NormalizeHEADmain

1 files changed, 0 insertions, 3033 deletions

diff --git a/old/53343-0.txt b/old/53343-0.txt
deleted file mode 100644
index 06d198f..0000000
--- a/old/53343-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,3033 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-Title: Kardinalens frieri
-       En fågelhistoria
-
-Author: Gene Stratton-Porter
-
-Translator: Ernst Lundquist
-
-Release Date: October 22, 2016 [EBook #53343]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI ***
-
-
-
-
-Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-                         _Kardinalens frieri_
-
-                            [Illustration]
-
-                           _En fågelhistoria
-                       av Gene Stratton-Porter_
-
-                 _Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”_
-
-                      _Fahlcrantz & Co/Stockholm_
-
-
-
-
-                              KARDINALENS
-                                FRIERI
-
-                           EN FÅGELHISTORIA
-
-                                  AV
-
-                         GENE STRATTON-PORTER
-
-                 FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»
-
-                    ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST
-
-                            [Illustration]
-
-                               STOCKHOLM
-                           FAHLCRANTZ & C:O.
-
-                            STOCKHOLM 1915
-                     A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI
-
-
-
-
-FÖRSTA KAPITLET.
-
-
-Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till
-sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt
-uppmuntringsrop -- »Good cheer!» -- till människorna. Hans sång jublade
-av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska
-världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av
-frukt, myriader insekter -- och aldrig ett dyft att göra utom att
-bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en
-profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel
-lycka.
-
-Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt,
-hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga
-om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat
-många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som
-fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var
-som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande
-genom fruktträdgården.
-
-Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost,
-fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under
-sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten,
-små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot
-skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga
-gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.
-
-Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor
-klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller
-över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som
-silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala
-av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och
-kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de
-vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär,
-vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren,
-dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter
-tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar
-av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.
-
-Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och
-mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda
-honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden
-vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa
-glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och
-flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.
-
-Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i
-snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten,
-då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från
-trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt
-vad som har hemortsrätt i denna del av landet -- underjordiska,
-krypande eller bevingade varelser -- finns i Limberlost; men framför
-allt är det ett favorittillhåll för fåglar.
-
-Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda
-grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för
-klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar,
-risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och
-gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande
-bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick
-på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar;
-nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med
-till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt
-byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin
-maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram
-över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över
-Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres
-hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då
-han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en
-vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut,
-fylla träsket med klagande ljud.
-
-Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera
-lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset
-och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska
-mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det
-blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna
-äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt
-snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck
-lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder
-ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra
-fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att
-alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.
-
-Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och
-björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken
-erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste
-rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt
-släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån
-honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt
-modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han
-sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon
-fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän
-hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo
-i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i
-Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för
-sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel
-med vackra fjädrar.
-
-Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares
-goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga
-igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat
-locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade
-dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom
-räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än
-vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och
-bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt
-försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra
-blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som
-kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig
-fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga
-bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle,
-att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av
-resultatet.
-
-Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar
-för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd
-kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade
-släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen
-var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville
-vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade
-tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter
-genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var
-en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig
-an med att ruva, innerligt glad och belåten.
-
-Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en
-allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde
-hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget
-var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen
-vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda
-tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det
-första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full
-ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg
-pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt
-på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och
-begärde eftertryckligt mat.
-
-Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han
-var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken.
-Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han
-var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna
-unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna
-honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var
-precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon
-höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det
-var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter
-i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som
-två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes
-vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.
-
-Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste,
-som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att
-hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans
-tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle
-svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal
-hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så
-belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig
-på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion.
-Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt
-skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och
-den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen
-alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket
-så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen
-ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på
-en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på
-egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» -- »Hir! Hir!
-Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han
-visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.
-
-Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första
-lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några
-dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning
-i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla
-långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att
-undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter
-ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att
-möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet
-först, så att vattnet rann med fjädern.
-
-Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika
-förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills
-hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit
-en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans
-anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och
-visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad,
-att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel
-och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans
-bekantskap.
-
-Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och
-lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur
-han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som
-voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och
-bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin
-föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.
-
-Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde
-honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng
-kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast
-skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som
-utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten
-väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.
-
-Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och
-blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen
-hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt
-så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering
-hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det,
-visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara
-avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat
-myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag
-strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade
-fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög,
-vild utflykt.
-
-Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande
-tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades
-in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält,
-som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han
-bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i
-det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader.
-Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att
-myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig
-för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en
-starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora
-vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över
-att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta
-ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.
-
-Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han
-sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga
-rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade
-ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han
-fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för
-att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka
-hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid
-agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och
-borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den
-kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga
-på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för
-kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han
-lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det
-han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den
-med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.
-
-Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga
-ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han
-ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting
-långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste
-sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade
-upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var.
-Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det
-överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara,
-glidande silver var en hemlighet för kardinalen.
-
-Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och
-sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som
-Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka
-Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars
-silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil
-för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna
-ojämförliga höstdag.
-
-Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner
-i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och
-utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink,
-som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt
-utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort
-det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt
-på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde
-detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett
-behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt
-sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen.
-Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.
-
-Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och
-en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade
-efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde
-ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt
-floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt
-sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte
-tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han
-riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville
-inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt.
-Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var
-första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!
-
-Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig
-ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade
-och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och
-blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick
-vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde
-se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som
-försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att
-han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.
-
-Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet
-och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet
-upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad
-stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon
-annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och
-svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt
-som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda
-form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett
-en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken
-med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt
-ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig.
-Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin
-storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en
-påfågel och skrockade som en nötskrika.
-
-Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat
-hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan
-floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att
-han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt
-synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick
-betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade
-göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog
-sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt
-och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det
-högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det
-ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande
-befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans
-röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och
-om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han
-gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans
-fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good
-cheer! Good cheer! Good cheer!»
-
-Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka
-till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för
-honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna
-och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter
-smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden
-och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt!
-Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare
-honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett
-sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter
-förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer
-up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade
-muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort
-stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu
-härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på
-sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid
-till sin familj vid kvällens inbrott.
-
-Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte
-fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman
-sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem
-söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde
-ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter
-till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig
-lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan
-rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga
-ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för
-träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart
-hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande
-som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt
-sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned
-och fann ett vinterhem efter sitt tycke.
-
-Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med
-snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se
-rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma
-dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt
-illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i
-full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården
-myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och
-i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i
-Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så
-mycket man ville.
-
-I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i
-trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare
-för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog
-sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då
-han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla
-flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande
-strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om
-och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och
-höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han
-hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta
-flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han,
-då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med
-klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.
-
-Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till
-hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på
-täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en
-eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till
-sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var
-nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att
-det var ett riktigt under.
-
-En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens
-grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till
-havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte
-på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor
-att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer!
-Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna
-gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med
-viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han
-ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»
-
-Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit
-med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit
-upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra
-landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som
-höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska
-lukt var frömjöl från trädens hängen.
-
-Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och
-bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast,
-marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink
-översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte,
-och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd,
-gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden
-var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot
-havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men
-den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade
-sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp
-arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över
-sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden.
-Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina
-mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och
-staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader
-blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande
-löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed
-vägarna och klädde varje kal fläck.
-
-Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern
-hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde
-dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då
-den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan
-trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och
-sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett
-hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista.
-Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark,
-som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen
-anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och
-där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr
-låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem
-igen.
-
-Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår
-herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta
-små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde
-sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de
-för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda
-in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det
-ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade
-duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant
-präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla
-ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade
-ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här
-skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden,
-fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar,
-stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna
-bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av
-de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.
-
-Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden
-medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och
-frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna.
-Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern
-torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt
-bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.
-
-Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp
-denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna,
-och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av
-förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen
-hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit.
-Nu var det slut med att lata sig.
-
-Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att
-dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo.
-Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända
-och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde
-han sin färd norrut.
-
-Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger
-ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen,
-att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans
-följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv
-han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej
-så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som
-gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt
-framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i
-luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och
-hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.
-
-Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig
-så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av
-grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och
-fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert
-satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess
-vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin
-brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett
-vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort
-vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka,
-och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar
-och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och
-nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av
-hans: »Good cheer! Good cheer!»
-
-
-
-
-ANDRA KAPITLET.
-
-
-Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en
-idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina
-fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då
-ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade
-hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting
-alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin
-purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade
-till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa
-på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var
-över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och
-regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.
-
-Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll
-badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och
-koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade
-beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med
-många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och
-den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill
-kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring
-det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn,
-som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla
-rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det
-skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta
-maskar.
-
-Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det
-var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som
-sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där
-samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå
-sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket
-besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de
-åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full
-av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna
-erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra
-på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så
-att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga
-varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin
-bostad.
-
-Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men
-inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung,
-var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och
-dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav
-noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades
-koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde
-rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som
-hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände
-ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek
-ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de
-förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott
-han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad
-beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna,
-visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.
-
-Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste
-byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes
-uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda
-åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle
-kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel.
-Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt
-äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att
-hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte
-hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen.
-Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills
-varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början
-till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag
-gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans
-rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig
-själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att
-älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.
-
-Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna
-från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta
-grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i
-sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande
-utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade
-på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde
-allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska
-talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de
-honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl
-med dem.
-
-Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta.
-Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han
-tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom
-samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de
-koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och
-hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande
-ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar
-sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände
-sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade
-de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan
-utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja
-om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit
-sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis
-med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans
-tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig
-som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har
-koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.
-
-Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut
-över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en
-träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen
-började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande
-floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han.
-Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett
-resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört
-fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde
-byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla
-till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig
-ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran?
-Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft
-scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens
-eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen
-rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se
-någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen
-vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han
-beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina
-fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i
-hela trakten att söka upp honom.
-
-Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans
-praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli
-frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till
-honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur
-han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade
-honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon
-skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats
-och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat
-sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade
-han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd
-kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.
-
-En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater.
-Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse
-från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för
-sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över
-allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft.
-Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så
-skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt
-dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade.
-Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest
-intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.
-
-Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon,
-och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög
-sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka
-bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han,
-den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom
-att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den
-stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka
-sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!
-
-Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck,
-där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde
-han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav
-kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en
-gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills
-han var alldeles torr.
-
-Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga
-med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han
-uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade
-inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade
-och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den
-glittrande floden: »Vått år! Vått år!»
-
-Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även
-människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina
-stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:
-
-»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå
-regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän
-i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som
-kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som
-kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det
-låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det
-hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»
-
-»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en
-hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer
-för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull
-inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du
-lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»
-
-Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln,
-om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och
-det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört
-från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag
-hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en
-människa.»
-
-»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett
-dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En
-fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt
-så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio
-år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»
-
-Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter
-sitt: »Vått år! Vått år!»
-
-Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över
-sädesfältet ner till sångaren.
-
-»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade
-han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för
-att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag
-kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det
-någon, som ropar mig ner till floden.»
-
-»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.
-
-»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det
-där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske
-är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste
-snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det
-vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var
-är du, säg?»
