diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 15959-8.txt | 14080 | ||||
| -rw-r--r-- | 15959-8.zip | bin | 0 -> 215466 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
5 files changed, 14096 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/15959-8.txt b/15959-8.txt new file mode 100644 index 0000000..c301628 --- /dev/null +++ b/15959-8.txt @@ -0,0 +1,14080 @@ +The Project Gutenberg EBook of Dagdrömmar, by Gustaf Hellström + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Dagdrömmar + En man utan humor I + +Author: Gustaf Hellström + +Release Date: May 31, 2005 [EBook #15959] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAGDRÖMMAR *** + + + + +Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders + + + + + +DAGDRÖMMAR + +En man utan humor I + + +AV + +GUSTAF HELLSTRÖM + + + +Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1921. + + + + _TILL + MÄRTA och SIGRID_ + + + + +I STÄLLET FÖR FÖRETAL. + + +När jag tänker på barndagarna, kan jag lätt förlika mig med den tanken +att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring +den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig +som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin +myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd och +väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första +gråten och allt sen. + +(_Hans Larsson_: Hemmabyarna.) + + +"Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir +historien om en ynglings läro- och vandringsår över huvud taget +älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och han +svarar sig själv: "Helt säkert först och främst, därför att germanen i +allmänhet icke träder ut i livet med den romanska mänskans tradition av +umgängesvisdom och social instinkt -- han är mer eller mindre en +enstöring, för vilken bekantskapen med omvärlden tager form av en ofta +stormig och smärtsam uppgörelse och blott efter bittra erfarenheter och +äventyr kan han merendels anpassa sig efter givna samfundsordningar och +förhållanden. -- Men en annan orsak gör nog också ungdomskrisernas +historia till den germanska romanens favoritämne. Mänskornas upplevanden +sluta tidigt i nordiska länder. Vid mannaålderns inbrott är tärningen +redan kastad, livets kurs bestämd. Med revade segel far man in i den +hamn, som heter 'en levnadsställning' och där äktenskapet ger en +ytterligare förtöjning. Men från hemmet och spiselvrån, där han nu +steker sina kastanjer och ser bränderna glöda ut, står ungdomskampen som +den rätta romantiska tiden av känsla, händelse och spänning." + +(_Oscar Levertin_: Samlade Skrifter, 16.) + + +I barnaåldern antager denna befrielsekamp det förlopp, att vi söka komma +till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I samma +ögonblick, som barnet övergår till yngling, förändrar kampen form: man +söker nu icke mer få tag i tingen, utan i de tankar, som ligga +förborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och +sätter sitt högsta mål i att utdestillera ur sig själv det rent andliga, +den fulländade anden, samt ur tillvaron det väsentliga, väsendet, idéen, +idealen. -- -- -- Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne sålunda +karaktäriserade faser i den enskilda mänskans liv noggrant motsvaras +av tvenne stora epoker i mänskosläktets historia. Barndomen, +det "realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den +förkristliga tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga +tiden -- -- -- + +(_Ola Hansson_: Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.) + + + + + + +I. + +ANTIKEN + + + + +Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna +socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel +självmedvetenheten -- kampen mellan känslan av ens egen betydelse och +dess motsats, känslan av ens eget mindervärde -- icke blott som den i +individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes +levnad utslagsgivande. + +Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna. +Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och +ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är -- mänska, en +individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre +betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och +enhetlig tillvaro". + +Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken +ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att +hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen +betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att +söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten +brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss +slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller -- till sist -- hissat +resignationens vita flagga. + +Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en +mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person +förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta +darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens +sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och +enhetlig tillvaro. + + * * * * * + +Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, +redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person +singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen +betydelse. + +Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och +tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med +gäll röst genom våningen: + +-- _Kommer han!_ + + + + +Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte. + +I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita +grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud: +grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om +den skakat av sig vätan från det fallna flaket. + +Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av +marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och +gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita +stallbyggnaderna. + +Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid +fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera, +att han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen +blivit så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå. + +Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann +hemlighetsfullt. + +Till exempel hans mor. + +Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring +allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade +slutat upp att sjunga. + +Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till +sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från +lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde +minnas. + +Men han kunde inte förstå, att hon var _riktigt_ sjuk. Hon grät inte. +Hon jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon. + +Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro _så_ +tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin +eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare +för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första +fråga: -- Har di blitt tjockare, mamma? + +Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade +vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han +förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra. +Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se +dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått +_känna_ på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra +honom illa. + +Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han +stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i +sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor. +Stellan var från början emot företaget. + +-- Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han. + +-- Ja, svarade Kerstin. + +Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och +lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej +någon duns. + +När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han +vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig _mycket_ +tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin +mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett +sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han +kunde viska i hennes öra: + +-- Ska hon inte stiga upp? + +-- Jo, jo, snart. + +Men hon steg inte upp. + +Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn. +Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom +att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra +likadant med honom om mornarna -- -- --? + +Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig +inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville +inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var +avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor. Och hon ville +alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade föresatt sig att +hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor, skulle han ta sin +fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge fick han nöja sig +med att bita henne i handen, då hon förde honom ur sjukrummet. + +Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina stora +fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han vuxit i +makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behövde bara skrika så +högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram. + +Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt med +sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste honom och +sade: -- Nu blir mamma snart frisk igen. + +Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem, så +djupt, att de sade till hans mor: -- Tänk en sådan snäll och artig +kavaljer han redan är. + +Efteråt gick Stellan ut i köket och sade: + +-- Jag är en snäll och artig kavaljer. + +-- Hin tro't, sade Ida. + +Men då blev gamla Kerstin ond: + +-- Inte får hon säga sånt, när barnet hör det. + +Men Ida svarade: + +-- Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog. + +-- Det gör den _inte_, svarade han och gav henne en förkrossande blick. +Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att +det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela +ansiktet nedsmort. + + * * * * * + +Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste +tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin +höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor. + +Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna +och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som +drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter. + +Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. +Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover hon +riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han: + +-- Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i +barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i +sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där +inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog +sabeln ur baljan och kommenderade: -- Framåt masch! + +Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det +ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och +såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. +Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också +kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som +hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora +kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han +började svänga med sabeln och ropa: + +-- Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde +handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek +ännu vildare: -- Framåt masch! Framåt masch! + +En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många +kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret +från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i +sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara +visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom +i benen, då han skulle hälsa på sin far. + + * * * * * + +Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade +hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade +ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig +om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det +stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och +hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen +galopperade i vild fart. + +Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna +klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från sig i +paraplystället. + +Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde +givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken +riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far +gick förbi. + +Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt, förde +handen till pannan i honnör och viskade: -- Stå ledig! + +Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom. + +Plötsligen for han samman som ett markens dödsskrämda villebråd. Hans +far skrek till så, som han aldrig hört honom skrika förr, inte ens nere +på kaserngården. + +Det var ett skri Stellan ej förstod. + +-- Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör +mig -- -- -- + +Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät: + +-- Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa -- -- -- + +Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar +ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod +alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var +så skrämd, att hans kropp skakade. + +Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om +moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade: + +-- Elsa, Elsa, förlåt mig allt -- -- -- Jag har alltid älskat dig, jag +ska alltid älska dig, Elsa, Elsa -- -- -- + +Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom +rummen, snyftande: + +-- Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin -- -- -- + +Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke från +sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare. De +slogo händerna samman och började gråta. + +Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om en +elektrisk stöt gått genom hans kropp. + +-- Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars +unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina +fattiga bröst. Stackars, stac -- -- -- + +Hennes röst drunknade i tårar. + +Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han +betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, +med munnen alldeles vidöppen. + +Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett +högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog +honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma sig. Men +rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände sig så +trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom, för att +hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som +förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen -- -- -- + +Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han +skrek ej. Han grät inte heller. Han _kunde_ ej. Strupen var som +sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen, som om +han _glömt_ att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den stora +salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot +väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck. + +Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge. + +Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och +Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt: + +-- Inte se mamma! Inte se mamma! + + * * * * * + +Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting +festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton, +som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen +medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde hände +något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till väldiga, +runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och in med +choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det främmande. Så +gott som varenda dag följde Stellan med sin far till tåget: först kom +farmor, så mormor och morfar och morbror från Göteborg och sedan +farbröder och fastrar. De hade paket med sig och många saker i sina +koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, +precis som på julafton. + +Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från +knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han +sina leksaker och konfektpåsarna. + +Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som +klädde lilla förmaket _alldeles vitt_, väggar och golv, allt. Och de +fäste vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda +blommor på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka +sig. Han stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han +gjorde inga frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting +oförklarligt skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till +djupt, av spänning och översvallande tillfredsställelse. + +Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre +och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin +påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon +skulle fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista +vilan, sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig +behöva vila mera. Stellan kunde knappast tro det. + +-- Aldrig, _riktigt_ aldrig mera? + +-- Nej, aldrig. + +Han såg på Kerstin länge... Han måste bestämt fråga någon annan. Till +slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med +Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att +göra än att tro. + +Stellan fick ej vara med inne, när hans mor kläddes till den sista +vilan. Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han +förstod, att när hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda +anstalter. + +Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast +en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och +sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se +allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon +var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket. + +Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och +sade: -- Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om +kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott. + +Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon visserligen +stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första morgonen hade +han gått fram till henne och klappat henne på kinden. Men han hade +ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt inte +tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till +slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i +barnkammaren. + +Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor där. + +-- Men mitt älskade barn, vad tänker du göra? + +-- Mamma fryser. + +Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös. + +-- _Ska_ hon vara så kall då? + +Mormor nickade. + +-- Jaså! + +Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren vände +han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han: + +-- Ja, men mormor narras inte? + +-- Nej! + +-- Jaså! + + * * * * * + +Till slut kom det underbaraste av allt. + +Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk under +kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera än +någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den +långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen. + +Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far. +Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan +inte om. + +Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med +svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor med +svarta hästar. + +Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. _Den stannade utanför +nere på gatan_. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi +många, många gånger. Men _stannat_ hade den aldrig. _Och också den var i +parad_. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför +att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev han nöjd. +Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på +musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt +en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor +karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största +"trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och +när han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o +nere från källaren. + +Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev +alldeles blodröd i ansiktet. + +Plötsligen sade hans farmor: + +-- Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig. + +Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så fick +han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och alla +farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan. + +Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort den +försvunnit utom hörhåll, började han gråta. + +Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt +till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova hemma +i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare? +Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han +blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den +och ropade: + +-- Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna! + +Kerstin tog honom i sina armar -- hans farmor orkade ej. Han bars fram +och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek. + +Till slut sade hans farmor: + +-- Men vi måste byta på dig först. + +Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig. +När han var färdig -- sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på +sin farmors knä. + + * * * * * + +De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och +granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet. +Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta +blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt +att det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren. + +Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände +ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort. +Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans. + +Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och +hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då +kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej +så länge som förr. + +En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där +modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt +över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, +man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var +det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp +och ner. -- Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han. + +Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, +nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera +hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin +mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns +ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär +för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, +som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd. + +Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen. + +De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. +Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det +gladde honom. + +Hans far sade: + +-- Här vilar -- -- -- + +Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände +hur hans hand darrade. + +Hans farmor grät. + +Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började: + +-- Men säg, pappa -- -- -- Men säg, farmor -- -- -- + +Ingen av dem svarade. + +Då började också han själv gråta. + +Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och +droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu +mera. + +Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt. +Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som +tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade +honom på något sätt. + + * * * * * + +Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma. +När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som +lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort +Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han: + +-- Vem var det som kom och vad hade de mä sig? + +Kerstin svarade: + +-- En räkning. + +-- Till mig? + +-- Nej, inte till honom. + +Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast +minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första +outplånliga känslan han hade av _livet självt_, någonting högtidligt och +festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten. +Och så -- i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt +vävt in däri -- någonting oförklarligt, kallt, skrämmande -- -- -- + + + + +Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på +morgonen satt han i sängen och ropade: + +-- Kerstin! Kerrrstinnn! _Får_ ja inte kaffe snart! + +Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste, +innan det var för sent. + +-- Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade +och bytte om på honom. + +Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han +så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen. + +Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare +och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som +hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större +och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då +hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort +huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med +stora tassar och en lång kropp. + +Hans far påstod, att det skulle bli en tax. + +Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans. + +-- Ja, men ä den riktigt, _riktigt_ min, pappa? + +-- Ja. + +-- Ja, men ä den alldeles, _alldeles_ riktigt, _riktigt_ min? + +-- Du hör ju vad jag har sagt. + +-- Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill? + +-- Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den. + +-- Ja, pappa. + +Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva den +i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han släpade +den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle hungra eller +törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang +och gömde sig, så fort han närmade sig. + +Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, _riktigt_ hans. Och ändå +kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den +slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom. + +Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande +väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin +vilja fram. Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom +hela våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen +knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: _Du är min!_ + +Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde +vara. Man misstrodde varandra... + + * * * * * + +Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket upptog +hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes varje +kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans religion +fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att bäva, gråta +och till sist skrika högt på hjälp. + +Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod, +att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens +hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan +fått en. + +Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin. +När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt +glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter. + +Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida +kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och +stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett +baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet +under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo +dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna, +och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans +mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i +ängen bakom Furet. + +Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och +viskade: + +-- Mera! Berätta mera! + +Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns +i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till +sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten skulle +skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, +som följt Kerstins far till ängen bakom Furet. + +Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att +skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets +makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan +och de voro där... + +Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon +upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter +försvunno. + +-- Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt? + +-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu! + +Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät. +Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade +med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och +ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett +sådant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och +var klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det +sluka honom. + +Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om +strupen snörts samman på honom. + +Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han +frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon +förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde +nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken. + +För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den +idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en +gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo +alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen +kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och +Kerstin ej fanns inom hörhåll. + + * * * * * + +För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, +att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. +Han kunde ej göra en något ont. + +Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom. +Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen. + +Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll +lät honom läsa en, som lydde: + +"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av +spis få." + +Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken +del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur +den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden. + +Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom +bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad +riktigt ordentligt. + +Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid +började betrakta bakugnen som sin privata egendom. + + + + +Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, +kom han tre veckor för sent. + +Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på Särö +och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev Kerstin +sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till +Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen och +kunde uthärda resans strapatser. + +Och det tog tre veckor. + +Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både kände +och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta +var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom: + +-- Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan +dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna. + +För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de +underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner. Av Oscar, +som var tretton år, hade han fått veta, att skolan var ett helsike. + +-- Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla. + +Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i +fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland +fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat +dem. Annars blev det stryk. + +Det var, vad Oscar sade. + +Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var +sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar +tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att +dela sin uppfattning. + +-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan +läxorna får man sitta efter. + +Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, +att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var +konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen. + +Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade +efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt skede skulle +börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han +skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en ny +värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans bittraste +motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade +honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle +längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han +väl en gång kom i skolan. + +Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur +de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om honom. +Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta dem. Visste +de, vem han var? Visste de, att det var _han_? + +Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna +voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att +med en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha +någonting med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg +däri, att någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom +sig, att man hade påtagliga tecken på att växa. + +Det var väl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var +deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han _aldrig_ +skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en ny +skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett +enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre en +följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden +-- -- -- ja, den var något annat, ett växande till något ständigt +större, till en högre lycka, en högre makt, en större frihet. + +Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet: + +-- Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå +och köpa en skolväska. + +Stellan såg på honom. + +-- Du vet väl, vad en skolväska är för något. + +-- Ja, de ä en sån som man har på ryggen. + +Hans far nickade: + +-- Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna. + +Han kände redan hur han växte. + +Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa +honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor för +att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade +också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på gång +upprepade han för sig själv: + +-- Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant. + +Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var. + +Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna +sammanknäppta över magen och suckade: + +-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal +att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja! + +Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig. + +Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan den +fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i vilken +Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen under +rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av denna +anledning bäckahästarna. + +Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde in +i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel klunga +av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika. Hans +allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan. Hans +hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya +kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig. + +Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka. De +bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här kommer +jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det var precis +som han tänkt sig. + +Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av +dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han +brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd. +_Och han var redan fiende med flera av dem_. Han hade slitit leksaker ur +händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder en +vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en glaskula +från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och +sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen. + +_Och nu stodo de alla här!_ + +Han blev blodröd i ansiktet. + +Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade: + +-- Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya +kamrater. + +Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning. + +-- God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han +stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio +stenkulor. + +Men ingen svarade. De bara stirrade på honom. + +Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på +den, han brutit sönder en vagn för... Han _ville_ inte se på just dessa +två. Men han _måste_. + +Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om +livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om +halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om +livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne -- -- -- + +Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som +skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade han +varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade Märtas +mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle vända ryggen +mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög och fråga: -- Vem +ska ha _den_? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men han fick den +inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta +honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas +ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det +ingen, som ville tala med honom... + +Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan +flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en +stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv... + +Stellan förstod ögonblickligen: _I en sådan skola kunde han inte gå!_ +Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, +kunde han inte vara tillsammans. Han _ville_ inte. + +-- Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant. + +De gingo tvärs över gatan in genom en hög port. Han vände sig om och +kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bäckahästarna hade samlat +sig i grupper, de viskade med varandra och sågo på honom. + +En klocka ringde någonstans. Han hörde bäckahästarna komma rusande över +gatan fram mot porten och han sprang så fort han kunde in i närmaste +trappuppgång, medan hans tant ropade: + +-- Inte så bråttom, följ med snällt! + +Några av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men när de sågo Stellan +och hans tant, tystnade de och stannade. + + * * * * * + +Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt +fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon, +lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret. + +-- Jaså, du kom i alla fall till sist. + +Hon frågade honom inte vad han hette. _Hon visste alltså, vem han var_. +En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog +också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz' +julgransplundring. + +Nej, i en sådan skola _kunde_ han inte gå. Han ville inte, inte, +inte... + +Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för +slaget. + +-- Men min lille gosse, du är väl inte _rädd_ för mig? Det får du inte +vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie. + +-- Ja. + +-- Är du rädd för mig? + +Han sneglade upp mot henne ett slag: + +-- Nä-ää -- -- -- + +Hans tant talade ännu en stund med tant Emilie. Och så sade hon adjö och +gick. + +_Nu var han alldeles ensam_. Han förstod, att vad som än hände, skulle +han inte kunna ropa på hjälp. Gamla Kerstin kunde inte höra honom, inte +hans pappa heller. _Ingen!_ + +Mamsell Beckström gick fram till ett skrivbord, öppnade en stor bok och +skrev något i den. + +-- Det var ju Stellan du heter? + +-- Per Stellan Severin Petréus och min far är löjtnant. + +Han såg på henne. Nu skrev hon upp det där om glaskulan och vagnen och +Märta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot dörren... + +Men nu slog hon samman boken: + +-- Följ med mig nu! + +Hon öppnade en dörr -- där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på +ryggen. De vände sig om och bara stirrade. + +Han ryggade ett steg tillbaka... + +-- Kom med mig nu, sade tant Emilie. + +Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med +en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant +Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen. Oscar hade alltså +haft rätt! Det var rottingen. + +-- Buga dig nu, Stellan, för tant Augusta. + +Stellan bugade. + +-- Hälsa nu på dina kamrater. + +Hon snurrade honom runt på klacken, så att han åter stod ansikte mot +ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Märta +Gyllencrantz. + +Han bugade på nytt. + +Men ingen svarade. + +Då slog tant Augusta den gula käppen i bordet, så att Stellan hoppade +till. + +-- Nå, svara, barn! Säg god dag, Stellan! + +Då skreko alla barnen: -- God dag, Stellan, så att han hoppade till +igen. Och somliga av dem skrattade åt honom. + +Stellan placerades allra längst nere i klassen. Han stoppade +ögonblickligen händerna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd. + +-- Nej, se det var en riktigt snäll gosse, sade tant Augusta. Ser ni +det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta. + +Alla vände sig om och sågo på honom. + +Då -- -- -- ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste +sig till hälften i bänken och viftade med handen: + +-- Tant, tant! + +-- Ja, vad är det? + +-- Jo, han ä inte snäll _alls_! + +-- Hur vet Märta det? + +Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken. + +-- Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt +åt. + +Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen. + +Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet: + +-- Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu +ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma. + +Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med +ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen +sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna. + +Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när +klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå +hem till Kerstin. + +Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta: + +-- Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och +Stellan får på _inga villkor_ gå in på gården för där är det ett garveri +och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte +ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det! + +-- Ja. + +Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga +ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på +allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av +de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med +armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med +glaskulan. + +Plötsligen var det någon som sade: + +-- Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för +honom. + +Han svarade ej. Han hade aldrig _stulit_ glaskulan. Han hade helt enkelt +stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att +han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort. + +Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över +sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån. +Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser -- likt en +apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett +instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som +möjligt. + +-- Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka. + +-- Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter +han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor. + +Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor. + +I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från +fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig +bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor, +grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat +anfalla honom. + +Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka +samla sig. + +Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne. + +Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta +huvudet åt höger. Vägen var fri -- -- -- Där, långt borta, låg hans +gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över +trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel +den fulla busen. Ingen lade märke till honom. + +Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för +sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han +stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma +och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han +slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta +slog ända upp i halsen på honom. + +Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan. + +-- Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer -- -- -- + + * * * * * + +Gamla Kerstin sökte trösta honom. + +-- Har di vatt stygga mot gossen? + +Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig +själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av +att gråta. + +-- Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, _så_ styggg -- -- -- + +-- Va har di gjort me en? + +-- Di har vatt _så_ stygg -- -- -- hick -- -- -- ggga så-ååå! + +Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre, +för den slutliga effektens skull: + +-- Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga -- -- -- + +Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för +att göra intryck. + +-- Ja, det får han fråga löjtnanten om. + +-- Ja, men Kerstin _hör_ ju, att di ä så stygga! + +Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt +rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet +inte hon. + +-- Du har smitit från skolan? + +-- Pappa, jag har inte _smitit_. Jag bara sprang. + +-- Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då? + +-- Di var stygga mot mig. + +-- Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna? + +-- Kamraterna. Di var så stygga mot mig. + +-- På vad sätt var de stygga? + +Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han: + +-- Kerstin vet att di var stygga mot mig. + +-- Hur vet hon det? + +-- Jag talade om det för henne. + +Nu höjde hans far rösten: + +-- Hör du, min unga herre, nu svänger du dig inte mera. Svara på frågan: +på vad sätt var de stygga mot dig? Har de slagit dig? + +-- Nä-ä-ää -- -- -- + +-- Vad har de gjort då? + +-- Di tittade på mig _så-åå_ -- -- -- + +-- Tål du inte att titta på? + +-- Jo-o, men -- -- -- och så sa Märta Gyllencrantz, att ja alltid bar +mig dumt åt. + +-- Och så smet du? + +-- Ja smet inte, pappa, ja bara sprang. + +Nu lät hans fars röst mycket allvarlig: + +-- Gunstig herrn menar alltså, att därför att Märta Gyllencrantz säger +något som inte passar herrns små öron, så smiter man? Är det det, som är +meningen? + +Stellan svarade ej. + +-- Kom hit! Kom närmare! + +Stellan närmade sig långsamt. + +-- _Kvickt, pojke!_ + +Nu röt hans far precis som på kaserngården. Stellan raskade på. Och +samtidigt började han snyfta. + +-- Är det det du menar, att när du hör någonting, som inte passar dig, +så smiter du. Ja eller nej! + +Nu grät han: + +-- Ja, men pappa, pap -- -- -- + +-- Ja eller nej! + +-- Ja-a -- men pap -- -- -- + +Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade +som om han talat till en vuxen: + +-- Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att +det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins +och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina +skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj! + +Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan: +Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om +han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande +ängel. + +-- Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna! + +Han lydde order med darrande, fumliga fingrar. + +-- Kalsongerna också! + +Han storgrät: + +-- Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden. + +-- Kom får jag se! + +Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä. + +Han skrek hela tiden: + +-- Lilla, älskad -- -- -- de -- -- -- pap -- -- -- pap -- -- -- + +När det hela var undanstökat, sade hans far: + +-- Vill du gå i skolan nu? + +-- Ja. + +-- Är det riktigt säkert? + +-- Ja, snälla pappa -- -- -- + +-- Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet. + +Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring +benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren. + +Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt +bonde- och fiskarblod i hennes ådror. _Löjtnanten hade slagit gossen! +Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse!_ Det skulle hon hämnas för. +Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad +hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och +_berätta allt på salig fruns grav_. + +Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom. + +Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar +ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om +dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. +Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting +inom honom, som _hårdnat_. + +Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö +-- -- -- + + * * * * * + +Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan +undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta +Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som _också_ +voro deras fiender. + +Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda +medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med +framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden. + + + + +En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt, +när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro +ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig? + +Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt +enkelt likgiltig? Eller skall man -- -- --? Ty det finns ett fjärde +alternativ. + +Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med +historien om den Underbara Hästen. + + * * * * * + +En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan +vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet. + +Då kom gamla Kerstin in: + +-- Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i +köket. Han vill sälja såna där byråprydnader. + +Innan hans far ännu hunnit svara, hade Stellan störtat ut i köket. Där, +vid dörren, stod italienaren. Han var förfärligt svart och smutsig och +såg farlig ut. Men på magen hade han en stor korg och i den fanns det +gubbar och gummor och så fanns det -- -- -- Ja, det fanns en _häst_!!! +Den var alldeles vit och så stor att den måste räcka Stellan ända upp +till knäna. Den hade en lång, kråmande hals, som stack upp ur korgen. + +Något så vackert hade Stellan aldrig förut sett. Av en eller annan +anledning väckte gipshästen för första gången till våldsam +hjärtklappning inom honom känslan för det sköna. Kanske var det färgen. +Vitt är barnens älsklingsfärg: med den förbinder sig känslan av söndag +och högtid och sommar. Och så berodde det också på, att detta vita +föremål just var en häst. Det var det slags levande väsen, han älskade +högst: med hästen förband sig ryttarinstinktens känsla av makt över +något, som egentligen är mäktigare och starkare än en själv, någonting +på samma gång jättelikt och underkuvat. + +Han stod stum och såg på den en lång stund, medan hans hjärta bultade av +den första estetiska hänförelsens tillbedjan. Han kände det, som om han +skulle brista i gråt. + +-- Vänta, vänta, italenare, sade han och rusade in till sin far. + +-- Pappa, pappa, där ä en häst! + +-- Var är den hästen? + +-- I köket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han går sin väg! + +-- Vad pratar du för slag? En häst i köket! + +-- Ja, pappa, italenaren han -- -- -- där ä -- -- -- i korgen, pappa +-- -- -- en häst -- -- -- den ä _vit_, pappa, skynda sig -- -- -- + +Orden snubblade fram över varandra. + +Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen. + +-- Nå, vi får väl gå ut och se på'n då! + +-- Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått! + +Stellan rusade före sin far ut i köket. + +-- Vänta, vänta, italenare, pappa kommer -- -- -- + +Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan... Och så _köpte +han den_! + +Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå +italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om +sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade: + +-- Tack, snälla, älskade pappa -- -- -- + +-- Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den? + +Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag: + +-- I barnkammaren, pappa! + +-- Vi får väl se, om den kan stå där inne. + +De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån. + +-- Tycker du den passar där? + +Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger. + +-- Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den. + +Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp +upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina +långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den +långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den. + +Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit +förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå. Inte bara det, att det var +som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med +porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen, +krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv +hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle +med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han +hade hästen. Tack vare den hade hela hans liv förändrats, fyllts av en +glädje, han aldrig förut känt, tack vare den skulle allting hädanefter +gå så mycket lättare... + +Och han kallade hästen Edgar, därför att det på hans fars batteri fanns +en trumpetarhäst med detta vackra namn. + +Men utom det att vara vit och skön visade sig Edgar besitta en annan +alldeles oväntad egenskap: den att skydda för spöken, att jaga bort +kvinnan med den vidöppna munnen, i betydligt högre grad än dockan, +kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog +med sig i sängen och vilkas makt över mörkrets andar på den sista tiden +i avsevärd mån förminskats. + +Men redan första kvällen Edgar stod på byrån, kände sig Stellan lugnare, +och sedan han av sin far fått tillåtelse att om nätterna ha den stående +på bordet vid sängen med den långa, kråmande halsen och det lilla fina +huvudet vakande nästan alldeles över hans eget kände han sig lugn. + +Det låg något symboliskt i detta: skönheten, som förjagar mörkrets +makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall +ej gjorde sig reda för. + + * * * * * + +Den omflyttning, för vilken Edgar på detta sätt två gånger om dagen var +utsatt för, visade sig emellertid ej vara nyttig. + +En dag, då Stellan kom hem från skolan, fanns hästen varken på byrån +eller på bordet vid sängen. + +Han märkte det ögonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var +någonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mörkare. Någonting +vitt, som hittills lyst upp det, hade försvunnit. + +Han såg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta. + +Han störtade ut i köket till Kerstin. + +-- Var är Edgar? frågade han flämtande. + +-- Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse. + +Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville +tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen +på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar. + +Till slut fick han fram: + +-- Var är Ida? + +-- Hon ä på torget mä fröken. + +Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala. +Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev +det endast till stamningar. + +Efter en lång stund brast det ur honom: + +-- Var ä Edgar? + +-- Den ligger i fönstret i serveringsrummet. + +Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel. +Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull. + +-- Var ä benen? skrek han ut i köket. + +-- I soptunnan. Di ä alldeles förstörda. + +Stellan såg länge på Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den +tillbaka in i barnkammaren. + +Då hörde han sin pappa komma. Han störtade ut i tamburen: + +-- Pappa, pappa -- -- -- Hon har -- -- -- Edgar -- -- -- Hon har slagit +-- -- -- + +-- Vilken hon? + +-- _Ida_!!! Hon har slagit sönder Edgar! + +-- Ja, det var ju tråkigt det. + +Han såg på sin far med blicken hos en åklagare inför rätta: + +-- Ska pappa inte ge henne stryk? + +-- För att hon slagit sönder Edgar? Det tjänar ingenting till. Det hör +till hennes yrke. + +Stellan skakade på huvudet. Detta var inte rätt. Han skulle själv klå +Ida, när hon kom hem från torget. + +-- Var är Edgar? + +-- Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom själv och se, så ska pappa få +se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere på gården och +Kerstin säger, att di ä alldeles förstörda. + +Han talade i ett sträck för att göra Idas sak så graverande som möjligt +och på så sätt beveka sin far att ge henne stryk. + +-- Se nu själv, så får pappa se. + +De stodo båda och betraktade den sönderslagna gipshästen i soffan. + +Stellan pekade och stammade: + +-- Se, pappa, se -- -- -- Va kan vi göra ve Edgar nu? + +-- Ja, säg det? Vad tycker du själv? + +Stellan skakade på huvudet. + +I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad. + +-- Ä Ida kommen också? + +-- Nej, hon kommer efter med matkorgen. + +Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men +han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar. + +Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt. +Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i +ansiktet. Om han kunde få Edgar -- -- -- Om den kunde bli hans, +_riktigt_ hans -- -- -- så att han kunde säga om den: _Edgar är min_. +Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, +någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens +gränser. _Edgar hans!_ Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa! +Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa, +Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var +han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga -- -- --? Nej, det +gick inte. Han skulle aldrig få Edgar -- -- -- + +Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags +lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en +cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning. + +Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet. +Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans +kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han -- -- -- Vågade +han -- -- -- Nej, inte nu, inte ännu -- -- -- han ville inte fråga +_just nu_, och få nej -- -- -- Det var _skönt_ att kunna tro, att +kanske, _kanske_ Edgar _kunde_ bli hans. Han måste vänta och fråga. + +Plötsligen stannade han mitt på golvet. + +-- Pappa, sade han, snälla pappa -- -- -- + +-- Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen. + +Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans +fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han +vågade inte. Inte ännu. + +-- Ska du inte snart knalla dig av i skolan? + +-- Jo-oo -- -- -- + +Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu +_måste_ han. + +-- Säg, pappa, snälla pappa -- -- -- + +Nu såg hans far över tidningen: + +-- Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk +höna. + +Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till +sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben. + +-- Pappa, snälla pappa, viskade han. + +-- Kläm ut med vad du har på hjärtat! + +-- Pappa, säg, får jag -- -- -- + +-- Kläm ut nu. En karl talar ur skägget. + +Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett +enda flämtande andetag kommo orden: + +-- Får jag Edgar? + +Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns +guldrevärer. + +-- Vad ska du göra med den? + +Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för +mycket. Edgar skulle aldrig bli hans. + +-- Pappa, ja ska vara _så_ rädd om den. Ja ska leka med den _så_ +vackert. Ja ska _aldrig_ tappa den i golvet. Ja lovar, pappa -- -- -- + +-- Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar. + +Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg +upp: + +-- Ja _lovar_, att ja ska vara så snäll mot den -- -- -- + +-- Tja, ta den då! + +Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns +ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. +Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad. + +Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg. +Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös +gråt. + +-- Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke? + +-- Ja ä -- -- -- ja ä så -- -- -- + +Mera kunde han inte säga. + + * * * * * + +Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid +underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre +grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den +var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där +benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande. + +Den blev den Underbara Hästen. + +Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade +hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur +den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den +omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de +tankar, han sände den från skolan. + +Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en +levande hästs behov och egenskaper. Den stod -- eller rättare sagt låg +på sidan -- i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda +mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och +den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade +Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården. + +Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i +våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och +med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till +hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan. +Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en +del frågor. + +-- Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon +och vagn. Duger inte de längre? + +-- Ja, men pappa, _förstår_ inte pappa -- -- -- + +-- Förstår vad? + +-- Jo, snälla pappa, _förstår_ pappa inte -- -- -- + +Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att +förklara, han tvinnade fingrarna om varandra: + +-- Ja, men _förstår_ pappa inte -- -- -- + +-- Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där. + +Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan +han hunnit få upp dörren, ropade han: + +-- Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren. + +-- Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar. + +Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek: + +-- Pappa har sagt -- -- -- + +-- Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika! + +Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan +om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde +långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan, +som var mjuk som gräs. + +För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade +gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den +spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli +intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste +verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av +matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa +förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga. + + * * * * * + +Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen, +till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt +Göran. + +Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var +en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att +förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att +Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far +kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och +för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens +mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen, +att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande +hotelse: + +-- Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten. + +På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det +fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den +överlägsne -- -- -- + +Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat: + +-- Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa +inte sätta mig i arresten längre. + +Detta hade Stellan inte tänkt på. + +-- Hur länge dröjer de till dess? + +-- Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs +eller det blir krig. + +Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade +honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting +att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. +Till slut sade Stellan: + +-- Ja, där ser du själv. + +Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom +bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade: + +-- Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i +arresten, för då ä din pappa bara kapten. + +Stellan stannade: + +-- Vem har sagt det? + +-- Det har pappa själv sagt vid frukosten. + +Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var +svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra +förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet? + +Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en +handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han +verkligen var. + +Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade: + +-- _Ja, men du skulle se min häst!_ + +Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom: + +-- Har du fått en ny häst? + +Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till +hela sin längd. + +-- Ä de en gunghäst? + +-- _En gunghäst!_ Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en, +som ä så fin! _Nä du!_ + +-- Va ä de då för en häst då? + +-- Den ä vit, _alldeles vit_. + +-- Ja, men ä de -- -- -- + +-- En sådan häst har du _aldrig_ sett. + +Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han +skadeglatt: + +-- Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas. + +-- Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun +å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den +åt mig själv häromdan. + +-- Var ä den? + +-- Hemma. + +-- I majorens stall? + +-- I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va. + +Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel: + +-- Hör du, Stellan, får jag se på den? + +Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen +av triumfen: + +-- Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska +sätta min pappa i arresten. + +-- Ja men, ja ska _aldrig_ säga dä mera. Ja _svär_ att ja _aldrig_ +-- -- -- + +I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom +porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade +eller svarade. + +Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på +samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant +Emilie pekpinnen i katedern och ropade: + +-- Göran! _Vill_ du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för? + +Göran räckte upp sin hand: + +-- Tant, tant -- -- -- + +-- Vad är det? + +-- Dä ä Stellan. + +-- Vad är det med Stellan. + +-- Jo, Stellan, han har en häst -- -- -- + +-- Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i +skamvrån bums. + +Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte +upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod +han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i +förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången +_såg_ han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den +förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den +kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade. + +Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med +Göran. Nu var det slut med Edgar. + +Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt +och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt +hemligheten från sig: _Göran ville se hans häst!_ Vad skulle han svara? +Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det +var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig +åt? + +Han kände sig plötsligen trött på _allt_! Tanken på att vara borta, +alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan +började forma sig inom honom -- -- -- + +Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig +undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den +förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom +följde andra pojkar. + +Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare +bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig +skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle +alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det? + +-- Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, _aldrig_ +ska säga att pappa -- -- -- + +Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej +stå alldeles svarslös: + +-- Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du _visst_ de! + +Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare +öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig +åt? + +Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och +viskade i hans öra: + +-- Kom mä mig, så går vi för oss själva. + +Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och +sågo på. + +Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran: + +-- Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja _svär_, att ja aldrig ska +säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan. + +Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder. + +-- Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst. + +Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för +Stellan. + +-- Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta! + +Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände +sig bort från honom och bara grät. + +Och så ringde klockan på nytt... + +Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar. +Hur skulle det sluta? + +Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant +Emilie slog med pekpinnen i bordet: + +-- Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån _bums_! Marsch! + +Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och +ställde sig i skamvrån. + +-- Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut! + +Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen. + +-- Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i +dag! + +Göran viftade ännu ivrigare. + +-- Vad _är_ det då? + +-- Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att +ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten. + +Tant Emilie slog pekpinnen i katedern: + +-- Göran ska vara tyst! _Ögonblickligen!_ + +-- Ja, men -- -- -- + +-- Nu går Göran ut! + +Göran försvann långsamt. + +Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig. + +-- Stilla, stilla, barn! + +Äntligen kom lektionen åter i gång. + +Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och +det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det +skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna +skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta, +försvunnen -- -- -- + +Och klockan ringde till nästa rast. + +Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i +häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen: + +-- Du _ser_ ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska +både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska +du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara _ja_! Ingen +å di andra. Bara ja, förstår du. + +Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet. + +Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg +fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan +visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul +som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den +hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga +att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en +sådan häst. Han var _alldeles_ säker på, att om han bad riktigt vackert, +skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran, +att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst +en gång varit, då han var i Göteborg. + +Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske +han i alla fall skulle kunna klara sig -- -- -- + +Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var +Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran +och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och +konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds +karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en +massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen. + +Men han svarade: + +-- Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte. + +De följde honom ända till hans egen port. + +Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem +längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på +Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så +tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något -- -- -- Han hade +förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran +Och velocipedhästen som ingenting. + +Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på +hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att +leka med -- -- --? + +Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte +han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den +sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta. + +Han tyckte, att om bara Göran kunde _förstå_ detta, om han bara kunde +_förklara_ för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå +-- -- -- Om han bara _förstod_, _riktigt_ förstod, skulle han kunna ta +honom med sig hem och visa hästen. + +Om han bara kunde tala _riktigt_ med Göran -- -- -- + +I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: -- Ser +du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om +nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag +fick den -- -- -- Den var _riktigt_ min. Förstår du inte -- -- --? + +Skulle inte Göran kunna förstå detta -- -- --? Det var ju så enkelt +-- -- -- Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller +be sin far om den. Nu var han säker på att hans far _aldrig_ skulle ge +honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå -- -- -- Och så kunde +de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran +kunde få komma hem varenda dag, om han ville... + +Men nästa morgon stod Göran och väntade på honom i bulevarden utanför +skolan. När han fått syn på Stellan, sprang han mot honom, men på några +meters avstånd stannade han. Också Stellan stannade. En lång stund blevo +de stående och sågo på varandra likt två homeriska hjältar ögonblicket +innan de, före sammandrabbningen, börja utslunga okvädinsord mot +varandra. + +-- Ja har frågat mamma om din häst. + +-- Ja, dä kan du göra, om du vill. Va bryr ja mig om dä? + +-- Dä gör du _visst_ det! + +-- Nå, vad sa hon då? + +De stodo tysta en lång stund och mätte varandra med blickarna. + +-- Nå, vad sa hon då? + +-- Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa? + +-- Nä, dä gör ja _visst_ inte. + +-- Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa. + +-- Va säger du! _Skojar min pappa!_ Han som ä så ond så! Nä du, han +skojar _aldrig_! + +Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel. + +Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter +Stellan: + +-- Säg du, Stellan, du ska få tre karameller _två_ lördagar å ra och den +här kniven om ja får se din häst? + +Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva +bladet. + +Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han +förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han +skulle kunna få Göran _att förstå_ -- -- -- Han lämnade kniven tillbaka, +tog Göran om halsen och förde honom avsides. + +Och så började han -- -- -- + +Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han +kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den +andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade +ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med +velocipedhästen. Det var _den_, han ville veta mera om. Det var den han +ville se. Edgar intresserade honom inte alls. + +Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips. +Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns. +Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips. + +Och så ringde klockan. + +Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade +katastrofen. + +Göran sträckte upp handen: + +-- Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt? + +-- Nej, det är det inte. + +-- Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en +häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som -- -- -- + +-- Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken. +Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst? + +Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i +stället: + +-- Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som +riktiga hästar å att ingen har en sådan häst. + +-- Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken. +Kom fram Stellan! + +Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet. + +-- Nå, tala om nu, vad det är för en häst. + +-- Den ä å gips. + +-- Men då äter den väl inte havre? + +-- Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den +inga ben -- -- -- + +-- Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en +massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som +inte har några ben. + +Göran viftade på nytt med handen: + +-- Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften +velsoped. + +-- Har du det, Stellan? + +-- Nej, men Jane å Alice i Göteborg -- -- -- + +-- Vem är Jane och Alice? + +-- Dä ä mina kusiner. + +-- Men då är den ju inte din. + +Stellan skakade på huvudet. + +-- Varför säger du då att den är din? + +-- Jo, Edgar -- -- -- + +-- Vem är Edgar? + +-- Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder -- -- -- + +-- Vad har den med velocipedhästen att göra? + +-- Jo, men -- -- -- + +-- Är velocipedhästen din då? + +-- Nä. . + +-- Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning? + +-- Jo, men -- -- -- + +-- Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån! + +Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för +alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad +på kinderna. + +Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt. + + * * * * * + +När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen, +golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen +mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och +glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes +snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor. + +Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida +tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och +burit sig illa åt i halmen... + +Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord. + + + + +Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den +Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid +förlorade anseendet bland sina kamrater. + +De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och +fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man +ljuger _utåt_, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och +omskapar man _i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd_ +vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man +ljuger icke _inåt_: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad +historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda +ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt. + +Och det hade Stellan gjort. + +I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt. +Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de +fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så +fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han +obarmhärtigt ned av opinionen med orden: + +-- Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen. + +I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan +tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej +kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände +sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social +instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv -- en +smula vagt -- formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja +ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom. + +Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och +gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått +avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig +alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade +samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser +att umgås med. + +Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på +huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som +soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej +samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten +i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga +enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att +göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det +gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. +Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då +klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom +den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet. + +Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande +vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna +och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött. + + * * * * * + +Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog +ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen +ställning och dess djupa mening. + +Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan +återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i +kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar, +gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller +Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken +efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de +församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: -- Jonne +kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att +göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person. +Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för +lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne +sade: + +-- Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så. + +Och så ringde klockan. + +Han satt och kände sig ännu mera ensam och övergiven, medan tant Augusta +läste ur bibliska berättelserna en historia om Josef och hans bröder. + +Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han +var den yngste -- vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit +tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade. +Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla +Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han +aldrig förut hört. + +Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med +förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta +någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var +Josef. + +Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin. + +-- Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder? + +-- Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds +ord. + +-- Och den yngste ska bli upphöjd? + +-- Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för, +om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd. + +-- Kan Kerstin den om Josef å hans bröder? + +-- Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln. + +-- Vill Kerstin läsa den för mig? + +-- Inte nu. Ja ska skala potatisen. + +-- Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig? + +-- Ja, de ska ja göra. + +Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig +glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse. +Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla +upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan +rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt +förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de +nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och +denna rörelse hos dem tillfredsställde honom. + +Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var +lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en +gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, +Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla -- -- -- + + * * * * * + +Och den dagen kom förrän han själv väntat sig. + +Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll +frågade honom hans far: + +-- Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan? + +Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot +mig? + +Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som +helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans +födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur +kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare +den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort +firar minnet av sin födelse. + +Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom +faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom +plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både +tacksamhet, respekt och avund. + +Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av +kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka +minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande +färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset. +Han mottog ansökningar från höger och vänster: -- Säg, du, får ja bli +bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för, +innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte +riktigt. + +Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog +dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju +närmare högtiden kom, ju större blev hans välde. + +Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans +egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, +Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin +sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det +slutliga urvalet. + +Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort +streck över alla hans planer. Han förklarade, att _alla_ barnen skulle +bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också. + +Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens +förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den +därför med den första svårigheten: + +-- Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem? + +-- Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig +upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de +vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på +lördag på hans födelsedag klockan halv fyra. + +Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och +för resten var det ju _han_, som gjorde en ära i att bjuda -- -- -- + +-- Ja men, pappa -- -- -- + +-- Har du förstått! + +När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att +invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd. + +-- Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna +också, både pojkar och flickor. + +-- Ja men, pappa -- -- -- + +-- Har du förstått! + +-- Ja, pappa! + +Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far +haft. + +Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. +_Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket_. Något sådant +hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade +också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: -- Tack, Stellan! + +Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände +sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet. + +Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket +skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till +honom och tackade -- -- -- + +Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta +under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles +ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han _älskade_ +alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta +Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, +där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han +älskade alla dem, som varit stygga mot honom -- -- -- + +-- Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och _gråter_? + +Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt +ansikte. + +Han snyftade i näsduken: + +-- Ja behöver -- -- -- ja -- -- -- + +-- Ja, spring ut då och skynda dig. + +Han sprang mot dörren så fort han kunde... + +Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett +källsprång lossnat inom honom. + +Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig +stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och +Kalle och Göran -- -- -- alla, alla -- -- -- + + * * * * * + +Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han +stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en +kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. _Och de bugade_. +Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och +konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han +kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. +Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en: + +-- Välkommen! + +Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman +över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna: + +-- Var så god! + + * * * * * + +Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än +Josefs. + +Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem +i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök". + +Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av +ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och +fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre +syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening. + +Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana +personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då +dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett +stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas +föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren +ej inräknad. + +Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess +fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes +vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt +att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i +förlägenhet för samlingslokal. + +Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade +hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick +han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse. + +Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den +upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt +fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av +en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla +bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet +ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård. + +Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou +tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja +tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i +våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta +Gyllencrantz ropade: -- Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och +pokulerade en liten smula. + +Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade +sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om +att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll +sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna +Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla +riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån. +Och åter igen gingo de ut på kaserngården. + +Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: -- Nu är det färdigt, nu kan ni +komma! + +Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta +Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka. + +Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades +för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han +knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på +kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över. + +Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade. +Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat. +Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den +upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala +honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården +eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar +och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet. +Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism +och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och +fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes +man nämligen på nytt till en annan brud. + +Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till +medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle +visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten -- hon hade +dagen innan fått en lillebror -- utstötte hon så höga skrin, att fru +Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste +förklara sig... Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar +nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit +renhjärtad och oskuldsfull. + +Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind. + +Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade +nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den +spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades +med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som +individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid +framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många +andra sår, satt löjet kvar som ett ärr. + +Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad +skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna. + + + + +Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades +Storehus, det andra Lillehus. + +Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället. + +Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha +tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och +plana ytor. + +I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var +greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte +pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar +vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga +byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller +genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar +från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han +ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande +med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av +de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare +honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande +draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de +välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond. + +I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans +far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta +löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än +förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro +ogifta 1880-talslöjtnanter. + +Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med +små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig +nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen +lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från +den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I +Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som +helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes +tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga +och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, +han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och +klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen. + + * * * * * + +Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den +fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans +droska och jaktvagn. + +En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns +inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens +betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan. + +Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg +en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den +andra av en rad vedbodar. + +Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess +slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som +på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i +stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen +började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev +skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla +kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var +högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles +tyst. + +Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på +Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och +eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns +inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster. + +Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De +voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De +sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar +med de toffelbeväpnade händerna. + +Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm. + +Och så drogo de sig tillbaka. + +Men inte alltid. + +Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor +rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med +hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt +leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset. + +När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland +var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full +han var. + +Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke +från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och +grepen, hände det -- -- -- + +Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han +balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför +läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade +han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig +tillbaka med en skakning på huvudet. + +Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne +hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat +tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, +sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången. + +Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev +han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård +under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för +länge sedan långt borta i smalgatan. + +Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt +liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt +händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför +munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv, +uppmuntrade honom med höga rop: -- Gör det nu, nu! eller också varnade +han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde +nämligen Stellan se ett stycke in i stallet. + +Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på +rabulisterna. Hur vågade de -- -- --? Och hur kunde de hitta på det? Han +beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka +och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han +skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin +underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas +morgon _visste_, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom +också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var _på +sin egen gård_, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som +det skulle vara. Det var inte rätt. + +Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade +han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma +styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men +de äro så långt borta. + + * * * * * + +Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och +riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra +rabulisternas personliga bekantskap. + +Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus. + +Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit +och skall för den skull berättas i allra största korthet. + +Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon +kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid +hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som +en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den +avlidnas rätt. + +Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon +vägrade att lyda order och svarade: -- Jag gör som unga frun brukade +göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana +ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur +porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att +löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin +framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller +hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med. +Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden +av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin. + +Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter +det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta. + +Det blev ett våldsamt uppträde. + +Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon +blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och +förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan" +och att det var en evig skam på unga fruns grav. + +Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet. Han rusade upp ur länstolen +vid rökbordet och skrek: + +-- Vad i helvete säger Kerstin? + +-- Ja säger som sant ä. De står i Bibeln: Du ska inte göra hor. Och det +står ja vid. Guds och Bibelns ord ä goa nog för mig. Ja har själv gjort +hor och vet vad de blir till. Välsignelse blir det _inte_. De bolare och +horkarlar skall Gud döma, står det i Bibeln, och Bibeln ä go nog för +mig. De ä en dödssynd. Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre +för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och +visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för +de va fött i synd och elände. + +Löjtnant Petréus pekade på dörren: + +-- Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!! + +Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren. Där vände hon sig om och sade: + +-- Ja, kör löjtnanten i väg mig, om han vill! Men kom ihåg, att han kör +vad rättfärdigt och sant ä på dörren och de kan inte bli till nån +välsignelse. + +Därmed gick hon ut i köket. + +Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och +åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre +skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent +förståndsmässiga sidan. + +Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt +köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass, +skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för +sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma +nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem. + +Och det ville han inte. Inte på några villkor. + +Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället +befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor. +Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans +avlidna hustru. + +Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett +synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för +varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit +löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en +kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en +artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som +arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika +anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och -- när +det behövdes -- vältalig. + +Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik, +hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon +hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en +ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och +inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd +hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på +samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning, +hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han +var. + +Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om +hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det +löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon +"ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets +blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den +fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller +"regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med +henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte +sökte äta ut honom ur regementet. + +Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens +intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej +helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan +spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet +mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom +svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för +pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som +änkling. + +Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så +idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära +till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga. +Och med en sådan kränkning kunde han ej leva. + +Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste +vänner -- tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna. + +Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och +som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och +godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade +problemet: + +-- Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna +fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du +ska naturligtvis sätta båda två på reservstat. + +Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från +hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus, +inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad +lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård +för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på +henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens +näste, från vilket hon blivit utkörd. + +Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan. +Hans första invändning var: + +-- Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte. + +-- Varför vill du inte det? + +På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och +ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och +ställde sig vid hans säng. + +Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne +hos honom. + +Den andra invändningen var: + +-- Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för +dä vill ja inte. + +-- Varför vill du inte det? + +-- För där ä rabulisterna och de ä så stygga. + +-- Ja, det ordnar sig nog. + +-- Ja, men ä dä _riktigt_ säkert, för då vill ja inte. + +-- Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken. + + * * * * * + +Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett +par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård. +Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande +sätt, gjorde den nya husfröken. + +Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig +mitt i den långa gången och ropade: -- Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter +drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess +hon kom och hämtade honom. + +Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och +slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka? + +Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte. +Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då +Kerstin till slut ropade: + +-- Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, +som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor. + +Stellan rörde sig ej ur fläcken. + +Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att +få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade: + +-- Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en! + +Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang. +Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt +på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom, +stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad, +medan hjärtat bultade i halsen på honom. + +Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa +på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista +fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra. + +Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp +upp i soffan. + +-- Nå, där ser han. De biter en inte. + +Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull. + +Först långt efter frågade han: + +-- Skrek ja? + +-- Skrek? När skulle han ha skrikit? + + * * * * * + +Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på +vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig +säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i +begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan +helt enkelt i behovet att imponera. + +Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård -- det råkade vara +en av hästarna med seldon -- ställde den från sig mitt på stenläggningen +och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först +honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick +han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på +gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han +fram till fönstret för att undersöka effekten. + +Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo +därefter upp mot Kerstins köksfönster. + +Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de +tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade: + +-- Ni får leka mä den! + +De sågo på honom och varandra. + +Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord +från dagen förut: + +-- Han bits inte. + +Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med +hästen. Då först gick han ner. + +-- Tycker ni den ä vacker? + +De bara mumlade någonting till svar. + +-- Ja har mycke vackrare leksaker hemma. + +De sågo på honom... + +-- Tror ni inte? + +Ingen svarade. + +-- Ja ska visa er en annan da. + +Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev +sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för +dem längre. + +Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han +valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat +på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde +honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad +han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur +han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel +natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på +dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte +tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra +snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de +skulle tro. + +Stellan talade upp sig: + +-- Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar. + +Men det var det ingen som ville. + +Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om +den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och +riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka +knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att +han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och +kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket +hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal, +förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt +sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom +gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd. +Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste +utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på -- som en riktig +löjtnant på kaserngården. + +Han var fullt lycklig. + +Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom +följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var +och en av dem. Och så sade de: + +-- Får vi nu se din? + +Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste +etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes. + +Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade: + +-- Va den ä liten! + +Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade +indignerat med varandra och ropade till slut i korus: + +-- Vi ska tala om det för mor. + +Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett +fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna: + +-- Ingenting. + +Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust +visslade... + + * * * * * + +Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då +rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han +hade kängor -- -- -- inte fan kunde han -- -- -- han var inte rapp nog +i vändningarna -- -- -- det skulle gå mä en sju djävra vänster -- -- -- +nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården, +då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin. +Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det +hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om _han_ skulle +vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund. + +Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att +denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet +och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en +lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten. + +Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han _ensam_ +skulle äckla Köttlund. + +-- Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä +en sju djävra vänster. + +-- Jo, dä kan ja _visst_ dä! + +En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust +rusande från smalgatan in på Lillegård och sade: + +-- Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu? + +-- Hur vet du han ä full? + +-- Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu. + +Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust +gav honom några sista råd och