From eccb51211f2c34c5efe06ce94de309c874880610 Mon Sep 17 00:00:00 2001 From: nfenwick Date: Thu, 27 Feb 2025 14:26:48 -0800 Subject: Add 48656 from ibiblio --- 48656-0.txt | 2717 +++++++++++++++++++++++++++++ 48656-h/48656-h.htm | 2772 ++++++++++++++++++++++++++++++ 48656-h/images/bs.png | Bin 0 -> 13358 bytes 48656-h/images/cover.jpg | Bin 0 -> 70031 bytes 48656-h/images/d170.png | Bin 0 -> 1980 bytes 48656-h/images/d171.png | Bin 0 -> 738 bytes 48656-h/images/d172.png | Bin 0 -> 928 bytes 48656-h/images/d174.png | Bin 0 -> 1700 bytes 48656-h/images/d178.png | Bin 0 -> 84173 bytes 48656-h/images/d180.png | Bin 0 -> 2809 bytes 48656-h/images/d184.png | Bin 0 -> 2995 bytes 48656-h/images/d187.png | Bin 0 -> 4217 bytes 48656-h/images/d189.png | Bin 0 -> 2690 bytes 48656-h/images/d192.png | Bin 0 -> 1181 bytes 48656-h/images/d192a.png | Bin 0 -> 465 bytes 48656-h/images/d198.png | Bin 0 -> 1218 bytes 48656-h/images/d199.png | Bin 0 -> 1692 bytes 48656-h/images/d203.png | Bin 0 -> 5223 bytes 48656-h/images/d204.png | Bin 0 -> 2243 bytes 48656-h/images/d212.png | Bin 0 -> 1409 bytes 48656-h/images/i172.jpg | Bin 0 -> 77138 bytes 48656-h/images/i173.jpg | Bin 0 -> 75313 bytes 48656-h/images/i174.jpg | Bin 0 -> 74398 bytes 48656-h/images/i177.jpg | Bin 0 -> 19067 bytes 48656-h/images/i179.jpg | Bin 0 -> 113790 bytes 48656-h/images/i180.jpg | Bin 0 -> 45699 bytes 48656-h/images/i181.png | Bin 0 -> 34461 bytes 48656-h/images/i182.png | Bin 0 -> 22516 bytes 48656-h/images/i185.jpg | Bin 0 -> 141583 bytes 48656-h/images/i186.jpg | Bin 0 -> 65780 bytes 48656-h/images/i188.jpg | Bin 0 -> 110433 bytes 48656-h/images/i190.jpg | Bin 0 -> 51007 bytes 48656-h/images/i196.jpg | Bin 0 -> 126737 bytes 48656-h/images/i197.jpg | Bin 0 -> 212446 bytes 48656-h/images/i204.jpg | Bin 0 -> 85871 bytes 48656-h/images/i205-1.jpg | Bin 0 -> 35013 bytes 48656-h/images/i205-2.jpg | Bin 0 -> 29178 bytes 48656-h/images/i205-3.jpg | Bin 0 -> 36580 bytes 48656-h/images/i212.jpg | Bin 0 -> 72738 bytes 48656-h/images/i213.jpg | Bin 0 -> 77560 bytes 48656-h/images/i214.png | Bin 0 -> 70596 bytes 48656-h/images/initial_b.png | Bin 0 -> 1138 bytes 48656-h/images/initial_d.png | Bin 0 -> 1494 bytes 48656-h/images/initial_e.png | Bin 0 -> 1299 bytes 48656-h/images/initial_f.png | Bin 0 -> 1118 bytes 48656-h/images/initial_g.png | Bin 0 -> 1468 bytes 48656-h/images/initial_h.png | Bin 0 -> 1541 bytes 48656-h/images/initial_hq.png | Bin 0 -> 1703 bytes 48656-h/images/initial_i.png | Bin 0 -> 844 bytes 48656-h/images/initial_k.png | Bin 0 -> 1601 bytes 48656-h/images/initial_m.png | Bin 0 -> 2047 bytes 48656-h/images/initial_n.png | Bin 0 -> 1396 bytes 48656-h/images/initial_s.png | Bin 0 -> 1477 bytes 48656-h/images/initial_t.png | Bin 0 -> 1367 bytes 48656-h/images/masthead.jpg | Bin 0 -> 62656 bytes 48656-h/images/ornate_d2.jpg | Bin 0 -> 84068 bytes 48656-h/images/ornate_o.jpg | Bin 0 -> 83406 bytes 48656-h/images/ornate_p.jpg | Bin 0 -> 51900 bytes 48656-h/images/ornate_w2.jpg | Bin 0 -> 171127 bytes 48656/48656-8.txt | 3110 ---------------------------------- 48656/48656-8.zip | Bin 54280 -> 0 bytes 48656/48656-h.zip | Bin 2299119 -> 0 bytes 48656/48656-h/48656-h.htm | 3191 ----------------------------------- 48656/48656-h/images/bs.png | Bin 13358 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/cover.jpg | Bin 70031 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d170.png | Bin 1980 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d171.png | Bin 738 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d172.png | Bin 928 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d174.png | Bin 1700 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d178.png | Bin 84173 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d180.png | Bin 2809 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d184.png | Bin 2995 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d187.png | Bin 4217 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d189.png | Bin 2690 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d192.png | Bin 1181 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d192a.png | Bin 465 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d198.png | Bin 1218 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d199.png | Bin 1692 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d203.png | Bin 5223 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d204.png | Bin 2243 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/d212.png | Bin 1409 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i172.jpg | Bin 77138 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i173.jpg | Bin 75313 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i174.jpg | Bin 74398 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i177.jpg | Bin 19067 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i179.jpg | Bin 113790 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i180.jpg | Bin 45699 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i181.png | Bin 34461 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i182.png | Bin 22516 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i185.jpg | Bin 141583 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i186.jpg | Bin 65780 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i188.jpg | Bin 110433 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i190.jpg | Bin 51007 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i196.jpg | Bin 126737 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i197.jpg | Bin 212446 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i204.jpg | Bin 85871 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i205-1.jpg | Bin 35013 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i205-2.jpg | Bin 29178 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i205-3.jpg | Bin 36580 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i212.jpg | Bin 72738 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i213.jpg | Bin 77560 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/i214.png | Bin 70596 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_b.png | Bin 1138 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_d.png | Bin 1494 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_e.png | Bin 1299 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_f.png | Bin 1118 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_g.png | Bin 1468 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_h.png | Bin 1541 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_hq.png | Bin 1703 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_i.png | Bin 844 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_k.png | Bin 1601 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_m.png | Bin 2047 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_n.png | Bin 1396 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_s.png | Bin 1477 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/initial_t.png | Bin 1367 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/masthead.jpg | Bin 62656 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/ornate_d2.jpg | Bin 84068 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/ornate_o.jpg | Bin 83406 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/ornate_p.jpg | Bin 51900 -> 0 bytes 48656/48656-h/images/ornate_w2.jpg | Bin 171127 -> 0 bytes 120 files changed, 5489 insertions(+), 6301 deletions(-) create mode 100644 48656-0.txt create mode 100644 48656-h/48656-h.htm create mode 100644 48656-h/images/bs.png create mode 100644 48656-h/images/cover.jpg create mode 100644 48656-h/images/d170.png create mode 100644 48656-h/images/d171.png create mode 100644 48656-h/images/d172.png create mode 100644 48656-h/images/d174.png create mode 100644 48656-h/images/d178.png create mode 100644 48656-h/images/d180.png create mode 100644 48656-h/images/d184.png create mode 100644 48656-h/images/d187.png create mode 100644 48656-h/images/d189.png create mode 100644 48656-h/images/d192.png create mode 100644 48656-h/images/d192a.png create mode 100644 48656-h/images/d198.png create mode 100644 48656-h/images/d199.png create mode 100644 48656-h/images/d203.png create mode 100644 48656-h/images/d204.png create mode 100644 48656-h/images/d212.png create mode 100644 48656-h/images/i172.jpg create mode 100644 48656-h/images/i173.jpg create mode 100644 48656-h/images/i174.jpg create mode 100644 48656-h/images/i177.jpg create mode 100644 48656-h/images/i179.jpg create mode 100644 48656-h/images/i180.jpg create mode 100644 48656-h/images/i181.png create mode 100644 48656-h/images/i182.png create mode 100644 48656-h/images/i185.jpg create mode 100644 48656-h/images/i186.jpg create mode 100644 48656-h/images/i188.jpg create mode 100644 48656-h/images/i190.jpg create mode 100644 48656-h/images/i196.jpg create mode 100644 48656-h/images/i197.jpg create mode 100644 48656-h/images/i204.jpg create mode 100644 48656-h/images/i205-1.jpg create mode 100644 48656-h/images/i205-2.jpg create mode 100644 48656-h/images/i205-3.jpg create mode 100644 48656-h/images/i212.jpg create mode 100644 48656-h/images/i213.jpg create mode 100644 48656-h/images/i214.png create mode 100644 48656-h/images/initial_b.png create mode 100644 48656-h/images/initial_d.png create mode 100644 48656-h/images/initial_e.png create mode 100644 48656-h/images/initial_f.png create mode 100644 48656-h/images/initial_g.png create mode 100644 48656-h/images/initial_h.png create mode 100644 48656-h/images/initial_hq.png create mode 100644 48656-h/images/initial_i.png create mode 100644 48656-h/images/initial_k.png create mode 100644 48656-h/images/initial_m.png create mode 100644 48656-h/images/initial_n.png create mode 100644 48656-h/images/initial_s.png create mode 100644 48656-h/images/initial_t.png create mode 100644 48656-h/images/masthead.jpg create mode 100644 48656-h/images/ornate_d2.jpg create mode 100644 48656-h/images/ornate_o.jpg create mode 100644 48656-h/images/ornate_p.jpg create mode 100644 48656-h/images/ornate_w2.jpg delete mode 100644 48656/48656-8.txt delete mode 100644 48656/48656-8.zip delete mode 100644 48656/48656-h.zip delete mode 100644 48656/48656-h/48656-h.htm delete mode 100644 48656/48656-h/images/bs.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/cover.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/d170.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d171.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d172.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d174.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d178.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d180.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d184.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d187.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d189.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d192.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d192a.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d198.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d199.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d203.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d204.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/d212.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/i172.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i173.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i174.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i177.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i179.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i180.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i181.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/i182.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/i185.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i186.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i188.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i190.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i196.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i197.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i204.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i205-1.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i205-2.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i205-3.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i212.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i213.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/i214.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_b.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_d.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_e.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_f.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_g.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_h.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_hq.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_i.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_k.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_m.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_n.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_s.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/initial_t.png delete mode 100644 48656/48656-h/images/masthead.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/ornate_d2.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/ornate_o.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/ornate_p.jpg delete mode 100644 48656/48656-h/images/ornate_w2.jpg diff --git a/48656-0.txt b/48656-0.txt new file mode 100644 index 0000000..be7ae9d --- /dev/null +++ b/48656-0.txt @@ -0,0 +1,2717 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 *** + + ------------------------------------------------------------------------- + BARNAVÄNNEN + ------------------------------------------------------------------------- + N:o 22 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. + 1 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 + ------------------------------------------------------------------------- + + + + +Kristi Himmelsfärd. + +Apg. 1: 4-11. + + +Wi minnas från berättelsen om Kristi förklaring, att frälsaren då nått den +fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det himmelska och +oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af +kärlek till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död +blifva försoningen för våra och all världens synder, och att genom sin +uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först var hans +verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den +härlighet, som han ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu +kunde han och nu ville han genom en himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens +högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu för att draga oss +människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och +förnedring till ljus och frihet och lycka. + +Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma +höga och stora mål. Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens +utgjutande öfver församlingen. Detta löftes uppfyllande skulle nu +apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden, +som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på +väg uppåt till Gud. Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans +Helige Ande, på det att vi må kunna varda Herrens små tjänare och +tjänarinnor. Herrens första lärjungar trodde, att frälsaren efter +uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger talat med dem +om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu +uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso +upprätta sitt rike på jorden, men därinne skall församlas icke blott +troende judar, utan troende från alla folk och släkten och tungomål. +Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu +allas vår frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare, +apostlarne skulle gå ut att förkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och +sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens +evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning. + +Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i +världen och omtalat för dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta +stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras åsyn. Under +det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han +sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky +döljer honom snart för deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de, +att han är när de sina alla dagar intill tidsålderns slut. + +Dock--innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder +frälsaren dem en sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga, +att Jesus Kristus en gång skall återkomma i synlig måtto till jorden. Det +är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och rättfärdighet. +Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens +frid och lycka i sina hjärtan. + +Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga +och himmelska, på det att vi måtte få vara med i detta härliga rike. + +_J. B. G._ + + +---- + +Broderskärlek. + +(Forts. fr. föreg. n:r) + + +Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru +Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn +ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till +sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva +för denne förloppet af sjukdomen i foten. + +* * * + +En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra +mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa +framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna +äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och +hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det +lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, +lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och +lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt +som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande +bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon +moderns tankar från de sorgliga minnena. + +Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget +vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen +ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska +glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes +gosse vill trycka ned henne. + +Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas +sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert +omkring som hvilket annat barn som helst. + +Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in +i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med +dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten +och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf. +Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med +blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig +ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden: +"Kärleken upphör aldrig". + +Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de +ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke +endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,--det är också tårar +af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den +bittra smärtan till mildt vemod. + +Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man +måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom +smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid +porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita +marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess +fot ännu en gång emot dem: + +"Kärleken upphör aldrig". + +Slut. + + +---- + +Lilla Berta. + +Med teckning. + + +Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och +munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid +jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna +på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut +på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta +strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan +att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser +då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag +mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom +och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal +människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär +och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får +du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från +vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då +ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete: + + "O strand, där aldrig en drifva snöat! + Du Sveriges frostiga, sena vår!" + +Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar +lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i +ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon +strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta +upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i +hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du +visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter." + +Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet +utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen +sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den +vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin +vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute. +Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje +och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig +så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf +hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg +och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö. + +[Illustration] + +Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden +och ned i fars stora båt, och där sjöng hon: + + "Gör mig ren, o Herre, ren som snö, + Låt allt ondt, allt orent hos mig dö, + Gör mig ren, o Herre, ren som snö! + + Gör mig såsom liljan ren och skär, + Rena hvarje tanke, hvart begär, + Gör mig såsom liljan ren och skär! + + Gör mig ren som solens hvita ljus; + Höj min själ från jordens stoft och grus, + Gör mig ren som solens hvita ljus!" + + +---- + +Barnsligt. + +Med två teckningar. + + +När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i +fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt, +smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och +Gullkrona o. dyl. + +En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var +en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa +som den morskaste häst. + +Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt +ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona +brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i +mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på +ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från +stängslet kastat mig upp på hennes rygg. + +[Illustration] + +Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon +vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började +jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på +Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde. + +Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den +förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till +platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag +utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och +aldrig frestade den till vidare försök i den vägen. + +[Illustration] + +Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr +från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva +barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att +frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla +berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så +säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag. + + +---- + + +Skyddsängeln. + +Af _Ad. Gründler._ + + +En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor +till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis +plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade +dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän +han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna +skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt +gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin +bukett. + +När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem +försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det +varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och +när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog +sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han +varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår. + +Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig +tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som +skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i +kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret. + +"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog +sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin +bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild +därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner. + +"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i +vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju +ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet +ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod +framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de +inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig +och håller mig fast." + +Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, +"och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan +drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?" + +Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam. + +"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade +säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt +barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert +därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen." + +Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon +hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på +julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån. +Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet, +om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars +hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga +lefvande. + +"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig +med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust. + +Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja +göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck +af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns +arbetsrum. + +Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat +beskydda lilla Maja?--Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, +funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom +Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara +mycket klokare än sin lilla syster. + +"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem." + +De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt +tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan +att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem. + +Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på +sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett +järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört +öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt +sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat +den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt +hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel +för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han +emellanåt jämrade sig i sömnen. + +Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en +klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu +kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte +dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt +på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans. + +"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han +säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva +bedit sin morgonbön, det vet jag." + +"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men +denna gaf ej nu akt på barnen. + +De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns +födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt +hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita +svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. +Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man +tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver. + +På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den +redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men +huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och +stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore +prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke +förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande +familjen och jämna deras lefnadsväg. + +Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors +hand såsom ville hon säga: "Hör du?" + +Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa +visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud. + +* * * + +När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt +och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af +kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick +det nu också i växlaren Huberts hem. + +(Forts.) + + + + +Barnavännens Sommarnummer + + +utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o +23 af årgången 1905. + +BARNAVÄNNENS SOMMARNUMMER innehåller 16 sidor i samma format som öfriga +nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa +Beskow, Anna H--m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl. + +Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre +ex. + +Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex. + +Sommarnumret sändes FRITT till närmaste post- eller järnvägsstation. + +Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång. + +Uppsala i Maj 1905. + +REDAKTIONEN. + + +---- + + +_Bibelläsning_ + +eller hvad står det i nästa söndags text? + +Veckan 5-11 Juni 1905. + + M. 5. Apg. 2: 37-47. KYRKANS GRUNDLÄGGNING. + + T. 6. v. 37. _Folket frågar efter frälsning._ + + O. 7. v. 38-40. _Petrus undervisar dem om frälsningens väg._ + + T. 8. v. 41. _Tretusen taga ut steget till frälsning._ + + F. 9. v. 42-43. _Folket befästes på frälsningens väg._ + + L. 10. v. 44-45. _Deras kärlekslif._ + + S. 11. v. 46-47. _Deras gudstjänstlif._ + +_Söndagsskoltext för den 11 Juni._ + +Apg. 2: 37-47. + + _Minnesvers_: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, + långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet. + + + + ------------------------------------------------------------------------- + BARNAVÄNNEN + ------------------------------------------------------------------------- + N:o 23 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. + 8 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 + ------------------------------------------------------------------------- + + + + +_Våren._ + +[Illustration] + + Vårens blomma, vän och skär, + Smyckad står på ängen, + Björk och pil sin vårdräkt bär-- + Mjuka, vackra hängen. + Säg, hvem kläder äng och lund? + Hvem har löst i fjärd och sund + Liten våg från vinterbojan-- + Liten våg från bojan? + + Himlens Herre kläder så + Jorden skön om våren + För att fröjda barnen små, + Torka sorgetåren. + Han, som allt i fägring klär, + Han ett fadershjärta bär, + Honom vill jag alltid lofva-- + Honom vill jag lofva. + +_J. B. G._ + + +---- + + +_Kyrkans grundläggning._ + + +Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor +för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre +lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda +af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått +lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »_Föd mina lamm!_» +Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven +åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i +Herrens vingård. + +Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och +öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade +genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De +frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus +sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i +Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige +Andes gåfva.» + +Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, +och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde +på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva +skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: +korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu +göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af +kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de +korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem +såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens +djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva +förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna +lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga +gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i +deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att +bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna +varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att +känna och älska den store Barnavännen. + +Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, +att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i +sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så +att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra +föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de +människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla +och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, +om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare +hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja: + + "Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud, + Tillkomme ditt rike på jorden! + Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud, + Sänd ut dem till södern och norden, + Att kalla och bjuda all världen." + +_Fr. E._ + +[Illustration: MIN LYRA] + + + + +Ett barndomsminne. + + + Ett barndomsminne är liksom ett flarn, + som hvirflar upp, när aftonvinden susar, + som både lockar, skrämmer och förtjusar + likt sagorna, vi hörde såsom barn. + + Det väcker ofta någon känslosträng + uti vårt bröst och för vårt öga målar + i regnbågsfärger eller månestrålar + en skimrande och bildrik gobeläng.-- + + Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.-- + I hörnet af den stora, vackra salen + stod ett piano, och invid pedalen + låg jag en pilt i fagra drömmar säll. + + O, hur jag smekte dessa strängars gull, + o, hur jag älskade pedalens lyra, + och huru var ej i poetisk yra + min sagovärld af tappra hjältar full! + + Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn, + hvad bålda riddare och blanka vapen, + och tärnor, räddade ur fångenskapen + af pager, blåsande i silfverhorn! + + Åh, hur jag frossade i fantasi'n, + och huru stormande ljöd ej pedalen, + och som ett féslott lyste hela salen, + när månen göt sitt trolska sken därin! + + Då hände det en kväll, när som min håg + mig omotståndligt dragit till min lyra, + att husets dotter syntes kosan styra + till instrumentet, hvarest gömd jag låg. + + Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det? + I stället för den ystra dansmusiken + jag hör ett sus, liksom från andens riken + så känsligt ljuda ifrån ebenträt. + + O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog, + då ut i salen lik en dufva flyger + den lilla sången: "fram en suck sig smyger". + O, hur den sången barnahjärtat tog! + + När stundom se'n jag till min lyra smög, + jag mer och mer min riddarsaga glömde + och i en annan värld mig ljufligt drömde, + dit bönens dufva med min längtan flög. + + Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå + jag söker upp min barndoms vackra lyra + och sjunger om Guds kärlek evigt dyra, + som ännu famnar stora barn och små. + _Eric._ + + +---- + +Hon vann seger. + +Berättelse af _Anna H----m Preinitz_. Med 3 teckningar af _Elsa Hagström_. + + +En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det +var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes +ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en +undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i +mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista. + +[Illustration] + +»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, +hvarför skulle du dö ifrån mig!» + +Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo +som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? +Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor, +och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att +lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en +skymt af den vackra aftonhimmeln. + +--Ingen som älskar mig----jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast +de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. +Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en +ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll +hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena +mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag +skall gå, ty jag har ingen annan än dig.» + +[Illustration] + +Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon +gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll +öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla. + +* * * + + "Här en källa rinner, + Säll den henne finner + Hon är djup men klar, + Gömd men uppenbar. + + Om du där dig tvager, + Hon hvar fläck borttager, + Ty den källan god + Är Immanuels blod." + +Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då +böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret: +»Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?» + +Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon +blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne. + +»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var +fröken här.» + +»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så +god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt +utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt +hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför +hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad +jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru +detta kommer sig!» + +»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta +längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så +stygga saker.» + +Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt +blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken +Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin! +Hvarför slog mor Jonsson dig?» + +»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag +på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John +och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre +blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände +och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på +sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började +skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då +bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog +upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter +gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika +och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur +det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills +jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer, +aldrig, aldrig.» + +[Illustration] + +»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, +hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre +himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till +Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet +barnahjärta. + +* * * + +Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon +tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog +ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling +och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson, +men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten +flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan +den dagen nu. Hvar kunde Karin vara? + +Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes +onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att +flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne. + +Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt +stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor +Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?» + +»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken +nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på +min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning +att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.» + +Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom +hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom +ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du +in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med +kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka +att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. +Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han +skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt: +»Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så +tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill, +skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.» + +Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en +misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har +väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då +tänkte du spela barmhärtiga samariten här.» + +Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. +Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i +hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde +orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår, +att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar +jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade +Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och +bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå +fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var +så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått +pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.» + +»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, +som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig +med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till +pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till +dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag +till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu +önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor +Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar +af mig.» + +Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste +pastorn hvar du var?» + +»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att +han talat om det för mor Jonsson.» + +»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan +jag tro.» + +»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite +om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i +stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren +öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i +flitig rörelse. + +När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga +flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte +skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på +gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?» + +Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då +kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, +Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna +behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård +emot dig, jag förstår det inte.» + +»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så +tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag +tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att +jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med +mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.» + +Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för +mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har +vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig +gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde +allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte +hade varit den stackare jag är nu.» + +Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, +att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och +hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om». + +När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en +tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen +Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras +sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till +skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom +säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter +ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog +skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon +kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några +själar för sin älskade Mästare. + +Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när +krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. +»Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter +nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf +och vinna hjärtan för Jesus. + + +---- + +Gult och blått--Svenskt och godt. + +Med teckning. + + + Blågul fanan är + I vår fosterbygd. + Den oss är så kär, + Gifve Gud den skygd! + + Blå vår himmel är, + Blå den lugna vik + Blåa blommor bär + Sveas bygd så rik. + + På vårt åkerfält + Täck syns blåklint stå, + Där sig sammanställt + Har vårt gula-blå. + + Blåa klockor bär + Linet på sitt strå. + Första sippan är + Också den ju blå. + + Vår sitt intåg gör + I vårt nordanland, + Då den rikligt strör + Guld med öppen hand. + + Tussilago slår + Med sitt blyga bud: + "Nu så är det vår, + Se min gyllne skrud!" + + Vårlök öppnar snart + Gula kalken sin. + Vifvan skjuter fart, + Står där rak och fin. + + Gul är vårens färg, + Blå den är också. + Då i dal, på berg + Sveriges färger stå + + Under höstens tid + Gula färgen rår. + I den fagra lid + Guldgul björken står. + + Blågul fana bär + Detta fagra land, + Den oss binder här + Med sitt starka band. + + Må vi höja den + Högt mot himlen opp! + Må den svaja än, + Ge oss mod och hopp! + ELLA BESKOW. + +[Illustration: GULT OCH BLÅTT--SVENSKT OCH GODT] + + +Blomsterförsäljerskan. + +Med teckning. + + +»Tusenskön--vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar +barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt +välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning +den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon +syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i +handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga +armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till +hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?» + +[Illustration] + +En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad +panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?» + +Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka +förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan +förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?» +fortfor hon. »Se, så vackra de äro!» + +»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn +strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. +Du har säkert något upptåg för dig.---Hvad heter du?» frågade han och såg +forskande på henne. + +»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är +snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», +tillade hon. + +Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du +har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta +mig följa med dig hem.» + +Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon +omsorgsfullt sina buketter. + +»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.» + +Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara +ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen. + +Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu +gå vi hem.» + +Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och +följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån. + +Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet +hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med +in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek +kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken. + +»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du +redan sålt dina blommor?» + +»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla +människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som +nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade +sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.» + +»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem +ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt +barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta +här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut +ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»--Den blinda moderns röst +darrade, och hon brast i gråt. + +»Ellen!--Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår +jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina +drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag +skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför +henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på +hennes händer. + +»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte +ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är +hjälpen närmast.» + +Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och +slutligen stannade hans blick vid den unga, bleka kvinnan samt det +ofullständigt klädda barnet. + +»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat +finna dig förr, min enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig +upphört att söka dig, fastän jag hittills aldrig kunnat finna ett spår af +dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem +skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin +återfinna dig.» + +»Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin +barnsliga tillit till frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor, +som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng härute. Hon har bedt mig om lof att +få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att låta henne gå. +Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men--nöden har ingen lag, som du +vet, min bror», sade hon med ett svagt leende. + +Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne +dig, min lilla flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första +och sista gången du gått ut för att sälja blommor. Nu skola vi resa +härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, där sol +och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon +skall kunna återfå sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.» + +Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina +blommor på den lilla stadens gator. + +Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp. + +[Illustration: EN PRESENTATION.] + + + + +En presentation. + +Med teckning. + + + _Den lilla Lisa har ögon blå + Och mun, som beständigt vill skratta, + Och hvad härnäst hon skall hitta på, + Det är ej så lätt just att fatta. + Nu Tello och kisse hon sammanför + Att stifta vänskap, som man ju bör._ + + _Men kisse, den stackarn, han fräste till, + Och håren sig reste på ände. + Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill. + Det är då ett riktigt elände. + Jag skälfver i hela min stackars kropp, + Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"_ + + _Men Tello satt där så sur och tvär, + Och sade: "Så kattorna gnälla. + Man kan rent få örsprång utaf det här, + Och aldrig de lära sig skälla. + För vänskap behöfs det väl sympati, + Men vän med en tocken kan ingen bli."_ + + _"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog, + "Det är väl ej vackert att gnälla. + Men är du förståndig, du inser nog + Det passar ej alltid att skälla. + Du är ju min vän, det är kisse me' + Och så bli vi vänner nu alla tre."_ + _ANNA H--M PREINITZ._ + + +---- + +Lärkans hemlighet. + +Af _J. B. Cherman._ +Med teckning. + + +Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en +liten by vid hafvet. + +När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva--en klar och vacker +röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört +flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än +mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa +var mycket blyg. + +Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. +Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en +stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven +barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i +kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst +fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas. + +Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste +om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra +barnen. + +»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag +hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din +röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om +öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan +därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.» + +»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. +Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»-- + +Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af +barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren +skulle komma. + +Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med +klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. +Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm. + +Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den +fruktade läraren. + +Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. +De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en +darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och +själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi--allt var +förbi. + +[Illustration] + +Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon +kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de +andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem. + +Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som +stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen +utan vara välkommen igen till nästa pröfning. + +Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru +skulle hon lära sig att vara frimodig? + +Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster +sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen. + +»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du +sjunga mer?» + +Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet +som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo +allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan +talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten +var svag. + +»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du +frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte +kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du +få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också +du måste sjunga.» + +Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, +tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur +buren.» + +Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa. + +»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag +alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, +rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du, +härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan +jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket +därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som +skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.» + +Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna +rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och +syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om +hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det +varit blott en dröm. + +»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, +sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren +med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som +varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde +sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo +andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt +högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän +de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var +bara en dröm. + +När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, +och när hon själf steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. +Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade fönstret och mot den vackra, blåa +vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje och lust med +hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin +förr. + +Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne +med förvåning, och läraren--ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan +han fått rösten klar, gjorde han Elsa nästan hjärtängslig genom att säga +att hon--just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot i en af +körerna.-- + +Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom +hem, satt lärkan på trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på +henne, som om hon velat säga: »Var det inte det jag sade, att det skulle gå +att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?» + +Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och +sjöng så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i +tonen. + + +---- + +Krig. + + +Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och +Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt +lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om +någonting som hände för länge sedan--det var bara ett nöje att läsa om de +stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi +själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka +unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt +vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i +fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi +att kriget är någonting fasansfullt. + +»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog +bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, +så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det +första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt +lämna det han äger. + +Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål? + +Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed +Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet +annat medel vi heller. Låt oss då--alla söndagsskolebarn i hela vårt land, +i hela världen--låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör +slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom +öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver +människorna! Hjälp både små och stora, amen.» + +* * * + +Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till +Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket +där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och +något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i +skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, +de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni +förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera +hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i +själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste +föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk +tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få. + +I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad +öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett +skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de +små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek +för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar. + +Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett +äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. +En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till +mannen som hade löken. + +»Är detta hela din frukost», frågade de. + +»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty +jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.» + +»Hvad åt du i morse då?» + +»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.» + +»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?» + +»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.» + +Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de +mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra +de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till +kvällsmat. + +Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och +likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också +börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit +sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud. + +Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall +höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus. + + +---- + + +Brefväxling med de små. + +Prisuppgift N:o 1. + + + Om _mitt första_ klang sången i julenatt + Ifrån himmeln af änglarnas skara. + För den stormfyllda jorden en härlig skatt + Till oss, arma, den skulle ju vara. + + Och _mitt andra_ jag såg uti sommarens tid + Uppå susande vingar sig höja. + Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid + För din tanke i folkdräkt ses dröja. + + Och _mitt hela_ det var ju en nordisk brud, + Men en brud uti drottningakrona. + Och när nordiska land stod i vårfager skrud, + Hon vigdes att folken försona. + + +---- + + +_Bibelläsning_ + +eller hvad står det i nästa söndags text? + +Veckan 12-18 Juni 1905. + + M. 12. Apg. 8: 26-38. FILIPPUS OCH ETIOPIERN. + + T. 13. v. 26. _Filippus i öknen_. + + O. 14. v. 27-28. _Etiopiern närmar sig_. + + T. 15. v. 29-31. _Mötet mellan de två männen_. + + F. 16. v. 32-33. _Hvad etiopiern hade läst_. + + L. 17. v. 34-35. _Filippus undervisar_. + + S. 18. v. 36-38. _Etiopiern tror och varder döpt_. + + +_Söndagsskoltext för den 18 Juni._ + +Apg. 8: 26-38. + + _Minnesvers_: Jerem. 29: 13, 14 a. + + + + ------------------------------------------------------------------------- + BARNAVÄNNEN + ------------------------------------------------------------------------- + N:o 24 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. + 15 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 + ------------------------------------------------------------------------- + + + + +_Filippus och etiopiern._ + +Apg. 8: 26-38. + + +Pingstens Helige Ande hade uppfyllt den unga församlingen i Jerusalem med +segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och heligt nit att +tända himmelsk eld i människornas hjärtan. + +Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus +sammanträffade med drottning Kandaces af Etiopien finansminister. + +Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd +Filippus att bege sig af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och +Egypten. + +Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var +att lyda Gud, och denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste +lifserfarenhet. Öknen skulle varda en ljuflig lustgård, ty här skulle han +få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den eviga +lifskällan. + +Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma +doftar och ingen fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma +sig. Först komma väpnade ryttare på hvita arabiska hästar, så en präktig +vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter den förnäme +etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till +Jerusalem och där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen +hade han ännu icke funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå +fram till sin längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig +skrift profetian om den lidande Messias. + +Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit +ut i öknen, och genom en Andens maning närmar han sig vagnen och hör +etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten Esaias bok. Efter att +höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den +hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om +att han, diakonen, gjorde det. + +Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet +kärare ressällskap kunde han önskat sig, och därför beder han honom stiga +upp och taga plats bredvid honom i vagnen. Hofmannen tillstår helt öppet, +att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess +betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en +sådan som vill lära. Fråga äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om +det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och med innerlig +tillfredsställelse undervisa dig. + +Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten +skrifvit, enligt Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden +till försoning för vår synd och att han nu var uppstånden för att bringa +oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. Filippi +predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få +vara med i vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och +vinnande talade han om Jesus, att där föddes tro i hofmannens hjärta och en +djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och en sann kristen. +Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen +och vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet. + +Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela +hans fosterland. Han var en man, som visste hvad han ville, full af +hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att tusenden af Etiopiens folk +genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus. + +Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus +skulle vinna många själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu +hafva dessa två älskliga människor för längesedan återfunnit hvarandra i +det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi böra lära +af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse +själfva gå på Guds vägar och söka att få många med oss. + +_J. B. G._ + + +---- + +Hvad vänlighet förmådde. + + +Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en +jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på +tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han +såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, +smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som +alla andra varnades för--en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och +hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty +hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga +namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var +död. + +Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och +blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder. + +"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag +har fått ett sår i hufvudet." + +"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn. + +"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En +karl kastade sten på mig.--Aj!" + +"Hvarför kastade han sten på dig då?" + +"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet. + +"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?" + +"Jag tog ett äpple under ett af hans träd." + +Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. +Han såg, att det blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att +rinna. + +"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", +sade han. + +"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade +gossen. + +"Men du har väl något tillhåll i alla fall?" + +"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också." + +"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt +hufvud, eller ock får du tvätta det själf och binda om en ren näsduk." + +"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon--" + +"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting +om du inte får någonting om, bara du tvättar dig." + +Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade +icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp +behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i +sitt rum. + +Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens +besök--hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var +ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på +kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla +henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så +gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå +upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom, +trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda +rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och +såg på henne. + +"Sitt ned nu, min gosse", sade hon. + +Han satte sig. + +"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?" + +"Jag kan inte bli snäll." + +"Hvarför det?" + +"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor." + +"Men kan du inte försöka?" + +"Jag vet inte." + +"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?" + +"Ja--kanhända." + +Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed +försiktigt gossens hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, +tofviga håret från såret och såg då, att det verkligen ej var något farligt +sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök hon håret +tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat. + +Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var +öfverdraget med smuts, var det till och med ett vackert ansikte. + +"Hvad heter du, min gosse?" + +"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne." + +"Nej, jag menar ditt dopnamn." + +"Hvad för något?" + +[Illustration: TRE GENERATIONER.] + +[Illustration: ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.] + +"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?" + +"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok." + +"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva +af förbandet, skall det snart vara läkt. Är du hungrig?" + +"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag." + +Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade +hon honom med en forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, +smutsiga kläder utan endast på det glänsande håret, som hon hade strukit +vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet med de +strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker. + +Janne hade nu slutat äta och reste sig upp. + +"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du +få komma hit och få mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta." + +"Tack, jag vill gärna komma." + +"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull +försöka bli en snäll gosse?" + +John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat +sig öfver att han inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva +gjort, men fru Walther förstod, att han funderade huru han skulle svara för +att vara uppriktig. + +"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade +han till sist och såg henne trohjärtadt in i ögonen. + +"Vill du försöka i alla fall?" + +"Ja, det vill jag." + +Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade +ingenting, men hon kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet--hon +såg den lysa ur hans ögon. + +(Forts.) + + +---- + +Tre generationer. + +Med teckning. + + + _Det är en glädje att dem se, + De äro präktiga alla tre; + Men farfar, jag tror han år bäst ändå, + Jag kan inte hjälpa jag tänker så._ + + _Han ser så mildt på gossen ner, + Hans vackra öga vänligt ler. + Ej bitter han blifvit i lifvets strid, + I ögat bor kärlek, på pannan frid._ + + _Jag tror han sagt dem båda två: + "På Herrens väg I skolen gå! + Då kan man väl böjas i lifvets strid, + Men aldrig man mister sin barnafrid._ + + _Till lösen 'Uppåt, framåt' tag! + Då går det hemåt hvarje dag. + Och fortare går det, än mången tror, + Att ung blifver gammal och liten stor."_ + _ANNA H--M PREINITZ._ + + +---- + +Ett farligt djur + +eller den amerikanske bison. + +Med teckning. + + +I forna tider lefde i vår världsdel tvenne oxarter, den ene var uroxen, den +andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos jämväl i vårt +land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit +skelett af dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera ingenstädes. +Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. +Men i Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske +bisonoxen eller buffeln, och huru han ser ut visar vår teckning. + +Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men +år efter år har han försvunnit från den ena staten efter den andra. +Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att utrota honom. På de stora +stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men den +tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans +släktingar i Europa. + +Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver +manken två meter i höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet +är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. Pälsen är långhårig och lurfvig, +gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden. + +Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom +tusentals af dem tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. +Om vintern draga de i stora hjordar inåt skogarna. Vanligen gå de en efter +en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en bestämd väg i rak +riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande +människor användas och äro kända under namn af "_buffelvägarna_". + +Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, +vissnade växter, bark och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. +Under sommaren har han ett rikt bord dukadt öfverallt på de stora +grässlätterna. + +I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting +visenten. Försök att tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar +tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att öfvervinna sin +skygghet för människan. + +Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som +för indianerna. Han har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är +präktig och de vackra hornen äro icke att förakta. + +Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där +han synes trifvas godt och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt +fria lif på prärien. + +_J. B. G._ + + +---- + +Skyddsängeln. + +_Af Ad. Gründler._ +(Forts. fr. n:o 22.) + + +Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma +alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf +så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första +tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt +veck i hennes panna. + +Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket +anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få +lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade +hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta +möjligt? + +Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en +offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och +där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning. + +Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att +hon skulle nödgas skicka bort sin gosse--långt bort i en främmande +omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle +vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när +det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge +att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så +lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen +börja ett nytt lifsskede--ute i världen. + +Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i +världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. +Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända +världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning. + +Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej +vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för +sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till +institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men +äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju +närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han +mot lilla Maria. + +Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla +syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en +stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt +in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje +dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för +sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med +darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina +färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!" + +Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors +ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det." + +Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?" + +"Jo, för att jag aldrig har sett någon.--Du brukade säga för oss, när vi +voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. +Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en +ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles +stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så--öppnade jag ögonen +alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är +alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom +fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte +ängeln flyga därifrån." + +"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en +sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga +honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre +vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det." + +"Ja, men jag _kan_ inte tro det, mamma." + +(Forts.) + + +---- + + +_Bibelläsning_ + +eller hvad står det i nästa söndags text? + +Veckan 19-25 Juni 1905. + + M. 19. Apg. 12: 5-17. PETRUS BEFRIAS UR FÄNGELSET. + + T. 20. v. 5-6. _Petrus sofver i fängelset._ + + O. 21. v. 7-8. _En ängel väcker och löser honom._ + + T. 22. v. 9-10. _Ängeln för honom ur fängelset._ + + F. 23. v. 11-12. _Petrus söker upp den troende församlingen._ + + L. 24. v. 13-16. _Församlingen blir förbryllad af den oväntade + bönhörelsen._ + + S. 25. v. 17. _Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem._ + + +_Söndagsskoltext för den 25 Juni._ + +Apg. 12: 5-17. + + _Minnesvers_: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om + dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. + + + + ------------------------------------------------------------------------- + BARNAVÄNNEN + ------------------------------------------------------------------------- + N:o 25 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. + 22 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 + ------------------------------------------------------------------------- + + + + +_Förbönen och Guds hjälp._ + +Apg. 12: 5-17. + + +Det var sent på aftonen i staden Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och +husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock +skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet +hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest +Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det +var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet +till mångas frälsning. + +Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två +krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de +mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden +och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och +Gud hör deras böner. + +Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom +murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i +mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som +vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men +ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna +uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina +bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför +tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock--på en vink af +ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka +icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom +ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga +ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne +öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om, +skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så +att man ej kunde märka att den blifvit öppnad. + +Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre +behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit. + +Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, +hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där +inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte +måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En +ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad +blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att +öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har +utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad +judarnes folk har väntat." + +Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd +såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja +honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta! + +_Fr. E._ + + +---- + +Hvad vänlighet förmådde. + +(Forts. fr. föreg. n:r.) + + +Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt +henne. + +"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade +han. + +"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon. + +Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg +renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att +en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm +där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt +tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga +gossen med. + +Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare +skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man +brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde +honom mycket. + +Han hade nu också en annan källa till glädje--hans hustru hade skänkt honom +en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden. + +* * * + +Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista +underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till +västern, och då hade han farit till guldminorna. + +Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt +starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en +präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis +mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett +år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. +Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville +att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på +ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ. + +Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga +skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef +bättre dag för dag. + +Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt +upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke? + +En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där +berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip +reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke +dödats hade tagits tillfånga. + +Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes +hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och +tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne. + +Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den +gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom +innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem +till dem. + +Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i +handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras +sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann +vän eller rättare--låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade +berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den +vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då +han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att +rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna +expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog +han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas +också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu +med mig hem." + +De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad +honom välsigna sin sons räddare. + +Och deras Filip kom, frisk och stark--en kraftig, ofördärfvad man. Med +honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon +och krusigt hår. + +"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?" + +Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på +mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda +händer, "är det John Ammerton?" + +"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att +han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg +den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig." + +Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade +han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan +att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn. +Utan er godhet hade jag varit förlorad." + +Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och +hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En +skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började +han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se--en ren +och strålande diamant." + +Doktorn kysste sin fru på pannan--i hans ögon glänste tårar. + +(Slut.) + + +---- + +[Illustration] + + + + +Röfvare. + + + _Stackars lilla fågelmor!-- + Hit till norden glad du for, + byggde här ett litet näste, + högt i trädet du det fäste, + och du var så glad och nöjd, + allt var jubel blott och fröjd, + och du tänkte: "Ingen fara + kan för bo och ägg här vara"._ + + _Sommarfröjden nu är slut, + glädjesången sjungits ut, + liten fågel blott kan klaga + öfver röfvare, som taga + hemmets lycka, frid och ro + bort från litet fågelbo. + Ty ett litet fågelhjärta, + det kan också känna smärta._ + _ELLA._ + + +---- + +I solvarm sommar. + + +Här ser då hvar och en, att barnen ha sommarlof, och att solen skiner och +att ljumma fläktar smeka. + +[Illustration] + +Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark +fästning med vallar och torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i +vinden. Det blir allt en bussig fästning när allt blir färdigt, ty början +är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta arbete +under fristunderna från sommararbetet. + +[Illustration] + +På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af +dem äro 'till häst'. Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina +bröders starka skuldror. Hela sällskapet får sig präktiga fotbad under +leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna +badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han +som lärt sig åtskilliga kneippkurer af dessa eller andra små. + +[Illustration] + +Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare +och andra ha spänt sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som +till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och munterhet lyser ur allas ögon. +Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å dessa +teckningar. Ty så mycket har jag sett af barnen i lek och arbete, att jag +vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro flitiga +och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka +till i både arbete och lek! önskar Barnavännens. + +_Farbror._ + + +---- + + +Skyddsängeln. + +Af _Ad. Gründler._ +(Forts. fr. föreg. n:r.) + + +Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller, +min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de +sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens +morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, +min stackars Kristel?" + +"Ack, jo, visst tror jag det, mor--det står ju i bibeln. Men jag menar +bara, att _nu_ finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre +komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta, +att far blef öfverkörd och krossad af tåget?" + +"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart--"det gifves många gåtor, +hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, +att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka +ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den +förfärliga olyckan." + +Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har _du_ någonsin sett en ängel, +mor?" frågade han. + +"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon +ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom +synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de +sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra +änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på +din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska +budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att +få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta +klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud +att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa +änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som +vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty +den är din bästa skyddsängel." + +"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan +bättre." + +"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din +blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och +kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och +utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att +de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna +händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som +vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds +skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda +för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det +onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan +och plikttrohet--allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl +dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din +lefnadsväg--sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få +blifva goda änglar för dig." + +Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, +hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och +därinunder orden: + + "Guds änglar från vår barndomsdag + Oss skydda och bevara." + +Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig +omkring hennes barn ute i världen--ett trofast modershjärtas oaflåtliga +bön. + +* * * + +Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin +nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den +friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans +sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla +halmhatt, när tåget satte sig i rörelse. + +I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. +Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget, +lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig +själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog +beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om +den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i +världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt. + +Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig +inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de +gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar +omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat +se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela +naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i +Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet. + +Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han +fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck +på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt +midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar, +köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få +någonting att dricka. + +Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge +taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så +öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet +försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han +begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan +nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat +allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första +gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna +en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och +sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till +anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra +gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där. + +Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade +småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i +hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och +ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget +skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels +hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara +den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom +på kaffe. + +Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den +vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande--i sanning +icke någon änglauppenbarelse. + +Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof +så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och +förklarade, att nu vore han snart framme. + +Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och +sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel +stod ensam med sin kappsäck på stationen. + +Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där +fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel +skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.--Om +ändå mor varit med!--Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det +vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld. + +Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: +"Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda +gossar framför honom. + +"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. +Huru kunde ni få reda på mig?" + +"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, +"här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du." + +Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann +icke något ord till svar. + +"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara +förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för +att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så +odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med." + +Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste +af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han. + +Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och +framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de +allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra +pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka +knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot +de andra. + +"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de +mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den +störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog +honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll +Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett +fientligt läger. + +Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad +längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med +forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och +en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården +och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig +och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra +gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i +ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort. +"Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du +skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer." + +(Forts.) + + +---- + + +_Bibelläsning_ + +eller hvad står det i nästa söndags text? + +Veckan 26 Juni-2 Juli 1905. + + M. 26. 1 Petri 1: 14-25. FÖRMANINGSORD. + + T. 27. v. 14-16. _Maning till helighet_, + + O. 28. v. 17. _till sann gudsfruktan._ + + T. 29. v. 18-19. _Vi äro dyrt återlösta_, + + F. 30. v. 20-21. _böra därför äga tro och hopp till Gud._ + + L. 1. v. 22-23. _vi böra älska hvarandra._ + + S. 2. v. 24-25. _och hålla oss stadigt till Guds ord._ + +_Söndagsskoltext för den 2 Juli._ + +1 Petri 1: 14-19. + + _Minnesvers_: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder + himmelske Fader är fullkomlig. + + + + ------------------------------------------------------------------------- + BARNAVÄNNEN + ------------------------------------------------------------------------- + N:o 26 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. + 29 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 + ------------------------------------------------------------------------- + + + + +_Förmaningsord_ + +till lydnad för Gud. + +1 Petr. 1: 14-19. + + +Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds +skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig +såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall +skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och +i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god +moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och +väl i lifvets alla förhållanden. + +Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så +hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för +oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru +vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet +däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling +eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i +lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan. + +Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka +oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern +i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi +vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina +barn: "Varen helige, såsom jag är helig". + +Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en +frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du +bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker +snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du +bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och +styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig +och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som +han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse. + +Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet +barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven +vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske +fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens +välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med +stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går +på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller +ofullkomlighets skull. + +Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom +ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för +hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar +dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds +himmel. + +Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, +var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det +himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig +dit upp till klarhet och stor härlighet. + +_J. B. G._ + + +---- + +Eva. + + +"Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade +hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård. + +"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern. + +"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?" + +"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag +ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte +blifva lika god och kärleksfull som hon var." + +Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef +farmor kallad Eva?" + +"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta +det?" + +Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga +berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit +henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma", +sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde +hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?" + +"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern. + +"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit +i hennes ställe", sade fadern. + +"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min +lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag--ja, jag skulle +inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det +till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig." + +"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. +"Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick--hon skulle få blifva stammoder +åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare." + +Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon +kunde glömma, att hon hette Eva. + +Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde +en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren +knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang +hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och +äpplen, som hon skulle få på hösten. + +"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan +körsbär." + +"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern. + +Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda +körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få +smaka dem." + +Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och--mycket riktigt--bären +blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, +liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket +beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke +så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många +andra saker än på körsbären. + +Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna +tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, +lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva. + +"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en +dag. + +"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna +först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen +skall taga bort dem." + +(Forts.) + + +---- + +En kindergarten + +eller en blomstergård för små barn. + +Med teckning. + + +Den här lilla gruppen af barn är icke samlad i ett hem och inte heller i en +skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt emellan hemmet och +skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård. + +Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening +kunna besöka en skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att +kunna vara syskon och allesammans den där kvinnans barn, som sitter där med +handarbetet till höger å teckningen. + +Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och +leka och tala om sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja, +det är just detta barnen få lära sig i en kindergarten. + +Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera +lärarinnor taga där hand om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de +små lära sig att vara goda, vänliga och tålmodiga mot hvarann, de få lära +sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy och virka +små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan +berättar för dem och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt för sådana +små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar. + +På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader +och tillfällen att vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta, +får mor hvila sig litet i sitt uppfostringsarbete, och både mor och barn få +lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den blomstergård där de små +barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma blickar +och i närheten af hennes älskande hjärta. + +_J. B. G._ + +[Illustration: EN KINDERGARTEN.] + + +---- + + + + +Jesus, Mästare! + + + _"Jesus, Mästare, barnavän, + Lisar du smärtan? + Har du glädje och tröst att ge + Sörjande hjärtan? + Helar du såren? + Torkar du tåren?_ + + _Jesus, Mästare, barnavän, + Ändtligt vi funnit + Rätta vägen, och vid din fot + Målet vi hunnit. + Trötta vi digna. + Herre, välsigna!"_ + +[Illustration] + + _Så de bådo, och vid hans fot + Barnet de lade. + Jesu blick blef så varm och ljus, + Huldrikt han sade: + "Jag öfver arma + Vill mig förbarma"._ + + _Och när solen i väster sjönk, + Gick där en skara + Hemåt med jubel och tack och sång. + Men på den bara + Marken han dignat, + Han, som välsignat._ + _ANNA H--M PREINITZ._ + + +---- + +Karl och Greta. + +Med teckning. + + +Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på +samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens +ljus och som rosornas doft. + +Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men +först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade +kungen gifvit deras lärare. + +I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna +till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för +de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om +blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en +naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas +uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds +mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon +så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att +blifva goda människor. + +Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt +omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke +funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa +kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt +sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften +och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en +fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla +stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan. +Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att +den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med +in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två +gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade +varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att +gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller +plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och +flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta +sätt. + +[Illustration] + +Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars +djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, +och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra +en synd. + +Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där +satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och +granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken +och sommarglädje. + +Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de +icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka +på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de +ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala +med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn. + +Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans +stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, +han fick ingen lust mer att vara elak och ond. + +_J. B. G._ + + +---- + +Skyddsängeln. + +Af _Ad. Gründler._ +(Forts. fr. föreg. n:r.) + + +Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes +förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett +jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje +gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som +kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser. + +Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på +huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte +visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han +då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis +komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både +läsning, räkning och skrifning. + +Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen. + +Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa +augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd +trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum. + +När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en +häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster +Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de +många gossarne därnere: + + "När allt omkring mig hvilar, + till dig min ande ilar + O, Gud, och lofvar dig. + När världens larm försvinner + och jag mig ensam finner, + Är du, barmhärtige, när mig. + + När mörker jorden höljer + och all dess prakt fördöljer + Jag till ditt rike ser. + Jag ser det kring de dina + af nåd och sanning skina + Uti ett ljus, som ej går ner." + +Och så gömde han ansiktet i händerna och grät. + +Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt +för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. +Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa +andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten +af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet. + +Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller--var +de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han +nyss tillsammans med sina kamrater bedit? + +Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige +gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen. + +"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen +icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag +förstod, att du kände hemlängtan." + +Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh +nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte." + +Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty +han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade. + +"Inte?--Hvarför grät du då?" + +"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig +som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället +för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller +på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma." + +"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre +leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du +önskar det--eller hur?" + +"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad +heter du då?" + +"Steffen heter jag.--Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt +Steffke." + +"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?" + +"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.--Men godnatt nu, +Kristel, sof godt." + +Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den +natten med tårar i ögonen--den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt +hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt. + +Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. +Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans +kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den +främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel--och det gjorde han +hvarje dag--så läste han där på första bladet de ord, som hans mor +skrifvit: + + "Guds änglar från vår barndomsdag + Oss skydda och bevara." + +Och då tänkte han alltid på Steffen. + +Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med +de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, +präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det +är mera värdt än all yttre skönhet. + +Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så +beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han +sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och +timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma +öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken +springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det +aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta +honom. + +"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit +sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem." + +"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore +icke värd att äga ett sådant." + +"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem." + +I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, +"det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda +aldrig glömma." + +En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men +efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck. + +Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag +förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick +på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men +när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle +börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar. + +(Forts.) + + +---- + + +_Bibelläsning_ + +eller hvad står det i nästa söndags text? + +Veckan 3-9 Juli 1905. + + + M. 3. 1 Petri 5: 5-11. ÖDMJUKHET OCH VAKSAMHET. + + T. 4. v. 5. _Ödmjukhet är de ungas prydnad._ + + O. 5. v. 6. _Ödmjukhetens välsignelse._ + + T. 6. v. 7. _Ödmjukheten fostrar en frimodig ande._ + + F. 7. v. 8. _Vaksamhet är nödvändig._ + + L. 8. v. 9. _Ståndaktigheten likaså._ + + S. 9. v. 10-11 _Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden._ + +_Söndagsskoltext för den 9 Juli._ + +1 Petr. 5: 5-11. + + _Minnesvers_: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; + vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom + de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra. + +UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI. + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 *** diff --git a/48656-h/48656-h.htm b/48656-h/48656-h.htm new file mode 100644 index 0000000..e476fe2 --- /dev/null +++ b/48656-h/48656-h.htm @@ -0,0 +1,2772 @@ + + + + + + + Barnavännen 1905-06 + + + + + +
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 ***
+ +
{169}
+ +