-
-Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och
-letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg
-som ett purpurrött streck i luften.
-
-»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.
-
-Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot
-honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och
-tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och
-tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben.
-Abraham såg helt förvånad ut.
-
-»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett
-glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår
-om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne
-i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och
-deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för
-du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött
-siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt
-emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt
-till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag
-är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»
-
-Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade,
-tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten
-guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.
-
-»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner
-mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att
-jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja,
-inte vill jag stå efter i artighet ...»
-
-Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans
-vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.
-
-»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas,
-att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta
-er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett
-extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något
-ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du
-ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur
-tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man
-kan komma här på jorden.
-
-»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har
-kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart
-som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? --
-alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända
-ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra,
-fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer
-utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor.
-Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de
-bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först
-på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår
-av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn,
-benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna,
-lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed
-Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs
-om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en
-av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter,
-som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn,
-som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp
-finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.
-
-»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men
-indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför
-floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och
-min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så
-gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte
-reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda
-bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals
-med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat
-odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att
-få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo
-de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina
-stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon
-brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta
-ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen
-vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte
-fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för
-hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills
-aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»
-
-Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde
-armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade
-närmare.
-
-»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här
-åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den,
-då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld
-för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min
-andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio
-år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är
-den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången
-jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss
-gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den
-sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den
-här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara
-i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ...
-kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och
-inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig
-litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå
-in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så
-tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i
-hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.
-
-»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har
-brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var
-inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill.
-Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner
-dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i
-jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du
-har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill,
-tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med
-din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte
-ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som
-jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och
-hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»
-
-Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta
-staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom
-till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt
-»tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög
-tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.
-
-»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en
-tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen.
-Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all
-anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är
-väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot
-det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö
-ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog
-att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan
-få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon
-också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone
-har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar
-för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och
-skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt
-och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan,
-den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.
-
-»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra
-präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det
-här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt
-nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du
-får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är
-just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag,
-som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det
-tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han
-kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt
-att sikta på som du, så grant som du lyser.
-
-»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig,
-råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om
-du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka
-till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare
-att föda dig och försvara dig än jag!»
-
-»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.
-
-»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det
-gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och
-låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt
-inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå
-te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter
-mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen
-litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant,
-lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa
-då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag
-själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan
-väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt
-tystlåten karl!»
-
-Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt
-militärisk hälsning.
-
-»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av
-att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu
-på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö
-... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida,
-strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»
-
-»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.
-
-Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången.
-Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta
-sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till
-ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten
-och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full
-hals: »Vått år! Vått år!»
-
-Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om
-någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade
-stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster
-av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var
-endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta
-med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig
-ensammare än någonsin.
-
-Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt
-floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande
-vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom
-till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en
-bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp
-moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag,
-blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta,
-brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina
-grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för
-ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans
-spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han
-följde.
-
-Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring
-synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte.
-Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och
-det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro
-branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt
-beväxta med snår av lövverk.
-
-Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och
-sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll
-hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin
-flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här
-hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men
-då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt
-kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast
-befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom.
-Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan
-att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten.
-Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.
-
-Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens
-allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en
-vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en
-cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och
-där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa
-svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste
-sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora
-träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt
-giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.
-
-Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast
-form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som
-gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina
-sällsyntaste skatter -- solskenets guld, vattnets diamantdroppar,
-smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och
-insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen.
-Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.
-
-Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han
-satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt
-bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor?
-Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan
-vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och
-söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»
-
-Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var
-så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats
-för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.
-
-Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde
-främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta
-kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen
-gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett
-sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest
-i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas,
-och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den
-tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här!
-Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo
-med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade
-använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd
-hagtorn.
-
-Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men
-hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till
-flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen
-kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu
-rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla
-håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars
-liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte
-hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha
-njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt
-dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade
-in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i
-sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt
-sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så
-behagfullt han kunde.
-
-Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte
-sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna
-började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen --
-alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr
-hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det,
-ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.
-
-Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet,
-hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar
-ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess
-skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att
-hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta
-flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte
-bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och
-föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren
-låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av
-hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon
-lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej
-fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.
-
-Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad
-pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.
-
-»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag
-skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag
-hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»
-
-Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder,
-och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.
-
-Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och
-hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes
-förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då
-hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen
-på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars
-skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd,
-att hon ej kunde röra sig på en lång stund.
-
-Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så
-bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen
-söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro
-snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång
-snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina
-vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom
-tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig
-till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.
-
-Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna
-gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en
-gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i
-Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars
-ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var
-hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne
-något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle
-främling!
-
-Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han
-hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse,
-men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis.
-Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade
-aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det,
-och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter
-de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig
-och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom
-aldrig igen.
-
-Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en
-längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg
-utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och
-spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände
-till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög
-till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån
-gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon
-fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton
-från den lysande främlingen.
-
-Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon
-trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig
-sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon
-lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande
-av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde
-hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka,
-tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en
-plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon
-slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var
-hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom
-hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.
-
-Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen
-och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag
-mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och
-utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat
-ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom.
-Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han
-bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade
-huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över
-låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med
-alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska
-budskap: »Vått år! Vått år!»
-
-
-
-
-TREDJE KAPITLET.
-
-
-»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska
-talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång.
-Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än
-Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att
-kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs
-dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga
-åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda
-kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans
-bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett
-frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin
-högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom
-hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt
-till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar
-skulle undgå honom.
-
-Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig
-och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös
-sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som
-olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor.
-Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den
-långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom
-ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför
-honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.
-
-Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen.
-Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig
-Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans
-rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort
-sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och
-smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens,
-och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han
-tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga,
-hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren,
-förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en
-tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för
-denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri.
-Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från
-mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon
-skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig
-liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt
-förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han
-ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång
-hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han
-längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens
-stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.
-
-Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen
-hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit
-i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de
-fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten.
-Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med
-floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med
-så lidelsefull längtan.
-
-Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen
-till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste
-purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han
-var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»
-
-Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över
-marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin
-fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära -- den
-skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon
-blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets
-torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade
-på honom med skrämd förvåning.
-
-Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många
-dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men
-ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat.
-Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut
-åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla
-skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på
-honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel,
-och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande
-möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal,
-som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att
-rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.
-
-Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så
-förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra
-sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr
-och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!»
-bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet.
-Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han
-var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram
-emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han
-skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom
-plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han
-gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt.
-Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin
-fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde
-se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade
-gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha
-kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.
-
-Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande
-känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände
-endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt
-skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med
-det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»
-
-Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom
-och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans
-toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon
-var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar.
-Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.
-
-»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde
-ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började
-från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla
-de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät
-den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner,
-så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp
-markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in
-i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han
-historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han
-en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i
-hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg
-det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd
-för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.
-
-I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade
-sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med
-utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och
-an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande
-toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade
-melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i
-hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde,
-bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den
-sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för
-att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på
-avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att
-hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv
-dagsresa, innan han själv märkte det.
-
-Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon
-narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet
-hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen
-var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att
-gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där
-vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade
-och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev
-han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och
-nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var
-kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd
-mil växte hans lidelse för henne.
-
-Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av
-outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat
-stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han
-fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk,
-att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran,
-tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och
-en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt
-och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde
-fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in
-henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga
-henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort
-alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och
-samvetskval.
-
-Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa
-flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta
-kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom.
-Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra
-gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten
-genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men
-hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige
-förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.
-
-Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit
-stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd
-nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och
-flydde ...
-
-Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång
-låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått
-en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting
-till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne
-nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade
-tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av
-rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom
-i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han
-tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd
-kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken
-som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han
-sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade
-hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod,
-kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg
-förhoppning om belöning.
-
-Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann
-han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån
-sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom
-en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle
-förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval
-och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit
-så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var
-han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens
-lidanden.
-
-Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och
-väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter
-dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för
-att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste
-övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt
-bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten
-började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad.
-
-Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid
-henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart
-det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes
-flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad
-han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han
-vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!»
-
-Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon
-flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon
-gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade
-sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt
-nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare.
-Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och
-flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare,
-ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon
-tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände
-och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så
-många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats,
-drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade
-kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han
-skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som
-skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms.
-
-Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och
-försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att
-hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men
-varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att
-hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde,
-då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett
-ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit
-emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till
-sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen.
-Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens
-omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän
-han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen
-försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen
-motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon
-uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den
-gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta
-huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så
-nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det
-andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.
-
-Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket
-bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var,
-utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen
-betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat
-vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett.
-Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde
-en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade
-varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.
-
-Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva
-natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom
-hit! Kom hit!»
-
-Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid
-den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit
-besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig,
-aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket
-förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till
-floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket
-ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att
-hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon
-var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället
-att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett
-och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin
-favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog
-på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av
-dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med
-en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb
-och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned
-i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita
-blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng
-den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr,
-ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
-
-Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut,
-böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin
-strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig
-hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad
-han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började
-svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det
-svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett
-milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott
-av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från
-gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne
-långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande
-vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
-
-Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
-
-»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du
-någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han
-bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
-
-»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå
-långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken»,
-svarade Maria.
-
-»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du
-har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som
-två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå
-i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han
-tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som
-tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad
-sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder
-han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka
-och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig
-en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är
-riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
-
-Maria fnös till.
-
-»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag
-trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag
-har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv
-med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till
-staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»
-
-Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.
-
-Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli,
-mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har
-tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»
-
-Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon
-inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och
-sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över
-sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från
-köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå;
-men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid
-sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som
-hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden
-och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej
-själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att
-tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan
-och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya
-buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick
-till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför
-köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.
-
-»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i
-eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på
-eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»
-
-Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en
-halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet,
-öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.
-
-Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som
-fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och
-den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen
-som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp
-från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här
-och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans
-grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande
-vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst.
-På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!»
-Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad
-stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva
-läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I
-stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död
-en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det
-gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem.
-På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten
-var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu
-ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade
-i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att
-locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och
-befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»
-
-Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever»,
-sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade
-med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går
-jag.»
-
-Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig
-galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick
-över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till
-landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var
-djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp
-fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den
-andra foten.
-
-»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här
-smörjan», mumlade hon.
-
-Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde
-sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed
-rågångsstaketet nedåt floden.
-
-Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala
-om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt
-det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför
-sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om
-plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.
-
-Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och
-förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och
-glädje.
-
-»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»
-
-»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade
-in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet,
-mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten
-rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där
-stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan
-åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och
-billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna
-sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen
-min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har
-jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»
-
-Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin
-hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne
-att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan
-ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.
-
-»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du
-kom hit, mitt gull», viskade han.
-
-»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.
-
-»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att
-anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.
-
-Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra
-bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade
-blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat
-blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå
-var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka
-linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar
-av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt
-bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon
-var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig
-fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg
-hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd
-för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.
-
-Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin
-fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande
-raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne,
-stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra
-matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar
-och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det
-var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen,
-var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och
-med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon
-tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla
-honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var
-ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av
-triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga
-sig upp till henne.
-
-Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot
-honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en
-anständig människa, Abraham?»
