diff options
| author | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 10:23:18 -0800 |
|---|---|---|
| committer | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 10:23:18 -0800 |
| commit | c35798d04ac8c7303c5908c05f14abe89b2a3c68 (patch) | |
| tree | 17ad7a153928900dd2ed85dd3881b1a26c13d51b | |
| parent | 31846f7eead71e0ce89a23ab5751d26d1885cc15 (diff) | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53173-0.txt | 5483 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53173-0.zip | bin | 88611 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/53173-h.zip | bin | 176136 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/53173-h/53173-h.htm | 6943 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53173-h/images/cover.jpg | bin | 100968 -> 0 bytes |
8 files changed, 17 insertions, 12426 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..9bca856 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #53173 (https://www.gutenberg.org/ebooks/53173) diff --git a/old/53173-0.txt b/old/53173-0.txt deleted file mode 100644 index 2bb4786..0000000 --- a/old/53173-0.txt +++ /dev/null @@ -1,5483 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Helena Nybloms Sagor - -Author: Helena Nyblom - -Release Date: September 30, 2016 [EBook #53173] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HELENA NYBLOMS SAGOR *** - - - - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Ronnie Sahlberg -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net (This file was produced from images -generously made available by The Internet Archive) - - - - - - - - - - HELENA NYBLOMS SAGOR - - - FÖRSTA SAMLINGEN - - ANDRA UPPLAGAN - - STOCKHOLM - - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - - - STOCKHOLM - - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 - - - - - Han som försvor sig. - - -Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en -sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla -andra. - -Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han: - -»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert -och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.» - -Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af -sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt -och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!» - -»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att -inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.» - -Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin -fars dörr. - -»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf, -»att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med -de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna. - -Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade: - -»Gå din väg! Far skall arbeta.» - -»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att -inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort -ifrån gården. - -Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och -djupa dalar, och så kom han till en stor stad. - -»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt -det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde -han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så -rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel; -slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och -lade handen på hans axel. - -»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar -polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det -om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till -dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin -fiol. - -»Å ja, ¯en¯ mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom, -och så fick han lof att vara med på kvällen. - -Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda -pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband, -omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade -sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa. -Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta -kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i -sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta, -hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som -smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de -unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och -två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det -bonade golfvet. - -Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en -hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt -vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet. - -Ja, ¯det¯ var ett gille! - -Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men -ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto -högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om -de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken. - -Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela -för ¯det¯ sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han -skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna. - -»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en -stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila -på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och -började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro -så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog -skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte -hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta -talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han -själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i -salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en -stund ropade den förnämsta dansören: - -»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!» - -Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de -andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte -han: - -»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta -människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet -och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,» -och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en -bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som -kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på -trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden -och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett -uppmuntrande ord. - -En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom: - -»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!» - -Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf. -»Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på -gården. - -Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men -som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af -bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor. - -Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna -började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll -en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på -tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så -vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga -och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter -kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och -lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville -hafva mera. - -En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på -hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!» -sade en. - -»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. ¯Det¯ var en karl till -att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla -sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen. -Då lade han ner fiolen. - -»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst -utan» — och så gick han. - -»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle -vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i -natten. - -Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i -solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig -hos dem på en stubbe. - -»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt -spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han -en liten sakta och vänlig melodi på fiolen. - -Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring, -som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina -gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint -under dem af bara ångest. - -»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl -egentligen kunna vara annat?» och så gick han. - -»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf. -»Inte ska man vänta sig något af ¯dem¯. Men den vackra naturen! Det är -en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande -källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för -er!» - -Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen. -Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till -hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så -Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att -säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade -och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom. - -»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar -riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss! -Hör på oss! Hör på ¯den¯ melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!» -och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu -klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol. - -»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter -och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går -och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen. -Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en -gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under -sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på -landsvägen och som nalkades stället där han satt. - -Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter -tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver -axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa, -däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa, -smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han -långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig -vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet -böjdt öfver bröstet. - -Walter satt och tittade efter honom. - -»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en -gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står -stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något -för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja, -då går jag och hänger mig!» - -Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till -det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det -hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som -kunna nås på fiolen. - -»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela -sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att -se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han -möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles -nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg -ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt -stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen. -Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och -började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det -sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo -som en dans. - -Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och -såg på den främmande. - -Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt, -skallande skratt. - -»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han -med en hånfull röst. - -Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet. - -»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst. - -Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville -säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm -efter fiolen. - -»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst. -»Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började -vrida på skrufvarna. - -»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han -började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter -och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den -smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan -var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och -den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen -voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta -ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två -långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor. -Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut -ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det -andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer, -långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade -flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i -fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den -arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning. - -»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte -instrumentet under hakan. - -»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han. - -Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter -det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till -och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol? - -Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor -från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som -tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög -och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och -fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela -luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans -bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda -händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som -darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om -han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet -gräs och stirrade på den främmande. - -»Tja! se ¯så¯ ska man spela!» sade denne i upprymd ton. - -»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och -han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt -humör af att höra sig själf spela. - -»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli -kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din -jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut -genom fönstret. Hör nu på!» - -Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt -som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft -öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång -sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl -Walter aldrig hört i hela sitt lif. - -Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande, -blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta -hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den -ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med -smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det -simmade i tårar. - -»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter. -»Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så -skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt. - -»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala. - -»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det -något du särskildt kunde ha lust till?» - -»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som -glädje och festlighet?» frågade Walter. - -»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen. - -»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt -borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.» - -Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om -trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen. -Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men -steg och steg beständigt i styrka. - -»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens -följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!» - -Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid -landsvägen. - -Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade -utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg -honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet. - -»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och -svagare, till dess den helt dog bort. - -»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga -öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt. - -»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter. - -»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna -ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter -du?» - -»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade -honom spetsen af sin tunga. - -»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer -naturligtvis inte konsten ifrån dig.» - -»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och -jag har haft många snälla lärjungar.» - -»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund -med ditt spelsätt?» sade Walter. - -»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta -människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I -stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt -långfinger på pannan. »¯Här¯ sitter det, min herre! Jag skall säga dig, -att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna -hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter ¯dina¯ tankar? -Du skall spela för dem, hvad ¯de¯ helst vilja höra. Du skall spela för -dem hvad ¯de¯ tänka på. Du ska alltid veta: ¯Den¯ vill ha det så, ¯den¯ -vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.» - -»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de ¯andra¯ vill ha det?» -frågade Walter och gjorde stora ögon. - -»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade -upp näsborren som en jakthund. - -»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma -under fund med hvad jag själf går och funderar på.» - -»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen -gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll -på att gå och hänga dig.» - -»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd. - -»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag -har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara -skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det -rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela -för folk.» - -Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på -locket med sina långa fingrar. - -»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade -till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?» - -»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen. - -»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter -modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?» - -»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om -du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.» - -»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?» - -»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga -minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du -roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du -mig. Då kommer jag och kräfver dig.» - -»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är -jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är -inne?» frågade han så. - -»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer, -ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans -underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte -infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag -tål intet uppskof i mina inbetalningar.» - -»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men -låt mig nu få smaka på tobaken.» - -Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till -Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris -han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver. - -Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i -hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom. - -»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet, -som den främmande ännu höll. - -»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast -försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du -tror att ¯jag¯ skulle tycka om det.» - -Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett -helt annat utseende. - -»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett -stycke efter ¯ditt¯ sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var -som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle -öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det -spelade den ögonblickligen. - -Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och -långa drillar, som tjöto som hånskratt. - -Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han. -»Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och -inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!» - -Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter. - -»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år! -Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in -emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som -om han blåst bort som en låga. - -Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en -hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i -den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att -pröfva sin lycka. - -Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade -klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver -sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde -genast se på deras ögon hvad de ville höra. - -En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det -roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en -annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt, -andra nöjdes med grant och tomt. - -Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt -nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till -gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i -honom. - -Enhvar tyckte, att Walter just spelade ¯honom¯ till nöjes, och Walter -log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera -om ¯hvad¯ han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom -vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som -han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd -i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på -lillfingret, och med doftande olja i håret. - -Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom -in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när -Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur -kungasalen. - -Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna, -men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om -att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade -fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans -egna, men bara alla andra människors tankar. - -Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag -har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min -konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad -¯är¯ det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken -på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren -kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så -långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig -däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och -han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut. - -Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många -lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han -var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått -till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen. - -Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig -grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade -velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i -stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar. - -Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han -var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och -i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och -såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt, -att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han -tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar. - -Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något -som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit -skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han -tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora -bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på -stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.» - -Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut -efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade -tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld. - -Hvad skulle nu komma? - -Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra -slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft? -Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela -världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men -nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på -nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent. - -Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan -öfver axlarna och skyndade ut i natten. - -Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och -månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han -kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin -långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i -skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började -blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han -skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och -uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt -omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta -sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan -de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna. - -Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det -var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt. -Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna. - -Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den -lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så -klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i -Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att -tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en -liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt. - -»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!» - -Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen. - -»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?» - -»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan -att bry sig om Walter. - -»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo. - -»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker -om den, därför låter jag den komma fram.» - -Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en -underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att -hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt -rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till -stenberget. - -»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på -stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.» - -»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för -solen?» - -»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som -vill mig illa.» - -»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här -är godt att vara.» - -»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han -kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara -mig?» - -»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen. - -»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om -du ginge med mig.» - -»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men -då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren -igen.» - -Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt -hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda -stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig -figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast -hvem det var. - -»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar. -»Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har -med dig? Hvad ska ungen där att göra?» - -»Å, jag skulle vilja, att du också hörde ¯honom¯ spela en gång,» svarade -Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.» - -»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där -flöjten han spelar?» - -»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta -bli att gråta.» - -»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren -och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att ¯jag¯ skulle -kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?» - -»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna -spela tårar i dina ögon.» - -»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn. - -»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han -spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver -mig längre.» - -»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara -oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.» - -Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod -och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade -på solen. - -»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter. - -»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började -genast att spela. - -Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom -och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund -vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om. -Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och -lyssnade. - -Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans -ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig -och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans -lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo -honom att se så allvarlig och sorgsen ut. - -Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn -på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där -uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var -nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare. - -Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent -glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg -bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart. -Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans -långa fingrar. - -»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver -mig mera.» - -»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade -fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck -snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt -ute.» - -»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?» - -»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle -du komma och blanda bort korten för mig?» - -Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom -ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han -fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa -solstrålarna sköto upp öfver horisonten. - -»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och -slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen -åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan -sparfunge som du!» - -Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han -med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann -bak klipporna. - -»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom. -»Han såg så ledsen ut!» - -Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen -fast till sig. - -»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde -sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget. - -Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den. - -»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen. -»Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om -jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela -för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur -man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen. - - - - - Alla mina lamm och alla mina björnungar. - - -Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig. - -Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet -hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen -millioner hvita blommor. - -Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm. - -Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar, -med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon. - -Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad -och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen, -klappade i sina små händer och ropade: - -»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!» - -»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen -tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans. -Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade -och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med -benen i vädret. - -Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto -solen skina på sig. - -»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida -världen är så lycklig som jag!» - -Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med -stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora, -allvarliga granskogen, som växte upp efter berget. - -Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala -granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den. -Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan -nyckeln. - -Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt -sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård. - -Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste -man kunde se. - -De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora -mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i -hufvudet. - -Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan -och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade -grinden och ropade: - -»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!» - -Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar -och kastade sig öfver prinsen. - -De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte -mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben. - -»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!» - -Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade -på sina lamm, kom intet af dem springande. - -Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves. - -Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop -under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna. - -De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela -kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem, -svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster. - -Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig -att vakta på dem. - -En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade -ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till -gärdsgården och tittade in i skogen. - -Där stod prinsen! - -Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus -och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen -hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit. - -Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna. - -»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon. - -»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och -promenerade med dem i soluppgången.» - -»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara -farliga!» - -»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma -lammungar?» - -»De ä’ så söta!» sade prinsessan. - -Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina -björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro -de nära att dö af ångest. - -Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra -sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på -prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen -millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet. - -När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till -gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade. - -Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i -sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna, -och stucko nässpetsarna in i mellanrummen. - -En dag hade prinsen sin ena hand ombunden. - -»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan. - -»Stött den på en sten!» svarade prinsen. - -»Visst inte!» ropade prinsessan. - -»Rifvit den på en gren!» sade prinsen. - -»Visst inte!» svarade prinsessan. - -»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen. - -»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de -nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!» - -»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet, -och det är så läckert att klappa dem!» - -»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade -prinsessan. - -»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han. - -Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det; -mycket fortare än små barn. - -De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så -hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade: - -»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå -beta i all maklighet. - -»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem. -»Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.» - -Prinsens björnar växte också för hvar natt. - -De voro icke längre så muntra och lekfulla. - -De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar -dag allt lömskare ut. - -»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita -på!» - -Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina -lamm dödt på ängen. - -Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och -fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta -ställe var nedbruten med våld. - -Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de -skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe. - -Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina -björnar! - -Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den -finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne -spännen till halsknäppe. - -Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat -den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet. - -Men hvad brydde hon sig om det! - -Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att -röra hennes lamm! - -Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd. - -Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan -kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre -brydde hon sig om dem. - -»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är -snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!» - -Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera -också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på -det gröna gräset från morgon till kväll. - -Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till -fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr. - -Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla -de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen -och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga -tassar och en tung, luffande gång. - -»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat -prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!» - -Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se -prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och -hängde liksom förr i världen. - -»Hvad gör du där?» frågade prinsessan. - -»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han. - -Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans. - -»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå. - -»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon. - -»Pytt, fårblod!» sade prinsen. - -»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!» - -»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen. - -»Ja, men de andra också!» sade prinsessan. - -»Nej!» ropade prinsen. - -Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med -henne längre. - -Nästa afton stod han där igen. - -»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han. - -»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att -dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?» - -»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen. - -»Skjut dem!» sade prinsessan. - -»Nej!» svarade prinsen, och så gick han. - -Tredje kvällen stod han där igen och hängde. - -»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med -dig. ¯Jag¯ kan dansa, må du tro!» - -»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan. - -»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han. - -»Hur många har du?» frågade prinsessan. - -»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden. - -»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan. - -»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han. - -»Inte fler?» - -»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina -skor. - -»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.» - -»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan, -»men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.» - -»Ja, då går jag!» sade prinsessan. - -»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne. - -»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon. - -»Jag skall smida den i länkar.» - -»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan. - -Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita -blommorna. - -»Ja, då ¯ska¯ jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du -vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!» - -»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan. - -Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården. - -»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!» - -»Talar du sanning?» frågade hon. - -»Dagsens sanning,» svarade prinsen. - -»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan. - -»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade -han. - -»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i -låset och släppte in prinsen på ängen. - -Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar -i hatten och ekorrsvansen kring halsen. - -»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?» - -»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i -min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!» - -»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så -började de att dansa. - -Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och -dalar, hela den gröna ängen igenom. - -Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo -fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa, -medan prinsen sjöng: - - »Hasselbuskar de ä’ små, - de ä’ fulla af nötter! - Dansa lätt min unga brud, - du fryser om dina fötter!» - -Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu. - - - - - Moster Kajsas skrin. - - -Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker, -och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men -flickorna kallade honom »vackra Erik». - -Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den -stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo -boll. - -Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla -tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och -var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna -gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade -gärna gräl, ty han tyckte om att slåss. - -Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom, -och i hvilket spel han gaf sig in, vann han. - -Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det -var gamla moster Kajsa. - -Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles -förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik. - -Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet -upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn. - -Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den -tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen -kunde säga milda ord, det märkte icke Erik. - -»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det -är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.» - -Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården -och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som -stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg -alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte. - -När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten -vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade: - -»God afton, vackra Erik!» - -Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade: - -»God afton, gamla fula moster Kajsa!» - -Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på -ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög -af, och han var på vippen att tappa byxorna. - -De andra började att skratta, och då blef Erik röd i ansiktet. Han tålde -icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras. - -Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han -upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom -geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och -öppnade fönstret litet på glänt: - -»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!» - -Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus. - -Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från -skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå -rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten -hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en -skomakare. - -Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om -Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd, -skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste -böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och -jämnt stå rak under taket. - -Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck, -och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna -ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod -proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns -där endast ett bord och några stolar, och vid den ena väggen ett litet -skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås. - -»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och -öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp. - -Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik -sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med -vaxad tråd och knut på rätan. - -Men Erik skrattade. - -»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,» -sade han. - -»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.» - -Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå -boll igen. - -Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans -byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade -Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt. - -Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga -tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med -honom. - -Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de -ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig -som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta -kommo i luften. - -Då blef Erik het och drog knifven. - -»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns och drog också sin, -och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand. - -Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de -som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i -tunga droppar ned på gräset. - -Då klirrade moster Kajsas ruta. - -»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen -att klättra uppför den lilla trappan. - -»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt -skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper, -och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt. - -De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon -blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och -så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon -band kring den sårade handen. - -»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då -moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand. - -»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning, -men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli -en annan gång.» - -»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål -jag inte.» - -»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle med smör och en sup,» sade -moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?» - -Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och -det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han -tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade -bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en -liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett -litet, litet glas, som hon satte framför Erik. - -»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag -lägger mitt förkläde på den!» - -Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt -hvetebröd och drack sött brännvin till. - -Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett -litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg. - -Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till -den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult -tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han -än letade, kunde han icke finna det. - -»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster. - -»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis -flugit till världens ända.» - -»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom ¯du¯ slog till bollen. Men -kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.» - -Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg. - -»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in. - -»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet. - -»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram -ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo -ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af -hvar och en satt en blänkande sten. - -»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen. -»Tänker moster verkligen ge mig det?» - -»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket -bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.» - -»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy -i spännet. - -Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade -flickorna dubbelt på Erik. - -»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han har fått! Han är nog inte så -fattig, som man tror,» sade de. - -Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på lördagskvällarna, då -bollspelet och lekarna voro slutade, oombedd gick upp till moster Kajsa. -När kamraterna retade honom därför och frågade: - -»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där gamla fula käringen?» -svarade Erik endast: - -»Jag vet inte, men gumman är snäll.» - -Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. Nejlikorna i -fönstret doftade så godt, och man kunde se öfver hela den gröna ängen -med solnedgången bakom kastanjeträden. - -Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda på; än ett glas kallt -öl, än nymjölkad mjölk, och från skrinet hämtade hon små paket, hvari -fanns tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång kaffe, hvaraf -hon kokade en stor, ångande kopp till Erik. - -»Hvad har du egentligen allt för slag i det där skrinet, gamla moster -Kajsa?» frågade Erik en afton, då gumman stod och ordnade i det. - -»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man behöfver på denna -besvärliga vandring vi ha att gå,» svarade gumman. - -Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var allt så väl ordnadt i -små afdelningar med lådor och flaskor och fyrkantiga paket. - -»Hvad var det där som glimtade?» frågade Erik. - -»Det är spännena på min bilderbok,» svarade moster Kajsa. »Har du rena -fingrar, så får du lof att titta i den.» - -Och därmed tog gumman upp en liten bok med tryckt läderband och -silfverspännen och lade på bordet framför Erik. - -Det var en underlig gammal bok med taflor som föreställde heliga och -tappra män. - -På titelbladet stod S:t Göran. - -Han var afbildad på en stegrande häst med en sjuhöfvad drake vid sina -fötter. Själf var han framställd i brynja och hjälm med vajande fjädrar. -Han lyfte just lansen och stack den djupt i drakens svalg. - -Erik satt länge och såg på den. - -»Det var en stolt riddersman,» sade han, »och inte rädd af sig heller. — -Hvad heter han?» - -»Det står att läsa under!» svarade moster Kajsa. - -»Hm,» sade Erik. Han ville icke säga, att han icke kunde läsa. - -Han öppnade boken och bläddrade i den. - -För hvarje tafla var skrifvet tätt med svarta bokstäfver, men för hvarje -början var en stor, röd bokstaf, som såg ut som en rosett. - -»Jag har så dåliga ögon,» sade moster Kajsa, »läs du litet för mig, -Erik! Det är sådana rara bitar i den boken.» - -Erik blef röd i ansiktet. - -»Jag kan inte läsa!» svarade han kort. - -»Jaså, inte det,» sade moster Kajsa. »Du kan bara slåss.» - -»Det skulle moster inte säga,» sade han. »Jag har inte dragit knif se’n -den där dagen moster plåstrade om handen på mig.» - -»Nej, men slagits med knytnäfvarna,» svarade moster Kajsa. »Jag hörde -nog, hur lilla Lasse skomakare skrek i kväll, när du boxade honom i -magen.» - -»Det är riktigt nyttigt för honom,» sade Erik. - -»Jag tycker det skulle vara nyttigare, om du lärde dig läsa,» sade -moster Kajsa. »En stor, gammal gosse som du, att inte kunna läsa -innantill!» - -»Det är så svårt,» sade Erik. - -»Har du försökt?» frågade gumman. - -»Ja, ett litet ögonblick,» svarade Erik, »men det tar så lång tid.» - -»Är det något, som väntar på dig?» frågade moster Kajsa. - -»Hm!» svarade Erik. - -Moster Kajsa packade in boken i en stor bomullshalsduk. - -»Se här, Erik! Du skall få låna hem boken, om du, nästa gång du kommer, -kan känna igen alla de stora röda bokstäfverna.» - -Så fick Erik boken och gick. - -Han var icke dum, bara lat, och nästa gång han kom, kunde han säga hvad -alla de granna bokstäfverna hette. - -»Nu måste du också lära dig de andra,» sade gumman. - -»Ja, men de ä’ så små och fula — och så många,» svarade Erik. - -»Då ska jag väl hjälpa dig,» sade moster Kajsa och satte på sig -glasögonen. - -»Nu ser du ut som en gammal mormor, som skall lära lilla barnet att -läsa,» sade Erik och skrattade. - -»Ja, hvad är du annat,» svarade moster Kajsa. Och moster hängde med sin -långa näsa och sina stora hornglasögon öfver boken, och Erik satt -bredvid och följde raderna med sitt stora pekfinger, och när han blef -otålig, tog han moster i nacken och doppade hennes näsa ned på bladet -och pekade med den. - -Men ibland kunde det också hända, att han slog sin arm kring hennes hals -utan att tänka på det, och de två sträfvade på detta sätt länge -tillsammans, till dess Erik en afton kunde läsa högt och tydligt: »S:t -Göran och draken.» - -Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, och då han hade slutat, -slog han handen i bordet och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var -en riktig en.» - -»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde bli en så pass duglig och -hygglig arbetare som alla andra,» svarade gumman. - -»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om mig,» sade Erik. - -»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» sade moster Kajsa. »Nu -borde du försöka att bli så, att de upphörde att tala om dig.» - -Det tyckte Erik just icke var någonting att stå efter, men moster Kajsa -kom alltid tillbaka till detsamma: - -»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk är mest. Ser du inte, att -alla andra äro bättre än du?» - -Det retade Erik och nästan på trots tog han plats hos en bonde för att -hjälpa till vid skörden, som just pågick. - -Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta som två utan att bli -trött, tänkte förr än han handlade och var nykter och ärlig. Bonden var -nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde aldrig vakna om morgonen. - -När vällingsklockan gick, blinkade han litet med ena ögat, men föll -genast i sömn igen, och det hjälpte icke hvarken att kamraterna ropade -på honom eller ryckte honom i håret. - -»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de. - -»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände sig på andra sidan. Och om -de sleto honom i håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant slag med -sin höjda arm, att de foro åt sidan, och så lade han sig med hela sitt -stora ljusa hår ner öfver ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare. - -»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan går?» frågade -husbonden. - -»Jag hör den inte,» svarade Erik. - -»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när man drar dig i håret?» -frågade husbonden. - -»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska säga husbond’, att när jag -sofver — så sofver jag!» - -»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, »men om du efter andra -varningen ännu en gång kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af! -Här har du ingenting mera att göra!» - -Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön och god mat, och det fanns -kanske också andra orsaker, hvarför han gärna ville stanna, men han -tordes icke lita på sig själf, och han bestämde sig för, att sitta uppe -hela natten, ty då skulle han då inte komma för sent upp. - -Det gick också bra till midnatt, men då började han bli sömnig. Då tog -han sig till, att gå upp och ned, upp och ned förbi potatislandet. Men -det blef så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, att han hade -gått och spankulerat i många timmar. - -Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han mer än en berättelse oläst -i moster Kajsas bok. Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte och -kröpo ihop och dansade rundt, och de stora röda bokstäfverna sågo ut som -om det vore eld i dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog -tre, låg han med näsan i boken och händerna på bordet och snarkade som -en turk. - -Den morgonen var det nästan omöjligt att få lif i honom, och solen stod -redan högt på himlen, då han kom ut i arbetet. - -»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. »Försofver du dig -ännu en gång, får du respass.» - -På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan han skulle gå till -sängs, gick han ut till moster Kajsa och klagade sin nöd för henne. - -»Om det också vore domsbasunen, så kan jag inte vakna, när jag sofver,» -sade han. - -»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. »Och jag tror till -och med, att du kan vakna för mindre. Har du försökt med en klocka?» - -»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» svarade Erik och -fingrade på sin klockkedja. - -Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som visste, att det icke hängde -något vid den, hade ibland retat honom med att fråga: - -»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?» - -Men då hade alltid Erik svarat: - -»Klockan är för skomakare och skräddare, och om ni inte ger er af, så!» -och så vek han upp ärmarna, och pojkarna foro i väg som en flock -sparfvar. - -»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. »Tänk om jag har en i -skrinet!» - -Men det kunde Erik inte alls tänka sig. - -Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket upp ur sitt skrin. Först -var det omlindadt med tyg och sedan med bomull, men sist föll den allra -raraste silfverklocka ut på bordet, tung och stor som ett ankägg. - -»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa och drog upp den med en stor -nyckel. Och nu började det att lefva och picka inne i silfverägget, -hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig. - -Erik stod och gapade. - -»Aj, aj, en så’n klocka!» sade han. - -»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, och så plötsligt var -det som om klockan drog efter andan och med en klingande, glad liten -stämma slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg den under -hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så tror jag du skall komma upp i -tid!» - -»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade Erik. - -»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare måste ha en klocka!» - -»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik. - -Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det var som om han hela tiden -i drömmen hörde klockan under sin hufvudkudde. - -Den tickade och tickade och sade med en liten spetsig stämma: - -»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du kan sträcka dig! Jag skall -väcka dig, jag skall väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan -fyra var det som om någon hade stuckit Erik i hjärnan fyra gånger med en -nål. Han rusade upp och var i en handvändning i kläderna. - -Den dagen arbetade han raskare än någonsin förr, och han hejdade sig -blott en sekund hvar halftimme för att se på klockan. - -»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna. - -»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, »annars vet man ju hvarken -ut eller in.» - -Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik i sin tjänst. Han tyckte -för hvar dag bättre om honom, och snart kunde ingenting företagas på -gården, utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?» - -Han skulle hjälpa med allt. - -Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, som tyckte ännu mera om -honom, och det var bondens dotter, Barbro. - -Hon var så vacker, att man kunde få ondt i ögonen af att se på henne, så -lyste hon. - -Erik hade starka ögon, och det sved icke, när han såg på Barbro, men -dess mera sved det i hans hjärta. - -Han tyckte, att hon var som solen och månen och alla stjärnorna, men han -visste ju, att han lika gärna kunde önska sig månen, som att önska sig -sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få hvilken hon ville i hela -socknen. - -Men Barbro själf ville bara ha en, och det var Erik. Och som hon var -sina föräldrars enda barn, och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon -rakt in till sin far och sade: - -»Far, jag tänker gifta mig!» - -»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade fadern. - -»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till man, när man är så vacker -som jag,» sade Barbro. - -»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. »¯Han¯ har pengar.» - -»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro. - -»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. ¯Han¯ har jord!» sade fadern. - -»Det är inte jord jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro. - -»Ja, då vet jag inte,» sade fadern. »Hvem är det, du vill ha?» - -»Jag vill ha en, som är lika ung och lika vacker som jag,» sade Barbro. -»Stark skall han vara för att kunna arbeta i min jord, och klok skall -han vara, så att jag skall kunna lyda hans råd, och ståtlig och grann -skall han vara, så att alla kunna säga: Ja se, Barbro! Hon visste hvem -hon tog! — Jag vill ha Erik!» - -Men se då blef bonden ond. - -»Gifta dig med min dräng! Är du alldeles blixtbrusande, rasande, -förbistradt galen!» - -Men Barbro såg sin far rätt in i ögonen och sade alldeles lugnt: - -»Jag ska gifta mig med Erik!» - -Om kvällen, då Erik stod och tröskade, kom Barbro till honom. - -»Erik,» sade hon, »vill du gifta dig med mig?» - -Erik höll alldeles på att trilla omkull i säden. - -»Om jag vill!» sade han, »men hur ska det gå till?» - -»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen daler framför honom på -bordet, så ska du få mig!» - -»Ja, då får du se dig om efter en annan,» sade Erik och började åter -tröska, »ty aldrig i lifvet kan jag få tusen daler.» - -Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste friaren korgen. - -»Jag ska ha Erik!» sade hon. - -Och så sade bonden, att om Erik endast kunde skaffa honom ett par -riktigt goda hästar, så skulle han ge med sig, hur tokigt det än var. - -»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade Barbro, då hon mötte -honom i stallet. »Bara du kan skaffa far två riktigt goda hästar.» - -»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till honom,» svarade Erik och -gaf dem ett rapp, »ty de äro väl de enda hästar jag någonsin får!» - -Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro fyra andra friare korgen. - -»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade hon till fadern. - -»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. »Om han ändå -kunde ge dig så mycket som en fästering af guld, så skulle du få ta -honom, så tokigt det är!» - -Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där han stod och skottade, och -ropade: - -»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du ger mig en fästering af -riktigt guld.» - -Men då blef Erik mörk i hågen. - -»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När skall jag kunna samla -ihop så mycket, att jag kan ge dig en fästering af guld?» - -På lördagskvällen gick Erik upp till moster Kajsa. Han satt där och -rökte på sin pipa utan att tala. - -»Du är sjuk, Erik,» sade hon. - -»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik. - -»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om det,» svarade moster -Kajsa. »Men jag ser på din färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter -vackra Barbro!» - -»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, »men du ser kanske inte, -att det inte finns någon bot för den sjukdomen.» - -»Hur så?» frågade moster Kajsa. - -»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om jag ska bli hennes man, -så ska jag skaffa henne en fästering af rent guld. Sådana växa inte på -träd!» - -»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» sade moster, och så gick hon -bort och öppnade sitt skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann, -hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen. - -Men så kom hon fram till Erik och sade: - -»Se här, Erik! Duger den?» - -I en liten spånask låg en slät, bred guldring, så glänsande och tung som -den finaste herremans ring. - -»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har moster fått den ringen af?» - -»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster Kajsa. - -»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?» - -»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det är honom jag hälsar på -om lördagskvällarna.» - -»Har ¯du¯ haft en fästman?» sade Erik. »Har du verkligen en gång varit -ung?» Han stod och stirrade på gumman. - -»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och skrattade. »De kallade mig -‘vackra Kajsa’, liksom de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som -ligger i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste i världen. Nå, -vill du ha ringen?» - -»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik och rent af tog henne i -famn. - -»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt hvad du har gjort för -mig?» frågade Erik. »Jag känner, att jag behöfver göra något för dig.» - -»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan om lördagskvällarna,» sade -moster Kajsa. »Den är snart för tung för mig, och så länge jag lefver, -skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.» - -Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, och alla, som sågo dem -komma gående, sade, att ett vackrare par hade man i mannaminne icke -sett. - -Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, med hästar och kor. Men i -alla väder, från den dag gräset började spira, till dess det vissnade, -gick han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog henne under -armen och fyllde hennes vattenkanna, och så sade han: - -»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi upp och vattna grafven.» - - - - - Allt som kan flyga. - - -En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred flod, som gled genom skogen -ut mot hafvet. - -Längs stranden växte stora träd, som hängde sina långa grenar öfver -vattnet, och där ute stodo gula svärdsliljor som unga riddare i en skog -af lansar, men på vattenytan simmade breda sköldar, och det var -näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, hvita blommorna öppnade sig -mot solljuset. - -Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna flög en -trollslända på darrande vingar. - -Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande som en solgnista, som -dansade öfver vågorna. - -Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga vingar skälfde af glädje, -och den surrade en liten visa, som endast näckrosorna kunde höra. - -»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande i solskenet. »O, hvad -jag flyger! Ingen kan flyga som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som -stå på vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt och se vågorna -skvalpa öfver edra fötter. Och ni, snöhvita näckrosor, som gunga på -vattnet, ni äro vackrare än någonting jag sett — och jag har sett ganska -mycket — men ni måste ligga där och vagga och vagga och öppna er och -sluta er utan att komma från stället. Men se på mig! Jag flyger! - -Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra -vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver -alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se, -så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu -håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar, -dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande -bågar från ena sidan af stranden till den andra! - -Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora, -genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är -alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen. - -Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och -fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan -flyga som jag!» - -Och så försvann trollsländan. - -Men i det samma kom en svala pilande. - -Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt -och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna. - -Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande hastighet, och i -det den for fram skrek den högt af glädje. - -»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!» - -Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick. - -»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för -den, som kan flyga! - -När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som -om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag -vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag -mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och -ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan -jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på -vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag -känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen, -att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön. - -Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt. - -Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De -lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna -gick en underlig susning. - -»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon -trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till -jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind, -efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar -och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil -bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit -tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi -just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i -telegraftrådarna. - -Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen! - -Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft. - -Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden. - -»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna -äro små, och så lågt de alla flyga! - -Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt -bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där -man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna. - -Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på -jorden är dock tillräckligt högt. - -Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder -ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet -och där uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den -lilla löjliga jorden. - -Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än -jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i -luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt -högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset -som en sten försvinner i hafvet. — — - -Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky. - -Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från -den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller -något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här -uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men -en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag -öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga. - -Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och -med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din -klippa. - -Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess -jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann -skyn bakom berget. - -Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i -trädgården bland de blommande äppelträden. - -Han stod länge och såg upp genom de hvita äppelblommorna, som hängde som -snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå -himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade: - -»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag -skulle vilja kyssa dig!» — — - -Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi -trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och -ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds -tron. - - - - - Gossen, som ville se troll. - - -Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor -skog. - -Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro -välskapade och friska. - -De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette -Olle. - -Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. Han var frisk och -starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära -hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara -sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med -någonting. Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om -allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och -»enformigt». - -Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast -satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen -annan kunde se. - -»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern. - -»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet. - -Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade. - -Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom. - -»Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som -om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!» - -Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på. Han ville se ett -troll. - -»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ¯ska¯ se ett! ¯Det¯ skulle -vara lifvadt!» - -Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet. - -Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig -för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i -följe. - -Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna: - -»Jag vill nu i alla fall se ett troll.» - -Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå -de finaste rosentulpaner och liljeblommor. - -Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop -händerna och ropade: - -»Nej, tocken grannlåt!» - -Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom: - -»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle: - -»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.» - -Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller -binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som -tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade: - -»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde -få se ett troll!» - -Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu -skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en -annan väg. - -Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena -och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och -se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om. - -De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora -ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma -som ett lejon. - -Olle gjorde stora ögon. - -»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!» -Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod -bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga -kring munnen. - -»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står -Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade -med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton. -»Hvad säger du nu?» - -»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett -troll.» - -Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens -tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på. - -Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen. - -Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men -fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin -häst och åkte dit in. - -Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där -man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och -nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på -något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen. - -Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se! - -Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han -fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade -kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva -borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom: - -»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle: - -»Jag ville hellre se ett troll!» - -Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda -människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som -kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda -simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna -bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i -en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att -det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen. - -Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt. - -»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.» - -»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett -troll.» - -Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med -Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till -deras torp bakom skogen. - -Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist -hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han -gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll! - -Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk, -som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende -till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som -han var bekant med. - -Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den -främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle. - -»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till -fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till -i arbetet.» - -Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern -svarade hårdt: - -»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men -kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete -eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se -ett troll!» - -»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här -sidan skogen?» - -»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?» - -»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och -höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten. - -Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan. - -»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag -ska kunna få se ett troll!» - -Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det -hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om. - -Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla -gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen. - -Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge -sig i väg vid tretiden. - -När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen, -och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, -där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då -skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme. - -När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora -granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften -urgräfd. - -Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna -under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och -hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere -skulle trollet komma. - -Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty -först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram. - -»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag -då göra?» - -»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om -du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska -bemöta det,» — och så reste han. - -Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick -han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll. - -Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl -hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på -fälten. - -Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge, -som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka. - -Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga, -hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen. - -Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det -var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det -var väl något drag i högre lagren där uppe. - -Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare. - -Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg. -Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så -röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i -löfvet. - -Nu stod Olle alldeles uppe under berget. - -En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som -under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i -gruset på vägen. - -Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i -alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt -fram. - -Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och -granarna. - -Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom -var ensam i hela världen. Det susade så sorgligt i de breda -talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och -bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem, -ja då skulle det vara natt! - -Tänk om han skulle vända om! - -Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu, -och en kruka ville han icke vara. - -Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där -vägvisaren stod med: »Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde. - -Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka -aftonhimlen. Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta -gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo. - -Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna -och den höga ljungen och kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens -andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga -buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där -Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom. - -Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande -enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om -det så vore till nästa morgon, ty trollet ¯skulle¯ han se. - -Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen. Rundt -omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade -det så underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som -helst kunde visa sig. - -Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han -glodde, dess mindre kunde han se. Det var som om allting utvidgade sig -och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar. Allting lefde, -allting hviskade; hu! Det var inte trefligt, att vara där! - -Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden. Hvad kunde -det vara! Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ... -Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan -de glidande molnen. - -Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle låg på alla fyra som en -hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder. - -Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom -började vaja och susa. - -Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande, -liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet, -det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o, -Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet! - -Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande -ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar, -ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom -lefvande. - -Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets -stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som -odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut, -som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror. - -Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig -och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så -genomträngande vildt, som om det ville säga: - -»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!» Och så slamrade -trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och -kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som -den värsta orm. - -Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han -rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än -han hade kommit på vägen, som ledde hem. - -Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade -sprungit förr. - -Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom -skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att -andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där -på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde -se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför. - -Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade -han, på hvad man frågade honom om. - -Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och -talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som -skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det. - -Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt -han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att -leka med de andra barnen, och när någon frågade honom: - -»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket -allvarsam ut och svarade: - -»Akta dig, du, att säga så fult!» - -Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen -sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya -banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm. - - - - - Alla hafvets vilda vågor. - - -Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på -ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta. - -Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats, -hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och -åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå -strimma, och det var hafvet. - -Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte -till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår -sökte sin väg mot dalen. - -Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen -plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de -satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen. - -Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete. -Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården. - -Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin -slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till -bäcken för att tvätta den ren. - -Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka. - -Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på -knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver -hennes händer och störtade ned mot fallen. - -Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och -ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande -vattnet, och så frågade hon: - -»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?» - -Då ropade bäcken högt: - -»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade -vidare. - -Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd. - -Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita -blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen. - -»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?» -frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort. - -»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade -körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen. - -När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid -horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå. - -»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern. - -»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern. - -Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans -där uppe i det lilla huset på fjällåsen. - -Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna. - -En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid -bäcken. - -»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare -ställe på jorden än här?» - -»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett, -hur det ser ut på andra ställen.» - -»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga -som vi!» sade Fridolf. - -»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha -det!» - -»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar -likna hvarandra här.» - -»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade. - -I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och -sköljdes bort med strömmen. - -»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta. - -»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och -försvunno som två bloddroppar i strömmen. - -Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne. - -Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå -strimman. - -»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till -dem vill jag också gå!» - -Fridolf skrattade. - -»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe -bland körsbärsträden,» sade han. - -Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade -på. - -Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och -såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter. - -En morgon, då modern och Fridolf vaknade, var Violanta borta. - -De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon till middag och från -middag till afton, men hon kom icke. - -Då gick modern till bäcken och frågade den: - -»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem som har lockat bort min -flicka?» - -»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng bäcken och skummade -vidare. - -Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade: - -»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig mitt barn igen?» - -Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade: - -»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» - -Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände med sig, att de aldrig -skulle se Violanta mera. - - * * * * * - -Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat. - -Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut ur huset, och först då hon -var utanför tog hon på sig skorna. - -Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring hufvudet för att icke -solen skulle bränna henne för mycket, och så började hon springa. - -Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen till den andra, till -dess hon nådde dalen. - -Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar och krumbukter, som -om den nu riktigt ville se sig omkring, och på båda sidor om den stodo -långa rader af pilar och albuskar för att se på, huru fort den kunde -springa. Den sorlade och skrattade och sprutade vatten öfver de blå -förgät-mig-ejerna, men den skyndade sig alltjämt vidare. - -Småningom växte den i djup och bredd och strömmade nu som en bred å -genom den tysta, mörka skogen, där de höga träden susade öfver den. - -Violanta sprang alltjämt bredvid den. - -»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, hvart den går! Då skall -jag väl till sist nå dem, hafvets vilda vågor!» - -Och ån växte och växte, och nu gick den fram i kraft och ro som en -mäktig flod. Den nådde en stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor, -men Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända af sjön kom floden -åter fram, starkare och friskare, som om den hade samlat nya krafter af -sjöns vatten. - -Men just här låg en kvarn. - -Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver floden, och dess vågor -drefvo de stora hjulen i kvarnen. - -Här var ett larm och ett stoj af de brusande böljorna och de klapprande -kvarnhjulen, så att det dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver -hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit som en mjölsäck, och -bredvid honom stodo hans tre små barn, runda och hvita som nygräddade -hvetebullar och med ögon så svarta som russin. - -Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom springande, ropade han till -henne: - -»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på dagen?» - -»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och ville springa vidare. - -»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du litet och lugna dig hos -oss! Inga vågor kunna vara vildare än dem, som gå i floden, men jag har -i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen och att mala säden, och -du må tro, att här i kvarnen går det lustigt till, både med arbete och -dans.» - -Violanta stannade. - -Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon hörde dem skratta och sjunga -inne i kvarnen, och det var något så friskt och muntert vid alltsammans, -att hon kände sig glad. - -»Vill du komma i min tjänst,» sade den tjocka mjölnaren på trappan, »så -skall du få fullt upp med mat och dryck och en ny klänning till julen.» - -»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta. - -»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren och skrattade. - -Violanta stod ännu en stund och betänkte sig och såg bort öfver flodens -hvitfradgiga vågor, men hon var ganska trött af den långa väg, hon hade -sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, som hängde öfver -muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig ut, och så tog hon tjänst hos -mjölnaren. - -Här stod arbetet nästan aldrig stilla. - -Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck af det hvitaste mjöl blef -buren upp på vinden. - -Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han var tjock och fet, och hans -hustru var ännu vänligare och ännu fetare än han. De hade goda inkomster -och voro goda mot sitt folk, och arbetet gick med lif och lust. - -De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. De sutto för det mesta -på mjölsäckarna och åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna -på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade rundt i floden. - -Violanta var en stark och kraftig flicka, som arbetade med lif och lust -på allt man gaf henne att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och -tjänare. - -Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt var hon i dansen. - -Om lördagskvällarna, när veckans arbete var slutadt och hjulen stannade, -fick folket tillåtelse att dansa på den gröna planen ofvanför fallet. - -Här var det friskt och skönt öfver de brusande vågorna, som hvirflade -förbi där nere, medan karlar och flickor hvirflade omkring i dansen. - -Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var en duktig gosse med ett -gladt sinne och ett par glada ögon. Han spelade fortare och fortare för -att se, hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt hon kunde hoppa, -och så skrattade han och sade: - -»Jag tror minsann du är rappare än själfva kvarnhjulen!» - -Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill en julklapp. Violanta -fick ett par nya skor och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på. - -Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med blå fasoner, liksom små -blad. - -Men Violanta kände sig ganska besviken. - -Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, eller något ljust med -rosor, men mjölnarhustrun förklarade för henne, hur stark och användbar -hennes klänning skulle bli, och så tänkte hon icke mera på den saken. - -Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen med dans och spel, med -hembryggdt öl och saffransbullar så stora som gluggarna i kvarnen. Det -kom besök från andra kvarnar och gårdar för att vara med om -kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, ville gärna dansa med -Violanta. - -Hon var så ung och vacker och kunde dansa som en hvirfvelvind. Förste -mjölnardrängen måste ständigt fram med fiolen, men medan han spelade, -följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick förbi honom, sände han -ett vänligt ord efter henne. - -Då hände det en afton, då Violanta dansade, att hennes fläta föll ned. -Den upplöste sig och håret böljade kring hennes hals och skuldror. - -Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men då hon kom förbi -mjölnarsvennen, grep han i toppen af håret och ropade: - -»Nej, se på hafvets vilda vågor!» - -»Hvad menar du med det?» frågade Violanta och stannade. - -»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och rulla som hafvets vilda -vågor!» sade mjölnardrängen mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk -ut. - -Men det var som om hans ord hade påmint Violanta om något, hon hade -glömt, och från den kvällen var hon icke som förr. - -Hon gick tystare till sitt arbete och dansade icke längre med samma -lust. - -Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta ofta ned på den gröna -planen öfver fallet och satte sig på den lilla bänken under de stora -blommande häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge och se ned i floden, -och stundom gick hon vågorna så nära, att hon kände, hur det kalla -skummet sprutade henne i ansiktet. - -Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen gående och bad att -få sitta litet bredvid henne på bänken. - -Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf honom plats på det smala -brädet bredvid sig. - -Först satt han länge och teg, som om han hade svårt att komma fram med, -hvad han ville säga, men slutligen kom det. - -Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, om hon icke skulle kunna -hålla af honom litet — helst mycket — och bli hans hustru. - -Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle nog icke dröja länge, -innan han kunde bli sin egen. - -Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, skulle han lofva, att göra -henne hela lifvet så gladt, som en dans öfver forsen. - -»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» tyckte ¯han¯. - -Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt på honom. Hon hade aldrig -tänkt på, att hon och mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra. - -Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt han menade det, och hur rädd -han var, att hon skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon kvar -och tänkte. - -Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans nog icke var så lätt att -försmå. Han kunde arbeta som få och spela som ingen, och nog visste hon, -att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, men hon kunde ändå icke -så där med detsamma riktigt veta, hvad hon ville. - -Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon till samma plats, där de nu -sutto, så skulle hon säga honom sina tankar, och därmed måste han låta -sig nöja. - -Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, gick Violanta ned till -den gröna planen vid floden. - -Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, gräs och buskar -stodo i vårens första grönska, och häggbuskarna hängde med sina hvita -blommor ända ut öfver det hvita skummet i fallet. - -Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen på hvarandra af jublande -fröjd, och ute i floden rasade vågorna. Hvirflande och sprutande -störtade de öfver fallet och ilade bort i stormande fart. - -Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, att skummet sprutade -henne i ansiktet. - -»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. »Hvart skynda ni er hän?» - -»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade floden och -stormade vidare. - -»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut armarna. »Hafvets vilda -vågor! — Dit följer jag också med!» - -Och så band hon sin halsduk fast kring håret och sina skor fast på -fötterna och började springa allt hvad hon kunde framåt den smala -stigen, som förde genom hagarna längs floden. - -Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen upp och gick ned till den -gröna planen vid fallet. - -Då han icke fann Violanta där, log han och tänkte: - -»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått upp!» - -Så satt han där tills middagssolen glödde på vattnet, och då hon ännu -icke syntes till, suckade han och tänkte: - -»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned ännu!» - -Som det var helgdag, kunde han stanna där nere så länge han ville, och -mat och dryck brydde han sig nu icke ett spår om; han satt endast och -väntade på Violanta. - -Men då solen till sist gick ned efter den långa ljusa vårdagen, och -aftonrodnaden släcktes på himlen och dimmorna började stiga upp ur -vattnet, grät han och tänkte: - -»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom aldrig. — — - -Men Violanta följde flodens lopp. - -Den vandrade genom hagar och lunder, öfver fält och slätter, och så kom -den till en lång ås af gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram. - -Då floden och Violanta kommo fram på andra sidan kullarna, låg en härlig -trakt framför dem. - -Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor bredde sig under höga ekar -och lindar, och midt på den allra vackraste ängen låg ett stort hvitt -hus i en blomsterträdgård. - -Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och där såg så tyst och -stilla ut, som om ingen skulle bo i huset, men då Violanta tittade in i -trädgården, såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert och -vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och violetta blomklasar, att -det riktigt pöste om dem. Guldregnsbuskarna dignade under sina långa -guldblommor, och alla blomsterrabatter lyste af färgrika tulpaner, -aurikler och svärdsliljor. - -Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det var ute på ängen. -Gräset var silkeslent och grönt och alldeles fullt af doftvioler. De -stora kastanjeträden bredde sina starka grenar till den svalaste skugga, -hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, och här, genom ängen, flöt -floden så stilla och tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma, -så vackert var där. - -Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af de stora kastanjeträden låg -en kvinna i en hvilstol och läste i en bok. - -Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes svarta ögonhår kastade en -skugga på hennes hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon en -violett slöja, som föll från hennes hufvud som två långa dunkla vingar -på en nattfjäril. Hennes klänning var af det mjukaste silke och skiftade -ljust i alla regnbågens färger. - -Hon log så stilla, att Violanta först trodde, att hon sof, men plötsligt -såg hon upp med ett par stora, tankfulla ögon. - -»Kom närmare!» sade hon med mild röst och sträckte ut sin hand. Det var -en smal, hvit hand, hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna. - -»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade hon Violanta. - -Violanta stannade andfådd och varm. - -»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta. - -»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den vägen gå så många, men de -komma sällan tillbaka. - -Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva dig, och här är godt att vara, -och ju längre du stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga dig.» - -Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl skulle kunna vara henne till -tjänst, ty nog tyckte hon att här var ett godt ställe att vara. - -»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger jag godt och stilla under -de höga träden; jag kan se både himlen och jorden och floden, och jag -kan läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett fattas mig! Jag kan -icke gå, utan måste alltid ligga stilla.» - -Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring -öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för -brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och -taga. - -Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten -af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett -förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som -ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden, -att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon -kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af -längtan att få plocka den. - -Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att -bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för -att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i -afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande -afdomnad i ett stenrös. - -Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft. - -»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min -egen trädgård.» - -»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga -upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag -aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de -lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och -sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem! - -Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta -lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.» - -Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och -hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade -violerna så ljufligt. - -»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara! -Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!» - -»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!» - -Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke -lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt, -kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret. -Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna -klättra upp på bergen och tränga in i skogarna. - -Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till -Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under -kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät -Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med -strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit. - -Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna, -åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om -allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden. - -De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i -de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade -sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara. - -Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden -blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös. - -Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter -och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med -när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg -upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att -Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne. - -Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess -mera tyckte hon om att vara där. - -Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och -nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna -naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt -människolif. - -Så gick sommaren som en enda solskensdag. - -Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann -tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i -lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär -från ängarna och skogarna till henne. - -Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna -bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet. - -»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu -jagar den oss snart härifrån. - -Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg -upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid. -Lofvar du det?» - -»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar -ingenting!» - -»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du -skulle inte hålla det!» - -Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man -är, men icke tycker man om att höra andra säga det. - -»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta. - -»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne -djupt i ögonen. - -»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!» - -»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver -hennes hufvud. - -»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under -hennes fötter. - -»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem, -jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag ¯vill¯ se dem! -Jag ¯vill¯ nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — — - -Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade. - -Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och -löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen. - -Hon klädde sig hastigt och sprang ut. - -Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon -hvirflade öfver slätten och in i skogen. - -Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom -luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af. - -»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen. - -»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden. - -»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt -som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig. - -Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte -sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt. - -Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd -eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart. - -Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och -närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke -andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna -vid hafvet. - -Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande -under en sandås utan medvetande. - -Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men -annars intet. - -Först förstod hon icke, hvar hon var. - -Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i -sanden. - -Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna. - -Det var hafvet. - -Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och -tyst som luft. - -Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke -ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande, -stilla blått. - -»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick -ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke -den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett -stort vilddjur, som ligger på lur. - -»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag -inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla -hafvets vilda vågor!» - -Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet -blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande -ångest i långa stråk öfver hafsytan. - -En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått -stål. - -Då skrattade Violanta och klappade i händerna. - -»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!» - -Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet, -mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot -stranden. - -»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att -se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så -många. - -Men då hven det öfver himlen. - -Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo -dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo -de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna. - -Med våldsamt brak dånade de in emot stranden. - -»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!» - -Men hafvet lyfte sig alltjämt högre. - -Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var -svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med -sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram -som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade, -dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden. - -Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen. - -»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag -fly?» - -Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne. - -De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De -nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne. - -Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet. - -Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne, -trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto: - -»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum -öfver afgrunden. - -»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!» - - - - - Fidelunkan. - - -För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke -ville arbeta. - -Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från -morgon till kväll. Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga -torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll. - -Men gossen, som jag skall berätta om, ¯han¯ ville icke arbeta, hvarken -ute på fältet eller i skogen eller inomhus. - -Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han -arbetade ständigt på sin »fidelunka». Hans fidelunka var ett instrument, -som gossen själf hade hittat på. Det var icke en trumpet och icke en -flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka. - -Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den -långt inne i munnen, och så spelade han på den. - -Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland -kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel -flock musikanter inne i halsen på pojken. - -När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor -så underligt öm om hjärtat. Hon kom att tänka på den tid, då hon icke -var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den -vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då -hon svingade kring majstången med sin egen Lars. - -Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina -stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så -tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra -Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle -komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och -svält. - -Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par -alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han -började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting ¯då¯ skulle -bli bra. - -Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde -gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra. Han -skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt -handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka. - -Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och -välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och -förtjäna beröm och slantar för. - -Där fanns nu först och främst skolmästaren! - -Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna, -som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var -något att höra, det! - -Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så -trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade. Men -skolmästaren var ju också en så lärd man! - -När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen -och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna. - -»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade gubbarna, och gummorna -snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo -efter honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!» - -Och så var där Per skräddare! Han var styf på klarinetten, och honom bad -man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och -mången gång en hel blank krona för musiken. Per skräddare var nu också -en vacker karl! Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta -polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt, -att det såg ut som om de voro sydda på honom. Kring halsen hade han en -eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han -spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet. - -Och hans klarinett! Jo, ¯det¯ var ett instrument! Den gnällde och skrek -lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren, -när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke, -hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med -triumferande min. - -Och alla flickorna beundrade Per skräddare. - -Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från -Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade -den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: »Der vän, som -kommt!» ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar -af dem tänkte på Per skräddare. - -»Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!» sade fader Lars -till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar: - -»Om jag också kunde, så ville jag inte!» - -Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin -fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes -tänka på annat, kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan». - -»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i -munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!» - -Och gossen gapade, men då teg fidelunkan. - -Och modern talade till den gamla skolmästaren därom, och han sade, att -de icke skulle vara bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick -öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken, -och så slog han honom med linjalen så att det sved. - -Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om -icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna -därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och -till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en -och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens -nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst -att akta sig för som för spöken. - -Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen. Det var -en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det -var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro! - -Och så hon kunde se’n! - -Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i -almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra. - -»Hvad ¯är¯ det med din fidelunka?» frågade hon gossen och såg skarpt på -honom. »Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett -konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad -kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den -för dig.» - -Men gossen svarade icke alls. Han stirrade henne stint in i ögonen, bet -ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin -fidelunka. - -»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan, -och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig. - -Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle -säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig». - -Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han -försökte att icke bry sig om det. - -Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra -en riktigt ondt om honom. - -Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och -så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem -allesammans. - -Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka. Allt hvad -han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan -fidelunkan sjunga. - -Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från -berget. De bodde alltid i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och -så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den; -åtminstone ett par af de små. - -Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade -gröt, såg hon upp och sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!» - -Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i -fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och -vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig». - -När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar -och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad -han menade och svarade honom därpå. Och när han såg sin gamla mor le och -gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars -fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig -honom eller hans fidelunka. - -Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han: »Kanske är det -sant, att jag inte är riktig?» Men det varade endast ett ögonblick; så -snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i -hans fidelunka. - -»Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han. »Om någon -komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken -skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske -tycka om, att höra på min fidelunka.» - -Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in -på gästgifvargården. Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och -som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om. - -De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till -folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om, -hvar det fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande och sade -dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra. Den -ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med -tre strängar. Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just -det, som var det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, som -spelade allt som »låg i luften». Han hade en klarinett, som skrek och -gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade: »Der vän, -som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets -bröst. - -Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter tala om hvarje struntpojke, -som springer kring knutarna och hvisslar. - -Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren: »den -hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare: -»nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om -Fidelunkan. Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla -de hvita fåglarna vid Lofallet. - -Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började -åter alla människor att käxa på honom. - -Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade, -fadern grälade, flickorna skrattade. Bara han kom gående, den stackars -gossen, ropade alla: »Se, där kommer den token med sin fidelunka!» - -Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin fidelunka hårdt mellan -tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att -kinderna stodo som segel på en fregatt. - -Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna bladen af träden och -jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar. - -Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort -med sin hustru. Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun -hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen var vid godt -lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till -att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det var -Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke. - -Det hven och ropade och hotade som basuner. - -»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. »Det var otrefligt! -Det låter ju som själfva domsbasunen! - -Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor prästen. »Det var en vidrig -musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta -kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt -styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen. - -Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. Där började han -ett nytt stycke. - -Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle -läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han -upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför! Det -lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt -lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han hade knipit -många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs -öfver golfvet och så ge honom med linjalen. Nu var det som om hundra -gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna. - -Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig. - -»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. »Det är ju ett sådant -Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna -springa. - -Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under -värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans -på sin gnällande klarinett. - -Det var just: »Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då -Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka. - -Han spelade också: »Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton -bredvid. Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika -tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som -om han hade tag med båda händer. - -Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. Han blef rödare och -rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet, -och kinderna svällde som luftballonger. - -»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» ropade flickorna. »Hu, -hvad det är falskt!» och så höllo de för öronen. - -Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan -skrek lika högt en half ton under. - -Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare. Han var blå i -ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada. Han kråmade -och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg -ut som en kalkontupp, som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt -klarinetten. - -»Jag spelar rent! Jag ¯vet¯, att jag spelar rent!» skrek han med tårar i -ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen. - -Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han. Där inne -brann ljus. Mamsellen satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och -dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf -henne ett glatt lag med fidelunkan. Det lät som en hel orkester skulle -ha exploderat utanför rutorna. - -Hon for upp med ett skrik. - -»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt -detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är -det?» - -Nu lät gossen fidelunkan spraka. - -Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af -toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla. - -»Nej, detta ¯skall¯ undersökas!» ropade hon och rusade ut genom dörren. - -Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon -efter. - -Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm. - -Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade -dit bort. Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande -hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter. - -Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan -klinga som en kontrabas. - -Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver -stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på -afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som -mamsellen i alla fall aldrig skulle nå. - -Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem -för att sluta sin uppsats om folkmusiken. - -Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt -lynne. Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon. - -»Hvarför är du så glad?» frågade modern. - -»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han blott. - -»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu ta reson och bli skomakare?» - -»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» sade gossen och satte -fidelunkan till rätta. »Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.» - -»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.» - -Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. Det var den polska de hade -dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli -hans hustru. - -Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan -sorg och lycksalighet. Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade -underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna. - -Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort -stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken. - -Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa. - -Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och -lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver -golfvet. - -»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna. - -»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra -käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!» - -»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade mor Anna och susade -omkring. - -»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade Lars och slog stöfvelklacken -i bjälken. - -»Och nu går jag,» sade gossen. - -»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på -min fidelunka!» - -Och så gick han. - - - - - Svenske-Per. - - -Det var en gång en gosse, som hette Per. - -Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna -och smal om lifvet. - -Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla -för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla -de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu -i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per. - -Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig -till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete. - -Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden -var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han -svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och -satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det, -förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta -upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den -allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu -öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i -alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt! - -»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är -bestämdt värd sin modiga femma!» - -Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till -staden med den. - -Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en -lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så -hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de -stora hornbågarna på hans glasögon. - -»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?» - -»Är den stor?» frågade guldsmeden. - -»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per. - -»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort. - -»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter -stenen. - -»Hi, hi!» skrattade guldsmeden. - -»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?» -frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa. - -Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra, -och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade -på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför. - -»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?» - -»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben. - -Per höll alldeles på att säga: - -»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben -tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att -han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag -hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.» - -Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina -lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna -dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo -färdiga därmed förr än klockan elfva. - -Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut -som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen. - -Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid -den låg den allra finaste herrgård. - -Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och -portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården -stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små -hvita lamm. - -Och Per slog sig på knäna och ropade: - -»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle -vilja ha!» - -Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu. - -Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i -byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver -bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och -herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka -på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på -bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå. - -»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort -med pengarna, och Per fick gården. - -Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga -sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint. - -Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med -silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som -gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var -obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång. - -Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och -på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet -och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt. - -Om morgonen kom betjänten in och frågade: - -»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om -kvällen stod han återigen i dörren och frågade: - -»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per -sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin, -att han talade tyska. - -Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och -sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och -drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att -sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af -sig. - -»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig. - -Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador, -trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och -sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra. - -Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn -behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så -öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så -varmt. - -Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren, -att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt -eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro. - -Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han -på allt, som Per sade: - -»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå -upp i slottet och sitta och se på utsikten.» - -Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna -gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist -började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn. - -Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så -många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls -nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen. - -Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke -kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och -icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller -något vidare muntert att vara herreman. - -Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare. - -Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att -se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen -förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel -uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som -svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med -tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna. - -»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha! -Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar! -Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och -spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan. - -Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att -köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan. - -»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på -stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!» - -Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per -med, att han ändå absolut måste ha skutan. - -»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen. - -Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar -funnos just icke på gården. - -»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är -en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka -i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den -flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.» - -Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad -skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte, -att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du -ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela -herrgården.» - -Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast -vid sitt: - -»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt -hela min håg till det.» - -Då skrattade skepparen och sade: - -»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot -en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!» - -Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och -satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla -klippor och skär. - -Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De -hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören -och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med -knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården. - -På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade: -»Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade -tillbaka och var så hjärtans glad. - -»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min -egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!» - -Karlarna skötte seglen och rodret. - -Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till -människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart -ut emot hafvet. - -I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen -hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna; -skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det -att regna. - -Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned, -men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre, -och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket. - -Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera -förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela -skutan. - -Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per -gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk, -och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen. - -Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla -fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet. - -Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då -det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han -ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan? - -Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en -människa hade Per att tala med. - -Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut -längre. - -Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom -landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde -han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla -åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per -mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal -gumma, som bar ett bylte. - -Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom -luften: - -»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande -emot honom en ung gosse på en häst. - -Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara -fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det -sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red. - -Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun -hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om -den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom -regnet. - -»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?» - -»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta -dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider -jag med kläm!» - -Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar -det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar -flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och -gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr. - -Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade -tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen -med honom. - -Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen. - -»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög -öfver diken och gärden.» - -Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja -ha. - -Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att -sälja hästen. - -Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på -honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just ¯den¯ hästen. - -Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få -nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte -för hästen. - -Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten -full af hafre. - -Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade -man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig -bondhäst. - -Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo -gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande. - -Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han -genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i -väg på sin brunlockiga häst. - -»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat, -att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och -lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt, -att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade -sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro -icke längre komna på sin vandring. - -Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste -solsken. - -Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor -voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde -skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden. - -På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af -alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla -sorter. - -Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde -konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt -och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till -båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen. - -Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla -de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet. - -Per stannade sin häst utanför tältet. - -Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den -skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som -clownen höll i handen. - -Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt! - -Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och -guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt -lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa -med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre -guldfiskar, som flögo i luften. - -Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som -flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af -silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver, -som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans. - -Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert, -och han satt bara och stirrade och stirrade. - -»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte -han. - -Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och -till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han -rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet. - -Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få -hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full -mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa. - -Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det -underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det, -skulle han gärna ge sin häst i utbyte. - -Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så -öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det -klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att -slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig -och sade med kväfd röst: - -»Nåå, vill du ha hästen?» - -Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef -så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som -hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och -jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen, -och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet -hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna. - -Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen, -men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i -solskenet. - -O! hvad han var lycklig! - -Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke -en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något -så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett -parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och -hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta! - -I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter -landsvägen med sitt parasoll uppspändt. - -Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så -besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och -släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete. - -Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet -bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det -var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre -han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han. - -Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och -gräfde. - -Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i -skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for -ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den. - -Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun. - -»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde. - -»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet. -»Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona -för den.» - -Per fortfor att stå kvar och se på. - -Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i -jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt -och lätt, som om det varit gröt. - -»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?» - -»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan -ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.» - -»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar -efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag -har lust på.» - -»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden -och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen. - -»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte -skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! — -— Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor -så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se -sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här -rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste -silke!» - -Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så -stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom -som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om -jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!» - -»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!» - -Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden. - -»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.» - -Han fortfor att stå och stirra på parasollet. - -Men så sade han med ens: - -»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare -väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig -af att titta på den!» - -Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till -gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade: - -»Nu är den min!» - -Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per -satte spaden i jorden för att försöka den. - -Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så -vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad. - -»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per. -»Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!» - -Och han gräfde och gräfde och skrattade högt. - -»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade -svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt, -som att ha en spade, som heter duga!» - - - - - Bubblan. - - -Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf. - -De hade endast ett barn, och det var en liten flicka. - -Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i -björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det -mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast -heta Vifvan. - -Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var -ute för att dra strömming. - -Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp. - -»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och -drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet. - -Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i -solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte -komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han -se? - -Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge. - -Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med -utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den -hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt -var den som en fisk. - -Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt -som på en stor gädda. - -Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig -baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek -af full hals med sin stora, öppna mun. - -»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i -land och bar hem fisken. - -Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska -svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden -med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka. - -»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras -lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen -på bordet. - -Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek -högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då -sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet. - -»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!» - -Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö. - -Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då -och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till -hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun, -hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet. - -Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter: - -»Låt strunten ligga! Den dör snart!» - -Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade -i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar -ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan -björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta -klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet. - -I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den -hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk -och försvann på botten. - -»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man, -då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.» - -Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var -ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur -hafvet i månskenet. - -Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej, -det är ju ruskpricken!» - -Men det var icke ruskpricken. - -Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren -tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo -simmande och lade sig bredvid båten. - -Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde -fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den -friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en -sexdubbel rad af pärlor. - -De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de -saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten. - -»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen. -»Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar, -skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla -Bubbla!» - -»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och -bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på -vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig -mer.» - -Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon -var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två -smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon. - -»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag -lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din -dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla -mina pärlor att hänga kring hennes hals!» - -»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi -känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på -land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig, -grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.» - -»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät -högt. - -»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att -fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta -ungen din i hafvet igen.» - -»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det -plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i -hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det: - -»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!» - -Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i -månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och -droppade ned i vågorna. - -Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i -land. - - * * * * * - -Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon -glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på -ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert -föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern -till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en -gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva. -Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för -att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det -beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid -stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det -långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna, -och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes -största nöje. - -När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå -upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring -den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan. - -Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de -tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena -kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan -granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt -ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som -småningom blefvo mindre, där hvar han legat. - -Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde -sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig. - -Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt -strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde -Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om -eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in -mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa -på en flat sten och hviskade: - -»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!» - -En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin -milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i -sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten -barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram. - -Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående, -vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu -hängde några våta gröna tussar kring hans mun. - -Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula -hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit -och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer, -och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en -bofink kvittrar: - -»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand -sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet. - -Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning. -Han rörde sig icke och andades icke. - -Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att -sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno. - -»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade. - -Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen -ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och -slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund. - -»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp -san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!» - -Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han -såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles -vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S -efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt, -skrällande läte. - -Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan -de bästa vänner. - -Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa, -gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen -till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de -blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne, -och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne. - -Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd -för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan -förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för -att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök -under vattnet, när de flögo förbi. - -Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade -vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon -satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill -henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog -munnen till ett bredt leende. - -»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet. - -Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett -ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en -dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som -när en groda kraxar. - -Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både -»namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och -förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst -till hvad Vifvan hade att säga honom. - -De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man -eller hade annat att göra, sade hon ofta: - -»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta -i munnen på honom.» - -Och då sprang Vifvan genast. - -Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda, -ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke -komma upp mera. - -Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den -tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog -sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna. - -Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak -öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för -honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände -Bubblan. - -Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder, -åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän -och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla -vantar, men då skrattade han och sade: - -»Snaskigt!» då de strax blefvo våta. - -Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att -så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och -gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns -södra strand. - -Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår -och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han -högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i -solskenet. - -Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de -och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt. - -Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon -först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång -flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet. - -Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans -ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit -mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i -dem, tänkte man på hafvet. - -Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska, -hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som -gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med -fiskstjärten. - -Deras lekar hade blifvit stillsammare. - -Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men -simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där -Vifvan satt på en sten. - -Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med -vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när -vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och -det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar -på vattenytan. - -Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla, -göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det -fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg -Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt. - -Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon -annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord. - -»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex -år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen, -hvarifrån du har kommit.» - -»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna -här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.» - -»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen, -kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste -han hålla.» - -»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans -långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?» - -»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn, -inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och -inte en sådan simstjärt som hafsungarna.» - -»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och såg -bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har, -och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.» - -Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta -Bubblan tillbaka i hafvet. - -Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han -sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt -lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den. -Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte -han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle -vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka. - -Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar -hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där -nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta! -Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.» - -Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid. - -På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket -var det härligaste månsken. - -Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se, -att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet, -började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur -vattnet. - -Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande -musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum -med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret. - -»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig -min son, min Bubbla tillbaka!» - -Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät. - -Då ropade hafsfrun med klagande röst: - -»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!» - -»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid! -Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få -stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett -bad och lugna er!» - -»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade -hafsmannen. - -»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun. - -»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en -annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen. - -»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din -båt!» tjöt hafsfrun. - -»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig, -taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun. - -»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser, -att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig — -ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid -sjön, där han nu plaskar som bäst.» - -Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef -riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af -förskräckelse. - -»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något -ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är -det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på -hafsbotten igen, som jag nu står här.» - -»Och ljuger!» skrek hafsfrun. - -»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i -er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!» - -Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af -förskräckelse gömde sig bakom en sky. - -Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet. - -Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och -larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt -upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne -icke kunde sofva. - -»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i -natten, där hafvet rasade. - -»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast -får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men -det lugnar sig snart!» - -I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och -första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin. - -Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade -med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor, -som han hade lagt på stranden. - -»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till -min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att -jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara -kunde få fatt i en af dem.» - -»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på -hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och -leka med dig!» - -»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han -kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda, -af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med, -då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho -— hela hafvet stormar.» - -Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han -önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till -stranden, utan sprang så fort hon kunde. - -Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad -flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade -hon: - -»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger, -började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg -hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget. - -Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa -gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder. - -»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de -stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho -— hela hafvet stormar!» ropade Vifvan. - -Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en -stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora, -rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter. - -»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan, -medan han så vänligt visade tänderna. - -Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade -hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur -öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll -henne fast. - -Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte, -öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som -en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af. - -Då dök hafsmannen ned i djupet med henne. - -Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs, -och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och -andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne, -och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet. - -Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur -ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls -rädd. - -»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född. -Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom, -när jag åter kommer upp.» - -Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan -fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol -emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet. - -Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och -oändligt. - -När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som -smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där -nere så kyligt och hemlighetsfullt. - -För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i -ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik. -Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara, -tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger. - -Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade -till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från -morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af -sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik. - -Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna -henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne. - -När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert -och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig -bölja och skrattade af glädje. - -Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär, -och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De -dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det -sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste -knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och -skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel -till och skyndade mot land. - -Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut. -Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut -som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var -som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i -spillror. - -Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och -icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma -jorden. - -Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på -lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till -hafsmannen och hafsfrun svarade de: - -»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett -vågslag i hafvet.» - -Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus. - -Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit. - -De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde -sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke, -och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans -förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med -armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot -skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka. - -Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att -nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru -hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp -mot fiskarstugan. - -»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala -med.» - -»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina -långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?» - -»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade -fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?» - -»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att -jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon -satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.» - -»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du — -— eller — —». - -»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned -och lade armarna i kors. Han såg morsk ut. - -»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det -är lätt gjordt!» - -»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i en bölja,» sade -hafsmannen. - -»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade fiskaren. »Med stjärt och -allt! Jag skall redan i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa -honom i hafvet.» - -»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. »Det var ju tal om sex år, -tyckte jag, att du nyligen sade. Jag tycker om, att man är precis med -sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade fram tiden. Nu skall -du inte förhasta dig med, att vilja påskynda den. I sex år väntar jag på -min son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen om sex -år sätter jag henne i land vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar -min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.» - -»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! Tvi dig!» skrek -fiskaren och hotade honom med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles -stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder. - -»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. »Lilla rara hafsfarbror -och kommendörkapten! Skulle du inte kunna ge mig Vifvan just nu med -detsamma. Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din gosse -tillbaka?» - -»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, »men det är en sak, -som är ännu roligare, och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och -så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla kårar utefter -ryggen. - -»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om sex år skall du ha din dotter -frisk och stark tillbaka; — det vill säga så vida du passar noga på min -son. Ty sker det honom det allra minsta ondt, ja då — — du vet! Det går -så lätt i en bölja!» - -I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande skum in emot stranden, -och hafsmannen och solen sjönko ned i hafvet. - -Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, satt lilla Bubblan uppe -i skogssjön och såg upp i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig -kom. - -Först sade fiskarhustrun länge till honom, att hon hade rest bort, men -då dagar och veckor gingo, måste hon fram med sanningen och berätta -Bubblan, att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än om sex år -skulle hon komma upp igen. - -Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar. - -Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk, -och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar -fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra -lifvet så drägligt för honom som möjligt. - -Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på, -huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka -till dem igen. - -Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund -ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på -flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt -tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något, -medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju -lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det -var också alltsammans. - -Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de -kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller -sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det -minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro -rädda för hafsmannen. - -Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till -lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror, -och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se -på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en -gammal sill, och så luktade hon alltid strömming. - -För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och -mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och -mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg -för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier, -han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller -också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och -granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner. - -»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig -själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där -det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det -tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull -Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom -alla andra skapade varelser. - -Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma -hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag -som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex -gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle -ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i -hafvet! - -För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för -Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja. - -Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen -ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen. - -Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin -kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri -lyfte han och hans hustru Bubblan. - -De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan -krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i -båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju -midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af -allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar. - -Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot -hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma. - -Det var den klaraste solskensdag. - -Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man -knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan -gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i -rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på -djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från -djupet steg hela festtåget. - -I spetsen kommo tre hornblåsare. - -Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och -blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden. - -Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön -glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen. - -Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor, -bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen. - -Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita -skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och -gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna. - -De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver -vågorna. - -Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå -stod Vifvan. - -Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk, -och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och -sväfvade som solstrålar efter henne. - -Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande -sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af -kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som -delfiner. - -Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter -tåget. - -Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan. - -Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver -vågorna. - -»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot -henne. - -Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen -nedanför fiskarstugan. - -Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men -i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena -sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i -hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten. - - * * * * * - -Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog -förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro -blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes -stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon -lyste. - -»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef -stående med mössan i handen. - -»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var -förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft! -Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!» - -»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett, -då han försvann i hafvet. - -»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara -tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på -något annat. - -Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla -sjön, men öfverallt gick hon tyst. - -»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.» - -Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade -bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade -krympt ihop och blifvit så sorgligt liten. - -»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna -vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns -nackspegel.» - -Hvar dag frågade hon bara: - -»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne, -att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket -näppeligen släppa honom mera. - -Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade -mera. - -Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin -barndomsvän. - -Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig -ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu, -att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen -själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden. - -Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring -som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller -natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i -hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk -att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den. - -Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och -de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå -böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på -nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu -Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en -hafsgosse kan gråta. - -In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse, -att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga -timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga -granen, som sköt upp öfver de andra. - -»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går -Vifvan ensam, ensam!» - -Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned -till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det -brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en -plåga. - -»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om -hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde -hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande -ned på djupet.» - -Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan -att plocka dem. - -Hon brydde sig icke om någonting. - -Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då -inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju -lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna. - -Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår, -som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på -ängen. - -Så gick hela sommaren, och hösten kom. - -Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro -fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot -hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en -bred, trädbevuxen dal ut till hafvet. - -Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i -flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer -och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare -ned mot hafvet. - -»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara -omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?» - -Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl -gå till? — - -Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade -fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att -förlisa långt ute på hafvet. - -Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då -passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en -liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen. - -»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som -ropar!» - -Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med -om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han -lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma. - -Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro -långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden. - -»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade han till henne. - -»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka. - -»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade han med klagande -stämma. »Min far har sagt, att lefvande kommer du aldrig mer till -hafvets botten. Han hatar din far och mor och dig och alla människor!» - -»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. Hon kunde nu tala saktare, ty -Bubblan hade simmat helt nära henne. - -»Ser du», sade hon och böjde sig så långt ut öfver vattnet, som hon -kunde, »när bara denna storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som -långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur dess lopp går, och när -du följer det, kommer du till sist till vår egen sjö bland bergen i -skogen. Där skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, och där -skola vi lefva så lyckligt med hvarandra som då vi voro barn. Kommer du, -Bubblan?» - -»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, som jag lefver, kommer -jag, ty jag kan inte lefva långt från dig!» - -»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste hela tiden simma emot -strömmen.» - -»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla rasande böljor,» svarade han. - -»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, och tre dagar efteråt väntar -jag dig uppe vid sjön!» - -»Du skall inte behöfva vänta tills solen går ned den första dagen, -förrän jag är hos dig,» svarade Bubblan, och därmed skildes de, ty han -hörde på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg hem från -skeppsbrottet. - -Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i två dagar, men så lade det -sig till ro, och allt blef stilla. Solen kom åter fram på himlen och -lyste på allt det färgade löfvet i skogen. - -Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar skummade och brusade hvita -ned öfver höjderna. - -Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket ännu hvilade, då Bubblan -steg upp öfver vattenytan och simmade in mot land. Han följde kusten åt, -tilldess han kom till mynningen af den ström, som Vifvan talat om. - -Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen stilla ut i hafvet. -Det första stycket var icke svårt att simma, då dalen bredde sig jämn, -och Bubblans största förskräckelse var, att någon från hafvet skulle se -honom och sätta efter honom; därför höll han sig intill strandbrädden, -där vassen dolde honom. - -Men längre in i landet gjorde strömmen en sväng, och då började många -träd att växa utefter dess stränder, så att Bubblan kände sig i säkerhet -för hafsfolket. Nu hade han endast människor att frukta. - -Det var ännu tidigt på morgonen, och han simmade så fort han kunde, -tilldess han nådde skogen. Ekarna hade redan börjat att bli gulbruna, -askarna voro hvitgröna, och rönnar och aspar hade blad så röda som blod. -Men lönnträdens löf hade alla färger, och det såg brokigt och gladt ut i -solskenet. - -Här började strömmen att bli smalare, och inne i skogen var den endast -en hvit skummande bäck. Bubblan stannade ett ögonblick. - -Han var het efter sin häftiga färd, och nu inandades han med glädje -doften af de vissnande löfträden och vällukten från granskogen. - -»Ack, ni vackra, välsignade träd!» sade han och sträckte armarna emot -dem. »Hvad det är skönt, att vara i skogen igen! Den varma, tysta -skogen, långt borta från det kalla, hemska hafvet!» och så började han -att simma upp emot skogen. - -Men han fick det icke lätt, ty bäcken ville ned mot hafvet, och Bubblan -ville upp mot höjderna, och hårda, vilda böljor slogo mot hans bröst och -ville rifva honom med sig. Då höll han sig åter till sidorna af bäcken, -där strömmen icke var så strid som i midten, och där klängde han sig -fast vid buskar och träd, som växte vid bäckens kanter och hvilade ofta -på en sten för att samla krafter. - -Skogen blef tätare och tätare, och solen lyste öfver alla de brokiga -träden. Man hörde intet annat ljud än bäcken, som susade framåt med ett -klingande metalljud. - -Det blef svårare och svårare, att arbeta sig upp emot strömmen, och -Bubblan måste hvarje ögonblick hvila. - -Men så tänkte han: »Gullvifvan väntar mig däruppe i tystnaden på bergen, -och där skola vi alltid stanna och alltid vara lyckliga,» och så simmade -han vidare med nya krafter. - -Då klang det ett horn genom skogen. - -Det var jägare, som voro ute för att jaga älg. - -Det rasslade genom löfvet, hundarna kommo rusande med tungan ute ur -halsen, och bakom dem följde jägarskaran med bågar och lansar. - -Bubblan höll sig alldeles stilla bland albuskarna. Men då stormade -bäcken så hårdt emot honom, att han måste vidare. Han gjorde ett par -slag för att nå en sten under bergväggen. Då hörde han jägarnas rop: - -»Älgen! Älgen! Den har kastat sig i bäcken! Där, under albuskarna!» - -Bubblan kastade sig ned och kröp in bland buskarna så fort han kunde, -men han hörde, huru jägarna stormade in i snåret ofvanför honom. - -Nu hven en pil genom luften, ännu en följde den; den träffade Bubblan -midt i nacken och gick genom halsen på honom. - -Han gled och föll, och i detsamma tog bäcken honom och hvirflade honom -bort emot djupet. - -Den snurrade och vände honom och kastade hans döda kropp från den ena -klippafsatsen till den andra. Så flöt den ned i dalen, och Bubblan bars -som ett visset blad mot kusten och ut i det stora, öppna hafvet. - -Där togo böljorna emot honom och gungade honom vidare, och så fann -hafsfolket honom och begrafde honom på hafsbotten. - -Men Vifvan satt och väntade. - -Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, men då Bubblan aldrig kom, -tänkte hon, att hon, skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och -så sprang hon in i skogen och gick hela tiden längs bäcken. - -Den skummade i väg så hvit och glad, som om den aldrig skulle ha sett -något sorgligt i hela sitt lif. - -På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i vattnet, men det var -blott asparnas röda blad, som hade droppat ned. - -Och så sprang hon nedför berget, genom dalen och ut mot hafvet! Nej, -Bubblan fanns där icke! - -»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du inte?» frågade hon och lade sig -på en stor sten och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen svarade. - -»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och lade ansiktet ända ned öfver -vattnet. - -»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där nere. - -»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. Hon tyckte så säkert, att -det var Bubblans röst hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom -fort!» - -Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och där under var hafvet så -djupt, att hon icke kunde se botten. - -»När du inte kan komma till mig, så kommer jag till dig!» sade hon. »Nu -kommer jag!» - -Och så sprang hon ut. - -Men denna gång andades icke hafsmannen på hennes ansikte. Han lät henne -sjunka som en hvit sten till botten. - -»Ja, hvad skulle ni med oss att göra?» mumlade han och stötte henne ner -under sanden. »Hvad skulle ni med oss att göra!» — — - -Men däruppe låg det stora hafvet och glänste och log i solskenet, som om -det aldrig hade funnits en Vifva och en stackars liten Bubbla. - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - INNEHÅLL. - - - Han som försvor sig 3 - - Alla mina lamm och alla mina björnungar 30 - - Moster Kajsas skrin 41 - - Allt som kan flyga 61 - - Gossen, som ville se troll 67 - - Alla hafvets vilda vågor 79 - - Fidelunkan 101 - - Svenske-Per 115 - - Bubblan 133 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - De Bästa Böckerna - - -Genom vårt land går för närvarande en mäktig nationell väckelse, som -bland annat tagit sig uttryck i ett storartadt folkbildningsarbete. -Genom föreläsningar och småskrifter har man sökt väcka den stora massan -till längtan efter vetande och kultur, men skall denna längtan bli något -annat än en hastigt förbrunnen låga, behöfver den en oafbruten näring; -och denna näring är litteraturen, böckerna. Det är knappast möjligt att -böckernas betydelse kan skattas för högt. - -De skola vara våra vänner, till hvilka vi gå när dagens plikter äro -fullgjorda för att vederkvickas af deras tankars skönhet och deras -känslors värme. - -Men för många har svårigheten varit att träffa dessa vänner. Böckerna ha -varit för dyra. Det är för att försöka hjälpa härvidlag, för att i någon -mån ge den inom hela nationen vaknande längtan efter högre kultur ny -näring och större utvecklingsmöjligheter, som undertecknad beslutat att -i ett billighetsbibliotek _=à 1 kr. volymen=_ ge ut - - - - - _De Bästa Böckerna._ - - -_=De Bästa Böckerna=_ komma förnämligast att hämtas ur de rika -litteraturskatter af klassisk och modern svensk skönlitteratur, utländsk -litteratur, populärvetenskap och reseskildringar som tillhöra mitt -förlag och de komma att utstyras på ett särdeles vackert och värdigt -sätt. - -Det är också därför mitt hopp att _=De Bästa Böckerna=_ skola tränga in -i tusentals svenska hem, höga som låga, att de skola läsas af alla -åldrar, icke minst af det uppväxande släktet, och att de, där -litteraturen förut varit en dyrbar lyx, skola bli en ny källa till -kunskap, skönhet och glädje. - - _ALBERT BONNIER._ - - - - - De Bästa Böckerna - - - à 1 krona volymen. - - Följande volymer föreligga: - - =C. M. BELLMAN, Fredmans Epistlar.= Ord och musik. - =AUG. BLANCHE, Hyrkuskens Berättelser.= - =AUG. STRINDBERG, Hemsöborna.= - =PER HALLSTRÖM, En gammal historia.= - =ALPH. DAUDET, Lilla parfvelns historia.= - =ANNA MARIA LENNGREN, Skaldeförsök.= - =C. J. L. ALMQVIST, Folklifsberättelser.= - =VIKTOR RYDBERG, Romerske kejsare i marmor.= - =GUSTAF AF GEIJERSTAM, Vilse i lifvet.= - =HELENA NYBLOM, Sagor.= 1:a samlingen. - -Under förberedning äro: - - ¯Linné¯, Lappska resan. - ¯Bellman¯, Fredmans sånger. - ¯V. von Braun¯, Skämtsamma dikter. - ¯Elias Sehlstedt¯, Sånger och visor. I urval. - ¯G. H. Mellin¯, Blomman på Kinnekulle. - ¯Z. Topelius¯, Hertiginnan af Finland. - ¯Selma Lagerlöf¯, Kristuslegender. - ¯Verner v. Heidenstam¯, Dikter. - ¯Ellen Key¯, Tankar. - ¯Tor Hedberg¯, Judas. - ¯Daniel Fallström¯, Dikter. I urval. - ¯Anna Wahlenberg¯, Två hustrur. - ¯Gustaf F. Steffen¯, Det moderna England. - ¯Leo Tolstoy¯, Kreutzersonaten. - ¯Beatr. Harraden¯, Skepp, som mötas i natten. - ¯H. Scharling¯, Vid nyårstid i Nöddebo prästgård. - ¯Oscar Wilde¯, Dorian Gray’s porträtt. - - ☞ Anmälan, se omslagets innersida. - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - TRANSCRIBER’S NOTES - - - 1. The "k" in ska was truncated, but clear from context on p. 14. - 2. Corrected prinssessan to prinsessan on p. 31. - 3. Corrected — (em dash) to » (opening quote) preceeding Hvad on p. 34. - 4. Corrected det to den on p. 46. - 5. Added » (closing quote) after "hals." on p. 47. - 6. Corrected "käringen," to "käringen?»" on p. 48. - 7. Removed » (closing quote) after "bomullshalsduk." on p. 50. - 8. Added » (closing quote) after "klocka!" on p. 54. - 9. Corrected han to ha on p. 55. -10. Corrected ångot to något on p. 65. -11. Corrected hälla to hålla on p. 65. -12. Corrected "trol l" to troll on p. 72. -13. Corrected förändgar to förändringar on p. 76. -14. Corrected ginstor to gnistor on p. 77. -15. Corrected de to det on p. 80. -16. Corrected äter to åter on p. 84. -17. Inserted och on p. 88. -18. Corrected Violenta to Violanta on pp. 95 and 99. -19. Corrected springar to springer on p. 108. -20. Corrected full to föll on p. 140. -21. Did not correct missing closing quotes (twice nested) after - "stormar." on p. 148. -22. Added » (closing quote) after "Vifvan?" on p. 153. -23. Removed comma after hafvet on p. 160. -24. Silently corrected typographical errors. -25. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. -26. Enclosed italics font in _underscores_. -27. Enclosed bold font in =equals=. -28. Enclosed spaced font in ¯macrons¯. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HELENA NYBLOMS SAGOR *** - -***** This file should be named 53173-0.txt or 53173-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/1/7/53173/ - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Ronnie Sahlberg -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net (This file was produced from images -generously made available by The Internet Archive) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/53173-0.zip b/old/53173-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 6b0a074..0000000 --- a/old/53173-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/53173-h.zip b/old/53173-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 5bf804e..0000000 --- a/old/53173-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/53173-h/53173-h.htm b/old/53173-h/53173-h.htm deleted file mode 100644 index 0d8740c..0000000 --- a/old/53173-h/53173-h.htm +++ /dev/null @@ -1,6943 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv"> - <head> - <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" /> - <title>The Project Gutenberg eBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - <style type="text/css"> - body { margin-left: 8%; margin-right: 10%; } - h1 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: xx-large; } - h2 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: x-large; } - .pageno { right: 1%; font-size: x-small; background-color: inherit; color: silver; - text-indent: 0em; text-align: right; position: absolute; - border: thin solid silver; padding: .1em .2em; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; } - p { text-indent: 0; margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; text-align: justify; } - .large { font-size: large; } - .xlarge { font-size: x-large; } - .under { text-decoration: underline; } - .lg-container-b { text-align: center; } - @media handheld { .lg-container-b { clear: both; } } - .lg-container-r { text-align: right; } - @media handheld { .lg-container-r { clear: both; } } - .linegroup { display: inline-block; text-align: left; } - @media handheld { .linegroup { display: block; margin-left: 1.5em; } } - .linegroup .group { margin: 1em auto; } - .linegroup .line { text-indent: -3em; padding-left: 3em; } - div.linegroup > :first-child { margin-top: 0; } - ol.ol_1 {padding-left: 0; margin-left: 2.78%; margin-top: .5em; - margin-bottom: .5em; list-style-type: decimal; } - em.gesperrt { font-style: normal; letter-spacing: 0.2em; margin-right: -0.2em; } - @media handheld { em.gesperrt { font-style: italic; letter-spacing: 0; - margin-right: 0;} } - div.pbb { page-break-before: always; } - hr.pb { border: none; border-bottom: thin solid; margin-bottom: 1em; } - @media handheld { hr.pb { display: none; } } - .chapter { clear: both; page-break-before: always; } - .table0 { margin: auto; margin-top: 2em; } - .nf-center { text-align: center; } - .nf-center-c1 { text-align: left; margin: 1em 0; } - .c000 { margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; } - .c001 { page-break-before: always; margin-top: 4em; } - .c002 { margin-top: 2em; } - .c003 { margin-top: 1em; } - .c004 { margin-top: 4em; } - .c005 { page-break-before:auto; margin-top: 4em; } - .c006 { margin-top: 2em; margin-bottom: 0.5em; } - .c007 { font-size: 90%; } - .c008 { border: none; border-bottom: thin solid; margin-top: 0.8em; - margin-bottom: 0.8em; margin-left: 35%; margin-right: 35%; width: 30%; } - .c009 { vertical-align: top; text-align: left; padding-right: 1em; } - .c010 { vertical-align: top; text-align: right; } - div.tnotes { padding-left:1em;padding-right:1em;background-color:#E3E4FA; - border:1px solid silver; margin:2em 10% 0 10%; } - .covernote { visibility: hidden; display: none; } - div.tnotes p { text-align:left; } - @media handheld { .covernote { visibility: visible; display: block;} } - .ph2 { text-indent: 0em; font-weight: bold; font-size: x-large; margin: .75em auto; - } - </style> - </head> - <body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Helena Nybloms Sagor - -Author: Helena Nyblom - -Release Date: September 30, 2016 [EBook #53173] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HELENA NYBLOMS SAGOR *** - - - - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Ronnie Sahlberg -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net (This file was produced from images -generously made available by The Internet Archive) - - - - - - -</pre> - - -<div class='’tnotes covernote’'> - -<p class='c000'><strong>Transcriber’s Note:</strong></p> - -<p class='c000'>The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.</p> - -</div> - -<div> - <h1 class='c001'>HELENA NYBLOMS SAGOR</h1> -</div> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c002'> - <div><span class='xlarge'>FÖRSTA SAMLINGEN</span></div> - <div class='c003'><span class='large'>ANDRA UPPLAGAN</span></div> - <div class='c003'><span class='xlarge'>STOCKHOLM</span></div> - <div class='c003'>ALBERT BONNIERS FÖRLAG</div> - </div> -</div> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c004'> - <div>STOCKHOLM</div> - <div class='c003'>ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907</div> - </div> -</div> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_3'>3</span> - <h2 class='c005'>Han som försvor sig.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en yngling som hette Walter. -Han hade bara lust till en sak, och det var att spela -fiol, men det gjorde han också bättre än alla andra.</p> - -<p class='c000'>Så satt han en dag i sin fars gård och stämde -fiolen, och så tänkte han:</p> - -<p class='c000'>»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och -där spelar jag så vackert och så blidt, att hon förstår -hur högt jag älskar henne.»</p> - -<p class='c000'>Och så började han spela allt det mjukaste och -bästa, han visste, af sitt hjärtas öfverflöd. Men då -öppnade en tjänstflicka dörren på glänt och hviskade: -»Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»</p> - -<p class='c000'>»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde -jag väl ha förstått, att inte skulle jag hålla på att -spela när mor ska sofva.»</p> - -<p class='c000'>Så gick han bort till andra ändan af huset och -ställde sig utanför sin fars dörr.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» -sade han till sig själf, »att far ska bli glad och -komma att tro på mig.» Och så började han med -de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_4'>4</span>Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns -rum och sade:</p> - -<p class='c000'>»Gå din väg! Far skall arbeta.»</p> - -<p class='c000'>»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag -väl ha tänkt, att inte går det an att spela när far -ska arbeta!» Och så gick han bort ifrån gården.</p> - -<p class='c000'>Han gick genom susande skogar och blommande -ängar, öfver höga berg och djupa dalar, och så kom -han till en stor stad.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så -de kunna tänka sig allt det vackra, jag sett på vägen,» -sade han till sig själf och så ställde han sig vid ett -gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade -så rasande brådt och inte alls tid att stanna och -lyssna till hans spel; slutligen kom en man med en -stor käpp och en silfverträns om hatten och lade -handen på hans axel.</p> - -<p class='c000'>»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta -genast upp, annars tar polisen dig!» — Ja, då fick -han ju sluta. Men så fick han veta, att det om kvällen -skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas -till dans. Då gick han och bad, att han också skulle -få spela med på sin fiol.</p> - -<p class='c000'>»Å ja, <em class='gesperrt'>en</em> mer eller mindre kan ju göra detsamma,» -svarade man honom, och så fick han lof att -vara med på kvällen.</p> - -<p class='c000'>Man hade prydt den stora rådhussalen så fint -med gröna kransar och röda pioner och fladdrande -band, och under taket svängde kronor af tunnband, -omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. -<span class='pageno' id='Page_5'>5</span>Men i salen visade sig all stadens finaste ungdom. -Hand i hand kommo de för att dansa. Gossarna -voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De -buro korta kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. -De unga jungfrurna voro i sammet och siden, -breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med -feta, hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De -voro hvita och röda som smultron med grädde, och -hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de unga -flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, -ibland två och två, ibland i långa rader och i stora -ringar, fram och åter på det bonade golfvet.</p> - -<p class='c000'>Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och -kacklade som höns i en hönsgård, men i rummet -bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt vin -och skreko och skrålade som om fienden hade kommit -i landet.</p> - -<p class='c000'>Ja, <em class='gesperrt'>det</em> var ett gille!</p> - -<p class='c000'>Musikanterna handterade sina instrument med -största fart och kläm, men ju klarare trumpeterna -smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto -högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. -Det var som om de ville visa, att de alldeles -kunde öfverrösta musiken.</p> - -<p class='c000'>Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon -glädje att stå och spela för <em class='gesperrt'>det</em> sällskapet. Men -så bad han anföraren för musiken, att han skulle -få lof att spela något vackert när de hvilade mellan -danserna.</p> - -<p class='c000'>»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, -<span class='pageno' id='Page_6'>6</span>och då det nu för en stund blef tomt på golfvet -i danssalen och alla hade satt sig till hvila på bänkarna -längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin -fiol och började spela. Han tyckte, att det liksom -låg kärlek i luften. Här voro så många vackra flickor -och så många ståtliga unga män, som måhända nog -skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan -tänkte på, men inte hade mod därtill. Nu ville Walter -låta dem höra huru ett älskande hjärta talar, och -han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, -att han själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick -spetsade man öronen nere i salen, men så började -man tala dubbelt så högt som förut, och efter en -stund ropade den förnämsta dansören:</p> - -<p class='c000'>»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt -oss nu få en ‘Allemagne’!»</p> - -<p class='c000'>Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja -dansmusiken med de andra. Men då han på morgonsidan -gick bort från dansgillet, så tänkte han:</p> - -<p class='c000'>»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där -kalla och stolta människorna skulle bry sig om min -musik! Nej, nu går jag ut på landet och spelar -för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta -stället,» och så gick han utåt landsvägen. Fram på -kvällen kom han till en bondgård, där många människor -voro församlade. Karlar och flickor, som kommit -hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. -Nu sutto de på trappan och omkring brunnen -i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden och -<span class='pageno' id='Page_7'>7</span>husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då -tjänstfolket ett uppmuntrande ord.</p> - -<p class='c000'>En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade -till honom:</p> - -<p class='c000'>»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»</p> - -<p class='c000'>Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» -sade han till sig själf. »Det är sådant folk, som har -hjärta för musiken.» Och han skyndade in på gården.</p> - -<p class='c000'>Han började spela en gammal folkvisa, en af -dem som ingen har gjort, men som hela världen -känner. Den var så underligt vacker med klang -af bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.</p> - -<p class='c000'>Men knappast hade han spelat ett par takter, -förrän en af flickorna började sjunga därtill. Hon -hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll en -gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så -besynnerligt på tonerna. Och nu började ett par -andra röster. De sjöngo just inte så vidare rent. -Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, -höga och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var -ett riktigt bölande. Walter kunde inte så mycket -som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och -lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de -kommit i farten och ville hafva mera.</p> - -<p class='c000'>En begärde en glad, en annan en sorglig visa. -Alla ropade i munnen på hvarandra: »Om han ändå -kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!» sade en.</p> - -<p class='c000'>»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. -<em class='gesperrt'>Det</em> var en karl till att spela!» sade en annan; och -de refvo och sleto i Walter från alla sidor. Men -<span class='pageno' id='Page_8'>8</span>genast han började en visa, började också alla skråla -igen. Då lade han ner fiolen.</p> - -<p class='c000'>»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni -reder er ju allra bäst utan» — och så gick han.</p> - -<p class='c000'>»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder -och bondtöser skulle vilja höra på mig!» sade han -till sig själf medan han vandrade ut i natten.</p> - -<p class='c000'>Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. -Där lågo fåren i solskenet och läto sig sommarens -blommor väl smaka, och Walter satte sig hos dem på -en stubbe.</p> - -<p class='c000'>»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De -vilja inte höra på mitt spel. Nu ska jag spela för -er, snälla, tysta djur,» och så började han en liten -sakta och vänlig melodi på fiolen.</p> - -<p class='c000'>Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren -började fara ikring, som om han skulle ha velat göra -dem något illa. De blängde med sina gröna ögon -och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo -slint under dem af bara ångest.</p> - -<p class='c000'>»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. -»Men hva ska I väl egentligen kunna vara annat?» -och så gick han.</p> - -<p class='c000'>»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» -sade han för sig själf. »Inte ska man vänta sig -något af <em class='gesperrt'>dem</em>. Men den vackra naturen! Det är -en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och -alla I sakta porlande källor! I skolen förstå mig. -Och nu bryr jag mig bara om att spela för er!»</p> - -<p class='c000'>Så började Walter spela de ljufvaste låtar han -<span class='pageno' id='Page_9'>9</span>kunde locka ur fiolen. Men han hade inte spelat -länge förrän alla björkarna började hviska till hvarandra. -Och de tisslade och tasslade och fnissade -och prasslade, så Walter mycket väl förstod, att nu -passade de på medan han spelade att säga hvarandra -alla sina hemligheter. Och de glada källorna -skrattade och jollrade och stänkte droppar i ansiktet -på honom.</p> - -<p class='c000'>»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada -barnröster. »Du spelar riktigt bra; men dina visor ä’ -så korta, de ta genast slut. Hör på oss! Hör på -oss! Hör på <em class='gesperrt'>den</em> melodin! Ser du, vi, ja vi sluta -aldrig, vi!» och så pladdrade alla källorna och gurglade -sig liksom för att bli ännu klarare i strupen. De -hade inte alls tid att höra på Walters fiol.</p> - -<p class='c000'>»Det finns nog ingen på hela jorden som vill -höra på mig,» sade Walter och reste sig. »Hvad -ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går och -hänger mig!» och så gick han in emot den stora -allvarsamma skogen. Men vid skogsbrynet satte han -sig ned på dikeskanten för att ännu en gång se ut -öfver denna vackra jord, som låg och lyste under -sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som -kom gående på landsvägen och som nalkades stället -där han satt.</p> - -<p class='c000'>Det var en underlig karl. Han såg ut som en -afsigkommen fin kurre. Efter tidens sed bar han en -stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver -axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en -liten, röd mössa, däri en lång hägerfjäder satt och -<span class='pageno' id='Page_10'>10</span>vippade i morgonluften. På de långa, smala benen -hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna -bar han långa, nedtrampade skor. Han gick raskt -framåt med en besynnerlig vårdslös gång, medan han -stack knäna framför sig, och höll hufvudet böjdt -öfver bröstet.</p> - -<p class='c000'>Walter satt och tittade efter honom.</p> - -<p class='c000'>»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal -afdankad hofman, som en gång sett bättre dar. Nu -ska jag göra ännu ett försök! Om han står stilla -och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu -finns något för mig här på jorden att göra, men går -han förbi utan att stanna — ja, då går jag och -hänger mig!»</p> - -<p class='c000'>Och så satte Walter fiolen under hakan och -började spela. Han tog till det svåraste och konstfärdigaste -stycke, som han nånsin lärt sig. Det hade -dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de -högsta toner, som kunna nås på fiolen.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte -han och samlade hela sin kraft. Men medan han -spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att se -om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, -eller om han möjligtvis skulle bli stående och höra -på honom. Nu var han alldeles nära. Walters hjärta -slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg -ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, -men plötsligt stannade han, lade armarna i kors, lyfte -hufvudet och såg på spelmannen. Walter hade suttit -på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och -<span class='pageno' id='Page_11'>11</span>började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig -spelat så bra. Det sjöng och tonade i fiolen, och till -och med de djärfvaste språng gingo som en dans.</p> - -<p class='c000'>Han slutade med en lång, lång drill, och så lät -han fiolen sjunka och såg på den främmande.</p> - -<p class='c000'>Den besynnerlige herrn stod och log. Men så -bröt han ut i ett högt, skallande skratt.</p> - -<p class='c000'>»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt -öfverdådigt bra?» sade han med en hånfull röst.</p> - -<p class='c000'>Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.</p> - -<p class='c000'>»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han -med darrande röst.</p> - -<p class='c000'>Den främmande herrn svarade blott med en hvissling -som tydligen ville säga: »Jo, det ska du få höra!» -och så sträckte han en lång, mager arm efter fiolen.</p> - -<p class='c000'>»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han -med en hög, skärande röst. »Den är ju alltför låg!» -Och han satte fiolen mellan knäna och började vrida -på skrufvarna.</p> - -<p class='c000'>»Och stråken sen! Den är ju också slak som -ett segel utan vind!» Han började också att spänna -stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter -och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt -ansikte. I den smala pannan växte det -mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan -var lång och smal och hängde ned öfver munnen i -en djärf krökning, och den långa munnen hade korta, -små tänder, som man såg när han log. Ögonen -voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa -ögon med svarta ögonfransar, men han knep -<span class='pageno' id='Page_12'>12</span>dem beständigt ihop, så de sågo ut som två långa, -smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som -två gnistor. Medan Walter satt och såg på honom, -tyckte han, att mannen hvarje minut ändrade utseende. -I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, -i det andra var han rent förbannadt ful. Och så -hade han så otäcka händer, långa, knotiga händer, -på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade -flera leder än vanliga människohänder, och slutade -med tjocka klunsar i fingertopparna. Det var gräsligt, -så han stod och vred och vred på den arma -fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den -i ordning.</p> - -<p class='c000'>»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till -Walter, och satte instrumentet under hakan.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» -och så började han.</p> - -<p class='c000'>Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver -fiolen, kände Walter det, som om någon slagit honom -öfver nacken med ett spö. Han spratt till och satt -spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen -fiol?</p> - -<p class='c000'>Det strömmade toner ur den som droppar från -en springbrunn, som vågor från en bergbäck, som -stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som -tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade -och dansade och flög och yrde om hufvudet på -honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och fasa. -Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det -var som om hela luften sjöng omkring honom. Det -<span class='pageno' id='Page_13'>13</span>trängde sig in på hans hufvud och hans bröst, så -det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset -med båda händerna, där han satt, och då spelet slutade -på en hög drill, som darrade öfver hans hufvud -som ett blänkande svärd, kände han det som om han -skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla -med afrifvet gräs och stirrade på den främmande.</p> - -<p class='c000'>»Tja! se <em class='gesperrt'>så</em> ska man spela!» sade denne i upprymd -ton.</p> - -<p class='c000'>»Man skall veta, hvilken makt som finns i den -här lilla tingesten!» och han svängde fiolen framför -sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt humör af -att höra sig själf spela.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han -så. »Nu ska det bli kärlek af. Nu är du skön -jungfrun, som sitter där och glor i din jungfrubur, -och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela -henne ut genom fönstret. Hör nu på!»</p> - -<p class='c000'>Han började med att skrapa öfver alla strängar -medan han jamade och tjöt som en katt, men plötsligt -upphörde han, lade bågen så sakta som luft öfver -strängarna, och så började serenaden. Han spelade -på samma gång sången och ackompanjemanget, och -något så ljuft och tjusande hade väl Walter aldrig -hört i hela sitt lif.</p> - -<p class='c000'>Det vaggade och snyftade i strängaspelet som -suckar från ett längtande, blödande hjärta, medan -sången sväfvade som brinnande böner, än sakta -hviskande, än stigande och svällande. Den slutade -med tre suckar, den ena saktare än den andra, som -<span class='pageno' id='Page_14'>14</span>liksom ströko Walter öfver kinden med smekande -ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte -att det simmade i tårar.</p> - -<p class='c000'>»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte -ut stråken emot Walter. »Här ha vi tösen hängande -på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så -skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt -doft skratt.</p> - -<p class='c000'>»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han -kunde knappast tala.</p> - -<p class='c000'>»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade -den främmande. »Är det något du särskildt kunde -ha lust till?»</p> - -<p class='c000'>»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, -så det låter som glädje och festlighet?» frågade -Walter.</p> - -<p class='c000'>»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.</p> - -<p class='c000'>»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se -redan hans följe där långt borta på landsvägen, och -nu ska<a id='p14'></a> vi ta emot honom med triumfmarschen.»</p> - -<p class='c000'>Han drog ett par stora ackorder öfver alla -strängarna. Det lät som om trumpeter och horn -hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen. -Den började dämpad, som om den väntade på någon -som skulle komma, men steg och steg beständigt -i styrka.</p> - -<p class='c000'>»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började -buga. »Där ha vi kejsarens följe, hans riddare och -hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_15'>15</span>Han bugade sig så djupt, att toppen af hans -hägerfjäder rörde vid landsvägen.</p> - -<p class='c000'>Det brusade af toner omkring Walter. Det var -som om en hel orkester hade utbrutit i jubel för att -hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg honom -rida förbi på vägen och bockade sig själf i största -ödmjukhet.</p> - -<p class='c000'>»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken -blef svagare och svagare, till dess den helt -dog bort.</p> - -<p class='c000'>»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han -så och lät stråken flyga öfver strängarna, så det -klingade som ett gapskratt.</p> - -<p class='c000'>»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.</p> - -<p class='c000'>»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. -Han kunde inte finna ord för sin beundran. »Hvad -är du egentligen för en människa? Hvad heter du?»</p> - -<p class='c000'>»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade -spelmannen och visade honom spetsen af sin tunga.</p> - -<p class='c000'>»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade -Walter. »Och du lärer naturligtvis inte konsten -ifrån dig.»</p> - -<p class='c000'>»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade -spelmannen. »Och jag har haft många snälla -lärjungar.»</p> - -<p class='c000'>»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan -man kommer underfund med ditt spelsätt?» sade -Walter.</p> - -<p class='c000'>»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade -mannen. »De flesta människor tro att det beror -<span class='pageno' id='Page_16'>16</span>på det här!» och han viftade med handen. »I stället -för att det skall sitta här!» och han pekade med -toppen af sitt långfinger på pannan. »<em class='gesperrt'>Här</em> sitter -det, min herre! Jag skall säga dig, att du är lika -dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna -hvad du själf tänker på. Hvad tror du -folk frågar efter <em class='gesperrt'>dina</em> tankar? Du skall spela för -dem, hvad <em class='gesperrt'>de</em> helst vilja höra. Du skall spela för -dem hvad <em class='gesperrt'>de</em> tänka på. Du ska alltid veta: <em class='gesperrt'>Den</em> -vill ha det så, <em class='gesperrt'>den</em> vill ha det så! Nu ska de få -det precis som de vill ha det.»</p> - -<p class='c000'>»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur -de <em class='gesperrt'>andra</em> vill ha det?» frågade Walter och gjorde -stora ögon.</p> - -<p class='c000'>»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade -spelmannen och spärrade upp näsborren som en jakthund.</p> - -<p class='c000'>»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. -Jag har nog med att komma under fund med hvad -jag själf går och funderar på.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. -»Och det är därför ingen gitter höra på dig, och -det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll på -att gå och hänga dig.»</p> - -<p class='c000'>»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han -blef riktigt rädd.</p> - -<p class='c000'>»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig -ut. — Men ser du, jag har en liten dosa full -med en ganska egen sort snustobak. Om du bara -skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du -<span class='pageno' id='Page_17'>17</span>också genast få det rätta väderkornet, så du alltid -precis skulle förstå, hvad du ska spela för folk.»</p> - -<p class='c000'>Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur -sin bröstficka och smällde på locket med sina långa -fingrar.</p> - -<p class='c000'>»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» -sade Walter och sneglade till dosan. »Men det kostar -väl stora pengar att få sig en pris ur den?»</p> - -<p class='c000'>»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.</p> - -<p class='c000'>»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» -svarade Walter modfälld. »Hvad skulle jag väl då -kunna ge dig?»</p> - -<p class='c000'>»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. -»Det är alldeles nog om du ger mig dig själf. Jag -har en inbiten lust att rå om unga själar.»</p> - -<p class='c000'>»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska -vi göra upp handeln?»</p> - -<p class='c000'>»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. -»Jag ger dig nu på eviga minuten en pris ur min -dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan -du roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter -den tiden tillhör du mig. Då kommer jag och kräfver -dig.»</p> - -<p class='c000'>»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en -skön, lång tid. Och ännu är jag bara aderton år. -Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden -är inne?» frågade han så.</p> - -<p class='c000'>»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. -»När stunden kommer, ska jag skicka dig mitt visitkort. -<span class='pageno' id='Page_18'>18</span>Men kom ihåg,» tillade han, och hans underliga -ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar -mig och inte infinner dig, där jag stämt möte med -dig, då är det slut med dig. Jag tål intet uppskof -i mina inbetalningar.»</p> - -<p class='c000'>»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska -inte låta dig vänta; men låt mig nu få smaka på -tobaken.»</p> - -<p class='c000'>Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan -tvärs öfver diket till Walter, som dök ned i snuset -med två fingrar, tog sig den största pris han kunde -åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande -ifver.</p> - -<p class='c000'>Han nös genast tre gånger och strax kände han -som en smäll i hufvudknoppen. Det blef så underligt -klart inne i hjärnan på honom.</p> - -<p class='c000'>»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte -handen efter instrumentet, som den främmande ännu -höll.</p> - -<p class='c000'>»Var så god,» svarade mannen. »Här har du -den! Nu kunna vi ju genast försöka om mitt medel -hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som -du tror att <em class='gesperrt'>jag</em> skulle tycka om det.»</p> - -<p class='c000'>Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, -att mannen hade fått ett helt annat utseende.</p> - -<p class='c000'>»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och -fräck! Nu ska jag spela ett stycke efter <em class='gesperrt'>ditt</em> sinne.» -Han satte stråken till fiolen, och det var som om -den dansade af sig själf. Den flög så lätt som -en ljusstråle öfver strängarna, och allt hvad Walter -<span class='pageno' id='Page_19'>19</span>ville den skulle spela, det spelade den ögonblickligen.</p> - -<p class='c000'>Det var en vild, flygande dans med skärande -oljud och vågade språng och långa drillar, som tjöto -som hånskratt.</p> - -<p class='c000'>Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! -Bravo!» ropade han. »Precis som jag vill ha det! -Det var en dans med fart och humör, och inte -något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa -dig själf!»</p> - -<p class='c000'>Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln -och nickade till Walter.</p> - -<p class='c000'>»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade -han. »Alltså om tio år! Och pass på att vara -precis!» och därmed gick han med så långa steg -in emot skogen, att han inom ett par sekunder var -försvunnen. Det var som om han blåst bort som -en låga.</p> - -<p class='c000'>Walter rätade på sig. Det föreföll honom som -han plötsligen blifvit en hel karl och han grep fast -om halsen på sin fiol som om han fått tag i den -för första gången i lifvet, och så vandrade han ut -i världen för att pröfva sin lycka.</p> - -<p class='c000'>Han märkte genast, att den pris han fått af -mäster-spelmannen hade klarat alla hans begrepp. -Nu gick han icke längre och grubblade öfver sina -egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, -och han kunde genast se på deras ögon hvad de -ville höra.</p> - -<p class='c000'>En ville ha det vildt, en annan ville ha det -<span class='pageno' id='Page_20'>20</span>mildt. En ville ha det roligt, en annan varmt och -soligt. En ville ha det flott och fräckt, en annan -ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte -om sant och fromt, andra nöjdes med grant och tomt.</p> - -<p class='c000'>Walter visste precis hur de önskade det, och -alla voro de så innerligt nöjda med honom. Och -han spelade sig fram till ära och heder, till gyllene -dukater och granna kläder, och alla slogos om att -få tag i honom.</p> - -<p class='c000'>Enhvar tyckte, att Walter just spelade <em class='gesperrt'>honom</em> -till nöjes, och Walter log emot hög och låg, emot -flickor och gossar. Han brydde sig inte mera om -<em class='gesperrt'>hvad</em> han spelade, bara alla voro nöjda med honom -och sade honom vackra saker. Slutligen blef han -fast i kungens gård, ty ingen kunde som han läsa -kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och -han gick klädd i sammet och siden, med rosetter -vid knäna och diamantring på lillfingret, och med -doftande olja i håret.</p> - -<p class='c000'>Och han hade blifvit så fin och förnäm, att -folk reste sig när han kom in i rummet. Och ve -den, som vågade säga ett ord eller röra på sig -när Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef -genast utkörd ur kungasalen.</p> - -<p class='c000'>Förr i världen hade Walter knappast någonsin -lämnat fiolen ur händerna, men nu hängde den på -väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte -om att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, -och för resten hade fiolen blifvit så främmande för -<span class='pageno' id='Page_21'>21</span>honom, sedan den inte mera spelade hans egna, men -bara alla andra människors tankar.</p> - -<p class='c000'>Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är -det som fattas mig? Jag har ju allt hvad en människa -kan önska sig: pengar och heder och min -konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig -för morgondagen. Hvad <em class='gesperrt'>är</em> det väl som fattas mig?» -Han undrade då, om det kunde vara tanken på att -all denna härlighet en gång skulle taga slut, när -spelmästaren kallade honom att möta sig. Men det -föreföll honom att vara något så långt borta i en -aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra -sig däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. -Han räknade dem aldrig och han märkte därför icke, -att det kom en dag då de tio åren voro slut.</p> - -<p class='c000'>Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. -Han hade spelat många lustiga och glada saker, ty -han hade genast sett på kungens ögon att han var -i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. -Nu hade alla gått till ro, men Walter dröjde ensam -kvar i den stora salen.</p> - -<p class='c000'>Han kände sig inte glad till mods, men han -kunde inte förklara sig grunden därtill. Måhända -var det därför, att han i kväll helst hade velat spela -de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, -men i stället hade han varit tvungen att spela alla -kungens glada tankar.</p> - -<p class='c000'>Och inte hjälpte det att kungen klappat honom -på axeln och sagt, att han var den bästa spelmannen -i hela världen. Den stora salen var nu tom, och i -<span class='pageno' id='Page_22'>22</span>Walters hjärta var det också tomt. Han stod med -fiolen i handen och såg på månskenet, som silade in -genom fönstren. Då tyckte han plötsligt, att det -blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, -men han tänkte att han nog sett galet, ty himlen -var ljus och stjärnklar.</p> - -<p class='c000'>Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och -då fick han se något som låg och lyste på fönsterkarmen -utanför. Det var en liten bit skinande hvitt -papper. Han räckte handen ut efter det, och då -såg han tydligen i månskenet hurusom på papperet -stod skrifvet med stora bokstäfver: »X. Y. Zeta -väntar dig i morgon vid soluppgången på stenberget. -Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»</p> - -<p class='c000'>Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio -åren just voro slut efter denna midnatt, och nu -var han icke mera sin egen herre. Nu hade tiden -kommit, då han skulle afbetala sin skuld.</p> - -<p class='c000'>Hvad skulle nu komma?</p> - -<p class='c000'>Det ryste i honom af en obestämd fasa för något -obekant, som skulle göra slut på hans frihet. Och -hvad var det för resten för en frihet han haft? Han -som varit kungens och hvar mans tjänare. Han -som hade gjort hela världen till viljes, men tegat -med hvad han själf hade att säga. — Men nu var -det inte tid att stå och sörja. Det var bara att -lägga benen på nacken och ge sig i väg för att -inte komma för sent.</p> - -<p class='c000'>Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen -<span class='pageno' id='Page_23'>23</span>under armen, slog kappan öfver axlarna och skyndade -ut i natten.</p> - -<p class='c000'>Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var -ljus och stjärnströdd och månskenet flöt i strömmar -öfver jorden. Walter sprang allt hvad han kunde, -ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. -Han såg sin långa skugga springa bredvid sig på -den hvita vägen. Nu kom han in i skogen, och -då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna -började blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle -solen gå upp. Han skyndade då framåt med dubbel -fart och snart var han ute ur skogen och uppe på -vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför -sig. Rundt omkring bredde sig öppna fält med -kort gräs. Där brukade herdarna vakta sina hjordar. -I morgonrodnaden kunde han skönja hur det -rörde sig mellan de små buskarna. Det var de -ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.</p> - -<p class='c000'>Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. -Först trodde han att det var en fågel, men nu förstod -han, att det var någon som blåste på flöjt. -Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna -och lyssna.</p> - -<p class='c000'>Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, -han nånsin hört. Den lät som om morgonstjärnan -själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, -så klar och lycklig tonade den här i ensamheten. -Den trängde helt in i Walters hjärta och fyllde honom -med en så ljus och stilla glädje, att tårarna -kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen -<span class='pageno' id='Page_24'>24</span>kom. Det var en liten ljushårig herdegosse, som -satt på en sten och blåste flöjt.</p> - -<p class='c000'>»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad -du spelar vackert!»</p> - -<p class='c000'>Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en -stund började han blåsa igen.</p> - -<p class='c000'>»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är -det för fåren du blåser?»</p> - -<p class='c000'>»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta -och spelade vidare utan att bry sig om Walter.</p> - -<p class='c000'>»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» -frågade Walter ånyo.</p> - -<p class='c000'>»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände -på flöjten. »Jag tycker om den, därför låter jag -den komma fram.»</p> - -<p class='c000'>Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, -och Walter började känna en underlig frossa öfver -hela kroppen. Det var något som sade honom, att -hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef -med ens så förfärligt rädd, att han tyckte han hellre -skulle vilja dö än gå upp till stenberget.</p> - -<p class='c000'>»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. -»Jag skall vara på stenberget vid soluppgången, men -jag är så förfärligt rädd.»</p> - -<p class='c000'>»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. -»Är du rädd för solen?»</p> - -<p class='c000'>»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta -där, en sträng herre, som vill mig illa.»</p> - -<p class='c000'>»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här -uppe finns inga stygga. Här är godt att vara.»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_25'>25</span>»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. -»Han bor inte här. Han kommer för att ta mig -bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara -mig?»</p> - -<p class='c000'>»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade -gossen.</p> - -<p class='c000'>»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag -skulle känna mig så trygg om du ginge med mig.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag -gärna med,» sade gossen. »Men då få vi allt skynda -oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren igen.»</p> - -<p class='c000'>Han lade sin lilla hand i Walters, och de började -båda att springa allt hvad de kunde; gossen på -sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda stöflar. -Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en -lång, gänglig figur stod emot en af de bara tallarna -där uppe, och han förstod genast hvem det var.</p> - -<p class='c000'>»God morgon,» sade spelmästaren och tog till -mössan med två fingrar. »Det är bra, att du är -punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har -med dig? Hvad ska ungen där att göra?»</p> - -<p class='c000'>»Å, jag skulle vilja, att du också hörde <em class='gesperrt'>honom</em> -spela en gång,» svarade Walter. »Jag för min del -har aldrig hört något vackrare.»</p> - -<p class='c000'>»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. -»Är det på den där flöjten han spelar?»</p> - -<p class='c000'>»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så -vackert, att man inte kan låta bli att gråta.»</p> - -<p class='c000'>»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som -du,» svarade spelmästaren och skrattade. »Du skall -<span class='pageno' id='Page_26'>26</span>väl inte kunna inbilla mig, att <em class='gesperrt'>jag</em> skulle kunna gråta -öfver att en bondunge blåser flöjt?»</p> - -<p class='c000'>»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag -står här, så ska han kunna spela tårar i dina ögon.»</p> - -<p class='c000'>»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.</p> - -<p class='c000'>»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara -fäller en enda tår när han spelar för dig, då har -han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver -mig längre.»</p> - -<p class='c000'>»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med -om! Men nog kunde vi spara oss den komedin, -ty när solen går upp är du i alla fall min.»</p> - -<p class='c000'>Den lille gossen hade inte alls förstått hvad -de två talade om. Han stod och såg ut öfver det -vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade -på solen.</p> - -<p class='c000'>»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång -till?» frågade Walter.</p> - -<p class='c000'>»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade -gossen och började genast att spela.</p> - -<p class='c000'>Den långe herrn satt på en sten med ryggen -vänd till hälften emot honom och tycktes icke ge -minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund -vände han litet på sig, och bäst som det var, hade -han gjort helt om. Han satt med armbågarna mot -knäna och hufvudet stödt i händerna och lyssnade.</p> - -<p class='c000'>Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig -förändring i hans ansikte. Hans långa, smala -ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig och -<span class='pageno' id='Page_27'>27</span>skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde -att le, och hans lilla, smala panna fick några djupa -veck mellan ögonbrynen, som kommo honom att se -så allvarlig och sorgsen ut.</p> - -<p class='c000'>Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. -Han spelade i allt lugn på sin flöjt, och det klingade -så klart och lyckligt i morgonluften där uppe på -berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. -Det var nästan som om flöjttonerna lockade solen -närmare och närmare.</p> - -<p class='c000'>Walter kände en sådan frid och lycka strömma -in i sin själ, att han rent glömde bort, att det var -hans eget lif som stod på spel. Men då han såg -bort till den store spelmannen, ja, då fick han se -något så underbart. Tårarna tillrade ur hans ögon -och föllo i tunga droppar ned mellan hans långa -fingrar.</p> - -<p class='c000'>»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! -Nu har du ingen rätt öfver mig mera.»</p> - -<p class='c000'>»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn -förargad och torkade fort bort tårarna med baksidan -af handen. »Men man får en så otäck snufva här -uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara -så tidigt ute.»</p> - -<p class='c000'>»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men -hvarför gråter du?»</p> - -<p class='c000'>»Din satans unge!» ropade den långe herrn och -reste sig. »Hvarför skulle du komma och blanda -bort korten för mig?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_28'>28</span>Hans ögon blixtrade och han såg så där grym -och elak ut, som Walter kom ihåg honom från deras -första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. -Han fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, -medan de första långa solstrålarna sköto upp öfver -horisonten.</p> - -<p class='c000'>»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade -den store spelmästarn och slog kappan stramt öfver -skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen åter, -och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten -af en sådan sparfunge som du!»</p> - -<p class='c000'>Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, -och så gick han med långa steg, utan att -vända sig, bort öfver stenberget och försvann bak -klipporna.</p> - -<p class='c000'>»Hvad det var synd om honom!» sade den lille -gossen och såg efter honom. »Han såg så ledsen -ut!»</p> - -<p class='c000'>Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde -sig ned och tryckte gossen fast till sig.</p> - -<p class='c000'>»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade -den lille och gjorde sig lös, och så sprang han allt -hvad han orkade nedför berget.</p> - -<p class='c000'>Men Walter tog fram fiolen och såg länge -på den.</p> - -<p class='c000'>»God morgon, min hjärtevän!» sade han och -vände på den i morgonsolen. »Det är länge sedan -vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som -om jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de -<span class='pageno' id='Page_29'>29</span>människor vi skulle spela för. Men nu ska vi allt -börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur man -ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så -kysste han fiolen.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_30'>30</span> - <h2 class='c005'>Alla mina lamm och alla mina björnungar.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en liten prinsessa, som var -mycket lycklig.</p> - -<p class='c000'>Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa -och en mamma och ett litet hvitt hus, som låg -midt på en stor grön äng, full af hundra tusen -millioner hvita blommor.</p> - -<p class='c000'>Och där på ängen hade hon också en hel skara -af små hvita, krusiga lamm.</p> - -<p class='c000'>Man kunde icke se något sötare! De voro så -runda och mjuka som bollar, med nosar så ljusröda -som rosenknoppar och klara gröna ögon.</p> - -<p class='c000'>Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, -hade blifvit tvättad och fått på sig sin hvita -klänning, skyndade hon sig ut på ängen, klappade -i sina små händer och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! -Kom, så ska vi dansa!»</p> - -<p class='c000'>»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo -alla de hvita lammen tumlande från ängens olika -sidor, och då började där en munter dans. Prinsessan -i midten och alla de små krusiga lammen rundt -<span class='pageno' id='Page_31'>31</span>omkring hoppade och sprungo på det gröna gräset, -till dess prinsessan föll omkull med benen i vädret.</p> - -<p class='c000'>Då lade de sig alla ned på de hundra tusen -millionerna blommor och läto solen skina på sig.</p> - -<p class='c000'>»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan.<a id='p31'></a> -»Ingen i hela vida världen är så lycklig -som jag!»</p> - -<p class='c000'>Ängen buktade sig i backar och dalar och var -här och där bevuxen med stora träd, men längs ena -sidan gränsade den till skogen, den stora, allvarliga -granskogen, som växte upp efter berget.</p> - -<p class='c000'>Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård -af långa, smala granstammar, och man kunde -blott på ett enda ställe komma igenom den. Midt -på gärdsgården fanns en liten grind, men till den -hade prinsessan nyckeln.</p> - -<p class='c000'>Men djupt inne i den mörka granskogen bodde -en ung prins. Han hade byggt sin jakthydda där -inne och höll sig där en björngård.</p> - -<p class='c000'>Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, -de allra roligaste man kunde se.</p> - -<p class='c000'>De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, -silkesmjuka pälsar, stora mjuka tassar och små lömska -och dumma ögon, som sutto på sned i hufvudet.</p> - -<p class='c000'>Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen -och hade badat sig i källan och klädt sig i -sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade -grinden och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! -Kom så ska vi leka!»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_32'>32</span>Och så kommo alla sex björnungarna rusande -ut som sex glada skolpojkar och kastade sig öfver -prinsen.</p> - -<p class='c000'>De rullade honom omkring på gräset, slogo honom -med tassarna, lyfte mössan af honom och slogo -kullerbyttor öfver hans ben.</p> - -<p class='c000'>»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har -så lifvadt som jag!»</p> - -<p class='c000'>Men så hände det en dag, att då prinsessan -kom ut på morgonen och ropade på sina lamm, -kom intet af dem springande.</p> - -<p class='c000'>Hon ropade och ropade och klappade i händerna, -men förgäfves.</p> - -<p class='c000'>Då började hon springa omkring för att leta -efter dem, och i en grop under ett stort askträd -fann hon dem alla hopkrupna.</p> - -<p class='c000'>De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade -alla öfver hela kroppen och blinkade med sina -gröna ögon, och när hon talade till dem, svarade -de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.</p> - -<p class='c000'>Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt -dem, och hon satte sig att vakta på dem.</p> - -<p class='c000'>En stund efteråt såg hon, att någon kom gående -och stannade och tittade ut mellan gärdsgårdsstörarna. -Då reste hon sig och gick bort till gärdsgården -och tittade in i skogen.</p> - -<p class='c000'>Där stod prinsen!</p> - -<p class='c000'>Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! -Han hade röd sammetsblus och stöflar med sporrar. -I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen -<span class='pageno' id='Page_33'>33</span>hade han svansen af en ekorre, som han själf -hade skjutit.</p> - -<p class='c000'>Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan -gärdsgårdsstörarna.</p> - -<p class='c000'>»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade -hon.</p> - -<p class='c000'>»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. -»Jag var ute och promenerade med dem i soluppgången.»</p> - -<p class='c000'>»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta -dig, du, de kan vara farliga!»</p> - -<p class='c000'>»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad -gör du med dina dumma lammungar?»</p> - -<p class='c000'>»De ä’ så söta!» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera -gå förbi med sina björnungar, ty när lammen endast -kände lukten af dem på långt håll, voro de nära att -dö af ångest.</p> - -<p class='c000'>Han höll också hvad han lofvade, men däremot -kom han själf ofta på andra sidan gärdsgården och -stod och hängde och tittade in mellan stolparna -på prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland -de hundra tusen millionerna hvita blommor på den -gröna ängen i solskenet.</p> - -<p class='c000'>När hon icke orkade dansa mer, hände det att -hon gick bort till gärdsgården, och där stodo hon -och prinsen och pratade.</p> - -<p class='c000'>Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se -hvarandra med ett öga i sänder, och där stodo de -<span class='pageno' id='Page_34'>34</span>och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna, och -stucko nässpetsarna in i mellanrummen.</p> - -<p class='c000'>En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.</p> - -<p class='c000'>»<a id='p34'></a>Hvad har du gjort med din hand?» frågade -prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Stött den på en sten!» svarade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Visst inte!» ropade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Visst inte!» svarade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» -sade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. -»De ä’ farliga! Och när de nu få stålklor och huggtänder, -bli de ännu farligare!»</p> - -<p class='c000'>»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som -silke och så tät som sammet, och det är så läckert -att klappa dem!»</p> - -<p class='c000'>»Kanske det också blir läckert, när de biter -hufvudet af dig?» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» -och så gick han.</p> - -<p class='c000'>Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att -man nästan kunde se det; mycket fortare än små -barn.</p> - -<p class='c000'>De voro icke längre så mjuka och runda, icke -så lätta i kroppen och så hvita i ullen, och när -prinsessan klappade i händerna och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par -skutt och började därpå beta i all maklighet.</p> - -<p class='c000'>»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan -<span class='pageno' id='Page_35'>35</span>och såg missnöjd på dem. »Ni börjar att se så -långnästa och dumma ut.»</p> - -<p class='c000'>Prinsens björnar växte också för hvar natt.</p> - -<p class='c000'>De voro icke längre så muntra och lekfulla.</p> - -<p class='c000'>De började att få stålklor och huggtänder, och -deras ögon sågo för hvar dag allt lömskare ut.</p> - -<p class='c000'>»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. -»Ni är inte att lita på!»</p> - -<p class='c000'>Då hände det en morgon, när prinsessan kom -ut, att hon fann ett af sina lamm dödt på ängen.</p> - -<p class='c000'>Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt -öfver gräset och fläckade de hvita blommorna ända -bort till gärdsgården, som på detta ställe var nedbruten -med våld.</p> - -<p class='c000'>Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon -befallde sitt folk, att de skulle göra gärdsgården -dubbelt så hög på detta ställe.</p> - -<p class='c000'>Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför -passade han icke på sina björnar!</p> - -<p class='c000'>Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på -gärdsgården hängde den finaste kappa af röd sammet, -fodrad med björnskinn och med två gyllne -spännen till halsknäppe.</p> - -<p class='c000'>Hon förstod genast, att det var en gåfva från -prinsen. Han hade dödat den björnunge, som bitit -hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.</p> - -<p class='c000'>Men hvad brydde hon sig om det!</p> - -<p class='c000'>Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. -Men ingen hade lof att röra hennes lamm!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_36'>36</span>Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, -blef den alldeles förstörd.</p> - -<p class='c000'>Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, -och prinsessan kunde vara i fred med sina -lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre -brydde hon sig om dem.</p> - -<p class='c000'>»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» -sade hon till dem. »Ni är snart en hop gamla -tråkiga får; — gå er väg!»</p> - -<p class='c000'>Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå -förbi. De ville numera också helst slippa att dansa. -De stodo helst och mumsade och mumsade på det -gröna gräset från morgon till kväll.</p> - -<p class='c000'>Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, -som räckte ända ned till fotleden, hon kunde icke -rusa omkring så vildt som förr.</p> - -<p class='c000'>Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade -och band kransar af alla de hvita blommorna. -Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen -och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna -björnar med väldiga tassar och en tung, luffande -gång.</p> - -<p class='c000'>»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade -inte en af er dödat prinsessans lamm, så hade jag -inte så tråkigt, som jag nu har!»</p> - -<p class='c000'>Men så hände det en afton, då prinsessan gick -på ängen, att hon fick se prinsens röda sammetsjacka -lysa bakom gärdsgården. Han stod där och -hängde liksom förr i världen.</p> - -<p class='c000'>»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_37'>37</span>»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.</p> - -<p class='c000'>Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin -krans.</p> - -<p class='c000'>»Du ville inte ha min kappa,» sade han -därpå.</p> - -<p class='c000'>»Tror du, att man betalar rödt blod med röd -sammet?» svarade hon.</p> - -<p class='c000'>»Pytt, fårblod!» sade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska -skjuta dina björnar!»</p> - -<p class='c000'>»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade -prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Nej!» ropade prinsen.</p> - -<p class='c000'>Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att -han icke kunde tala med henne längre.</p> - -<p class='c000'>Nästa afton stod han där igen.</p> - -<p class='c000'>»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» -frågade han.</p> - -<p class='c000'>»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De -ä’ inte längre glada att dansa med. Men hvarför -går du inte hem och leker med dina björnungar?»</p> - -<p class='c000'>»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Skjut dem!» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.</p> - -<p class='c000'>Tredje kvällen stod han där igen och hängde.</p> - -<p class='c000'>»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska -jag komma in och dansa med dig. <em class='gesperrt'>Jag</em> kan dansa, -må du tro!»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_38'>38</span>»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade -prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.</p> - -<p class='c000'>»Hur många har du?» frågade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp -i träden.</p> - -<p class='c000'>»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.</p> - -<p class='c000'>»Inte fler?»</p> - -<p class='c000'>»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade -han och såg ned på sina skor.</p> - -<p class='c000'>»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En -prins kan inte ljuga.»</p> - -<p class='c000'>»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen -och ref af sig mössan, »men den femte är den -allra bästa, och den skjuter jag inte.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, då går jag!» sade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter -henne.</p> - -<p class='c000'>»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.</p> - -<p class='c000'>»Jag skall smida den i länkar.»</p> - -<p class='c000'>»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick -mellan de hvita blommorna.</p> - -<p class='c000'>»Ja, då <em class='gesperrt'>ska</em> jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! -Lofva mig bara, att du vill öppna grinden och släppa -in mig på ängen!»</p> - -<p class='c000'>»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.</p> - -<p class='c000'>Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_39'>39</span>»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit -mina björnar!»</p> - -<p class='c000'>»Talar du sanning?» frågade hon.</p> - -<p class='c000'>»Dagsens sanning,» svarade prinsen.</p> - -<p class='c000'>»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade -prinsessan.</p> - -<p class='c000'>»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom -gärdsgården,» svarade han.</p> - -<p class='c000'>»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och -så satte hon nyckeln i låset och släppte in prinsen -på ängen.</p> - -<p class='c000'>Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar -med sporrar, orrfjädrar i hatten och ekorrsvansen -kring halsen.</p> - -<p class='c000'>»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser -du i mina ögon?»</p> - -<p class='c000'>»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. -»Jag står där i min hvita klänning midt på -ängen med de hundra tusen blommorna!»</p> - -<p class='c000'>»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog -henne om lifvet, och så började de att dansa.</p> - -<p class='c000'>Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och -blommor, öfver backar och dalar, hela den gröna -ängen igenom.</p> - -<p class='c000'>Månen gick upp som en stor röd sköld öfver -fjärden, och stjärnorna kommo fram på himlen, och -daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa, -medan prinsen sjöng:</p> - -<div class='lg-container-b c007'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'><span class='pageno' id='Page_40'>40</span>»Hasselbuskar de ä’ små,</div> - <div class='line'>de ä’ fulla af nötter!</div> - <div class='line'>Dansa lätt min unga brud,</div> - <div class='line'>du fryser om dina fötter!»</div> - </div> - </div> -</div> - -<p class='c000'>Och om de icke ha upphört att dansa så dansa -de ännu.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_41'>41</span> - <h2 class='c005'>Moster Kajsas skrin.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han -var både stark och vacker, och han kallades af de -andra unga gossarna för »starka Erik», men flickorna -kallade honom »vackra Erik».</p> - -<p class='c000'>Han hade just ingen lust att arbeta men stod -gärna i byns utkant vid den stora gröna planen, -där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo -boll.</p> - -<p class='c000'>Här stod han med ryggen mot muren, armarna -i kors och sin lilla tobakspipa i munnen. När -flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och var -det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, -men när gossarna gingo förbi, skickade han ofta ett -försmädligt ord efter dem. Han mokade gärna gräl, -ty han tyckte om att slåss.</p> - -<p class='c000'>Också var han så stark, att de flesta voro rädda -att slåss med honom, och i hvilket spel han gaf -sig in, vann han.</p> - -<p class='c000'>Erik hade hvarken far eller mor, och för resten -endast en släkting; det var gamla moster Kajsa.</p> - -<p class='c000'>Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig -<span class='pageno' id='Page_42'>42</span>och ful, alldeles förskräckligt ful, tyckte den vackra -Erik.</p> - -<p class='c000'>Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon -kunde icke hålla hufvudet upprätt på halsen. Det -hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.</p> - -<p class='c000'>Ögonen voro små och röda, och den långa näsan -hängde ända ned öfver den tandlösa munnen. Att -ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen -kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.</p> - -<p class='c000'>»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» -sade han endast. »Det är inte underligt, att käringen -aldrig har kunnat få en man.»</p> - -<p class='c000'>Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa -gå upp till kyrkogården och vattna grafven, och då -hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som stod -vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas -lilla hus låg alldeles intill den gröna planen, där -de unga lekte.</p> - -<p class='c000'>När då moster Kajsa kom stapplande fram vid -sin käpp, med en liten vattenkanna i den andra -handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:</p> - -<p class='c000'>»God afton, vackra Erik!»</p> - -<p class='c000'>Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka -och svarade:</p> - -<p class='c000'>»God afton, gamla fula moster Kajsa!»</p> - -<p class='c000'>Då hände det en afton, medan Erik kastade boll -med några kamrater ute på ängen, att han så häftigt -slog till bollen, att hans ena byxknapp flög af, och han -var på vippen att tappa byxorna.</p> - -<p class='c000'>De andra började att skratta, och då blef Erik -<span class='pageno' id='Page_43'>43</span>röd i ansiktet. Han tålde icke, att man skrattade -åt honom; han ville bara beundras.</p> - -<p class='c000'>Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, -men i detsamma såg han upp till moster Kajsas lilla -hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom geranierna -och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon -till Erik och öppnade fönstret litet på glänt:</p> - -<p class='c000'>»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»</p> - -<p class='c000'>Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas -hus.</p> - -<p class='c000'>Det var så litet, och fönsterna så små, att han -nu mätte det från skorstenen till jorden. Han trodde, -att han väl knappt skulle kunna stå rak där inne. -Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför -en liten hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på -öfre botten. Inunder bodde en skomakare.</p> - -<p class='c000'>Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. -Det var så litet, att om Erik hade lagt sig på -golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd, skulle -han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, -och han måste böja hufvudet för att komma in -genom dörren, men då kunde han nätt och jämnt -stå rak under taket.</p> - -<p class='c000'>Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet -hade icke en fläck, och de hvita gardinerna kring -den lilla sängen sågo alldeles nystrukna ut. I fönstret -hängde också små nystrukna gardiner, och där -stod proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. -Men för öfrigt fanns där endast ett bord -<span class='pageno' id='Page_44'>44</span>och några stolar, och vid den ena väggen ett litet -skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.</p> - -<p class='c000'>»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster -Kajsa. Hon gick bort och öppnade skrinet och tog -därur nål och tråd och en byxknapp.</p> - -<p class='c000'>Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon -på sin näsa och bad Erik sitta ned. Själf satte -hon sig bredvid och började sy fast knappen med -vaxad tråd och knut på rätan.</p> - -<p class='c000'>Men Erik skrattade.</p> - -<p class='c000'>»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka -min lefver, moster Kajsa,» sade han.</p> - -<p class='c000'>»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men -nu sitter knappen fast.»</p> - -<p class='c000'>Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty -han skulle ju ner och slå boll igen.</p> - -<p class='c000'>Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat -åt honom, då hans byxknapp sprang af, och i -synnerhet var det en gosse, som de kallade Långe-Jöns, -som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.</p> - -<p class='c000'>Det där satt och knep Erik i sidan, och han -passade på alla möjliga tillfällen att reta och utmana -Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med honom.</p> - -<p class='c000'>Så blef det från onda blickar till vreda ord, -och en afton råkade de ihop med knytnäfvarna. Erik -var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig som -en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, -att de flesta kommo i luften.</p> - -<p class='c000'>Då blef Erik het och drog knifven.</p> - -<p class='c000'>»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns -<span class='pageno' id='Page_45'>45</span>och drog också sin, och i nästa ögonblick hade -Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.</p> - -<p class='c000'>Då hans motståndare och de andra kamraterna -sågo blod flyta, spriddes de som en hönsflock, och -Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i -tunga droppar ned på gräset.</p> - -<p class='c000'>Då klirrade moster Kajsas ruta.</p> - -<p class='c000'>»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik -var denna gång icke sen att klättra uppför den lilla -trappan.</p> - -<p class='c000'>»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, -och så öppnade hon sitt skrin och började att leta -i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper, och -därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.</p> - -<p class='c000'>De stora glasögonen kommo åter på hennes -långa näsa, och så tvättade hon blodet från Eriks -hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, -och så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf -en lång bindel, som hon band kring den sårade -handen.</p> - -<p class='c000'>»Du ser ut som en gammal örn, som dricker -mitt blod,» sade Erik, då moster Kajsa stod med -näsan öfver hans hand.</p> - -<p class='c000'>»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. -»Nu är handen i ordning, men jag skall säga dig -Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli -en annan gång.»</p> - -<p class='c000'>»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik -och såg ond ut. »Det tål jag inte.»</p> - -<p class='c000'>»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle -<span class='pageno' id='Page_46'>46</span>med smör och en sup,» sade moster Kajsa; »men -det tål du kanske inte heller?»</p> - -<p class='c000'>Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han -sällan råd att äta, och det svartnade för hans ögon -af allt det blod han förlorat, så att han tyckte nog, -att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han -sneglade bort till moster Kajsa, då hon gick till -sitt skrin och därur framtog en liten kopp med -smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett -litet, litet glas, som hon satte framför Erik.</p> - -<p class='c000'>»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en -stol,» sade moster. »Jag lägger mitt förkläde på den!»<a id='p46'></a></p> - -<p class='c000'>Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg -som en prins och åt hvetebröd och drack sött brännvin -till.</p> - -<p class='c000'>Denna gång sade han både tack och farväl, -och han log till och med ett litet vänligt leende -mot moster Kajsa, då han gick sin väg.</p> - -<p class='c000'>Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, -och då han dref till den med all makt, sprang -spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult -tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, -och hur mycket han än letade, kunde han icke -finna det.</p> - -<p class='c000'>»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa -uppe från sitt fönster.</p> - -<p class='c000'>»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. -»Men det har troligtvis flugit till världens ända.»</p> - -<p class='c000'>»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom <em class='gesperrt'>du</em> -<span class='pageno' id='Page_47'>47</span>slog till bollen. Men kom upp så ska vi försöka -hitta ett annat.»</p> - -<p class='c000'>Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han -tog den i två steg.</p> - -<p class='c000'>»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han -kom in.</p> - -<p class='c000'>»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan -och letade i skrinet.</p> - -<p class='c000'>»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske -passa?» och hon tog fram ett spänne af förgylldt -silfver. Det föreställde två händer, som kommo -ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, -och på handleden af hvar och en satt en -blänkande sten.</p> - -<p class='c000'>»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik -och spetsade munnen. »Tänker moster verkligen ge -mig det?»</p> - -<p class='c000'>»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. -»Det passar bra mycket bättre på ditt unga bröst, -än vid min gamla skrynkliga hals.»<a id='p47'></a></p> - -<p class='c000'>»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och -så lät han moster Kajsa sy i spännet.</p> - -<p class='c000'>Men när han nu om kvällarna stod i solskenet -vid bollplatsen, tittade flickorna dubbelt på Erik.</p> - -<p class='c000'>»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han -har fått! Han är nog inte så fattig, som man tror,» -sade de.</p> - -<p class='c000'>Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på -lördagskvällarna, då bollspelet och lekarna voro slutade, -<span class='pageno' id='Page_48'>48</span>oombedd gick upp till moster Kajsa. När kamraterna -retade honom därför och frågade:</p> - -<p class='c000'>»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där -gamla fula käringen?»<a id='p48'></a> svarade Erik endast:</p> - -<p class='c000'>»Jag vet inte, men gumman är snäll.»</p> - -<p class='c000'>Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. -Nejlikorna i fönstret doftade så godt, och man -kunde se öfver hela den gröna ängen med solnedgången -bakom kastanjeträden.</p> - -<p class='c000'>Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda -på; än ett glas kallt öl, än nymjölkad mjölk, och -från skrinet hämtade hon små paket, hvari fanns -tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång -kaffe, hvaraf hon kokade en stor, ångande kopp -till Erik.</p> - -<p class='c000'>»Hvad har du egentligen allt för slag i det där -skrinet, gamla moster Kajsa?» frågade Erik en afton, -då gumman stod och ordnade i det.</p> - -<p class='c000'>»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man -behöfver på denna besvärliga vandring vi ha att -gå,» svarade gumman.</p> - -<p class='c000'>Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var -allt så väl ordnadt i små afdelningar med lådor och -flaskor och fyrkantiga paket.</p> - -<p class='c000'>»Hvad var det där som glimtade?» frågade -Erik.</p> - -<p class='c000'>»Det är spännena på min bilderbok,» svarade -moster Kajsa. »Har du rena fingrar, så får du lof -att titta i den.»</p> - -<p class='c000'>Och därmed tog gumman upp en liten bok med -<span class='pageno' id='Page_49'>49</span>tryckt läderband och silfverspännen och lade på bordet -framför Erik.</p> - -<p class='c000'>Det var en underlig gammal bok med taflor som -föreställde heliga och tappra män.</p> - -<p class='c000'>På titelbladet stod S:t Göran.</p> - -<p class='c000'>Han var afbildad på en stegrande häst med en -sjuhöfvad drake vid sina fötter. Själf var han framställd -i brynja och hjälm med vajande fjädrar. Han -lyfte just lansen och stack den djupt i drakens svalg.</p> - -<p class='c000'>Erik satt länge och såg på den.</p> - -<p class='c000'>»Det var en stolt riddersman,» sade han, »och -inte rädd af sig heller. — Hvad heter han?»</p> - -<p class='c000'>»Det står att läsa under!» svarade moster Kajsa.</p> - -<p class='c000'>»Hm,» sade Erik. Han ville icke säga, att han -icke kunde läsa.</p> - -<p class='c000'>Han öppnade boken och bläddrade i den.</p> - -<p class='c000'>För hvarje tafla var skrifvet tätt med svarta -bokstäfver, men för hvarje början var en stor, röd -bokstaf, som såg ut som en rosett.</p> - -<p class='c000'>»Jag har så dåliga ögon,» sade moster Kajsa, -»läs du litet för mig, Erik! Det är sådana rara -bitar i den boken.»</p> - -<p class='c000'>Erik blef röd i ansiktet.</p> - -<p class='c000'>»Jag kan inte läsa!» svarade han kort.</p> - -<p class='c000'>»Jaså, inte det,» sade moster Kajsa. »Du kan -bara slåss.»</p> - -<p class='c000'>»Det skulle moster inte säga,» sade han. »Jag -har inte dragit knif se’n den där dagen moster plåstrade -om handen på mig.»</p> - -<p class='c000'>»Nej, men slagits med knytnäfvarna,» svarade -<span class='pageno' id='Page_50'>50</span>moster Kajsa. »Jag hörde nog, hur lilla Lasse skomakare -skrek i kväll, när du boxade honom i -magen.»</p> - -<p class='c000'>»Det är riktigt nyttigt för honom,» sade Erik.</p> - -<p class='c000'>»Jag tycker det skulle vara nyttigare, om du -lärde dig läsa,» sade moster Kajsa. »En stor, gammal -gosse som du, att inte kunna läsa innantill!»</p> - -<p class='c000'>»Det är så svårt,» sade Erik.</p> - -<p class='c000'>»Har du försökt?» frågade gumman.</p> - -<p class='c000'>»Ja, ett litet ögonblick,» svarade Erik, »men det -tar så lång tid.»</p> - -<p class='c000'>»Är det något, som väntar på dig?» frågade -moster Kajsa.</p> - -<p class='c000'>»Hm!» svarade Erik.</p> - -<p class='c000'>Moster Kajsa packade in boken i en stor bomullshalsduk.<a id='p50'></a></p> - -<p class='c000'>»Se här, Erik! Du skall få låna hem boken, -om du, nästa gång du kommer, kan känna igen alla -de stora röda bokstäfverna.»</p> - -<p class='c000'>Så fick Erik boken och gick.</p> - -<p class='c000'>Han var icke dum, bara lat, och nästa gång han -kom, kunde han säga hvad alla de granna bokstäfverna -hette.</p> - -<p class='c000'>»Nu måste du också lära dig de andra,» sade -gumman.</p> - -<p class='c000'>»Ja, men de ä’ så små och fula — och så många,» -svarade Erik.</p> - -<p class='c000'>»Då ska jag väl hjälpa dig,» sade moster Kajsa -och satte på sig glasögonen.</p> - -<p class='c000'>»Nu ser du ut som en gammal mormor, som -<span class='pageno' id='Page_51'>51</span>skall lära lilla barnet att läsa,» sade Erik och skrattade.</p> - -<p class='c000'>»Ja, hvad är du annat,» svarade moster Kajsa. -Och moster hängde med sin långa näsa och sina -stora hornglasögon öfver boken, och Erik satt bredvid -och följde raderna med sitt stora pekfinger, -och när han blef otålig, tog han moster i nacken -och doppade hennes näsa ned på bladet och pekade -med den.</p> - -<p class='c000'>Men ibland kunde det också hända, att han slog -sin arm kring hennes hals utan att tänka på det, -och de två sträfvade på detta sätt länge tillsammans, -till dess Erik en afton kunde läsa högt och -tydligt: »S:t Göran och draken.»</p> - -<p class='c000'>Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, -och då han hade slutat, slog han handen i bordet -och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var en -riktig en.»</p> - -<p class='c000'>»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde -bli en så pass duglig och hygglig arbetare som alla -andra,» svarade gumman.</p> - -<p class='c000'>»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om -mig,» sade Erik.</p> - -<p class='c000'>»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» -sade moster Kajsa. »Nu borde du försöka att bli -så, att de upphörde att tala om dig.»</p> - -<p class='c000'>Det tyckte Erik just icke var någonting att -stå efter, men moster Kajsa kom alltid tillbaka -till detsamma:</p> - -<p class='c000'>»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk -<span class='pageno' id='Page_52'>52</span>är mest. Ser du inte, att alla andra äro bättre -än du?»</p> - -<p class='c000'>Det retade Erik och nästan på trots tog han -plats hos en bonde för att hjälpa till vid skörden, -som just pågick.</p> - -<p class='c000'>Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta -som två utan att bli trött, tänkte förr än -han handlade och var nykter och ärlig. Bonden -var nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde -aldrig vakna om morgonen.</p> - -<p class='c000'>När vällingsklockan gick, blinkade han litet med -ena ögat, men föll genast i sömn igen, och det hjälpte -icke hvarken att kamraterna ropade på honom eller -ryckte honom i håret.</p> - -<p class='c000'>»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de.</p> - -<p class='c000'>»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände -sig på andra sidan. Och om de sleto honom i -håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant -slag med sin höjda arm, att de foro åt sidan, och -så lade han sig med hela sitt stora ljusa hår ner öfver -ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare.</p> - -<p class='c000'>»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan -går?» frågade husbonden.</p> - -<p class='c000'>»Jag hör den inte,» svarade Erik.</p> - -<p class='c000'>»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när -man drar dig i håret?» frågade husbonden.</p> - -<p class='c000'>»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska -säga husbond’, att när jag sofver — så sofver jag!»</p> - -<p class='c000'>»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, -»men om du efter andra varningen ännu en gång -<span class='pageno' id='Page_53'>53</span>kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af! -Här har du ingenting mera att göra!»</p> - -<p class='c000'>Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön -och god mat, och det fanns kanske också andra orsaker, -hvarför han gärna ville stanna, men han tordes -icke lita på sig själf, och han bestämde sig -för, att sitta uppe hela natten, ty då skulle han då -inte komma för sent upp.</p> - -<p class='c000'>Det gick också bra till midnatt, men då började -han bli sömnig. Då tog han sig till, att gå upp och -ned, upp och ned förbi potatislandet. Men det blef -så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, -att han hade gått och spankulerat i många timmar.</p> - -<p class='c000'>Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han -mer än en berättelse oläst i moster Kajsas bok. -Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte -och kröpo ihop och dansade rundt, och de stora -röda bokstäfverna sågo ut som om det vore eld i -dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog -tre, låg han med näsan i boken och händerna på -bordet och snarkade som en turk.</p> - -<p class='c000'>Den morgonen var det nästan omöjligt att få -lif i honom, och solen stod redan högt på himlen, -då han kom ut i arbetet.</p> - -<p class='c000'>»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. -»Försofver du dig ännu en gång, får du -respass.»</p> - -<p class='c000'>På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan -han skulle gå till sängs, gick han ut till moster -Kajsa och klagade sin nöd för henne.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_54'>54</span>»Om det också vore domsbasunen, så kan jag -inte vakna, när jag sofver,» sade han.</p> - -<p class='c000'>»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. -»Och jag tror till och med, att du kan vakna -för mindre. Har du försökt med en klocka?»</p> - -<p class='c000'>»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» -svarade Erik och fingrade på sin klockkedja.</p> - -<p class='c000'>Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som -visste, att det icke hängde något vid den, hade ibland -retat honom med att fråga:</p> - -<p class='c000'>»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?»</p> - -<p class='c000'>Men då hade alltid Erik svarat:</p> - -<p class='c000'>»Klockan är för skomakare och skräddare, och -om ni inte ger er af, så!» och så vek han upp ärmarna, -och pojkarna foro i väg som en flock sparfvar.</p> - -<p class='c000'>»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. -»Tänk om jag har en i skrinet!»</p> - -<p class='c000'>Men det kunde Erik inte alls tänka sig.</p> - -<p class='c000'>Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket -upp ur sitt skrin. Först var det omlindadt med tyg -och sedan med bomull, men sist föll den allra raraste -silfverklocka ut på bordet, tung och stor som -ett ankägg.</p> - -<p class='c000'>»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa -och drog upp den med en stor nyckel. Och nu -började det att lefva och picka inne i silfverägget, -hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig.</p> - -<p class='c000'>Erik stod och gapade.</p> - -<p class='c000'>»Aj, aj, en så’n klocka!»<a id='p54'></a> sade han.</p> - -<p class='c000'>»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, -<span class='pageno' id='Page_55'>55</span>och så plötsligt var det som om klockan drog efter -andan och med en klingande, glad liten stämma -slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg -den under hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så -tror jag du skall komma upp i tid!»</p> - -<p class='c000'>»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade -Erik.</p> - -<p class='c000'>»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare -måste ha<a id='p55'></a> en klocka!»</p> - -<p class='c000'>»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik.</p> - -<p class='c000'>Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det -var som om han hela tiden i drömmen hörde klockan -under sin hufvudkudde.</p> - -<p class='c000'>Den tickade och tickade och sade med en liten -spetsig stämma:</p> - -<p class='c000'>»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du -kan sträcka dig! Jag skall väcka dig, jag skall -väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan -fyra var det som om någon hade stuckit Erik -i hjärnan fyra gånger med en nål. Han rusade upp -och var i en handvändning i kläderna.</p> - -<p class='c000'>Den dagen arbetade han raskare än någonsin -förr, och han hejdade sig blott en sekund hvar -halftimme för att se på klockan.</p> - -<p class='c000'>»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna.</p> - -<p class='c000'>»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, -»annars vet man ju hvarken ut eller in.»</p> - -<p class='c000'>Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik -i sin tjänst. Han tyckte för hvar dag bättre om -<span class='pageno' id='Page_56'>56</span>honom, och snart kunde ingenting företagas på gården, -utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?»</p> - -<p class='c000'>Han skulle hjälpa med allt.</p> - -<p class='c000'>Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, -som tyckte ännu mera om honom, och det var bondens -dotter, Barbro.</p> - -<p class='c000'>Hon var så vacker, att man kunde få ondt i -ögonen af att se på henne, så lyste hon.</p> - -<p class='c000'>Erik hade starka ögon, och det sved icke, när -han såg på Barbro, men dess mera sved det i hans -hjärta.</p> - -<p class='c000'>Han tyckte, att hon var som solen och månen -och alla stjärnorna, men han visste ju, att han -lika gärna kunde önska sig månen, som att önska -sig sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få -hvilken hon ville i hela socknen.</p> - -<p class='c000'>Men Barbro själf ville bara ha en, och det var -Erik. Och som hon var sina föräldrars enda barn, -och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon rakt -in till sin far och sade:</p> - -<p class='c000'>»Far, jag tänker gifta mig!»</p> - -<p class='c000'>»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade -fadern.</p> - -<p class='c000'>»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till -man, när man är så vacker som jag,» sade Barbro.</p> - -<p class='c000'>»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. -»<em class='gesperrt'>Han</em> har pengar.»</p> - -<p class='c000'>»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag -själf,» svarade Barbro.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_57'>57</span>»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. <em class='gesperrt'>Han</em> -har jord!» sade fadern.</p> - -<p class='c000'>»Det är inte jord jag behöfver; det har jag -själf,» svarade Barbro.</p> - -<p class='c000'>»Ja, då vet jag inte,» sade fadern. »Hvem är -det, du vill ha?»</p> - -<p class='c000'>»Jag vill ha en, som är lika ung och lika vacker -som jag,» sade Barbro. »Stark skall han vara för -att kunna arbeta i min jord, och klok skall han vara, -så att jag skall kunna lyda hans råd, och ståtlig -och grann skall han vara, så att alla kunna säga: -Ja se, Barbro! Hon visste hvem hon tog! — Jag -vill ha Erik!»</p> - -<p class='c000'>Men se då blef bonden ond.</p> - -<p class='c000'>»Gifta dig med min dräng! Är du alldeles blixtbrusande, -rasande, förbistradt galen!»</p> - -<p class='c000'>Men Barbro såg sin far rätt in i ögonen och -sade alldeles lugnt:</p> - -<p class='c000'>»Jag ska gifta mig med Erik!»</p> - -<p class='c000'>Om kvällen, då Erik stod och tröskade, kom -Barbro till honom.</p> - -<p class='c000'>»Erik,» sade hon, »vill du gifta dig med mig?»</p> - -<p class='c000'>Erik höll alldeles på att trilla omkull i säden.</p> - -<p class='c000'>»Om jag vill!» sade han, »men hur ska det -gå till?»</p> - -<p class='c000'>»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen -daler framför honom på bordet, så ska du få mig!»</p> - -<p class='c000'>»Ja, då får du se dig om efter en annan,» -sade Erik och började åter tröska, »ty aldrig i lifvet -kan jag få tusen daler.»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_58'>58</span>Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste -friaren korgen.</p> - -<p class='c000'>»Jag ska ha Erik!» sade hon.</p> - -<p class='c000'>Och så sade bonden, att om Erik endast kunde -skaffa honom ett par riktigt goda hästar, så skulle -han ge med sig, hur tokigt det än var.</p> - -<p class='c000'>»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade -Barbro, då hon mötte honom i stallet. »Bara du -kan skaffa far två riktigt goda hästar.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till -honom,» svarade Erik och gaf dem ett rapp, »ty de -äro väl de enda hästar jag någonsin får!»</p> - -<p class='c000'>Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro -fyra andra friare korgen.</p> - -<p class='c000'>»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade -hon till fadern.</p> - -<p class='c000'>»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. -»Om han ändå kunde ge dig så mycket som -en fästering af guld, så skulle du få ta honom, så -tokigt det är!»</p> - -<p class='c000'>Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där -han stod och skottade, och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du -ger mig en fästering af riktigt guld.»</p> - -<p class='c000'>Men då blef Erik mörk i hågen.</p> - -<p class='c000'>»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När -skall jag kunna samla ihop så mycket, att jag kan -ge dig en fästering af guld?»</p> - -<p class='c000'>På lördagskvällen gick Erik upp till moster -<span class='pageno' id='Page_59'>59</span>Kajsa. Han satt där och rökte på sin pipa utan -att tala.</p> - -<p class='c000'>»Du är sjuk, Erik,» sade hon.</p> - -<p class='c000'>»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik.</p> - -<p class='c000'>»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om -det,» svarade moster Kajsa. »Men jag ser på din -färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter vackra -Barbro!»</p> - -<p class='c000'>»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, -»men du ser kanske inte, att det inte finns någon -bot för den sjukdomen.»</p> - -<p class='c000'>»Hur så?» frågade moster Kajsa.</p> - -<p class='c000'>»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om -jag ska bli hennes man, så ska jag skaffa henne en -fästering af rent guld. Sådana växa inte på träd!»</p> - -<p class='c000'>»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» -sade moster, och så gick hon bort och öppnade sitt -skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann, -hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen.</p> - -<p class='c000'>Men så kom hon fram till Erik och sade:</p> - -<p class='c000'>»Se här, Erik! Duger den?»</p> - -<p class='c000'>I en liten spånask låg en slät, bred guldring, -så glänsande och tung som den finaste herremans -ring.</p> - -<p class='c000'>»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har -moster fått den ringen af?»</p> - -<p class='c000'>»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster -Kajsa.</p> - -<p class='c000'>»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_60'>60</span>»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det -är honom jag hälsar på om lördagskvällarna.»</p> - -<p class='c000'>»Har <em class='gesperrt'>du</em> haft en fästman?» sade Erik. »Har -du verkligen en gång varit ung?» Han stod och -stirrade på gumman.</p> - -<p class='c000'>»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och -skrattade. »De kallade mig ‘vackra Kajsa’, liksom -de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som ligger -i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste -i världen. Nå, vill du ha ringen?»</p> - -<p class='c000'>»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik -och rent af tog henne i famn.</p> - -<p class='c000'>»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt -hvad du har gjort för mig?» frågade Erik. »Jag -känner, att jag behöfver göra något för dig.»</p> - -<p class='c000'>»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan -om lördagskvällarna,» sade moster Kajsa. »Den är -snart för tung för mig, och så länge jag lefver, -skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.»</p> - -<p class='c000'>Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, -och alla, som sågo dem komma gående, sade, att -ett vackrare par hade man i mannaminne icke sett.</p> - -<p class='c000'>Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, -med hästar och kor. Men i alla väder, från den -dag gräset började spira, till dess det vissnade, gick -han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog -henne under armen och fyllde hennes vattenkanna, -och så sade han:</p> - -<p class='c000'>»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi -upp och vattna grafven.»</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_61'>61</span> - <h2 class='c005'>Allt som kan flyga.</h2> -</div> - -<p class='c006'>En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred -flod, som gled genom skogen ut mot hafvet.</p> - -<p class='c000'>Längs stranden växte stora träd, som hängde -sina långa grenar öfver vattnet, och där ute stodo -gula svärdsliljor som unga riddare i en skog af lansar, -men på vattenytan simmade breda sköldar, och -det var näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, -hvita blommorna öppnade sig mot solljuset.</p> - -<p class='c000'>Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna -flög en trollslända på darrande vingar.</p> - -<p class='c000'>Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande -som en solgnista, som dansade öfver vågorna.</p> - -<p class='c000'>Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga -vingar skälfde af glädje, och den surrade en liten -visa, som endast näckrosorna kunde höra.</p> - -<p class='c000'>»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande -i solskenet. »O, hvad jag flyger! Ingen kan flyga -som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som stå på -vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt -och se vågorna skvalpa öfver edra fötter. Och ni, -snöhvita näckrosor, som gunga på vattnet, ni äro -<span class='pageno' id='Page_62'>62</span>vackrare än någonting jag sett — och jag har sett -ganska mycket — men ni måste ligga där och vagga -och vagga och öppna er och sluta er utan att komma -från stället. Men se på mig! Jag flyger!</p> - -<p class='c000'>Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så -att mina vingar nästan röra vid den — och så — -hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp -öfver alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! -la, la, la! Slå volt — se, så här! Vända upp och ned -på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu håller -jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara -dallrar, dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går -det i stora bågar, i sväfvande bågar från ena sidan af -stranden till den andra!</p> - -<p class='c000'>Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros -och titta in i dess stora, genomskinliga kalk — -tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är alldeles -yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp -i luften igen.