initial commit of ebook 18447HEADmain

5 files changed, 6484 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/18447-8.txt b/18447-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..2345896
--- /dev/null
+++ b/18447-8.txt
@@ -0,0 +1,6468 @@
+The Project Gutenberg EBook of Bland ödebygder och skär, by Daniel Sten
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Bland ödebygder och skär
+       Berättelser från Finland
+
+Author: Daniel Sten
+
+Release Date: May 25, 2006 [EBook #18447]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR ***
+
+
+
+
+Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.
+
+
+
+
+
+
+
+
+BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR.
+
+BERÄTTELSER FRÅN FINLAND
+
+
+Af
+
+Daniel Sten [Ina Lange].
+
+
+Först publicerad av
+Albert Bonniers förlag 1884.
+
+
+
+
+Hårda sinnen.
+
+
+1.
+
+Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den
+äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade
+snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den
+åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande
+gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn
+att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs
+hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita
+skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de
+förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop
+kärfvarne.
+
+Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af
+hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes
+svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och
+pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo
+ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
+vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar,
+och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att
+qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.
+
+-- Mor, -- ropade han, vänd åt stugan, -- mor, du behöfver inte ge dem
+morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de
+varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du
+inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de
+verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med
+vatten... Sådant arbete, sådan lön!
+
+Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans,
+men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.
+
+-- Mor, -- ropade Ukko ännu en gång, -- det är ju lördagsqväll, eller
+hur?
+
+-- Så är det, -- svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
+
+-- Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?
+
+-- Den åttiofemte, ja, -- hördes det inifrån.
+
+-- Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? -- frågade Ukko vidare.
+
+-- Nog göra de det, -- bestyrkte mor.
+
+-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- då ska de bli långa i synen.
+Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att
+längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält
+skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en
+halftimme, mor!
+
+Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta
+rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och
+skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela
+långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt
+och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och
+ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en
+träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och
+ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig
+lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.
+
+Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i
+boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt
+starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt
+oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka
+till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig
+stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans
+rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och
+en kryddad af en god nypa salt.
+
+Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det
+dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester
+och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det
+svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne
+mellan brödspetten se, huru de bruna _torrokanerna_[1] vandrade af och
+an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i
+Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan
+takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till
+golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.
+
+[1] Kakerlackorna.
+
+Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från
+ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt
+svart siden, rättade på halsduken och gick ut.
+
+-- Får jag ringa nu? -- sporde hon ödmjukt sin make, der denne,
+sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och
+småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som
+kom ifrån ungskogen bredvid.
+
+-- Ring! -- svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt
+förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.
+
+Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade
+stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver
+nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade
+svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina
+dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.
+
+Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först
+alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser
+vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf
+hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst,
+sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade
+de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en
+tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han
+plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos
+blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax,
+en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft
+ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
+
+[1] Mor.
+
+-- Sågs der eld i smedjan? -- frågade Ukko, vänd till sin äldste
+närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.
+
+-- Inte, -- svarades honom från flere munnar.
+
+-- Har ingen sett till Ella? -- frågade gubben ånyo.
+
+Man skakade på hufvudet.
+
+-- Har han varit ute ända se'n i middags? -- ljöd ännu en gång gubbens
+röst.
+
+-- Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, -- förklarade
+en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, --
+och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog
+en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage,
+men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa
+potatesåkern och hann inte gå efter längre.
+
+Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig
+till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade
+kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man
+förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de
+starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat
+andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars
+skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i
+alla måltider i denna trakt af landet.
+
+När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp
+efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och
+begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i
+knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med
+hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte
+sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera
+sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak
+och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.
+
+Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af
+springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter,
+putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela
+det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna
+slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån
+gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga
+klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams
+koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men
+derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man
+afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.
+
+Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste
+son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på
+sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern,
+men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan,
+föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen
+blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde
+faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet
+kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och
+gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och
+strängt.
+
+Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En
+flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att
+Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan
+i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin
+helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den
+vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa
+enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda
+qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son
+stannade ensamma qvar i stugan.
+
+Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet
+med sin äldste son på detta sätt!
+
+-- Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?
+
+-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han,
+men Ella är ung... Hvad är det mer?
+
+-- Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus,
+eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.
+
+-- Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra
+arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså.
+När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud,
+som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med
+arbete, det är sant.
+
+-- Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som
+mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå
+till främmande och skaffa sitt bröd... Är det så eller icke?
+
+-- Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor... Öfver
+hvem klagar du, far?
+
+-- Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som
+låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande
+åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för
+synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar
+lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga
+och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.
+
+-- Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda
+oduglig?
+
+-- Hon passar inte för dig.
+
+-- Men hon _skall_ passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
+Jag tror ni är ifrån er, far!
+
+-- Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så
+inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!
+
+Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log
+sitt hånfulla löje.
+
+-- Hvarför blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt
+lugnt.
+
+-- Derför att hon inte kommer i _mitt_ hus.
+
+-- Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?
+
+-- Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är
+dålig.
+
+-- Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta
+det genast.
+
+-- Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte
+sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne
+och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i
+grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur
+hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård
+träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?
+
+-- I _mitt_ hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart.
+Hör ni det, far? På denna _min_ gård träder hennes fot, och här skall
+hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!
+
+Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol,
+tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet,
+så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst,
+skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:
+
+-- Nej, det blir inte af.
+
+Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han
+steg upp från bordet!
+
+-- Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som
+icke lyder henne!
+
+Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom,
+glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande
+och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod,
+att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i
+sonen.
+
+Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens
+häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt
+sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta
+gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få
+fram några ord.
+
+-- Det blir inte på Salmi du kommer in med _den_ hustrun, Ella, -- sade
+han, -- ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för
+skojare som du och trollpackor som hon.
+
+Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga
+ansigte uttryck.
+
+Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla
+sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år
+sedan kostat moderns.
+
+Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska
+draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och
+förblef så en stund alldeles stilla.
+
+Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben
+länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och
+sade slutligen fast och bestämdt:
+
+-- Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert
+hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne
+likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå
+brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva,
+far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet,
+hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan
+räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af _mina_ penningar
+ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är
+på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko,
+yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni _min_ vilja. Ni vet, att
+jag har rätt. Ni har natten på er ... tänk öfver saken! På måndags
+morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock ... mina
+penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom
+ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller
+till jorden!
+
+Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
+
+På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af
+pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun,
+skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån
+genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de
+med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och
+drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva
+och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på
+tillfället.
+
+Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit
+upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen
+hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här
+hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon
+dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills
+han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos
+lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena
+kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att
+få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna
+... för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han
+ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru
+motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha,
+kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan
+gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till
+Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet;
+han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som
+var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.
+
+Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring
+sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han
+varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som
+skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid
+det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som
+älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han
+endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i
+femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och
+nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig
+rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare
+än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.
+
+Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.
+
+-- Kom till brunnen, så få vi lite mer väta -- ropade han -- och så i
+bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena,
+Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom
+så tvättar du sotet af dig smed, -- och kärleken likaså! När jag får
+frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara
+frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska
+på dig ... upp och med!
+
+Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på
+annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver
+gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.
+
+Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården.
+Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på
+hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att
+språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor.
+När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i
+alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.
+
+-- Elden är lös på smedjetaket -- sade en -- och sjön är för torr för
+att släcka den ... men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre
+fiske.
+
+-- Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till
+hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och
+syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan
+en tro.
+
+-- När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel
+hela vägen menade ännu en af pigorna -- annars vet hon inte akta sig...
+
+-- Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig --
+gycklade en annan.
+
+Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört
+alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och
+hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han
+vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla
+en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och
+uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap,
+hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla
+fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte
+han och hvisslade det bästa han orkade.
+
+Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten
+såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt
+nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt
+nära.
+
+-- Si, är det du -- sade hon då -- jag äter upp hvad jag fått för
+ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
+
+Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga
+qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga
+kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra
+tänderna mellan läpparne.
+
+-- Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? -- frågade han helt
+plötsligt.
+
+-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, så
+att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.
+
+-- Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? -- frågade
+Ella ånyo.
+
+-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den
+mans, som hon fattat tycke för? -- sporde den sköna och såg litet
+trotsigt upp i smedens ansigte.
+
+-- Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll -- sade han -- folk
+fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till
+en annan.
+
+-- När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad
+hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå
+till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på
+landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman
+än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela
+landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.
+
+Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och
+hans ögon glänste.
+
+-- Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? -- frågade han nästan
+ångestfullt.
+
+-- Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att
+du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag
+säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda,
+och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god
+till.
+
+Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars
+trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett
+en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan
+hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju
+allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är
+undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.
+
+Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga
+ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur
+var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes
+rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en
+prinsessa.
+
+Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den
+okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på
+ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst,
+huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig
+öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade
+velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för
+hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så
+hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
+
+-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frågade han med
+af rörelse darrande röst.
+
+-- Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde
+Hedda.
+
+-- Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? --
+sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt
+skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver
+sina klara, brinnande ögon.
+
+-- Du går väl i forsen eljest? -- frågade hon hånfullt.
+
+-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.
+
+-- Men om de andra vilja det samma, de också? -- invände Hedda.
+
+-- Gud skall låta _min_ vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det
+blir.
+
+-- Men om en annan ber emot?
+
+-- Ella är väl ändå den starkaste.
+
+-- Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio
+år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar
+stör.
+
+Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.
+
+Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.
+
+-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du
+följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en
+nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och
+våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!
+
+Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.
+
+-- Våra barn, -- sade hon föraktligt. -- Jag tål inte barn. Skrik har
+man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för
+sådant kalas. Jag har det bättre så här.
+
+Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som
+en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver
+gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot
+störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.
+
+-- Tag det inte för färdigbakadt än, -- sade hon, -- kakan bränns, om
+man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och
+qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först
+i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du
+jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron
+för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först
+skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett,
+och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som
+jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring
+lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst
+öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen
+Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du
+ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du
+roa dig med så länge. Hej hå!
+
+Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och
+fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes,
+och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.
+
+Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men
+hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd,
+der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge
+han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt
+byvägen.
+
+
+2.
+
+Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde
+höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid
+horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt
+mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid
+byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och
+vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en
+stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen
+doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot
+marken.
+
+Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så
+tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se,
+hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var
+en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade
+ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att gå och
+fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem
+och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän
+skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till
+honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.
+
+Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs
+placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära
+marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen.
+Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan
+liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i
+dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och
+öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig
+med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de
+fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af
+högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det
+skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar
+ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.
+
+Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn.
+Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der,
+det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns
+ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet
+muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.
+
+Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på
+Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de
+unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt.
+Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument
+roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och
+sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa
+och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng
+en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för
+hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i
+sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.
+
+Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon
+har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det
+slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i
+trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och
+om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten
+med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck,
+och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella -- slutade
+gubben -- slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon
+för dig i olyckan.»
+
+Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han
+bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt
+de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna
+qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till
+vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan
+prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede
+och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af
+den hon tyckte om för tillfället.
+
+Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella.
+Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som
+ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft
+och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna
+och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne.
+Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast,
+och man fick gå med sina misstankar.
+
+Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska
+gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och
+rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags
+kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred
+betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde
+ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.
+
+På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med
+sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako
+och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i
+sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i
+silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade
+som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor
+strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften
+med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande
+dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala
+skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt
+skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.
+
+Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen stora
+boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt ut i
+månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd. Gården
+var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrån sjelfva
+stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var till boden Ella
+med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet, det visste
+han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor. Om
+somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla innanfönster och
+dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget
+trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt och svalt och
+luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt dämpadt in, det
+är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På höga
+ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd
+uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne, kläderna
+och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka
+i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i taket.
+
+Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga
+loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom
+Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några
+gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett
+slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och
+grannlåter.
+
+Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I
+drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några
+sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men
+öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas
+loft intet ljud.
+
+När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp
+ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade
+utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på
+Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så
+ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.
+
+-- Bort med dig, Ella -- hördes derinifrån Heddas röst, -- jag vet, att
+det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon
+kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du
+hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.
+
+Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:
+
+-- Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i
+sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min
+sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej
+den ni trott, sen ... ni har haft orätt.
+
+Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel,
+ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel
+imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och
+ett par höga, stora stöflar i den andra.
+
+-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, -- sade han,
+-- en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya,
+dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas
+nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?...
+Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som
+har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se
+så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för
+oss, som ha vettet i behåll!
+
+Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en
+sten. Icke en enda fans på hela gården. Men -- ändtligen! Derborta
+upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett
+stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur
+vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den
+största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den
+väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades.
+Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der
+nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets
+skymning.
+
+Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra
+Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen
+sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det
+blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor
+hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af
+paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde
+löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält
+ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det
+flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som
+de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.
+
+-- Jaha, här står jag, -- började Hedda. -- här, en qvinna i mitt eget
+hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig!
+Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig
+detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din
+rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en
+rånare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att
+jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta
+af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans
+bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det
+slut. Och vill du veta mer, Ella ... så hör! Jag har i denna qväll
+gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som
+inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här;
+derinne sitter han med _sina_ vänner. Nu förstån I alla det; mellan
+Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes
+vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en
+qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?... Åh nej!
+Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast
+hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny
+och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och
+hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för
+sista gången... Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna,
+du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och ... han
+är min fästman.
+
+Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges
+ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.
+Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva
+Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.
+
+När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han
+drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes
+upplifva honom.
+
+-- Neej, -- utlät han sig slutligen, -- man skall inte på lördagsqvällen
+ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt
+hemma från den trakten.
+
+-- Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, --
+menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
+
+-- Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan
+ett muck, -- framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju
+längre han kom ifrån gården.
+
+-- Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och
+bräka mer, -- hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de
+andra på vägen.
+
+-- Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det
+han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med
+loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan
+kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti ...
+oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.
+
+Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna
+med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i
+kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De
+lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma
+opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en
+viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke,
+att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen
+Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon
+på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den.
+Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.
+
+Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med
+dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom
+den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så
+hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade
+nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag... Det sken
+som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan
+att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der
+och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så
+muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.
+
+
+3.
+
+Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof,
+medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett
+kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill.
+Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i
+badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför
+honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga
+ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina
+sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i
+hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod,
+men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva,
+oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt
+erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull
+makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt
+utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru
+annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit
+att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken
+under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna
+och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt.
+Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i
+grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade
+kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas
+till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade
+som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru
+skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti»
+läste och läste, det var söndagsfrid.
+
+De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan.
+Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så
+friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och
+färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt
+ned öfver kinden på honom.
+
+Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett
+uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och
+med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:
+
+-- Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att
+riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för
+dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God
+fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med
+henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk
+passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när
+du sofvit bort ruset, må du komma igen.
+
+Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill
+Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda
+stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och
+hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan
+att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde
+sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.
+
+Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver
+sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med
+nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå
+bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De
+slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig
+sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo
+fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos
+sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst
+lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade,
+usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå,
+så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis»
+predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh,
+till _henne_ igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej,
+_han_, Ukko, kunde det tyvärr icke.
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon
+suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp
+rakt framför sig. Ögonen skymdes ... de trötta gamla ögonen, skymdes af
+ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af
+smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och
+stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella,
+äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin
+värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod
+för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon,
+böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad
+halfhögt en bön till _Den_, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde
+sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått
+öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.
+
+Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i
+sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot
+gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår
+och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa
+rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett
+litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte
+ingenting, han sprang bara vidare.
+
+Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring
+en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några
+gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk
+och betraktade småbarnens lekar med grisarne.
+
+Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett
+hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer,
+längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig,
+liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl
+orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr,
+och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans
+händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit
+hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.
+
+Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också
+hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de
+omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af
+främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint
+man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han
+förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny
+svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo
+tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin
+faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och
+väl!
+
+Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var
+litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin
+med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten,
+gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld
+för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast
+till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade
+sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last,
+den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att
+torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och
+omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring
+dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande
+spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande,
+men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom -- den var just den rätta
+atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det
+borde vara annorlunda.
+
+Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg,
+under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon
+tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter
+tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i
+qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den
+vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt
+på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf
+honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att
+oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så
+hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek,
+som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars
+Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var
+vanligt.
+
+Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid
+dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan.
+Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta
+någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt
+mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade
+kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne,
+alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han
+burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan
+tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta
+fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige
+fästman.
+
+Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der
+de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta
+henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt
+så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade
+som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes
+svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att
+lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!
+
+Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som
+en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet
+och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen
+stött bort Paawo och de andra.
+
+-- Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du
+lefver -- sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en
+hvit strimma på den bruna, rodnande huden.
+
+Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen
+försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck
+af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån
+upp, och sade med sin gäckande ton:
+
+-- Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan
+han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars
+hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du
+inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina
+ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!
+
+Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som
+för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den
+sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede
+och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa.
+Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål,
+om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar
+och skrek öfver tumultet:
+
+-- Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen
+Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han
+icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med
+att hafva en föraktad son... Gå!
+
+Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej,
+huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det
+bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod
+under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på
+violinen och qvinnornas gälla skratt.
+
+Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var
+säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han
+förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg
+nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt
+stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan
+att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta,
+yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och
+Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de
+älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande
+för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.
+
+Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de
+höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och
+fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella
+hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt
+skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran,
+de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom,
+der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och
+eld, tärande, flammande eld.
+
+Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig,
+derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på
+Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat
+riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder
+bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det
+hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt
+henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon
+trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han
+egde henne åter.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi
+gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som
+vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde
+pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga
+ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu
+Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans
+jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt
+samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för
+sig i går, tänkte hon -- allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid
+det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på
+morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning
+med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen.
+Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och
+dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko
+var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.
+
+Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades
+alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända
+honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i
+sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern
+hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och
+Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror
+till Salmi, och den tiden på dagen?
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit
+så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De
+sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och
+rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som
+i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro
+tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu
+så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.
+
+Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne
+voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick
+omkring sig och så en på Ukko.
+
+-- Du har ett hårdt sinne, far -- sade han -- och när du retar mig,
+kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men --
+reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän
+det bär med mig.
+
+Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:
+
+-- Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin
+glömma dig.
+
+Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare.
+Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd
+i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i
+fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk
+takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom
+allt svagare och svagare.
+
+Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden,
+brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet...
+
+Allt var som nyss.
+
+Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den
+sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De
+prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet
+mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt,
+allt var tyst och stilla.
+
+»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur
+Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en
+tung, centnertung.
+
+»Du har ett hårdt sinne.»
+
+      1884.
+
+
+
+
+I ödemarken.
+
+Stämning.
+
+
+Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är
+isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå,
+der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga
+trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man
+kan se dit ned, famnslångt i djupet.
+
+På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån
+grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af
+strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken
+strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån
+sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna
+ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor
+öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig
+likkista sommarens hela blomsterfägring.
+
+Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida
+frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når.
+Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och
+vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga
+kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och
+öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja
+sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och
+land.
+
+Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och
+vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och
+de tufviga, nu snöbetäckta träsken.
+
+Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro
+här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten
+byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af
+hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan
+fälten.
+
+Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade
+bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett
+någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting
+annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de
+varelser, som skulle bo i husen.
+
+Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul
+betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta
+stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå
+stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att
+de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom
+öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och
+ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå.
+Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet ... dagarna förflyta,
+komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta
+sommaren.
+
+Endast _ett_ afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars
+regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika
+efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består
+sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar,
+och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och
+snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka
+präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett
+tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.
+
+Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en
+sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn
+har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga,
+förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna,
+jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af
+stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla
+mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och
+ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in
+igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma
+att den kunde vara bättre...
+
+Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i
+stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i
+långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på
+lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar
+mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite'
+efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol,
+som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till,
+det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så
+egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga
+»ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar
+och Annikka stickar strumpa.
+
+Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla
+fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för
+att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att
+det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt
+oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om
+nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne
+middagstiden, eljes icke.
+
+Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök
+från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen,
+der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En
+ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två
+hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti
+släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!
+
+»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i
+släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror,
+och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut --
+kom så få vi se hvart de fara.»
+
+Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på
+benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från
+sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda
+prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade
+aldrig sett en sådan ståt förr.
+
+De förmögnare af byns innevånare, som redan kl. tolf ätit sin middag
+hade nu vid tutiden sin badtimme. De hörde ännu ingenting, men de andra
+der nere desto mer. Vägen gick långsamt uppför och hästarne drogo tungt
+och ovilligt i den djupa snön. Men på ömse sidor rusade qvinnor och barn
+ut från kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara
+gapade.
+
+Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen. Han tyckte icke om »det råa,
+smutsiga, obildade folket, som visade så föga hyfsning att de
+presenterade sig i badstuskick». Han piskade på hästarne och for vidare.
+
+Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i släden
+skulle egentligen nu rodnat ännu mer... Derinne i bastun gick nemligen
+just nu hett till.
+
+Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med söner och
+döttrar, tjenstefolk af alla åldrar badade i samma rum. De suto på
+lafven med qvastar af torkadt björklöf och läto små forsar af hett
+vatten porla ned ifrån stäfvorna omkring lemmar af mörkröd färg; imman
+ifrån den heta ugnen regnade mildt ned på lafven, der en bädd af halm,
+öfvertäckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qväfvande och
+skulle ha dödat mindre härdade naturer. Stilla och tyst försiggick
+behandlingen. Sträng ordning hölls i badstugan. Ingen talade. Gårdens
+öfverhufvud befalde nu och då litet mer »bad» på ugnen. En stark jänta
+skötte tjensten som baderska. Kring de breda höfterna bar hon en grön
+yllekjol och på hufvudet en virad duk i gul skiftning.
+
+Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den
+högtidliga stämningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far
+med söner, döttrar och tjenstefolk, alla ut genom dörren och ned till
+badstutrappan att se släden fara fram.
+
+Löjtnanten svär. Damerna draga sina skinnboor högt upp i halsarne och
+sticka sina små tofsbeprydda muffar alldeles för ögonen. De ha en hel
+skärseld att passera. Tvenne af badstugorna, en på hvardera sidan om
+vägen äro så tätt garnerade med nakna kroppar, att det är omöjligt att
+passera förbi utan att se. Och de badande tränga sig fram, skådelystna,
+beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de väcka, tills den
+förgrymmade epålettbeprydde snärtar i luften med sin piska...