-
-»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag
-tro att jag är.»
-
-»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte
-vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga
-fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
-
-»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
-
-»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle
-känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har
-hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet
-att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga
-mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera
-på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
-
-Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
-
-Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans
-vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes
-vissnade och tårfuktade.
-
-»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening
-att visa någon missaktning för kvinnokönet.»
-
-Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham»,
-medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig
-aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara
-i fred.»
-
-Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
-
-»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig
-fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
-
-»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt
-vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det
-är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några
-brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken,
-efter du är så förtjust i dem.»
-
-»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har
-haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel
-vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer
-till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina
-förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart
-komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på
-det.»
-
-Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade
-varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är
-det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»
-
-De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen
-fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur
-de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade
-långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria
-styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att
-lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens
-stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick
-någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog
-saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom
-hit!»
-
-
-
-
-FJÄRDE KAPITLET.
-
-
-Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett
-ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra
-kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen
-med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde
-torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa
-ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade
-han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte
-han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen,
-och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig
-byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon
-hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var
-hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog
-han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje
-nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som
-förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.
-
-Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande
-blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig
-åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över
-sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd
-oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon
-njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade
-hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en
-ojämförligt hängiven maka.
-
-Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så
-många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon
-gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar
-han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger
-om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar
-och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.
-
-Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken
-gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig
-uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han
-föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han
-flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes
-vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att
-få ge henne.
-
-Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i
-benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik
-var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla
-tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade
-vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle
-kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal,
-om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt
-bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka
-präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av
-kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så
-kär!»
-
-Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på
-honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den
-här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång
-kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och
-Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över
-dem.
-
-En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken
-de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den
-här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte
-förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och
-försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att
-veta det.»
-
-Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott
-musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra
-Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon
-och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken,
-spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp,
-klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom
-knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han
-flög till sin maka.
-
-Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i
-benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom.
-Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande
-kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.
-
-Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet.
-Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande
-sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans
-kind intill sin och utropade: ȁ, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag
-vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för
-mig! Så kär!»
-
-»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.
-
-Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:
-
-»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han
-säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som
-han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»
-
-Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin
-darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var
-skönt.
-
-»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla
-levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den
-där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust
-min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så
-kär! Så kär!»
-
-Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han
-bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken,
-lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken
-för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla
-hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans
-ägor.
-
-Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där
-piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned
-boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han
-alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i
-stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar
-fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte,
-att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en
-kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger
-närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och
-annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet
-och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka
-skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända
-till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen,
-bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där,
-och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han
-lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet,
-ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar
-omkring där, vilda av oro.
-
-Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta
-var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade
-aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat
-hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk
-uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva
-hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans
-uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat
-sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur
-hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i
-huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron
-ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt,
-att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin
-söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och
-köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.
-
-Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar,
-på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:
-
-_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._
-
-Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks
-mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände
-han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte
-mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna,
-som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna
-träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar
-och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i
-floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i
-närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln.
-Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se
-hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få
-en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en
-vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär
-fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter.
-Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och
-deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag
-inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska
-sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa
-mot mina fåglar.»
-
-Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att
-sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra
-för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde
-människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har
-aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall
-också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då
-du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som
-smyger omkring med bössa.»
-
-Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där
-flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina
-fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka
-bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma,
-veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till
-sumaken klingade de i hans öron.
-
-Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och
-staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt
-förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet,
-tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka
-tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten
-efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han
-åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan
-och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett
-muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han
-nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen,
-och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och
-ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger
-med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var
-honom »så kär, så kär!»
-
-Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket
-längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men
-just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg
-i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han
-nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt
-törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg
-henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen
-i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd
-ekorre kila i väg med ett ägg.
-
-Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda
-angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge,
-ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad
-upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle
-titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den
-ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen
-satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att
-trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».
-
-
-
-
-FEMTE KAPITLET.
-
-
-»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
-
-Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta
-gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig
-av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott
-åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller
-fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for
-han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty
-det tilldrog sig stora händelser i sumaken.
-
-Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon,
-medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen.
-Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom
-med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade
-satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne
-att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända
-på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte
-sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna
-henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på
-honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte
-ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna
-och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.
-
-Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för
-att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig
-ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt
-på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon
-förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och
-någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört.
-Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara
-i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han
-återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det
-svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han,
-tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant.
-Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram
-och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll
-sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!
-
-Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta
-klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner
-till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en
-sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt.
-Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade
-uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till
-strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade
-han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I
-sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga
-högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande
-floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i
-sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på
-honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att
-återföra honom till besinning.
-
-Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han
-blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar
-till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant
-och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta,
-såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och
-små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans
-hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det
-betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig
-an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns
-det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han
-verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till
-sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern
-skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i
-farten.
-
-Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller
-buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte
-som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en
-särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han
-oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»
-
-Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och
-mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga.
-Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av
-att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon
-blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och
-tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig
-fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen,
-och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade
-han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.
-
-Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så
-angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med
-sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade
-hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat
-ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band
-den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta
-av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra
-upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små
-ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham
-tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte
-kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka
-något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett
-verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då
-han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.
-
-»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där
-han låtsades släcka sin törst.
-
-»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det
-gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på
-morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag
-tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»
-
-»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad.
-
-Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra,
-som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen
-vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på
-kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att
-han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den
-rast han hade lovat sig själv.
-
-Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och
-skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den
-varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med
-en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och
-tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra
-på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom
-långsamt drivande nedåt vägen.
-
-Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han
-kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och
-betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:
-
-»God dag», sade han i rent av vänlig ton.
-
-Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar.