</p> - -<p class='c000'>Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och -svingar och darrar och fladdrar. Om ni visste, hvad -det är, att kunna flyga! Och ingen kan flyga som -jag!»</p> - -<p class='c000'>Och så försvann trollsländan.</p> - -<p class='c000'>Men i det samma kom en svala pilande.</p> - -<p class='c000'>Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga -vingar och utspänd stjärt och ett litet rundt platt -hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.</p> - -<p class='c000'>Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande -<span class='pageno' id='Page_63'>63</span>hastighet, och i det den for fram skrek den -högt af glädje.</p> - -<p class='c000'>»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan -flyga som jag!»</p> - -<p class='c000'>Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett -ögonblick.</p> - -<p class='c000'>»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det -är roligt att lefva, för den, som kan flyga!</p> - -<p class='c000'>När man vet, att man kan flyga, så kan man -inte sitta stilla. Det är som om någon sköt en -bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner -jag vingarna som två spetsiga segel, och så -tar jag sats, och så kastar jag mig hufvudstupa ut -i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft -och ljus och skinande sol, och om jag ville flyga -till världens ände, kan jag få det ... Än ned öfver -böljorna, så att det känns skönt svalt på vingarna, -och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, -fortare! Jag känner det, som om jag skulle spricka -af glädje, så att jag är tvungen, att skrika: vii! -— vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.</p> - -<p class='c000'>Men inne bakom björkträden rasslade det så -underligt.</p> - -<p class='c000'>Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro -telegraftrådarna spända. De lyste som strängar på -en guldharpa i solskenet, och genom strängarna gick -en underlig susning.</p> - -<p class='c000'>»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, -»lättare än någon trollslända, snabbare än någon -svala. Vi flyga med tankar och ord till jordens mest -<span class='pageno' id='Page_64'>64</span>aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och -motvind, efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, -hvarpå vi bära alla tankar och ord, så att de knappt -äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil bort! -Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha -afgifvit tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. -Men om någon visste, hvad vi just nu flyga förbi -med!» och så lyste det och klirrade i telegraftrådarna.</p> - -<p class='c000'>Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade -örnen!</p> - -<p class='c000'>Den stod stilla i luften som en droppe, buren -af sina vingars kraft.</p> - -<p class='c000'>Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned -på jorden.</p> - -<p class='c000'>»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna -äro små, fåglarna äro små, och så lågt de alla -flyga!</p> - -<p class='c000'>Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset -och intet ljud från allt bullret där nere på jorden -når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där -man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de -stora vidderna.</p> - -<p class='c000'>Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla -klippspetsar. Men intet på jorden är dock tillräckligt -högt.</p> - -<p class='c000'>Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, -är jag fri. Jag breder ut mina mäktiga vingar och -lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet och där -<span class='pageno' id='Page_65'>65</span>uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och -ser ned på den lilla löjliga jorden.</p> - -<p class='c000'>Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen -har starkare vingar än jag, och ingen kan nå mig i -flykten. Men jag älskar mera att hvila i luften, att -hålla<a id='p65a'></a> mig stilla med min stora kraft och så stiga -— alltjämt högre och högre! Ingen kan flyga som -jag!» och örnen försvann i ljuset som en sten försvinner -i hafvet. — —</p> - -<p class='c000'>Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.</p> - -<p class='c000'>Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. -»Flyga!» tonade det från den lysande skyn. »Alltid -flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller något,<a id='p65'></a> -som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, -sväfva här uppe i det oändliga blå! Jag har inga -vingar, och jag rör mig icke, men en makt som -jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider -jag öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.</p> - -<p class='c000'>Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och -falla till jorden. Till och med du, du kungliga örn, -skall en gång sänka dina vingar och dö på din -klippa.</p> - -<p class='c000'>Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag -flyger och flyger, till dess jag flyger in och upplöser -mig i luften och ljuset!» — och så försvann -skyn bakom berget.</p> - -<p class='c000'>Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, -stod en liten gosse i trädgården bland de blommande -äppelträden.</p> - -<p class='c000'>Han stod länge och såg upp genom de hvita -<span class='pageno' id='Page_66'>66</span>äppelblommorna, som hängde som snö på alla grenar, -upp i det klara solskenet och in i den höga, -blå himlen; och så bredde han ut sina små armar, -suckade djupt och sade:</p> - -<p class='c000'>»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har -skapat allt det här vackra! Jag skulle vilja kyssa -dig!» — —</p> - -<p class='c000'>Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön -och skogen, förbi trollsländan och svalan och högt -upp öfver örnen och den hvita skyn, och ända in -i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle -ned för Guds tron.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_67'>67</span> - <h2 class='c005'>Gossen, som ville se troll.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en bonde, som bodde långt -inne i landet bakom en stor skog.</p> - -<p class='c000'>Han hade en hustru och många barn, gossar -och flickor, som alla voro välskapade och friska.</p> - -<p class='c000'>De voro också allesammans snälla och glada -barn, utom en, som hette Olle.</p> - -<p class='c000'>Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. -Han var frisk och starkt byggd, lång och -bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära hade han -också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha -kunnat vara sin far till god hjälp vid arbetet, men -Olle hade icke lust med någonting. Allt, som han -började på, kastade han snart igen, och om allt, -hvad man bad honom göra, sade han, att det var -så »tråkigt» och »enformigt».</p> - -<p class='c000'>Det var som om han aldrig skulle vara riktigt -närvarande, utan oftast satt han och stirrade för sig, -som om han såg efter något, som ingen annan -kunde se.</p> - -<p class='c000'>»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern.</p> - -<p class='c000'>»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_68'>68</span>Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.</p> - -<p class='c000'>Då tog modern honom afsides och talade mildt -till honom.</p> - -<p class='c000'>»Hvad i all världen, gossen min, är det du har -i dina tankar? Det är som om du satt och stirrade -efter något, du tänkte skulle komma!»</p> - -<p class='c000'>Ja, då berättade Olle för modern, hvad han -väntade på. Han ville se ett troll.</p> - -<p class='c000'>»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag <em class='gesperrt'>ska</em> -se ett! <em class='gesperrt'>Det</em> skulle vara lifvadt!»</p> - -<p class='c000'>Då grät modern och bad honom slå så stygga -tankar ur hufvudet.</p> - -<p class='c000'>Trollen komma när man minst väntar det, och -man måste be Gud bevara sig för att de skulle springa -öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i följe.</p> - -<p class='c000'>Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan -tänderna:</p> - -<p class='c000'>»Jag vill nu i alla fall se ett troll.»</p> - -<p class='c000'>Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat -den med blått och därpå de finaste rosentulpaner -och liljeblommor.</p> - -<p class='c000'>Det var en riktig helgdagskista, och alla, som -sågo den, slogo ihop händerna och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Nej, tocken grannlåt!»</p> - -<p class='c000'>Olle sade ingenting, men när en af systrarna -frågade honom:</p> - -<p class='c000'>»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» -så svarade Olle:</p> - -<p class='c000'>»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se -ett troll.»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_69'>69</span>Då barnen lekte och hade muntert med att plaska -barfota i bäcken eller binda prinskedjor af näckrosstjälkar -och hänga de hvita blommorna som tofsar, -ville de ha Olle med i leken, men han stod långt -borta och sade:</p> - -<p class='c000'>»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må -tro, troll! Den, som kunde få se ett troll!»</p> - -<p class='c000'>Fadern och modern talade med hvarandra, och -fadern tänkte, att han nu skulle göra ett riktigt storverk -för att få gossens tankar in på en annan väg.</p> - -<p class='c000'>Han bad honom en dag, att kamma sig bra med -vatten, skura händerna rena och borsta sina söndagskläder. -Han skulle få gå med till herrgården och -se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela -trakten talade om.</p> - -<p class='c000'>De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar -till herrgårdens stora ladugård med det spetsiga -taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma -som ett lejon.</p> - -<p class='c000'>Olle gjorde stora ögon.</p> - -<p class='c000'>»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på -något riktigt kungligt!» Och så förde han Olle in -i ladugården, där den stora svarta tjuren stod bunden -i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande -ögon och fradga kring munnen.</p> - -<p class='c000'>»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. -»Det står Kronprinsen!» (Så hette tjuren). -Olle stod alldeles tyst och stirrade med stora ögon. -»Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton. -»Hvad säger du nu?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_70'>70</span>»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade -Olle. »Jag vill se ett troll.»</p> - -<p class='c000'>Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» -kunde fånga gossens tankar, så visste han då rakt -inte, hvad han skulle hitta på.</p> - -<p class='c000'>Men så hände det en tid efteråt, att det blef -marknad i köpingen.</p> - -<p class='c000'>Den låg tre mil från torpet, och det var en -hel resa att komma dit, men fadern, som hade ett -par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin -häst och åkte dit in.</p> - -<p class='c000'>Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något -ställe på jorden, där man kunde få se underbara -saker, så var det väl under marknadstiden, och nu -hade fadern och modern föresatt sig att göra allt -för att hitta på något, som kunde fånga gossens -tankar. Och så åkte de in till köpingen.</p> - -<p class='c000'>Det var också de märkvärdigaste ting Olle -fick se!</p> - -<p class='c000'>Där såg han ett menageri med lejon och björnar -och små lustiga apor. Han fick skjuta till måls -i en skjutbana på målade indianer med tatuerade -kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget -mötte de själfva borgmästaren i stor uniform. -Men hvar gång fadern frågade honom:</p> - -<p class='c000'>»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:</p> - -<p class='c000'>»Jag ville hellre se ett troll!»</p> - -<p class='c000'>Då tog fadern honom slutligen med sig in på -en gård, där utklädda människor gjorde de besynnerligaste -konster. Där fanns en karl, som kunde -<span class='pageno' id='Page_71'>71</span>kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, -som, iklädd röda simbyxor med guldpaljetter, kunde -gå på händerna och lägga fötterna bakåt, omkring -sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd -i en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade -brinnande blår, så att det rykte omkring honom -och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.</p> - -<p class='c000'>Olles far höll honom fast i handen och lät honom -se på allt.</p> - -<p class='c000'>»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara -spektakel.»</p> - -<p class='c000'>»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag -vill hellre se ett troll.»</p> - -<p class='c000'>Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för -vagnen igen och åkte med Olle, utan att säga ett -ord, den långa vägen från köpingen och hem till -deras torp bakom skogen.</p> - -<p class='c000'>Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. -Han brydde sig till sist hvarken om far eller mor, -han leddes vid allt och ville knappt äta. Han gick -bara och trånade och längtade efter, att en gång -få se ett troll!</p> - -<p class='c000'>Då kom det en dag en resande till torpet. Det -var en karl från ett bruk, som låg en styf mil -därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende -till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade -på Olles far, som han var bekant med.</p> - -<p class='c000'>Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen -<span class='pageno' id='Page_72'>72</span>sutto kring bordet, tog den främmande dem alla i -betraktande, och längst såg han på Olle.</p> - -<p class='c000'>»Det var en stor och stark pojke du har där, -Nils,» sade han till fadern. »Han kan väl redan -göra skäl för födan och vara dig en arm till i arbetet.»</p> - -<p class='c000'>Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned -öfver gröten, men fadern svarade hårdt:</p> - -<p class='c000'>»Han är nog stor och stark till växten, och -dum är han inte heller, men kollrig är han! Han -bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om -arbete eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, -och längtar efter att få se ett troll!»<a id='p72'></a></p> - -<p class='c000'>»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni -inga troll på den här sidan skogen?»</p> - -<p class='c000'>»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni -kanske?»</p> - -<p class='c000'>»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade -endast med läpparna och höjde på ögonbrynen, -och så började han att äta raskt af gröten.</p> - -<p class='c000'>Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen -och höll honom i tröjan.</p> - -<p class='c000'>»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig -och säg mig, hur jag ska kunna få se ett -troll!»</p> - -<p class='c000'>Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara -han ville hålla det hemligt och göra precis så, som -han nu skulle tala om.</p> - -<p class='c000'>Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, -tvärs öfver alla gärden och ängar och upp -mot den stora skogen på bergåsen.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_73'>73</span>Det var nu i oktober, och solen gick ned före -sex, så att han måste ge sig i väg vid tretiden.</p> - -<p class='c000'>När han kom till åsen, skulle han gå den breda -vägen upp genom skogen, och följa den så långt -han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, -där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: -»Till Säfsta bruk», då skulle han vända in på denna -väg och gå väl en half timme.</p> - -<p class='c000'>När han var vid slutet af skogen, skulle han -se en dunge ovanligt stora granar, som stodo alldeles -vid kanten af en sandås, som var till hälften -urgräfd.</p> - -<p class='c000'>Då skulle han gå in bland dessa granar och -gömma sig mellan enbuskarna under dem, så nära -sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och -hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under -sluttningen. Där nere skulle trollet komma.</p> - -<p class='c000'>Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga -alldeles stilla, ty först då det var kolmörkt, vågade -sig trollet fram.</p> - -<p class='c000'>»Och när det kommer, då?» frågade Olle med -andan i halsen. »Hvad ska jag då göra?»</p> - -<p class='c000'>»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» -svarade brukskarlen. »Om du så länge har längtat -efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska bemöta -det,» — och så reste han.</p> - -<p class='c000'>Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle -bli nymåne, och så fick han veta, att det skulle bli -kvällen därpå, som var en torsdagskväll.</p> - -<p class='c000'>Strax efter middagen började han blifva orolig -<span class='pageno' id='Page_74'>74</span>och gå ut och in, väl hundra gånger. Men då -klockan slog tre, var han redan långt ute på fälten.</p> - -<p class='c000'>Han sprang allt hvad han kunde, och först då -han hade nått en linddunge, som stod halfvägs till -åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.</p> - -<p class='c000'>Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen -på faderns stuga, hvarifrån röken helt fredligt -steg upp mot himlen.</p> - -<p class='c000'>Det var en grå höstdag med jagande moln, men -egentligen ingen blåst. Det var underligt att skyarna -kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det -var väl något drag i högre lagren där uppe.</p> - -<p class='c000'>Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men -så kilade han vidare.</p> - -<p class='c000'>Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte -han, att fjällryggen steg. Den svarta furuskogen -såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så röda -som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula -och tunna i löfvet.</p> - -<p class='c000'>Nu stod Olle alldeles uppe under berget.</p> - -<p class='c000'>En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver -stenarna, och regnet, som under de senaste veckorna -ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i gruset -på vägen.</p> - -<p class='c000'>Det hade varit ganska besvärligt att klättra -uppför, men nu var Olle i alla fall så högt han -kunde komma och hade endast att följa vägen rakt -fram.</p> - -<p class='c000'>Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan -de höga furorna och granarna.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_75'>75</span>Han mötte icke en vagn, icke en människa, och -han tyckte, att han liksom var ensam i hela världen. -Det susade så sorgligt i de breda talltopparna, och -då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall -och bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och -när han sedan skulle hem, ja då skulle det vara natt!</p> - -<p class='c000'>Tänk om han skulle vända om!</p> - -<p class='c000'>Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, -så skulle det vara nu, och en kruka ville han icke -vara.</p> - -<p class='c000'>Så började han springa igen, och snart kom -han till skiljovägen, där vägvisaren stod med: »Till -Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.</p> - -<p class='c000'>Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen -och den grönbleka aftonhimlen. Det började -bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta gräns -och gick uppför sandåsen, där de stora granarna -stodo.</p> - -<p class='c000'>Det var lätt att finna platsen, och han skyndade -sig in mellan enarna och den höga ljungen och -kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens andra -sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast -se den för de höga buskarna han låg ibland, men -dock höll han skarpt utkik åt det håll, där Säfsta -bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.</p> - -<p class='c000'>Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och -de stickande enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, -men nu skulle han stanna här, om det så vore till -nästa morgon, ty trollet <em class='gesperrt'>skulle</em> han se.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_76'>76</span>Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte -hela himlen. Rundt omkring i skogen var det kolsvart, -och öfverallt tisslade och knastrade det så -underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring -och när som helst kunde visa sig.</p> - -<p class='c000'>Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo -på skaft, men ju mera han glodde, dess mindre -kunde han se. Det var som om allting utvidgade -sig och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar.<a id='p76'></a> -Allting lefde, allting hviskade; hu! Det var -inte trefligt, att vara där!</p> - -<p class='c000'>Då såg han plötsligt något underligt krithvitt -mellan träden. Hvad kunde det vara! Usch, det var -otäckt ... det rörde sig också ... och se ... Det -var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste -som silfver mellan de glidande molnen.</p> - -<p class='c000'>Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle -låg på alla fyra som en hund och tittade med stela -ögon ned i djupet mot söder.</p> - -<p class='c000'>Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna -öfver honom började vaja och susa.</p> - -<p class='c000'>Då hörde han långt, långt borta något, som -lät så underligt klapprande, liksom när en stor orm -rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet, -det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, -och där — där — o, Herre Gud, hjälp mig! -— där kommer trollet!</p> - -<p class='c000'>Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet -med två stora glödande ögon, stora som kaffekoppar, -stora som hattkullar, stora som hövålmar, ögon, som -<span class='pageno' id='Page_77'>77</span>sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville -sluka honom lefvande.</p> - -<p class='c000'>Och ut ur trollets öppna gap stod rök och -gnistor, och upp ur trollets stora, förskräckliga hufvud -hvirflade en lång, svart rök, och just som odjuret -var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett -ohyggligt tjut, som skar genom hela skogen och -kom Olles blod att stelna i hans ådror.</p> - -<p class='c000'>Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade -gnistor<a id='p77'></a> omkring sig och såg på Olle med sina -förfärliga ögon, och så skrek det igen så genomträngande -vildt, som om det ville säga:</p> - -<p class='c000'>»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag -äta dig!» Och så slamrade trollet vidare med sin -långa svans; ja den var väl en mil lång, och kolsvart -som på en drake och kröp och slingrade sig -utefter jorden som den värsta orm.</p> - -<p class='c000'>Men då trollet skrek för tredje gången, blef -Olle så rädd, att han rullade baklänges nedför sandåsen -in i skogen och reste sig icke förr än han hade -kommit på vägen, som ledde hem.</p> - -<p class='c000'>Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang -han så, som han aldrig hade sprungit förr.</p> - -<p class='c000'>Han flög med benen och armarna hjulande som -väderkvarnsvingar — in genom skogen, ned öfver -berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att -andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars -stuga, och där på hufvudet i sängen och drog -täcket öfver öronen, så att man bara kunde se -hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_78'>78</span>Där låg han och darrade och frös och svettades, -och icke ett ord svarade han, på hvad man frågade -honom om.</p> - -<p class='c000'>Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor -låg han i feber och talade underliga ting om svarta -troll med eldögon och draksvansar, som skreko så -att man kunde bli tokig af att höra på det.</p> - -<p class='c000'>Men då Olle blef frisk, var han som en annan -gosse. Först och främst åt han med god aptit, -och så arbetade han med ifver, och så började han -att leka med de andra barnen, och när någon frågade -honom:</p> - -<p class='c000'>»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» -såg han mycket allvarsam ut och svarade:</p> - -<p class='c000'>»Akta dig, du, att säga så fult!»</p> - -<p class='c000'>Först många år senare fick Olle veta, att det -troll, han den kvällen sett på vägen under skogen, -var lokomotivet på nattåget, som på den nya banan -gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_79'>79</span> - <h2 class='c005'>Alla hafvets vilda vågor.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett -litet hus högt uppe på ett berg med sina två små -barn, Fridolf och Violanta.</p> - -<p class='c000'>Huset låg mellan stora träd, men framför det -var en öppen plats, hvarifrån man kunde se långt -bort öfver fält och skogar, ängar och åkrar, höjder -och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå -strimma, och det var hafvet.</p> - -<p class='c000'>Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa -fram, som hastigt växte till en bäck, brusade ned -öfver stenarna och mellan buskar och snår sökte -sin väg mot dalen.</p> - -<p class='c000'>Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade -spunnit, medan barnen plaskade i vattnet med sina -nakna fötter eller byggde små båtar, som de satte -ned i bäcken och läto segla öfver fallen.</p> - -<p class='c000'>Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern -med allehanda arbete. Fridolf bar vatten från -källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.</p> - -<p class='c000'>Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern -satt hon mest inne vid sin slända, men när våren -<span class='pageno' id='Page_80'>80</span>kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till bäcken -för att tvätta den ren.</p> - -<p class='c000'>Hon var nu sexton år gammal och en lång -och vacker flicka.</p> - -<p class='c000'>Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken -med sin ull. Hon låg på knä i gräset, böjd -öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver -hennes händer och störtade ned mot fallen.</p> - -<p class='c000'>Det såg ut som om alla vågor hade så brådt -att komma nedför berget och ut mot slätten. Violanta -låg stilla och såg på det<a id='p80'></a> hvita, skummande -vattnet, och så frågade hon:</p> - -<p class='c000'>»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»</p> - -<p class='c000'>Då ropade bäcken högt:</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» -och stormade vidare.</p> - -<p class='c000'>Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.</p> - -<p class='c000'>Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades -ett helt snöfall af hvita blommor ned i bäcken -och flöt bort med strömmen.</p> - -<p class='c000'>»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni -fina, hvita blommor?» frågade Violanta, då hon såg -blommorna hvirfla bort.</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» -svarade körsbärsblommorna och försvunno -öfver sluttningen.</p> - -<p class='c000'>När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man -se, huru den blå randen vid horisonten blef mörkare -och mörkare och till sist hotande svartblå.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_81'>81</span>»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade -Violanta modern.</p> - -<p class='c000'>»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.</p> - -<p class='c000'>Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett -lyckligt lif tillsammans där uppe i det lilla huset -på fjällåsen.</p> - -<p class='c000'>Alla de vilda rosorna voro utblommade, och -körsbären började mogna.</p> - -<p class='c000'>En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans -under körsbärsträdet vid bäcken.</p> - -<p class='c000'>»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det -finns något vackrare ställe på jorden än här?»</p> - -<p class='c000'>»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. -»Jag har ju aldrig sett, hur det ser ut på andra -ställen.»</p> - -<p class='c000'>»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, -som äro så lyckliga som vi!» sade Fridolf.</p> - -<p class='c000'>»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi -veta ju inte, hur andra ha det!»</p> - -<p class='c000'>»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände -Fridolf, »och alla dagar likna hvarandra här.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta -och suckade.</p> - -<p class='c000'>I detsamma föllo några mogna körsbär ned från -trädet i bäcken och sköljdes bort med strömmen.</p> - -<p class='c000'>»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» -ropade Violanta.</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» -svarade bären och försvunno som två bloddroppar -i strömmen.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_82'>82</span>Violanta reste sig och såg ut öfver det vida -landet under henne.</p> - -<p class='c000'>Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten -mörknade den blå strimman.</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade -Violanta sakta. »Till dem vill jag också gå!»</p> - -<p class='c000'>Fridolf skrattade.</p> - -<p class='c000'>»Du går inte från mor och mig och från vårt -kära lilla hem här uppe bland körsbärsträden,» -sade han.</p> - -<p class='c000'>Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det -var något hon funderade på.</p> - -<p class='c000'>Hon började bli så underligt tyst och satt helst -ensam vid bäcken och såg ut öfver det vida landet -vid hennes fötter.</p> - -<p class='c000'>En morgon, då modern och Fridolf vaknade, -var Violanta borta.</p> - -<p class='c000'>De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon -till middag och från middag till afton, men -hon kom icke.</p> - -<p class='c000'>Då gick modern till bäcken och frågade den:</p> - -<p class='c000'>»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem -som har lockat bort min flicka?»</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» -sjöng bäcken och skummade vidare.</p> - -<p class='c000'>Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade:</p> - -<p class='c000'>»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig -mitt barn igen?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_83'>83</span>Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade:</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'>Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände -med sig, att de aldrig skulle se Violanta mera.</p> - -<hr class='c008' /> - -<p class='c000'>Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat.</p> - -<p class='c000'>Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut -ur huset, och först då hon var utanför tog hon på -sig skorna.</p> - -<p class='c000'>Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring -hufvudet för att icke solen skulle bränna henne för -mycket, och så började hon springa.</p> - -<p class='c000'>Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen -till den andra, till dess hon nådde dalen.</p> - -<p class='c000'>Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar -och krumbukter, som om den nu riktigt ville -se sig omkring, och på båda sidor om den stodo -långa rader af pilar och albuskar för att se på, -huru fort den kunde springa. Den sorlade och skrattade -och sprutade vatten öfver de blå förgät-mig-ejerna, -men den skyndade sig alltjämt vidare.</p> - -<p class='c000'>Småningom växte den i djup och bredd och -strömmade nu som en bred å genom den tysta, mörka -skogen, där de höga träden susade öfver den.</p> - -<p class='c000'>Violanta sprang alltjämt bredvid den.</p> - -<p class='c000'>»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, -hvart den går! Då skall jag väl till sist nå dem, -hafvets vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_84'>84</span>Och ån växte och växte, och nu gick den fram -i kraft och ro som en mäktig flod. Den nådde en -stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor, men -Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända -af sjön kom floden åter<a id='p84'></a> fram, starkare och friskare, -som om den hade samlat nya krafter af sjöns vatten.</p> - -<p class='c000'>Men just här låg en kvarn.</p> - -<p class='c000'>Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver -floden, och dess vågor drefvo de stora hjulen i -kvarnen.</p> - -<p class='c000'>Här var ett larm och ett stoj af de brusande -böljorna och de klapprande kvarnhjulen, så att det -dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver -hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit -som en mjölsäck, och bredvid honom stodo hans tre -små barn, runda och hvita som nygräddade hvetebullar -och med ögon så svarta som russin.</p> - -<p class='c000'>Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom -springande, ropade han till henne:</p> - -<p class='c000'>»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på -dagen?»</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och -ville springa vidare.</p> - -<p class='c000'>»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du -litet och lugna dig hos oss! Inga vågor kunna -vara vildare än dem, som gå i floden, men jag -har i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen -och att mala säden, och du må tro, att här i kvarnen -går det lustigt till, både med arbete och dans.»</p> - -<p class='c000'>Violanta stannade.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_85'>85</span>Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon -hörde dem skratta och sjunga inne i kvarnen, och -det var något så friskt och muntert vid alltsammans, -att hon kände sig glad.</p> - -<p class='c000'>»Vill du komma i min tjänst,» sade den tjocka -mjölnaren på trappan, »så skall du få fullt upp med -mat och dryck och en ny klänning till julen.»</p> - -<p class='c000'>»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta.</p> - -<p class='c000'>»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren -och skrattade.</p> - -<p class='c000'>Violanta stod ännu en stund och betänkte sig -och såg bort öfver flodens hvitfradgiga vågor, men -hon var ganska trött af den långa väg, hon hade -sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, -som hängde öfver muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig -ut, och så tog hon tjänst hos mjölnaren.</p> - -<p class='c000'>Här stod arbetet nästan aldrig stilla.</p> - -<p class='c000'>Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck -af det hvitaste mjöl blef buren upp på vinden.</p> - -<p class='c000'>Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han -var tjock och fet, och hans hustru var ännu vänligare -och ännu fetare än han. De hade goda inkomster -och voro goda mot sitt folk, och arbetet -gick med lif och lust.</p> - -<p class='c000'>De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. -De sutto för det mesta på mjölsäckarna och -åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna -på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade -rundt i floden.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_86'>86</span>Violanta var en stark och kraftig flicka, som -arbetade med lif och lust på allt man gaf henne -att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och -tjänare.</p> - -<p class='c000'>Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt -var hon i dansen.</p> - -<p class='c000'>Om lördagskvällarna, när veckans arbete var -slutadt och hjulen stannade, fick folket tillåtelse -att dansa på den gröna planen ofvanför fallet.</p> - -<p class='c000'>Här var det friskt och skönt öfver de brusande -vågorna, som hvirflade förbi där nere, medan karlar -och flickor hvirflade omkring i dansen.</p> - -<p class='c000'>Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var -en duktig gosse med ett gladt sinne och ett par glada -ögon. Han spelade fortare och fortare för att se, -hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt -hon kunde hoppa, och så skrattade han och sade:</p> - -<p class='c000'>»Jag tror minsann du är rappare än själfva -kvarnhjulen!»</p> - -<p class='c000'>Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill -en julklapp. Violanta fick ett par nya skor -och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på.</p> - -<p class='c000'>Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med -blå fasoner, liksom små blad.</p> - -<p class='c000'>Men Violanta kände sig ganska besviken.</p> - -<p class='c000'>Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, -eller något ljust med rosor, men mjölnarhustrun -förklarade för henne, hur stark och användbar hennes -klänning skulle bli, och så tänkte hon icke -mera på den saken.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_87'>87</span>Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen -med dans och spel, med hembryggdt öl och saffransbullar -så stora som gluggarna i kvarnen. Det kom -besök från andra kvarnar och gårdar för att vara -med om kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, -ville gärna dansa med Violanta.</p> - -<p class='c000'>Hon var så ung och vacker och kunde dansa -som en hvirfvelvind. Förste mjölnardrängen måste -ständigt fram med fiolen, men medan han spelade, -följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick -förbi honom, sände han ett vänligt ord efter henne.</p> - -<p class='c000'>Då hände det en afton, då Violanta dansade, -att hennes fläta föll ned. Den upplöste sig och -håret böljade kring hennes hals och skuldror.</p> - -<p class='c000'>Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men -då hon kom förbi mjölnarsvennen, grep han i toppen -af håret och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Nej, se på hafvets vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'>»Hvad menar du med det?» frågade Violanta -och stannade.</p> - -<p class='c000'>»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och -rulla som hafvets vilda vågor!» sade mjölnardrängen -mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk ut.</p> - -<p class='c000'>Men det var som om hans ord hade påmint -Violanta om något, hon hade glömt, och från den -kvällen var hon icke som förr.</p> - -<p class='c000'>Hon gick tystare till sitt arbete och dansade -icke längre med samma lust.</p> - -<p class='c000'>Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta -ofta ned på den gröna planen öfver fallet och -<span class='pageno' id='Page_88'>88</span>satte sig på den lilla bänken under de stora blommande -häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge -och se ned i floden, och stundom gick hon vågorna -så nära, att hon kände, hur det kalla skummet -sprutade henne i ansiktet.</p> - -<p class='c000'>Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen -gående och bad att få sitta litet bredvid -henne på bänken.</p> - -<p class='c000'>Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf -honom plats på det smala brädet bredvid sig.</p> - -<p class='c000'>Först satt han länge och teg, som om han -hade svårt att komma fram med, hvad han ville säga, -men slutligen kom det.</p> - -<p class='c000'>Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, -om hon icke skulle kunna hålla af honom -litet — helst mycket — och<a id='p88'></a> bli hans hustru.</p> - -<p class='c000'>Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle -nog icke dröja länge, innan han kunde bli sin egen.</p> - -<p class='c000'>Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, -skulle han lofva, att göra henne hela lifvet så gladt, -som en dans öfver forsen.</p> - -<p class='c000'>»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» -tyckte <em class='gesperrt'>han</em>.</p> - -<p class='c000'>Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt -på honom. Hon hade aldrig tänkt på, att hon och -mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra.</p> - -<p class='c000'>Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt -han menade det, och hur rädd han var, att hon -skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon -kvar och tänkte.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_89'>89</span>Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans -nog icke var så lätt att försmå. Han kunde arbeta -som få och spela som ingen, och nog visste hon, -att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, -men hon kunde ändå icke så där med detsamma -riktigt veta, hvad hon ville.</p> - -<p class='c000'>Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon -till samma plats, där de nu sutto, så skulle hon -säga honom sina tankar, och därmed måste han låta -sig nöja.</p> - -<p class='c000'>Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, -gick Violanta ned till den gröna planen vid floden.</p> - -<p class='c000'>Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, -gräs och buskar stodo i vårens första grönska, -och häggbuskarna hängde med sina hvita blommor -ända ut öfver det hvita skummet i fallet.</p> - -<p class='c000'>Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen -på hvarandra af jublande fröjd, och ute i floden -rasade vågorna. Hvirflande och sprutande störtade -de öfver fallet och ilade bort i stormande fart.</p> - -<p class='c000'>Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, -att skummet sprutade henne i ansiktet.</p> - -<p class='c000'>»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. -»Hvart skynda ni er hän?»</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda -vågor!» svarade floden och stormade vidare.</p> - -<p class='c000'>»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut -armarna. »Hafvets vilda vågor! — Dit följer jag -också med!»</p> - -<p class='c000'>Och så band hon sin halsduk fast kring håret -<span class='pageno' id='Page_90'>90</span>och sina skor fast på fötterna och började springa -allt hvad hon kunde framåt den smala stigen, som -förde genom hagarna längs floden.</p> - -<p class='c000'>Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen -upp och gick ned till den gröna planen vid fallet.</p> - -<p class='c000'>Då han icke fann Violanta där, log han och -tänkte:</p> - -<p class='c000'>»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått -upp!»</p> - -<p class='c000'>Så satt han där tills middagssolen glödde på -vattnet, och då hon ännu icke syntes till, suckade -han och tänkte:</p> - -<p class='c000'>»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned -ännu!»</p> - -<p class='c000'>Som det var helgdag, kunde han stanna där -nere så länge han ville, och mat och dryck brydde -han sig nu icke ett spår om; han satt endast och -väntade på Violanta.</p> - -<p class='c000'>Men då solen till sist gick ned efter den långa -ljusa vårdagen, och aftonrodnaden släcktes på himlen -och dimmorna började stiga upp ur vattnet, grät -han och tänkte:</p> - -<p class='c000'>»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom -aldrig. — —</p> - -<p class='c000'>Men Violanta följde flodens lopp.</p> - -<p class='c000'>Den vandrade genom hagar och lunder, öfver -fält och slätter, och så kom den till en lång ås af -gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram.</p> - -<p class='c000'>Då floden och Violanta kommo fram på andra -sidan kullarna, låg en härlig trakt framför dem.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_91'>91</span>Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor -bredde sig under höga ekar och lindar, och -midt på den allra vackraste ängen låg ett stort -hvitt hus i en blomsterträdgård.</p> - -<p class='c000'>Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och -där såg så tyst och stilla ut, som om ingen skulle -bo i huset, men då Violanta tittade in i trädgården, -såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert -och vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och -violetta blomklasar, att det riktigt pöste om dem. -Guldregnsbuskarna dignade under sina långa guldblommor, -och alla blomsterrabatter lyste af färgrika -tulpaner, aurikler och svärdsliljor.</p> - -<p class='c000'>Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det -var ute på ängen. Gräset var silkeslent och grönt -och alldeles fullt af doftvioler. De stora kastanjeträden -bredde sina starka grenar till den svalaste -skugga, hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, -och här, genom ängen, flöt floden så stilla och -tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma, -så vackert var där.</p> - -<p class='c000'>Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af -de stora kastanjeträden låg en kvinna i en hvilstol -och läste i en bok.</p> - -<p class='c000'>Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes -svarta ögonhår kastade en skugga på hennes -hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon -en violett slöja, som föll från hennes hufvud som -två långa dunkla vingar på en nattfjäril. Hennes -<span class='pageno' id='Page_92'>92</span>klänning var af det mjukaste silke och skiftade ljust -i alla regnbågens färger.</p> - -<p class='c000'>Hon log så stilla, att Violanta först trodde, -att hon sof, men plötsligt såg hon upp med ett -par stora, tankfulla ögon.</p> - -<p class='c000'>»Kom närmare!» sade hon med mild röst och -sträckte ut sin hand. Det var en smal, hvit hand, -hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna.</p> - -<p class='c000'>»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade -hon Violanta.</p> - -<p class='c000'>Violanta stannade andfådd och varm.</p> - -<p class='c000'>»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta.</p> - -<p class='c000'>»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den -vägen gå så många, men de komma sällan tillbaka.</p> - -<p class='c000'>Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva -dig, och här är godt att vara, och ju längre du -stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga -dig.»</p> - -<p class='c000'>Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl -skulle kunna vara henne till tjänst, ty nog tyckte -hon att här var ett godt ställe att vara.</p> - -<p class='c000'>»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger -jag godt och stilla under de höga träden; jag kan -se både himlen och jorden och floden, och jag kan -läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett -fattas mig! Jag kan icke gå, utan måste alltid -ligga stilla.»</p> - -<p class='c000'>Och så berättade hon för Violanta, huru hon -förr hade vandrat omkring öfver allt. Ingen skog -hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för brant. -<span class='pageno' id='Page_93'>93</span>Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon -nå och taga.</p> - -<p class='c000'>Men så hade hon en dag vandrat högt upp på -ett berg, och ute på branten af en klippa hade -hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig -sett förr. Den hade den vackraste form och var -lysande blå. »Blå som ädelstenen i min ring,» sade -hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden, att -hon genast hade förstått, att den skulle bli svår -att nå, men hon kunde icke vända sina ögon från -den, och hennes hjärta slog högt af längtan att -få plocka den.</p> - -<p class='c000'>Så kröp hon försiktigt på händer och fötter -ut mot afgrunden för att bryta blomman. Redan -var hon den så nära, att hon sträckte ut handen -för att taga den, men då gled hennes fot, och hon -föll — icke ned i afgrunden, men långt ned utför -berget, och där blef hon liggande afdomnad i ett -stenrös.</p> - -<p class='c000'>Då hon åter kom till medvetande, fann hon -sig liggande med bruten höft.</p> - -<p class='c000'>»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte -ens plocka blommorna i min egen trädgård.»</p> - -<p class='c000'>»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung -och frisk, du kan stiga upp till de höjder jag inte -kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag aldrig -har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor -och de lättaste fjärilar och skaffa mig stenar -och kristaller från bergen, och sedan skall jag berätta -dig de underbaraste ting om dem!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_94'>94</span>Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna -med guldskrift i den minsta lilla sten, och hvar -enda blomma har sitt eget ord att säga.»</p> - -<p class='c000'>Violanta lyssnade till den sköna damens ord. -Hennes röst var så mild och hennes ögon så strålande, -och rundt om hennes hviloplats doftade violerna -så ljufligt.</p> - -<p class='c000'>»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos -dig! Här är godt att vara! Men hvad skall jag -kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»</p> - -<p class='c000'>»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. -»Jag har glömt mitt namn!»</p> - -<p class='c000'>Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, -men där fick hon icke lof att behålla sin -grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt, -kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn -slöja öfver håret. Ingenting skulle tynga henne, -så att hon obehindradt skulle kunna klättra upp -på bergen och tränga in i skogarna.</p> - -<p class='c000'>Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste -hon föra hem till Penserosa. Hon satte sig då till -hälften upp på sin hvilobädd under kastanjerna, -kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och -lät Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så -började hon med strålande ögon berätta Violanta -om allt hon hade funnit.</p> - -<p class='c000'>Det var som om de blommor hon plockat, och -som redan började vissna, åter blefvo friska och -berättade om det ställe, där de vuxit, och om allt -<span class='pageno' id='Page_95'>95</span>de hade sett och hört från det ögonblick de tittade -fram ur jorden.</p> - -<p class='c000'>De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade -sakta och fladdrade i de vackraste danser öfver -Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade sakta -bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och -förklara.</p> - -<p class='c000'>Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden -blef så rik, floden blef så djup och hemlighetsfull -och himlen så hög och gränslös.</p> - -<p class='c000'>Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid -sin härskarinnas fötter och lyssna till de visdomsord, -som utgingo från hennes mun. Till och med -när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin -bädd och tyst såg upp i löfvet öfver sitt hufvud, -voro hennes ögon så fulla af tankar, att Violanta -ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.</p> - -<p class='c000'>Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre -Violanta lefde där, dess mera tyckte hon om att -vara där.</p> - -<p class='c000'>Det var ju endast så litet hon kunde bära hem -till sin härskarinna, och nu ville hon höra henne -tala om allt, allt. Hon ville lära känna naturens -alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt -människolif.</p> - -<p class='c000'>Så gick sommaren som en enda solskensdag.</p> - -<p class='c000'>Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, -och solen försvann tidigare bakom skogarna, men -alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i lä på -sin hvilobädd, och Violanta<a id='p95'></a> hämtade glödande blommor -<span class='pageno' id='Page_96'>96</span>och mogna bär från ängarna och skogarna till -henne.</p> - -<p class='c000'>Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, -och de första vissna bladen kommo hvirflande -ned från kastanjeträdet.</p> - -<p class='c000'>»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var -vinterns första hälsning. Nu jagar den oss snart -härifrån.</p> - -<p class='c000'>Nu flyga storkarna och svalorna och änderna -bort!» fortfor hon och såg upp mot skyarna, »men -du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid. Lofvar -du det?»</p> - -<p class='c000'>»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. -»Jag lofvar ingenting!»</p> - -<p class='c000'>»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna -och såg allvarlig ut. »Ty du skulle inte hålla det!»</p> - -<p class='c000'>Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man -säga sig själf, hurudan man är, men icke tycker -man om att höra andra säga det.</p> - -<p class='c000'>»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» -frågade Violanta.</p> - -<p class='c000'>»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes -härskarinna och såg henne djupt i ögonen.</p> - -<p class='c000'>»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» -sjöng det i skogen öfver hennes hufvud.</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» -brusade det i floden under hennes fötter.</p> - -<p class='c000'>»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda -vågor! Det är ändå dem, jag längtar till! Kunde jag -<span class='pageno' id='Page_97'>97</span>bara en gång få se dem! Jag <em class='gesperrt'>vill</em> se dem! Jag <em class='gesperrt'>vill</em> -nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —</p> - -<p class='c000'>Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.</p> - -<p class='c000'>Grenarna piskade mot hennes fönster, floden -brusade larmande förbi, och löfvet flög som fågelsvärmar -öfver ängen.</p> - -<p class='c000'>Hon klädde sig hastigt och sprang ut.</p> - -<p class='c000'>Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne -som ett blad. Hon hvirflade öfver slätten och in -i skogen.</p> - -<p class='c000'>Där brusade det i alla kronor, och då och då -kom som en basunstöt genom luften, hvarvid ekarna -darrade och grenar och kvistar brötos af.</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom -skogen.</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.</p> - -<p class='c000'>»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade -Violanta, och hon flög framåt som en vild svan med -slöjan fladdrande som vingar efter sig.</p> - -<p class='c000'>Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll -öfver stenarna och stötte sig mot trädstammarna, -men med ohejdad fart stormade hon framåt.</p> - -<p class='c000'>Från skogen kom hon ut på den öppna heden, -där det hvarken växte träd eller buskar, och där -gick det framåt med dubbel fart.</p> - -<p class='c000'>Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne -framåt, närmare och närmare mot hafvet. Hennes -fötter berörde knappt marken, hon kunde icke andas -<span class='pageno' id='Page_98'>98</span>längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot -sandvidderna vid hafvet.</p> - -<p class='c000'>Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, -och hon blef liggande under en sandås utan medvetande.</p> - -<p class='c000'>Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen -öfver sitt hufvud, men annars intet.</p> - -<p class='c000'>Först förstod hon icke, hvar hon var.</p> - -<p class='c000'>Allt omkring henne var öde, men så reste hon -sig och gick vidare ut i sanden.</p> - -<p class='c000'>Hon såg något skinande blått ligga bakom -åsarna.</p> - -<p class='c000'>Det var hafvet.</p> - -<p class='c000'>Men stormen hade dött bort, och hafvet var -alldeles lugnt — stort och tyst som luft.</p> - -<p class='c000'>Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af -land. Icke en båt, icke ett skepp. Ända till yttersta -horisonten var allt ett enda strålande, stilla -blått.</p> - -<p class='c000'>»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det -är himlen,» och hon gick ända ned till strandbrädden -och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke den -minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg -stilla som ett stort vilddjur, som ligger på lur.</p> - -<p class='c000'>»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg -sig omkring. »Så hade jag inte tänkt mig hafvet. -Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla hafvets -vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'>Men se — då mörknade det vid horisonten. -Den yttersta randen af hafvet blef stålblå, därefter -<span class='pageno' id='Page_99'>99</span>kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande ångest -i långa stråk öfver hafsytan.</p> - -<p class='c000'>En hel här af små krusiga böljor flöto fram -med en glans som af blått stål.</p> - -<p class='c000'>Då skrattade Violanta och klappade i händerna.</p> - -<p class='c000'>»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda -vågor!»</p> - -<p class='c000'>Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt -lyfte sig hela hafvet, mörkblått och brusande, och -kom som en anfallshär i samlade kolonner mot -stranden.</p> - -<p class='c000'>»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta<a id='p99'></a> sakta. -»De äro härliga att se på!» men hon kände ändå en -hemlig rysning. De kommo så säkra och så många.</p> - -<p class='c000'>Men då hven det öfver himlen.</p> - -<p class='c000'>Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; -de blefvo gröna, de blefvo dunkelblå, de blefvo kolsvarta, -och liksom på en hemlig befallning fingo -de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.</p> - -<p class='c000'>Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.</p> - -<p class='c000'>»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, -hafvets vilda vågor!»</p> - -<p class='c000'>Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.</p> - -<p class='c000'>Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som -tornspiror. Det var svarta, blanka afgrunder emellan -dem, det var svindlande toppar med sprutande, -hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, -sprungo fram som tigrar, vrålade som vilda lejon, -<span class='pageno' id='Page_100'>100</span>tjöto som onda andar — brusade, dånade, vältade -fram, som om de ville uppsluka jorden.</p> - -<p class='c000'>Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot -himlen.</p> - -<p class='c000'>»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets -vilda vågor! Hvart skall jag fly?»</p> - -<p class='c000'>Hon vände sig för att komma undan, men hafvet -var efter henne.</p> - -<p class='c000'>De närmaste vågorna slogo snaror om foten på -henne, så att hon föll. De nästa drogo henne ned. -De, som följde dem, slogo öfver henne.</p> - -<p class='c000'>Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann -hon i djupet.</p> - -<p class='c000'>Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, -refvo och sleto i henne, trampade och krossade henne, -skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:</p> - -<p class='c000'>»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där -hon flöt som hvitt skum öfver afgrunden.