+
+-- Det förbannade obildade folket!
+
+Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af
+stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora
+skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af
+sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen
+stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots
+den djupa snön går det bra nedför backe. Det är isgata inunder.
+
+Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar
+färden uppåt den branta vägen.
+
+Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin
+hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara
+blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter
+släden i halfva backen. Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar
+omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla
+munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han
+nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha
+gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp
+igen med skidorna i handen -- och försvinner, innan de resande hunnit
+upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö
+från drifvan!
+
+Mor har lyft ur gröten, hotar med fingret åt sonen och visar på far:
+»visste han att du går och sliter på nya pelsen, så finge du dig... Se
+så, gå och säg till syster. Väck far.»
+
+Middagen räcker länge. Första rätten gröt. Andra rätten kolja. Tredje
+rätten gröt. Fjerde rätten kolja. Det börjar skymma. Mor tänder upp
+pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har ännu mycket osofvet.
+Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp
+förmiddagen. Presten är en så beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta
+en lur under predikan -- men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål
+pastorn inte. Nå, nå, det är nu hans ensak.
+
+-- Matti, gå förut och kasta »bad», vi komma efter.
+
+Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka gå förut. Mor
+kommer efter med far. Skymningen har fallit på. Mörkret upplyses af en
+ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna
+när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som
+om någon gret. Det är ulfven som »sjunger».
+
+Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha
+gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.
+
+Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej,
+de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg
+ifrån stugan, kämpar för lifvet... Hon slår omkring sig med qvastarne
+och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop!
+Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa
+henne? Ack han är redan öfvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med
+ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen
+några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet
+annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far.
+Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en
+gång så barmhertig. -- -- -- Far och mor komma ändtligen från badstun.
+Vid vägen höra de tunga suckar och se en mörk skepnad springa inåt
+skogen, då de nalkas.
+
+Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan
+stympad, döende.
+
+Intet skrik, intet.
+
+Natten är längre än vanligt. Med flammande pertbloss söka byns folk
+efter det andra liket. Några ha laddade bössor. En eld lyser på backen,
+ute bland stenarne. Det är en olyckseld, man vet att ondt händt.
+
+Far sofver icke i kyrkan den söndagsmorgonen.
+
+Han står på kyrkogården med knäppta händer och stirrar på en graf, som
+ännu icke är fyld. Inuti, nere på den frusna bottnen ligger en liten --
+klädkista, en mycket liten som dock inrymmer det som ännu i går var lif.
+
+På marken i snön ligger modern. Hon gråter icke. Hon har ej tårar. Hon
+undrar öfver menskolifvet och frågar i sitt hjerta ett hvarför, hvarför,
+och hvartill!
+
+»Det förbannade obildade folket...» Löjtnanten med länsman och damerna
+från staden äro också i kyrkan. Gudstjensten är slut. Herrskaperna gå
+liknöjda förbi och rynka föraktfullt på näsorna, då de känna lukten af
+vadmal och smorläder ... af röken från kojorna och ladugårdarne.
+
+Och solen skiner, ehuru kölden redan skärper till. Två mil ifrån kyrkan
+ligger Alassammari... De vida, ödsliga moarne måste passeras för att
+komma dit. Och på qvällen, då mörkret faller på, då »sjunger» varglon
+borta vid skogsbrynet, hungrig äfven han... Han sjunger, han gråter, han
+tjuter, han hotar. Han har fått smaken. Han tål icke, icke ens han »det
+förbannade obildade folket». Ja, när mörkret faller på, då...
+
+      1882.
+
+
+
+
+Han kommer!
+
+
+Junisolen lyser öfver staden. På det stora sandtorget växa präktiga
+grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isfält ligger sjön
+Jyväsjärvi och speglar i sin släta yta den kala stranden. Från fjerran
+svedjerök, tät, oljig. Det är vindstilla och mattblå himmel.
+
+Gatorna med sina dels nya, dels halfförfallna hus stå nästan öde;
+kritade fönster och igenbommade dörrar tillkännagifva att egarne äro
+borta. Det är Jyväskylä i sommarskrud.
+
+Här och der står en boddörr på glänt. I fönstren hänga prof på varorna:
+mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka
+knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon,
+stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt
+hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för
+sitt dagliga uppehälle.
+
+I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett
+smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han
+är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar
+för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går
+så långsamt...
+
+Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett
+hvitt stenhus med två våningar. Det står ensamt och beherskar hela
+nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som någonting märkvärdigt,
+och man kan inte tänka sig att någonting kan vara att anmärka mot dess
+skönhetslinier. För närvarande står det tomt liksom de flesta af husen.
+
+Vid huset, midt framför det, stå tvenne bönder. De äro iklädda
+stadsresedrägten: tjocka grå vadmalsjackor med spegelknappar och hattar
+af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvära dem icke. De
+beundra det hvita huset, på hvilket solen skiner, det är annat än
+landsbygdens enformiga gröna färg!
+
+Inne på gården sitter en karl i vedboden och täljer. Mekaniskt rör han
+sina händer, det gula håret faller honom långt ned i ansigtet. Arbetet
+går så lätt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man väl begära
+mer i verlden, då man har bredvid sig en stånka maltstarkt svagdricka
+och en stålbakad svart hålkaka, hårdare än den bjelke han arbetar på,
+men mjuk nog för hans friska tänder, som kunde bita af en vanlig
+jernspik.
+
+En hund ligger i ring på spånorna. Hönorna kackla muntert, den lata
+hönspigan, som glömt dem på morgonen, har nyss hemtat dem en riklig
+ersättning för lång väntan...
+
+Eljes är allt tyst.
+
+Inne i huset är ännu hetare än ute. I herrns rum står en bukett glömda
+blommor i ett vattenglas. De hänga hufvudena; några unga hjertblad stå
+ännu friska och hoppas på litet vatten. Stora tjocka flugor slå mot
+fönstren, mot väggarna, mot taket. De massiva möblerna ånga af hetta,
+solen har nyss brännande lyst in. En soffa af trä upptar en vägg. I den
+kunna tolf personer sitta i bredd, den är ett arf af farföräldrarne. Vid
+det stora dammiga skrifbordet står en stol.
+
+Men -- dörren öppnas och en ung flicka stiger in. Hon går till fönstret
+och höjer gardinen. Hon stannar der länge med blicken åt de blå bergen i
+fjerran, som otydligt skymta fram mellan rökmolnen. Hon väntar... Hon
+tänker framåt i tiden, och på den tid som varit, och nu står hon vid
+skiljevägen...
+
+Hvad det förgångnas historia är enkel och hvad framtiden lofvar mycket!
+Här sitter hon nu och väntar på sin hjertans kär, hon, Katri,
+hemmansdottren från Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns här i hvita
+huset och frökens lekkamrat, hon väntar sin fästman, hon har fått hans
+bud att han just den dagen skulle komma till staden.
+
+Katris tankar sväfva bort till hemmanet, som en gång skall bli hennes,
+men ännu eges af fästmannens far. De gamla knotiga hängbjörkarne, den
+stora hissbrunnen och det nya vackra fähuset äro ljuspunkterna i taflan.
+Ängarna med sin höga timotej, åkrarnes vida böljande ytor, sveden med
+rykande stubbar och de präktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada
+minnen hade hon ej från alla dessa ställen! Potatesland, rofåker,
+lintäppor och trädgårdsbänkar -- på henne väntade de alla!
+
+Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle
+Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de
+nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes
+tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till
+lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern.
+Olli hade hennes tro och hennes löfte.
+
+I dag var dagen, hans tjuguförsta födelsedag, myndighetsdagen. Och i dag
+skulle han komma med den gyllne ringen för att högtidligen trolofva sig.
+Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta;
+lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?
+
+Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af
+landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock
+gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina
+visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har
+skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till
+hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla
+tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den
+älskade.
+
+Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har
+spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt
+lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina
+händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet,
+men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke
+huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm
+alltid, stackars Katri!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det
+stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri
+förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i
+det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och
+det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det
+töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande.
+Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli
+röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, -- hon sofver. Sof,
+stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty
+-- han kommer!
+
+Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller,
+hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han
+hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men
+hvarför?
+
+Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända
+syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad
+ser du?
+
+Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är
+ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla,
+lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är _en_ som sjunger
+och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det,
+Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej
+trösta dig dermed, det är någonting annat...
+
+Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans
+solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita
+tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet
+trotsigare än då; det är allt!
+
+Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så
+han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga
+stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord
+förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af
+att bara _se_ honom komma så.
+
+Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme,
+hvarför?
+
+En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt
+förestående giftermål -- en liten obetydlig träta, och det tröga finska
+blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf,
+hvilket af orkanen bragts i rörelse.
+
+Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan
+hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så
+lycklig.
+
+Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der
+blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid
+att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran
+Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke
+deraf! Ack nej!
+
+Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera.
+Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar,
+dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.
+
+Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen
+hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner
+så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå
+gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.
+
+Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!
+
+      1881.
+
+
+
+
+Lycka.
+
+
+Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var
+uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå
+färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i
+ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.
+
+När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad
+och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att
+lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som
+honung och dock så metalliskt klar.
+
+Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon.
+Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon
+ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes
+ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.
+
+Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på
+henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen
+gifna ord...
+
+Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf
+ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad
+blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos
+sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda
+qvinliga sällskap hon var.
+
+Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en
+häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens
+utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin
+själs brud!»
+
+Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt
+stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han
+genast skulle fria hos fosterfadern.
+
+Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på
+isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan
+sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.
+
+Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt
+hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...
+
+Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon
+tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige,
+som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste,
+skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och
+som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.
+
+Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare
+icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och -- patronens
+trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en
+svällande ros.
+
+Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och
+så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt
+ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras
+galanteri var af någon djupare betydelse?
+
+På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.
+
+Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom,
+som hon icke älskade.
+
+Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den
+ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt
+hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och
+derifrån skulle han komma.
+
+Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför,
+rundtomkring, på alla sidor.
+
+Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen.
+Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af
+rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.
+
+Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man,
+patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder
+adjutant hos sin general.
+
+Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon
+tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.
+
+-- Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så
+bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller
+någonting annat riktigt retande!
+
+Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog
+sig ned i en af fåtöljerna.
+
+Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist
+stirra ut med kikarn för ögonen.
+
+-- Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast
+en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden.
+Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller -- måhända ämnar
+du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?
+
+Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och
+skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna
+tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.
+
+Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och
+sade med sin vackra vibrerande stämma:
+
+-- Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig
+passioneradt och -- jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill
+ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och
+höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu
+har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf fått utnämningen, så
+kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min
+hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet
+derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa
+Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och någon som
+beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och -- tillade
+hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och också mot sitt eget
+hjerta.
+
+Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan
+och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.
+
+Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg
+först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte
+brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende.
+Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda
+och sammanhangslösa.
+
+-- Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att
+gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga
+lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och
+utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt -- jag tillåter det
+icke.
+
+Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.
+
+-- Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag
+icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för
+mig? -- -- -- en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik
+betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.
+
+Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig
+och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar.
+
+-- Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig,
+jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.
+
+En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en
+sekund.
+
+Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra.
+Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa
+fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf
+hennes utseende ett sken af blyghet.
+
+Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den
+unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den
+svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.
+
+Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från
+henne till honom.
+
+Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning.
+Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de
+halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.
+
+Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af
+dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela
+stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan
+verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och
+sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.
+
+På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt
+till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad
+lycka!
+
+Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte
+till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan.
+Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande
+slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, också något
+annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått
+tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då
+vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.
+
+Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och
+häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.
+
+På hela fjärden syntes intet utom is och åter is. Långt i fjerran stack
+Gråhara båk ensam upp som en obelisk, kal och grå och enslig.
+Ogästvänlig och trång syntes klippan nedanför båken, och allt omkring
+flöt det kalla svarta vattnet som ännu ej var fruset till is. Hvilken
+vy, dyster och mörk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva
+grafven.
+
+Han syntes icke. Dock der bortom holmen skönjes en ensam skridskoåkare,
+som hittills dolts af Utterns klippor. Han skär långa ytterkanter, i
+vida cirklar åker han framåt, närmare och närmare kommer han.
+
+Figuren aftecknar sig allt tydligare, och när solen åter sticker fram
+bakom molnet, skimra de blanka stålskorna, i farten lemnande små hvita
+skåror i isen.
+
+Malin såg och såg. Hon igenkände honom. Han var der och det röda bältet
+fladdrade vid farten. Hon såg honom allt tydligare. Småningom fyldes
+hennes ögon af tårar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en
+hel verld af njutningar! All fröjd, all stolt lycka tycktes liksom
+koncentrerad i hans person. Hans ställning i sällskapslifvet, hans
+förmögenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och
+elegant! Om hon bara förut vetat, hvad hon nu visste!
+
+Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ älska, då hon ej hade någon
+bättre, der kom han för att taga det som så heligt blifvit lofvadt
+honom.
+
+Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och
+åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig så ung som aldrig förr
+under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara så
+frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela
+verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och
+tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna
+ansigte!
+
+Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god
+just emot honom, som unnat honom så mycket godt. Ty deruppe står ju hans
+älskade, hans drömmars ideal och väntar troget! Snart, snart får han
+trycka på hennes läppar sin första, blyga, trofasta kyss!
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Men med rynkade ögonbryn observerade Morti den unge skridskoåkaren.
+
+-- Fördömde tölp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig för de
+der vinkningarna och de förälskade gesterna! Hur han lyfter på den
+eleganta skinnmössan för att för dig presentera det eldfärgade håret
+riktigt i sin fulla glans. Så vackert den purpurröda halsduken
+harmonierar med luggen. Fy fan -- förlåt mig min engel -- när jag tänker
+att min stolta, sköna flicka skulle offras åt den der förläste bonden.
+
+Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare
+intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna,
+kinder och läppar.
+
+-- Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot
+dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se,
+se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har
+du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig
+åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God
+morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand.
+Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han
+synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det
+detsamma!
+
+Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg
+utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han
+sjunkit.
+
+Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och
+sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.
+
+Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i
+stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid
+stranden.
+
+Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade
+straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall.
+Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd...
+
+Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den
+öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.
+
+Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner,
+gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.
+
+Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom
+hämden. Och ångern, bitter och -- för sen. På Mortis utledsna min och
+skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig
+komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.
+
+Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett
+lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den
+röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela
+dragen!
+
+Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din
+lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag!
+Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men
+nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!
+
+      1881.
+
+
+
+
+Vid Hirsala.
+
+
+Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren.
+Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder
+öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön
+bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.
+
+Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom
+berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i
+bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan
+uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla
+väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem
+utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist
+och slutligen för -- elaka menniskor.
+
+Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika
+vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera
+vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära
+gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då
+kölden kommer och skaren bär.
+
+En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning,
+ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en
+potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom
+tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är
+sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något
+ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar
+derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg
+till mig», säger hon och -- kanske har Weitikka rätt.
+
+Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning.
+Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut
+halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom
+fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen,
+knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går
+derpå som på stelnad lava.
+
+Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga
+bättre», säga hemmansegarne.
+
+Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till
+»sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla
+Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad
+med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger
+hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!»
+Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon
+derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon
+liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon
+måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp
+och dess enda glädje.
+
+-- Jag hade så roligt -- berättar hon nu -- jag hade så utomordentligt
+roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och
+stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för
+sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han
+är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt
+allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det
+är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut
+till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet
+under... Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet
+och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.
+
+Den unge fästmannen hotade med fingret: -- Du är mig just en liten
+vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?
+
+-- Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar
+utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod
+Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad
+hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag
+har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit
+förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman!
+Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh,
+det är ju rakt omöjligt...
+
+-- Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte
+henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det
+var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af
+Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar.
+Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men
+ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan
+tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den
+ser ut som en kruka.
+
+-- Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är
+utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt
+fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut
+som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en
+knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade
+timotejen.
+
+-- Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?
+
+-- Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon
+ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner
+och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok
+och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om
+vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver
+hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta
+sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än
+pertbloss ... och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i
+mörkret.
+
+-- Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte
+inhysa henne här på gården?
+
+-- Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf
+kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta
+har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån
+skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta
+svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under
+sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.
+
+-- Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt
+sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle
+och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp
+torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela
+hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?
+
+-- Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du
+snäll!
+
+-- Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när
+hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm...
+
+-- Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar,
+gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg
+och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i
+pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med
+sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?
+
+-- Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får
+ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att
+jag aldrig mer glömmer det.
+
+-- Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad
+sade hon dig?
+
+-- Hon talade om hvad hon en gång sett från _detta_ fönster der vi nu
+sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den
+märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga...
+
+-- Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag
+är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre,
+fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.
+
+-- Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan
+här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig
+mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för
+guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin
+dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset,
+häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge
+herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det
+ännu värre.
+
+-- En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade
+sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord
+och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att
+han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset.
+De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och
+förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!
+
+-- När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner
+till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen
+färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der
+också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en
+vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor.
+På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte
+årorna.
+
+-- Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig
+vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och
+qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och
+började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten
+smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.
+
+-- Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som
+höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla
+färger.
+
+-- 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin
+blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången.
+Innan båten kommer igen, skall du vara din kos -- men din årslön skall
+jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du
+inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så
+låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i
+staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till
+kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i
+ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar,
+kanske han vänder om -- få se!
+
+-- Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt
+solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting
+ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka
+granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden
+segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln...
+
+-- Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet
+skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom
+närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde
+mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera;
+skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i
+solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg
+framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande
+fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom
+båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par
+sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.
+
+-- Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott
+hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens
+grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef
+liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom
+klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.
+
+-- Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit
+tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och
+hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur
+stället.
+
+-- Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i
+salen, väckte henne till medvetande.
+
+-- 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af
+kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du
+pengar, du usla slinka!'
+
+-- Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig!
+Sjöjungfrun tog honom från mig, och på köpet tog hon hans brud med. Och
+de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn,
+han blef qvar, ser ni han håller fast sig i slupkölen. Sjöbruden gitter
+inte med sådan ful bonddräng, min älskade skulle hon ha. O, du helige
+fader i himlen, om jag hade fått dö i hans ställe!'
+
+-- Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen
+fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter
+unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade
+hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade
+hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf
+kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar
+han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere
+bor sjöjungfrun.
+
+-- När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun
+ond och tar honom sjelf, så säger sagan.
+
+-- Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka
+till kullen?
+
+-- Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården
+och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har
+sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne
+naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon
+nu är -- Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok
+är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver
+icke _ensam_, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och
+-- sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då
+sliter _han_ sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till
+kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det
+mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der
+berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt
+efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och
+smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han
+stanna hos den andra der nere -- och hon, den gamla, sällskapar med
+haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva...
+
+-- Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor
+Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om
+höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom
+förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är
+sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det
+är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram
+förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.
+
+-- Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar
+med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så
+nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och
+dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli
+löst!
+
+-- -- -- --
+
+      1880.
+
+
+
+
+Lyx.
+
+
+Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var
+verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och
+ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till
+och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så
+ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon
+var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga
+limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det
+skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för
+högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro
+ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största
+möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en
+våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på
+midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut
+nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som
+hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.
+
+Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många
+kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På
+hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och
+läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i
+mjölkhvitt fält.
+
+Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl
+icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och
+trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu
+å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne;
+dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han
+ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat
+sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå
+sig en hvilodag -- en glad dag, rättare sagt.
+
+Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han
+var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt
+ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt
+gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse.
+Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer
+inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle
+blifva hennes sak att lära honom det.
+
+Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad,
+urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han
+kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat
+... det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de
+elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll;
+arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning,
+skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den
+tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så
+qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han,
+den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men
+retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
+
+Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader,
+sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var
+egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke,
+det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon
+förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej
+hvarför.
+
+Men -- nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste
+detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det
+var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig
+med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så
+allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon -- på sitt
+vis -- älskade honom.
+
+Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af
+familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna,
+ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela
+hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt
+bardomshem borta på landet. Och så kom _han_, hon var då tjuguåtta år,
+kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga
+Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade
+henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på
+att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro
+visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå,
+stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!
+
+Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man
+måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis
+som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville.
+Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon
+kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon
+än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som
+kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa,
+bruna ögonen så der ... så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar
+och hörde hans försäkringar.
+
+Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade
+med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med
+tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han
+kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i
+pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt
+med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så
+skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna,
+englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det
+tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det
+kunde ju vara af kärlek ... man är inte så noga, då man älskar.
+
+Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag
+tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så
+vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå
+Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl
+dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»
+
+Erik blef flat, men han dolde sin missräkning och gick skenbart in på
+hennes tankegång.
+
+Eva fördes icke en tumsbredd från det hon ansåg rätt. Hon förstod blott,
+att hon älskade och att hon var eftersträfvad af den hon höll kär. Hon
+såg sig ej omkring, ej framåt, hennes idékrets koncentrerade sig på
+detta enda: hon älskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva
+lycklig i ett eget litet hem -- ett eget!
+
+Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma,
+trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes
+tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt,
+kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det
+bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett
+par hundra mark; hon var icke att förakta. Erik behöfde ej låta binda
+sig af en så smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man väl rå, när
+hon en gång var blifven ens hustru. Dålig karl den, som icke kunde
+kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han...
+
+Herrskapet förestälde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade
+sina egna tankar om saken. Ett eget hem måtte väl vara bättre än andras!
+Hellre fattigdomen i egen stuga än rikedomen under andras tak; hellre
+egen hålkaka än främmande hvetebulle!
+
+Och för öfrigt, fattiga behöfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som
+hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle
+väl upphöra, när han kom under hennes inflytande. Bara de en gång blefve
+gifta, så skulle nog allting blifva bra.
+
+Och dervid blef det...
+
+Vigseln förrättades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades
+helt ståtligt uppe i herrskapets stora sal. Erik såg under vigseln så
+stadig ut i sin snygga svarta rock med löskrage och rosett. Eva sjelf
+med myrtenkrona och krans var en ståtlig brud, hennes händer tycktes så
+fina i de hvita glacéhandskarne, en skänk af fröken. Der var tal och der
+var skålar. Frun, Evas matmor, var upprörd och tyckte ej om denna
+skilsmessa från en värderad och utmärkt tjenarinna; fröken hade stora
+tårar i ögonen under det presten uttalade de ödesdigra orden, och Eva
+storgrät, så att hennes högröda kinder blefvo ännu rödare.
+
+Men på qvällen förlorade Erik totalt hållningen. Han drack i botten hvar
+gång man skålade med honom och fylde strax på igen. Allt det der mindes
+Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under
+qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå
+hade hon bedt Erik så vackert...
+
+Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig
+och stojande! Han sjöng högljudt hela vägen och kysste henne så ofta ...
+icke så stilla, ömt och kärleksfullt som hon hade önskat, utan på ett
+annat sätt, hänsynslöst, vårdslöst och aktningslöst. Och sedan här inne
+i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått
+och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna
+herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir
+belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer
+att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»
+
+Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje
+dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf
+använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något
+husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.
+
+Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han
+arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på
+ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han
+kom igen -- men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan
+dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.
+
+Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder,
+än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade
+henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt
+alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg
+det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla
+medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på
+hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han
+likväl aldrig tålde höra nämnas.
+
+Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej
+förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig
+spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man
+kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt
+irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu
+älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes...
+
+Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och
+bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart
+blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en
+ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen,
+mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.
+
+Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den
+stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta.
+Det led, och han kom icke.
+
+Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han
+icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en
+liten stund och hellre sätta på risgrynen...
+
+Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen
+skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke
+så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och
+gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och
+sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en
+brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om
+värme...
+
+Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af
+vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.
+
+Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade...
+
+Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så
+högt. Den andre nästan hviskade.
+
+Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa,
+fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så
+smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men
+med den rösten...
+
+Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De
+stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon.
+Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.
+
+-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hör ju oss, hustru din?
+
+-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall
+vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån,
+hvad du vill hafva, så får du det.
+
+-- Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som
+jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro.
+Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.
+
+-- Har jag förr låtit dig vara utan julskänker -- menade Erik -- du vet,
+att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu
+vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.
+
+-- Nej Erik, gå in du... Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor
+ständigt och jemt, att du hade mig kär?
+
+-- Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt
+hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig
+en som håller sådant tag?
+
+-- Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.
+
+-- Kom in och värm dig, du har så kalla händer så...
+
+-- Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl
+snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag
+Skomakar-Janne. Adjö.
+
+-- Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se
+på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden
+är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.
+
+-- Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon
+missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med
+bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula
+ensam... Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.
+
+-- Tyst Liisa, nå -- kommer du?
+
+Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare
+... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och
+den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga
+snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna
+bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp
+och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon
+var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då
+de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en
+cigarrett...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke,
+utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan
+ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller
+gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och
+slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick
+det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på
+flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.
+
+Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll
+henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna
+slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan
+skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott
+en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans
+älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt
+annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga,
+ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon
+afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som
+om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur
+huset? Hvarför just hon?
+
+Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö,
+den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla
+möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne,
+hustrun. Hon!
+
+För första gången tänkte Eva klart i denna sak -- hon förstod, att hon
+allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans
+känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så
+blind...
+
+I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan.
+Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon
+greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned
+som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och
+omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon
+ville tigga om förbarmande.
+
+Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef
+större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna,
+men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och
+brann som eld i ådrorna.
+
+Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne
+väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela
+verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon
+herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek.
+Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt
+bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och
+sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade
+man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer
+råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast
+instinktlikt känner.
+
+Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig
+sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst
+mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand
+mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf
+och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som
+fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår,
+som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan
+lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den
+mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så
+stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring
+med lugnare, nyfikna blickar.
+
+Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden?
+Hvaröfver sörjde hon? -- -- --
+
+Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att
+hafva känt den. -- -- --
+
+Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke
+var henne värd?
+
+Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af
+Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta
+barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva
+hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan
+ljusning!
+
+Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt
+och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en
+skön dröm.
+
+Det var ju icke så farligt. Hon hade ju framtiden eller åtminstone
+hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha
+någon att lefva för, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka
+hans hårda hjerta och sålunda göra allt godt igen.
+
+Så skulle hon ändtligen gå upp och in till sig igen. Men det gick tungt
+med de första stegen. Bröstet värkte, ryggen var som af ... att böja sig
+stod icke till, och hon måste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof
+att göra det festligt derinne, helgdagsstämningen kom öfver henne, det
+var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst,
+hvars betydelse hon i detta ögonblick kände djupt.
+
+Ändtligen då hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon
+stapplande in, tände elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen.
+Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehåll hon med största
+försigtighet öppnade. Derinne lågo några vaxljus, röda, gula och blå.
+
+Eva letade reda på en liten fotogenlampa, hvilken hon tände och stälde
+uppe på klockan. Det tog sig så bra ut, när skenet kom uppifrån. Granen
+stäldes på skänken, några af de blå ljusen bundos i toppen. Så kom en
+paus. Hon sjönk ned på soffan trött, sinnesfrånvarande.
+
+Hon hade glömt hela verlden och kände sin stora smärta som en dödsdom,
+hvilken man underkastat sig såsom något oundvikligt, någonting, öfver
+hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de
+som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade... Hon kände i
+denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme
+efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde
+mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor,
+men utan bitterhet.
+
+Och allt detta var icke hennes egen förtjenst; det kostade henne ingen
+öfvervinnelse. Det föll sig så naturligt, likasom ett sommarregn,
+befriande och välgörande efter åsktyngd och qvaf, ångestfull åskhetta.
+
+Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led våldsamt
+af sinnesskakningen samt ansträngningen och förkylningen der nere.
+Febern brände henne, hennes tankar blefvo allt mer omtöcknade. Hon hade
+förlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren föreföll henne så
+stor som en verld, det låga taket var högt som en sommarhimmel, och
+hennes ögon sågo framåt i det oändliga; ett vidt perspektiv öppnade sig
+på alla sidor, och det som skulle qvalt henne till döden tycktes henne
+som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin tröstlösa
+entonighet, likväl icke förmådde väcka henne ur en välsignad ro, en ro,
+orörlig och passionsfri som dödens. En half timme förflöt. Hon slöt
+ögonen och drömde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i våningen.
+Köket var ljust och gladt, salongerna strålade af ljus, den stora
+julgranen var tänd. Småbarnen dansade, och husjungfrun kom in på fyra
+fötter, kom i skinnpels och med gåfvor i fånget, kom som julbock och
+slängde också till henne ett paket, det med det svarta klädningstyget.
+
+Men när hon skulle veckla upp tyget, föll derur ett stort rundt
+kålhufvud. Då hon betraktade det nogare för att se om det ännu möjligen
+kunde användas till mat, märkte hon, att det liknade Erik, att ett af
+bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Näsan och allt, allt
+var så tydligt. De långa, halfslutna ögonen skrattade också hånfullt.
+
+Med ovilja kastade hon bort kålhufvudet. Det rullade på golfvet, tyckte
+hon, rullade ända bort till kakelugnen, i hörnet. Hon sprang dit och
+skulle just böja sig för att taga upp det och bära ut det; men så
+ändrade det skapnad, blef så ljust och skimrande som en stor, stor skär
+ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes återigen ett ansigte,
+det var Eriks och det var icke hans, det var så ungt, så oskuldsfullt,
+så allvarligt. Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de
+djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett
+helt litet.
+
+Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i
+öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon
+förlorade medvetandet.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Klockan var inemot elfva och han satt der ännu, hos madamen som hade
+»mathållning», satt med Liisa och skulle »ha roligt». De voro icke de
+enda gästerna. Några ölutkörare från Sinebrychoffs, alla med sina
+sällskap suto eller halflågo i grupper kring borden, en del spelade,
+andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog
+emellanåt långa drag på kritpipa, luften var tjock af rök och matos, det
+luktade starkt af bränvin och öfverallt i knutarne lågo högar af
+ölbuteljer vräkta hit och dit af kunderna.
+
+Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon såg frånvarande ut de stunder hon
+var inne, och var mot vanligheten särdeles ifrig att påminna sina »kära
+vänner» att gå hem och lägga sig.
+
+-- Hem -- skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska från ett af
+byggeragen, -- hem, hvem talar om hem här? Bry vi oss om hem, vi som nu
+engång kommit hit! Tror hon vi ha några våningar, efter hon talar om
+hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Här ä' vi bara gamla
+ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi!
+Hurra för den! Gå sjelf hem och lägg sig, och låt oss hållas. Skål,
+madam, ge hit ett par flaskor till, det är tusan till väder att göra en
+stackare törstig!
+
+Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. »Gamla
+ungkarlar»! Uttrycket slog honom. De voro här alla hans bekanta, men --
+ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, -- de voro
+i sina hem. Hem, hvarför plågade det ordet honom? Han tyckte icke om
+sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville.
+Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg
+med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta
+och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som
+voro så kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kängor torkade hos madamen
+i köket, hennes bästa »julkängor», som längesedan hade spruckit på sidan
+och voro snedgångna -- -- --
+
+Han borde trifvas nu -- men -- i qväll gick det inte. Han var sjelf våt
+af snön derute, bränvinet värmde icke nu som vanligt, det bara oroade,
+nästan plågade.
+
+Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss, tiggde och bad att få
+pengarne, men -- han gaf intet. Hvarför? Nej, han ville inte. Han skulle
+retas med henne en smula. Hon var också förfärligt besvärlig. Hennes
+tänder hade blifvit maskstugna på en tid, unga flickan! det var redan
+stora hål midt framme i mun. Allt det der syntes så bra just nu i den
+klara belysningen. Och lång var hon i lifvet, lång och smal som en
+saltströmming. Det var inte utan att klädningen luktade litet sill --
+åh! det är inte så noga ... fattigdomen -- men -- märkvärdigt att han
+skulle tvingas att tänka på allt det der just nu.
+
+Liisa steg upp och gick för att se om sina kängor i köket. Det var så
+kallt i skänkrummet med det otäta, smutsiga golfvet och dörren mot
+farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle få det bättre om
+kängorna bara voro torra och kunde tagas på.
+
+Han följde med i köket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom
+ditin. Åh! var detta ett kök? Madamens kök? Denna stora »bagarstuga»
+från den gamla, goda tiden med spis, brödugn och bakbord. Så vackert det
+var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstöpta tregreniga talgljus i
+stakarne, med julgran midt på golfvet och det stora bakbordet på bockar
+fullt af julbullar, risrgynsgrötfat, mjölkkannor och nyssupptagna
+julgåfvor.
+
+Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor gröttallrik framför sig.
+Madamen sjelf skar för bröd, godt, nyss bakadt, doftande julbröd med
+russin uti. Syster, madamens syster, sotargesällen Witikkas ståtliga
+fru, satt bredvid värdinnan och serverade sin yngsta den bästa julmaten
+för en så ung nybörjare i verlden ... hennes man satt midt emot,
+strålande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna
+barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina små röda
+anleten, sutto och petade ut mandlarne i gröten, sömniga och öfvermätta
+af trötthet och njutning. Deras ögon stodo som på skaft, de glänste och
+blinkade, stredo mellan sömn och längtan efter ännu mer roligt och ännu
+mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och
+färskbröd, af jullack och julglädje, en stämning af trefnad, af glädje,
+af renlighet, af hem.
+
+Hem, hem. Det strömmade öfver honom en känsla af leda för allt det andra
+... allt utom ett sådant hem. Och han såg framför sig, der han stod i
+dörren, såg som i en slags dröm.
+
+Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp,
+lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt
+värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:
+
+-- Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha
+sådana som ni i mitt hem, hör ni.
+
+-- Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam -- sade Liisa,
+alldeles dekontenanserad, -- och skulle se efter dem.
+
+-- Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro
+säkert edra känghasor!
+
+Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet
+kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En
+fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk
+... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn,
+madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade,
+omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul...
+Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem
+med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven
+så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.
+
+Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren -- julgranar,
+barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter.
+Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna,
+hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade
+sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk.
+
+Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik.
+Ifrån ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man
+stälde sig på tå. Fadern spelade på en liten orgel, barnen stodo
+omkring, modern sjöng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust
+hår och samma vänliga, fridfulla leende. Hon sjöng så vackert. De små
+försökte också. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i dörren med
+hufvudet på sned och de enfaldsfromma ögonen höjda mot taket, högtidlig
+och full af andakt.
+
+Erik drog bort Liisa, -- åter hem, hem och hem. En obehaglig qväll,
+denna. Det förföljde honom som en mara -- han kunde ej blifva det qvitt.
+
+Hm! Ändtligen. Han var ensam. Han hade med våld slitit sig ifrån henne.
+Och nu var han vid dörren. Hans -- ja, hans hem.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Klockan var nära tolf. Han fick efter något letande fatt i nyckeln, vred
+om och öppnade. Med honom kom ett kallt drag utifrån; vinterkylan
+trängde in i det lilla varma rummet, der nu en oväntad syn mötte honom
+och oväntade ord, föga lika Evas lugna stilla röst, som eljest helsade
+honom.
+
+Der stod en främmande qvinna vid spiseln, en liten och tunn gammal
+qvinna med skarpa drag och lifliga ögon, som lika väl kunde se vänliga
+och trohjertade ut som de nu riktades hätskt och spetsigt mot den
+inträdande.
+
+-- Åh, ni skulle skämmas, -- talade hon, -- skämmas ögonen ur er,
+lätting, att komma hem så här sent, se'n ni lemnat eder hustru ensam på
+sjelfva julnatten, sjuk och i ett sådant här tillstånd. Sådan urspegel
+till karl! Hörde jag inte hvart enda ord ni talte i aftons med den der
+fabriksslynan. Och hon, er duktiga hustru, hon hörde't med hon, efter
+hvad jag kan förstå, eftersom jag sedan såg henne komma ut ifrån boden
+med veden, qvinnstackarn, blek och halfdöd. Fy, ni skulle just skämmas!
+
+Erik halfmumlade något, knuffade henne då han skulle fram i rummet, och
+famlade, med ögonen osäkert sväfvande af och an, utan att kunna se
+något, rakt emot den uppbäddade sängen.
+
+-- Ut med sig, trasvarg -- skrek den lilla qvinnan, -- eller ock lägg
+sig under bordet! Från den här stunden är han främmande i det här huset,
+som hon betalar hyran på, han är främmande och får inte mer ligga henne
+till last i maten heller! Hon är så illa deran nu, der hon ligger, så en
+får väl ta' henne i försvar för er, kan jag tro! Och eftersom ni inte
+gör henne annat än ondt, så blir det jag som skall se om henne. Och jag
+som befaller. Och det blir ni, som lyder; hör ni det, karl! Tror ni inte
+jag hör, hur ni väsnas om qvällarne och hur ni far fram. Och det fastän
+ni har en så präktig hustru och en ärlig och ordentlig qvinna, som är
+för god för en sådan som ni. Packa er af nu, eller ock under bordet med
+er, så ni inte är i vägen. Begriper ni inte, menniska, att här är
+frågan om lif och död?
+
+Den lilla qvinnan rusade med ens till sängen. Eva hade legat der,
+likblek, med ögonen slutna. Men hon reste sig häftigt upp; en ström af
+tårar rullade ned för hennes kinder, och hon klagade högt, i det hon med
+konvulsivisk kraft fattade i sängkanten, som hon tryckte sig emot, allt
+under det hon böjde sitt hufvud mot väggen hårdt och våldsamt.
+
+Erik blef uppmärksam. Han såg och såg, ögonen blefvo helt stora i
+hufvudet på honom. Han lutade sig nyfiket framåt och stod liksom
+förstenad. Han insåg, att han var öfverflödig, men han vågade icke röra
+sig. Det förfärliga i en sådan kris hade han aldrig förr anat. Som vid
+åsynen af en dödskamp stämdes hans sinne; han betogs af ångest, han
+skälfde af sinnesrörelse och han kunde hvarken gå eller stanna. Skrämd
+sjönk han ned på en stol och lät armarne slappt hänga ned åt golfvet.
+
+-- Upp med sig, odugling, -- skrek den lilla qvinnan, -- ser han inte
+att här behöfs hjelp! För Guds skull, tag i, var menniska! Förstår han
+att hon håller på att dö, och det är för hans skull, hans, som inte är
+värd så mycket som hennes gamla sko engång!
+
+Erik rörde ändtligen på sig. Han gick till sin hustru. Han hörde icke,
+såg icke annat än henne. Hon var så blek just nu, hennes ansigte hade
+ett lidande uttryck, som förskönade det och förlänade det någonting
+fint, genomskinligt, nästan vackert. Hon var så ren i den hvita tröjan
+och så hjelplös, så fullkomligt hjelplös som ett barn. Så hade hon då
+varit hela qvällen ensam och sjuk, under det han gått ute med Liisa. Hon
+hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring
+väggarne. Hvad? I julgranen hängde en storrutig yllekarlhalsduk och ett
+par nystickade ullstrumpor ... troligen ämnade till julklapp åt honom.
+Och på andra sidan ... ett par grofva tofflor, virkade ... af henne till
+honom. Hon hade hört hans samtal med Liisa således? Stått och lyssnat i
+vedboden. Det var orätt af henne att lyssna. Men, så hade hon också fått
+lida. Hon hade förkylt sig derute ... derför var hon så sjuk nu.
+
+Ah! nu började smärtan ånyo. Färgen kom på hennes kinder, kom som en
+svallvåg, tände röda lågor i hennes ansigte, det flammade ända upp till
+pannan, ögonen öppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i läpparne
+tills de blödde.
+
+Erik fattade henne helt plötsligt, utan all reflexion, tryckte henne
+intill sig, slätade hennes kinder, hennes händer och talade en hop
+barnsliga, osammanhängande, tröstande ord talade som till ett sjukt
+djur, hvars plågor han ville med sin röst liksom lulla till ro.
+
+Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig lös, lutade sig
+mot väggen, slog händerna mot den, knäppte dem derpå ihop och snyftade
+så tröstlöst.
+
+Erik vardt alldeles rådlös. Han jemrade sig, och förlorade totalt all
+besinning. Sprang omkring i rummet som sökte han någonting, tog den
+främmande qvinnan i båda händerna och bönföll så innerligen att hon
+ville göra något, hvad som helst, blott hon slapp att pinas så, stackars
+hustrun.
+
+-- Nå, qvicknar hans hjerta vid nu? -- småmurrade hjelpfrun. -- Falla på
+knä skulle han och ta' afsked, om så skall vara. Vet han, hvem som dödat
+henne, om hon skall hän, vet han det?
+
+Erik hörde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela
+sin hållning be henne tyst om förlåtelse. Eva hade ännu ej någon aning
+om hvad som försiggick. Hennes tankar voro orediga, alla föreställningar
+sjönko som tunga dimmor ständigt nedåt, och allt hvad hon betraktade
+tycktes henne som täta, bolmande moln.
+
+Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:
+
+-- Det är så nätt härinne -- hviskade hon -- och julgranen är tänd! Det
+är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är
+rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som
+hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här
+hemma, mig och allt. Stackars Erik!
+
+Han böjde hufvudet mot hennes hand och grät, grät bittert och tyst. Han
+snyftade som ett barn, drog djupa suckar och såg så öfvergifven ut.
+
+Ännu ett anfall af krampaktig plåga. Han led, han också, led verkliga
+samvetsqval. Han glömde grannqvinnans närvaro. Han baddade sin makas
+panna med den duk, som räcktes honom, stödde henne och försökte på ett
+eget, blygt, tafatt sätt, som var honom fullkomligt främmande, att
+hjelpa henne.
+
+Den svartklädda stökade för sig, men kastade ibland en förvånad blick
+bort till den sjuka och honom som efter sin förmåga försökte lindra sin
+hittills så försummade hustrus lidanden.
+
+Natten gick, men Erik vek icke. Hans hjerta, som plötsligen väckts,
+lärde honom tusen små omvårdnader, som gjorde henne godt, och han
+slösade på henne en ömhet, som hon aldrig förr anat att det fans inom
+honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne ömt och betraktade med
+blickar fulla af ångerfull ömhet hennes feberglödande ansigte.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Ändtligen dagades det. Julmorgonens uppgående sol färgade hafvet
+alldeles blodrödt, båken långt ute på isen sken som en eldbrand mot den
+hvita, rödflammande snön. Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor
+ringde; på de små gatorna omkring det hus der Eva bodde i den
+halfbebygda stadsdel, som kallas Rödbergen, hördes bjellerklang och
+röster, det var helgdagsstämning och juldagsfrid, det var hvitt af snön,
+lugn och solsken.
+
+Små sparfvar flögo omkring på drifvorna, qvittrande och ruggiga. Här och
+der i portgångarne tittade barn ut och helsade hvarandra med en snöboll
+och kröpo så undan igen af fruktan att känbart få helsningen tillbaka.
+
+Qvinnor och barn begåfvo sig i julottan med psalmböcker inlindade i
+sina näsdukar, halfmorgnade figurer syntes här och der i fönstren med
+sina pipor i munnen; det var juldag, man hade god tid på sig att röka
+och dra sig till efter gudstjensten, då inre vägen till en och annan
+välvillig utskänkningslokal alltid stod öppen.
+
+Ett par karlar och långa Fabriks-Liisa gingo och slogo utanför det grå
+huset, der hon och Erik samtalat i går. Liisa var lika slarfvigt klädd
+som qvällen förut, den utlofvade paletån syntes icke till. Hennes
+ansigte tycktes, oaktadt blidvädret, vara blåfruset, och den skrynkliga
+svarta sidenduken dolde illa hennes krusiga oordnade röda hår.
+
+-- Få se, om man får honom med sig -- yttrade Liisa -- han var så ond i
+går, så att jag aldrig sett honom värre... Gå nu in, Janne, så stanna vi
+andra här så länge och vänta.
+
+-- Om inte hustrun hans har fått penningarne af honom, så vill jag vara
+en nors -- förklarade Janne och stödde sig mot porten. -- När han icke
+släppte efter för dig, så gaf han dem väl till henne, för en sådan der
+kan aldrig vara karl för sin hatt, det får jag säga.
+
+-- Och för fattiga sju mark vill ni stå här och frysa -- snäste Callo --
+pf! jag går min väg, adjö med er!
+
+Det kom en liten svartklädd, mager femtioårig qvinna ut ur dörren till
+höger och rakt upp mot gruppen.
+
+-- Bort med er och det genast -- yttrade hon häftigt -- tror ni jag inte
+känner er? Det är ni, som i flere år förstört Erik, narrat honom med er
+och stält till gemenheter här för hans stackars hustru. Jag vet, hvad du
+är för en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos
+assessorns, och om du ännu en gång går till krogen med Erik, så anmäler
+jag dig för stölden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag...
+
+-- Och du, Janne, jag vet, hvad du haft för fuffens med garfvar Olins
+kalfskinn... Håll dig du i skinnet och låt Erik vara, eljest talar jag
+med fiskalen...
+
+Janne spottade, körde ut läpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan
+tänderna, knöt handen och gick derifrån, slängande med ben och armar och
+med en min, som om han varit särdeles förnärmad. Callo teg som en mur,
+han låtsade som hörde han intet, utan gnolade en visa, under det han
+gick inåt gården. Liisa stod och såg förargad ut, satte armarne i
+sidorna och borrade sina ögon rakt in i den lilla grälsjuka gummans
+skrynkliga ansigte.
+
+-- Akta hon sig, käring! Hvad har hon med oss att göra? -- röt hon. --
+Pallra sig i väg; eljest kan hon få sig en knuff af mig, en som hon
+känner så länge helgen räcker!
+
+Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med
+ögonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, läsa i hennes själ,
+beherska henne.
+
+-- Nå, hvad ser hon på mig för? -- frågade Liisa. -- Har hon aldrig sett
+folk förr?
+
+-- Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är
+icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så
+förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är
+det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra
+det lif du för! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led
+och stred och arbetade för att få dig fram... Hon grät och hon grät ...
+jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag
+varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon
+kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om
+förlåtelse ... af Gud!
+
+-- Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något ...
+tvärtom.
+
+-- Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en
+man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha
+gift sig, om icke...
+
+-- Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det
+rigtigt sött för mig!
+
+-- Om icke det hade kommit en annan i vägen, en dålig flicka, som tog
+din fars kärlek från din mor. De voro så lyckliga innan dess och hade
+allting färdigt att ta ut lysning, så fort han skulle fått pengarne. Då
+kom hon, stal din far ifrån henne, ifrån fästmön, förde honom ut med
+sig, lärde honom att sitta dagen om på krogen, och så, så...
+
+-- Så öfvergaf han mamma, det var rätt åt henne.
+
+-- Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke
+säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån
+första stund.
+
+-- Och så dog hon af svält och elände.
+
+-- Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och
+snygg...
+
+-- Och min far, den...?
+
+-- Ja, han var och förblef borta.
+
+-- Dog han ... eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?
+
+-- Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet...
+
+-- Ah!... Lefver han ännu!
+
+-- Det vet jag icke ... jag har mitt arbete här i staden.
+
+-- Herre Gud, tänk om han lefver!
+
+-- Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som
+helst; du är en bra flicka, erkänn det!
+
+-- Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet
+det mer än väl.
+
+-- Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar...
+
+-- Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir
+sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru...
+
+-- Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor,
+aldrig kärlek.
+
+-- Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig ... goda
+menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!
+
+-- Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har
+aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och
+förtrampa dig...
+
+-- Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter
+mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som
+gjort mig godt, om jag kunde.
+
+-- Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig...
+
+-- Om hon lefvat ja...
+
+-- Om det icke hade funnits en dålig qvinna...
+
+-- Sådan som jag...
+
+-- Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag
+öppnar dörren: de se dig icke. Sedan när du sett, kan du välja: ettdera
+fortsätta ditt förra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring på
+gatorna...
+
+-- Nå, hvad nu, hvad tror madam att en sådan som jag duger till annat?
+
+-- Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, så kan du få.
+Jag är gammal och har mycket arbete med mina sjukbesök. Vill du bli min
+piga och sköta om allt mitt, så kan du, som sagdt.
+
+-- Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall
+säga.
+
+-- Tyst bara och följ med!
+
+Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade
+sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde
+henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram
+till spiseln.
+
+I rummet var alldeles tyst. Man hörde blott den stora gammalmodiga
+klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande.
+
+I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet,
+ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte.
+
+Bredvid sängen på pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans
+ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han
+suttit i en kyrka. Hans ögon voro fästa ömsom på hustrun och ömsom på en
+liten varelse, som låg på golfvet, inbäddad i en klädkorg, och som med
+de små armarne sprattlade i luften, liksom sökte hon någon för andra
+osynlig ... någon som fans, men som hon ej kunde nå ... något ...
+måhända vingen af den engel, som måste vika nu, då jordelifvet skulle
+begynna.
+
+Liisa stod en stund qvar. Sedan öppnade hon dörren och gick ut. Derute i
+förstugan hördes ett snyftande; det dröjde en stund, derefter blef allt
+tyst som förr.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Tredjedag jul var lika strålande och lika blid som juldagen. På
+Helsingfors gator strömmade en skara pelsklädda promenerande. Ungdomar
+med skridskor i händerna gingo ned åt hamnen, iswostschikar med små
+ryska slädar och finska hästar åkte af och an längs esplanadgatorna,
+slängde i hörnen, läto det gå i full karrier, svuro hojtade och slogo
+de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i
+vägen. Det skramlade längs trottoarerna, der officerarne gingo med
+släpande värjor och klingande sporrar, och hela grupper af flanerande,
+rökande, med gyllene lyror prydda studenter stodo i gathörnen eller redo
+på det låga räcke, som omgärdade kapellesplanaden.
+
+Två och två, utpyntade i siden och sammet, i plymer och dyrbara
+pelsverk, gingo der fram stadens unga skönheter på höga klackar,
+medvetna om sina yttre och inre företräden samt om den skara beundrare,
+som de skulle möta der och hvar på gatorna.
+
+Men framför ett af de stora fönstren stod en ensam arbetskarl i sina
+söndagskläder, stod och stirrade in genom den präktiga
+spegelglasrutan...
+
+Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hängde derinom,
+ett par eleganta barnklädningar syntes allra närmast, de voro grant
+utstyrda, och på den ena, garnerad med ljusröda band, stod en liten
+papperslapp, på hvilken lästes det utsatta priset: 7 mark.
+
+Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på
+andra sidan. Så ref han sig i håret, rynkade ögonbrynen under djupt
+begrundande, gick ett steg, men vände om igen. Han bet sig i läppen, såg
+bort, men tittade alltid dit tillbaka.
+
+Slutligen skakade han på hufvudet.
+
+-- Men det är bara lillan, som har godt af den der -- sade han för sig
+sjelf så högt, att en förbigående kunde höra det -- men af den andra
+saken har hon roligt, hon, hustru min.
+
+Och så gick han igen, förbi flere hus, och stannade framför ett annat
+stort fönster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och
+rosor stodo der på hyllorna, och hela tunnor och korgar af äpplen
+skymtade längre fram i den lilla butiken. Några granna blombuketter,
+bundna på ståltråd och dömda att vissna innan morgondagen, voro
+uppstälda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en
+liten korg, gjord af ståltråd och mossa och garnerad med jordgubbsblad
+och innehållande ett halft qvarter bär, stora, präktiga, mörkröda, vuxna
+någonstädes i drifbänk.
+
+Erik stack hufvudet så nära han kunde och analyserade jordgubbskorgen så
+noga som möjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han kände
+doften af dem. Han skakade häftigt på hufvudet och beslöt att våga ett
+försök att komma in gårdsvägen.
+
+I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit på
+promenad och hade svårt att skiljas från sin »kusin», gardisten, som
+följt henne hem.
+
+-- Är det här, som man går in till fruktbutiken? -- frågade Erik, i det
+han förläget tog hatten af sig.
+
+-- Jaha, men den är inte öppen i dag.
+
+-- Jag var här i går och tittade och i förgår med, men det är ju alltid
+stängdt. Nu så har jag tänkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke
+köper något, och derför så...
+
+-- Är ni då en tocken tusan till karl, som kan köpa sådant der? --
+sporde jungfrun en smula misstroget.
+
+-- Jag går allt i de ärendena -- svarade Erik.
+
+-- Nå, jag må säga! Stå här, så skall jag tala vid frun; hon är hemma
+och öppnar nog dörrn för er, om det är allvar med köpandet.
+
+-- Det kan hon lita på -- menade Erik och knyckte till; han tyckte inte
+om att man misstrodde hans afsigter.
+
+Hon gick, den söndagsklädda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten
+nådig, uppmuntrande nick och försvann i huset, medan gardisten med
+nyfikna blickar betraktade Erik, väntande på det lilla äfventyrets
+utgång.
+
+Om ett ögonblick kom hon igen, låste upp en dörr och lät Erik stiga in.
+En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och högfärdigt, uppblåst
+ansigte stälde sig rakt framför honom, mönstrade honom helt öfver och
+frågade sedan.
+
+-- Hvem är det som skickat honom?
+
+-- Det är allt jag sjelf, det.
+
+-- Såå, hvad vill han ha härifrån? Ett äpple, eller hur?
+
+-- Neej, det får hon inte äta, kan jag tro.
+
+-- Hvem hon?
+
+-- Eva, vet jag.
+
+-- Hvad för en Eva?
+
+-- Hustru min, förstås.
+
+-- Hm, ni skall väl ha en blomma då? Men jag skall tala om att de äro
+icke för sådant der folk; de äro allt både för fina och för dyra för
+er.
+
+-- De ä' inte så dyra ändå, menar jag.
+
+Den tjocka frun knyckte förargad på nacken och drog upp öfverläppen.
+
+-- Nå, säg då ut, hvad ni vill hafva; men det här är dyra saker, skall
+jag säga er, och ni ser icke just vidare förmögen ut. Var så god och säg
+ifrån fort hvad ni behagar; jag har inte tid att stå här längre...
+
+Erik såg brydd ut, han tummade på sin hatt, slutligen såg han upp:
+
+-- Kära, goda frun eller fröken, säg mig hvad är bättre att köpa af de
+två sakerna, när man har sju mark att spendera: en sådan der grann
+barnklädning åt lillan ... den hänger der i andra fönstret der bredvid,
+frun vet ... eller också åt henne den der korgen med jordgubbsbären med
+en ros i midten ... för mer kan det väl inte kosta än sju mark heller,
+fastän det är midt i vintern. Säg nu, goda frun, hon som är qvinfolk
+sjelf må väl förstå sig på hvad Eva hellre kunde önska sig.
+
+Frun såg på karlen och drog till med ett litet leende, ett sådant
+leende, som är så eget hos köpmän, då de få tag på en kund, som icke
+alls kan bedöma en varas värde, en kund, som kan och vill betala sju för
+tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.
+
+-- Skall det bli till julklapp åt hustrun?
+
+-- Neej, inte.
+
+-- Är det er bröllopsdag eller hennes födelsedag?
+
+-- Neej, inte det heller.
+
+-- Är ni nygifta?
+
+-- Vi hafva allt varit gifta ett år snart nu.
+
+-- Hvad! Jaså, det var sant, ni har ett barn!
+
+-- Jo, det är just det; hon är två dygn gammal nu.
+
+-- Aha! Då är klädningen der för stor, alldeles för stor! Och så vet ju
+barnet ingenting om det, det känner ingenting, men modern...
+
+-- Det var just hvad jag tänkte.
+
+-- Så det är allt bättre ni tar bärkorgen! Men den är egentligen mycket
+dyrare än sju mark, den.
+
+Erik såg bedröfvad ut.
+
+-- Hvad kostar den?... jag har inte mer än det här och får inte på länge
+heller, ty nu härefter går min lön allt åt till hushållet, och hon får
+ej arbeta mer, hustru min, nej, det får hon inte. Jag skall allt vara
+karl och arbeta för oss alla tre, jag!
+
+Frun tog korgen, bröt af en af rosorna och stack den midt i.
+
+-- Här har du den -- sade hon och gaf honom den doftande bördan.
+
+-- De äro väl rigtiga? -- frågade Erik och tog med den största andakt
+och försigtighet i korgen. -- Det är väl icke något underslef med det
+här heller?
+
+Men han märkte snart nog, att allt var rätt, tog upp sin blårutiga
+bomullsnäsduk, vecklade upp den, knöt upp knuten i ena hörnet och
+framtog en nött femmarkssedel och tvenne enmarker.
+
+-- Här är det, -- menade han, påsatte sin hatt, tog korgen och beredde
+sig att gå.
+
+-- Ni måste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har råd att
+bestå er en sådan der lyx -- sade frun och såg belåten ut, när hon stack
+penningarne på sig.
+
+-- Sådan der ... hvad heter det? -- sporde Erik och stannade i dörren.
+
+-- Lyx, heter det, lyx -- sade jag.
+
+Erik såg med en stadig blick på frun: -- Hm, hon vet inte, hurudan
+hustru jag har, för då skulle hon icke tala så der! Jag har en bra
+hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket.
+Och jag har varit ett nöt, och jag har suddat bort mina penningar. Men
+jag skall icke göra så mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha
+sådant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjöös!
+
+
+
+
+Svaga själar.
+
+
+Frieriet.
+
+Jaa, det är inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon är nu
+i alla fall enda dottern der i gården, och om hon också inte har någon
+större förmögenhet att påräkna, så är hon dock långt ifrån utan. En
+duglig hemgift får hon, och dessutom både kor och svin! Sakari är en
+uppkomling och kan vara glad om fadern säger ja. Flickkräket har ingen
+talan i den saken.
+
+Så talte gamle Juuso från Aatari, han, talmannen vid oräkneliga frierier
+i socknen, och hvad han i den saken förmenade ansågs af de unge friarne
+som fullkomligt tillförlitligt.
+
+Sakari skulle således på frieri. Först hade han tänkt på Riita,
+gårdsdottern från Kiala, men hon var för ung och okunnig. Sedan föll
+honom Kaisa från Taipale i hågen, men det sades att en äldre
+hemmansegare redan till hälften fått hennes löfte, och då återstod ju ej
+andra än den ovänliga och magra Käsämäkidottern, som var så illa omtyckt
+af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en förmögen bonde uppe
+på backen.
+
+Det var för henne han slutligen beslöt sig. Sakari hade vidtalt Juuso
+för talmanskapet. Juuso var också just rätta mannen. Han var gammal och
+van, hade lagom anseende, en viss förmögenhet och en talförhet, som
+gjorde honom särdeles passande till en sådan affär.
+
+Och så öfverenskom man att gå till Kalliola-Antti för att af gubben
+begära hans dotter Leena till hustru åt Sakari, ortens enda skräddare,
+en knappast mera ung, men välbergad man af stadgad karaktär och
+fläckfritt rykte.
+
+Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på
+frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns
+första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens
+alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje.
+
+Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså. Båda hade långrockar af
+blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar.
+Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de
+ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar,
+hvilkas breda ändar täckte hela västen.
+
+Denna ingalunda svala drägt midt i sommarhettan vittnade, enligt ortens
+sed, om en särdeles hög grad af gedigen elegans, som fullständigades af
+högkulliga hattar af grof filt, hattar hvilka buros något bakut på
+hufvudet, så att de solbrända och för tillfället blankskinande och
+högtidliga ansigtena rigtigt väl framträdde.
+
+Så gingo de, Juuso förut, friarn efteråt. Kalliola torp låg der rakt
+framför, uppe på höjden af berget, hvars sluttande backar på tre sidor
+voro bevuxna med tät och hög råg, medan den fjerde utgjordes af en nyss
+bränd, ännu sakta rykande sved.
+
+Den grå hufvudbyggningen med sitt låga tak, sina hvitstrukna
+fönsterkarmar och sin lilla trappförstu med tak låg med framsidan rakt
+emot byvägen.
+
+Man hade för högtidens skull prydt gården med unga björkar och stuckit
+in prägtiga rönnqvistar, fulla med doftande blommor uppe i förstugans
+takspringor.
+
+Hönsen trippade trifsamt omkring trappan, den store, varglike hunden låg
+och småmorrade åt gästerna, för lat att stiga upp eller besvära sig med
+skällande, och en hop hungriga och snåla svin naffsade som bäst i benen
+på en kökspiga, som med fladdrande bomullstygskjol bar till dem ett
+ämbar med sofvel.
+
+Hunna till trappan stannade männen, togo af hattarne, torkade sig om
+pannorna, snöto sig, hostade, rätade på sig och stego in.
+
+Till höger voro gästrummen, bestående af ett slags stor sal, möblerad
+med röda gungstolar och andra tunga rödmålade stolar, samt ett litet
+rum, inrymmande en lång säng, ett bord och en pinnsoffa.
+
+Till venster låg »dagligstugan», den plats i huset som beboddes af alla
+familjens medlemmar, både värdfolket sjelft och tjenarne.
+
+Utan betänkande steg Juuso hit in.
+
+Här var det nästan mörkt, dagern kom högst sparsamt in från de små
+dubbelfönsterna, dunkla af dam och rök. Men när ögat vant sig vid
+skymningen, urskilde man föremålen. Närmast dörren en kolossal, jettelik
+spisel, bygd af stora stenar och svart af sot och ålder. Bakom den, uppe
+nära taket på lafven hade man hängt en mängd »Johanneris», som doftade
+starkt. Och ifrån ugnen strömmade emot de inträdande en stark arom af
+nybakadt rågbröd. Allt kändes så hemtrefligt och inspirerade Juuso till
+sitt vigtiga, vällofliga ärende.
+
+Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst.
+Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med
+förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som
+rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven. Värden
+sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken på sängkanten och såg på det
+svarta och ojemna golfvet, som nu var tätt öfvertäckt med hackadt enris.
+Pipan hängde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning
+nedåt ena mungipan, medan röken, tjock, bitter och illaluktande,
+praktiserade sig ut från den andra. Värdinnans syster satt och spann
+ännu på helgdagsqvällen, men det var sista rullen som gick. Ingen rörde
+sig i stugan.
+
+Juuso från Aatari steg midt på stugugolfvet, sen han först en stund
+stått och stampat vid tröskeln, der en knippa granris låg utbredd.
+Sakari stannade qvar vid dörren, litet sned i synen och med blicken
+rigtad på en ung tupp, som uppsökte torroakanynglet mellan
+väggspringorna och med stor aptit uppslök dessa bruna delikatesser.
+Leena sjelf satt vid väfstolen och sorterade sina spolar. Vid gästernas
+inträde rodnade hon, men såg ej upp.
+
+-- Hm! -- började Juuso -- hm! -- Han hostade, tog upp sin blårutiga
+söndagsnäsduk, bearbetade näsan, torkade sig om pannan och började:
+
+-- Far, ni! Det är väl Guds mening att mannen inte skall gå allena! Han
+behöfver en hjelp. Till att sköta hus och hem. Sakari, han står här. Se
+på honom! Ni vet att han inte är någon fattig stackare. Nog duger han åt
+Leena. Qvinfolket skall väl nu bortgiftas, det är en evig lycka för
+henne att få en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det är
+således Herrans Jesu Kristi vilja att de båda ska komma tillsammans. Den
+heliga andas ... hm ... nåd, vare delagtig ... hm, af ... hm! Sakari har
+två kor och fyra får, han har stor förtjenst af sitt arbete i byn, ni
+vet nog att ingen mer går till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla
+kunderna!
+
+Han hostade åter. Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet
+fortsatte han:
+
+-- Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna
+välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en
+ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna
+föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by?
+
+Antti såg ännu ej upp. Men han spottade betänksamt, och en menskokännare
+sådan som Juuso kunde förstå att han med synbart välbehag emottog
+frieriet.
+
+Talmannen gick ett steg närmare, satte händerna i sidorna, rätade upp
+kroppen, som han likt en skruf förstod att bugta upp eller ned, allt
+efter behag, antog en min af söthet och höjde rösten tills den kom upp
+en god oktav högre:
+
+-- Sakari ser bra ut, då han om söndagarne går i kyrkan. Han umgås med
+befallningsman, som vore de jemngoda! Han är bättre än skomakarn, det
+kan hvar och en se, fastän skomakarn är tio år äldre! Sakari sköter sig
+väl, han! Han är en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen.
+Aldrig skall han slå henne, ifall hon inte tredskas alltför mycket. Han
+tar inte till käppen i onödan, om hon inte latas alldeles för fasligt.
+En bättre måg kan ni aldrig få. Seså far, upp nu, lossa på penningpungen
+och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller
+vill ni höra ännu mer?
+
+Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso
+fortsatte:
+
+-- Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de
+andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan
+här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan,
+en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han
+skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga
+göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader
+Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar;
+det är er tur att tala.
+
+Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret.
+Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon
+stirrade osäkert i rymden.
+
+Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga
+murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes
+försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med
+ljudlig stämma hållna tal.
+
+Och Leena?
+
+Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en
+vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande
+att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde
+sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg
+aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån
+det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men
+temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.
+
+Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i
+stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt
+ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner
+ifrån skyarne.
+
+Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle
+trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i
+stugan afhandlade.
+
+Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår.
+Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink
+åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.
+
+Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom
+om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar
+stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta
+vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra
+detsamma.
+
+-- Det går, -- sade slutligen Antti, vänd till Juuso. -- Lika gerna kan
+han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan
+kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende.
+Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du
+ha henne, Skräddar-Sakari?
+
+-- Det kan lysas i nästa söndag -- menade Sakari, som nu för första
+gången yttrade sig, -- och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt
+munter dans den qvällen.
+
+Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i
+någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari
+följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna
+hemvuxna plantering sprider omkring sig.
+
+Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en
+knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur
+stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.
+
+Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon
+tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten
+stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern
+och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån
+och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade
+sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och
+snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon
+för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla
+och grät.
+
+En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var
+fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.
+
+I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med
+några skålar männen emellan.
+
+Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen,
+för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de
+danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen
+samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och
+merasådant!
+
+[1] Midsommareld.
+
+Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting
+annat än strömmens dån.
+
+De voro muntra de, medan den förr så glada Leena satt der och sörjde.
+
+Sakari gladdes åt sin lyckligt afslutade affär, och den sålda fälde
+tårar. Hon hade fått hjertesorg. Icke djupkänd eller bitter, men en
+sorg ändå tillräcklig att störa ett ungt och varmt hjertas hela frid.
+
+
+Midsommarafton.
+
+När klockan begynte att lida till 8 på qvällen, skulle de träffas nere
+vid bron, Leena och hennes käraste. Han var dräng hos stockpatronen, som
+bodde på andra sidan forsen, och hette Matti. Hans käcka min och hans
+vackra, lifliga anlete hade redan länge beundrats af Kalliolas unga
+dotter. Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman
+och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma
+årstiden.»
+
+Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen
+doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men
+fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.
+
+När nästa vår slog ut i grönska och fägring öfver Saarijärvis ängder,
+och när de starka forsarne, svällande af vårvattenmassorna, stormade
+fram genom skogar och ödemarker, stod Leena alltid lika betagen och såg
+hur Matti, vig och djerf, flötade sin husbondes stockar nedför fallen.
+
+Hon älskade honom, den unge dugtige drängen, stark och härdig som han
+var, och så fullkomligt nykter, att ännu aldrig ett glas af den
+förödande drycken tömts af hans läppar.
+
+När qvällen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin käraste
+svärma omkring i skog och mark.
+
+Och ingen försökte att afhålla dem från hvarandras sällskap -- »de äro
+ju fullvuxna menniskor», menade Kalliola-gubben, -- »låt dem hållas!
+Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, så må hon vara, det är nu en
+gång ungdomens sed att leka kärlek. Låt dem hållas!»
+
+Den var nu slut, sommardrömmen, först i detta ögonblick insåg hon det
+rätt. Leena gned sig i ögonen yrvaken. Det var ovana tårar... Matti
+visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas...
+
+Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända
+tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta,
+sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna
+med konvaljer och andra vårblomster.
+
+I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma
+tankar.
+
+Men der voro redan många samlade. Herrskapen från granngården stodo och
+betraktade det strida vattnet, som vräkte väldiga massor mot de osynliga
+klipporna i djupet och dånande kastade sig tillbaka igen i hvirflande
+skum.
+
+Fallet var långt och synnerligen stridt. En lös stockflotte flöt just
+ned. Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga
+mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo
+sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i
+våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det
+skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade
+dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.
+
+Uppe vid sjön ofvan fallen syntes en liten båt, i hvilken en ung man i
+röd skjorta med en lång båtshake sysslade med stockarne. Men när han
+fjerran ifrån upptäckte Leena, som på kanten af branten steg fram mot
+bron, styrde han båten till motsatta stranden, drog upp den der,
+hoppade, vig som en katt, på en af de förbiflytande stockarne och
+seglade långsamt på den, trygg och lugn, som om han stått på en ångbåt,
+fram emot forsen.
+
+Kommen i strömfåran, tog han sin hatt ifrån hufvudet och gjorde en
+rörelse, som om han ämnat helsa, men ändrade beslut, då han såg de
+främmande på bron, och påsatte hatten ånyo.
+
+Nu tog stocken någon fart, men kom in i en motström och drefs tillbaka
+emot stranden. Otåligt ryckte mannen med båtshaken till sig en annan af
+de förbiflytande stockarne, hoppade på den, och följde nu, rak och
+smärt, rätt in i strömfåran snabbt emot fallet.
+
+Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt präktigare fart, följd
+af flere andra större och mindre. Lätt framåtböjd manövrerade mannen
+skickligt sin farkost. Han for framåt med ett bantågs hastighet. Snart
+skälfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte
+denna darrande, rullande rörelse, som blir allt snabbare, ju mera strid
+forsen är.
+
+Men den unge mannen följde med. Hans nakna fötter dansade på stocken i
+snabbaste takt, det gick som på ett rullande klot. Han böjde sig
+alltmer, än åt venster, än åt höger, så framåt och så häftigt bakåt --
+allt efter som farten fordrade.
+
+Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i
+hvirfveln, försvinna för en stund och först nedanföre åter synas. Mannen
+var färdig, han parerade just i rätta ögonblicket.
+
+Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.
+
+Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han
+kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere
+flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet
+aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa
+en obändig och vild naturkraft?
+
+Åh, ingen fara!
+
+Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända
+till hatten, men lugn som en staty.
+
+Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!
+
+Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve
+stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma
+ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis
+lugnt och ofarligt vatten.
+
+Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden
+gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt
+för dyningen.
+
+Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en
+akrobat, lätt och elastisk som en fågel.
+
+Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom
+till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt
+stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det
+går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka
+henne intill sig, fast och hårdt.
+
+Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med
+Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga
+leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.
+
+Stockpatronen ler.
+
+-- Det är ingenting, -- säger han, -- det gör han alla dagar, den
+hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en
+bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den
+rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.
+
+Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt
+beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände
+åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den
+brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten,
+då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På
+de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på
+sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet
+och sedan snabbt släckas nere i bruset.
+
+Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen
+lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en
+ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.
+
+Och midt i dansen flög Leena, -- vid Sakaris hand. Han gjorde ingen
+hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom
+Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.
+
+Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då
+sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen
+rigtigt till slut.
+
+Och man gick.
+
+Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!
+
+Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti
+efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och
+ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad
+Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog
+sin flicka -- och så blef det dans!
+
+Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans
+brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och
+gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör.
+Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i
+stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna
+sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann
+göra en enda rörelse till sitt försvar!
+
+De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde.
+Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han
+skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.
+
+Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste
+bland segrare!
+
+Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han
+ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och
+utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.
+
+I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde
+han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes
+ansigte.
+
+Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han
+mörknade som ett åskmoln.
+
+-- Äro de brudfolk? -- frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som
+stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.
+
+-- De äro så, -- svarade denne oväntadt vänligt, -- och vigseln blir om
+tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen!
+Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka
+tillsammans, se så!
+
+Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin
+strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och
+häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och
+tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål
+och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt
+vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för
+alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.
+
+Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der
+medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader.
+Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade
+efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan
+menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och
+sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och
+då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor
+lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I
+bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han
+kunde.
+
+Men -- vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud.
+Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en
+annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit
+ville han ej mer.
+
+Nej, aldrig mer! -- Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och
+stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i
+vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl
+känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem,
+som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej
+heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville
+aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han
+dansat bruddansen -- med en annans hustru.
+
+Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga
+rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var
+nära hans hem och den andra rakt i söder.
+
+Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något
+tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!»
+tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt
+bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till
+hufvudstaden, _der_ fins arbete, förströelse och -- glömska. Till
+hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver.
+Åstad!»
+
+Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon
+var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille,
+log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne.
+Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta
+första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan
+menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var -- ja, hon var som en
+qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna --
+enligt hennes uppfostran blir, -- svag. Ja -- det är ordet, svag!
+
+
+Än mer svaghet.
+
+Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till
+fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.
+
+För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet
+angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet,
+som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina,
+genomträngande landsvägssanden.
+
+Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt
+hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.
+
+På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af
+egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i
+hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort
+behof af arbete.
+
+Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var
+skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti
+blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga.
+Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var
+snart alldeles borta.
+
+Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos
+det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på
+ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt,
+nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.
+
+Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra
+personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt.
+Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt
+nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är
+möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag
+af återgäld --.
+
+Hur som helst, -- för några år sen lärer det ännu varit högst få
+ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare
+bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst
+folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne
+arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages
+den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt
+för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och
+elände.
+
+Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det
+stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som
+vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju
+närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda
+miasmerna i andningsorganerna.
+
+Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn,
+vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af
+förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid
+åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.
+
+Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en
+skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock
+mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på
+fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar
+till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop
+råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.
+
+Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker
+belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan
+fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare
+eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i
+händerna gingo till eller från huset.
+
+Men polisen bekymrade ännu Matti föga. Han hade tills vidare ingenting
+att frukta af desse rättvisans tjenare.
+
+Han gick in ensam, ett föremål för många blickar och anmärkningar. Det
+fans i alla fall ännu någonting af renhet qvar hos honom.
+
+Han såg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar ännu
+ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nästan oskuld, som icke ens
+hans naturliga råhet kunnat helt utplåna.
+
+Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som ännu vid
+inträdet i detta armodets hemvist var prägladt på hans anlete, men som
+var dömdt att snart nog derifrån försvinna.
+
+Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe på
+vinden, der han tillsammans med tio personer af båda könen kunde logera
+bland de lumpor och bristfälliga möbler, som tillika med några knippor
+kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.
+
+Hvad mer .... icke var han van vid synnerlig beqvämlighet, icke ens vid
+frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemförelsevis
+ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans åtminstone ren halm på
+spiselbäddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex
+personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar,
+liksom han sjelf.
+
+Redan första natten hade han blifvit så utfrågad, att alla innevånarne i
+rummet visste nära nog lika mycket som han sjelf.
+
+Tyst och utan ord hade de öfverenskommit att den nykomne snart nog
+skulle bli deras vederlike -- han skulle nu »hjelpas» för att sedan dess
+säkrare kunna bli deras kamrat.
+
+De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga återhållsamma
+sättet, de der »sockenkyrkofasonerna», som så illa passade här på
+stället, och lärde honom den ton af skrålande råhet, som utmärker
+Helsingfors hamnbusar, medan männen gjorde sitt till för att inviga
+honom i superiets och all annan depravations öfriga detaljer.
+
+Huru Matti uppehöll sig under de första veckorna är svårt att säga. Han
+hjelpte om dagarne en supig timmerman vid dennes arbete och lät sig af
+honom förledas att om aftnarne deltaga i de små uppfriskande festerna
+uti utskänkningsbolagets inbjudande salong.
+
+Der sutto de mellan tunnor och diskar och skämtade, medan flugorna,
+djerfva och förtänksamma, spatserade på de röda och glänsande näsorna
+och kraftigt nog beto i de af bränvin genomådrade kinderna, som glödde
+hos många af de redan vacklande och brutna ungdomar, hvilka insöpo ruin
+och förderf ur bränvinsglaset.
+
+-- Så förgick sensommaren och hösten. -- Vintern kom tidigt, kall och
+stormig.
+
+Matti arbetade ibland om dagen ute i kylan och sof om natten, än ute, än
+i det på en gång kalla och qvafva rummet deruppe.
+
+Han förtjenade nätt och jemnt så mycket, att han ibland kunde äta sig
+mätt och dessemellan supa sig full, men aldrig tillräckligt för att få
+sig ett bättre nattherberge -- allra minst nya och snygga kläder.
+
+Han förföll mer och mer och saknade både fysisk och moralisk kraft att
+skilja sig från det sällskap han råkat på genast vid inträdet i
+Antipoffska stenhuset.
+
+En dag, det var i december, hade han lofvat några af sina nya vänner
+att deltaga i en liten expedition utåt landet, der det möjligen kunde
+vara något att förtjena.
+
+Det gälde en utflygt till en af holmarne österut i skärgården, der en af
+hufvudstadens köpmän hade ett litet sommarnöje, nu öfvergifvet och öde.
+Der kunde man lätt komma in, skaffa sig något möbler och husgeråd samt
+måhända, om lyckan gynnade, några kläder. I alla fall finge man alltid
+något, och en af vännerna hade en ovanlig talang att sälja och få väl
+betaldt.
+
+Inkomsten skulle broderligen delas. Matti tvekade länge, grubblade en
+tid och nekade sedan. Men småningom gaf han efter. _Han_ skulle ju ej
+begå något orätt, han som bara hade att hålla hästarne i beredskap,
+hjelpa med pålassningen och sedan köra till staden! Dessutom vore ju
+hela saken så oskyldig. Den der köpmannen vore en rik karl, som tusen
+gånger klått den fattige -- en liten återtjenst af dem hade han väl
+förtjent.
+
+Matti var således med. Han lånade hästen och skötte om »den yttre
+affären», medan de andra skötte sitt värf der inne med både vana och
+talang.
+
+Man hade lasset fullt, sängkläder, möbler, husgeråd och en hop små
+vackra bohagstillbehör, dessutom jernsaker, äfven de af något värde. Men
+gångkläder funnos icke -- endast några linnekläder och en sommarrock.
+
+I alla fall var resultatet präktigt.
+
+Allt gick utmärkt i början.
+
+Men en vacker dag kom han, den skicklige, han »handelsmannen», i kurran
+för ett par vackra ljusstakar af brons. Och han var ej den ende.
+
+Matti angafs af sin vän och kamrat, togs i förvar och satt inne i några
+månader.
+
+Det var debuten.
+
+Han frigafs efter någon tid.
+
+Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende».
+Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen.
+
+Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i
+Gammelstaden.
+
+Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar
+tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap
+och tagit löfte af honom att förändra sig.
+
+Matti, som för första gången sedan länge tänkt tillbaka på sitt hem i
+ödemarken, på sin stackars hederliga mor, på sin ungdomsbrud, på de
+präktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rördes af den unga
+flickans deltagande för honom, suparen, f. d. fången, han rördes och
+lofvade att för hennes skull ändra sig, om han finge ett bättre, mer
+lönande arbete.
+
+Och den stackars flickan å sin sida lofvade att förskaffa honom det. Hon
+skulle vidtala sin husbonde, tvålfabrikören, sade hon. Och så skulle de
+dansa en dans tillsammans, han den trasige, förfallne ynglingen och hon
+den fattiga, men ännu redbara flickan, som för en gång i lifvet var på
+dansnöje.
+
+Ett starkt ljudande, flåsande och ostämdt positiv vefvades upp till
+dans. Han satt på ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument
+framför sig på stolen. Det blef först vals, så polka, och så vals igen.
+
+Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade
+på en fläck, röd och varm, klumpig och så löjligt allvarlig. Han fick
+henne ej ur fläcken, och då hon vände sig, var det alltid galet och
+förvändt.
+
+-- Spela en polska, en Hollolapolska! -- skrek Matti, lifvad af bränvin
+och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna,
+ungdomliga lifligheten.
+
+-- Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga
+konstiga steg att göra, -- för jag sparkar för henne, det lofvar jag er!
+Och nu pass på, gossar, så får ni se, hur Kalliola-dansen svänger, den
+är bättre polska än edra begrafningsdanser, som gå som fluga i tjära!
+
+Hej hopp, nu ska' vi börja! --
+
+Matti svängde sin sköna ett par hvarf kring salen och lyfte så henne
+högt upp. Stälde henne ner igen och började piruettera. Det var en sorts
+solodans, hälften »schottisch», hälften »ryska» och för resten
+improviserad.
+
+Hans fötter berörde golfvet allt oftare, svängde i luften hit och dit
+samt sparkade åt höger och venster i olika, konstiga vridningar!
+Derunder böjde sig den ännu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig
+elasticitet, som ej kunde undgå att väcka beundran.
+
+Han gestikulerade med armarne och slog händerna än i sina fotsulor, än
+i golfvet.
+
+Slutligen gjorde han ett djerft hopp, berörde med spetsen af tån det
+temligen låga taket och kom ned på handen, gjorde derefter en sväng
+rundt om och stannade framför sin dam på ett knä, medan hela
+åskådarskaran ropade ett dundrande hurra och från alla sidor strömmade
+till för att dricka med den utmärkte dansören.
+
+Men hon stod i ett hörn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti
+med tårar i sina ärliga ögon. -- »Om han blir min», tänkte hon, »skall
+han, om Gud så vill, bli en bättre menska.»
+
+Dock -- det var ej så, att hennes fromma önskningar skulle gå i
+fullbordan.
+
+Mattis blod, jäsande och oroligt, sjöd så vildt inom honom, och hans
+lilla skötesynd, svagheten, kom åter och svepte honom i sina
+ogenomskinliga slöjor, tog honom i sitt hägn och förde honom ut på
+branterna...
+
+Hon, den fula flickan, måste hem till sitt före tolf, och Matti hörde ej
+mer på henne, då hon bad honom följa med bort.
+
+Tvärtom, han stannade qvar.
+
+När morgonen kom, låg han åter ute, denna gång på vägen till staden. Han
+sof. Det var kallt och lugnt, ej en flägt rördes.
+
+Termometrarne inne i staden visade på 20° under fryspunkten. Men han
+sof, han den muntre dansören, som ännu i går tänkt att bli en god
+menniska!
+
+Han sof. En tung, iskall sömn. Hans hjerta klappade ännu, hans pulsar
+slogo och den öppna munnen andades lif. Men fötterna, som i går så gladt
+och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och
+för alltid stilla. --
+
+En barmhertig förbifarande tog fram på morgonen Matti upp i sin släde
+och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som
+aldrig mer kunde göra honom någon nytta.
+
+Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången,
+icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med
+kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden.
+
+Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i
+skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen. Rosigt och
+lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet.
+
+Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling,
+hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck,
+hvilken nu småningom bragt honom så långt.
+
+Nåväl -- så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på
+gatorna, går på kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga
+Leporellokappa vrider positivet, och Matti står bredvid och småsjunger
+med sin hesa, skrälliga röst. Han står der för att väcka medlidande och
+lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han förr så många gånger
+dansat, så öfvermodigt glad, så ungdomsstolt, så full af lif och
+ysterhet. Han ler ibland, ett frånvarande, tomt, trött löje. Hans bleka,
+slappa ansigte är genomkorsadt af förtidiga, täta fåror. De vackra,
+lifliga ögonen äro halfslutna, rödkantade, slocknande. Och hans bruna,
+lockiga hår är glest, stripigt och oordnadt.
+
+Ja, det är densamme, han som för två år sen gick ned för forsarne så
+hurtig, så okuflig, så stark! Hvad ej de mäktiga, strida, svallande
+vattenmassorna förmått, det åstadkom »några droppar» af »lifsvattnet»,
+detta lifsvatten, som är finnens förbannelse!... Han är bruten och
+krossad, den oöfvervinnelige.
+
+Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tänker han ej mer på hemlandet,
+på bruden, på en förfluten ungdom. Hans föreställningar sväfva oredigt
+kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst
+griper honom med våld.
+
+Men, -- man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och
+onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp.
+
+Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som
+framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid
+Gammelstaden. Och han tycker sig höra, hur hon suckar, djupt och
+betryckt.
+
+Den gången skulle han ännu kunnat bli en duglig menniska, om han ej
+varit -- svag! Det är lättast att vara svag, att strida kort och genast
+falla. Det är en giltig ursäkt, svagheten, liksom vid brottet och
+ransakningen domarn ursäktar, om den anklagade varit så »svag», att han
+först berusat sig, innan han begått mordet.
+
+Måhända är hos den store domarn äfven svagheten en ursäkt?
+
+      1883.
+
+
+
+
+Ett godt samvete.
+
+(Efter en sägen ifrån Esbo skärgård.)
+
+
+Patronen hade helgdagskläderna på och stod nedanför huset och kikade
+efter vädret. Morgonen var dimmig och luften kall. Skulle töcknet höja
+eller sänka sig, det var frågan!
+
+Träden stodo som klädda i silfverstickad tyll. Ett garnityr af
+spindelväf hängde emellan tall och gran, björk och rönn, gräset var vått
+och glittrande, tunga stora daggdroppar hängde på strå och örter.
+Grodor, daggmask och sniglar höllo kalas på marken, nere vid stranden
+pep en vessla eller två, medan fiskmåsar och tärnor slogo i viken, flögo
+i aflånga kretsar, svängde helt om och plumsade i vattnet, hungriga och
+lystna.
+
+Fisken hoppade öfverallt dernere, det bildade sig små ringar här och der
+på vattenytan, de växte större, vidgade sig och försvunno. Det skulle
+säkert bli en solig, vacker dag -- derborta höjde sig dimman redan, och
+en bred, matt solstråle trängde sig skimrande derigenom. Den föll på en
+liten grön holme, lekte i de dallrande löfverken på altopparne. Hela
+tjärden såg ut som en ändlös ocean för resten, öarna midt emot voro
+alla insvepta i den hvita, tjocka misten, det böljade vid de nedre
+molnlagren, också himlen liknade ett haf, de täta ull-lika
+dunstflockarne rörde sig för morgonbrisen, bolmade, hopade sig och
+försvunno för att ge rum åt nya, flyktiga molnmassor.
+
+-- Hör hit, Peltonen, -- skrek patronen med sin höga, gälla stämma, --
+kom hit på en stund, jag har en hel hop att tala med honom om.
+
+Han derborta på åkern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, på
+en gång förvaltare, inspektor, trädgårdsmästare, betjent och dräng på
+Hvitö gård, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Gerôme Uninius,
+Hvitös nuvarande stränge och föga populäre egare.
+
+-- Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att
+här inte skall arbetas i dag? -- frågade patronen, då han såg mannen
+komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå
+vadmal, -- han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till
+stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?
+
+Peltonen såg upp med en mörk blick, men slog ögonen ned igen utan att
+svara.
+
+-- Nå, hvad är det, ut med språket, skall jag bli lydd, eller hur?
+
+Peltonen såg åter upp med samma på en gång föraktfulla och undergifna
+min.
+
+-- Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog på de här
+paltorna för att -- att det är mors födelsedag och Heikkis med ... för
+resten är det lappdags för andra rocken, hon syr ihop trasorna på'n,
+hon derinne.
+
+-- Födelsedag! Ser man på, ni ha råd att fira födelsedagar ni, det har
+jag inte. Ni gör er nog glada dagar på min bekostnad. Jaha, Heikkis
+födelsedag! Den är verkligen värd att firas. Den förbannade pojkbytingen
+som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och
+han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och
+förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är
+sött!
+
+Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck. Han såg alltjemt ned,
+men rösten dallrade när han lugnt och fast som svar på patronens
+beskyllningar sade:
+
+-- Heikki stjäl inte.
+
+-- Stjäl han inte? Nehej! Jaså, han stjäl inte? Han är en liten engel,
+det är han. Det var inte heller han som plockade hönsklorna och stack
+dem i fickan på den här rocken, när jag sist for till staden, så
+vaktmästarn uppe i revisionen fick näfven full med klor, när han skulle
+taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt
+med kardborrar här om sistens och som plockat en hop med småsten och
+nypontaggar och stuckit dem in i tårna på mina trädgårdsgaloscher, det
+var väl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, hä?
+
+Öfver Peltonens bistra, stela drag for som ett smålöje, men han teg.
+
+-- Och räfsaxen, som jag hade lagt ut för det nötet, hade han inte fått
+tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, så jag höll på få
+benet afskuret, hade jag inte händelsevis haft jagtstöflarne på ...
+svara mig hvad han kan på det?
+
+Peltonen teg alltjemt.
+
+-- Fan anamma, karl, kan han svara sin husbonde eller vill han jag skall
+tala med polisen? -- röt patron och piskade en liten späd videbuske med
+sin smala, slitna rottingskäpp, så att blad efter blad sargadt föll ned
+bland gräset, -- säg, hvad svarar han på allt det der?
+
+Peltonen tittade omkring sig med en skygg, irrande blick. -- Herre Gud,
+patron, -- sade han derpå hastigt, -- han talar, så han kan rigtigt
+skrämma en menniska olycklig. Inte kan jag rå för hvad Heikki gör, nog
+har patron sjelf många eviga gånger sett på hur jag klått upp pojken för
+hans små skälmstycken. Men, Gud nåde, det hjelper så visst inte. Pojken
+är min ende, han är full af fan, men det är intet ondt med honom ändå!
+Patron har inte tålt'en nånsin, han är som en hund, som väl känner hvem
+som vill'en illa. Derför hittar han på otyg för att hämnas, kantänka.