 

+ + + + + + + + + + +
N:o 22
+ 1 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och + Hemmet.
+ Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
+ 1905
+ +

Kristi Himmelsfärd.

+ +

Apg. 1: 4-11.

+ +

WWi minnas från berättelsen om Kristi + förklaring, att frälsaren då nått den fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det + himmelska och oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af kärlek + till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död blifva försoningen för våra och all + världens synder, och att genom sin uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först + var hans verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den härlighet, som han + ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu kunde han och nu ville han genom en + himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu + för att draga oss människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och förnedring + till ljus och frihet och lycka.

+ +

Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma höga och stora mål. + Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens utgjutande öfver församlingen. Detta löftes + uppfyllande skulle nu apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden, + som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på väg uppåt till Gud. + Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans Helige Ande, på det att vi må kunna varda + Herrens små tjänare och tjänarinnor. {170}Herrens första + lärjungar trodde, att frälsaren efter uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger + talat med dem om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu uppblandade + med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso upprätta sitt rike på jorden, men + därinne skall församlas icke blott troende judar, utan troende från alla folk och släkten och + tungomål. Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu allas vår + frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare, apostlarne skulle gå ut att förkunna i + Jerusalem, Judeen, Samarien och sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens + evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning.

+ +

Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i världen och omtalat för + dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen + i allas deras åsyn. Under det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han + sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky döljer honom snart för + deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de, att han är när de sina alla dagar intill + tidsålderns slut.

+ +

Dock—innan lärjungarna Ã¥tervända till Jerusalem frÃ¥n Oljoberget, sänder frälsaren dem en + sista hälsning genom tvÃ¥ himmelska budbärare, som säga, att Jesus Kristus en gÃ¥ng skall Ã¥terkomma + i synlig mÃ¥tto till jorden. Det är dÃ¥ han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och + rättfärdighet. Det är dÃ¥ jorden skall Ã¥terfÃ¥ paradisets fägring och mänskligheten edens frid och + lycka i sina hjärtan.

+ +

Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga och himmelska, på det + att vi måtte få vara med i detta härliga rike.

+ +

J. B. G.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Broderskärlek.

+ +

(Forts. fr. föreg. + n:r)

+ +

MMen en vacker januarimorgon stannade + baronens vagn därute för att föra fru Henriksson och hennes dotter samt doktorn till + järnvägsstationen. Doktorn ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till + sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva för denne förloppet af + sjukdomen i foten.

+ +

*       *       *

+ +

En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra mot de + silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa framför en vagn på den + dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, + det är fru Henriksson och hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det + lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, lockigt hår. Ögonen stråla + af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör + modern uppmärksam på allt som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den + sorlande bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon moderns tankar + från de sorgliga minnena.

+ +

Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget vid munnen samt + hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas + blomstrande hälsa och friska glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver {171}förlusten af hennes gosse vill trycka ned henne.

+ +

Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas sjuka fot har + lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert omkring som hvilket annat barn som + helst.

+ +

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in i byn. Där ber fru + Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och + dotter öppna kyrkogårdsporten och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings + graf. Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med blommor och kransar + och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig ur blommorna, och på korsets fot stå med + gyllene bokstäfver orden: "Kärleken upphör aldrig".

+ +

Länge stÃ¥ de bÃ¥da tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de ägt pÃ¥ jorden, och + varma tÃ¥rar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke endast sorgens tÃ¥rar, som rulla utför + moderns kinder,—det är ocksÃ¥ tÃ¥rar af tacksamhet för Guds nÃ¥defulla hjälp, och denna känsla + förvandlar den bittra smärtan till mildt vemod.

+ +

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man måste lämna den kära + platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon + och Anna kyrkogården. Vid porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita + marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess fot ännu en gång emot + dem:

+ +

"Kärleken upphör aldrig".

+ +

Slut.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Lilla Berta.

+ +

Med teckning.

+ +

BBerta är en skärgårdsflicka, + rödblommig och stark, flink i vändningarna och munter som en liten lärka. När isen ligger blank + och säker öfver sunden vid jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka + bryggorna på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut på den leken, + då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen + ligger där grå och spröd utan att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden + blåser då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag mot strand och + vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom och går där och väntar så rysligt, att + hon ser allvarsam ut som en gammal människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn + öfver skär och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får du allt + stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från vår strand". Men så komma där + kalla nätter, och isen blir åter stark. Då ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela + dagen vid sitt arbete:

+ +
+

"O strand, där aldrig en drifva snöat!

+

Du Sveriges frostiga, sena vår!"

+
+ +

Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar lilla Bertas mor och + säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt + Stenvik till någon strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta upp + och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i hela världen, och Stenvik är + det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol + och böljeglitter."

+ +

Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet utanför Stenvik, + utan en frisk västanstorm. {172}Och nu var isen borta + och solen sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den vackra fjärden. + Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin vår. Hon satt långa stunder och såg + drömmande in i böljeglittret därute. Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om + sin glädje och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig så oändligt + lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf hvarefter. Men hon kände, att hon + behöfde en varmare sol, en klarare våg och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så + hvitt som snö.

+ +
+ Berta och fars båt +
+ +

Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden och ned i fars stora + båt, och där sjöng hon:

+ +
+

"Gör mig ren, o Herre, ren som snö,

+

Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,

+

Gör mig ren, o Herre, ren som snö!

+

Gör mig såsom liljan ren och skär,

+

Rena hvarje tanke, hvart begär,

+

Gör mig såsom liljan ren och skär!

+

Gör mig ren som solens hvita ljus;

+

Höj min själ från jordens stoft och grus,

+

Gör mig ren som solens hvita ljus!"

+
+ +
+ Dekoration +
+ +
{173}
+ +

Barnsligt.

+ +

Med två + teckningar.

+ +

NNär jag var en liten flicka, var jag + god vän med alla kor och kalfvar i fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde + komma åt, smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och Gullkrona o. + dyl.

+ +

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var en brokig kviga, utan + horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa som den morskaste häst.

+ +

Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt ett stycke bröd att + undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona brödet, så flög det genom mitt hufvud en + tanke, som kom blodet att sjuda i mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen + med mig på ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från stängslet kastat + mig upp på hennes rygg.

+ +
+ Flicka och kviga +
+ +

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon vanlig ridtakt. Det var + en galopp, som jag icke förstod, och därför började jag skrika af alla krafter, under det jag låg + raklång utefter ryggen på Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.

+ +

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den förskräckta kvigan, + men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom + undan utan en bruten rygg, och jag utan att hafva brutit {174}nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och aldrig frestade den + till vidare försök i den vägen.

+ +
+ Flicka och kviga +
+ +

Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr från + den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva barnsliga tankar, och någon + liten gosse eller flicka kunde komma att frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag + med denna lilla berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så säkert, + att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Skyddsängeln.

+ +

Af Ad. + Gründler.

+ +

EEn vacker vårdag sprungo två små barn + omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På + äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt + tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, + huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått + sticka upp ur sitt gröna omhölje. {175}Men han hade + åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.

+ +

När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan + under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek + tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans + grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt + tryckte ned på hennes guldglänsande hår.

+ +

Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga + ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende + munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga + håret.

+ +

"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med + sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande + nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka + ner.

+ +

"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att + vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid + vår säng, så att intet ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod + framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de inte skulle falla i + vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig och håller mig fast."

+ +

Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, "och för resten minns + jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit + vägen?"

+ +

Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.

+ +

"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade säkert inte efter + ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt barn faller i vattnet, då går ängeln med + och visar det så mycket vackert därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor + igen."

+ +

Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon hade ändå inte kunnat + förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på julgubben och påskharen, men det hade Kristel för + längesedan kommit ifrån. Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i + lifvet, om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars hjälp. Hos honom var + redan gossens medvetande om kraft och förmåga lefvande.

+ +

"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt svärd", sade + han, och hans ögon lyste af stridslust.

+ +

Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja göra mig något ondt, + Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck af så helig, ren oskuld som i änglarnas på + taflan, som hängde i pastorns arbetsrum.

+ +

Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han dÃ¥ velat beskydda lilla + Maja?—Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, funnos ju inte; att tro pÃ¥ sÃ¥dana vore + ju ännu barnsligare än att liksom Maria tro pÃ¥ en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej + vara mycket klokare än sin lilla syster.

+ +

"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."

+ +

De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt tistelkransen ur Marias hår, och + så gingo båda hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta + dem.

+ +

Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på sin säng, och under + häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett järnvägståg hade råkat in på orätt spår och + med fruktansvärd hastighet kört öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte + och gladt sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så {176}förfärlig olycka drabbat den lilla familjen. Läkaren, som genast + tillkallats, gaf föga hopp. Allt hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett + rogifvande medel för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han + emellanåt jämrade sig i sömnen.

+ +

Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en klagan från sin + kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu kände de därför en oförklarlig ångest vid + allt det ovanliga, som här mötte dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel + stirrade mörkt på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.

+ +

"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han säkert beskyddat far. Han + gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva bedit sin morgonbön, det vet jag."