-För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta
-ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt
-tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:
-
-»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig
-friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp,
-angående användandet av skjutgevär.»
-
-»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran
-har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många
-och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla,
-om jag också inte hade några ögon.»
-
-Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla»
-verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio
-år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han
-rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:
-
-»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från
-landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden,
-från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden,
-räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha
-särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser
-en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till
-uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet
-av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke
-till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att
-tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»
-
-Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser
-ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och
-följer rågången för att komma till en väns lantgård?»
-
-»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt
-hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara
-fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»
-
-»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag
-försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på,
-varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag
-hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och
-med _det_ är otillåtet på edra ägor.»
-
-»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det
-fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre.
-Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god
-jakt ... och adjö!»
-
-Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera
-gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av
-och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom
-sig och försvinna i snåret.
-
-»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en
-dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade
-det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte
-skulle röra fåglarna.»
-
-Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han
-hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och
-sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till
-kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst
-olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll
-han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.
-
-»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud,
-nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om
-den.»
-
-Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan
-Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo
-så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur
-fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.
-
-Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke
-ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han
-dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna,
-kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och
-framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över
-sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres
-sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av
-henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och
-slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens
-ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade
-upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv
-och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög
-han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig
-valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han
-sprang utmed stängslet.
-
-Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede
-stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om
-sädesfältet.
-
-»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.
-
-Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in
-mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde
-jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken.
-
-Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över
-honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn.
-
-»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.»
-
-Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst
-kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka
-beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade
-vid hans kind.
-
-»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes
-ha tagit skada.
-
-Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en
-hel tum.
-
-»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade
-han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp
-på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.»
-
-Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans
-avsikt, höjde sin bössa.
-
-»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom
-buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och
-hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja
-vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte.
-
-»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en
-fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag
-har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd
-som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna
-stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar.
-All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte
-heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans
-skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud
-skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se
-en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge
-man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad
-utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med
-en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till
-någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden
-eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som
-en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek
-mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon
-sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?»
-
-Jägaren skakade på huvudet.
-
-»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig
-nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av
-er att slå i mig den där ekorrhistorien?»
-
-Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet
-och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.»
-
-»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham
-förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en
-bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i
-Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så
-gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och
-kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och
-jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio
-år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut
-som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss
-här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som
-Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni
-är någon _man_. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som
-ni är till på köpet!
-
-»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda
-rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en
-sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här
-världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där
-liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet
-sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur
-en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka
-på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela
-denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för
-någon annan än en gud och det en väldigt _stor_ gud till på köpet!
-
-»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också
-vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten
-från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills
-tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte,
-var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att
-svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring
-er och floden där nere -- allt är fullt av liv, och ni har inte den
-ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det
-är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan
-skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och
-det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för
-att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg
-än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att
-döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man
-skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha
-herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt.
-Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och
-skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha
-mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig.
-
-»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han
-måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där!
-Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där
-små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en
-fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut
-över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och
-lärt honom att _tro_ på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras
-och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev
-alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom.
-
-»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig
-mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet
-inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att
-han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han
-om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!»
-sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag,
-och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst
-ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en
-klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att
-jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle
-jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte
-som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos
-honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte
-om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med
-de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att
-kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som
-en gud.
-
-»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han
-är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att
-lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är
-inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt
-tillfälle att skjuta.
-
-»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med
-jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans
-skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det
-i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har
-sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han
-kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den
-sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min
-hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom,
-och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar
-ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls
-ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade
-träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så!
-
-»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om
-man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva
-för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara
-ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska
-oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela
-sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala
-om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men
-visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall
-hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan
-han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att
-älska vad han gör är alltså att älska honom själv.
-
-»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av
-sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog
-terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår
-herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han
-skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå
-sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att
-bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden.
-Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och
-fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se
-er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans.
-Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt
-av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur
-vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han
-hade gjutit in i hans ådror.
-
-»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår
-herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit
-oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags
-religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och
-vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin
-hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen
-över ens huvud till gräset under ens fötter.
-
-»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan
-däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett
-ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament.
-Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års
-tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad
-hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så
-gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden.
-Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar,
-då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med
-en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då
-hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat
-så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen
-av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa
-hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har
-föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria
-skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig
-just ut, som om ni skulle _kunna_ skjuta. Det var nog Vår herre, som
-ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»
-
-»Om ni _kan_ tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast
-jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av
-svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera.
-Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men
-några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni
-tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig,
-oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.»
-Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga
-jägarattiralj på marken bredvid den.
-
-»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade
-han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.»
-
-Det prasslade i buskarna, det lät som om någon klättrat över staketet,
-och Abraham och kardinalen voro ensamma.
-
-Den gamle mannen satte sig plötsligt på en omkullfallen sykomorstam.
-Han var slagen av häpnad. Han höll upp sina skälvande händer och
-betraktade dem förvånad, sedan lade han dem över sina darrande
-knäskålar för att få dem att hålla sig stadiga. Han fuktade sina torra
-läppar med tungspetsen och andades tungt och flämtande. Han tittade
-bort till hagtornsträdet.
-
-»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade han, »och den är extrafin. Lås,
-kolv och pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. Måste ha
-kostat en massa pengar. Han sa’, att han inte var rätte mannen till
-att använda den! Hoppade över staketet som en panter och stegade i väg
-tvärs över åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! Hm ... hm ... jag
-undrar, vad jag sa’? Det måste ha varit nästan något _förskräckligt_.»
-
-»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
-
-Abraham betraktade honom noga. Han darrade av skrämsel, men han var
-inte det ringaste skadad.