+Han har allt ryggen blå och brun ännu efter sista piskkalaset, då han
+bar räfsaxen dit bort... Mor hade sin tvätt der, si, olofvandes för
+patron, och pojken tyckte som så att patron inte hade något der att
+göra... Och efter som patron gjort ledsamheter åt honom, så ville han
+också...
+
+-- Jag skall lära den tjufstrykern, -- hväste patronen, men helt sagta,
+-- fadern såg ej den blick, som följde orden. -- Och nu, hör han, jag
+far om en half timme. Men till qvällen kommer jag tillbaka, vid
+sextiden som vanligt. Till dess måste potateslandet vara upplöjdt och
+gröna jollen tjärad. Hugg veden åt kaptens på udden, han sade till i
+går, men tag qvistarne med, hör han, och rada den inte så förfärligt
+tätt. Han ger dem så mycket ved på en famn, att han ruinerar mig. Tror
+han att det är ärligt gjordt, eller hur, hvasa?
+
+-- Hyresgästerna klaga alltid att jag mäter för knappa famnar, --
+svarade Peltonen, -- kaptenen var så ond sist, så.
+
+-- Det satans packet, så är det när man skämmer bort dem! Ja, ni
+förderfvar för mig allihop, kringstjäl mig och äter ut mig, som vore ni
+korpar kring ett sjelfdödt djur. Hustru din mäter mjölken så det rinner
+öfver och sätter inte en sqvätt vatten i det, fast jag har sagt till
+henne. Och i stället att rensa trädgården tar hon emot tvätt, -- hvem
+vet, hon hemtar väl såpan hos mig, kan jag tro, och ni gör er rika,
+medan jag här går i armod och arbetar som en hund. Ni föder er och göder
+er, er och er odugliga afkomma, ni bli som feta flugor, medan jag med
+hvarje dag blir allt magrare, jag och mina barn. Gjorde jag rätt, så...
+
+-- Ångbåten tutar, han ligger visst för tjocka vid Konäset, -- sade
+Peltonen, -- skall jag göra hästen i ordning, i fall patron vill fara
+landvägen öfver broarna?
+
+-- Han vet inte hur fort han vill bli af med mig! Nej! Hör nu, Peltonen,
+stå inte här längre, gå till sitt arbete, jag far om jag vill och när
+jag vill. Och med ångbåten, hör han, inte med hästen. Den plöjer han
+med. Adjö.
+
+Peltonen böjde på hufvudet och gick några steg.
+
+-- Ännu en sak, -- ljöd patronens röst efter honom -- hugg bort
+strandträden derborta, veden här uppe är snart slut, låt alarna omkring
+uthusen stå, men alla björkarna ska ned, förstår han, på vägen åt
+stranden, der behöfs ingen park. Så, begriper han inte, efter han står
+så der och glor?
+
+Peltonen spärrade upp ögonen och spände dem i patronen. Det var en sådan
+förvåning och ett sådant förakt i den nu öppna och fulla blicken, att
+patronen för ett ögonblick måste slå ned sin.
+
+-- Jag vill ha ned parken också på den sidan, sade jag. De der urgamla
+träden ta all must ifrån jorden, och ängen ofvanför får ingenting. Du
+vet att jag inte tål skog och mörker! Du tycker väl om skog du, kan jag
+tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du
+lyda, eller hur?
+
+-- Skall strandparken fällas, herr patron? -- frågade Peltonen, -- alla
+mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket
+från stan far hit för att se på. Allt ihop?
+
+-- Jag tror, han muckar emot, fähund?
+
+-- Kan jag inte få hugga några famnar från skogen inåt ön, der fins det
+fällträd och vindfällen, visst en tio famnar eller mer bakom hästhagen!
+Är det inte bättre der?
+
+-- Skogen der är såld till byggmästarn för länge sen, och han har mätt
+upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha
+mörker, jag tycker om ljus. Och det kostar att släpa ved. Vi ta först
+skogen omkring oss, och gå sen längre ut. Du hör det nu. Gå din väg.
+
+Peltonen gick. Ifrån ett dike helt nära invid stället, der nyss de båda
+männen samtalat, uppsteg en liten mager hvithårig gosse på sex år. Han
+var klädd i en skjorta af oblekt groft lärft, bar små urvuxna, vida
+byxor, som fladdrade omkring benen på honom, bröstet var bart liksom
+armar och ben, två klippska, långa, blå ögon tittade käckt fram i det
+solbrända ansigtet, och munnen log.
+
+-- Jag har hört alltihop, pappa, -- sade han, då han var utom hörhåll
+för patronen, -- alltihop! Härnäst ska han få en rutten fisk i
+bröstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan göra honom, så ska
+jag. För han är den värsta menniska! I går försökte jag sätta tjära på
+båtsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att märka
+näsan på'n, så vore jag så glad så.
+
+Den lille stack sin bruna, smutsiga näfve i faderns och såg så lycklig
+ut, när han målade ut för sig alla de njutningar han möjligen kunde
+bereda sig på patronens bekostnad. Fadern såg sträng ut, drog bort sin
+hand och sade:
+
+-- Derest du rör någonting af hans, eller gör någon som helst elakhet åt
+honom, så får du med rottingen att göra, och det värre än eljest, hör du
+det, pojke?
+
+-- Far bara gör sig morsk, han, -- skrattade Heikki, -- inte slår far så
+hårdt som han tror. Nog tål jag det alltid. Och värre än så! Jag gör mej
+hård och jag slänger mej, och då tar det inte så farligt. Far ville allt
+sjelf gerna sätta den här flugsvampen i honom, om far kunde.
+
+-- Du skall hålla mun på dig, Heikki! Ser du, der är patrons barn. Gå
+in till mor och säg till att det är hårdt med arbete i dag, jag hinner
+inte äta på ett par timmar än. Och kom sen till mig, så får du hjelpa
+till med åkern.
+
+-- Lisen och Clara skall visst med till ångbåten, efter di ä' så
+schangtila! -- Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det
+lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina
+röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel.
+
+Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och
+vän, ropade honom och viftade med handen. Han vände genast om, sprang
+till henne och nalkades den lilla näpna damen rullande i gräset som en
+skallerorm, i det han hela långa stycket stupade kullerbyttor för att på
+detta sätt vinna på en gång hennes beundran och sympati.
+
+Hon skrattade så hjertligt och klappade i händerna. -- Rulla i åkern,
+söta Henrik! -- bad hon med hufvudet på sned, -- det är så lustigt när
+du rullar, du ser ut som en stor, hvit, våt katt. Går du i hafren, så
+blir jag så glad.
+
+Heikki slängde öfver gärdet, tog ett stort skutt och kom på hufvudet
+rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin
+våta lugg, drog ned mungiporna till en förunderlig grimas och sade med
+sorglustig ton:
+
+-- Det der törs jag inte göra. Pappa slår mig, om jag försöker. Clara
+får allt hitta på något annat.
+
+Clara såg villrådig ut. -- Gå på hufvudet i diket, så är du så rar,
+Henrik, -- menade hon.
+
+Heikki lydde. Hans händer sjönko djupt ned i gyttjan, och Clara var så
+munter och tacksam.
+
+-- Nå, ta nu en rigtigt bra daggmask åt mig, så få vi se om han krälar,
+ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken
+till dig.
+
+Heikki fick tag på en rigtigt lång en. Lilla fröken tog den sjelf i sina
+späda händer, slet den utan betänkande itu, utan att förändra en min,
+och kastade bitarne på marken.
+
+-- Usch då, hvad Clara pinar kräket, -- protesterade pojken, -- kom nu,
+så ge vi hönsen det här. -- Och så sprungo de så fort de kunde inåt
+gården, men glömde snart sitt ärende för ett helt nytt intresse.
+
+-- Henrik, ser du här ligger min stora docka! Söta Henrik, laga skor åt
+den, vill du, de gamla ä' trasiga?
+
+Barnet tog dockan, lofvade göra skor och skulle genast börja med det
+arbetet, då patronen syntes på trappan, iklädd öfverrock, grå filthatt,
+galoscher och med paraply och käpp i handen.
+
+-- Claire, mon ange, ici, -- ropade han, -- eh bien! Lisette, où êtes
+vous, venez mes enfants, venez!
+
+Clara lemnade på ögonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom
+med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan
+färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af
+fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas
+hattband och lille Gerômes krage, och så begåfvo de sig i väg nedåt
+stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i
+knapphålet på sin långa utslitna ytterrock en hvit rosenknopp,
+sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var högtidlig, ett
+blekt, resigneradt allvar låg utbredt öfver hans magra och gula ansigte.
+
+-- Hvarför få vi komma med, pappa? -- frågade Clara och tittade upp till
+fadern, halft förtroligt och halft skyggt.
+
+-- Tala franska, har jag sagt dig, -- sade patron och knyckte omildt den
+lilla i armen, men tillade derpå i en något mer saktmodig ton: -- Vi
+skola gå till kyrkogården i dag med kransarne, det är mammas dödsdag, er
+salig mammas, min högtälskade hustrus. Håll dig rak Gerôme, hvad är det
+för slag, du hänger ju läpp och ser dum ut precis som mor din. När ni
+har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi
+skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar
+i frid från jordens oro.
+
+De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut. De förstodo ännu icke
+denna märkvärdiga förening af hycklad sorg öfver och förakt för deras
+döda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillfälle att iakttaga,
+förstodo den lika litet som faderns föga konseqventa sätt, det der
+ständigt balancerade mellan öfverdrifven vänlighet och rå brutalitet, de
+tittade upp som till ett fruktadt högre väsen som de älskade af en viss
+vana, men hvilket mer skrämde än ingaf dem förtroende.
+
+Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock
+så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela
+stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga
+björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och
+pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i
+vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned,
+mellan tufvor, våta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga
+mossbeklädnad såg inbjudande ut.
+
+Dimman hade lättat litet, ångbåten hördes ett stycke ifrån, kom allt
+närmare och stannade slutligen efter ett långvarigt plaskande vid Hvitö
+bristfälliga brygga. Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på
+ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt
+att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de
+hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan
+för att vid nästa brygga föra samma oväsen.
+
+Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i
+ring omkring honom. Några af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde
+min af att börja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada
+leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men
+fryntligt »godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur står det till
+med helsan?»
+
+-- Hvad i all verlden, är det Uninius, hvadfalls, kapten, -- frågade en
+tjock herre med militärisk hållning, -- Emile Gerôme, han i justitien?
+
+-- Precisement, -- svarade kaptenen, -- känner löjtnanten honom?
+
+-- Om jag det gör? Ja visst för tusan, men det är fan hvad han ser
+aftacklad ut! Han var marskalk på mitt bröllop i tiden och var då en
+tusan så fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, nätt som en
+fröken, glad och lustig.
+
+-- Men fattig, kan jag tro, -- nu är han rik, men glad är han inte.
+
+-- Hvad tusan! Är han rik, då hade han skulder som -- en löjtnant, --
+och björnar ett helt kompani. Rik? Gift således?
+
+-- Enkling, herr löjtnant, gifte sig till pengar.
+
+-- Åhå, jag förstår, gjorde som jag. Med en ryska också, eller hur?
+
+-- Nej, hon var allt från vår egen hufvudstad, rik, fader- och moderlös
+köpmansdotter, uppfostrad hos kommerserådet Johansons, hon hette Olga
+Alén, söt flicka.
+
+-- Aj för fan, hon! En liten gås för resten. Var hon så rik.
+
+-- Par stenhus i stan och den här ön -- som han snart sköflat ren från
+skog för resten, ingen menska vet hvart han gör af med sina pengar,
+allting förfaller härute, hela östra och norra ön är som en hed,
+åkerjorden är oskött och ger bara gräs, trädgården likaså, han näns inte
+hålla sig hvarken arbetsfolk eller kreatur ... ja han är en muntergök,
+patronen.
+
+-- Han ser kuslig ut, det är inte som samma menniska! Han som förr var
+en sprätt, det var fan så maläten han är... Många barn?
+
+-- Der ä' de alla tre .... det talas om att han uppfostrar dem med ris
+och konfekt ömsom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och
+för att få kurage på dem låter han dem hjelpa till med slagten -- pojken
+håller på med att anatomisera grodor och kattor och sådant der, men
+hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det får jag säga.
+
+-- Han är sorgklädd, är han nyss blifven enkling?
+
+-- Hon dog för sex eller sju år sen, det är bara för att folk skall se
+att han ännu firar hennes dödsdag. I den kostymen beger han sig vanligen
+till kyrkogården med barnen...
+
+-- Stackars karl, han är tydligen på dekis. Nå, är han i Revisionen än?
+
+-- Ja, han är en duglig embetsman, säges det.
+
+-- Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal
+vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under
+fötterna på tjugo år... Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre.
+Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid
+Petschowska regimentet -- tiden går.
+
+-- Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?
+
+-- Ja ja men, har en hel stepp att sköta om, trehundra kor och får,
+svärfars gård var en af de bästa vid hela Twer. Det är väl intet
+allvarligt ondt med Uninius ändå, -- jag ville allt helsa på honom i
+alla fall?
+
+-- Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela
+skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin
+tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast,
+tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme,
+det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina
+egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på...
+
+Kaptenen blef sysselsatt med en ny till läggning, och den fete gick ned
+för trappan och slog sig ned vid patronens sida. I början något
+reserverad, blef patronen så småningom mer lifvad vid tanken på en
+försvunnen tid, rik på glada minnen, och talade snart allt mer
+oförbehållsamt med sin ungdomsvän.
+
+-- Du har blifvit lycklig du, -- sade han med en blick på löjtnantens
+välförnöjda fysionomi och ytterst välfödda figur, lycklig och fet och
+rik och prägtig! Här i vårt fattiga land är det värre. Jag ärfde
+visserligen med min hustru en liten summa, några gamla hus och det här
+stenröset till ö, men -- folket här i skärgården är demoraliseradt och
+bestjäl herremännen, man kan inte lita på en enda, jorden är karg och
+mager, föder inte kreatur engång, det är ledsamt, kära bror, men
+sanningen är att man sjelf förfäas här i landet. Jag var dum som inte
+gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i
+Österland, skaffade mig en brunögd barischna till hustru och lemnade det
+här landet med sina små trånga förhållanden och sin obehagliga politiska
+ställning.
+
+-- Gamle misantrop, jag tycker du borde vara försynen tacksam som
+ställt till så bra för dig. Endast en omständighet kan ju vara
+beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!...
+
+-- Ack ja, -- suckade patronen med en blick till himlen, -- hon gick
+ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min
+smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt.
+De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag! Pojken är
+drömmande och pjunkig, veklig och slösaktig. Han har en egendomlig
+talang att skaffa mig utgifter, så ung han är. Det är med oro jag ser
+hur han är i stånd att bestjäla mig för att ge skänker åt någon af de
+tiggare vi ha på gården, någon af det der eländiga folket som man får
+lof att föda ... för skams skull, och hvilka kalla sig våra tjenare...
+
+-- Åh för tusan, låter det så? Hör du bror, jag har lust att komma hem
+till dig -- du reser ju hem i qväll -- för att se hur du har det, några
+goda råd kunde kanske jag som äldre landtbrukare ge dig.
+
+Patronen fick en skiftning af rödt öfver sitt gula ansigte, han hostade,
+morgonluften var kanhända honom för skarp, och med af ständiga
+hostningar afbruten hastighet sade han, litet vänd ifrån sin vän:
+
+-- Det är ingenting att bjuda -- bjuda gäster till, mitt hem, mitt
+ungkarlshem. Neej, mitt bord är illa försedt, vi ha nu också oroligheter
+med hyresgästerna -- och det blir slagt först i nästa vecka ... då, om
+du behagar, är du välkommen, och jag skall vara smickrad och förtjust
+att få emottaga en så ärad och så sällsynt gäst.
+
+-- Jaså, du protesterar ... du gamle skälm, du tror du slipper! Någon
+skall du ha som skojar upp dig, det märker jag. Jag följer med dig i
+dag, blir några dar öfver, och dermed punkt. Åhoj, der ha vi ju
+Helsingfors! Prägtigt! Fanken till bra kyrka den der röda deruppe ...
+det är den ryska, jaha! Och så ståtlig Nicolaikyrkan tar sig ut
+härifrån. Lite för mycket hvitt, och -- ja -- något annat fel är det
+dessutom. De skulle på den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan
+från Petersburg i stället. Löjligt med dimman, nu är alitihop dolt igen,
+och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla ärliga fästning med
+dina trefliga fängelser och murar. Skall bli fan så lustigt att andas
+din präktiga surkålsluft igen!
+
+Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet
+omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig än åt höger och än
+åt venster, än skymmande en, än en annan del af nejden, än förvandlande
+hafvet der det var tätast besatt med klippor -- till en oändlig
+vattenyta, än visande sjön bortom båken i hägrande bilder med i fjerran
+seglande skepp, skutor och båtar, alla upp och ned, med masterna åt sjön
+och kölarne uppåt skyarne.
+
+Uninius visste ej hur han skulle undslippa löjtnantens besök, och det
+gjorde hans lynne ej gladare... Slutligen tog han sitt parti, såg med
+en artig min på sin vän och yttrade, i det han med nervös vänlighet
+tryckte hans hand:
+
+-- Efter du är naturvän, så behagar dig kanske utsigten från mina
+klippor der på Hvitö ... lite kaffe med smörgås kunna vi väl bestå, om
+du håller till godo, jag skall låta min karl föra hem dig till hotellet
+i staden i qväll... Mitt ringa hus är för fattigt för att herbergera dig
+öfver natten. Var således välkommen, bäste vän kl. 5. Vid den tiden
+finner du mig der på kajen eller ombord på båten här.
+
+Löjtnanten tackade, men helt och hållet upptagen af att betrakta den
+vackra taflan omkring dem, lade han alls icke märke till patronens
+snöpliga sätt att invitera honom. Dimman höjde sig nu på allvar, solen
+bröt fram, klar och strålande, samt göt öfver trakten en hel flod af
+ljus. Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de
+också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste
+sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda
+kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den
+ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar
+för att rigtigt falla i ögonen.
+
+På stranden gick allt ytterst bullersamt till. Något af den österländska
+grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt på iswostschikar, bärare,
+hamnsluskar, fisksäljare och fiskköpare. Det skreks och svors i kapp med
+ångbåtsbesättningen, gatpojkar kilade af och an, viga som ödlor,
+lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i långa och
+korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, så man
+knappt kunde komma fram.
+
+Åt söder låg Sveaborg med sina mörka vallar och dystra husrader ...
+solens gyllne sken omgöt Ehrensvärds fäste och den ogästvänliga
+stranden, som ingen dödlig vågar beträda undantagande den ryska vakten
+med sina skarpladdade gevär.
+
+Men högt öfver stad och land sväfvade nu dimman i form af lätta,
+skiftande sommarmoln på lustfärd i det blå, fjerran förda af morgonens
+ljumma, men friska bris.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med
+båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera
+årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget
+hemma i stugan. Han kastade ifrån sig yxen och gick hemåt, klef öfver
+gärdet, tog en genväg genom hafreåkern, gick längs diket och stod inom
+ett ögonblick vid sin lilla halfförfallna grå stuga, hvars hopkittade
+fönsterrutor och murkna trappuppgång alltför högt talade om det armod
+mot hvilket man förgäfves derinne sökte kämpa.
+
+Rundtomkring stod i yppig sommarfägring kardborre, hallon och
+nässelbuskar, bolmörten frodades i husknutarne, här och der lågo större
+och mindre sophögar, på hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes
+bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och
+porslinsfragmenter.
+
+På förstuguqvisten var en hop gamla tröjor och kjolar utbredd, och på
+ett tåg, spändt tvärsöfver till närmaste björk, hängde några orena
+barnkläder fladdrande för vinden.
+
+Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille
+Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud
+för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej
+skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.
+
+Stugan var mörk och upptogs till ena hälften af den stora sotiga
+spiseln. Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen
+en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda
+sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart
+karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra
+balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på
+för att få det att kallna.
+
+Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett så många
+gånger förut, det kunde numera icke ändras. Est-Lasse var hustrun kär,
+sådana der svarta, långa karlar med ögon som kol och stora glupande
+läppar äro alltid qvinfolk i smaken. Och så var han spelman och kunde
+visor, det är talangen som gör sådana herrar oemotståndliga. Han söp och
+slogs, det rörde henne ej, kärleken är ju långmodig och förlåter. Han
+lurendrejade på sin segelbåt in förbjudet gods från Reval till
+helsingforska skärgårdsbor, var djerf och lät sig aldrig fångas af
+tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det
+var måhända förtal, och ingen kunde med säkerhet säga om han varit
+fast, ehuru några i allra största hemlighet påstodo att han varit
+sibiriefånge för mord och rymt samt derför ej kunde bo i sitt hemland på
+andra sidan finska viken.
+
+Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. Än här och än der i
+stugorna på öarna omkring hufvudstaden. Än i lador och rior, än i
+grottor och ofta i sin öppna båt sommarn om. Då vintern kom, var han
+långa tider försvunnen, han sade att han på Estlands kust fångade säl
+eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade räf och vildt med
+egendomsherrarne.
+
+Peltonen såg på sin hustru, som satt der med bränvinsflaskan i handen,
+hvaraf hon nyss hält i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hår och öppna
+tröja gjorde på honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan,
+vände barnet och jemkade det smutsiga täcket, tog en rulle tåg från en
+spik och lemnade utan ett ord rummet.
+
+Lasse slickade sig om munnen när mannens steg ej mer hördes.
+
+-- Ge mig en kopp till Leena, -- sade han, -- det var inte elakt alls,
+det der. Och så kyssen åt dig, och derefter får du lof att ge mig den
+der marken du talte om, och så adjö med dig till härnäst.
+
+Leena drog fram marken, lät sig kyssas, borstade med handen bort några
+strån af sänghalmen från sin älskades rock och började gråta, häftigt
+och utan vidare öfvergång från den glädje hon nyss visat i hans armar.
+Lasse svor, svängde sig på klacken, stoppade i fickan ett hålbröd, som
+han bröt loss från takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.
+
+Hon derinne fortfor att gråta. Slutligen kom en liten nära treårig
+flicka, klädd i ett linne och en lång, nästan släpande kjol, intultande
+i stugan, hängde med mungiporna, under det ögonen stodo fulla af tårar,
+drog modern i kjolen och begärde mat.