+ +

"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men denna gaf ej nu akt på + barnen.

+ +

De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns födelsedag, fingo nu pryda + faderns sista hvilobädd. Redan följande natt hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg + där i sin hvita svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. Han + såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man tyckte sig till och med se + ett drag af glädje och frid hvila däröfver.

+ +

På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den redlige mannen, huru + han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men huru till sist efter ett svårt lidande + Herrens ängel fattat hans hand och stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu + säkerligen vore prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke förgäter + änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande familjen och jämna deras + lefnadsväg.

+ +

Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors hand såsom ville hon + säga: "Hör du?"

+ +

Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa visste, hvilka tankar + gingo genom hans hufvud.

+ +

*       *       *

+ +

När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt och dystert + därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af kärlek och godhet, så blir där + plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick det nu också i växlaren Huberts hem.

+ +

(Forts.)

+ +
+ Barnavännens Sommarnummer +
+ +

utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o 23 af årgången + 1905.

+ +

Barnavännens sommarnummer innehÃ¥ller 16 sidor i samma format som öfriga nummer, rikt + illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa Beskow, Anna H—m Preinitz, + Ella, J. B. G. m. fl.

+ +

Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre ex.

+ +

Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.

+ +

Sommarnumret sändes fritt till närmaste post- eller järnvägsstation.

+ +

Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.

+ +

Uppsala i Maj 1905.

+ +

Redaktionen.

+ +
+ +

Bibelläsning

+ +

eller hvad står det i nästa + söndags text?

+ +

Veckan 5-11 Juni 1905.

+ +
+

M. 5. Apg. 2: 37-47. Kyrkans grundläggning.

+

T. 6. v. 37. Folket frågar efter frälsning.

+

O. 7. v. 38-40. Petrus undervisar dem om frälsningens väg.

+

T. 8. v. 41. Tretusen taga ut steget till frälsning.

+

F. 9. v. 42-43. Folket befästes på frälsningens väg.

+

L. 10. v. 44-45. Deras kärlekslif.

+

S. 11. v. 46-47. Deras gudstjänstlif.

+
+ +

Söndagsskoltext för den 11 + Juni.

+ +

Apg. 2: 37-47.

+ +
+

Minnesvers: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, + långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.

+
+ +
{177}
+ +

 

+ + + + + + + + + + +
N:o 23
+ 8 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och + Hemmet.
+ Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
+ 1905
+ +

VÃ¥ren.

+ +
+ Maskros +
+ +
+

Vårens blomma, vän och skär,

+

Smyckad står på ängen,

+

Björk och pil sin vÃ¥rdräkt bär—

+

Mjuka, vackra hängen.

+

Säg, hvem kläder äng och lund?

+

Hvem har löst i fjärd och sund

+

Liten vÃ¥g frÃ¥n vinterbojan—

+

Liten våg från bojan?

+

Himlens Herre kläder så

+

Jorden skön om våren

+

För att fröjda barnen små,

+

Torka sorgetåren.

+

Han, som allt i fägring klär,

+

Han ett fadershjärta bär,

+

Honom vill jag alltid lofva—

+

Honom vill jag lofva.

+
+ +

J. B. G.

+ +
{178}
+ +
+ Dekoration +
+ +

Kyrkans + grundläggning.

+ +

GGuds helige Ande hade på pingstens dag + utrustat en skara män och kvinnor för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade + ingen yttre lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda af Gud. + Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått lära, huru han skulle utföra + det viktiga uppdraget: »Föd mina lamm!» Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och + kärlek, som blifvit gifven åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete + i Herrens vingård.

+ +

Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och öfvertygande + visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade genast sin verkan däruti att + människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, + hvad skola vi göra? Petrus sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i + Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige Andes gåfva.»

+ +

Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, och tre tusen blefvo + genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde på denna underbara pingstdag var skönare och + härligare än själfva skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: + korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu göra de ett nytt val. + De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort + en förskräcklig synd, då de korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till + dem såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens djup, och vi märka, + att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva förda från syndens mörker till Guds + underbara ljus. De blifva Jesu hängifna lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande + för Guds saliga gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i deras + innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att bedja med och för hvarandra. + Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen + lära sig af dem att känna och älska den store Barnavännen.

+ +

Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, att Guds Ande + kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i sanning Jesu lärjungar och hans + efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, + varen edra föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de människor + som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla och fördragsamma människor. Vi + behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen + likasom alla senare hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:

+ +
+

"Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,

+

Tillkomme ditt rike på jorden!

+

Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,

+

Sänd ut dem till södern och norden,

+

Att kalla och bjuda all världen."

+
+ +

Fr. E.

+ +
{179}
+ +
+ Min lyra +
+

MIN LYRA

+
+
+ +

Ett + barndomsminne.

+ +
+

Ett barndomsminne är liksom ett flarn,

+

som hvirflar upp, när aftonvinden susar,

+

som både lockar, skrämmer och förtjusar

+

likt sagorna, vi hörde såsom barn.

+

Det väcker ofta någon känslosträng

+

uti vårt bröst och för vårt öga målar

+

i regnbågsfärger eller månestrålar

+

en skimrande och bildrik gobeläng.—

+

Alltnog, sÃ¥ minnes jag en mÃ¥nljus kväll.—

+

I hörnet af den stora, vackra salen

+

stod ett piano, och invid pedalen

+

låg jag en pilt i fagra drömmar säll.

+

O, hur jag smekte dessa strängars gull,

+

o, hur jag älskade pedalens lyra,

+

och huru var ej i poetisk yra

+

min sagovärld af tappra hjältar full!

+

{180}Hvad klang af svärd! Hvad + tinnar och hvad torn,

+

hvad bålda riddare och blanka vapen,

+

och tärnor, räddade ur fångenskapen

+

af pager, blåsande i silfverhorn!

+

Ã…h, hur jag frossade i fantasi'n,

+

och huru stormande ljöd ej pedalen,

+

och som ett féslott lyste hela salen,

+

när månen göt sitt trolska sken därin!

+

Då hände det en kväll, när som min håg

+

mig omotståndligt dragit till min lyra,

+

att husets dotter syntes kosan styra

+

till instrumentet, hvarest gömd jag låg.

+

Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?

+

I stället för den ystra dansmusiken

+

jag hör ett sus, liksom från andens riken

+

så känsligt ljuda ifrån ebenträt.

+

O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,

+

då ut i salen lik en dufva flyger

+

den lilla sången: "fram en suck sig smyger".

+

O, hur den sången barnahjärtat tog!

+

När stundom se'n jag till min lyra smög,

+

jag mer och mer min riddarsaga glömde

+

och i en annan värld mig ljufligt drömde,

+

dit bönens dufva med min längtan flög.

+

Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå

+

jag söker upp min barndoms vackra lyra

+

och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,

+

som ännu famnar stora barn och små.

+

Eric.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +

Hon vann seger.

+ +

Berättelse af Anna + H——m Preinitz. Med 3 teckningar af Elsa Hagström.

+ +

EEn tolfårig, spenslig flicka ilade + skogsstigen framåt med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde + henne. Hennes ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en + undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och grät, som om + hennes hjärta skulle brista.

+ +
+ Karin på mossan +
+ +

»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, hvarför skulle du dö + ifrån mig!»

+ +

Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo som långa, mörka + skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? Hvarför fanns det ingen, som älskade + henne? Vinden susade i trädens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så + började solen att lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en + skymt af den vackra aftonhimmeln.

+ +
{181}
+ +

—Ingen som älskar mig——jo visst, kanske ändÃ¥. Men kanske var det endast de + snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit sÃ¥ ond, sÃ¥ ond. Men allt efter som hon + blickade upp mot det blÃ¥a himlahvalfvet, kom en ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus + visste allt, och sÃ¥ föll hon pÃ¥ knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlÃ¥t mig och + rena mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag skall gÃ¥, ty jag har + ingen annan än dig.»

+ +
+ Karin och fröken Ström +
+ +

Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon gått igenom, att hon + somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll öfver skogen, och vinden saktade af och det blef + så tyst och stilla.

+ +

*       *       *

+ +
+

"Här en källa rinner,

+

Säll den henne finner

+

Hon är djup men klar,

+

Gömd men uppenbar.

+

Om du där dig tvager,

+

Hon hvar fläck borttager,

+

Ty den källan god

+

Är Immanuels blod."

+
+ +

Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då böjde någon sig ned + öfver henne och strök henne smekande öfver håret: »Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? + Hvad har händt?»

+ +

Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon blickade hon in i det + kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne.

+ +

»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var fröken här.»

+ +

»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så god. Jag vaknade så + tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en + stor glädje, var äfven mitt hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför + hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad jag blef, när jag fann + dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru detta kommer sig!»

+ +

»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta längre. Det var ett + så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så stygga saker.»

+ +

Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt blixtrade, när hon tänkte på + den oförrätt man begått mot henne. Fröken Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om + allt, Karin! Hvarför slog mor Jonsson dig?»

+ +

»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag på samma gång ha + tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John och kastade sand i vattnet, och ju mer + jag bad honom låta bli, dess värre blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for + öfver ände och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på sanden. Och till + råga på olyckan fick {182}lillan såpvatten i ögonen och + började skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då bet han mig så + förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog upp den tunna klädningsärmen, och fröken + Ström såg då blåa märken efter gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att + skrika och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur det var, utan + trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills jag lyckades komma lös och sprang till + skogen. Och jag går aldrig dit mer, aldrig, aldrig.»

+ +
+ Mor Jonsson +
+ +

»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, hur du skall handla, + men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre himmelske fader!» Och så stego bönerna i den + sköna sommarmorgonen upp till Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet + barnahjärta.

+ +

*       *       *

+ +

Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon tyckte nästan att + hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog ingen, som brydde sig om henne nu, när hon + satt som en stackars sjukling och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor + Jonsson, men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten flicka, som hon en + dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan den dagen nu. Hvar kunde Karin vara?

+ +

Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes onda samvete hindrade + henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att flickan kanske omkommit i skogen, och då for + en rysning genom henne.

+ +

Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt stod snart vid + hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?»

+ +

»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken nu. Men hvarför + kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på min olycka och för att håna mig, kan + jag tro. Ja, du har då all anledning att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort + alltid.»

+ +

Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom hon ihåg, hvad hennes + kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner + seger öfver dig själf, så tar du in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för + att med kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka att vinna dem för + honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. Josua fick ju icke uppge striden genast han + kommit in i Kanans land, han skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon + vänligt: »Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så tänkte jag, att + jag kanske kunde vara Er till någon nytta, {183}och om + Ni vill, skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.»

+ +

Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en misstänksam glans i hennes + ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu + har varit, och då tänkte du spela barmhärtiga samariten här.»

+ +

Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. Hvad tjänade det till, + att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i hennes själfuppoffring endast såg låga + bevekelsegrunder. Men åter ringde orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: + »Jag förstår, att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar jag + varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade Er, sprang jag på måfå + djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute + till slut. Morgonen därpå fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon + var så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått pastoratet i X. + och att de kunde få hålla bröllop till hösten.»

+ +

»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, som hon skrifvit till + sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig med sig och reste. Öfver sommaren fick jag + stanna hos fru W., en vän till pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma + till dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag till seminariet i + K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu önskade jag så gärna att få vara er till hjälp + i sommar. Snälla mor Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar af + mig.»

+ +

Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste pastorn hvar du + var?»

+ +

»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att han talat om det för + mor Jonsson.»

+ +

»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan jag tro.»

+ +

»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite om mig, och då vet + jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i stugan. Snart flammade elden i spisen, och + kaffepannan stod på. Fönstren öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste + kommo i flitig rörelse.

+ +

När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga flickan sjunga under + arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till + henne, mumlade hon gång på gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort + det?»

+ +

Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då kunde hon ej + tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, Karin? Ha de gjort så mycket för dig, + då förstår jag väl, att de gärna behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit + så hård emot dig, jag förstår det inte.»

+ +

»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så tacksam till honom + därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag tänkte då, att om jag kunde vara till nytta + här, så skulle Han förstå, att jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha + öfverseende med mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»

+ +

Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för mig att säga, men + vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har vetat, hvar du var, de ha tagit på mina + krafter. Jag tyckte jag hörde dig gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. + Pastorn kunde allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte hade varit + den stackare jag är nu.»

+ +

Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, att det skulle kunna + hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det + skola vi bedja Gud om».

+ +
{184}
+ +

När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en tioårig, solbränd pojke, + såg litet generad ut, ty han kände genast igen Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att + påminna honom om deras sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till + skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom säga till Maja: »Hon är + allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter ved och vatten åt henne». Karin log, och hon + var så innerligt glad. Nog skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle + hon kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några själar för sin + älskade Mästare.

+ +

Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när krafterna + och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. »Af landet står ännu mycket åter, + som skall intagas», och så tog hon åter nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville + försaka sig själf och vinna hjärtan för Jesus.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Gult och blÃ¥tt—Svenskt + och godt.

+ +

Med teckning.

+ +
+

Blågul fanan är

+

I vår fosterbygd.

+

Den oss är så kär,

+

Gifve Gud den skygd!

+

Blå vår himmel är,

+

Blå den lugna vik

+

Blåa blommor bär

+

Sveas bygd så rik.

+

På vårt åkerfält

+

Täck syns blåklint stå,

+

Där sig sammanställt

+

Har vårt gula-blå.

+

Blåa klockor bär

+

Linet på sitt strå.

+

Första sippan är

+

Också den ju blå.

+

Vår sitt intåg gör

+

I vårt nordanland,

+

Då den rikligt strör

+

Guld med öppen hand.

+

Tussilago slår

+

Med sitt blyga bud:

+

"Nu så är det vår,

+

Se min gyllne skrud!"

+

Vårlök öppnar snart

+

Gula kalken sin.

+

Vifvan skjuter fart,

+

Står där rak och fin.

+

Gul är vårens färg,

+

Blå den är också.

+

Då i dal, på berg

+

Sveriges färger stå

+

Under höstens tid

+

Gula färgen rår.

+

I den fagra lid

+

Guldgul björken står.

+

Blågul fana bär

+

Detta fagra land,

+

Den oss binder här

+

Med sitt starka band.

+

Må vi höja den

+

Högt mot himlen opp!

+

Må den svaja än,

+

Ge oss mod och hopp!

+

Ella Beskow.

+
+ +
{185}
+ +
+ Gult och blÃ¥tt—Svenskt och godt +
+

Gult och blÃ¥tt—Svenskt och godt

+
+
+ +
{186}
+ +

Blomsterförsäljerskan.

+ +

Med teckning.

+ +

»TTusenskön—vacker tusenskön!» SÃ¥ ljöd en vacker sommardag en späd, + klar barnaröst pÃ¥ gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt välklingande rösten + stannade de förbigÃ¥ende och betraktade med förvÃ¥ning den lilla flickan, som med sitt guldlockiga + hÃ¥r och sina stora, mörka ögon syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll + i handen. Visserligen voro hennes smÃ¥ fötter bara liksom ock hennes knubbiga armar, men hon sÃ¥g i + alla fall sÃ¥ prydlig och fin ut, att folk sade till hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan + vara?»

+ +
+ Blomsterflicka +
+ +

En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad panna: »Hvad gör du här, + liten? Är du ute och leker?»

+ +

Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka förtjäna några + slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn + köpa några blommor af mig?» fortfor hon. »Se, så vackra de äro!»

+ +

»Hör du barn, du mÃ¥ste tala sanning, förstÃ¥r du», sade den främmande herrn strängt. »SÃ¥dana här + fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. Du har säkert nÃ¥got upptÃ¥g för + dig.—-Hvad heter du?» frÃ¥gade han och sÃ¥g forskande pÃ¥ henne.

+ +

»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är snäll mot mig. Vill ni + inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», tillade hon.

+ +

Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du har och betala hvad du + begär», sade han, »men då måste du i stället låta mig följa med dig hem.»

+ +

Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon omsorgsfullt sina + buketter.

+ +

»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.»

+ +

Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara ögonen tog hon emot den + och räckte honom korgen.

+ +

Men han sköt undan den. »Du skall {187}få ge mig + blommorna sedan», sade han. »Nu gå vi hem.»

+ +

Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och följda af många + nyfikna blickar gingo de därifrån.

+ +

Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet hus, torftigt men + rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med in och såg huru barnet störtade fram och + slog armarna omkring en ung, blek kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot + marken.

+ +

»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du redan sålt dina + blommor?»

+ +

»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla människor stirrade på mig så + förfärligt. Och här är en herre, som nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag + inte talade sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.»

+ +

»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem ni än mÃ¥ vara, sÃ¥ + vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. + Jag är blind och mÃ¥ste sitta här alldeles hjälplös, men dÃ¥ försöker hon i sin barnsliga kärlek + tänka ut ett sätt att förtjäna nÃ¥got. »Hon är sÃ¥ god.»—Den blinda moderns röst darrade, och + hon brast i grÃ¥t.

+ +

»Ellen!—Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. ȁh, nu förstÃ¥r jag, hvarför + jag inte kunde gÃ¥ förbi den här lilla flickan. Det var dina drag jag sÃ¥g i hennes barnansikte. + Ack, min stackars, kära syster, att jag skulle Ã¥terfinna dig i sÃ¥dana omständigheter!» Han böjde + sina knän framför henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tÃ¥rar droppade ned pÃ¥ + hennes händer.

+ +

»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte ägde en enda vän på + jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är hjälpen närmast.»

+ +

Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och slutligen stannade hans + blick vid den unga, bleka kvinnan samt det ofullständigt klädda barnet.

+ +

»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat finna dig förr, min + enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig upphört att söka dig, fastän jag hittills + aldrig kunnat finna ett spår af dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem + skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin återfinna dig.»

+ +

»Du hade mÃ¥hända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin barnsliga tillit till + frälsarens hjälp gÃ¥tt ut för att sälja sina blommor, som vuxit i hennes lilla trädgÃ¥rdssäng + härute. Hon har bedt mig om lof att fÃ¥ gÃ¥ ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att + lÃ¥ta henne gÃ¥. Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men—nöden har ingen lag, som du + vet, min bror», sade hon med ett svagt leende.

+ +

Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne dig, min lilla + flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första och sista gången du gått ut för att + sälja blommor. Nu skola vi resa härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, + där sol och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon skall kunna återfå + sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.»

+ +

Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina blommor på den lilla + stadens gator.

+ +

Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp.

+ +
{188}
+ +
+ En presentation +
+

EN PRESENTATION.

+
+
+ +
{189}
+ +

En presentation.

+ +

Med teckning.

+ +
+

Den lilla Lisa har ögon blå

+

Och mun, som beständigt vill skratta,

+

Och hvad härnäst hon skall hitta på,

+

Det är ej så lätt just att fatta.

+

Nu Tello och kisse hon sammanför

+

Att stifta vänskap, som man ju bör.

+

Men kisse, den stackarn, han fräste till,

+

Och håren sig reste på ände.

+

Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill.

+

Det är då ett riktigt elände.

+

Jag skälfver i hela min stackars kropp,

+

Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"

+

Men Tello satt där så sur och tvär,

+

Och sade: "Så kattorna gnälla.

+

Man kan rent få örsprång utaf det här,

+

Och aldrig de lära sig skälla.

+

För vänskap behöfs det väl sympati,

+

Men vän med en tocken kan ingen bli."

+

"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog,

+

"Det är väl ej vackert att gnälla.

+

Men är du förståndig, du inser nog

+

Det passar ej alltid att skälla.

+

Du är ju min vän, det är kisse me'

+

Och så bli vi vänner nu alla tre."

+

Anna H—m Preinitz.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +

Lärkans hemlighet.

+ +

Af J. B. + Cherman.
+ Med teckning.

+ +

EElsa var en blyg liten flicka, som + jämte en syster bodde hos mormor i en liten by vid hafvet.

+ +

När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gÃ¥fva—en klar och vacker röst. Den rösten + var sÃ¥ mjuk och klangfull, att den som en gÃ¥ng hört flickan sjunga, längtade att Ã¥ter fÃ¥ höra + henne. Men just ingen mer än mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sÃ¥ng, ty, som sagdt, + Elsa var mycket blyg.

+ +

Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. Ett nytt kapell skulle + vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en stor händelse och den skulle göras riktigt vacker + och högtidlig. Äfven barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i + kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst fingo sedan vara med i en + barnkör, som under flera veckor skulle öfvas.

+ +

Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste om, och så + bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra barnen.

+ +

»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag hoppas, att du nu skall + försöka vara modig, min flicka, och låta höra din röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig + att få vara med om öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan + därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.»

+ +

»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. Kanske mÃ¥r hon inte bra + af de frön hon fÃ¥r.»—

+ +

Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af barn äfven från de + närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren skulle komma.

+ +

Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med klappande hjärtan, + och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. Hennes väntan att blifva uppropad, var + henne som en plågsam dröm.

+ +
{190}
+ +

Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den fruktade läraren.

+ +

Men dÃ¥ hände nÃ¥got ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. De klara, höga + tonerna, som kommo sÃ¥ lätt därhemma blefvo nu till blott en darrande snyftning. Man kunde ej annat + än känna deltagande för henne och själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var + förbi—allt var förbi.

+ +
+ Elsa och Betty +
+ +

Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon kunde, men hennes ögon + skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot + sina hem.

+ +

Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som stannade henne. Det var + verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen utan vara välkommen igen till nästa + pröfning.

+ +

Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru skulle hon lära sig att + vara frimodig?

+ +

Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster sof och allt var + tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen.

+ +

»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du sjunga mer?»

+ +

Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet som gjorde det, + eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo allt tyngre, och Elsa visste inte + längre, om hon drömde eller om lärkan talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, + fastän rösten var svag.

+ +

»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du frågar, hvarför jag ej + sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten + åter, lilla Elsa, så skall du få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru + också du måste sjunga.»

+ +

Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, tala om din + hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur buren.»

+ +

Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.

+ +

»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag alltid upp till den + blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, rena luften, men först och sist för den gode + himmelske fadren. Ser du, härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak + kan jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket därinne, lilla + Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som skapat allt och {191}sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»

+ +

Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna rörelse förändrades + allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och syster Betty stod bredvid för att väcka henne. + Men lärkan såg ut, som om hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det + varit blott en dröm.

+ +

»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, sedan hon talat om + allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren med sig ut på ängen, där de släppte lärkan + i frihet. Och se, lärkan som varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon + höjde sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo andan och lyssnade. + Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu + hörde de hennes sång, fastän de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke + var bara en dröm.

+ +

När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, och när hon själf + steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade + fönstret och mot den vackra, blåa vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje + och lust med hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin förr.

+ +

DÃ¥ hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sÃ¥go pÃ¥ henne med förvÃ¥ning, och + läraren—ja, i hans ögon glänste tÃ¥repärlor, och sedan han fÃ¥tt rösten klar, gjorde han Elsa + nästan hjärtängslig genom att säga att hon—just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot + i en af körerna.—

+ +

Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom hem, satt lärkan på + trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på henne, som om hon velat säga: »Var det inte det + jag sade, att det skulle gå att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?»

+ +

Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och sjöng + så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i tonen.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Krig.

+ +

SSom ni alla veta, rasar för närvarande + ett blodigt krig mellan Ryssland och Japan. BÃ¥de i bibliska historien och världshistorien, ja, + äfven frÃ¥n vÃ¥rt lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det sÃ¥som en läxa, om + nÃ¥gonting som hände för länge sedan—det var bara ett nöje att läsa om de stora slagen och de + tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi själfva skulle upplefva det. Tänk bara pÃ¥, att + kanske i dag tusentals käcka unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig + Ã¥t vÃ¥rsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i fruktansvärda kval! Tänk om din + far hade varit med ibland dem! DÃ¥ förstÃ¥ vi att kriget är nÃ¥gonting fasansfullt.

+ +

»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog bollen ifrån honom? + Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, så är det också ondskan, som gör att det + blir krig emellan två folk. Det första tar någonting från det andra, och det andra vill icke + godvilligt lämna det han äger.

+ +

Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?

+ +

Ja, hvad säger mor, när tvÃ¥ af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed Gud, att han mÃ¥tte + gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet annat medel vi heller. LÃ¥t oss + dÃ¥—alla söndagsskolebarn i hela vÃ¥rt land, i hela världen—lÃ¥t oss gÃ¥ till Gud och + bedja pÃ¥ vÃ¥ra knän: »Gode Gud, gör slut pÃ¥ kriget! {192}Sänd din helige ande, fridens ande, och lÃ¥t honom öfvervinna ofridens och + hatets onda ande, som vill härska öfver människorna! Hjälp bÃ¥de smÃ¥ och stora, amen.»

+ +

*       *       *

+ +

Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till Japan är det längre, + och därför känna vi kanske ej så mycket till folket där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva + svart hår, gul hudfärg och något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera + i skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, de äro förnöjsamma, + och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni förstå nog, att det är icke så godt att hvarje + dag skaffa mat till flera hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i + själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste föda är ris, kokt i + vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk tycka de om, och frukt äta de gärna, när de + bara kunna få.

+ +

I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad öfver den hastighet, + hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, + gossar och flickor, och de små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom + lek för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.

+ +

Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett äpple, en tomat eller + en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. En tredje två tomater och en liten riskaka. + De resande gingo bort till mannen som hade löken.

+ +

»Är detta hela din frukost», frågade de.

+ +

»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty jag har ännu fyra + timmars arbete i eftermiddag.»

+ +

»Hvad åt du i morse då?»

+ +

»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»

+ +

»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»

+ +

»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»

+ +

Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de mycket uthålliga. + Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra de således icke mera än en handfull ris + och en kanna kokande vatten till kvällsmat.

+ +

Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och likasom japanen + längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också börjat längta efter en lefvande frälsare. + Många hafva redan öfvergifvit sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.

+ +

Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall höra med + till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Brefväxling med de + små.

+ +

Prisuppgift N:o 1.

+ +
+

Om mitt första klang sången i julenatt

+

Ifrån himmeln af änglarnas skara.

+

För den stormfyllda jorden en härlig skatt

+

Till oss, arma, den skulle ju vara.

+

Och mitt andra jag såg uti sommarens tid

+

Uppå susande vingar sig höja.

+

Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid

+

För din tanke i folkdräkt ses dröja.

+

Och mitt hela det var ju en nordisk brud,

+

Men en brud uti drottningakrona.

+

Och när nordiska land stod i vårfager skrud,

+

Hon vigdes att folken försona.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +

Bibelläsning

+ +

eller hvad står det i nästa + söndags text?

+ +

Veckan 12-18 Juni 1905.

+ +
+

M. 12. Apg. 8: 26-38. Filippus och Etiopiern.

+

T. 13. v. 26. Filippus i öknen.

+

O. 14. v. 27-28. Etiopiern närmar sig.

+

T. 15. v. 29-31. Mötet mellan de två männen.

+

F. 16. v. 32-33. Hvad etiopiern hade läst.

+

L. 17. v. 34-35. Filippus undervisar.

+

S. 18. v. 36-38. Etiopiern tror och varder döpt.

+
+ +

Söndagsskoltext för den 18 + Juni.

+ +

Apg. 8: 26-38.

+ +
+

Minnesvers: Jerem. 29: 13, 14 a.

+
+ +
{193}
+ +

 

+ + + + + + + + + + +
N:o 24
+ 15 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och + Hemmet.
+ Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
+ 1905
+ +

Filippus och + etiopiern.

+ +

Apg. 8: 26-38.

+ +

PPingstens Helige Ande hade uppfyllt + den unga församlingen i Jerusalem med segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och + heligt nit att tända himmelsk eld i människornas hjärtan.

+ +

Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus sammanträffade med + drottning Kandaces af Etiopien finansminister.

+ +

Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd Filippus att bege sig + af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och Egypten.

+ +

Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var att lyda Gud, och + denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste lifserfarenhet. Öknen skulle varda en + ljuflig lustgård, ty här skulle han få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den + eviga lifskällan.

+ +

Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma doftar och ingen + fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma sig. Först komma väpnade ryttare på + hvita arabiska hästar, så en präktig vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter + den förnäme etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till Jerusalem och + där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen hade han ännu icke {194}funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå fram till sin + längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig skrift profetian om den lidande + Messias.

+ +

Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit ut i öknen, och genom + en Andens maning närmar han sig vagnen och hör etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten + Esaias bok. Efter att höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den + hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om att han, diakonen, + gjorde det.

+ +

Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet kärare ressällskap kunde + han önskat sig, och därför beder han honom stiga upp och taga plats bredvid honom i vagnen. + Hofmannen tillstår helt öppet, att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess + betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en sådan som vill lära. Fråga + äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och + med innerlig tillfredsställelse undervisa dig.

+ +

Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten skrifvit, enligt + Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden till försoning för vår synd och att han + nu var uppstånden för att bringa oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. + Filippi predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få vara med i + vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och vinnande talade han om Jesus, att + där föddes tro i hofmannens hjärta och en djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och + en sann kristen. Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen och + vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet.

+ +

Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela hans fosterland. + Han var en man, som visste hvad han ville, full af hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att + tusenden af Etiopiens folk genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus.

+ +

Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus skulle vinna många + själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu hafva dessa två älskliga människor för + längesedan återfunnit hvarandra i det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi + böra lära af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse själfva gå på + Guds vägar och söka att få många med oss.

+ +

J. B. G.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Hvad vänlighet + förmådde.

+ +

DDoktor Walther satt en dag i sitt + mottagningsrum och läste. Han var en jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, + ringde det pÃ¥ tamburklockan. Han lade ifrÃ¥n sig boken och gick för att öppna, men dÃ¥ han sÃ¥g hvem + det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, smutsig pojke, känd under + namnet Hammar-Janne. Det var en sÃ¥dan gosse, som alla andra varnades för—en gosse, som blef + kallad tjuf och odÃ¥ga, och hvilkens förbättring ingen ansÃ¥g det löna mödan att vinnlägga sig om, + ty hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga namn var John {195}Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor + var död.

+ +

Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och blodigt ansikte. Det var + också blod på hans kläder.

+ +

"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag har fått ett sår i + hufvudet."

+ +

"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.

+ +

"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En karl kastade sten pÃ¥ + mig.—Aj!"

+ +

"Hvarför kastade han sten på dig då?"

+ +

"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.

+ +

"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?"

+ +

"Jag tog ett äpple under ett af hans träd."

+ +

Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. Han såg, att det + blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att rinna.

+ +

"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", sade han.

+ +

"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade gossen.

+ +

"Men du har väl något tillhåll i alla fall?"

+ +

"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också."

+ +

"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt hufvud, eller ock får + du tvätta det själf och binda om en ren näsduk."

+ +

"Ursäkta doktorn, men jag har inte nÃ¥gon—"

+ +

"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting om du inte får + någonting om, bara du tvättar dig."

+ +

Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade icke ämnat vara + hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp behöfdes, och säkert var han icke heller + angelägen att få den gossen in i sitt rum.

+ +

Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens besök—hans unga hustru + hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i + lifvet, men tvÃ¥ smÃ¥ grafvar pÃ¥ kyrkogÃ¥rden pÃ¥minde henne, att hon hade nÃ¥gon i himmelen, som kunde + kalla henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och sÃ¥ gjorde hon äfven denna + gÃ¥ng. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gÃ¥ upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig + in i badrummet. Han kom, trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda + rösten, som hade kallat pÃ¥ honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och sÃ¥g pÃ¥ henne.

+ +

"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.

+ +

Han satte sig.

+ +

"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"

+ +

"Jag kan inte bli snäll."

+ +

"Hvarför det?"

+ +

"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."

+ +

"Men kan du inte försöka?"

+ +

"Jag vet inte."

+ +

"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?"

+ +

"Ja—kanhända."

+ +

Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed försiktigt gossens + hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, tofviga håret från såret och såg då, att + det verkligen ej var något farligt sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök + hon håret tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat.

+ +

Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var öfverdraget med smuts, + var det till och med ett vackert ansikte.

+ +

"Hvad heter du, min gosse?"

+ +

"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne."

+ +

"Nej, jag menar ditt dopnamn."

+ +

"Hvad för något?"

+ +
{196}
+ +
+ Tre generationer +
+

TRE GENERATIONER.

+
+
+ +
{197}
+ +
+ Ett farligt djur. Den amerikanske + bisonoxen. +
+

ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.

+
+
+ +
{198}
+ +

"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?"

+ +

"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok."

+ +

"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva af förbandet, skall + det snart vara läkt. Är du hungrig?"

+ +

"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag."

+ +

Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade hon honom med en + forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, smutsiga kläder utan endast på det glänsande + håret, som hon hade strukit vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet + med de strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker.

+ +

Janne hade nu slutat äta och reste sig upp.

+ +

"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du få komma hit och få + mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta."

+ +

"Tack, jag vill gärna komma."

+ +

"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull försöka bli en + snäll gosse?"

+ +

John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat sig öfver att han + inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva gjort, men fru Walther förstod, att han + funderade huru han skulle svara för att vara uppriktig.

+ +

"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade han till sist och + såg henne trohjärtadt in i ögonen.

+ +

"Vill du försöka i alla fall?"

+ +

"Ja, det vill jag."

+ +

Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade ingenting, men hon + kunde icke tro att han ej kände nÃ¥gon tacksamhet—hon sÃ¥g den lysa ur hans ögon.

+ +

(Forts.)

+ +
+ Dekoration +
+ +

Tre generationer.

+ +

Med teckning.

+ +
+

Det är en glädje att dem se,

+

De äro präktiga alla tre;

+

Men farfar, jag tror han år bäst ändå,

+

Jag kan inte hjälpa jag tänker så.

+

Han ser så mildt på gossen ner,

+

Hans vackra öga vänligt ler.

+

Ej bitter han blifvit i lifvets strid,

+

I ögat bor kärlek, på pannan frid.

+

Jag tror han sagt dem båda två:

+

"På Herrens väg I skolen gå!

+

Då kan man väl böjas i lifvets strid,

+

Men aldrig man mister sin barnafrid.

+

Till lösen 'Uppåt, framåt' tag!

+

Då går det hemåt hvarje dag.

+

Och fortare går det, än mången tror,

+

Att ung blifver gammal och liten stor."

+

Anna H—m Preinitz.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +

Ett farligt djur

+ +

eller den amerikanske bison.

+ +

Med teckning.

+ +

II forna tider lefde i vår världsdel + tvenne oxarter, den ene var uroxen, den andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos + jämväl i vårt land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit skelett af + {199}dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera + ingenstädes. Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. Men i + Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske bisonoxen eller buffeln, och + huru han ser ut visar vår teckning.

+ +

Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men år efter år har han + försvunnit från den ena staten efter den andra. Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att + utrota honom. På de stora stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men + den tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans släktingar i + Europa.

+ +

Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver manken två meter i + höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. + Pälsen är långhårig och lurfvig, gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden.

+ +

Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom tusentals af dem + tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. Om vintern draga de i stora hjordar inåt + skogarna. Vanligen gå de en efter en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en + bestämd väg i rak riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande människor + användas och äro kända under namn af "buffelvägarna".

+ +

Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, vissnade växter, bark + och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. Under sommaren har han ett rikt bord dukadt + öfverallt på de stora grässlätterna.

+ +

I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting visenten. Försök att + tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att + öfvervinna sin skygghet för människan.

+ +

Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som för indianerna. Han + har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är präktig och de vackra hornen äro icke att + förakta.

+ +

Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där han synes trifvas godt + och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt fria lif på prärien.

+ +

J. B. G.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Skyddsängeln.

+ +

Af Ad. + Gründler.
+ (Forts. fr. n:o 22.)

+ +

MModern var ju visserligen kvar hos de + faderlösa barnen, och mors ögon gömma alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru + Hubert var själf så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första tiden + nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt veck i hennes panna.

+ +

Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket anspråkslöst + underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få lära sig någonting för att kunna + vara till någon nytta i världen. Det hade hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna + göra detta möjligt?

+ +

Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en offentlig anstalt, + som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och där de från början fingo vänja sig vid + nästan militärisk ordning.

+ +

Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte pÃ¥ att hon skulle nödgas + skicka bort sin gosse—lÃ¥ngt bort i en främmande omgifning, och att af den en gÃ¥ng sÃ¥ + lyckliga {200}familjen hon och Maria skulle vara ensamma + kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svÃ¥raste offer, när det gäller barnets väl. SÃ¥lunda fick + dÃ¥ Kristel stanna hemma blott sÃ¥ länge att han fick hjälpa modern flytta ifrÃ¥n den bostad, där de + framlefvat sÃ¥ lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen börja ett + nytt lifsskede—ute i världen.

+ +

Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i världen med tåget, som + många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så + lockade honom dock den okända världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.

+ +

Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej vissheten därom så mycket + som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för sig själf, att han kände det såsom en stor + lättnad, när hans resa till institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. + Men äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju närmare slöt han sig + till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han mot lilla Maria.

+ +

Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla syster sof redan godt + i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans + hufvud och såg honom så varmt in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far + hvarje dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för sin gosse om den + unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med darrande röst den gamle faderns + välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel + ledsage dig!"

+ +

Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors ögon och frågade: "Mor, + finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."

+ +

Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"

+ +

"Jo, för att jag aldrig har sett nÃ¥gon.—Du brukade säga för oss, när vi voro smÃ¥, att en + ängel satt vid vÃ¥r säng om natten för att beskydda oss. Ser du, jag önskade dÃ¥ sÃ¥ ofta, att jag + bara en enda gÃ¥ng hade fÃ¥tt se en ängel, och om jag nÃ¥gon gÃ¥ng vaknade pÃ¥ natten, brukade jag + ligga alldeles stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och sÃ¥—öppnade jag ögonen + alldeles tvärt. Men aldrig satt där nÃ¥gon ängel bredvid sängen. Nej, det är alldeles säkert, att + där icke fanns nÃ¥gon, ty mÃ¥nen sken sÃ¥ klart in genom fönstret, att jag tydligt kunde se allting. + Och sÃ¥ hastigt kunde väl inte ängeln flyga därifrÃ¥n."

+ +

"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en sekund hos ett + barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga honom? Kära min gosse, när ett barn kommit + så långt, att det icke längre vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån + det."

+ +

"Ja, men jag kan inte tro det, mamma."

+ +

(Forts.)

+ +
+ +

Bibelläsning

+ +

eller hvad står det i nästa + söndags text?

+ +

Veckan 19-25 Juni 1905.

+ +
+

M. 19. Apg. 12: 5-17. Petrus befrias ur fängelset.

+

T. 20. v. 5-6. Petrus sofver i fängelset.

+

O. 21. v. 7-8. En ängel väcker och löser honom.

+

T. 22. v. 9-10. Ängeln för honom ur fängelset.

+

F. 23. v. 11-12. Petrus söker upp den troende församlingen.

+

L. 24. v. 13-16. Församlingen blir förbryllad af den oväntade bönhörelsen.

+

S. 25. v. 17. Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem.

+
+ +

Söndagsskoltext för den 25 + Juni.

+ +

Apg. 12: 5-17.

+ +
+

Minnesvers: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om dig, + att de skola bevara dig på alla dina vägar.

+
+ +
{201}
+ +

 

+ + + + + + + + + + +
N:o 25
+ 22 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och + Hemmet.
+ Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
+ 1905
+ +

Förbönen och Guds + hjälp.

+ +

Apg. 12: 5-17.

+ +

DDet var sent på aftonen i staden + Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga + gatorna. Vi kunna dock skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet + hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest Petrus så ofta vistats, + hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det var Jerusalems församling, som bad för + aposteln, för det utkorade redskapet till mångas frälsning.

+ +

Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två krigsknektar i det herodianska + palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu + är han dömd till döden och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och + Gud hör deras böner.

+ +

Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han gÃ¥r utan svÃ¥righet genom murar och lyckta + dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag + att befria Petrus pÃ¥ ett sätt, som vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svÃ¥righet. + Petrus sof, men ängeln väckte honom och sade: StÃ¥ genast upp! DÃ¥ Petrus lydde denna uppmaning, + föllo kedjorna af hans händer, och nu var fÃ¥ngen lös frÃ¥n sina bojor. Men den starka, väl + igenlÃ¥sta järndörren och väktarne därutanför tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. + Dock—pÃ¥ en vink af ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka + icke, att Petrus i ängelns {202}sällskap gÃ¥r ut ur + fängelset. SÃ¥ för honom ängeln genom korridorer och gÃ¥rdar, till dess de komma till den tunga + ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne öppnas, sÃ¥ att Petrus utan + svÃ¥righet kan komma ut. Hade han vändt sig om, skulle han hafva fÃ¥tt se, huru porten lika + hemlighetsfullt tillslöts, sÃ¥ att man ej kunde märka att den blifvit öppnad.

+ +

Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre behöfde hans ledning, + så försvinner han lika plötsligt som han kommit.

+ +

Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, hvarest bönemötet ännu + pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där inne, då de midt i natten hörde ifriga + klappningar på porten. De tänkte måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven + dem. En ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad blef hon icke, + då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att öppna, men då dörren slutligen öppnades, + kunde Petrus säga: "Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, + hvad judarnes folk har väntat."

+ +

Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd såsom svar på bön. + Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja honom. Hvilken maning till tro och bön utgör + icke detta!

+ +

Fr. E.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Hvad vänlighet + förmådde.

+ +

(Forts. fr. föreg. + n:r.)

+ +

SSedan berättade hon för sin man, hvad + hon hade gjort, och han skrattade åt henne.

+ +

"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade han.

+ +

"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.

+ +

Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg renare ut för hvarje + gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att en vän skulle resa ut till västern för att + taga land och bygga sig en farm där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara + ett godt tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga gossen + med.

+ +

Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare skref hennes vän, att + John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man brefvet, och han log och kysste sin lilla + hustru och sade, att det gladde honom mycket.

+ +

Han hade nu ocksÃ¥ en annan källa till glädje—hans hustru hade skänkt honom en frisk, + präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.

+ +

*       *       *

+ +

Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista underrättelse hon fick + om honom var fem år efter hans flyttning till västern, och då hade han farit till guldminorna.

+ +

Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt starkare. Hennes gosse, + Filip, växte upp till en lofvande yngling, en präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, + föräldrarna naturligtvis mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid + tjuguett år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. Hans mor såg + det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville att han skulle resa bort för att + uppfriska sig. Han skaffade honom plats på ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både + kropp och själ.

+ +

Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga {203}skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef + bättre dag för dag.

+ +

Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt upphörde brefven. + Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?

+ +

En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där berättades om det + sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip reste, huru det blifvit angripet af en + hop indianer och huru de som icke dödats hade tagits tillfånga.

+ +

Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes hjärta var nästan + brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och tjockt mörker hade lägrat sig omkring + henne.

+ +

Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den gamla, välkända + stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, + var frisk och på väg hem till dem.

+ +

DÃ¥ doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i handen. Sedan det första + glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras sida och läste följande bref: "Gud vare tack, + som lÃ¥tit mig finna en sann vän eller rättare—lÃ¥tit en vän finna mig", skref han sedan han + först hade berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den vännen + funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och dÃ¥ han hörde att jag var son + till doktor Walther, gjorde han allt för att rädda mig. Han använde tusentals kronor för att + utrusta män till denna expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fÃ¥ngen. Sedan tog + han mig under sin vÃ¥rd och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas ocksÃ¥, att far och mor mÃ¥ + vara redo att välsigna honom, ty han följer nu med mig hem."

+ +

De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad honom välsigna sin + sons räddare.

+ +

Och deras Filip kom, frisk och stark—en kraftig, ofördärfvad man. Med honom följde en + medelÃ¥lders herre med ett vackert, öppet ansikte, grÃ¥a ögon och krusigt hÃ¥r.

+ +

"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"

+ +

Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på mannens ansikte. "Är + det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda händer, "är det John Ammerton?"

+ +

"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att han gifvit mig ett + tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg den vänlighet ni visat mig. Ni har varit + mer än en mor för mig."

+ +

Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade han. "Ni var den enda + i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan att försöka lyfta den stackars öfvergifne, + föraktade gossen upp ur dyn. Utan er godhet hade jag varit förlorad."

+ +

DÃ¥ fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och hviskade: "Det var en + gÃ¥ng en liten sten, som kastades ut i sanden. En skattsökare fick öga pÃ¥ den, och dÃ¥ han hade + tvättat af smutsen, började han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick + se—en ren och strÃ¥lande diamant."

+ +

Doktorn kysste sin fru pÃ¥ pannan—i hans ögon glänste tÃ¥rar.

+ +

(Slut.)

+ +
+ Dekoration +
+ +
{204}
+ +
+ Röfvare +
+ +

Röfvare.

+ +
+

Stackars lilla fÃ¥gelmor!—

+

Hit till norden glad du for,

+

byggde här ett litet näste,

+

högt i trädet du det fäste,

+

och du var så glad och nöjd,

+

allt var jubel blott och fröjd,

+

och du tänkte: "Ingen fara

+

kan för bo och ägg här vara".

+

Sommarfröjden nu är slut,

+

glädjesången sjungits ut,

+

liten fågel blott kan klaga

+

öfver röfvare, som taga

+

hemmets lycka, frid och ro

+

bort från litet fågelbo.

+

Ty ett litet fågelhjärta,

+

det kan också känna smärta.

+

Ella.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +
{205}
+ +

I solvarm + sommar.

+ +

HHär ser då hvar och en, att barnen ha + sommarlof, och att solen skiner och att ljumma fläktar smeka.

+ +
+ Gossarna i färd med att bygga en + fästning +
+ +

Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark fästning med vallar och + torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i vinden. Det blir allt en bussig fästning när + allt blir färdigt, ty början är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta + arbete under fristunderna från sommararbetet.

+ +
+ En grupp småttingar på sjöstranden +
+ +

På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af dem äro 'till häst'. + Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina bröders starka skuldror. Hela sällskapet får + sig präktiga fotbad under leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna + badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han som lärt sig åtskilliga + kneippkurer af dessa eller andra små.

+ +
+ De minsta blifvit kuskar i stället för + ryttare och andra ha spänt sig för + vagnen +
+ +

Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare och andra ha spänt + sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och + munterhet lyser ur allas ögon. Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å + dessa teckningar. Ty så mycket har jag sett {206}af + barnen i lek och arbete, att jag vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro + flitiga och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka till i både arbete + och lek! önskar Barnavännens.

+ +

Farbror.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Skyddsängeln.

+ +

Af Ad. + Gründler.
+ (Forts. fr. föreg. n:r.)

+ +

FFru Hubert drog sin gosse allt närmare + intill sig. "Tror du inte heller, min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, + huru de sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens morgon förkunnade, + att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, min stackars Kristel?"

+ +

"Ack, jo, visst tror jag det, mor—det stÃ¥r ju i bibeln. Men jag menar bara, att nu + finns det inga änglar mer, Ã¥tminstone fÃ¥ de inte längre komma ner till jorden för att bevara oss. + Huru skulle de dÃ¥ kunnat tillÃ¥ta, att far blef öfverkörd och krossad af tÃ¥get?"

+ +

"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart—"det gifves mÃ¥nga gÃ¥tor, hvilkas lösning + vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, att om det varit Guds vilja, skulle + han med största lätthet kunnat skicka ner en ängel frÃ¥n sin himmel för att skydda vÃ¥r älskade far + för den förfärliga olyckan."

+ +

Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har du någonsin sett en ängel, mor?" frågade + han.

+ +

"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon ängel med lysande kläder + och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom synden förmörkade, så att jag icke kan se de + himmelska sändebuden, utan de sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra + änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på din lefnadsväg. De äro + icke strålande och härliga såsom de himmelska budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka + vi ej äro värdiga att få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta + klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud att bevara, trösta och + leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa änglaröster, min gosse, och följ dem, men + framför allt följ den rösten, som vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, + följ den, ty den är din bästa skyddsängel."

+ +

"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan bättre."

+ +

"Ser du, min gosse, världen är sÃ¥ stor och skön, att du aldrig med din blick kan omfatta den, + och vÃ¥r himmelske fader är sÃ¥ rik och mäktig och kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstÃ¥ + det. Han har medel och utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, sÃ¥ att + de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. PÃ¥ det viset kunna händelserna i lifvet fÃ¥ + blifva änglar, som visa uppÃ¥t sÃ¥ väl som vÃ¥rblommorna pÃ¥ ängen, när de i sin ljufliga fägring + prisa Guds skaparevishet. En sÃ¥ng frÃ¥n din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda för ditt öra + och därigenom fÃ¥ blifva medel till att bevara dig frÃ¥n det onda, eller minnet af din far, hvilken + du bör söka efterfölja i gudsfruktan och plikttrohet—allt detta skall kunna göra dig + änglatjänster. Och väl dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare pÃ¥ din + lefnadsväg—sÃ¥dana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna fÃ¥ blifva goda änglar + för dig."

+ +

Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, hennes enda gåfva till + sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och därinunder orden:

+ +
{207}
+ +
+

"Guds änglar från vår barndomsdag

+

Oss skydda och bevara."

+
+ +

Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig omkring hennes barn ute + i världen—ett trofast modershjärtas oaflÃ¥tliga bön.

+ +

*       *       *

+ +

Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin nyvakna lilla syster + och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort + alla sorgsna tankar ur hans sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla + halmhatt, när tåget satte sig i rörelse.

+ +

I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. Till en början var + han mycket road af bullret och stötarna på tåget, lokomotivets pipande och uppehållet vid + stationerna. Han gnolade för sig själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen + slog beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om den muntre lille + pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i världen, som om där funnes blott lust och + gamman öfverallt.

+ +

Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig inför gossens häpna + ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe + syntes stora ljunghedar omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat + se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela naturen vittnar om + skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder + sig i hedens enformighet.

+ +

Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han fram ur sin resväska + smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck på vägen, och de smakade honom nu + förträffligt. En vänlig herre, som satt midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt + sina smörgåsar, köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få + någonting att dricka.

+ +

Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge taga emot en så + oväntad godhet af en främling, men denne nickade så öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt + på honom, att gossens blyghet försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken + han begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan nu isen en gång + var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat allt hvad han under sitt korta lif + upplefvat, och att han nu för första gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan + började känna en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och sökte intala + honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till anstalten, där gossen skulle uppfostras + tillsammans med många, många andra gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt + där.

+ +

Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade småningom vår pratsamme + Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en + ångbåt och vagga upp och ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget + skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels hand. Då Kristel såg + nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara den främmande herrn, som nyss varit så vänlig + emot honom och bjudit honom på kaffe.

+ +

Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och sÃ¥g sig omkring. Där lÃ¥g den vänlige herrn midt emot + honom pÃ¥ bänken, pustande och snarkande—i sanning icke nÃ¥gon änglauppenbarelse.

+ +

Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof så godt, att han + vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och förklarade, att nu vore han snart + framme.

+ +

Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och sedan {208}springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, + och Kristel stod ensam med sin kappsäck på stationen.

+ +

Han sÃ¥g sig sökande omkring, om ej nÃ¥gon vore honom till mötes, men där fanns ingen. Hade icke + modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel skulle komma med dagens tÃ¥g? Och ändÃ¥ + bekymrade sig ingen om honom.—Om ändÃ¥ mor varit med!—Den stackars gossen började nu fÃ¥ + en aning om hvad det vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld.

+ +

Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: "Är du Kristian + Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda gossar framför honom.

+ +

"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. Huru kunde ni få + reda på mig?"

+ +

"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, "här fanns ingen mer + pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du."

+ +

Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann icke något ord till + svar.

+ +

"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara förståndigare och äfven + tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för att bära den, "han menar inte så illa som det + låter. Han är bara så odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med."

+ +

Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste af dem stannade. "Här + är vårt institut", sade han.

+ +

Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och framspringande hörn och + gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de allvarsamma gråa murarne och de muntra + skrattsalfvorna från ett par hundra pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med + blanka knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot de andra.

+ +

"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de mönstrande + blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den störste kamraten, som ännu bar hans + kappsäck, fattade nu hans hand och drog honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. + Det föreföll Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett fientligt + läger.

+ +

Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad längre mellan honom och + kamraterna. Men de betraktade honom ändå med forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig + mycket illa till mods. Och en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver + gården och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig och tog af sig + mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra gossarna åt honom, så att han kunde ej + hjälpa, att tårarna kommo honom i ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och + hans hemort. "Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du skall nog + snart lära dig taga seden dit du kommer."

+ +

(Forts.)

+ +
+ +

Bibelläsning

+ +

eller hvad står det i nästa + söndags text?

+ +

Veckan 26 Juni-2 Juli 1905.

+ +
+

M. 26. 1 Petri 1: 14-25. Förmaningsord.

+

T. 27. v. 14-16. Maning till helighet,

+

O. 28. v. 17. till sann gudsfruktan.

+

T. 29. v. 18-19. Vi äro dyrt återlösta,

+

F. 30. v. 20-21. böra därför äga tro och hopp till Gud.

+

L. 1. v. 22-23. vi böra älska hvarandra.

+

S. 2. v. 24-25. och hålla oss stadigt till Guds ord.

+
+ +

Söndagsskoltext för den 2 + Juli.

+ +

1 Petri 1: 14-19.

+ +
+

Minnesvers: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder + himmelske Fader är fullkomlig.

+
+ +
{209}
+ +

 

+ + + + + + + + + + +
N:o 26
+ 29 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och + Hemmet.
+ Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
+ 1905
+ +

Förmaningsord

+ +

till lydnad för Gud.

+ +

1 Petr. 1: + 14-19.

+ +

OOm du har en god moder i ditt hem, så + vet du, att hon för din välfärds skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall + skicka dig såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall skicka dig väl i + hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och i lifvet bland människor i allmänhet. + Om du då lyder och tager i akt en god moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig + anständigt och väl i lifvets alla förhållanden.

+ +

Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så hafva vi ock ett + himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för oss alla, såväl barn som äldre, af den + allra största vikt att få veta, huru vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för + hemmet däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling eller en jungfru, + som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, + som kallas hädan.

+ +

Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka oss, för att varda + passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern i detta hem, är den helige Guden. Om vi + vilja vara hans barn, så måste vi vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger + till sina {210}barn: "Varen helige, såsom jag är + helig".

+ +

Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en frälsare. Han har i + sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du bör taga fram ditt nya testamente och läsa + där om Jesu lif. Du märker snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. + Du bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och styggt och syndigt, + utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och + bemöda dig om dina likars väl som han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.

+ +

Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet barn, så får du bedja + din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven vår hjälpare. Men när du så beder till din + frälsare och till din himmelske fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver + hvilket Herrens välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med stapplande + steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går på den rätta vägen och aldrig + behöfver vända om för din svaghets eller ofullkomlighets skull.

+ +

Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom ett försoningsoffer + för dina synder och icke allenast för dina utan för hela världens. Däraf kan du ytterligare + förstå, huru innerligt han älskar dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i + Guds himmel.

+ +

Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, var from och flitig + och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det himmelska hemmet, och när du en gång dör, + skola himmelens änglar föra dig dit upp till klarhet och stor härlighet.

+ +

J. B. G.

+ +
+ Dekoration +
+ +

Eva.

+ +

"HHvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade + hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.

+ +

"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.

+ +

"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"

+ +

"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag ville önska, att du + icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte blifva lika god och kärleksfull som hon + var."

+ +

Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef farmor kallad Eva?"

+ +

"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta det?"

+ +

Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga berättelsen om Adam och + Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit henne att tycka, att det var mycket ledsamt att + kallas Eva. "Ack, mamma", sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde + hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"

+ +

"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.

+ +

"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit i hennes ställe", + sade fadern.

+ +

"Ã…h, pappa, hur kan du tro sÃ¥ illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min lilla rara mamma + skulle dÃ¥ säkert varit klokare, och jag—ja, jag skulle inte heller gjort det. Jag är sÃ¥ + ledsen att jag {211}heter Eva. Jag sade det till + lärarinnan i dag, men hon bara skrattade Ã¥t mig."

+ +

"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. "Men kom ihÃ¥g ocksÃ¥ + hvilket löfte Eva fick—hon skulle fÃ¥ blifva stammoder Ã¥t honom, som skulle krossa ormens + hufvud, vÃ¥r dyre frälsare."

+ +

Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon kunde glömma, att hon + hette Eva.

+ +

Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde en liten trädgård. + Träden voro ännu ganska små, men när de på våren knoppades och blommade, blef det stor glädje i + hela familjen. Eva sprang hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron + och äpplen, som hon skulle få på hösten.

+ +

"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan körsbär."

+ +

"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.

+ +

Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda körsbär, nu måste vi + sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få smaka dem."

+ +

Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och—mycket riktigt—bären blefvo + smÃ¥ningom allt större och rödare. Hon räknade ocksÃ¥ körsbären, liksom fadern hade gjort, och det + var och förblef sexton. Eva var mycket beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo + naturligtvis icke sÃ¥ ofta ner i trädgÃ¥rden som hon. Och när de kommo dit, tänkte de pÃ¥ mÃ¥nga andra + saker än pÃ¥ körsbären.

+ +

Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna tilllät henne taga + dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos + Eva.

+ +

"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en dag.

+ +

"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna först, och så vill + pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen skall taga bort dem."

+ +

(Forts.)

+ +
+ Dekoration +
+ +

En kindergarten

+ +

eller en blomstergård för små barn.

+ +

Med teckning.

+ +

DDen här lilla gruppen af barn är icke + samlad i ett hem och inte heller i en skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt + emellan hemmet och skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård.

+ +

Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening kunna besöka en + skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att kunna vara syskon och allesammans den där + kvinnans barn, som sitter där med handarbetet till höger å teckningen.

+ +

Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och leka och tala om + sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja, det är just detta barnen få lära sig i + en kindergarten.

+ +

Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera lärarinnor taga där hand + om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de små lära sig att vara goda, vänliga och + tålmodiga mot hvarann, de få lära sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy + och virka små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan berättar för dem + och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt {212}för + sådana små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar.

+ +

På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader och tillfällen att + vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta, får mor hvila sig litet i sitt + uppfostringsarbete, och både mor och barn få lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den + blomstergård där de små barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma + blickar och i närheten af hennes älskande hjärta.

+ +

J. B. G.

+ +
+ En kindergarten +
+

EN KINDERGARTEN.

+
+
+ +
+ Dekoration +
+ +
{213}
+ +

Jesus, Mästare!

+ +
+

"Jesus, Mästare, barnavän,

+

Lisar du smärtan?

+

Har du glädje och tröst att ge

+

Sörjande hjärtan?

+

Helar du såren?

+

Torkar du tåren?

+

Jesus, Mästare, barnavän,

+

Ändtligt vi funnit

+

Rätta vägen, och vid din fot

+

MÃ¥let vi hunnit.

+

Trötta vi digna.

+

Herre, välsigna!"

+
+ +
+ Jesus, Mästare +
+ +
+

Så de bådo, och vid hans fot

+

Barnet de lade.

+

Jesu blick blef så varm och ljus,

+

Huldrikt han sade:

+

"Jag öfver arma

+

Vill mig förbarma".

+

Och när solen i väster sjönk,

+

Gick där en skara

+

Hemåt med jubel och tack och sång.

+

Men på den bara

+

Marken han dignat,

+

Han, som välsignat.

+

Anna H—m Preinitz.

+
+ +
+ Dekoration +
+ +
{214}
+ +

Karl och Greta.

+ +

Med teckning.

+ +

KKarl och Greta voro kungens barn. + Drottningen hade skänkt dem lifvet på samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och + goda som solens ljus och som rosornas doft.

+ +

Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men först och sist skulle + de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade kungen gifvit deras lärare.

+ +

I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna till fåglarnas sång, + när det var vår i världen. Konungens trädgård var för de två syskonen en den allra skönaste bok, + och i den läste de hvarje dag om blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. + Det var en naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas uppgift i + världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds mening med allt och vara goda + mot alla varelser, då tindrade barnens ögon så stora och klara, och deras kinder glödde af lust + och hänförelse att blifva goda människor.

+ +

Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt omkring slottet. En + dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke funnos i trädgården. Då fingo de se två + gossar, som de icke kände. Dessa kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade + fjärilar samt sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften och + skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en fjäril, men nu sprang + prinsen fram och bad dem inte skada den lilla stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, + den lilla prinsessan. Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att + den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med in i trädgården, där + ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två gossarna om de icke fått lära sig att vara goda + mot alla Guds skapade varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att + gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller plundra deras bon. Inte + heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och flugor eller binda trådar om deras ben och + släppa dem att flyga på detta sätt.

+ +
+ Karl och Greta +
+ +

Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars djuren. De kunde ej annat, + ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en + synd eller vilja göra en synd.

+ +

Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där satte de fjäriln + försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och granna vingar till att flyga med omkring + bland blommor och blad i solsken och sommarglädje.

+ +

Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de icke blott själfva + blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka på sina kamrater. Och var det någon, som + inte ville, så frågade de, om de ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem + och tala med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.

+ +

Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans stora, klara ögon + och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, han fick ingen lust mer att vara elak och + ond.

+ +

J. B. G.

+ +
+ Dekoration +
+ +
{215}
+ +

Skyddsängeln.

+ +

Af Ad. + Gründler.
+ (Forts. fr. föreg. n:r.)

+ +

KKristel såg denna första dag så mycket + nytt, att syn och hörsel tycktes förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där + var ett jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje gosse. Och så + fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som kyrkan därhemma och många skolsalar + jämte gymnastiksalar och lekplatser.

+ +

Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på huru han skulle kunna + skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte visserligen göra efter det som han såg sina kamrater + göra, och så kom han då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis komma + i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både läsning, räkning och skrifning.

+ +

Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.

+ +

Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa augustikvällen hölls + där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd trumman, och de olika afdelningarna + marscherade till sina sofrum.

+ +

När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en häftig hemlängtan + öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster Maria om kvällarna brukade läsa just den + psalm, som nyss sjungits af de många gossarne därnere:

+ +
+

"När allt omkring mig hvilar,

+

till dig min ande ilar

+

O, Gud, och lofvar dig.

+

När världens larm försvinner

+

och jag mig ensam finner,

+

Är du, barmhärtige, när mig.

+

När mörker jorden höljer

+

och all dess prakt fördöljer

+

Jag till ditt rike ser.

+

Jag ser det kring de dina

+

af nåd och sanning skina

+

Uti ett ljus, som ej går ner."

+
+ +

Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.

+ +

Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt för sina egna + snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. Men öfverallt omkring honom var det + tyst, och blott de lugna, djupa andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men + vid foten af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.

+ +

Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller—var de en + skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han nyss tillsammans med sina + kamrater bedit?

+ +

Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige gossen, som kvällen + förut hade mött honom vid stationen.

+ +

"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen icke tillåtet att + prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag förstod, att du kände hemlängtan."

+ +

Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh nej", sade han + tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."

+ +

Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty han kände huru han + rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.

+ +

"Inte?—Hvarför grät du dÃ¥?"

+ +

"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig som på ett underdjur + från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället för 'häfte', så skratta de åt mig, och + allesammans kalla mig 'Huber' eller på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom + hemma."

+ +

"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre leende. Men han tillade + godmodigt: "Jag {216}vill gärna kalla dig Kristel, om du + önskar det—eller hur?"

+ +

"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad heter du då?"

+ +

"Steffen heter jag.—Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta pÃ¥ skämt Steffke."

+ +

"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"

+ +

"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.—Men godnatt nu, Kristel, sof + godt."

+ +

Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. BÃ¥da gossarne somnade den natten med tÃ¥rar i + ögonen—den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt hem, den andre af saknad efter ett + hem, som han aldrig ägt.

+ +

FrÃ¥n den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. Kristels tacksamma + hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans kamrat förstÃ¥tt och tröstat honom i hans + första svÃ¥ra sorg därute pÃ¥ den främmande platsen. SÃ¥ ofta han slog upp sin bibel—och det + gjorde han hvarje dag—sÃ¥ läste han där pÃ¥ första bladet de ord, som hans mor skrifvit:

+ +
+

"Guds änglar från vår barndomsdag

+

Oss skydda och bevara."

+
+ +

Och då tänkte han alltid på Steffen.