upplysningar: + +-- Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster. + + +Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej +med. De hade inte förtroende för honom. + +Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot +stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna +bulta i sitt huvud. + +-- Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu! + +Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och +började sparka. + +Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom +kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena +handen. + +Stellan rörde sig ej. Han kunde _inte_. Han stod alldeles stilla och +bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch. + +Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan +hörde Idas röst: + +-- Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. +Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en +bara! + +Nu var Köttlund alldeles inpå honom: + +-- Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan! +Ja har unrat å unrat -- -- -- Jaså, din lilla söta guds ängel! + +Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört +honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att +jämra sig. + +I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig +den blå fracken med de gula knapparna. + +-- Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han +löjtnantens gosse! + +Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från +gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård. + +Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp +dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade +på dörren. + +-- Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och +vältrat sig i dyngan heller? + +Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta +sig på soffan. + +-- Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma. + +Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde +dem sedan på ett streck till vädring. + +Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be +henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och +såg ned på Lillegård. + +Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena +innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster, +och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men +han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in +på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och +det gjorde han. + +Det var Agust som förde rabulisternas talan: + +-- Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där +ska gå med en sju djävra vänster. + +Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det +på nytt och svarade: + +-- Ja, men ja vågade i alla fall. + +Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida. + +-- Va sa hon? + +-- Hon sa, att han inte fått nog. + +-- Men hon sladdrar inte? + +-- Nä. + +-- Ja, men ä dä riktigt säkert? + +-- Hör han inte vad jag säger! + +Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv. + +Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på +rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, +som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till +någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde +alltid med samma stående argument. Stellan sade: + +-- Ja, men ja vågade i alla fall. + +Varpå Agust svarade: + +-- Ja, men du gjorde dä inte. + +Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack +vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland +rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant. + +Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola. +Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga +sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att +hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar: + +-- Va tror du inte ja skiter i det! + +Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt. + + * * * * * + +Det året inföll den första maj på en onsdag. + +Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid +pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med +klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. +Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. +Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota. + +Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av +skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat. +Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var +kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo +rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så +häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar. + +Det var ett elände. + +Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och +tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, +så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste +krypa under den för att komma fram. + +Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det +var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så +viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de. + +Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna +talade, inte om något annat än demonstrationen. + +-- På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli +demstration. + +Stellan såg på honom. + +-- Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver! + +Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på +att glida honom ur händerna. + +-- Vet du inte att på onsdag ä dä första maj? + +Men nu rätade Stellan upp sig: + +-- Dä vet ja visst dä. + +-- Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte. + +-- Dä visste ja visst dä. + +-- Men du visste inte att dä ska bli demstration. + +-- Dä visste javisst dä. + +-- Men dä visste du inte häromdan. + +-- Dä visste ja visst dä. + +-- Ja, men dä visste du inte förra gången dä va första maj. + +-- Dä visste ja visst dä. + +Men nu kastade Agust sin mössa i luften och skrattade, så han skrek, +medan han dansade runt av glädje: + +-- Sån djäver som han lögnar. + +Och så gick Agust ända in på livet på Stellan och sade: + +-- För sista gången dä va första maj va dä ingen demstration! Dä här ä +den första i stan. Förstår du, lögnhals. + +Stellan svängde runt på klacken för att hämta sig. När helomvändningen +var fullbordad, sade han: + +-- Dä visste ja visst dä! + +-- Va visste du? Att dä va demstration? + +-- Nä du, där ljuger du. Ja visste att dä _inte_ va demstration. + +-- Men varför sa du då att du visste att dä va demstration? + +-- Dä sa ja bara för att skojas. + +Agust stötte sin granne i armbågen: + +-- Sån djäver! + +Och så blev det tyst en stund. Det låg fientlighet i luften. Man +betraktade varandra med snabba snedblickar. + +Till slut sade Agust: + +-- Men vet du va en demstration ä? + +-- Dä vet ja visst dä. + +-- Säg dä då? + +-- Dä vill ja visst inte. + +Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla +fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte +sig: + +-- Visste du att dä ska bli fanor? + +-- Dä visste ja visst dä. + +-- Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss +sossalister? + +-- Dä visste ja visst dä. + +-- Ja, men visste du att dä skulle bli musik? + +-- Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik. + +Rabulisterna sågo på varandra. + +-- Vem har sagt dä? + +-- Dä har pappa sagt. + +Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra +vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes +av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra +upp och ner i luften. + +När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade: + +-- En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen! +Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik. + +Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat +förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och +viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då +och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de +alla högtidligt ut på smalgatan. + +Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han +kände sig som en avsatt hövding. + +Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins +trappuppgång. Hon satt i vävstolen. + +-- Kerstin? frågade han. + +Men hon hörde inte. + +-- Kerrrstinnn, hör hon inte! + +Kerstin höll in skytteln: + +-- Va ä de han vill? + +-- Va ä demstration? + +-- De får han, fråga sin pappa om. + +-- Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration. + +-- Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet. + +-- Ä dä sant? + +-- De ä väl de, Gud nåde oss. + +-- Ja, men va ä dä för något? + +-- Ja, inte vet ja. De fanns inte på min tid. På min tid fruktade +mänskorna Gud och höll hans bud. + +-- Ja, men de säger dä ska bli musik också? + +-- De ska väl de, de ska väl de. På min tid gick man i kyrkan och hörde +orgeln spela. + +Stellan gjorde ej flera frågor. Han kröp upp i soffhörnet och satt +alldeles tyst. Men hans hjärna arbetade. + +På kvällen, då han gick in till sin far för att säga god natt, frågade +han: + +-- Säg, pappa -- -- -- + +-- Tja, vad är det? + +-- Säg pappa, va ä demstration? + +-- Demonstration? Var har du fått det ifrån? + +-- Från pojkarna? + +-- Vilka pojkar? + +-- I skolan. Men säg pappa, va ä dä? + +-- Demonstration. Vad det är? Jo, det ska jag säga dig. Det är idioti +och uppror och skulle förbjudas. + +Stellan nickade. + +-- Men ska dä bli fanor och musik också? + +-- Tja, det ska det nog bli. + +-- Ska dä bli regementsmusik? + +-- Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det? + +-- Ja trodde dä. + +-- Du tror så mycke. + +-- Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa! + + * * * * * + +Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård +möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De +knappast hälsade på honom. + +-- Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt. + +Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort: + +-- Nä. + +Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han +betraktat molnen. + +Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom +slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt: + +-- _Vi ska va mä på demstrationen_. + +Stellan såg på honom, bara stirrade. + +Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han +denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra: + +-- Ä de inte sant va ja säger? + +-- Jo då! + +-- Å vi ska ha röa bann på oss också. Demstrationsmärken. + +Stellan bara stirrade. + +-- Tror du inte va ja säger? + +Stellan var alltför överväldigad för att vare sig kunna tala eller +jakande nicka på huvudet. + +Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var +försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin +hand hade han något rött. + +-- Tror du mig nu då? + +Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av +sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och +högtidliga. Ej heller de sade något. + +Det arbetade våldsamt i Stellans bröst. Helst skulle han ha velat gråta, +skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet. +Han _måste_ tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen. +Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de +skulle få marschera med. + +Och _han_ skulle inte få vara med. Han som marscherade mycke bättre än +rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man +skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade... _Han_ skulle +inte få lov att vara med. + +Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far +befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han. + +Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon +kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne: + +-- Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen. + +Kerstin såg på honom över sina glasögon: + +-- Ä han från vettet. De ä inte för såna som han. + +Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i +golvet: + +-- Ja, men ja vill. _Ja vill!_ + +Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom: + +-- Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu? + +Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade: + +-- Håll käft, käring! + +Därmed stängde han dörren. + +Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i +barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var +långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte få lov +att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han +kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven... + + * * * * * + +Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur +skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik +liksom rabulisterna? + +Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be +rabulistpojkarna. När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att +som de andra sakta resa sig upp och buga. + +Han fick till straff sitta kvar fem minuter. + +Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på +Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan +ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. +Men han hade ingen ro. Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om +inte rabulisterna syntes. + +Till slut kommo de, hela raden. + +Han sprang emot dem. + +Redan på långt håll ropade han: + +-- Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen? + +De sågo på honom. + +Till slut svarade Agust: + +-- Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä +sossalister. + +De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter. + +Plötsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockärmen. De drogo sig in +på trottoaren med ryggen åt gatan och viskade. De tre andra rabulisterna +ville också deltaga i konferensen, men avmotades. + +Stellan stod ensam mitt på gatan. De båda hemlighetsfulla förhandlade +med varandra med huvudena ända in mot väggen. + +Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick långsamt fram +till Stellan. Han sade: + +-- Bjuder du på karameller och wienerbröd då? + +Stellan nickade ivrigt. + +-- Men då ska dä va ett wienerbröd och två karameller var? + +Stellan nickade. + +-- Men dä ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller var? + +Stellan nickade flera gånger. + +-- Får ja va mä på demstrationen då? + +-- Dä vet ja inte, svarade Agust, men ja ska fråga. + +-- Ja, men ä de riktigt säkert? + +-- Ja. Men det ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller. + +-- Ja. + +Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han +brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig +plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, +satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han +var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund +och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till +slut sade hon: + +-- Vad ä de han vill? + +-- Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om +förlåtelse för att -- -- -- + +Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade: + +-- Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och +så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar. + +Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få +tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu +när han höll på att få vara med, så skulle han inte... Han stod vid +dörren och tårarna strömmade ur honom. + +Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom: + +-- Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig. + +Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om +hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit. + +-- Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta +mera. + +Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen. + +-- Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom. + +-- Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja -- -- -- får ja -- -- -- ja +-- -- -- skulle ha tjugu -- -- -- fem öre -- -- -- + +-- Va skulle han me dom å göra? + +-- Jo-oo-oo, ja skulle -- -- -- ja skulle ge Agust och di andra wie +-- -- -- ner -- -- -- bröd. + +Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm: + +-- Ja skulle inte ha -- -- -- dä för mig själv -- -- -- ja -- -- -- + +-- Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid +han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di +pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han +visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin -- -- -- + +Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig. + +Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade +honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och +sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet. + +Rabulisterna väntade utanför, medan Stellan gick in för att köpa de fem +wienerbröden och femton karamellerna. De stodo med näsorna mot +fönsterrutan för att se att allt gick, som det skulle. + +Stellan kom ut med en påse wienerbröd och en liten strut karameller. Så +tågade man i procession tillbaka till Lillegård och in i vedboden. Där +öppnades påsen och struten och bytet delades. + +Det visade sig att Stellan glömt att köpa något åt sig själv. Han fick +sitta och se på, medan de andra tuggade och sögo. + + * * * * * + +Och så kom den stora dagen. + +Det var en onsdag, då man endast hade lektioner mellan nio och tolv. +Demonstrationen skulle starta från Fisktorget klockan ett. + +Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten. +Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och +var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna. Redan dagen +förut vid orderutdelningen på Högvakten hade regementschefen gett +befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och +utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle särskilda reserver ligga +till hands i kasernerna i händelse någonting inträffade. Det var första +gången socialisterna demonstrerade i staden. Man var väl inte precis +rädd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig på det värsta. + +Löjtnant Petréus svor sig genom frukosten. Hans första maj var förstörd. +Han satt och talade om, hur den firats förr i världen på regementet. Då +hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och +regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren +ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det +varit stor middag med bal på Stora hotellet. + +Och nu skulle ett par hundra sådana där förbannade verkstadsarbetare med +en lappskräddare i spetsen tåga genom gatorna i stället för +officerskåren och hålla möte på själva exercisfältet. + +Att borgmästaren var en civil kruka, det kunde han förstå. Men att +regementschefen gett dem tillåtelse att prata smörja ute på +exercisfältet, _det_ var ett brott mot den ed, han svurit konungen. +Chefen skyllde visserligen på borgmästaren, som så fort som möjligt +ville ha uppviglarna utom stadens hank och stör. Men vad bevisade det +annat än att man var ena förbannade krukor, som inte kommenderade +manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet. + +Stellan hade inte hört sin far så mångordig så länge han kunde minnas. +Han bara tänkte på, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan": +då skulle han inte vara hemma på hela dagen och Stellan kunde smita ut +och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att +spränga ännu våldsammare i hans bröst. _Allt detta skulle han få vara +med om_... + +Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in på Lillegård. +Den låg tom. Men i rabulisternas bostäder stodo fönsterna öppna, och han +kunde se Agusts och de andras fäder stå inne i köken med nakna +överkroppar och tvållödder i öronen. + +Han kunde inte hålla sig stilla under lektionerna, och det var först när +han hotats med att få sitta efter en hel kvart, som han gjorde våld på +sig, spände alla sina muskler till stelkrampsstyvhet. + +Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade +han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt. +Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp +från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården +och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det +satt två vid pumpen. + +Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna +ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd +värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande +att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han +samtidigt flutit bort och stelnat. Han kände sig så trött, att han +skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De +hade lurat honom... De hade smitit... Han var inte ens mäktig några +hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig, +aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem +med helvetets eld och svavel. För allt detta var hans känsla av +bitterhet och övergivenhet för stor. + +Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de +hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd +och karameller. + +Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna +ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha +visat sig när som helst. Med en isande känsla mellan skulderbladen stack +hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal +gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på +sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad +och med plym i képin... I kasernen hängde artillerister i skjortärmarna +med halva kroppen utom fönsterna och visslade till en piga, som kom från +torget, också hon med en korg på armen. + +Så fick han en idé. Folkskolan! Kanske de funnos där! Han störtade dit +och träffade på vägen några brackor. + +-- Demstrationen? flämtade han, demstrationen, var -- -- -- + +-- Va fan bryr vi oss om demstrationen. + +-- Men var, var -- -- -- + +-- Norrevall, hörde han någon svara. + +Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall. + +Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på +två led... + +De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare. +Äntligen... Han flämtade... Där stod en stor pojke framför leden. Han +tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där... Nu +upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort, +bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan... Han +blev röd i ansiktet och såg bort. + +Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon +tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat. +Ett steg till -- -- -- + +Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant: + +-- Va fan står du å glor för? + +Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin +vackraste honnör: + +-- Ja skulle va mä på demstrationen. + +Den förfärligt store pojken såg på honom från topp till tå. + +-- Vem har sagt, att du ska va mä? + +-- Dä har Agust. + +-- Vem fan ä Agust? + +Stellan pekade på Agust. + +-- Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va +mä? + +Men nu bröt indignationen fram ur Agust: + +-- Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du _skulle_ få va mä, men ja +sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va? + +Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som +nickade bekräftande. + +-- Ja, men fick du inte ett wienerbröd och tre karameller å fick inte de +andra dä också va? + +-- Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å +så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra. + +Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet, +som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick. + +-- Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han +bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss. + +Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts +rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en +fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade: + +-- Ställ dig på sladden då. + +Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och +militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han +mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess +höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig +ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på +sina fem fingrar och han skulle visa dem -- -- -- + +Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till +honom och sade: + +-- Vad fan heter du? + +-- Per Stellan Severin Petréus. + +-- Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner? + +-- N -- -- -- j -- -- -- nä. + +-- Då får du hålla käft. + +-- Ja. + +-- Giv akt, skrek den förfärligt store pojken. Hör nu på va ja säger. +När som demstrationen har gått förbi oss mä musiken å alla fanorna, så +följer vi efter precis som i gymnastiken. + +Han tog några steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot +artilleristerna bakom det höga järnstaketet och sade: + +-- På stället vila. + +Långt borta ifrån, åt Östra bulevarden till, hördes de trasiga tonerna +av en tillfällighetsorkester. + +-- Giv akt, kommenderade den förfärligt store pojken. Kom nu ihåg att +när demstrationen gått förbi så följer vi efter. På stället vila! + +Musiken kom allt närmare. + +Plötsligen tystnade den. Det var paus. + +Då -- -- -- + +Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt +under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om +en levande ridå dragits åt sidan -- -- -- Och mitt på den nu tomma +scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och +vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat +sidenband kring den vita attilakragen. + +-- Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör +och svarade något. + +Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och -- -- -- +Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han: + +-- Vad i helvete -- -- --! Vad innerst inne i det rena, rama, +genomglödgade, heta helvetet -- -- --! Vad i -- -- --! _Vad gör du där!_ + +Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans +kläder och de fallit i en hög på stenläggningen. + +-- Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp! +Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig! +Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring! + +Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som +demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om +munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus' +vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch. + + * * * * * + +Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på +sin son. + + + + +Vart tredje år på hösten kom balettmästare Lindquist till staden och +öppnade dansskola. Strängt taget öppnade han två: en för skolungdomen +och en för stadens butiksbiträden. + +Det året, Stellan gick i 2:a, beslöts det att han skulle lära sig dansa. + +Han mottog underrättelsen utan glädje. Han befann sig i en period av +sitt liv, då man i allmänhet ej har någon användning för kvinnor. +Dessutom satt minnet ännu kvar av all den smälek, han lidit efter +historien med Svenska hjältar och riddersmän. Han hade tagit som regel +att så mycket som möjligt undvika kvinnligt sällskap för att därigenom +vara säkrare på att också undvika löjet. + +När hans far därför framhöll för honom nyttan och nöjet av de lärdomar, +som inhämtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invändningar. +Men han gick in på sitt rum, stängde dörren och sade: + +-- Fy fanken! Töser! Så fånigt! + +Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fånigare än han +föreställt sig. Det som i tankarna en smula försonat honom med förslaget +var musiken. Och den fanns inte. Å andra sidan fanns det emellertid ej +några flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han +tyckte det var skönt, så länge de höllo sig undan. + +På det hela taget var det, som sagt, en fånig tillställning, ej så litet +förnedrande för ens värdighet. + +Mitt i den för sparsamhetens skull illa upplysta festsalen på +Stadshotellet med dess flugsmutsade väggspeglar och ombundna +kristallkronor stod balettmästare Lindquist. Han hade ett litet +förtorkat ansikte med mustasch och pipskägg liksom Napoleon den tredje i +Nordensvans Fransk-tyska kriget, som låg på salongsbordet i Stellans +hem. Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen, +lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga +klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde +sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens +konst i Paris. + +Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från +gymnasister ned till förstaklassare. De fingo göra tårna häv, höfter +fäst och knäna böj, och långa stunder fingo de stå med fötterna så +utåtvridna, att de bildade en rät linje. + +De fingo också gå fram till Lindquist och lära sig buga, öppna och +stänga en dörr utan att vända ryggen åt de församlade och en massa andra +konster. + +Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på +ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det +sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det +senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet +damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur +salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade +efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig +sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande +konversation lyckats förskaffa sig. + +-- Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här! + +Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och +de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den +bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor, +bugade till höger och vänster och log -- -- -- + +Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben +var fnoskig. + +Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att +danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en +spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv +visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans +uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer" +eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt +kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit +omvärvda. + +Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade +kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning +var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a. +Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist +kallade pojkarna. + +Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man +hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen. + +Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera +kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd +med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut. +Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle +han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade -- ej utan +ängslan -- hur det skulle kännas. + + * * * * * + +Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle +sammanföras. + +Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med +behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att +någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg +det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de +Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i +väg. + +Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda +grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen +på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om +rockhängaren talades det endast med låg röst. + +Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister +prydda dörrarna upp till festsalen. + +Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet: + +-- Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen, +kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez! + +Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet: + +-- Kavaljererna _höger_ om, damerna _vänster_ om. Och hör nu uppmärksamt +på! + +Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta +Gyllencrantz -- -- -- och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna -- -- -- Han +hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga +damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett +oblitt öde alltid fört dem i hans väg... + +-- Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till +dörren, där gör ni _vänster_ om och går längs golvets mitt fram, till +dess den förste kommer till musikestraden. _Damerna_ -- hör noga upp -- +framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör +_höger_ om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch! + +Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort +halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig. + +Och denna dam var -- Märta Gyllencrantz. + +-- God da, Stellan. + +Stellan svarade med ett kort: -- God da! + +Balettmästare Lindquist stötte åter igen käppen i golvet: + +-- All vår början är svår. (Han log självbelåtet över sin kvickhet.) Det +är därför av vikt att till en början damer och kavaljerer är av ungefär +samma längd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut. + +Han gick granskande längs den dubbla raden, stannade, överlade med sig +själv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan. + +-- Nej, här får vi också byta. + +Stellan svalde en suck av djupaste lättnad. + +-- Så där ja, sade Lindquist. + +Stellan hade fått en ny dam. Men han vågade inte se på henne av fruktan +att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman. + +Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så +stötte han på nytt i golvet: + +-- Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och +presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs! + +De bugade sig och nego. + +-- Presentation! + +-- Per Stellan Severin Petréus. + +Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket +av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också +märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor. + +Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med +sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var +röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om +livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte +bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med +ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på +honom. + +Plötsligen ryckte han till. _Hon hade talat!_ + +-- Va var de ni hette? + +-- Stellan Petréus. + +-- Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska. + +Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undgå att lägga märke +till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade +inte heller som kusinerna i Göteborg eller Malmö. + +-- Men kanske ni inte läser franska? frågade hon. + +-- Nä. + +-- De gör _ja_. + +Han var ohjälpligt slagen. En stund efter kom det för honom, att han +kunde ha sagt: Ja, men ja läser tyska. Nu var det emellertid för sent. +Hon frågade: + +-- Spelar ni piano? + +-- Nä. + +-- De gör _ja_. + +Det blev åter en paus. Så frågade hon: + +-- Samlar ni frimärken? + +-- Nä. + +-- De gör _ja_. + +Åter en paus. Och så: + +-- Vad ä er pappa? + +-- Löjtnant. + +-- Min pappa ä direktör för den nya klädesfabriken. + +Stellan svarade ej. + +-- Har ni sett den nya klädesfabriken? + +Men nu blev Stellan ond. Han såg henne ilsket i ögonen och sade: + +-- Dä måtte ja väl ha gjort. Och för resten ä den inte färdig. + +-- Men den blir snart. + +Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned +blicken. Sådana ögon hade han aldrig förut sett. De voro alldeles svarta +och så stora så -- -- -- + +Balettmästare Lindquist kallade det första paret ut på golvet för att +visa, hur man skulle hålla en dam om livet. + +Stellan hade tillfälle att närmare betrakta sin moitiée utan att hon +märkte det. Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart +burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En +sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far. +_Den var böjd_. Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han +visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa... + +Tre stötar i golvet: + +-- Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer. + +Stellan hade ingenting sett. Han lade, med försiktighet och på måfå, sin +arm kring Roses liv. + +Då hände något, han aldrig anat skulle kunna inträffa. Rose sade: + +-- _Kom närmare!_ + +Och så fick hon tag i hans högra arm och lade den kring sin midja. + +Stellan blev alldeles förvirrad och höll sin arm så lätt kring hennes +liv att den började värka. Till slut hann balettmästare Lindquist fram +till dem och inspekterade deras inbördes ställning. Han hade ingenting +att anmärka. Stellan kunde stå ledig och placerade ögonblickligen sina +händer på ryggen... + +Han gick hem från lektionen i djupa funderingar. Han var på samma gång +missbelåten och förvirrad. Han tyckte inte om att hon så där tagit hans +arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort _själv_. Det +var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett +dunkelt samband med hennes utseende: den krökta näsan och det svarta, +burriga håret. Och han sade sig själv: Hon har bestämt lekt pappa och +mamma. + +När han kom hem frågade han sin far: + +-- Säg, pappa, den där klädesfabriken -- -- -- + +-- Ja, vad ä det med den? + +-- Jo, säg, pappa, direktören vid klädesfabriken -- -- -- + +-- Ja, vad är det med honom? + +-- Säg, ä dä fint å va direktör? + +-- Det beror på. + +-- Finare än å va officer? + +Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull: + +-- _Är du alldeles förbannad!_ Varför frågar du det för resten? + +-- För ingenting. + +Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade +han: + +-- Va hetter han? + +-- Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping. + +-- Jaså. + +-- Varför frågar du det? + +-- För ingenting. + +Plötsligen började hans far vädra som en stövare: + +-- Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de +Portugal. + +Stellan blev blodröd i ansiktet: + +-- Ja, ja -- -- -- + +-- Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska _dränka_ dig i +smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va +i fred. + +-- Ja, pappa. + +Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum. Han strök med handen +över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig. + +Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det +var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det +var väl därför han tyckte hon var så olik de andra. + +Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en +dam -- -- -- + + * * * * * + +Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists +gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv +skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella... + +Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig +vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig +någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn +och _viska_ med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var +ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags +kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: _Var +inte Josef också jude?_ Tanken slog eld inom honom och värmde hans +medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap. +Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men +så att hon skulle förstå, att _han_ i alla fall var hennes kavaljer och +hon hans dam. + +Men också detta visade sig omöjligt. _Hon behövde ingen hjälp_. När det +plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk, +svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade +så, att Stellan nästan blev rädd. + +Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp. + +Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men +på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var +honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta +språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet +ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också +häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: -- Guten +Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så +lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen +mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart +genom öronen. + +Rose triumferade: + +-- Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. _Min +mamma ä tyska_. Va ä din mamma? + +-- Hon ä dö. + +Då såg hon på honom en lång stund och sade: + +-- De ä synd om dig. + +Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma +gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara +tvärt om. + +Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig +själv. + +Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena +kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade +henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas +fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon +sade: + +-- Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så +mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och +Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde +han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö. + +Och ändå var hon föraktad. + +Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste +bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade +klart för sig, om han skulle älska henne eller inte. + +Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran +svarade: + +-- Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt +blod. + +Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek: + +-- Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne. + +Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler +yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia": + +_"Den_ är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner +känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en +temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga +fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk +försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att +försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en +givmild fruktan för ens egen ovärdighet." + +Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel. +Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång. + +Saken var den, att -- -- -- + +Men det är en lång historia. + + * * * * * + +Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom: + +-- Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör. + +Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens, +som om han blivit mycket större. + +-- Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, +fastän den skälvde av nyfikenhet. + +-- Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han +vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i +augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs. + +Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett +slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men +till slut fick han fram några enkla ord: + +-- Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat _länge_. + +-- Men du blir _mycke_ rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson +i Göteborg. + +-- Han ä i första kammaren också. + +Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och +plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne. +Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han _kände_ det. Det var inte +längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting +annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; _och hon visste det_. + +Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta +ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne, +sade han: + +-- Du blir rik, du också. + +-- Naturligtvis! + +Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med +Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var +som mörkast, viskade han till sig själv: + +-- Jag blir rik. Ich liebe dich. + +Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt +vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där +hemma. + +Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin: + +-- Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör? + +Kerstin lyfte på glasögonen: + +-- Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i +örona på'n? + +-- Dä ä dä visst inte. Ä dä sant? + +-- Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för +att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte +springa omkring å bli högfärdig. + +-- Dä ä väl ingenting och va högfärdig över. + +-- Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger. + +-- Va säger den då? + +-- Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än +för en rik å komma in i himmelriket. + +Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp +till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad +Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade +sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog. + +Och så tänkte han på Rose. Han mumlade: + +-- Ich liebe dich. + +Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att +man skulle bli rik. + + * * * * * + +Några lektioner efter sade Rose: + +-- Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du +inte de? + +Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst +förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning +värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med +kanoner och kanske komma ut i krig. + +-- För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då +kunde ja få dina dubbletter. + +Och hon tillade efter en stund: + +-- Och du kunde få några av mina. + +Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo +visst, det skulle -- -- -- + +Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes +förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej +riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med +två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han +älskade Rose. + +Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla +sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena. + +Och så -- med ens -- visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan +fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia +Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit +några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet +hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma +besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han +tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av +att ingenting bör förfaras. + +Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där -- -- -- +alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100 +sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500 +sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre. + +I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och +att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid +dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär. + +Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande +fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge +Rose frimärken... + + * * * * * + +Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia +Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, +allvarlig och smärtsam process. + +På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att +han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande +medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina +handlingar. + +Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med +auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt +och omedelbart kunde tillfredsställas. + +I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett +helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller +bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att +_känna_ skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han +sig själv en njutning. I det andra -- -- -- Ja, det var frågan. Vad +väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt +enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett +bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och +morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare +i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls -- -- -- + +Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge +bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig. + +Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att +se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han +nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, +kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin +hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det +var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar +dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med +att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som +Lya, när hon tiggde vid bordet. + +Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose +oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också +få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster. + +Skulle han säga till sin pappa: -- Säg, snälla pappa, får jag trettifem +öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle +han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem +till Rose. Något sådant _gjorde_ man helt enkelt inte. Om man gav Rose +frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet +till det sista. + + * * * * * + +Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i +elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det +hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas +till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag +stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i +honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de +hundra sorterade frimärkena. + +Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till +J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och +här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han +gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle +då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser. + +Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde +tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så +kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag. + +Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin. + +-- Säg, Kerstin, kan ja få tie öre? + +-- Va ska han me dem? + +-- Ja ska köpa frimärken. + +-- Får han inte frimärken av sin far? + +-- Jo, men inte såna. De här ä gamla. + +-- Va ska han med gamla frimärken och göra? + +Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången +han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var _alldeles_ +nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles +säkert någon annan som köpte dem. + +Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående +utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i +begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot +alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på +nytt steg upp inom honom. + +Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken +Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns +någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp, +som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett +slag förändrat hela hans liv. + +Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i +fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet: + +-- Ä pappa hemma? + +-- Ja. + +Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst +nere i en byrålåda. + + * * * * * + +Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade +sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta +klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han +lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han +visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av +spänning. + +Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att +lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera +gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid +någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle +kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i +kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare. + +Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen +skulle se det i trängseln och viskade: + +-- Ta det! Kvickt! + +-- Vilket? + +-- Kvickt! + +Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren... + +Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst: + +-- Stellan, Stellan! + +Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom +fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig +inte mot henne. + +-- Tack ska du ha, Stellan. + +Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det +sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av +att ge, bara ge... + +Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan +att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro +oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I +hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. _Och dem +hade han gett henne_... + +Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans +kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem. + + * * * * * + +Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose: + +-- Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens, +hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet. + +-- Vad ska ja med de. _Jag_ samlar inte frimärken. + +Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon +lutade sig in mot honom och viskade i hans öra: + +-- Du ä väl inte ond på mig, Stellan? + +Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt. + +Hon viskade på nytt: + +-- För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt +av dig i alla fall. + +Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en +snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte +det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand +tillbaka. + +En stund efter, i dansens virvlar, viskade han: + +-- Ich liebe dich. + +Och hon svarade: + +-- Je vous aime. + +Det ödesdigra ordet var uttalat. + + * * * * * + +Nästa tisdag sade Rose: + +-- Men _om_ du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit. + +Det var inte utan, att Stellan -- med en viss känsla av plågsam plikt -- +de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju +ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och +för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan +hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne +frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes +begäran, ehuru utan någon speciell glädje. + +-- Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke _varenda_ gång. + +Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men +ännu så länge -- -- -- + +-- Ja menade bara någon gång. + +-- Ja, svarade han, iblann -- -- -- jo -- -- -- + +Men nu blev hon stött: + +-- Ja _tigger_ dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. +Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du +iblann -- -- -- + +Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var +i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något +frimärke. Han svarade: + +-- Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha. + +-- De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig. + +-- Har Antonia Persson dom då? + +-- Asch, Antonia Persson, hon har väl inga _riktiga_ frimärken. Hon har +bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde +klassen. Känner du honom? + +Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från +landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig. +Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med +knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre +lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom. + +-- Jo, ja känner honom. + +-- Han säljer _riktiga_ frimärken. Vill du de? Bara iblann? + +Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten +i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också +detta medförde förpliktelser. + + * * * * * + +De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt +avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade +någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en +fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik. + +Han kom också till Stellan: + +-- Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny. + +Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att +svära ut under terminerna. + +Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och +byxlinningen: + +-- Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta. + +Stellan skakade på huvudet. + +-- Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då? + +Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog +ur sin innerficka fram _en gul plånbok_ med gummiband kring och sade: + +-- Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom. + +Stellan såg på plånboken med stigande respekt. + +-- Ja har inte listan med mig på frimärkena. + +-- Ta den med dig i morron då. + +-- Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll. + +-- Ja, men glöm den inte till freda då! + +-- Nä. + +-- Va hetter du? + +-- Stellan Petréus. + +Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog +en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula +plånboken. + +-- Glöm inte listan på freda! + +-- Nä! + + * * * * * + +Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång +som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort +tonfall i rösten: + +-- Ska du ha _allesamman_? + +-- Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så +stilit. + +Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan. + +Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han +ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha +gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller. +Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne +en bakelse. _Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv!_ +Varför hade han inte tänkt på det förut! + +Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson +hade hans namn i den gula plånboken. + + * * * * * + +Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom: + +-- Har du listan med dig? + +Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan +genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte. +Men nu sade han i alla fall: + +-- Ja har glömt den. + +-- _Glömt den!_ Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar. + +Men nu blev Stellan förnärmad: + +-- Har ja inte pengar, va! Ja ä rik. + +Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och +skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade: + +-- Va ä din far? + +-- Han ä löjtnant. + +-- Vid artillriet? + +-- Ja. + +Ebenezar nickade: + +-- Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten. + +Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket +intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare: + +-- Ja har listan på mig. + +-- Varför sa du då att du glömt den? + +-- Å, de va bara som ja ville skoja. + +-- Nå, ta fram den då! + +Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde: + +-- Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha? + +-- Ett. + +-- Bara ett. + +-- Ja. + +-- Vilket? + +-- De vet ja inte. + +-- Här ä ett. Ska du ha dä? + +Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han +tyckte det var vackert. + +-- Ska du ha dä? + +-- Ja. + +-- Dä kostar sexti öre. + +Stellan stirrade på honom med vidöppen mun: + +-- Sexti -- -- -- ö -- -- -- + +Ebenezar såg på honom. + +-- Du har inga pengar? + +Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund. + +-- Nå, du kan ta dä på kredit. + +Stellan stirrade på honom. + +-- Vet du inte va kredit ä? + +-- Nä. + +-- Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju +löjtnant vid artillriet? + +Stellan nickade. + +-- Jo, ja kan skriva upp dä så länge. + +-- Men när ska ja betala? + +-- En vecka innan skolan slutar. + +Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt. + +Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var. +Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en +skolbok och sade: + +-- Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus. + +Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var +saken en helt annan. _Här skrev han upp på sig själv_. Nej, det var inte +rätt. Det var syndigt. + +Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? +Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att +han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och +det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett +dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, +talar man inte om det. + +Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, +så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två +bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå +-- -- -- Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna -- -- -- + +Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om +och hörde kamraten viska: + +-- Du har frågan, dumsnut. + +Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över +honom: + +-- Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt! + +Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil: + +-- Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg. + +Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom: + +-- Nå, ska du ha frimärket. + +Stellan nickade. + +-- Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet. + +-- Ja. + +Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan +Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula +plånbok. + +Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. _Han hade inte +behövt betala ett enda öre med samma_. Ebenezar hade ingenting begärt av +honom. + +Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det +system, som heter krediten. + + * * * * * + +Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort +bekantskap med: det _ömsesidiga_ behovet av att giva. + +Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose: + +-- Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på +bakelser efteråt. + +Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna +utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets +billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det +föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera +oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare +samman. + +Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana +former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå +in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute +på gatan. + +Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose: + +-- Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma +skulle se mig. De skulle bli onda. + +Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också +komma förbi och se dem. + +Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick +rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en +bakelse: + +-- Va så god och ge mig den. + +Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne. + +Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda +plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, +när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig +omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han +företog sig: _han gick ensam på konditori med en flicka_. Det var som +att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro +oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också +rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände +hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt +alldeles stel och åt sin bakelse. + +-- Tycker du om din bakelse? frågade Rose. + +Han nickade svagt gillande. + +-- Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon. + +Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose: + +-- Vill du ja ska spela? + +Han såg på henne: + +-- Spela va? + +-- Piano, naturligtvis. + +Han blev nära nog stel av skräck: + +-- Nä, nä, nä, gör dä inte -- -- -- + +Men hon hade redan lämnat bordet. Stellan hörde henne öppna locket på +pianot och så -- -- -- + +Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten. +Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som +den gjort en gång han haft nässelfeber. + +Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade: + +-- Spela en bit till. + +Rose spelade en bit till. Hon spelade länge, och när hon till slut kom +tillbaka, frågade hon: + +-- Tror du _nu_ att ja kan spela? + +Han nickade. + +-- Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och +Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven? + +Stellan visste inte vad det var, men han nickade. + +-- Vill du ha en bakelse till? + +-- Nä, nä, låt oss gå, sade han. + +Det var första gången han sade nej till en bakelse. + +-- Ja, då går vi. + +De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick +direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute på gatan, genom +fönstret, såg han, att hon betalade _med portmonnä_. + +När hon kom ut frågade han: + +-- Va va dä för ena där inne? + +-- Några gamla käringar. Varför frågar du det? + +-- För ingenting. + +-- Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de +nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak, +att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det +har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika +högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den +högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan +bara di där som går med säck på ryggen. + +De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt +förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han +skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet. + +Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot +en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade +ord, han ej kunde uppfatta. + +Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur +han skulle bära sig åt. Till slut sade han: + +-- Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig. + +Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta. + +-- Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä +vi -- -- -- + +Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade. + +Men hon fortfor att gråta. + +-- Ich liebe dich, Rose! + +-- De ä bara som du säger. + +-- Nä, dä ä dä inte. + +-- Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping. + +Stellan stod åter handfallen. + +-- Ja kan inte, ja vet inte -- -- -- + +-- Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma. + +-- Ja har ju sagt dig, att hon ä dö. + +-- Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade +hon: + +-- Så skojit. Har du aldrig kysst någon? + +-- Jo, farmor och mormor. + +-- Ja, de förståss, men -- -- -- + +Stellan skakade på huvudet. + +-- Så skojit, sade Rose. + +Det blev en paus. Så skrattade hon och sade: + +-- Då ska ja visa dig. + +Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen. + +Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller +känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen +av att något måste göras och han sade: + +-- Tack. + +-- Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss. + +-- Nä. Men ja menade -- -- -- + +Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att +någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade +han: + +-- Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja _inte_. + +När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste +han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om +allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att +händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle +fortfarande bli det. + +Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting +skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som +bestämde. _Hon_ hade kysst honom, _hon_ hade bjudit på kondis. Det var +inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat _med portmonnä_. + + * * * * * + +Nej, det var inte som det skulle vara. + +Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på +vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: +han såg den ej. Men han anade den, kände den. + +Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för +honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke +uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av +gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås +föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång... + +Och så gick han till Ebenezar Svenson. + +Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var +han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra +hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar. + +Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle +kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans +morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv +bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans +födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar. + +Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit +till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol. + +Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor, +som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, +som lades i sparbössan. + +Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade +inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att +spara på sina fickpengar. + +De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt +frimärke till Rose. + +Hon såg på det: + +-- Nä, så stilit. Vem ska ha de? + +-- Du. + +-- Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat -- -- -- Och så nämnde +hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade. + +-- Tack, tack! + +-- Å, dä ä väl ingenting. + +Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle +någonting hända, någonting -- -- -- vad visste han inte. + +Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för +att köpa ett frimärke på kredit, sade denne: + +-- Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre +kronor och sextifem öre. + +Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans +i huvudet. + +Och han tillade: + +-- Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de! +Snart. + +Stellan såg bort och svarade ett lågmält: -- Ja. + + + * * * * * + +Ebenezar gav honom ännu några dagars frid. Men så började han ansätta +honom. Varenda rast var han över honom: + +-- Har du pengarna nu? + +-- Nä. + +-- Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig. + +-- Ja. + +Ytterligare några dagar lyckades Stellan rädda sig under rasterna genom +att stänga sig inne bakom en spjäldörr, som låg vid sidan om en rad +liknande dörrar och på vilken det stod målat: II A. + +Han sprang från skolan så fort han kunde. Eller också stannade han kvar +inne i klassrummet, till dess korridorerna lågo öde. + +Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvärd: + +-- Om du inte betalar i morron anmäler ja dig för klassföreståndaren. + +-- Ja. + +Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en +besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade +försummat henne mycket hela hösten. + +Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med +sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes +näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem, +därför att de stuckos. + +Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i +hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men +han vågade inte. Inte nu -- -- -- inte nu -- -- -- om en stund -- -- -- +Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han +väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden +kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom +pengarna. + +Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade +bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina +armar, hade övergivit henne. + +-- Hans salig mor -- -- -- hon va en go mänska och gudfruktig också på +slutet. + +Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att +Kerstin också var en god och gudfruktig mänska. + +-- Men pappa ä god. + +Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon: + +-- Löjtnanten han ä -- -- -- ja, han ä väl go på sitt sätt. + +Nej, det gick inte. + +-- Ja, men Kerstin ä god. + +-- Ä ja go! Nä de ska han inte tro. Om ja får leva några år till, om så +ä Guds vilje, så kanske ja blir go. Men de ska ja säga honom, att ja har +varit snärjd i satans garn ja me. + +Nej, det gick inte. Han vågade inte be henne nu, inte i dag. Han satt +länge kvar. Det susade i hans öron. + +-- Kerstin, lampan ryker. + +Hon såg upp och skruvade på veken: + +-- Ja, en ä så gammal, att en inte kan putsa en veke längre. + +Till sist reste han sig upp. + +-- Go kväll, Kerstin. + +-- Go kväll. + +Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln: + +-- Go kväll. + +-- Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll. + +Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och +fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta +ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting +skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han +kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år +sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om +han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns +frimärken. + +Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började +tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han +brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles +stilla, ensam på den mörka gården och grät -- -- -- + + * * * * * + +Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom: + +-- Har du pengarna? + +-- Nä. + +Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita +honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo +vita. + +Stellan skälvde. + +Ebenezar spottade. + +-- _Kan_ du betala? + +-- Ja. + +-- Ä de sant? + +-- Ja. + +-- Ja, för annars tar fan dig. Annars anmäler ja dig för rektorn. + +-- Ja kan betala. + +-- När? + +-- I morron. + +-- I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först +ögonen ur dig och sen anmäler ja dig. + +Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i +ögonen och sade till sist: + +-- Djävla skit. + +Och så gick han. + +Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring +honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat +sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De +hade inte tagit frimärken på kredit. Och han -- -- --? Det föreföll +honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då +han sprungit och lekt som de, låg avgrunden. + +Och hur trött han kände sig. När klockan ringde -- långt borta som i en +dröm -- och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk, +framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett +radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han +brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat +den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst +över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade +inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst +på. + +Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var +skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, _måste_ -- -- -- + +Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en +käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar +eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits +av panik, alla varandra lika: + +-- Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna +från? + +Han skulle be henne. Han skulle tigga henne. + +Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var +för trött. + +Han fick en fråga. Han mumlade någonting till svar. Han hade inte läst +på. Varför hade han inte läst på? Hade han varit sjuk? Vad hade det +varit för slags sjukdom? Jaså, huvudet. Jaså, tänderna. Varför hade han +inte sagt från vid timmens början? Trodde han, att han skulle kunna +smita undan utan att få någon fråga? Var han uppstudsig? Varför svarade +han inte ordentligt? Varför satt han där och mumlade? Jaså, han _var_ +uppstudsig? + +Han såg läraren öppna katederlådan och ta fram den långa liggaren och +bläckhornet och pennskaftet. + +Det var dödstyst i klassrummet. En och annan vände sig om och såg på +honom. Han hade ej ens blivit blodröd i ansiktet eller bleknat. Han satt +alldeles okänslig. Vad rörde detta honom? En anmärkning! Nedsatt +sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han få tre och sextifem från? +Kerstin, Kerstin -- -- -- Jag måste tigga henne, _måste_ -- -- -- + +Det värkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i +trött och likgiltig slöhet. + +Äntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. Då han +kom ut i korridoren för att kränga på sig ytterrocken, stodo några +kamrater och väntade på honom. + +-- Du va allt djävla fräck, Pitter. + +Pitter var på grund av hans efternamn Stellans öknamn. + +-- Hur vågade du? + +Det låg beundran i deras röst. + +Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas +beundran? + +Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på +soffan. Han var så dödstrött, dödstrött. + + * * * * * + +Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid +fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka. + +Snart skulle han gå till Kerstin, snart _måste_ han gå -- -- -- + +Skymningen föll på. + +-- Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå -- -- -- + +Till sist reste han sig upp. + +Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka +en gång till, innan hon svarade. + +-- Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen. + +-- Ja. + +Hon såg på honom över glasögonen: + +-- Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra. + +Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att +han inte skulle få pengarna. + +De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade +hon en blick på honom över glasögonen. + +Slutligen sade hon: + +-- Ja kan väl tro han har kommit för å tigga pengar, eftersom han kommer +två dar i ra? + +-- Ja, sade han lågt. + +Det blev åter länge tyst. + +-- Hur mycke ä de han vill tigga? + +-- Tre kronor och sextifem öre, viskade han. + +Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen. + +-- Herre Jösses! Ä han _alldeles_ från vettet. + +Det tog en stund innan hon hämtade sig: + +-- Ä han rent från vettet. _Tre kronor och sextifem öre_. Tror han en +stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi! +Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och +sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så +ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om +tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä +han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått +och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren -- -- -- + +Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också +för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han +hade _alltid_ vetat det. + +-- Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha +allt han ser! + +Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre: + +-- Ja ska inte köpa. Ja ska betala. + +Hon såg på honom: + +-- Va menar han me att han ska betala? Va ä de han ska betala? Han kan +väl inte betala utan å köpa? + +-- Ja har redan köpt. + +-- Har han _redan köpt_? + +-- Ja. + +-- Och har inte betalat? + +-- Nä. + +-- Har han tagit på bok då? + +För Kerstin fanns det ingen annan kredit än den att taga på "bok" i +specerihandeln, ett system hon lärt sig känna i salig fruns och +konsulinnans tid, men som hon aldrig för egen del använt sig av. + +-- Nä, ja har inte tagit på bok. Ja har tagit på kredit. + +Kerstin blev sittande med sammanknäppta händer i knät utan att säga +något. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka. + +-- Men vet han inte de ä syndigt. + +-- Jo. + +-- Å så gör han de synd ä? + +-- Ja. + +-- Va ä de han har köpt? + +-- Frimärken. + +-- Jösses, ja har väl aldrig hört maken. Va skulle han me dom? + +-- Ja skulle inte ha dom själv. + +Nu såg hon åter igen på honom länge: + +-- Va har han gjort med dom då? + +-- Ja har gett bort dom till en flicka. + +-- Jösses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hört på maken. Han har köpt +för tre och sextifem frimärken _å så har han gett dom till en flicka_. + +-- Ja. + +-- Jösses! Gud min skapare! + +Det blev tyst, länge, länge. + +-- Hur gammal ä de han ä? Låt mig se: han föddes mellan Mårtens gås och +Lucia -- -- -- + +-- Tie år. + +-- Ja, han ä tie år. Jo, han blir snygg me tiden. Ä han alldeles från +vettet. Jösses, han kommer och hamna inom fängelsets murar, va de lider. +Va ska de bli av en sån? + +Nu satt han med ens alldeles kapprak. _Nu visste han, hur det skulle +sluta_. Han skulle sluta i fängelset. Han hade sett det utifrån, det +stora mörka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de små fönstren och +gallren. Han hade också sett fångvagnen komma körande från stationen med +fångar i. Det var så det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta +honom. En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och +säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det. + +Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre +på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes +soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan +kanalen, med de små fönsterna och gallren -- -- -- + +Till slut stod han på golvet. + +-- Go kväll, Kerstin. + +-- Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä. +Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. _Löjtnanten, han ä ju go_. Han +hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på +dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus -- -- -- + +Stellan stängde dörren och gick. + +Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så +det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt. + +Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit -- -- -- +Han ville inte! + +-- Då -- plötsligen -- medan han stod på den mörka fängelsegården, fick +han en idé. + +_Han var ju rik! Han hade ju pengar!_ + +Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum. +Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den. + +Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora +trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar. + +Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen +om ledstången. + +Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade +sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och +morfars och kusinerna -- -- -- + +Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte. + +Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas. +Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå +sedan -- -- --? + +Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar. +Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar -- -- -- Denna +tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton: +ett -- -- -- två -- -- -- tre -- -- --fyra -- -- -- Nej, han måste räkna +ännu saktare: e -- -- -- tt -- -- -- tv -- -- -- ååååå -- -- -- + +Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och +huvudet i händerna. + +Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han _alldeles_ +säkert hamna inom fängelsets murar. + +Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan. +Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han +ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom... + +-- Vad sitter du här för? + +Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det +inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten. + +Han kom närmare. + +-- Är det du, Stellan? + +-- Ja. + +-- Vad står på? + +Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats +för överfyllda dammar. Han grät, grät -- -- -- + +-- Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag +höra. + +Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan +till en dörr, som öppnades. + +-- Stå nu här, tills jag har tänt lampan. + +Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström. +Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade: + +-- Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid. + +Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på +sidostödet och lade sin hand på hans axel. + +-- Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade +punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät. + +-- Nå, då får du väl gråta dig torr då. + +Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram +och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han: + +-- Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något +riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några +skulder. + +-- Jo-o-o -- -- -- + +Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig: + +-- Du menar väl inte, att du har skulder? + +-- Jo-o-oo -- -- -- + +-- Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina +år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som +det står i Biblen. Hur många tusen ä det? + +-- Fy -- -- -- ra -- -- -- + +-- Precis en tiondel av vad jag har. + +Löjtnant Ekenström började åter gå av och an på golvet, plötsligen +fördjupad i sina egna bekymmer. Så såg han på nytt på Stellan, som om +denne med ens höjt honom upp på ett plan, från vilket han betraktade sig +själv, livet och mänskorna i ett allt oändligare perspektiv. + +-- Jaså, du har trasslat in dina affärer. Fyra tusen. Hur gammal ä du? + +-- Tie -- -- -- + +-- Inte illa. + +Han stannade: + +-- Hör du min pojke. Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du +sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera +mig att höra, hur andra bär sig åt. + +-- Ja-aa -- -- -- + +-- Nå, alltså! Hur gick det till? + +-- Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson. + +-- Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem. +Men det ä väl inte så farligt. + +-- Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon +samlade frimärken. + +Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling: + +-- Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i +klistret? + +-- Ja. + +-- Och så vågar du inte be din pappa? + +-- Nä! + +-- Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång. +Sådant talar man inte om för pappa. Men säg mig en sak till: Är hon +vacker, flickan? + +-- Ja-aa -- -- -- + +-- Vad heter hon? + +-- Rose. + +-- Farligt namn. Man sticker sig på törnena. Tycker du mycke om henne? + +-- Nä -- -- -- inte nu längre. + +-- Unge vän! Torka dina tårar! Du kan räddas Du har ännu inte tömt +sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken börjar först, när +man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret för henne. + +-- Ja. + +-- Det förstår du redan? + +-- Ja-aa -- -- -- + +-- Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den +bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor. + +Stellan brast åter i högljudd gråt. + +-- Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm +ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är +som värst, + +-- Nä -- -- -- ää -- -- -- de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem +-- -- -- + +-- Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem. +Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med. + +Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur +fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet. + +Efter en stund sade farbror Ekenström: + +-- Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, +gamla vän! Kanske vi ses igen. + +Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan -- -- -- + + * * * * * + +De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga +någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya +chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på +stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om +ingenting hänt. + +Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han +var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat +honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade +misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara +gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå +klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott +där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits +någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv +inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror +Ekenström inte kommit hem just då? + +Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med +mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på +vilken ens väl eller ve hänger. + +Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom +och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande +sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta +faror. + +Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa +henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången +de fört honom ut i löje och olycka. + +Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan +uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum. + +-- Dä ä en flicka, som vill tala mä'n. + +Stellan stirrade på henne och stammade: + +-- En flick -- -- -- + +-- Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n. +Pallra sig ut bara. + +Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose. + +Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte. + +-- God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk. + +Han var blodröd i ansiktet. + +-- God da, svarade han kort. + +-- Får ja tala me dig, Stellan? + +Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt. + +-- Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund. + +Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i +våningen! Det skulle inte vara passande. + +-- Ingen hör oss, sade han kort. + +-- Hur länge ska du va sjuk, Stellan? + +Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade: + +-- Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat. + +-- Har -- -- -- du -- -- -- skolk -- -- -- + +Han gick henne närmare in på livet: + +-- Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss. + +-- Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om. + +Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan. +Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han: + +-- Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst! + +De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan +stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och +viskade: + +-- Säg det nu kvickt! + +-- Varför har du skolkat? + +Han lade händerna på ryggen: + +-- För ingenting. + +-- Ska du inte komma till uppvisningen heller? + +-- Nä. Ja ska säga ja ä sjuk. Ja ska lägga mig till sängs, om dä behövs. + +Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon. Det började rycka i hennes +underläpp. + +-- Ah, men kom i alla fall! + +Han skakade på huvudet. + +-- Ja ska bjuda dig på bakelser och konfekt hela kvällen. + +-- Dä kan ja bjuda mig själv på! + +Plötsligen satte hon händerna för ögonen och började gråta. Han blev +alldeles vettskrämd. _Där stod hon inne i hans rum och grät_. I detta +ögonblick lovade han sig att han aldrig, _aldrig_ skulle ha med flickor +att göra. Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga? +Han blev svag i knäna av skräck. + +-- Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i +halsen. + +Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde +hon hela sin smärta. + +-- Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer. Du å ja +har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman på +uppvisningen också å nu ä ja ensam. Å så undrar alla mänskor, varför ja +inte har nån å dansa me å så säger dom att de ä för att ja ä judinna. Ja +ska bjuda dig på bakelser hela kvällen. Mamma kommer dit å hon har så +många pengar me sig. Hon kan köpa alla bakelserna, om hon vill. + +Han stod och hytte åt henne med ena handen. Men det var ej för att hota +henne utan av skräck. + +-- Tyssst! Tyssst! Gråt inte! + +-- Ja, men kommer du då? + +Han nickade. + +-- Ja, men du ljuger inte. + +-- Nä, nä, bara tysst! Å så gå din väg! + +-- Ä de _riktit_ säkert? + +-- Ja, ja! + +Hon torkade sina tårar. Han stod och vred sig otåligt. + +-- Gå din väg nu, innan nån kommer. + +-- Ja kan väl inte gå ut på gatan, sån som ja ser ut. + +Hon torkade omsorgsfullt ansiktet. + +Till sist var hon färdig, såg sig i spegeln och gjorde en sista fråga: + +-- Å du narras inte? + +-- Nä. + +-- För om du narras, så talar ja om att du skolkat. + +Stellan blev åter blodröd i ansiktet. Han ledsagade henne på tå genom +rummen ut i tamburen. När han stängt dörren efter henne, sjönk han ned +på galoschhyllan. Det var som om benen vägrat att längre bära honom. Han +var alldeles utmattad. Och åter igen lovade han sig att aldrig, _aldrig_ +mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt +stor. + +Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen. + + + + +Det ville ej bli någon riktig vinter den julen. + +Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade +flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta +på gatan, medan hoppet slocknade inom en. + +Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp +tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen, +sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan +en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som +svarade med en lång, spröd, klingande ton. + +Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och +snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man +satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller +också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en +Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under +kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte. + +En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och +tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till +fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum. +Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad +uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en +Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet. + +Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. +Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och +lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal. + +Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt +nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan. + +Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade +Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar. + +Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist +in i stallet. + +Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, +som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting +hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han +hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen +av en trubbnäsa. + +Han satt i spänd väntan på fortsättningen. + +Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera +trygghet över de vädrande rörelserna. + +Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna +för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn +på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan +uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och +inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla +dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa. + +Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som +Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta +hugg. + +Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, +ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han +kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en +massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första +gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd +respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt +utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen +så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist +sagt: + +-- Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid +längre. _Uppställning!_ + +Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen +vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större +än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med +nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp _i den allra +högsta gymnastikavdelningen_. Något sådant hade aldrig hänt förut i +mannaminne. + +Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på +slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar, +ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen, +hånat honom med orden: + +-- Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där +judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar. + +Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att +svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu +fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att +förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom +smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast +motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka, +så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av +smicker: sanningen om dem själva är dem nog. + +Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum. +Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad. + +Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick: + +-- Bor du här? + +-- Ja. + +-- Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan? + +Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för +att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom. + +-- Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa. + +-- Ä du rädd för honom? + +-- Rädd! _Ja rädd! För honom! Nä du!_ + +-- Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt +i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja +skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han +skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en? + +Stellan rätade upp sig förnärmad: + +-- Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har _ja_ inte +skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja +sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att +ja inte skojat mä Köttlund! + +-- Hetter han så? + +Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev +ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag +och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en +paus: + +-- Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, +så behöver man inte va en skit för dä. + +-- Kommer han hit varenda eftermidda? + +Stellan nickade. + +-- Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä +va dä _inte_. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä! + +-- Men ä han full varenda da också? + +-- Nä, inte varenda. + +Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende +framtidssperspektiv. Efter en stund sade han: + +-- Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan +vi skoja mä gubbfan. + +Stellan nickade. + +Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig: + +-- Koss i Jisse nam! Va ä klockan? + +Stellan tog upp sin rova: + +-- Halv fyra. + +-- Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende. + +Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen. Med den +säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till +tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen. + +Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i +portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov. + +Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården. Han +kände det, som om han först nu efter sin olyckliga kärlekshistoria åter +trätt in i ordnade förhållanden. Det var som om Kalles besök och hans +löfte att komma tillbaka på nytt tillrättalagt Stellans dagliga liv, +fört honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han kände sig +återigen _hemma_, efter en lång och förnedrande äventyrsfärd. Världen +var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag +än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i +sin egenskap av mankön. + +Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje +eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg +han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället. Det låg +en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: +Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna! + +Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för +Kalle, ju större Stellans beundran för honom. + +I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och +med frågan om is och snö betydelselös. + + * * * * * + +Och det _blev_ lyckliga dagar. + +Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand +gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha +känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick +fullkomligt upp i sin nye vän och hövding. Det kändes så skönt, efter +allt handlande på eget bevåg, att förnimma en annans påtagliga +överlägsenhet och ovedersägliga styrka, att följa och lyda. + +Utan att han märkt det själv hade all Åbergares och indianböckers +romantik så småningom gett konturer åt hans idé- och känslovärld, +förlänat den form och innehåll, skänkt den standard och kodex, förtätat +sig till en livsåskådning, ett livskriterium. Och det första budet i +denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt +annat. + +Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade +Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av +äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande +låga. + +Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde +härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet +klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att +gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom. +Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av +minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han +tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer. + +Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet +stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej +fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron +över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i +denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han +kände sig innestängd. + +-- Ja, men ån då? + +Kalle gav honom en föraktfull blick: + +-- Ån! _Sa du ån!_ Där finns ju inga skutor eller ångare. _Ån sa du!_ +Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl +ingen barnrumpa. + +Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han +brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra +små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en +stund sade han: + +-- Ja, men ja vet va vi kunde göra. + +-- Va då? + +-- Vi kan leka med tennsoldater. + +Kalle såg åter på honom. + +-- Nä, hör du! Du ä för djävli. Tennsoldater! + +-- Ja, men du förstår inte va ja menar. Man leker riktigt fältslag. Ja +har en sån massa tennsoldater. Så ställer man opp dom i två härar på +matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Lützen eller Breitenfeld eller +Karl den tolfte vid Narva. Å så _manövrerar_ man mä dom liksom Gustav +Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat +mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör +aldrig pappa. + +Kalle funderade en stund. + +-- Har du kanoner då! + +Stellan nickade. + +-- Får ja se dom! + +Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder +bak, så att man kunde skjuta ärter ur den. + +Kalle undersökte den. Minuten efter var fjädern sönder. + +-- Å du menar, att vi skulle leka med sånt där, som går sönder bara man +tittar på de. Nä du! _Inte ja!_ + +Stellan kände sig mycket sorgsen. + +-- Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund +sov han. + +Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att +han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte +honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett: + +-- Koss i Jisse nam! + +-- Kommer du i morron? + +Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom +ramla nedför stora trappan. + +Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om +hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän. + + * * * * * + +Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle. + +-- Du kommer väl som vanligt. + +-- Visst! + +Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och +varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut +på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt +rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen. +Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan. +Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger. + +Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han +på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade. + +-- Ja skulle fråga om Karl ä hemma. + +-- Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom. + +Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra. + +-- Du kom inte, sade Stellan lågt. + +Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt +stängd. + +-- Nä, ja glömde dä. + +De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, +hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan +fram med en lögn. + +-- Köttlund va så djävla full. + +-- Köttlund -- -- -- ja ä trött på Köttlund -- -- -- + +-- Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen. + +Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren +sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående +länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande, +som om han hittat på något otillåtligt. + +Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej +längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var +uppriktig. Då Stellan frågade honom: -- Kommer du i eftermiddag, svarade +han: + +-- Dä vet ja inte. + +Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess +minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste +framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv +eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han +fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen +eller exklusiva vänskapsband. + +Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han +ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa +honom. + +-- Men va ska du hitta på i eftermiddag? + +-- Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå. + +-- Men var kan vi träffas då? + +Kalle nämnde tid och plats, ett gathörn... + +Men det hände ej så sällan, att han ej ens anträffades där. Stellan +stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på +stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte. + +-- Du kom inte? + +-- Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja +och en massa andra pojkar. + +Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde +man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "gå på gårdarna" +och bestod däri, att man strövade omkring några stycken på gatorna, +stack huvudet in genom en portgång, såg efter, om det fanns någonting +man kunde förstöra och tog sin chans. I en sådan lek spelade det +gynnsamma tillfället den avgörande rollen. Inför detta måste alla andra +hänsyn vika. + +Stellan förstod. Men förståelsen bragte ingen lättnad i hans sorg. Han +hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket +som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin +bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med +vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade +ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, +den trognaste. Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och +Kalle. + +I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt +hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin +plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så +tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, +som förmådde honom att hålla sig borta. Han blev Kalles långa, bleka +skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis +första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid +uppgörandet av planer. + +Stellan blev en vana hos Kalle. + + * * * * * + +En av de första dagarna i februari kom vintern. + +Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den +varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus +med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de +valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en +snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna +lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön +tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen +stucko som knappnålar i ansiktet. + +I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden +berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom, +så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man _ville_ tro dessa +berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre +andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga +fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en +ljuvlig rökelse i näsan. + +Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt. +Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en +grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den +_riktiga_ snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna. +Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern +steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens +slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar +redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som +hundvalpar i gröngräs. + +Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening. + +Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den +första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se, +vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant +Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett +väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu +var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna +gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru. +Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det +var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera, +officerare och handlande. + +Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den +sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut, +var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en +glans som om de blivit nypolerade. + +Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute. +Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden +stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring +knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön +smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta +figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen +springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan +en julotta. + +-- Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock. + +En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka +igen. + +-- _Kanalen!_ Va pratar du för skit! Tacka för att _kanalen_ ligger. Men +_åkanterna_ ligger också. Ja har själv sett dä. + +-- Då blir det skridskolov. + +I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn +med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty +åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte +dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker. + +Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast +medförde nya underrättelser. Om två dagar skulle skridskoklubben öppnas. +Nästa lördag skulle regementsmusiken spela där, om det inte blev så +kallt, att spottet frös i trumpeterna. Det hade Stellans far själv sagt. +Han var musikofficer det året. Och det var han som bestämde, när och var +musiken skulle spela. Alltså var det sant. + +Och kölden höll. Gymnasisterna fingo sitt slädparti. + +Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla +visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en +officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn +offentligen förkunna nyheten. + +-- I natt har åns strömfåra lagt sig. Jag behöver ej påpeka, hur många +gosseliv den redan krävt och jag förbjuder härmed skolans lärjungar att +försöka det farliga vågspelet att gå över ån, innan jag från katedern +gett tillåtelse därtill. Ett sådant försök kommer att av mig personligen +bestraffas med kroppslig aga inför den felandes klasskamrater. Och med +klassmörj följer som bekant nedsatt sedebetyg. + +Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan. + +-- Dä ska vi göra. + +Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han. + +De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde +fortfarande invändningar. + +-- Du förstår inte va dä ä å gå över ån. + +Kalle såg på honom länge: + +-- Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam! + +Han snurrade flera varv runt på klacken. + +-- Kan du inte simma? + +Stellan rätade upp sig: + +-- Jo, dä kan ja visst! + +-- Ja, men ja ä simkandidat. Å ja vet, hur man ska bära sig åt, när man +dråsar i plurret. + +Stellan såg på honom. + +-- Å vill du inte va mä, så kan ja lätt få en annan. Dä ä ingen konst. + +Stellan vred på sig: + +-- Nä, dä vet ja väl! + +Klockan ringde. + +De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten. +Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med +vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med +ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar +av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle +kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han +fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta +glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en +sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i +benstommen. + +Till sist skakade Kalle på huvudet. + +-- Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron. + +Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll +han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna +lyckas att övertyga sin vän och hövding. + +-- Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark +strömmen ä ute i rännan. + +Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han: + +-- I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man _kröp_ +över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat. + +Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna +examen. + +Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna. + +I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut +skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta, +andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda +sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades +bort till iskristaller. + +Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra +pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle +hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga: + +-- I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om +dä, får du på käften. + +Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med +kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i +strömfåran. + +Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för +alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade +plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. +Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för +några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med +flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om +inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för +den. + +-- Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor +mä dig. + +Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett +plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista +stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var +ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var +och varannan dag i skolan. + +Han skildes från Kalle utanför dennes port. + +-- I morron, sade han högt och tydligt. + +Kalle bara nickade. + + * * * * * + +Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången +gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och -- valt. + +Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det +föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll, +medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och +såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och +indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste +inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var +ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden... + +Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig. +Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst +om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då +han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och +nu var det _hans_, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han +det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta +ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan, +han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika...? Nu gällde +det! + +Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda +stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med +fast stämma: + +-- Karl Möller, jag skall _aldrig_ svika dig. + +Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig +samman som ett foster. + +Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans +hjärta bultade. + +Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i +sängen. + +Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod +samman, han och Kalle! + +Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen +för sin vän. + +-- Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom +blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett +och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick +galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra. + +Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De +skulle blanda blod och aldrig, _aldrig_ svika varandra. Hans kinder +brände. + +Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en +tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna? + +Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något +annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål +och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också +det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod +med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen +var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en +tuva -- -- -- + +Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen -- -- -- + +Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde +honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, +fostbrödralaget, blodblandningen... + +Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann +knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet. + +Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det +frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så +mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det +inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om +fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och +säger: -- Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting +_riktigt_. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt. + +Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste +som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo +tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen +anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller +ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall -- tills +vidare. + +Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till +Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han +hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på +natten. + +Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en +blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och +viskade: + +-- Kommer du inte till skolan _alls_ i dag? + +Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors +röst, som sade: + +-- Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med. +Han har naturligtvis inte läst på läxorna. + +Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut, +efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till +våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över +honom och viskade: + +-- Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja +har en så stilig idé. + +Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick. + +-- Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda +blod. + +Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon. + +-- Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och +så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett +tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet. + +Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig. + +-- Ä dä inte stiligt? + +-- Å jo! -- -- -- + +-- Ska vi inte göra dä? + +-- Dä kan vi väl göra -- -- -- + +-- Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna +mä mig. + +Kalle nickade. + +En klocka ringde. + +Inne från våningen klappade någon i händerna: + +-- _Frukost!_ + +Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades +om honom: + +-- Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag? + +Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda +ljud, fick han på käften. + +Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några +upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, +eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle +det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem +som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de +själva hålla sig framme. + +Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men +Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade +den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna +pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda +ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun. + +Plötsligen tog Kalle honom avsides: + +-- Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi +göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt. + +Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela +nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern! +Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte +säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet. + +-- Vem ä gamla Kerstin? + +-- Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård. + +Kalle nickade betänksamt. + +-- Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i +fingertopparna. + +Nu spärrade Kalle upp ögonen: + +-- Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi +göra dä? + +-- Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja +talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett +bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället +ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut +blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt. +Du förstår! + +Kalle nickade, men också nu utan entusiasm. + +Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle. + +-- Ä du färdig nu? + +-- Dä ä väl inte så djävra bråttom. + +Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han +ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina. + +Stellan stirrade på honom: + +-- Va ska vi mä den å göra? + +Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig: + +-- Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill _dö_ heller! Va vi ska +mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta +ut den till oss ifall dä behövs. + +Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats, +krängde ytterkavajen på sig och sade: + +-- Ska vi kila då? + +-- Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna. + +-- Visst fan! + +De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar, +fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var +det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen +ton, när man singlade en sten över den. + +Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast. + +-- Ska vi göra dä här? frågade Stellan. + +Kalle nickade. + +Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle +hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade: + +-- Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle. + +Kalle vände sig om: + +-- Va hostar du om? + +-- Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen +starkast. + +En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan: + +-- Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här! + +Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga +av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo +pojkarna och sågo på, tysta. + +När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta +iskanten. Så vände han sig om. + +-- Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt +händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp +oss. + +Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna +lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga +förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis +ofarliga sätt få ta del i bragden. + +Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor. + +-- Nu tar vi å oss i skjortärmarna då. + +-- Ja, sade Stellan. + +-- Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så +glider vi över. + +-- Ja. + +Han vände sig ännu en gång om: + +-- Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln +och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di +drar. + +Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade +av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika... Inte +svika... Nu hade hans stund kommit... + +Så kommenderade Kalle: + +-- Ett -- -- -- ttt -- -- -- våååå -- -- -- ttttrrr -- -- -- + +Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen. +Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick +-- -- -- Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar. + +-- Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade. + +-- Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte! + +Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och +ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under +honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt. + +-- Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä +dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt! + +Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom: + +-- Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här! + + * * * * * + +De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta +kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk. +Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem. + +Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta +mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning. + +Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade +sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och +med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit +inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett +sträck. + +Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och +värkte. + +-- Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en +trevande röst. + +-- Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit +båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade +själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va +bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde +va klar å hjälpa. + +Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans +misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom +honom. Kalle hade räddat honom. + +-- Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä +borta? + +Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med +bragder redan: + +-- Va ska vi göra nu? + +-- Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, +fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod... + +-- Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra. + +-- Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den +ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa. + +-- Har inte _ja_ räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så +hade du liggat i plurret nu. + +Men nu kände sig Stellan kränkt. _Förstod_ inte Kalle vad han menade?! +Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med +honom, av tacksamhet, av beundran. + +-- Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks! + +Kalle nickade, men utan entusiasm. + +Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en +stoppnål. + +-- Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har +aldrig blandat blod mä nån. + +-- Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna _bara +en enda gång_. Ska vi? + +Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han +och fick fram en droppe blod. + +Han sträckte fingret mot Kalle: + +-- Slicka nu! + +Kalle slickade upp bloddroppen. + +-- Nu ä dä din tur. + +Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka. + +-- Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod. + +-- Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, +hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat. + +-- Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett. + +De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade: + +-- Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet. + +Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen. + +Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av +sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt +förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit +starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar +att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i... + +Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och +satte sig igen. Till sist rös han till ett slag: + +-- Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron. + +Stellan såg på honom: + +-- Inte ä du rädd för dä? + +Kalle svarade först efter en stund: + +-- Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan? + +-- Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du? + +Kalle skakade på huvudet: + +-- Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä +gjorde ont. + +-- Skrek han? + +Kalle nickade: + +-- Han vrålade alldeles djävrigt. + +Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan: + +-- Men dä ska inte _vi_ göra. + +Kalle vaknade ur sina funderingar: + +-- Vikket? + +-- Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont. + +-- Nä -- -- -- + +Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade: + +-- Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja +räddade dig. + +Stellan nickade: + +-- Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä. + +Kalle funderade ännu en stund. + +-- Kanske man kunde säga dä till rektorn också -- -- -- + +Stellan nickade. + + * * * * * + +Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än +om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på +nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle +sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste +upprepa historien slutade han: + +-- Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant? + +Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick. + +Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, +hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. +Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg +rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte +mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart +efter sista morgonlektionen. + +De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att +komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle +visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer. + +-- Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig. + +-- Ja visst. + +-- Å så säger vi inte nåt annat. + +-- Nä. + +Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen. + +-- Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån? + +-- Dä hade Kalle med sig. + +-- Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det +händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan? + +Stellan började skruva på sig. + +-- Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller! + +-- Nä -- -- -- äää. + +-- Varför hade du ett rep med dig just i går? + +-- Därför att -- -- -- ja tyckte dä kunde va bra å ha. + +-- I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så? + +-- Ja. + +-- Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen? + +-- M -- -- -- mnnn -- -- -- Han hade talat om dä. + +-- Skulle han gå över isen ensam? + +-- Mmmnnn -- -- -- näää, dä skull -- -- -- lle han inte. + +-- Vem skulle gå med honom? + +Kalle svarade ej. + +-- Var det kanske du som skulle gå med honom? + +-- Mmnnn -- -- -- kanske -- -- -- + +-- Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två +klockan tolv. + + * * * * * + +Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar +med sig, nya, gula, fernissade. + +Pojkarna reste sig och bugade djupt. + +-- Ordningsman, sätt fram en pulpet. + +Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten +släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting. + +-- Petréus! Fram med dig! + +Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter +kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade +-- -- -- Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte +skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen. + +-- Stilla, drummel. Spänn dig inte! + +Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett +ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, +utdraget skrik: + +-- A -- -- -- aaa -- -- -- jjj! A -- -- -- aaaaaaaaa -- -- -- jjjjj +-- -- -- + +Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han +hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men +Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar. + +Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för +sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära +sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon +möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin +fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han +högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit -- -- -- han var +ärelös -- -- -- + +Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i +klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade +han: + +-- Hör du -- -- -- h -- -- -- har du -- -- -- något i -- -- -- +byx -- -- -- xorna, lymmel! + +Kalle svarade ej. + +-- Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner +dem! + +Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina +byxor. + +Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting +grått. + +-- Vad är det? frågade rektorn. + +-- En kökshandduk -- -- -- + +Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så +att fönsterrutorna klirrade. + +Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften: + +-- Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, +lymmel! + +Han var blåröd i ansiktet. + +-- Bort och sätt dig! + +Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp +byxorna, med den andra frotterade han bakdelen. + +Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick +han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles +kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på +ämbetsrummet. + +Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle +dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och +med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit +alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad... + +Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. +Plötsligen _såg_ han Kalle. Plötsligen förstod han _allt_. Kalle hade +lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över +ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma +gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre. + +När rektorn gått reste sig Stellan upp: + +-- Får ja lov å gå ut? + +-- Gå då! + +Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett +av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting. +Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för +ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod +man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra +hedersbegrepp -- -- -- + + * * * * * + +En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän. + +Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej +kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära +över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med +en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, +vars förfärande innebörd Stellan ej förstod. + +Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i +Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill +säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara +cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då +hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit +sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet. + +Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en +visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en +hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud. + +På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. +När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående +långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans +hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns +någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. +Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms +död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström _inte_ +hjälpt honom, han hade kunnat klara sig... + +Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan +dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan +hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig +för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för +Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han +började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa +om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, +som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång +sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig +mot. + +Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle +Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som +väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet. + +Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat: + +-- Ja, det är de bästa, som skjuter sig. + +Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de +riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de +stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare. + +Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som +talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som +Kalle Möller -- de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta +löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över +att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och +de beundras av kamraterna. + +Men de bästa -- de skjuta sig. + + + + + + +II. + +MEDELTIDEN + + + + +Så långt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans +far brukat fira julen hos farmor. + +Liksom så många andra skånska prästänkor hade hon efter prosten Petréus' +död flyttat till Lund, där hon köpt ett långt, vitrappat envåningshus +mitt emot Parkbolaget. + +Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk kärngubbe, som i +änkemannaståndet sett den säkraste vägen till helvetet: prostinnan +Petréus var hans tredje hustru -- de två första hade varit systrar -- +och i det avlånga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom +sina egna två söner, två kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av +vilka endast ett var av kvinnokön. Mellan den äldste styvsonen och +hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petréus, var åldersskillnaden +så stor, att kaptenen som barn haft den föreställningen, att hans äldste +halvbror fötts med skägg: han hade nämligen aldrig sett honom utan. + +I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att +även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor, +kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far +till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda +sydskånska kranium. + +Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar. Det var +prostinnans äldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i +Lund hittat på någonting förfärligt -- Stellan visste inte vad -- gått +till sjöss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall +därifrån han sist låtit höra av sig. + +För övrigt var förhållandet mellan syskonen Petréus det allra bästa. Man +hade tagit fasta på historien om spöknipporna, hållit obrottsligt samman +och bildat ett slags familjebolag, som till en början helt och hållet +bestått av växlar. De äldre hade hjälpt de yngre, till dess de alla +stodo på benen och voro män i staten. Utom den äldste, som numera var +professor i exegetik och påstods skola bli biskop med tiden, och den +yngste, Stellans far, voro de alla läkare, och, för att ej konkurrera +med varandra, specialister var på sitt område. + +Kapten Petréus skulle på sätt och vis kunna kallas fjädern i bröderna +Petréus' familjehatt. Alla de övriga hade, var och en i sin stad, fått +förse sig med svettremmar. Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När +han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i +familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel. +Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. +Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den +sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro förbundo de sig att var +och en draga sitt strå till hans stack på två villkor: dels att han gick +in antingen vid artilleriet eller fortifikationen -- man höll styvt på +det vetenskapliga momentet också i lyxfågelstillvaron -- dels att han, i +tidens fullbordan, liksom de skulle välja en brud, som var tilltalande +även i ekonomiskt hänseende. Därmed menade de ej, att han skulle helt +och hållet bortse från hjärtats krav. Men de kunde samtidigt ej +underlåta att framhålla sanningen i det gamla ordspråket, att man lika +lätt kan förälska sig i en rik flicka som i en fattig. + +Och så hade Gunnar Petréus blivit artillerist. Under flera år hade han +ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om året, som utom +löjtnantslönen måste garanteras för att han skulle kunna komma in på +just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud, +som i alla avseenden uppfyllde brödernas förhoppningar och +tillfredsställde familjebolagets önskningar. + + * * * * * + +Det långa vita huset, som den första tiden efter prostinnans inflyttning +mest bestått av sovrum, stod numera nästan tomt hela året om: det var +bara hon själv, som bodde där, med en gammal trotjänarinna, hon tagit +med sig från prostgården, och en "sällskapsdam", en avlägsen släkting, +som passade upp både henne och trotjänarinnan och på vilken prostinnan +för övrigt kunde utösa sitt dåliga humör utan att alltför mycket såra +henne: hon var nämligen ytterst döv. + +Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen +fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer +samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen +själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen +med Petréusar. + + * * * * * + +Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment. De +hade i synnerhet varit obehagliga för kapten Petréus. Man hade gått till +rätta med honom för hans brist på ambition. Tänkte han gå och slå dank +vid regementet hela sitt liv? Tänkte han gå och vänta sin tur i hopp om +att möjligen bli major en gång och så vänta igen i hopp om att sluta som +regementschef? Varför i Herrans namn, när det fanns genvägar? Varför +spottade han inte i händerna, tog ett karlatag och sökte komma in vid +generalstaben i stället för att stå i kön och vänta? + +Kaptenen hade svarat, att det redan var för sent påtänkt och att han för +resten ej var ärelysten. + +På denna invändning hade han fått till svar frågan, om han ej var en +Petréus. + +Bröderna förstodo honom ej. De voro dåliga psykologer, så snart det ej +gällde bedömandet av en mänska _i aktion_. De insågo ej, att kaptenen +Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, följt lagen om +"least resistance" och att han hunnit så långt på ärans bana som han för +tillfället önskade. + +Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara för kaptenen. +Också prostinnan hade tagit kritiken åt sig, visserligen utan att säga +något, så länge styvsönerna voro närvarande. Men hon kände det, som om +anmärkningarna riktats också mot henne, som om det var _hon_, som spätt +ut och försvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade +olycksfågeln i Amerika på sitt samvete: skulle hon nu också behöva höra +kritik över Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfågel: skulle han +nu också anklagas för att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans +egen.) + +När juldagarna voro över och hon befann sig ensam i huset med kaptenen +och Stellan -- kaptenen brukade ha permission till över trettonhelgen -- +tog hon itu med honom på allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos +sig? Det var som hon sagt ända från början: han hade valt en världslig +bana. Hon hade aldrig varit riktigt med på det. Och om Petréus levat +skulle det aldrig ha hänt. Men han hade fått sin vilja fram. Och här var +resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prål och +vackra uniformer. Middagar, supéer, mässliv, uteliv, starka drycker och +kortspel, det var allt. + +Kaptenen ryckte nervöst uttråkad på axlarna. + +-- Ni kan väl inte begära, att jag ska vara någon Moltke heller! + +-- Men, kära pojke, du har ett sådant gott huvud! Du är den mest +begåvade av allesammans. Och så blir det till ingenting. + +-- Då tycker jag mor ska va glad över att jag är så begåvad och nöja +sig med, att mor är den enda som har reda på det. Det finns ingenting +roligare än att vara ensam om en hemlighet. + +Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma ögonblick hon insett, att +en direkt attack var lönlös, sökte hon anfalla honom från en annan sida. + +Hon behövde ej söka efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan. + +Han var det enda verkliga barnbarn, hon ägde. Om olycksfågeln Erik hade +några barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lång +uppfostringsprocess. En mångårig vana, ett överflöd på jämförelsepunkter +hade gett henne en psykologisk blick av sällsynt skärpa och framför allt +av större skärpa än värme, när det gällde att upptäcka gryende +karaktärsfel. Och hon var ej belåten med Stellan. För sig själv kallade +hon honom helt enkelt "Göteborgaren", därmed vräkande all skulden för de +förefintliga bristerna på hans möderne. + +Under den förflutna hösten hade hon legat i en ständig brevväxling med +sin son angående Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och +Göteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nämligen på denna punkt +mycket delade. Konsulinnan föreslog, att han skulle konfirmeras för en +på den tiden mycket känd hovpredikant, som vid västkusten om somrarna +befäste Göteborgs förgyllda ungdom i den rena luterska läran. Prostinnan +Petréus var upprörd. Hon hade över huvud taget ej mycket förtroende för +hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till där uppe +under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man +kurtiserade och hade för resten, som hon uttryckte det, alla slags +schåser för sig. Hellre då låta den stackars pojken förbli en hedning än +att taga den viktigaste händelsen i en ung mänskas liv till förevändning +för den mest upprörande flärd och fåfänglighet. I stället föreslog hon, +att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vän till salig Petréus, en +man, som förkunnade underkastelse och ödmjukhet i en enkel och lantlig +prästgård söder om landsvägen. Den rena luterska läran, skrev hon i ett +brev till kaptenen, och därvid citerade hon salig Petréus egna ord, var +en bondereligion: den hade ingenting med rökelse och myrra att skaffa +och dess eviga sanningar inpräntades bäst i ett ungt sinne ute på +landet, bland bönder, i daglig beröring med bondens strävsamma och +pliktfyllda, av Gud och Hans nådegåvor -- solsken och regn -- avhängiga +liv. + +Korrespondensen blev under höstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt +gumman Petréus tillfälle att på omväg ge de världsliga göteborgarna +flera väl placerade tjuvnyp. + + * * * * * + +Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far då och då fått några +smakbitar. Till en början hade han odelat ställt sig på sin mormors +sida. Hennes förslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor, +promenader och så, då och då, ett litet förhör i katekesen och en och +annan psalm. + +En dag hade emellertid hans far på sitt skrivbord glömt kvar ett av +herdabreven från Lund. Stellan tjuvläste det och förstod, att det var +hans farmor, som innerst inne hade den rätta -- och besvärliga -- synen +på tingen. Det stod plötsligen klart för honom, att konfirmationen var +någonting, som gällde hans själ... + +Han hade under det sista året ej varit helt och hållet okunnig om att +han ägde en själ. Han befann sig i de första pubertetsårens svårmod, i +tiden för de dvaltyngda, förvirrade drömmarna före det långa, plågsamma +uppvaknandet. Han var otålig och nervös. Ibland greps han av ett +plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne +på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade +han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att +bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom. Det var den +äventyrliga vägen, som ledde ut i världen, till stora städer med +främmande mänskor och farliga kvinnor. + +Det fanns denna sommar för honom intet ord i det svenska språket, som +ägde en sådan hjärtsprängande klang som ordet jungman. Att vara jungman +på en fullriggare med vita segel, svartmålat skrov och vita kanonportar! +Han hade sett en under en utfärd till havs: den var på utgående med alla +klutar uppe och när solen gick ned var det, som om den seglat bort på en +ström av glittrande guld. + +Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom +fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande +guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de +farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt +en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman. +Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom +tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka +till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han +som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i +artilleriuniform... + +Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en +symbol i hans hjärta. Hans själ hade vaknat. Ibland ryckte den till inne +i honom som ett foster. Det sprängde i bröstet på honom och han sjönk +samman inom sig själv i en spleenfylld modfälldhet över alla de år, som +ännu lågo framför honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna +modfälldhet steg missnöjet, hatet mot det närvarande. + +Men detta hat gällde ej honom själv. Det gällde mänskorna och den med +snigelgång framkrypande tiden. Han _visste_, att han skulle bli +någonting, ingen annan än han själv kunde ana. Men det var så långt till +dess, fyra, fem oändliga år, som lågo som en öken framför honom. Och ej +nog med dessa ökenår: det fanns också mänskorna omkring honom, som ej +förstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gång skulle sluta som +Josef i Egypten, på ett eller annat sätt, han ännu ej hade klart för +sig själv. Men detta insågo ej mänskorna, därför att han ej satt bland +de översta i klassen och ej på något sätt intog en ledareställning bland +kamraterna. + +Han visste alltså att han hade en själ. Och på det hela taget var han +tämligen belåten med den. + +Nu, sedan han läst farmors brev, stod det emellertid klart för honom, +att han måste syssla betydligt mera med denna själ än han hittills +gjort. Han förstod, att det bakom hans sätt att sköta sig i skolan och i +det dagliga levernet fanns någonting annat: ett inre liv. _Och detta +inre liv var det viktigaste_. På detta inre liv berodde inte bara hela +hans framtid utan också hans själs salighet. + +Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom. Men det var ett perspektiv +_inåt_. Det kändes, som om han inom sig gick och bar på en djup, mörk +brunn, från vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan såg hans själ ut? +Var den beskaffad på det rätta sättet? Det var detta som skulle visa sig +under konfirmationen. Däri låg konfirmationens betydelse. Han insåg det +nu. + +Och med denna insikt följde också en annan: hans farmor hade rätt. Han +försonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp på den en +romantisk idyll: den gamla prästgården, överväxt med vildvin, i en +trädgård med gamla fruktträd. När han inte läste för den gamle +vitskäggige prästen, skulle han hjälpa arrendatorn med lantbruket: det +vill säga han skulle åka överst på hölasset, köra och hämta posten i +trillan, och på kvällarna skulle han sitta på bänken under en stor +kastanj. Kanske det också fanns en flicka i närheten, kanske arrendatorn +hade en dotter, inte en sådan som grosshandlareflickorna i Göteborg, +utan en riktigt enkel flicka... + +Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och +högtidligare än tennis och hovpredikanter. + + * * * * * + +Plötsligen förlorade emellertid också denna lilla konfirmationsidyll sin +mening. En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det +farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade +honom, var någonting mycket tungt och allvarligt. + +Det var dagen före trettonafton. Han hade tagit sig en promenad på +Bullis i Lund, gått gatan fram som man går i en stad, där man ej är +bosatt, med en främmande klassmössa på huvudet: skolflickor ha betraktat +den med något av nyfikenhet och undran i blicken, och inför dessa +blickar klappar hjärtat snabbare; man sträcker upp sig och ger sig sken +av att man kommit långt, långt borta ifrån, att ha rest genom dagar och +nätter; och nu går man här, bärare av oanade öden och upplevelser... +Och plötsligen spränger det i ens bröst. Man önskar man var stor, +riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform, +att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot +stenläggningen... Och man drömmer vidare, att det är krig och att man +just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa +flickor... Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare +tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt +en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande +och illa ryktad häst... + +Det var från en sådan promenad Stellan just nu återvände till det vita +huset vid Svanegatan. + +Dörren mellan tamburen och salongen stod på glänt. I lilla förmaket +innanför salongen hörde han sin fars och farmors röster, medan han tog +av sig ytterkavajen. Då han hängde upp mössan, blev han plötsligen +stående med mössan på hängaren och handen hållande i skärmen. Han hade +hört sin farmor nämna hans eget namn... De talade om honom... + +Hans arm föll sakta ned längs sidan, och han kröp bakom dörren med +återhållen andedräkt och lyssnade. + +-- -- -- luktar kosmetik om honom långa vägar. Om det roar dig, kan du +gå upp på hans rum och se på hans huvudkudde. Den är alldeles nersmord, +fastän örngottsvaret byttes i förrgår morse. Och att han är högfärdig, +det _kan_ du väl i alla fall inte komma ifrån. Men det är inte det +värsta, fastän högfärd går före fall. Men det värsta är, att pojken är +_falsk_. Han har ingen ärlig karaktär. Ja, försök inte och komma med +invändningar. Han är inte det första barnet, jag har haft och göra med i +mitt liv, som du vet. Jag har ögonen med mig. Jag har sett det länge. +Och jag är inte den enda. Du kan ju fråga dina svägerskor och bröder, +om du inte tror din gamla mor. Han är nog artig och uppmärksam mot dig +och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar +jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett +långt samtal med henne. Fråga henne får du höra! Pojken är falsk, sanna +mina ord. Och får han fortsätta länge på det sättet, gitter jag inte +tänka på, hur det ska sluta. Det är inte nog med att ha eller få pengar. +Pengar kan försvinna. Det har hänt förr. Och all denna flärd och +fåfänglighet hos honom! Det är ynkligt bara att se på det. Och så säger +du, att jag tar det där med pojkens konfirmation _för allvarligt_. Jag +har väl aldrig hört på maken. Jag tar pojkens konfirmation _för +allvarligt_! Min käre gosse, det är en Guds innerliga lycka, att Petréus +ligger i sin grav och inte hör dig. Är det inte fråga om pojkens själ +och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfödde son _för_ allvarligt! Nej, +vet du, Gunnar! Och så mycke har jag sett på honom, att han är bra långt +från Gud och Frälsaren redan. Han är redan fången i glitter och prål, så +jag fruktar att det redan är för sent. Och det har du Axelsons att tacka +för -- -- -- Ja, du behöver inte rycka på axlarna. Men tänker de +mänskorna på annat än -- -- -- Ja, du behöver inte va rädd, jag vet, vi +ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting säga mera, men -- -- -- +jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens +konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker +du går _bra_ långt. + +Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i +stället för med lungorna. + +Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst. Stellan smög +sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla +trappstegen knakade under honom. + +För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han +själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr, +av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig +tagit dem på fullt allvar. Överdrifterna i dem hade varit alltför +påtagliga, allt för tydligt avsedda att genom själva sin överdrift +framkalla ett önskat resultat. + +Men det, han nu hört, var någonting helt annat. + +Han reglade dörren bakom sig och blev stående mitt på golvet. Han kände +sig plötsligen iskall. Det var som om frossan ätit sig in i honom, ända +in i hjärtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles +ensam i hela världen. Han hade ingen, han kunde lita på, ingen enda. +Inte ens hans far hade tagit honom i försvar. Han var utan vänner, utan +någon, som tyckte om honom. + +Det kändes som om det lilla gavelrummet så småningom vidgats och blivit +till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa. +Och utanför denna isande kalla rymd låg världen, där mänskorna gingo +omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod +här ensam och frysande -- -- -- + +I lilla förmaket under sig hörde han sin far och farmor tala. Han kunde +ej uppfatta deras ord, och han var ej längre nyfiken. + +Han satte sig på sängkanten, sammankrupen i sig själv som skydd mot +kylan. Att en mänska verkligen kunde vara så ensam som han... + +Han gick genom hela sitt förflutna. Det ena halvt förborgade minnet +väckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa. +Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med -- -- -- +Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken -- -- -- Och där +var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj -- -- -- +Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, +övergiven... + +Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och +på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström. Och han hade skjutit +sig. + +Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna +stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, +därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i +Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi +nere på gatan. Han hade hört ljudet av deras steg, och de hade gått +förbi utan att veta, att han satt där uppe, alldeles övergiven, utan att +någon brydde sig om honom. Och då ingen kommit upp till honom, inte ens +hon, han älskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig. + +Skulle det gå likadant med honom, inte just nu, men en gång långt fram +i tiden, då han blev löjtnant? + +Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framför sig. Jo, +så skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles säkert. En dag skulle +han skjuta sig som farbror Ekenström, därför att ingen tyckte om honom +och därför att han var bättre än alla andra. Men innan dess skulle han +leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter +och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform +och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var +syndig... Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också +nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han _förstod_ +farbror Ekenström. Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose +frimärkena... + +_Vad han varit lycklig då!_ Han hade gett henne frimärken. Och så hade +de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han +inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han +skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts, +kyssts, till dess han en dag sköt sig... + +Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och +prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma +skulle de andra officerarna säga: -- Nu har Stellan Petréus gått och +skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter. +Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är +alltid de bästa som skjuter sig. + +Så skulle de säga -- -- -- + +Han satt ej längre och skakade i frossa. Han var het över hela +kroppen -- -- -- + + * * * * * + +Det ringde till middagen. Han gick ned i en stämning av kallt och +högtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och +högfärdig. Han brydde sig ej om det mera. Han _var_ falsk och högfärdig. +De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han +var ensam. Det var skönt att känna sig ensam. Han behövde inte ta några +hänsyn längre. Han var kvitt alla förpliktelser. De väntade sig inte +mera av honom. Hans farmor hade själv sagt, att det var för sent. Han +kunde göra vad han ville. _Han var fri!_ Det var en underbar känsla, som +om han plötsligen vuxit och blivit _riktigt_ stor. Han visste sitt öde, +visste, hur det skulle sluta... Och han var fri... + +Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat +på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto +hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför +frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu +falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och +frågade, om han inte ville ha mera äppletårta. Han gav fan i hennes +äppletårta. Den kunde hon äta själv. + +Efter middagen gick han åter ut i stan. Han sade, att han skulle gå och +hälsa på professorskusinerna. Men i stället drev han omkring på gatorna. +Han såg på mänskorna på ett nytt sätt, i synnerhet på kvinnorna. Han +kastade inte längre skygga blickar på backfischar. De intresserade honom +inte längre. Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en +kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara +en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han +var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur +brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst. + +Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter. Och ju längre han +betraktade dem, ju längre han följde deras svängande rörelser, ju +osäkrare kände han sig. Han tvivlade inte på att han med sin uniform +skulle kunna peta studenten. Men han började bli rädd, rädd och varm vid +åsynen av dessa höfter, av de två vecken i kappan, som rörde sig snett +ned över ryggen för varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han +skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en +känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned +framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den +andra -- -- -- + +Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans +hjärta. Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle +sluta med ett revolverskott. + +Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den +unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där +hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi. + +Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i +ryggen på hennes kappa, då hon gick. Han satt och tänkte på det till och +med, då farmor efter kvällsvarden läste aftonbönen i lilla förmaket. Han +hade redan beslutat sig för att när bönen var över skulle han gå upp på +sitt rum, lägga sig och tänka på höfterna och vecken i kappan. + +Han kysste sin farmor på kinden. Men i stället för att kyssa honom god +natt, sade hon: + +-- Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig. + +Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han +var ju ensam. Han var fri! + +Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den +döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade +stängt dörren efter sig... + +-- Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid +_riktigt ordentligt_, riktigt på tu man hand. + +Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand. + +-- Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av +dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga, +mitt enda. + +-- Ja-a -- -- -- + +-- Förstår du det? + +-- Ja, farmor. + +Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans +hand. + +För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av +frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så +liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä... + +Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom +oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår +Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, +att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter. + +Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes +hand och snyftade gång på gång: + +-- Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag _vill_ inte +skjuta mig! + +Hon såg förskräckt på honom: + +-- Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara +dig för sådana förfärliga tankar! + +-- Jo, ja vet så _säkert_, ja _vet_, att ja kommer att skjuta mig, ja +vet dä _så säkert_ -- -- -- + +-- Men mitt älskade, älskade barn -- -- -- + +-- För ja _vill_ inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja +_vill_! Ja vill älska Gud och Kristus -- -- -- Ja vill va god -- -- -- +Ja ä så olycklig, så olyck -- -- -- liiii -- -- -- Ja vill inte bli rik. +Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill -- -- -- + +Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs +som ett litet barn. + +Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt +hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en +dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder +skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev +sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och +började gråta på nytt: + +-- Läs mammas psalm, läs -- -- -- mam -- -- -- + +Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon +brukat läsa, innan hon dog. + + Min vilotimma ljuder + en gång, den sista gång + och mig i jorden bjuder + en bädd så kall och trång. + Dock den mig ej förskräcker; + så sött jag sover där, + tills Herrens röst mig väcker, + då ingen natt mer är. + +Efter en stund reste hon sig: + +-- God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du +som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan. + +Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt. + +-- Dä blir så svårt, sade han. + +-- Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting +som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga +mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du +din gamla farmor: underverket _finns_, det sker underverk _varje_ dag. +Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på +Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu +måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem. + +Stellan höll henne ännu kvar: + +-- Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa +-- -- -- lova det -- -- -- + +-- Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott. + +Hon tände ett ljus och släckte lampan. + +Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans +inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det +som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. +Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat +denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en +sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig +mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som +haglade över honom, som om han prenumererat på dem... + +Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster... + + * * * * * + +Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det +yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, +skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta +julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat. + +Det var han själv, som förändrats. Den kväll, han suttit ensam med +farmor, hade han genomgått en som han tyckte fullständig förändring, som +om allt inom honom först lösts upp i tårar för att sedan samla sig i +alldeles nya kombinationer. Han längtade. Han gick och väntade på något. +Men drömmen, som levde inom honom, var en annan än förr: den sökte sig +inte längre mot fjärran länder och äventyr eller mot den avlägsna tid, +då han för alltid lämnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess +lockande möjligheter. Det, han väntade, låg honom nära. Det fanns inom +honom. Han tyckte sig ibland kunna känna det rent kroppsligt, som en +sprängning i bröstet. + +Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds +underverk. + +Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en +våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han +visste ännu ej, att detta nya ej var någonting nytt, att det endast, i +en förändrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolängtan, som +med detta nya ord åter sökte sig fram till förverkligande: det våldsamma +kravet på den plötsliga förändringen. Underverket skulle ske: han skulle +bli en annan, inte genom en långsam och mödosam uppflyttning från klass +till klass, till dess han en gång blev stor, utan med ens, i ett enda +slag. + +Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form +av en yttre förändring, genom en yttre upphöjelse, en oväntad +utmärkelse, likt överräckandet av sagoprinsens krona och mantel. +Underverket skulle ske _inne i hans själ_. Det skulle komma ungefär så, +som det en gång visat sig för Saulus, en plötslig syn, så bländande att +den skulle tvinga honom på knä. Och i detta ögonblick, i denna blindhet, +skulle han bli _seende_. Han skulle förstå _allt_, han skulle i ett enda +slag lära sig tro på Gud, älska Frälsaren, bli god, bli helt och hållet +en annan. + +Men underverket inträffade ej. Han gjorde i yttre måtto allt, som stod i +hans makt att underlätta dess förverkligande: han lade bort kosmetiken, +var hövlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till +Kerstin. + +Men det hjälpte ej... + +Var det redan för sent? Hade farmor haft rätt, då hon sagt till hans +far, medan han själv stod gömd bakom dörren, att han redan var alltför +fången i flärd och fåfänglighet? + +Han funderade mycket över detta. Kanske låg felet däri, att han en gång +skulle bli rik? Det stod någonting i Bibeln om den rike, kamelen och +nålsögat. Han insåg, att liknelsen ej fick tagas för bokstavligt: +Kerstins bokstavliga bibelutläggningar hade han för länge sedan lämnat +bakom sig; han visste att nålsögat var en port i Jerusalem. Men han +insåg också på samma gång den djupa symboliken i detta. Den som var rik +eller skulle bli rik måste lära sig ödmjukhet. Frågan var hur det skulle +ske. Han tyckte sig i yttre måtto ha gjort allt, som i den vägen +rimligtvis kunde begäras av honom. + +Också på detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela +skärpa staplade han som han tyckte ovedersägliga argument på varandra +för att klargöra för sig, att rikedomen i och för sig inte behövde +utgöra ett oöverstigligt hinder för underverket. Paulus själv hade ej +varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gått i skola och varit +skriftlärd. + +Och för resten: var det alldeles _nödvändigt_, att han skulle bli rik? +Kunde han inte helt enkelt avsäga sig sin morfars pengar? Kunde han inte +säga nej, då de kommo och erbjödo honom rikedomen, säga, att han inte +ville ha den och att de fingo göra med den, vad de ville? + +Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände... För några dagar +greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom +den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda. +Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett +halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till +i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet +och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli +stor, riktigt stor... Och efter denna plötsliga smärta var det, som om +det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att +kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade... + + * * * * * + +En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe +solstrålar. + +En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och +förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade +åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på +rektorsexpeditionen. + +Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit +klarvaken av något, som värmde hela hans kropp. + +Underverket -- det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle +ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ... + +Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen -- -- -- Nu +hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle +inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han _kunde_ inte gå en hel +termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv. +Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren +kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på +samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera +månader att arbeta sig allt längre in i honom. + +Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge. + +-- Har inte pappa kommit hem ännu? + +-- Nej! + +Han gick av och an runt matsalsbordet och väntade. Till slut hörde han +sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut: + +-- Säg, pappa, får ja lov och tala mä pappa ett slag. + +Ivern hade gjort honom blossande röd i ansiktet. Och samtidigt såg han +mycket allvarlig ut. + +Fadern gav honom en snabb blick: + +-- Ska det vara med samma? + +-- Ja tack! + +-- Nå, kläm ur dig då! + +Han kastade en hastig blick in i matsalen, där hushålls fröken redan +stod bakom sin stol. + +-- Ja kan inte säga dä här. I enrum! + +Fadern såg åter på honom ängsligt och skarpt: + +-- Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan? + +-- Nej, men dä ä viktigt! + +Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom. + +Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade +haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och +pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund +och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans +ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej +hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han +förstod sig inte på Stellan. + +Han såg en smula osäkert på sin son: + +-- Nå, vad är det du vill? + +Stellan fäste sin blick öppet i hans: + +-- Jo, dä ä konfirmationen. + +-- Nå? + +Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom +honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter +i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och +Göteborg. + +-- Jo, dä ä så att -- -- -- Ja kanske kommer och göra pappa och farmor +emot, och ja vill dä inte gärna, dä försäkrar ja pappa, men -- -- -- + +-- _Nå, kläm ur dig!