</p> - -<p class='c000'>»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_101'>101</span> - <h2 class='c005'>Fidelunkan.</h2> -</div> - -<p class='c006'>För icke så värst längre sedan bodde nere i -Småland en gosse, som icke ville arbeta.</p> - -<p class='c000'>Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste -slita och släpa från morgon till kväll. Rundt omkring -i bygden bodde också mest fattiga torpare, och alla -arbetade de från morgon till kväll.</p> - -<p class='c000'>Men gossen, som jag skall berätta om, <em class='gesperrt'>han</em> -ville icke arbeta, hvarken ute på fältet eller i skogen -eller inomhus.</p> - -<p class='c000'>Och ändå tyckte han själf, att han arbetade -riktigt galant, ty han arbetade ständigt på sin »fidelunka». -Hans fidelunka var ett instrument, som gossen -själf hade hittat på. Det var icke en trumpet -och icke en flöjt och icke en mungiga. Det var en -fidelunka.</p> - -<p class='c000'>Den var så liten, att man knappt kunde se den, -och gossen gömde den långt inne i munnen, och -så spelade han på den.</p> - -<p class='c000'>Ibland lät det som om han sjöng, ibland som -om han hvisslade, och ibland kunde fidelunkan ta -till att brusa och lefva, som om det satt en hel -flock musikanter inne i halsen på pojken.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_102'>102</span>När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, -kände sig hans mor så underligt öm om hjärtat. -Hon kom att tänka på den tid, då hon icke var -den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som -hon nu var, utan den vackra och glada Jönköpings-Anna, -som hon kallades i sina unga dagar, då hon -svingade kring majstången med sin egen Lars.</p> - -<p class='c000'>Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där -han satt och lappade sina stöflar om vinterkvällarna -och såg på sin gosse, när han spelade, och -så tänkte han på den tiden han först byggde stugan -och förde sin vackra Anna dit in, och huru han -hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle komma -med åren, i stället för fattigdom och motgångar, -sjukdom och svält.</p> - -<p class='c000'>Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, -att stugan blef ett par alnar högre, och det kändes -så lätt och luftigt kring hjärtat, och han började -tänka på våren och lägga nya planer, om huru -allting <em class='gesperrt'>då</em> skulle bli bra.</p> - -<p class='c000'>Men fastän både far och mor aldrig voro så -glada, som när de hörde gossen spela, tyckte de -dock båda, att det var bara latmansgöra. Han skulle -lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt -handtverk och icke bara sitta och vrida -och vända på sin fidelunka.</p> - -<p class='c000'>Och hvad de mest hade emot den, var, att det -icke var något reelt och välkändt instrument, ett -sådant, som man kunde låta höra sig på och förtjäna -beröm och slantar för.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_103'>103</span>Där fanns nu först och främst skolmästaren!</p> - -<p class='c000'>Han var gammal, men han spelade ännu på sin -fiol med de tre strängarna, som han hade spelat -på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var -något att höra, det!</p> - -<p class='c000'>Det lät som när man kniper en gammal sjuk -katt i svansen, och så trampade skolmästaren takten -motsatt till hvad han spelade. Men skolmästaren -var ju också en så lärd man!</p> - -<p class='c000'>När han någon gång om söndagseftermiddagen -gick ut med sin fiol på armen och spelade, så -tittade bönderna ut ur fönsterna.</p> - -<p class='c000'>»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade -gubbarna, och gummorna snöto sig i förklädet och -fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo efter -honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!»</p> - -<p class='c000'>Och så var där Per skräddare! Han var styf -på klarinetten, och honom bad man till dansgillena -för att spela, och han fick öl och brännvin och -mången gång en hel blank krona för musiken. Per -skräddare var nu också en vacker karl! Tjock och -stinn var han, med kolsvart hår och svarta polisonger, -och klädd i sprittnya vadmalskläder, som -sutto så stramt, att det såg ut som om de voro sydda -på honom. Kring halsen hade han en eldröd sidenhalsduk, -som var bunden ända upp under öronen, -och när han spelade, svettades han, så att han blef -blank i ansiktet.</p> - -<p class='c000'>Och hans klarinett! Jo, <em class='gesperrt'>det</em> var ett instrument! -Den gnällde och skrek lika högt som auktionsutroparen -<span class='pageno' id='Page_104'>104</span>vid stationshuset eller som klockaren, när han -sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med -sitt stycke, hällde han det klaraste spott ur klarinetten -och såg sig omkring med triumferande min.</p> - -<p class='c000'>Och alla flickorna beundrade Per skräddare.</p> - -<p class='c000'>Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, -men nya melodunter från Stockholm och Köpenhamn, -ja, från själfva Hamburg, och när han spelade den -polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: -»Der vän, som kommt!» ja, då hoppade alla -flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar af dem -tänkte på Per skräddare.</p> - -<p class='c000'>»Om du ändå kunde lära dig att spela som -Per skräddare!» sade fader Lars till sin gosse, och -då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:</p> - -<p class='c000'>»Om jag också kunde, så ville jag inte!»</p> - -<p class='c000'>Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar -på sin fidelunka, och då han ständigt -sysslade med den, och aldrig tycktes tänka på annat, -kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan».</p> - -<p class='c000'>»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» -sade modern, »i munnen eller i magen? -Gapa, så att jag kan se efter!»</p> - -<p class='c000'>Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.</p> - -<p class='c000'>Och modern talade till den gamla skolmästaren -därom, och han sade, att de icke skulle vara bekymrade. -Det var en barnsjukdom, som säkert gick -öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla -<span class='pageno' id='Page_105'>105</span>det ut ur pojken, och så slog han honom med linjalen -så att det sved.</p> - -<p class='c000'>Gubben Lars frågade till och med prästen, och -han var icke säker på, om icke arfsynden själf dref -sitt spel med i saken och lofvade att varna därför; -och i nästa predikan han höll, som var så lång som -från jul och till midsommar, och så galant afdelad i -tre lika långa delar, gaf han en och annan vink om att -hvad som icke är till gagn för en själf eller ens nästa, -och hvad som icke liknar något man har känt förut, -är det bäst att akta sig för som för spöken.</p> - -<p class='c000'>Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det -var skolmamsellen. Det var en folkskolelärarinna, -som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det -var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, -må ni tro!</p> - -<p class='c000'>Och så hon kunde se’n!</p> - -<p class='c000'>Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, -och hon kunde slå upp i almanackan och finna regler -för allt hvad man skall tro och göra.</p> - -<p class='c000'>»Hvad <em class='gesperrt'>är</em> det med din fidelunka?» frågade hon -gossen och såg skarpt på honom. »Hvad hör den -till för en art af instrument? Är det ett konstinstrument -eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den -och hvad kan den åstadkomma? Låt mig bara få se -den, så skall jag förklara den för dig.»</p> - -<p class='c000'>Men gossen svarade icke alls. Han stirrade -henne stint in i ögonen, bet ihop läpparna och hvisslade -helt sakta den gladaste melodi på sin fidelunka.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_106'>106</span>»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» -sade lärarinnan, och det blef snart det vanliga -talet, att gossen icke var riktig.</p> - -<p class='c000'>Men då grät modern och sade, att om det så -var det sista ord hon skulle säga, så var det det, -att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».</p> - -<p class='c000'>Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad -de sade om honom, eller han försökte att icke bry -sig om det.</p> - -<p class='c000'>Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig -ut, att det kunde göra en riktigt ondt om honom.</p> - -<p class='c000'>Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade -komma nära honom, och så kunde han åter -se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt -dem allesammans.</p> - -<p class='c000'>Men flere och flere nyheter hittade han på med -sin fidelunka. Allt hvad han såg och hörde stoppade -han in i den, och om allting kunde sedan fidelunkan -sjunga.</p> - -<p class='c000'>Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, -som kom ned från berget. De bodde alltid -i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och -så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna -in i den; åtminstone ett par af de små.</p> - -<p class='c000'>Och då han en afton satt och spelade för sig -själf, medan modern kokade gröt, såg hon upp och -sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!»</p> - -<p class='c000'>Och så ville han ha moderns vänliga ögon och -faderns stränga ord in i fidelunkan, och han försökte -<span class='pageno' id='Page_107'>107</span>också med älfven, och med all den harm och -vrede han kände, när de sade, att han icke var -»riktig».</p> - -<p class='c000'>När han gick ensam ute i skogen och spelade, -kände han det som om fåglar och träd, blommor och -bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad -han menade och svarade honom därpå. Och när -han såg sin gamla mor le och gråta, när han spelade, -såg han, att också hon förstod honom, men -annars fanns det ingen i hela bygden, som brydde -sig det ringaste om vare sig honom eller hans fidelunka.</p> - -<p class='c000'>Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då -tänkte han: »Kanske är det sant, att jag inte är riktig?» -Men det varade endast ett ögonblick; så snart -han började att spela, visste han, att det bästa, han -hade, satt i hans fidelunka.</p> - -<p class='c000'>»Det är bara här i bygden folk inte begriper -mig,» tänkte han. »Om någon komme långt bort -ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken -skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, -skulle de kanske tycka om, att höra på min fidelunka.»</p> - -<p class='c000'>Och om sommaren kommo verkligen två främmande -herrar resande och togo in på gästgifvargården. -Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, -och som nu reste land och rike omkring -för att få något att skrifva om.</p> - -<p class='c000'>De vände sig till prästen och till skolläraren -och framför allt till folkskollärarinnan, ty hon kunde -nog bäst af alla ge dem upplysning om, hvar det -<span class='pageno' id='Page_108'>108</span>fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande -och sade dem, att hon hade två alldeles utmärkta -spelmän att låta dem höra. Den ena var -den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade -på sin fiol med tre strängar. Det var så fult och -falskt som möjligt, men det var just det, som var -det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, -som spelade allt som »låg i luften». Han hade en -klarinett, som skrek och gnällde hvarenda visa, -som var på modet, och när han spelade: »Der vän, -som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta -strängen i folkets bröst.</p> - -<p class='c000'>Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter -tala om hvarje struntpojke, som springer<a id='p108'></a> kring -knutarna och hvisslar.</p> - -<p class='c000'>Och så skref den ena af herrarna en lång historia -om skolmästaren: »den hjärtlige gamle fiolspelaren», -och den andre skref om Per skräddare: -»nutidens och folkets man» — men ingen af dem -brydde sig det minsta om Fidelunkan. Han vallade -just då kor uppe i fjället, och spelade för alla de -hvita fåglarna vid Lofallet.</p> - -<p class='c000'>Om man bara hade låtit honom vara i fred, -men då hösten kom, började åter alla människor -att käxa på honom.</p> - -<p class='c000'>Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan -hånade, fadern grälade, flickorna -skrattade. Bara han kom gående, den stackars gossen, -ropade alla: »Se, där kommer den token med -sin fidelunka!»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_109'>109</span>Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin -fidelunka hårdt mellan tänderna, och han rynkade -ögonbrynen och började att blåsa, så att kinderna -stodo som segel på en fregatt.</p> - -<p class='c000'>Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna -bladen af träden och jagade dem framför sig som -en flock vilda fåglar.</p> - -<p class='c000'>Innanför de stängda luckorna i prästgården satt -prästen och spelade kort med sin hustru. Där var -varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun hade -lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen -var vid godt lynne, ty han satt med trumf ess -på handen, men just som han skulle till att lägga -ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det -var Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett -stycke.</p> - -<p class='c000'>Det hven och ropade och hotade som basuner.</p> - -<p class='c000'>»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. -»Det var otrefligt! Det låter ju som själfva -domsbasunen!</p> - -<p class='c000'>Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor -prästen. »Det var en vidrig musik,» och så reste -han sig och gick in i husets allra innersta kammare, -och där stod han och höll för öronen, ty det var -riktigt styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.</p> - -<p class='c000'>Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. -Där började han ett nytt stycke.</p> - -<p class='c000'>Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma -bondpojkar, som han skulle läsa öfver med, och -<span class='pageno' id='Page_110'>110</span>allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han -upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det -skrek utanför! Det lät, som om alla de gossar, -han hade pryglat och örfilat i hela sitt lif, hade -stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han -hade knipit många både gula och blå, och Fidelunkan -brukade han dra vid örat tvärs öfver golfvet -och så ge honom med linjalen. Nu var det som -om hundra gossars jämmerrop och ilska piskade på -rutorna.</p> - -<p class='c000'>Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen -af sig.</p> - -<p class='c000'>»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. -»Det är ju ett sådant Herrans väder, att ingen -kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna -springa.</p> - -<p class='c000'>Men Fidelunkan var redan långt borta, inne -i byn, gömd under värdshussalens fönster, innanför -hvilket Per skräddare spelade till dans på sin -gnällande klarinett.</p> - -<p class='c000'>Det var just: »Der vän, som kommt», som han -med gälla toner afblåste, då Fidelunkan tog upp -andra stämman på sin fidelunka.</p> - -<p class='c000'>Han spelade också: »Der vän, som kommt», men -hela tiden en half ton bredvid. Lika tydligt och -klart, som skräddaren spelade melodien, lika tydligt -följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig -så fast, som om han hade tag med båda händer.</p> - -<p class='c000'>Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. -Han blef rödare och rödare i ansiktet, ögonen lyste -<span class='pageno' id='Page_111'>111</span>som bläck och bolmade ut ur hufvudet, och kinderna -svällde som luftballonger.</p> - -<p class='c000'>»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» -ropade flickorna. »Hu, hvad det är falskt!» och -så höllo de för öronen.</p> - -<p class='c000'>Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på -klarinetten, och Fidelunkan skrek lika högt en half -ton under.</p> - -<p class='c000'>Då började alla gossarna att skratta åt Per -skräddare. Han var blå i ansiktet och hans svarta -hår droppade af svett och pomada. Han kråmade -och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin -prickiga halsduk och såg ut som en kalkontupp, -som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt -klarinetten.</p> - -<p class='c000'>»Jag spelar rent! Jag <em class='gesperrt'>vet</em>, att jag spelar rent!» -skrek han med tårar i ögonen och kastade klarinetten; -men då kilade Fidelunkan in i skogen.</p> - -<p class='c000'>Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, -stannade han. Där inne brann ljus. Mamsellen -satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och -dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under -fönstret och gaf henne ett glatt lag med fidelunkan. -Det lät som en hel orkester skulle ha exploderat -utanför rutorna.</p> - -<p class='c000'>Hon for upp med ett skrik.</p> - -<p class='c000'>»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig -skönja ett folkmotiv i allt detta virrvarr, men sammanbindningen! -Harmonierna! Hvad i alla dar är -det?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_112'>112</span>Nu lät gossen fidelunkan spraka.</p> - -<p class='c000'>Den stormade och dansade, jublade och hvirflade -i ett sådant raseri af toner, att lärarinnan omöjligt -kunde sitta stilla.</p> - -<p class='c000'>»Nej, detta <em class='gesperrt'>skall</em> undersökas!» ropade hon och -rusade ut genom dörren.</p> - -<p class='c000'>Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann -in i skogen — och hon efter.</p> - -<p class='c000'>Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp -till storm.</p> - -<p class='c000'>Fidelunkan spelade med full musik bakom en -buske, och mamsellen jagade dit bort. Då var han -långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande -hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter.</p> - -<p class='c000'>Men han var rask på foten och nu hörde hon -långt, långt borta fidelunkan klinga som en kontrabas.</p> - -<p class='c000'>Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna -grenar, föll öfver stenar och plaskade ned -i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på -afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande -violinton, som mamsellen i alla fall aldrig -skulle nå.</p> - -<p class='c000'>Hon satt på marken och gned sina stötta knän, -och så traskade hon hem för att sluta sin uppsats -om folkmusiken.</p> - -<p class='c000'>Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, -var han vid godt lynne. Hans kinder blossade, -och han log med strålande ögon.</p> - -<p class='c000'>»Hvarför är du så glad?» frågade modern.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_113'>113</span>»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han -blott.</p> - -<p class='c000'>»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu -ta reson och bli skomakare?»</p> - -<p class='c000'>»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» -sade gossen och satte fidelunkan till rätta. »Nu -ska ni dansa er egen hjärtepolska.»</p> - -<p class='c000'>»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. -Vi ska arbeta.»</p> - -<p class='c000'>Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. -Det var den polska de hade dansat den midsommarafton, -då mor Anna hade lofvat fader Lars -att bli hans hustru.</p> - -<p class='c000'>Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde -och kastade mellan sorg och lycksalighet. Det lät -som björkdoft och midsommarglans och hade underliga -toner som midsommarnatten med bloss under -stjärnorna.</p> - -<p class='c000'>Den lockade och kallade och var så tjusande, att -gamle Lars lade bort stöfveln, han skulle lappa, och -mor Anna satte bort mjölkbunken.</p> - -<p class='c000'>Och så togo de gamla hvarandra i famn och -började dansa.</p> - -<p class='c000'>Först hoppade de stelt och med små steg, men -tonerna fångade dem och lyfte dem och svingade -dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver -golfvet.</p> - -<p class='c000'>»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.</p> - -<p class='c000'>»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar -<span class='pageno' id='Page_114'>114</span>jag dig till min allra käraste vän och dansar med -dig hela lifvet igenom!»</p> - -<p class='c000'>»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade -mor Anna och susade omkring.</p> - -<p class='c000'>»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade -Lars och slog stöfvelklacken i bjälken.</p> - -<p class='c000'>»Och nu går jag,» sade gossen.</p> - -<p class='c000'>»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i -den vida världen och spela på min fidelunka!»</p> - -<p class='c000'>Och så gick han.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_115'>115</span> - <h2 class='c005'>Svenske-Per.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en gosse, som hette Per.</p> - -<p class='c000'>Det var en vacker gosse med gult hår och -blå ögon, bred öfver axlarna och smal om lifvet.</p> - -<p class='c000'>Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. -Han kallades af alla för Svenske-Per; hvarför kan -jag icke säga; han bodde i Sverige och alla de -andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, -men det var nu i alla fall så, att denne Per -fick tillnamnet Svenske-Per.</p> - -<p class='c000'>Han hade hvarken far eller mor eller någon -i världen, att hålla sig till, utan måste förtjäna -sitt bröd med sina egna händers arbete.</p> - -<p class='c000'>Då hände det en dag, att Per var ute och -gräfde i potatislandet. Jorden var hård, och spaden -var slö, och Per stack och stack, så att han -svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» -tänkte Per och satte foten med all kraft -på spaden, och han hade knappt sagt det, förrän -spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja -sig ner för att ta upp det, och hvad fick han tag i? -— Jo, kan ni tänka er! Det var den allra härligaste -<span class='pageno' id='Page_116'>116</span>gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu öfverdrifver -jag kanske, men nog var den så stor som -ett hönsägg; — i alla fall, alldeles säkert så stor -som den värsta hasselnöt!</p> - -<p class='c000'>»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» -tänkte Per. »Den är bestämdt värd sin modiga -femma!»</p> - -<p class='c000'>Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt -byxben och gick in till staden med den.</p> - -<p class='c000'>Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle -guldsmeden. Han hade en lång, krokig näsa, som -hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så -hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt -tittade fram bakom de stora hornbågarna på hans -glasögon.</p> - -<p class='c000'>»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja -köpa en gulddiamant?»</p> - -<p class='c000'>»Är den stor?» frågade guldsmeden.</p> - -<p class='c000'>»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.</p> - -<p class='c000'>»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.</p> - -<p class='c000'>»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per -och gräfde i fickan efter stenen.</p> - -<p class='c000'>»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.</p> - -<p class='c000'>»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt -— hva’ falls?» frågade Per och stack gulddiamanten -tätt upp under guldsmedens näsa.</p> - -<p class='c000'>Men så snart han hade fått syn på diamanten, -började hans ögon glindra, och han satte ett -par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan -<span class='pageno' id='Page_117'>117</span>hade på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas -utanför.</p> - -<p class='c000'>»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»</p> - -<p class='c000'>»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.</p> - -<p class='c000'>Per höll alldeles på att säga:</p> - -<p class='c000'>»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men -så tyckte han, att gubben tittade så förskräckt med -sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att han -skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade -han: »Ja, jag hade tänkt mig ett hundra tusen -riksdaler, vänner emellan.»</p> - -<p class='c000'>Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden -genast gräfva i sina lådor, och så tog han -fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna -dem på disken framför Per, och det tog så lång -tid, att de icke blefvo färdiga därmed förr än klockan -elfva.</p> - -<p class='c000'>Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, -så att de stodo ut som två mjölsäckar och -så gaf han sig på väg ut i den vida världen.</p> - -<p class='c000'>Då han hade gått ett bra stycke väg, kom -han till en stor sjö, och vid den låg den allra finaste -herrgård.</p> - -<p class='c000'>Den var byggd med torn, som hade koppartak, -och där voro trappor och portar och långa rader med -de blankaste fönster. Och utanför herrgården stodo -gröna träd och susade, och på ängarna betade kor -och får och små hvita lamm.</p> - -<p class='c000'>Och Per slog sig på knäna och ropade:</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_118'>118</span>»Det var mig en riktig herrgård. Just på -pricken en så’n, som jag skulle vilja ha!»</p> - -<p class='c000'>Och så gick han upp och frågade herremannen, -om gården var till salu.</p> - -<p class='c000'>Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så -tog Per ett tag ner i byxfickorna och lät näftals -af de blankaste daler dansa hambopolka öfver bordet. -Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade -med pengar, och herremannen började rifva sig i -hufvudet och säga, att han skulle tänka på saken. -Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i -högar på bordet som hövålmar på en äng, ja, då -kunde herremannen icke motstå.</p> - -<p class='c000'>»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och -så reste herremannen bort med pengarna, och Per -fick gården.</p> - -<p class='c000'>Nu var Per herreman, och han gick omkring -från rum till rum för att taga sin nya herrskapsbostad -i betraktande, och där var rent omänskligt -fint.</p> - -<p class='c000'>Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och -sammetsgardiner med silkestofsar och ljuskronor med -så många glasbitar, att de lyste som gulddiamanter, -och så många stora och förgyllda speglar, att det -var obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på -en gång.</p> - -<p class='c000'>Än stod han på hufvudet och än på benen. -Han såg sig både på ryggen och på bröstet på -en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet -<span class='pageno' id='Page_119'>119</span>och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet -egentligen satt.</p> - -<p class='c000'>Om morgonen kom betjänten in och frågade:</p> - -<p class='c000'>»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka -till frukost?» Och om kvällen stod han återigen -i dörren och frågade:</p> - -<p class='c000'>»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka -till kvällen?» och Per sträckte ut handen och -svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin, -att han talade tyska.</p> - -<p class='c000'>Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, -ägg och smör och sötmjölksost, varma hvetebullar -och kaffe och starkt öl, och Per åt och drack, -så att han blef både stinn och sömnig, och så lade -han sig att sofva på de gula sidensofforna, utan -så mycket som att dra skorna af sig.</p> - -<p class='c000'>»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade -Per och sträckte sig.</p> - -<p class='c000'>Så ville han förstås också gå ned och se till -sina stall och lador, trädgårdar och åkrar, och öfverallt -stod folket med mössan i handen och sade: -»Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade -yttra.</p> - -<p class='c000'>Men om han ville rida eller åka, sade kusken, -att det var ju som herrn behagade, men icke var -det just bra för hästarna, att bli så öfveransträngda. -De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var -så varmt.</p> - -<p class='c000'>Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, -sade trädgårdsmästaren, att Per var ju herre -<span class='pageno' id='Page_120'>120</span>öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt -eller bra för träden, att smaka på frukten första -åren de buro.</p> - -<p class='c000'>Och när Per kom ut på åkrarna och talade med -sin inspektor, svarade han på allt, som Per sade:</p> - -<p class='c000'>»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra -sig om. Herrn ska gå upp i slottet och -sitta och se på utsikten.»</p> - -<p class='c000'>Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och -drack, och lät dagarna gå som de kommo. Han blef -så ledsen och olustig, att han till sist började tro, -att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.</p> - -<p class='c000'>Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste -upphöra att äta så många fläskpannkakor; man fick -knip af det, och det var icke alls nyttigt. Per skulle -dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.</p> - -<p class='c000'>Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per -visste, och när han icke kunde få äta fläskpannkaka -och icke smaka på frukten i trädgården och -icke rida eller åka med sina egna hästar, då var -det just icke heller något vidare muntert att vara -herreman.</p> - -<p class='c000'>Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att -det blef allt ledsammare.</p> - -<p class='c000'>Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade -ner i vattnet för att se, huru stora ringar det -kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen förbjuda -honom! — och då fick han se en skuta, -som kom för fulla segel uppför fjärden. Den kryssade -upp emot vinden och spände seglen som svanvingar, -<span class='pageno' id='Page_121'>121</span>och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, -arbetade med tackel och tåg, medan skutan -skummade genom böljorna.</p> - -<p class='c000'>»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta -är det jag skulle vilja ha! Tänk, att kunna segla -hvart man vill, och gå i land hvar man behagar! -Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, -och sitta här och spotta ut genom fönstret!» -och så gick han ner och såg på skutan.</p> - -<p class='c000'>Där voro tre män ombord. Skepparen, som -kommit upp till gården för att köpa hafre, och två -matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.</p> - -<p class='c000'>»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» -sade Per, som stod på stranden. »Den kan du gärna -sälja till mig!»</p> - -<p class='c000'>Men det ville skepparen icke alls höra talas -om. Emellertid fortfor Per med, att han ändå absolut -måste ha skutan.</p> - -<p class='c000'>»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade -skepparen.</p> - -<p class='c000'>Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara -på, ty reda pengar funnos just icke på gården.</p> - -<p class='c000'>»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen -slutligen. »Det är en galant skuta, som jag -själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka -i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig -sjunka, och den flyger som en fröjd öfver -alla vågor, förbi alla klippor och skär.»</p> - -<p class='c000'>Då Per hörde det, fick han ännu mera lust -till skutan, och han bad skepparen så vackert, att -<span class='pageno' id='Page_122'>122</span>han skulle låta honom få den, ty han tyckte, att -han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just -den skutan! — »Du ska få, hvad du vill för den!» -sade Per. »Du kan gärna ta hela herrgården.»</p> - -<p class='c000'>Det trodde skepparen först bara var sagdt på -skämt, men Per stod fast vid sitt:</p> - -<p class='c000'>»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara -mig få skutan. Jag har satt hela min håg till det.»</p> - -<p class='c000'>Då skrattade skepparen och sade:</p> - -<p class='c000'>»Det har man då aldrig hört förr, att någon -byter bort en herrgård mot en skuta — men är -det allvar så — inte mig emot!»</p> - -<p class='c000'>Och så fick skepparen herrgården, och Per gick -ombord på skutan och satte till alla segel och flög -som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla klippor och -skär.</p> - -<p class='c000'>Böljorna veko undan för skutan och sprutade -salt skum efter den. De hvita måsarna kretsade -omkring den för att se på Per, som stod i fören -och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat -lif, än att ligga med knip i magen på sidensofforna -uppe i herrgården.</p> - -<p class='c000'>På alla stränder flaggade folket, där skutan -gled förbi och ropade: »Hurra!» och »Lycklig resa!» -och viftade med näsdukarna, och Per viftade tillbaka -och var så hjärtans glad.</p> - -<p class='c000'>»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri -och ledig och herre på min egen skuta! Nu reser -jag jorden rundt på åtta dar!»</p> - -<p class='c000'>Karlarna skötte seglen och rodret.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_123'>123</span>Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka -sin pipa och vifta till människorna på stranden, och -längre och längre gick det i susande fart ut emot -hafvet.</p> - -<p class='c000'>I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde -mojnade vinden. Seglen hängde slappa och ledsna -och klappade, som om de hade ondt i tänderna; -skutan skvalpade och skvalpade utan att komma -framåt, och så började det att regna.</p> - -<p class='c000'>Det regnade i en dag, det regnade i två. Först -silade regnet sakta ned, men då det fick höra sin -egen röst, började det tala högre och högre, och till -sist smattrade det och forsade och trummade vildt -på däcket.</p> - -<p class='c000'>Och det regnade och slaskade, skvalade och -plaskade mera och mera förtvifladt, så att till sist -fanns det icke en torr tråd på hela skutan.</p> - -<p class='c000'>Det var icke något nöje att gå där uppe och vada -i allt vattnet, och Per gick ned i den lilla trånga -kajutan, där det luktade tjära och tågverk, och där -han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen -på britsen.</p> - -<p class='c000'>Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka -glaset på den lilla fönstergluggen, och Per kunde -icke se en aln framför sig öfver vattnet.</p> - -<p class='c000'>Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det -ösregnade den tredje. Då det fortsatte den fjärde, -blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han ta sig -till, dagen i ända, i den lilla kajutan?</p> - -<p class='c000'>Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar -<span class='pageno' id='Page_124'>124</span>sin bänk, och icke en människa hade Per att -tala med.</p> - -<p class='c000'>Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde -Per icke härda ut längre.</p> - -<p class='c000'>Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån -landsvägen gick upp genom landet, och nu gick -Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde -han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där -otäcka skutan! Alla åkrar och ängar lågo så våta -och sorgliga, och de enda människor, Per mötte, -var en gammal man, som stödde sig på sin staf, -och en gammal gumma, som bar ett bylte.</p> - -<p class='c000'>Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så -gladt, att det klingar genom luften:</p> - -<p class='c000'>»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och -i detsamma kommer sprängande emot honom en ung -gosse på en häst.</p> - -<p class='c000'>Han var endast klädd i skjorta och byxor, var -barhufvad och med bara fötter, och regnet piskade -öfver honom, men han red framåt så att det sprutade -om hästhofvarna, och en duktig häst var det -han red.</p> - -<p class='c000'>Den hade korta, starka ben, och en så underligt, -liksom vattrad, rödbrun hud, och så hade den alldeles -ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om -den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där -galoppera i väg genom regnet.</p> - -<p class='c000'>»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag -rida med?»</p> - -<p class='c000'>»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in -<span class='pageno' id='Page_125'>125</span>hästen. »Men du måste sätta dig bakom mig och hålla -dig väl fast, för att när jag rider, så rider jag -med kläm!»</p> - -<p class='c000'>Så svingade sig Per upp bakom gossen och -höll väl fast, och i väg bar det. Hästen sparkade -med sina små tjocka ben, så att grus och stenar -flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar -och öfver diken och gärden, och till sist stannade -de utanför gästgifvargårdens dörr.</p> - -<p class='c000'>Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, -menade gossen. Han hade tolf skilling att bjuda -för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen med -honom.</p> - -<p class='c000'>Medan de sutto där och drucko, började Per -att tala om hästen.</p> - -<p class='c000'>»Det var en fasligt rask häst,» började han. -»Och så oförfäradt han flög öfver diken och gärden.»</p> - -<p class='c000'>Det var just en sådan häst, som han helst af -allt i världen skulle vilja ha.</p> - -<p class='c000'>Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han -tänkte icke alls på att sälja hästen.</p> - -<p class='c000'>Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet -stockade sig i halsen på honom, ty han hade fått -en så rasande lust att rå om just <em class='gesperrt'>den</em> hästen.</p> - -<p class='c000'>Och han bad så bönfallande och jämrade sig -riktigt af ängslan att få nej, så att till sist frågade -gossen, hvad han då ville ge honom i byte -för hästen.</p> - -<p class='c000'>Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de -finaste segel och hela lasten full af hafre.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_126'>126</span>Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara -skämtade, ty aldrig hade man väl hört, att någon -gaf en hel skuta med hafre för en vanlig bondhäst.</p> - -<p class='c000'>Men Per ropade och försäkrade, att det var -dagsens sanning, och så redo gossen och han tillbaka -för att taga skutan i närmare skärskådande.</p> - -<p class='c000'>Och då gossen fick se, hvilken präktig och -fin skuta det var, gick han genast in på bytet -och gick ombord på skutan, men Per red själaglad -i väg på sin brunlockiga häst.</p> - -<p class='c000'>»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. -»Det var något annat, att spränga på sin egen häst -öfver stock och sten, än att sitta och lukta på -tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han -sig så hårdt, att det lät som en trumpet, och den -gamle mannen på landsvägen tappade sin staf och den -gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de -voro icke längre komna på sin vandring.</p> - -<p class='c000'>Regnet började upphöra, och småningom blef -det det allra härligaste solsken.</p> - -<p class='c000'>Det var marknad inne i köpingen, och då Per -såg, att många människor voro på väg dit, både -ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde -skada att också rida dit och se, huru det gick till -på marknaden.</p> - -<p class='c000'>På stora torget voro många människor församlade. -Där funnos stånd af alla slag med kläder -och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla -sorter.</p> - -<p class='c000'>Men vid ena ändan af torget hade man rest upp -<span class='pageno' id='Page_127'>127</span>ett tält, hvari man gjorde konster, och utanför tältet -stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt och -hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, -som nådde till båda öronen och med ett stort, kinesiskt -parasoll i handen.</p> - -<p class='c000'>Han skrek och ropade och uppmanade folket, -att komma in och se på alla de märkvärdiga konster, -som man utförde inne i tältet.</p> - -<p class='c000'>Per stannade sin häst utanför tältet.</p> - -<p class='c000'>Han stirrade och stirrade, men det var hvarken -på tältet eller på den skrikande clownen han -såg; han såg bara på pappersparasollet, som clownen -höll i handen.</p> - -<p class='c000'>Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!</p> - -<p class='c000'>Det var stort som ett bord och hvitt som snö -med svarta kanter och guldränder. På ena sidan -såg man en målning som föreställde ett grönt lejon, -som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan -var en prinsessa med hufvudet bakvändt, som satt -under en rosenbuske och såg på tre guldfiskar, -som flögo i luften.</p> - -<p class='c000'>Midt på parasollet var en röd krabba, som grep -efter fem små fåglar, som flögo upp till ett högt berg, -hvarifrån kom en lång rökpelare af silfver, och så -var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver, -som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver -allt sammans.</p> - -<p class='c000'>Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om -<span class='pageno' id='Page_128'>128</span>något så underligt vackert, och han satt bara och -stirrade och stirrade.</p> - -<p class='c000'>»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant -parasoll!» tänkte han.</p> - -<p class='c000'>Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte -han, att det var, och till sist kände han en sådan -sveda i hjärtat, att han tyckte, att han rakt icke -kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.</p> - -<p class='c000'>Så red han bort till clownen och frågade honom, -om han icke kunde få hans parasoll, men clownen -svarade honom med, att kasta en hand full mjöl -i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en -vild apa.</p> - -<p class='c000'>Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans -ögon hängde blott vid det underbara parasollet, och -så sade han, att om han bara kunde få det, skulle -han gärna ge sin häst i utbyte.</p> - -<p class='c000'>Clownen skrattade, så att hans röda mun gick -bakom öronen, och så öppnade och stängde han parasollet -midt för Pers näsa, så att det klappade om den. -Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i -stånd att slita det underbara parasollet ur handen -på clownen. Men han lugnade sig och sade med -kväfd röst:</p> - -<p class='c000'>»Nåå, vill du ha hästen?»</p> - -<p class='c000'>Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — -»O! — —» så att hans mun blef så liten som ett körsbär -och så kastade han parasollet till Per, som hade -stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf -<span class='pageno' id='Page_129'>129</span>upp i sadeln och jagade hästen rundt om torget. -Än stod han på hufvudet och än på benen, och än -hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, -och lät hufvudet hänga ned, medan han slog med -sina hvita ärmar som en gås med vingarna.</p> - -<p class='c000'>Alla människor samlade sig för att se clownen -göra konster på hästen, men Per spände upp sitt -kinesiska parasoll och gick stolt ut i solskenet.</p> - -<p class='c000'>O! hvad han var lycklig!</p> - -<p class='c000'>Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så -lycklig? Han kunde ju icke en gång ha önskat -en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att -något så vackert fanns att få på denna jord. Och -så bra, att just nu ha ett parasoll, då solen började -skina! Det var något annat, än att sitta och -hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken -för regn eller hetta!</p> - -<p class='c000'>I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade -Per utefter landsvägen med sitt parasoll uppspändt.</p> - -<p class='c000'>Men redan andra dagen började han bli trött -på parasollet. Det var så besvärligt att alltid gå -och hålla i det, och så länge han skulle gå och -släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.</p> - -<p class='c000'>Och så började det reta honom att se på den -där prinsessan med hufvudet bakvändt och de tre -abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det -var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften -— och ju längre han gick på landsvägen, dess -mera missmodig blef han.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_130'>130</span>Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, -där en gosse stod och gräfde.</p> - -<p class='c000'>Han hade en så rasande bra spade, att gräfva -med. Den var så lätt i skaftet, och så skarp i -eggen. Den lyste blått som stål i solen och for ned -i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng -om den.</p> - -<p class='c000'>Per stannade med parasollet uppspändt och öppen -mun.</p> - -<p class='c000'>»Det var en rasande rar spade du har!» sade -han till gossen, som gräfde.</p> - -<p class='c000'>»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde -ned spaden till skaftet. »Det är en spade, som -heter duga! Jag har också gett min modiga krona -för den.»</p> - -<p class='c000'>Per fortfor att stå kvar och se på.</p> - -<p class='c000'>Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde -arbeta. Den försvann i jorden, som om den ville -äta den och vände skoflar med jord så ledigt och -lätt, som om det varit gröt.</p> - -<p class='c000'>»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den -där spaden till mig?»</p> - -<p class='c000'>»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» -svarade gossen. »Du kan ju köpa dig en spade -själf. Det finns fullt upp på marknaden.»</p> - -<p class='c000'>»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» -sade Per. »Jag frågar efter den spade du har! -Det är den enda spade i hela världen, som jag -har lust på.»</p> - -<p class='c000'>»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. -<span class='pageno' id='Page_131'>131</span>Han satte spaden i jorden och torkade sig om näsan -med afvigsidan af handen.</p> - -<p class='c000'>»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och -du må tro, att det inte skäms för sig. Maken till -grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! — — -Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon -och en krabba med klor så långa, som här ifrån -och till Göteborg, och en mamsell, som kan se -sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i -luften; och så är här rosenblommor och pärlemor, -och ett skaft med en tofs af det baraste silke!»</p> - -<p class='c000'>Gossen var nära att tappa både näsa och mun, -och hans ögon blefvo så stora som potatisar, medan -Per svängde parasollet rundt framför honom som -en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga -parasollet, om jag ger dig min spade?» frågade -gossen. »Det kan du aldrig mena!»</p> - -<p class='c000'>»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»</p> - -<p class='c000'>Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle -gå miste om spaden.</p> - -<p class='c000'>»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste -jag inte.»</p> - -<p class='c000'>Han fortfor att stå och stirra på parasollet.</p> - -<p class='c000'>Men så sade han med ens:</p> - -<p class='c000'>»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden -i utbyte, för en vackrare väderkvarn har jag då -aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig -af att titta på den!»</p> - -<p class='c000'>Då var Per öfver diket i ett enda skutt och -<span class='pageno' id='Page_132'>132</span>räckte parasollet till gossen, men själf grep han -tag i skaftet på spaden och ropade:</p> - -<p class='c000'>»Nu är den min!»</p> - -<p class='c000'>Och så spankulerade gossen bort på landsvägen -med parasollet, men Per satte spaden i jorden för -att försöka den.</p> - -<p class='c000'>Den flög som en blixt ned mellan stenarna så -att det knastrade, och så vände den upp jorden med -en fart, som om den varit en mullvad.</p> - -<p class='c000'>»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin -haft tag i!» ropade Per. »Jag skulle inte vilja -byta den mot en gulddiamant!»</p> - -<p class='c000'>Och han gräfde och gräfde och skrattade -högt.</p> - -<p class='c000'>»Så lycklig har jag inte känt mig på år och -dag!» sade han och torkade svetten ur pannan. »Men -så finns det inte heller någonting så stiligt, som -att ha en spade, som heter duga!»</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_133'>133</span> - <h2 class='c005'>Bubblan.</h2> -</div> - -<p class='c006'>Det var en gång en fiskare, som bodde med -sin hustru vid ett stort haf.</p> - -<p class='c000'>De hade endast ett barn, och det var en liten -flicka.</p> - -<p class='c000'>Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor -stodo och doftade i björkhagen, och därför -kallade de henne Gullvifva, men då de för det mesta -hade brådt, och detta namn var så långt att säga, -fick hon endast heta Vifvan.</p> - -<p class='c000'>Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra -år gammal, att fadern var ute för att dra strömming.</p> - -<p class='c000'>Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, -så tungt att få upp.</p> - -<p class='c000'>»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» -sade fiskaren och drog med båda händerna, så att -han blef röd i ansiktet.</p> - -<p class='c000'>Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, -som sprattlade i solskenet, en underlig, stor fisk. -Den slog med stjärten och försökte komma upp öfver -strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad -fick han se?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_134'>134</span>Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.</p> - -<p class='c000'>Från hufvudet till midjan var den skapad som -ett litet barn, med utstående, vattenblå ögon, och -en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den hade -knubbiga små barnarmar och runda händer. Men -från midjan och nedåt var den som en fisk.</p> - -<p class='c000'>Den hade icke ett spår af ben, utan endast -en blank, tjock fiskstjärt som på en stor gädda.</p> - -<p class='c000'>Den slog och smällde med stjärten för att komma -loss, kastade sig baklänges och piskade med -sina små händer i strömmingen, medan den skrek -af full hals med sin stora, öppna mun.</p> - -<p class='c000'>»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, -och så drog han nätet i land och bar hem fisken.</p> - -<p class='c000'>Hafsungen hade han tagit upp och bar den under -armen, men den var ganska svår att hålla i styr, -ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden -med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser -i en snäcka.</p> - -<p class='c000'>»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, -när han steg in i deras lilla stuga. »Växla mig -den abborren!» och därmed kastade han hafsungen -på bordet.</p> - -<p class='c000'>Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, -men lilla Vifvan skrek högt af glädje och sprang bort -och nöp hafsungen i stjärten. Men då sprattlade -den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.</p> - -<p class='c000'>»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»</p> - -<p class='c000'>Och det såg verkligen ut, som om den lilla -hafsungen snart skulle dö.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_135'>135</span>Den slog mattare och mattare med stjärten, -och gjorde till sist blott då och då några små -krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig -till hälften och såg ut, som om de skulle slockna, -och den låg med öppen mun, hvarur hafsvattnet -rann ut och sipprade utefter golfvet.</p> - -<p class='c000'>Vifvan ville bort och leka med den, men fadern -sade åter:</p> - -<p class='c000'>»Låt strunten ligga! Den dör snart!»</p> - -<p class='c000'>Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om -den. Hälften af den liknade i alla fall ett litet -barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar ut -den och gick med den upp på berget. Där fanns en -liten sjö mellan björkhagen och tallskogen, en liten -mörk skogssjö, omgifven af branta klippor och träd, -som släpade grenarna i vattnet.</p> - -<p class='c000'>I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! -knappt märkte den, att den hade vatten under stjärten, -förrän den kilade ned mot djupet som en fisk -och försvann på botten.</p> - -<p class='c000'>»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade -fiskarhustrun till sin man, då hon kom hem. »Och -när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»</p> - -<p class='c000'>Och så tänkte de icke vidare på det. Men -på kvällen, när fiskaren var ute för att lägga sina -nät, fick han se något underligt stiga upp ur hafvet -i månskenet.</p> - -<p class='c000'>Han trodde först, att det var tång, som flöt, -men så tänkte han: »Nej, det är ju ruskpricken!»</p> - -<p class='c000'>Men det var icke ruskpricken.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_136'>136</span>Det plaskade och gled och kom närmare och -närmare, och nu såg fiskaren tydligt i månskenet, -att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo -simmande och lade sig bredvid båten.</p> - -<p class='c000'>Deras hår var som lång grön hafstång, och i -hafsmannens skägg hängde fullt af hvita musselskal. -Fjällen på deras stjärtar glimmade som den friskaste -strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun -en sexdubbel rad af pärlor.</p> - -<p class='c000'>De gräto bägge så att det kluckade kring kölen -på båten, och det var de saltaste tårar, riktigt -svidande salta som hafsvatten.</p> - -<p class='c000'>»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla -tillbaka!» snyftade hafsmannen. »Jag skall hvar dag -jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar, -skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men -ge mig tillbaka min lilla Bubbla!»</p> - -<p class='c000'>»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. -»Du babblar och bubblar, gamla babblebubbla, -men hafsfolkets löften äro som bubblor på vattnet, -inte värda en rutten strömming, och ungen din -får du aldrig mer.»</p> - -<p class='c000'>Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte -på båtens reling. Hon var så blek som månskenet -på böljorna, och hennes tårar runno i två smala -strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.</p> - -<p class='c000'>»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. -»Hvar dag skall jag lägga en krans af de allra -vackraste näckrosor vid stranden till din dotter. -Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här -<span class='pageno' id='Page_137'>137</span>skall du få alla mina pärlor att hänga kring hennes -hals!»</p> - -<p class='c000'>»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker -ju af allt ditt tjut! Och vi känna nog till de -pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp -på land, förvandlas de till skum och bränna i handen. -Undan med dig, grönöga, och låt mig lägga -ut garnen i fred.»</p> - -<p class='c000'>»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade -hafsmannen och grät högt.</p> - -<p class='c000'>»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i -sex år vill hjälpa mig att fånga fiskarna och sopa -böljorna från båten, skall jag om sex år kasta ungen -din i hafvet igen.»</p> - -<p class='c000'>»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna -falla ned så att det plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! -Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i hafvet -och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:</p> - -<p class='c000'>»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid -mot Bubblan!»</p> - -<p class='c000'>Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt -länge kvar öfver vattnet i månskenet och strök sitt -långa skägg, så att musslorna lossnade och droppade -ned i vågorna.</p> - -<p class='c000'>Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess -han hade rott båten i land.</p> - -<hr class='c008' /> - -<p class='c000'>Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru -hvad som händt, blef hon glad, att hon räddat lilla -<span class='pageno' id='Page_138'>138</span>Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på ögat» -på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, -skulle säkert föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad -fiskaren önskade. Men modern till Vifvan, som var -en kvinna, som förstod att tänka på två saker på -en gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en -fara på dem själfva. Det skulle vara ganska naturligt, -om hafsfolket nu skulle göra allt för att få -fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så -blef det beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå -ner och leka och plaska vid stranden, som hon förr -varit van vid. Hon fick icke bada i det långgrunda -vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i -vågorna, och hon fick aldrig mera gå ner i en båt -och vippa, som varit hennes största nöje.</p> - -<p class='c000'>När hon skulle leka, måste hon hålla sig i -närheten af stugan, eller gå upp i björkhagen, och modern -tog henne själf med upp till skogen omkring -den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.</p> - -<p class='c000'>Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla -Vifvan vid handen, sågo de tydligt, att Bubblan höll -på att leka i vattnet. Han slog den ena kullerbyttan -efter den andra, så att vattnet sprutade högt -upp mellan granarna. Men så snart han hörde deras -steg närma sig, dök han pilsnabbt ned i djupet, -och på vattnet syntes blott några stora ringar, som -småningom blefvo mindre, där hvar han legat.</p> - -<p class='c000'>Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade -på honom. Han gömde sig väl och gaf icke -ett ljud ifrån sig.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_139'>139</span>Men då hände det en dag, att de, hemma hos -fiskaren, hade fått stekt strömming till middag; — -ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde -Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, -och då hon om eftermiddagen sprang upp för att -leka i hagen, smög hon sig högre upp in mellan granarna -och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig -framstupa på en flat sten och hviskade:</p> - -<p class='c000'>»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få -namnam!»</p> - -<p class='c000'>En lång stund hörde hon ingenting, men då -hon fortfor att ropa med sin milda lilla röst, såg -hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i sjön, -som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, -en liten barnkropp och till sist hela lilla Bubblan -fram.