+ +

Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med de djupt liggande + ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, präktig gosse, öppen och redbar, + gudfruktig och trofast som guld. Och det är mera värdt än all yttre skönhet.

+ +

Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så beklämd. Lärare och + kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han sig också lycklig och väl till mods. + Visserligen kommo ibland dagar och timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den + plötsligt komma öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken springa in i + en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det aldrig länge, förrän Steffen + oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta honom.

+ +

"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit sina tårar fritt lopp, + "jag kan aldrig glömma mitt hem."

+ +

"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore icke värd att äga ett + sådant."

+ +

"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."

+ +

I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, "det skönaste hemmet + hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda aldrig glömma."

+ +

En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men efter barns vanliga + sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.

+ +

Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag förkunnade att det var + stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade + länge gladt sig åt detta, men när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han + skulle börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.

+ +

(Forts.)

+ +
+ +

Bibelläsning

+ +

eller hvad står det i nästa + söndags text?

+ +

Veckan 3-9 Juli 1905.

+ +
+

M. 3. 1 Petri 5: 5-11. Ödmjukhet och vaksamhet.

+

T. 4. v. 5. Ödmjukhet är de ungas prydnad.

+

O. 5. v. 6. Ödmjukhetens välsignelse.

+

T. 6. v. 7. Ödmjukheten fostrar en frimodig ande.

+

F. 7. v. 8. Vaksamhet är nödvändig.

+

L. 8. v. 9. Ståndaktigheten likaså.

+

S. 9. v. 10-11 Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden.

+
+ +

Söndagsskoltext för den 9 + Juli.

+ +

1 Petr. 5: 5-11.

+ +
+

Minnesvers: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi + höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom de andra, utan låtom oss + vaka och vara nyktra.

+
+ +

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

+ +
*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 ***
+ + diff --git a/48656-h/images/bs.png b/48656-h/images/bs.png new file mode 100644 index 0000000..37245f4 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/bs.png differ diff --git a/48656-h/images/cover.jpg b/48656-h/images/cover.jpg new file mode 100644 index 0000000..0cd9558 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/cover.jpg differ diff --git a/48656-h/images/d170.png b/48656-h/images/d170.png new file mode 100644 index 0000000..3c45a47 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d170.png differ diff --git a/48656-h/images/d171.png b/48656-h/images/d171.png new file mode 100644 index 0000000..66e6920 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d171.png differ diff --git a/48656-h/images/d172.png b/48656-h/images/d172.png new file mode 100644 index 0000000..fde8b8b Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d172.png differ diff --git a/48656-h/images/d174.png b/48656-h/images/d174.png new file mode 100644 index 0000000..1fc21bb Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d174.png differ diff --git a/48656-h/images/d178.png b/48656-h/images/d178.png new file mode 100644 index 0000000..5e7e80c Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d178.png differ diff --git a/48656-h/images/d180.png b/48656-h/images/d180.png new file mode 100644 index 0000000..7adb8d4 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d180.png differ diff --git a/48656-h/images/d184.png b/48656-h/images/d184.png new file mode 100644 index 0000000..f5a9ccc Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d184.png differ diff --git a/48656-h/images/d187.png b/48656-h/images/d187.png new file mode 100644 index 0000000..ab28cb2 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d187.png differ diff --git a/48656-h/images/d189.png b/48656-h/images/d189.png new file mode 100644 index 0000000..11c3f00 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d189.png differ diff --git a/48656-h/images/d192.png b/48656-h/images/d192.png new file mode 100644 index 0000000..3c769f1 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d192.png differ diff --git a/48656-h/images/d192a.png b/48656-h/images/d192a.png new file mode 100644 index 0000000..a1a794e Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d192a.png differ diff --git a/48656-h/images/d198.png b/48656-h/images/d198.png new file mode 100644 index 0000000..308250b Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d198.png differ diff --git a/48656-h/images/d199.png b/48656-h/images/d199.png new file mode 100644 index 0000000..b582503 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d199.png differ diff --git a/48656-h/images/d203.png b/48656-h/images/d203.png new file mode 100644 index 0000000..c1a430c Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d203.png differ diff --git a/48656-h/images/d204.png b/48656-h/images/d204.png new file mode 100644 index 0000000..63d6511 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d204.png differ diff --git a/48656-h/images/d212.png b/48656-h/images/d212.png new file mode 100644 index 0000000..c7ee667 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/d212.png differ diff --git a/48656-h/images/i172.jpg b/48656-h/images/i172.jpg new file mode 100644 index 0000000..dc84280 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i172.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i173.jpg b/48656-h/images/i173.jpg new file mode 100644 index 0000000..a550a94 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i173.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i174.jpg b/48656-h/images/i174.jpg new file mode 100644 index 0000000..d3e1819 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i174.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i177.jpg b/48656-h/images/i177.jpg new file mode 100644 index 0000000..c842e99 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i177.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i179.jpg b/48656-h/images/i179.jpg new file mode 100644 index 0000000..68063d7 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i179.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i180.jpg b/48656-h/images/i180.jpg new file mode 100644 index 0000000..33cae29 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i180.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i181.png b/48656-h/images/i181.png new file mode 100644 index 0000000..a9e8ec3 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i181.png differ diff --git a/48656-h/images/i182.png b/48656-h/images/i182.png new file mode 100644 index 0000000..f082476 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i182.png differ diff --git a/48656-h/images/i185.jpg b/48656-h/images/i185.jpg new file mode 100644 index 0000000..567fd71 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i185.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i186.jpg b/48656-h/images/i186.jpg new file mode 100644 index 0000000..81426fd Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i186.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i188.jpg b/48656-h/images/i188.jpg new file mode 100644 index 0000000..be2f1e0 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i188.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i190.jpg b/48656-h/images/i190.jpg new file mode 100644 index 0000000..76a6dee Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i190.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i196.jpg b/48656-h/images/i196.jpg new file mode 100644 index 0000000..a1cd72e Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i196.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i197.jpg b/48656-h/images/i197.jpg new file mode 100644 index 0000000..b10c983 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i197.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i204.jpg b/48656-h/images/i204.jpg new file mode 100644 index 0000000..44c60ea Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i204.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i205-1.jpg b/48656-h/images/i205-1.jpg new file mode 100644 index 0000000..07ebcc2 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i205-1.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i205-2.jpg b/48656-h/images/i205-2.jpg new file mode 100644 index 0000000..f65d163 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i205-2.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i205-3.jpg b/48656-h/images/i205-3.jpg new file mode 100644 index 0000000..846575a Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i205-3.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i212.jpg b/48656-h/images/i212.jpg new file mode 100644 index 0000000..f4ac9db Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i212.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i213.jpg b/48656-h/images/i213.jpg new file mode 100644 index 0000000..310e03a Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i213.jpg differ diff --git a/48656-h/images/i214.png b/48656-h/images/i214.png new file mode 100644 index 0000000..0a21f2a Binary files /dev/null and b/48656-h/images/i214.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_b.png b/48656-h/images/initial_b.png new file mode 100644 index 0000000..2d67735 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_b.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_d.png b/48656-h/images/initial_d.png new file mode 100644 index 0000000..136af4e Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_d.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_e.png b/48656-h/images/initial_e.png new file mode 100644 index 0000000..e13e648 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_e.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_f.png b/48656-h/images/initial_f.png new file mode 100644 index 0000000..ccdc690 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_f.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_g.png b/48656-h/images/initial_g.png new file mode 100644 index 0000000..cc58532 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_g.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_h.png b/48656-h/images/initial_h.png new file mode 100644 index 0000000..15a85be Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_h.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_hq.png b/48656-h/images/initial_hq.png new file mode 100644 index 0000000..e3b89f7 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_hq.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_i.png b/48656-h/images/initial_i.png new file mode 100644 index 0000000..a8fdd90 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_i.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_k.png b/48656-h/images/initial_k.png new file mode 100644 index 0000000..2a1552e Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_k.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_m.png b/48656-h/images/initial_m.png new file mode 100644 index 0000000..c4695b3 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_m.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_n.png b/48656-h/images/initial_n.png new file mode 100644 index 0000000..be38e27 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_n.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_s.png b/48656-h/images/initial_s.png new file mode 100644 index 0000000..320655c Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_s.png differ diff --git a/48656-h/images/initial_t.png b/48656-h/images/initial_t.png new file mode 100644 index 0000000..1edd4db Binary files /dev/null and b/48656-h/images/initial_t.png differ diff --git a/48656-h/images/masthead.jpg b/48656-h/images/masthead.jpg new file mode 100644 index 0000000..669201c Binary files /dev/null and b/48656-h/images/masthead.jpg differ diff --git a/48656-h/images/ornate_d2.jpg b/48656-h/images/ornate_d2.jpg new file mode 100644 index 0000000..524d1df Binary files /dev/null and b/48656-h/images/ornate_d2.jpg differ diff --git a/48656-h/images/ornate_o.jpg b/48656-h/images/ornate_o.jpg new file mode 100644 index 0000000..414becd Binary files /dev/null and b/48656-h/images/ornate_o.jpg differ diff --git a/48656-h/images/ornate_p.jpg b/48656-h/images/ornate_p.jpg new file mode 100644 index 0000000..261c42f Binary files /dev/null and b/48656-h/images/ornate_p.jpg differ diff --git a/48656-h/images/ornate_w2.jpg b/48656-h/images/ornate_w2.jpg new file mode 100644 index 0000000..8f776f6 Binary files /dev/null and b/48656-h/images/ornate_w2.jpg differ diff --git a/48656/48656-8.txt b/48656/48656-8.txt deleted file mode 100644 index 42f0413..0000000 --- a/48656/48656-8.txt +++ /dev/null @@ -1,3110 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Barnavännen, 1905-06 - Illustrerad Veckotidning för de Små - -Author: Various - -Editor: J. B. Gauffin - -Release Date: April 7, 2015 [EBook #48656] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-06 *** - - - - -Produced by Juliet Sutherland, Keith Edkins and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - ------------------------------------------------------------------------- - BARNAVÄNNEN - ------------------------------------------------------------------------- - N:o 22 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. - 1 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - -Kristi Himmelsfärd. - -Apg. 1: 4-11. - - -Wi minnas från berättelsen om Kristi förklaring, att frälsaren då nått den -fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det himmelska och -oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af -kärlek till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död -blifva försoningen för våra och all världens synder, och att genom sin -uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först var hans -verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den -härlighet, som han ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu -kunde han och nu ville han genom en himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens -högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu för att draga oss -människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och -förnedring till ljus och frihet och lycka. - -Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma -höga och stora mål. Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens -utgjutande öfver församlingen. Detta löftes uppfyllande skulle nu -apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden, -som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på -väg uppåt till Gud. Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans -Helige Ande, på det att vi må kunna varda Herrens små tjänare och -tjänarinnor. Herrens första lärjungar trodde, att frälsaren efter -uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger talat med dem -om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu -uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso -upprätta sitt rike på jorden, men därinne skall församlas icke blott -troende judar, utan troende från alla folk och släkten och tungomål. -Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu -allas vår frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare, -apostlarne skulle gå ut att förkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och -sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens -evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning. - -Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i -världen och omtalat för dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta -stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras åsyn. Under -det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han -sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky -döljer honom snart för deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de, -att han är när de sina alla dagar intill tidsålderns slut. - -Dock--innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder -frälsaren dem en sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga, -att Jesus Kristus en gång skall återkomma i synlig måtto till jorden. Det -är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och rättfärdighet. -Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens -frid och lycka i sina hjärtan. - -Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga -och himmelska, på det att vi måtte få vara med i detta härliga rike. - -_J. B. G._ - - ----- - -Broderskärlek. - -(Forts. fr. föreg. n:r) - - -Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru -Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn -ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till -sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva -för denne förloppet af sjukdomen i foten. - -* * * - -En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra -mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa -framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna -äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och -hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det -lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, -lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och -lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt -som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande -bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon -moderns tankar från de sorgliga minnena. - -Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget -vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen -ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska -glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes -gosse vill trycka ned henne. - -Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas -sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert -omkring som hvilket annat barn som helst. - -Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in -i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med -dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten -och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf. -Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med -blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig -ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden: -"Kärleken upphör aldrig". - -Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de -ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke -endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,--det är också tårar -af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den -bittra smärtan till mildt vemod. - -Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man -måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom -smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid -porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita -marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess -fot ännu en gång emot dem: - -"Kärleken upphör aldrig". - -Slut. - - ----- - -Lilla Berta. - -Med teckning. - - -Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och -munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid -jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna -på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut -på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta -strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan -att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser -då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag -mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom -och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal -människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär -och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får -du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från -vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då -ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete: - - "O strand, där aldrig en drifva snöat! - Du Sveriges frostiga, sena vår!" - -Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar -lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i -ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon -strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta -upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i -hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du -visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter." - -Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet -utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen -sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den -vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin -vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute. -Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje -och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig -så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf -hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg -och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö. - -[Illustration] - -Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden -och ned i fars stora båt, och där sjöng hon: - - "Gör mig ren, o Herre, ren som snö, - Låt allt ondt, allt orent hos mig dö, - Gör mig ren, o Herre, ren som snö! - - Gör mig såsom liljan ren och skär, - Rena hvarje tanke, hvart begär, - Gör mig såsom liljan ren och skär! - - Gör mig ren som solens hvita ljus; - Höj min själ från jordens stoft och grus, - Gör mig ren som solens hvita ljus!" - - ----- - -Barnsligt. - -Med två teckningar. - - -När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i -fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt, -smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och -Gullkrona o. dyl. - -En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var -en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa -som den morskaste häst. - -Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt -ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona -brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i -mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på -ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från -stängslet kastat mig upp på hennes rygg. - -[Illustration] - -Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon -vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började -jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på -Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde. - -Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den -förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till -platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag -utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och -aldrig frestade den till vidare försök i den vägen. - -[Illustration] - -Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr -från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva -barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att -frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla -berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så -säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag. - - ----- - - -Skyddsängeln. - -Af _Ad. Gründler._ - - -En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor -till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis -plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade -dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän -han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna -skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt -gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin -bukett. - -När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem -försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det -varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och -när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog -sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han -varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår. - -Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig -tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som -skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i -kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret. - -"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog -sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin -bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild -därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner. - -"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i -vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju -ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet -ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod -framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de -inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig -och håller mig fast." - -Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, -"och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan -drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?" - -Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam. - -"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade -säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt -barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert -därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen." - -Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon -hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på -julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån. -Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet, -om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars -hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga -lefvande. - -"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig -med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust. - -Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja -göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck -af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns -arbetsrum. - -Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat -beskydda lilla Maja?--Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, -funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom -Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara -mycket klokare än sin lilla syster. - -"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem." - -De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt -tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan -att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem. - -Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på -sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett -järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört -öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt -sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat -den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt -hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel -för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han -emellanåt jämrade sig i sömnen. - -Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en -klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu -kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte -dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt -på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans. - -"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han -säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva -bedit sin morgonbön, det vet jag." - -"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men -denna gaf ej nu akt på barnen. - -De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns -födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt -hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita -svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. -Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man -tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver. - -På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den -redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men -huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och -stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore -prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke -förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande -familjen och jämna deras lefnadsväg. - -Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors -hand såsom ville hon säga: "Hör du?" - -Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa -visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud. - -* * * - -När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt -och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af -kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick -det nu också i växlaren Huberts hem. - -(Forts.) - - - - -Barnavännens Sommarnummer - - -utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o -23 af årgången 1905. - -BARNAVÄNNENS SOMMARNUMMER innehåller 16 sidor i samma format som öfriga -nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa -Beskow, Anna H--m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl. - -Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre -ex. - -Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex. - -Sommarnumret sändes FRITT till närmaste post- eller järnvägsstation. - -Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång. - -Uppsala i Maj 1905. - -REDAKTIONEN. - - ----- - - -_Bibelläsning_ - -eller hvad står det i nästa söndags text? - -Veckan 5-11 Juni 1905. - - M. 5. Apg. 2: 37-47. KYRKANS GRUNDLÄGGNING. - - T. 6. v. 37. _Folket frågar efter frälsning._ - - O. 7. v. 38-40. _Petrus undervisar dem om frälsningens väg._ - - T. 8. v. 41. _Tretusen taga ut steget till frälsning._ - - F. 9. v. 42-43. _Folket befästes på frälsningens väg._ - - L. 10. v. 44-45. _Deras kärlekslif._ - - S. 11. v. 46-47. _Deras gudstjänstlif._ - -_Söndagsskoltext för den 11 Juni._ - -Apg. 2: 37-47. - - _Minnesvers_: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, - långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet. - - - - ------------------------------------------------------------------------- - BARNAVÄNNEN - ------------------------------------------------------------------------- - N:o 23 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. - 8 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - -_Våren._ - -[Illustration] - - Vårens blomma, vän och skär, - Smyckad står på ängen, - Björk och pil sin vårdräkt bär-- - Mjuka, vackra hängen. - Säg, hvem kläder äng och lund? - Hvem har löst i fjärd och sund - Liten våg från vinterbojan-- - Liten våg från bojan? - - Himlens Herre kläder så - Jorden skön om våren - För att fröjda barnen små, - Torka sorgetåren. - Han, som allt i fägring klär, - Han ett fadershjärta bär, - Honom vill jag alltid lofva-- - Honom vill jag lofva. - -_J. B. G._ - - ----- - - -_Kyrkans grundläggning._ - - -Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor -för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre -lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda -af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått -lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »_Föd mina lamm!_» -Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven -åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i -Herrens vingård. - -Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och -öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade -genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De -frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus -sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i -Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige -Andes gåfva.» - -Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, -och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde -på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva -skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: -korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu -göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af -kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de -korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem -såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens -djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva -förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna -lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga -gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i -deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att -bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna -varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att -känna och älska den store Barnavännen. - -Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, -att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i -sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så -att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra -föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de -människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla -och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, -om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare -hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja: - - "Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud, - Tillkomme ditt rike på jorden! - Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud, - Sänd ut dem till södern och norden, - Att kalla och bjuda all världen." - -_Fr. E._ - -[Illustration: MIN LYRA] - - - - -Ett barndomsminne. - - - Ett barndomsminne är liksom ett flarn, - som hvirflar upp, när aftonvinden susar, - som både lockar, skrämmer och förtjusar - likt sagorna, vi hörde såsom barn. - - Det väcker ofta någon känslosträng - uti vårt bröst och för vårt öga målar - i regnbågsfärger eller månestrålar - en skimrande och bildrik gobeläng.-- - - Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.-- - I hörnet af den stora, vackra salen - stod ett piano, och invid pedalen - låg jag en pilt i fagra drömmar säll. - - O, hur jag smekte dessa strängars gull, - o, hur jag älskade pedalens lyra, - och huru var ej i poetisk yra - min sagovärld af tappra hjältar full! - - Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn, - hvad bålda riddare och blanka vapen, - och tärnor, räddade ur fångenskapen - af pager, blåsande i silfverhorn! - - Åh, hur jag frossade i fantasi'n, - och huru stormande ljöd ej pedalen, - och som ett féslott lyste hela salen, - när månen göt sitt trolska sken därin! - - Då hände det en kväll, när som min håg - mig omotståndligt dragit till min lyra, - att husets dotter syntes kosan styra - till instrumentet, hvarest gömd jag låg. - - Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det? - I stället för den ystra dansmusiken - jag hör ett sus, liksom från andens riken - så känsligt ljuda ifrån ebenträt. - - O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog, - då ut i salen lik en dufva flyger - den lilla sången: "fram en suck sig smyger". - O, hur den sången barnahjärtat tog! - - När stundom se'n jag till min lyra smög, - jag mer och mer min riddarsaga glömde - och i en annan värld mig ljufligt drömde, - dit bönens dufva med min längtan flög. - - Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå - jag söker upp min barndoms vackra lyra - och sjunger om Guds kärlek evigt dyra, - som ännu famnar stora barn och små. - _Eric._ - - ----- - -Hon vann seger. - -Berättelse af _Anna H----m Preinitz_. Med 3 teckningar af _Elsa Hagström_. - - -En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det -var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes -ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en -undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i -mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista. - -[Illustration] - -»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, -hvarför skulle du dö ifrån mig!» - -Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo -som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? -Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor, -och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att -lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en -skymt af den vackra aftonhimmeln. - ---Ingen som älskar mig----jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast -de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. -Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en -ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll -hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena -mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag -skall gå, ty jag har ingen annan än dig.» - -[Illustration] - -Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon -gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll -öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla. - -* * * - - "Här en källa rinner, - Säll den henne finner - Hon är djup men klar, - Gömd men uppenbar. - - Om du där dig tvager, - Hon hvar fläck borttager, - Ty den källan god - Är Immanuels blod." - -Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då -böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret: -»Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?» - -Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon -blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne. - -»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var -fröken här.» - -»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så -god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt -utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt -hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför -hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad -jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru -detta kommer sig!» - -»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta -längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så -stygga saker.» - -Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt -blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken -Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin! -Hvarför slog mor Jonsson dig?» - -»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag -på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John -och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre -blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände -och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på -sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började -skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då -bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog -upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter -gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika -och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur -det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills -jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer, -aldrig, aldrig.» - -[Illustration] - -»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, -hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre -himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till -Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet -barnahjärta. - -* * * - -Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon -tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog -ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling -och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson, -men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten -flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan -den dagen nu. Hvar kunde Karin vara? - -Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes -onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att -flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne. - -Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt -stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor -Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?» - -»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken -nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på -min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning -att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.» - -Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom -hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom -ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du -in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med -kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka -att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. -Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han -skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt: -»Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så -tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill, -skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.» - -Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en -misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har -väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då -tänkte du spela barmhärtiga samariten här.» - -Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. -Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i -hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde -orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår, -att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar -jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade -Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och -bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå -fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var -så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått -pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.» - -»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, -som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig -med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till -pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till -dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag -till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu -önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor -Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar -af mig.» - -Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste -pastorn hvar du var?» - -»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att -han talat om det för mor Jonsson.» - -»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan -jag tro.» - -»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite -om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i -stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren -öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i -flitig rörelse. - -När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga -flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte -skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på -gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?» - -Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då -kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, -Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna -behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård -emot dig, jag förstår det inte.» - -»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så -tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag -tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att -jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med -mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.» - -Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för -mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har -vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig -gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde -allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte -hade varit den stackare jag är nu.» - -Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, -att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och -hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om». - -När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en -tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen -Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras -sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till -skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom -säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter -ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog -skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon -kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några -själar för sin älskade Mästare. - -Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när -krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. -»Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter -nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf -och vinna hjärtan för Jesus. - - ----- - -Gult och blått--Svenskt och godt. - -Med teckning. - - - Blågul fanan är - I vår fosterbygd. - Den oss är så kär, - Gifve Gud den skygd! - - Blå vår himmel är, - Blå den lugna vik - Blåa blommor bär - Sveas bygd så rik. - - På vårt åkerfält - Täck syns blåklint stå, - Där sig sammanställt - Har vårt gula-blå. - - Blåa klockor bär - Linet på sitt strå. - Första sippan är - Också den ju blå. - - Vår sitt intåg gör - I vårt nordanland, - Då den rikligt strör - Guld med öppen hand. - - Tussilago slår - Med sitt blyga bud: - "Nu så är det vår, - Se min gyllne skrud!" - - Vårlök öppnar snart - Gula kalken sin. - Vifvan skjuter fart, - Står där rak och fin. - - Gul är vårens färg, - Blå den är också. - Då i dal, på berg - Sveriges färger stå - - Under höstens tid - Gula färgen rår. - I den fagra lid - Guldgul björken står. - - Blågul fana bär - Detta fagra land, - Den oss binder här - Med sitt starka band. - - Må vi höja den - Högt mot himlen opp! - Må den svaja än, - Ge oss mod och hopp! - ELLA BESKOW. - -[Illustration: GULT OCH BLÅTT--SVENSKT OCH GODT] - - -Blomsterförsäljerskan. - -Med teckning. - - -»Tusenskön--vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar -barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt -välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning -den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon -syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i -handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga -armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till -hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?» - -[Illustration] - -En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad -panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?» - -Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka -förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan -förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?» -fortfor hon. »Se, så vackra de äro!» - -»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn -strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. -Du har säkert något upptåg för dig.---Hvad heter du?» frågade han och såg -forskande på henne. - -»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är -snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», -tillade hon. - -Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du -har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta -mig följa med dig hem.» - -Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon -omsorgsfullt sina buketter. - -»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.» - -Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara -ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen. - -Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu -gå vi hem.» - -Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och -följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån. - -Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet -hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med -in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek -kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken. - -»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du -redan sålt dina blommor?» - -»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla -människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som -nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade -sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.» - -»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem -ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt -barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta -här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut -ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»--Den blinda moderns röst -darrade, och hon brast i gråt. - -»Ellen!--Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår -jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina -drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag -skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför -henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på -hennes händer. - -»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte -ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är -hjälpen närmast.» - -Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och -slutligen stannade hans blick vid den unga, bleka kvinnan samt det -ofullständigt klädda barnet. - -»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat -finna dig förr, min enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig -upphört att söka dig, fastän jag hittills aldrig kunnat finna ett spår af -dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem -skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin -återfinna dig.» - -»Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin -barnsliga tillit till frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor, -som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng härute. Hon har bedt mig om lof att -få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att låta henne gå. -Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men--nöden har ingen lag, som du -vet, min bror», sade hon med ett svagt leende. - -Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne -dig, min lilla flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första -och sista gången du gått ut för att sälja blommor. Nu skola vi resa -härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, där sol -och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon -skall kunna återfå sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.» - -Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina -blommor på den lilla stadens gator. - -Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp. - -[Illustration: EN PRESENTATION.] - - - - -En presentation. - -Med teckning. - - - _Den lilla Lisa har ögon blå - Och mun, som beständigt vill skratta, - Och hvad härnäst hon skall hitta på, - Det är ej så lätt just att fatta. - Nu Tello och kisse hon sammanför - Att stifta vänskap, som man ju bör._ - - _Men kisse, den stackarn, han fräste till, - Och håren sig reste på ände. - Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill. - Det är då ett riktigt elände. - Jag skälfver i hela min stackars kropp, - Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"_ - - _Men Tello satt där så sur och tvär, - Och sade: "Så kattorna gnälla. - Man kan rent få örsprång utaf det här, - Och aldrig de lära sig skälla. - För vänskap behöfs det väl sympati, - Men vän med en tocken kan ingen bli."_ - - _"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog, - "Det är väl ej vackert att gnälla. - Men är du förståndig, du inser nog - Det passar ej alltid att skälla. - Du är ju min vän, det är kisse me' - Och så bli vi vänner nu alla tre."_ - _ANNA H--M PREINITZ._ - - ----- - -Lärkans hemlighet. - -Af _J. B. Cherman._ -Med teckning. - - -Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en -liten by vid hafvet. - -När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva--en klar och vacker -röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört -flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än -mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa -var mycket blyg. - -Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. -Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en -stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven -barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i -kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst -fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas. - -Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste -om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra -barnen. - -»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag -hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din -röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om -öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan -därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.» - -»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. -Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»-- - -Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af -barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren -skulle komma. - -Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med -klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. -Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm. - -Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den -fruktade läraren. - -Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. -De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en -darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och -själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi--allt var -förbi. - -[Illustration] - -Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon -kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de -andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem. - -Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som -stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen -utan vara välkommen igen till nästa pröfning. - -Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru -skulle hon lära sig att vara frimodig? - -Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster -sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen. - -»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du -sjunga mer?» - -Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet -som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo -allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan -talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten -var svag. - -»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du -frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte -kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du -få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också -du måste sjunga.» - -Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, -tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur -buren.» - -Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa. - -»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag -alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, -rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du, -härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan -jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket -därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som -skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.» - -Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna -rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och -syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om -hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det -varit blott en dröm. - -»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, -sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren -med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som -varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde -sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo -andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt -högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän -de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var -bara en dröm. - -När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, -och när hon själf steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. -Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade fönstret och mot den vackra, blåa -vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje och lust med -hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin -förr. - -Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne -med förvåning, och läraren--ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan -han fått rösten klar, gjorde han Elsa nästan hjärtängslig genom att säga -att hon--just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot i en af -körerna.-- - -Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom -hem, satt lärkan på trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på -henne, som om hon velat säga: »Var det inte det jag sade, att det skulle gå -att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?» - -Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och -sjöng så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i -tonen. - - ----- - -Krig. - - -Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och -Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt -lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om -någonting som hände för länge sedan--det var bara ett nöje att läsa om de -stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi -själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka -unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt -vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i -fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi -att kriget är någonting fasansfullt. - -»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog -bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, -så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det -första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt -lämna det han äger. - -Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål? - -Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed -Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet -annat medel vi heller. Låt oss då--alla söndagsskolebarn i hela vårt land, -i hela världen--låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör -slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom -öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver -människorna! Hjälp både små och stora, amen.» - -* * * - -Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till -Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket -där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och -något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i -skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, -de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni -förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera -hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i -själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste -föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk -tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få. - -I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad -öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett -skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de -små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek -för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar. - -Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett -äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. -En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till -mannen som hade löken. - -»Är detta hela din frukost», frågade de. - -»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty -jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.» - -»Hvad åt du i morse då?» - -»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.» - -»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?» - -»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.» - -Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de -mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra -de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till -kvällsmat. - -Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och -likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också -börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit -sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud. - -Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall -höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus. - - ----- - - -Brefväxling med de små. - -Prisuppgift N:o 1. - - - Om _mitt första_ klang sången i julenatt - Ifrån himmeln af änglarnas skara. - För den stormfyllda jorden en härlig skatt - Till oss, arma, den skulle ju vara. - - Och _mitt andra_ jag såg uti sommarens tid - Uppå susande vingar sig höja. - Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid - För din tanke i folkdräkt ses dröja. - - Och _mitt hela_ det var ju en nordisk brud, - Men en brud uti drottningakrona. - Och när nordiska land stod i vårfager skrud, - Hon vigdes att folken försona. - - ----- - - -_Bibelläsning_ - -eller hvad står det i nästa söndags text? - -Veckan 12-18 Juni 1905. - - M. 12. Apg. 8: 26-38. FILIPPUS OCH ETIOPIERN. - - T. 13. v. 26. _Filippus i öknen_. - - O. 14. v. 27-28. _Etiopiern närmar sig_. - - T. 15. v. 29-31. _Mötet mellan de två männen_. - - F. 16. v. 32-33. _Hvad etiopiern hade läst_. - - L. 17. v. 34-35. _Filippus undervisar_. - - S. 18. v. 36-38. _Etiopiern tror och varder döpt_. - - -_Söndagsskoltext för den 18 Juni._ - -Apg. 8: 26-38. - - _Minnesvers_: Jerem. 29: 13, 14 a. - - - - ------------------------------------------------------------------------- - BARNAVÄNNEN - ------------------------------------------------------------------------- - N:o 24 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. - 15 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - -_Filippus och etiopiern._ - -Apg. 8: 26-38. - - -Pingstens Helige Ande hade uppfyllt den unga församlingen i Jerusalem med -segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och heligt nit att -tända himmelsk eld i människornas hjärtan. - -Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus -sammanträffade med drottning Kandaces af Etiopien finansminister. - -Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd -Filippus att bege sig af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och -Egypten. - -Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var -att lyda Gud, och denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste -lifserfarenhet. Öknen skulle varda en ljuflig lustgård, ty här skulle han -få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den eviga -lifskällan. - -Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma -doftar och ingen fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma -sig. Först komma väpnade ryttare på hvita arabiska hästar, så en präktig -vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter den förnäme -etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till -Jerusalem och där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen -hade han ännu icke funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå -fram till sin längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig -skrift profetian om den lidande Messias. - -Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit -ut i öknen, och genom en Andens maning närmar han sig vagnen och hör -etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten Esaias bok. Efter att -höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den -hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om -att han, diakonen, gjorde det. - -Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet -kärare ressällskap kunde han önskat sig, och därför beder han honom stiga -upp och taga plats bredvid honom i vagnen. Hofmannen tillstår helt öppet, -att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess -betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en -sådan som vill lära. Fråga äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om -det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och med innerlig -tillfredsställelse undervisa dig. - -Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten -skrifvit, enligt Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden -till försoning för vår synd och att han nu var uppstånden för att bringa -oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. Filippi -predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få -vara med i vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och -vinnande talade han om Jesus, att där föddes tro i hofmannens hjärta och en -djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och en sann kristen. -Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen -och vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet. - -Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela -hans fosterland. Han var en man, som visste hvad han ville, full af -hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att tusenden af Etiopiens folk -genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus. - -Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus -skulle vinna många själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu -hafva dessa två älskliga människor för längesedan återfunnit hvarandra i -det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi böra lära -af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse -själfva gå på Guds vägar och söka att få många med oss. - -_J. B. G._ - - ----- - -Hvad vänlighet förmådde. - - -Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en -jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på -tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han -såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, -smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som -alla andra varnades för--en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och -hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty -hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga -namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var -död. - -Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och -blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder. - -"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag -har fått ett sår i hufvudet." - -"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn. - -"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En -karl kastade sten på mig.--Aj!" - -"Hvarför kastade han sten på dig då?" - -"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet. - -"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?" - -"Jag tog ett äpple under ett af hans träd." - -Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. -Han såg, att det blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att -rinna. - -"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", -sade han. - -"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade -gossen. - -"Men du har väl något tillhåll i alla fall?" - -"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också." - -"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt -hufvud, eller ock får du tvätta det själf och binda om en ren näsduk." - -"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon--" - -"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting -om du inte får någonting om, bara du tvättar dig." - -Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade -icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp -behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i -sitt rum. - -Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens -besök--hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var -ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på -kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla -henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så -gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå -upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom, -trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda -rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och -såg på henne. - -"Sitt ned nu, min gosse", sade hon. - -Han satte sig. - -"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?" - -"Jag kan inte bli snäll." - -"Hvarför det?" - -"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor." - -"Men kan du inte försöka?" - -"Jag vet inte." - -"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?" - -"Ja--kanhända." - -Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed -försiktigt gossens hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, -tofviga håret från såret och såg då, att det verkligen ej var något farligt -sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök hon håret -tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat. - -Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var -öfverdraget med smuts, var det till och med ett vackert ansikte. - -"Hvad heter du, min gosse?" - -"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne." - -"Nej, jag menar ditt dopnamn." - -"Hvad för något?" - -[Illustration: TRE GENERATIONER.] - -[Illustration: ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.] - -"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?" - -"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok." - -"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva -af förbandet, skall det snart vara läkt. Är du hungrig?" - -"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag." - -Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade -hon honom med en forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, -smutsiga kläder utan endast på det glänsande håret, som hon hade strukit -vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet med de -strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker. - -Janne hade nu slutat äta och reste sig upp. - -"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du -få komma hit och få mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta." - -"Tack, jag vill gärna komma." - -"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull -försöka bli en snäll gosse?" - -John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat -sig öfver att han inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva -gjort, men fru Walther förstod, att han funderade huru han skulle svara för -att vara uppriktig. - -"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade -han till sist och såg henne trohjärtadt in i ögonen. - -"Vill du försöka i alla fall?" - -"Ja, det vill jag." - -Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade -ingenting, men hon kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet--hon -såg den lysa ur hans ögon. - -(Forts.) - - ----- - -Tre generationer. - -Med teckning. - - - _Det är en glädje att dem se, - De äro präktiga alla tre; - Men farfar, jag tror han år bäst ändå, - Jag kan inte hjälpa jag tänker så._ - - _Han ser så mildt på gossen ner, - Hans vackra öga vänligt ler. - Ej bitter han blifvit i lifvets strid, - I ögat bor kärlek, på pannan frid._ - - _Jag tror han sagt dem båda två: - "På Herrens väg I skolen gå! - Då kan man väl böjas i lifvets strid, - Men aldrig man mister sin barnafrid._ - - _Till lösen 'Uppåt, framåt' tag! - Då går det hemåt hvarje dag. - Och fortare går det, än mången tror, - Att ung blifver gammal och liten stor."_ - _ANNA H--M PREINITZ._ - - ----- - -Ett farligt djur - -eller den amerikanske bison. - -Med teckning. - - -I forna tider lefde i vår världsdel tvenne oxarter, den ene var uroxen, den -andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos jämväl i vårt -land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit -skelett af dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera ingenstädes. -Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. -Men i Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske -bisonoxen eller buffeln, och huru han ser ut visar vår teckning. - -Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men -år efter år har han försvunnit från den ena staten efter den andra. -Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att utrota honom. På de stora -stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men den -tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans -släktingar i Europa. - -Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver -manken två meter i höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet -är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. Pälsen är långhårig och lurfvig, -gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden. - -Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom -tusentals af dem tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. -Om vintern draga de i stora hjordar inåt skogarna. Vanligen gå de en efter -en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en bestämd väg i rak -riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande -människor användas och äro kända under namn af "_buffelvägarna_". - -Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, -vissnade växter, bark och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. -Under sommaren har han ett rikt bord dukadt öfverallt på de stora -grässlätterna. - -I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting -visenten. Försök att tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar -tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att öfvervinna sin -skygghet för människan. - -Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som -för indianerna. Han har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är -präktig och de vackra hornen äro icke att förakta. - -Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där -han synes trifvas godt och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt -fria lif på prärien. - -_J. B. G._ - - ----- - -Skyddsängeln. - -_Af Ad. Gründler._ -(Forts. fr. n:o 22.) - - -Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma -alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf -så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första -tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt -veck i hennes panna. - -Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket -anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få -lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade -hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta -möjligt? - -Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en -offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och -där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning. - -Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att -hon skulle nödgas skicka bort sin gosse--långt bort i en främmande -omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle -vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när -det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge -att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så -lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen -börja ett nytt lifsskede--ute i världen. - -Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i -världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. -Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända -världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning. - -Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej -vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för -sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till -institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men -äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju -närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han -mot lilla Maria. - -Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla -syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en -stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt -in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje -dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för -sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med -darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina -färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!" - -Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors -ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det." - -Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?" - -"Jo, för att jag aldrig har sett någon.--Du brukade säga för oss, när vi -voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. -Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en -ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles -stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så--öppnade jag ögonen -alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är -alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom -fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte -ängeln flyga därifrån." - -"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en -sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga -honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre -vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det." - -"Ja, men jag _kan_ inte tro det, mamma." - -(Forts.) - - ----- - - -_Bibelläsning_ - -eller hvad står det i nästa söndags text? - -Veckan 19-25 Juni 1905. - - M. 19. Apg. 12: 5-17. PETRUS BEFRIAS UR FÄNGELSET. - - T. 20. v. 5-6. _Petrus sofver i fängelset._ - - O. 21. v. 7-8. _En ängel väcker och löser honom._ - - T. 22. v. 9-10. _Ängeln för honom ur fängelset._ - - F. 23. v. 11-12. _Petrus söker upp den troende församlingen._ - - L. 24. v. 13-16. _Församlingen blir förbryllad af den oväntade - bönhörelsen._ - - S. 25. v. 17. _Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem._ - - -_Söndagsskoltext för den 25 Juni._ - -Apg. 12: 5-17. - - _Minnesvers_: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om - dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. - - - - ------------------------------------------------------------------------- - BARNAVÄNNEN - ------------------------------------------------------------------------- - N:o 25 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. - 22 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - -_Förbönen och Guds hjälp._ - -Apg. 12: 5-17. - - -Det var sent på aftonen i staden Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och -husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock -skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet -hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest -Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det -var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet -till mångas frälsning. - -Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två -krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de -mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden -och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och -Gud hör deras böner. - -Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom -murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i -mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som -vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men -ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna -uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina -bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför -tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock--på en vink af -ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka -icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom -ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga -ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne -öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om, -skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så -att man ej kunde märka att den blifvit öppnad. - -Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre -behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit. - -Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, -hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där -inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte -måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En -ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad -blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att -öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har -utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad -judarnes folk har väntat." - -Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd -såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja -honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta! - -_Fr. E._ - - ----- - -Hvad vänlighet förmådde. - -(Forts. fr. föreg. n:r.) - - -Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt -henne. - -"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade -han. - -"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon. - -Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg -renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att -en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm -där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt -tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga -gossen med. - -Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare -skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man -brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde -honom mycket. - -Han hade nu också en annan källa till glädje--hans hustru hade skänkt honom -en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden. - -* * * - -Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista -underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till -västern, och då hade han farit till guldminorna. - -Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt -starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en -präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis -mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett -år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. -Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville -att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på -ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ. - -Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga -skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef -bättre dag för dag. - -Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt -upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke? - -En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där -berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip -reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke -dödats hade tagits tillfånga. - -Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes -hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och -tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne. - -Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den -gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom -innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem -till dem. - -Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i -handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras -sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann -vän eller rättare--låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade -berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den -vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då -han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att -rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna -expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog -han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas -också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu -med mig hem." - -De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad -honom välsigna sin sons räddare. - -Och deras Filip kom, frisk och stark--en kraftig, ofördärfvad man. Med -honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon -och krusigt hår. - -"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?" - -Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på -mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda -händer, "är det John Ammerton?" - -"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att -han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg -den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig." - -Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade -han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan -att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn. -Utan er godhet hade jag varit förlorad." - -Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och -hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En -skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började -han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se--en ren -och strålande diamant." - -Doktorn kysste sin fru på pannan--i hans ögon glänste tårar. - -(Slut.) - - ----- - -[Illustration] - - - - -Röfvare. - - - _Stackars lilla fågelmor!-- - Hit till norden glad du for, - byggde här ett litet näste, - högt i trädet du det fäste, - och du var så glad och nöjd, - allt var jubel blott och fröjd, - och du tänkte: "Ingen fara - kan för bo och ägg här vara"._ - - _Sommarfröjden nu är slut, - glädjesången sjungits ut, - liten fågel blott kan klaga - öfver röfvare, som taga - hemmets lycka, frid och ro - bort från litet fågelbo. - Ty ett litet fågelhjärta, - det kan också känna smärta._ - _ELLA._ - - ----- - -I solvarm sommar. - - -Här ser då hvar och en, att barnen ha sommarlof, och att solen skiner och -att ljumma fläktar smeka. - -[Illustration] - -Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark -fästning med vallar och torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i -vinden. Det blir allt en bussig fästning när allt blir färdigt, ty början -är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta arbete -under fristunderna från sommararbetet. - -[Illustration] - -På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af -dem äro 'till häst'. Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina -bröders starka skuldror. Hela sällskapet får sig präktiga fotbad under -leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna -badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han -som lärt sig åtskilliga kneippkurer af dessa eller andra små. - -[Illustration] - -Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare -och andra ha spänt sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som -till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och munterhet lyser ur allas ögon. -Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å dessa -teckningar. Ty så mycket har jag sett af barnen i lek och arbete, att jag -vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro flitiga -och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka -till i både arbete och lek! önskar Barnavännens. - -_Farbror._ - - ----- - - -Skyddsängeln. - -Af _Ad. Gründler._ -(Forts. fr. föreg. n:r.) - - -Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller, -min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de -sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens -morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, -min stackars Kristel?" - -"Ack, jo, visst tror jag det, mor--det står ju i bibeln. Men jag menar -bara, att _nu_ finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre -komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta, -att far blef öfverkörd och krossad af tåget?" - -"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart--"det gifves många gåtor, -hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, -att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka -ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den -förfärliga olyckan." - -Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har _du_ någonsin sett en ängel, -mor?" frågade han. - -"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon -ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom -synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de -sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra -änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på -din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska -budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att -få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta -klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud -att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa -änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som -vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty -den är din bästa skyddsängel." - -"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan -bättre." - -"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din -blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och -kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och -utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att -de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna -händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som -vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds -skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda -för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det -onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan -och plikttrohet--allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl -dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din -lefnadsväg--sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få -blifva goda änglar för dig." - -Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, -hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och -därinunder orden: - - "Guds änglar från vår barndomsdag - Oss skydda och bevara." - -Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig -omkring hennes barn ute i världen--ett trofast modershjärtas oaflåtliga -bön. - -* * * - -Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin -nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den -friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans -sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla -halmhatt, när tåget satte sig i rörelse. - -I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. -Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget, -lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig -själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog -beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om -den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i -världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt. - -Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig -inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de -gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar -omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat -se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela -naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i -Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet. - -Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han -fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck -på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt -midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar, -köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få -någonting att dricka. - -Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge -taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så -öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet -försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han -begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan -nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat -allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första -gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna -en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och -sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till -anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra -gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där. - -Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade -småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i -hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och -ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget -skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels -hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara -den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom -på kaffe. - -Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den -vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande--i sanning -icke någon änglauppenbarelse. - -Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof -så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och -förklarade, att nu vore han snart framme. - -Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och -sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel -stod ensam med sin kappsäck på stationen. - -Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där -fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel -skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.--Om -ändå mor varit med!--Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det -vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld. - -Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: -"Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda -gossar framför honom. - -"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. -Huru kunde ni få reda på mig?" - -"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, -"här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du." - -Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann -icke något ord till svar. - -"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara -förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för -att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så -odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med." - -Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste -af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han. - -Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och -framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de -allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra -pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka -knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot -de andra. - -"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de -mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den -störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog -honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll -Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett -fientligt läger. - -Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad -längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med -forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och -en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården -och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig -och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra -gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i -ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort. -"Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du -skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer." - -(Forts.) - - ----- - - -_Bibelläsning_ - -eller hvad står det i nästa söndags text? - -Veckan 26 Juni-2 Juli 1905. - - M. 26. 1 Petri 1: 14-25. FÖRMANINGSORD. - - T. 27. v. 14-16. _Maning till helighet_, - - O. 28. v. 17. _till sann gudsfruktan._ - - T. 29. v. 18-19. _Vi äro dyrt återlösta_, - - F. 30. v. 20-21. _böra därför äga tro och hopp till Gud._ - - L. 1. v. 22-23. _vi böra älska hvarandra._ - - S. 2. v. 24-25. _och hålla oss stadigt till Guds ord._ - -_Söndagsskoltext för den 2 Juli._ - -1 Petri 1: 14-19. - - _Minnesvers_: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder - himmelske Fader är fullkomlig. - - - - ------------------------------------------------------------------------- - BARNAVÄNNEN - ------------------------------------------------------------------------- - N:o 26 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. - 29 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 - ------------------------------------------------------------------------- - - - - -_Förmaningsord_ - -till lydnad för Gud. - -1 Petr. 1: 14-19. - - -Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds -skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig -såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall -skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och -i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god -moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och -väl i lifvets alla förhållanden. - -Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så -hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för -oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru -vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet -däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling -eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i -lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan. - -Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka -oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern -i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi -vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina -barn: "Varen helige, såsom jag är helig". - -Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en -frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du -bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker -snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du -bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och -styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig -och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som -han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse. - -Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet -barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven -vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske -fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens -välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med -stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går -på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller -ofullkomlighets skull. - -Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom -ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för -hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar -dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds -himmel. - -Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, -var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det -himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig -dit upp till klarhet och stor härlighet. - -_J. B. G._ - - ----- - -Eva. - - -"Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade -hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård. - -"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern. - -"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?" - -"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag -ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte -blifva lika god och kärleksfull som hon var." - -Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef -farmor kallad Eva?" - -"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta -det?" - -Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga -berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit -henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma", -sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde -hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?" - -"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern. - -"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit -i hennes ställe", sade fadern. - -"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min -lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag--ja, jag skulle -inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det -till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig." - -"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. -"Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick--hon skulle få blifva stammoder -åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare." - -Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon -kunde glömma, att hon hette Eva. - -Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde -en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren -knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang -hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och -äpplen, som hon skulle få på hösten. - -"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan -körsbär." - -"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern. - -Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda -körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få -smaka dem." - -Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och--mycket riktigt--bären -blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, -liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket -beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke -så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många -andra saker än på körsbären. - -Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna -tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, -lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva. - -"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en -dag. - -"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna -först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen -skall taga bort dem." - -(Forts.) - - ----- - -En kindergarten - -eller en blomstergård för små barn. - -Med teckning. - - -Den här lilla gruppen af barn är icke samlad i ett hem och inte heller i en -skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt emellan hemmet och -skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård. - -Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening -kunna besöka en skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att -kunna vara syskon och allesammans den där kvinnans barn, som sitter där med -handarbetet till höger å teckningen. - -Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och -leka och tala om sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja, -det är just detta barnen få lära sig i en kindergarten. - -Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera -lärarinnor taga där hand om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de -små lära sig att vara goda, vänliga och tålmodiga mot hvarann, de få lära -sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy och virka -små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan -berättar för dem och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt för sådana -små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar. - -På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader -och tillfällen att vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta, -får mor hvila sig litet i sitt uppfostringsarbete, och både mor och barn få -lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den blomstergård där de små -barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma blickar -och i närheten af hennes älskande hjärta. - -_J. B. G._ - -[Illustration: EN KINDERGARTEN.] - - ----- - - - - -Jesus, Mästare! - - - _"Jesus, Mästare, barnavän, - Lisar du smärtan? - Har du glädje och tröst att ge - Sörjande hjärtan? - Helar du såren? - Torkar du tåren?_ - - _Jesus, Mästare, barnavän, - Ändtligt vi funnit - Rätta vägen, och vid din fot - Målet vi hunnit. - Trötta vi digna. - Herre, välsigna!"_ - -[Illustration] - - _Så de bådo, och vid hans fot - Barnet de lade. - Jesu blick blef så varm och ljus, - Huldrikt han sade: - "Jag öfver arma - Vill mig förbarma"._ - - _Och när solen i väster sjönk, - Gick där en skara - Hemåt med jubel och tack och sång. - Men på den bara - Marken han dignat, - Han, som välsignat._ - _ANNA H--M PREINITZ._ - - ----- - -Karl och Greta. - -Med teckning. - - -Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på -samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens -ljus och som rosornas doft. - -Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men -först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade -kungen gifvit deras lärare. - -I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna -till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för -de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om -blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en -naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas -uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds -mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon -så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att -blifva goda människor. - -Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt -omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke -funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa -kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt -sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften -och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en -fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla -stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan. -Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att -den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med -in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två -gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade -varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att -gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller -plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och -flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta -sätt. - -[Illustration] - -Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars -djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, -och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra -en synd. - -Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där -satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och -granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken -och sommarglädje. - -Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de -icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka -på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de -ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala -med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn. - -Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans -stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, -han fick ingen lust mer att vara elak och ond. - -_J. B. G._ - - ----- - -Skyddsängeln. - -Af _Ad. Gründler._ -(Forts. fr. föreg. n:r.) - - -Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes -förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett -jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje -gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som -kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser. - -Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på -huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte -visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han -då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis -komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både -läsning, räkning och skrifning. - -Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen. - -Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa -augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd -trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum. - -När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en -häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster -Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de -många gossarne därnere: - - "När allt omkring mig hvilar, - till dig min ande ilar - O, Gud, och lofvar dig. - När världens larm försvinner - och jag mig ensam finner, - Är du, barmhärtige, när mig. - - När mörker jorden höljer - och all dess prakt fördöljer - Jag till ditt rike ser. - Jag ser det kring de dina - af nåd och sanning skina - Uti ett ljus, som ej går ner." - -Och så gömde han ansiktet i händerna och grät. - -Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt -för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. -Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa -andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten -af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet. - -Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller--var -de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han -nyss tillsammans med sina kamrater bedit? - -Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige -gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen. - -"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen -icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag -förstod, att du kände hemlängtan." - -Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh -nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte." - -Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty -han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade. - -"Inte?--Hvarför grät du då?" - -"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig -som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället -för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller -på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma." - -"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre -leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du -önskar det--eller hur?" - -"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad -heter du då?" - -"Steffen heter jag.--Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt -Steffke." - -"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?" - -"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.--Men godnatt nu, -Kristel, sof godt." - -Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den -natten med tårar i ögonen--den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt -hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt. - -Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. -Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans -kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den -främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel--och det gjorde han -hvarje dag--så läste han där på första bladet de ord, som hans mor -skrifvit: - - "Guds änglar från vår barndomsdag - Oss skydda och bevara." - -Och då tänkte han alltid på Steffen. - -Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med -de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, -präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det -är mera värdt än all yttre skönhet. - -Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så -beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han -sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och -timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma -öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken -springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det -aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta -honom. - -"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit -sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem." - -"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore -icke värd att äga ett sådant." - -"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem." - -I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, -"det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda -aldrig glömma." - -En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men -efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck. - -Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag -förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick -på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men -när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle -börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar. - -(Forts.) - - ----- - - -_Bibelläsning_ - -eller hvad står det i nästa söndags text? - -Veckan 3-9 Juli 1905. - - - M. 3. 1 Petri 5: 5-11. ÖDMJUKHET OCH VAKSAMHET. - - T. 4. v. 5. _Ödmjukhet är de ungas prydnad._ - - O. 5. v. 6. _Ödmjukhetens välsignelse._ - - T. 6. v. 7. _Ödmjukheten fostrar en frimodig ande._ - - F. 7. v. 8. _Vaksamhet är nödvändig._ - - L. 8. v. 9. _Ståndaktigheten likaså._ - - S. 9. v. 10-11 _Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden._ - -_Söndagsskoltext för den 9 Juli._ - -1 Petr. 5: 5-11. - - _Minnesvers_: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; - vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom - de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra. - -UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-06 *** - -***** This file should be named 48656-8.txt or 48656-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/4/8/6/5/48656/ - -Produced by Juliet Sutherland, Keith Edkins and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/48656/48656-8.zip b/48656/48656-8.zip deleted file mode 100644 index 79e10b4..0000000 Binary files a/48656/48656-8.zip and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h.zip b/48656/48656-h.zip deleted file mode 100644 index 59e873d..0000000 Binary files a/48656/48656-h.zip and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/48656-h.htm b/48656/48656-h/48656-h.htm deleted file mode 100644 index c34f2bf..0000000 --- a/48656/48656-h/48656-h.htm +++ /dev/null @@ -1,3191 +0,0 @@ - - - - - - - Barnavännen 1905-06 - - - - - - - -
-
-The Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-Title: Barnavännen, 1905-06
-       Illustrerad Veckotidning för de Små
-
-Author: Various
-
-Editor: J. B. Gauffin
-
-Release Date: April 7, 2015 [EBook #48656]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-06 ***
-
-
-
-
-Produced by Juliet Sutherland, Keith Edkins and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-
- -
{169}
- -

 

- - - - - - - - - - -
N:o 22
- 1 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och - Hemmet.
- Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
- 1905
- -

Kristi Himmelsfärd.

- -

Apg. 1: 4-11.

- -

WWi minnas från berättelsen om Kristi - förklaring, att frälsaren då nått den fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det - himmelska och oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af kärlek - till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död blifva försoningen för våra och all - världens synder, och att genom sin uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först - var hans verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den härlighet, som han - ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu kunde han och nu ville han genom en - himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu - för att draga oss människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och förnedring - till ljus och frihet och lycka.

- -

Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma höga och stora mål. - Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens utgjutande öfver församlingen. Detta löftes - uppfyllande skulle nu apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden, - som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på väg uppåt till Gud. - Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans Helige Ande, på det att vi må kunna varda - Herrens små tjänare och tjänarinnor. {170}Herrens första - lärjungar trodde, att frälsaren efter uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger - talat med dem om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu uppblandade - med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso upprätta sitt rike på jorden, men - därinne skall församlas icke blott troende judar, utan troende från alla folk och släkten och - tungomål. Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu allas vår - frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare, apostlarne skulle gå ut att förkunna i - Jerusalem, Judeen, Samarien och sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens - evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning.

- -

Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i världen och omtalat för - dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen - i allas deras åsyn. Under det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han - sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky döljer honom snart för - deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de, att han är när de sina alla dagar intill - tidsålderns slut.

- -

Dock—innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder frälsaren dem en - sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga, att Jesus Kristus en gång skall återkomma - i synlig måtto till jorden. Det är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och - rättfärdighet. Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens frid och - lycka i sina hjärtan.

- -

Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga och himmelska, på det - att vi måtte få vara med i detta härliga rike.

- -

J. B. G.

- -
- Dekoration -
- -

Broderskärlek.

- -

(Forts. fr. föreg. - n:r)

- -

MMen en vacker januarimorgon stannade - baronens vagn därute för att föra fru Henriksson och hennes dotter samt doktorn till - järnvägsstationen. Doktorn ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till - sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva för denne förloppet af - sjukdomen i foten.

- -

*       *       *

- -

En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra mot de - silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa framför en vagn på den - dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, - det är fru Henriksson och hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det - lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, lockigt hår. Ögonen stråla - af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör - modern uppmärksam på allt som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den - sorlande bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon moderns tankar - från de sorgliga minnena.

- -

Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget vid munnen samt - hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas - blomstrande hälsa och friska glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver {171}förlusten af hennes gosse vill trycka ned henne.

- -

Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas sjuka fot har - lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert omkring som hvilket annat barn som - helst.

- -

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in i byn. Där ber fru - Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och - dotter öppna kyrkogårdsporten och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings - graf. Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med blommor och kransar - och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig ur blommorna, och på korsets fot stå med - gyllene bokstäfver orden: "Kärleken upphör aldrig".

- -

Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de ägt på jorden, och - varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke endast sorgens tårar, som rulla utför - moderns kinder,—det är också tårar af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla - förvandlar den bittra smärtan till mildt vemod.

- -

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man måste lämna den kära - platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon - och Anna kyrkogården. Vid porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita - marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess fot ännu en gång emot - dem:

- -

"Kärleken upphör aldrig".

- -

Slut.

- -
- Dekoration -
- -

Lilla Berta.

- -

Med teckning.

- -

BBerta är en skärgårdsflicka, - rödblommig och stark, flink i vändningarna och munter som en liten lärka. När isen ligger blank - och säker öfver sunden vid jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka - bryggorna på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut på den leken, - då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen - ligger där grå och spröd utan att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden - blåser då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag mot strand och - vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom och går där och väntar så rysligt, att - hon ser allvarsam ut som en gammal människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn - öfver skär och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får du allt - stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från vår strand". Men så komma där - kalla nätter, och isen blir åter stark. Då ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela - dagen vid sitt arbete:

- -
-

"O strand, där aldrig en drifva snöat!

-

Du Sveriges frostiga, sena vår!"

-
- -

Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar lilla Bertas mor och - säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt - Stenvik till någon strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta upp - och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i hela världen, och Stenvik är - det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol - och böljeglitter."

- -

Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet utanför Stenvik, - utan en frisk västanstorm. {172}Och nu var isen borta - och solen sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den vackra fjärden. - Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin vår. Hon satt långa stunder och såg - drömmande in i böljeglittret därute. Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om - sin glädje och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig så oändligt - lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf hvarefter. Men hon kände, att hon - behöfde en varmare sol, en klarare våg och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så - hvitt som snö.

- -
- Berta och fars båt -
- -

Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden och ned i fars stora - båt, och där sjöng hon:

- -
-

"Gör mig ren, o Herre, ren som snö,

-

Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,

-

Gör mig ren, o Herre, ren som snö!

-

Gör mig såsom liljan ren och skär,

-

Rena hvarje tanke, hvart begär,

-

Gör mig såsom liljan ren och skär!

-

Gör mig ren som solens hvita ljus;

-

Höj min själ från jordens stoft och grus,

-

Gör mig ren som solens hvita ljus!"

-
- -
- Dekoration -
- -
{173}
- -

Barnsligt.

- -

Med två - teckningar.

- -

NNär jag var en liten flicka, var jag - god vän med alla kor och kalfvar i fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde - komma åt, smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och Gullkrona o. - dyl.

- -

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var en brokig kviga, utan - horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa som den morskaste häst.

- -

Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt ett stycke bröd att - undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona brödet, så flög det genom mitt hufvud en - tanke, som kom blodet att sjuda i mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen - med mig på ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från stängslet kastat - mig upp på hennes rygg.

- -
- Flicka och kviga -
- -

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon vanlig ridtakt. Det var - en galopp, som jag icke förstod, och därför började jag skrika af alla krafter, under det jag låg - raklång utefter ryggen på Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.

- -

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den förskräckta kvigan, - men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom - undan utan en bruten rygg, och jag utan att hafva brutit {174}nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och aldrig frestade den - till vidare försök i den vägen.

- -
- Flicka och kviga -
- -

Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr från - den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva barnsliga tankar, och någon - liten gosse eller flicka kunde komma att frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag - med denna lilla berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så säkert, - att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.

- -
- Dekoration -
- -

Skyddsängeln.

- -

Af Ad. - Gründler.

- -

EEn vacker vårdag sprungo två små barn - omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På - äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt - tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, - huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått - sticka upp ur sitt gröna omhölje. {175}Men han hade - åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.

- -

När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan - under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek - tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans - grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt - tryckte ned på hennes guldglänsande hår.

- -

Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga - ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende - munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga - håret.

- -

"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med - sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande - nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka - ner.

- -

"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att - vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid - vår säng, så att intet ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod - framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de inte skulle falla i - vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig och håller mig fast."

- -

Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, "och för resten minns - jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit - vägen?"

- -

Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.

- -

"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade säkert inte efter - ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt barn faller i vattnet, då går ängeln med - och visar det så mycket vackert därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor - igen."

- -

Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon hade ändå inte kunnat - förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på julgubben och påskharen, men det hade Kristel för - längesedan kommit ifrån. Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i - lifvet, om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars hjälp. Hos honom var - redan gossens medvetande om kraft och förmåga lefvande.

- -

"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt svärd", sade - han, och hans ögon lyste af stridslust.

- -

Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja göra mig något ondt, - Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck af så helig, ren oskuld som i änglarnas på - taflan, som hängde i pastorns arbetsrum.

- -

Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat beskydda lilla - Maja?—Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, funnos ju inte; att tro på sådana vore - ju ännu barnsligare än att liksom Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej - vara mycket klokare än sin lilla syster.

- -

"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."

- -

De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt tistelkransen ur Marias hår, och - så gingo båda hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta - dem.

- -

Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på sin säng, och under - häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett järnvägståg hade råkat in på orätt spår och - med fruktansvärd hastighet kört öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte - och gladt sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så {176}förfärlig olycka drabbat den lilla familjen. Läkaren, som genast - tillkallats, gaf föga hopp. Allt hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett - rogifvande medel för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han - emellanåt jämrade sig i sömnen.

- -

Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en klagan från sin - kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu kände de därför en oförklarlig ångest vid - allt det ovanliga, som här mötte dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel - stirrade mörkt på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.

- -

"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han säkert beskyddat far. Han - gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva bedit sin morgonbön, det vet jag."

- -

"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men denna gaf ej nu akt på - barnen.

- -

De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns födelsedag, fingo nu pryda - faderns sista hvilobädd. Redan följande natt hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg - där i sin hvita svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. Han - såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man tyckte sig till och med se - ett drag af glädje och frid hvila däröfver.

- -

På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den redlige mannen, huru - han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men huru till sist efter ett svårt lidande - Herrens ängel fattat hans hand och stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu - säkerligen vore prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke förgäter - änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande familjen och jämna deras - lefnadsväg.

- -

Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors hand såsom ville hon - säga: "Hör du?"

- -

Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa visste, hvilka tankar - gingo genom hans hufvud.

- -

*       *       *

- -

När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt och dystert - därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af kärlek och godhet, så blir där - plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick det nu också i växlaren Huberts hem.

- -

(Forts.)

- -
- Barnavännens Sommarnummer -
- -

utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o 23 af årgången - 1905.

- -

Barnavännens sommarnummer innehåller 16 sidor i samma format som öfriga nummer, rikt - illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa Beskow, Anna H—m Preinitz, - Ella, J. B. G. m. fl.

- -

Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre ex.

- -

Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.

- -

Sommarnumret sändes fritt till närmaste post- eller järnvägsstation.

- -

Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.

- -

Uppsala i Maj 1905.

- -

Redaktionen.

- -
- -

Bibelläsning

- -

eller hvad står det i nästa - söndags text?

- -

Veckan 5-11 Juni 1905.

- -
-

M. 5. Apg. 2: 37-47. Kyrkans grundläggning.

-

T. 6. v. 37. Folket frågar efter frälsning.

-

O. 7. v. 38-40. Petrus undervisar dem om frälsningens väg.

-

T. 8. v. 41. Tretusen taga ut steget till frälsning.

-

F. 9. v. 42-43. Folket befästes på frälsningens väg.

-

L. 10. v. 44-45. Deras kärlekslif.

-

S. 11. v. 46-47. Deras gudstjänstlif.

-
- -

Söndagsskoltext för den 11 - Juni.

- -

Apg. 2: 37-47.

- -
-

Minnesvers: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, - långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.

-
- -
{177}
- -

 

- - - - - - - - - - -
N:o 23
- 8 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och - Hemmet.
- Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
- 1905
- -

Våren.

- -
- Maskros -
- -
-

Vårens blomma, vän och skär,

-

Smyckad står på ängen,

-

Björk och pil sin vårdräkt bär—

-

Mjuka, vackra hängen.

-

Säg, hvem kläder äng och lund?

-

Hvem har löst i fjärd och sund

-

Liten våg från vinterbojan—

-

Liten våg från bojan?

-

Himlens Herre kläder så

-

Jorden skön om våren

-

För att fröjda barnen små,

-

Torka sorgetåren.

-

Han, som allt i fägring klär,

-

Han ett fadershjärta bär,

-

Honom vill jag alltid lofva—

-

Honom vill jag lofva.

-
- -

J. B. G.

- -
{178}
- -
- Dekoration -
- -

Kyrkans - grundläggning.

- -

GGuds helige Ande hade på pingstens dag - utrustat en skara män och kvinnor för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade - ingen yttre lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda af Gud. - Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått lära, huru han skulle utföra - det viktiga uppdraget: »Föd mina lamm!» Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och - kärlek, som blifvit gifven åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete - i Herrens vingård.

- -

Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och öfvertygande - visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade genast sin verkan däruti att - människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, - hvad skola vi göra? Petrus sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i - Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige Andes gåfva.»

- -

Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, och tre tusen blefvo - genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde på denna underbara pingstdag var skönare och - härligare än själfva skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: - korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu göra de ett nytt val. - De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort - en förskräcklig synd, då de korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till - dem såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens djup, och vi märka, - att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva förda från syndens mörker till Guds - underbara ljus. De blifva Jesu hängifna lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande - för Guds saliga gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i deras - innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att bedja med och för hvarandra. - Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen - lära sig af dem att känna och älska den store Barnavännen.

- -

Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, att Guds Ande - kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i sanning Jesu lärjungar och hans - efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, - varen edra föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de människor - som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla och fördragsamma människor. Vi - behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen - likasom alla senare hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:

- -
-

"Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,

-

Tillkomme ditt rike på jorden!

-

Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,

-

Sänd ut dem till södern och norden,

-

Att kalla och bjuda all världen."

-
- -

Fr. E.

- -
{179}
- -
- Min lyra -
-

MIN LYRA

-
-
- -

Ett - barndomsminne.

- -
-

Ett barndomsminne är liksom ett flarn,

-

som hvirflar upp, när aftonvinden susar,

-

som både lockar, skrämmer och förtjusar

-

likt sagorna, vi hörde såsom barn.

-

Det väcker ofta någon känslosträng

-

uti vårt bröst och för vårt öga målar

-

i regnbågsfärger eller månestrålar

-

en skimrande och bildrik gobeläng.—

-

Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.—

-

I hörnet af den stora, vackra salen

-

stod ett piano, och invid pedalen

-

låg jag en pilt i fagra drömmar säll.

-

O, hur jag smekte dessa strängars gull,

-

o, hur jag älskade pedalens lyra,

-

och huru var ej i poetisk yra

-

min sagovärld af tappra hjältar full!

-

{180}Hvad klang af svärd! Hvad - tinnar och hvad torn,

-

hvad bålda riddare och blanka vapen,

-

och tärnor, räddade ur fångenskapen

-

af pager, blåsande i silfverhorn!

-

Åh, hur jag frossade i fantasi'n,

-

och huru stormande ljöd ej pedalen,

-

och som ett féslott lyste hela salen,

-

när månen göt sitt trolska sken därin!

-

Då hände det en kväll, när som min håg

-

mig omotståndligt dragit till min lyra,

-

att husets dotter syntes kosan styra

-

till instrumentet, hvarest gömd jag låg.

-

Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?

-

I stället för den ystra dansmusiken

-

jag hör ett sus, liksom från andens riken

-

så känsligt ljuda ifrån ebenträt.

-

O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,

-

då ut i salen lik en dufva flyger

-

den lilla sången: "fram en suck sig smyger".

-

O, hur den sången barnahjärtat tog!

-

När stundom se'n jag till min lyra smög,

-

jag mer och mer min riddarsaga glömde

-

och i en annan värld mig ljufligt drömde,

-

dit bönens dufva med min längtan flög.

-

Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå

-

jag söker upp min barndoms vackra lyra

-

och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,

-

som ännu famnar stora barn och små.

-

Eric.

-
- -
- Dekoration -
- -

Hon vann seger.

- -

Berättelse af Anna - H——m Preinitz. Med 3 teckningar af Elsa Hagström.

- -

EEn tolfårig, spenslig flicka ilade - skogsstigen framåt med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde - henne. Hennes ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en - undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och grät, som om - hennes hjärta skulle brista.

- -
- Karin på mossan -
- -

»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, hvarför skulle du dö - ifrån mig!»

- -

Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo som långa, mörka - skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? Hvarför fanns det ingen, som älskade - henne? Vinden susade i trädens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så - började solen att lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en - skymt af den vackra aftonhimmeln.

- -
{181}
- -

—Ingen som älskar mig——jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast de - snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. Men allt efter som hon - blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus - visste allt, och så föll hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och - rena mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag skall gå, ty jag har - ingen annan än dig.»

- -
- Karin och fröken Ström -
- -

Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon gått igenom, att hon - somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll öfver skogen, och vinden saktade af och det blef - så tyst och stilla.

- -

*       *       *

- -
-

"Här en källa rinner,

-

Säll den henne finner

-

Hon är djup men klar,

-

Gömd men uppenbar.

-

Om du där dig tvager,

-

Hon hvar fläck borttager,

-

Ty den källan god

-

Är Immanuels blod."

-
- -

Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då böjde någon sig ned - öfver henne och strök henne smekande öfver håret: »Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? - Hvad har händt?»

- -

Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon blickade hon in i det - kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne.

- -

»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var fröken här.»

- -

»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så god. Jag vaknade så - tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en - stor glädje, var äfven mitt hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför - hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad jag blef, när jag fann - dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru detta kommer sig!»

- -

»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta längre. Det var ett - så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så stygga saker.»

- -

Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt blixtrade, när hon tänkte på - den oförrätt man begått mot henne. Fröken Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om - allt, Karin! Hvarför slog mor Jonsson dig?»

- -

»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag på samma gång ha - tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John och kastade sand i vattnet, och ju mer - jag bad honom låta bli, dess värre blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for - öfver ände och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på sanden. Och till - råga på olyckan fick {182}lillan såpvatten i ögonen och - började skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då bet han mig så - förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog upp den tunna klädningsärmen, och fröken - Ström såg då blåa märken efter gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att - skrika och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur det var, utan - trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills jag lyckades komma lös och sprang till - skogen. Och jag går aldrig dit mer, aldrig, aldrig.»

- -
- Mor Jonsson -
- -

»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, hur du skall handla, - men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre himmelske fader!» Och så stego bönerna i den - sköna sommarmorgonen upp till Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet - barnahjärta.

- -

*       *       *

- -

Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon tyckte nästan att - hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog ingen, som brydde sig om henne nu, när hon - satt som en stackars sjukling och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor - Jonsson, men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten flicka, som hon en - dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan den dagen nu. Hvar kunde Karin vara?

- -

Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes onda samvete hindrade - henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att flickan kanske omkommit i skogen, och då for - en rysning genom henne.

- -

Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt stod snart vid - hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?»

- -

»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken nu. Men hvarför - kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på min olycka och för att håna mig, kan - jag tro. Ja, du har då all anledning att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort - alltid.»

- -

Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom hon ihåg, hvad hennes - kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner - seger öfver dig själf, så tar du in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för - att med kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka att vinna dem för - honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. Josua fick ju icke uppge striden genast han - kommit in i Kanans land, han skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon - vänligt: »Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så tänkte jag, att - jag kanske kunde vara Er till någon nytta, {183}och om - Ni vill, skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.»

- -

Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en misstänksam glans i hennes - ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu - har varit, och då tänkte du spela barmhärtiga samariten här.»

- -

Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. Hvad tjänade det till, - att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i hennes själfuppoffring endast såg låga - bevekelsegrunder. Men åter ringde orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: - »Jag förstår, att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar jag - varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade Er, sprang jag på måfå - djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute - till slut. Morgonen därpå fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon - var så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått pastoratet i X. - och att de kunde få hålla bröllop till hösten.»

- -

»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, som hon skrifvit till - sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig med sig och reste. Öfver sommaren fick jag - stanna hos fru W., en vän till pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma - till dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag till seminariet i - K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu önskade jag så gärna att få vara er till hjälp - i sommar. Snälla mor Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar af - mig.»

- -

Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste pastorn hvar du - var?»

- -

»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att han talat om det för - mor Jonsson.»

- -

»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan jag tro.»

- -

»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite om mig, och då vet - jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i stugan. Snart flammade elden i spisen, och - kaffepannan stod på. Fönstren öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste - kommo i flitig rörelse.

- -

När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga flickan sjunga under - arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till - henne, mumlade hon gång på gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort - det?»

- -

Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då kunde hon ej - tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, Karin? Ha de gjort så mycket för dig, - då förstår jag väl, att de gärna behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit - så hård emot dig, jag förstår det inte.»

- -

»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så tacksam till honom - därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag tänkte då, att om jag kunde vara till nytta - här, så skulle Han förstå, att jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha - öfverseende med mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»

- -

Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för mig att säga, men - vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har vetat, hvar du var, de ha tagit på mina - krafter. Jag tyckte jag hörde dig gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. - Pastorn kunde allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte hade varit - den stackare jag är nu.»

- -

Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, att det skulle kunna - hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det - skola vi bedja Gud om».

- -
{184}
- -

När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en tioårig, solbränd pojke, - såg litet generad ut, ty han kände genast igen Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att - påminna honom om deras sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till - skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom säga till Maja: »Hon är - allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter ved och vatten åt henne». Karin log, och hon - var så innerligt glad. Nog skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle - hon kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några själar för sin - älskade Mästare.

- -

Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när krafterna - och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. »Af landet står ännu mycket åter, - som skall intagas», och så tog hon åter nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville - försaka sig själf och vinna hjärtan för Jesus.

- -
- Dekoration -
- -

Gult och blått—Svenskt - och godt.

- -

Med teckning.

- -
-

Blågul fanan är

-

I vår fosterbygd.

-

Den oss är så kär,

-

Gifve Gud den skygd!

-

Blå vår himmel är,

-

Blå den lugna vik

-

Blåa blommor bär

-

Sveas bygd så rik.

-

På vårt åkerfält

-

Täck syns blåklint stå,

-

Där sig sammanställt

-

Har vårt gula-blå.

-

Blåa klockor bär

-

Linet på sitt strå.

-

Första sippan är

-

Också den ju blå.

-

Vår sitt intåg gör

-

I vårt nordanland,

-

Då den rikligt strör

-

Guld med öppen hand.

-

Tussilago slår

-

Med sitt blyga bud:

-

"Nu så är det vår,

-

Se min gyllne skrud!"

-

Vårlök öppnar snart

-

Gula kalken sin.

-

Vifvan skjuter fart,

-

Står där rak och fin.

-

Gul är vårens färg,

-

Blå den är också.

-

Då i dal, på berg

-

Sveriges färger stå

-

Under höstens tid

-

Gula färgen rår.

-

I den fagra lid

-

Guldgul björken står.

-

Blågul fana bär

-

Detta fagra land,

-

Den oss binder här

-

Med sitt starka band.

-

Må vi höja den

-

Högt mot himlen opp!

-

Må den svaja än,

-

Ge oss mod och hopp!

-

Ella Beskow.

-
- -
{185}
- -
- Gult och blått—Svenskt och godt -
-

Gult och blått—Svenskt och godt

-
-
- -
{186}
- -

Blomsterförsäljerskan.

- -

Med teckning.

- -

»TTusenskön—vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, - klar barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt välklingande rösten - stannade de förbigående och betraktade med förvåning den lilla flickan, som med sitt guldlockiga - hår och sina stora, mörka ögon syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll - i handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga armar, men hon såg i - alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan - vara?»

- -
- Blomsterflicka -
- -

En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad panna: »Hvad gör du här, - liten? Är du ute och leker?»

- -

Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka förtjäna några - slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn - köpa några blommor af mig?» fortfor hon. »Se, så vackra de äro!»

- -

»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn strängt. »Sådana här - fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. Du har säkert något upptåg för - dig.—-Hvad heter du?» frågade han och såg forskande på henne.

- -

»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är snäll mot mig. Vill ni - inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», tillade hon.

- -

Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du har och betala hvad du - begär», sade han, »men då måste du i stället låta mig följa med dig hem.»

- -

Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon omsorgsfullt sina - buketter.

- -

»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.»

- -

Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara ögonen tog hon emot den - och räckte honom korgen.

- -

Men han sköt undan den. »Du skall {187}få ge mig - blommorna sedan», sade han. »Nu gå vi hem.»

- -

Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och följda af många - nyfikna blickar gingo de därifrån.

- -

Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet hus, torftigt men - rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med in och såg huru barnet störtade fram och - slog armarna omkring en ung, blek kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot - marken.

- -

»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du redan sålt dina - blommor?»

- -

»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla människor stirrade på mig så - förfärligt. Och här är en herre, som nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag - inte talade sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.»

- -

»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem ni än må vara, så - vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. - Jag är blind och måste sitta här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek - tänka ut ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»—Den blinda moderns röst darrade, och - hon brast i gråt.

- -

»Ellen!—Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår jag, hvarför - jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina drag jag såg i hennes barnansikte. - Ack, min stackars, kära syster, att jag skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde - sina knän framför henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på - hennes händer.

- -

»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte ägde en enda vän på - jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är hjälpen närmast.»

- -

Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och slutligen stannade hans - blick vid den unga, bleka kvinnan samt det ofullständigt klädda barnet.

- -

»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat finna dig förr, min - enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig upphört att söka dig, fastän jag hittills - aldrig kunnat finna ett spår af dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem - skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin återfinna dig.»

- -

»Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin barnsliga tillit till - frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor, som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng - härute. Hon har bedt mig om lof att få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att - låta henne gå. Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men—nöden har ingen lag, som du - vet, min bror», sade hon med ett svagt leende.

- -

Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne dig, min lilla - flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första och sista gången du gått ut för att - sälja blommor. Nu skola vi resa härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, - där sol och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon skall kunna återfå - sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.»

- -

Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina blommor på den lilla - stadens gator.

- -

Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp.

- -
{188}
- -
- En presentation -
-

EN PRESENTATION.

-
-
- -
{189}
- -

En presentation.

- -

Med teckning.

- -
-

Den lilla Lisa har ögon blå

-

Och mun, som beständigt vill skratta,

-

Och hvad härnäst hon skall hitta på,

-

Det är ej så lätt just att fatta.

-

Nu Tello och kisse hon sammanför

-

Att stifta vänskap, som man ju bör.

-

Men kisse, den stackarn, han fräste till,

-

Och håren sig reste på ände.

-

Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill.

-

Det är då ett riktigt elände.

-

Jag skälfver i hela min stackars kropp,

-

Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"

-

Men Tello satt där så sur och tvär,

-

Och sade: "Så kattorna gnälla.

-

Man kan rent få örsprång utaf det här,

-

Och aldrig de lära sig skälla.

-

För vänskap behöfs det väl sympati,

-

Men vän med en tocken kan ingen bli."

-

"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog,

-

"Det är väl ej vackert att gnälla.

-

Men är du förståndig, du inser nog

-

Det passar ej alltid att skälla.

-

Du är ju min vän, det är kisse me'

-

Och så bli vi vänner nu alla tre."

-

Anna H—m Preinitz.

-
- -
- Dekoration -
- -

Lärkans hemlighet.

- -

Af J. B. - Cherman.
- Med teckning.

- -

EElsa var en blyg liten flicka, som - jämte en syster bodde hos mormor i en liten by vid hafvet.

- -

När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva—en klar och vacker röst. Den rösten - var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört flickan sjunga, längtade att åter få höra - henne. Men just ingen mer än mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, - Elsa var mycket blyg.

- -

Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. Ett nytt kapell skulle - vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en stor händelse och den skulle göras riktigt vacker - och högtidlig. Äfven barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i - kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst fingo sedan vara med i en - barnkör, som under flera veckor skulle öfvas.

- -

Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste om, och så - bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra barnen.

- -

»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag hoppas, att du nu skall - försöka vara modig, min flicka, och låta höra din röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig - att få vara med om öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan - därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.»

- -

»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. Kanske mår hon inte bra - af de frön hon får.»—

- -

Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af barn äfven från de - närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren skulle komma.

- -

Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med klappande hjärtan, - och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. Hennes väntan att blifva uppropad, var - henne som en plågsam dröm.

- -
{190}
- -

Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den fruktade läraren.

- -

Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. De klara, höga - tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en darrande snyftning. Man kunde ej annat - än känna deltagande för henne och själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var - förbi—allt var förbi.

- -
- Elsa och Betty -
- -

Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon kunde, men hennes ögon - skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot - sina hem.

- -

Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som stannade henne. Det var - verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen utan vara välkommen igen till nästa - pröfning.

- -

Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru skulle hon lära sig att - vara frimodig?

- -

Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster sof och allt var - tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen.

- -

»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du sjunga mer?»

- -

Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet som gjorde det, - eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo allt tyngre, och Elsa visste inte - längre, om hon drömde eller om lärkan talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, - fastän rösten var svag.

- -

»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du frågar, hvarför jag ej - sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten - åter, lilla Elsa, så skall du få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru - också du måste sjunga.»

- -

Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, tala om din - hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur buren.»

- -

Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.

- -

»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag alltid upp till den - blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, rena luften, men först och sist för den gode - himmelske fadren. Ser du, härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak - kan jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket därinne, lilla - Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som skapat allt och {191}sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»

- -

Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna rörelse förändrades - allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och syster Betty stod bredvid för att väcka henne. - Men lärkan såg ut, som om hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det - varit blott en dröm.

- -

»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, sedan hon talat om - allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren med sig ut på ängen, där de släppte lärkan - i frihet. Och se, lärkan som varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon - höjde sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo andan och lyssnade. - Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu - hörde de hennes sång, fastän de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke - var bara en dröm.

- -

När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, och när hon själf - steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade - fönstret och mot den vackra, blåa vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje - och lust med hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin förr.

- -

Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne med förvåning, och - läraren—ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan han fått rösten klar, gjorde han Elsa - nästan hjärtängslig genom att säga att hon—just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot - i en af körerna.—

- -

Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom hem, satt lärkan på - trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på henne, som om hon velat säga: »Var det inte det - jag sade, att det skulle gå att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?»

- -

Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och sjöng - så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i tonen.

- -
- Dekoration -
- -

Krig.

- -

SSom ni alla veta, rasar för närvarande - ett blodigt krig mellan Ryssland och Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, - äfven från vårt lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om - någonting som hände för länge sedan—det var bara ett nöje att läsa om de stora slagen och de - tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att - kanske i dag tusentals käcka unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig - åt vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i fruktansvärda kval! Tänk om din - far hade varit med ibland dem! Då förstå vi att kriget är någonting fasansfullt.

- -

»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog bollen ifrån honom? - Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, så är det också ondskan, som gör att det - blir krig emellan två folk. Det första tar någonting från det andra, och det andra vill icke - godvilligt lämna det han äger.

- -

Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?

- -

Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed Gud, att han måtte - gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet annat medel vi heller. Låt oss - då—alla söndagsskolebarn i hela vårt land, i hela världen—låt oss gå till Gud och - bedja på våra knän: »Gode Gud, gör slut på kriget! {192}Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom öfvervinna ofridens och - hatets onda ande, som vill härska öfver människorna! Hjälp både små och stora, amen.»

- -

*       *       *

- -

Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till Japan är det längre, - och därför känna vi kanske ej så mycket till folket där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva - svart hår, gul hudfärg och något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera - i skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, de äro förnöjsamma, - och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni förstå nog, att det är icke så godt att hvarje - dag skaffa mat till flera hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i - själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste föda är ris, kokt i - vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk tycka de om, och frukt äta de gärna, när de - bara kunna få.

- -

I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad öfver den hastighet, - hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, - gossar och flickor, och de små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom - lek för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.

- -

Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett äpple, en tomat eller - en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. En tredje två tomater och en liten riskaka. - De resande gingo bort till mannen som hade löken.

- -

»Är detta hela din frukost», frågade de.

- -

»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty jag har ännu fyra - timmars arbete i eftermiddag.»

- -

»Hvad åt du i morse då?»

- -

»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»

- -

»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»

- -

»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»

- -

Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de mycket uthålliga. - Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra de således icke mera än en handfull ris - och en kanna kokande vatten till kvällsmat.

- -

Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och likasom japanen - längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också börjat längta efter en lefvande frälsare. - Många hafva redan öfvergifvit sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.

- -

Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall höra med - till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.

- -
- Dekoration -
- -

Brefväxling med de - små.

- -

Prisuppgift N:o 1.

- -
-

Om mitt första klang sången i julenatt

-

Ifrån himmeln af änglarnas skara.

-

För den stormfyllda jorden en härlig skatt

-

Till oss, arma, den skulle ju vara.

-

Och mitt andra jag såg uti sommarens tid

-

Uppå susande vingar sig höja.

-

Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid

-

För din tanke i folkdräkt ses dröja.

-

Och mitt hela det var ju en nordisk brud,

-

Men en brud uti drottningakrona.

-

Och när nordiska land stod i vårfager skrud,

-

Hon vigdes att folken försona.

-
- -
- Dekoration -
- -

Bibelläsning

- -

eller hvad står det i nästa - söndags text?

- -

Veckan 12-18 Juni 1905.

- -
-

M. 12. Apg. 8: 26-38. Filippus och Etiopiern.

-

T. 13. v. 26. Filippus i öknen.

-

O. 14. v. 27-28. Etiopiern närmar sig.

-

T. 15. v. 29-31. Mötet mellan de två männen.

-

F. 16. v. 32-33. Hvad etiopiern hade läst.

-

L. 17. v. 34-35. Filippus undervisar.

-

S. 18. v. 36-38. Etiopiern tror och varder döpt.

-
- -

Söndagsskoltext för den 18 - Juni.

- -

Apg. 8: 26-38.

- -
-

Minnesvers: Jerem. 29: 13, 14 a.

-
- -
{193}
- -

 

- - - - - - - - - - -
N:o 24
- 15 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och - Hemmet.
- Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
- 1905
- -

Filippus och - etiopiern.

- -

Apg. 8: 26-38.

- -

PPingstens Helige Ande hade uppfyllt - den unga församlingen i Jerusalem med segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och - heligt nit att tända himmelsk eld i människornas hjärtan.

- -

Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus sammanträffade med - drottning Kandaces af Etiopien finansminister.

- -

Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd Filippus att bege sig - af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och Egypten.

- -

Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var att lyda Gud, och - denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste lifserfarenhet. Öknen skulle varda en - ljuflig lustgård, ty här skulle han få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den - eviga lifskällan.

- -

Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma doftar och ingen - fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma sig. Först komma väpnade ryttare på - hvita arabiska hästar, så en präktig vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter - den förnäme etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till Jerusalem och - där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen hade han ännu icke {194}funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå fram till sin - längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig skrift profetian om den lidande - Messias.

- -

Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit ut i öknen, och genom - en Andens maning närmar han sig vagnen och hör etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten - Esaias bok. Efter att höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den - hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om att han, diakonen, - gjorde det.

- -

Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet kärare ressällskap kunde - han önskat sig, och därför beder han honom stiga upp och taga plats bredvid honom i vagnen. - Hofmannen tillstår helt öppet, att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess - betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en sådan som vill lära. Fråga - äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och - med innerlig tillfredsställelse undervisa dig.

- -

Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten skrifvit, enligt - Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden till försoning för vår synd och att han - nu var uppstånden för att bringa oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. - Filippi predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få vara med i - vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och vinnande talade han om Jesus, att - där föddes tro i hofmannens hjärta och en djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och - en sann kristen. Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen och - vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet.

- -

Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela hans fosterland. - Han var en man, som visste hvad han ville, full af hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att - tusenden af Etiopiens folk genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus.

- -

Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus skulle vinna många - själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu hafva dessa två älskliga människor för - längesedan återfunnit hvarandra i det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi - böra lära af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse själfva gå på - Guds vägar och söka att få många med oss.

- -

J. B. G.

- -
- Dekoration -
- -

Hvad vänlighet - förmådde.

- -

DDoktor Walther satt en dag i sitt - mottagningsrum och läste. Han var en jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, - ringde det på tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han såg hvem - det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, smutsig pojke, känd under - namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som alla andra varnades för—en gosse, som blef - kallad tjuf och odåga, och hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, - ty hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga namn var John {195}Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor - var död.

- -

Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och blodigt ansikte. Det var - också blod på hans kläder.

- -

"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag har fått ett sår i - hufvudet."

- -

"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.

- -

"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En karl kastade sten på - mig.—Aj!"

- -

"Hvarför kastade han sten på dig då?"

- -

"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.

- -

"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?"

- -

"Jag tog ett äpple under ett af hans träd."

- -

Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. Han såg, att det - blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att rinna.

- -

"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", sade han.

- -

"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade gossen.

- -

"Men du har väl något tillhåll i alla fall?"

- -

"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också."

- -

"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt hufvud, eller ock får - du tvätta det själf och binda om en ren näsduk."

- -

"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon—"

- -

"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting om du inte får - någonting om, bara du tvättar dig."

- -

Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade icke ämnat vara - hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp behöfdes, och säkert var han icke heller - angelägen att få den gossen in i sitt rum.

- -

Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens besök—hans unga hustru - hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i - lifvet, men två små grafvar på kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde - kalla henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så gjorde hon äfven denna - gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig - in i badrummet. Han kom, trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda - rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och såg på henne.

- -

"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.

- -

Han satte sig.

- -

"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"

- -

"Jag kan inte bli snäll."

- -

"Hvarför det?"

- -

"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."

- -

"Men kan du inte försöka?"

- -

"Jag vet inte."

- -

"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?"

- -

"Ja—kanhända."

- -

Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed försiktigt gossens - hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, tofviga håret från såret och såg då, att - det verkligen ej var något farligt sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök - hon håret tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat.

- -

Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var öfverdraget med smuts, - var det till och med ett vackert ansikte.

- -

"Hvad heter du, min gosse?"

- -

"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne."

- -

"Nej, jag menar ditt dopnamn."

- -

"Hvad för något?"

- -
{196}
- -
- Tre generationer -
-

TRE GENERATIONER.

-
-
- -
{197}
- -
- Ett farligt djur. Den amerikanske - bisonoxen. -
-

ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.

-
-
- -
{198}
- -

"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?"

- -

"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok."

- -

"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva af förbandet, skall - det snart vara läkt. Är du hungrig?"

- -

"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag."

- -

Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade hon honom med en - forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, smutsiga kläder utan endast på det glänsande - håret, som hon hade strukit vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet - med de strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker.

- -

Janne hade nu slutat äta och reste sig upp.

- -

"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du få komma hit och få - mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta."

- -

"Tack, jag vill gärna komma."

- -

"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull försöka bli en - snäll gosse?"

- -

John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat sig öfver att han - inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva gjort, men fru Walther förstod, att han - funderade huru han skulle svara för att vara uppriktig.

- -

"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade han till sist och - såg henne trohjärtadt in i ögonen.

- -

"Vill du försöka i alla fall?"

- -

"Ja, det vill jag."

- -

Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade ingenting, men hon - kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet—hon såg den lysa ur hans ögon.

- -

(Forts.)

- -
- Dekoration -
- -

Tre generationer.

- -

Med teckning.

- -
-

Det är en glädje att dem se,

-

De äro präktiga alla tre;

-

Men farfar, jag tror han år bäst ändå,

-

Jag kan inte hjälpa jag tänker så.

-

Han ser så mildt på gossen ner,

-

Hans vackra öga vänligt ler.

-

Ej bitter han blifvit i lifvets strid,

-

I ögat bor kärlek, på pannan frid.

-

Jag tror han sagt dem båda två:

-

"På Herrens väg I skolen gå!

-

Då kan man väl böjas i lifvets strid,

-

Men aldrig man mister sin barnafrid.

-

Till lösen 'Uppåt, framåt' tag!

-

Då går det hemåt hvarje dag.

-

Och fortare går det, än mången tror,

-

Att ung blifver gammal och liten stor."

-

Anna H—m Preinitz.

-
- -
- Dekoration -
- -

Ett farligt djur

- -

eller den amerikanske bison.

- -

Med teckning.

- -

II forna tider lefde i vår världsdel - tvenne oxarter, den ene var uroxen, den andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos - jämväl i vårt land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit skelett af - {199}dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera - ingenstädes. Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. Men i - Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske bisonoxen eller buffeln, och - huru han ser ut visar vår teckning.

- -

Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men år efter år har han - försvunnit från den ena staten efter den andra. Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att - utrota honom. På de stora stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men - den tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans släktingar i - Europa.

- -

Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver manken två meter i - höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. - Pälsen är långhårig och lurfvig, gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden.

- -

Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom tusentals af dem - tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. Om vintern draga de i stora hjordar inåt - skogarna. Vanligen gå de en efter en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en - bestämd väg i rak riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande människor - användas och äro kända under namn af "buffelvägarna".

- -

Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, vissnade växter, bark - och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. Under sommaren har han ett rikt bord dukadt - öfverallt på de stora grässlätterna.

- -

I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting visenten. Försök att - tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att - öfvervinna sin skygghet för människan.

- -

Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som för indianerna. Han - har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är präktig och de vackra hornen äro icke att - förakta.

- -

Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där han synes trifvas godt - och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt fria lif på prärien.

- -

J. B. G.

- -
- Dekoration -
- -

Skyddsängeln.

- -

Af Ad. - Gründler.
- (Forts. fr. n:o 22.)

- -

MModern var ju visserligen kvar hos de - faderlösa barnen, och mors ögon gömma alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru - Hubert var själf så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första tiden - nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt veck i hennes panna.

- -

Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket anspråkslöst - underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få lära sig någonting för att kunna - vara till någon nytta i världen. Det hade hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna - göra detta möjligt?

- -

Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en offentlig anstalt, - som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och där de från början fingo vänja sig vid - nästan militärisk ordning.

- -

Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att hon skulle nödgas - skicka bort sin gosse—långt bort i en främmande omgifning, och att af den en gång så - lyckliga {200}familjen hon och Maria skulle vara ensamma - kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när det gäller barnets väl. Sålunda fick - då Kristel stanna hemma blott så länge att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de - framlefvat så lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen börja ett - nytt lifsskede—ute i världen.

- -

Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i världen med tåget, som - många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så - lockade honom dock den okända världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.

- -

Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej vissheten därom så mycket - som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för sig själf, att han kände det såsom en stor - lättnad, när hans resa till institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. - Men äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju närmare slöt han sig - till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han mot lilla Maria.

- -

Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla syster sof redan godt - i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans - hufvud och såg honom så varmt in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far - hvarje dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för sin gosse om den - unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med darrande röst den gamle faderns - välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel - ledsage dig!"

- -

Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors ögon och frågade: "Mor, - finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."