_ + +-- Jo, får ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stället +för på landet i sommar? + +Stellan såg sin far fortfarande allvarligt i ögonen. + +Kapten Petréus vände sig om för att hämta sig efter förskräckelsen. Med +händerna bakom ryggen tog han några steg fram i rummet för att dölja ett +leende, i vilket låg lika mycket häpen undran som löje. + +Stellan följde honom med blicken: + +-- Ja vet att ja gör er emot, men -- -- -- + +-- Tjo-oo, det kan du väl få -- -- -- + +-- Då kan ja få anmäla mig på rektorsexpeditionen i dag? + +-- Tja, det går visst för sig -- -- -- det ser jag inte något särskilt +-- -- -- + +Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst: + +-- Tack, kära pappa. + +Nu vände sig kaptenen om och såg på honom: + +-- Vad är det som gör att du ändrat dig? + +Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen: + +-- Dä ä svårt att säga -- -- -- + +-- Nå, då vill jag inte fråga. + +-- Tack, snälla pappa. + +-- Tja, då äter vi väl! + +Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar +en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig. + +Samma kväll skrev han ett långt brev till prostinnan i Lund. Det kom +omgående svar, också ett mycket långt brev, adresserat till Stellan +själv. Hans farmor var mycket belåten över hans beslut -- allra mest +därför att hon segrat över konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nämnde +någonting därom i skrivelsen till Stellan. I stället talade hon om +konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev också om att hon själv skulle +komma i god tid för att bistå honom under dessa för hela hans framtid +och hans andliga liv så betydelsefulla veckor. + +Både beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett högtidligt +allvar och en känsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en värld +av vit bomull. Det föreföll honom som om alla mänskor plötsligen blivit +vänligare. Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle +konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt +vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters +sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras +andliga liv så betydelsefulla stunden. + + * * * * * + +Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist. + +Men intet underverk skedde. Den stora, hela själen genomskakande +Paulusuppenbarelsen inträffade ej, bländande med sitt övermäktiga sken, +tvingande honom på knä... + +Han läste katekesen och Bibeln på nytt; han lärde sig en massa psalmer +utan att därigenom komma närmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom +sig upptäcka någon nämnvärd förändring annan än den att han allvarligt +bemödade sig att tro. + +Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och +bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som +han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något +intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för +vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det +lyckades ej. Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med +Frälsaren. + +Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man +ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var +femton år. + +Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora +logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade. +Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prästen säga, +bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet +fram till förståelse av och kärlek till vår Herre Frälsare. Kunskaper +båta föga. Ja, när kunskapen ställer sig i strid mot mänskans tro, hopp +och kärlek till Kristus, är den en förbannelse. + +Var det däri felet med honom själv låg: _visste_ han redan för mycket? + +Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej! +Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej! +Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på +det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja! + +Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? _Nej!_ Hade han det +rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få +det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte +för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta +barnasinnet? Obetingat jo! + +Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna +räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig +att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen +och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade +undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till +Damaskus hade varit _hans_ konfirmation. + +Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en +månad till dess han skulle avlägga löftena. + +Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest... + +Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på +sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: -- Kristus, lär mig älska dig! +Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett +tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför +altaret! + +Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då +kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta +Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga. +Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu +mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om +hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och +hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med +avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en +eftermiddag hos en ung löjtnant. + +Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter +annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans +hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att +själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst, +som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut... + +Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram +tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade +sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek +till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe +på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom. + +Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, +alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, +farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans +kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande +känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa. + +Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens +förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till +sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, +så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till +exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att +göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det +mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på +allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var +majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant +Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng? + +Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga +liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz... +Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han +önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i +templet: driva ut dem... + + * * * * * + +Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden. + +Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar, +ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta +Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son +Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi. + +Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds +på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, +kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt -- -- -- +Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet +gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten +onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin +djupa stämma. + +Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från +föregående besök kände de flesta. + +Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i +salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon +olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen, +lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora +glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig +vara ganska skicklig i konsten. + +En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, +lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva +till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. +Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning +Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till +stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence, +ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen +med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med +vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon +klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han +promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet +plågade honom. + +Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket +mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i +julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av +all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll +alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket +"Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan. + +Hon visste ej att Stellan föraktade henne, föraktade henne för hennes +världslighet och humbug. Kom hon inte från patiencen och kortlapparna +direkt till aftonbönen! Kunde det kallas att ta konfirmationen på +allvar? Var det detta hon menat, när hon sagt, att hon skulle komma för +att bistå honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans +liv? + +Han kände för henne samma äckel som för faderns och majorskan +Gyllencrantz' världslighet. + + * * * * * + +En vecka efter farmor kom gudsförnekaren Boberg till staden. Han +uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens präster att möta honom +i öppen och offentlig diskussion i frågan om Guds existens, Kristi +gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obefläckade avlelse. + +Stellans farmor var upprörd. Hon rasade. Hon förklarade, att den +förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället +för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt +folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle +låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan +usling med ett svar. + +Hon gick dagligen på kafferep till stadens prästfruar och kom tillbaka +fullproppad med nyheter. + +Stellan levde i en oerhörd spänning. + +Inte nog med att hans farmor rasade över gudsförnekaren. Också i skolan +under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade små +grupper... + +Stellan tänkte ej på något annat än ateisten. + +_Hur vågade han!_ + +Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så _absolut_ +säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera +än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena +okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin +otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan +gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist +skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle +hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen? + +Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans +mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska +såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt, +illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en +rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut +som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade +det. _Och han hade själv sett honom_. Gudsförnekaren bodde i samma hus +som han, hos faktorn på den radikala tidningen. + +Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel +timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej. + +På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än +någonsin förr. + +-- Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på +missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det +kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar +kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra! + +Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd. +Men han vågade inte. I stället sade han: + +-- Ska farmor gå? + +-- Jag skulle mena det, om jag också ska _bäras_ dit. + +-- Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde. + +Hon såg på honom över glasögonen: + +-- Det skulle bara fattas det! + +Dagen efter höll sig Stellan under rasterna i närheten av gymnasisterna. +Annonsen hade stått i morgontidningen, med ett särskilt Observera! på +slutet: Skolungdom äger ej tillträde. + +Men sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn i den radikala +tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta på sig plommonstop och +fälla upp rockkragen. För resten hade han redan en liten mustasch på +överläppen, han tänkte svärta med en sotad kork. Ingen skulle känna igen +honom. Det fanns flera stycken, som ville följa med. Men han betackade +sig. Det fanns gränser för solidariteten. Här dög det inte att uppträda +i klunga eller alltför många i spridd ordning. Man skulle spricka på +kuppen. Och det skulle fan utsätta sig för nedsatt sedebetyg i studenten +eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tänkte gå, gick inte +_han_. Det var bara att säga från med samma. Var det någon, som ville +sänka sig så lågt att _plagiera_ honom, så var så god! Men han fordrade +uppriktighet i oärligheten. Han tog sig bara friheten påpeka för de +närvarande, att det var _hans_ idé. Dixi! + +-- Men efteråt talar du väl om, hur det gick till? + +-- Visst fan! Snålhet ä inte min dygd. + +Den kvällen åt man kvällsvard hemma en timme tidigare än vanligt. +Klockan halv åtta hjälpte Stellan sin farmor på med ytterplaggen. Hon +var så upprörd, att hon glömde salig Petréus' ebenholtskäpp. + +-- Ska farmor inte ha käppen med sig? + +-- Jo, det ska jag visst. Och jag önskar jag kunde använda den också. + +Och så gick hon. + +Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med +den latinska grammatiken framför sig. Men han läste ej. Han tänkte på +Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart åtta. Nu skulle +gudsförnekaren snart börja. Vad sa han? Stellan försökte föreställa sig, +hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod +han med armarna i kors över bröstet, liksom Luther i Worms, då han sa: +Här står jag och kan inte annat, så Gud hjälpe mig. Amen! Men det sista +kunde han ju inte säga. Han förnekade ju Gud! + +_Hur vågade han!_ Fanns det inte hos honom åtminstone ett _tvivel_? Hur +kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han _absolut_ +veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med +förkärlek.) Nej, det kunde _ingen_ mänska absolut veta. + +Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var +landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna +suttit och lyssnat till Luther -- -- -- + +Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade: + +-- Det finns ingen Gud -- -- -- + +Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en +målbrottsstämma, som började nere i basen: + +-- Det finns ingen -- -- -- + +Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad +gjorde han? Vad höll han på att göra -- -- --? Han skälvde till ett slag +i ångest och lutade huvudet i händerna. + +-- Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte +kommit. + +Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat +syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att +han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg... Han +kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit +meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en +Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset... Och han hade ej +fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några +veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta +_allt_, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, _allt_! +Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för? +Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att +avlägga löften, han inte kunde hålla? + +Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade +dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone +inte något sken... Han hatade dem. + +Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt +efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då +hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och +öppnade dörren. + +Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri +från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten. + +-- Är du uppe ännu, pojke? + +Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar, +ett ja eller nej. + +-- Ja satt och läste, svarade han lågt. + +-- Läste så här dags! Klockan är ju över elva. + +Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom. + +Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid +skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot +alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura +honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en +darrande fråga: + +-- Finns det en Gud? + +Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var +sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var +omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit. + +Sjundeövristen stod mitt i klungan och sade: + +-- Dra åt helvete med er allesammans! Jag tänker inte hålla +cirkusföreställning. + +Han banade sig väg ur skaran och räddade sig in bakom en dörr på vilken +det stod: VII:2. + +Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundeövristen +sagt. Han hade yttrat sig på följande sätt: + +-- De sprack skändligt både prästen och Boberg. De resonerade som +barnrumpor båda två. + +Uttalandet fyllde Stellan med en hopplös förtvivlan. Nu, när allt var +ohjälpligt förbi, förstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen +mellan prästen och gudsförnekaren. Han hade väntat på vissheten, på ett +svar att kunna hålla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja +eller nej, en vägvisare för livet... + +Hemma nämndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick på +kafferep flera eftermiddagar å rad, och om kvällarna talade hon med +Stellan om otroheten och gudsförnekandet, som rasade ute bland okunnigt +och halvbildat folk. + + * * * * * + +Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och ännu hade +underverket ej skett. Inom sig kände Stellan ingenting annat än en +stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu +värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt. +Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme +strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som +hjärtat. + +Då greps han av panik. Hur skulle det sluta? Såsom han nu var, ömsom +ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga +konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till +något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville +han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde +inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv, +ville han ej vara falsk. + +Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn _kunde_ +straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i +tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle +straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker. + +I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu, +innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena. + +-- Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte +vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så +straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus! + +Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon +voro torra och heta. + +Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning? +Skulle han _tvingas_ att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket +i sitt liv? + +En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för +farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon +var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas, +utan att känna sig löjlig. + +Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma: + +-- Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras -- -- -- + +Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen: + +-- Vad för slag? + +-- Ja ä inte färdig -- -- -- + +-- Vad menar du med att du inte ä färdig? + +-- Ja ä -- -- -- Ja ä inte redo -- -- -- Ja har inte dä rätta +sinnelaget -- -- -- + +-- Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor! + +Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han: + +-- Farmor -- -- -- Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på +Gud, ja kan inte _älska_ Kristus, ja kan inte _känna_ honom som ja +ville -- -- -- Ja kan inte förklara dä på annat sätt -- -- -- + +Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om +hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum +försvunnit. + +Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i +sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han +fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du +försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag +inte är sådan som jag var då. + +Han vred sig inne i kläderna för att komma loss. + +-- Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod. + +Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne. +Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för _henne_ +att säga som redan var konfirmerad. Men _han_ hade bara några veckor +kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad +det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? _Var han den +ende i hela familjen, som tog detta på allvar?_ Var det alltså sant +att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt +honom -- -- --? + +Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat +på huvudet. Och hon hade märkt det: + +-- Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få +se! + +Nu reste han sig upp: + +-- Farmor menar underverket? + +Han log omärkligt. För första gången log han en _vuxen_ mänskas bittra +leende. + +-- Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar +mänskobarnets hjärta. + +I detta ögonblick _hatade_ han henne mera än någonsin för hennes prat. +Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han +skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet. + +Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom +honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig. + +Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv. +Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, _alla_ +mänskor! Humbug! Fy fan! + +Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut +dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt. + +Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller +hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där, +rakt framför hans ögon: _Calvin har rätt!_ + +Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han +dröjande, som ett eko: Calvin har rätt... + +Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till +salighet, andra till fördömelsen. + +Och jag hör till de fördömda -- -- -- + +Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände +rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så +_absolut_ logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid? +Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla +anledningen, att _ingenting kunde hjälpa_. Han var predestinerad. Hade +inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda. + +Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var +predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig, +att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle +sluta illa? + +Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och +befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i +väntan att åter höra den. + +Plötsligen sade han lågt till sig själv: + +-- Äntligen har jag fått klarhet i allt detta. + +Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och +grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i +detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans +liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna +förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de +utstötta? Hade inte Rose -- -- --? Hade inte Kalle Möller -- -- --? Hade +inte rabulisterna -- -- --? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, +predestinerad? + +Kunde någonting vara mera _absolut_ logiskt och klart?! + +Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur +besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han +leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna +predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu. + +Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp +och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte +gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall +ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en +annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro. + +Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att +ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom +honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna +sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en +av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som +mitt i Guds hus vågade ropa: _Det finns ingen Gud!_ + +Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det +var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig. +Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett +syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför +världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse +över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna. + +Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om +han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket +-- -- -- Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom +på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var +ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student +-- -- -- + +Han gick till sängs allvarlig och högtidlig. + +Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och +mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det +honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater +predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till +evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna +nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans. +Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick +genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över +att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han +kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns +två kamrater, som voro _verkligen_ predestinerade: Axel Ahlberg och +Pelle Stenberg, vilka båda två -- händelsevis -- voro de två i klassen, +han hyste den största respekten för. + +Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt. + +Man var predestinerad. + + + + +Men också bakom predestinationslärans absolut logiska klarhet lurade +gåtor. + +Redan efter ett par dagar började de skymta fram. + +Varför voro somliga predestinerade och andra inte? I samma ögonblick han +uppställt denna fråga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var +ännu ej tillräckligt härdad i tanke och känsla för att draga de yttersta +konsekvenserna av läran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund +ungdom var han med liv och själ indeterminist, icke minst i sin känsla +av att vara förutbestämd till någonting stort och märkligt. Om det nu +verkligen förhöll sig så, att han var predestinerad, hade han ingen som +helst lust att skriva förtjänsten på någon annan än sig själv för sina +personliga egenskaper. Han kunde inte nöja sig med mindre. + +Men det var just på denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga +resonemang dilemman öppnade sig. Han började nämligen hysa tvivel på, +att han redan kunde vara tillräckligt framstående för att vid så unga år +åtnjuta den utmärkelse, han förband med predestineringen till evig +fördömelse. Till den grad usel och dålig var han ännu inte. Han kunde +bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han _skulle_ +nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på +det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än +det allvar, han tillskrev sig själv. + +Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna? + +Han tänkte på sin far... Och han skakade på huvudet. + +Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad. Det fanns två skäl, som +talade emot. Dels var fadern ej framstående nog. Inte framsläpade _han_ +sitt liv under tyngden av en förfärande och ofrånkomlig förbannelse! Han +var inte _allvarlig_ nog. Han satt för det mesta om kvällarna på mässen, +och Stellan förstod att anledningen varför han höll sig mera hemma den +sista tiden var farmor: han _vågade_ helt enkelt inte hålla sig så +mycket från hemmet. Och den, som är predestinerad, _vågar allt_! Men det +fanns också en annan orsak, varför hans far ej kunde höra till de +utvalda: Stellan önskade honom ej dömd till den eviga förtappelsen. Ett +sådant framtidsperspektiv kan man tänka sig för sin egen del och tänka +på det med en viss kylig stolthet, men man önskar det ej åt sin far, +även när man fått ögonen öppna för hans små skavanker. + +Hans mor då? + +Det var otänkbart av en ännu enklare anledning: hon var redan död. Hur +skulle han själv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera år +hörde till de evigt förtappade. + +Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt +förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet. + +Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i +en ny, alldeles ny riktning: hans mor. + +En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit +på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte +skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en +mor. + +Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt? + +Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det +klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha +varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara. + +Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig +själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor. +Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var, +fåfäng, falsk och högfärdig: _han hade aldrig känt sin mor!_ + +Han fördjupade sig i tanken på henne, _föresatte_ sig att tänka på +henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt, +flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik... + +Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i +fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej +mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags, +i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt +till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting +annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far +vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla +fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst +om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra +handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna. + +Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på +fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar +flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor? + +Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit +honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla +Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora +ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor +närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin +klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som +när Rose -- -- --? Eller hur? + +Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare +som Rose -- -- -- + +Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara. + +Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han +kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne. + +-- Berätta mig någonting om mamma? + +Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna +salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn +och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan +snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike. + +Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om +hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle +ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat +inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma. + +-- Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst. + +-- Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja _den_ dan i hela mitt liv, +fastän dä va nu en natt. + +-- Berätta, Kerstin -- -- -- + +-- Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på +morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista +värkarna. + +-- Va ä värkar? + +-- Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson, +hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali +frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va +ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste +ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för +nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när +ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se +gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur +fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i +köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble +dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra +fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en +halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han +va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte +va färdiga snart, så skulle han skjuta dom. + +Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon +berättade. Han var försjunken i sin mor. + +-- Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds? + +-- Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på! + +Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit +för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande +med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne +_riktigt_ nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull... + +-- Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en +lyckligare mor har ja _aldrig_ sett. Dä va riktit vackert till å se på, +sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon +grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett +barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin -- -- -- Å så +grät hon igen. Ja, ja ska _aldrig_ glömma dä, om ja så blir hundra år, +hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en +gosse. Å dä va han! + +Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, +medan han bet tänderna samman över en viskning: + +-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig -- -- -- + +-- Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur +många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför +ska jag dö -- -- -- Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för +henne, när vi va ensamma -- -- -- + +Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan. +Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i +smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar: + +-- Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig, +mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma -- -- -- + +Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter. + +Hän var förlossad. Han var frälst. + +Det var Madonnan som frälst honom. + +Kerstin satt tyst och orörlig och såg på. + + * * * * * + +Han _kände_ sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade +lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende, +som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt +och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen, +slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för +att få en levande bild av henne, som hon varit, då -- -- -- då -- -- -- +Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de +andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme, +som kom honom att rysa. + +Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen, +som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som +gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse -- -- -- + +Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han +behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över +fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld +av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att +bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur +skulle han ha _velat_ vara annat än god, om han varje dag hade kunnat +lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna +vithet. Hur hade det varit möjligt annat! + +Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom +av avundsjuka mot fadern. Även när han på bröllopsporträttet höll sin +hand över honom, stack i alla fall hans svarta attilaärm med den vita +glacéhandsken fram över moderns arm. Det plågade honom, plågade barnets +längtan efter den obefläckade avlelsen. Tanken att han själv kommit till +genom synd gjorde honom blossande röd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon +velat? Hon, som var så vit och ren! + +Men också häri fann han en tröst. Han var enda barnet. _En_ gång hade +hon -- -- -- nej, han kunde inte få ordet över sina läppar, knappast ens +utforma det till tanke. Men han var henne tacksam därför. En gång, för +att han skulle kunna födas. Och sen aldrig mera -- -- -- + +-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig med hela min själ -- -- -- + + * * * * * + +Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om +moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig +fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att +hon skulle dö. + +Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes +grav. Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna +och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv: + + Min vilotimma ljuder + en gång, den sista gång, + och mig i jorden bjuder + en bädd så kall och trång. + Dock den mig ej förskräcker; + så sött jag sover där, + tills Herrens röst mig väcker, + då ingen natt mer är. + Men Herre Gud, bevara + min själ till evig tid + för syndasömnens fara, + för världens falska frid! + Här hjälp mig att fullkomna + mitt värv med tro och hopp! + Sen kan jag roligt somna + och stå med glädje opp. + +Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring. +Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i +närheten med en liten spade och en liten vattenkanna. Då fingo tårarna +torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom +gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men +oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta, +och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka +sina tårar i fred. + +Till sist -- efter ännu en blick omkring sig -- tog han av sig mössan: + +-- Adjö, älskade mamma för i dag. Jag kommer till dig i morgon. + +En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm, +ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans +far, som kom... + +Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han +kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han +kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde +olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt: +fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska. + +Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till +kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting +hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna +något därom. + +När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern +nämnde ingenting om mötet. + + * * * * * + +Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt +av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare +Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana +orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för +att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande, +vidrigt... + +Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och +åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn. +Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de +till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också +honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från +dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop... + +Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan +mot sin far ännu starkare. + +Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en +annan person, prästen, som konfirmerade honom. + +En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för +att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till +prästen. + +Stellan hade -- av ej fullt klara anledningar -- varit övertygad om att +han själv skulle bli invald i denna kommitté. Men hans namn blev ej ens +föreslaget vid de något oregelmässigt förda förhandlingarna. + +Han gick hem från mötet i en egendomlig, dov känsla. Han var inte +sorgsen. Ej heller förbittrad. Det föreföll honom som en dröm, som en +elak overklighet, att han ej blivit invald. Hur hade det gått till? Hur +kunde det vara möjligt? Hade de ingen aning om, vem han var, ingen aning +om, vad som under hela denna konfirmationstid försiggick inom honom? Och +om de också inte insågo och förstodo detta, borde de åtminstone veta, +att han var son till kapten Petréus och att hans morfar var ingen annan +än konsul Axelson i Göteborg, ledamot av första kammaren och kommendör +av Vasaordens andra klass. + +Och så hade de som ordförande i kommittén valt Percy Anderzén, son till +speceri- och diversehandlanden på Västra Storgatan. + +Hans första rediga tanke var att ej ge något som helst bidrag till +presenten, att helt enkelt inte nämna ett ord därom där hemma. På så +sätt skulle han kunna slå två flugor i en smäll: han skulle kunna visa +sitt förakt för kommittén och samtidigt undgå att tala om att han blivit +förbigången vid valet. + +Senare på kvällen förkastade han emellertid denna plan, som för några +timmar förefallit honom så lysande. Den var inte värdig en sådan som +honom. Han var och ville handla som en gentleman -- ett av de nya och +något vaga begrepp han införlivat med sin föreställningskrets. Och en +gentleman bar sig inte åt på ett så futtigt sätt. Dessutom: han ville +vara med om presenten. Hans fåfänga var ännu inte tillräckligt +raffinerad för att tillåta honom lysa med sin frånvaro. + +Vid kvällsbordet sade han: + +-- Pappa, dä ska samlas till en present åt adjunkt Lundquist. + +-- Jaså. + +Hans farmor bröt ögonblickligen in: + +-- Vem ska välja presenten? + +-- Percy Anderzén ä ordförande. + +-- Vem är Percy Anderzén? + +-- Hans far ä specerihandlande på Västra Storgatan. + +Nu vände sig kapten Petréus till sin mor med en glimt i ögat: + +-- Herr Anderzén vill väl bli av med en av sina kristallskålar. + +Stellan såg på sin far. Deras blickar möttes i två vuxna mänskors +leende. Han tyckte plötsligen om sin far, inte på samma sätt som han +älskade sin mor, utan kallt, på förståndets vägnar. + +-- Hur mycket ska du ha? + +-- Tjugu kronor ä dä högsta, någon fick ge. Annars mindre. + +-- Aha! Då blir pappa Anderzén av med mer än en kristallskål. + +Stellan gav åter sin far en blick fylld av beundran. Också hans far +föraktade kommittén. Och inte nog med det. Han hade ett skarpt huvud, +hans far. Han hade ögonblickligen förstått det djävulska spelet bakom +valet av ordförande. Så långt hade han själv inte tänkt. Nu förstod han +också, varför hans namn ej ens nämnts. _Hans_ far hade ingenting att +sälja. Och han var stolt däröver. + +Dagen efter lämnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig +gest: + +-- Här har du! + +Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens +innerficka och bad Stellan vända sig om, så att han kunde skriva bet. +för hans namn på ryggen. Stellan vände honom föraktligt ryggen, och +Percy skrev. + +-- Nu kan du se själv att ja skrivit bet. för ditt namn. + +-- Det bryr ja mig inte om. + +Percy fortsatte: + +-- Å så hade vi sammanträde hemma hos mig i går kväll, och vi kom +överens om å köpa en kristallkrona. + +-- Var ska ni få den? + +-- Jo, pappa har en, som han säljer för inköpspris, för den goa sakens +skull. + +Stellan log; han försökte härma sin fars leende: + +-- Jaså! + +-- Va tycker du? + +-- Ja bryr mig inte om va ni ger honom. + +-- Ja, dä va bra dä! För pappa sa, att om dä va nån, som satte sig emot +dä, så ville han inte på nåra villkor -- -- -- Men billigare kan vi inte +få en kristallkrona hos nån i hela stan, inte ens hos plåtslagare +Svenson, för pappa säljer den till inköpspris. + +Stellan log på nytt sin fars leende, vände honom ryggen och gick. Percy +Anderzén blev stående och såg efter honom. + +-- Hör du, Stellan, ropade han, efter en stund: Varför skrattade du? + +Stellan kastade huvudet bakåt och svarade: + +-- Ja skrattade inte. Kan du inte skilja på skratt och hånleende, din +dumbom. + +Men det blev ej någon kristallkrona. Vid nästa lektions slut höll pastor +Lundquist ett anförande, i vilket han nämnde sig ryktesvis ha hört, att +hans kära konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen +på deras levnads väg tänkt skänka honom en gåva. Han hade -- också +ryktesvis -- förnummit, att denna för honom så dyrbara minnesgåva var +ämnad att taga formen av en kristallkrona. Han tackade dem på det +innerligaste därför, inte minst för det symboliska i gåvans form. Utan +tvivel hade de tänkt sig att denna kristallkrona, dä den vid högtidliga +tillfällen stod tänd och med sina många ljus lyste upp hans älskade hem, +skulle vara en sinnebild för det ljus, han hoppades ha tänt i deras +hjärtan. Men ledsamt nog hade han redan en kristallkrona, som han +erhållit i minnesgåva för några år sedan. Fördenskull, för att i någon +mån underlätta valet av en gåva, bådo han och hans hustru dem välkomna +på kaffe och dopp dagen efter klockan fyra. Han och hans hustru ville +därmed ej ha sagt, att de skulle komma enbart för denna sakens skull. +Tvärt om hade det alltid varit honom och hans hustru ett vackert bruk +och en innerlig glädje att en gång före konfirmationen se årets +konfirmander i sitt lilla hem. + +Stellan satt och såg på honom, medan han farbroderligt leende höll sitt +långa anförande. Och plötsligen fylldes han av ett oerhört äckel. + +Det var alltså för att få kristallkronor, som prästen konfirmerade dem! +Det var alltså detta, som låg bakom det hela! + +Han blev het över hela kroppen av avsky och vrede. Han knöt händerna +samman i kavajfickorna, till dess det började smärta i fingrarna. Här +hade han gått alla dessa veckor och ängslats! Här hade han legat på knä +och under tårar bett Gud om räddning för sin själ! Och så var det en +minnesgåva det hela gällde! Han kände det som om prästen skändat honom, +bedragit honom på allt det, för vars skull han lidit... + +Han hade ej längre ord för sitt förakt och sin vrede. Det knöt sig inom +honom till svordomar, som han satt och mumlade för sig själv bakom +sammanbitna tänder: -- Fy fan, en sådan satans präst! Fy fan! + +Han förnam ingen skamkänsla inför dessa förbannelser, som han slungade +mot den, inför vilken han om några korta dagar skulle avlägga löftena. +Han hade tvärt om förnimmelsen av att den Högste gillade honom, att han +uppträdde å Hans vägnar, i en helig vredes namn. + +De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut för att +åter diskutera frågan. Man visste ej längre vad man skulle göra. +Kommittén med Percy Anderzén i spetsen hade uttömt sina idéresurser och +stod rådlös. Stellan stod och lyssnade på de många förslagen, som +kastades fram från annat håll och när någon föreslog ett par +silverborstar, gick han sin väg. Pastorn var nämligen skallig. + +Han gick direkt ut till sin mors grav. Han kom denna gång ej som +Madonnans varma tillbedjare och hjärtupplöste älskare. Han hälsade ej +god dag. Han läste inte hennes älsklingspsalm, och han fällde inga +tårar. Han kom till sin mor så, som han mången gång skulle ha kommit +till henne om hon levat, med krossat hjärta och bröstet alltför +sprängande överfullt av lidna oförrätter. Med blicken på den lilla röda +pelargonian, som stod nedgrävd i sin kruka på kullen, berättade han om +allt som hänt. Utan att han visste det själv talade han halvhögt om för +henne, hur prästen bedragit och skändat honom, hur han i ett enda slag +slitit bort från honom det allvar, han med så många inre strider till +slut lyckats tillkämpa sig. Och på sin mors grav nedkallade han +helvetets eviga förbannelse över sin konfirmationslärare. + + * * * * * + +Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten +Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en +liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet på ett skrumpet +julgransäpple. Där hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand, +räckte hon honom ej ens till axlarna. Hon såg bokstavligen ut, som om +hon formats av ett av sin mans revben. + +Stellan hade lovat sig själv att uppträda som en gentleman. Han gjorde +sin stelaste, artigaste, mest militära bugning och tog därefter en +överblick över kaffebordet: _bara fyra sorters småbröd!_ Och för de där +fyra sorternas småbröd skulle de ge något, som kostade lika mycket som +en kristallkrona! + +När man druckit kaffet, tog hussynen vid. Man fördes in i salongen och +förevisningen började. Där hängde kristallkronan i taket, som erinrade +prästen om det ljus, han tänt i gamla konfirmanders hjärtan. Framför +kakelugnen stod en sidenskärm med drakar och storkar i guld och silver. +På byråar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor, +silverljusstakar... Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfönster +dagarna före hästlöpningarna ute på exercisfältet. + +Adjunkt Lundquist gick omkring, förevisade och förklarade: -- Detta är +en minnesgåva från konfirmanderna år -- -- -- låt mig se -- -- -- Han +satte pincenén på näsan och såg efter: Jo, det var som jag trodde år +1889, och den här silverbrickan är från -- -- -- + +Det kokade inom Stellan, Prästen visste inte ens vem han fått sakerna +från utan att behöva se efter! Han kände det som om allt detta silver, +alla dessa kristaller varit förrådda själar liksom han själv. Här voro +bönerna de bett! Här var ångesten! Här var allvaret! Silver- och +kristallpjäser. Kapplöpningspriser! Fy fan! + +Hur hade han en gång kunnat tro, att en sådan mänska som prästen skulle +ha kunnat hjälpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus' +bländande uppenbarelse! Han var ju som en av månglarna i templet, en av +dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät +rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta +det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till +dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten. Och nu skulle +de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på +sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan! + +Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och +bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på +att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva +från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se -- -- -- + +Stellan stack kniven in i sin apelsin, så att saften sprutade. Han hade +fått tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han +stack flera gånger. Och han njöt. Det var som om han stuckit i sitt eget +förrådda hjärta... + +Ute på gatan höll man ett extra ordinarie sammanträde. Percy föreslog +att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik +och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat +fall fick man gå till guldsmed Dahlquist. + +Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje +över att kommittén sprack. + +Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet. + +-- Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists? + +-- Det fanns en massa silver där. + +-- Nå, har ni bestämt er, vad ni ska ge. + +Stellan skakade på huvudet: + +-- Ja har ju inte mä saken å göra. Och den där Percy Anderzén förstår ju +ingenting. + +Hans farmor blev ivrig: + +-- Jag har då aldrig hört på maken. Kan ni inte fråga en äldre och +förståndig mänska till råds. Nu ska jag säga dig en sak: jag _vet_, +att pastorskan gärna skulle vilja ha en ny sockerskål med lock till, +en sådan där i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad är det nu han +heter -- -- -- + +-- Dahlquist! + +-- Just han, ja! Och den kostar inte mer än 125 kronor, och så kunde ni +sätta undan det som blir över till en konfirmationskostym åt någon, som +har ont om det. + +Stellan såg på henne, bara såg... + +-- Ja, det _vet_ jag. Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten +inte kan säga från själva om såna saker. + +Stellan nickade. + +Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén. + +-- Vet ni, vad ni ska ge prästen? + +Percy skakade på huvudet. + +-- Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten +själv. + +Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf. Till sist sade han: + +-- Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga _honom_ om va +_han_ vill ha? + +-- Varför inte dä? + +-- _Varför inte dä?_ Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?! + +Percy såg på honom med vidöppna ögon. + +Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda +övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord: + +-- _Men ja vet, va di önskar sig!