</p> - -<p class='c000'>Han höll sig på långt afstånd och stirrade på -Vifvan med sina utstående, vattenblå ögon. Han -hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu -hängde några våta gröna tussar kring hans mun.</p> - -<p class='c000'>Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon -kunde. Hennes långa gula hår hängde i lockar ned -öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit och -röd som en lingonblomma och hade ögon som två -blå för-gät-mig-ejer, och så ropade hon igen med -sin milda lilla röst, som ljöd som när en bofink -kvittrar:</p> - -<p class='c000'>»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» -Och med sin lilla tjocka hand sträckte hon den -ena af strömmingarna ut öfver vattnet.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_140'>140</span>Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både -näsa och mun af förvåning. Han rörde sig icke -och andades icke.</p> - -<p class='c000'>Men så log han plötsligt ett bredt leende upp -till båda öronen, så att sjögräset föll<a id='p140'></a> ut ur munnen -på honom, och hans ögon alldeles försvunno.</p> - -<p class='c000'>»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan -och nickade.</p> - -<p class='c000'>Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och -tog med munnen strömmingen ur Vifvans fingrar. -Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och -slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten -hund.</p> - -<p class='c000'>»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och -satte sig på gräset. »Hopp san! Hopp san! Vältra -dig, lilla Bubbla!»</p> - -<p class='c000'>Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare -och fortare, och då han såg, att Vifvan skrattade -och klappade i händerna, blef han alldeles vild -och flängde och for och tumlade sig, så att svansen -stod som ett S efter honom. Och så skrattade han -högt med ett underligt tomt, skrällande läte.</p> - -<p class='c000'>Det var förskräckligt roligt, och från den dagen -voro Vifvan och Bubblan de bästa vänner.</p> - -<p class='c000'>Så snart Vifvan fick något, som var godt, en -kringla eller en skorpa, gömde hon hälften till Bubblan. -Hon plockade hallon och blåbär i skogen till -honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes -hand. Men alla de blommor och vasstrån, Vifvan -icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne, och -<span class='pageno' id='Page_141'>141</span>han fångade trollsländor med långa gröna vingar och -gaf henne.</p> - -<p class='c000'>Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. -Han var förskräckligt rädd för månen och stjärnorna, -då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan -förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, -och han var rädd för att de speglade sig i -sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök -under vattnet, när de flögo förbi.</p> - -<p class='c000'>Men Vifvan var han icke rädd för. När hon -kom, låg han ofta och väntade vid stranden och -hade krupit så långt upp han kunde komma, och -när hon satte sig i gräset eller på den flata stenen, -plaskade han tätt intill henne, lade sitt hufvud -i hennes knä och såg på henne, medan han -drog munnen till ett bredt leende.</p> - -<p class='c000'>»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade -honom på hufvudet.</p> - -<p class='c000'>Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, -ty han sade aldrig ett ord, han bara såg vänlig -ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en dag -öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» -— det lät mest, som när en groda kraxar.</p> - -<p class='c000'>Och så började han lära sig människors språk. -Han kunde snart säga både »namnam» och »tack» -och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och -förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, -utan lyssnade helst till hvad Vifvan hade att säga -honom.</p> - -<p class='c000'>De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun -<span class='pageno' id='Page_142'>142</span>måste hjälpa sin man eller hade annat att -göra, sade hon ofta:</p> - -<p class='c000'>»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett -par strömmingar med och kasta i munnen på honom.»</p> - -<p class='c000'>Och då sprang Vifvan genast.</p> - -<p class='c000'>Så gick sommaren, men då senhösten och vintern -kom, blef det annorlunda, ty med den första -is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke -komma upp mera.</p> - -<p class='c000'>Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, -och det såg han genom den tunna isen liksom -genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog -sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.</p> - -<p class='c000'>Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll -hela vintern en vak öppen i isen på skogssjön, ty -Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för honom, -då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något -ondt hände Bubblan.</p> - -<p class='c000'>Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. -Hon gick i alla väder, åtminstone en gång om dagen -upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän och bar -mat till honom. Hon ville till och med ge honom -ett par gamla vantar, men då skrattade han och -sade:</p> - -<p class='c000'>»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.</p> - -<p class='c000'>Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan -klippor och skog, att så snart vårsolen började komma, -var det varmt och skönt där uppe, och gullvifvorna -<span class='pageno' id='Page_143'>143</span>blommade först af alla ställen under björkarna -vid sjöns södra strand.</p> - -<p class='c000'>Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans -af gullvifvor till sitt hår och sprang fram ur skogen, -och när Bubblan fick se henne, hoppade han -högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges -kullerbytta i solskenet.</p> - -<p class='c000'>Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, -och under tiden växte de och förändrade sig, hvar -och en på sitt sätt.</p> - -<p class='c000'>Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga -barnunge, som då hon först tultade upp till -Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång -flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför -bältet.</p> - -<p class='c000'>Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke -med solbränd hy. Hans ögon voro icke längre vattenblå -och förvånade, utan hade blifvit mörkare, som -när det går skuggor öfver böljorna och när man -såg in i dem, tänkte man på hafvet.</p> - -<p class='c000'>Hans mun var ännu stor och bred, men det -var en vacker mun med friska, hvita tänder, och -när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, -som gick på två ben på jorden, såg så god ut som -hennes vän med fiskstjärten.</p> - -<p class='c000'>Deras lekar hade blifvit stillsammare.</p> - -<p class='c000'>Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, -då Vifvan kom, men simmade hastigt fram till stranden -och lade sig i en liten bukt, där Vifvan satt -på en sten.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_144'>144</span>Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad -med rör, sammanbundna med vass, och på den -spelade han så underliga melodier. Det lät som när -vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna -sucka vid stranden, och det kunde också ljuda så -gladt och klingande, som när solljuset hoppar på -vattenytan.</p> - -<p class='c000'>Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon -kunde joddla och tralla, göra lustiga drillar och hopp, -och hon kunde lika många visor som det fanns -dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen -och sjöng, låg Bubblan i vattnet vid hennes fötter -och spelade på sin flöjt.</p> - -<p class='c000'>Han hade nu lärt sig människornas språk, men -han talade aldrig med någon annan än med Vifvan, -och hon kunde endast goda och vänliga ord.</p> - -<p class='c000'>»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att -när du har varit här i sex år, har min far lofvat -din far, att kasta dig ned i hafvet igen, hvarifrån -du har kommit.»</p> - -<p class='c000'>»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. -»Jag vill alltid stanna här, i vår egen sjö, och aldrig, -aldrig skiljas från min Vifva.»</p> - -<p class='c000'>»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte -dina föräldrar få dig igen, kommer stor olycka -öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det -måste han hålla.»</p> - -<p class='c000'>»Men du följer med!» sade Bubblan och tog -med båda händerna om Vifvans långa guldhår. -»Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_145'>145</span>»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet -kunna vi, människobarn, inte lefva. Vi sjunka -till botten och dö, vi, som blott ha två ben och inte -en sådan simstjärt som hafsungarna.»</p> - -<p class='c000'>»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» -sade Bubblan och såg bedröfvad på den. »Jag ville -mycket hellre ha två små fötter som du har, och -springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»</p> - -<p class='c000'>Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren -hade lofvat, att kasta Bubblan tillbaka i hafvet.</p> - -<p class='c000'>Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. -Hvarje morgon fann han sina nät fulla af strömming, -och när det blåste hårdt, flöt hans båt lätt -som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade -väg för den. Han förstod nog, hvem han -hade att tacka för allt detta, och så tänkte han, att -det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt -skulle vilja bry sig om honom, när han väl -hade fått sin son tillbaka.</p> - -<p class='c000'>Han talade därom med sin hustru, och hon sade: -»Du är dum, om du kastar hafsungen ut på djupet. -Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där -nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. -Nej du, låt dem vänta! Ens löften till så’nt folk -behöfver man inte ta så noga.»</p> - -<p class='c000'>Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla -Bubblan ännu en tid.</p> - -<p class='c000'>På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren -talat med hafsfolket var det härligaste månsken.</p> - -<p class='c000'>Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade -<span class='pageno' id='Page_146'>146</span>ut sina nät, fick han se, att just där månen speglade -sig som en hvit silfversköld i hafvet, började -vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket -upp ur vattnet.</p> - -<p class='c000'>Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och -kappa med glimmande musselskal öfver axlarna, och -hafsfrun hade en klänning af hvitt skum med silfverstänk, -och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.</p> - -<p class='c000'>»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är -stunden kommen! Gif mig min son, min Bubbla -tillbaka!»</p> - -<p class='c000'>Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan -sysslade med sina nät.</p> - -<p class='c000'>Då ropade hafsfrun med klagande röst:</p> - -<p class='c000'>»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»</p> - -<p class='c000'>»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. -»Lugna er ännu en tid! Er son har det bra -hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare -få stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl -inte så brådt! Ta er ett bad och lugna er!»</p> - -<p class='c000'>»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla -sina löften!» ropade hafsmannen.</p> - -<p class='c000'>»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.</p> - -<p class='c000'>»Det skulle kunna hända, att du i framtiden -ser strömmingsstimmen gå en annan väg än i dina -nät!» hväste hafsmannen.</p> - -<p class='c000'>»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att -sopa böljorna öfver din båt!» tjöt hafsfrun.</p> - -<p class='c000'>»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! -<span class='pageno' id='Page_147'>147</span>Böljorna skola jaga dig, taga dig, skrämma dig, -klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.</p> - -<p class='c000'>»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut -sina nät. »Om jag ser, att ni inte i allt hjälper mig, -utan i stället försöker stjälpa mig — ja, då hänger -jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran -uppe vid sjön, där han nu plaskar som bäst.»</p> - -<p class='c000'>Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt -tjut, att fiskaren blef riktigt rädd, och fyrtornet ute -på skäret blinkade med ögonen af förskräckelse.</p> - -<p class='c000'>»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall -inte hända er son något ondt, så länge ni i allt -gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är -det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få -honom ner på hafsbotten igen, som jag nu står här.»</p> - -<p class='c000'>»Och ljuger!» skrek hafsfrun.</p> - -<p class='c000'>»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men -har ni något hjärta i er, så tänk på, att er sons -lif beror på er själfva!»</p> - -<p class='c000'>Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, -att månen af förskräckelse gömde sig bakom en sky.</p> - -<p class='c000'>Då den åter kom fram, voro de försvunna i -djupet.</p> - -<p class='c000'>Men den natten blef det den våldsammaste storm. -Hafvet vrålade och larmade som om alla onda andar -voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt upp, att -de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan -och de där inne icke kunde sofva.</p> - -<p class='c000'>»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun -och stirrade ut i natten, där hafvet rasade.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_148'>148</span>»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör -för att det inte genast får sin vilja fram. -Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, -men det lugnar sig snart!»</p> - -<p class='c000'>I tre dagar och tre nätter rasade stormen, -men så blef hafvet lugnt, och första gången fiskaren -lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.</p> - -<p class='c000'>Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan -sutto vid sjön och talade med hvarandra. Bubblan -hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor, -som han hade lagt på stranden.</p> - -<p class='c000'>»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte -tillräckligt vackra till min Vifva. Jag minns, då -jag var helt liten och satt på hafsbotten, att jag -lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf -mig. Om jag bara kunde få fatt i en af dem.»</p> - -<p class='c000'>»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. -»Jag kan inte gå ner på hafsbotten efter dem. -Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och -leka med dig!»</p> - -<p class='c000'>»Nej, men du kan gå ner till stranden och -ropa på far min, och när han kommer, så säg till -honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda, -af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf -honom att leka med, då han var liten; af dem, -som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho -— hela hafvet stormar.»<a id='p148'></a></p> - -<p class='c000'>Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så -att ge Bubblan, det han önskade, att hon rent af -<span class='pageno' id='Page_149'>149</span>glömde, att hon var förbjuden att gå ned till stranden, -utan sprang så fort hon kunde.</p> - -<p class='c000'>Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick -hon ut på en lång rad flata stenar, som lågo i vattnet, -och från den allra yttersta ropade hon:</p> - -<p class='c000'>»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon -hade ropat tre gånger, började det bubbla så underligt -i hafvet, och upp från djupet steg hafsmannen med -tång i håret och musselskal i skägget.</p> - -<p class='c000'>Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i -solskenet med sitt långa gullhår, skrattade han och -visade alla sina stora tänder.</p> - -<p class='c000'>»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa -på hafsbotten, af de stora, af de röda, af dem, -som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho — hela -hafvet stormar!» ropade Vifvan.</p> - -<p class='c000'>Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade -åter ner i djupet, men en stund därpå kom han -upp igen och hade båda händerna fulla af stora, -rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste -frukter.</p> - -<p class='c000'>»Schy — scho — scha — schuu,» sade han -och räckte ena handen mot Vifvan, medan han så -vänligt visade tänderna.</p> - -<p class='c000'>Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, -men i detsamma kastade hafsmannen alla snäckorna -i hafvet, så att de föllo som en regnskur öfver -vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet -och höll henne fast.</p> - -<p class='c000'>Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades -<span class='pageno' id='Page_150'>150</span>öfver hennes ansikte, öfver mun och ögon, öfver -hennes nacke och hals, och då bredde sig som en -tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon -domnade af.</p> - -<p class='c000'>Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.</p> - -<p class='c000'>Först då han var nere på botten, lade han -Vifvan på en bänk af sjögräs, och där fick hon -ligga länge och sofva. Men sedan simmade han -fram och andades åter öfver henne, och då föll -den tunna, hvita hinnan af henne, och hon öppnade -ögonen och kunde se och lefva i hafvet.</p> - -<p class='c000'>Först trodde hon, att hon drömde, och ville -oupphörligt torka vattnet ur ögonen, men så förstod -hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls -rädd.</p> - -<p class='c000'>»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, -där min lilla Bubbla är född. Nu vill jag se allt, -allt här nere, så att jag kan berätta honom därom, -när jag åter kommer upp.»</p> - -<p class='c000'>Simma kunde hon ju icke som de andra, då -hon icke hade en sådan fiskstjärt som de, men -två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol emellan -sig och så susade de i väg med henne genom -vattnet.</p> - -<p class='c000'>Och där nere i hafvet var allt så underbart, -så stort och ljust och oändligt.</p> - -<p class='c000'>När solen lyste ofvanför på himlen, strålade -allting på djupet som smälta ädelstenar, men gick -det skyar öfver himlen, blef allting där nere så kyligt -och hemlighetsfullt.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_151'>151</span>För resten var hafvet icke ett ögonblick sig -likt. Det växlade i ständiga färgskiftningar, och -så tonade det i en evig, böljande musik. Än ljöd -det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det -i underbara, tjusande harmonier, och än sjöng det -stilla, klara sånger.</p> - -<p class='c000'>Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett -på jorden. Det flammade till och fördunklades, -gnistrade och susade, sjöng och hviskade från morgon -till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på -en säng af sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen -hafvets underbara musik.</p> - -<p class='c000'>Men hon var icke alltid på botten af hafvet. -Ofta buro sjöjungfrurna henne upp till hafsytan och -dansade på vågorna med henne.</p> - -<p class='c000'>När då hafvet låg som en enda lysande yta -framför henne och hon säkert och lätt vaggade -på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en -lycklig bölja och skrattade af glädje.</p> - -<p class='c000'>Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna -henne på ett skär, och så tumlade de omkring -henne och visade henne sina lekar i hafvet. -De dansade ringdansar genom vågorna och hoppade -högt upp, så att det sprutade om dem. Än stodo -de på hufvudet och än på stjärten. Man visste -knappt, hvad som var upp och ned på dem, och -så sjöngo och skreko och skrattade de så högt, att -skeppen, som kommo förbi, satte alla segel till -och skyndade mot land.</p> - -<p class='c000'>Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt -<span class='pageno' id='Page_152'>152</span>och obetydligt ut. Bergåsen var som en liten låg -jordvall, den högsta gran i skogen såg ut som en -liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan -var som en leksak, som en enda af de stora -vågorna skulle kunnat krossa i spillror.</p> - -<p class='c000'>Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och -oändligt, aldrig detsamma och icke likt något annat, -och Vifvan började att älska hafvet och glömma -jorden.</p> - -<p class='c000'>Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och -ännu oftare tänkte hon på lilla Bubblan och längtade -efter honom, men när hon sade det till hafsmannen -och hafsfrun svarade de:</p> - -<p class='c000'>»Han kommer snart! Han kommer om sex år, -och sex år äro blott som ett vågslag i hafvet.»</p> - -<p class='c000'>Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till -hafvets brus.</p> - -<p class='c000'>Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan -samma dag hon försvunnit.</p> - -<p class='c000'>De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, -där de alltid trodde sig kunna finna henne, -när hon var länge borta, men där fanns hon icke, -och att hon icke på länge hade varit där, förstodo -de af Bubblans förskräckta ansikte. Han hade simmat -ända intill stranden och låg med armbågarna -på stenen och hufvudet i händerna och stirrade -in emot skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan -skulle komma tillbaka.</p> - -<p class='c000'>Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. -En aning sade honom, att nu hade hafsmannen hämnats; -<span class='pageno' id='Page_153'>153</span>och i solnedgången fick han se, huru hafsmannen -låg stödd mot en stor sten, icke långt från -land, och såg upp mot fiskarstugan.</p> - -<p class='c000'>»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var -just dig jag ville tala med.»</p> - -<p class='c000'>»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade -sitt skägg med sina långa, bruna fingrar. -»Hvad är det fråga om?»</p> - -<p class='c000'>»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min -egen dotter,» svarade fiskaren. »Du skulle väl inte -ha sett Vifvan?»<a id='p153'></a></p> - -<p class='c000'>»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, -det kunde kanske hända, att jag har sett henne. -Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon -satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»</p> - -<p class='c000'>»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade -fiskaren. »Genast hör du — — eller — —».</p> - -<p class='c000'>»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte -sin tångkrans på sned och lade armarna i kors. -Han såg morsk ut.</p> - -<p class='c000'>»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» -skrek fiskaren. »Det är lätt gjordt!»</p> - -<p class='c000'>»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i -en bölja,» sade hafsmannen.</p> - -<p class='c000'>»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade -fiskaren. »Med stjärt och allt! Jag skall redan -i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa -honom i hafvet.»</p> - -<p class='c000'>»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. -»Det var ju tal om sex år, tyckte jag, att du nyligen -<span class='pageno' id='Page_154'>154</span>sade. Jag tycker om, att man är precis med -sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade -fram tiden. Nu skall du inte förhasta dig med, att -vilja påskynda den. I sex år väntar jag på min -son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen -om sex år sätter jag henne i land -vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar -min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.»</p> - -<p class='c000'>»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! -Tvi dig!» skrek fiskaren och hotade honom -med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles -stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder.</p> - -<p class='c000'>»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. -»Lilla rara hafsfarbror och kommendörkapten! Skulle -du inte kunna ge mig Vifvan just nu med detsamma. -Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din -gosse tillbaka?»</p> - -<p class='c000'>»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, -»men det är en sak, som är ännu roligare, -och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och -så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla -kårar utefter ryggen.</p> - -<p class='c000'>»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om -sex år skall du ha din dotter frisk och stark tillbaka; -— det vill säga så vida du passar noga -på min son. Ty sker det honom det allra minsta -ondt, ja då — — du vet! Det går så lätt i en -bölja!»</p> - -<p class='c000'>I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande -<span class='pageno' id='Page_155'>155</span>skum in emot stranden, och hafsmannen och -solen sjönko ned i hafvet.</p> - -<p class='c000'>Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, -satt lilla Bubblan uppe i skogssjön och såg upp -i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig kom.</p> - -<p class='c000'>Först sade fiskarhustrun länge till honom, att -hon hade rest bort, men då dagar och veckor gingo, -måste hon fram med sanningen och berätta Bubblan, -att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än -om sex år skulle hon komma upp igen.</p> - -<p class='c000'>Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och -syntes icke till på sex dagar.</p> - -<p class='c000'>Men svälten dref honom upp, ty i den lilla -sjön fanns just ingen fisk, och nu hade han blifvit -van vid ordentlig människoföda; och så bar fiskarhustrun -till honom mat liksom Vifvan hade gjort, -och försökte göra lifvet så drägligt för honom som -möjligt.</p> - -<p class='c000'>Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens -hotelser, att det berodde på, huru de behandlade -Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka -till dem igen.</p> - -<p class='c000'>Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, -så ofta de hade en stund ledig, och hade alltid -mat med till Bubblan. Då de visste, att de på -flere dagar icke skulle få tid att komma upp i -skogen, satte de ett helt tråg med strömming vid -sjökanten, så att han icke skulle sakna något, medan -de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, -och han kunde ju lätt nog hålla sig ren, då han -<span class='pageno' id='Page_156'>156</span>hade hela sjön att tvätta sig i. Men det var också -alltsammans.</p> - -<p class='c000'>Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen -ett par ord, när de kommo för att hälsa på honom, -men de kunde hvarken leka med honom eller -sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig -egentligen icke det minsta om honom, utan tittade -endast till honom, därför att de voro rädda för hafsmannen.</p> - -<p class='c000'>Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, -kära Vifva till lekkamrat. Hon älskade honom, -som om han hade varit hennes egen bror, och -delade sorg och glädje med honom, och så var -hon så vacker att se på! Fiskargumman var icke -alls vacker. Hon var så mager och torr som en -gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.</p> - -<p class='c000'>För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. -Han växte mer och mer — och fiskstjärten -växte förstås också — och han blef lång och mager, -fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå -ögon. Han låg för det mesta nära stranden och -spelade på sin flöjt alla de melodier, han hört Vifvan -sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; -eller också låg han och tittade upp i trädtopparna -och såg björkarna vifta och granarna susa och -asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa -vänner.</p> - -<p class='c000'>»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra -träd!» sade han till sig själf. »Stackars lilla Vifvan -där nere i det stora, kalla hafvet, där det hvarken -<span class='pageno' id='Page_157'>157</span>växer lingon eller nyponblommor!» och så grät -han, ty det tyngde så förskräckligt på hans samvete, -att det var för hans skull Vifvan hade gått till -hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom -alla andra skapade varelser.</p> - -<p class='c000'>Så började han räkna dagarna och veckorna till -dess Vifvan skulle komma hem, och då han ingen almanacka -hade, hittade han på, att för hvar dag -som gick, lägga en liten sten vid stranden, och -när han hade lagt sex gånger tre hundrasextiofem -stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle ses -igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag -skulle kastas i hafvet!</p> - -<p class='c000'>För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år -så tung som en sten, för Vifvan flöt hvarje dag -så lätt som en bölja.</p> - -<p class='c000'>Och så randades midsommardagen sex år efter -den dag hon blifvit dragen ned i hafvet, och då -hon skulle sättas i land på jorden igen.</p> - -<p class='c000'>Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig -upp till skogssjön med sin kärra, hvarpå han satt -sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri lyfte -han och hans hustru Bubblan.</p> - -<p class='c000'>De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka -hår och hängt en annan krans kring hans axlar. -Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i båten, -och båten var klädd med björklöf och röda -pioner; det var ju midsommardag, och det fattiga -hafsfolket skulle väl ändå se litet af allt det gröna, -hvarmed jorden klär sig till midsommar.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_158'>158</span>Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen -och stirrade ut mot hafvet, hvarifrån Vifvan skulle -komma.</p> - -<p class='c000'>Det var den klaraste solskensdag.</p> - -<p class='c000'>Himlen och hafvet voro så blå och flöto så -öfver i hvarandra, att man knappt kunde se hvilket, -som var hvilket, och öfver hela vattenytan -gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning -skulle vara i rörelse för att vänta på något, -som skulle komma. Och nu! — Där ute på djupet -började det röra sig! Det susade, det brusade, -och se! Upp från djupet steg hela festtåget.</p> - -<p class='c000'>I spetsen kommo tre hornblåsare.</p> - -<p class='c000'>Det var tre unga hafsgossar, som redo på -sprattlande sjöhästar och blåste på stora snäckor, -så att kinderna stodo som segel för vinden.</p> - -<p class='c000'>Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. -Hon var klädd i grön glimmertång med pärlor, och -hade koraller kring halsen.</p> - -<p class='c000'>Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel -med blå musslor, bärnstenshalsband och bärnstensörhängen -och en väldig treudd i handen.</p> - -<p class='c000'>Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, -hafsjungfrur i hvita skumslöjor med kransar af näckrosor -kring håret, och hafsmän i blå och gröna -böljekappor med rosetter af blommande tång kring -stjärtarna.</p> - -<p class='c000'>De dansade par om par framför triumfvagnen, -som nu körde fram öfver vågorna.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_159'>159</span>Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt -snäckskal, och därpå stod Vifvan.</p> - -<p class='c000'>Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals -gnistrande stänk, och kring hennes skuldror -fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och sväfvade -som solstrålar efter henne.</p> - -<p class='c000'>Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen -af dansande sjöjungfrur, som spelade på -silfverharpor och blåste på långa flöjter af kristall, -medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring -dem som delfiner.</p> - -<p class='c000'>Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita -måsar som en sky efter tåget.</p> - -<p class='c000'>Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och -emot Vifvan.</p> - -<p class='c000'>Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, -där hon gled fram öfver vågorna.</p> - -<p class='c000'>»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade -han och bredde ut armarna emot henne.</p> - -<p class='c000'>Hon närmade sig stranden, och nu satte hon -sin fot på den stora stenen nedanför fiskarstugan.</p> - -<p class='c000'>Bubblan reste sig till hälften i båten för att -vända sig emot henne, men i samma ögonblick Vifvan -steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena -sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra -sidan och ned i hafvet, där hafsfolket snabbt som -en tanke drog honom till botten.</p> - -<hr class='c008' /> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_160'>160</span>Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes -föräldrar kunde icke nog förvåna sig öfver, huru -stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro blå -som hafvet på en sommardag, hennes gång var -så gungande, hennes stämma så sjungande, och hennes -gullhår sken omkring henne, så att hon lyste.</p> - -<p class='c000'>»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade -fiskaren och förblef stående med mössan i handen.</p> - -<p class='c000'>»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg -sig omkring. »Det var förskräckligt smått och trångt, -och så kväfs man ju af brist på luft! Jag kom -inte alls ihåg, att stugan var så liten!»</p> - -<p class='c000'>»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon -vidare. Hon hade icke sett, då han försvann i hafvet.</p> - -<p class='c000'>»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. -»Hans föräldrar ville bara tala litet med honom,» -och så försökte de att vända hennes tankar på något -annat.</p> - -<p class='c000'>Hon skulle se trädgården och ängen, och gå -upp på berget till den lilla sjön, men öfverallt -gick hon tyst.</p> - -<p class='c000'>»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. -»Jag kan ju inte andas.»</p> - -<p class='c000'>Det enda, som gladde henne att se, var den lilla -sjön, där Bubblan hade bott, och där hon hade -lekt med honom, men hon tyckte också att den hade -krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.</p> - -<p class='c000'>»Det allra minsta rum nere i hafvet<a id='p160'></a> är mycket -större, än denna vattenskvätt,» sade hon. »Den är -inte stort större än hafsfruns nackspegel.»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_161'>161</span>Hvar dag frågade hon bara:</p> - -<p class='c000'>»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste -de ju slutligen säga henne, att hon gjorde bäst i -att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket -näppeligen släppa honom mera.</p> - -<p class='c000'>Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken -sjöng eller skrattade mera.</p> - -<p class='c000'>Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter -skulle kunna få se sin barndomsvän.</p> - -<p class='c000'>Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren -lefde i en ständig ångest, att hafsfolket åter skulle -ta henne, och hon visste också nu, att på hafsbotten -kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen -själf har andats på. Hon ville helst ha -Bubblan upp till sig på jorden.</p> - -<p class='c000'>Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på -annat. Han simmade omkring som en skugga nere -på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller -natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte -till och strålade i hafvet, och den eviga musiken -där nere gjorde honom så orolig och sjuk att han -ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa -höra den.</p> - -<p class='c000'>Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla -skogssjön, på björkdoften och de varma ångorna -från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå -böljorna, som susade så lockande omkring honom -och tänkte på nyponbuskarna, som nu stodo fulla -af rosor, och smultronbacken, där nu Vifvan gick -<span class='pageno' id='Page_162'>162</span>och plockade bär, och han grät så salta tårar, -som endast en hafsgosse kan gråta.</p> - -<p class='c000'>In till stranden fick han aldrig simma, men -ibland fick han tillåtelse, att stiga upp öfver vattenytan -och se emot land. Och då kunde han ligga -timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där -han kände den höga granen, som sköt upp öfver -de andra.</p> - -<p class='c000'>»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade -han. »Och där går Vifvan ensam, ensam!»</p> - -<p class='c000'>Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. -Då hon icke fick gå ned till hafvet, ville hon icke -se det. Hon längtade efter hafvet så att det brände -i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog -var henne en plåga.</p> - -<p class='c000'>»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. -»Så skulle vi tala om hafvet och om allt det underbara -där nere, och — hvem vet — kanske kunde -hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle -kunna föra mig lefvande ned på djupet.»</p> - -<p class='c000'>Hon lät smultronen stå utan att äta dem och -lät blommorna vissna utan att plocka dem.</p> - -<p class='c000'>Hon brydde sig icke om någonting.</p> - -<p class='c000'>Ibland stod hon uppe på backen och såg ut -öfver stranden, och då inbillade hon sig, att hon -såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju lika -gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.</p> - -<p class='c000'>Och Bubblan såg mot land och undrade, om det -var Vifvans långa gullhår, som lyste uppe på sluttningen, -eller om det blott var solstrålar på ängen.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_163'>163</span>Så gick hela sommaren, och hösten kom.</p> - -<p class='c000'>Det hade regnat mycket på sensommaren, och -alla bäckar och åar voro fulla af vatten. Från -den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot hafvet. -Den hade lång väg att gå genom den djupa -skogen och genom en bred, trädbevuxen dal ut -till hafvet.</p> - -<p class='c000'>Under hela försommaren hade den varit torr, -och man kunde gå i flodbädden som på en väg, -men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer -och mer med vatten och sprang skummande från -sjön in i skogen och vidare ned mot hafvet.</p> - -<p class='c000'>»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. -»Skulle det vara omöjligt, att finna väg från -hafvet och dit upp?»</p> - -<p class='c000'>Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! -Men hur skulle det väl gå till? —</p> - -<p class='c000'>Då hände det en dag, att det blef en stark -storm, och hafsfolket hade fullt upp att göra med -att dansa omkring ett skepp, som var nära att förlisa -långt ute på hafvet.</p> - -<p class='c000'>Fiskaren var upptagen af att draga i land sina -not och båtar, och då passade Vifvan på och sprang -allt hvad hon kunde längs stranden till en liten -bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.</p> - -<p class='c000'>»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! -Kom upp! Det är Vifvan som ropar!»</p> - -<p class='c000'>Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. -Han ville aldrig vara med om att göra människor -skada, som de andra hafsmänniskorna, och han lyssnade -<span class='pageno' id='Page_164'>164</span>genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans -stämma.</p> - -<p class='c000'>Han vågade sig upp, och då han visste, att -alla hafsmänniskorna voro långt borta, simmade han, -så fort han kunde, in emot stranden.</p> - -<p class='c000'>»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade -han till henne.</p> - -<p class='c000'>»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka.</p> - -<p class='c000'>»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade -han med klagande stämma. »Min far har sagt, -att lefvande kommer du aldrig mer till hafvets -botten. Han hatar din far och mor och dig och alla -människor!»</p> - -<p class='c000'>»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. -Hon kunde nu tala saktare, ty Bubblan hade simmat -helt nära henne.</p> - -<p class='c000'>»Ser du», sade hon och böjde sig så långt -ut öfver vattnet, som hon kunde, »när bara denna -storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som -långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur -dess lopp går, och när du följer det, kommer du till -sist till vår egen sjö bland bergen i skogen. Där -skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, -och där skola vi lefva så lyckligt med hvarandra -som då vi voro barn. Kommer du, Bubblan?»</p> - -<p class='c000'>»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, -som jag lefver, kommer jag, ty jag kan inte -lefva långt från dig!»</p> - -<p class='c000'>»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste -hela tiden simma emot strömmen.»</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_165'>165</span>»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla -rasande böljor,» svarade han.</p> - -<p class='c000'>»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, -och tre dagar efteråt väntar jag dig uppe vid -sjön!»</p> - -<p class='c000'>»Du skall inte behöfva vänta tills solen går -ned den första dagen, förrän jag är hos dig,» svarade -Bubblan, och därmed skildes de, ty han hörde -på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg -hem från skeppsbrottet.</p> - -<p class='c000'>Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i -två dagar, men så lade det sig till ro, och allt blef -stilla. Solen kom åter fram på himlen och lyste på -allt det färgade löfvet i skogen.</p> - -<p class='c000'>Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar -skummade och brusade hvita ned öfver höjderna.</p> - -<p class='c000'>Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket -ännu hvilade, då Bubblan steg upp öfver vattenytan -och simmade in mot land. Han följde kusten åt, -tilldess han kom till mynningen af den ström, som -Vifvan talat om.</p> - -<p class='c000'>Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen -stilla ut i hafvet. Det första stycket var icke -svårt att simma, då dalen bredde sig jämn, och -Bubblans största förskräckelse var, att någon från -hafvet skulle se honom och sätta efter honom; därför -höll han sig intill strandbrädden, där vassen dolde -honom.</p> - -<p class='c000'>Men längre in i landet gjorde strömmen en -sväng, och då började många träd att växa utefter -<span class='pageno' id='Page_166'>166</span>dess stränder, så att Bubblan kände sig i -säkerhet för hafsfolket. Nu hade han endast människor -att frukta.</p> - -<p class='c000'>Det var ännu tidigt på morgonen, och han -simmade så fort han kunde, tilldess han nådde -skogen. Ekarna hade redan börjat att bli gulbruna, -askarna voro hvitgröna, och rönnar och aspar hade -blad så röda som blod. Men lönnträdens löf hade -alla färger, och det såg brokigt och gladt ut i -solskenet.</p> - -<p class='c000'>Här började strömmen att bli smalare, och -inne i skogen var den endast en hvit skummande -bäck. Bubblan stannade ett ögonblick.</p> - -<p class='c000'>Han var het efter sin häftiga färd, och nu -inandades han med glädje doften af de vissnande -löfträden och vällukten från granskogen.</p> - -<p class='c000'>»Ack, ni vackra, välsignade träd!» sade han -och sträckte armarna emot dem. »Hvad det är -skönt, att vara i skogen igen! Den varma, tysta -skogen, långt borta från det kalla, hemska hafvet!» -och så började han att simma upp emot skogen.</p> - -<p class='c000'>Men han fick det icke lätt, ty bäcken ville ned -mot hafvet, och Bubblan ville upp mot höjderna, -och hårda, vilda böljor slogo mot hans bröst och -ville rifva honom med sig. Då höll han sig åter till -sidorna af bäcken, där strömmen icke var så strid -som i midten, och där klängde han sig fast vid buskar -och träd, som växte vid bäckens kanter och hvilade -ofta på en sten för att samla krafter.</p> - -<p class='c000'>Skogen blef tätare och tätare, och solen lyste -<span class='pageno' id='Page_167'>167</span>öfver alla de brokiga träden. Man hörde intet annat -ljud än bäcken, som susade framåt med ett -klingande metalljud.</p> - -<p class='c000'>Det blef svårare och svårare, att arbeta sig -upp emot strömmen, och Bubblan måste hvarje ögonblick -hvila.</p> - -<p class='c000'>Men så tänkte han: »Gullvifvan väntar mig däruppe -i tystnaden på bergen, och där skola vi alltid -stanna och alltid vara lyckliga,» och så simmade -han vidare med nya krafter.</p> - -<p class='c000'>Då klang det ett horn genom skogen.</p> - -<p class='c000'>Det var jägare, som voro ute för att jaga älg.</p> - -<p class='c000'>Det rasslade genom löfvet, hundarna kommo -rusande med tungan ute ur halsen, och bakom dem -följde jägarskaran med bågar och lansar.</p> - -<p class='c000'>Bubblan höll sig alldeles stilla bland albuskarna. -Men då stormade bäcken så hårdt emot honom, att -han måste vidare. Han gjorde ett par slag för -att nå en sten under bergväggen. Då hörde han -jägarnas rop:</p> - -<p class='c000'>»Älgen! Älgen! Den har kastat sig i bäcken! -Där, under albuskarna!»</p> - -<p class='c000'>Bubblan kastade sig ned och kröp in bland buskarna -så fort han kunde, men han hörde, huru jägarna -stormade in i snåret ofvanför honom.</p> - -<p class='c000'>Nu hven en pil genom luften, ännu en följde -den; den träffade Bubblan midt i nacken och gick -genom halsen på honom.</p> - -<p class='c000'>Han gled och föll, och i detsamma tog bäcken -honom och hvirflade honom bort emot djupet.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_168'>168</span>Den snurrade och vände honom och kastade -hans döda kropp från den ena klippafsatsen till -den andra. Så flöt den ned i dalen, och Bubblan bars -som ett visset blad mot kusten och ut i det stora, -öppna hafvet.</p> - -<p class='c000'>Där togo böljorna emot honom och gungade -honom vidare, och så fann hafsfolket honom och -begrafde honom på hafsbotten.</p> - -<p class='c000'>Men Vifvan satt och väntade.</p> - -<p class='c000'>Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, -men då Bubblan aldrig kom, tänkte hon, att hon, -skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och -så sprang hon in i skogen och gick hela tiden -längs bäcken.</p> - -<p class='c000'>Den skummade i väg så hvit och glad, som -om den aldrig skulle ha sett något sorgligt i hela -sitt lif.</p> - -<p class='c000'>På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i -vattnet, men det var blott asparnas röda blad, som -hade droppat ned.</p> - -<p class='c000'>Och så sprang hon nedför berget, genom -dalen och ut mot hafvet! Nej, Bubblan fanns där -icke!</p> - -<p class='c000'>»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du -inte?» frågade hon och lade sig på en stor sten -och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen -svarade.</p> - -<p class='c000'>»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och -lade ansiktet ända ned öfver vattnet.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_169'>169</span>»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där -nere.</p> - -<p class='c000'>»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. -Hon tyckte så säkert, att det var Bubblans röst -hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom -fort!»</p> - -<p class='c000'>Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och -där under var hafvet så djupt, att hon icke kunde -se botten.</p> - -<p class='c000'>»När du inte kan komma till mig, så kommer -jag till dig!» sade hon. »Nu kommer jag!»</p> - -<p class='c000'>Och så sprang hon ut.</p> - -<p class='c000'>Men denna gång andades icke hafsmannen på -hennes ansikte. Han lät henne sjunka som en hvit -sten till botten.</p> - -<p class='c000'>»Ja, hvad skulle ni med oss att göra?» mumlade -han och stötte henne ner under sanden. »Hvad -skulle ni med oss att göra!» — —</p> - -<p class='c000'>Men däruppe låg det stora hafvet och glänste -och log i solskenet, som om det aldrig hade funnits en -Vifva och en stackars liten Bubbla.</p> -<div class='pbb'> - <hr class='pb c003' /> -</div> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_171'>171</span> - <h2 class='c005'>INNEHÅLL.</h2> -</div> - -<table class='table0' summary='’INNEHÅLL.’'> - <tr> - <td class='c009'>Han som försvor sig</td> - <td class='c010'><a href='#Page_3'>3</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Alla mina lamm och alla mina björnungar</td> - <td class='c010'><a href='#Page_30'>30</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Moster Kajsas skrin</td> - <td class='c010'><a href='#Page_41'>41</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Allt som kan flyga</td> - <td class='c010'><a href='#Page_61'>61</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Gossen, som ville se troll</td> - <td class='c010'><a href='#Page_67'>67</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Alla hafvets vilda vågor</td> - <td class='c010'><a href='#Page_79'>79</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Fidelunkan</td> - <td class='c010'><a href='#Page_101'>101</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Svenske-Per</td> - <td class='c010'><a href='#Page_115'>115</a></td> - </tr> - <tr><td> </td></tr> - <tr> - <td class='c009'>Bubblan</td> - <td class='c010'><a href='#Page_133'>133</a></td> - </tr> -</table> -<div class='pbb'> - <hr class='pb c003' /> -</div> - -<div><span class='pageno' id='Page_173'>173</span></div> -<div class='ph2'> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c004'> - <div>De Bästa Böckerna</div> - </div> -</div> - -</div> - -<p class='c006'>Genom vårt land går för närvarande en mäktig nationell -väckelse, som bland annat tagit sig uttryck i ett storartadt -folkbildningsarbete. Genom föreläsningar och småskrifter -har man sökt väcka den stora massan till längtan -efter vetande och kultur, men skall denna längtan bli -något annat än en hastigt förbrunnen låga, behöfver den -en oafbruten näring; och denna näring är litteraturen, -böckerna. Det är knappast möjligt att böckernas betydelse -kan skattas för högt.</p> - -<p class='c000'>De skola vara våra vänner, till hvilka vi gå när dagens -plikter äro fullgjorda för att vederkvickas af deras tankars -skönhet och deras känslors värme.</p> - -<p class='c000'>Men för många har svårigheten varit att träffa dessa -vänner. Böckerna ha varit för dyra. Det är för att försöka -hjälpa härvidlag, för att i någon mån ge den inom -hela nationen vaknande längtan efter högre kultur ny -näring och större utvecklingsmöjligheter, som undertecknad -beslutat att i ett billighetsbibliotek <span class='under'><strong>à 1 kr. volymen</strong></span> ge ut</p> - -<div class='ph2'> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c004'> - <div><span class='under'>De Bästa Böckerna.</span></div> - </div> -</div> - -</div> - -<p class='c006'><em><strong>De Bästa Böckerna</strong></em> komma förnämligast att hämtas -ur de rika litteraturskatter af klassisk och modern svensk -skönlitteratur, utländsk litteratur, populärvetenskap och -reseskildringar som tillhöra mitt förlag och de komma -att utstyras på ett särdeles vackert och värdigt sätt.</p> - -<p class='c000'>Det är också därför mitt hopp att <em><strong>De Bästa Böckerna</strong></em> -skola tränga in i tusentals svenska hem, höga som låga, -att de skola läsas af alla åldrar, icke minst af det uppväxande -släktet, och att de, där litteraturen förut varit -en dyrbar lyx, skola bli en ny källa till kunskap, skönhet -och glädje.</p> - -<div class='lg-container-r'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'><em>ALBERT BONNIER.</em></div> - </div> - </div> -</div> - -<div><span class='pageno' id='Page_174'>174</span></div> -<div class='ph2'> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c004'> - <div>De Bästa Böckerna</div> - </div> -</div> - -</div> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c002'> - <div>à 1 krona volymen.</div> - <div class='c003'>Följande volymer föreligga:</div> - </div> -</div> - -<div class='lg-container-b c007'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'><strong>C. M. BELLMAN, Fredmans Epistlar.</strong> Ord och musik.</div> - <div class='line'><strong>AUG. BLANCHE, Hyrkuskens Berättelser.</strong></div> - <div class='line'><strong>AUG. STRINDBERG, Hemsöborna.</strong></div> - <div class='line'><strong>PER HALLSTRÖM, En gammal historia.</strong></div> - <div class='line'><strong>ALPH. DAUDET, Lilla parfvelns historia.</strong></div> - <div class='line'><strong>ANNA MARIA LENNGREN, Skaldeförsök.</strong></div> - <div class='line'><strong>C. J. L. ALMQVIST, Folklifsberättelser.</strong></div> - <div class='line'><strong>VIKTOR RYDBERG, Romerske kejsare i marmor.</strong></div> - <div class='line'><strong>GUSTAF AF GEIJERSTAM, Vilse i lifvet.</strong></div> - <div class='line'><strong>HELENA NYBLOM, Sagor.</strong> 1:a samlingen.</div> - </div> - </div> -</div> - -<p class='c000'>Under förberedning äro:</p> - -<div class='lg-container-b c007'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Linné</em>, Lappska resan.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Bellman</em>, Fredmans sånger.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>V. von Braun</em>, Skämtsamma dikter.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Elias Sehlstedt</em>, Sånger och visor. I urval.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>G. H. Mellin</em>, Blomman på Kinnekulle.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Z. Topelius</em>, Hertiginnan af Finland.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Selma Lagerlöf</em>, Kristuslegender.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Verner v. Heidenstam</em>, Dikter.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Ellen Key</em>, Tankar.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Tor Hedberg</em>, Judas.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Daniel Fallström</em>, Dikter. I urval.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Anna Wahlenberg</em>, Två hustrur.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Gustaf F. Steffen</em>, Det moderna England.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Leo Tolstoy</em>, Kreutzersonaten.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Beatr. Harraden</em>, Skepp, som mötas i natten.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>H. Scharling</em>, Vid nyårstid i Nöddebo prästgård.</div> - <div class='line'><em class='gesperrt'>Oscar Wilde</em>, Dorian Gray’s porträtt.</div> - </div> - </div> -</div> - -<div class='nf-center-c1'> - <div class='nf-center'> - <div>☞ Anmälan, se omslagets innersida.</div> - </div> -</div> - -<div class='pbb'> - <hr class='pb c003' /> -</div> -<div class='’tnotes’'> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c005'>TRANSCRIBER’S NOTES</h2> -</div> - <ol class='ol_1 c002'> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">The "k" in ska was truncated, but clear from context on p. <a href='#p14'>14</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected prinssessan to prinsessan on p. <a href='#p31'>31</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected — (em dash) to » (opening quote) preceeding Hvad on p. <a href='#p34'>34</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected det to den on p. <a href='#p46'>46</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Added » (closing quote) after "hals." on p. <a href='#p47'>47</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected "käringen," to "käringen?»" on p. <a href='#p48'>48</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Removed » (closing quote) after "bomullshalsduk." on p. <a href='#p50'>50</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Added » (closing quote) after "klocka!" on p. <a href='#p54'>54</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected han to ha on p. <a href='#p55'>55</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected ångot to något on p. <a href='#p65'>65</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected hälla to hålla on p. <a href='#p65a'>65</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected "trol l" to troll on p. <a href='#p72'>72</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected förändgar to förändringar on p. <a href='#p76'>76</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected ginstor to gnistor on p. <a href='#p77'>77</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected de to det on p. <a href='#p80'>80</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected äter to åter on p. <a href='#p84'>84</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Inserted och on p. <a href='#p88'>88</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected Violenta to Violanta on pp. <a href='#p95'>95</a> and <a href='#p99'>99</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected springar to springer on p. <a href='#p108'>108</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Corrected full to föll on p. <a href='#p140'>140</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Did not correct missing closing quotes (twice nested) after "stormar." on p. - <a href='#p148'>148</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Added » (closing quote) after "Vifvan?" on p. <a href='#p153'>153</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Removed comma after hafvet on p. <a href='#p160'>160</a>.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Silently corrected typographical errors.</span> - - </li> - <li><span lang="sv" xml:lang="sv">Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.</span> - </li> - </ol> - -</div> - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HELENA NYBLOMS SAGOR *** - -***** This file should be named 53173-h.htm or 53173-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/1/7/53173/ - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Ronnie Sahlberg -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net (This file was produced from images -generously made available by The Internet Archive) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - - </body> - <!-- created with ppgen.py 3.56b on 2016-09-30 05:06:37 GMT --> -</html> diff --git a/old/53173-h/images/cover.jpg b/old/53173-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index c3e3c59..0000000 --- a/old/53173-h/images/cover.jpg +++ /dev/null |