- -

Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"

- -

"Jo, för att jag aldrig har sett någon.—Du brukade säga för oss, när vi voro små, att en - ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. Ser du, jag önskade då så ofta, att jag - bara en enda gång hade fått se en ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag - ligga alldeles stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så—öppnade jag ögonen - alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är alldeles säkert, att - där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom fönstret, att jag tydligt kunde se allting. - Och så hastigt kunde väl inte ängeln flyga därifrån."

- -

"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en sekund hos ett - barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga honom? Kära min gosse, när ett barn kommit - så långt, att det icke längre vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån - det."

- -

"Ja, men jag kan inte tro det, mamma."

- -

(Forts.)

- -
- -

Bibelläsning

- -

eller hvad står det i nästa - söndags text?

- -

Veckan 19-25 Juni 1905.

- -
-

M. 19. Apg. 12: 5-17. Petrus befrias ur fängelset.

-

T. 20. v. 5-6. Petrus sofver i fängelset.

-

O. 21. v. 7-8. En ängel väcker och löser honom.

-

T. 22. v. 9-10. Ängeln för honom ur fängelset.

-

F. 23. v. 11-12. Petrus söker upp den troende församlingen.

-

L. 24. v. 13-16. Församlingen blir förbryllad af den oväntade bönhörelsen.

-

S. 25. v. 17. Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem.

-
- -

Söndagsskoltext för den 25 - Juni.

- -

Apg. 12: 5-17.

- -
-

Minnesvers: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om dig, - att de skola bevara dig på alla dina vägar.

-
- -
{201}
- -

 

- - - - - - - - - - -
N:o 25
- 22 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och - Hemmet.
- Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
- 1905
- -

Förbönen och Guds - hjälp.

- -

Apg. 12: 5-17.

- -

DDet var sent på aftonen i staden - Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga - gatorna. Vi kunna dock skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet - hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest Petrus så ofta vistats, - hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det var Jerusalems församling, som bad för - aposteln, för det utkorade redskapet till mångas frälsning.

- -

Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två krigsknektar i det herodianska - palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu - är han dömd till döden och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och - Gud hör deras böner.

- -

Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom murar och lyckta - dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag - att befria Petrus på ett sätt, som vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. - Petrus sof, men ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna uppmaning, - föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina bojor. Men den starka, väl - igenlåsta järndörren och väktarne därutanför tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. - Dock—på en vink af ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka - icke, att Petrus i ängelns {202}sällskap går ut ur - fängelset. Så för honom ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga - ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne öppnas, så att Petrus utan - svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om, skulle han hafva fått se, huru porten lika - hemlighetsfullt tillslöts, så att man ej kunde märka att den blifvit öppnad.

- -

Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre behöfde hans ledning, - så försvinner han lika plötsligt som han kommit.

- -

Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, hvarest bönemötet ännu - pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där inne, då de midt i natten hörde ifriga - klappningar på porten. De tänkte måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven - dem. En ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad blef hon icke, - då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att öppna, men då dörren slutligen öppnades, - kunde Petrus säga: "Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, - hvad judarnes folk har väntat."

- -

Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd såsom svar på bön. - Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja honom. Hvilken maning till tro och bön utgör - icke detta!

- -

Fr. E.

- -
- Dekoration -
- -

Hvad vänlighet - förmådde.

- -

(Forts. fr. föreg. - n:r.)

- -

SSedan berättade hon för sin man, hvad - hon hade gjort, och han skrattade åt henne.

- -

"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade han.

- -

"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.

- -

Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg renare ut för hvarje - gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att en vän skulle resa ut till västern för att - taga land och bygga sig en farm där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara - ett godt tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga gossen - med.

- -

Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare skref hennes vän, att - John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man brefvet, och han log och kysste sin lilla - hustru och sade, att det gladde honom mycket.

- -

Han hade nu också en annan källa till glädje—hans hustru hade skänkt honom en frisk, - präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.

- -

*       *       *

- -

Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista underrättelse hon fick - om honom var fem år efter hans flyttning till västern, och då hade han farit till guldminorna.

- -

Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt starkare. Hennes gosse, - Filip, växte upp till en lofvande yngling, en präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, - föräldrarna naturligtvis mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid - tjuguett år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. Hans mor såg - det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville att han skulle resa bort för att - uppfriska sig. Han skaffade honom plats på ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både - kropp och själ.

- -

Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga {203}skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef - bättre dag för dag.

- -

Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt upphörde brefven. - Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?

- -

En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där berättades om det - sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip reste, huru det blifvit angripet af en - hop indianer och huru de som icke dödats hade tagits tillfånga.

- -

Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes hjärta var nästan - brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och tjockt mörker hade lägrat sig omkring - henne.

- -

Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den gamla, välkända - stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, - var frisk och på väg hem till dem.

- -

Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i handen. Sedan det första - glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras sida och läste följande bref: "Gud vare tack, - som låtit mig finna en sann vän eller rättare—låtit en vän finna mig", skref han sedan han - först hade berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den vännen - funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då han hörde att jag var son - till doktor Walther, gjorde han allt för att rädda mig. Han använde tusentals kronor för att - utrusta män till denna expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog - han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas också, att far och mor må - vara redo att välsigna honom, ty han följer nu med mig hem."

- -

De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad honom välsigna sin - sons räddare.

- -

Och deras Filip kom, frisk och stark—en kraftig, ofördärfvad man. Med honom följde en - medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon och krusigt hår.

- -

"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"

- -

Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på mannens ansikte. "Är - det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda händer, "är det John Ammerton?"

- -

"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att han gifvit mig ett - tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg den vänlighet ni visat mig. Ni har varit - mer än en mor för mig."

- -

Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade han. "Ni var den enda - i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan att försöka lyfta den stackars öfvergifne, - föraktade gossen upp ur dyn. Utan er godhet hade jag varit förlorad."

- -

Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och hviskade: "Det var en - gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En skattsökare fick öga på den, och då han hade - tvättat af smutsen, började han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick - se—en ren och strålande diamant."

- -

Doktorn kysste sin fru på pannan—i hans ögon glänste tårar.

- -

(Slut.)

- -
- Dekoration -
- -
{204}
- -
- Röfvare -
- -

Röfvare.

- -
-

Stackars lilla fågelmor!—

-

Hit till norden glad du for,

-

byggde här ett litet näste,

-

högt i trädet du det fäste,

-

och du var så glad och nöjd,

-

allt var jubel blott och fröjd,

-

och du tänkte: "Ingen fara

-

kan för bo och ägg här vara".

-

Sommarfröjden nu är slut,

-

glädjesången sjungits ut,

-

liten fågel blott kan klaga

-

öfver röfvare, som taga

-

hemmets lycka, frid och ro

-

bort från litet fågelbo.

-

Ty ett litet fågelhjärta,

-

det kan också känna smärta.

-

Ella.

-
- -
- Dekoration -
- -
{205}
- -

I solvarm - sommar.

- -

HHär ser då hvar och en, att barnen ha - sommarlof, och att solen skiner och att ljumma fläktar smeka.

- -
- Gossarna i färd med att bygga en - fästning -
- -

Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark fästning med vallar och - torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i vinden. Det blir allt en bussig fästning när - allt blir färdigt, ty början är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta - arbete under fristunderna från sommararbetet.

- -
- En grupp småttingar på sjöstranden -
- -

På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af dem äro 'till häst'. - Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina bröders starka skuldror. Hela sällskapet får - sig präktiga fotbad under leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna - badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han som lärt sig åtskilliga - kneippkurer af dessa eller andra små.

- -
- De minsta blifvit kuskar i stället för - ryttare och andra ha spänt sig för - vagnen -
- -

Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare och andra ha spänt - sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och - munterhet lyser ur allas ögon. Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å - dessa teckningar. Ty så mycket har jag sett {206}af - barnen i lek och arbete, att jag vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro - flitiga och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka till i både arbete - och lek! önskar Barnavännens.

- -

Farbror.

- -
- Dekoration -
- -

Skyddsängeln.

- -

Af Ad. - Gründler.
- (Forts. fr. föreg. n:r.)

- -

FFru Hubert drog sin gosse allt närmare - intill sig. "Tror du inte heller, min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, - huru de sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens morgon förkunnade, - att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, min stackars Kristel?"

- -

"Ack, jo, visst tror jag det, mor—det står ju i bibeln. Men jag menar bara, att nu - finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre komma ner till jorden för att bevara oss. - Huru skulle de då kunnat tillåta, att far blef öfverkörd och krossad af tåget?"

- -

"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart—"det gifves många gåtor, hvilkas lösning - vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, att om det varit Guds vilja, skulle - han med största lätthet kunnat skicka ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far - för den förfärliga olyckan."

- -

Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har du någonsin sett en ängel, mor?" frågade - han.

- -

"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon ängel med lysande kläder - och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom synden förmörkade, så att jag icke kan se de - himmelska sändebuden, utan de sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra - änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på din lefnadsväg. De äro - icke strålande och härliga såsom de himmelska budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka - vi ej äro värdiga att få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta - klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud att bevara, trösta och - leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa änglaröster, min gosse, och följ dem, men - framför allt följ den rösten, som vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, - följ den, ty den är din bästa skyddsängel."

- -

"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan bättre."

- -

"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din blick kan omfatta den, - och vår himmelske fader är så rik och mäktig och kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå - det. Han har medel och utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att - de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna händelserna i lifvet få - blifva änglar, som visa uppåt så väl som vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring - prisa Guds skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda för ditt öra - och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det onda, eller minnet af din far, hvilken - du bör söka efterfölja i gudsfruktan och plikttrohet—allt detta skall kunna göra dig - änglatjänster. Och väl dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din - lefnadsväg—sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få blifva goda änglar - för dig."

- -

Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, hennes enda gåfva till - sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och därinunder orden:

- -
{207}
- -
-

"Guds änglar från vår barndomsdag

-

Oss skydda och bevara."

-
- -

Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig omkring hennes barn ute - i världen—ett trofast modershjärtas oaflåtliga bön.

- -

*       *       *

- -

Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin nyvakna lilla syster - och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort - alla sorgsna tankar ur hans sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla - halmhatt, när tåget satte sig i rörelse.

- -

I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. Till en början var - han mycket road af bullret och stötarna på tåget, lokomotivets pipande och uppehållet vid - stationerna. Han gnolade för sig själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen - slog beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om den muntre lille - pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i världen, som om där funnes blott lust och - gamman öfverallt.

- -

Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig inför gossens häpna - ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe - syntes stora ljunghedar omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat - se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela naturen vittnar om - skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder - sig i hedens enformighet.

- -

Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han fram ur sin resväska - smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck på vägen, och de smakade honom nu - förträffligt. En vänlig herre, som satt midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt - sina smörgåsar, köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få - någonting att dricka.

- -

Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge taga emot en så - oväntad godhet af en främling, men denne nickade så öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt - på honom, att gossens blyghet försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken - han begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan nu isen en gång - var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat allt hvad han under sitt korta lif - upplefvat, och att han nu för första gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan - började känna en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och sökte intala - honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till anstalten, där gossen skulle uppfostras - tillsammans med många, många andra gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt - där.

- -

Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade småningom vår pratsamme - Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en - ångbåt och vagga upp och ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget - skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels hand. Då Kristel såg - nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara den främmande herrn, som nyss varit så vänlig - emot honom och bjudit honom på kaffe.

- -

Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den vänlige herrn midt emot - honom på bänken, pustande och snarkande—i sanning icke någon änglauppenbarelse.

- -

Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof så godt, att han - vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och förklarade, att nu vore han snart - framme.

- -

Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och sedan {208}springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, - och Kristel stod ensam med sin kappsäck på stationen.

- -

Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där fanns ingen. Hade icke - modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel skulle komma med dagens tåg? Och ändå - bekymrade sig ingen om honom.—Om ändå mor varit med!—Den stackars gossen började nu få - en aning om hvad det vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld.

- -

Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: "Är du Kristian - Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda gossar framför honom.

- -

"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. Huru kunde ni få - reda på mig?"

- -

"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, "här fanns ingen mer - pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du."

- -

Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann icke något ord till - svar.

- -

"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara förståndigare och äfven - tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för att bära den, "han menar inte så illa som det - låter. Han är bara så odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med."

- -

Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste af dem stannade. "Här - är vårt institut", sade han.

- -

Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och framspringande hörn och - gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de allvarsamma gråa murarne och de muntra - skrattsalfvorna från ett par hundra pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med - blanka knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot de andra.

- -

"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de mönstrande - blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den störste kamraten, som ännu bar hans - kappsäck, fattade nu hans hand och drog honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. - Det föreföll Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett fientligt - läger.

- -

Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad längre mellan honom och - kamraterna. Men de betraktade honom ändå med forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig - mycket illa till mods. Och en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver - gården och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig och tog af sig - mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra gossarna åt honom, så att han kunde ej - hjälpa, att tårarna kommo honom i ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och - hans hemort. "Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du skall nog - snart lära dig taga seden dit du kommer."

- -

(Forts.)

- -
- -

Bibelläsning

- -

eller hvad står det i nästa - söndags text?

- -

Veckan 26 Juni-2 Juli 1905.

- -
-

M. 26. 1 Petri 1: 14-25. Förmaningsord.

-

T. 27. v. 14-16. Maning till helighet,

-

O. 28. v. 17. till sann gudsfruktan.

-

T. 29. v. 18-19. Vi äro dyrt återlösta,

-

F. 30. v. 20-21. böra därför äga tro och hopp till Gud.

-

L. 1. v. 22-23. vi böra älska hvarandra.

-

S. 2. v. 24-25. och hålla oss stadigt till Guds ord.

-
- -

Söndagsskoltext för den 2 - Juli.

- -

1 Petri 1: 14-19.

- -
-

Minnesvers: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder - himmelske Fader är fullkomlig.

-
- -
{209}
- -

 

- - - - - - - - - - -
N:o 26
- 29 Juni.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och - Hemmet.
- Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		22 årg.
- 1905
- -

Förmaningsord

- -

till lydnad för Gud.

- -

1 Petr. 1: - 14-19.

- -

OOm du har en god moder i ditt hem, så - vet du, att hon för din välfärds skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall - skicka dig såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall skicka dig väl i - hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och i lifvet bland människor i allmänhet. - Om du då lyder och tager i akt en god moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig - anständigt och väl i lifvets alla förhållanden.

- -

Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så hafva vi ock ett - himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för oss alla, såväl barn som äldre, af den - allra största vikt att få veta, huru vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för - hemmet däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling eller en jungfru, - som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, - som kallas hädan.

- -

Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka oss, för att varda - passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern i detta hem, är den helige Guden. Om vi - vilja vara hans barn, så måste vi vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger - till sina {210}barn: "Varen helige, såsom jag är - helig".

- -

Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en frälsare. Han har i - sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du bör taga fram ditt nya testamente och läsa - där om Jesu lif. Du märker snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. - Du bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och styggt och syndigt, - utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och - bemöda dig om dina likars väl som han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.

- -

Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet barn, så får du bedja - din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven vår hjälpare. Men när du så beder till din - frälsare och till din himmelske fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver - hvilket Herrens välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med stapplande - steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går på den rätta vägen och aldrig - behöfver vända om för din svaghets eller ofullkomlighets skull.

- -

Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom ett försoningsoffer - för dina synder och icke allenast för dina utan för hela världens. Däraf kan du ytterligare - förstå, huru innerligt han älskar dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i - Guds himmel.

- -

Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, var from och flitig - och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det himmelska hemmet, och när du en gång dör, - skola himmelens änglar föra dig dit upp till klarhet och stor härlighet.

- -

J. B. G.

- -
- Dekoration -
- -

Eva.

- -

"HHvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade - hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.

- -

"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.

- -

"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"

- -

"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag ville önska, att du - icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte blifva lika god och kärleksfull som hon - var."

- -

Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef farmor kallad Eva?"

- -

"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta det?"

- -

Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga berättelsen om Adam och - Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit henne att tycka, att det var mycket ledsamt att - kallas Eva. "Ack, mamma", sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde - hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"

- -

"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.

- -

"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit i hennes ställe", - sade fadern.

- -

"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min lilla rara mamma - skulle då säkert varit klokare, och jag—ja, jag skulle inte heller gjort det. Jag är så - ledsen att jag {211}heter Eva. Jag sade det till - lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."

- -

"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. "Men kom ihåg också - hvilket löfte Eva fick—hon skulle få blifva stammoder åt honom, som skulle krossa ormens - hufvud, vår dyre frälsare."

- -

Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon kunde glömma, att hon - hette Eva.

- -

Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde en liten trädgård. - Träden voro ännu ganska små, men när de på våren knoppades och blommade, blef det stor glädje i - hela familjen. Eva sprang hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron - och äpplen, som hon skulle få på hösten.

- -

"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan körsbär."

- -

"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.

- -

Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda körsbär, nu måste vi - sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få smaka dem."

- -

Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och—mycket riktigt—bären blefvo - småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, liksom fadern hade gjort, och det - var och förblef sexton. Eva var mycket beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo - naturligtvis icke så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många andra - saker än på körsbären.

- -

Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna tilllät henne taga - dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos - Eva.

- -

"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en dag.

- -

"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna först, och så vill - pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen skall taga bort dem."

- -

(Forts.)

- -
- Dekoration -
- -

En kindergarten

- -

eller en blomstergård för små barn.

- -

Med teckning.

- -

DDen här lilla gruppen af barn är icke - samlad i ett hem och inte heller i en skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt - emellan hemmet och skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård.

- -

Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening kunna besöka en - skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att kunna vara syskon och allesammans den där - kvinnans barn, som sitter där med handarbetet till höger å teckningen.

- -

Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och leka och tala om - sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja, det är just detta barnen få lära sig i - en kindergarten.

- -

Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera lärarinnor taga där hand - om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de små lära sig att vara goda, vänliga och - tålmodiga mot hvarann, de få lära sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy - och virka små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan berättar för dem - och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt {212}för - sådana små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar.

- -

På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader och tillfällen att - vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta, får mor hvila sig litet i sitt - uppfostringsarbete, och både mor och barn få lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den - blomstergård där de små barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma - blickar och i närheten af hennes älskande hjärta.

- -

J. B. G.

- -
- En kindergarten -
-

EN KINDERGARTEN.

-
-
- -
- Dekoration -
- -
{213}
- -

Jesus, Mästare!

- -
-

"Jesus, Mästare, barnavän,

-

Lisar du smärtan?

-

Har du glädje och tröst att ge

-

Sörjande hjärtan?

-

Helar du såren?

-

Torkar du tåren?

-

Jesus, Mästare, barnavän,

-

Ändtligt vi funnit

-

Rätta vägen, och vid din fot

-

Målet vi hunnit.

-

Trötta vi digna.

-

Herre, välsigna!"

-
- -
- Jesus, Mästare -
- -
-

Så de bådo, och vid hans fot

-

Barnet de lade.

-

Jesu blick blef så varm och ljus,

-

Huldrikt han sade:

-

"Jag öfver arma

-

Vill mig förbarma".

-

Och när solen i väster sjönk,

-

Gick där en skara

-

Hemåt med jubel och tack och sång.

-

Men på den bara

-

Marken han dignat,

-

Han, som välsignat.

-

Anna H—m Preinitz.

-
- -
- Dekoration -
- -
{214}
- -

Karl och Greta.

- -

Med teckning.

- -

KKarl och Greta voro kungens barn. - Drottningen hade skänkt dem lifvet på samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och - goda som solens ljus och som rosornas doft.

- -

Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men först och sist skulle - de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade kungen gifvit deras lärare.

- -

I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna till fåglarnas sång, - när det var vår i världen. Konungens trädgård var för de två syskonen en den allra skönaste bok, - och i den läste de hvarje dag om blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. - Det var en naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas uppgift i - världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds mening med allt och vara goda - mot alla varelser, då tindrade barnens ögon så stora och klara, och deras kinder glödde af lust - och hänförelse att blifva goda människor.

- -

Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt omkring slottet. En - dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke funnos i trädgården. Då fingo de se två - gossar, som de icke kände. Dessa kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade - fjärilar samt sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften och - skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en fjäril, men nu sprang - prinsen fram och bad dem inte skada den lilla stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, - den lilla prinsessan. Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att - den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med in i trädgården, där - ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två gossarna om de icke fått lära sig att vara goda - mot alla Guds skapade varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att - gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller plundra deras bon. Inte - heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och flugor eller binda trådar om deras ben och - släppa dem att flyga på detta sätt.

- -
- Karl och Greta -
- -

Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars djuren. De kunde ej annat, - ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en - synd eller vilja göra en synd.

- -

Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där satte de fjäriln - försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och granna vingar till att flyga med omkring - bland blommor och blad i solsken och sommarglädje.

- -

Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de icke blott själfva - blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka på sina kamrater. Och var det någon, som - inte ville, så frågade de, om de ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem - och tala med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.

- -

Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans stora, klara ögon - och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, han fick ingen lust mer att vara elak och - ond.

- -

J. B. G.

- -
- Dekoration -
- -
{215}
- -

Skyddsängeln.

- -

Af Ad. - Gründler.
- (Forts. fr. föreg. n:r.)

- -

KKristel såg denna första dag så mycket - nytt, att syn och hörsel tycktes förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där - var ett jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje gosse. Och så - fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som kyrkan därhemma och många skolsalar - jämte gymnastiksalar och lekplatser.

- -

Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på huru han skulle kunna - skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte visserligen göra efter det som han såg sina kamrater - göra, och så kom han då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis komma - i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både läsning, räkning och skrifning.

- -

Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.

- -

Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa augustikvällen hölls - där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd trumman, och de olika afdelningarna - marscherade till sina sofrum.

- -

När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en häftig hemlängtan - öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster Maria om kvällarna brukade läsa just den - psalm, som nyss sjungits af de många gossarne därnere:

- -
-

"När allt omkring mig hvilar,

-

till dig min ande ilar

-

O, Gud, och lofvar dig.

-

När världens larm försvinner

-

och jag mig ensam finner,

-

Är du, barmhärtige, när mig.

-

När mörker jorden höljer

-

och all dess prakt fördöljer

-

Jag till ditt rike ser.

-

Jag ser det kring de dina

-

af nåd och sanning skina

-

Uti ett ljus, som ej går ner."

-
- -

Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.

- -

Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt för sina egna - snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. Men öfverallt omkring honom var det - tyst, och blott de lugna, djupa andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men - vid foten af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.

- -

Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller—var de en - skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han nyss tillsammans med sina - kamrater bedit?

- -

Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige gossen, som kvällen - förut hade mött honom vid stationen.

- -

"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen icke tillåtet att - prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag förstod, att du kände hemlängtan."

- -

Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh nej", sade han - tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."

- -

Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty han kände huru han - rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.

- -

"Inte?—Hvarför grät du då?"

- -

"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig som på ett underdjur - från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället för 'häfte', så skratta de åt mig, och - allesammans kalla mig 'Huber' eller på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom - hemma."

- -

"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre leende. Men han tillade - godmodigt: "Jag {216}vill gärna kalla dig Kristel, om du - önskar det—eller hur?"

- -

"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad heter du då?"

- -

"Steffen heter jag.—Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt Steffke."

- -

"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"

- -

"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.—Men godnatt nu, Kristel, sof - godt."

- -

Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den natten med tårar i - ögonen—den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt hem, den andre af saknad efter ett - hem, som han aldrig ägt.

- -

Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. Kristels tacksamma - hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans kamrat förstått och tröstat honom i hans - första svåra sorg därute på den främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel—och det - gjorde han hvarje dag—så läste han där på första bladet de ord, som hans mor skrifvit:

- -
-

"Guds änglar från vår barndomsdag

-

Oss skydda och bevara."

-
- -

Och då tänkte han alltid på Steffen.

- -

Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med de djupt liggande - ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, präktig gosse, öppen och redbar, - gudfruktig och trofast som guld. Och det är mera värdt än all yttre skönhet.

- -

Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så beklämd. Lärare och - kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han sig också lycklig och väl till mods. - Visserligen kommo ibland dagar och timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den - plötsligt komma öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken springa in i - en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det aldrig länge, förrän Steffen - oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta honom.

- -

"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit sina tårar fritt lopp, - "jag kan aldrig glömma mitt hem."

- -

"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore icke värd att äga ett - sådant."

- -

"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."

- -

I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, "det skönaste hemmet - hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda aldrig glömma."

- -

En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men efter barns vanliga - sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.

- -

Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag förkunnade att det var - stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade - länge gladt sig åt detta, men när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han - skulle börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.

- -

(Forts.)

- -
- -

Bibelläsning

- -

eller hvad står det i nästa - söndags text?

- -

Veckan 3-9 Juli 1905.

- -
-

M. 3. 1 Petri 5: 5-11. Ödmjukhet och vaksamhet.

-

T. 4. v. 5. Ödmjukhet är de ungas prydnad.

-

O. 5. v. 6. Ödmjukhetens välsignelse.

-

T. 6. v. 7. Ödmjukheten fostrar en frimodig ande.

-

F. 7. v. 8. Vaksamhet är nödvändig.

-

L. 8. v. 9. Ståndaktigheten likaså.

-

S. 9. v. 10-11 Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden.

-
- -

Söndagsskoltext för den 9 - Juli.

- -

1 Petr. 5: 5-11.

- -
-

Minnesvers: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi - höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom de andra, utan låtom oss - vaka och vara nyktra.

-
- -

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

- - - - - - - - -
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-06 ***
-
-***** This file should be named 48656-h.htm or 48656-h.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/4/8/6/5/48656/
-
-Produced by Juliet Sutherland, Keith Edkins and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org
-
-
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
-
-
-
- - - diff --git a/48656/48656-h/images/bs.png b/48656/48656-h/images/bs.png deleted file mode 100644 index 37245f4..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/bs.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/cover.jpg b/48656/48656-h/images/cover.jpg deleted file mode 100644 index 0cd9558..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/cover.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d170.png b/48656/48656-h/images/d170.png deleted file mode 100644 index 3c45a47..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d170.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d171.png b/48656/48656-h/images/d171.png deleted file mode 100644 index 66e6920..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d171.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d172.png b/48656/48656-h/images/d172.png deleted file mode 100644 index fde8b8b..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d172.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d174.png b/48656/48656-h/images/d174.png deleted file mode 100644 index 1fc21bb..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d174.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d178.png b/48656/48656-h/images/d178.png deleted file mode 100644 index 5e7e80c..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d178.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d180.png b/48656/48656-h/images/d180.png deleted file mode 100644 index 7adb8d4..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d180.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d184.png b/48656/48656-h/images/d184.png deleted file mode 100644 index f5a9ccc..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d184.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d187.png b/48656/48656-h/images/d187.png deleted file mode 100644 index ab28cb2..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d187.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d189.png b/48656/48656-h/images/d189.png deleted file mode 100644 index 11c3f00..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d189.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d192.png b/48656/48656-h/images/d192.png deleted file mode 100644 index 3c769f1..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d192.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d192a.png b/48656/48656-h/images/d192a.png deleted file mode 100644 index a1a794e..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d192a.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d198.png b/48656/48656-h/images/d198.png deleted file mode 100644 index 308250b..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d198.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d199.png b/48656/48656-h/images/d199.png deleted file mode 100644 index b582503..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d199.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d203.png b/48656/48656-h/images/d203.png deleted file mode 100644 index c1a430c..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d203.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d204.png b/48656/48656-h/images/d204.png deleted file mode 100644 index 63d6511..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d204.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/d212.png b/48656/48656-h/images/d212.png deleted file mode 100644 index c7ee667..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/d212.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i172.jpg b/48656/48656-h/images/i172.jpg deleted file mode 100644 index dc84280..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i172.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i173.jpg b/48656/48656-h/images/i173.jpg deleted file mode 100644 index a550a94..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i173.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i174.jpg b/48656/48656-h/images/i174.jpg deleted file mode 100644 index d3e1819..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i174.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i177.jpg b/48656/48656-h/images/i177.jpg deleted file mode 100644 index c842e99..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i177.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i179.jpg b/48656/48656-h/images/i179.jpg deleted file mode 100644 index 68063d7..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i179.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i180.jpg b/48656/48656-h/images/i180.jpg deleted file mode 100644 index 33cae29..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i180.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i181.png b/48656/48656-h/images/i181.png deleted file mode 100644 index a9e8ec3..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i181.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i182.png b/48656/48656-h/images/i182.png deleted file mode 100644 index f082476..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i182.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i185.jpg b/48656/48656-h/images/i185.jpg deleted file mode 100644 index 567fd71..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i185.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i186.jpg b/48656/48656-h/images/i186.jpg deleted file mode 100644 index 81426fd..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i186.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i188.jpg b/48656/48656-h/images/i188.jpg deleted file mode 100644 index be2f1e0..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i188.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i190.jpg b/48656/48656-h/images/i190.jpg deleted file mode 100644 index 76a6dee..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i190.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i196.jpg b/48656/48656-h/images/i196.jpg deleted file mode 100644 index a1cd72e..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i196.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i197.jpg b/48656/48656-h/images/i197.jpg deleted file mode 100644 index b10c983..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i197.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i204.jpg b/48656/48656-h/images/i204.jpg deleted file mode 100644 index 44c60ea..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i204.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i205-1.jpg b/48656/48656-h/images/i205-1.jpg deleted file mode 100644 index 07ebcc2..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i205-1.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i205-2.jpg b/48656/48656-h/images/i205-2.jpg deleted file mode 100644 index f65d163..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i205-2.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i205-3.jpg b/48656/48656-h/images/i205-3.jpg deleted file mode 100644 index 846575a..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i205-3.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i212.jpg b/48656/48656-h/images/i212.jpg deleted file mode 100644 index f4ac9db..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i212.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i213.jpg b/48656/48656-h/images/i213.jpg deleted file mode 100644 index 310e03a..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i213.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/i214.png b/48656/48656-h/images/i214.png deleted file mode 100644 index 0a21f2a..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/i214.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_b.png b/48656/48656-h/images/initial_b.png deleted file mode 100644 index 2d67735..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_b.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_d.png b/48656/48656-h/images/initial_d.png deleted file mode 100644 index 136af4e..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_d.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_e.png b/48656/48656-h/images/initial_e.png deleted file mode 100644 index e13e648..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_e.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_f.png b/48656/48656-h/images/initial_f.png deleted file mode 100644 index ccdc690..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_f.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_g.png b/48656/48656-h/images/initial_g.png deleted file mode 100644 index cc58532..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_g.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_h.png b/48656/48656-h/images/initial_h.png deleted file mode 100644 index 15a85be..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_h.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_hq.png b/48656/48656-h/images/initial_hq.png deleted file mode 100644 index e3b89f7..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_hq.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_i.png b/48656/48656-h/images/initial_i.png deleted file mode 100644 index a8fdd90..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_i.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_k.png b/48656/48656-h/images/initial_k.png deleted file mode 100644 index 2a1552e..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_k.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_m.png b/48656/48656-h/images/initial_m.png deleted file mode 100644 index c4695b3..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_m.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_n.png b/48656/48656-h/images/initial_n.png deleted file mode 100644 index be38e27..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_n.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_s.png b/48656/48656-h/images/initial_s.png deleted file mode 100644 index 320655c..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_s.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/initial_t.png b/48656/48656-h/images/initial_t.png deleted file mode 100644 index 1edd4db..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/initial_t.png and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/masthead.jpg b/48656/48656-h/images/masthead.jpg deleted file mode 100644 index 669201c..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/masthead.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/ornate_d2.jpg b/48656/48656-h/images/ornate_d2.jpg deleted file mode 100644 index 524d1df..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/ornate_d2.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/ornate_o.jpg b/48656/48656-h/images/ornate_o.jpg deleted file mode 100644 index 414becd..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/ornate_o.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/ornate_p.jpg b/48656/48656-h/images/ornate_p.jpg deleted file mode 100644 index 261c42f..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/ornate_p.jpg and /dev/null differ diff --git a/48656/48656-h/images/ornate_w2.jpg b/48656/48656-h/images/ornate_w2.jpg deleted file mode 100644 index 8f776f6..0000000 Binary files a/48656/48656-h/images/ornate_w2.jpg and /dev/null differ -- cgit v1.2.3