diff options
Diffstat (limited to 'old/52870-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/52870-8.txt | 10551 |
1 files changed, 0 insertions, 10551 deletions
diff --git a/old/52870-8.txt b/old/52870-8.txt deleted file mode 100644 index 728d2d6..0000000 --- a/old/52870-8.txt +++ /dev/null @@ -1,10551 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Sigrid Liljeholm - Roman - -Author: Fredrika Runeberg - -Release Date: August 21, 2016 [EBook #52870] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net - - - - - - - - - - SIGRID LILJEHOLM. - - - ROMAN - af - --a --g. - - - - - HELSINGFORS, - Theodor Sederholms förlag. - - - - - Imprimatur: _L. Heimbürger_. - - - - - HELSINGFORS, - Theodor Sederholms tryckeri - 1862. - - - - -Min gamla Vän! - -Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och -spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel -vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, -det märka vi snart. - -Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en -tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort. - -Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och -ditkastade blad efter blad af mitt manuskript. - -"Ma chčre, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade -tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på." - -"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi." - -"Mais, chčre petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke -ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie -för att uppföras vid någon fęte i famillen. Sådant hade alltid succčs. -Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka." - -Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: "Icke var detta -något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter." - -"Ah, förträffligt, ma chčre. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd -i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba -Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt ā la merveille. Johan -Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en -sådan har du naturligtvis gett honom) en bergčre, med en chapeau mignon -högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig kungens tid brukades. -Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en -surprise tout ā fait af god ton. Mais, ma chčre, skona då din pičce! Om -det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den -första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter, -till exempel, fru Ebba deklamera: - - "Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa, - Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa! - Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ - De bott sen späda år, barbar, det vet du väl." - -Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida, -så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i -min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i -tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore -för henne så väl bekant. - -Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars hus -bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un peu hors du -monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en _lysande_ eröfring. -N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga -sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela -sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor. -Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le -commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre -stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par -gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle -vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i -papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande -bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken, -ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chčre petite, -huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold -säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta: - - "Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa, - Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla." - -Ah, kom till mig i morgon, ma chčre, jag blir helt lifvad vid minnena -från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag -växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage -såsom "Tavastfröken", så beredde mig dock min lilla mine ett icke så -ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna." - -På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes -papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo -anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon -beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar -blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att -veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga. - -Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var -det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings -hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina -händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket -omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och -mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade -af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och -så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något -emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante -Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag -jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den -elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som -om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken -salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans -uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra -bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin -konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara -annorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i -den kungliga censurens ögon. - -Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till. -Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom -åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat -befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund, -hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast -i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda -komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne, -att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser -nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat -försöket, att befatta sig med en så stor karaktär. - -Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af -saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det -nu till dig. - -Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt -öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att -göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som -dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid -icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske -hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina -tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon -annan. - - Din .... - - - - - SIGRID LILJEHOLM. - - - - - I. - - -Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön; -när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart -och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna -klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De -planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i -vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af -törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu -vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till -kryddor och läkedom, goda örter. - -Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till -hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och -till hälften nedfallen i grus. - -Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är -detta din härlighet! - -Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och -höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta -derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin -förstörda boning? - -Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är -fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater -prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung, -kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall -vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda -återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid -Eriksdotter Liljeholm. - -"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders, -sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det -knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver -i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf, -hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna -sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig -messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må uppläsa -bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den -heliga messan. Knäböj min dotter." - -Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på hvilken -hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, af -hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid bad i sin själ, -att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin nästan -döende anförvandt att deltaga i hennes andakt. - -Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder har -lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig -synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan knäböjde och -ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville förkorta denna min -långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma nedföll denna -blomma af metall, som förut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag -anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. Jag har sutit här -ensam i många år. Ack, nästan ifrån den tid jag blef invigd, började det -nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära barn, att jag skall se -äfven dig, min halfsysters dotter, vara .... Dock, det måste ju så ske. -Jag har ju lofvat din moder att icke söka att rubba din tro, och det -skall jag hålla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades föra dig till den -heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif åt ännu flera -vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och dock borde väl icke -verldsliga beräkningar få ega något inflytande i andliga ting. Ack, den -ensamma blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare eger. Sancta -Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis." - -Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon -började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, och -hennes hufvud sjönk mot hennes bröst. - -Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt hvita -hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick, -sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare nu åter." - -"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan -nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors -syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna -bättre vård." - -"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat, sedan -jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och den -heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna -tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen blifvit -öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; huru dess -murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett huru hvar -man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva -allmogen nekade att betala skatten till klostret, och huru öfver -hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta Brigitta, -borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja klostrets -dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne, för att betala -de dryga, klostret pålagda skatterna." - -"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig, men -andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till mig fanns -qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville upprätta -klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke lik sin -broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, då han ville -ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre ock den heliga slog -honom med vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning för den -heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma, har man dock tillåtit att få -sitta qvar här och vårda, så vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna; -fastän man med våld utdrifvit de helige fäderne Franciskanerne från -Raumo, redan för öfver fyratio år sedan. Och dock hade som ett -järtecken, två år förut, staden brunnit opp, och året derpå den -kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock ur sanct Olofs kloster i Åbo -de vördige fäderne Dominicanerne. Men järtecken och straff trotsas af -detta syndiga slägte! Liksom för att håna det heliga, nedrefvos klostren -i Wiborg, för att -- o styggelse! -- för att dermed upphjelpa -fästningsverken! Se, mitt barn, här i detta hus har jag lefvat öfver -sextio år, här hoppas jag vår fru och helgonen låta mina gamla ögon -slutas, och mina gamla öron domna. De hafva så många år nödgats se och -höra omtalas all den styggelse, som bedrifvits. Sedan har jag -visserligen fröjdats åt att åter en rättrogen konung, vår Konung och -herre Sigismundus, intagit sina fäders thron. Måtte helgonen bevara -honom för allt det svek och argan list, som ställer sig emot honom, och -gifva honom makt att skydda den sanna tron och återföra de -vilsefarande." - -"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver ro, -äfven den unga behöfver sömn. I morgon, om helgonen ännu bevarat mig vid -lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig åtskilligt, som -du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå förbi den stund, då -de omkringboende äro vana att komma hit, för att begära bot för sina -åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara något mera stärkta, så att -jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad jag önskar säga." - -Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och -Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell, -emedan de många toma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska. Hon -läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne icke -måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska gudstjenst. -Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der syster Elin -tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga klosterkyrkan. -Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig höra ständig rörelse -derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte hon att derute messades -eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon sig tillsammans vid tanken -på den tid hon skulle tillbringa i denna öde boning, ett hem endast för -obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, kastade en klar blick -omkring sig i månskenet, såg hur den åldriga slumrade på sin bädd, och -sade vid sig sjelf: "fy Siri, skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle -jag väl vilja lemna den gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej -visst icke! Åh, det är detta myckna underliga prat om helgon och -allahanda döda menniskor, som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag -kunnat tro, att jag skulle få så mycket att göra med detta påfviska -kram. Månne det är synd att höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven -hennes väg föra, så from och troende hon är! Och hvad angår mig att -bedömma henne? Vårda och sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en -hedning. God natt nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig -ned, och läser än en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst." Och -så gjorde ock den femtonåriga. - -Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten, för -att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel åt alla. -Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle läsas öfver -den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, att, efter -hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar. - -Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock -utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga -flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och att -nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle komma i -flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en helsodryck: -"Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha tänkt på Elin -Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all den tjenst, hon -gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och så ha de skickat -ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg ni inte huru vacker -och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så ljus och fin och -stilla. Jo tro man på att så är det." - -"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det aldrig -gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?" - -"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det, kom -i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen ändå, och -det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt att skicka -englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne." - -"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit, att -ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan stygg, -när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den kuren jag -lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste -befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen -lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här -klostret, bara signeri och styggelse." - -"Nå huru var den boten som herr Lars lärde." - -"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva på -den första: J namn faders + sons och den helige andes, och på den andra -oblaten skrifver man: och sonen + sjelfver gud och på den tredje -oblaten: och den helige ande + som för dig lidit hafver, och så äter man -dem tre dagar å rad. Och si det är intet papisteri och signeri under, så -att om det hjelper, så är allt godt." - -"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin veckade -duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag mot -skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste drottning -Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin syster, fru -Märtha. Och det har jag hört af min mor, som tjente sampiga på Åbohus, -med en som hade hört det af en tjenstepiga på Hörningsholm. Och det är -godt mot alla åkommor, och det är att skafva hjerpfjädrar af pennorna -och torka och gnida fint, och dricka det med varmt öl, äfvensom att -bränna fjädrarne och sedan lukta på dem." - -"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet ändå -om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i morgon efter -den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr, och kan väl göra så -nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut, "här bär jag på mig en -jernbit under tröjan, och så kan icke något trolltyg bita på mig." - -Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan: -"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, och -som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af mig. -Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett litet -stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut, jag kan -deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina egodelar, en -gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, om -det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett minne af mig, och -tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga bondemän, åt hvilka -jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må ärfva detta lilla -gods, om det är sanning att min gamle frände dött och att det öfvergår -på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, och bönderna hafva -derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är helt litet och af ringa -värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner -eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll det. En åldrigs -välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång göra dig större -tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra." - -"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids arm, -gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg. "Jag vill -nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till någon nytta; men -ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår? Hufvudsakligaste skälet -till att jag meddelar dig denna hemlighet, är den, att jag icke vill att -den skall dö med mig. Må äfven du, innan du lemnar verlden, meddela den -åt någon annan. Se här, mitt barn, så skall du vrida på denna sirat, då -öppnar sig, som du ser, en dörr. Detta var fordom en gång, som sträckte -sig långt, man har sagt ända till Åbo. Hvart den än gick, den var -åtminstone en utväg ur klostret, som endast några få kände. Nu är den -igenrasad längre fram, men som du ser, är här dock ett stycke ännu -öppet. Detta ställe känner numera ingen annan än jag. Upptäckas kan det -svårligen, före den dag, då kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan -det tjena att rädda någon undan förföljelse. Omtala det derföre icke för -någon. Det har förut räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra -det." - -Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta meddelande, -men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna något, som ingen -annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock hade reda på så -mycket. - -Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det stolta -klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast kyrkan reparerades -och begagnades sedermera. Men går du en morgon på den lilla staden -Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt strumpstickorna röras i -händerna på hvarje mötande liten flick- eller pojkbyting, då ser du ett -ännu lefvande minne af den heliga Brigittas systrar. - - - - - II. - - -I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren suto -husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa -trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små fenstren väfde -en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades spinnrocken lika -ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka -linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, så jemnt och -glänsande, som silke. - -Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder vid -spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om -rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, än -stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, än -hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Åh ja, väfven -håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så -vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som sjelf lärde -henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes hade dött åt -året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde han lära henne -spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått att sköta här i -verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke -behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr Regert Oxes, tränger -en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta ko, så för hon sig, fast -hon klär sig med pjukmyssa". - -Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott så noga, -som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting. - -"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn, reste -för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik, -som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla, -hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff -öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl -bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om -än min herre och man icke är hemma för att försvara mig; såsom han ock -sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe." - -Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i -nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af -torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig -sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit -hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något -att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då -ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det -säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det -gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första -notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på -Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds -gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han -lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag -karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans -fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som -förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom -den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med -Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker -landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik. -Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den -landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen på -sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att -skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i -landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina -upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar -krigsfolket i landet." - -Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl, -att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot, -liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara -öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för -resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd. - -"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på -åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig! -I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad." - -Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej -förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade -på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och -framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en -kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att -infinna sig vid kyrkan. - -Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som -under hennes frånvaro borde uträttas. - -"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man -mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla -ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner -hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd -förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle -uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en -arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med -tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten -fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till -sin matmors och hästens uppassning. - -"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam -om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag -tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så, -gu signe er allesamman nu." - -Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen -god fart, under dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga -vägen. - -När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens -vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra. -Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade, -och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. "Hvem kan nu neka -barnen att få se hans högvördighet", menade gummorna, och så tog en hvar -sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle -en hvar se biskopen. - -Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt -hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af -tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med -ängsull. - -"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet vigtig -min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick -rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan." - -"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?" - -"Han åt rätt som annat folk, vet J mor." - -"Håken, gjord han så, dä kunde jag alder tro." - -I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var -fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När -gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun, -som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar -rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta främst för skaran vid -kyrkdörren. - -I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren -till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod -presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par -capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo -åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne -sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina -påståenden. - -"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid -kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, "följer -nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit -ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla." - -Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som -framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det -högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring -munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig -öfverskylas. - -Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara -klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest, -och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne." - -"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone -synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds -församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva -förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde -de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde -den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan -ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras -kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko -ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till -samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen." - -Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en -rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat -denna skyldighet, såväl som mången ann." - -"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg -öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda -i barken, till att fylla sina och barnens magar." - -Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna gång -må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af -enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last." - -Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin -hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf på -kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå -kommer an, och det så det hörs." - -"Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, för att få god -kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd." - -Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och djefvulens -funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid -kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas." - -"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar -öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt." - -Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt -andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram -och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit -henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla -snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru -Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si -så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne." - -Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började -just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och -bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig -göra. - -De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor -om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra. - -Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre -kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade: -"Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom -stoft inför herran, och J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller -drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott -och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke -ske kan, så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till -kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande -från predikstolen tillkännagifves." - -Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva -vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf -äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon halfhögt: -"En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så -bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller -bänk; och än mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri och -styggelse." - -Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på -henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom kunnigt, -huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet -Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter. -Och en sån täcks anklaga hederligt folk!" - -Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan, -enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat -skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af -aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans -räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt -papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit -psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i -en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen. -Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda -fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat -höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon -stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå -nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu var -det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det -började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut, -lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif -och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller -anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, -som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda -något. Men icke var hon god till sinnes. - - - - - III. - - -Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och -rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen vid -Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades -dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten till -kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob Illka, -stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere samlades -till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. Stundom -utstötte någre ett ha! eller annat kort ord, händerna foro till -pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte en och -annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men småningom -sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes så -fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes veta af något -annat. - -De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre -markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig -föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup -harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och -resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade, -lifvades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt -vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, svarta, -dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt på afstånd, -och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet skall -förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men ännu bryter ovädret -icke löst, ehuru man ser förebuden. - -"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit -utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke -huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, och der -sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt -brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen ur stallet och -kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet icke, att -Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om lindring från -borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och sköflat i Salo och -Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med -våra söner och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat oss. Och -nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och -skinnas af knektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga -upplänningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt -både på sjö och land, att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde, -hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, som han sammankallat; och -huru strängt herr Klas straffar alla försök att hos fursten söka hjelp. -Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma både fram och åter. Ville -jag för eder omtala huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi -hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. -Och der har han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket -lider; den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har -jag arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på -att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka." - -"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur -hopen. - -"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vända -oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss med -råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig rådgifvare. "Gån -omkring på gator och gränder", sade han, "och der J sen folk röras mera, -så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. Talen om huru -Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot konungens och hans -furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J -någon historie hört om honom, som till ondo är, så utskriken och -utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock intet så ondt, att -han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot qvinnor och barn." - -"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden med -vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma -inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några fenickor -svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga -nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt hos oss, och då jag -svarade att fjorton bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu bönder -för en ryttare, så ropade hans furstliga nåde: "Om tjugu bönder icke -kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de intet -bättre än att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och -knektar", och så reste sig hans furstliga nåde och såg så vred ut i -ögonen, att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin knutna hand -högt opp i vädret och skakade den, och så sade han: "Jag vet ingen annan -råd, än skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären väl så många, att -ni må kunna slå dem ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och -gärdsgårdsstörar." - -Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade -knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade alla -stilla för att höra mera. - -"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet tystnat, -"hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att vi skulle taga -våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke rätt på alfvare -vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas -vore insatt i sina höga embeten af konungen, och handlade i hans namn." - -"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade: -"Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven J ej -lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som förstör vår -konungs och herres land, och förleder folket till uppror emot sin rätta -öfverhet, och håller sina knektar i landet för att befrämja sina -förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren -och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne -furste. Blott J stån på eder till lands, skall jag väl sörja för att -hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen på sig och icke -låta kufva sig af Flemingen och hans kreatur." Derpå tordes vi intet -annat än gå vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte vi oss hem, -under många faror och vedermödor." - -"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skallade kring -kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu -svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta -Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga stamp -och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då intet -annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, hertigen -uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt att -befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. Ären J -fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån -ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. Kamrater, gripen -till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned, -ned med Svedjeklas och hans anhang!" - -"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som äro -klädda i kläde, äro folkets förtryckare." - -Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa sig -mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt och -hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade öfver Finland, -och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, för -sina stämplingar blifvit fängslad och förd till Åbo slott; derifrån han -dock lyckades undkomma. På andra trakter af landet arbetade, för samma -sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många hertigens utskickade. -Men vördnaden för konungen och hans befallningshafvande, höll ännu -bönderna tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits. - -Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att de egde -rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rätt att -beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden behöfde icke föda -knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, utan endast till -Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var böndernas ifver och -harm drifven till sin spets. - -En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade -bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets -gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med -fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder; -som härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår först sent -utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för -hungersnöd, pest och elände. - -Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör -icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer -tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest -knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller -ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård, -hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, utan -vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande. - - - - - IV. - - -I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas -Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord, -på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt, -vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref från hans -majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte -brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst -brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här äro åtskilliga -befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola -utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad -finnes här yttermera?" - -Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. "Här -är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som -i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon -akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar, -alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och -tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen -säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät -bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är -det genom orätt och falsk berättelse skedt." - -"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten". - -"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten. -Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning, -skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans -furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde -icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå -främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande -af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning -att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och -tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med -riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och -bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt, -antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och -befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt, -som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må -veta eder efter rätta." - -"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande tänderna. -"Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan." - -"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på -slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans -Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders -herrlighet på fästet." - -Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri -och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i det han -häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. "Är -jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske -praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig -som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag. -Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på -egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag -har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som -eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt." Åter satte han -sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett -stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: "Men -vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem -i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart, -återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget -efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!" - -Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet -liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse: - -"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders -herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och -förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen." - -"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen om -en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig sjelf. -"Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha -lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett på bordet -liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader, -och undertecknade det sedan: - - "_Clas Fleming_, - friherre till Wik, riksmarsk, - öfversteamiral och krigsöfverste, som nu - hafver många regenter, hvilka alla - förordna, ändock jag mig intet rättar - efter mera än en, som heter konung - Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda - något till, så slår jag dem på hufvudet." - -"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, som -förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville -begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla såsom agnar, -alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller -tillochmed vifta svansen för hertigen." - -Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till honom -trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vänligt -lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och ur ögonen -for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan till -vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han sade -endast: "Ebba." - -Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter -obehagliga nyheter, min vän." - -"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig böndernas -uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars -verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på Olof -Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt konungens -önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det -kostar mycket blod." - -"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej din -hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att -lida." - -"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige undersåter -måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet skall bli ett -förödelsens hemvist." - -Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en -fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och sedan att -veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all -anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn -borde kunna inse!" - -"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming -leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga." - -"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men -menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden -med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De, -som efter oss lefva, skola tro hvad de hört." - -"Hvad mera, blott Han, som _öfver_ oss lefver, ser sanningen, och det -som _inom_ mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt. -Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare." - -"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig, -utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med -sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta." - -"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin hand -och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid desamma, -om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och -bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst." - -"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber -mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet." - -"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?" - -"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet: - -"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas -Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen. - -"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning. - -"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud, -som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna, -att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss den -nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja. - -Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster -denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke -förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl -och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och -beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda allt -ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden till en -ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket -lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom salig konung -Gustafs hus, alltför mycken sorg och suckan haft att bestå, och -blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans kära syster, ville -J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville förena eder med mig, -att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja Hans Herrlighet, att han -dock icke ville i det sista så hårdt stå på konungens rätt, då deraf -numera endast blodsspillan och landets förhärjelse komma kan. Är ock väl -H. F. N. den, som makten hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud -till fosterlandets välgång. Synes mig ock detta landet af partier så -sönderbråkadt, att en starker hand vid styret behöfves; det ock Hans -Fursteliga Nåde bättre torde kunna styra, än Hans Majestät Konung -Sigismundus, den sig så i de Polskes händer befinner, att han väl aldrig -detta oroliga landet med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr -Klas är såsom ett hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet -snarligen i landet blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, -och vilja vi tro, att om H. F. N. än regeringen eftertraktar, han dock -icke till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser -försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära syster, -hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och försonlighet. -Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det bästa." - -"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående det -ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som syster -Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill jag blott -orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min herre och make, -vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga eder efter -hertigen." - -"Visserligen." - -"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?" - -"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag skulle -underkasta mig honom." - -"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare -sätta sig opp emot honom?" - -"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens -behag." - -"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna -upphöra?" - -"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen föga -ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron." - -"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra -landet?" - -"Jo, detta blefve troligen fallet." - -"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har -framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr -Klas?" - -"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela -Sverige och Finland hafver svurit tro." - -Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det -så." - -Efter en stunds tystnad började fru Ebba åter: "Min vän, jag kom nu in -till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. Du har -ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad -synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt -hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som mästar Erik gjort -emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har jag tänkt härpå." - -"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för all -hans trohet och vänskap emot mig." - -"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle få -sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", tillade hon -med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han skulle hitsända, -vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi här en 40 ā 50 -personer att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. Jag ville -just fråga härom. Från Qvidja är större delen af afkastningen inhämtad. -Det torde väl vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera något, -så framt du ej vill taga af kronans förråder, åt det myckna folket." - -"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa tider. -Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig." - -"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga, -så må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk." - -Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll -utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en -utfärd på morgonstunden. - -Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: "förbarma -sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din man ens -borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i -Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en -skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i -raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta -tassfärdor på dina hvita golf." - -"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans -lurfviga pels!" - -"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen." - - - - - V. - - -"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob Illka, -som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en -backe. - -"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor." - -"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson, -unge herr Enevald Fincke." - -"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i -tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna." - -Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och -till den vackra gården störtade hela skaran. - -Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och -granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina -fina löflösa grenar. - -Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de ifrigaste -af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han såg -huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför vägen till gården. -Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de -förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att icke ega -medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet på en af -husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se bondehären, -gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, nästan -föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan ni ännu -kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. Spring -bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan." - -"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?" - -"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda." - -Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt -borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna -fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de -hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de -icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå vore -bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall -klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika förslag -begrundades med all ifver. - -Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade hvad -de ville. - -"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och hjelpa -oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare, -som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och följ med -oss." - -"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med edert -upproriska och blodsölade följe." - -"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen, Enevald -slogs till marken och bands. - -Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman -hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och -skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset; -men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller -annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade -alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta -eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida -detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här -var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med -sig det härjade godsets egare. - -"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu. - -"Skjuta till måls på honom". - -"Kasta in honom i huset, i bästa brasan". - -"Stoppa ner honom under isen". Dessa och dylika förslag hördes från -flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han -måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på -herrars funder, än vi bönder." - -"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst -göra af med honom. Död hund biter ingen". - -"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta att -vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att -uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre". - -"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan". - -Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej är med -oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem -från förtryck, om de skona eder?" - -"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa -eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af -ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan". - -"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på -böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad. -Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder -skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke -förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför -sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni -nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma -och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så slippa vi den -förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret, -som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge -herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort -tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med -Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall -uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets -gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård -Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra -skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in -slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att -motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre". - -Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa -underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en -herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare, -herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på -godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder. - -"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i -denna by." - -Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af -kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom, -erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa. - -Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han -samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar". - -"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i -rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle -öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade, -beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke -sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt. -Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att -hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl -kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta -ville han dock ej. - - - - - VI. - - -"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort -en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger, -som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha -vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra -menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du -kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig -karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke -att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast -tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått -hedern komma i ett adelshus. Slå inte den öfverblifna ärtmaten i ett -brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som -får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först -ur fatet". - -"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte fru -Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade, -men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med -stirrande ögon och vidöppen mun. - -"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen, -eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?" - -"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa. - -"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?" - -"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald -Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i -skrik och snyftningar. - -"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem", -sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare. - -Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma. -Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en -molnsky, de äro så många". - -"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de väl -vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl -veta ha respekt för folk". Emellertid syntes hon ej vara så alldeles -säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg -med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti -källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats. - -"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt -folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet du -inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa -slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med -skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns". - -Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru -Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att -han halft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han -skulle företaga sig. - -Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett -ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma -varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin -mor. Till henne hviskade han sagta: "Följ mig, jungfru, jag vill försöka -att föra er härifrån". Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han: -"Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig". - -"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor". - -"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i -säkerhet". Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut -i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne -bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne -tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. "Tag det -der täcket i famnen, håll det högre för ansigtet, så gömmer det bättre. -Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl -dit?" - -Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde. - -"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?" -frågade en bonde. - -"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt -det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat". - -Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade -åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns vindsstegen?" - -"Här". - -"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er". - -Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den -sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i -en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så -att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma -återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu -ett par karlar för att vakta honom. - -Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden, -och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom -ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade -endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon -sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och -denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han -lofvat, rädda hennes mor? - -"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne". - -Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i -farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade -hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter slöt hon sakta luckan, -knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor, -för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för -honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne. -Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en -mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt -såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af -husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur -slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska -blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom med rått -skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. - -När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen. -Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan -påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man -på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon -blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han -besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet". De båda väktarne tyckte sig -dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast -Enevald. - -Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och råmande oxarne och -korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren -lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne; -i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och -förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder -fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter -flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna -hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen -hittades. "De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en -röst. - -"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända -ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som -harbrännor ska vara". Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen, -klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort -voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom. - -"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg -och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och -andra i hennes följe ska få tak på hufvudet". - -"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af -grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru -Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, och -man borde nu ändå ej så rent förderfva henne. - -"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung -dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var -gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han -de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor -och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. "Siså, nu -ser här folklikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och -buller uppstod under det skaran började tåga från gården. - -En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina -kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes -dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och -tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon -för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde deras -nödrop. - -Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, och -lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta -här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, detta -hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons fröjd. - -"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig nu, -när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke -behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag -haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?" - -Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung -som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett -klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka -munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon -fortfarande. - -Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få -yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid -kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo -och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till -motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets -qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna. -Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det -gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned -från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra, -af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta -brand, eller begå något annat nidingsdåd. - - - - - VII. - - -När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog -det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen -började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När -hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter fram till -gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens -styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de -slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna -fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig -dröm. - -"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ångestfullt, -sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men -huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och -van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest -bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på -farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned. - -Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne. -Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och -undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne -voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann -slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös. - -Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande -knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras -armar. - -"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och -klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och -hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina -kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud, -min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig -smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der -samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och -Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda", -och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut -sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, "se", utropade hon glad, -"Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så -att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med -Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och -stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i -behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att -få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre -välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt, -förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag -tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med -honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det -duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och -drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla -ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig -faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra -vällingsklockan, då äro de i sanning döda". - -Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat -värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit -stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej -vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att -anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af -sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas. - -Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när -tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen, -tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full -verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta -spår. - -Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit -räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen -hade förföljt den, åtminstone då hon såg den. - -"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant. -Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver -de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan. -Det är säkert det". - -Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och -lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta -trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde -flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en -bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så -uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne". - -Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen -bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan -ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes -ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den -gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar -dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som -en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt". De sednaste orden -uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp -i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre -gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan -att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt -skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af -besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade -ödmjukt: "Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är -det rätt att låta henne utöfva det här?" - -"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i -mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara -jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna, -om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära -påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn -både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all -vördnad för biskopen". - -Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde -ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som -Brita Oxe. - -Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit -hindrad ifrån att gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida -mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan -Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för -kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag vet om -jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren -lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge". - -"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika -och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr gått från -fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske -hädanefter heller så snart, hi, hi, hi". - -Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor -Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon -gjort skäl för att kallas god _mat_-moder. Nu skulle hon bege sig för -att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes -vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses. - -I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna -skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande. - -"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke och -kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade -mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta, -eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu -mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna -eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma -ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran". - -"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att -här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag -varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in, -herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det -bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades -undkomma de vilddjuren". - -"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er -inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst -osäkert att vistas der". - -Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade -varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att -befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda under -taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg vid -gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru Metta sin -gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der fönstren icke -voro sönderslagna. - -Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af att icke -kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt -tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta sönderslagna. Sigrid hade, -blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af rummet, men fattade dock -slutligen mod, och steg fram till Enevald. "Tillåt mig", sade hon djupt -rodnande, "att tacka er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles -fremmande. Jag förstod då ej ens för huru stor fara ni utsatte er för -min skull". - -"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få göra -er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han -vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig öfver att -Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf -förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig värdinna är -jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag att ni skall -fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber er -nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru ni kom i -upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att undfly". - -Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd och -han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas -medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp. - -"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia. Der -beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig -oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med -dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila. -Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antåg med krigsmakt. -Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som -förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr Klas för att slå -honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, när den -fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. I den allmänna -villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga mig ut till en -inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de förvarades, som togos från -Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck -derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, ty jag hörde skrik och -hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att -förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen." - -"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg om -oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der har ni -icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver hvila, och det -behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha alla haft en -besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, vet jag ej sjelf -än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att krossa stegen, kom -ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; jag tänker -väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men mina sängar med goda nya -sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma och sköna, dem ha de -allt fört med sig. De voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och -väl väfda och med nya dun." - -Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många -uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att -sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren -tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och brasor -upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet, -emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än hvad de redan -hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att -vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det nödvändigaste ordnadt -för natten. - -Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda -hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till Tannila, -der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske kunnat -finna det hos någon af sina torpare. - -Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af -omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära de -der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna och -putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka -anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då hon -tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vägen opp -till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men stod dock -oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: "Sannerligen är -det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann -ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig af hästen, tog den -högreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte -henne högt, som om hon varit ett litet barn. "Se min snälla, kära -flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd och glad, och mor -Metta", han kysste äfven henne och tog henne i handen. "Se, Gud vare -lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. Detta är nästan mera, än -jag vågade hoppas. Då är ju allt bra." - -"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett -hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt -eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara." - -"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt -smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt -deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart -åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra -tjenare, kommo de utan skada från leken?" - -"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han -kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var -ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få -plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga -öfver." - -"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet -jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra -för honom." - -"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till -tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och -som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar." - -"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket -qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen -dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta." - -"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här. -Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag -hela det ena skåpet fullt med linne." - -"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?" - -"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt." - -"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?" - -"Så J kan fråga." - -"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är -ju allt lika bra." - -"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr -kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora -årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara -bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta." - -"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka -bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag -ock mera van vid." - -"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett -rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke -dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har." - -"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit." - -"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr -Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru -Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om -från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått -till katholska läran?" - -"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar -åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig -biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut, -låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo. -När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas -och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och -han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under -marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för -att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. -Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon -omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och -begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens -upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser. - -"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, ty -visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade -ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten." - -"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod -på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har -långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han -är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så -jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af -adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans -fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och -religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara -den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der -en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest, -och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp -med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och -såg tankfull och ledsen ut. "Sannerligen jag det kan hjelpa", sade han. -"Gjord gerning är gjord." Ännu funderade han litet på saken, men sade -sedan skrattande: "Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in -igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat." - -"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer. - -"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det -herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant -barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef -herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är -dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och -utan all räddhåga och sade: "Herr Klas Fleming", sade han, "J ären en -stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre ligger ock på eder -ett ansvar, större än på andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer -att vaka öfver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden går -omkring och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer att genom -from lära motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna -ceremonier ohelga religionen och återföra påfviska bruk och -villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när religionens väktare -icke vördas, då segrar fienden och falska läror utspridas. Så har nu ock -hos mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars -tillåtelse, vistats i det nära utrotade klostret Nådendal, och der -öfvergått till katholska bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21 -Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder kunnigt, det utfäster -straff af landsflykt och egendoms förlust, icke allenast för affall från -den rena lutherska läran, utan ock samma straff för den, som med vett -och vilja, son eller dotter, derifrån afsöndrar." Mig föll genast i -hågen att väl någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid -affallit från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, -hvilka för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag -behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: "Det är en af herr -riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr Erik -Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid -Söderköpings riksting." - -"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade: -"Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just -ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och -veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var -tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och -dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar -emot krigsfolket." Nu ropade herr Klas mig och frågade: "Herr Erik -Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder -och eder dotter före?" - -"Nej, på riddareord icke", sade jag och lade handen på bröstet. "Godt", -sade herr Klas, "ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom -ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå under _mitt_ -beskydd, och dermed Gudi befallat." Och samlingen upplöstes." - -"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras -hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock -råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger -åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga -tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan -bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej -vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan -faran." - -"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här -är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla -gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här." - -Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör på -eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget -hus, må få sig något till lifs." - -Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en -aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att du -kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, der -du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt -att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke." - -"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes -malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och -hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld -öfver oss." - - - - - VIII. - - -De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas -öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina -blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och -lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets -stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes -blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes -hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra -länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik -Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick -på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde -skakas. - -Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så -sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke, -lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och -förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes, -icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet, -Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande. - -"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja -sin son till konung i Polen", sade Enevald. - -"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta -besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder -till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har -nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han -mer och mer undergräfver konungens välde." - -"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver -hertigens?" - -"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar -hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af -kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste -han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens -fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna -förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom -låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af -onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att -bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är -grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter -illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja." - -"Inser då icke folket detta?" - -"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och -tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han -med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika -groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han -hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna -och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt -skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och -papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen -vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen -aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst -ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro, -fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra -Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger -fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att -hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i -sinnet." - -"Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom -kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad. - -"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, "dock -bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle -tillkomma vår konung. - -Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och -konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt -tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men -så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka -spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som -en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser, -som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr -Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och -har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej -må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom -för slug!" - -Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I riksrådet -lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många -stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju -nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland, -med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt -vara tjenster för fem stora herrar." - -"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och -herr Klas är orubblig som våra gråberg." - -"Ja, ja", sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, "nog är herr -Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru -hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner." - -"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik. -"Der herr Klas säger tig! skriker hertigen "håll käften, eller skall du -få dig ett truthugg", och der herr Klas säger: "du är ingen hederlig -man", der säger hertigen: "du är en tjufstryker och dertill en ölebult." - -"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till -riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som menade -att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa -dem dit för att de ej skulle få klaga på honom." - -"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det -allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag -och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte, -och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som -icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra -sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste -lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra, -när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla -lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det -skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets -flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan -krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han -här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät -att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka -tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr -Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till -krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han -säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats -honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit -till." - -"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma -annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är -det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar -så ohyggligt mycket mord och brand". - -"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket -lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka -sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden -mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår -redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill -herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom -fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga -emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa -fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker, -som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur, -hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd -att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras -oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika -sin tro och sin konung". - -"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med -dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara -fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej -vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru -de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju -ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus -och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare -och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en". - -"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen -räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och -visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida -än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich -Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han -för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå -en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens -utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått -från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör -man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud- och -äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af -konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man -utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De -påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror -dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall -hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, -att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, -länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej -längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de -arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det -komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem -som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för -plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en -skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som -de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de -socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna, -han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på -detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de -uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej -hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet -skall ges till spillo". - -"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter -som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd -i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att -en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor -på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre. -Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu! -Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när -christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant -spås före, och värre än sker". - - - - - IX. - - -Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr -Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne -skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila, -att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil -derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till -gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade -att anfallas. - -Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta -meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit -förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I -hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon -svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef -derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå -ihop händerna, under det hon utropade: "Åh herre min skapare, och det -sägen J så lugnt, herr Erik!" - -Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad -öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt: -"Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är -äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss -deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus -och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock -alla lika". - -"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt -förifrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i -ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant -fremmande". - -"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke -hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han -kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här, -alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt -smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs". - -"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad -man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och -intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot -herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det -skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens -uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt? -Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att -icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att -herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål." - -"Och du tror sådant dumt prat, mor!" - -"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju -sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter -det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så -kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt". - -"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra -tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep -Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i -helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att -ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål. -Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske -någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda -spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med". - -"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa -på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl -vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra. -Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på -Tannila?" - -"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går". - -"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står -här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut, -men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall -uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan -flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig -till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden". - -Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå -förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till -grannarne, för att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp, -byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade -gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru -visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke -ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta -öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru -råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att -hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles -ovanligt. - -Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla -de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan -att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades -för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till -skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade -deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu -skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i -alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder -framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än -för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn -och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något, -men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende. -Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett -par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och -hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de -lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon -hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven, -och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila. - -Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på -Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut -för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der -hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp -för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han räckande henne handen. -"Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder -mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela -handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så -skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak. -En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär -om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke -försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad -som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att -öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty -huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst -på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes". - -Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför -den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes -hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang. -Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn, -ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga -uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg -Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. "Nå för -gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke detta för mycket! Är han -herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!" och -modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga -in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under -tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och -must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var -samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade -med bordet och matens framställande. - -Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och -endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne. - -Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J -sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne -bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna -eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?" - -"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt -hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu -blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något -bestämdt." - -"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då -konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och -hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln." - -"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!" - -"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan -af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är -visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro -dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat -vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr -Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är dock en -skräckelig sak, att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta -bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man -blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna -prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och -andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om -Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och -röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma -dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon -säger buss." - -"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!" - -"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för -bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem -att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty -föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men -(här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare -bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är -att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas -stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa. -För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa -våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af -dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så -de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning." - -Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon -skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet -skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J -skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld -af desse ogerningsmän." - -"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem -tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga -och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan -hon ju leka med mina döttrar!" - -Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med -sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle -förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn", -sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar -aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud." - -Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till -mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men -isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas -som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne -dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre -våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon -sade några ödmjuka ord. - -I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af -ifver. - -"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne -behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade -hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga -gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta -bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är." - -"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i -sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar -mig vara." - -Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och fågel -stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga -kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor -deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon -nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant -stod nu icke att fås. - -Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att, -med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom -det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock -ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom -närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat -sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru -Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom -smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om. - -Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som -hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man -laga mat, när det icke duger åt folk." - -"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af -allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna." - -"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka -hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag -sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt." - - - - - X. - - -Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege -sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för -denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i -konungens tjenst. - -"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny -kamrat, gode herrar." - -Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att -hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång -egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af -de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än -ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo, -lemna vi tills vidare derhän. - -Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar, -som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta -på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru -Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande -trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru -icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och -hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de -öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga -rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken. -Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade -han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr -Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett -varmt famntag, hustru och dotter i sina armar. - -Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr -Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn -hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsätt eder dock icke för de -värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna -lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är -vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den -skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder -före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur -denna svårighet." - -Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke -förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle -far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt -icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med -handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen. - -I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming -nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta -första angreppet, förstod ingen. - -Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt -tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål -var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas -mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt -ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med -bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga -sig. - -Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos -dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det -fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den -skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke -den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot -böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut -genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana -bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade -alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg -och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan -all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och -bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de -öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, -för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade -de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och -tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas -på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om -hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än -en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande -yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för -att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade -fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö. - -Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i -nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade han, "så godt hade kunnat -vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa -fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem -länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet -krut för näsan på dem." - -"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så -tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att -stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att -börja röras." - -"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som -aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J -dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar -intet till saken." - -"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning, -medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore -detta mig särdeles kärt." - -"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så mågen J vänta till dess. -Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som -följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl. - -De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af -Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade -återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl -återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna -Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet -der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som -angår vår berättelse, den lyder så: - -"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen -Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke -vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar -på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga -dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol -i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som -mannen. - - _Klas Fleming_, - Friherre till Wik o. s. v." - -Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop -sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke, -som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick -och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var -snart ute för att välkomna sina gäster. - -Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den -sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig -borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade -ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit -nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja -för att sådant i Åbo blefve afhjelpt. - -"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket -till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?" - -"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan -förslår väl stackarne på skogsåkern." - -"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far -jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom." - -"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt, -och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden, -ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått -sådan svår vedermöda." - -"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du -ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån -oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var -godt gry i slyngeln med alla hans opptåg." - -"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde -bort pojken på allt sätt." - -"Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt -lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har -ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag -då vredgas öfver?" - -"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit -ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika -nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i -visthuset, det skulle allt qvitta dig lika." - -"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller -borta." - -"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket -svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu -sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat -åt eder alla." - -"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så -mycket." - -"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män; -men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt. -Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se." - -Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon -knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes -sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars hus hon skulle -vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den -af rustningen på flere ställen nedrostade drägten, skrämde henne, och -det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska -ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan -nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens -tillflykt och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig -hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i -borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo -henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid -sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste -färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen -svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke -mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit -öfver den vanliga början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon -dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon -ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon -dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så -vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta, -gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars Brita -en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomålen -till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära herr Klas för -lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sällan kunde förmå sig -att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och -brummade ofta storligen öfver honom. "Vore han icke så tyrannisk och -envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och -detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta." Så hade -Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse för Fleming, -hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att -hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon -sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus -med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri -välvilja. - -När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det -undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der -få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla -dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon -fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver -axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom -sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende -sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre, -och slutligen den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna för dennes -fader, riksrådet Johan Banér, hade han sändt Peder, sin andre son i -ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture, -anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var, -åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något -att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det -syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru -Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få -qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn -omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer -öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen. - - - - - XI. - - -Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat -tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga -anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin -blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita -på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin -själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne -var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig -göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då -en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne -öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga -sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet -deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att -just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga -herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig. - -Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han -kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför -allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den förnämsta -krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert -att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under -ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna -religionsförändringen. - -Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig -vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande -krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början -högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas -underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid. - -Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid -att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i -detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma -damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade -svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många -menniskors blod flutit. - -I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den -elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för -sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare -husliga kretsen, der han ock egde tillträde. - -I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya -fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till lif, än det -nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i -hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, lika -raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif. - -En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och -Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod -bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma för att -kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och svarade: -"arbeta först och leka sen, min käre Peder." - -"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi -med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan -färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret." - -"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur -vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med; -just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad -när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag -sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade -färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och -klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir. -Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då -alls inte." - -I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och -slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i -det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med -vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att -Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt -vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi -det nog färdigt till sagdan dag." - -Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på -sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå -ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att -jag hemtade fremmande med mig." - -Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som, -med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var -ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i -ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan -utmärkte en magister eller annan lärd man. - -"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det -är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju -stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag -träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf -honom göra mig sällskap opp." - -Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram -och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i -fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han -qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut. - -"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och -arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid -vår lärde gäst." - -Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid -dörren. - -Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse, -men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom -alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd -och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den -stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse. - -Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet -annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen, -der hon hittills sutit qvar. - -"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla. -"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon." Siri -hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt för -Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp. - -"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru -Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på -Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att -arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna -och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha -något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att -kasta en blick derpå." - -Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna -sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på -beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore -alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla -mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se." - -Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg -länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han: -"Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader, -men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess -klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt." - -"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina. - -"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och -blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt." - -"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och -fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det -föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I -detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga -armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och -aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse. -Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit -obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af -alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke -kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?" - -Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus, -hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han -borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått -på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i -ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen, -liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: "Underlig var -denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med -kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme -behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär -väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för -hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma -bruka." - -Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om -mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis -ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?" - -"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att -man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men -man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall -jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, till -framtida behof." - -Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du -yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl -kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just -guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer -för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot -sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla -finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck. - -Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än -mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode. - -"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad -honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr -Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva -bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan -ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida, -pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på -Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!" - -Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der -Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i -alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod -vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på -Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade -vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med -Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen." - -Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne -hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna -tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje -för herrskapet." - -"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker jag. -Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore -skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu -och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du -föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten." - -Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han -beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han -lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu -passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster -Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och förnäma -sällskapet. - -Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: "Siri, -vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du -lofvade." - -Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och -Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken. -Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade -Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam -herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder, -han var riktigt trollsk." - -Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en -gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda -för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans -strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade -man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig -sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma, -han skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta på värja, hvilket -den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till -leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt -tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hända, att hon -korsade svärd med Peder, och då slöts vanligen striden med mycket skämt -och skratt. Men i dag var hon helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill -du inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta inne med de -fremmande, de sakna dig icke. Du berättade en gång en saga för oss, kan -du icke någon annan?" - -Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för fullvuxna, -icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla varit så -fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder med om. Sigrid -steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå hvarför icke. Vill -ni höra sagan om de två fångna barnen?" - -Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en gång -en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och en flicka. -Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne lockar, som -föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, och på honom sågo -alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lät göra åt honom en -liten guldkrona, på det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men -flickan hon var just ej vacker, utan sådan som folket mest är, och ingen -brydde sig om att se på henne, ty alla sade att sådana flickor kan man -nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka opp en prinsessa -dertill, och icke frågade brodern heller efter systern, fast han gerna -lekte med henne, för att hon var så from och tålmodig, och aldrig -motsade honom. - -Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och -sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare -än guld och stjernor. - -Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som -sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att -döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde -in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och -lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga. -Men giftblanderskan tänkte: "dödar jag barnen, så håller han ej ord, och -gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och -gömma dem för att skrämma honom med dem." Och så gick hon in i kammarn, -der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle -vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med -litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty -den hade skrunnit ned öfver ena tinningen. - -Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn, -och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och -så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och -jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda -barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal -giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i -stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf. - -Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit -satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret. - -Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och -begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat, -och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga -ett ord. - -Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och -jemrade sig och sade: "hvad båtar mig nu mina gyllne lockar och mina -fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret." - -Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: "Veli, Veli, om -än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är." Och -så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så -vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: "aldrig visste jag att du -kunde sjunga så vackert." - -Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet, -hvad skulle du då höra din lilla systers sång." - -Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och -undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att -gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast -hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon -ville ej bedröfva Veli. - -Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis -sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej -ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa -Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade -tillochmed på lekar, som de kunde leka i mörkret. - -"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl som -jag, och du tänker ändå blott på att roa mig." - -"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också -har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde -sig om mig." - -Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda, -eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag -tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju." - -"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen död." - -Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla -väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så -började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så -tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med -den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten -glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och -muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar -föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset. - -"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. Och -Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade: -"hvad du är vacker." - -Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och -den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i -sorg och mörker." - -Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster, -sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon -sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter. - -Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt -oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men -när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo -helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men -hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade: -Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes -och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och -så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt -torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något -dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra -vid gluggen, derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala -vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: -"Veli är det du, lefver du?" - -"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån." - -Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att -komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till -slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt -allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej -så fort, som hoffolket ville. - -Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig -med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så -reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen -kunde få veta huru allt hade gått till. - -Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han -tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på -en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen -in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli. - -Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser -för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du -hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och -verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du -hviska åt mig: Veli, Veli, solen är icke död." - -"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag -vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra -många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man -ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena -då?" - -Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag -icke dertill använder ord." - -"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der -konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror." - -"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", sade -Sigrid. - -"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl -förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig. -Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?" - -"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan -bror också?" knotade Peder. - -"Dig kanske?" - -"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om -jag vore din bror?" - -"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster." - -"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?" - -"Åh jo. Men du är inte ändå Veli." - -"Hvarför inte?" - -"Du är icke så vacker." - -Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din -bror?" - -"Åh jo, Veli." - -"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli." - -"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?" - -"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så." - - - - - XI. - - -Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda -döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder -var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att -fullborda mattans blommor. - -Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång -och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af -den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba -och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon." - -Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna -sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop -sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga -läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon -med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot -sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du kom -ändå!" - -"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej -lycklig, efter du kommer så snart åter?" - -Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde -sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag -gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i -går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på -glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida -Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt -återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt -millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda -granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så -lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde -jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver -den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der -jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så -måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden, -der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung -Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på -henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så -god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma -och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en -stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen -tillbaka till Qvidja åter." - -Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista -orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den -älsklige ynglingen, hennes förstfödde. - -"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?", -frågade Kathrina. - -"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan -fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så -väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag -ej återkommer. "Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl bannor, -tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten -för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och -jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i -sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett -sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig, -men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på -dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina -kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem." - -"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att resa -bort från oss?" - -"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just -härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung -skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag -börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba -vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga -damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder -som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill -välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr -Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara." - -Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre -talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig." - -"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer -med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och -herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan -ber honom om något." - -"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din -önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du -behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget -flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd, -der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i -ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och -jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till -frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre -son, huru det nu lefves på Qvidja?" - -"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far -illa med folket." - -Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett -sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels -underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett -sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i -fråga, men mycket mindre vore redan illa." - -"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. -Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så -begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för -hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden -icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver -ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med -ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom. -En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med -hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke -kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela -vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för -hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att -betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej -företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från -hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det -är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick." - -"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, -men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. -Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra -underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad -och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara -herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara -födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa." - - - - - XII. - - -Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på -ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap -och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men -åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel -hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i -ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, det var så du skulle -lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i -skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och -fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en! -Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att -vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet -med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle -snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta -sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste -förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång -som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus -admirabilis!_ du tål ej att den fattige studenten bär en drägt som -anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en -bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett -åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag -brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som -skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa, -Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den -förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla -finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju -sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten. -Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från -början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster -och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i -sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen -talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det! -Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga -leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige -studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas -i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, -- -makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla -i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit, -och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt -till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock -- -Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad? -Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta -leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. -Men -- är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina -Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta -en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i -andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora -äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås -med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan -han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen -dock till något." - -Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så -upptagen af sitt arbete, att han antingen ej märkte honom eller ock ej -brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och -uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab -arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret -qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna -väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och -välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras -sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de -det begära, älska och efterstå." - -"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är -det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster -Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?" - -"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med -högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock -heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten -lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa, -att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_ lära. -Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga." - -"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?" - -"_Diligentia est mater studiorum._ Är du flitig och enträgen och aldrig -försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma -tecken, kan du väl på en trettio a fyratio år dertill hinna, kanske -tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in mathematica_." - -"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld? -Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld -eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om ni -ej vet ett medel, att hastigare göra guld." - -"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt kunnat -göra guld om jag velat." - -"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?" - -"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!" - -"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?" - -"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster -Sigfrid högtidligt. - -Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den -onde?" - -"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå." - -"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid." - -"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott -jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att -afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och -slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än ett -enda lif, som kunde så högt betalas." - -"Ha, Flemingen!" - -"Så anade mig." - -"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att -anlita er härom?" - -"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han -kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat i -huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han hade -båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa -förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för -att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof." - -"Och han bjöd er mycket penningar?" - -"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är -godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete -kärare!" - - - - - XIII. - - -Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der han -hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera -skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men långt -ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig åter och tog ett -ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten tillsatt en -ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestämmelseort fann -denne att oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att gripa och -straffa hufvudmännen för upproret, och sålunda skrämma de öfriga till -stillhet, och beröfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem -andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna och steglade, och -några sändes fängslige till Åbo. - -Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det rysliga -mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna i flere -socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det olideliga -tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, ofta med hotelser -om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af böndernas -rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen sköflas. Från Kemi, -Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, tågade nästan man ur huset. -Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han -medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och der -afrättad "för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de -Österbottniske bönder framfarit." - -Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin. -Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade med -männen i raseri. - -Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta. -Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning -fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring -och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som -under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande -gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma -nödgades färdas genom den öde skogen. - -Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut -åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet, -hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men -på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta -klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde -sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld -under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. -Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa -strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om -dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan -de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och -höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett -menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är -snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin -mjella snö, kan bli mörk. - -Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna? -Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig -fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det -ej mera. - -"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst. -"Det går ej längre." - -"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen -menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst. - -"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få -reda på hvar hennes koja finnes?" - -"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är -dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så -illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från -någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre -böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för -att föra oss vilse." - -"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan -det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit." - -Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika -fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några -steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en -fläck. - -Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna, -för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men -åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr. -Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro -ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än -rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej, -men emellan furustammarne är öfverallt väg. - -Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit -tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af -det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret, -som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet, -förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under -fällen, och somnade snart. - -I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter -på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart -katt, som strök sig under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta -skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo, -si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt. -Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade -med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om -hon velat röra i brasan med den. - -"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade -fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne -eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst. - -"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag -rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan? -Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger -fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det -såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger -af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan -han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon -hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter -sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram." - -"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem." - -"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter -här?" - -Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna -från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes -väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och -raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och -förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet -rann henne utför ansigtet. - -"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med, -bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?" - -Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen, -men der syntes intet. - -"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans -Fordeelskan?" - -"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna -i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?" - -"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon sett -hur han ska sta och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan fått tag i -henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog i klorna, -hvem han får tag uti." - -Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt sig på -en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt svarta hår -ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och -bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den kosan -längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen karl har skjutsat -mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta -något här; det är godt om de äro beredda." - -"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der, -utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de. -Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman -mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var -Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och -brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke -talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde -sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo. -Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon -var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du -ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske -är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga -tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, -som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af -honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du -sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, -Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din -egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så -säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert -om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa -sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom." - -"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag -ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom -döden." - -"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung, -eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi -hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte -gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de, -hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som -gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan -ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen -sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem -qvar." - -"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i -hvem du vill?" - -"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott -monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?" - -Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann. - -"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja -klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser -du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans -derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror -du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?" - -"Tre hårstrån säger J, mor?" - -"Åh, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, men -ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde skaffa -hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en och hvar. -Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån af -sotnäsans lugg?" - -"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få dem -af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor -- jag bäfvar." - -"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på kriget, -hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har ändå -bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi hi hi." - -"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf. - -"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger väl -snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes egna -händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång huggit af dem, -hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, Fordeelska! Vill -hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes händer. Vill hon sofva -kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På sämre bädd ligger -kanske Fordeeln. Kanske ligger han på pinbänken. Då ligger ni ändå -bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs." - -Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne -omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid -tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman -vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och -småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog -hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda -andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert, -ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej, -der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan -jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven. -Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med -det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, -trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre -hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och -askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen -några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen. - -"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och -nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon -strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu. -Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter." - -Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för -henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten -insupit, bränt som eld. - -"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag -behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu -tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen -så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni, -så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan -få." - -I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon -hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten -känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon -öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden. - -"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här -tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa -sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall -själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett -och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er -redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa -trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett -helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för -att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne -hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag -sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver -hurudan kusk ni haft." - -"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad -som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med -mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga -hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den -viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet, -om det skall hjelpa." - -För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att -vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd -för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar. - -"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än -riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha." - -"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som -Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda -en tjenares lif." - -"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta -sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas." - -"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så -länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa -så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det -fattas bara hårstråna, allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka." - -Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan, -föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga -blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen. -Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne. - -"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara -hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det -vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för -att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har -tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i -hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu -bara och läs öfver henne. Det hjelper visst." - -I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till -Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej -dröja längre. Farväl!" - -Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta -blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare -prut, följde henne, så begaf hon sig å väg. - -Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under -vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna -till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes -själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen -och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde -berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på -sitt vanliga ohyggliga sätt. - -Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon -tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till -honom? - - - - - XIV. - - -Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som -steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald Fincke, -och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från sin man -och sin dotter. - -Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat -opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och allt -stode väl till. - -"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?" - -"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske -dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven jag -sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag tänker -att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men till eder, -fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag har härom redan -talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna hafva -edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen den, att J icke ville -motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min -husfru. Hennes stilla och fromma väsende låter mig hoppas en foglig och -mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att -hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert önskade jag nu erhålla." - -Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung -man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett -parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af -Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru -Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet, -som J hedrat med edert val." - -"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen -anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga -hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl -icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra -en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande -byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att -erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos -eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt -hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru." - -"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för -bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och -bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är -dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med -henne." - -"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, som med fromhet skall -fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit -att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val." - -I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på -utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla -dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i -anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt -Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och -hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta -de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan -verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en -samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade -svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle -trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken, -kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre -värda heller." - -Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga -meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters -framtid. - -"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J -icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva -väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt -borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref, -och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en -af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka -bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre, -och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han -är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina -varningar sig tillhanda, och dessa gälla dock ett lif, som är för högt -uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas." - -"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald -förvånad. - -"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att -upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif." - -"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot -hans lif?" - -"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme -anförtro." - -Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat -få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll -honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru -Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna -faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne -tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor -vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr -Erik." - -"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af -sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt -landet är denna tid förenad med faror." - -"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram. -Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som -jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen -fara." - -"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru -såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig -öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag -sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den -outrättad." - -Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom -jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i -beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren, -högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m. m. genom trolleri om -lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så -ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts -bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne -dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt -uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige -begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han -sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på -kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon -vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och -har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte -herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln -framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes -ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru - - _Metta Simonsdotter Abbornät._ - -Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel -färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att -ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna -upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och -vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro -brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro -utgångna till bondhären, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande -qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre -nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för -Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han -upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger. - - - - - XV. - - -Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor -Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en -plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring -henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt -hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes -lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du -jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. -Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha -bara tålamod." - -Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon -framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke -vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå -hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt -öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit -opp derpå, för att se på de annalkande. - -"Ha, edra uslingar", skrek hon, krypen J fram som sniglar, släntren J -fram som om J komme från kalas? Åh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas -hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde -ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och -förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens -fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i -sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra -hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, -se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!" - -Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes -tydligt öfver den andra. - -"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på -närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den -högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför -hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga -skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var. - -De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de -medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo -klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och -när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, -oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd -öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till -Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med -tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det, -att der ej blir att stå sten på sten." - -Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick -härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår. - -Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo -öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, -det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos -de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, -de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda -mordet. - -Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare -vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla -dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet -af klubbekrigets fasor! - -I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. -Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de -upproriske. - -Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm -och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och -sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig -vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej -taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan -anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram -hit?" - -"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu, -herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. -Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en -krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att -detta föranledt denna nya resning." - -"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif -umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär -icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri -skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och -upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd -och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan -tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att -hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem -att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem -sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som -är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände -Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna." - -"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald. - -"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare -till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till -bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde -läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man, -för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville -tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och, -rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de -brefförarne och kastade dem i en vak på isen." - -"Nå än Abraham sjelf?" - -"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom, -ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången -till Sverige." - -"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?" - -"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur -huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de -nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och -plundrande, ha de åter vidtagit." - -"Hvem anför dem nu?" - -"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från -Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den -största. Öfverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar, -men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem -bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott -de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och -tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han -vara!" - -En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter -på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God -afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från -bönderna?" - -"Intet." - -"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej -mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske -hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat." - -Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och -sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det -budskap, han ifrån sin fru hade erhållit. - -"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är -mer än en ärlig krigsman kan stå emot." - -"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru -ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och -sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk, -och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa." - -"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är -jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag -tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der -han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt, -emot hans furstliga onåde." - - - - - XVI. - - -Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod -uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne, -egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu -slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda. -Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på -ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större. -Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men -alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck -knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer -för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den -fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer -hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som -förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke -denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade -uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis -på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd. - -Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en -tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några -officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas -Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De -hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och -konungens undersåter, det är otäckt att börja." - -Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att -ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af -truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem." - -"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som -skulle nalkas dem." - -Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att -försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr." - -"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt -anförarne och uppviglarne." - -Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han -upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan -närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr -Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans -majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde. -Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt -vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida -emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag -bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören -uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med -skott och svärd utrotas till sista man." - -Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat -lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de, -hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes -ifver och motstånd. - -Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra -förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han -icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana -bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en -blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet, -en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma -lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare -föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka. - -"Är ni svårt sårad", frågade Fleming. - -"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs -kula." - -I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade -fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den -oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af -kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne -omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och -innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor -kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande, -säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill -behöfliga repen togos, säger ej berättaren. - -Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de -uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin -sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade -dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och -äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder -konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts -krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J -hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven -öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel -och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i -tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som -ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste -hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och -ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, -och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade -förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när -Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven -fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har -jag varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags -lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla så -tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade -dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J -haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta -oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt -och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter mord -och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung Carl, -den J omtalen? En sådan har på flere hundrade år icke funnits. Konung -Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som -krigsmän, och tänke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå -igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat -eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos -hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot -fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit -förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara -och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva." - -En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande -ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för -den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken -sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans -Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur -huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem -att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona. - -"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref, -hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade -varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår -trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så -mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans -majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus -och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria -att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande -med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull. -Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni -allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned -Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den -der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se -hurudana skräflare och stackare J ären." - -Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt -under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig -Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson -Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts -dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel, -ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och -tillochmed hos den allvarlige och oböjlige Fleming framsticker ofta -detta samma drag. - -Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan, -grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru -bönderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig -för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det -eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka -hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med, -då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita, -som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit -raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med -edra tänder." - -Bönderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och -bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af -hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och -manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så -häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och -ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla -skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder -nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de -fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin -konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts -trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra -skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för -rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan." - -Med uppräckta händer ropade bönderne: "det lofva vi alla ärligen!" - -"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och -sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att -hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall -icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag, -Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan." - -Att bönderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva -nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af -krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings -befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de -kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor -lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att -Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig -Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt -med våld vräka", som uttrycket föll sig. - -Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid -bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med -stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i -det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti -tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?" - -"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med -vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder, -som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än -bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de -voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af -christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig -och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre -hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman, -men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft -betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag -har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och -själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och -nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män, -och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed." - -Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han -äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J -skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för -allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då -hjelper eder icke edra många höga embeten." - -"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill -jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas -blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke -skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat, -och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och -just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore -prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven -varit en af de värsta." - -Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med -bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig -troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast -herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar -förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig. - - - - - XVII. - - -Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven -de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand -blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare -utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren, -blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och -hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans -blodgirighet och tyranni. - -I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte -att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens -ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden -mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda -många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit -förledde, skulle hafva i lugn sutit i sina hem. En af hertigens män -yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig -hafva slagit ihjäl!" - -Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade -Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref, -som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och -deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många -herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om -Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en -stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var -mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är -vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid." - -Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en -stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde -nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och -omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den -och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande. - -"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad -med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga -mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början, -ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen -resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter -i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag -medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra -sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man. -Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar, -som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar -sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger -och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun -betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen. -Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de -det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans -konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af -hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, -och detta kan väl ej föra mer än ett tal." - -"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?" - -"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar -brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts -tjenst. Det blir snart vår." - -"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den skrämmer -mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag rädes du -slutligen ej kommer med lifvet från dina färder." - -"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i kakelugnsvrån." - -"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl faran -drabba!" - -"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men nu -är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än så -vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet har -aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men", tillade -han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles för mycket -nu. Det är ju blott på en kort resa jag far." - -Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg efter -honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, är hon ett -barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum." - - - - - XVIII. - - -Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det -först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala -ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den, -som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusende -tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen -sjelf skref: "Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings -grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin -grymhet falla låtit." - -Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens -starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som -kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands -ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna -onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som -förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han, -som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker, -löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han -ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande -uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på -annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt med det skönaste -beröm. - -Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från -Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit -förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt -nidingsdåd. - -Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens -anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills -tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver -den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva -fria sig från misstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår -tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde -fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat -freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en -farlig uppmärksamhet. - -Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas -åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken -oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de -skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne. - -Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära -den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom unnades -till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, när han -anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som -sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos -sig eders frudöme, "min kära och älskeliga maka och mina kära barn." -Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som -han låtit kalla. Hans sista ord voro: "Gud, konung, maka och barn." - -Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man -ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man -märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet -syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes -unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa -för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam -rörelse till sitt bröst. - -Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge -på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl, -åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra -slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person -skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum. -Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till -dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka, -under hvilken godset Qvidja lydde. - -Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt, -stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar, -anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier -voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och -dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum -i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att -intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de -andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon -önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned -öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge -lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin -hand på den dödes bröst och sade: "Död hafva de nedlagt den ädlaste, men -hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min -qvinliga hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till -sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding -skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag -att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det -oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge -jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde --- aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det." - -Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra, -tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker -hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för -en talrik mängd gäster. - -Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf -att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att -lemna sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i -den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han -borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och -tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst. -Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om -undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen -afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar -i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen. -Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan -för att konungen emellertid kunde inträffa der. Ännu tyngre var -skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att -intet återseende skulle dem förunnas. - -För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande -och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett -utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna -damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit -det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans -fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin -kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet. - -Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och -dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland, -ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan -begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder -öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro -kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu -väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var -högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att -hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna -sig. - -Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna -iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af -hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, ställde -försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes -hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes -hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit -nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull -borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det -bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till -råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes. - -Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att -vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga -allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar, -som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han -Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens -sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han -skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen -återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af -Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo -så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att -han ej ville motsäga dem. - - - - - XIX. - - -De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka -murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven -fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres -graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt -vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik -Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr -Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge -hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven. - -På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som -en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och -hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas -Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu -råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar. - -De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som -utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa -fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte -kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela -såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200 -år sedan. - -Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats den -mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada -döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars korta -lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan hör med -andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det kan klappa -varmt. - -Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom -deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och -var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt -var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt -hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting. - -Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge -herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin -hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på -honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så -ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i -sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan -syn med sig, än våra dabbiga finnar." - -"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla om -en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?" - -"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en -hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru -han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en -i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig -bli." - -Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i -glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?" - -"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta -något, som gör mig och andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag -vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är -något annat än en påklädd docka i sin ägares hand." - -"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer -han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt! -Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem -är den andre herrn, som följer honom?" - -"Det är ju min far", sade Sigrid. - -"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin. -"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala." - -"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder -var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt -vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag -för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert." - -"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket, -men derför säger hon också icke så många dårskaper som du." - -Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så -förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad -hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han -måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är -lång." - -Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick -det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik, -var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på -gården. - -"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare -bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i -våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru -Ebba längtar efter sina döttrar." - -Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven -Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid, -som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa, -märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu -mycket djupare. - -Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga -skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock -möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han -kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa -bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan -att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter -att hafva sina unga döttrar omkring sig." - -"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr -Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?" - -"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera -jungfrurna lämpligen till staden." - -"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt -lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro -här så högtidliga och tråkiga." - -"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar, -skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?" - -"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så -lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur -liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen, -han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer. -Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga -Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon. - -Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta -befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig -till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet. - -Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i -skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men -emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett -spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock -ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat, -sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade -jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig -sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det -var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande -ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu't af mig, och så var det -qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder -riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina) -och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i -mig alltid haft en trogen tjenare." - -"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som i -detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?" - -Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda -händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du -blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du -ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än -du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för -dig, än mindre gamle Arvid Eriksson." - -Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta -nu." - -"Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs -skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas -är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst -vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska -björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur -det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå -sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att -räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund -vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet -hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore -hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan -vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona." - -Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam, -egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma. -Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon, -hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon -räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt -förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller -dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det -icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på -hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef -snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla -anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef -hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades, -och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda -åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid -vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram, -logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt -hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller -hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in -den dammande rågen eller dylikt. - -Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel -neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man -kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna -eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats, -som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten -lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur -trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en -hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände -mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka -väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville -icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget. - -Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare, -sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit -rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot -trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad -betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta -nedhugga." - -"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat -sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med -så litet mull, som den kan finna der." - -"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra -opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom. -Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet -och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med -ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet." Derpå -vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad betyder det att rönnen -ännu står qvar?" - -Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek -i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå att -hugga ned den rönnen." - -"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det -skall vara snart gjordt." - -"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det -hänger ihop med den rönnen?" - -"Nå, så säg då." - -"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en -stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det -var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och -koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof -att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han -stå der vid gallret, och såg och såg utöfver slottsfjerden, dit långt -bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg -röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat. - -En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos -honom och han sade till mig: "Hans, du har ju alltid gerna velat göra -mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är -sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång -kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada. - -Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min -ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en -rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej -mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty -jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag -var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det -var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att -ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och -så fick det vara. - -Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt, -som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret -och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick -genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären, -och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid -dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom -började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm. -Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom -gallret och började att stormgråta. - -Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd -planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna -växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå, -och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan -syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han -slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när -ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag -tror man ansåg mig vara för god emot honom. - -Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt -och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp -brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje -gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn. -Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona, -som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona, -fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp -till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att -rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!" - -Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik -var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit; -kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen -gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig. -Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt." - -"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll." - -"Svårligen, det är för gammalt." - -Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig -med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen. -Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan. - -"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. Du -är ju ej bättre än sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister." - -"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid -ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja -trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty -hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att -anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt. -Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter. -Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde -sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men -lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning -fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor -på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart -han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta -rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling -ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben -måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från -att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han -helst velat ge det. - -Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta -och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde -göra henne någon liten tjenst. - -Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid -hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra -anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig, -när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade -han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller -något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och -förde henne sirligt deröfver och frågade henne stundom med artigt -småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon -småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt. -Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång -hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös -och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och -uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och -ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa -Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl -troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon -verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring, -om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på -egna krafter. - - - - - XX. - - -Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för -något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i -staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de -dertill använda troppar ombyttes ofta. - -En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några -man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En -skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna, -muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och -syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken -pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem -kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de -andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne -hade att anföra. - -"För f--n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en -dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af -talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde -nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin -sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville -han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått -en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man -skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han -bestod. Åh fy för f--n." - -"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken -talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr -Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder -i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha -sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit -född." - -"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade -polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver -sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha -studsat ifrån dem." - -Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid -en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt. - -"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det -var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det -smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron- -och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en -sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla med de djuren derinom, -för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja -oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör -ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt -öfver oxarne i sitt hemland." - -Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han -opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i det -han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på -_finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att -denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad. - -Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det -lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett -underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om -för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att -slå till. - -"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare -finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den -framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop -knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade -honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren. - -"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med -pojkupptåg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden -derborta." - -"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös. -Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan -i sin makt." - -I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha -vi fienden här." - -Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och -begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes -på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En -liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit -ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn, -ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt. - -Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han -uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl, -för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att -aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade -anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket, -lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig -dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter -ensam qvar att föra befälet på slottet. - -Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den -stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skam, är för väl -kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon -slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde, -den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet -just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant, -hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en -pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den -fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. -Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast -att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om -hennes makes ande hos henne tagit sin boning. - -Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner -mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat -medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare -håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel -af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men -förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode -att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att -Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek -icke. - - - - - XXI. - - -Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo -som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der -lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo -gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det -dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och -qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från -slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden -lekte kriget sin bullrande, blodiga lek. - -På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af -boningsrummen i nya slottet. - -"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt, -"jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till -korset." - -Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då -befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade -månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet. -Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru -Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra -adeliga och oadeliga qvinnor. - -Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från -de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf -låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss -började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en -just invid stående knekt, som nedföll död. - -Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning i -hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De -unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast -Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba, -då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne. - -"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare -hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla -för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar -och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu -behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som -öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen, -tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida, -herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin -nåd och salighet." Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: "Höljen ett -kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt." - -Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon -märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar, -hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de -belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och -de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten. - -Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit -för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig -ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att -öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke -skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan, -hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne. - -"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i -mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och -tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om -hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur -han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och -finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone -ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som -öfverger dem. - -"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats upptäcka -hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan -der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden -öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom -i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med -ditt hufvud." - -Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid -en mån kanonmynningen. - -Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick -vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru -Ebba. - -Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald -bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla -hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland -folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet -sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från -Österbotten, känna alla, men för sina skyldigheter visa få håg." - -Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, och -det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte -finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden." - -Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke rätt -vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men -denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar -han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på -hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar -han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så -behagade tillåta." - -"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt -hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel -förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom." - -"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla -känslor. Sådan rot, sådan planta." - -"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt -svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva -trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare, -som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få -konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som -här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf." - -Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan: -"Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men -pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi -måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala, -Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att -de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa -sättet att verkställa denna sållning." - -Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru -Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif -och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och -herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig -Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och -slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu -äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det -kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa -murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda -ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen -förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, -vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och -ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, -finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en -öfverlöpare, må han draga hädan." - -En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den, -och hennes blick mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde sig -emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och -snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett -ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd -af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika -uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo -lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig -skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas. - -Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så -mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af -fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han -nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick mot slottet -och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta mod. Nu är mitt -uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna -falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom gelikar! Gelikar, hm, det -stolta, adeliga blodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse födde som -gelike, om än han kunde förvärfva adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl -se, tiden späker mången så småningom." - -Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna försvaret -nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en timme samlas -vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar." - -Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsäglig -ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bön. -Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot golfvet. Småningom -lugnades de svallande vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en lång stund, -bedjande, på sina knän och allt lugnare ljöd hennes röst. Slutligen -reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin svarta -ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, der hon inträdde med -högburet hufvud. Här möttes hon af herrarne med föreställningar om -nödvändigheten att uppgifva fästet. - -Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle -herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med -sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och -trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras -mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af -annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation, -det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste. Vore alla så -till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en -hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden." - -"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, att -vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne, -hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra -skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels -förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen -utväg finnes att göra motstånd." - -Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan -bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har -jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han -skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga -hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J -bäfven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa -om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder -konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han -nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej, -jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska -vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock, -förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan -icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i -luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl -dermed förstöras. Väljen alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, -väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud -att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare -död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar -och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner -väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, -men hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på -hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande. -Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba -Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste." - -Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det -hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och -der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de -qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde -skydda. - - - - - XXII. - - -Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle -intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, -liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde -någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock -hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när -många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras -lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af -den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen. -Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven -af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om -slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt -Söfringsson och öfrige officerare. - -Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson -kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än -mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig -fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: "Hans -fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt -spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det -krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när -hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig -för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke -må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre -att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert -hus." - -"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade fru -Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade -en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här alla, denna -förödmjukelse må ingen annan än jag bära." - -Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver -borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod -öppen. - -Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem -syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en -bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några -föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade -ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin -afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och -bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock fått -lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo, -jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för -att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater, -Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på -slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få -fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut." - -"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter -måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen Peder -Stolpe. - -"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp -och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med -dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än må -vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning, -bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, än denna fru -Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var att sätta bocken -till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, eller rättare, -Stengetens slagtardräng till man slapp som befälhafvare till Finland. -Och geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon -tänker spränga oss i luften, påstås det, och har anlagt en mina i -slottet; men jag har derför befallt henne att vara oss till mötes i -porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så skall hon sjelf få vara -den första, att helsa på hin håles fru mamma, med en kärlig -systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla -de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre, -som tagit sig före befallningen här vid Åbo." - -Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Här -stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga -grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och den svarta -flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå -ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig på det i öfrigt -marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, kall, orörlig, den -stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp en mörk -rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, som, med svärdet draget -i högra handen, beträdde vindbryggan; men den försvann åter lika -hastigt, och stel och blek, som förut, stod den höga frun. Nu vände sig -hertigen till henne och sade: "Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i -stället för kommandostafven, så haden J besparat både er och andra harm. -Bättre hade varit om J rört i grötgrytan, än i mannadåd!" - -Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga nådes -befallning är jag här, för att ledsaga eder." - -Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning -imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade -just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, kände han -sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste han -bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af fru Ebba, men -blott en del af tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående i -led. - -Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes -uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare -betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf och -ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin makt -hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes högre, -näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver den höga, -kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord. -Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka gestalt vid hans -sida. - -"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof -Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja -begifva oss dit." - -Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver -hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud -mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida -gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför -hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en blick på fru -Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja. - -Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde i -hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde -Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders Furstliga -nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller fiender." - -"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig -till behag, som hittills, men låt mig råda för resten." - -Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt -tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få -flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med -nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något, -och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och -rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om -han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos -honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva -icke mina sagesmän farit med munväder, så finnes i denna kista icke -något lik, men väl en skatt." - -Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon -tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning, -hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon: -"Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste, -trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde -icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!" - -Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och -derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den -stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref -sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre -till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en -bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var -skyddadt mot förruttnelse. - -Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes -anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon -kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man, -som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den -klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam. -Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: "Ha, du min -gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu." - -Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så stode -icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än -att komma vid sitt skägg!" - -Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig -Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke -misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags -förvandtskap med sitt eget sinne. - - - - - XXIII. - - -Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet -förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen, -hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon -befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes -döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att -sedan der qvarstadna. - -Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all -möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje -underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat -hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna, -icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka -gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med -hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig, -för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn. -Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot -Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet. - -I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin -Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin -svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till -skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder -till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna -slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och -konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare." - -Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle -Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så god mot -hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger -illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör -bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte -göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min -bön, jungfru Sigrid, jag ber eder." - -Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran, -men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket, -begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af -gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle -gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i -grannskapet, var det säkrast för en och hvar att passa på sina -åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle -beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en -vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en -sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården, -stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder -väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert -unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan -en annan." - -Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? -- - -"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr -Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är -ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej -hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har -förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru -det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så -fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att -följa mig hit, om J vetat det värsta." - -Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade -hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk, -nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon, -och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honom och ett -sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar. - -Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och -sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård, -bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se -till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå, -Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare." - -"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en -sårad officer af garnisonen." - -Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan -icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få. -För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är -möjligt. Jag stannar här så länge." - -Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf -nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den -sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst -baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet. - -Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att -någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget -tillstånd." - -"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom." -Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen." - -"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än -edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och -J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om -han vredgades. Icke heller torde ni slippa in." - -"Jag måste. Vårda _honom_!" Jag går!" - -Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans, -för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort, -tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet, -och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen -hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och -skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom -sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon -tycktes alls ej tveka derom sjelf. - -Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen -sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla, -stanna, hit slipper hon inte in." - -"Jag måste tala med hertigen." - -"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt, -jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med -vackra flickor." - -"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans -Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars -flicka gå in i hans allrayttersta rum?" - -Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande -ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än -velat. - -För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med -oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför -trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som -i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande -en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat -ur den bästa öltunnan i slottskällarn. - -"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på -bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga -nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet -det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig -drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst -salig Hans Majestät, konung Johan." - -"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet." - -Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna -hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och -varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten, -så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf, -men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så -färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten -fin hand, må hon veta, jungfru." - -Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken -denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i -rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon -skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa -sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken -stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?" - -"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen -sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här." - -Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att -slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege -sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma -något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre -dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes -fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke, -barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om -hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände -sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han -ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt -sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det -hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom. - -Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle -krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad -officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han -än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och -hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga -hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans -Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, -som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk -och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd -värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder." - -"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga -nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter. -Ack, hon ber med mig till edert hjerta." - -Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken -på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge. -Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra -eder." - -Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för -hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon -tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne -sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg -ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne -tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick -mera olidlig. - -Tjenaren hade emellertid slagit öl i bägaren, och infört den i de inre -rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid -ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet -invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den, -som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret, -den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade, -för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen; -allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att -hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig. -Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som -vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor -drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och -dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det -sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men -se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han -må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke -får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på -svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i -detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick -på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och -innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans -läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon -knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!" - -Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete -hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken -sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda, -barnsliga drag. - -"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande. - -"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta ur -slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som ligger -sårad och döende, på det jag må få vårda honom." - -Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några -skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade, -jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp mot -sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom -från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig i? Som man -bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige bönder i -Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för finnarnes -förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör." - -"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke varit i -strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i krigstjenst." - -"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket -och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så fritt -språk?" - -"Sigrid Eriksdotter Liljeholm." - -"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som i -alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" Här -började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre -sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. "Tycker hon, -jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att hennes far alltid -hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att -uppresa folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror hon, att -hennes fina jungfrufingrar kunna med nål och tråd lappa den skadan, som -så många menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? Herr Erik -har icke förfarit som en ärlig och kristlig riddare emot konungen och -riket, ja ännu sedan Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han -hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som -en rättvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr -Erik med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han -icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga för -mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko eller -so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter ifrån att -komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets ständer rådgöra -om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera än han, alltid -sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn Klas Flemings -upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de minsann icke -lupit efter honom, som svin efter mat-tråget. Häh!" - -Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades -genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och hammarn -föll numera icke i handen, utan för hvarje mening slog han ett allt -skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom borra -ögonen i Sigrid. - -Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan ej -utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen om -att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin bön, ingaf -henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, med -bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, att Eders Furstliga -nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde -skall visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat rå för. Om -nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att rädda min trolofvade, så -är det jag som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar väl icke -sitt lif allt för högt, men jag stackars unga flicka, som måste se honom -dö, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock -Eders nådes fursteliga gemål här, till henne ville jag vända mig; hon -skulle veta och förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är hennes -allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motstå en olyckligs bön." - -Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på -hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom -qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag på -den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du på din -trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall förblifva sin -lagliga öfverhet trogen?" - -"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig och -sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl tjenaren -befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nåde, så visst -som Gud engång skall vara barmhertig emot eder." - -Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till hertigen -och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga ord för -de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och lofvade hafva mig -med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag någon lön -anses värd, att belöna mig medelst beviljande af denna unga flickas -bön." - -"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för vänskap -för henne?" - -"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen -förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta." - -Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, hann -Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att -Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade anländt -och väntade på att få företräde. - -"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast pröfva hvad han -duger till." - -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa -bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då -han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig -sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att -han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid sig sjelf "hvad -äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer må du bäfva -Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför desse materiens -trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är blott en flägt i -öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas -konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med sanningens ord." -Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu. - -"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof på -eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem denna -unga flicka skall få till man?" - -Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och -blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till -hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu: -"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner -klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå." - -"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare -åt." - -"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes -_linea vitæ_ löper ut i årets fjerde hus, utan att korsas af någon annan -lifslinie. Hon blir aldrig gift!" - -"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid -sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge -herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag -mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl, -mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och -förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera -besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall -jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må -icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå." - -Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa -upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet -bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid -Liljeholm, som nog torde sig besanna." - -Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och -spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster -Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom -klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln; -härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just -icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och -yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den -fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet -syntes ock denne vara. - -"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?" -frågade Carl efter en stund, betänksamt. - -Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade -sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde -tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i -eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas -giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona -fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först -se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga." - -Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och -orubbligt hvad J läsen i menniskors händer och i stjernornas -ställningar?" - -"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som -utstakat banan för stjernorna på fästet!" - -"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J, hvad J läsen, eller är det -kanske idel falskhet dermed?" - -Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna -anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att -säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det -sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet. - -"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock -vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Är -hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift -inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin -själ tillade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är -hon dessförinnan gift, så mågen J vakta eder för att fuska i ett -handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle -hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då -hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för -eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep -finnas i huset. Men nu mågen J mitt horoskop redeligen ställa, och så -vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen -åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det -förtjena." - -Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och -genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få -både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort -från slottet med den sjuke. - -Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga -officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna. -Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd, -och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle -Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, att det just i -sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid. - -"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet -säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke -rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så -oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst -anlita en sådan." - -Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men -då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni, -mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan -ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?" - -"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är -bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett -strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att -denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad -som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick -sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta -sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på -henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att -upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte -båren utom porten. - -"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej -längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna -lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons." - -Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt -staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät. - - - - - XXIV. - - -Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men -oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke. - -Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra -förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige. -Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en Fleming, -men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnämnde -befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde måtte befria -honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll honom redan -misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge sig befälet i -Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen undskyllan gälla, och -förklarade, att som en redlig kunglig majestäts och kronans undersåte, -finge Fleming icke neka att göra sitt bästa i rikets tjenst. Skulle -konung Sigismund sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle -han det ock honom genast tillhanda hålla. "Och", tillade hertigen, "J -mågen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Gud -till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen alltid riket tillhanda -hållit åt hans kunglig majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit -honom att sjelf komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas -af upproriske, som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock -visserligen herren Gud de onda på skam komma låta; och mågen J ingen -annan än åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock -åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen -utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka röra -på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig att löpa -hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För denna gången -vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd gå för rätt; men -hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och -skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen alltså nu här, och -tillsen det slottet hålles mig och konungen troget tillhanda." - -Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han -visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror -emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han dock hans -sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans -befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller sin frändes orubbliga -trohet och oböjliga redlighet, som icke tillät någon dagtingan med -samvetet. Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, på det numera -högst dåligt försedda fästet, derifrån hertigen hade bortfört de bästa -kanonerna och der munförrådet var förtärdt. - -Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga -görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan; -och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod -Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet. - -Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta i -den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, hade -tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga -föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det -omöjligt, och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet af -den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens anhängare -åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den fordom så -mäktiges lik till sin hvilostad. - - - - - XXV. - - -I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter -myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk, hennes -son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om knyppeldynan. -Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i modrens drag syntes -spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen hade nu blifvit skarpa -och hårda och hela figuren kantig. Mycken skärpa låg i hennes öga, men -den var dock nu betydligt mildrad genom det välbehag hennes modershjerta -måste känna, då hon blickade på sonen, hvars kraftfulla gestalt och -lifliga drag talade lika mycket om helsa och styrka, som anletet om -fägring. - -"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta -förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är -säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga nåde -att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att befalla -i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det sturska -Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit i -slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar." - -"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska herrskapet -skall hit i huset." - -"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru -Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått -sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få strafflöst -drifva sitt ofog." - -"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens mått -och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt hus?" - -"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?" - -"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska? -Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, och -icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna hertigens -åstundan?" - -"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bähr, och hvad min herre och man -i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!" - -"Herr Jörgen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt att -befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse." - -"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad du -är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom." - -Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvallande ifver. Han -kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot modren var -alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig bli varm. Han -stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande röst: "Min morkär, -kunnen J icke ändra detta beslut?" - -"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har -förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att -det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke -förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn." - -"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett hårdt -öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!" - -Åter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på -golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: "Mor, -jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon till -Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras, för att -de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min faders hus -är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig, morkär, jag -kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna ledsamma sak, -så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för att edert hus må -blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, som det är möjligt, -och att ni behandlar dem som gäster och icke, mera än oundvikligt är, -låter dem känna att de äro fångar." - -"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt hus -med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att min son -glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina skyldigheter. -Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef född." - -Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu far -jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just skola -skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och fick af sin -mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till afsked. - -Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig, -att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig -äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått ur -föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var han -ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen. - -Herr Jörgen Bähr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och -ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter stod -nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen, sedan hon -sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans fordringar -på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det ofta går -menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står under deras -välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant oftast sker -omedvetet. - -En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bähr till sin hustru, -nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du till -åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina fötter." - -Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte -hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol i -det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig till -sig, hon ernar låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna gå till -henne, om så passar." - -"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall fru -Ebba skulle hithemtas under tiden." - -"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?" - -"Åhja, kanske klockan omkring fyra." - -"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma." Jörgens blick -mulnade, han teg, men såg ond ut. - -Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig vid -knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda. Lisa -inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade med -detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver lagas." - -Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog hon -en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i färgen", -sade hon nästan vid sig sjelf. - -"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen. - -"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag vet -att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt gå dit -och välja något passligare." - -"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna -hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar. - -"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende skulle -på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din rock, som -silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna tårar stiga -opp i halsen. - -"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. - -Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas -kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att välja." - -Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men hade -svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock våga yttra -något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken, lemnade åt -henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa mörkare -silke, och välja det i färgskiftning lika rocken. - -Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin knyppling, -ty hon visste att mannen skulle anse det som ouppmärksamhet emot det -arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med rocken i famnen till dess -Lisa återkom. - -"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en -slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den harm -utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det der -silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju köpa -mörkare." - -"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid otålig, -hvem kan göra dig i lag." - -Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men -arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska synbar. -"Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när frun lemnade -honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du var att göra -det." - -Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att -silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa -beskyllningen för ovillighet sjöd i henne. - -Jörgen Bähr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta gungstolen -gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade Jörgen torrt: -"Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att förvänta, blir allt i -ordning?" - -"Jo, snart hoppas jag allt är ställdt enligt dina ordres. Welam for ut -till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle -kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras." - -"Du kan ju taga dem alla." - -Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans -verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall jag -då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de andra -båda rummen?" - -Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan blek -af vrede: "Jag vånner du låte bära bort dig sjelf först! Får jag -någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd och -glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles nådig, -och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar om de fångna -fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en förtrolig stund -hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att din motspänstighet -alltid skulle förderfva hvarje glad stund." - -"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt -fru Margaretha. - -"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog af -gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, sedan -jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din man, den -synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag efter i det -längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med dig, utan alltid -skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla motsägelser af sin -hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med." - -"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om ej -..." - -"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att männerne -äro tyranner. Den har jag nog hört." - -"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin egen -vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning ..." - -"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig -undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig -härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då har -du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende gör du -icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och när jag -redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo, då kommer -du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa på att foga -dig, det är tid på, att jag blir herre i huset." - -Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka -kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp blifvit -rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några minuter i -farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften. - -"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska! Detta -vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man; men hyckla -och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem. Välan", här -skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god och lydig, jag -skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min själ till list och -elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske stundom sträf. Ödmjukare -kan jag ej vara! Var jag då verkligen uppstudsig i dag? Nej, nej, jag -var det icke! Men jag skall smila, jag skall ljuga, jag skall låta kalla -mig god, till belöning för min lögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju -qvinnor att herrska öfver. Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver -sin stackare, och nu är ni min." Hon gick in i de rum, som -iordningställdes för de fångna fruntimmerna, och de anordningar, hon der -vidtog, ökade ingalunda de få beqvämligheter, man bestämt för dem. - -Jörgen Bähr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja, giftermålet -är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att just få tag i -ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner man en, som är -foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der smulan -ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta sig med en -gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring, och hvad är sen -hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt hus, kan jag köra -bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa. Hvad vill man göra, man -får väl lof att dra sitt kors med tålamod. Men visst skall frun lära sig -lyda utan invändningar, dertill är jag herre i mitt hus." - - - - - XXVI. - - -Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången. Om fru -Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna välde öfver -henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba syntes knappt märka -de små förtretligheter, som hennes värdinna, eller rättare -fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller tycktes hon fästa sig -vid de många umbäranden, hvartill hon var tvungen, då hertigen till de -fångnas uppehälle icke bestod något, men deremot alla dyrbarheter -blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha inför sin man ödmjukat sig och -erkänt sig saker till alla möjliga och omöjliga förseelser, och i -djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, hvad han talat, då jäste ofta -hennes sinne så, att hon velat i raseri krossa både honom och sig sjelf. -Men hon skrattade då sitt hemska skratt och gick in till sina fångna -gäster, för att ge luft åt den qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna -lugn satt fru Ebba oåtkomlig för hvarje stickord och hvarje försök att -reta henne. De unga voro dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät -ofta af förtret, när fru Margaretha lemnade rummet. - -Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde -orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare -bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats behaga -honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga, sätt. Till sin -förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet och makt, i -stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf, ty hon föraktade -sig sjelf för sin falskhet. - -Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje gång -hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara emot -honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset. Att -höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika -förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone teg, -om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är endast din -vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är han icke mot dig -mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin uppstudsighet, bara för -att förarga mig. Eller vågar du påstå, att han icke på din befallning -skulle besöka sitt föräldrahem?" - -"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar du -tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag föreställa -honom att han har orätt." - -Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son, -skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min Welam. -Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre drabba hvad -som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag kommer till honom -af längtan att se honom blott, jag måste ju be honom för _min_ längtans -skull komma till hemmet på några dagar; och det är ju dock icke sannt, -att det är derföre jag ber honom komma, utan för att Jörgen så vill. Men -säger jag honom detta, så kommer han icke, och min herre har ju ålagt -mig att skaffa honom hem. Han tål icke att Welam visar honom motvilja. -Men är det då falskhet af mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är -så, huru mycket jag än längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig -velat tvinga honom. O, min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej -ens ville pålägga dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är -lyda -- jag skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ." - -Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej längre -förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart komma, -för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt löfte. - -Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din moders -hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son -komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång uppstudsig, följ -blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke din älskling till -döden! - -Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han -kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som -vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse -för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde -älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans -häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en -stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur sin -tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och som med -sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade skrämt -hästen. - -En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket, att -han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde våga -försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd, och att -bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod kunde -fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig sats -framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin hand -för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull och -tumlade i diket. - -Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att -rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, när -han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen, för -att se om hon skadat sig. - -"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. Han -kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men hela boet -är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom ha de pinat -och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den är god att smeka -åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker med blodig hand." - -"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam räckte -ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett -hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock Hufvesta! -Förräderi och kungamord, nesa och ärelös död rufva der. Hufvesta, akta -dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi hi." Med detsamma -var gumman försvunnen i skogen. - -Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej -bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne -frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så rakt på -lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den skadliga -inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla obehagliga -tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och innan han hunnit -fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon lika frimodigt, som -vanligt, under baretten. - -Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då han -nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att just -detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba anhålla om -tillstånd att få göra sin uppvaktning. - -"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin -syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en sådan -der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig." - -"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så öfverflöd -på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit. Han är rätt -vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han red in på -gården." - -"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med hvem -som helst." - -Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast: -"Kapten de Wyk är välkommen." - -Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och Hebla -kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga: "Aha, ser -du att han kan tåla ses på." - -Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast sällan -deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon storligen kände -sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid verkligen fruktat -att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken hertig Carl eller hans -anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd öfver dem alla. - -"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande. - -"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att Kapten -de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men om kapten -de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens flotta lyda -kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad han tänker, -utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!" - -"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker -icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill -regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra -storm och oro i fäderneslandet?" - -"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad -och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot -kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner, för -uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara hvarken er -eller er hertig." - -Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka försvara -sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stäfja -Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes åsigter -och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke förklara för -sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af en ung flickas tysta -missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas helt klart uttalade -klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina ogillade -honom, han ville försvara sig, och han ville att hon skulle gilla hans -handlingssätt. - -Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem, -besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra -deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare, som -fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för henne -mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. Welam -lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba då ansåg -såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha åter trodde, -det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina utgifter. - -Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började hos sin -son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna fruntimmerna. -Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera af de unga -damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man. Hennes oro i -detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade nu under loppet -af flere veckor lyckats att göra honom till viljes. Framgång i affärer -hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning hade hon märkt, att hon -nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke, emedan mannen ej befattat -sig med att i saken befalla något. Hon började redan tro, det hon hade -lyckats i att vara honom till nöjes. Skulle hon nu då åter reta honom? - -Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bähr sällan, men alltid på -ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva en välvillig -värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus nycker, icke i -allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande. - -Jörgen Bähr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd för -sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet att -låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig alldeles -stå. - -"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru -Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka -Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen rent -ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut ändå? Om -också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får hon väl ha -tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg, att kära -syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han, som både kläder -och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han ibland kan vara -knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke kan ha något -bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för illtyck, men jag har -länge velat säga er detta helt ärligt, när J, kära syster, alltid ser så -styf och oglad ut." - -Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då icke -äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan ha sina;" -men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon nyss sett så -vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det uttryck -af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver sina hårda drag, -sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar: skulle det vara dig -emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna äfven kunde flyttas ut -på landet till de andra finska fruarna?" - -"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen. - -"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de -vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster." - -"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?" - -"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan -fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings -egendom är ju konfiskerad." - -"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?" - -"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något -darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags -invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad -repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de andra -finska fruarna på Jäders Ekhammar?" - -"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken." - -"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas." - -"Nej, det ligger i Kumla." - -"Jaså, kanske det ligger der." - -"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du -står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att du -har orätt, nej du strider till sista andetaget." - -"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, jag -trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst du -säger att det finnes." - -"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga dig -rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll." - -Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han -några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med ett: -"det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig. Frun -lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte Hebla -bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in. - -"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun. - -"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning af -tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr jag -mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss." - -"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker ock, -att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt ungkarlar." - -På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och gick -in, utan att låtsa höra något. - -Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade -sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt hon -så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte mot -bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha, det bär -nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag, du blir en -käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du det? Min Welam, -min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla, nästan med -förkrosselse. - -Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra, -hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom -att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna stolta fru -Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle anse honom för -ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa artigheter emot dessa -jungfrur, och denna köld emot henne, som jag längesedan bestämt honom! -Godt, det måste så ske. Krokvägar skola åter föra till målet, der raka -vägen är stängd. Det börjar gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, -jag blir helt läraktig", tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför -skall jag tveka att gå krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana -förr. Ödmjuka dig, Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i -dag, för att se efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl -hitta på att få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer." - -Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes -döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och lemna -derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till för att -befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort. - - - - - XXVII. - - -Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar, -vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya -vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken. - -Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta -deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började -åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke -förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren blifvit -förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras nya hem, -der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af Kathrina med -blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt. - -Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt mera -missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att derom tala -med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet hushållsgöromål i -det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre, -förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: "Mig synes icke godt, -att denne unge man så ofta besöker oss. Man skall berätta derom, det är -icke bra. Men ännu mera misshaga mig hans täta besök af andra skäl. -Denne unge man är icke ett passande sällskap för mina döttrar." - -"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande. - -"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana som -slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla! Karin, -min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind. Gud bevare -dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han är, hvem du är! -Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och älskvärda väsende -finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan rådfrågas sällan, vid -frågor om de högättades giftermål, och dock är detta ofta sorgeligt. Det -synes de ungas hjerta ofta svårare än döden, att försaka den hjertat -fäst sig vid. Derföre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam, -besegra ditt hjerta i tid, innan det fäst sig så, att det icke kan -lösslitas." - -Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud emot -henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det kan icke -mera besegras." - -"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina -Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin -ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock -innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och -stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!" - -"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams maka? -Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den högre börd, -som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva sitt barn?" - -"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef stående: -"En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en möjlighet, -nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta sig med sonen -till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall Klas Flemings -dotter äkta en hertig Carls man." - -Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta: -"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske -skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen." - -"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den -rättvisa saken till fromma." - -Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon sade: -"Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han skulle -egna sig åt sin rätte herres tjenst?" - -"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten, än -någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade han velat -behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han var bottenfast -trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara annat än sin konungs -första man och den, som på sina skuldror uppbar hans makt. Hans ätt var -hög, den säges härstamma från en af Roms konsuler; den har varit -utgrenad i många länder, stolt och ädel i alla. Din moders ätt är hög -som hans, den har satt drottningar på Sveriges thron, utan att deraf -anse sig hedrad mera än förut. Skall Flemingska, skall Stenbocks-ätterna -säga: Ebba Stenbocks sinne har blifvit förödmjukadt af fängelse och -brist, så att hon ger sin dotter åt hvem, som lofvar att försörja henne. -Katharina, skulle väl Johan, skulle din broder gilla en sådan -förbindelse?" - -"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans -varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens -företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för er -mera, än rang och börd?" - -"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar några -år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts ära -består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder, sekel -efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den enskildes -lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta af att tillhöra -en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt detta? Denne unge -man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens lemnat hertigens -tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti." - -"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att äga -större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen icke -slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i hertigens -händer!" - -"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid din -moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom, må han göra -sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en bedrift värdig att -belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje tanke på hvad hon offrar, -för att gifva honom den belöning hans gerning förtjenar, och mera kan -hon ej gifva, än då hon ger honom sitt barn. Säg honom att det finnes -ett uppdrag för honom att utföra, farligt kanske, ty det är farligt nu i -detta land att tjena sin konung, och trohet straffas som förräderi; men -lyckas han, skall han äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat -rätt, sin konungs nåd och -- Katharina Flemings hand!" - - - - - XXVIII. - - -Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten flotta -hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid -Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen, -och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt -tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu -låg vid Åland, kunde vinnas. - -Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och -Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög sig -bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt och sänd -till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan till ombud för -konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk hade uppehållit sig -i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig ombord. - -Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens -tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så -påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full -öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare att -få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge, bigotte -katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att mera befatta -sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många af flottans -officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det något annat -kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan må sedan hafva -blifvit förd enligt konungens eller hertigens order. Till desse hörde -den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som i hans hem aldrig -hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla såsom han det gjort, -och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade yttra något till -konungens fördel, om än några hade haft håg derföre. - -Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams tankar -på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle tjena, och -när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak, kanske mot hans -person, så fann han att han borde bestämma sig antingen för den ena -eller den andra sidan, och han valde den, der hoppet att få äga -Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan henne skulle slutit sig -till, vet man icke. - -På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och -muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp och -sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea rikes regent -och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och må hvar och en, -som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid fäste han blicken på -Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och list, och som nu ej kunde -undgå att tänka på i hvad ärende han var stadd, vexlade färg, men -hemtade sig snart åter då Amiralen tillade: "må vi här, der endast -trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för rikets föreståndare och vår -sanna lutherska religions beskyddare." Nu uppstämdes ett skallande -hurra, och den gamle Amiralen, liksom i ett anfall af öfverdådig fröjd, -ryckte rocken af sig, slängde den ut genom kajutdörren och ropade: -"Åhoj, åhi, och gör som jag. Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, -för hertigen vår herre och furste." - -Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom -dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och visa -er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu äro vi -alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla vackra, -unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina herrar, -skorna af, ut genom dörren." - -Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt skulle -utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten och -stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och hviskade -några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper. Amiralen -steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade: "Mina herrar -det är slut med skämtet, nu förestår allvaret." - -Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla genom -alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med häpna blickar -sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att något förfärligt -förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss af vin och stoj -upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga öfvergången till -förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en förkänsla af, att -detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men snart hade han -sansat sig och beherskade sig väl under det följande. - -"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja." - -"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag -anhåller att få veta af hvad anledning." - -"Såsom saker till förräderi." - -Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en tjenare -på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning. Misstanke -var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu till öfverflöd -i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och andra konungens -anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det hans afsigt varit, -att stifta myteri på flottan. - -Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till -försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe afbröt -honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt försvaras. Har -ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag kan villfara?" - -"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag har -derföre blott en bön: låt mig få dö snart." - -En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget -hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe -sjelf kände sitt öga fuktas. - -Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att han -önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig mången -väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista helsning, -bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död, och säg henne -att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta, som alltid varit -så varmt för mig. För ock en sista helsning till jungfru Katharina -Fleming, säg henne att jag villigt går i döden för hennes skull, och nu -har jag intet i denna verlden mera att ombesörja, utan vill blott tänka -på evigheten." - -Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin ende -son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade. - - - - - XXIX. - - -Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter -det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han -icke med vapenmakt, utan endast med protester och åberopande af sin -rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på ord och diplomatik, -var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han hade rätten på -sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna blifvit afsatt, fortfor -hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han sade sig -ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund sparade icke på löften om -verksam hjelp åt sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska -anhängare, om de än stundom låtsade någon undergifvenhet emot hertig -Carl. - -Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid -villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig och -orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen Klas -Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna, -var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i alla -svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne å ena -sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å andra sidan -hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan undfallande. -Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till honom: "Vi känne -alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad J -ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, att der skall -komma klo för björnskinn, som man säger." Och åter stod Stålarm fast och -var döf för alla hertigens försök, att genom sina utskickade förmå honom -till affall ifrån sin konung. Likasom Fleming, insåg han endast den -enkla rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedöma -huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre -fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han -i den saken behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all -förmåga stå för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår -från din otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej -vill bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att -så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs, -skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men Stålarm -endast fördubblade sin verksamhet. - -Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der använda -officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen -tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af Stålarm sänd med -bud till konungen, för att förfråga sig om hvad hjelp finnarne hade att -påräkna, och skulle der qvarstadna för att se till, att det utlofvade -manskapet verkligen skulle utrustas och så snart som möjligt aftåga. - -Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han var -skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige -Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets förnämsta -och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt -sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, der Sigismund för -alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor -och sina systrar, men då konungen vände om utan att hafva hunnit -Stockholm, blef detta honom en omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats -befria sin egen fru och många andra af de finska fruarna, hade icke -kunnat få göra samma tjenst åt fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd -åt en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade -svårt att förse sig med sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de -icke något. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt -andra ägare; och ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i -besittning, sedan landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen -ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom -enskildt tillhörande gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre -begärt tillstånd att få resa till Finland, för att ordna och efterse -egendomarne och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till -sitt uppehälle. - -Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina -anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan -hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades, -förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut. - -I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom -stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en -bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar. - -Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför honom -på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais -mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för -detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son -säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på -bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid -att de erlägga sin skatt." - -"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande i -papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete för -en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder tillsagt. -Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade gåfvan till -kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet. Bemöt folket -vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda de villigt och -arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon, -innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af godsets folk, som vilja -samlas här för att helsa mig." - -Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge herre, under det han brummade -för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är som om jag -skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden skall skonas; det -lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att högfärd -och uppstudsighet grasserar bland bönderne. Förr visste bonden hut, nu -vet han knappt lyfta på mössan." - -"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att -skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad menar du -om att åter lemna Finland?" - -"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig -majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, och", -här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl att det -finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der borta." - -Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares -frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå sade -han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades så många -andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack -de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa min morkär och -mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta blir tungt vid -tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, skall dock -du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade Fleming drömmande. - -"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana -ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle -framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara -mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?" - -I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och -önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att möta -sin oväntade gäst. - -"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes mig -helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, ty -när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog behöfva vara -hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka eder." - -Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre -tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, blick -efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig sjelf: -"Hade jag honom blott väl borta härifrån." - -"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter -Arvid Eriksson. - -"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt. Jag -kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och mina -systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra." - -"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? Veten -J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?" - -"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var med -på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här -anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att beställa." - -"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var jag -icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock ansåg -jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag -vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och riddare. Och -eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J ären en älskelig -och hjertlig ung man, men bort mågen J nu icke fara. Hvad skulle väl -folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, näst -hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, om J just nu skulle -resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och konung icke äger -hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan lemnar det vind för -våg. Detta vore i sanning att förråda konungens slott och land." - -Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, att -jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda -ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans slott och -land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så vill jag -gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, som dem af -hertigen kan förestå." - -Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre, -det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens konungens -man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för stor -farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, om -hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget; men är det så, så må -man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och dermed -Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta från min -plats." - -Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och fyra -raska roddare förde honom snart åter till Åbo. - -Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra Qvidja -mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade sig i -sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men hvad han -nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan -Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af den -fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af -vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller tänkte han -på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre bort, till de -strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han icke mera skulle -återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel? - -Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han -tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid -tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig kamp -för sin konung. - - - - - XXX. - - -Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl, -in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om -fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på -Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet. - -Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de -förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets -befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den -gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga -anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast -den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga -sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften. - -Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid Erikson -måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta. Äfven nu ljöd -Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom meddelade -nyheterna." - -Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han -i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom, -såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade -förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka. - -En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta -huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina -motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes -bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig -anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre -att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre -vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända. -Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl -vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom -icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af -alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att -dagtinga. - -Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att -hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de -hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara -underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om -säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för -deras härtills konungen bevisade trohet. - -Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande -tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren, -amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de -belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det -lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor, -att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom -skulle göras. - -Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och -blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess -hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta -fjorton män, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på -en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och -gafs åt hertigens anhängare. - -Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång, -och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills -varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu -i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt -arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för -faran, så vidt möjligt. - -Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade -herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det -förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit -konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade -för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick -man äfven snart höra. - - - - - XXXI. - - -Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt -på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den -gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön, -syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än -det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne -ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre -från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång -blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten -med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik -bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade -snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla -hemmanet. - -Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste -äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom -sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen. -Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle -förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr -Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot -hertigens välde, och att de således borde kunna hoppas, det fursten -skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten, -och hon brast i gråt. - -Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut, -var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning af -hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare. -Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om -hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut. - -Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru -Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet -bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att -intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började -småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina -förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon -visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som -förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då -hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron -så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans -röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp. -Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se sin fars blodiga -hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes -hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och -bjöd till att icke slumra mera. - -Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på -Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, -huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till -hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig -tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det -kunna bli fara för hans lif?" - -"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika. -Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det -börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar -Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den -förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur -den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma -slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick -Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta. - -Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska -herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo, -åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås." - -Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de -syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala -henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag -frågar om herr Erik." - -"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den -ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min -Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika -sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh -håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på -gatan, och fast många hörde det, så frågade han: "Nå, mor Annika, hur är -det med er, behöfver ni något?" Nehej, herr riddare, svarade jag och -neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke -skall något ondt få ske honom." - -Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas -beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men -nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager jungfrun -sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin -far." - -Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, om -jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst." - -"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon -kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för -att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars -blod. Hi hi hi." - -Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville -till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, -skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes -mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf -sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida -mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter, -anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon -ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt -andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män; -huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas -att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo? - -Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar, -som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde -ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde -Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att -Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit -beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att -framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt -för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon -icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin -fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i -oro, och det märktes grannt, att om hon än vanligen syntes mera vara sin -faders dotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor. - -Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet. En -skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom -närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika. Med -ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?" - -"Huru skulle jag kunna det?" - -"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i -eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa -till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället förfeladt. Tro -icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vågar -hindra den, som befaller både eld och luft och vatten, och hvem vågar -hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger -opp emot månen. När det betäcker månens skifva, går den gamla! Vill den -unga ej följa, så dör hennes far!" - -Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods -henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en -ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på ett -pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. Låt -ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra allt -hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig." - -Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna -klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en duk, -stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, som hon -fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast -gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och så gick hon utan -buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt månen, -och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några stenkast från -huset. - -Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven mor -Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen, -och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga. - -Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt framilande -gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och började skratta -på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om blod och mord och -stundom snattrade likt en anka, stundom grät och åter skrattade, då -bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad med detta -hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken säkerhet gumman förde henne -fram på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig åter och fann, att -bättre förare hade hon ej kunnat få. - -Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full -öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna -slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock ansåg -Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och mest -fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon af sina -trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest för fadren -och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes -tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla gumman ifrån, -att för hennes räkning använda något signeri. Så snart Annika började -med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men något annat, som -skulle förefallit farligt, varsnade hon ej. - -På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde dem -framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, dels -till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att Sigrids -fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså, här är -nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker jungfrun sofver -utan vagga i natt." - -Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam. -Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin gamla -gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvämlighet, så -godt hon kunde. - -"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när hon -är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra -med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra henne -öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara rädd för -dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro de ej slagna -kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin fina näsa, åt att i -bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog -är luften frisk, men hvar äro väggarna och hvar äro taken? De äro flugna -med vinden sen de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna skola -besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna med skrik? Ånej, -aldrig, allt är der nu så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit -ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask -igen." - -Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen ut -sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad. - -Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid hoppet -om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då Annika -slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en åker till en -trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore att beveka -slottets murar, än hans hjerta." - -"Försök, försök, kanske de vekna!" - -"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större tjenst, -än jag kan löna er för, då ni fört mig hit." - -Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der -att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne -besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt -fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men det -vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung -Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta öfver att det vore -nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, att ej hertigen ännu -var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att -det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, utan endast emot -gången, som gick opp från fånggården, det visste hon. Men fru Ebbas ord -om gallret i det fönster, som från gången vette utåt, rann henne i -hågen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost tärt -gallret och förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids fråga visste -ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i -gången, utan att någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade -skämtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik eller något dylikt, så -hade en vaktknekt svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, -när man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan -vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock -tillagt, att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika -säker som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de -gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I -skymningen lästes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr Erik -instängd i kung Eriks fängelse. - -En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, så -kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än hennes -själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att äfven fråga -hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska mycket, i -afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan afgaf, om huru fruarna -i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behöfva lida något. - -Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster Sigfrids -bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den svårt -sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt -stånd. Gumman tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, blida -jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta hennes sjuke fästman, till -dess han hunnit bli så mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda -honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon -börjat att uppgöra. Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så -hade hon för honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals -kloster, till dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga -grannskapet af Åbo. - - - - - XXXII. - - -Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för, ifall -hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på -möjligheten af, att kunna rädda sin far. - -En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och -gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var -Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att -svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum, -knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den -svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag. - -Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga kännedom -Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett försök att -befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det för sent. - -Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit -alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att en -båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle varsnat -den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en hög och fast -halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt skick och omöjlig -att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke längesedan ånyo uppförd. -Hvarje försök att bestiga den, om än med en repstege, skulle lätt hafva -väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan i muren! Hon visste hvar den -fanns, ehuru den låg alldeles nere vid marken och var gömd af nässlor -och ris på yttre sidan. Hon kände dess hemliga mekanik och kunde öppna -den. - -Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under muren, -der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände hon förut, -och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle. Smygande långs -muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon vidrörde luckan, -hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade så godt utrymme att -slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes far äfven skulle kunna -tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid snart öfver den -lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje buske, hvarje gräsfläck, -så att hon med lätthet kunde komma fram, utan att göra buller. Framför -henne reste sig, högt och kalt, den äldsta delen af fästet, det -såkallade gamla slottet. Endast några få gluggar, högt oppe, voro -anbragta, för att insläppa dager och luft, ibland dem det lilla fönster, -som gaf dag åt gången till kung Eriks fängelse. - -Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne andedrägten. -Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför ofta besökt den, -för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg på en sten, derifrån hon -visste sig kunna uppnå de krokar, som fasthöllo trädet, ryckte och vred -på dem och, hvad hon hade beräknat inträffade, de hade redan tagit någon -röta, eller gifvit vika, så att hon utan svårighet fick dem att lossna -ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trädet ägde ännu nog -spänstighet qvar, för att till någon del återtaga sin förra ställning. - -Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon -märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren, -gick opp och tvenne karlar inträdde. - -"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt." - -"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver. Jag undrar -hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva polackkungen skulle -skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa sig bäst de gitte, här -i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål på de fyra aln tjocka -gråstensmurarna här på slottet." - -"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl har -fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit här, -utan att vi skulle märkt det?" - -"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta -deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt." - -Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt -genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen hvarpå -hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt henne. - -Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo -till, grepo denna och började släpa henne emot porten. - -"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas -röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa ner -kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i fred och -söka rötter." - -Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de noga -tilläste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla, torra -gumman, som skrattade och hånade dem. - -"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen. - -"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det inte -stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra glopar, -aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ä' ni, som tror, ni kan stänga ut den, som -något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust att gå in i -täppan igen." - -"Pass på, låt bli med det, mor." - -"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går tillbaka, -så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som inte växa -annestäns." - -Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig, men -Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon lyckats, -att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så att Sigrid -fann lägenhet, att utföra sitt värf. - -Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick, ehuru -hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som förut blifvit -anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn af byggnaden, att -den icke bemärktes, förr än man hunnit några steg framom porten. Af -vakten vid porten kunde Sigrid således icke varseblifvas, der hon nu -stod, äfven när månan lyste. Men var hennes far ännu ute i gången? -Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid fönstret? Utan att -betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade hon sakta uppåt "fader", och -med outsäglig glädje såg hon en hand stickas ut genom gallret och liksom -vinka. - -Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att hon, -på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsats -i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon äfven -lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med stöd af -trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon nu ett -nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot gluggen. -Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden; men hon hade -fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det till sig. Nu -sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna ljudeligt, och -deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån att vara -uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet af deras -röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att kasta sin -slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid lekarna på ängen, -kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla ett glädjerop, handen -deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon så fort, som möjligt, ned -till marken och fäste der skyndsamt vid trådens andra ända ett bref och -ett långt, fint och starkt rep, som handen deroppe drog till sig. Vid -repets nedra ända band hon åter några små verktyg, som kunde bli nyttiga -vid gallrets lösbrytande, äfvenså en fil. - -Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom -trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan, -kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan ett matt -ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit för att -instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han lyckats -hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det frågade hon sig -otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga. - -Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt ut i -farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon -sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i båten, nästan utan -att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten -stund återvaknade hon till så mycken sans, att hon kunde lösa af sitt -hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade den i vattnet öfver -båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin panna. Detta -uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon att ansigte och -händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon några gånger med -den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. Hon hade -förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft. - -Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos -enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon -hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu att hoppas, -det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade -tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon tyckte sig -säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills gått henne i -händer. - -Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna sofva. -Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all sin -styrka. - -Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade många -vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig för -de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men -hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja utsätta någon, för att -kanske offras åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes -far på flykten, säkerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge -hvar herr Erik funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren hvem, som -varit honom behjelplig. Det säkraste var att icke äga någon förtrogen, -annan än mor Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids -steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande -för denna syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora -tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro henne. - -Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November -plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig -Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes. -Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande. - -Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma i -afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var ju -så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon ville ej -krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått vara -så mycket ensam, som erfordrats, för att få lös gallret? Och hade han -verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? Tusende -ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som man ofta -beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens på hvad hon -sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes egen -fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes -hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. Åter -tog hon sin tillflykt till bön. - -Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven, som -lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far." "Barn", -svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga sig ut -genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att -vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej var större -än att den jemnt bar dem. - -Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var ej -lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der det -var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna af -krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, så att -det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande dock nog nära -ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick på -årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta årtag, och vakten på -skeppet trodde sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma ljud, -bland smattret af det fallande regnet. - -Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började nu -småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, som -fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var villig -att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far -och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt plats i den -lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick färden raskt -framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom smärre sund, som -sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan regnet småningom -upphört, icke var omöjligt, ty man började dock kunna urskilja -konturerna af föremålen. - -Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade flyktingarna i -en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, för att torka sig -vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och mössa med stora -öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg. - -Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande -kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i -mörkret den hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: "Nu, -farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är öfverståndet. -Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i detta gömställe. -Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu -befinna oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna gudstjenst; -säkert är att före dager ingen kommer hit. Skulle dock något ljud höras, -så måste vi hasta in i gömman." - -Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedföll afsvimmad. -Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade hållit -henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter egentligen skulle förmått. -Nu brast den så länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som ett -kläde faller, när det släppes ur handen. - -Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till -medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att det -var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i båten -jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut, -för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin dag -tillsamman i sitt säkra gömställe. - - - - - XXXIII. - - -På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det fängelse, -som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för hvem som helst -annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så många fångar voro -på slottet, och man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman, -så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. Och då äfven den yttre -gången ansågs lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte man sig -tryggt kunna förunna fången den lindring, att man om dagarna lemnade -dörren från fängelserummet till gången oläst. Sålunda var det egentligen -den, som utgjorde hans fängelse, och kung Eriks rum blott det ställe, -der han för natten inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng -kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då vaktknekten med sin lykta -inträdde. - -Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den -halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig, -för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades -herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och då om aftonen -vaktknekten, som vanligt, kom för att stänga dörren, och nyckeln tog -emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, och -måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan hjelpt. Att -emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, ansåg han så -mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att dörren stode en -timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han -mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, hvilket han nödgats -göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa -utan allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara. - -Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, och -först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta, -och fann då till sin förfäran, buren tom. - -Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt att -se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle -naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det var ingen -nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla saken, men -fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka. Han kunde ändå -knappt förvärra sitt öde. - -Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå herr -Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på sitt -ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren. - -Fångknekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom sjuk. -En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin kista, färdig -att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre dörr, och sålunda -var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I -soldatens likkista lades en stock, och den döde bars opp i kung Eriks -fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade -klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades till likhet med herr -Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, det fången hade aflidit -under natten. - -Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af -uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke -äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda, -hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, att -sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en blick på -den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, var det icke -lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, som icke mycket -sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något skäl till misstanke. -Fångknekten fick befallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken -befallning han så fort som möjligt utförde, och tillspikade sedan kistan -väl på alla sidor. - - - - - XXXIV. - - -Nu randades den af så många med bäfvan väntade dag, då hertig Carl -inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans -vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin -börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans -hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och -de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de -förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta -fattigdom. - -Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen -vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen -svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som -skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot -fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla." - -Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson -Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och -skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming, -såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit -till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något -penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och -försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden -bättre kunde tjena sitt fädernesland." - -Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming -skulle införas. - -Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans -tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde -Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I -hans öga strålade segerglädje, då han sade: "Ha, detta är således Klas -Flemings son!" Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt -säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en -dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod -inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, -ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett -ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: "Det -synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en -ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att -troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd -gå för rätt och skänka dig lif och frihet." - -"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre; -det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger dertill -ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande knä, "beder jag, -att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland -kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande -land." - -"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre -vördar du mig icke med tvänne knän?" - -Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud och -min konung sparar jag denna vördnad." - -Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma -ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du får -lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade icke den -öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller -land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och dräpit -och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, som ville försvara rikets -lag och regering, så skulle längesedan fred och rolighet herskat. Men du -gifver nogsamt tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, och -varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta af dig. Derföre må -du vara beredd att svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka du -dig förbundit hafver, och stå din egen fara." - -Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes åter i sitt -fängelse. - -Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram -och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med -sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte -mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för att -stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina -illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat -regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för att -bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men att han, mot all -ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland -med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i -olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, som den blodhunden -Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de ogerningsmännen alla -förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, äger kronan ingen -makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten detta tal -var ernadt att höras af vår Herre, eller af den tjenare, som stod vid -dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. Kanske -det var ernadt litet åt dem hvarje. - -Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim -Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet. -Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, under ljud af -trummor och pipor, opp till rådstugan. - -Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson -Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått Hans -Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott omtalades -icke. - -Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare tillsatte -ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson -Fleming, han är dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som -blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund följde vid -dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, det lagen, som -fäller den, som med fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock här -tillägger: "med mindre han var sjelf med, som näste var till riket." Och -hafver herr Johan, som då hade tjenst invid sin konungs person, -näppeligen spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde eller hans folk." - -Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga -nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt upptaga -beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades brott -omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i -Stålarms. - -När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter -Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J -viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke beder -jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd -bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina medfångne -herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått den högsta -makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina föreskrifter; -och äro de således att ursäkta för hvad de mig till åtlydnad hafva -brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och -välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast mina brott och min -skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu, -jemte mig, viljen dömma." - -Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om -ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva -icke vetterlige gerningar stor ransakning." - -Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför -slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. Inuti -ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste domen: -Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden -uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras. - -Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande -hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan -Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå -för rätt." - -Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd och -förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag -har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på -annat än huru J mågen bereda eder att svara för edra gerningar i en -annan verld." - -Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt -Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör. -Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var -sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började -nu: - -"Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes -bedröfvelse, och tvifla intet att domarena skola svara mig för Guds -stränga dom, huru de mig dömt hafva." - -Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att "såsom de -alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta." -Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade -till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, "i -denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom -ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin -lägerstad, efter som mig kan undt vara." - -Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, så ock -min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må -njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de -ej må behöfva lida nöd och spott." - -Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han -yttermera, och slutade med följande ord: "Låter jag min hjertans kära -morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag -intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga -nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit -orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. Gud -tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte -oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo -slott den 10:de November Anno 1599. - - Eder ödmjuke son hafver jag varit. - _Johan Fleming_." - -Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare -och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång, -att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och -kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och -att du må berätta dem om mina sista stunder." - - - - - XXXV. - - -Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka, -unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den -lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet -slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt -mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare -i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från -den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse. -Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det -ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och -unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon -sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod, -och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade -visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt -hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga. - -Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter -i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansigtet. -Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i -nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med -möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin -far. - -"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom -henne. - -Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty -hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne. - -"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt. - -"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen -håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till -slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll -med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så -rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig -som _han_ -- _han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt -folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der -också, och många sade, att det finns folk som måste gråta efter honom, -lika bittert, som ... åh ..." - -"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?" - -"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson -Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela -långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen, -just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror -jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den -bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora -Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men -Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i -tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter -blod, men detta blef dock för mycket." - -Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och -honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i -galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru -Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor -har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och -det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på -Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med -Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J -den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för -att hon kan mer än andra, men hvad straff borde då den få, som kan läsa? -Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si, -Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han." - -Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. "Ack, -de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde jag -dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bära allt detta?" -utbrast hon. - -"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?" - -"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert -af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen -annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så välvillig emot mig", -utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes -ohyggliga hämdlängtan. - -"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god -emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var han -också god mot honom, han som ... huu nej; hvar och en sitt derför." - -"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru -Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge -Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt på alla -de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla de enkor och -barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. Mor, -mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom dem, hafva gråtit, -hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kunde bära; för hvilka -J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. -- Har ni nog nu af eder -hämd?" - -"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren der i -Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket blod. Tala -inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, ånej, Annika går -hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men -dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika -hon var ännu mindre då. Hon var så _der_ liten. Det var en -söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, så -hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss tvättade. Hennes hår -var också hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro så -röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne så väl i bäcken vid vår -stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka opp hvar den hvita, rena -flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er -mera nu, hon hinner inte söka sin makt mera, hon måste söka den hvita, -lilla flickan. Farväl, farväl!" och bort hastade mor Annika och försvann -för Sigrid i skogen, dit Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina -tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hållet upptagna -af de rysliga nyheter, hon just hade hört. - -Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom -först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död -och att hans egendom förklarats förbruten. - -"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att -jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen, -nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu -starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära -barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig. -Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på -högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg -bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. Men -visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?" - -"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag -bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne." - -"Dödade?" frågade herr Erik dystert. - -"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer. - -"Johan Fleming?" - -"Fader, äfven han." - -En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid -tystnaden. - -"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla -närmare upplysningar." - -Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom få -ljus upptändt. - -"Läs, mitt barn, hvad det är." - -"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, för -fru Ebbas räkning." - -"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lördagen -skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore väl villig -dertill och ville bereda sig, och eftersände magister Grels, kyrkoherden -i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden -afhört hans herredömes skriftermål och meddelat honom det rätta -vägapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bön -steg opp, sade han till mig: "Ännu må du dessa få stunder tjena mig, -sedan är du fri", och då jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt, -fortsatte han: "Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till Joachim -Scheel och säg honom, att då, oaktadt han så lofvat och velat, han icke -kunnat frälsa mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min moder och -mina syskon göra hvad godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att -hos hans furstliga nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag -trodde icke det skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min -begrafning." - -I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att förebrå -hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder -för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats gendrifva denna -beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz: -"Efter jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga nåde icke vill låta -sin vrede falla, utan vill stå på sin högsta rätt, så låter jag mig -härmed gerna nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och befalla -Gud allsmäktig, som är den högste domaren, denna saken. Han må dömma -emellan mig och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga -majestät bäst synes, och låter mig åtnöjas med eder, gode herrars, dom. -Så beder jag dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra väl och -så förhandla hos hans furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till -måndagen, på det jag måtte få ställa något till min begrafning, efter -jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa -mig så många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i -aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa -penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min -begrafning, om det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes -beder jag eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller -att han, min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa -omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda." - -Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, att J -så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran -blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder af -Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. Hvad edra -böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans Furstliga -nåde och låta gifva eder svar." - -Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och väntade -svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans Furstliga -nåde, men fick intet svar." - -Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning. - -När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som det -är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå dock ännu -till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista bön i denna -verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, och -med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas något spektakel efter -min död." - -I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt -steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt -upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten, -som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket -strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme -tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt -ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någor måtto förtörnat, så beder -jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver -hans oskyldiga död. - -Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer och -skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: "Jag -hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans -furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så -länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. Nu -blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: "Jag -vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma -till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne gifva sig -tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en -man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, så gerna vill -jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det -icke skall vara någon död, utan en ände på all jemmer och vedermöda, och -såsom en ingång till den rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min -morkär skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas -hon får stor glädje. Och tag denna ring och för den till henne, jag äger -intet annat, som jag kan sända henne, och säg henne, att jag befallte -henne i den allsmäktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min -hjertans kära morkärs tröst i hennes kors." - -Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar -åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att -så verkligen sker." - -När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och återkom, -bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra -hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver ingenting af min -egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet", vid det han så -talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade nu sin kappa åt -mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min mössa", och steg med -bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf öfver den och så ref -han opp sin tröja så att alla knapparne flögo omkring och ingen blef -qvar i tröjan. - -Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt. Gör -först bön till Gud allsmäktig." - -"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt och -mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det -församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte dem -Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt. - -Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig -vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände sig -vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen att Gud -skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en sann -syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. Men i -verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och är till -min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga nåde haft, att -utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, och har nu gått -efter Hans Furstliga nådes vilja." - -Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man skrek, -att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för sorlet, höjde -han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag förhörd eller ens -anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har -beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och icke som en -hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt ärligt folk som -mig känt." - -Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle -återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans -Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång gått ut -och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må -Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt hafva. Eder, -ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt -mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta enhvar, som emot mig -brutit." Röster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med -vänskap, han hade visst icke gjort någon emot. - -"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu inåt -ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan -Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon gåfva. Så -knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre Jesu Christi -annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen och slöt sitt -unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den allrahögste anamme hans -herradömes själ!" - -Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få -blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När -ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva den -oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mördarn." - -Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans -lif." - -Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade -öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och -hennes tårar strömmade utan hejd. - -Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla -mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag icke, -du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig barn! -Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda din far, -så skall han ock icke af otålighet önska sig döden." - -Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra vi -ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man torde -tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som dock just -icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började inbryta, -begåfvo de sig å väg. - -För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en duk och -uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på -hvilket hon vid första lägenhet fästade en stor lapp som ett plåster. -Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade dock bundit klädet -så, att han kunde nödtorfteligen se. - -Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga -grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de -följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna -anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två mil -aflägsnade från staden. - -Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men -hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt -och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande hästar och släde. - -"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta vägen?" -ropade en vänlig röst ur slädan. - -Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne, -ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en -bit bröd och tak för natten." - -"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, att -gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska", sade -bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda hästar. -"Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg." - -Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande förbi -en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som om -någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes ock några -herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de -väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, ehuru desse nu -åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de -gående opp i snön. - -"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort -pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du -varit på slottet i morgons för att sälja." - -Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?" - -"Åh jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och kände -igen dig." - -Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå -slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och de -andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med dig." - -Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han svarade: -"Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre sjelf." - -"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon. - -"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt -namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört, -att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit -med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke -så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot -den landsförrädaren?" - -Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på -samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken, -alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret, -för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver -några soldater, hvilket inlupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens -parti. - -Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är -lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse -igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig -tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens -genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning -skakade henne vid ljudet af hans röst. - -"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen. - -"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att -få åka, efter jag hade godt rum." - -"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och -sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen åt -Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen, -och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet, -sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve -densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far -var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå -hertigens skarpa blick. Under fällen lade hon sin hand på fadrens fot, -det var henne som en tröst att få vidröra honom. - -"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till Simon. -"Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det -för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har -man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog -hurudana lejon de här äro?" - -"Åh käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla hvarken -hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man -någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena -barken, så långt de kunnat." - -"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden -rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och -hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli -pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl -med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen. -Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda." - -Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta -innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan -att veta det, haft på sina medar. - -Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och hans -dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra någonderas -röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans skarpa blick -hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år sett herr Erik och -Sigrid endast en gång. - -Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till Gud, -som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle taga af -opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, för att -till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem, -stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla gråtande -lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit den -förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft. - -"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig." - -"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en ryslig -stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför den -förfärlige?" - -"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om du -vore en gås." - -"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla." - -"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden -skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man gerna -ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud förlåter -mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare än -förr." - - - - - XXXVI. - - -Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det, och -spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara. - -En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några bebodda -kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta var temmeligen -ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat mest qvinnor och barn, då -någongång menniskor funnos i de förödda boningarna. - -Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter -vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med lång hvit -lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande utefter den nu -åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls icke förekommit -honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han skuttade sin väg -fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men ödet lät honom oaktadt -all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en kapriol, midt för de -vandrande, halkade och föll med stort buller ned i diket, dit han fick -en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar och mull att göra sig -sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter herr Eriks ben, att -denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde undgå att dela hans -öde. - -Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han pojken -i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom på vägen, -tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått. Derpå gaf han -pojken en lindrig smäll med flata handen och sade: "Seså, far hem nu med -god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor torka din skjorta, jag tänker -du ingen annan har att ömsa på dig." - -"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade mannen -med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste herr Erik i -lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, Gud välsigne eder. Ni -lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat sådan -glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur mannens -ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem. - -"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar håller -du hus nu för tiden?" - -"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och ta -mig i er tjenst igen. Och jungfru Sigrid, nå si hvad J har blifvit fager -och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, men för gu, när -jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta med detsamma, då -kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så många gånger jag, -vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm och retade ert fromma -sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte känna igen er!" - -Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods för -mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig." - -Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si sådan -är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige syndare. -Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och går fram så -djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och huru många tusende -gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag skulle få se eder och -komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle gå fram till eder och -säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig." - -"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?" - -"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa -barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt och -nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var jag ren -femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl kunde jag -arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på intet annat än -upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska ridhästen, som -herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er hastiga ridt, då -tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på den. I början lät jag -den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag på -hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek och hojtade som en -besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen och jag. Slutligen hade -jag ingen makt med den, den rusade framåt med mig, utan att jag kunde -styra den, så ned på insjön. Isen var svag, den brast. Jag hade i -förbifarten nappat tag i en trädgren och blef hängande der, men hästen -fortsatte sitt lopp, den for ner som sagdt är, och blef der. Jag tänker -ni kanske beskyllt mig för, att ha stulit er häst?" - -"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att du -ej vågade komma tillbaka." - -"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte -att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd! -Sannt var det ock, att jag ej det var." - -"Nå, hvart tog du sen vägen?" - -"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag i sex -år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet, -och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda häst, som gjorde -så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af -längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, och jag fick ingen -ro förr." - -"Nå, hvarföre kom du inte?" - -"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något sätt kunde visa er, att -jag hade allvar med min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att jag -ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen kommit på den tanken, att -om jag kunde hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika ståtliga som -den döda, så skulle jag komma och begära förlåtelse. Detta blef till -slut min dröm, både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt på något -annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag -gaf tjensten hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag i några -år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade -på dalern, icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver -till hemlandet, och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich -Fincke. När jag hade tjenat der några år, började jag smått fundera på -att tala vid min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag -hade nu pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en -vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde -trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några hopsmälta -silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som brunnit." - -"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården i -skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt på -allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara munväder med -min ånger, och att jag varit en högmodig best, som ville ersätta skadan, -bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig inför er. Nu hade Gud -straffat mig och tagit pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag -nu skulle som en riktig arm syndare måsta komma till er, utan att ha nån -förtjenst att åberopa, utan blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det -var länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville -jag gerna arbeta som dräng på godset, till dess vi litet skulle få i -ordning der, efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre -lefva, utan att som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! -Så fick jag reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, -men kunde ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag -skulle sen försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, -så sade de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så -vände jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag -tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej -hade att hoppas er förlåtelse." - -"Nå, hvart ernade du dig nu?" - -"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke -förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter." - -"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som ingen -tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen -och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen förråder mig." - -Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt opp. -"Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen -vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha tjenare nog, utan -mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder och tar mig i er -tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone råd -att bestå mig herre." - -"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket att jag -kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man ingenting och -hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar." - -"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en tid -ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen nöd -dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre herr -Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild -emot mig, utan tag mig i er tjenst." - -"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade herr -Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din -välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag kan -få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som ingen -olönt lemnar." - -"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få stadna -hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju -förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min fattiga mor, -till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde henne i grafven. -Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, att ni upptog den -fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde honom och bjöd till -att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt klappadt och -klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag nu fråga, hvart J ernen -eder?" - -"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu landet -är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit -obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så vore väl -bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört och så kan man -väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något arbete, hvarmed jag -kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända till sin mor, såväl för -att trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva sin fästeman. -Dessutom är faran att bli upptäckt blott så mycket större, när hon är -med, ty nog ser en hvar att hon icke är en bondqvinna." - -"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med -fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, att dit -oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp för -några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en -stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; och äng fanns -ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade Pitkä Jussi, och -ingen visste just hvad han var för en; men nog såg man, att det var en -landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta -och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans åker, och lefde af hvad -den andre tagit opp." - -"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?" - -"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, men -Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så gjorde de -som gökungen." - -"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?" - -"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i -vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och -i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som honom, och det sägs -att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att det med den saken skall -bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha börjat ställa dermed, men hann -ej få det bättre, innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! Kanske -hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens man och bondeskyddare; -men en räf och en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det jag skulle -berätta. Jo, när klubbemännen plundrade och härjade, så tyckte väl -Jussi, att det var ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så -lemnade han åter nybygget öde och gick med bondehären, och der stupade -han. Och han, som först tog opp nybygget, han gick också med i en annan -bondhop, ty han var arg på Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog -nybygget af honom; och så fann han sin död, och hans hustru och små barn -ha gått till korta af onaturlig föda och annat elände, som tar bort -folket nu som strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill -husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond -tak öfver hufvud och godt gömsle för vintern. Och får hertigen -öfverväldet, som de nu säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. -I vår arbeta vi opp jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg -dertill och fånga harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, -och vill husbond vara så god och förlåta att jag bjuder dåligt för -präktigt, så skall jag nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån -räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss -om att få, och utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond." - -Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man kunde -hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i skogen -ställdes nu vandringen. - -Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer, än -att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick, lätt -kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick tillochmed -ett någorlunda trefligt utseende. - -Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till -fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i -strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga, och -efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock finna -nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos fadren -skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot honom. Redan -hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej lyckas i, att se ut -och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit ur hemmet, kunde ock ge -anledning till misstankar. Dertill kom, att fru Metta troligen sväfvade -i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge henne en vink om att allt stode -väl till, och att hon nu väl i sina bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst -och hjelp. Ehuru för ögonblicket oantastad, var dock herr Erik ingalunda -fullkomligt i säkerhet, och att fru Metta för sin högt älskade herre -skulle lefva i stort bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta -skulle se all egendom sköflad; och deraf var dock största delen -arfvegods, som hon hade medfört i boet, och henne derigenom dubbelt -kärt. - -Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock -troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta något för -Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid nödvändigheten -af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet för nybyggarne, -att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla de sjelfva -medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan förtärdt. Elias -skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad som oundgängligast -behöfde medföras till bosättningen på det öde hemmanet. - -Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst, -och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste -Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna njutit -mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin -trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade att -öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade henne, att -rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade hon så länge -varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt, och det föreföll -henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid, låge emellan henne -och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt klart emellan sig och -honom. - - - - - XXXVII. - - -Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon -återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon -skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick gerad in -i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu träffade hon -der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest -satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, men -som en drömmande, utan att märka hvad som föregick, och att hon endast -gick och vankade och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet om herr -Eriks död hade kommit. - -Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles -stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes -vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid gick -fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om -sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig åter. Far? -lefver han? är han död?" - -"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er." - -"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt -lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har räddat -honom, du stilla, du säfliga barn? - -"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad vi -tala om?" - -"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta nu -med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan all -försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att någon kan -höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon bultade på -väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och befallte den -derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med honung uti åt -Sigrid, och sörja för att hennes skjutskarl finge något till lifs. Sedan -fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte -hon sig ned för att höra sin dotters berättelse. - -Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna på -Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop och -våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, hvarmed -hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när Sigrid nämnde -Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då var fru Metta -genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och pratar och hör på -dig, i stället för att packa i slädan sådant, som kan komma far der i -ödemarken till godo." - -Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet -du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver herr -Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, lammet, -som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste vattnet gå -de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, vet du, så -bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske -hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, utan ock från -ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, ty ära har han mera -än hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts denne blodige -Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen skänkt åt Sivard Oxe, -och de ha låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. Och se, det -har jag alls ej tänkt på! Den saken har gått in genom mitt ena öra, och -ut genom det andra. Men se, det skall då ingenting bli af, heller. Nu -först kommer jag att tänka på hela saken. Men fru Brita Regertsdotter -Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall köra mig från godset. Visst -skall jag söka min rätt för lagen, om jag än skall gå till kungs derom." - -Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne icke -J nu måste foga eder i hvad helst det än må vara, för fars skull. Börjar -man röra opp den saken, så rädes jag att det blir upptäckt att han -lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afstå från hvad -hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, för att -vinna saken." - -"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till en -annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder -förvärfvat och lemnat mig i arf?" - -"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke troligt -är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna det; -icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att väcka fråga -derom?" - -Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: "Visst -må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr Erik -ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till skogen och -komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun, -som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt Elias och han -får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda kan komma -härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin, -och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes folk. Det -skola de få tro." - -Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga föret -tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till trefnad och som -lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet uppstod nästan en -strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa något till i slädan, -och Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. Slutligen satte -sig Elias opp på lasset och körde bort, oaktadt alla fru Mettas -påståenden, att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra något ondt. -Men Elias lät ej säga sig, utan reste, och lyckades äfven att oanmärkt -hinna åter till sin herre på nybygget i skogen. - -På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr Erik, ty -man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för att icke på -något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta var nu åter vid -sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för att afträda godset. -Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt der än förut må -hafva varit. Alla verktyg och tillbehör på godset eftersågos och -reparerades, och en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att -hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru -Metta varit borta på Wiken. - -"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, "hvarför -gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss -för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem." - -"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta -hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig -till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på -honom för min skull." - -Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu -flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru -Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej -att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen -kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna -kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns -i herrebyggningen. - -"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en dag -till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för -att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem -från sin resa." - -Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en -stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller -något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än -vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret, -samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon -kunde se utåt vägen. - -Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på -den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya -stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald -kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningom rosorna, -ur ögonen försvann åter stjernglansen. - -Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan -han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf -har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en -sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit -fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan -motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man -ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom, -det. Nog berättade fru Hellevi om hvad det hördes om honom från -Warschau. Nåh, hvad skulle Siri tro något! Nej, hon trodde på ingenting; -men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung -karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem, -att hålla sitt gifna ord." Hon vandrade härunder fram och åter på -golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej -nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i -ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att -sörja öfver!" - -Sigrid teg, och spann blott stilla. - -Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt. -Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i -kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon, -men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, en -maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den. - -Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den -förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få -rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då -numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid -förmodligen längesedan önskat sig vara fri. - -Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag. -Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och talade -om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid tyst opp -från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först sent. - -Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera stilla -än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, och -vågade icke tala om Enevald. - -Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon -uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att höra -af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom. - -Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp -hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu söka -den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet jag, att -far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå framför allt"; -och åter spann hon, som förut. - -"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med allt -förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då -aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga mordet i Åbo -fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha varit -utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; och nu skall han -åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de arma -fruarna alla, som så länge se sina män hotade med bödelns yxa. Och, Gud -hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen ro, innan han får dem alla -till döden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och stråla som ett -kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga förehafvande." - -"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i sanning -intet annat än tacka Gud för sådan nåd." - -"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag tänker -på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, då de -fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta på -fäporten, midt i julnatten börja sjunga: "De måste oss låta fara med -frid", som det allmänt säges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer. -Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta i detsamma. "Hvem kan det -vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss -från ondo! Hvem vill oss något?" - -I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, och -genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig blick -på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson, unge herr -Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade, sorgligt och -vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?" - -"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde -rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tänka -detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus." Med möda -qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru, förlåt, -jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag sednast -såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig." - -"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött." - -"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall -jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig -fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den -unga jungfru Hebla?" - -"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider." - -"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående -önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och -helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död, -nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde -det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra -vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid -dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes frudöme låtit mig -tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig -mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista -dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare -lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt, -utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm. -Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun -eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru -Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min -ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige, -käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär -vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd -att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit -för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru -Karins längtan efter henne." - -Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid -nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa -sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara -verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att -öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan -så hårdt slagna. - -Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna -berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så -mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle -uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren. - -För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon -förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna -tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner, -hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt, -ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att -öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig. - -Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med -varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke -svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den -sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den -lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva -färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af -Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre -afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot -iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom -de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande -byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg -öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne -lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn; -någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det, -om Sigrid någongång försökte, att ge sig i samtal med någon af de få -menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de -män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon -varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit -rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man -som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom -väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst -ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung. - -Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes -fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den -omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick -dock småningom färden framåt. - - - - - XXXVIII. - - -Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd -emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i -pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten -ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt -nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka -efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning -eller yttrande något ord. - -Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är -styrkan bruten, är modet krossadt? - -Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon -hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt, -nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det -nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans -åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt, -för samma idée, för "konungen". Hon hade kämpat för den idée som af -hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes -dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande, -än mer, hon hade ägt ett helt land att _mana_ godt före, att _verka_ -ädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till -sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila, -många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina -fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke -jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver -honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det -ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett -slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu -stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den -härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade -modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu -sjönk modren tillsammans för slaget. - -Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits -sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle -gjutas, ännu flere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt -blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro -anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro -flera fru Ebbas nära vänner och bekanta. - -Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver -hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter -Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon -utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla -flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få -gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet -denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på -hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag -gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta -ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen -med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers -närhet känna sig mindre hemsk till mods. - -Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk -ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu -skakades af konvulsiviska snyftningar. - -Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista -helsningarna från sonen och brodren grepo än mera djupt, genom -medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på -den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af -alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem -Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög. -Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning -befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var -ännu nästan ett barn, hon kunde gråta. - -Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter -till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd. - -Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur -djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid -sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och -läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne -på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de -många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och -Sigrid. - -Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen. -Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon -komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs -hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till -fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned för henne och -omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop. - -Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad -hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!" - -Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto -ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter -opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga -dagar jag upplefvat." - -Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand. - -"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba. - -"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så -rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig -med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en -angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han -lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej -släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er." - -Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats, -talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och -de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han -att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla -med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt, -när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru -han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter -började Peder tala om sin far. Han omtalade och beskref noga, hvad denne -gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin -dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då -han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han -talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig -på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen -upprepade han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och -tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt -oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer -det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull." - -Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det -tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa -händelser, så som han det gjorde. - -Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag -ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde -henne ut i det yttre rummet. - -"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med -tåren i ögat." - -Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma -barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om -fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder -till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så -angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat -allvare mången gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende -af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra. -Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. -Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. -Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde -födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu -förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du -skall gömma den åt mig." - -Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, Weli. -Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke -sjelf?" - -"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag -vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du -måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta -den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett -löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid -ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!" - -Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer -mig." - -"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag -har svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars -mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag -skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så -lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är -min pant, Hebla, förvara den åt mig." - -Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd, -förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode Gud! och -hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?" - -"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag -afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, kanske -se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker -herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min -helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre." - -"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga -panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed. -Gå till en prest, kanske kan han lösa dig." - -Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i Heblas -hand qvarlåg hans eds underpant. - - - - - XXXIX. - - -Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle -komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och stor -ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade något att -syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gaf -ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens och pigans göromål -tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. Sittarbete var hon ej -särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, när hon ej -hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu tillräckligt god tid att -sitta vid spinnrocken och fundera på allt som händt, under det förflutna -året, att sörja öfver sin man, som nu, en flykting i ödemarken, ej ens -der kunde göra sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas öfver huru -hennes arfvegods öfvergått i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru -fattig och förskjuten hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på -hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes -enda barn, sörjande och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes -skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han -tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne -begäret att söka upprättelse. - -"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad skulle -hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt näns trampa -spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, som om han -skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds englar kunna -vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så drifvande -menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon icke skall -vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha dött som en -hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han väl förekasta -henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara -vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag! -Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då sitter herr -Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro skyldiga att -tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla edert ord, då J -ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn blekna och lida för -edra meneder?" - -Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen -mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för -Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så -bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för "tafatt" för att -vilja "taga itu med saken på allvar." - -En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo. - -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina -beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd -besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting, -som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på -sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner är stjernornas -verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande -ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen -temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga -menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens -utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktion stjernorna -skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade -han i det han reste sig från sin plats: "Jag måste förskaffa mig en ny -lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min -hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora -och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor -bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och -som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på -muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör -sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig -lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande, -"hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och -falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den -vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, -Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du -skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i -lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra -menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi -ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet." - -Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade -sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid, -och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore -sysselsatt med sina lärda beräkningar. - -"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster Sigfrid. -"Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan -slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej -mera ernar återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne." - -Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru -Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam -blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: "Mäster -Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min -unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu -tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt. -Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu -har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl -skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster -Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars -dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald -till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu: -hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt -henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige -biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald -att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam, -för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, -liksom den, som ondt skulle gjort?" - -"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga honom -att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun." - -"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig -rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro; -och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett -sig emot honom." - -"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?" - -"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade fru -Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid honom, -såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg -och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt -godt igen." - -Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro -visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som -förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken. -Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl -beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke -bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller fördömmeligt, men -fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket klarare för mig -uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf vill arbeta på att -förhindra dess uppfyllelse." - -Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande på -hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden. Men nu -vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara eder till den tjenst jag kan och -förmår, och skall för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd -det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så är han icke i stånd -att denna gången för eder något göra; ty han är nu sjelf en fattig -fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål och andra brott, -såsom den der stått på konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder -Melartopeus, är nu den som embetet förrättar." - -Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det högvördiga -domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad för att -besvara hennes påståenden. - -Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af de -andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen icke -begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke berörde -de löpande ärenderna för dagen. - -"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke -försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra -hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta honom kunna -tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, och detta -torde vara nog att fälla honom." - -Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag -emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat -skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; så -vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde -anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens -order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt råd hos -papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, och förmanat -presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den sanna religionen -till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed, -derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte mera sådant." - -"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något -besynnerliga anklagelser?" - -"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis. -Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken -med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för alla -åklaganden undskylla." - -"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och herde", -yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod längst ned -vid dörren. - -"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom" -svarade domprosten. Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen som -försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat hvarken -honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda eller fälla, -utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde synes dock icke -vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han torde ännu icke -blifvit befriad ur sitt fängelse." - -"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och krångliga", -utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger makt, såsom han -ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed emot konungen." - -Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och -embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen. -Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset." - -De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till -sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens -utöfvande. - -Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru Metta -Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran, -det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr Enevald Boson -Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter -Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller -förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till harm och försmädelse. - -Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru -Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt -påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt. Icke vill -jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid -Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart jag åter -finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i landet, -hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått, utan att -detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att upphäfva denna -förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder och vind, -och är troligen lika litet mån om mig, som jag om henne." - -Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att icke -utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men Enevald -förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna", sade han, -"såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig i denna sak. -Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och", tillade han med -någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta den." - -Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i -fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara -härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det vet -jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop -sköflades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var tvänne -silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af ljusblått -atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva med -små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, och dertill en -ring, god för stygn." - -Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsius, som aflade vittnesmål -om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin -trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt. -Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom -åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru -allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert -adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter." - -Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige herre, -spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga -till husfru den honom icke lyster." - -"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må -förolämpas", sade domprosten. - -Enevald svarade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter -inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda -den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så -förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla -giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden -äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla -vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd. - - - - - XXXX. - - -I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma -mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det -rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något -hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat få "nog -blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige, -redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann -han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna -berättelse icke förtälja derom. - -Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig -bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att -längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att -de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så -gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad. -Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig -om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock -hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske -annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid -förgäfves, lägenhet att komma till Finland. - -En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade -herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till -Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter -derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades -i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att -medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i -Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt -sig eftersänd, för att resa hem till Wiken. - -Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var -öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro -trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar. -Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda -frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med -en kyss på pannan och ett vänligt "god natt, mitt barn." En ung -tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes -rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne, -att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter -till den likaså sorgklädda frun. - -Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen. -Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena -henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa -dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, "tror jag icke -minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på -besök till sin brud." - -Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon -först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så -mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade. - -"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att -han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta -opp henne, icke lär han få henne så snart." - -"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen. - -"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna -på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i -Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hansdotter och -hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han -kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort -klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte -sen heller." - -"Det är omöjligt", utbrast Sigrid. - -"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var -hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som -jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så -sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd -till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han -hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med -någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går -han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha -varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter -han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i -vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som -fäster hennes käraste." - -Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga -svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så rörande hon -än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock -harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att -omtala sin berättelse. - -Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt -hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade -hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett -svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle -vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock -af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så -otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit -henne all denna skam och sorg. - -Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om -att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något -egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven -då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt. - -Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att -hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse -hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen -af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom. -Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade -mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna, -sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick hade hon äfven sett -Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar. - -Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade -försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller -ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek, -tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom -sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej, -nej!" - -I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar -gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru -Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde -sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med -lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen -var, som om den aldrig skett. - -Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin -far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva -honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig -icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig -engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes -ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det -band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. "Vore jag borta, så vore han -fri att förena sig med den han älskar." Denna tanke låg beständigt för -hennes sinne. - -Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade -rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon -icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin -olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt -sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde -ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens -nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket. - -Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta -något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen -kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon -sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos -herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van -att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i -verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han -der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl, -eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något -trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet; -men nog blir det här för svårt i längden." - -"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva der -i ödemarken?" - -"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid -tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något -hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta, -sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. "Men -nu", tillade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden." - -"Jag följer med, mor." - -"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min -bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom -skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks -skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för -en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre -och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och -fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just -börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man -efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der -herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif -får ej kastas bort utan glädje." - -"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor." - -"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela -ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock -den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre -farliga tider för far." - -Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för -Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon -fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje hon -hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke -heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt. -Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon -lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga flickor gingo ju -fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden." - -"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det -vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en -nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och -sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par -kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der, -för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt -syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro -för en sjuk." - -"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga hvad -jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far sitter -ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte det vara -honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara död. Nog är -han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta lifvet blir honom -dock för tungt." - -"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, "det -är just detta, som ligger för mig dag och natt." - -"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att begifva -oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle -ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss underrättelser om -far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det går." - -Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref huru -det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna -det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig fru Metta att göra -den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att -ställa i ordning dertill. - -Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till ett -hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han svarade -för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta misstankar. -Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen -högst ringa penning, men den betalades genast för två år i förskott, -hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke -ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken stötte, ansett sig med -samma besvär kunna sköta det lilla stället, och tillika göra sin -grannfru en tjenst. - -Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i -Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den -förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af Elias, -som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram, -och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne bondqvinnor, -väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de -hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket troligare, som -äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der ägde en -anförvandt. - -Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald -Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya brud, -efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon -vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att herr Enevald -Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru Sigrid ej -inom natt och år skulle deremot protestera. - -På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina små -ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna tider -på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta var vid det -mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete och såg -hur raskt allt under hennes händer började komma i skick, så att hon för -hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första gången ställa på -bordet ett stop godt öl, den var en fröjdedag. Dock ingen glädje utan -sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt -ifrån Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, -han behöfde en äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik -rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när -grannen mejade ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog -saken lugnt och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes -här mark, bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse -ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några -buskar och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik -haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt näfven -och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock småningom -lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en fiende i -närmsta knut", som herr Erik sade. - -Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på många -förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste dock -förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik ville alls ej -höra på något sådant. - -Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel i ögat, -att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. Men så -sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist både på vård och -föda. - -"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena -dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och -Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen. - -Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men -öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa tröst -och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant. - -Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade -varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde -ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar -satta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil -omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och -Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på -bygden, der närmaste gårdar lågo. - - - - - XLI. - - -Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo -sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr -träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon -blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, -snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat. - -"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan Fleming -näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa -ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess -bästa önskningar och fröjder slocknat. - -Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att -läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt -kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade -tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation -hvilade deröfver. - -Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det -glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste -blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru -icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af -en skymt af vemod. - -Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge -borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt. - -"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar -deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta -Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?" En klar tår perlade -i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter -väcka dessa minnen." - -"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. -Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig -glädje." - -"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nästan -skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag -byta Qvidja emot ditt Svedja." - -Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för min -del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår -fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo -med ett kronans skepp." - -Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Nå, hvad hörs?" - -"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. "Skall väl jorden -hvila tungt öfver Carl den niondes stoft", säger hon." - -"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva -på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola -vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod -och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången -thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra. -Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att -genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som -äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft -att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock -slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt." - -Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt -som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet. - -"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla. - -"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon -uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru -Margaretha, herr Jörgen Bährs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin -bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med -mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den -döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en -helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat -hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom -och sörjt honom. "Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett -endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda -blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig -helsning till afsked." - -En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes -i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett -fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt -sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert -öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka -minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något -i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon -har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit -konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om -hvem Koivulafar rätteligen är." - -"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina. - -"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda -herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. Åtminstone -Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade -återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något -tillbaka. Fru Metta gick in med en skrift och begärte, och lyckades -återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall -bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en -bondqvinna." - -Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och -Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt -vägen. - -Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung -riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann -förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba. - -Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne -spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan -spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna -andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De -stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen: -"Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat -den åt mig?" - -"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är -större synd att hålla, än att bryta." - -"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?" - -"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett -gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar -i en ädel hand." - -"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed. -Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på -försöket." - -Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du? -Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill -skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Banér har -icke burit hand på sin konung." - -"Och dock, Hebla, har han så gjort." - -Hebla såg några ögonblick på Peder. Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag -har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld -de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Banér -skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall -han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej. -Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf -Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder -Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så, -men jag -- jag tror dig icke!" - -Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och -såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren -har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på -sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men -icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden." - -Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg -då ordentligt, hvad allt detta vill säga." - -"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på -Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett -ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog -nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i -konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få -tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den -andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa -konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig -oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma -hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser -du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle -konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig, nu kan jag endast fråga: -kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till -domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att -icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: -Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min -tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt -att komma, är min ed löst?" - -Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet: -"Weli." - -"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner -namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig -fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag -dock ej fått söka sol? Säg, vill du ha ord, Hebla, behöfver du _dem_?" - -Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade: "Nej, -Weli, icke behöfver jag ord." - -"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så." - -"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta." - - - - - XLII. - - -Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn -ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå -höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska. - -Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut. Husen -äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett hus, som -ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på kullen är -rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård. - -En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla -kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags -kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar -förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och frågar -hvad byn heter. - -"Koivukylä." - -"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?" - -"Jungfru Sigrid Eriksdotter." - -"Liljeholm?" - -"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock som en -underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju besynnerligt! -Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå så simpel och -gemen." - -"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?" - -"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är -det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån -numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt -sig." - -"Er by är vacker och nätt." - -"Ja, gu signe jungfrun för det." - -"Är ni klockare här i kyrkan?" - -"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid -låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom kommer -hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda. Deremellan -läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga -några psalmer om söndagarna här." - -"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?" - -"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med gossarna -ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra. Flickorna -gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de yngre, både att -läsa, sy och spinna." - -"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?" - -"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga åt -de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå barnen -turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så till." - -"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla." - -"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned här -på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring. Det börjar -gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt. Jungfrun lär -qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne ha begynt, att -icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i stället på allehanda, -som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och så fånga de mången hare och -mången fågel, och jungfrun har lärt qvinnorna att koka smakligare mat än -förr." - -Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och det -syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den -fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin -häst. - -"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så -qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid detta -oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett fruntimmers -krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser henne, så kan jag -ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så min afsigt äfven är." - -Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid -porten till huset vid stranden. - -Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad till -en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild, hennes -leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens veka behag, -hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat med välbehag -hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och skrynklades icke af -något tecken till annalkande ålder. Den ungas blyga, fromt ödmjuka sätt, -hade öfvergått till ett högt, nästan drottninglikt lugn, hos den mogna -qvinna, som nu ock verkeligen kunde kallas en herrskarinna öfver den -kringliggande nejden. - -"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den -fremmande. - -En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men -försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus", sade -hon räckande honom handen lugnt och vänligt. - -Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med -dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på de -hvitmålade möblerna. - -"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år", sade Enevald. -"Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären J ju dock -stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och ensam." - -"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära." - -"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder." - -Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men -räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta med, -att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla, mina -gamla, kära vänner, hafva besökt mig här." - -"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?" - -"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här, för -att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit sköflade -efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra Hebla fick -tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru." - -"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde -icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå, -jungfru Katharina är allt ogift?" - -"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna ingå -äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års tid, -alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf Adolf -erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig vänskap -finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera unga numera." - -"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er -ålder, jungfru Sigrid." - -"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad." - -"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra -sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har -mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan ni -förlåta mig?" - -"Hvarföre tala om det förgångna och glömda." - -"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig, under -en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som en -blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag kände, -att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag var fullt -besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse till eder. -Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni under veckotal -varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja er frånvaro." - -"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far." - -"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta -hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju huru -ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade begärt -eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda, stilla, -jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag hade trott -mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter, och åt -hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och heder. Jungfru, -förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se er i en helt annan -dager." - -"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en -större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni blott -haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt mig, att -ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade derföre ej -heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess jag mundtligen -hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke, om än lägenhet -kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, jag skulle -möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att skrifva till -eder." - -"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag efter -dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung -Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till -något bestämdt afgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads nöjen -äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan omtala dem, -om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen var jag dock ej; -jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på förbindelsen med eder. -Det var först sednare, såsom jag redan för eder omtalat, som äfven mitt -hjerta blef bedåradt. Men, för att svara på eder förebråelse om min -brist på tillit till eder: kunde jag väl våga fullt tro på eder, då ni -såvida öfversteg gränsen för hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om -_jag_ skulle hafva trott på eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig -med en maka, hvars ära jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna -förhållandet. Jag är adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara -min högsta åtrå. Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni -ansåg eder som min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den -fläckades af de misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge -anledning till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf -framstår som bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var -den villa, som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter -dig, mitt hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se -i mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi, -ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra -tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!" - -Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd åt -hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade långsamt: -"Det är för sent!" - -"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina -lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind. Låt -oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen." - -"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn. "Jag -var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke för att -sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och jag kände -i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att tjena eder i -kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder glädje. Nu är det -för sent." - -"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid Liljeholm -finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva sin hand åt -den man, som nu ber henne derom?" - -"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva -för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge sig -sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag fordom, -och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig -gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför honom. Aldrig -har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, lika litet som jag -ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon annans heder och ära. -Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att handla på egen hand, -ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra göra och våga. Nu har jag -redan länge varit en sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud och -mitt samvete att ansvara inför, och jag har lefvat så godt jag förstått. -För länge har jag lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta mig -sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge har jag lefvat ensam, för -länge ansett min ära och min heder tillhöra mig sjelf, för att numera -kunna lära mig att de icke äro mina, utan en annans." - -"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände ej -mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, Sigrid, -låt det förflutna vara glömdt!" - -"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla. "Det -närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, dessa -barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja, det -förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag kan ej -tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!" - -En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald, -viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag -har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag hos -dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst. Det -vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra oss -tvenne utombys gäster." - -Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett -tumannahands samtal kunde undvikas. - -I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr Erik. -Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de högröda -kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt sinne, ehuru -krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en maska på det i -famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta och hemtade en god -fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg. - -"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till en -odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, inte -hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå för sig -med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också, mor, och -behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra." - -"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra mig -till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass. Icke må J -tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må sköta för tyngre -göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu väl kunna, så länge -jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid", fortfor hon, vändande sig -till en gäst, som satt midt emot herr Erik vid fönstret, "icke vill jag -ännu vara en sån onyttig menniska, att jag icke något skall duga till. -Jo, jo, mina garnknippor, som hänga der på väggen, visa att jag inte är -så dålig heller. Och visst ville jag ha det der skåpet fullt med -linnekläder, att lemna åt Siri. Vår herre må väl unna mig krafter så -länge. Men icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi ändå ha det -här, innan jag hunnit bjuda eder, mäster Sigfrid, något öl helst, efter -J försmån den frukost jag ville bjuda eder." - -I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor fru -Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den gamla -förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve att mista -Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som en adelsfru -åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin gamla ovänskap -och räckte vänligt handen åt Enevald. - -Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade: "Ja -ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader Erik; men -J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå, nå, icke lär -det just numera vara stor fara heller." - -Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius och -gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning. Här -träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru Sigrid?" - -Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade ni -ju mig icke jungfru Sigrid." - -"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och -oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga -icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att ingen -brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. Och han -lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och med hans krona -kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då trodde han sig ej -rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på honom heller, då han -ej visste om mitt prognosticon om eder visat sig sannt. Och jag -förutsade honom fara för krona och lif i det stundande fälttåget och den -spådomen väckte hans vrede, och herrar som förföljde mig för att jag -talat sanning om deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor och -fängelse för denna spådoms skull. Men stjernorna de svika ej. Dock -räddades kung Carls lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif för -att rädda hans. Men stjernorna de ljuga icke! Och efter åratal af -plågor, fängelse och hård medfart, gick jag, en förderfvad gammal man, -åter ut i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, och jag har -sökt eder, jungfru, för att yttermera se det. Menniskan äflas och fiker -och sina gerningar dem råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock -ödenas gång, och hvad i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla -konungars med diamanter sirade krona, eller en liten flickas gröna -krans." - - - - -Noteringar: - - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits, även varierande -stavning av en och samma ord eller varianter av personnamn. Ett fåtal -uppenbarliga, enkla fel har rättats utan annotering. Alla övriga -rättelser är uppförda här (innan/efter): - - [s. 30]: - ... och befallning att J ingen vert begifve eder efter ... - ... och befallning att J ingen vart begifve eder efter ... - - [s. 48]: - ... med rätt skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ... - ... med rått skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ... - - [s. 87]: - ... sade: "Gud bevare eder herr Erik då i gån emot ... - ... sade: "Gud bevare eder herr Erik då J gån emot ... - - [s. 213]: - ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen ... - ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad J läsen ... - - [s. 220]: - ... "Herr Jörjen må vara eder herre, men det ... - ... "Herr Jörgen må vara eder herre, men det ... - - [s. 316]: - ... oundgängligast behöfde medföras till besättningen ... - ... oundgängligast behöfde medföras till bosättningen ... - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM *** - -***** This file should be named 52870-8.txt or 52870-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/2/8/7/52870/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |