5 files changed, 7097 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/17015-8.txt b/17015-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..9c505c9
--- /dev/null
+++ b/17015-8.txt
@@ -0,0 +1,7081 @@
+The Project Gutenberg EBook of Mor i Sutre, by Hjalmar Bergman
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Mor i Sutre
+
+Author: Hjalmar Bergman
+
+Release Date: November 6, 2005 [EBook #17015]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MOR I SUTRE ***
+
+
+
+
+Produced by The Online Distributed Proofreading Team at
+https://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+_Hjalmar Bergman_
+
+MOR I SUTRE
+
+Albert Bonniers förlag
+
+Stockholm
+
+1917
+
+
+
+
+
+MOR I SUTRE
+
+
+Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru.
+Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk
+av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo
+inte med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn
+i Sutre en styggelse.
+
+Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera
+tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga,
+den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den
+försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en
+halvblind gumma, och den tarvliga drycken.
+
+Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig
+ned under eken med lådan sin och begärde konjak.
+
+Har jag inte, svarade gästgivarn.
+
+Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta
+tattarögon och svart, stripigt hår.
+
+För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och
+utlade sina åsikter om tullen.
+
+Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en
+tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.
+
+Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att
+lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom
+gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i
+världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen
+till Göteborg.
+
+Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i
+Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när
+kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:
+
+Det är väl grant?
+
+Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid
+sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.
+
+Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.
+
+Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med
+piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och
+sade:
+
+Det är väl rart?
+
+Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det
+höga, brutna, svarta taket.
+
+Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
+
+Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens
+vidd.
+
+Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?
+
+Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala
+toppen.
+
+Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.
+
+Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till
+kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och
+flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i
+stallet och gav dem foder och vatten.
+
+Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.
+
+Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.
+
+Nej, sade flickan.
+
+Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.
+
+Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.
+
+Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.
+
+Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på
+kärrbrädan, händerna i knät.
+
+Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När
+som du ska vara hustru och gästgivarmor.
+
+Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården.
+
+Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran
+i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände
+först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta
+knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till.
+
+Vill du ut nu? frågade han.
+
+Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan.
+
+Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.
+
+Dennasse här du köket. Laga något åt mig med.
+
+Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten,
+ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och
+lurade.
+
+Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig
+till rättvisan.
+
+Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i
+Sutre.
+
+Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng.
+
+Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:
+
+Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.
+
+Aldrig! sade flickan.
+
+Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du
+sen småfolk att pyssla med.
+
+Då går jag min väg, sade flickan.
+
+Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.
+
+Flickan sade:
+
+Blir han lik dig, så vill jag inte se honom.
+
+Jaså, sade gästgivarn.
+
+Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming.
+
+Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn.
+
+Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag
+hålla honom som Vår Herre.
+
+Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin,
+han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte
+Sutre duger.
+
+Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.
+
+Gästgivarn såg sig omkring.
+
+Han kan få sämre, tyckte han.
+
+Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.
+
+Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan
+gästgivarn och hans hustru.
+
+Men två år senare födde hon honom en son.
+
+Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
+
+Dig, svarade hustrun.
+
+Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig
+och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.
+
+Och mor i Sutre fick ännu en son.
+
+Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
+
+Dig, svarade hustrun.
+
+Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att
+han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att
+modern måtte aga honom beständigt.
+
+Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över
+fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.
+
+Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.
+
+Dig, svarade hustrun.
+
+Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern
+om icke i det, att han var gladlynt.
+
+Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra
+stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens
+upptåg.
+
+Daniel hör inte hit, sade han.
+
+Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min
+pojke hit?
+
+Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på,
+när du sa, att son din var för god för Sutre.
+
+Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för
+ord vad hon sagt den första dagen i Sutre.
+
+Då rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna.
+
+Det var skam till minne du har! sade hon.
+
+Överord minns en nog, sade gubben.
+
+Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre.
+
+Du blir väl påmind, sade gubben.
+
+Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då
+gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade
+han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit.
+
+Vad skulle det vara? frågade mor i Sutre, satte händerna i sidorna.
+Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit
+henne mot hennes vilja.
+
+Än sen då? sade mor i Sutre.
+
+Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben.
+
+Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har
+blitt velig.
+
+Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den
+digra barmen.
+
+Kan någon se på mig att jag inte har min trivsel och fägnad? Nej, jag
+begriper inte vad det är du har gått och funderat på.
+
+Och hon tänkte inte vidare på den saken.
+
+Förrän en sommarsöndagsmorgon, då hon satt på bänken under storeken och
+anställde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan
+låg i knät, uppslagen för andaktens skull men oläst för tankarnas.
+
+Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran
+rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med
+otänkta tankar.
+
+Inte var det det, att hon haft en annan kär.
+
+Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken.
+Kunde också ha varit någon annan.
+
+Hon mindes icke.
+
+Nej, det var väl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin början
+just som hon steg ur kärran. Taga sin början utan återvändo. Det kändes
+som en tung hand och flickkroppen spjärnade mot.
+
+Och ändå är det bara det en trivs med, tänkte mor i Sutre.
+
+Till sist.
+
+Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av kött och blod. Jag
+har bara fyra.
+
+Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och
+den fjärde Daniel.
+
+Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke.
+
+Det är käringen själv.
+
+Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes
+läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder.
+
+Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad.
+
+Det är hela gästgiveriet, tänkte mor, smög en blick i smyg till sonen.
+Det är privilegier och skjutsstadga och länsstyrelse och sockenstämma
+och sju sorger för det dagliga.
+
+Härnäst kom Anders, mössan i nacken så att solbrännsranden ohöljd lyste
+som ett ärr tvärs över pannan.
+
+Det är hästar och åk, tänkte mor, det är vägar och broar och bommar och
+skjutspengar och resenärer av alla slag.
+
+Hon log åt sin tankelek.
+
+Härnäst kom Stava.
+
+Kök och klädkammare, tänkte mor.
+
+Sist kom Daniel.
+
+Som han var yngst och kälen gick han icke förbi utan ställde sig tätt
+intill mor.
+
+Då spratt hon till och rodnade.
+
+Vad en tänker tok! Är detta gudsbetraktelser.
+
+Och hon förde fingret till skriften i David Rygelii postilla, läste:
+
+"Så säger ock Salomo: Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre;
+men den som går med wishet, han skall friad varda."
+
+Vartill Paulus i första Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers
+genmäler:
+
+"Ty denna wärldens wishet är galenskap för Gud, efter som skrivet är:
+Han griper de wisa uti deras klokhet."
+
+Det var texten, och nu kom utläggningen.
+
+Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen
+undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar.
+
+Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att
+en resande höll sitt intåg genom södra grinden.
+
+Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt.
+
+Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor.
+
+Då blir jag sittande, sade gumman.
+
+Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd.
+
+Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt
+Daniel.
+
+Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig --
+
+Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte
+finger.
+
+Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt
+djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga,
+äppelröda kinden.
+
+Var har kära mor sina tankar?
+
+Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag
+ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord.
+
+Vartill greven genmälte:
+
+Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket?
+Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till
+livs.
+
+Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är
+skyldig sen sist.
+
+Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat
+håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i
+köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den
+kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag
+och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud.
+
+Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten
+skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick
+och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad.
+
+Inte för tusen, sade mor i Sutre.
+
+Hundratjugo, föreslog greven.
+
+Inte för hundra tusen, sade gumman.
+
+Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att
+fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om
+mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna
+i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och
+blänkande som på en dödskalle.
+
+Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin
+själ? Ack, dårskap, dårskap!
+
+Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens
+vägar.
+
+Men greven fortfor:
+
+För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se
+blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett
+och annat.
+
+Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han:
+
+När du får din egen vilje, gosse --
+
+Då reste sig mor i Sutre och postillan stängdes med en smäll. Så liten
+orsaken var hade likväl sinnet runnit på henne och ansiktet flammade av
+vrede.
+
+Min vilje är hans vilje, och det tör den förbli så länge jag har ögona
+ovan jord.
+
+Greven kastade sig på sätets fläckiga, trasiga dyna, tog tömmar och
+piska och saluterade mor i Sutre.
+
+Och alltjämt grinande som en solvarg men len och mild i rösten uppmanade
+han henne, sägande:
+
+Bed då Gud, kära mor, att han förlänar er en god vilje. En klok och
+listig och förslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig
+vilje. Ty det gagnar pilten föga att kära mor har ett det ömmaste
+hjärta --
+
+-- om hon eljest är dum som ett fä, fortsatte gumman och skrattade. Och
+hon tillade:
+
+Ja, förlita på det, greven, att gäller det barnen är jag listig som
+fanen.
+
+Greven saluterade ännu en gång på det artigaste.
+
+Sade:
+
+Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet
+prövas.
+
+Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och
+rangligt.
+
+Där for han, sade Daniel.
+
+Och mor i Sutre sade:
+
+Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att
+hin behöver vända det bakfram.
+
+
+
+
+Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra
+för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville
+veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas
+på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med
+svarvad krycka -- en gåva av Träsken -- och begav sig leden uppföre. Spåren
+voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp
+tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om
+vägen.
+
+Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags
+på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset.
+En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i
+ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett
+år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från
+Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och
+vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike,
+därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen
+utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här
+års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!
+
+Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte
+käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som
+hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på
+brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för
+ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig
+på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka
+och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig
+kunnar i.
+
+Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte
+letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej,
+inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken
+knep eller kniv.
+
+Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant
+och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig
+anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen
+ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid
+ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om
+hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna,
+skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och
+tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta.
+
+För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap
+om.
+
+Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde
+levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med.
+Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och
+honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en
+tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent.
+Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller.
+Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.
+
+Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå
+hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och
+rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna
+dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring
+ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock
+kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på
+fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot
+klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan,
+som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders
+var ute i långskjuts med hästarna.
+
+Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom
+att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på
+Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl
+slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och
+spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i
+stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned
+på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så
+långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera.
+
+Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat
+och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick
+skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i
+fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka.
+
+Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år
+kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst
+hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli
+med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl
+ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att
+det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen
+igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som
+hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit
+till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i
+Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte
+brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som
+en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han
+hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han
+tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills
+moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava
+och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur
+det gick ord mellan mor och son i Sutre.
+
+Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter!
+Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen.
+
+Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett
+ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg
+sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i
+bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben.
+Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och
+nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre
+började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och
+skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna.
+Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi
+lov!
+
+Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon
+lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i
+allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och
+kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva
+dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom.
+
+Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text:
+
+En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest
+någon vet.
+
+Hon grep hårt kring stöttan och sade:
+
+Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret!
+
+Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät
+först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i
+den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog.
+Det var ungarna, som skreko.
+
+Mormora! skreko de. Mormora!
+
+Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om
+två, taktfast, envist, klangfyllt:
+
+Mormora! Mormora!
+
+Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna,
+stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig
+tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet
+och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast
+blott från stättan.
+
+Mormora! Mormora!
+
+Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders
+befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig
+gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta,
+Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två
+alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan,
+den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan.
+
+Mor i Sutre sporde:
+
+Vad håken skriker I efter?
+
+Men nu skreko de inte alls, en fullständig tystnad rådde. Öronen
+petades, tårna undersöktes, luggen krafsades.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Packa er hädan! Ser I inte att kalvarna gå ur lagårn?
+
+Då svarade Basilius:
+
+Jag tyckte, att det var en kråka som satt på gärsgårn.
+
+Det tyckte'n, bekräftade Britta.
+
+Och Basilius fortsatte:
+
+Men det var för stort, så jag trodde det var en örn.
+
+En stor, stor örn, upprepade Lasse.
+
+Mor i Sutre svängde sin stav, icke för häftigt dock, ty ställningen var
+obekväm och varje rörelse förorsakade smärta.
+
+Packa er hädan, sa jag! Laga er bort!
+
+Basilius bytte fot, därpå sade han:
+
+I jonse såg jag en stor huggorm. Den var välan så stor som en kvastkäpp.
+Den ligger välan vid köksten och gonar sig.
+
+Den hålen visste, att mormor hade ormskräck. Om ej för egen räkning så
+för ungarnas. Och nu märkte han med glädje, att gärsgårn begynte åma
+sig och knastra.
+
+Men mor i Sutre såg den ledes list och sade:
+
+Nämn'et för gästgivarn så slår en ihjäl en.
+
+Gästgivarn går för plogen.
+
+Säg'et åt pigan då.
+
+Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en
+tocken.
+
+Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle
+skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less.
+
+Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på!
+
+De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför
+backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om
+som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och
+fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre
+räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och
+manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men
+att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt
+försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med
+byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid
+pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan --
+
+Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande
+grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev
+aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som
+rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till
+minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.
+
+Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte
+för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en,
+att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt
+ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för
+kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så
+sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa
+ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det
+inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och
+det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan.
+Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i
+läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt
+där mellanting mellan hand och vante.
+
+Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har
+gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har
+sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon
+till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes.
+Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från
+begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag.
+Det var orsaken och ingenting annat.
+
+Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte
+mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och
+därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring.
+Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen
+och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett
+barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara
+stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist,
+skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det
+var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock
+att det skulle göra någon skillnad.
+
+Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var
+ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg
+varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram.
+
+Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger
+och vänster.
+
+Mormora! Mormora!
+
+Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta
+var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då
+hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på
+gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror
+efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med
+käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag.
+Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:
+
+Basse! Var håken håller du hus? Kom fram!
+
+Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd,
+likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till
+vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och
+plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:
+
+Aj, aj, aj, aj.
+
+Vad har du i tån? frågade moran.
+
+Men han bara skrek:
+
+Aj, aj, aj, aj, aj --
+
+Och Basilius sade:
+
+Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.
+
+Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på
+knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så
+den vänstra.
+
+Var känns det? frågade hon.
+
+Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och
+armar i en röra. Men han svarade på måfå.
+
+Det kniper!
+
+Var kniper det? frågade moran.
+
+I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj --
+
+Mor i Sutre räckte fram handen.
+
+Kom och hjälp mig upp, Basse!
+
+Han smög sig till henne sidledes för att bjuda minsta möjliga skottavla,
+han förlängde sin högra arm en aln vid pass och tog spjärn med fötterna
+men föll likväl framstupa, då moran med en knyck reste sin lekamen. Där
+låg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrån och sade:
+
+Nu ska du väl ha smörj, Basse?
+
+Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log.
+
+Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le
+vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så
+snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt
+ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.
+
+Hon frågade:
+
+Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle?
+
+Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade
+på flickorna.
+
+Är det Daniel som satt i er det här?
+
+De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara.
+Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade
+tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med
+käppen.
+
+Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret?
+
+Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla.
+
+En käpphäst! skrek han. En käpphäst!
+
+Och lika plötsligt blev han åter stillsam, tung i det stora huvudet och
+fundersam. Men Basilius rynkade ögonbrynen, vita som blekt lin.
+Hemligheten var röjd och morans ansikte blånade av en fruktansvärd
+vrede. Ännu en gång hötte hon och ännu en gång åtrade hon sig, stötte
+staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i
+björkdungen vände hon sig om och ropade:
+
+Hem med er, ungar! Vi råkas. Och se för satan att inte kalvarna ränna
+vill som gumsen.
+
+Eljest var gumsen redan glömd för den tredje och viktigaste frågan.
+Skulle det nu åter bli gräl och skam i Sutre, gästgivarns till visa för
+de illvilliga? Och alltid för kvinnfolk. Gräl då Lars mot mors vilje tog
+hustru, gräl så att präst och länsman måtte medla och gjorde sig stora
+och tunga i Sutre. Gräl och skam utan ända, då Stava födde. Gräl nu sist
+om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon
+från begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att
+regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i
+Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar
+och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte
+Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit.
+
+Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte.
+Knappt att en kunde lägga på en gris till julen, en kalv efter Blomman
+och en till göjeslakt. Fem fanns det redan och sväran gick med sjätte.
+Nej, det går inte, tänkte mor i Sutre.
+
+Och hon begynte springa. Hon tog av sig trätofflorna och begynte
+springa. Vad det nu skulle tjäna till. Olyckan kunde ske i dag såväl som
+en annan dag och en annan dag såväl som i dag. Det var lite lönt att
+springa. Men allt sen i midsommars, då gifte först bragts på tal, hade
+hon vakat, och vakan tar sin man, om det så är mor i Sutre. Gallbemänger
+blodet, villar syn och hörsel, torkar gom och tunga. Varje ögonblick
+blir så långt och tungt och viktigt.
+
+Och så det att han satt upp ungarna och gillrat snaror för mor som för
+en gammal rävhona. Det knep henne mitt i bröstet på ett underligt sätt.
+Han hade varit hennes frid och tröst, Daniel, då Lars och Anders
+grinskades och betos. Hon mindes honom från det tidigaste tills nu som
+gladlynt, fromsint och foglig -- varför kunde det inte få bestå? Hade hon
+så lite känt honom, att skalken växt under fager yta? Och varför gjorde
+han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle ställa sig på
+hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men
+det visste han väl, att något måste man säga. Skulle hon kanske ha nigit
+och tackat för nya sväran -- Träskens dotter! -- och slaktat och bakat och
+bryggt och bjudit till tredagarsbröllop på eviga momangen? Ja, hon kunde
+önska att hon gjort det, gästgivarn till trots.
+
+Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande
+svetten ur ögonen. Och fortsatte.
+
+Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att
+pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som
+en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och
+lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig
+till när det blev för lett och långdraget alltsammans? Det var väl
+första gången han gjorde stick i stäv mot mors vilja -- och i lönn.
+
+Mor i Sutre började gråta. Hon märkte det inte genast, eftersom svetten
+redan sved i ögonen. Men så småningom kändes det i strupen och käken och
+bröstet, till sist mest i bröstet. Hon blev häpen, hon måste stanna på
+nytt, hon strök vätan ur ögonen och undersökte, som om hon kunnat skilja
+på svett och tårar. Hon var eljest så lite blödig att hon mest brukat
+skämmas för sina torra ögon. Inte ens då salig gästgivarn dog och
+privilegiet stod på spel hade hon kunnat klämma fram en tår, hur tungt
+än hjärtat kändes. Men nu kom det så ymnigt som under de blödigaste
+flickåren. Tre friare hade hon begråtit för deras otros skull. Hon
+mindes inte längre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet
+kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade
+så ackurat den kärlekskranka flickgråten, att mor i Sutre häpnade och
+blygdes för sig själv. Farten saktade, björklövet klaskade henne inte
+längre i ansiktet, inga grenar knakade och brötos. Hon gick stillsamt,
+mjuk i gången, med träskor under armen och gumstav i hand, men sakta,
+sävligt vankande som en tröstlös flicka. Hon tänkte inte längre på annat
+än på det besynnerliga, att mor i Sutre grät.
+
+Först när kärrets svartblanka vatten glänste emot henne mellan hällarna,
+vaknade omsorgen på nytt. Hon lyssnade. Ingenting hördes, varken tal
+eller klappträ, men bakom hällen, där kitteln stod, pyrde röken fram.
+Mor i Sutre smög sig fram på mjuka fötter, vaktande sig att trampa på
+skrevornas torkade, prasslande gräs. Vid kittelhällen måste hon gå
+sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig.
+Felas bara, tänkte hon, att jag plumsar i. Då får de tid --
+
+Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen
+brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd
+höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon
+stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över
+pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen,
+trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng
+mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt.
+
+Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de
+sista trasorna och kastade dem i korgen.
+
+Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan,
+täljde.
+
+Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av
+bären.
+
+Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och
+lödder av armarna.
+
+Nej, se moran! Kommer I med skaffning?
+
+Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och
+kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick
+sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som
+naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade:
+
+En fick väl lov att se efter gumsen.
+
+Daniel svarade:
+
+Jag tyckte så, jag med.
+
+Moran stod en stund på huvut i korgen, rätade upp sig och sade:
+
+Du var visst säker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.
+
+Det var inte svårt att gissa, att han gått efter Valborg. I gissade väl
+åt det hållet, I med?
+
+Jag gjorde väl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:
+
+Du rastar, du, men sysslorna rasta inte för så vitt en vet.
+
+Jag tyckte jag kunde hjälpa Valborg hem med byken. Brådare är det väl
+inte hos gästgivarn?
+
+Å nej, det är det väl inte, medgav mor. Och Valborg släppte ned kjolen
+och sade:
+
+Tag reda på en stör, så går vi.
+
+Daniel prövade ut en stör bland de många murkna som låg där, stack den
+genom öglorna på korgen. Därpå tog han sin mössa, fyllde den med
+Valborgs bröstduk och lade den över hennes skuldra för att skona det
+mjuka skinnet. Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände
+tecken och märken och skyndade att spörja:
+
+Mötte I Träsken?
+
+Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.
+
+Är han återkommen från Frönsan?
+
+Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den
+sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I
+inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?
+
+Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i
+den rasande backen?
+
+Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören.
+Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre
+gick bort till enen och lossade gumsen.
+
+I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I
+detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och
+tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve.
+Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel.
+
+Ska du ha grannlåten med dig?
+
+Han stoppade den i fickan.
+
+Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen.
+
+Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.
+
+De satte sig i gång ned mot stora landsvägen, följande gruvstigen, jämn
+och god, fast övervuxen. Daniel som gick först måste då och då vrida på
+huvudet för att kasta en blick på korgen eller på mor. Ty gumstackarn
+måste gå baklänges, dragandes det genstörtiga kräket vid tjudret. Hon
+tyckte sig höra ett kluckande, dämpat skratt.
+
+Vill han inte gå i tjuder, den rackarn? sporde Daniel.
+
+Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp
+att höra det satans fnisset.
+
+Efter en stund sade hon:
+
+Vad ska du göra med grannlåten?
+
+Ocken? frågade Daniel.
+
+Grannlåten du har i fickan.
+
+Daniel harsklade sig och spottade.
+
+Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst.
+
+Jag hörde det, sade gumman, jag hörde att du lovt Lasse en käpphäst, när
+du kom tillbaka från gruvkärret.
+
+Korgen med byken gjorde en underlig sväng på stången, Valborg gjorde en
+rörelse, som kunde ha varit början till en nigning. Men mor i Sutre gick
+sin kristliga väg framåt, tungt och tryggt, släpande syndabocken vid
+hornen.
+
+
+
+
+Vid skälet där vägen delar sig åt Hoby och åt Frönsafors höll Träskens
+kärra. Den var tvåhjulig, prydligt blåmålad med gula stolpar och
+skacklar, den hade på höger sida två röda hjärtan genomborrade av en gul
+pil, den hade på vänstra sidan ett gult lamm bärande korsfanan i rött
+och svart, den hade därbak två gula turturduvor matande varandra med
+röda blad: den hade därfram en skuta med gula segel, svart skrov, två
+röda ankare. Det var en makalös kärra, vars ägande höjde Träsken högt
+över allt vad knallar heter. Och likväl var kärran ingenting mot märren.
+Hon var mjölkvit utan fläck, hon hade ett litet huvud och lång hals och
+på båda sidor om halsen föll manen flätad med röda band, varje fläta
+slutande med en svart tofs. Svansen hängde två knutar till trots ned
+över hasen. Benen voro starkt ådrade, spensliga men fasta, hovarna små.
+Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade skönt över
+manken. Märrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades
+Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep
+till mogen ålder hunnen men lyfte ännu sina skankar på ett förunderligt
+lättfärdigt sätt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket
+och behagfullt nickande med skallen, måtte folk stanna och titta.
+
+Och likväl var märren ingenting mot husbond. Svarta klädesrocken med
+silverknappar mötte strax över knäna kragstövlarnas gulbruna uppslag.
+Västen blänkte av pärlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten
+var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard.
+Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit
+färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan
+krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt
+i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna. Rösten var föga
+inställsam, mera befallande och dystert övertygande. Ryktet var gott
+beträffande ärlighet i handel och vandel, mindre gott i fråga om lynnet,
+tvivelaktigt anbelangandes härkomst och forna förbindelser. Varorna voro
+över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker
+och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och
+guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor
+eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i
+kärra efter häst med pingelverk över manken.
+
+När Sutrefolket kom ned till vägskälet, hade Träsken kunder kring
+kärran -- två karlar av fattigt utseende, främmande för orten. Träsken
+talade till dem som hans sed var, allvarligt och mässande. Mor i Sutre
+närmade sig utan att hälsa: det var lika otänkligt att avbryta Träsken i
+kärran som att avbryta prästen i kyrkan.
+
+Träsken talade och sade:
+
+Varföre då, då? Varföre icke köpa? Du säger att du ingenting behöver. Är
+då din garderob eller klädedräkt eller vettemanger som det ock kallas så
+väl utstyrd och fulländad som drottningens av Saba, om vilken Skriften
+säger, att hon i prakt endast kunde förliknas vid konung Salomo? Tror du
+det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: Gå din väg, Träsken, jag
+behöver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har särkar och
+koraller, jag har gullringar på fingrarna och giktringar på tårna, jag
+har allt vad en människa behöver. Gå din väg, Träsken. Si, då skulle jag
+ha stått upp, omgjordat mina länder och gått min väg. Men du är icke
+drottningen av Saba. Varföre icke köpa, varföre då, då? Nu är rätta
+tiden att köpa smorlädersstövlar eller rossläder två daler arton
+skilling eller väst av logarvad klipping eller tumvantar från två
+skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, säger skalden, sommaren oss
+flyr och vintern redan gnyr. Varföre då icke köpa? Den tid varder
+kommande, då du möter Träsken, och du säger: Si, jag är nakot, för Guds
+barmhärtighet sälj mig ett par vantar. Och Träsken svarar: Gack till
+köpstaden. Och du säger: Varföre då, då? Och Träsken svarar: Mina vantar
+äro slut som ock mina västar och stövlar. Gack till köpstaden. Och du
+säger: Si, jag är nakot, öva barmhärtighet ty icke heller i köpstaden
+hava de några vantar. Och Träsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby
+vägskäl? Varföre icke köpa, sade jag, varföre icke då, då?
+
+Plötsligt och utan att förändra min eller läge kastade han om tonen från
+mörkt till ljus och sade:
+
+Guds fred, mor i Sutre. Det är hälsningar från Stava.
+
+Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade:
+
+God dag, far.
+
+Men Träsken kastade åter om tonen och fortsatte:
+
+Du säger, att du icke har mynt. Varföre då, då? Har du icke arbetat och
+är icke arbetaren sin lön värd? Är du icke en av dem, som fällt timmer i
+Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett
+rundstycke, kanske något annat. Träsken är icke den, som ser till
+pungen, han ser till hjärtelaget. Du är en god människa, fast liderlig
+och begiven på dryckjom. Allt ditt vill du förslösa på krogar och bland
+löske folk. Men nu är rätta tiden att tänka på sin ändalykt. Mörkrens
+furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho står honom emot som icke
+har Guds fruktan och något varmt på kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i
+stussen tre daler tolv skilling, bröstvärmare från en halv skilling,
+muddar, maggördlar, Guds fred igen, Daniel. Vi får språkas vid.
+
+Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade:
+
+God dag, far.
+
+Men Träsken fortfor:
+
+Nu tänker du: Hur kan Träsken sälja så billigt? Är det svek och
+rackartyg, eftersom han säljer så billigt? Vet du vad köpman Luther i
+Göteborg säger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. Är han känd? Luther
+i Göteborg, tyskfödd? Han spelar på orgelverk så en gråter. Du hast uns
+alle verdorben, sagt er. Varföre då, då? frågar Träsken. Du verkaufst
+uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Köpman
+Luther, är han känd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther,
+svarar Träsken. Jag säljer billigt till ärlig svensk allmoge. Avancen är
+ett gott samvete som kastar ränta i himlen likt en springbrunn inför
+Lambsens tron. Tre daler jämnt för byxorna, tre daler, tre daler.
+Varföre icke köpa? Varföre då, då? Två daler fyratiosju skilling,
+fyratiosex slå till, ett par muddar på köpet. Tror du Träsken schackrar
+med dig? Har du sett Lammet på kärran? Fyratiofyra skilling och en
+bröstvärmare slå till. Tror du jag är en schackerjude, din djävul? Slå
+till, säger jag eller dra åt helvete --
+
+Träskens heta humör kom plötsligt till synes, han rev åt sig byxorna så
+att benen daskade kunden om öronen, slängde ned dem i lådan, smällde
+igen locket.
+
+Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om än med
+vanskligheter åtlydd. Valborg sade ännu en gång: Goddag, far, och fick
+en kort nick till svar. Piskan smällde över märrens huvud. Bina trådde
+dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack
+handen halvvägs efter tömmarna.
+
+Något måste sägas.
+
+Så Träsken är redan återvänd, sade mor i Sutre. Det blev inte så
+långvarigt då, norr ut?
+
+Han drog in tömmarna, han knep ihop ögonen och visade tänderna.
+
+Nej, det är dåligt uppöver, dåligt, dåligt, dåligt. Osäkert med. Det är
+allt det där folket som bruksförvaltarn bådat upp till timmerhuggning.
+Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn
+vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att
+I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket --
+
+Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur
+var det vid Frönsan?
+
+Träsken kortade tömmarna ytterligare.
+
+Där, ja. Det är också dåligt. Jag har gråtandes hälsning från Stava.
+
+Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på
+henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och
+sade:
+
+Vad tror I det gäller?
+
+Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på
+nytt men smällde igen läpparna för frågan.
+
+Träsken sade:
+
+Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en
+dag eller två eller kanske längre. Allt eftersom.
+
+Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna
+betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade:
+
+Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få
+vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte
+i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och
+inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av
+konglig befallningshavande efterspanad.
+
+Och om han är det, då? sporde Träsken.
+
+Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast
+gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med
+klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna,
+hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något
+duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr.
+
+Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet
+satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen
+uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade.
+
+Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente
+tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran.
+Anders var väl i stallet för hästbyte.
+
+Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför
+kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med
+Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra,
+lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut
+kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda
+händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta
+benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde
+sig ned, viskade:
+
+Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad?
+
+De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort
+ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att
+han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer
+än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors.
+Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna --
+
+Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över
+förklädet. Hon sade:
+
+Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten?
+
+Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa
+hon.
+
+Och sätta privilegierna på spel, kanske?
+
+Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men
+hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet.
+
+Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en
+gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos
+mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en
+knivsegg.
+
+Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter.
+
+Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt
+hatten bak i nacken.
+
+Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det?
+
+Hon svarade:
+
+Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult.
+
+Dåligt, dåligt, mumlade Träsken, dåligt att en inte har handklovar på
+lager.
+
+Han följde moran in i köket. Gästgivarns hustru satt vid bordet och skar
+bröd i tärningar. Pigan stod vid spisen och rörde i gröten. Ingendera
+besvarade Träskens hälsning. Träsken lade varligt från sig hatten, drog
+av rocken, torkade bänken innan han satte sig. Mor i Sutre hällde upp
+gröten. Plötsligt rabblade sväran stad på sitt skatspråk.
+
+Nå, va'nt som sa atten sprang eft flicka --?
+
+Och hon blinkade krampblink med de röda ögonlocken. Moran vände sig
+bort: Träsken läste bordsbönen. Sväran fnissade till eller snyftade,
+ovisst vilket. Och upprepade:
+
+Nå va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka --?
+
+Ingen svarade.
+
+Men på vägen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god
+ordning, då den ene av främlingarna sköt sin skuldra under stören strax
+bakom flickan. Tack, sade Valborg och trädde åt sidan. Hon lindade
+tjudret kring armen och stretade i väg med gumsen, angelägen att hålla
+sig jämsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre
+främlingen, en lång, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen på
+tjudret och lirkade det smått efter smått från Valborg. Han grinade över
+hela ansiktet och tedde sig illa blyg och förlägen.
+
+Det var fasen vad I är tjänstvilliga, log Daniel, tillade:
+
+I har väl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna?
+
+Mannen vid störändan svarade:
+
+Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som
+man säger.
+
+Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt
+Valborg.
+
+Vad kokte hon på? frågade Daniel.
+
+Mannen vid störändan svarade:
+
+Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda
+för folk och inte för fä heller.
+
+Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och
+gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och
+grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga
+två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar
+kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar
+och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår.
+
+Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en
+stund sade den raggige:
+
+Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i
+greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist.
+
+Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg.
+
+Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel.
+
+Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick
+mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll
+alltjämt bocken vid tjudret.
+
+Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet.
+
+Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga
+dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han
+tårar i ögonen.
+
+Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen
+lyfte huvudet.
+
+Vad är det för pris på'n?
+
+Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och
+gick fram till haltebolinken.
+
+Släpp'en!
+
+Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt,
+hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte
+tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren.
+
+Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde.
+Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den
+steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd
+grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra.
+
+Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan.
+Raggen rörde icke en lem.
+
+Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel.
+
+Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och
+tung, gurglande suck steg mot himlen.
+
+Ocken var det som for? sporde Raggen.
+
+Daniel svarade:
+
+Länsman i Stenshult.
+
+Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på
+stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med
+svansstumpen.
+
+Valborg försvann i brygghuset.
+
+Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det
+tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen.
+Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken.
+
+Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan.
+
+Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade:
+
+Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --?
+
+
+
+
+Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra
+pekfingret och stirrade envist på signetringen.
+
+Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade:
+
+Är det något fel med Valborg?
+
+Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad
+skulle det vara? Inte vet jag något.
+
+Int' annt' -- snattrade sväran -- int' annt' ho spring efter Danjel.
+
+Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra:
+
+Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få,
+för den delen.
+
+På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte
+upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt
+huvud, sakta dinglande ben.
+
+Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då,
+då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer?
+
+Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till
+haserna och upp igen. Sade:
+
+Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på.
+
+Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt
+på tocke --
+
+Men mor i Sutre sade:
+
+Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så
+låt'en.
+
+Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen.
+
+Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog
+hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans.
+
+Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen
+barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin
+dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga.
+
+Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn.
+
+Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med
+utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig.
+
+Du ser den här handen -- det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina
+döttrar. Sting en nål i lillfingret -- känns det i handen? Ja. Hugg av
+ringfingret -- blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans
+välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är
+Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och
+fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor,
+korteligen -- han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar
+han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som
+ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din
+märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du
+skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid
+femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig.
+
+Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med
+befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon
+inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att
+titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder
+hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här -- på
+knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har
+kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter.
+Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom.
+
+Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har
+ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn,
+handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i
+spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela
+hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter
+hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla
+gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter
+han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det
+händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten
+predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra
+riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det
+har det. Andligen talat.
+
+Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon
+tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon,
+jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är
+ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon.
+Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste
+jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där
+modern räknas i de saligas skara, amen.
+
+Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en
+böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll
+tillbaka på bordet.
+
+Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än
+att klå sig i örat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det är
+Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad
+skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som
+Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg
+och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha
+jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när
+Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens
+välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen
+Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett
+gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther
+och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle
+bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans
+avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker
+han.
+
+Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade:
+
+Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant.
+Sagt och betalt.
+
+Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor
+vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på
+glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i
+skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte!
+
+Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med
+en sträng, frågande blick.
+
+Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick
+därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret
+och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han:
+
+Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften.
+
+Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran.
+
+Vad tänker du på då? frågade Träsken.
+
+Gästgivarn svarade:
+
+Jag tänker på rättvisan.
+
+Vad är rättvist då? fortsatte Träsken.
+
+Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och
+vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna,
+men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra
+och glittra som mareld.
+
+Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen.
+
+Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken.
+
+Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan
+det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i
+köpenskapen.
+
+Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger?
+
+Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne:
+
+Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte
+vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han
+inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det
+kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som
+hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare.
+
+Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande
+hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt
+tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna --
+
+Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på
+rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig.
+
+Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör
+inte på honom, Träsken lille, han menar det inte.
+
+Men Träsken sade:
+
+Är det mig du skäller för löst folk?
+
+Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det
+var hans leende.
+
+Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid
+människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en
+hemmason åt dottern.
+
+Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av
+strumporna och började karva tårna med en täljkniv.
+
+Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men
+han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på
+huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade
+han:
+
+Lars, ser du mig?
+
+Det gjorde gästgivarn, såg under lugg.
+
+Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken
+på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret
+med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger
+denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag?
+Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat
+med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle,
+som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför
+att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är
+uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år
+och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett
+rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling,
+son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea.
+Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev
+genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga
+blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia
+Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära
+fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och
+bästa förstånd givit en kristlig uppfostran.
+
+Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht
+gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och
+varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar --
+
+Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll
+den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet
+förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i
+Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge
+och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade
+ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran
+blinkade, blinkade --
+
+Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var
+omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter
+talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt.
+
+Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög
+hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och
+pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och
+märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men
+hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte
+håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan.
+Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var
+torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om
+inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt
+befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad
+säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en
+kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig
+torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och
+bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns.
+Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger
+I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt.
+
+Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och
+torkade brättena.
+
+Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det
+bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli?
+
+Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid
+svångremmen.
+
+Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig
+och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru.
+
+Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade:
+
+Har jag ord med i laget?
+
+Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn.
+
+Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart
+eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som
+en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon.
+
+Lasse -- började Daniel, men tystades av Träsken.
+
+Han sade:
+
+Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det
+betalt för gammal ost?
+
+Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket.
+
+En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte
+skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det
+sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det
+vet I, mor, att han sa --
+
+Lasse -- började Daniel; men mor i Sutre sade:
+
+Tyst, pojk! Är du äldst, du?
+
+Och gästgivarn fortsatte:
+
+Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om
+allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i
+gåle får en se till att det inte blir mer folkprat.
+
+Han vände sig mot väggen och sade:
+
+Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen
+gåendes här.
+
+Efter en stund tillade han:
+
+Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag
+ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till.
+
+Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån
+som krafs --
+
+Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de
+utstickande armbågarna och log förläget.
+
+Vad vill I? frågade gumman.
+
+Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han.
+
+Daniel sade:
+
+Det är två strykare. De vill väl ha mat.
+
+I ska få, sade moran, smällde igen dörren.
+
+Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga
+och läppar.
+
+För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på
+kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara
+det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog
+som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som
+boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen.
+
+Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som
+en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden:
+
+Är det sista ordet, det, gästgivare?
+
+Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken.
+
+Och Daniel började för tredje gången: Lasse --
+
+Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom
+in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och
+Träsken kände sig nöjd. Han skrattade.
+
+Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn
+sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den
+dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte
+långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina
+och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir
+det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan
+punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och
+faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så
+finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger
+Karl Viktor Kling detsamma.
+
+Det var ord, sade mor i Sutre.
+
+Men sväran jämrade:
+
+Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra --
+
+Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som
+juleljus i ottesång.
+
+Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa.
+
+Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra --
+
+Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken.
+
+Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig!
+I ska få båda två --
+
+Halten stammade:
+
+Sku -- sku -- skulle bara säg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken.
+
+Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren.
+
+
+
+
+Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna,
+hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men
+magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart
+röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och
+stopet till Raggen, som tackade hövligt.
+
+Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast.
+
+De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe.
+Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med
+slaka armar och slankig hals, grinade förläget.
+
+Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade:
+
+Det var fler än I sa. I sa bara fyra.
+
+Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen.
+
+Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen,
+som om han väntat ännu fler. Halten stammade:
+
+Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut
+var det fnatet som inte lämna en ro.
+
+Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra
+karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga,
+ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna
+rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem
+förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade
+buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen.
+
+Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett
+kräk, den här.
+
+Vill I ha mer? frågade Valborg.
+
+De sågo på varandra. Raggen svarade:
+
+Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket.
+
+Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll
+ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade:
+
+Det var så lejt i skoarna, jungfrun.
+
+I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren,
+tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men
+Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket.
+
+När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon
+stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn,
+som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.
+
+Valborg sade:
+
+Det är sex stycken borta vid grinden.
+
+Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som
+om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen --
+
+Och Valborg tänkte:
+
+Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.
+
+Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade:
+
+Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.
+
+Tennkärlen klirrade samman.
+
+Vem har sagt det?
+
+Han såg åter på henne, under lugg.
+
+Träsken.
+
+Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i
+ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin,
+Träsken.
+
+Han sade:
+
+Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så
+kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte
+Träsken heller.
+
+Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte
+att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då,
+då?
+
+Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.
+
+Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden,
+körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent
+och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han
+öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många
+gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan
+fingrarna. Men det var icke någon förklaring.
+
+Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under
+ögonlocken.
+
+Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna
+snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat.
+Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt
+ökande takten, segt ökande, ökande --
+
+Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:
+
+Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å
+smeks!
+
+Gästgivarn sade:
+
+Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.
+
+Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke
+granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken,
+stannade, då sväran ropade:
+
+Ska int' Valborg stä' i storstuga?
+
+Gästgivarn vände sig om:
+
+Ocken ska ligga i storstuga?
+
+Hon snattrade:
+
+Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?
+
+Vilken greve? frågade gästgivarn.
+
+Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som
+ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte
+hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun?
+
+Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara.
+Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena.
+Pröva om ugnen ryker in --
+
+Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket.
+
+Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i
+Sutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar.
+
+Vilken greve? frågade gästgivarn.
+
+Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var
+rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som
+ullkardor i luften.
+
+Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, fräste hon. Vilken greve?
+Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska
+fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!
+
+Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.
+
+Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar
+jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.
+
+Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.
+
+Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på
+huvudet. Hon gick in i köket.
+
+Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en
+lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga
+ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra
+framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela
+raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade
+betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog
+plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.
+
+Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att
+de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka,
+vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första.
+Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen
+över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i
+den klara, kalla senhöstsolen.
+
+Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var
+Träsken, som stämde fiolen.
+
+Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten,
+Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och
+vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men
+Lill-Lars traskade fram till fadern.
+
+Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till
+slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog
+samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på
+ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror,
+pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.
+
+Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den
+andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med
+stora, runda, tunga huvuden.
+
+Slutligen sade gästgivarn:
+
+Vad står du dennase, Lasse?
+
+Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.
+
+Apar du efter far din? sade gästgivarn.
+
+Apar du efter far din? upprepade sonen.
+
+Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.
+
+Tänka sig -- började sonen, men orden voro för många och det sista för
+konstigt och att le förstod han icke.
+
+Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök
+pilten varligt om nosen.
+
+Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt
+ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och
+berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta,
+snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att
+låskolven hoppade ur.
+
+Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under
+källartak och vagnsbodsgolv.
+
+Köksdörren flög upp.
+
+Vad i jistine --
+
+Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av
+slag. Hon stödde sig mot dörrposten.
+
+Vad är det nu då -- mumlade hon.
+
+Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg.
+
+I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett.
+
+Vart går du då? frågade mor i Sutre.
+
+Men han bara skrek:
+
+Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg --
+
+Och inne i köket snattrade sväran:
+
+D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --
+
+Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med
+blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen
+tindrade som genomskinlig blåsten.
+
+Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är
+folk utom grinden.
+
+Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik.
+Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde,
+torkade sig i ansiktet, skavde och gned.
+
+Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre.
+
+Han sade:
+
+Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas.
+
+Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka?
+
+Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men --
+
+Moran inföll:
+
+Ja, det blir töserna, som får gå med maten.
+
+Han stirrade på henne ett ögonblick, vände sig bort.
+
+I kan skicka Basse, om det passar bättre. Jag är väl inte en sån fähund.
+Eljest ville jag säga --
+
+Hon sköt igen dörren, ty i köket kacklade sväran som en höna, stolt över
+ägget hon satt i världen:
+
+D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --
+
+Vad ville du säga?
+
+Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och
+ropade:
+
+Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna.
+
+Moran nickade. Gästgivarn sade:
+
+Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för
+elände i Sutre.
+
+I jissine -- började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i
+ögonen.
+
+Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir
+det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker
+en --
+
+Han lomade av uppför stallbacken.
+
+Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en
+spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in.
+Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära
+barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra
+menuetten, som ingen annan kunde dansa.
+
+Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent,
+lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i
+ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende
+lycksaligt.
+
+Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen
+intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna,
+armen bågad, fingrarna knäppande.
+
+Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre,
+ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen
+till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
+
+Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt
+intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade
+takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde
+själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde
+sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in
+mellan spjälorna.
+
+Gästgivarn stannade och gapade.
+
+Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu
+tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag
+runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till.
+Så ja. Ett tu tre.
+
+Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på
+gästgivarn.
+
+Vad nu? Har något hänt?
+
+Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet.
+Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet.
+
+Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken.
+
+Har något hänt? Vad då, då?
+
+Gästgivarn sade:
+
+Jag går till ögårn.
+
+Och han drog till med ett litet löje.
+
+För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst.
+
+Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till
+strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen
+och räckte Lars den högra.
+
+Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om
+inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och
+Valborg till det heliga äkta ståndet.
+
+Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg
+bortåt laggårn.
+
+Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå.
+
+Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent,
+lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i
+ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende
+lycksaligt.
+
+I köket kacklade sväran:
+
+-- som kör'n ivä- -- om kör'n ivä -- som kör'n ivä --
+
+Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman och
+Skällan.
+
+Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar
+han en gren, skapad ackurat som en plog.
+
+Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte
+konstigare än andra barn.
+
+
+
+
+Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken
+såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men
+besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig
+marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen
+under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde
+han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som
+en präst på husförhör.
+
+Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan.
+Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och
+Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med
+femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio
+man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad
+dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna
+efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa,
+sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig
+av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast
+bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och
+kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av
+Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och
+utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter
+bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven
+vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.
+
+Hur många är ni nu? frågade Träsken.
+
+Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner
+ur skogarna. Det var väl de, som fastnat.
+
+Fastnat? sporde Träsken.
+
+Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.
+
+Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom
+fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte
+gott att komma loss, förstås.
+
+Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade:
+
+Det är så lejt i skoarna!
+
+Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå?
+
+Raggen betänkte sig, sade:
+
+Vi går väl omkring lite tills vi träffar'n, bruksförvaltarn. Eller
+Frönsagreven.
+
+Träsken sade:
+
+Har I fått mat? Jag ska säga till moran. Tänker I övernatta i Sutre?
+
+Raggen svarade, dragande på orden:
+
+Vi hade tänkt det. För samlings skull. Men som det nu låter. Bortifrån.
+Så tör det vara bäst en knallar vidare --
+
+En tvär och trumpen bifallsnick gick långsamt laget runt.
+
+Varföre då, då? sporde Träsken.
+
+Raggen svarade:
+
+De säger, att kolran kommit till Frönsan.
+
+Kolran? upprepade Träsken.
+
+De säger så, sade Raggen.
+
+Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte
+långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke
+på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en
+finnskuta till Gävle, kolran ombord.
+
+Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I
+fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har
+sagt det?
+
+Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt
+ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade:
+
+Jag säger det inte för bestämt. Men jag slår ihop och gissar --
+
+Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd
+kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?
+
+Mannen blinkade förläget, sade:
+
+Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om
+forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick
+av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året
+hon var som värst.
+
+Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut
+från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två!
+Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel.
+
+Töserna drogo sig baklänges inom grinden, baklänges mot köket. Basilius
+stod kvar. Raggen sade:
+
+Han har visst skräcken riktigt, Träsken.
+
+Såå? sade Träsken, stillnade av. Har jag skräcken?
+
+Och han fortsatte:
+
+Varföre då, då? Varföre illfänas? Står icke våra liv i Herrens hand, nu
+och alltid?
+
+Det gör de, inföll Raggen, men kommer hon bland oss, så tar hon rubb och
+stubb. Såna som vi är tillvridna och hungersjuka --
+
+Men Träsken skådade i fjärran.
+
+Nu ska I höra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade från Vasa till
+Gävle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det
+är kolran, skreks, det är kolran. Alle man rusade upp på däck, lämnande
+den sjuke ensam. Jag med. Men när jag kom upp i månskenet -- för det var
+en stilla och månklar natt -- ingav Herren mig en tanke. Jag tänkte: Det
+här är kanske din stund att amortera en smula på förlagslånet. Det föll
+mig in att månen kunde vara den Allsmäktiges indrivare. Så jag gick ned
+igen. Litet förmådde jag uträtta, men jag hjälpte honom med ett och
+annat. Och så tog jag fram fiolen, mest för att muntra mig själv en
+smula. För det var otäckt därnere, det var hemskt som han stönade och
+skrek. Han var så rädd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde
+tycka utan danslåtar. När krampen kom, ropade han att jag skulle sluta.
+Men jag kunde inte, den gjorde mig så munter, musiken, att jag tyckte
+det var en välgärning både för honom och mig. Och jag kunde granneligt
+se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte
+inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för
+manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och
+tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst.
+Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den --
+
+Det var märkligt, sade Raggen. Men Träsken stirrade på honom med stora,
+stela, stränga ögon, sade:
+
+Varföre då, då? Varföre märkligt? Skräcken är det värsta. Den tar en i
+magen och slår en i backen och sen är det gjort. Men dansar man och
+håller sig munter --
+
+Och han lade fiolen till kinden.
+
+Det var den här, jag spelte.
+
+Han spelade några takter, vände sig om och ropade:
+
+Valborg! Valborg!
+
+Hon stack ut huvudet genom fönstret.
+
+Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med
+hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska
+åka. Var är Daniel?
+
+Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken.
+
+Och Träsken spelade och sade:
+
+Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du
+med?
+
+Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet.
+
+Och Träsken spelade och stampade och skrek:
+
+Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om
+forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran --
+
+Men mannen med det fromma ansiktet sade:
+
+Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen.
+
+Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde
+fiolen. Takten stampade han alltjämt med hälen.
+
+Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt
+knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för
+steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort
+hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i
+Sutre.
+
+Så började töserna gråta, skreko:
+
+Mor! Mor!
+
+Och då mor i Sutre kom ut på trappan, sprungo de emot henne, ropande:
+
+Kolran kommer i Stenby backe!
+
+Å, håken heller! sade mor i Sutre, steg nedför trappan. Hon höll handen
+över ögonen, såg upp mot vägen. Efter en stund sade hon:
+
+Det är socknekärran. Det är det. Det är kolrakärran. Vad kan det vara
+för en stackare? Han ska väl jordas i Raslinge.
+
+Öppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute på
+vägen, öppna grindarna på vid gavel, så att hon inte behöver stanna. Den
+gästen kan en vägra rum efter stadgan. Vad står han och trampar efter,
+Träsken? Inte hoppar hon ur kärran på genomfarten. Tro, vem de ha fått
+till körsven? Stäng fönstret dennasse, Valborg. Det är väl
+skogsstrykarna, som fört henne med sig. In med er, ungar, gå in till mor
+i köket. Stäng stalldörrn om sig, Träsken, så slipper han knip i magen.
+Det blir att ge besk över lag. Hur många strykare sa hon att det var?
+Nå, det ger sig. Så beskedligt och gnavet hon kör, kommer inte till
+kyrkan före kvällen. Det blir tyst begravning. Gud fröjde själen. Amen.
+Inte kan en tro att hon kastar sig på korna i förbifarten? Nej, det har
+en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk
+att de dra sjukdomar efter sig.
+
+Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu
+lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket.
+
+Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så
+långsamt, hon gnisslade så synnerligt. Det kom med jämna mellanslag som
+när en sjuk jämrar sig på det yttersta. Men det var inte jämmer i låten,
+det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som när
+gladan seglar lik ett svart flarn högt uppe i himmelskupan.
+
+Kärran var svart, kistan eller huven var svart, hästen var svart. En
+gammal svart häst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars
+snötyngd i hovarna. Nosen hängde mot jorden.
+
+Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar
+på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något
+ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen
+fanns icke. Det var svart.
+
+Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden.
+
+Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten. Att körsvennen för
+att skydda sig måste binda ett kläde för ansiktet, genomdränkt med
+starka mixturer. Det mindes han; men han tänkte:
+
+Som han ser ut! Inte är det en människa. Det är döden.
+
+Han bytte fot, lade huvudet på sned, halvslöt ögonen. Och leendet,
+strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smög sig fram
+mellan de smala, blodfattiga läpparna.
+
+Basilius förstod alltsammans, han förstod vad gästgivarn och mormor
+talat om, han förstod, vem det var de väntade, han förstod varför
+Valborg tagit fram de vita lakanen och han förstod varför de lämnat
+honom ensam och befallt honom att öppna grindarna på vid gavel.
+
+Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke,
+äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade
+mormor tröttnat att försvara honom.
+
+Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för
+att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång
+menuetten. Sedan gömt sig i stallet. Mormor hade fört honom ut på vägen,
+att det kunde ske stilla och omärkt utan skräck för de andra.
+
+Jag är så lätt och liten, tänkte Basilius, han lyfter mig i rocken och
+stoppar mig i huven. Vad är det sedan? Är jag död sedan? Kommer Valborg
+ut med de vita lakanen och sveper mig?
+
+Långsamt nalkades kärran, var nu så nära att han kunde höra hästens
+tunga flåsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En röst, dov
+under klädet, sporde:
+
+Vem är du?
+
+Basilius formade sitt namn med läpparna. Kärran sattes i gång, stannade
+åter. Körsvennen lutade sig ned över gossen.
+
+Vem är du?
+
+Han svarade: Basilius.
+
+Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter
+gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned,
+grensle över huven. Rösten sade:
+
+Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover.
+
+Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita
+lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon.
+
+Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp,
+dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den
+befarit en bräcklig bro. Stannade.
+
+Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep
+ihop ögonen, ville icke se.
+
+Men rösten sade:
+
+Varför blundar du, Basilius?
+
+Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg
+sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen,
+Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt,
+ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit.
+
+Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin
+hand på huven.
+
+Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde
+ligga fyra långa timmar i svarta kistan?
+
+Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt
+upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst
+bakom sig.
+
+Och han tog åter gossen på armen.
+
+Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en
+mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom
+och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han
+var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare
+än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara
+svårt att ligga hos henne i kistan.
+
+Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med
+ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig,
+höll den blåögde körsvennen den vita, mörkögda flickan i famn. Sade:
+
+Anmäl, Basilius, anmäl för mor i Sutre, att gården fått gäster.
+
+Varligt ställde han henne framför sig, kysste hennes panna, kysste
+hennes skuldra, kysste hennes hand.
+
+Anmäl, Basilius, att grevinnan Ruth --
+
+Han tryckte henne plötsligt intill sig.
+
+-- furstinnan av den Blodröda Stjärnan, drottning av Svarta Nätter täckes
+taga in i Sutre.
+
+Han skrattade gällt, klart och skarpt som kärrans visslande gnissel,
+släckte sitt skratt i hennes hår.
+
+Och han vände sig åter till Basilius, rörde lätt vid hans axel. Tillade:
+
+Jämte dess ödmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt.
+
+
+
+
+Frönsagreven stod på stora trappan, ensam, ropade på Träsken. Svarta
+kappan hade han kastat och blottat en mörk frack med facetterade
+stålknappar, knäbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den dräkten såg han ut
+som en spenslig yngling, men det starkt grånade håret vittnade om
+åldern. Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot
+höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en
+ungdomlig färg, konstlad eller ej.
+
+Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman
+flängde mellan spis och skåp.
+
+Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat.
+
+Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't
+fullkomligt.
+
+Hon torkade händerna på förklädet, lossade det från midjan, släppte ned
+kjolen, strök upp hårtestarna, öppnade skåpet och började pynta sig.
+Daniel kom in och Basilius. De ställde sig på var sin sida om mor i
+Sutre och betraktade henne med vördnad och undran. Hon trädde på sig ett
+stort blårandigt förkläde och över detta ett mindre svart av siden, hon
+fäste silverbroschen med salig gästgivarns hår under hakan, hon häktade
+i de gyllene öronringarna, hon satte på huvudet en mössa av svarta
+spetsar och högröda sidenband, en gåva av Träsken. Hon snöt sig i
+underkjolen och sade:
+
+Inte för att jag vålar honom, men han är greve född --
+
+Och hon steg ut på kökstrappan. Daniel och Valborg följde och mellan dem
+slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark.
+
+Mor i Sutre neg och sade:
+
+Jag trodde fan själv kom med kolrakärran, men så var det greven. Bättre
+upp sa sotarn, fastna i spjället.
+
+Greven vinkade och log.
+
+Det fägnar mig, kära mor, det fägnar mig att vara en kär gäst i Sutre.
+Men var böveln håller kommerserådet hus?
+
+Och han ropade:
+
+Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina
+kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller
+hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera --
+
+Äntligen svarades ur stallmörkret:
+
+Här är jag, herr greve. Jag kommer.
+
+Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln,
+rak och stel, hatten i hand.
+
+Fägnar mig, fägnar mig, sade greven, gjorde en lätt bugning. Ser han,
+min kära Träsk, det anskrämliga åkdonet där? Gott. Får jag då be herr
+kommerserådet ställa undan kärran i vagnslidret eller var han behagar?
+Den vanpryder vårt vackra Sutre. Eller hur, kära mor?
+
+Jo, medgav gumman, näst rackarkärran och Frönsaekipaget finns det väl
+inte sämre åkdon.
+
+Men Träsken sade:
+
+Varföre då, då. Varföre jag? Får jag be herr greven be någon annan?
+Varföre icke be den ogudaktige lymmel, som åker omkring som ett
+spektakel i kolrakärran? Det är rätta tiden nu, herr greve, att lära
+lymlar veta hut --
+
+Frönsagreven sträckte på armarna, varvid ett sprött ljud lät förmoda att
+frackens sömmar voro bristfälliga. Han gäspade, blundade och log.
+Plötsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvärstannade med
+spänstigt böjda knän lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler.
+Rätade upp sig och sade:
+
+Herr kommerseråd, lymmeln är som bekant jag. Dock far jag ej omkring som
+ett spektakel utan som en man, vars frihet är hotad. Därföre, herr
+Träsk, uppmanar jag honom hövligast att skaffa undan kärran, som eljest
+kan väcka misstankar.
+
+Och om jag inte gör det? sporde Träsken, tuggade och blinkade. Om jag
+vägrar, herr greve? Hur går det då, då?
+
+Då, svarade greven och sköt de alltför svarta ögonbrynen högt upp i
+pannan, då ser jag mig nödsakad att piska upp herr kommerserådet.
+
+Det tror jag honom om, sade Träsken, för det har han gjort förr.
+
+Det fägnar mig, det fägnar mig, log greven. Nå, hur blir det med kärran?
+
+Jo, det blir nog, mumlade Träsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade
+nedför trappan och inom tre röda minuter hade den dystra kärran
+försvunnit i vagnslidrets mörker. Men greven ägnade den icke längre
+någon uppmärksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn
+och svängde henne ned från kökstrappan.
+
+I jistininejistineje -- skrek gumman, yr i mössan. Greven smällde två
+kyssar på de äppleröda gumkinderna, sade:
+
+Livet är kort, kära mor, men timmarna långa. Låt oss göra oss en riktigt
+glad dag. Min lilla grevinna sitter framför spegeln och skrattar åt sina
+vita små tänder. Vi äro fördöme mig så nygifta, att prästen inte hunnit
+läsa över oss. Men här i Sutre under ekarna tänker jag äta min
+bröllopsmiddag --
+
+Här! skrek gumma. Tackar för äran, sa käringen, lånte kungen sin särk.
+Men det går inte. För gästgivarn är inte hemma. Och röda gumsen gick
+vill i morse. Och här har varit strykare. Och Träsken och Valborg ska
+fara --
+
+Men greven hörde inte på. Han fortsatte:
+
+För mig går allting bakvänt. Vilket lär bero därpå att jag i mitt
+sjuttonde år sålde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot löfte att
+aldrig begynna i rätter ända. Alltså började jag med bröllopsnatten,
+fortsätter med bröllopsfesten och skall om Gud ger tålamod väl också
+höra prästen läsa en stump. I Stockholm. Apropå, min kära Träsk, jag
+behöver hans häst och hans kärra --
+
+Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren.
+Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i
+ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i
+nacken.
+
+Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen
+brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära
+mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt --
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. För jag känner honom.
+Smör ska han ha, och ägg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung
+och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och
+dricka ska han ha. Och när det inte finns gudslånet kvar i Sutre, då
+klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men
+jag säger: betala. Säger jag. Betala, greven lilla, betala!
+
+Betala? upprepade greven, spärrade upp ögonen. Vad hör jag? Betala!
+Skulle jag sakna kredit?
+
+Men gumman fortfor i samma andedrag:
+
+För jag känner'n! Ostkaka ska han ha, och russintårta ska han ha, och
+sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver på bordet och
+damastduk och glas och porslin. Men nu ska han höra upp, lilla greven,
+för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde
+svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det
+gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom.
+
+Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans
+smattrande stämma:
+
+Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n.
+
+Gumman stillnade plötsligt, strök magen platt under tunga händer, sade
+lågmält men tydligt:
+
+Tand för tunga, dotter, tand för tunga.
+
+Och det blev ett ögonblick tyst i Sutre.
+
+Så började moran åter surra.
+
+Nej, Träsken där kan han kujonera, eftersom han är karl, men mor i Sutre
+rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber
+om ett mål mat, så ska han få. För snålare är inte käringen. Men inte
+blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett för honom. Och
+mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven för hans skull, lilla
+greven --
+
+Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmössan, desslikes
+sidenförklädet, vecklade in mössan i förklädet, stoppade alltsammans
+under armen och återvände till sitt kök, slående dörren i lås.
+
+Sade till sväran:
+
+Nu håller du din leda mun. För här bränns.
+
+Och flängde oförtrutet mellan spis och skåp.
+
+Efter en stund kom Valborg, efter henne Daniel.
+
+Vart ska I? frågade moran. Valborg svarade:
+
+Daniel skulle hjälpa mig att lyfta ned kistan från vind.
+
+Ska Träsken fara nu då?
+
+Far ska köra för grevens till Raslinge. Så får de väl skjuts sör ut av
+prästen.
+
+Det låter höra sig, sade mor i Sutre, flängde mellan spis och skåp.
+Pojken och flickan försvunno i vindeltrappans mörker; stegen knarrade
+jämmerligt under Daniels stövlar.
+
+Sväran, som satt vid fönstret, snattrade:
+
+Nu kör'n ut med kärra. Träsken kör ut med märra!
+
+Angår det dig? snäste gumman. Men plötsligt stack hon huvudet inom
+trappdörren, ropade:
+
+Ska han inte ha någon mat då, token?
+
+Maten får de väl hos prästen, trodde Valborg. Och Daniel rabblade en
+sockenramsa:
+
+Vetja va prästen i Raslinge äter, sur sill i helg, i söcken ruttna
+potäter.
+
+Äss, äss, äss! fräste gumman. Kvicker var så kvick att en såg aldrig
+annat än rumpan på'n.
+
+Smällde igen dörren.
+
+Sväran hängde vid fönstret, svept i gardinen så att endast nässpetsen
+och de oroligt flackande ögonen och munnen voro fria.
+
+Si, si, si, si, si, vispade tungspetsen mellan tänderna, sisisi en sån
+lita e!
+
+Ocken är liten? undrade mor i Sutre, ryggen vänd mot fönstret. Men
+sväran hörde henne icke, fortfor:
+
+Sisisi, svart som ett kolstycke, grann som ett gulläpple. Sisisi, e sån
+lita e!
+
+Ocken är liten? upprepade mor i Sutre. Och då hon icke fick svar, måste
+hon maka sig bort till fönstret. Hon såg Träskens kärra och Bina med det
+ryska klockspelet och Träsken själv i färd med att syna sele och don.
+Vidare såg hon den mörka flickan, som vilat i kolrakärran. Hon satt på
+kramlådan, nedhukad, med händerna knäppta om knäna och såg mycket liten
+ut. Mor i Sutre betraktade henne länge och uppmärksamt. Slutligen sade
+hon:
+
+Jäntan tör vara törstig efter att ha legat i den leda kärran timvis. Tag
+kruset och hämta dricka i källarn och bjud henne.
+
+Och hon tog lerkruset från hyllan och räckte det åt sin svärdotter. Men
+sväran, som hade folkskräck, tryckte sig med utbredda armar platt mot
+väggen och vispade på:
+
+Nä, nä, nä, nä, nä, int' ja' int', int' ja' int'.
+
+Då går en själv, då, sade mor i Sutre. Hon gick mot dörren, vände,
+ställde sig framför spegelbiten i skåphörnet, strök tillbaka håret,
+satte mössan på hjässan, sidenförklädet på magen. Och när hon i spegeln
+varsnade svärans blinkande ögon och flinande mun, sade hon:
+
+En ska inte skämma gården och en ska inte skrämma ungen, så nu vet du
+det, grinolla.
+
+I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kök, fyllde i källaren kruset och
+gick långsamt och med blicken fästad på det rågade kärlet bort till
+kärran. Försiktigt lyfte hon kruset över kärrkanten.
+
+Lilla mamselln tör vara törstig, sade hon. Här är dricka.
+
+Men flickan satt orörlig på Träskens kramlåda, händerna knäppta kring
+knäna, blicken oavlåtligt riktad mot storstugans fönster.
+
+Smakar det inte? frågade mor i Sutre, väntade förgäves svar. Då blev
+gumman röd i synen och kruset begynte skälva, så att skummet pöste över
+bräddarna.
+
+Hon är väl döv då, mamselln, eller har hon fel på målföret?
+
+Intet svar. Men Träskens huvud dök upp på andra sidan hästryggen.
+
+Hon är utländska, mor, hon är utländska.
+
+Det till, mumlade moran. Stackare den som är liten.
+
+Hon ställde ifrån sig kruset och började undersöka flickans kläder,
+tummade tyget, strök det mot kinden, granskade underkjolarna, granskade
+kalsongerna, granskade strumpor och skor. Och hon sade till Träsken:
+
+Vad jag kan se, är hon snygg och proper. Det hedrar mor hennes, så
+utländska hon är.
+
+Snygg och proper, upprepade Träsken, rynkade pannan. Och han lyfte sin
+hand och pekade upp mot himlen.
+
+Vad hjälper det människan att hon är snygg och proper, om hon tar skada
+till sin själ? Vore det min dotter, skulle jag gråta blod.
+
+I jistineje! skrek gumman och for tillbaka. Vad är det nu med henne? Vad
+kollrar hon efter?
+
+Ty flickan hade sprungit upp, slagit ut armarna; ansiktet lyste,
+läpparna skälvde, ögonen glittrade.
+
+På stortrappan stod Frönsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor
+i Sutre drog sig ännu ett stycke tillbaka.
+
+Greven hoppade upp i kärran, han slog armen kring flickans liv och satte
+henne ned på kramlådan, han lade några blommor i hennes knä och fäste
+andra i hennes hår. Han satte sig på kärrkanten, böjde sig fram över
+flickan och viskade i hennes öra. Och hon skrattade.
+
+Kör, ropade han till Träsken. Kör, herr kommerseråd, kör!
+
+Men Träsken väntade på Valborg och kistan.
+
+Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans knä, luktade på den, bet av
+en bit av stjälken, spottade ut den, sade:
+
+Hör nu, lilla greven, flärd och sånt är han kunnig på, det syns. Men
+mamselln har väl mage hon som andra. Vad tänker han mätta den med?
+
+Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och
+gumman fortfor:
+
+Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen
+svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till
+minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick
+mjölk --
+
+Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick.
+
+Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte
+hungrig.
+
+Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under
+förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet.
+
+Efter en stund sade hon:
+
+För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad
+betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den.
+
+Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack.
+
+Och han ropade otåligt:
+
+Träsken! Var blir han av? Låt oss köra.
+
+Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort
+till kökstrappan, vände och sade:
+
+För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har
+en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med.
+
+Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade:
+
+Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle
+inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt
+Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen
+och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så
+gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På
+Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur
+lagad mat smakar.
+
+Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som är liten.
+
+Hon rullade hastigt uppför trappan. I köksdörren vände hon sig om, neg
+djupt och sade:
+
+Ja, då får en tacka herr greven så mycket, så mycket att han håller till
+godo i Sutre.
+
+Fägnar mig, fägnar mig, svarade Frönsagreven.
+
+
+
+
+Som en mörknande glöd låg solen på askgrå himmel: storekens kala topp
+bildade ett ugnsgaller framför glöden. Och utför klinten dråsade
+dimflockar, lade sig som grå askhögar över skogsbrynet.
+
+Mor skickade barnen med mat till ögårn. Flickorna buro korgen, Lasse
+gick före. När han hunnit ett stycke bortom vedbacken, där Daniel
+spräckte kubbar för stekugnen, tvärstannade han, spärrade stigen.
+
+Vill du gå bara, skreko flickorna, stötte honom i stjärten med korgen.
+Men pojken stod sten stilla, huvudet sänkt, eftersinnande. Och flickorna
+sade sinsemellan:
+
+Rör honom inte, för nu grunnar han. Rör honom inte, för då gråter han.
+
+Och de frågade:
+
+Vad grunnar du på, Lasse?
+
+Men pojken kröp dem under armarna och satte i väg tillbaka till Daniel,
+drog honom i spänntampen.
+
+Vad är det om? frågade Daniel, fick inte svar. Har du haft sönder
+käpphästen?
+
+Nej, den stod i stallet och åt.
+
+Vad är det om då? upprepade Daniel. Pojken lyfte långsamt och betänksamt
+sin becksvarta tass -- pekade mot skogsbrynet.
+
+Dennasse är di, sade han. Allihopa.
+
+Vilka? undrade Daniel, fällde yxan. Han såg mot skogsbrynet och
+upptäckte en svart fläck, som tycktes orörlig. Han sade:
+
+Det är väl strykarna, som lägrat sig.
+
+Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han:
+
+Ska de ha kvällsvard, de med?
+
+Det kan väl hända, svarade Daniel. Mor får väl stoppa dig i ugnen, om
+fläsket tryter.
+
+Pojken sprang i kapp flickorna.
+
+Di ska ha mat, di med, flämtade han. Sade ingenting vidare förrän de
+hunnit fram till åkergläntan vid ögårn. Gästgivarn var långt ute på
+åkern, gick sin sega gång fåra upp och fåra ned. Sent omsider kom han
+fram till barnen, som slagit sig ned i gräset runt korgen. Flickorna
+lyfte av locket. Gästgivarn tog bröd och sovel, skar det och gav först
+barnen, sedan sig själv. Men pojken tog inte emot.
+
+Hemmase har di bättre, sade han.
+
+Gästgivarn log.
+
+För hemmase har di stek, upplyste pojken, för hemmase har di främmat i
+storstugan.
+
+Och gästgivarn nickade, lät maten tysta mun. När korgen var läns, lade
+han på locket, sade:
+
+Ska I gå hem nu?
+
+De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse dröjde en stund, sade:
+
+Det blir väl inte mycket över sen, inte?
+
+Sen? upprepade gästgivarn.
+
+Ja, sen, sade pojken, sen de ätit sig mätta allihopa?
+
+Gästgivarn drog honom varligt i örat.
+
+Det tör väl tya för dig, fast du är stor om magen.
+
+Han återvände till plogen och barnen återvände hem. Då de kommo till
+stupet, där stigen löper utför klinten, kunde de rätt tydligt skönja
+hela hopen strykare. Flickorna räknade till över tjugu.
+
+Senare, då ljusen tändes i Sutre, kommo strykarna närmre, lägrade sig
+slutligen vid grindstolpen. Därifrån sågo de faten bäras till
+storstugan. De sågo Träsken bära stekfatet på sina tio fingertoppar, de
+sågo moran rulla omkring med ostkakan, de sågo Valborg med brickan full
+av såsskålar och gräddsnipor och syltskålar, sist sågo de Basilius
+bärande i båda händer en förläggarslev av silver. Då smet Raggen inom
+stängslet och hejdade pojken.
+
+Vem har I i storstugan? frågade han.
+
+Det visste inte Basilius eller skämdes att säga.
+
+Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven?
+
+Men Raggen höll honom kvar.
+
+Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen?
+
+Basilius svarade:
+
+Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i
+storstugan.
+
+Raggen släppte sitt tag.
+
+Det var lett, sade han. Men när pojken ville gå förbi högg han honom
+ännu en gång i axeln, sade:
+
+Det var en flicka här i jonse som lovte oss mera välling.
+
+Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig lös. Raggen
+återvände till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna.
+
+Han sade:
+
+Änten är det den håle eller är det han.
+
+Och han tillade:
+
+Vi väntar väl, får vi se.
+
+Karlarna suckade.
+
+I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från
+stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och
+hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade
+med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon
+varit flugstungen.
+
+Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken.
+
+Basilius slank ut och in.
+
+Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter,
+krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som
+inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till
+Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir
+du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre.
+Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?
+
+Håll käften, sade Daniel, täljde.
+
+Och hon fortfor:
+
+Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene.
+Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte
+högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara
+ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos
+mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var
+torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom.
+För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel,
+var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.
+
+Håll käften, upprepade Daniel.
+
+Men sväran fortfor:
+
+För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och
+si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn --
+
+Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde.
+
+Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra
+emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen,
+helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon
+emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes
+nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en
+ström av onda ord. Daniel gick emellan.
+
+Vad du är elak i dag, sade han.
+
+Hon skrek:
+
+I dag sker här en olycka.
+
+Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret
+för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom.
+Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke.
+
+Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton:
+
+Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog,
+hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills
+prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på
+eftersmaken. Den svir ända ner i tårna.
+
+Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon
+fortfor i samma blida, allvarliga ton:
+
+Jag håller räkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och först är det
+moran, som ödslar med mat och dryck, när hon kommer i tagen. Eljest kan
+hon snåla. Men ska hon visa vad Sutre förmår, så väjer hon inte för
+något. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att förvalta, det öser
+hon ut. Och det är högfärden. Och därför kan hon inte skämmas som hon
+borde för Stava. Eftersom det ändå var en greve. Och för det andra är
+det gästgivarn, som blivit så hatisk att han inte tål folk. Och för det
+tredje är det Anders, som super för det han inte fick den han ville. Och
+ho vet vad han gör för dåligheter på vägarna. Och för det fjärde är det
+Daniel, som lockas av köttet. Och för det femte är det Valborg som
+åbäkar sig grundeligt för att locka honom --
+
+Och för det sjätte är det den elaka tungan din, avbröt Daniel. För tvi
+vale en sådan!
+
+Ja, sade sväran, det sjätte är min tunga. Men du ska inte skylla mig för
+henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och går ut
+genom min mun på det att det må uppenbart varda. Ty innan eld föll över
+Sodom och Gomorra sände Gud sina änglar till Loth och han varnade
+staden. Och jag har satt fingret till bölden och sagt: Detta är det. Så
+länge I låten oäktingen gå här utan betalning och som äkta barn bland
+mina barn, så låder skam och synd vid eder. Ty det är av högfärd
+eftersom fadern är greve född. Men si, si, jag är född i en torparestuga
+och därför skreks det genom sju socknar. Och därför hatar I mig.
+
+Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik så väl kunde en hata den
+ilskna kattan.
+
+Ja, fortfor sväran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag är
+mor till gästgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna.
+Och mig hatar I, därför att jag ser och hör all synd som sker. Uppenbart
+och i lönn. Och själv är jag så usel att en kvarnsten skall bindas kring
+min hals och ändå är jag bättre än någon av eder, undantagandes Danjel.
+Men jag vet, vem som lade besmanet över lagårdsdörrn, då jag skulle
+mjölka --
+
+Vad i helskotta, mumlade Daniel, släppte både borr och pinne. Vad säger
+du? Ocke besman?
+
+Men sväran slöt ögonen, nickade och log, så att tandstumparna glittrade
+i det röda köttet.
+
+Jo, jo, jo, lille Danjel. För han hatar mig så att håret dråsar tussvis
+ur huvut på honom. Och om natten då han tror mig sovandes stiger han upp
+och kämpar med den onda anden. Och jag hör hur de ranglar omkring i
+mörkret och välter stolar och bord. För den onde tål inte att jag sagt
+honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand på
+gästgivarn. Och jag hör, hur han slungar den i väggen. Och äss du inte
+tror mig, så kan jag visa dig skråmorna i väggen --
+
+Daniel! ropades från gården. Det var Valborg. Daniel! Nu får du hjälpa
+mig med kistan igen. För det blir inte resa i afton. Far ska spela för
+grevens.
+
+Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger
+besman över dörren?
+
+Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast
+som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.
+
+Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och
+fogligt:
+
+Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas.
+Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.
+
+Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.
+
+Så skrek hon:
+
+Eller med länsman, du! Eller med länsman!
+
+Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod
+en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen
+som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp
+dragluckan och ropade:
+
+Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!
+
+Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja
+Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom
+tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot
+storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon
+skrek ännu en gång och gällare: Länsman!
+
+Då hörde hon en röst viska:
+
+Schy, schy, schy, tyst, tyst!
+
+Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren
+urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius.
+Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.
+
+Var det du, som tysta på mig? frågade hon.
+
+Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:
+
+Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!
+
+Och åter i blid ton:
+
+Ska du följa mig upp på vind?
+
+Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig
+på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.
+
+Hon sade:
+
+Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena
+i kontoret.
+
+Är det sant? frågade gossen.
+
+Hon svarade högtidligt:
+
+Så sant jag tror på min Frälsare.
+
+De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:
+
+Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.
+
+Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började
+rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje
+rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och
+ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över
+gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan
+motstånd.
+
+Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna
+vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.
+
+Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad
+ont du har gjort mig?
+
+Nej, svarade Basilius.
+
+Hon sade:
+
+Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För
+han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så
+länge du finns här.
+
+Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades.
+Hon sade:
+
+Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar?
+
+Nej, svarade Basilius.
+
+Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret.
+
+Pojken ryckte till.
+
+Då slår jag ihjäl mig! skrek han.
+
+Hon sade:
+
+Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me.
+
+Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot.
+
+Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?
+
+Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren.
+Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt
+sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen
+i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter
+dörren och sade:
+
+Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han
+illa far.
+
+Jag har inget illa gjort, sade Basilius.
+
+Hon svarade:
+
+Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.
+
+Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en
+skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.
+
+Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!
+
+Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung,
+men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar.
+Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte
+sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också
+gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:
+
+Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en
+gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur
+det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån
+orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag
+si!
+
+Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen
+och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och
+ibland skrek hon:
+
+Int' vill jag göra'n illa.
+
+Så blev hon ond.
+
+Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde
+hon bakom sig en grov, myndig stämma:
+
+Vad är det, som försiggår här?
+
+Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men
+skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte
+trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick
+på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och
+störtade med sin börda i famn utför trappan.
+
+Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på
+bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.
+
+Nu vaknar du, befallde hon.
+
+I trappan hördes tunga steg.
+
+Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem
+åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.
+
+Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i
+handen och förde till hans mun.
+
+Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet.
+
+Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig:
+
+Guds fred, gästgivarmor.
+
+En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till
+bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt
+gnagde på sitt äpple.
+
+Vad är det med den här?
+
+Sväran rasplade på:
+
+Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite
+skrämd av sig --
+
+Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter
+en stund frågade han:
+
+Var det moran som ropte på länsman i jonse?
+
+Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.
+
+Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:
+
+Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.
+
+Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig
+i fållbänken.
+
+Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat
+att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.
+
+Sade och somnade.
+
+
+
+
+Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att
+pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om
+länsman i Stenshult:
+
+Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.
+
+Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som
+ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl
+utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon
+fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och
+hon började längta efter barnen.
+
+Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?
+
+Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse
+och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till
+Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.
+
+Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det
+är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med
+fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt
+i Sutre. Någon gång si! Si! Si!
+
+Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg
+stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och
+slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:
+
+Gossen lill' -- osse -- osse -- kosse -- osse -- gosse --
+
+Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det
+vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en
+svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:
+
+Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?
+
+Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.
+
+Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
+
+Och gossen sänkte rösten:
+
+Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick
+sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och
+Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom
+blev du rädd, så att du bara knuffade mig.
+
+Sväran lyssnade uppmärksamt, och lyssnande böjde hon sig långsamt
+framåt. Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och
+allvarligt:
+
+Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig
+till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För
+nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För
+meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla
+utför stupstocken. Och därför lämna gamlan mig allena i köket, som
+eljest inte. Och nu håller hon sig hos greven och Träsken, som kan
+vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och så blev de av med
+oss båda två, som inte passar till högfärden deras. Att gästgivarsläkten
+är den förnämsta, som bara tar hemmadöttrar, fast det kom en
+torparedoter med, som inte var riktigt. Men det här behåller vi för
+oss själva, du Basilius, så att de inte nosar, hur pass vi begripit. För
+då kommer det att regna besman som trindsnö i april. Och det från klar
+himmel. Så att du minns det, Basilius! Därpå beror liv och salighet. Så
+att du kommer ihåg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihåg
+det!
+
+Basilius svarade ingenting, och sväran tillade:
+
+Hav dig nu ned från bordet. Jag ska ställa fram vällingen åt ungarna.
+
+Efter en stund upprepade hon:
+
+Hav dig ned från bordet, sa jag.
+
+Han fäktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask på
+bordet. Sväran stod sten stilla och stirrade på honom.
+
+Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned
+honom. Men så snart hon släppte taget, sjönk han som en mjuk trasa ned
+under bordet.
+
+Hon böjde sig över honom.
+
+Vad är det med dig? Gör du det med flit?
+
+Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om
+bordsbenet för att hala sig upp.
+
+Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon
+frågade:
+
+Har du inte styrsel i bena?
+
+Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:
+
+Jag känner dem inte.
+
+Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.
+Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad
+skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden.
+Tänka sig, vad du är elak, unge!
+
+Finns det ingen bot, då? undrade pojken.
+
+Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon
+icke tillstå. Hon sade:
+
+Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han
+är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker
+länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.
+
+Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.
+
+Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd.
+Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara
+här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och
+salighet. Kom ihåg det!
+
+Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman,
+tassade hon hastigt ut på gården.
+
+Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster
+trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid
+stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.
+
+Hon ropade halvhögt:
+
+Danjel! Danjel!
+
+Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor
+mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens
+stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och
+ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade
+hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt
+hela dagen. Och hon sade:
+
+Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?
+
+En röst svarade:
+
+Vi skulle köra ut med kolrakärran.
+
+Och en annan röst frågade:
+
+Vad har I för främmat i storstugan? Det lyser så grant.
+
+Det är greven, svarade hon likgiltigt. Hon tänkte åter på sitt ärende,
+som var att finna Daniel. Men när hon nu vände för att gå upp till
+stallet, var det någon som grep henne i armen. Hon skrek till så att det
+ekade mellan gårdslängorna. Träskens fiol tystnade.
+
+Hon kände något strävt mot kinden.
+
+Tssyss, din tossa, hörde hon. Ska du kanske väcka gubben i köket? Jag
+vill bara veta, vem I har i storstugan. Är det Frönsagreven?
+
+Hon snodde och vred sig för att komma loss.
+
+Angår det dig, stryker? fräste hon.
+
+Han svarade lugnt:
+
+Det angår mig. Är det Frönsagreven?
+
+Hon sade:
+
+Det kan du veta! Vem annars skulle få stek och ostkaka av den snåla
+käringen? Fresta på och be vackert om en smula, får du se! För högfärden
+rider henne, så hon flåsar. Nu vet du det.
+
+Hon slet sig lös och sprang in i stallet.
+
+Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss,
+äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss,
+äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan?
+Äss, äss, äss.
+
+Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något
+mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä,
+och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.
+
+Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut,
+fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade,
+spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.
+
+Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.
+
+På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid
+kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke.
+Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt
+vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt.
+Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste
+svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.
+
+Icke Daniel.
+
+Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp,
+stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen,
+lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens
+ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på
+varandra, lika slöa båda. Halten sade:
+
+Han stångas den djä-djä-vuln.
+
+Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade:
+
+Danjel är inte här, inte?
+
+Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten
+förstod. Då flinade han.
+
+Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar
+Va-valborg.
+
+Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över
+spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot
+henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade
+fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade
+krafter. Hon sade endast:
+
+Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?
+
+Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra
+stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden.
+Sväran sade:
+
+Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.
+
+Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.
+
+Sväran frågade:
+
+Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista
+för livet.
+
+Han svarade ingenting. Och hon frågade:
+
+Tänker du slakta'n? Det är en fet en.
+
+Han gav henne en skygg sidoblick, skakade på huvudet.
+
+Han stång's den djä-djä-vuln, mumlade han.
+
+Sväran sade helt lugnt:
+
+Vad du gör, så kom ihåg, att jag ingenting har sett.
+
+Och hon lämnade i sakta mak stallet, när hon gick över gården sade hon:
+
+Nu kan inte Danjel hjälpa han heller. För nu är den synden begången.
+Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak.
+
+Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt
+knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan
+tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora,
+runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och
+ansträngning.
+
+Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu? Känner du inte
+att jag nyper dig i tån?
+
+Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och
+stillsamt sade hon:
+
+Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.
+
+Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går
+till, säger hon?
+
+Hon sade:
+
+Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken.
+Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan
+som hade mig till det.
+
+Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och
+reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan
+är det hon ljuger ihop?
+
+Sväran sade:
+
+Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men
+gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som
+ville bli av med ungen. Fråga honom själv.
+
+Mor -- mor i Sutre? stammade länsman.
+
+Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över
+länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora,
+hängande öronlappar.
+
+Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint,
+det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar
+en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det?
+Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se
+den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska
+gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått
+en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men
+han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset
+för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt
+mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller
+räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och
+oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är
+det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det
+och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst
+han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.
+
+Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver,
+ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.
+
+Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken
+bredvid gossen, klappade honom på huvudet.
+
+Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.
+
+Basilius svarade:
+
+Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel
+heller, för di är inte på vind.
+
+I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik.
+
+Nu blev hon skrämd, sade pojken.
+
+Länsman reste sig:
+
+För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?
+
+Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från
+ögårn.
+
+Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det
+behövs.
+
+Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.
+
+Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?
+
+Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med,
+att Valborg var på vind.
+
+
+
+
+Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in.
+Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan
+lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke,
+stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som
+visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i
+Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade
+efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och
+stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var
+hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.
+
+Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.
+
+Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan
+krus om jag får be.
+
+Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på
+gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte
+greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta
+brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.
+
+Vad tänker mor på? frågade greven.
+
+Hon svarade:
+
+Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.
+
+Greven sände ett moln mot taket.
+
+Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den
+andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.
+
+Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.
+
+Högt sade hon:
+
+Var har greven fått henne ifrån?
+
+Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den
+lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en
+köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation.
+Alltså -- den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en
+legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den
+gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit
+bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är
+Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då,
+men finner den förträfflig nu.
+
+Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna
+krympte och blånade.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+En ska inte tala om honom, sen det blivit mörkt.
+
+Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens
+fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.
+
+Nej, men jag struntar i etiketten, förtrogen med den herren som jag är.
+Minns mor den befängda historien? När jag skrev mig till Satan? Ja, tänk
+att den icke glöms, det är dock trettio år sedan? Så mycket och
+varaktigt nöje kan en enda människas lidande bereda. Då jag vid sjutton
+års ålder förlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus,
+gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till
+fars goda vänner och trogna grannar, begärde ödmjukt protektion. Det
+lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vände mig då till Gud i bön efter
+min käre lärares recept. Resultatet lät vänta på sig, men utmätningsman
+lät icke vänta på sig. Då kom djävulen till mig en afton när jag satt
+framför fars gamla venetianska glas, som var djupt och mörkt som en
+brunn. Vinkade. Och jag följde honom ända ned till Raslinge kyrka. Rev
+ett stycke av min skjorta och präntade min anhållan om subvention. Mot
+övlig pant. Stack dokumentet i nyckelhålet, uppfyllande allan
+rättfärdighet. Men icke fanen utan kyrkovärden fann dokumentet, kallade
+mig inför rådet, där jag examinerades i den kristna tron. Och det måtte
+mina belackare tillstå, att Frönsapojkens kunskap om Herrens bud och
+löften var perfekt. Men glädjen var dock allmän och jag näpstes med allt
+det löje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rätta. Ty även fanen
+bedrog mig.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tänker han göra med
+flickan?
+
+Han skrattade, räckte den svalnade turken åt lilla mamsellen, som
+kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men häftiga förebråelser.
+Greven sade:
+
+Aux affaires, kära mor! Träsken vill väl fara och mörkret begynner bli
+stadigt nog för en flykting. Vad kostar kalaset?
+
+Kalaset, mumlade gumman, kalaset --
+
+Och i det hon vred sig om på stolen med en plötslig knyck och spände
+blicken i sin gäst:
+
+Ska jag säga, vad det kostar? Det kostar, att han lämnar flickan här hos
+mig. När tider blir, får Träsken föra henne till Göteborg eller var hon
+hör hemma. Men greven lämnar henne här. Det kostar det.
+
+Han tog ett ljus från bordet, han lyste ett ögonblick på flickans
+ansikte, stack så lågan in under turkens turban och snart svepte skyarna
+både greve och turk.
+
+Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer,
+att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar
+i min trasiga soffa. Men i morgon är han här. Då blir det han, som för
+min lilla grevinna hem.
+
+Och vart tänker greven föra henne?
+
+Sammastädes. I den lovliga avsikten att bjuda henne äktenskap, vilken
+grace familjen varken lär försmå eller förvägra. Sådan ställningen nu
+är. Parole d'honneur, det är min avsikt.
+
+Jag tror't, sade mor i Sutre. Men då ska greven resa före och tala med
+släkten. Jag vet lite, jag, vad det blir för ståhej. Res före, greven,
+och jämna vägen --
+
+Ännu en gång lyfte han ljuset och lyste på flickansiktet. Han tog en av
+de båda små händerna, som vilade fromt i knät, höll upp den.
+
+Betrakta! sade han till mor i Sutre. Är den icke nätt med sina skära
+naglar, sina små gropar, sin gräddmjuka hud? Kanske något för rund och
+fingrarna en liten smula för korta. Om man vill vara très exigeant.
+Likafullt, så länge den här handen håller mig vid örat -- just så här -- är
+jag helt och hållet slav. Jag är lydig, jag är from. Jag inser, vad
+hederns bud kräver. Men skilj oss åt, kära mor! Nej, nej, nej! Vik
+hädan, frestare! Jag har ett grundfel, som står på Skaparens konto. Mitt
+minne är svagt. Jag skulle glömma henne. Parole d'honneur!
+
+Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne också?
+
+Men greven sprang upp och stående bakom stolen böjde han sig ned över
+flickan och viskade något, som kom henne att spritta till av glädje.
+
+Och återvändande till mor i Sutre, sade han:
+
+Tyvärr. Tanken är hädisk för mitt hjärta, men dunkla hågkomster säga mig
+att så är. Jag skulle glömma henne. Om inte annat skulle jag glömma
+adressen.
+
+Det är sant då, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det är sant
+då, att han inte har något samvete?
+
+Han satte sig på bordet med ryggen vänd åt mamsellen.
+
+Samvetet, kära mor, är en säck för goda gärningar såväl som onda. Vad
+man än stoppar i den, så tynger den till jorden och kommer oss att
+längta efter långa vilan. Men jag har en horrör för det stabila och rör
+mig helst en smula ledigt medan tider är. Sen hoppar jag rätt kvickt i
+gropen. Lämnom ämnet och till affärerna!
+
+Tänkte väl det, muttrade gumman.
+
+Men greven fortfor:
+
+De Arnfeltska papperna äro i stigande, starkt stigande. Nå, det har de
+varit i hela min tid, vilket är fördelen av att begynna uselt. Förliden
+jul fick jag besök av en tjock karl, som titulerar sig bruksförvaltare.
+Och egendomligt nog är han son till den där kyrkvärden, så rätt betänkt
+är det kanske subsidierna, som börja inflyta. Han frågade, om jag ville
+skära guld med täljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara?
+Mannen var mig obehaglig, men jag bad att få låna hans täljkniv. Då kom
+det fram, att täljkniven var yxor och guldet Frönsaskogen. Men nu hörde
+det till salig fars många imbecilla idéer att icke röra skogen. Varför
+jag, som just behövde lite motion, sparkade ut karlen. Genast kröp han
+in igen, lade tre tusen riksdaler banko på bordet, begärde revers. Det
+kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag på mig och
+reste ofördröjligen till Stockholm för att ekipera, ty min dessous var
+ständigt bristfällig alltsedan jag rev min bästa skjorta vid Raslinge
+kyrka --
+
+Och så tar vi en visa till, herr kommerseråd, ropade han åt Träsken. En
+visa till, så köra vi vidare.
+
+Nå, i Stockholm träffade jag min lilla grevinna och allt annat glömdes.
+När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga på
+ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten,
+Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot -- kalhuggen!
+
+Å håken, sade mor i Sutre.
+
+Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I
+reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen. Vilket jag inte
+visste då, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att läsa
+genom dokumentet. Kalhugget! Där växte icke annat än ruskiga figurer,
+som krävde mig på mat och pengar. Mig! Vars skog de skövlat --
+
+Det är väl strykarna, som hänger här kring knutarna, inföll moran. Jag
+får nog ge dem mat, jag --
+
+Tre fakta, fortfor greven, äro nu klara som solen. För det första kan
+min salig far icke göra mig några berättigade förebråelser. Skogen är
+fälld, jag kan icke resa den. För det andra är timret sålt, vilket ett
+brev från bruksförvaltarn säger mig. För det tredje och som konklusion
+av dessa båda ligger någonstans i vida världen en förmögenhet och väntar
+på Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det är en bisak.
+Huvudsaken är, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila
+är fatalt --
+
+Som herr greven yttrade detta, hördes ett skrik från gården, ett gällt
+skrik. I sin glada upphetsning märkte han det icke, men lilla grevinnan
+eller mamsellen for upp från stolen och kastade sig intill honom.
+Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och
+sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret.
+
+Det var väl ugglan, sade mor i Sutre.
+
+Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej
+stod att stilla. Och greven sade:
+
+Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är
+trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.
+
+Mor i Sutre reste sig för att ledsaga mamsellen till sovkammaren.
+
+
+Samtidigt öppnades förstudörren och Daniel trädde in, i hack och häl
+följd av Valborg. Han strök av sig hatten, ögonen klippte mot ljuset.
+Valborg ställde sig tätt intill honom.
+
+Det förtröt mor i Sutre, helst som greven var vittne till
+förtroligheten. Hon ropade:
+
+Vad i jistini håller I hus? Var har I varit?
+
+Daniel svarade:
+
+Vi har stått i förstugan och hört på Träsken.
+
+Har du inte annat att göra, du? fräste gumman.
+
+Jo, sade Daniel, jag skulle gå till stallet för nattfodret. Men det är
+något underligt på gården. För strax som jag kom nedför trappan, stötte
+jag mot något skrangel. Och det var kolrakärran.
+
+Kolrakärran? upprepade mor i Sutre. Ocken har kört ut med kolrakärran?
+
+Daniel skakade på huvudet.
+
+Någon av drängarna? föreslog greven.
+
+Men Daniel sade:
+
+Här finns ingen annan dräng än jag och bror Anders och han är borta. Och
+gästgivarn är vid ögårn. Så det har inte någon kört ut med kolrakärran.
+
+Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort
+till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra.
+
+Lilla vännen kom särdeles lägligt. Tag min lilla grevinna vid handen,
+för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid
+henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket
+lilla vännen kanske också är.
+
+Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt
+sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid
+hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjöd hand.
+
+Kom då, sade hon.
+
+Greven följde dem med ögonen och hans blick visade ett tydligt välbehag.
+När kammardörren stängts efter flickorna, utbrast han:
+
+Alldeles förträffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig
+lycka än en gång. Min kära Träsk, lilla grevinnan behöver en kammarpiga.
+Därtill förordnar och utnämner jag herr kommerserådets dotter.
+
+Valborg? sade Träsken, spärrade upp ögonen. Nej, jag betackar mig
+ödmjukast. Jag har fem döttrar, herr greve, den ena hos domprosten i
+Skara --
+
+Det är känt, avbröt greven, kommerserådets döttrar äro kända riket runt.
+Men för gammal vänskaps skull gör han mig nog till viljes. Eller skulle
+det vara så att han glömt vår gamla vänskap, herr kommerseråd?
+
+Träsken öppnade munnen och slöt den åter. Han satte fiolen till kinden
+och lät den åter sjunka. Men greven fortfor:
+
+Vår vänskaps tid, herr kommerseråd, då han förde säcktals med gammalt
+silver till Frönsan --
+
+Det hade jag köpt! skrek Träsken. Ärligen, ärligen, ärligen.
+
+Mor i Sutre sjönk ned på sin stol.
+
+Men greven fortfor:
+
+Naturligtvis. Men av vem? I alla händelser av många. Ty namnstämplar och
+vapen voro otaliga. Men vid Frönsan blevo de alla av ett fårahus,
+märktes alla med Arnfeltska namnet. Så jag tänker att mången samlare
+förundrat sig över den rikedom, som rått i gamla greve Arnfelts hus --
+
+I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an på stolen. Är det så
+han köper gårdar i Västergylln? Ijistini, jistini, det skulle Lars
+veta --
+
+Än sen? sade greven. Vad begär man av ett kommerseråd i stigande och en
+greve i sjunkande? Allting gick ärligt till, om också inte honnett. Ja,
+kryp han bakom gardinen, kära Träsk, och stäm sina strängar. För mig är
+huvudsaken att få en passande kammarpiga åt lilla grevinnan.
+
+Ja, men där blir han bet! skrek gumman, for upp från stolen. Vad Träsken
+gjort, det får han stoppa i en gammal tunna, lägga locket på. Men
+Valborg är för god att fara omkring med knallar och grevar. Hon stannar
+i Sutre, så sant hon ska bli min svärdotter --
+
+Svärdotter? upprepade greven, pekade på Daniel.
+
+Ja visst är det den usslingen. Och fast han inte är torr bak örat, ska
+jag nog bli karl att få bröllop på garn, om så gästgivarn ska stångas
+med både horn och klövar --
+
+Aha, log greven. Jaså, gästgivarn är mot det? Nå, då tör det dröja.
+
+Är det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jämfota
+och slog ut med armarna och knöt händerna. Ty oron och undran över vart
+greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade
+länge plågat henne.
+
+Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är
+obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han
+gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja,
+den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.
+
+Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte
+blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och
+långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade
+stillfärdigt:
+
+En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den
+dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.
+
+Greven slog sig ned vid bordet, sträckte ut benen, krökte armarna och
+kvävde en gäspning.
+
+Se så, se så! Kära mor tar saker och ting för seriöst. Att glömma är all
+vishets begynnelse. Här i Sutre göms för mycket och glöms för litet.
+
+Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, förde lågan in under turbanen.
+
+Och låt oss framför allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland
+gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under
+några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig
+högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten
+inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var
+medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra
+underrättelser. Underrättelser som kanske dämpat den ömma lågan, men som
+i stället givit mig ett förbannat gott humör. Hennes onkel är en
+stormrik köpman, vars gods en gång skall delas av tvenne brorsdöttrar.
+Minst ett par hundra tusen lär tillfalla Ruth.
+
+Träsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:
+
+Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?
+
+Men greven hörde honom icke.
+
+Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla
+svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet
+vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill
+komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men
+det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också
+till pjäsen. Och vem kunde passa bättre än flickan där, som säkerligen
+av sin käre far fått lära vördnad och tillgivenhet för den Arnfeltska
+vapenskölden?
+
+Mor -- avbröt Daniel.
+
+Men gumman sade:
+
+Nu går du och fodrar hästarna och spänner för åt Träsken. När det är
+färdigt, så säger du till. Vid det laget tör mamsellen vara utvilad.
+
+Daniel gick. Greven ägnade sig en stund helt åt turken och de blå
+skyarna. Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa
+mål skulle uppropas.
+
+Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa,
+tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen.
+Greven såg upp.
+
+Törs jag då fråga, vad lönen blir?
+
+Greven ryckte på axlarna:
+
+Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det
+likgiltigt.
+
+Ja, det kan jag tänka, sade Träsken. Törs jag så göra en fråga till? Kan
+greven erinra sig namnet på mamsellens onkel?
+
+Greven spärrade upp ögonen.
+
+Namn? Varföre då, då, herr Träsk? Varföre så nyfiken? Namnet -- nå, det är
+kuriöst nog att minnas. Han heter Luther.
+
+Luther, upprepade Träsken. Jaså, han heter Luther. Köpman Luther i
+Göteborg, som spelar orgel? Ja, han är känd. Nog kan Valborg gå i tjänst
+hos köpman Luthers brorsdotter. För det är min erfarenhet, att köpman
+Luther inte låter lura sig. Nej tyvärr, herr greve, det är min
+erfarenhet. Han låter inte lura sig.
+
+Det var satan, sade greven, skrattade.
+
+Varföre skratta, herr greve? Nu är rätta tiden att bedja fanen om hjälp.
+Eljest blir han hängande vid håret som konung Davids son Absalon. Ty
+köpman Luther låter icke lura sig.
+
+
+
+
+Träskor slamrade mot stentrappan, dunkade i förstugans golv.
+
+Dörren öppnades och gästgivarn trädde in. Hatten var neddragen över
+ögonen och fick sitta, där den satt. Han vände sig till Träsken.
+
+Det är bäst I ger er av nu. Kärran är framme, Daniel spänner för.
+
+Men greven stoppade sin pipa på nytt.
+
+Vår vän gästgivarn, sade han, vår vän gästgivarn. Nå, nå. Gott möte.
+Fägnar mig, fägnar mig att träffa jungfru Stavas kära bror. Hatten av,
+min gode man, han har gäster i stugan.
+
+Gästgivarn svarade:
+
+Det är inte tid att konstra nu. Länsman sitter i köket.
+
+I jistini -- skrek gumman. Träsken for bort till fönstret, plattade näsan
+mot den svarta rutan.
+
+Men greven tände sin pipa. Han drog några bloss och betraktade ringarnas
+lek. Så sade han:
+
+Vem har jag att tacka för den surprisen?
+
+Inte mig, svarade gästgivarn. Eljest stode jag inte här. Jag har sagt
+länsman, att greven gått och lagt sig. Och jag har givit honom
+förplägning. Så ännu är det tid, om greven raskar på.
+
+Ja visst, smålog greven, ja visst! Tusen tack! För omsorgen om min
+person.
+
+Gästgivarn sade:
+
+Det är gården jag tänker på. Jag vill inte folk ska säga att länsman
+tar tjuvar i Sutre.
+
+Greven spratt till men förblev sittande, bolmade så att gnistorna föllo
+som rubiner från turkens turban.
+
+Nå, min kära gästgivare, sade han, det kommer väl lägligare tid för oss
+båda att talas vid. För stunden vill jag följa hans råd. Min lilla
+grevinna skall strax vara färdig. Får jag alltså be kära mor att hämta
+Basilius.
+
+Det tänkte jag, sade mor i Sutre. Gästgivarn upprepade:
+
+Basilius?
+
+Och han drog hatten ännu djupare ned i pannan.
+
+Men greven fortfor:
+
+Jag tar honom med mig. Min ställning har förändrats och därmed mina
+förpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta -- jag menar jungfru Stava
+och jag -- är gossen illa sedd av sina anhöriga. Och blir behandlad
+därefter.
+
+Det var endast Träsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:
+
+Varföre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han
+behandlas som barn i huset, han äter, han sover, han dansar, han vallar
+korna. Det gör han, det vet jungfru Stava mycket väl. Varföre ljuga?
+
+Mor i Sutre tystade honom.
+
+Vad gör det, vad som sägs, sade hon. Basilius stannar här tills mor hans
+annorlunda bestämmer. Och då ska hon säga det själv eller skicka
+skriftligt om det.
+
+Ja, varföre ljuga, varföre ljuga? mumlade Träsken.
+
+Men greven lade huvudet på sned och betraktade oavvänt och med leende
+min gästgivarns beskuggade anlete.
+
+Och vad säger husbond själv? undrade han. Vad säger gästgivarn?
+
+Gästgivarn makade sig långsamt bort till Träskens fönster. Han sade:
+
+Det är mor som bestämmer.
+
+Det är Stava, sade mor i Sutre. Basilius är salig gästgivarns dotterson
+så visst som min. Han stannar i Sutre, så länge Stava tycker.
+
+Då hördes en kort, kärv knackning på förstudörren. Greven gjorde ett
+kast bort till dörren, lade haspen på. Därpå vände han sig till Träsken,
+viskade:
+
+Öppna fönstret!
+
+Träskens händer flögo upp och ned över rutorna. Fönstret var spikat.
+
+Bänn upp det! befallde greven.
+
+Bågen brast och rutorna föllo slamrande mot stentrappan.
+
+Färdigt? frågade greven. Träsken nickade. Greven lyfte åter bort
+haspen, stötte upp dörren, och i det han hastigt drog sig baklänges mot
+fönstret, ropade han:
+
+Stig in, kära länsman, stig in!
+
+Ingen svarade och dörröppningens mörker förblev lika tom. Greven svor
+till.
+
+Spökar det i Sutre? Eller skulle min behornade kompanjon vara i
+farvattnet?
+
+Varsel! sade Träsken.
+
+Gästgivarn gick ut i förstugan. Efter ett ögonblick hördes ljudet av
+knuffar, träskor som slamrade mot golv och väggar, svordomar. Och två
+stora kroppar vältrade in genom dörren. Gästgivarn och Raggen.
+
+Vad i jistine? skrek gumman.
+
+Gästgivarn sög blodet från såriga knogar.
+
+Det fanns en tjuvstryker där ute också, sade han. En får inte vara
+mycket i fred på gården.
+
+Vad gör du i förstugan? frågade gumman.
+
+Raggen svarade:
+
+Jag vill ha salt.
+
+Salt? upprepade gumman. Vad ska du med salt? Gå ned i köket så får du
+välling.
+
+Men Raggen sade:
+
+Vällingen ha vi väntat på hela dan. Så den tör vara vidbränd. Utan vi ha
+stekt något åt oss. Och det ska salt till.
+
+Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Träsken en vink.
+
+Det står salt på bordet. Giv honom.
+
+Träsken lydde, tömde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. Så sade
+han:
+
+Törs en fråga, när greven ska åka tillbaka till Frönsan?
+
+Och då greven icke svarade, sade han:
+
+För vi ha kört fram med kolrakärran. Och vi ska se till, att han kommer
+dit han ska.
+
+Därmed gick han.
+
+Men greven sade:
+
+Nu, min kära Träsk, är rätta tiden att bryta upp. Han blir min kusk
+tills vidare, och flickan blir lilla grevinnans kammarpiga. Tills
+vidare. Saken är avgjord. Följ mig in i kammaren.
+
+Träsken lydde.
+
+Gästgivarn gick bort till fönstret, undersökte den trasiga bågen och
+plockade ut skärvorna.
+
+Där gick fönstret, sade han. Härnäst blir det väggen. Jag får väl inte
+fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter räven. Vad säger I,
+mor?
+
+Hon sade:
+
+Jag grunnar.
+
+Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält:
+
+Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I
+inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på
+andra. Var inte Träsken hädd som den ärligaste knallen i Sverige, innan
+han åkte till Frönsan? Men kör en bara där förbi, så sticker lorten
+efter en. Och pojken hängde han på oss. Kommer jag till kyrkan med
+ungarna, så hets det: Tvi vale, att du tar Frönsapojken till kyrkan. Ska
+en gå och ståta med skammen? Lämnar jag honom hemma, så frågas: Har
+greven tatt sin unge nu för att lära upp honom? Och vad ska jag säga?
+Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjälper det, att en ingenting
+ont har gjort? Det onda smiter av sig värre än sot.
+
+Det gör det, sade mor i Sutre. Åja, det gör det. Fast när en är klar i
+samvetet --
+
+Men gästgivarn slog näven i fönsterkarmen.
+
+Jag struntar i samvetet. Samvetet det hör jag lite av, men kvinnan min
+den hör jag för jämnan. Nu får hon det att skvalta om, att vi friat
+honom för länsman. Svåger din, säger hon, när hon vill se rödögat på
+mig. Fina svåger din! Och folk säger som hon. Men tog jag bössan och
+sköt, så visste de, var de hade mig. Jag kunde väl flina till ett tag
+när jag tänker på honom, köpman i Göteborg. Han ska vara en ansenlig
+karl, sägs. Men tro, om han inte blir luver, han med! För det greven
+legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?
+
+Jag grunnar just på det, sade mor i Sutre. På ena sidan är det Stava och
+på den andra är det lilla mamselln. Det får väl väga jämnt. Men så är
+det Valborg också --
+
+Valborg? upprepade gästgivarn, vände sig till gumman.
+
+Och så är det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort för
+ont att det ska gå ut över honom? Och vad ska det bli om greven tar
+henne --
+
+Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick
+mot dörren.
+
+Valborg? Vad vill han med Valborg?
+
+Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en
+nog. Men vad han skall, det tör länsman veta.
+
+Gästgivarn sade:
+
+Då går jag efter honom?
+
+Gumman nickade.
+
+
+
+
+Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren. Han sköt
+undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra läderväskan på
+bordet, öppnade låset, varvid väskan sprack upp med en smäll och gav
+ifrån sig papper i stinna rullar och buntar.
+
+Mor i Sutre på sin stol följde med andäktig uppmärksamhet hans
+förehavanden. Gästgivarn vaktade med bister min sovkammardörren.
+
+Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora,
+runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen
+fick stenen lyster och blänkte som pärlemor.
+
+Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt
+i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och
+sade:
+
+Då ber vi herr greven stiga in.
+
+Gästgivarn öppnade dörren.
+
+Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper
+ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord:
+
+Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.
+
+Och tillade mumlande:
+
+Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den
+lurifaxen var det, ja. Just den.
+
+Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln.
+
+Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund. Men när
+greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta
+på-tå-steg tätt förbi länsman och klappade honom i förbifarten på axeln.
+Länsman såg upp över brillorna.
+
+Ursäkta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar på krafterna att
+kuska efter greven en hel dag.
+
+Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot länsman,
+som tog fram silverdosa och bjöd en pris. Men greven skakade på huvudet,
+han stoppade och tände sin turk och siktade röken mot länsmans runda
+glas och träffade.
+
+Valborg och Träsken stego på tå in i salen, höllo sig tätt utmed väggen.
+Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande sömnen ur ögonen gick hon fram
+till greven och satte sig i hans knä. Hon tog ett ljus ur halvringen,
+höll lågan framför sin spetsade mun och lät den vaja åt höger och
+vänster.
+
+Jaså, det är lilla Luther? sade länsman.
+
+Det är lilla Luther, bekräftade greven.
+
+Hon ser min själ inte illa ut, sade länsman.
+
+Tycke och smak, sade greven. Och tillade:
+
+Var det eljest något han ville? Apropå, min gode man, jag trodde att han
+skulle ha gjort en tur uppåt Hoby i kväll. Nämnde inte jungfru Stava att
+jag åkt uppåt Hoby?
+
+Jo vaserra, hon nämnde något åt det hållet. Och det var skäl för mig
+att inte åka dit. Så hörde jag ryktas, att kolrakärran farit sör ut. Och
+det var skäl för mig att fara hit. För det är lagbrott att köra omkring
+med socknens kolrakärra.
+
+Kors! sade greven. Det visste jag inte.
+
+Nej. Men det blir dryga böter. Och så har jag ett brev från köpman
+Luther i Göteborg.
+
+Till mig? sade greven och räckte fram handen. Men lilla mamsellen
+passade på och stack ljuslågan in mellan hans fingrar. Han svor till,
+svängde med fingrarna i luften. Han drog henne i örat, hon drog honom i
+håret. Länsman log och sade:
+
+Jaså, hon är så lekfull? Vad pass gammal kan hon vara?
+
+Greven svarade:
+
+Det vet jag inte.
+
+Och han räckte ut tungan -- om åt den frågvise länsmannen eller åt den
+lekfulla mamsellen eller åt de svidande fingrarna kan vara osäkert. Men
+länsman lutade sig ned över sina papper och mumlade:
+
+Jaså, greven vet inte det, inte.
+
+Han rätade upp sig och sade barskt:
+
+Ja, för man får göra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet är
+jag länsman, och då kan inte fan själv dra mig vid näsan. I andra fallet
+får en ju vara mera som människa. Det tycker köpman Luther också.
+
+Greven spratt till. Och han log på sitt särskilda sätt, som bestod däri
+att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.
+
+Alltså ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.
+
+Nej. Inte ännu.
+
+Alltså uppgörelse i godo?
+
+Länsman rev sig i skägget.
+
+Ja, se om en visste, att det finge skrivas på okynne --
+
+För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen
+och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten
+barnunge.
+
+För böveln, han kan ju själv se? Är det allvar det här? En barnunge!
+Okynne, min gode man, ingenting annat än okynne.
+
+Och han satte den skrattande lilla mamsellen på golvet.
+
+Villkoren? frågade han. Om jag får be! Villkoren?
+
+Länsman sade:
+
+Ja, vi tänker ju på mamsellens bästa, Luther och jag. Det gagnar henne
+inte, att greven blir sakförd. Men det gagnar henne att pratet tystas
+genom lagligt giftermål.
+
+Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardörren. Där stod
+gästgivarn och sträckte ut armen. Greven studsade.
+
+Är jag bevakad? frågade han.
+
+Jo, jo, män, sade länsman. Vi är nog ett par tre stycken om honom, Lars
+och Anders och jag.
+
+Greven gick bort och satte sig i det sönderslagna fönstret.
+
+Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har
+försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag
+gått in på giftermål. Nu är det för sent. Jag har tröttnat.
+
+Tröttnar? upprepade länsman. På en timme? Hur fan ska en begripa det?
+
+Å, det begriper en nog, sade mor i Sutre.
+
+Men greven hävde sig långt ut genom fönstret, så att man endast såg de
+långa, smala benen och stövlarnas trasiga sulor och fingrarna som
+vitnade kring fönsterkarmen.
+
+Det är långt till backen, upplyste länsman, och därnere står Anders.
+
+Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.
+
+Han tog ett långt skutt in i rummet, såg sig omkring. Och blicken
+fastnade vid Valborg. Han log och sade:
+
+Som sagt. Villkoret är oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en
+barnunge. En liten svarthårig, svartögd zigenarunge. Uppriktigt sagt,
+min gode länsman, så föredrar jag blondiner.
+
+Och han tog sin stol och sin pipa, satte sig vid bordet och blåste rök
+på länsman.
+
+Som sade:
+
+Vad det anbelangar så ska greven inte stå uppbunden så värst länge.
+Köpman Luther fordrar, att greven skall förlöpa sin hustru strax efter
+vigseln --
+
+Strax efter vigseln? upprepade greven. Han böjde sig ned efter lilla
+mamsellen, satte henne på sitt knä och strök henne över håret.
+
+Strax efter vigseln?
+
+-- så att dom till skilsmässa kan falla så snart som möjligt, fortsatte
+länsman, läsande. Och han såg upp och tillade:
+
+Luther tör vara mer angelägen om giftermålet än om mågen.
+
+Greven nickade.
+
+Fägnar mig, fägnar mig.
+
+Då kör vi till Raslinge i kväll, sade länsman, och trolova oss inför
+prästen. Så ha vi alltid ett rep kring bakfoten på herr greven.
+
+Herr greven sprattlade till, som om han redan känt repet.
+
+Och hemgiften? frågade han. Hur stor blir hemgiften?
+
+Ja, nu är vi där, sade länsman.
+
+Han tog av sig brillorna och torkade glasen. Och under tiden blundade
+han och talade:
+
+Det är klart, att greven ska ha hemgift. För eljest ryker han in, och
+då är det så mycket annat som ryker. Go' vänner, si! Vi är allesammans
+go' vänner. Och därför ska vi tänka oss för. Till exempel, inte är
+gästgivarns betjänt med att jungfru Stava blir avhyst från Frönsan? Och
+så har vi den lilla gossen, som är så klen. Om greven kommer på grön
+kvist, så gör han något för den lille gossen. Det får vi som kristna
+människor tänka på. Och så har vi Träsken. Inte blir han glad, om det
+kommer rättsbetjänter till Frönsan. Och det ena med det andra. Nej, nog
+ska vi hjälpa greven till hemgift. Men först ska vi ha trolovningen
+inför präst. För det har jag lovt Luther.
+
+Och fått betalt? insköt greven.
+
+Men länsman suckade.
+
+Nä, nä, män. Inte än. De där köpmännen är inte goda att tas med. Säger
+vi då, att vi trolovar oss med lilla gullet i kväll?
+
+Hemgiften först, sade greven. Kontanter.
+
+Länsman satte på sig brillorna, vätte på tummen och började bläddra i
+luntorna.
+
+Kontanter är bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Här
+har jag till exempel en förskrivning på tre tusen riksdaler banko till
+bruksförvaltarn på Hoby. Känns den igen?
+
+Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.
+
+Får inte heller, sade länsman. För den är överlåten på mig.
+
+Djävlar! skrek greven, flög upp så att lilla mamsellen dansade i golvet.
+
+Akta lilla gullet, bad länsman, lade kvickt sin tjocka arm tvärs över
+papperet. Akta lilla gullet, greven. Det är ändå hon, som är
+huvudpersonen, så till sägandes.
+
+Oj, oj, oj, si så han skrämde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i
+luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit
+under bordet och upp på andra sidan och vankade alltjämt snyftande av
+och an över de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg,
+kind mot kind.
+
+Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt
+förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i
+snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under
+de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd
+oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita.
+
+Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
+
+Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha
+mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet.
+
+Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör.
+
+Si, det är ett gott papper. Här står namnet Johan Ludvig Arnfelt med
+signet bekräftat. Och så har vi två goda löftesmän --
+
+Giv hit! skrek greven.
+
+Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa:
+
+Karl, Viktor, Anton, Kling.
+
+Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton
+Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar
+bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska
+länsman se, så här --
+
+Och han grep länsmans hand och ritade med skälvande finger sitt tecken i
+dess insida. Men länsman knuffade honom ifrån sig.
+
+Nu har han skrivit i alla fall. Behövs det bomärke, så kan det
+tillfogas.
+
+Och han fortfor, läsande:
+
+Lars Larsson i Sutre. Båda ha gått i borgen som för egen skuld. Säg mig,
+gästgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i två?
+
+I två ord, svarade gästgivarn.
+
+Tyckte jag inte det, mumlade länsman, krafsade med nageln på papperet.
+Och han tillade vresigt och barskt:
+
+Då får han vara så förbålt beskedlig och skriva om det här. Han har i
+glömsel gått och skrivit det som ett ord.
+
+Bläckflaskan plockades fram ur väskan, locket skruvades av, pennan
+skavdes och doppades.
+
+Var så beskedlig, gästgivare, sade länsman.
+
+Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så
+lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade:
+
+Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven?
+
+Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad
+håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar
+länsman, om han ska bli fast?
+
+Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken
+skrattade eller vredgades. Han sade endast:
+
+Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han
+förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck
+han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så
+jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är.
+Om det är jag som ska bli fast för det eller om det är greven?
+
+Ingendera, bedyrade länsman. Greven är god för beloppet. Eller blir, om
+saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet är mitt och jag ska
+ta ut beloppet av rätter man. Det lovar jag gästgivarn. Hand på det.
+
+Och han tog gästgivarns hand, som varken gavs eller vägrades. Så snöt
+han sig, torkade svetten från halslinningen och fortsatte:
+
+Vem som har skrivit, det lämnar jag osagt. Träsken stampa lite i
+krubban, men han står nog för sitt namn. Och det ska gästgivarn också
+göra. Vi ska tänka oss för, innan vi skyller varann för det ont är. Än
+så länge är vi go' vänner allihopa. Och länsman ligger och snarkar hos
+sin käring i Stenshult. Vi ska inte väcka den, inte. För kommer den
+fulingen så snokar kan igenom hela Sutre från källaren upp till vinden.
+Det gör han. Ända upp på vind snokar han, fulingen. Så vi ska tänka oss
+för. Nu skriver vi namnet i två ord, som vi brukar, så ser det bättre
+ut.
+
+Inte! svarade gästgivarn, drog sin näve ur länsmans. Nej, inte om jag
+finge tre tusen kontant. Skulle jag skriva mitt namn på den skojarns
+papper? Inte! Jag har hållit mig ifrån honom så långt jag orkat. Men han
+smiter av sig som tjära. Skulle jag godkänna honom med vett och vilje
+och gå i borgen? Nej, inte!
+
+Han höjde rösten för varje inte, och de sista orden bölades fram.
+Länsman talade alltjämt lågt och förtroligt, men med ökat allvar i
+rösten. Han vek ihop papperet, vek åter upp det, pekade.
+
+Ska det heta, att Lars Larsson nekar för namnet?
+
+Det gör jag.
+
+Och han drog sig baklänges, som om orden skrämt honom. Men länsman högg
+kvickt tag i rockskörtet, stoppade flykten.
+
+Tänk sig för, sade han. Och fortsatte viskande. Gästgivare. Jag ska säga
+hur det är. Jag vill ha saken på säkra sidan. Jag vill, att det ska vara
+äkta alltsamman. Inte för gästgivarns skull: jag kommer inte att kräva
+honom på ett öre. Men den där lurifaxen kan hitta på att vägra i
+vändningen, bara för att spela mig ett spratt. Det är han karl till. Om
+han så ryker in själv på kuppen. Därför, si! Måste det vara äkta allt
+igenom. Men gästgivarn står ingen risk, se! För jag släpper inte
+lurifaxen förrän han har Luthers pengar i handom. Och så tar jag mitt,
+så nu skriver vi, gästgivare, nu skriver vi --
+
+Men gästgivarn svarade:
+
+Jag tar inte den skammen att skriva mitt ärliga namn på hans
+skojarepapper. Nej, inte!
+
+Länsman släppte sitt tag i rocken, suckade.
+
+Det är tråkigt för mig, det. Förstår inte gästgivarn att det är tråkigt
+för mig?
+
+Jo, jag begriper, svarade gästgivarn, att det är tråkigt för den, som
+har såna saker på sitt samvete.
+
+Han lämnade bordet, baklänges, släppte icke länsman med blicken. Gubben
+satt en god stund tyst och stilla på sin stol, väntade och svalde. Han
+svalde luft och för var gång han svalde, svällde kroppen ut ett stycke.
+Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och
+mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut,
+håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen
+förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten. Och
+rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade:
+
+Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han?
+
+Det har han inte, svarade gästgivarn.
+
+Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande,
+sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet.
+
+Det ska vi se, bonddjävul!
+
+Han stötte honom ifrån sig och fortsatte med tunga steg till dörren. Mor
+i Sutre, som kände golvet gunga, tog sig om öronen, som om hon väntat
+ett sprängskott.
+
+Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.
+
+Men visste litet, vad som skulle komma.
+
+Anders! ropade länsman i förstudörren. Anders!
+
+Här är han! svarades nerifrån.
+
+Säg åt människan i köket, att hon kommer, befallde länsman. Åter vid
+bordet röck han i duken, så att glas och tallrikar skramlade samman.
+
+Hav undan skiten! röt han. Här ska skrivas.
+
+I jistinijistinije, kved mor i Sutre. Ska här skrivas? Då vet en! Då vet
+en vad klockan är slagen.
+
+Men Träsken och Valborg kretsade snabbt likt skrämda svalor kring
+bordet, som snart var avdukat. Länsman ordnade ljusen, bredde ut sina
+papper, pekade med pennan på mor i Sutre.
+
+Vad heter hon?
+
+Det med! kved gumman. Är han så ilsk så han tappar minnet.
+
+Och hon skrek:
+
+Boel Svensdotter! Gästgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns
+han det nu? Flåbuse!
+
+Länsman skrev, sade:
+
+Gumman ska akta truten!
+
+Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka på stolen.
+
+För pussar, ja! skrek hon. Kom och pröva! Han elakings älende och
+skrävelkäft i storstövlar! Tvi, säger jag, tvi för den håle!
+
+
+
+
+Samtidigt kommo Anders och sväran in genom förstudörren
+
+Anders frågade:
+
+Ska länsman köra snart?
+
+Om en timme, svarade länsman. Sväran, som bar Basilius i fånget, gick
+fram och ställde sig bredbent framför bordet.
+
+Jaså, sade Anders och lommade mot dörren, vände och sade:
+
+Men jag vet inte, om vi kommer fram. De ha lagt farligt med bråte över
+vägen sörut.
+
+Vilka? frågade länsman.
+
+Timmerhuggarna från Hoby. De ha vräkt ned hela gärsgårn och lagt den
+över vägen. För de vill hindra greven att köra sörut.
+
+Tänkte jag inte det, mumlade länsman. Sade:
+
+Rappa dig då och hav undan bråtet. Tag Daniel till hjälp. Greven och jag
+kommer strax efter.
+
+Det ska bli, sade Anders, gick mot dörren. Men vände sig ännu en gång om
+och sade:
+
+Daniel är allt ute på sitt håll, han. Och letar efter gumsen.
+
+Vilken gumse?
+
+Mors röda gumse, vet jag. För den har de tagit ur stallet.
+
+Ja, vad fan angår det mig? röt länsman. Gör som jag sagt.
+
+Anders nickade och gick.
+
+Länsman vinkade åt gästgivarn.
+
+Tag gossen där, befallde han.
+
+Gästgivarn stirrade på honom.
+
+Ska jag ta pojken?
+
+Gör som jag säger! röt länsman.
+
+Och gästgivarn tog gossen försiktigt mellan sina händer, höll honom
+ifrån sig på raka armar. Basilius blundade och rörde icke en lem.
+
+Ställ nu ned honom på golvet, befallde länsman.
+
+Gästgivarn lydde. Som han släppte taget, veko sig gossens ben och han
+föll baklänges in under bordet.
+
+Mor i Sutre flög upp från sin stol.
+
+Vad i jistini är det med pojken? Kan han inte stå på bena?
+
+Nej, han kan inte det, bekräftade länsman. Han kunde det i morse, det
+såg jag, då jag åkte genom Sutre. Men nu är han lam i benen.
+
+Gumman lyfte upp pojken, vände honom fram och tillbaka, kände på armar
+och ben.
+
+Larsson, sade länsman, vad är det, som försiggår här i Sutre?
+
+Gästgivarn betänkte sig.
+
+Det vet jag inte, svarade han. Men nog ser jag, att det är något.
+
+Länsman böjde sig ned över sina papper, bläddrade och tycktes anteckna.
+Och utan att se upp, sade han:
+
+Nu ska Larsson hålla sig till sanningen. Ville han bli av med pojken?
+
+Bli av med pojken? upprepade gästgivarn.
+
+Länsman bläddrade och skrev kors och streck och frågetecken. Efter en
+stund sade han:
+
+Ja, ja, då ska vi ställa frågan på ett annat sätt. Har han till någon
+eho det vara månde yttrat eller antytt, att han helst skulle vilja vara
+av med pojken?
+
+Aldrig, kom svaret lågmält och tryggt.
+
+Länsman sade:
+
+Nej, han är nu inte mångordig av sig. Men tänk sig för. Har han inte
+sagt det hustrun?
+
+Till den? svarade gästgivarn och pekade på sin hustru.
+
+Och sväran snattrade:
+
+Nä, sisisi, te mig säg'en allri olet. Ne, si allri, allri, allri olet.
+Till mig int'.
+
+Tig! befallde länsman. Och till gästgivarn:
+
+Larsson, som inte har något på samvetet, ska väl kunna ge redigt besked.
+Har han inte till någon yttrat, att han helst ville vara av med
+systersonen?
+
+Gästgivarn teg, men mor i Sutre sade:
+
+Det har han sagt till mig. Tror länsman, att jag har fördärvat ungen?
+
+Till modern, Boel Svensdotter, antecknade länsman.
+
+Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att någon annan, t.ex.
+Larssons hustru, oförvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera
+dylika yttranden av Larsson?
+
+Mor i Sutre svarade:
+
+Det är väl lika orimligt det, som att länsman går omkring och lyss bakom
+dörrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.
+
+Länsman snöt sig, torkade brillorna och skrev.
+
+Vände sig därpå till sväran.
+
+Nu ska vi höra, vad hustru Larsson har att säga.
+
+Och sväran pladdrade:
+
+Det ska'n väl veta själv, som lura det ur mig. För det är evigen sant
+och det vet väl hela sockna, hur han skäms för ungen, så han kan krypa
+ned i jorden. Och det är väl inte unnlitt, sån skam och älende som de
+haft av slinkan. Och högfärdiga ha de alltid varit så att en
+torpardotter inte varit människa för dem. Och därför skulle de ha mig
+till det. Och senast i morse slog han näven i dörrn, så klinkan ligger
+där än, om det ska vara bevis. För nu skulle det ske. Men gamlan visste,
+hur hon skulle ställa't. Så jag blev ensam i köket fast hon brukar hänga
+där jämt och inte lämna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och
+mor till barna. Och Danjel kom in till mig och täljde selpinnar åt
+Träsken. Och jag sa ändå han skulle stanna, för han är den ende
+rättfärdige i Sodom. Men var det likt något! Utan de locka honom med
+köttets begärelse så att eld ska falla från himlen. Så att jag var mol
+ensam. Och då skicka de in ungen, för de visste att sinnet var på mig.
+Och jag tänkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan
+det skulle bli frid i himlen och på jorden för den usle ungen. Och de
+skulle inte kunna säga att jag är så genom mig elak, som de säger. Så
+jag tog'en så här med båda händerna och drog'en upp på vinden. Men
+trappa knark, så jemini! Och han kunde skrika med, så jag stoppa äpplen
+till en, för det skulle heta, att han snatta äpplen och föll ut genom
+gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom länsman.
+Och det var som om Herren lagt sin hand på huve på mig. Så att jag
+begrep alltsamman av herrens nåd att gästgivarn gått till ögårn för att
+fria sig och att Träsken skulle vittna mot mig och att greven kom med
+kärran efter liket. Och si, jag hörde en röst. Och si, den sa att Danjel
+var den ende rättfärdige, som de locka bort. Så jag tänkte att det är en
+farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en över
+korsryggen med ugnsrakan så han blev lam som gubben i körkbacken,
+alldeles si --
+
+Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!
+
+Men sväran fortfor:
+
+Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död
+nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt
+Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska
+Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte
+torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt
+mina.
+
+Vänta nu lite, bad länsman.
+
+Men sväran fortsatte:
+
+Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt
+honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och
+lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig.
+Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den
+skammen att de höllo en horunge för bättre än mina --
+
+Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!
+
+Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan
+sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.
+
+Tiger du nu, kona?
+
+Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.
+
+Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den
+ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen
+sade han:
+
+Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag
+väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken
+är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har
+erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson
+visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det.
+Vidare har Larssons hustru erkänt -- och erkänd sak är så god som
+vittnad -- att hon misshandlat gossen i avsikt --
+
+Mor i Sutre avbröt:
+
+Slog du honom med ugnsrakan?
+
+Sväran nickade och blinkade.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut
+genom vindsgluggen?
+
+Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon
+inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.
+
+Gumman sade:
+
+Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.
+
+Och hon gick med gossen i famn mot dörren.
+
+Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?
+
+Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir
+hängd eller halshuggen.
+
+I dörren vände hon sig om.
+
+Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är
+han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så
+får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte
+begära.
+
+Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din
+tunga!
+
+Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av
+käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.
+
+Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne
+tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på
+tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till
+svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det
+sovande barnet i famn.
+
+Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick
+ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.
+
+Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun,
+stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.
+
+Slutligen sade länsman:
+
+Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med
+sig, Träsken, och stäng dörren.
+
+Träsken flög fram till sväran, bugade, trugade och drog.
+
+Men hon ville icke.
+
+Iss, iss, iss, en ska väl veta straffet först. Hur det går, si? Hur det
+går, si?
+
+Hur det går med dig? sade länsman. Du får tungan utskuren och lagd i
+saltlake.
+
+Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den
+gamla, va ska hon ha?
+
+Svarade länsman:
+
+Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog.
+
+Och Träsken bugade, trugade och drog.
+
+Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk
+är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För
+allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och
+alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om
+annat. Det vill inte mycket till.
+
+Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?
+
+Svaret dröjde, kom slutligen lågmält:
+
+Jag grunnar väl på, att en skulle aldrig försöka --
+
+Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna
+avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.
+
+Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.
+
+Han sade endast:
+
+En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.
+
+Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det
+är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.
+
+Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.
+
+Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som
+behövs --
+
+Gästgivarn steg fram till bordet.
+
+Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med
+mina angelägenheter.
+
+
+
+
+Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en
+skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än
+en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till
+sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de
+tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl
+Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg
+på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände
+lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.
+
+Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken
+låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När
+han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med
+armarna och sprattla med benen.
+
+Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.
+
+Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när
+mormor.
+
+Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och
+pojken svarade:
+
+Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
+
+Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.
+
+Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste,
+stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han
+föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel.
+Gumman skakade på huvudet.
+
+I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.
+
+Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så
+satte hon sig på bänkkanten.
+
+Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag
+inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit
+skrämd och ängslig på förhand.
+
+Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren.
+Hon sade:
+
+Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.
+
+Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan.
+Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är
+den han ska ha.
+
+Valborg gick. Strax efter kom Daniel.
+
+Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!
+
+Ocken? mumlade gumman.
+
+Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både
+flådd och fläkt.
+
+Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv.
+Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var
+både flådd och fläkt. Av strykare.
+
+Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in
+hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet --
+
+Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon
+hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.
+
+Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!
+
+Men gumman sade:
+
+Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på
+rätt och orätt.
+
+Den! sade Daniel, nickade och försvann.
+
+Och gumman tänkte:
+
+Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand.
+Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig
+annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det.
+Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett
+med vett och vilje eller ej --
+
+Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs
+som en sökande råtta.
+
+Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius
+storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och
+strök gumman över ryggen.
+
+Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.
+
+Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.
+
+Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.
+
+Men han sade:
+
+Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte
+blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.
+
+Vem var det då? frågade gumman.
+
+Han log och svarade:
+
+Det var mormor, vet jag.
+
+Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?
+
+Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.
+
+Äh, låt mig sova.
+
+Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.
+
+Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till
+sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som
+skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med
+silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir
+något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det
+var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det
+själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent
+samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det
+var jag. Det var underligt.
+
+Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde
+och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt,
+nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg
+hon alltjämt --
+
+Jag tror I sitter och sover.
+
+Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet
+var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.
+
+Hur är det med pojken?
+
+Gumman nickade:
+
+Han sover.
+
+Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:
+
+Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.
+
+Det är väl greven, det?
+
+Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven
+svänger med Valborg. Träsken spelar, han.
+
+Och efter en stund:
+
+Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi
+väl klämma gumsen ur dem.
+
+Ska I slå dem?
+
+Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.
+
+Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.
+
+Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.
+
+Sade:
+
+Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.
+
+Jaså.
+
+Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva
+sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av
+det själv. Och andra med.
+
+Han lade handen på dörrklinkan.
+
+Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.
+
+Gumman nickade:
+
+Han sover.
+
+Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hörde
+Träskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.
+
+Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde
+det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom
+för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och
+grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak
+ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv.
+För morsarv är det inte, gudilov!
+
+Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.
+
+Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.
+
+Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld,
+hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp
+och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes,
+smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.
+
+Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och
+länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen
+nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse
+jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för
+ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl
+suttit på pinne ännu.
+
+Mormor, sade Basilius.
+
+Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte
+pojkens gloende ögon.
+
+Är du nu vaken igen, ditt troll?
+
+Men Basilius gäspade stort och sade:
+
+Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?
+
+Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget
+hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde
+hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och
+stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en
+isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon
+hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.
+
+Är du skrämd nu med? undrade gumman.
+
+Men Basilius upprepade sin fråga:
+
+Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?
+
+Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för
+småskrap. För det är det sämsta en kan göra.
+
+Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:
+
+I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?
+
+Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl
+när jag hytte åt dig i hagen?
+
+Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.
+
+Och plirande ännu illmarigare med ögonen:
+
+Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.
+
+Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din
+grömming?
+
+Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
+
+Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde
+dig.
+
+Men Basilius skakade på huvudet.
+
+Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på
+vägen och stängde in de riktiga barnen.
+
+Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon
+slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du
+ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra
+ungar?
+
+Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:
+
+Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta
+Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid
+Frönsan --
+
+Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.
+
+Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.
+
+Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn
+gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och
+där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och
+Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade
+alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade
+på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är
+det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n
+i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.
+
+Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre.
+Basilius slöt ögonen och smålog.
+
+Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom
+gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.
+
+Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du
+dansa för Träsken i morron bitti.
+
+Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.
+
+Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet,
+spratt han till och satte sig upp i sängen.
+
+Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.
+
+Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i
+lerjord.
+
+Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.
+
+Nä, nä, nä, vad du pratar --
+
+Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna.
+
+Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer --
+
+Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och
+drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.
+
+När Daniel kommer, då. Då går mormor.
+
+Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här
+det sista jag gör.
+
+Men Basilius sade:
+
+Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och
+tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på
+gärdet.
+
+Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta
+bli att dra på munnen.
+
+
+
+
+Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där
+hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.
+
+Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det
+inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och
+lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.
+
+Jag vånne jag låg.
+
+Och drömde.
+
+Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft
+förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera
+förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.
+
+Så det får vara.
+
+För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under
+händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig
+undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.
+
+Och vet ingenting.
+
+Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig
+till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok.
+Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en
+brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat
+vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det
+väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.
+
+Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud,
+om jag haft.
+
+Fast nog gjorde jag synd mot Stava.
+
+Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte
+kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en
+kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull.
+Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till
+främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han.
+Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan
+vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte
+längre och det behövs en till jordbruket.
+
+Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre
+till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på
+femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på
+Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag
+var för släpphänt med pojken.
+
+Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag
+att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för
+Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.
+
+Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.
+
+Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till
+Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå.
+Och så var fan framme.
+
+För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det
+blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite
+halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!
+
+Så är det. För om jag tänker --
+
+Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.
+
+Nej, gruvligen inte!
+
+Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.
+
+Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.
+
+Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.
+
+Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra.
+Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända
+sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.
+
+Och tänker en ännu längre.
+
+Och minns!
+
+Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i
+midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken
+förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
+
+Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet
+jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en
+morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.
+
+Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.
+
+Jag vånne jag låg.
+
+Och sov.
+
+
+Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som
+från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de
+båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret.
+Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.
+
+Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon
+fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med
+fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan;
+hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut
+och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.
+
+Mor i Sutre sov tungt och drömde.
+
+Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till
+och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till
+skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var
+himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta,
+helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där
+Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita
+bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande
+ruskprickar upp i en tät ring.
+
+Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här
+jag skulle vänta på go'vär?
+
+Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt
+mig se vad gammal jag är.
+
+Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista
+hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.
+
+Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att
+ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett
+kalt och kvistigt ris, utan lövrik.
+
+Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället.
+Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den
+obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid
+önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en
+vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot.
+Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och
+lummigt kring.
+
+Då började Raslinge klockor ringa.
+
+Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags,
+förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå
+inte. En stund till.
+
+Men Raslinge klockor ringde.
+
+Och hon tänkte, motvilligt.
+
+Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de
+ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn
+är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter
+jag --
+
+Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa
+oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.
+
+Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården
+gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om
+icke ont bleve värre --
+
+Men Raslinge klockor ringde:
+
+Mormora, mormora, mormora.
+
+Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag
+nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att
+jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med
+jäntan.
+
+Men Raslinge klockor ringde:
+
+Mormora, mormora, mormora.
+
+Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor
+ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i
+vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund
+ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet,
+som smålog när hon skulle få stryk.
+
+Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.
+
+Men klockorna ringde.
+
+Och hon sade:
+
+Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.
+
+Men klockorna ringde.
+
+Och hon ropade:
+
+Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med
+jäntan.
+
+Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända
+upp till höfterna.
+
+Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.
+
+Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett
+karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.
+
+Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar
+mig.
+
+Och han grinade ännu värre och sade:
+
+Låt oss nu resonera raisonablement!
+
+Och han sade:
+
+Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom.
+Saken är avgjord.
+
+Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så
+hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby
+vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och
+skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen.
+Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.
+
+Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det
+ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.
+
+Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick
+i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars
+ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor
+kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom
+brudgummen.
+
+Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade
+han en annan.
+
+Men det var Daniel.
+
+Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då
+far varit i Göteborg med fisk.
+
+Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans
+huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över
+barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida,
+vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då
+hon bar honom till kyrkan.
+
+Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då
+han kysste henne.
+
+Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna
+kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid
+henne och sökte hennes hand.
+
+Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme.
+Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek
+och jämrade som ett slaget barn.
+
+Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna
+fräste som eldslågor.
+
+Och hon sade:
+
+Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?
+
+Men hans tänder nafsade efter hennes öra.
+
+Och han viskade:
+
+Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I
+go'vär på landbacken.
+
+Och hon visste ingenting att säga emot.
+
+
+Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon
+ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt
+och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning
+med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer.
+Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.
+
+Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen.
+Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var
+ingenting att göra åt den saken.
+
+Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat
+dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till
+hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.
+
+Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon
+äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.
+
+Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än
+skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna
+vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om
+ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den
+glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.
+
+Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon
+se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i
+Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg
+genast att han var drucken.
+
+Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl
+vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.
+
+Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.
+
+Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.
+
+Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad
+ska du göra med järnet?
+
+Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han
+upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.
+
+Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.
+
+Vem? frågade gumman.
+
+Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen
+kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och
+glad under ögona.
+
+Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?
+
+Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och
+beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom
+näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att
+rockärmarna svällde stinna av muskler.
+
+Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!
+
+Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?
+
+Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.
+
+Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals.
+Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten.
+Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu
+släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp
+gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista
+rundstycket.
+
+Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga
+hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.
+
+Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom.
+Han sade:
+
+Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått,
+så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det
+jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller
+smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve
+på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är
+rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?
+
+Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt
+karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset
+medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?
+
+Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.
+
+Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit
+rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke
+det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet?
+Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa
+begriper I inte.
+
+Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både
+ett och annat som är ovant.
+
+Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att
+utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger
+hängande i ögonhåren.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist.
+Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till
+olycka.
+
+De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig
+fram med spettet.
+
+Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga,
+hängde hon åter upp vattenkitteln.
+
+Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp
+ur täcket.
+
+Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders
+skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte,
+eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att
+pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.
+
+Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl
+flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.
+
+Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande
+vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.
+
+Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara
+bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.
+
+Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?
+
+Daniel kunde väl ha stannat.
+
+Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens
+topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till
+storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje
+kring knutarna!
+
+Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för
+att inte komma till olycka i kolmörkret.
+
+Då hörde hon steg: någon gick över gården.
+
+Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det
+var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte
+ville gå i träskor!
+
+Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring
+mun och tjöt:
+
+Da! ni! el!
+
+Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv.
+Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in
+i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom
+icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.
+
+Vill du ha en skvätta mjölk?
+
+Han nickade.
+
+När hon nu kom med muggen från eldsidan, såg hon att han var blodig i
+ansiktet och lerig över hela kroppen.
+
+I jistineje! kved hon till. Sån du ser ut!
+
+Han skrattade.
+
+En kan väl inte se bättre ut, när en legat och släpat på gärdet. De fick
+en snara om foten på mig, och nog åkte jag fem famnar på studsen, innan
+jag kom loss.
+
+Han tömde muggen i ett drag.
+
+De tog mig för Frönsaforsarn.
+
+Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du för stövlarna, din
+högfärdstoke.
+
+Fick jag något, så gav jag något igen, sade Daniel. Inte tör de glömma
+mors gumse i första taget.
+
+Gumman doppade handen i vattenkitteln.
+
+Nu är det just lagom, så du kan tvätta av dig lorten.
+
+Hon högg tag i rockärmen, men släppte, slängde med fingrarna i luften,
+spottade och fnös.
+
+Nej, tvi, tvi, tvi. Du är värre än en dynggrep! Är det mänskligt att gå
+och förgöra både sig och kläderna för gumsens skull.
+
+Daniel drog av sig rocken.
+
+Det begriper I inte, sade han. Inte är det för gumsen. Men en får väl
+lov att hålla sig till rättvisan.
+
+Jag tyckte, jag hörde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvättbaljan,
+hakade av kitteln. Och ännu med kitteln i nävarna sade hon:
+
+Så. Att en ska hålla sig till rättvisan, ocke det bär eller brister?
+
+Det är klart, svarade Daniel.
+
+Jaså, sade mor i Sutre. Och då hon hörde en dörrklinka sakta gnissla:
+
+Vad ska du i kammarn? Du väcker ungarna.
+
+Daniel släppte låset.
+
+Det var bara något jag skulle ha sagt åt Valborg.
+
+Inte är hon dennasse, pustade gumman.
+
+Köket fylldes från golv till tak av den vita ångan. Mor i Sutre såg icke
+längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån.
+
+Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för
+att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här?
+
+Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt.
+
+Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök
+förbi, tätt bakom henne.
+
+Vart ska du gå?
+
+Till storstugan.
+
+Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam
+med allt det tjuvföljet strykande kring knutarna. Hör du?
+
+Han svarade icke, men hon hörde att han trevade efter låset. Det har en
+för att en är beskedlig, tänkte hon. Han vålar mig inte mer än en katt.
+Det är som jag inte funnes.
+
+Och sinnet rann på henne. Hon skrek:
+
+Hör du, vad jag säger, din storsnute? Du går inte dit?
+
+Men han öppnade dörren.
+
+Då sade hon:
+
+För du har inge där att skaffa. Valborg är uppe på loftet.
+
+Och hon tänkte:
+
+Vad i herrans namn säger jag? Står jag och ljuger?
+
+Daniel stängde dörren.
+
+Vad gör hon på loftet?
+
+Han tror att jag ljuger! tänkte mor i Sutre.
+
+Hon fräste:
+
+Jistine, kan jag vet det? Sväran är också där. Så du ska inte gå dit.
+
+Hon fortsatte i en ramsa:
+
+Nu kan du väl vara lugn då. En stund. Eftersom det bara är jäntan du
+tänker på. Jämt och samt. Aldrig gör du annat än springer efter jäntan.
+Det duger du till. Ingenting annat.
+
+Hon fortsatte att brumma. Men plötsligt snurrade hon runt i dimman.
+
+Vart ska du gå? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skäms! Gå inte upp
+på loftet! Vänt, ska du få höra. Hur det var. Gå inte upp på loftet,
+säger jag. För jag har lovt Valborg att hon ska få vara i fred.
+
+I fred? upprepade Daniel.
+
+Gumman kippade efter andan.
+
+Så jag ljuger! tänkte hon. Så jag ljuger!
+
+Och hon sade:
+
+Jo, vänt, ska du få höra. Hon kom infarandes i jonse, så jag trodde hon
+skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon säga,
+men det förstod jag att någon varit närgången. Det var väl greven. Men
+hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig.
+
+Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi
+se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit
+här en dag för länge.
+
+Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte
+le, men ströp leendet i en snörpning.
+
+Äss, fräste hon. Och sade:
+
+Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål. Utan vad du ska göra, Daniel,
+är att röja undan gärsgårdsstörar och vad det är de lagt över vägen sör
+ut. Det ska du göra, Daniel. Nu medsamma. Så ska jag nog laga att han
+kommer i väg. För det gissar jag, att han åker hellre utan länsman än
+med --
+
+Det måste hon förklara, fast det inte angick honom och inte henne
+heller. Slutligen hade hon ingenting mer att säga.
+
+Gå nu du, Daniel.
+
+Men han började treva på sig.
+
+Var har jag kniven? Jag ska väl inte gå knivalös utifall jag stöter på
+strykarna.
+
+De sökte båda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack
+in i slidan. Och när det var gjort, upptäckte hon att han hade
+blodfläckar och lerstänk i ansiktet. Hon lossade sin bröstduk av silke,
+doppade den i vattnet och tvättade hans ansikte omsorgsfullt.
+
+Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade
+honom med två fingrar på kinden.
+
+Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill.
+
+Hon följde honom ut på kökstrappan.
+
+Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, så
+klingade klackjärnen mot den frusna vägen, så hördes ingenting mer.
+
+
+Ångan svepte ut genom dörren, luften i köket blev åter klar, upplyst av
+elden på härden och ljuset i lyktan.
+
+Här är ändå varmt och gott, tänkte gumman, smårös efter nattkylan
+därute. Hade jag bara skickat av med greven, så skulle jag lägga mig
+bums och somna från alltsammans.
+
+Hon stökade omkring, slog ut vattnet, rörde om i elden, vände på Daniels
+rock, gick bort till bädden och lyste Basilius i ansiktet. Han låg och
+pratade i sömnen, ljudlöst dock eller nästan ljudlöst, men hela det
+lilla ansiktet grimaserade ända från hårfästet, som ryckte upp och ned,
+till den skälvande hakan. Och händerna gestikulerade över täcket.
+
+Vad håller han för predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att
+det var syndabekännelsen.
+
+Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens
+huvud:
+
+Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du,
+så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl
+annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du
+ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gör väl med dig som Israels
+barn med bocken. Vi skyller ifrån oss.
+
+Och hon tänkte:
+
+Besynnerligt, vad jag var slängd i att ljuga! Svarvade jag inte till om
+Valborg, så jag när hade trott det själv. Och så kvickt jag tog det ur
+luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan står bredvid
+och sticker åt en? Så att en nästan tycker det är sant.
+
+Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp
+lyktan.
+
+Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig.
+
+I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna
+drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet.
+Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås.
+
+Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan. Händerna sjönko
+långsamt från lyktan. Hon förde fingerspetsarna över ögonen, som svedo
+och tårades av röken.
+
+Framför henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och
+handflatorna hårt mot dörren. Hon var vit i ansiktet.
+
+Mor tog ett steg emot henne.
+
+Vad är det med dig? frågade hon, lågmält.
+
+Flickan stirrade på lyktan. Munnen tuggade med ett smackande, sväljande
+ljud, som om hon haft ett betsel mellan tänderna.
+
+Gumman sade:
+
+Är det greven som varit efter dig?
+
+Då skrek hon till. Gumman blev askgrå i ansiktet, men talade lågmält och
+lugnt.
+
+Du kunde väl värja dig, vet jag?
+
+Flickan nickade, så att nacken slog en lång trumvirvel mot dörrspegeln.
+
+Nåja, då så, sade mor i Sutre.
+
+Flickan grep henne plötsligt i armarna, hårt så att naglarna skuro
+halvmånar i skinnet.
+
+Mor ska inte säga något åt Daniel.
+
+Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på
+märkena.
+
+Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer
+bort med det första. Greven.
+
+Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.
+
+Det är inte lönt du blir här, för Daniel kommer strax tillbaka. Gå upp
+på loftet så länge.
+
+
+Han är fan själv, tänkte mor i Sutre, gick sin väg genom mörkret.
+Antingen har den lede skickat honom eller är fan själv klädd till greve.
+Men den skrämmer mig inte. Inte! Så sant jag har fyra barn att svara
+för, småskrapet oräknat. Så skrämmer han mig inte. Utan vill han äta sig
+fast i Sutre, så ska jag nog dra ut'en vid svansen, så klövarna ryker åt
+häcklefjäll. Ska jag. Så sant de skäller mig mor i Sutre.
+
+Aj, pocker! svor hon till, snubblande över kolrakärrans skackel. Svedan
+ökade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan
+uppför trappan.
+
+Ska han inte gillra för mig med sin förbannade dödkärra, muttrade hon.
+Vad han gör, så ser en tydligt att det är fans konster.
+
+Hon steg in i förstugan. Dörren till salen stod öppen. Hon steg in i
+salen, stannade.
+
+Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i två pipor flämtade ännu
+lågorna. Frönsagreven stod vid bordet, framåtböjd. Hans händer kilade på
+långa, smala fingrar av och an mellan fat och kärl.
+
+Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smög sig några steg
+framåt, tvärstannade vid en knakande tilja.
+
+Greven spratt upp, höjde sig på tå, spärrade upp munnen, stirrade mot
+dörren. Men mörkret därnere och de flämtande lågorna tätt under ögonen
+hindrade honom från att upptäcka mor i Sutre.
+
+Som tassade vidare, försiktigt. Och stannade.
+
+Nu såg hon, vad han höll på med. Mitt på bordet hade han brett ut en blå
+silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudkläde. Mitt på
+duken hade han ställt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester
+efter måltiden, köttstycken, ostkanter, smörklicken, brödbitar, sista
+stycket av ostkakan. När allt var samlat, knöt han ihop duken om bunken.
+Så började han åter söka, huvudet vreds snabbt på lång, mager hals åt
+höger och vänster, ögonen klippte, fingrarna spelade.
+
+Han sprang bort till skänken, tog en flaska av klart glas och höll det
+mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrån ännu en flaska av
+klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.
+
+Ånej, inte liknar du just den lede, tänkte mor i Sutre. Du liknar mest
+den gamle stackare du är. Att jag inte såg förut, vad du är för en
+gammal skråpuk. Är det truten din, som trollar? Och den ska springa
+efter flickor! Som darrar på hand så gudslånet kommer utanpå magen. Om
+min Daniel hade dig i näven så krama han vasslan ur dig som ett intet.
+
+Och hon steg fram med tunga steg, sade:
+
+Det får allt bli färdknäppen, det, greven.
+
+Flaskan sjönk. Han vände sig långsamt om. Och när nu mor i Sutre återsåg
+det grevliga ansiktet, som hon för några ögonblick sedan såg gammalt,
+måste hon förundra sig över dess ungdom.
+
+Det är grinet, tänkte hon, det är det elaka grinet och glittret i
+ögonen, som gör, att en inte tänker på åldern. Eller ock kan han trolla,
+den fule.
+
+Kära mor, log Frönsagreven. Fägnar mig, fägnar mig.
+
+Fägnar mig med, sade gumman, pekade på bordet, för jag ser att greven är
+färdig med packningen.
+
+Han sade:
+
+Alldeles, min kära gumma. Dagen är liden, som jag ägnat åt Sutre. Som en
+vilsen gäst kom jag, som en vilsen gäst far jag. Men däremellan ligga
+timmar, då jag erfor --
+
+Han tog ett glas ur skänken och fyllde det.
+
+-- ett modershjärtas milda värme.
+
+Han nickade och log.
+
+Jaså, sade mor i Sutre.
+
+Och han sade:
+
+Din skål, goda gumma. Var är nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var
+är din Stava? Nå, det veta vi. Och var är den vackra, obefläckade unga
+kvinnan, som du lovat din Daniel? Nå, nå, nå! Ett skämt kan ingen
+skämma. Din skål.
+
+Han tömde glaset, suckade.
+
+Min gud var det gör gott. Den gamla mekanismen får kraft att röra sig i
+ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt
+Sutre och ett nytt modershjärta. Apropå -- hur är ett modershjärta
+skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min
+salig far brukade säga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig någon mor. Nå!
+Han menade, att hon dog i min spädaste barndom. Men ho vet ändå om inte
+gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty --
+
+Han fyllde glaset.
+
+-- jag har till modershjärtat känt en dragning, som endast bitter saknad
+kan förklara. Och en alldeles förbåld nyfikenhet. Dess värme förtjuser
+och förbryllar. Vad är det för en eld, som brinner i detta dårskapens
+offerkärl? Kärlek? Nja. Men ordet är tvetydigt. Livsbegär brinner också
+i min enkla mekanism. Men värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att
+det måste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan mål.
+Elden utan bränsle. Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus
+motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och goda. Som icke känner ont
+och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd.
+Stjäls av första kalla hand, som fryser. Nja, det är vist, det är gott
+för de moderlösa. Din skål, mor i Sutre --
+
+Han tömde glaset.
+
+Stode jag icke här för att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja
+påpeka, att dagen blivit väl använd. Men jag vill inte hovera. Nog av,
+jag lämnar Sutre rikare än jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina
+fiender, min ovän går i mörkret på jakt efter min ovän. Det ter sig
+infamt kuriöst från min synpunkt sett. Men är handen redo och ögat
+öppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om någon ger dig en
+förödmjukelse, så kasta icke bort den, kära mor. Du rider länge på en
+förödmjukelse: den tröttnar aldrig. Kasta aldrig bort en oförrätt; den
+kommer att bära dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva
+dig förtionde kornet. Men glöm icke, att de äro värdefulla. Och gör av
+din svaghet ett fideikommiss, att din släkt må leva länge på jorden.
+
+Han höll flaskan till ögat, mätte av och slog i ett halvt glas.
+
+Det är det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet
+och dess behov kunna exakt beräknas. Ett visst kvantum sprit ger ett
+visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum förödmjukelse ger
+ett visst kvantum hat. Nu räknar jag på tolv timmars oblandad glädje,
+som komma mig väl till pass --
+
+Ja, vägen är lång, avbröt gumman. Kärran, greven ska låna, står
+förspänd. Och vid det här laget har nog Daniel röjt undan det värsta
+bråtet från vägen. Så drick nu i herrans namn och ge sig i väg.
+
+Men greven ställde ifrån sig glaset.
+
+Vilken väg? frågade han. Vilken väg har Daniel röjt?
+
+Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka
+sig nu, så slipper han ta länsman i kärran.
+
+Greven skakade på huvudet.
+
+Den saken är ordnad. Men vem har ingivit pojken att röja undan på vägen
+söderut?
+
+Det har jag, svarade mor i Sutre.
+
+Och varför, frågade greven allvarligt, gjorde gumman det?
+
+För att jag ville bli av med honom ju förr ju hellre, sade mor i Sutre.
+
+Av med Daniel? frågade greven.
+
+Då tröt gummans tålamod, hon samlade förklädet i handen och slog honom
+kraftigt om benen.
+
+Nej, av med honom där, otering! Av med honom! Och skam till sägandes
+inte för min skull; jag är gammal nog att tåla se uselheten. Men för
+pojkens skull. Det kunde hitta på hända att han frågte mor, vad tvåbents
+fähund hon släppt in på gården --
+
+Nå, sade greven, nå, jag förstår. Och erfar ånyo den mystiska värme, som
+strömmar ur modershjärtat.
+
+Han tog glaset men ställde det åter ifrån sig och fattade gummans hand,
+som motvilligt gömde sig i kjortelvecken.
+
+Likafullt har kära mor gjort mig en ovärderlig tjänst. Ja, vilken i
+ordningen? Min väg går visserligen icke till Raslinge; jag vänder som
+räven i eget spår. Men tjänsten är ovärderlig. Ovärderlig.
+
+Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det på nytt, tömmande
+flaskan till sista droppen.
+
+Och han sade:
+
+Hur länge har pojken ramlat omkring på vägen?
+
+Kan väl vara en halvtimme.
+
+En halvtimme, upprepade greven eftertänksamt. Gott. Nu är rätta tiden,
+skulle Träsken säga. Din skål, goda gumma.
+
+Han tömde glaset, slog det i väggen.
+
+En lyckobägare!
+
+Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade:
+
+Ruth! Ici! Ruth! Ici!
+
+Näst sista lågan slocknade i ett litet grågult moln.
+
+Lilla mamsellen kom, knyte i hand, vacklande av sömn. Greven ställde
+henne framför mor i Sutre. Och han stavade för:
+
+Tack.
+
+Tack, upprepade flickan.
+
+Goda.
+
+Goda.
+
+Mor.
+
+Mor.
+
+Ja, nu kan det vara nog, avbröt gumman. Hon strök med fingerspetsarna
+över flickans kind. Och sade:
+
+Om han lovade mig en sak, greven, så kunde jag mest vara frestad att
+förlåta honom alla hans elakheter --
+
+Fägnar mig, log greven, fägnar mig. Även det skulle bli mig beskärt. I
+Sutre.
+
+Gumman sade:
+
+Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn.
+
+Det lovar jag, sade greven.
+
+Plötsligt slog han händerna för ansiktet och ropade:
+
+Min gud! Min gud! Min gud! O, heliga, infama modershjärta. O, att jag
+skall nödgas lämna Sutre! Men det finns ingenting hungrigare än hungriga
+fordringsägare. O, kära mor, all denna godhet tynger mig till jorden och
+kommer mig att spricka av undran och nyfikenhet.
+
+Han lade händerna på flickans skuldror.
+
+Men jag vill arrangera en tablå, som kan uppbygga mitt sinne i dystra
+stunder.
+
+Han tryckte ned flickan på knä.
+
+En ung kvinna, ännu icke mor, på knä för mor i Sutre!
+
+Sista lågan slocknade.
+
+Ja, det är väl hans sätt att hålla sina löften, sade mor i Sutre. Hon
+trevade efter flickan, men fann henne icke. Hon gick bort till skänken.
+
+Vänta litet, sade hon, så ska jag lysa er ut.
+
+När ljuset till sist blev funnet och tänt, hade Frönsagreven och lilla
+mamsellen redan lämnat salen.
+
+Gumman ställde sig i det uppbrutna fönstret. Efter en stund förnam hon
+ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset.
+
+Han har virat halm kring hovarna, tänkte hon. Ja, nog kan han sina
+konster.
+
+Och hon suckade och sade:
+
+Gudskelov! Nu får jag ta fatt på mitt.
+
+
+Hon tog fram ännu ett ljus.
+
+Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro
+blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se
+lorten i morgon.
+
+Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet.
+
+Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.
+
+Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på
+smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har då inte det på samvete, att
+han for hungrig härifrån.
+
+Därefter sade hon ingenting på en god stund och tänkte heller ingenting
+utöver sin gärning, som bestod i att duka av bordet och ställa undan
+disken på brickan i förstugan. Så tände hon ytterligare två ljus för att
+få bättre överblick över det stora, mörka rummet. Stolar hade vräkts
+omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats på golvet. Hon
+ordnade allt och då väggklockan slog elva, var storstugan åter prydlig.
+
+Mor i Sutre gick bort till fönstret. Natten var stilla; den lilla
+vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild,
+tung av fukt, det droppade mjukt från grenar och tak.
+
+Mor i Sutre lutade sig ut och kunde då se ljusskimmer på Raslingevägen
+tämligen långt borta.
+
+Nu kommer de, tänkte hon. Jag vånne jag låge. Det är alltid tyngst i
+slutet. För den som är gammal.
+
+Långsamt gick hon en sista rond genom rummet.
+
+Och sade:
+
+Nu kunde en ta emot kungen. Äss han gjorde Sutre den äran.
+
+Hon stannade vid fönstret.
+
+Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han
+med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt
+på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom
+hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla.
+
+Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn
+fick de tag på.
+
+Hon lutade sig ut med armbågarna stödda mot fönsterbrädet.
+
+Var ska I göra av honom? frågade hon.
+
+Ansiktena vändes upp mot henne, vändes åter bort. Och hon fick icke
+något svar.
+
+Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lövverk, dropparna
+gnistrade.
+
+De fyra männen samtalade viskande. Fången hade tystnat.
+
+Men när nu Lars öppnade dörren till vagnslidret och sköt honom framför
+sig, gav han till ett skri, kastade åt sidan.
+
+Då höjde Anders sin järnstör.
+
+Anders! skrek mor i Sutre. Du låter bli!
+
+Ännu en gång vändes ansiktena mot henne, vändes åter bort.
+
+Gästgivarn stängde dörren till vagnslidret.
+
+Ska han inte ha någon mat? frågade mor i Sutre.
+
+Men nu hörde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade
+viskande. Så gingo de bort till grevens svarta kärra, lyste under
+hjulen. Så lyfte de av locket.
+
+Kan någon ha gömt sig där? sade mor i Sutre, sträckte sig ut så långt
+hon förmådde.
+
+Bädden, där lilla grevinnan legat, var tom. Några vita blommor lågo ännu
+kring huvudgärden.
+
+Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.
+
+Ett stycke bröd och en ostkant kan en alltid ge honom, tänkte hon. Fast
+det kanske är onödigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och så ska
+det heta igen att en börjar bli gammal och velig.
+
+Nu hörde hon det visslande gnisslet från kolrakärrans hjul. Men hon
+tänkte endast på fången, på brödet och ostkanten. Hon såg dem framför
+sig, fången och brödet och ostkanten. Hon var gruvligt trött, vankade
+likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången
+brödet och ostkanten.
+
+Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade
+överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda.
+
+Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter.
+
+Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans. Den var gnaven som
+av råttänder, men en närmre undersökning hade ådagalagt, att Basilius
+varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsäck härförleden.
+Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.
+
+Det är väl ändå för gott, tänkte hon. Åt en strykare. Sen hets det att
+jag är gammal och velig.
+
+Hon gick till hörnskåpet. Där fanns endast glas och dryckjom. Hon visste
+väl, att skulle hon finna en ostkant, så vore det i skafferiet. Där låg
+beständigt en ostkant någonstans, gnagen av tänder. Än av råttänder, än
+av barntänder.
+
+Jag vånne jag låg, tänkte hon.
+
+Men vankade oförtrutet av och an, följande den långa, breda, släta
+tiljan i golvets mitt. Fångad av dess bredd och raka sträckning vankade
+hon av och an, som en höna i en kolcirkel, ur stånd att stiga över den
+svarta gränsen.
+
+Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon,
+stannade, sträckte på sig.
+
+Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska
+jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och
+blödig. Den storsnuten.
+
+Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna
+mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.
+
+Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?
+
+Hon gick mot fönstret.
+
+I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i
+Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill
+henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat
+pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken
+måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen
+som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och
+tungt, som tryckte henne till jorden.
+
+Träsken sade:
+
+Stilla. Stilla.
+
+Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.
+
+Hon sade:
+
+Det är Daniel.
+
+Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i
+Sutre följde honom.
+
+Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.
+
+Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna.
+
+Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte
+hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in
+handen.
+
+Han är varm, sade hon.
+
+Hon såg på Lars. Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades
+plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor.
+
+Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog
+upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med
+lätt hand hans ögon.
+
+Länsman sade:
+
+Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur
+efter greven och i mörkret begått ett misstag. Jag för min del kan inte
+förklara saken på annat sätt.
+
+Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. Så frågade hon
+om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade på huvudet. Och
+hon sade:
+
+Då behöver jag inte tänka på liggplats för länsman?
+
+Han brummade:
+
+Jag har väl annat att göra. Än att ligga.
+
+Hon vände sig till Anders.
+
+Gå du till köket och sätt på vattenkitteln. Den står vid spisen. Det tör
+finnas glöd kvar.
+
+Och då han lommade bort, ropade hon efter honom:
+
+Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.
+
+Hon vände sig åter till länsman.
+
+Ska det bli skallgång?
+
+Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen.
+
+Så sade hon:
+
+Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han
+hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom.
+Det är han som gjort det.
+
+Hon pekade på vagnslidret.
+
+Den där kan I släppa.
+
+Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara
+lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.
+
+Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon
+vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och
+buro honom emellan sig in i salen.
+
+De lade honom på bordet.
+
+Mor i Sutre sade:
+
+Nu kan I gå. Jag behöver ingen.
+
+
+Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket
+vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det
+halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.
+
+Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.
+
+Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte
+sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.
+
+Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och
+tyngre från träden.
+
+När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann
+han bröderna sovande.
+
+Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.
+
+
+Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett
+skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de
+stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.
+
+Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under
+tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg
+snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.
+
+Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut,
+unghundarna satte i med ilsket skall.
+
+Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet,
+flickorna gräto.
+
+Sväran snattrade:
+
+Va, va, va ä de nu då?
+
+Träsken kom först till besinning.
+
+Det är Basilius, sade han. Han drömmer.
+
+Pojken satt rak i bädden, ögonen slutna. Sväran lade sin hand över hans
+mun och tryckte honom ned i bädden.
+
+Då vaknade han.
+
+Men Träsken ryckte henne åt sidan. Han tog pojken på armen och skjutande
+Lill-Lars och flickorna framför sig, gick han in i kammaren. Efter en
+stund kom han åter, sprang ut på gården, vände tillbaka med fiolen under
+armen. Han sade:
+
+Det tör inte göra något, om jag spelar lite?
+
+Ingen svarade.
+
+Han steg in i kammaren, sköt sakta igen dörren.
+
+Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Träsken filade sakta, sakta på
+fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart.
+
+
+Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt
+blågrått sken, vaknade Basilius.
+
+Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han
+ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.
+
+Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt,
+strök sig över benen, tog några steg.
+
+Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.
+
+Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt
+framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta
+håret hängde ned över pannan.
+
+Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.
+
+Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.
+
+
+Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna
+och gapa.
+
+I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders
+tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna
+pekade mot taket och snarkade gruvligt.
+
+Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande
+varandra, sovande.
+
+
+Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på
+storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i
+det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur
+hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna,
+gäspade.
+
+Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade
+på hans mage med framtassarna.
+
+Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon
+stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.
+
+Nu blir hon flat! tänkte Basilius.
+
+Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det
+öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.
+
+Mormora, mormora, mormora --
+
+Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller
+glädje.
+
+Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.
+
+Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande
+började han dansa.
+
+Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder
+damen sin hand.
+
+Allt vad Träsken lärt honom.
+
+Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.
+
+Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I
+soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.
+
+Ljusen brunno.
+
+Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som
+hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.
+
+Han lyfte handen, pekade.
+
+Är det Daniel? frågade han.
+
+Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke
+liknade Daniel.
+
+Men mor i Sutre nickade.
+
+Basilius viskade:
+
+Sover han?
+
+Mor i Sutre nickade.
+
+Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för
+någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.
+
+
+
+
+[Transcriber's note:
+
+På sju ställen har uppenbara felsättningar korrigerats:
+
+rad     stod                 ändrat till
+
+1057    barmhärighet         barmhärtighet
+1530-1  Det har hans leende  Det var hans leende
+1771    fungfrun             jungfrun
+2144    himmel Det sades     himmel. Det sades
+2595    konom.               honom.
+2810    Gott, Jag stannar    Gott, jag stannar
+4818    svaran               sväran
+
+På ytterliggare några ställen är det möjligt att texten är felsatt
+men lika möjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa ställen
+har lämnats oförändrade]
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Mor i Sutre, by Hjalmar Bergman
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MOR I SUTRE ***
+
+***** This file should be named 17015-8.txt or 17015-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/7/0/1/17015/
+
+Produced by The Online Distributed Proofreading Team at
+https://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+*** END: FULL LICENSE ***
+
diff --git a/17015-8.zip b/17015-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..6740084
--- /dev/null
+++ b/17015-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..4b4b83e
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #17015 (https://www.gutenberg.org/ebooks/17015)