som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla -dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt -dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger. - --- Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har -gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför -skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig. - -Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom -rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem -allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om -hennes hjärta velat brista. - --- Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack, -Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men -ingenting lyckas for mig! - --- Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och -dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte -i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De -ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade -du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått -sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig -kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik. - --- Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och -stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna -längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om -det, ännu komma att taga lifvet af mig! - --- Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes -tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott -aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma -nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på -en dag sådan som denna. - -Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina -egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu -flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så -nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst -rycka henne upp ur detta tillstånd. - --- Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en -konsertannons af en alldeles ny pianist -- Paul Waldeneck. Han har -åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag, -tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås, -att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit? - --- Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig -icke ens mera om att höra musik. - -Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon -systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af -konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med -fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och -uppstruket ur pannan. - --- Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade -porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt -hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt, -men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå -och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade -hon suckande. - -Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall -och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon. - --- Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie -fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som -spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig! - -Margot betraktade henne medlidsamt. - --- Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag -skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej -häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets. - -Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den -lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det -nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag -vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men -desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som -berörde föremålet för hennes tankar. - --- Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir -John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom! - -Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke -svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar -genast en annan riktning. - -Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, -att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären -uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie -satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes. - --- Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde -fingret varnande. - --- Tst! han ämnar börja. - -Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. -Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant -behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och -kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som -så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, -silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den -kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende -var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg -ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, -ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från -adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och -gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för -att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en -stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, -som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora -åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse. - -Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och -hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned -från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin -syster. - --- Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har -du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor -man, en mästare! - -Valérie vinkade åt henne med handen. - --- Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma -människorna! -- hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan -få fortsätta. - -Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon -tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades _da capo_; då -klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så -fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten -hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, -ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London -uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann -beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän -han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig -för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje -upprepandet af programmets sista nummer -- en fin och förtrollande -nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions -befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan -skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och -bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. -Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra -kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, -lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han -hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här. - -Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, -känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin -förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; -hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt. - --- Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det -är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt -på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna -dig om -- - --- Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår -det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu -- icke så länge han är här. - -Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började -skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, -då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och -fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga -befordringsmedel. - -Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig -plötsligt till sin syster. - --- Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som -händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer -aldrig att älska mig! - - - - -XV. - -Apassionata subito. - - -Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den -allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som -en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så -mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt -öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela -visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till. - --- Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och -förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej -viste, att han var min herre och mästare -- någon, som stod öfver mig. -I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då -jag hörde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag -känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, -huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom -- -fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar --- att han åtminstone skulle få höra mitt namn -- att vi en dag kunde -mötas som jämlikar. -- Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som -icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att -lefva och dö obekant. - -Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt -om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam. - --- Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du -tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång -sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva -värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer -föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att -du egnar honom en tanke. - --- Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, -Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dålig eller -icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att -älska någon annan. - --- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig --- du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker -det är förskräckligt att yppa dylika känslor -- då det absolut icke -finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en -kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, -förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en -glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt -lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig -själf. - --- Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke -mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; -jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att -vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan -inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter -solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa -honom hvart han än tager vägen. - -Margot suckade och vred händerna: - --- Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; -om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, -min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, -försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om -du finge höra, att Waldeneck är gift? - --- Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt. - --- Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga -hvarje tanke på honom ur ditt hjärta. - --- Om han vore det -- om han vore det! Han är det inte, säger jag och -hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att -få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är -förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast -anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vän, du -skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig. - -Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå -tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig -Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon -lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra -af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna -kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet -däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot. - --- Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför -kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som -tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten. - --- Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta -spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans -fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något -piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som -icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor -han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu -någonting -- han behöfver mig. - --- Valérie, du blir galen! snyftade Margot. - --- Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det. -Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde -spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi -alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle -förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek -skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver. -Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra? - -Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet. -Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf -Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation -efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga -spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru -skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran. - -Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna -fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i -rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde -skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora -glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att -hennes tankar voro på helt annat håll. - -I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries -säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den, -trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra -botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt -ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd -gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern -kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla -gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot -likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt -och plikten åter kallade henne. - -Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den -minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men -det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under -denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på -konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem, -som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det -hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. -- -Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla -varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med -värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen -ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers -hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne -till del. - -Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick -full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka -vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga, -ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen -hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade -Valérie sig till sängs. - -Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med -det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif -tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande -ögonen. - -Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö; -Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med -orubblig säkerhet. - --- Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna -dö, om inte du funnes, Margot. - -Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara -nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon -hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon -sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila. - --- Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon -skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån. -Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag -rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte -- -med en hastig blick omkring rummet -- inte för dyr. Vore det möjligt -att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden? - --- Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt, -svarade Margot. - --- Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu -början af maj -- stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni -kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid -denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är -omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara -mycket ute i friska luften. - -Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan -någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts -efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen. - --- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett -mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till -himmelen. - --- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och -kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte -därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten -för dig. - -Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom -ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke -ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och -den långvariga vistelsen på en främmande ort. - --- Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit -och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där. - --- Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon -utväg, bara vi väl äro där. - -Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste -naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina -elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. -Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, -i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, -som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de -pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga -konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa -biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna -med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns -tillhörighet. - -Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som -passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon -att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem -såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska -plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad -skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade -ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru -hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller -oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara -härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula -försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, -att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade -menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke -likaledes vara ädelmodig? - --- Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! -Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som -tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det. - -Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke -kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt -därigenom ett beslut, som hon meddelat honom. - - "Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi - skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni - gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast - gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och - småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att - göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag - säga -- hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod - i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre - vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men - jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är - också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, - att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott - var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. - Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de - pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till - utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill - jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina - bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af - detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att - veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries - skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. - Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar - det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af - hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej - ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag - förblir, bäste sir John, er tillgifna - - Margot Kostolitz." - -Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som -möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades -måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon -alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet -bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det -hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig -underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit -så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han -troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, -det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han -ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den -lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och -hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne -däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom. - - - - -XVI. - -Pastorale. - - -Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till -Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen -stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka -prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro -mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten, -som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl -synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från -hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna -höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats -för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen -och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade -omkring fönsterbrädet. - -I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade -Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat -upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot -utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte -henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod -med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon -skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon -låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att -hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin -skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon -märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än -förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade -icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande -passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var -visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande -alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och -inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade -upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern, -stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne -ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon -obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon -till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig. - -Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa -mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo -åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla -syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig -kärlek. - -Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade -skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig. -Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och -medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för -sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att -tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar, -som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och -intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast -omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick, -men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne -sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och -ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna -doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om -hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor -fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att -tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå -bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot -hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit -henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat -efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än -nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete -och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara -ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John -Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat -henne -- ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade -endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt -henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga -honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med -hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva -igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu -skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne -likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru, -likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den -kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga -henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och -hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan -och tvekan svara honom -- tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända, -att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på -den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så -att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned -på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas -att finna lugn för sitt oroliga hjärta. - -I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas -fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En -morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de -förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att -Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm. - --- Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst. - -Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store -pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera -Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert -därstädes. - -Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det -var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen. -Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de -bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att -motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo -tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som -såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram -mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af -springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras -hufvuden. - --- Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda, -prinsen väntar! - -Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess -inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den -vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande -konsertpubliken. - -Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och -under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru -Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört -henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London, -tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel -sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt -menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende. - --- Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot, -han småler! Om han ändå ville småle emot mig! - --- Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan -omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne -med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en -allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska -nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie -sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk. - --- Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de -tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas -ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror, -att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta -sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har -hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han -kanske förbi oss. - -Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre. -Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade -henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma -lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att -gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer. - -Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot, -som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en -djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet -näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af -rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det -var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden --- eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf -- tyktes -vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och -vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och -deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar. - -Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull -otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes -ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning; -hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma -uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit -henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga -sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru -skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade -till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle -väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom -på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig, -ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på -sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med -fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom -ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt -hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes -oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. -- -Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret -och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet -af steg -- af en mans fasta och afmätta steg. - -Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte; -hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade -det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som -hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare, -kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till -- -hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne -- nog af, -ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och -var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga -morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat -sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans -silkeslena, snöhvita hår. - -Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med -blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till -Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig -tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i -denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom. - -Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att -hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet, -öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver -gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där -han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg, -men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning, -som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom -och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda -henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade -någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta -ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som -han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte -handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En -gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför -henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden, -men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig -tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och -förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs -vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka. - -Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen -hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe, -där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En -landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt -blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett -ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin -blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af -grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett -fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna. - -Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod -för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den -där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en -liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck -slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig -ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i -skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela. - -Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr -än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter -gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i -bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker, -och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat -Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela -hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som -tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma, -doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och -sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik -- sin egen -musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på -fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning -- icke för -att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att -hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig -för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet -- hans eget -tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt -- berusade honom nu -nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion, -lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han -smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande -var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille, -som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och -en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade -det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka -mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt -känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva -det rätta uttrycket. - -Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det -ställe, från hvilket musiken hörts. - -En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt -Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan, -hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig -med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning -lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett -guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som -fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan -gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen. -Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna! - --- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse. -Hvad är ni? Huru kommer ni hit? - --- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare -började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt -stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program. - -Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit -mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och -stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet, -af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en -konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i -betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom -förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på, -sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig -likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en -ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad -bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll -det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen --- om hvad då? - -Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken, -sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande -leende gled öfver hennes ansikte. - --- Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga! - - * * * * * - -Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp -alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt -sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande -svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit -vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka -henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon -anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom. -Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie, -som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och -likasom fången i en dröm gick den store konstnären. - --- Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet -på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes -känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig. - -Men Valérie var för berusad för att märka det. - --- Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med -hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot! -_quel bonheur! quel délire!_ - -Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte -och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka, -att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en -moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin -skatt. - -Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra -drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen. - --- Detta är således farfar Margot, sade han. - -Han viste således alt -- deras lifs hemligheter, deras små dårskaper -och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan -tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den -korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende. -Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon -icke redan med honom? - --- Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot! -Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker -likasom jag, att min konst fulländar hans. - -Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och -förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med -henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i -hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet -försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst, -ty Valérie hade glidit henne ur händerna. - -Huru hade alt detta gått till? - -Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med -middagståget och man måste således begagna sig af den korta -mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad -Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! -- Själf -hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att -få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på -annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig -förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda -hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som -satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de. -Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös -undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade, -att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda -händer, sett henne in i ögonen och sagt: - --- Vi återse hvarandra i London! - -Och Valérie hade med darrande röst utropat: - --- Au revoir. - -Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden: - --- Är det en dröm? Är det en dröm? - - - - -XVII. - -Crescendo. - - -Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula, -försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det -ensamma mötet på Nerobärget. - --- Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga -dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik. - --- Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar -Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra -förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn. - --- Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade -genom världen -- om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som -beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en -liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin -ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min -farfar. - -Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga -känsla af svartsjuka. - --- Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå. - --- Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie. -Men han påstod, att jag var ett geni -- du må tro han var förtjust i -mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så -fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat -en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de -fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag --- och där hade han stått utanför en butik -- ett pianomagasin och -tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat -hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville -spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen -och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om -han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då -han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade -spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp -hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga -hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit -vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå -ensam. - --- Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade -Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt. -Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant. - --- Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror -inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela -- spela", och jag -spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi -timtal samtalat med hvarandra. - -Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken -och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton: - --- Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom. - --- Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till -sin syster tilläggande: -- Jag önskar, att du icke sade någonting -dylikt, ens på skämt. - --- Det är intet skämt -- det är sanning, en välsignad och härlig -sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det -- jag hoppas -åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en -stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? -- -Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen, -blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten. - --- Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan -inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som -denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från -och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag -älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han -likaledes vet det. - --- Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst. - --- Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik --- men att han skulle älska mig? -- Ack du är grym, som ens kan antyda -någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental -tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej, -jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle -älska mig. - --- Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att -han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra. - --- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie -lidelsefullt. Han är en konung bland män -- och jag -- hvad är jag? -Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom. - -Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det -likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare -efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera -om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade -sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än -Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut -och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet -fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl -däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden -utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt -lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street, -hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne -ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer. - -Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till -denna förändring. - --- Waldeneck kommer i höst till London, sade hon. - -Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt -oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries -skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men -månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att -han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne -af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot -- om hon också påstod -motsatsen -- så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka -otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka. - -Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och -guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se -från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och -luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot -såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon -och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att -hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af -kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke -blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London. -Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och -bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma, -förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru -skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna, -sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon -vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och -utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så -hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga -hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit -hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det -henne som om hon ej kunde lefva utan honom. - -Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon -riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet -till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda -vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan. - -Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och -innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna -elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit -svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg -Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en -tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De -skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den -stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra -full af bäfvande ångest. - -Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt -och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt -stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista -raden. - --- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade; -Rhapsodi: Waldeneck." - -Margot försökte skratta. - --- Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner. -Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker. - --- Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag -icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig -har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många -som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att -han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet -af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta. -Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det -hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne! -utropade hon knytande sina små händer. - -De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof -knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla -för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att -Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin -rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande -för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt -påstående och Margot måste hålla sig tyst. - -Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före -konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks -inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka -icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången -läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig -in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd -förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte, -tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne. - -Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och -publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie -åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde -icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så -feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan. - -Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog -några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något, -som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas -kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser --- likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna -omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna -morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna -morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo -mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen -och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och -steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra -mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en -antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera -berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var -endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det -kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren -själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade -äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro -allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa -kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas -dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke -vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där -sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare. - -Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att -Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt, -oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan. -Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom -musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon -knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder. -Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg -det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med -bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! -- Till den -älskade!" - -Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig; -musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka -stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot -henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det -var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte -det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska -luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde -slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett -lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries -ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att -Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad -skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom? - -I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla -händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade -blott en gång: - --- Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det -är jag!" - -Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin -öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor -förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse -hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon -fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara -öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning -till de många andra, hon redan förut varit offer för. - -Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon -kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men -Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att -hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon -brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och -kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur -Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde, -sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af -vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände -sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran. - -För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries -feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och -systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna, -tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin. -Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att -den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och -längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin -älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej -observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat -på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp -ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att -flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries -ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen. - -Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck. -Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade -hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje. -Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande -allvarligt på Valérie. - --- Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det -sjunga? - - - - -XVIII. - -Sempre crescendo. - - -Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var -detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och -sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt -Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne -sägande: - --- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn? - -Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke -förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte -genljöd öfver hela Europa -- han bad att få hennes lilla Valérie till -hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina -egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han -erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru -det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den -besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro -bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie -aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till -honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då -förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att -låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och -älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra. - -Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af -lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta -rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig -icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan. -Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden -för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det -efterlängtade ögonblicket var inne -- men huru annorlunda än hon -någonsin väntat det. - --- Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har -vänliga ögon. Han blir visst god emot henne. - -Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och -Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna -kärlekslycka. -- - -Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå -skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte. -De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke -vara olycklig. - --- Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo -hos oss, sade Valérie. - -Margot smålog vemodigt. - --- Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha -något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif. - -Valéries ögon strålade. - --- Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid -få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande -världen! - -Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes -halft bortvända ansikte. - --- Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon -lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid -finnas ett rum åt vår _Bon-papa_. - -Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt. - --- Nej, nej, _Bon-papa_ måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag -skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt -stolt däröfver samt komma och hälsa på mig. - --- Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra -praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser -för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en -färdig. Det är en dröm. Den låter så här. - -Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt -blödande hjärta. - -En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som -aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras -känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle -åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela -sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla -henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag, -hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos -henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte -de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje -dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de -svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru -Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon -kunde uthärda. - -Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries -lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka -tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål. -Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat -hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon -uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade -Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte -hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var -visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig -enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom, -så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i -lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva, -ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var -också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling, -en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och -hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande -ögon. - -Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna -offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta, -utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar -i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda. -Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna -gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största -lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att -han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan -fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles -besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon -deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att -Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt -och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla -syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af -programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef -upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot -var öfverflödig. - -Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig -- det -föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små -fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade -och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt -för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna -glädtighet var konstlad. - -Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som -den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest -sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor -som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen, -hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att -hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga -gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke -på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af -mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken -fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes -sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket -Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes -utan att någonsin behärska det. - -Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en -sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in -för att tåga emot publikens stormande applåder. - -Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne -bärande en jättestor bukett i handen. - --- Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta -kan man kalla framgång! - -Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i -stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan -kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin -obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var -visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp, -strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och -Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan -Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade -uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig -med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med -den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie -hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot, -som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka, -hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon -några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt -hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om -en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den -framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som -endast genom sitt snilles kraft eröfrade -- världen genom sin blifvande -makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva -dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera -arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön, -hennes uppoffring hade varit onyttig. - -Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af -outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade -kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde -skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek --- då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon -befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det -han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot -Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att -Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt: -Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne, -och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke -skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu -och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den -- -alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit -underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat, -John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju -vänta sig -- hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej -tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans -tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat -honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för -djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det -bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas -kval. - -Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig -emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen -kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin -framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom -många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt -en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat. -Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt, -och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå -bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli -lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa -bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de -åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för -Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på -den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif, -Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att -Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en -känsla af sårad stolthet henne tillbaka. - -Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt -ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt -med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade -henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta -spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar, -hon ålade sig själf. - -Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin -skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan -- en önskan, -hvilken de båda systrarna helt och hållet delade -- firades bröllopet i -den allra trängsta krets. - --- Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin -fästmö. - --- Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i -sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva -bort henne. - --- Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara -närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig. - --- Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och -betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som -alltid försonade Margot. Det fans stunder -- när han steg ned ur molnen --- då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han -steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord -af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den -trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda. - --- Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på -Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla -allmänheten på afstånd. Vår stora dag -- måste tillhöra oss allena. - -Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af -dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." -- - -Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till -kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck -såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans -vision i skogen", sade han. - -Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda -Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg -på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries -barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift". - -Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu -voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd -fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon -smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en -tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg. - --- Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon. - -Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De -skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa -sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck -komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och -räkte det åt Valérie. - --- En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse. - -Valéries ansikte strålade. - --- Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det -är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så -förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom -till pianot, Paul. - -Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat -hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp -på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de -sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på -några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott -efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras -rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull -omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta. -Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast -vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek, -fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat. -Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp. - -Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade -en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils -bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen -anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt -och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina -sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och -underrättade de spelande. - --- Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder -förut, men du måste ju kläda om dig. - --- Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den -är -- ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du -icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma -tillbaka. - --- Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du -måste skynda dig, annars försummar ni tåget. - --- Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan. -Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort, -fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning, -snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill -inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har -öfverträffat sig själf. - --- Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret; -men Valérie, först -- Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg -upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig", -då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla, -med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade -Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt. - --- Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig -nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i -sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare -att se efter. - -Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom -Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon -sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera -tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne. - -På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta -midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver -musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt -tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus -friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg -besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och -fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt, -fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och -ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam, -skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp -och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade -hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra. - -Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och -i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin -kupé. - --- Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så -att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag -tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade -därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med _Påté -de lièvre_; den har du ju alltid tykt så mycket om. - --- Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes -kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det -hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet -i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en -liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och -slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla -moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på -dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag -vill aldrig lämna dig, min älskade _Bon-papa!_ Nej, nej, det tjänar -till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara! - -Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började -redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad -hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande -omkring Margots hals. - --- önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man, -alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det -värkligen gör henne olycklig. - --- Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par -minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne -dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig. -Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling! - -De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod -vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan -tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta -fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den -trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt -vinkade åt henne. - --- Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt. - - - - -XIX. - -Finale con molto sentimento. - - -Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till -stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon -fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp. - -Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och -trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så -mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne -- -Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft -henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne? -Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och -huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att -lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle -vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på -den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat. -Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne -nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen -att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes -lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga -ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick -återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag, -afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen -ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om -hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och -sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en -plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna. - --- Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af -vägen till fots. - -Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa -träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga -vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på -himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var -fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon -beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det -ödsliga hemmet. - -Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram -genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade -Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon -mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras -nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg -ut och att hon snyftade högt där hon skred fram. - -Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma, -öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick -motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes -hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej -ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet. - --- Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne. - -Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och -skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för -att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll -uti den. - -Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar, -rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde -komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt -uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det -ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt -lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå, -tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det -henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom. - --- Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att -sörja för. - --- Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det -tid, att någon sörjer för er. - -Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans -ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg -hon åter upp och sade snyftande: - --- Valérie gifte sig i dag på förmiddagen. - --- Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er. - -Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom; -man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af -densamma. - --- Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett -lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad -- jag trodde, att ni ej alls -brydde er om det. - --- Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust -skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er -till mig i er sorg. - -Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga -hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i -hans ord. - --- Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert. - --- Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John -med fasthet. - --- Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det -var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne -bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att -Valérie var sjuk. - --- Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned -på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes -läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag -fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det -- jag -seglade omkring och det reste efter mig -- och vet ni hvad jag sedan -gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke -att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag -hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag -skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har -ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. -- -Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande. -Sedan fortfor Croft allvarsammare: - --- Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig, -att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då -beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva -mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta -er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot? - --- Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men -- inte synnerligen -vänligt. - -I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns -ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom -uppfylde honom med förtjusning. - --- Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min -älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste -notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt -att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men -jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane -- åh, -Jane är en mycket god vän till mig -- veta när bröllopet skulle -försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna -tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni -vet på hvad jag väntat, Margot? - -Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka -förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte. - --- Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en -gång förbjudit mig att komma hit -- och jag har beslutat att icke -öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse -därtill. - -Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och -sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i -jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades -likväl öppna dörren. - -Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom -framåt sade hon: - --- Kom, min kära vän, kom in! - --- Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte -din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara -- -mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt -hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif. - --- Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och -ömt. - -_Slut_. - - - - - - - - -End of Project Gutenberg's Valéries duenna, by Mary Elizabeth Blundell - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VALÉRIES DUENNA *** - -***** This file should be named 54714-8.txt or 54714-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/7/1/54714/ - -Produced by Jari Koivisto - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/old/54714-8.zip b/old/54714-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 745b928..0000000 --- a/old/54714-8.zip +++ /dev/null |