-
-»Det här slapp du sannerligen undan för gott pris, min gosse lilla»,
-sade Abraham. »En minut till, så hade det varit förbi med allt roligt
-och sommaren skämd. Undrar, om du förstår, hur det kunde ha gått, och
-om du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag hoppas det, för jag
-står inte ut med en sån här pers till.»
-
-Han hämtade sig till sist, lyfte bössan över staketet, klättrade själv
-efter och tog fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt på den unga
-säden. Han fäste upp dragkedjorna, satte sig upp på hennes rygg, lade
-bössan tvärsöver knäna och red till stallet. Han pysslade om hästen
-omsorgsfullare än vanligt och tvättade ansikte och händer i vattenhon
-för att bli litet mera presentabel att träda inför Maria. Han begav
-sig på väg till stugan, men hade bara hunnit ett kort stycke, då han
-stannade, stod och funderade en stund, vände om till stallet och gav
-Nancy ännu ett mått havre.
-
-»När allt kommer omkring, är allt det här din förtjänst, min flicka
-lilla», sade han och gav henne en klapp, »aldrig i världen skulle jag ha
-kunnat hinna dit till fots.»
-
-Han var så trött, att han lutade sig emot henne för att få stöd, ty
-den ovanliga ansträngningen och den häftiga sinnesrörelsen hade tagit
-hårt på honom, och där han stod, sade han till henne i förtroende: »Jag
-tror inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så förargad, Nancy. Jag
-är rädd, att jag var litet ohövlig.»
-
-Han förevisade bössan och berättade historien helt lugnt vid
-kvällsvarden, och Maria var så full av oro över honom och hans fågel
-och så förbittrad över jägarens tilltag, att hon inte sade ett ord om
-Abrahams sönderrivna rock och de timmar av stoppningsarbete, som skulle
-bli följden därav. Hon satt och såg på bössan och funderade en lång
-stund, sedan sade hon i medlidsam ton:
-
-»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg
-och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att
-du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade
-sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon
-handledning.»
-
-Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram
-på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att
-övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog
-upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det
-tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var _alldeles
-förskräckligt ohövlig_.»
-
-I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till
-sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok!
-Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen
-för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit
-utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett
-blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma
-och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv
-tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej
-skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit
-en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin
-egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden,
-sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att
-huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan
-flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda
-kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina
-älskade.
-
-Då ungarna blevo så stora, att deras mor kunde lämna dem en kort stund,
-hjälpte hon kardinalen att söka föda, och han slapp nu anstränga sig så
-mycket. Han fick nu tid att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken
-och ropa till hela världen: »Se hit! Se hit!» ty kardinalungarna voro
-praktfulla att se på. Men hans musik var nu endast avbrutna och
-osammanhängande vokaliser, ofta exekverade efter en munfull mat och
-inmängda med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans maka och ungar.
-
-Trots alla deras omsorger dröjde det ej så särdeles länge, förrän det
-åter blev sorg i sumaken, och anledningen var den, att den förstfödde
-var så glupsk, mycket mer än hans lille bror eller hans syster, och
-han var en dag före dem i styrka. Han trängde sig alltid främst, skrek
-högljuddast och längst och tog för sig större delen av den föda, som
-förts till nästet; och en dag, medan han ännu var helt otymplig och
-osäker, klättrade han upp på kanten och böjde sig så långt fram, att
-han föll. Han rullade utför strandsluttningen pladask i vattnet, och
-en gammal hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök honom i ett
-nafs. Han var en så fet och saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar
-där i en vecka och väntade på att få se, om det skulle inträffa flera
-olyckshändelser.
-
-Kardinalen, som sökte mask på åkern, hörde sin makas förskrämda rop
-och hann just lagom till sumaken för att se den stackars lilla röda
-fjäderbollen försvinna i vattnet och höra fiskens plask. Han ropade
-till i hjälplös skräck och flaxade av och an över stället. Han vaktade
-och väntade, tills det inte längre fanns något hopp, att ungen skulle
-komma upp, sedan flög han till sumaken för att försöka trösta sin
-maka. Hon kunde ej sätta sig in i att hennes unge var borta, och hela
-dagen fyllde hon luften med sina alarmrop och sin klagan.
-
-De två, som voro kvar, utgjorde en källa till avund för hela
-fågelriket. Den lille hannen var en fulländad avbild av sin store,
-purpurröde far, utom att hans lilla rock var grå, men den var så starkt
-uppblandad med rött, att den lyste lång väg, och hans näbb och fötter
-voro alldeles röda. Och hur vajade ej hans tofs, och hur stolt och
-viktig kände han sig ej, då han fann, att han kunde resa och sänka den
-som han ville. Hans syster var inte på långt när så grann som han, och
-hon var nästan lika glupsk som den förlorade brodern. Ridderlig som sin
-far lät han henne tränga sig fram och ta de flesta fröna och bären, så
-att det ständigt såg ut, som om hon ej kunde svälja mera, fastän hon
-alltjämt ropade på mat.
-
-Då hon flög ut för första gången, var hon så hungrig, att hon glömde
-vara rädd, och hon hade redan flugit till ett hagtornsträd i närheten
-för att möta kardinalen, då han kom med mat, innan hon riktigt hade
-förstått vad hon gjort. För en gångs skull fick glupskheten sin lön.
-Hon icke allenast gick miste om maten, utan hon fick också utstå en
-väldig skrämsel. Med rullande ögon och av skräck slokande kam klängde
-hon sig fast vid hagtornsträdet, rysande för avgrunden under sig, och
-det var en stor tröst, då hennes bror tog mod till sig och kom seglande
-över till henne. Men det kunde hon naturligtvis inte erkänna. Då hon
-såg, hur lätt han gjorde det, reste hon sin kam, vred likgiltigt på
-huvudet och frågade, om han inte tyckte att det var mycket lätt att
-flyga, då han väl fått mod att försöka det, och hon gjorde honom
-verkligen ganska skamsen för att han låtit henne vara den första, som
-lämnade nästet. Från hagtornsträdet förpassade de sig till den döda
-sykomoren, men där gjorde bristen på löv dem så lätt synliga, att deras
-mor nästan blev utom sig av förskräckelse och bokstavligen drev dem
-tillbaka till sumaken.