+
+-- Fattiga barnungen min -- sade modern, tog en bit af det hårda svarta
+brödet och räckte den åt barnet. Men den lilla rynkade på näsan och
+snyftade högljudt och pockande.
+
+-- Matmjölk, mamma, mamma -- lallade hon, -- matmjölk Anna vill ha.
+
+Modern satte sig på en af stolarne, ref upp sin vida bomullströja och
+lyfte barnet i famnen. Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma,
+fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den
+delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan.
+
+Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig
+och hufvudet sjönk bakut mot väggen. Inom en stund slumrade äfven hon
+in, och de tre sofvandes lugna andedrag hördes tillika med flugornas
+surr och klockans knäppande i det qvafva rummet.
+
+Elden i spiseln slocknade, vällingsgrytan som puttrat på trefoten
+tystnade och tjocknade till, katten kröp fram med krökt rygg och svansen
+i vädret. Allt var en stund i ostörd stillhet.
+
+Utifrån hördes ihållande och täta yxhugg, och derpå ett doft susande och
+så ett väldigt brak. En af de sekelgamla björkarna föll. Så ännu
+längre, mödosammare slag af yxan och åter det olycksbådande suset, då en
+annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle
+snart vara tom och öppen för sol och vind. Han suckade, den ensamme
+arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och
+kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller
+tolf af träden lågo redan.
+
+Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med
+tunga steg hemåt.
+
+Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang
+emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på
+stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in.
+
+Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro
+blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten. Han såg icke åt
+henne, lyfte sjelf grytan närmare spiselkanten, tog en tallrik och
+begynte ösa ur.
+
+Hon sprang från stolen, lade temligen oförsigtigt den lilla sofvande
+flickan i sängen och föll ännu en gång i vild, hejdlös gråt.
+
+Peltonen såg på henne, liksom hade han velat fråga henne någonting, men
+teg ännu.
+
+-- Jag vet att du är ond -- snyftade hon, mycket ond och att du skulle
+kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för
+det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu.
+Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det.
+
+Peltonen började äta. Hon fortsatte under tårar och snyftningar:
+
+-- Han kom också och frestade mig till det, och han var så glad och sa
+vänlig och du bara teg och teg, så jag aldrig hade en glad dag med dig.
+
+Peltonen tog ifrån skåpet en liten skål, fyld med salta strömmingar, tog
+en om en i fingrarne och åt upp ett par stycken.
+
+-- Aldrig har du sagt mig någonting, aldrig talt om hvarför du
+egentligen går på gården här och trälar och sliter för så liten lön, att
+vi nästan svälta ihjäl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig
+till en annan husbonde, så har du bara tegat eller snäst mig och bedt
+mig vara tyst. Och det har förargat mig och vändt mig ifrån dig.
+
+Peltonen rynkade ögonbrynen och tuggade kraftigt sitt hårda bröd.
+
+-- Och det står en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort något ondt
+med patron, ja det säges öfverallt, och jag vet att du gifvit pant på
+att lyda allt det fanstyg han befaller dig att göra. Jaa, jag vet det,
+och skulle du sagt mig allt och öppnat ditt hjerta för mig, så skulle
+jag hålla med dig ärligt och vara nöjd med mitt och arbeta för huset och
+barnen och dig. Men när jag är som främmande för dig, så är du också
+främmande för mig. Så har du det då som du vill! Och det är så uselt,
+att man inte står ut med alltihop, fattigdomen och bråten och ungarne!
+Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är
+mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot
+dig. Jag går.
+
+Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen.
+
+-- Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? -- frågade
+slutligen Peltonen med sina allvarliga röst.
+
+-- Honom, honom, nej, jag går inte med honom. Om du bara vore som jag
+ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet
+skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar
+åt sig, den svarta ledingen -- ropade Leena och knöt med näfven. --
+Någon måste en ha, och efter jag aldrig hade dig, så tog jag honom, för
+han höll sig inte för god att prata och fundera med ett qvinfolk, han
+var kärlig och alltid så glad... Herre Gud, men jag orkar inte se honom
+mer, tjufstrykern! Dessutom...
+
+Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu
+med hennes båda händer i sina.
+
+-- Sitt ner, Leena, -- sade han -- säg, kan du hålla mig kär, fastän jag
+gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?
+
+Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.
+
+-- Kan du tro på mig, du? -- frågade hon tviflande.
+
+-- Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska
+-- sade Peltonen och såg henne i ögonen.
+
+-- Är jag något bättre, jag? -- menade Leena.
+
+-- Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. --
+Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade
+hufvudet mot sina båda händer.
+
+-- Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och
+talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så...
+
+Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.
+
+Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom
+ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena
+lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt
+lugna sömn.
+
+-- Hå, hå -- sade han efter en stunds tystnad, -- jag var ung då, ung
+och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig
+menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något
+sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De
+kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl,
+han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn,
+och jag var ibland hans häst och ibland hans karl -- det var alltid på
+samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast
+det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.
+
+-- Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!
+
+Han såg upp en gång. -- Säger du det, Leena, och vet inte att somliga
+bli födda till slafvar! När Gud skapade mig, tryckte han visst till
+bröstet på mig, att jag aldrig skulle få andas rigtigt ut, och han böjde
+tungt till nacken, att jag inte skulle kunna höja på den så som andra.
+
+-- Och det kan du säga så der förnöjdt och lugnt! Tror du det var Gud
+som gjorde din tunga så der stum, att du inte talar mer än en gång i
+månaden, -- bevare mig, skyller han allt det onda på Gud!
+
+-- Hustru, det är barn och qvinfolk som ha så mycket att tala om och,
+och, ja -- och ester, ryssar och lösdrifvare, jag säger det rent ut.
+
+Leena rodnade under den bruna hyn. Hon förstod tillrättavisningen.
+Mannen fortsatte:
+
+-- Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då
+kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd
+hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter
+sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid.
+Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af
+hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora
+bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och
+middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en
+gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för
+svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog
+kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem,
+han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade
+ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som
+nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders
+hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag
+skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.
+
+-- Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.
+
+-- Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet
+hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en
+stackars tjenareslägt ... med mig är det annat...
+
+-- Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i
+mig. Jag tål inte deras högfärd.
+
+-- Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.
+
+-- När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så
+jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det
+inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång
+bulta honom mjuk med brödspettet här.
+
+-- Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!...
+
+Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun
+tagit till ordet.
+
+-- Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån
+dig nu?
+
+Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:
+
+-- Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig
+alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med
+honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag,
+jo vi reste...
+
+Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var
+informator. Vi voro i Paris ett år ... jag var deras, herrskapets,
+tjenare och min lön fick han, _min_ herre. Dottern i huset,
+kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som
+sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig,
+någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som
+han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon
+var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och
+rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få
+henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål
+derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.
+
+-- Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste
+uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett
+dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos
+kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon
+skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag
+sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra
+bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref
+också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika
+ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och
+konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var
+det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig
+hvar gång jag var der ... men jag måste tiga. En dag var det ett
+förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda.
+Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom
+fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.
+
+Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan
+söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop,
+liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket
+då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo,
+långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda,
+patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han
+började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största
+delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och
+hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte
+sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden,
+de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig
+mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så
+var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick
+frun aldrig gå... Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här,
+men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så
+kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro
+ensamma...
+
+-- Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så
+visst som det inte får ske, -- suckade Leena och kramade en af stolparne
+i den medlösa vaggan, -- stackars frun!
+
+-- Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för
+att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år.
+Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig
+ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs
+stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen
+för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att
+säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten,
+den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker
+dag och natt som maran. Stackars frun.
+
+-- Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha
+blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar
+alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.
+
+Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin
+hustru.
+
+-- Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.
+
+Han satte sig åter tungt ned och suckade:
+
+-- Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams,
+han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för
+honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom.
+Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade
+hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt
+dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen
+inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann
+rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick
+ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden,
+kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom
+dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. -- Kära
+Peltonen -- sade hon -- ni två äro de enda af dem som härefter komma att
+se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag
+går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna
+det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?
+
+Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han
+hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf,
+jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka
+schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och
+tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. -- Ännu en bön har jag till
+er -- sade hon -- och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon.
+Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man
+än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också --
+ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra
+honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten _hvad_
+det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? -- Vi sade att vi kunde det.
+Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss
+hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.
+
+På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det
+skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns
+förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade
+mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i
+sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i
+ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte
+vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon
+dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som
+eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita
+fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från
+bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med
+pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton,
+en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:
+
+-- Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu,
+säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så
+får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.
+
+Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg
+på honom stinnt och sade: -- det der är inte _mitt_ testamente, du har
+skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt
+eget.
+
+Patron blef med ens så gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en
+stund tyst, men vände sig sen till oss. -- Hon yrar redan, -- sade han
+-- nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir
+redig, skall jag kalla er upp ånyo.
+
+Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe.
+Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i
+något arbete uppe i huset. Men när vi kommo in, hviskade mig Carlson i
+örat några ord, som bevisade huru väl han genomskådade patronen, och
+knöt handen i den tro att ingen såg det. Patron hade ändock lagt märke
+dertill, och likaså en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.
+
+-- Nå, mina vänner, -- sade patronen då vi kommo in -- nu har hon
+skrifvit, och det behöfves nu bara edra underskrifter, så ha vi det här
+klart.
+
+Carlson bad att få se papperet och läsa igenom det.
+
+Han skakade på hufvudet, då han såg att det var samma papper som förra
+gången, och gick fram till sängen, der den sjuka låg med halfslutna ögon
+och läppar som rörde sig. Han frågade henne om hon skrifvit testamentet
+eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med
+fullkomligt läsligt skrifna bokstäfver. Patronen svor och förebrådde
+Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon
+låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var
+stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad
+oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin
+namnteckning. Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då
+båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men
+ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte
+falskt!... Ni lofvade mig ju båda.
+
+Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med
+ångestfulla blickar. -- Du skref väl inte, vill jag tro? -- frågade hon
+och såg honom rätt i ögonen.
+
+-- Nej, det var just olyckan, -- svarade Peltonen -- vi skrefvo icke. Vi
+nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det
+frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var
+inte hans mening att den vägen komma till den onde. -- Och jag höll med
+honom.
+
+Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han
+inte. Han började tvärt att tala om andra saker och var så folkelig och
+glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum,
+öppnade sin reskantin, tog upp två glas och brygde till åt oss af sina
+fina vinsorter och likörer någonting riktigt rart. Vi fingo två glas
+hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag
+minns inte någonting, utom att han sände af oss båda två att och gå mäta
+upp skogen åt östra torpet. Och så bad han oss glömma kifvet, som vi
+hade haft. Det sista ropade han så starkt, att det hördes utåt hela
+gården. När vi hade gått ett litet stycke, kom patron efter och bad mig
+springa hem efter Carlsons bössa, ifall vi skulle se något villebråd, ty
+frun ville så gerna ha något rigtigt färskt vildt. Och jag sprang, ehuru
+jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag
+sjelf kände att det var lite på sned med mig också. Det led till
+solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i
+skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden
+på dagen var det inte likt... Nå, jag gick som sagdt till drängstugan,
+tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod
+att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt
+ett ord. När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och
+Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta.
+Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur
+jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de
+varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin
+som gjort mig så dödfull. Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan
+ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var
+det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att
+Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere
+gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i
+buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet.
+Jag började söka honom, men det var omöjligt -- jag kunde inte finna
+någon. Jag mådde så illa af vinet, att jag inte kom ur fläcken. Det var
+vått och det var oländigt och stenigt der jag var, jag kom inte längre.
+Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller så
+plågat mig med försök att bli vaken och klar. Men det gick inte.
+
+Leena satt med båda händerna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen
+stannade. Den lille i vaggan började att sakta klaga, men tystnade igen,
+sjunkande i nya drömmar.
+
+-- Herre Gud, herre Gud -- klagade Leena, det var väl inte du, Antti,
+som sköt honom?
+
+Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet.
+Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta
+förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.
+
+Det var en stund alldeles tyst i stugan.
+
+-- Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre
+Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar -- suckade
+Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. -- Fattiga
+och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick
+kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.
+
+-- Hederlig, hederlig, -- mumlade mannen -- det fins heder och heder.
+Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en
+sådan stackare som mig, men ... det är väl derför att jag inte kan
+kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att
+föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra
+roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer
+det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje
+af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri.
+Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för
+englarne, jag.
+
+-- Hå, hå, hå.
+
+Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der
+han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom
+sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning
+och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne
+ända in i hjertat:
+
+-- Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans
+följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare
+och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det
+här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har
+varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid
+patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så
+hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill
+ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom
+inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud,
+det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag
+tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt
+att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka
+godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men -- hvad vet
+jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då
+också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i
+pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved
+och surrade -- det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid
+frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne.
+Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade
+kunnat vara jag. Och -- det var allt nära att jag hade blifvit satt in,
+redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och
+lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad
+än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte
+mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och
+fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig
+från misstanke och fängelse.
+
+Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett
+par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan,
+vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo
+opp, ... och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig
+sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen...
+
+Misstanken togs ifrån mig -- något litet, -- men inte alldeles. Jag
+blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt
+lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att
+bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. --
+
+Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem,
+och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra
+med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte:
+
+-- Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under
+patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der
+qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville,
+det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom.
+Der var rättskunniga herrar från stan, allting skrefs upp och ordnades,
+och från den stund började det gå bakut här på gården!
+
+Så fick jag se dig i stan, den gången för längesen! Jag trodde då att
+det kunde komma någonting gladt också i mitt lif. Du var så ung, bara
+tjugo år, och jag hade då ren blifvit nära fyratio. Du var så nätt i
+ögonen och så flink och glad. Jag glömde allt mitt tråk när jag såg hur
+du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade
+om dig, när du högg i med klappträdet, istapparne knarrade, och från
+dina röda armar stod der som en varm ånga. Man skulle ha kunnat koka opp
+kaffe, så brann det på dina kinder, och så du skrattade!
+
+Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen:
+
+-- Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade
+jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra
+sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag
+allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var
+som annat folk, att en kunde älska mig, när jag var sådan jag borde. Men
+-- jag var inte skapt till att länge få inbilla mig sådant. Du tålte
+inte fattigdomen, och barnen, som du inte rådde med, blef det många
+utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod.
+Ja, ja! lika barn leka bäst. --
+
+Han lutade hufvudet tyngre i handen och såg stadigare ned åt de mörka
+golfplankorna. Hon värmdes alltmer under hans tal, och hela hennes
+ansigte talade deltagande och ömhet.
+
+-- Ja, det kan icke finnas så onda ord, att jag inte förtjenar dem, --
+sade hon slutligen. -- Om du skulle ha mördat honom, Carlson, så hade
+jag ändå, sådan jag är, varit värre än du och sämre. Jag bedrog dig och
+gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått
+efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var
+mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig.
+Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha
+strax från början fått se hvad jag sett i dag. --
+
+-- Hvad har du sett i dag, Leena? -- frågade mannen.
+
+-- Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte
+hade något af. --
+
+-- Nåå, hvad är det du vill, Leena? --
+
+Hon hade ställt sig upp och stod der nu framåtböjd, helt nära honom. Det
+stora, röda, öppna ansigtet strålade af uttryck, och hela gestalten hade
+någonting nästan mildt, då hon satte händerna på hans axlar, såg honom
+in i ögonen och med en ödmjuk ton sporde:
+
+-- Förlåter Antti hustrun sin? --
+
+Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den
+allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut
+liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar,
+utbrast han sakta:
+
+-- Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor
+gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och
+ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera
+lycklig än jag skulle ha rätt till. -- Jag har i dag fått hvad jag visst
+aldrig förr haft -- en hustru!
+
+Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg
+sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon
+kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:
+
+-- Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska
+veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall
+esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud
+nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och
+hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud
+att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan
+födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!
+
+Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende
+på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp
+der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans
+späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han
+kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och
+upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet:
+»ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»
+
+Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med
+en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i
+detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka,
+den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur
+ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga
+psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga,
+men nu så lyckliga hem.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna
+längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte
+klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål
+var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna
+berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor
+så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och
+näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska
+linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så
+genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin
+djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll
+hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om
+berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit,
+medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle
+öfvertyga gästen om att han var välkommen.
+
+Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan
+några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko,
+hvilken han profvade på en stor docka.
+
+-- Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag
+honom en ordentlig sittopp! -- yttrade patronen, vänd till flickan.
+
+Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och
+försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor,
+sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm
+luft.
+
+Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf
+kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af
+strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der
+lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de
+tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, -- och de lummiga kronorna, hvari
+nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade
+nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för
+middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes
+rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt
+som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom
+det tjocka näfverskalet.
+
+-- Hvad fan är det här -- skrek den tjocke löjtnanten, röd af
+sinnesrörelse, -- hvad har du här för en öken? Rakt framför gården
+hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande,
+bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke
+din vilja, eller hur?
+
+Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af
+sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot
+Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.
+
+-- Usling -- skrek han på långt håll, -- hvad har du gjort, sade jag dig
+inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du
+egenmäktigt gått och ställt till det så här?
+
+Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:
+
+-- Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.
+
+-- Du ljuger, satans karl, -- skrek patronen utom sig af förbittring, --
+du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!
+
+I detta ögonblick sprang Heikki fram till sällskapet, sträckte sig på
+tå, liksom för att synas längre, körde fram sin lilla haka så mycket han
+kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en
+bjellra i den lugna qvällen, sade han i det han med knytnäfven hötte åt
+patronen:
+
+-- Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det är allt patron sjelf som
+ljuger, för jag hörde hur patron i morse sa' åt pappa att de här ska'
+huggas, just de här! Och det är inte första gången som patron ljuger, ty
+patron har svurit falskt förut och narrat pappa och mördat och --
+
+Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade
+honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland
+snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som
+om ingenting hade händt.
+
+Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så
+vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade,
+tydligt nog för att höras äfven af barnen:
+
+-- Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när
+man trampar honom på hufvudet.
+
+-- Men om man låter polisen få ta aset, så bits han lagom -- hväste
+husbonden, då i detsamma löjtnanten slog honom på axeln för att afbryta
+den obehagliga scenen.
+
+-- Karlen har naturligtvis misstagit sig, kära bror -- sade den tjocke
+medlande, -- det var visserligen ett styggt misstag, men -- du får väl
+låta plantera hit en tät allé af lönn i stället, de gå fort. Se så, låt
+oss gå in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig präktigt.
+Den oförskämda pojklymmeln behöfver sig en risbastu, det är alltihop!
+Seså!
+
+-- Laga att det här blir bortforsladt så fort som möjligt -- patronen
+vände sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes
+återvändt, -- och så ska vi inte mer tänka på den saken! Han är en bra
+karl, Peltonen, men han gör ibland förbannade dumheter!
+
+Herrskapet gick, följdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki
+hoppade återigen fram öfver stammarne, tog fadern nu som alltid i
+handen, såg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt förtroliga
+ton: Var inte ledsen, pappa. När jag blir stor, säger jag till polisen
+att ta honom! Mamma har kaffe åt dig, och jag får med. Hon har köpt
+bullar af torparmor, som bakat i dag, och de äro så goda! Kom nu, så får
+du halfva min del också! Jag är så mätt så ... du kan få hela min bulle,
+pappa, sockret med, bara du kommer!
+
+Och han drog fadern öfver stock och sten och följdes nästan viljelöst af
+den mörke, allvarsamme mannen, öfver hvars drag der hvilade liksom ett
+tungt moln.
+
+Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks
+kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten
+tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar»,
+men på så olika sätt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med
+saknad och glädje, den glädje som ingenting har att ångra, om ej
+möjligen några små obetänksamheter eller lättsinnigheter, som likväl ej
+dragit några ledsamma följder efter sig --.
+
+Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick
+en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden
+mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet,
+hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och
+torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades
+jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett
+hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit
+vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande
+verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru
+endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades
+verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller
+åtminstone deltagande.
+
+-- Jag är en olycklig menniska, -- halfsnyftade han -- jag har alltid
+gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle
+aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga
+naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du
+lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort
+mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid
+stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från
+alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der
+hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket...»
+
+-- Min vän, -- inföll löjtnanten -- du passar icke för rikedomen.
+
+Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra
+sentimentaliteten.
+
+-- Jag skulle icke blifvit gift -- med henne. Hon var, oss emellan sagt,
+en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde
+inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och
+envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud -- hvilket var det
+sämsta hon kunde göra -- ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt
+äktenskap är det värsta af allt.
+
+-- Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga
+karlen?
+
+-- Du skämtar, -- småskrattade patronen, men tillade derpå i samma
+gråtmilda ton: -- ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet,
+tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt
+för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte
+ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och -- vid min
+ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en
+sötunge -- Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar,
+sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.
+
+Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en
+brud på sin fästmans, och fortsatte:
+
+-- Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit
+mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt
+mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke
+unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro
+på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen,
+som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också
+han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof
+att aflägsna... Oh, jag är en olycklig menniska!
+
+-- Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, --
+sade löjtnanten med en gäspning -- men det är fan hvad det är mörkt här,
+är du säker vi hitta fram, Uninius?
+
+-- Var du lugn, när vi komma upp på klippan, tänker jag vi få se månen
+stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framför oss, jag behöfver bara
+ropa, så svarar han.
+
+På den höga klippan, som nästan lodrätt stupade i hafvet och der djupet
+sades vara bottenlöst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en
+liten korg på den ena armen och löjtnantens paletå på den andra. När han
+såg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och försvann
+springande inåt småskogen. Om en stund hade man uppnått torpet. Callo
+och Heikki hade dragit båten framför bryggan, och Peltonen stod uti,
+färdig att ro. Heikki kastade med förunderlig färdighet »smörgåsar» i
+vattnet, de flata stenarne gjorde tio à tolf hopp på den stålblanka
+vattenytan.
+
+-- Det var präktigt, pojkbyting -- ropade löjtnanten, genast entusiast
+som vanligt, -- kan du göra tre sådana der tag till, får du en
+femtipenni af mig.
+
+Heikki lät icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex
+sådana mästertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank
+enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade skänkt honom för
+betfisken, som han metat upp, korgen half med strömming, det var en glad
+dag för den lille!
+
+Slutligen stötte båten med de tre männen ut, och de båda karlarne rodde
+med full fart. Det skimrade som silfver, när årorna sänkte och höjde
+sig, det gnistrade som diamanter i månskenet, och en bred
+silfverdallrande stråle bildade sig i vattnet efter den mörka
+försvinnande båten. Strålarne upplöste sig så småningom, och der
+qvarstannade på ytan endast som några långa, smala gnistrande perlband,
+hvilka i sin tur försvunno. Båten försvann slutligen helt och hållet
+bakom udden, årtagen ljödo allt saktare, och det blef alldeles tyst.
+
+Patronen satt ännu qvar. Det var någonting märkvärdigt med hans
+sinnesstämning denna qväll, han var under inflytande af det större
+qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt
+ovan. Melankoliens stadium höll emellertid på att ge vika, och han kände
+en hjertverksamhet, som började att alltmer plåga honom. Han blef ond på
+sig sjelf och tänkte med ovilja på att gå hem, se om barnen, huset och
+alltsammans. Den förra gamla vanliga retligheten kom åter öfver honom,
+men i ännu starkare grad än eljes. Han steg upp och gick hemåt.
+Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes,
+trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och
+hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt
+oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla
+obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu
+häftigare af förtrytelse och ovilja.
+
+-- Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta --
+mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere
+i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid
+fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten
+icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den
+rara slanten prisbelönta konst.
+
+Så hörde han ett buller från vägen.
+
+-- Det är visst en orrhöna -- tänkte Heikki och slungade ut i småskogen
+en af sina flata stenar.
+
+Stenen flög ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom närmare.
+
+-- Nehej, -- tänkte Heikki -- det är ingen orrhöna, det är visst ett
+troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.
+
+Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt,
+och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som
+med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade
+uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.
+
+-- Kom hit! -- ropade patronen åt Heikki, -- kom hit, så ska' du få dig
+ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!
+
+-- Jag är väl inte galen, -- ropade Heikki -- han får allt piska upp sej
+sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han
+ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då
+får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö
+nu, patron, och tag fast mig om han kan.
+
+Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig
+omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll,
+träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af
+patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita
+skjorta belyst af den klara augustimånen.
+
+Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det
+lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt
+och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen,
+stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt
+näfven:
+
+-- Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga ... säga
+till polisen att patron...
+
+Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en
+handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve
+till.
+
+-- Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas -- sade
+han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå
+motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför
+klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning,
+som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det
+»bottenlösa» djupet.
+
+Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och
+försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som
+redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt
+belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda
+märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en
+bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån.
+Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.
+
+Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en
+fågel, inte en flägt...
+
+Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne,
+intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det
+stället ligger man lugnt.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru
+stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.
+
+-- Hvad ser hon efter, madam? -- ropade Uninius, vänd till henne.
+
+-- Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till
+östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, -- svarade qvinnan med
+osäker röst. -- Inte har patron sett honom?
+
+-- Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att
+hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten... Det är djupt vid
+stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags,
+madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om
+han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en
+mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på
+qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna
+på udden, mjölken är nog stark ändå...
+
+Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På
+verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta
+föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett
+vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva,
+kanske en minut öfver.
+
+Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft
+frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».
+
+-- Det kommer mig icke vid, -- tänkte han och vände bladet. »Politiska
+Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han
+»Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga
+innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. -- Tråkig
+tidning det här, -- mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och
+Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från
+societetshusförstun ... sådana der sluskar skulle man sätta in, så att
+samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt
+arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på
+landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore
+tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de
+förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och
+angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få
+komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de
+der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.
+
+Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och
+kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att
+observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom
+om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna
+fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke
+som verkade nästan befriande. -- Den odågan skulle ändå ha vuxit upp
+till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra
+honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt
+passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der
+han ligger. Alltid _en_ mindre som fräter på mej... Förbannadt månsken
+att vara hvitt och klart.
+
+Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon
+som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att
+Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber,
+hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan»,
+en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.
+
+-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk
+med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att
+man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?
+
+Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon
+voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på
+täcket och än öfver hufvudet.
+
+Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de
+vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under
+försök att återhålla sina snyftningar:
+
+-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att
+spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,
+fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
+
+Fadern rynkade ögonbrynen.
+
+-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
+
+-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af
+mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda
+pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu
+strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen
+ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade
+blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som
+lilla Clara hade haft ofta förut.
+
+-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk
+med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att
+man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?
+
+Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon
+voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på
+täcket och än öfver hufvudet.
+
+Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de
+vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under
+försök att återhålla sina snyftningar:
+
+-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att
+spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,
+fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
+
+Fadern rynkade ögonbrynen.
+
+-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
+
+-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af
+mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda
+pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu
+strax måste jag ha Miranda från Heikki.
+
+-- Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det
+der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så
+får du smäll. Förstår du?
+
+Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.
+
+-- Nå hvad är det nu mer? -- frågade fadern, denna gång i litet mildare
+ton.
+
+Barnet såg upp. -- Pappa, jag är så rädd, -- sade hon och sträckte ut
+den ena handen.
+
+-- Dumheter Claire, -- sade fadern och gaf henne sin venstra hand.
+
+-- Aj pappa, du har blod här, -- sade den lilla och betraktade handen.
+
+-- Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör
+jag af Lisa.
+
+Den lilla flickan tog sig om ansigtet. -- Ja, det var sant, -- menade
+hon -- jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, -- och hon smekte
+med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med
+nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som
+hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort
+fläcken.
+
+-- Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag
+är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.
+
+-- Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse
+konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.
+
+Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:
+
+-- Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan
+inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan
+ifrån Heikki.
+
+-- Det är en tusan till envis unge -- mumlade fadern, satte sig på en af
+de hvita trästolarne framför sängen och sade:
+
+-- Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?
+
+-- Bed bönerna pappa! Först:
+
+      «Gud, som hafver barnen kär,
+      Se till den...»
+
+-- Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska.
+Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som
+bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska...
+
+Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: -- Jag kan inte,
+jag kan inte. -- Och med den envishet, som är lika hos alla barn,
+återkom hon ständigt till detsamma: -- Gå inte pappa, jag är så rädd,
+jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill
+ha min docka, jag är så rädd.
+
+Patronen gick direkte in köket. -- Gå in till Clara, Lisa, -- befalde
+han -- ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp
+för sin nattliga promenad...
+
+-- Men patron lofvade ju -- vågade pigan invända.
+
+-- Läs med Clara bönerna, hör du, de franska bönerna, och väck mig kl. 6
+i morgon bittida! Jag skall väl till stan igen efter doktorn, kan jag
+tro. Ge henne ett pulver chinin, så somnar hon fortare. Och säg att hon
+får konfekt i morgon.
+
+Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin
+tidning, tände upp sitt ljus och somnade när Carolina kom, en halftimme
+derefter. Han somnade lugn och drömfri, lika lugn och drömfri som han
+skulle somna in hvarje natt ännu i flere år, ända in i en sen ålderdom.
+Och han visste att om han nästa dag skulle komma på den tanken att söka
+sig en maka, så skulle han få hvilken ung och älskvärd adertonåring som
+helst. Ty han var ju ändå en förmögen och -- säga hvad man ville -- en
+hygglig och aktad man, en man i sina bästa år, en man med en god
+ställning, med ett ord han var ett »_godt parti_», han skulle nog få sig
+hustru, han, patronen på Hvitö.
+
+      1884.
+
+
+
+
+Frost.
+
+
+Det är ett litet torp nära Ahola, högt uppe i Saarijärvi. En ensam
+stuga, långt ifrån andra menniskoboningar. Den står der grå och
+allvarlig med sina små fyrkantiga, oklara fönster. Närmast ligger
+fähuset, halfförfallet och bevuxet med gräs på taket, hvarifrån man
+emellertid har en vacker utsigt. Sjön synes i bakgrunden och längst in i
+viken en rödmålad kyrka med klockstapel litet lutande åt ena sidan.
+
+Trakten är ändå så vacker. Mest mörka skogar, med små djupa insjöar här
+och der, och ibland på sluttningen af någon backe ett böljande rågfält
+eller en grönskande äng med breda diken, vid hvilkas kanter stora,
+mörkröda åkerbär mogna i sommarsolen. Höga, mjuklockiga hängbjörkar
+kanta åkrarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.
+
+Morgonen är skön, daggig och frisk. Klockan är ännu icke fyra, men
+dörren till stugan står redan på vid gafvel. Der inne bränna de kaffet;
+en varm ånga af cikoria och råg strömmar ut i morgonluften. Den raggiga
+hunden vädrar misslynt den starka doften. Han väntar på sin herre och
+tittar under tiden på de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig
+till pumpen, på väg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der
+föll en i vattnet, och så -- der en annan; sedan åter samma stillhet.
+
+Ett stycke derifrån, bunden vid en stolpe i gärdesgården, står en häst,
+spänd för en bondkärra. Djuret tuggar på en bundt saftigt, nyplockadt
+gräs, instucket mellan störarne ... den friska daggen glimmar på blad
+och strå.
+
+Inne i stugan är en stor spis med lafve och plats för två sängar, den
+ena öfver den andra. På sänghalmen ligga några fårskinnsfällar och ett
+par röd- och grönrandiga ryor. För öfrigt inga sängkläder.
+
+Långs väggarne nytimrade hyllor, och på dem en rad bunkar, stäfvor,
+muggar, slefvar och skålar, allt af hvitt, blankskuradt enträ. Framför
+fönstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hörn står
+väfstolen med en grof stark lärftsväf, nyss påbörjad.
+
+Men i taket hänger det hårda, svarta brödet, trädt på långa stänger. Vid
+dörren står en locktunna med »kalja» eller svagdricka... Husmodern kokar
+som bäst morgonkaffet, starkt och godt.
+
+Han skall bort just nu, torparen, bort på denna dag som egentligen
+skulle varit en festdag. För ett år sedan firades deras bröllop der
+borta i kyrkan. Men han har affärer i staden, och en hustru gör aldrig
+invändningar. Annikka är van att lyda.
+
+I inre rummet står Paavo och letar i dragkistan. Han vänder upp och ned
+på allt sammans och kastar vresigt de i kistan förvarade
+helgdagskläderna omkring på golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing
+och perlor trillar under en af stolarne. Den präktiga storblommiga
+sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor,
+gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i
+klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja
+kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten:
+kaffe, hålbröd och salt fisk.
+
+Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan,
+böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp
+hufvudet, dock utan att se på sin hustru.
+
+Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hår
+faller honom i ansigtet. Ögonens uttryck döljes af ett par ögonfransar
+som sällan lyftas upp. Munnens linier äro stränga, och man ser att han
+är ovan att le. Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt
+framträder så tydligt, -- som han står der, är han en bild af naturen i
+denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös.
+
+Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både
+natur och menniskor ... hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla
+klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret är nära
+till hands och ligger i öppen dag: det är någon som de frukta, någon
+gäst som är oundviklig som döden, obarmhertig som ödet, oblidkelig som
+det. Det är denne gäst, som sommarn om står utanför och väntar på
+tillfälle att någon stilla natt komma in och andas död öfver åkrar och
+ängar, öfver förhoppningar och -- menniskohjertan. Hans namn är _frost_,
+och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst.
+
+Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det
+i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken,
+såg det och räddes... Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje
+dag som slöts i stillhet och lugn. När julimånen sken ned klar och ljus,
+steg han ofta upp och stirrade ut i natten ... skulle han komma, den
+fruktade allhärjaren från norden?
+
+Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är
+vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så
+skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon. Hennes fylliga
+gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser
+visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes
+ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen.
+
+Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans
+hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den. Ibland
+ser hon förstulet på sin man, som med nedslagna ögon och rynkade
+ögonbryn går omkring i sina bruna stöflar, sin hemväfda, mörkgröna jacka
+och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trög och
+tung.
+
+Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga längre.
+
+-- Man, hvart res' du? -- frågade hon.
+
+-- Till staden, hustru.
+
+-- När är du hemma tillbaka?
+
+-- Före natten -- eller efter...
+
+-- Så skynda hem så fort du fått kon såld; du vet att jag behöfver dig!
+Hästen är nyskodd; låt honom springa uppför backarne, han har bra med
+krafter...
+
+-- Qvinna, tänk på dina egna pligter och låt manfolken sköta sitt.
+Behöfver du någonting, så gå till prestgården; dit kommer du sjövägen på
+en stund. Håll dig till Herren Gud, om du kommer i bedröfvelse. Menskor
+kunna ej hjelpa. För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I
+morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud.
+
+Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen -- slog eld,
+nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens
+steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen.
+
+Den unga qvinnan log så tankfullt. -- Det är inte värdt att vara ledsen!
+Karlar äro så der -- Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro
+kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det
+annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och
+så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till
+och med mot oss qvinnor!
+
+Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knöt så bättre den
+snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt
+lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt
+matknyte i handen.
+
+Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan
+och styrde sina steg mot åkern.
+
+På afstånd såg hon här och der emellan träden framskymta några torpare,
+som med hustrur och barn sträfvade åt samma mål med skäror och
+matknyten. Men Annikka måste stanna långt bakom dem. En häftig smärta
+bemägtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart
+öfver, hon kunde fortsätta. Om en stund tog hon sig åter om hufvudet ...
+det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det
+var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk;
+linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann
+en liten källa, grund men sval och frisk.
+
+Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två. Solen
+steg högre upp, ljumma vindar susade i träden. Doften af mognade åkerbär
+bars omkring af flägtarne.
+
+Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i källvattnet,
+sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon öppnade sitt
+matknyte, tog fram en duktig brödkaka med salt fisk på och började äta.
+Mjölkkärlet tömde hon till hälften och lade alltsammans in igen. Den
+brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin
+egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog
+skäran och arbetade.
+
+Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var
+så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen
+lockade henne dit. Och der låg hennes lilla älskade barn och famlade med
+händerna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med
+små yrvakna, klara ögon blickande omkring.
+
+Annikka tog barnet, kysste den lilla öppna munnen, den röda pannan,
+kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskällan fått det första
+ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt första späda skri i
+morgonluften.
+
+Några bondhustrur, som sågo de båda, kommo till, varma och solbrända. --
+God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sådant prägtigt barn! En pojke,
+förstås. Låt se hur han ser ut! Jaha -- han har stora händer: blir
+arbetsam som far och mor -- stora fötter: -- skall göra långa landresor
+-- stora ögon: kommer att hänga efter qvinnfolk -- stor mun: blir stor i
+maten. Lycka till, Ahola-mor! -- Nå säg, när få vi barnsöl?
+
+Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig.
+
+-- Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården.
+Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som
+är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet -- klockan är öfver åtta,
+och mycket återstår!
+
+Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan!
+Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak,
+var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan
+der uppe.
+
+Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste
+kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar... Hvilka glada
+timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart
+inne. Paavo, hvarför kommer du ej? Nu, om någonsin, måste du le och se
+lycklig ut, nu när du ser detta prägtiga barn, starkt och kraftigt som
+du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon
+är, hon som ej känner till trötthet eller ohelsa, hon som, frisk som en
+gudinna, sjungande sköter detta arbete lika lätt som en man. Hvarför
+kommer du icke? Se, här är lyckan och kärleken -- hur kan du dröja?
+
+Daggen började falla. Skylarne på åkern stodo nu alla uppresta. Folket
+tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina
+armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett
+skimmer af guld på hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned
+på ryggen. Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst,
+melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde
+lycka, långt lif, rikedom och många söner. -- Hej ho, trollen gifve dig
+lycka!
+
+Men plötsligt tystnade hon: -- Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag
+med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig
+der hemma. När han se'n får se barnet och mig och hör att det är ordnadt
+för kristningen, så skall han väl bli glad, tänker jag! Se så, barnet
+mitt, gråt inte! Presten skall snart välsigna dig -- trollen skall jag
+inte mer sjunga om. Få se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gör
+han så. Nu får du gunga! Du ligger ju prägtigt der på bottenbrädet, när
+du får en bundt vass under hufvudet! Så der ja! Nu ro vi! Är det inte
+lustigt? Så bra det går! Hej och ho, trollen gifve dig lycka...
+
+Voj! nu igen trollen... Nej, det är bäst jag tiger, annars blir det
+något ondt i qväll! I stället skulle vi läsa bönerna, Syndabekännelsen
+är visst bra: 'Jag fattig syndig menniska...' Aj, ja -- nu äro vi öfver!
+Hejsan, pojken min, håll dig nu tyst; der är prestgården, och det är en
+helig plats der alla småbarn få lof att vara snälla, när de fått kyss af
+mor... Så der ja!
+
+Nu voro de framme. Den röda prestgårdsbyggningen med sitt låga tak och
+sina hvita fönsterbräden låg täckt inbäddad i en björkdunge. På gården
+mjölkades korna. Pigorna sutto vid sina stäfvor; prestmor sjelf såg på,
+välvillig, fet och med två tjocka, väldiga armar i sidorna. På sitt
+grålockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de blå, trofasta ögonen
+blickade så gladt fram under ögonhåren. Nere på marken strök sig en
+snål, fet, svart katt om kjolarne på husmodern ... han hade så länge
+förgäfves väntat på aftonmjölken.
+
+Annikka steg fram, djupt nigande. -- Här är min förstfödde -- sade hon
+och räckte fram barnet -- jag ville in till presten och anmäla att vi
+gerna ville ha honom kristnad på söndagen efter gudstjansten, och så
+ville jag att pastorn skulle välsigna honom strax när han skrifver upp i
+kyrkboken! Paavo var i sta'n i dag, men nu är han hemma igen, kan jag
+tro. Gossen blef född i morse och har inte sett sin far än! Han är ju
+vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...?
+
+Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina
+armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så
+lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en
+mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med
+den andra stödde han sig mot en grof käpp.
+
+-- God qväll, Ahola-mor -- sade han; -- jag har ledsamma underrättelser.
+Din man är vid det här laget på ångbåten; han har rest till hufvudstaden
+och ämnar sig derifrån till Amerika. Illa tyckes han nöjd med sitt torp
+här, är led vid arbetet och har nu lemnat det här landet för alltid för
+att på en främmande jord söka sin lycka. Klockarn kom tillbaka redan i
+middags, då Paavo just afrest. Han sade att Paavo bedt helsa dig,
+Annikka, och menat att du som är så dugtig och arbetsam nog kan reda dig
+allena med stugan, lilla åkerlappen och potateslandet. Ja, han är nu
+rest. Det är inte värdt att sörja. Det är bäst att vända sin håg till
+Gud. Af menniskor får man icke tröst. Lita på Gud, ty Herren öfvergifver
+aldrig den som tror på honom.
+
+Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande låg i slummer vid
+prestmors väldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; långsamt
+bortdogo hans steg i gräset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott
+framför sig, länge, länge. Hennes varma, röda kinder fingo så småningom
+en annan färg, hennes röda, leende läppar blefvo bleka. Den kalla,
+stumma frosten gick öfver hennes hjertas blomstergård och tog dem alla,
+hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar dödens...
+
+Hon hörde ej mer, såg icke. Häftigt ryckte hon den lille till sig och
+vände om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt bröst och gick
+till stranden. Der steg hon tung och styf i båten och rodde osäkert än
+hit, än dit på sjön. Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp
+barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen.
+
+Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna
+blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur
+kärren.
+
+Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men
+ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på.
+
+Se, der är stugan. Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet
+till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta.
+Penningarne likaså.
+
+Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille.
+Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande
+kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först
+småningom vika för en vild feber...
+
+Natten förgick. Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens sköte
+... under julisolens varma sken.
+
+När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om
+några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval;
+men det hade ej hjelpt. Det går så lätt att till rusdrycker förvandla de
+under årslånga försakelser hopsparda silfvermarkerna och att, då man ej
+mer har sitt vett i behåll, bli beröfvad återstoden af en redan hopsmält
+reskassa. Och han återvände, den alltjemt så energiske och
+äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten
+och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å
+nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en
+lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom
+oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes! Det var hans idé, och
+han fasthöll den ännu då han såg sin lilla stugas låga fönster skimra
+emot honom mellan granarnas grenar. På Annikka tänkte han endast helt
+likgiltigt; hon skulle glädjas åt hans återkomst, tjena honom ödmjukt
+som förr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana än de
+vore. Hon, en qvinna, skulle väl icke ha en tanke som ej vore i
+öfverensstämmelse med hans vilja! Hon skulle för resten alls icke tänka.
+Qvinnorna tänka ju icke. De få underkasta sig mannens beslut. De skola
+förlåta hans felsteg, eller rättare de se dem icke, _Hon_ var född att
+tjena, han att befalla. Han hade haft affärer i hufvudstaden och kom nu
+hem. Att penningarne voro borta, deras pengar, det var hans ensak.
+
+Märkvärdigt, stugan var tom. Nyckeln låg ej på sitt vanliga ställe under
+stenen. Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej
+så ordentligt. Han ref sig i håret. -- Hvar är Annikka? -- En känsla
+grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i
+hjertat.
+
+Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått
+med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon så högt
+älskade svikit henne. Han gick der och tänkte på henne som kunde bära
+allt, på henne, den starka, den glada och alltid så leende hustrun. Hvar
+var hon?
+
+Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde då bära allt, men ej
+detta enda! Hon kunde försaka allt, lida allt, mista allt, blott icke
+denne man på hvars tillgifvenhet hon trott! Då _han_ öfvergifvit henne,
+kunde hon ej lefva. --
+
+Den lille återfans i prestgården. Den goda, fromma prestmor hade skött
+den sjuka ända intill det sista. Och underbart, Annikka, den glada,
+pratsamma Annikka, hade aldrig under hela sjukdomen yttrat ett enda ord,
+ej blickat upp en enda gång, ej suckat, ej gråtit. Då frosten gått öfver
+en blir man så der stum, stum till döden.
+
+      1883.
+
+
+
+
+Innehåll.
+
+
+Hårda sinnen. (Östra Finland.) .............   1.
+I ödemarken. (Vid Päjäne.) .................  44.
+»Han kommer.» (Jyväskylä.) .................  54.
+Lycka. (Helsingfors skär.) .................  61.
+Vid Hirsala. (Esbo skär.) ..................  72.
+Lyx. (Helsingfors.) ........................  83.
+Svaga själar. (Saarijärvi.) ................ 122.
+Ett godt samvete. (Borgå skär.) ............ 152.
+Frost. (Rautalampi.) ....................... 211.
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Bland ödebygder och skär, by Daniel Sten
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR ***
+
+***** This file should be named 18447-8.txt or 18447-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        http://www.gutenberg.org/1/8/4/4/18447/
+
+Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/18447-8.zip b/18447-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..f9b441b
--- /dev/null
+++ b/18447-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..65172d3
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #18447 (https://www.gutenberg.org/ebooks/18447)