-
-Kardinalen var så hejdlöst stolt och satte en sådan ära i att lära
-dem flyga, bada och allt annat, som är nödvändigt för unga fåglar att
-kunna, att det var ett rent underverk, att de kommo undan med livet.
-Han hade själv inhämtat många lärdomar, men aldrig kunnat lära sig att
-hålla sig stilla och gömma sig undan. Med jublande »tjip» flaxade han
-omkring och utsatte sig för faror, som kommo alla de andra fåglarna
-utmed den glittrande floden att pila i väg för att gömma sig. Han
-föraktade att gömma sig undan, och han hade varken rast eller ro.
-
-Det var en sommar full av rika erfarenheter för kardinalen. Sedan dessa
-första ungar fötts upp och blivit flygfärdiga, byggdes ytterligare två
-nästen, och två andra kullar flögo omkring sumaken. Vid höstens inbrott
-var kardinalen far till en liten flock, och allesamman voro nätta, fina
-och vackra strandfåglar.
-
-Han hade upplevat våren med dess doftfyllda luft, bleka blommor
-och brännande hjärtehunger. Han hade känt sommaren i dess gyllene
-stämningar, med skogar doftande av benzoëlager och sassafrasträd,
-draperade med vildvin, konvolvler och kvesved, mattbelagda med
-sammetsmossa och stjärnblommande mandragora, som tittade fram ur
-den gröna skuggan, den glittrande flodens eviga sorl och den rika
-fullkomningen av kärlekens fruktsättning.
-
-Nu var det höst, och alla vårens löften hade infriats. Skogarna voro
-praktfulla med sina höstfärger. Där funnos mogna hagtornsbär och
-vilda druvor, som endast väntade på den stränga frosten, nötter, som
-prasslande föllo till marken, kilande ekorrar och kaniner, som glimtade
-i grått och brunt. Vägkanterna prunkade med guldris och pryddes
-kungligt av astrarnas och järnörternas purpur. Man hörde fraset av
-fallande löv, fladdret av sammetslena fjärilar, suset av vingar, som
-ilade söderut och ropen från kråkkungen, som samlade sina följeslagare.
-
-Då fick kardinalen en känsla av att det var dags att föra familjen till
-apelsinträdgården. En dag fladdrade och flaxade de upp- och nedför
-den glittrande floden, jagade över sädesåkern och gungade i sumaken.
-Följande dag hade frosten plundrat dess greniga krona. Styv och kal
-stod den där, en bild av ödsligheten.
-
-Ack, du fågel med den underbara fjäderskruden och sång som en
-människas! Vilken härlig tanke av gudomen att skapa en sådan skönhet
-och en sådan musik för vårt nöje! Käcka sångare i den eldröda rocken,
-för stolt att dölja din flammande skönhet, för oförskräckt att
-försiktigt undvika de många faror, som hota dig, från morgonens första
-gryning hälsa vi dig som fågelvärldens kung, då du sänder oss din
-befallande maning: »Se hit! Se hit!»
-
-
-
-
-              Av GENE STRATTON-PORTER ha förut utkommit:
-
-                              DRÖMFLICKAN
-
-                    En bok om ren och stark kärlek.
-
-                  Översättning av _C. Christiansson_.
-
-                    2 delar. Pris tillsammans 4:50.
-
-                            Andra upplagan.
-
-    Ur pressens omdömen:
-
-    »I berättelsen höjer sig framställningen till en verklig
-    lyrisk flykt, och de obestämda intryck, man får av det nog så
-    romantiska i uppslaget, tätnar till den fasta, helgjutna bilden
-    av en sund och stark man med en idealitet i livsuppfattning,
-    som kommer som ett budskap om den höga sexuella etik, Nya
-    världens syn på kvinnan kan skapa -- -- --. Må den nu bli känd
-    och läst i vida kretsar även i vårt land.»
-
-                                                  _Aftontidningen._
-
-    »Skildringarna av den underbart rika naturen, mitt bland vilken
-    bokens hjälte lever, äro bokens bästa partier och ytterst
-    stämningsfulla och poetiska och bilda en hänförande ram till
-    hans kärlekshistoria -- -- --. Som helhet betraktad är boken
-    väl förtjänt av den kolossala framgång, som den lär rönt i sitt
-    hemland, och dess införlivande med vår översättningslitteratur
-    är en vinning för denna.»
-
-                                                     _Aftonbladet._
-
-                                LADDIE
-
-                       En riktigt sann historia.
-
-                     Översättning av _H. Flygare_.
-
-                    2 delar. Pris tillsammans 4:50.
-
-    Ur pressens omdömen:
-
-    »Man formligen känner lukten av myllan stiga en i näsborrarne,
-    ser morgonsolens strålar bryta sig i bladveckens daggdroppar,
-    hör vinden gå i stolta kronor. -- -- -- Skildringen av
-    omgivande personnager är bra och roande gjord, men når ej den
-    höjd, dit förf. svingar sig, när hennes penna får forma synerna
-    av naturen: vida fält med vaggande skördar, mäktiga skogar med
-    kärnfriskt virke. Då stiga jublande hymner upp från boksidorna,
-    som vågor, som splittras mot strandens stenar, kasta upp sitt
-    skum och låta pärlorna glänsa i solen.»
-
-                                            _Göteborgs Morgonpost._
-
-Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1915.
-
-
-
-
-
-End of Project Gutenberg's Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI ***
-
-***** This file should be named 53343-0.txt or 53343-0.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/3/3/4/53343/
-
-Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-