_ + +Percy bara stirrade på honom. Först efter en lång stund fick han fram +ett: + +-- Va då? + +Stellan gjorde åter en paus, innan han svarade: + +-- Pastorskan önskar sig en sockerskål med lock på, som finns hos +Dahlquists, å den kostar 125 kronor, å blir dä nåt över så ska dä +användas till en svart kostym åt nån som inte har rå. + +De stodo båda och sågo på varandra, Stellan med sin fars leende på +läpparna, Percy med stirrande, beundrande ögon. + +-- Hur vet du dä? + +-- _Därför att ja vet dä_. + +Nästa rast sammankallades kommittén, och vid frukostlovets början kom +Percy Anderzén till Stellan och frågade, om han ville vara med i den. + +Stellan samtyckte. Han sammankallade på stående fot kommittén till +sammanträde _hemma hos sig_ samma eftermiddag, klockan fyra. + +Och så gick han hem till frukosten. Äntligen hade de insett hans +verkliga värde! Äntligen hade de förstått, vem han var! Han log, sin +faders ironiska leende. Men han förhävde sig ej. Han föraktade Percy och +hela bunten, och han hatade prästen med ett hat, i vilket det låg +någonting av överlägsenhetens befrielse, den givandes överlägsenhet gent +emot den mottagande. + + * * * * * + +Men just nu, då han nått sitt mål, då han fått sin fåfänga +tillfredsställd, började han känna, att han var på väg att förlora +någonting annat, det viktigaste av allt: sin själ. Det stack till i +bröstet på honom: han tyckte sig ha kommit allt ohjälpligare bort från +det högtidliga allvaret, den kristliga sinnesstämningen. I hans egenskap +av kommitténs ordförande var det hans uppgift att till pastor Lundquists +överlämna sockerskålen, och hans tankar sysslade med det mest anslående +sättet. Inne på sitt rum inövade han ceremonien. Han höll en blomstervas +i handen, tog ett steg framåt, bugade, sträckte fram vasen och sade: -- +Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den +högtidligaste milstolpen i vårt liv, den för våra själar viktigaste +stunden i en mänskas liv, ber jag å konfirmandernas vägnar att till +adjunkten och fru Lundquist få överlämna denna lilla minnesgåva. Så +bugade han sig på nytt, tog ett steg tillbaka och satte blomstervasen på +dess plats. Och så blev han sittande en lång stund vid skrivbordet: han +kände sitt hjärta slå, hans panna blev het, han började till och med +tycka om prästen... + +Men för varje gång han upprepade ceremonien, hade han förnimmelsen av +ett allt starkare äckel. Vart bar detta hän? Var det på detta sätt han +beredde sig till den stora stunden? Var det med tanken på en silverskål +han skulle avlägga löftena? + +Han greps på nytt av ångest, över sin egen flärd, över prästens +världslighet, över all den fåfänglighet, i vilken det allvarligaste +ögonblicket i en mänskas liv förfuskades. + +Det var endast tio dagar kvar. Hade han ännu tid? Var det inte redan för +sent? + +Här gällde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde +det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy +Anderzén och sade: + +-- Hör du, Percy, ja vill inte lämna skålen till prästen. Dä får någon +annan göra. + +Percy såg på honom: + +-- Varför vill du inte dä? + +-- Samvetsbetänkligheter. + +De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande, +Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet. + +Till sist sade Percy: + +-- Vill du inte va ordförande i kommittén heller? + +Stellan tänkte sig för ett ögonblick: + +-- Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å +göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den. + +-- Men då får vi ha ett nytt sammanträde. + +-- Ja, men ja kommer inte dit. Å för resten kan du komma å hämta skålen +hem till dig, nu när ja inte längre kan överlämna den. Du kan komma i +eftermiddag. + +Stellan skildes från Percy och ställde sig vid ett av fönsterna i +korridoren. Den låg där, lång och öde. Han kände sig underligt ensam, +men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig +från världen och all dess flärd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna +förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom +honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där +nere, sade han halvhögt till sig själv: + +-- Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja +snart redo. + +På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat +sockerskålen, gick han ut till sin mor. Han blev länge stående vid +graven, läste hennes älsklingspsalm och stod för övrigt försjunken i sin +egen sinnesfrid. Han grät ej. Men frånvaron av tårar ängslade honom ej. +Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter. + +Han vände sakta tillbaka hem i en känsla av tryggt förväntansfull glädje +och upphöjt allvar. + +Men vid kvällsvarden sade plötsligen hans far: + +-- Hör du, min pojke, jag har varit inne hos skräddaren och sett ut tyg +till din konfirmationskostym. Du får gå dit i morgon eftermiddag och ta +mått. + +-- Ja, pappa. + +-- Du säger det som om det var en plåga för dig att gå till skräddaren. + +-- Nej, pappa. + +Han hade önskat, att han kunnat svara ja i stället. Han kände sig +plötsligen förrådd i sitt eget hem, utlämnad till världslighet och flärd +av sin egen far. Skulle han behöva tänka på kläder nu, när han av +samvetsbetänkligheter avsagt sig det andra? _Gällde det inte hans själ?_ +Hade Kristi lärjungar haft svarta kläder, när de sutto till bords med +Frälsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara klädd på ett +särskilt sätt, när man böjde knä inför altaret? + +Hans far såg på honom, på det plågade uttrycket i hans ansikte. Och han +blev ond. + +-- Har du inte vett att tacka, när du får en ny kostym? + +-- Jo-oo -- -- -- tack, pappa! + +Det sjöd inom honom. Han kunde inte längre sitta stilla vid bordet, +mumlade en ursäkt, och gick in på sitt rum. + +Var han den ende, som tog detta på allvar? Hans farmor hade kallat honom +högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte _han_, som gjorde allt för +att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta +sinnesförfattningen? Och så kommo de med silverpjäser och skräddare! Var +det ingen, som förstod honom? + +Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede +och trött förtvivlan. + +Han försjönk i funderingar, hur han skulle vilja vara klädd, då han +konfirmerades. Det skulle inte vara hans vanliga kläder, varken +vardags- eller söndagskläderna. Han skulle vilja vara klädd som en +tiggare i trasor, han skulle vilja komma barfota och nedböjd till +altaret. Han skulle vilja vara smutsig och illaluktande. Och de andra, +i sina nya, svarta kläder skulle förakta honom, och prästen själv +skulle visa honom bort från altaret. Och han skulle gå, gå sakta den +stora mittgången ned till dörrarna, medan alla sågo på honom med förakt +och avsky. + +Men då, _då skulle någonting hända_... + +Kristus, som stod i marmor över altaret, skulle plötsligen stiga ned och +ropa: -- Stellan, Stellan, välsignad vare du, välsignad vare du, den +ende som kommit till mitt bord i anda och sanning! Kom tillbaka till +mitt nattvardsbord, till min åminnelsehögtid! Kom, Stellan, kom! + +Och så skulle han driva alla de andra, prästen, konfirmanderna och +församlingen ur kyrkan. -- Ut med er, I månglare och skrymtare, ut med +er, I, som förråden barnasjälar för silverskålar! Ut! Ut! + +Och de skulle störta ut ur bänkarna, nedför den stora gången, och i sin +skräck skulle de trampa ihjäl honom, Stellan, där han låg ensam, klädd i +trasor, medan Kristus ropade: -- Stellan, Stellan! Kom till min måltid! + +Hans huvud sjönk ned mot skrivbordet. Hans kropp skakade under stönande +snyftningar, innan gråten bröt fram -- -- -- + +Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in +huvudet och med förfäran åter försvann -- -- -- + + * * * * * + +Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en +period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av +hat och helig vrede. + +Ty nu kämpade han den sista avgörande striden, striden mot Djävulen +själv, mot den store Frestaren inom sig. + +Först var det konfirmationskostymen. + +Han stod och provade hos sin fars skräddare framför den stora spegeln, +som räckte ända ned till golvet. + +En så vacker kostym hade han aldrig förut haft. Det svarta tyget var +fint och mjukt. Det låg över det en underbar glans. Skräddare Ström, +som lärt yrket i Köpenhamn och som för resten med sina svarta, vaxade, +uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskägg och det pomaderade håret i +en hornliknande tupé påminde ej så litet om en Mefisto, som stångat ena +hornet av sig, stod med måttbandet över den prickiga sammetsvästen, +kritan i ena handen, knappnålarna i munnen och granskade honom med en +förförisk och smekande blick, medan han mumlade älskvärdheter: -- Nu ska +vi göra vårt _allra_ bästa för unge herrn, så att kostymen sitter +_riktigt_ bra, som gjuten på kroppen och ändå lös och ledig. Förmodligen +kommer unge herrn att använda den på många baler efter konfirmationen. +Och en konfirmationskostym är minsann ingen småsak. Den ska vara nobel +utan att verka prålig. Vad säger unge herrn, om vi skulle ta in en +_liten, liten_ smula här, ett litet _känn_ bara -- -- -- + +Och skräddare Ström skisserade det lilla kännet i veka livet med ett på +samma gång vårdslöst och målmedvetet kritstreck. + +Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln: + +-- Jo, ja, kanske -- -- -- + +-- För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i +officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en +annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi +ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur, +_ska_ vi lyckas. + +-- Ja. + +Stellan rodnade. Det var inte rätt att stå så här framför spegeln och +beundra sig själv, nu när det andra, det viktiga väntade. Men han +_kunde_ ej låta bli. Han tyckte sig rent fysiskt känna, hur fåfängan och +världsligheten svepte sig kring honom i något mjukt, svart. Han kunde +intet motstånd göra. Det var så mycket lättare och så oändligt mycket +skönare att låta sig föras med av all denna fåfänga och alla de bilder +den framkallade, danstillställningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor, +majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa långa veckor +kämpat mot. + +Men när han åter befann sig utanför skräddeributiken med en häftig +aprilskur svepande genom gatan, blev han stående med regnet piskande +ansiktet, som om han vaknat ur en angenäm dröm. + +Han gick direkt ut till sin mor. Han läste hennes älsklingspsalm med en +järnhård vilja, en energi, som om det gällt att lära in en svår läxa. +Han koncentrerade alla sina tankar på hennes bild som brud. Men nu var +det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade +med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne +ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde +fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan +lång blick, som Rose en gång gett honom... + +Han ryckte upp sig. + +-- Va gör ja? Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur +ska dä här sluta -- -- -- + +Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar +voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem +föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till +den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den. Det kändes skönt +att ha fattat beslutet och det kändes också skönt att ha framför sig en +hel kväll, under vilken han kunde hänge sig åt sina drömmar precis som +han ville. + +Då konfirmationskostymen sedan två dagar hängde inne i garderoben och +den förlorat nyhetens behag åtminstone till den grad att han ej längre +tog fram den för att beundra den, kom ett långt brev från mormor. Hon +beklagade, att hon inte kunde komma ner för att övervara den högtidliga +akten. Men hans morfar låg ju vid riksdagen och själv kände hon sig inte +riktigt kry. Hon bad emellertid Gud välsigna och bevara sin älskade +dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslärare, han undervisats +av, gett honom den riktiga föreställningen om dessa dagars oerhörda vikt +för hela hans kommande liv. Ungdomen är minsann så tanklös och begiven +på nöjen nu för tiden, att det sannerligen behövs en lärare med ett +alldeles speciellt grepp om barnasjälen för att lära den inse +ögonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "För att du skall +förstå, min käre, älskade gosse, hur nära din morfar och jag äro dig i +tankarna i dessa betydelsefulla dagar och för att du ska ha ett också i +yttre måtto synligt bevis på, av vilken oerhörd vikt det steg är, som du +nu går att taga, sända morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett +särskilt paket några saker, som du för hela ditt återstående liv ska +bära som minne av denna betydelsefulla händelse. Och vi tro och hoppas +av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera +lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste +minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer +att uppskatta som den betydelsefullaste." + +Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel +bemärkelse oerhört intryck på Stellan. Hans första tanke var: att hon +inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till +och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i +ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare +konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och +allvarliga stämning, han levat i innan. Och så skickade hans mormor +honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste +mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: -- +Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju +inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade +förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde +sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till +nattvarden. En sådan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsägligt +äckel. + +Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med +det okändas hela makt, lockade den ut på gissningar, som inga gränser +hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det för slags +presenter, som voro sådana, att de kunde räcka ett helt liv och som han +skulle vårda sig om, också när han fått smak för mera lysande prydnader. +Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte räknas +till prydnader. Någonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad. +Men hon hade skrivit _saker_, några saker. Det måste alltså vara mera än +en klocka. Vad mera? Hans fantasi förlorade sig i gissningar. Han +_måste_ veta vad det var. + +Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor: + +-- Snälla farmor, ja fick ett brev från mormor. + +-- Ja, jag såg det i morse då posten kom. Det vill säga, jag såg det var +avstämplat i Göteborg. Och så förstod jag ju. + +Stellan såg på henne. Hon nämnde ingenting om paketen, som mormor skrev, +hon skickat samtidigt. + +Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och +hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon +ju inte kunna undgå att säga något. + +-- Vill farmor läsa brevet? + +Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa +Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och +föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon +bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning: + +-- Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta +din farmor ta del av brevet. För brev man får _på en sådan dag_ är i +alla fall _familjeegendom_. + +Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan +hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de +rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv +skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje +bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och +gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon +harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga +hyckleri. _Och hon njöt av det!_ Hon tog inte brevet, skrynklade det +samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade +roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade +och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll +det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i +Göteborg. + +Hans farmor räckte honom brevet: + +-- Ja, det var ju riktigt vackert och känsligt skrivet. + +Han tog brevet. Hans händer darrade och han skrynklade papperet samman. + +-- Men pojke, vad gör du? + +Han bet sig i underläppen. + +-- Ingenting... + +Hans farmor vågade ej se på honom. Hon böjde sig över sin stickstrumpa. + +Efter en stund sade Stellan: + +-- Säg, farmor, paketen, har den kommit? + +-- Ja, det har den. + +-- Var ä den? + +-- Den har jag låst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi +har kommit överens om att det allra bästa är, att du inte öppnar +askarna, förrän vi kommer hem från konfirmationsförhöret i morron. Vi +anser det bäst så. På en dag som den i morron, ska du inte låta dina +tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga. +Förstår du, min gosse? + +Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum, +slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle +höras in till hans farmor. + +Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna. +Sådana mänskor! Sådana satans, föraktliga, dumma mänskor! Fanns det +ingenting annat än hycklare och bedragare här i världen. Sådana idioter! +De ville inte, att hans tankar skulle förirra sig bort från det enda +viktiga! Och så läto de honom gå här i ovisshet om vad som fanns i +askarna, så att han inte skulle kunna tänka på _någonting_ annat än det! +Voro mänskorna galna! Voro de alldeles från vettet, som gamla Kerstin +brukade säga! Fy fan! Fy fan! + +Det knackade på dörren. Hans farmor sade: + +-- Kära barn, jag vill tala med dig! + +Han stannade ett ögonblick och svarade kort: + +-- Ja vill helst va ensam nu. + +Han fortsatte att gå fram och tillbaka så länge, att hans ben kändes +blytunga. Han sjönk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med +händerna döljande ansiktet. Han var trött. Gud vad han var trött! Om +bara allt detta var överståndet. Han längtade till nästa måndag, då han +åter skulle gå till skolan, som till en helgdag, en lovdag... Om han +bara kunde ta det, som förestod, liksom de andra: hyckla sig genom det, +humbuga sig fram... + +Och så, plötsligen, stod tanken på innehållet i askarna åter för honom. +Var hade han mormors brev? Han sökte efter det och fann det i en ficka. +Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna +åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor. +Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En +ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor +sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha? +Han satt och övervägde, höll fram handen och såg på ringfingret. Det +skulle se stiligt ut. Och en kråsnål -- han tog med två fingrar om +halsduken -- det skulle också se snobbigt ut -- -- -- + +Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig +själv: + +-- Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig, +Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att +ja lider! + + * * * * * + +Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför +altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det +förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll +honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och +närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg +ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom, +inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod +innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt +märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt +skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. +Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång +rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret +dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten +äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han +studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han +tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen. + +Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun: + +-- Ja. + +Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte +svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela +hans inre lysts upp av en blixt. _Han skulle inte svara!_ Han skulle +inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? +_Kunde någon tvinga honom att svara?_ Var det inte en sak mellan honom +och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han +inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett +brott, om han teg? + +Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv +och vrår: + +-- Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad +av den Helige Ande; född av Jungfru Maria -- -- -- + +Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken +av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag -- -- -- + + * * * * * + +Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade +gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. +Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och +skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det. + +De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far. + +-- Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med +några blommor. + +De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya +klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av +dem sade något. + +Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma +snyftningar. + +Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne +för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. +Han skulle aldrig, _aldrig_ glömma det. Så länge han levde skulle han +handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. +_Alltid! Alltid!_ + +Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under +skakande gråtattacker. + +Med näsduken för ögonen sprang han från graven. + +Hans far och farmor följde tysta efter. + + * * * * * + +Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum. + +Det knackade på dörren; det var hans farmor: + +-- Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat. + +-- Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar. + +Det var ett skrik som från en mänska i nöd -- -- -- + + + + +Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan +den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid +sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen, +att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de +kallade det fastnat i gommen på honom. + +Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det +vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen, +och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen. + +Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust. +Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker. +Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det +någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade +en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela +denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var _han +själv_, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom +honom. Kanske när allt kom omkring, att det var _han_, som burit sig åt +som en humbug och inte de andra. + +Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och +självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga +gestalt. Men han _anade_ dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av +en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare, +kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller +långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en -- -- -- + +Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela +hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila. +Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro. +Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan, +ställde det på framtiden. + +För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat +en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort +officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han +sett blivit modet i de allra högsta klasserna. + +Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till +den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka +förändringen. Han sade: + +-- Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke. +Vad ska den frisyren föreställa? + +-- Jag ska ha uppstruket hår. + +-- Kallar du det håret uppstruket? + +Stellan svarade med ett ödmjukt leende: + +-- Det kan väl bli. + +-- Låt oss hoppas det. + +Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest +utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan. +Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för +alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett +avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden +bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit +studentexamen visste han ännu inte. Men _ett_ hade han klart för sig: +officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke. +Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre +bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han +insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det +billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var +löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla +andra. Man hade rätt att befalla. Man _var_ någonting. Man var _någon_. +Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan +eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en +beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla +sätt -- genom att gå omkring i uniform -- han ville skaffa sig anseende +och makt. + +Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var +lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, +då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade +han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom -- han +ansåg sig redan vara jämförelsevis stor -- hade rört sig kring detta +enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit +äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig +som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red +i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och +drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet. +Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och +kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller +divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände +sig om och beundrade honom... + +Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och -- vad som var det +underbaraste -- han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den +vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, +lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna -- allt hade han lämnat +bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta. + +Han såg sig själv i spegeln -- på det uppstrukna håret, som ännu +strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv: + +-- Jo, du ä förändrad. + +Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse +honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej +ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till +dess han blev student, och så -- plötsligen -- förklara allt. Men han +insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore +att så småningom förbereda honom. + +En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan +och började gå av och an med händerna på ryggen. + +-- Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna -- han hade känslan av +att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han +stannade: + +-- Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer? + +-- Vad ska du bli då? + +-- Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer. + +-- Jaså, du känner det? + +Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med +honom. Han hånlog åt allt. + +-- Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider. + +Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet. + +-- Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och +tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer. +Men sen -- -- -- Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid +fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela +ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska. +Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från +skyarna. + +-- Nej. + +-- Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk. + +-- Ja. + +Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå +innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus +just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss +om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord +hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt +slag: _han kände rätt_. Också när han inte i fullt klara meningar kunde +bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst +inne hade rätt. _Inom honom fanns det något, som ej tog fel_. Han hade +med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han +endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel. + +Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta +stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd, +som om han blivit man, riktigt man. + +Han var redan vid dörren då hans far sade: + +-- Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli +knekt? + +-- Å, en tid sedan. + +-- Det var då du började skaffa dig bondkalufsen. + +Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller +känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom +honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade: + +-- Du hånar alltid, pappa. + +Och så gick han in till sitt. + +Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han +blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt +bakom sig. Nu var det _hans_ ansikte, som speglade en häpen stumhet. + + * * * * * + +Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som +följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som +aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med +denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen +hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra +folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner. + +Han tyckte sig ha _rätt_ att njuta av allt detta, nu sedan han levde i +denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, +som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något +bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess +natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits +inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig +att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag _alltid_ vetat att +jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig +i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är +bättre än andra? + +Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast +starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av +Ödmjukhet. Det var inte _hans_ förtjänst utan en gåva. Från vem? Han +visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det +goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att +bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att +fullkomna sig. + +Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig. + +Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade +någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit +lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt +enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon +betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i +stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit +betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu +ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle +vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en +världsåskådning. + +Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön. + +Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt +detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och +sommarsvärmeriet. Han _kunde_ ha blivit förälskad denna sommar. Men han +ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan +skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid. + +Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen +oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig +samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han +började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en +kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en +Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han +på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han +på ett liv efter detta? Ja! + +Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste +uppskjutas till hösten. + + + + + + +III. + +RENÄSSANSEN + + + + +Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i +en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt +skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta +studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt +nog att bygga upp en världsåskådning på. + +Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att +inga nämnvärda förändringar skett. + +Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället +för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre +kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på +gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle +ha skolpojkar inackorderade hos sig. + +Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om +möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé +att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till +förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på +gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt +understöd. + +Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat. + +Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens +gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som +solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina +tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets +gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan, +som upplöstes i intet. + +-- God da! + +-- Tjenis! + +-- Nu börjas det igen! + +-- Ja, nu börjas det! + +-- Har du tittat på ferieläxorna? + +-- Håller på. + +Och så ingenting mera. Man skildes. + +Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och +butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan, +gymnasisters och skolflickors rendez-vous. + +Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist. + +Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta +flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna +Ekenstjerna och Ebba Boberg ... hela raden. Liksom gymnasisterna gingo +de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig +med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba +ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen? +Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den _riktiga_, den +okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt +härifrån? + +Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän +han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, +till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten +redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och +släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig. + +Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn +och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till +något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos +honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst +som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det +var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna +kroppsdel. + +Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och +hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de +andra flickorna. Hon stannade och sade: -- God dag, Stellan, hur står +det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro +och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på +allvar. + +Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som +en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så +förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot _hans_ uppfattning +av hur en flicka skulle uppföra sig. _Hans_ ideal skulle hålla sig tyst +och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick +och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen +kunde gå ur led. + +När hon slutat svarade han endast med ett kort: + +-- Jaså! + +-- Ska du inte önska mig lycka till! + +Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en, +hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede +förgick sig, blev ohövlig och drullig. + +-- Lycka till, sade han. + +Men då hade hon redan gått sin väg. + +Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i +dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det +förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han +inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han +hade bara gått dit _för att se_. Han hade viktigare saker att tänka på +denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning. + +Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på +Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade +sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i +kinderna. Hon hade redan bröst... Det på samma gång lockade och stötte +honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten +var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel, +borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de +andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla +fall lockade och hetsade. + +Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den +gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade +föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon +visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna +stängdes. Men utan resultat. + +Hon hade redan rest... Han tog hennes försvinnande som ett gott omen. +Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det +stora målet: världsåskådningen. + + * * * * * + +Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i +smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn +i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han +ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och +klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och +fisförnäm. + +-- Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade. + +-- Varför tror du det? + +-- Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna. + +-- Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye! + +-- Ä det den, vi ska ha i latin? + +-- Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla +ifrån sig? + +-- Visst! Visst fan! _Det_ ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn! +Smygaren! + +Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten +i vidare kretsar. + +Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt +liv. + +Stellan drog sig så småningom hemåt. + +Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför +sig. Han ropade på honom: + +-- Bor du på den här gatan? + +-- Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård. + +-- Ja, men där bor ju jag också! + +Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade: + +-- Det hindrar väl inte, att _jag_ kan bo där också? + +-- Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde. + +-- Hos änkefru Johanson. + +-- Ack, ja visst. Det var livat! + +-- Man får röka där, svarade Axel kort. + +Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan: + +-- Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång? + +-- Det kan jag väl göra. + +Någon bakom dem ropade: -- Axel! + +De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade +klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron. + +-- Bor han också där? + +Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på +Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med +klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga +honom med ett ord. + +Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård. + +-- Bor du också här? frågade Josef. + +Stellan pekade upp på sitt fönster: + +-- Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig. + +Josef värdigades ej ens svara. + +Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram: + +-- Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar. + +Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det +lät så dumt. + +Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom +till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som +ledde till fru Johansons bostad. + +Axel Ahlberg följde efter som ett eko. + +Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack +till inom honom. Varför hade de varit så ovänliga? Han kunde förstå +Josef. Han var en klass över Stellan. Men Axel? De hade varit +klasskamrater ända sedan fjärde klass. Stellan hade aldrig haft något +otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit närmare vänner. +Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg, +en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett +honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden +var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom. +Instinkten förbjöd honom. Han var _rädd_ för Axel Ahlberg, rädd att han +själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen +underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han +hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle +gärna vilja vara hans vän. De två och så Pelle Stenberg voro i alla fall +de tre bästa i klassen, inte i kunskaper, men på något sätt han _kände_, +utan att närmare kunna förklara känslan. De voro de bästa, var och en på +sitt sätt. + +Han blev stående länge vid fönstret till sitt rum och såg ned i fru +Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel röra sig där +inne som skuggor. + +Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i +ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på +den gamla gården. + +Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och +skrattade åt honom där nere... Han hade känslan av att redan ha +blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det +_var_ han inte. Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt +dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta. + +Sutto de och skrattade åt honom...? + +Han blev het över hela kroppen. + + * * * * * + +Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap +till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och +då höll sig Stellan försynt undan. + +Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och såg ned på deras fönster +med en underlig känsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En +blandning av bitterhet och besvikenhet, av begär att hämnas och behov av +vänlighet. Närmast kände han sig som Lya måste ha gjort, då hon kommit +emot honom viftande med svansen, fått en spark i stället och dragit sig +tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en +vänlig viftning. Det var närmast så han kände sig, då han från sitt rum +stod och såg ned på deras fönster. + +För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra, +världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen, +löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan, +började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man +haft lektioner i fäktning. Då gick han och andra världsliga +klasskamrater längre än vanligt på Storgatan med floretterna instuckna +under ärmen. + +Han började längta efter en sabel... + +Det gick allt mer och mer åt skogen med hans världsåskådning. Till en +början kände han det som ett brott mot plikten. Men efter några dagar +slog han bort samvetskvalen med frågan: Vad ska man med en +världsåskådning? Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag +inte tiden framför mig? + +Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. +Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes +överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig +känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt. + + * * * * * + +En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han +ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han +aldrig mera besvära dem. + +Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks +teologi. + +Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som +han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren. +Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa. + +De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på +visiten med en massa frågor. + +Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina +rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han +liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett +pladdrande barn. + +Josef gick, som redan nämnt, i sjunde nedre och var för övrigt två år +äldre än Stellan. Men ej nog härmed: i sin egenskap av son till en +folkskollärare var han utpräglat demokratisk med ett särskilt förakt för +krigsmakten. + +-- Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rökmolnet. + +-- Nä! + +-- Då ska du bli jurist! + +-- Nä. + +-- Det va väl fan också. Va ska en sån som du bli då? + +-- Det vet jag ännu inte. + +Det blev en stunds tystnad, innan Josef med särskilt eftertryck på +rösten sade: + +-- Nå, du har ju tiden på dig. + +Det blev åter en lång paus. Samtalsämnet tycktes, vad Josef beträffade, +redan vara uttömt. + +Men Stellan gav sig ej. Han frågade: + +-- Va ska du bli? + +Josef stannade, gav honom en snabb och förvånad blick: + +-- Va _jag_ ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns +ingenting annat som duger. Fakta! _Fakta!_ Det ä det, vår tid behöver. +Det ä det, som gör susen. Åt helvete med alla fria fantasier. + +Han strök sig över sin höga, välvda panna, där pannbenen lågo som +järnband för att hindra suturerna från att sprängas. Och med samma +handrörelse passade han på att skingra rökmolnen som samlats kring hans +hjässa. + +-- Naturvetenskap! _Och så demokrati!_ Det ä _det_, som behövs. Men det +ena ä strängt taget bara ett korrolarium till det andra. + +Stellan hade omärkligt glidit ned på en stol. Han satt alldeles stilla. +Så hade han aldrig hört någon tala förr, inte ens farbror Nils, som var +professor i Lund. + +-- Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare +fråga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en +parodi på den, _det måste vi ha först_, om vi också ska slåss för den. + +Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod +att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något +vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig. + +Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet. Ibland var hans olympiska +huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades röken och hans rödlockiga +hjässa stack fram som ett berg. + +Han talade länge. Han berörde _allt_: vetenskap och religion, olika +levnadsbanor, politiska åskådningar, mänskans ursprung, tillståndet i +Frankrike före revolutionen, jorden och solsystemet, moralens +utveckling, den svenska nykterhetsrörelsen, folkundervisningens +anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrågan... + +Stellan satt alldeles förkrossad. Han tyckte sig känna, hur han gradvis +krympte samman. Han blev så obeskrivligt liten. Han tänkte på dessa +problem, Josef framkastade och förklarade. Han jämförde dem med de +frågor, han själv sysslat med under konfirmationsläsningen. Hur +betydelselöst, hur smått, hur löjligt det föreföll nu, det som han +ängslats för, våndats under, rasat mot och hatat... + +Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr +gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han +fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent +fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu +visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig. Tack +vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte +längre frågan om att _beundra_ Josef. Han erfor en glädje av ett +alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef +_existerade_, att han fått träffa honom, höra honom tala och +förklara... + +Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga. Han +strök sig för sista gången över pannan och sade: + +-- Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har +en engelsk stil till i morron. + +Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och +på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans +hjärtspets. Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den +tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt. + +Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och +betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde. + +Plötsligen slog tanken ned i honom: _Om jag aldrig träffat honom!_ Vad +skulle ha skett då? Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom; han +tyckte sig plötsligen se själva den punkt, där slumpen grep in i den +långa, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit +greve, skulle han aldrig haft en betjänt. Och om Swärd ej varit så +gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till +-- -- --? Han kände det som om den gamla majorens existens endast +tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra +bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld +av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang. + +Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över +Storegård. Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i +kväll. Det var som om han kommit dem närmare... + +När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej +längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en +världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen +bakom den. + + * * * * * + +Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande +inflytande. Ytterst få mänskor äro helt och hållet okänsliga för en +brinnande beundran. I alla händelser hörde Josef ej till dem. Det var ej +nog med att han lärde sig tolerera Stellan, som nu så gott som varje +eftermiddag gjorde visit. Han började till och med anse honom för en i +grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig +för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde +vara. + +Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till +Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och +definitiva ord. Vad som fanns att tillägga kunde på sin höjd endast bli +ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan förut +upplagda helhetsvyerna, framställda i en ny och ännu mera slående form, +som till exempel: -- Vår tid är inte teologiens eller teleologiens utan +vetenskapens. Eller: -- Vår tid stöder sig inte längre på pia desideria +utan på fakta, fakta, fakta! + +I stället för att närmare inviga Stellan i en vetenskaplig +världsåskådnings hemligheter, blottade Josef för honom ett annat +mysterium: préférencens. I likhet med de flesta andra temperament, som +livnära sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat +hängiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig +hasard. Men hans verklighetssinne förbjöd honom att göra detta utan +pengar på bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg råd till. +Han nöjde sig därför med priffen och dess blandning av slump och metod, +den metodiskt utnyttjade hasarden. + +Tack vare Stellan kunde han på ett synnerligen bekvämt sätt få sig en +träkarl ungefär när han ville. Det var bara att öppna fönstret och +vissla en given signal ut på gården. + +Och så kom Stellan. + +Axel Ahlberg gick det också att efter vederbörlig stimulus driva fram +till spelbordet. Av skäl, på vilka vi senare skola få en förklaring, +hade Axel intet som helst sinne vare sig för hasard eller priffe. Men +den respekt, han hyste för Josef, var i allmänhet tillräcklig att tvinga +honom ned på stolen. + +Stellan kände sig till en början en smula besviken över Josefs +världsliga passion. Den var ej värdig en man som han. Men han trängde i +alla fall beredvilligt in i spelets finesser så gott han kunde. Dels gav +det honom en känsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig +priffespelandet ej fullt så ändamålslöst i fråga om anskaffandet av en +världsåskådning, som man vid ett ytligt bedömande skulle kunna tro. Även +det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner är +lärorikt och kan helt oväntat leda till utvikningar från det fastslagna +programmet, som visa sig vara av den allra största betydelse. + +En eftermiddag, då Josef för Stellan utrett maskandets subtila teori, +sade denne: + +-- Jag önskar jag visste vad du vet. + +Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det +tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det +vänstra ögat: + +-- Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska. + +-- Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker. + +Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa +förklaringar, att därhän skulle Stellan _aldrig_ komma. + +Stellan kände sig ej kränkt över leendet. Han var ödmjuk. Hans strävan +sträckte sig ej längre än till en världsåskådning. Han begärde ingenting +mera än att få veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke på +självständiga spekulationer. + +-- För resten, sade Josef, om du är _verkligt_ intresserad av +vetenskapliga frågor, kan du ta reda på rudimenten i Verdandis +småskrifter. + +Stellan såg på honom: + +-- Står det där? + +-- Fan va du ä barnslig i somliga saker. Där står inte _allt_! Jag sa +_rudimenten_, om du vet va det betyder? + +Stellan gjorde ej flera frågor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade +han för sig själv: Verdandis småskrifter, Verdandis småskrifter. + +När spelet var över sade han stillsamt och som i förbigående: + +-- Man kan få dom i bokhandeln, de där småskrifterna? + +-- Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit. + +Stellan gav och under tiden erkände han tyst för sig själv att han ännu +var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland böcker. +För honom var ordet litteratur ännu ett svävande och på det hela taget +intetsägande begrepp. Skolböckerna hade ej gett honom någon större +kärlek till Gutenbergs berömda uppfinning. Topelius, J.O. Åberg och +indianböckerna hörde till det förflutna. Singoalla, som de hade hemma i +praktband på salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose +skymta fram, hade också upphört att tillfredsställa hans växande +verklighetskrav. Den siste atenaren hade han läst, därför att han hört +det skulle vara nyttigt för svenskan men utan intresse. Då hade Braun +och Wadman, som fanns i faderns bokskåp, gjort ett starkare intryck på +honom. Det fanns till och med dikter hos dessa båda skalder han en tid +kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den +del av Wallis världshistoria, som beskrev det sedliga fördärvet under +Ludvigarna 14 och 15. När han läst om dem hade han tänkt på farbror +Ekenström, och mätresserna hade kallat fram för honom bilden av +majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga +gånger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfärd: han hade +varit så upprutten av ett sedeslöst liv, att ingen velat följa honom +till graven. Stellans hjärta klappade. Tänk att ha levat ett sådant liv! +Hur hemskt skönt! + +Av faderns övriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i +rörelse. Det fanns ingenting, som hade tillämpning på honom själv. + +Hos morfars fanns det också en del böcker. Men de voro alla så fint +inbundna att de stodo inlåsta i skåp med blå rullgardiner fördragna i +vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars böcker. Men det var mest +teologi. + +Stellan spelade sin omgång dåligt och vid dess slut reste han sig. Han +skyllde på att han måste upp och läsa läxor, och inför denna force +majeur böjde sig slutligen Josef, dock ej utan invändningar. + +Stellan gick direkt till bokhandeln. + +-- Jag ska be att få Verdandis småskrifter. + +-- Jaha! Vilka får det lov att vara? + +-- Alla. + +Bokhandelsmedhjälparen såg på honom med ett älskvärt, ehuru alltför roat +leende: + +-- Det finns åtti utkomna. + +Stellan rodnade: + +-- Ja visst! Får jag se på dom. + +-- Vi har en lista här. + +Stellan fick den. + +Hans blick for över förteckningen, medan hans hjärta bultade. Här fanns +allt, det han sökte efter, _allt_! Mänskans ursprung, Istiden, Skolans +ställning till religionsundervisningen i olika länder, Från +mänsklighetens barndom, Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789, +Voltaire i hans strid mot fördomarna i religion och samhälle, Jorden +och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen, +Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism, +Naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen, Bildning, Astronomi +och Kultur -- -- -- allt, _allt_! + +Det ryckte till i honom för varje ny titel han upptäckte. Han kände sig +som en guldgrävare i de äventyrsböcker, han lämnat bakom sig: Se där, se +där, ett fynd, se där ett nytt! -- -- -- + +Han blev het av iver. Han glömde allting omkring sig. Den där måste han +ha! Och den också! Alldeles nödvändigt! Och den där! + +Han gick genom listan på nytt och bestämde sig för tjugufem häften. + +-- Var god och skriv opp dom på kapten Petréus. + +-- Jaha: Det ska ske! + +Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han _måste_ visa dem. Han hade +knappast tid att knacka på dörren. Han slet upp omslaget och mumlade: + +-- Se här ska ni få se! + +Axel kastade en blick på det översta häftet utan att säga ett ord och +drog sig åter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav +samtidigt sin rumskamrat en överlägsen blick. Men han gick genom +häftena, långsamt, bläddrade i dem, lade då och då ett åt sidan, medan +han mumlade: + +-- _Det_ har jag haft! _Det_ har jag också... Det har jag inte -- -- -- +_Det_ har jag läst -- -- -- + +Till slut sade han: + +-- Har du köpt dom nu? + +Stellan nickade: + +-- Jag va och tog dom på kredit. + +Josef gav åter Axel en lång blick. Så började han gå av och an på +golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa: + +-- Kan du köpa så mycke böcker du vill? + +-- Ja visst! + +Josef slängde tändstickan mot kakelugnen, sträckte armarna mot skyn, +gäspade och sade: + +-- Jo, somliga har det bra! + +Han gav Axel en sidoblick, bräddad av äckel över förmögenhetens ojämna +fördelning i ett odemokratiskt samhälle. + +Rytmen i Josefs gång fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt +hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda, +lockiga manen. + +Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående +alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen +kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och +slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem. + +Men nu kunde Josef ej gå fortare: rummet var för litet. Nu måste han +säga sin mening rent ut. Han började tala, såsom han aldrig förr talat +till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet på överläppen var +förvriden i ett bittert leende. + +-- Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt, +att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än +ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme +sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om +va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom. +Och nu kommer han här och triumferar med ett helt vagnslass. Varför? +Därför att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist +och nihilist, när man ser sådant. Ä det inte ynkligt! Han har förstånd +som en höna. Jag ger mig fan på att han inte förstår ett smack av vad +han läser. Men böckerna har han! Det är han som har dom och inte vi! Och +vi som förstår, vi som -- -- -- ä det inte så att man kan spy kattor! En +sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter +vi och -- -- -- vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser -- -- -- +vi, vi kan inte springa i boklådan -- -- -- + +Han såg åter på Axel: + +-- Ä det inte rätt, vad jag säger? + +Axel nickade borta i sitt soffhörn. + +Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen. Han +vågade ej se upp. Han kunde ingenting svara. + +Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att röra sig: + +-- Om det ä några du vill ha, så ska du -- -- -- + +-- Jag ger fan i dina böcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla +ihop dem och gå hem till dig och bilda dig. Det behövs! + +Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med +nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren. + +Ingen svarade. + +När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med +händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd. +Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt. +Men vad kunde han själv göra? Skulle han avsäga sig sin morfars pengar, +när de en gång blevo hans? Skulle han inte köpa några böcker, därför att +Josef inte hade råd till det? Han förstod, hur orättvist det var +fördelat här i världen, när han kunde skaffa sig böcker och Josef måste +vara utan. + +Han såg på häftena, bläddrade i dem, läste en rad här och där. Men han +gjorde det utan glädje, utan den heta iver, den guldgrävarentusiasm, han +känt inne i boklådan och på vägen hem. Det var som om han stulit sig +till denna skatt. + +Han nämnde inte heller någonting till sin far om sitt nya förvärv. Han +stoppade häftena ned i en skrivbordslåda för att de ej skulle synas och +tog fram ett i sänder, med lådan öppen, så att han fort skulle kunna +gömma dem, när han hörde någon komma. + + * * * * * + +Tre dagar efter -- han satt då och läste om naturvetenskapernas +betydelse för världsåskådningen -- spratt han till. Nere från Josefs +fönster hördes préférencesignalen. Han blev sittande orörlig en stund +för att förvissa sig om att han inte hört fel. + +Nu visslade Josef en gång till. + +Stellan reste sig upp och såg ned över gården. Där, i fönstret stod +Josef och vinkade åt honom att komma. + +Han lydde ögonblickligen. + +När han stängt dörren om sig sade Josef: + +-- Du har inte kommit. + +-- Nej. Jag -- -- -- + +-- Du blev väl inte förbannad heller för va jag sa sist? + +-- Nej. + +-- För det förstår du väl, att det inte var dig personligen jag skällde +ut utan det va systemet. Du förstår. Man måste lära sig skilja på person +och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte +personen, jag blev så förbannad på. + +-- Jag förstår. + +-- Nå, då drar vi väl en liten spader? + +Stellan kände sig rörd och tacksam och under spelets gång formade sig +någonting inom honom till ett förslag. + +Innan han gick, sade han: + +-- Hör du, Josef, om det ä nån bok, du vill ha, så säg till, så ska jag +köpa den på kredit. + +Josef teg en stund. Till slut sade han: + +-- _Ha_ dom vill jag inte. Men du kan ju köpa dom, så får jag låna dom. + +Stellan nickade. + +-- Om du bara säger till, så -- -- -- + +-- Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på +systemet, inte på dig. + +Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med +sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning. + + * * * * * + +Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka +tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig +tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv. +Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i +rummet, där hela hans liv förflutit -- -- -- Där, på byrån, hade den +Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot +mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han +legat och under tårar bett till en Gud -- -- -- Där nere på gården hade +han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid +skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med +varje ny bok, med varje nytt blad, han vände -- -- -- + +Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så +genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den +vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting _alldeles_ +nytt, utan förbindelser med det förgångna. + +Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny, +fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat +mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga +krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram +som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas +tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga +liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle +bli förstådda av den stora hopen. + +Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast +döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter +eller historiens krigare och statsmän, de levde _nu_, i detta nuet, +medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche, +Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som +han, gingo på gatorna som han... Det var förunderligt. Det var trots +allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig +förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de +personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den +regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet +historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu +levde och buro samtid och framtid inom sig, som _bestämde_, vad han och +andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin -- -- -- +inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han +undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som +bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla +andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt +skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände +igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en +klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av +sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det +vore gudlöst, om så inte vore fallet. + +Och han själv? + +Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat +ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat +hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt +tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas +urskogar. + +Det var förunderligt, överväldigande. + +Men i all sin överväldigande förunderlighet föreföll det honom så +enkelt, så påtagligt, så klart, att det ibland tycktes honom +besynnerligt, att man först nu börjat tänka sådana tankar. Men denna +känsla ingav honom ingen förtvivlan över den något genanta långsamhet, +med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste +problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en +källa till ständigt ny och frisk glädje. _Nu_ hade i alla händelser +upptäckten skett! Det var en _ny_ tid, han levde i, alldeles olik alla +andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all +vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden +kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket! + +Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara +tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst. +Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det. +I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han +starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina +rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle +utbilda sig till en av världens välgörare. + + * * * * * + +Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid +sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan +insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var +så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han +ville bli en _framstående_ mecenat. Han ville förstå _allt_. Han helt +enkelt _måste_ förstå allt för att veta, _vem_ han skulle understödja +och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om +en sak var värd understöd eller inte -- -- -- + +Det var en lycklig tid... + +Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde, +av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då +bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur +mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade +inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv +lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda. + +Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid +Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att +det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han +blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om +kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova, +anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom +upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge +sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest... Då hade det gällt +frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror +Ekenström. Nu fanns det ingen... + +Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt +honom, lovat sig själv, att han _aldrig_ skulle göra så mera? + +Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade +han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han +fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden? +_Blev_ man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika +tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte +det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna +till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens +mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv +intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma +dumheter som man begått i andra? + +På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den +ångestfyllda tanken att han trots allt _aldrig_ skulle förändras, +kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström... + +Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som +drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i +döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det +tusenåriga riket förverkligas?... Skulle han ... just nu... + + * * * * * + +Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände +tillbaka hem. + +Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt +gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där +inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, +frågade han ängsligt: + +-- Ä pappa hemma? + +-- Nä. + +Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland +skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka +bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle +taga slut. + +Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans +far: + +-- Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln. + +Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig +plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära +honom. + +-- Ja, sade han lågt. + +-- Det var bra många böcker det där. + +-- Ja -- -- -- + +-- Var har du dom? + +-- Nere hos Josef Nilson. + +-- Varför har du dom inte på ditt rum? + +-- Josef ville gärna läsa dom. + +Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor. + +-- Har du läst allt det här? + +-- Ja. + +-- Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key? + +-- Ja. + +-- Läser du inte Kata Dalström också? + +-- Nä, inte ännu. + +-- Förstår du vad du läser? + +-- Ja. + +-- Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt +en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det +skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om? + +-- Ja. + +-- Är det den, som konfiskerats? + +-- Ja. + +-- Har du läst den också? + +-- Ja. + +-- Har du förstått den med? + +-- Ja. + +-- Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den? + +-- Josef Nilson talade om -- -- -- + +-- Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre. + +-- Ja. + +Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för +att dölja ett roat leende. Till sist sade han: + +-- Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till +dig och låna, om han vill. + +-- Ja. + +-- I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått? + +-- Ja. + +Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde +hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en, +och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar. + +-- Den här behåller _jag_! + +-- Var så go! + +Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I +själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och +damer. + + * * * * * + +Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan. + +Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det +kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter +grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna +bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks +skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i +ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var +vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en +gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma +känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna +trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen... + +Det var vidrigt! Hans egen far! + +Om han bara förstått det _sköna_ i dikten! Men hur skulle han kunna! En +gammal man! + +Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far. + + + + +Han gick i sjunde nedre. + +Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar. +Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den +dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han +skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd, +slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man +brutit? + +Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken. + +Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen +och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit +annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i +skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland +föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan +ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit, +sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det +kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt +till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas +lycka? + +Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa +en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett +ännu större helvete att vara vuxen??? + + * * * * * + +Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till +lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under +höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid. +Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro +eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda +alternativen hade skäl för sig. + +Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig +bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas. +Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig +längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens +egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda +synpunkter. Om man _visste_ med sig, att man med en smula ansträngning +kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av +hålen i filosofens mantel att _medvetet_ sträva däremot? Och dessutom: +fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit +högst framstående män? + +Med andra ord: Josef beslöt sig för att bli primus och läsa överkurser. +Han ville därför störas så litet som möjligt. Och för att bereda honom +allt det lugn, hans uppgift krävde, brukade Axel hålla till uppe hos +Stellan om eftermiddagarna. De läste läxor, rökte cigarretter och mätte +tidens snigelgång. + +Det hade, som förut nämnt, alltid existerat en känsla av spänning mellan +de två, en odefinierbar rivalitet. Någon på fullt objektiva och +ofrånkomliga fakta baserad rangskala hade tyvärr ej kunnat upprättas +mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tänkte om +honom. Ansåg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad? +Utsikterna att hemligheten någon gång skulle blottas föreföll också +ytterst ringa, åtminstone för åtskilliga år framåt, eftersom de ännu ej +börjat använda sig av alkoholstarka drycker. + +Resultatet av denna spänning visade sig framför allt däri, att ingen +vågade blotta sig för den andre. Man läste all nyutkommen litteratur. +Men man diskuterade den ej. Man vågade ej öppet säga, vad man tänkte om +den bok, man nyss slukat. Man var rädd... + +Situationen var så mycket ömtåligare som man ännu ej uppdelat världen +sinsemellan. Också på denna synnerligen viktiga punkt svävade man i +okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med +vad han tänkte bli. Möjligheten fanns att man här strävade mot samma +mål, ett förhållande som endast kunde skärpa känslan av rivalitet. + +Axel hade visserligen anförtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men +Stellan fäste sig mycket litet vid sådana förflugna och högtflygande +planer. Innerst inne skrattade han åt dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan +skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers. +Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel +Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga +volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde _han_ själv med +ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten: +var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, _han_, Stellan, +kände, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om +han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan +skulle ha märkt det med samma...? + +Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem, +rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att +hans vän hade en skruv lös. + +Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel +alltid: + +-- Jag ska bli apotekare. + +Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört +på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli +en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare! Stellan kunde ej förstå +sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod +utbrast: + +-- Se på Ibsen! + +Stellan stirrade på sin vän: + +-- Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra? + +Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt, +överlägset. Till sist sade han: + +-- Du ä så djävla okunnig. _Vet_ du inte, att Ibsen till en början va +apotekare? + +Stellan stirrade med ännu mera vidöppna ögon på Axel: + +-- Du menar -- -- --? + +Axel rodnade. Till slut sade han: + +-- Och för resten! Du, som går och inbillar dig att du ska bli en djävla +slags Mecenas, som förstår allt. Det ä så man kan spy... + +De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord. +Två minuter efter hade Axel gått... + +Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade +för sig själv: + +-- En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen! +Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna! + +Axel kom ej mera tillbaka... + + * * * * * + +Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle +majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober +flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus. + +Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna. +Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en +gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod +tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början +sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade +också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter +ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på +gården. + +Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett +visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan +han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna +Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över +_dem_! Kaniner -- -- -- Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana +dumma djur? + +Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några +dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men +slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma. + +Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i +Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från +stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och +beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin +familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och +sade: + +-- God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar. + +-- Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund. + +-- Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går +du ännu och traskar. + +Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven, +mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå +ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han +tänkte säga med ett hånleende: -- Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men +nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina. +Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans +vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans +hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut, +bort, långt bort. + +Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad +han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle +göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par +slag på Västra Storgatan. + +Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut +detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort? + +Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan +olusten grävde i hans bröst. + +På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och +nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej +sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss +och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna +visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla +kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav +sig minnas med ett: -- Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg +-- -- -- Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan. + +Till slut sade Stellan: + +-- Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist? + +Kalle Möller såg på honom förvånad: + +-- Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha +förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden. + +Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom. +Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre +fosterbroder. Hur litet han förstod av det som _verkligen_ händer, av +den djupa förändringen... + +-- Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä _jag_! Du har ingen +aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se +själv, när du blir volontär en gång i tiden. + +Stellan log: + +-- Jag ska inte bli officer. + +Kalle såg på honom med stora, runda ögon: + +-- Varför inte det? Ä det något fel med dig? + +-- Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på +huvudet: + +-- Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset _du_ +tror. + +Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och +log. Till sist reste han sig: + +-- För fan! Jag får ge mig i väg! Min syster kommer med +eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på! + +Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var +det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i +gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt... Det +var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en +Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad. Voro mänskorna i grund och botten +galna?... + +Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort +honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en +känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste +redan vad han skulle bli. Och han själv, Stellan, vad skulle det bli av +honom, mera än det att han skulle brottas med höga och vanskliga +uppgifter, livets gåta och mening? Han hade redan en bitter känsla av +att sysslandet med mänskotankens högsta problem ej enbart skänker +glädje. Nietzsche hade blivit vansinnig på kuppen. Fröding satt redan på +hospital. Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat +förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade +varnande tillagt: -- Så går det, när man inte håller sig till rent +vetenskapliga fakta. + +Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte +Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön. Men det +var också det enda ovissa i hans liv... + +Juldagarna voro också så tysta och trista. Hans far och han sutto mest +ensamma. Ej ens julklapparna gjorde något intryck på Stellan. Allt som +oftast hörde han pianospel uppe hos bankdirektörens. Ibland sjöng man +också och dansade kring julgranen. _Så_ firades julen hos dem, som valt +den tryggare och säkrare vägen, hos dem, som visste vad de skulle bli. + +-- Ska du inte bjuda några kamrater till dig en kväll? frågade hans far. + +-- Nej tack! Vilka skulle det för resten va? Och va skulle vi göra? + +Men nu blev kapten Petréus ond: + +-- Känner du ingen kristen själ i hela stan? + +-- Jo, det gör jag visserligen -- -- -- men -- -- -- + +-- Nå, prata inte smörja då! Du går omkring och ser ut som om du gjort i +byxorna. Spotta upp dig, gamle man! När jag var vid dina år, skulle jag +inte låta tigga mig två gånger, om jag varit erbjuden att bjuda hem +kamrater. + +Stellan vände plågad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid +detsamma: när jag var ung, den lyckliga tiden -- -- -- Högt sade han: + +-- Men om jag nu inte _vill_ bjuda någon -- -- -- + +-- Jag ger sjutton i vad du gör. _Men du ska se glad ut!_ + +Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli förstådd... + + * * * * * + +Annandag jul kom Kalle åter på visit. + +-- Jo, hör du, sade han, utan att sätta sig ner, mamma och pappa frågar, +om du inte vill komma till oss klockan sex i kväll, om du inte har nåt +annat för dig? + +-- Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag ä i det humöret. Jag känner +mig inte glad och jag kommer bara att förstöra glädjen för andra... + +Kalle såg på honom ett slag, skyggt och snabbt: + +-- Va fan står på med dig? + +-- Jag vet inte. Det ä ingenting. Jag känner mig bara inte glad. + +Kalle blev stående en stund och såg åter igen på böckerna. + +-- Ä du kär? frågade han till sist. + +Stellan rätade upp sig inför förolämpningen: + +-- _Kär!_ Vem skulle jag va kär i? + +-- Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och då skulle jag ha gett dig +ett råd. _Skit i det!_ Det finns andra flickor än i den här lilla hålan! + +Stellan skakade på huvudet: + +-- Nej, jag ä inte kär. + +Kalle gick. Stellan började gå av och an på sitt rum. Helst skulle han +ha velat gråta över det tunga öde, som vilade på honom. Han tänkte på +sin mor. Om hon hade levat?... Men han skakade på huvudet. Hur skulle +det ha kunnat förändra något? Hur skulle den omständigheten att hans mor +ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra +högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam +mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över +att se honom så här melankolisk och sorgsen! Och hur förtvivlad skulle +hon inte ha blivit över att känna sig inte kunna trösta honom, över att +se sig stå alldeles hjälplös inför det öde, som vilade på honom. Nej, +det var bättre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bättre! + +Det knackade igen på dörren. Det var Kalle Möller, som kom tillbaka: + +-- Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du +komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten +själv talat med din pappa. + +Stellan blev blodröd i ansiktet. I samma ögonblick visade sig också +kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg: + +-- Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till +sig och att du inte vill gå? _Nu går du!_ Har du förstått! + +-- Nå! Laga dig i ordning då! + +Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som +mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat. Aldrig talade hans far +med _honom_ som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som +svikit sina löften, som i grund och botten var en feg filur, honom +behandlade fadern på ett annat sätt, bara därför att han bar uniform. +Vilka mänskor! Hur ytliga de voro! + +Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de +presenter han fått i konfirmationsgåva: klocka, kedja, medaljong med sin +mors porträtt, guldknappar till manschetter och skjortbröst och en +kråsnål med pärlor. + +Han hällde också rikligt med Eau de Portugal i håret. + +Och så följde han Kalle Möller uppför trappan. + +-- Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle. + +Stellan svarade ej. + +När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av +alla på -- Rose. + +Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö +till honom på Västra Storgatan. + + * * * * * + +Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens +födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om +minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några +gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet +föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig +i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna. + +Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma +gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt +fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej +kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan +förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, +lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg +det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två +pärlor. + +Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och +hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt +en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles +inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära +nog strömmade över av välvilja: -- Nej, se god da, Stellan, ja, vi +behöver inte presenteras för varandra! God jul! + +Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt +hår. + +Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på +sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla +intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde +dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen. + +Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen, +kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och +på piedestaler, nakna kvinnofigurer... De voro så nakna, att han till +en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb +och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade. + +Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel, +konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför +kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo +drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och +skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna +dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt +julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön +tystnad. Så var det någon som sade: + +-- Rose, spela något! + +-- Vad ska jag spela? + +-- Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles +syster. + +Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och +chevalereskt tände de skärmprydda ljusen. + +Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. _Hon +spelade utan noter_. Rose, som han med en blandning av förakt och +skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull -- -- -- nu satt hon +här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört +en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv +inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats +fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en +stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad +det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en +dunkel längtan, som vaggade honom. + +När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i +strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru +Davidson: + +-- Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt. + +Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom +han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla +Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu +också inom honom: mera, mera... + +Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma +viskning. + +Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som +han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände +sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen +världsåskådning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och göra +det så, att han kände sig, som om han låg och vaggade på vågorna; hon +kunde spela så, att det väckte all möjlig längtan till liv inom honom, +en oförklarlig blandning av glädje och melankoli. Det var visserligen +icke detsamma som att ha en världsåskådning, att känna livets underbara +vägar från cell till mänska, att veta skillnaden mellan individualism +och socialism. Men det var i alla fall _något_. Och detta något var +vackert. + +Och för resten: kunde hon hjälpa, att hon hade bröst som på en vuxen! +Med den kännedom han numera ägde om alltings uppkomst måste han säga sig +att hon fått dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var så +obeskrivligt stor. Och varför var det något opassande med bröst? Var +det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: där, mitt över +salongssoffan, hängde en stor tavla, som föreställde en kvinna liggande +naken vid en strand med en slöja över midjan. Och hon hade bröst minst +lika stora som Roses. Och där i hörnet, på en piedestal, stod en naken +kvinna, och också hon hade bröst, visserligen inte så stora som han +föreställde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skön +konst. + +Han blygdes över sina sinnliga och orena tankar, över sin smutsiga +fantasi. Han satt och såg förstulet på dessa nakna kvinnokroppar och det +slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under +kläderna. Han hade aldrig tänkt på det förr, åtminstone inte på detta +slående estetiska sätt. Rose, Kalle Möllers syster, hans mor och fru +Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre -- -- -- de voro +nakna under kläderna, sköna som statyen och kvinnan vid stranden. Att +han aldrig tänkt på detta förut! Hur kom det sig, att då han i fantasien +tänkt sig en kvinna utan kläder han alltid tänkt på henne så fult, så +simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn? +Var han själv så smutsig? Eller var det därför att det hemma hos honom +-- han tänkte sig sitt eget hem så underligt långt borta -- ej fanns +några statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hästar, +kopparstick med slagfält och färgtryck med jaktscener? Det steg upp inom +honom en plötslig motvilja mot fadern: varför hade de inte gula +sidenskärmar för lamporna, vackra kuddar och överdrag som direktör +Möllers? Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna +fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara +landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor? + +-- Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose. + +Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon +stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna +på pianot. Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, +blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose +ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när +Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på +piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig +med ens sorgsen över att ha sett henne. Han kunde ej låta bli att +jämföra henne med Rose. Hon var skönare. Hon var som en staty. Och hon +var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mörkt hår på kvinnor. Det var +inte svenskt. Varför hade han sett henne? Det var henne och inte Rose +han älskade. Han visste det nu... + +Det blev supé. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu, +liksom då han de första dagarna suttit lutad över Verdandis småskrifter, +var det åter nya namn, han aldrig förr hört, namn, som förmodligen också +innefattade var för sig en värld, fastän på konstens och inte på +världsåskådningens område. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen. +Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han +var inte kär i henne. Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en +flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt +tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon +musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. +Och plötsligen sade hon: + +-- Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog! + +Nej, hon var omöjlig, Rose. + +Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: + +-- Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den +gången du fick klasstryk? + +-- Jo! + +-- Det måste ni berätta, sade fru Davidson. + +Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna. + +-- Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig +stiligare åt än du. + +Stellan rodnade. Alla sågo på honom. Äntligen kom upprättelsen. + +-- Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, när vi ga +Köttlund ricinolja i ölflaskan? + +-- Vad för slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i ölflaska? + +-- Ja, det gjorde vi visst! + +-- Berätta, berätta! + +Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till +med en försoningsscen med Köttlund. De skulle bjuda honom på en halva +öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så +hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den. + +-- Och han drack, skrek fru Davidson. + +-- Visst drack han och morronen efter -- -- -- + +Men nu grep fru Möller in: + +-- Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien. + +-- Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i +skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på +Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit +hela natt -- -- -- + +-- Nu ä det tillräckligt med detaljer. + +Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade. +Och samtidigt suckade hon: + +-- Sådana rackerunger! Sådana rackerunger! + +Hon var infödd tyska och hennes uttal slog slint, när hon greps av en +häftig sinnesrörelse. + +Plötsligen, i tystnaden efter skrattet, hörde Stellan Rose säga: + +-- Aldrig kunde jag tänka mig, att _du_, Stellan, var med om sådant! + +Hon gav honom en lång, mörk, eldigt beundrande blick, en blick som en +_svart_ blixt. Han blev alldeles blodröd. Han såg på sina händer: + +-- Åjo -- -- -- jag -- -- -- + +De äldre gåvo varandra leende ögonkast. + +-- Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson. + +Stellan satt och vred sig på stolen. + +Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp: + +-- Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek. + +Han såg skyggt på henne: + +-- Jag har några stycken. + +-- Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle +som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor. + +-- Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. Då kan jag få låna av er. +Jag stannar hemma i vår. Vad ä det för böcker ni har? + +-- Å, det ä Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Fröding +och Heidenstam, lite utav varje -- -- -- + +-- Jo, jag tackar jag, sade direktör Davidson. Det är att följa med sin +tid. + +Stellan hade återfått sitt mod. Nu ryckte han på axlarna: + +-- Man gör så gott man kan för att följa med det, som rör sig ute i +världen och livet. + +-- Naturligtvis, naturligtvis, instämde direktör Davidson. + +Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en känsla av att +Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Här hade han suttit i sin +kadettjacka och skrutit över barndomssynderna, som om han ensam utfört +bravaderna. Nu var det _hans_ tur. + +Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick. + +-- Vart ska du gå, Karl? + +-- Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar +tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och +spela en vals! + +Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta +sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker. Och +plötsligen ropade hon: + +-- Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt. + +Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar. + +-- Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla +gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har +berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur! + +Och plötsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrån det kom. Men +han kände det fylla sitt bröst som någonting rent fysiskt. Hans hjärta +klappade. Det susade för hans öron. Här hade han känslan av att kunna +tala fritt, här, där konsten hade sitt hemvist. Han tänkte på vad han +skulle läsa. Och med ens -- med ett leende -- slog det honom, att han +skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig +ungdomen, var den _inte_, åtminstone inte _han_. Nu skulle de få veta, +vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst -- -- -- + +Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens +ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa! Han skulle deklamera den +dikt, han under höstterminen velat läsa upp i skolan, men som +förbjudits. Lokes smädelser -- -- -- Den skulle han -- -- -- + +Han började: + +-- Gudakärngar, Gudagubbar -- -- -- + +Hans röst blev säkrare. Han slungade ut Strindbergs förbannelser. Här +bland dessa mänskor, som _förstodo_, bland dessa naket sköna statyer och +tavlor sade han öppet och med rungande stämma ifrån, vad han tänkte om +världen, om lärarna, om sin far, om alla dessa mänskor, som aldrig +förstått honom... + +Hans panna var våt, när han slutade. Han visste ej riktigt, hur han +kommit tillbaka på stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom, +och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att +han genom ett underverk satt på den. + +Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken +torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade +sig. En stund efter sade direktör Möller: -- Skål! Man drack. Det blev +åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade: + +-- Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant +som jag har hört sägas -- -- -- + +Rose började åter spela en vals. + +Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller: + +-- Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta +Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden. Och de +där smädelserna försvinner nog, när man inte sitter så mycke ensam. + +Men nu rätade Stellan upp sig. För första gången under kvällen sårade +honom fru Möllers leende. Tog hon honom inte på allvar? Och för att +övertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han: + +-- Smäda hoppas jag jag alltid kommer att göra. + +-- Nå, då kan det inte hjälpas. Men Stellan är välkommen i alla fall. +Glöm inte det! + +Han bugade och gick. + + * * * * * + +Från och med denna kväll var hans liv kluvet i två delar. Här nere, i +hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga +vardagslivet. Och en våning högre upp, hos Möllers, låg skönhetsvärlden, +dess konstrika draperier och kuddar, dess dämpade belysning och nakna +kvinnor på väggar och piedestaler. + +Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som förevändning att lämna +Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga +avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt +ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till +i Gretas rum. Det var det konstnärligaste. + +Rose kom också som oftast. + +Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet. Man +levde i en ständig klärobskyr. Långa stunder sade man ingenting. Man +satt och såg in i lågorna, som slickade veden, med ansiktena då och då +flammande till. Och så, minuten efter, var det som om de åter igen +plånats ut, då lågorna sjönko och tynade: ansiktena förvandlades till +någonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och då +var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt +glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra. + +Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen +sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade: + +-- Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett +slag på Storgatan. + +Stellan svarade ej. Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på +lystringsordet. + +-- Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör +mig sällskap? + +Och det gjorde Rose. + +Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och +följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig, +blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum. + +-- Tycker ni om att sitta så här och drömma framför brasan? frågade hon. + +-- Ja, viskade han. + +Och så blev det åter tyst. + +Han tyckte sig aldrig ha levat, levat _riktigt_, förrän nu, sedan han +mött Greta. Till och med så höga uppgifter som en världsåskådning +föreföllo honom intetsägande och torra i jämförelse med denna estetiska +tillvaro, denna klärobskyr av tankar och känslor. Framför allt känslor. +Han älskade Greta, älskade henne med hela sin själ. Det var visserligen +en hopplös kärlek: hon var tjugu år och hemligt förlovad med en +skulptör, ett riktigt geni, som nu låg i Paris och skulle bli +världsberömd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i +våningen. + +Men hopplösheten i hans känslor gjorde hans kärlek endast dubbelt skön. +Han var ej svartsjuk på skulptören. Hur kunde man vara svartsjuk på en +konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni! + +Stellan _älskade_ sin hopplösa kärlek, han vårdade sig om den, som man +vårdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han +skulle alltid älska Greta, också då hon blev gift. Han skulle älska dem +båda, till och med skulptören. Han skulle bli deras verklige och ende +vän. Han skulle aldrig heller förråda sin kärlek till henne utan kanske +en gång, långt fram i tiden, då skulptören dog och han följde Greta från +graven. Och då de båda stodo i det tomma sorgehuset och hon begrät sin +ensamhet och sin sorg, då hon klagade över att hon nu stod övergiven i +livet, då skulle det ske -- -- -- Han skulle säga, stilla och ödmjukt: +-- Och jag, finns inte jag? Och då skulle hon se på honom och i ett enda +ögonblick skulle hon förstå hans långa, tysta kärlek, och hon skulle +falla i hans armar. + +Och den dag, då de som nygifta flyttade in i hans hem och han visade +henne sängkammaren, skulle hon stanna på tröskeln och förvånad se sig +omkring. Rummet var fullt av nakna kvinnostatyer, som föreställde +_henne_. Och hon skulle fråga: -- Har du haft dem länge? Och han skulle +svara: I alla dessa år. Jag har köpt dem av din man på villkor att han +inte skulle säga något till dig. Det var en hemlighet oss emellan. Och +han lovade att bevara den, på villkor att _jag_ aldrig med en blick +skulle låta dig förstå, hur gränslös min kärlek var. + +Och då skulle hon åter igen falla i hans armar. + +Ja, så skulle det gå till... Hur torr och innehållslös var inte en +världsåskådning, frågan om mänskans ursprung och moralens utveckling i +jämförelse med detta! + +Och deras våning! Han hade redan möblerat den i tankarna: gula +sidenlampskärmar, kuddar och draperier, konst överallt, nakna +kvinnor... Sådant skulle deras gemensamma hem vara... + +Han kunde också tala med henne om allting. Inför henne var han inte rädd +för att blotta sig som inför Axel. Han kände att hon förstod honom. Det +han sade lät ej längre så dumt. Han kunde ibland fälla yttranden om +böcker, som kommo honom att tänka: varför sa jag inte det till Axel? Hon +gav flykt åt hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne +varje dag skulle han kanske en gång i tiden kunna bli någonting mera än +en Mecenas. Han kände sig så full av möjligheter, när han talade med +henne. Hon skrattade inte åt honom, när han berättade om sin +konfirmation. Han frågade henne, om hon inte ens fann det en smula +löjligt eller överdrivet. Men hon bara skakade allvarligt på huvudet och +sade: + +-- Inte är det löjligt att ta sådant på allvar. + +Och en gång svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand länge. + +Han berättade för henne hela sitt liv utom en sak: frimärkshistorien; +den hemligheten ville han inte yppa. Och Greta lyssnade till hans +berättelser med händerna i knät framför den slocknade brasan. Och när +han slutat, sade hon sakta: + +-- Ett så underligt barn, du måste ha varit, Stellan. Så vek och så fin +i dina känslor. + +-- Tycker du, viskade han. + +-- Ja, det tycker jag. Du har inte varit som andra pojkar. + +Han rös till av lycka. + +-- Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon. + +Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst +önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet... + +Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra +Storgatan. + +-- Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och +dillar. + +Och så tände han utan vidare lampan. Till och med det dämpade, +estetiska, gula ljuset verkade på Stellan som om man krossat en dyrbar +kristallskål. + +Och så kom Rose in, sedan hon tagit hatt och kappa av sig. Och hon +pratade! Hur hon pratade i ett enda sträck: -- En sån bonnhåla! Det är +den fulaste stad jag sett. Det finns ingenting annat än parken här. För +resten bara mader runt kring hela stan. + +-- Min fästman, sade Greta, sa, när han var här ett slag förra sommaren +på ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu förstår jag, +varför den här stan inte fött en enda konstnär till världen, varken +skulptör eller målare. Va inte det bra sagt? + +Nu grep Rose in: + +-- Väldigt! Och inte finns det heller några riktigt stora affärsmän, som +kan sätta sprätt på hålan utan bara några futtiga sillstrypare och +brännvinsgrossörer. Knektar och brännvin, det är hela stan, brukar pappa +säga. Om du visste, Greta, hur mamma och pappa led det första året, +innan de blev bekanta med dina föräldrar. Mamma va alldeles förtvivlad. +Hon måste resa ända ner till Köpenhamn för att höra ordentlig musik, +annars dog hon. Hon höll på och kvävas i denna brackhåla med bara +högfärdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett +dyft! + +Stellan satt och lyssnade. Han kände en hemlig glädje över att de +skällde ut hans stad. Nu förstod han bättre, varför han gick omkring och +längtade bort. Det var skönhetssinnet inom honom, de andliga +intressena... + +-- Usch, låt oss inte tala om det, sade Greta. När jag tänker på att jag +ska stanna hemma hela våren och att min fästman inte kommer förrän i +slutet på maj, vet jag inte, hur jag ska bära mig åt. + +Stellan såg på henne, en blyg, bedjande blick. Och hon tillade: + +-- Men, gudskelov, jag har träffat Stellan. Du får hålla mig sällskap, +så att jag härdar ut. Spela lite Chopin i stället, Rose. + +-- Ni ä för djäkliga med ert chopängande, sade Kalle. Jag tror jag går +ut ett slag till. + +Och han gick. + +Rose spelade Chopin inne i salongen. Greta och Stellan blevo sittande +kvar på sina braskuddar och lyssnade. Musiken tog Stellan. Utan att +förstå vad den innebar, greps han av dess känslofrossande nyromantik, +de melankoliska drömmerierna, smärtan, nyckfullheten. Han kände, hur +svårmodigt allting var, livet, kärleken, i synnerhet kärleken... Men +det var ett skönt och lyckligt svårmod, det estetiska svårmodet inför +skönheten, vi längtande ana... + + * * * * * + +Dagen efter trettondagen reste Kalle. Stellan saknade honom inte. Snart +skulle också Rose fara tillbaka till sina musikstudier. Ej heller hennes +avresa skulle Stellan sörja över. Han tänkte på den med en hemlig +glädje: Greta och han skulle bli ensamma... + +Men innan Rose lämnade brackhålan, skulle hon ge en bal hemma hos sig. + +Den blev samtalsämnet i hela staden under långa tider efteråt. Allt vad +den ägde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasiståldern hade fått +_tryckta inbjudningskort_. Någonting liknande hade aldrig hänt förut. + +Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmästare Bergstedt. _Han var i +frack_ och hjälpte av med ytterkläder och pampuscher. Och innanför +salongsdörrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med _vita_ strumpor +och skor, precis som brudar och bättre lik. Och vid sidan om henne stod +hennes mamma i svart siden och med blixtrande juveler kring halsen. Och +för henne presenterade Rose sina gäster. + +Och denna salong och alla de andra rummen -- -- -- Någonting liknande i +raffinerad lyx hade Stellan aldrig sett, inte ens hos sin morfar. +Tavlor, tunga sammetsdraperier med guldfransar, siden med förgyllda +drakar på väggarna, porslinsherdar och herdinnor på små hyllor, +förgyllda klockor på kakelugnarnas avsatser... Det var bländande... +Det var som på ett slott... + +Direktör Davidson tog i sitt eget rum mot den manliga ungdomen. Det stod +en bricka med punsch och vatten på ett stort bord och stora askar +cigarretter på ett lågt bord med pärlemorinläggningar. Och direktör +Davidson skålade med alla och hälsade dem välkomna med några väl valda +ord. + +Och musiken -- -- -- Det fanns inte mindre än tre musikanter, alla från +regementet -- Stellan kände igen dem -- två fioler och en vid pianot. + +Och i all denna lyx öppnade Stellan balen med Rose. Han förstod, att om +Kalle varit närvarande, _han_ skulle ha gjort det. Men denna anmärkning +behöll han för sig själv. + +Det blev till sist också gående supé _med scherry till glassen_. + +Denna kväll skulle emellertid ej förflyta utan några uppseendeväckande +händelser. + +Två sjundeövrister blevo fulla och måste avlägsnas och en sjätteövrist +rökte så många cigarretter, att han blev sjuk. Punschbrickan och +cigarrettaskarna trollades bort från direktör Davidsons skrivrum under +en vals och ersattes med vatten och konfekt. + +Men innan denna katastrof inträffade, hade Stellan gått. Någonting hade +hänt. Han hade under hela kvällen ej dansat många danser. Han var ej +mera road av det slagets tidsfördriv. Det föreföll honom barnsligt och +simpelt efter de estetiska njutningar, han den sista tiden upplevat. +Dessutom: Greta var ej där. Hon var förlovad och kände sig för resten +för gammal. + +Under en av pauserna kom Rose fram till Stellan: + +-- Du dansar så sällan med mig? + +-- Jag dansar knappast alls. + +-- Varför inte det? + +-- Det roar mig inte. + +Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han +aldrig vågade möta. Och så sade hon: + +-- Minns du när vi dansade som barn i dansskolan? + +-- Ja. + +-- Och du gav mig frimärken? + +-- Ja. + +-- Vill du se min frimärkssamling? + +Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust +att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men +han kunde ju alltid se på dem. På det sättet undgick han att dansa med +henne. + +-- Kom med mig in på mitt rum. + +Han följde henne. + +Ett par, som förirrat sig dit in, rusade upp från kuddarna på Roses +schäslong som ett par rapphöns ur en rågåker och försvunno. + +-- Här ä min samling, sade Rose. + +Det var två stora, tjocka band i rött, med girlander, lokomotiv och +ångbåtar i guld på pärmarna. + +-- Här ska du få se mitt dyraste frimärke. + +Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det +skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det. + +-- Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det! + +Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han: + +-- Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för +dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera. + +-- Vad dä då! Tala om det för mig! + +-- Jo, för att ge dig de där frimärkena begick jag en dumhet. + +Hon såg på honom: + +-- Så du pratar! + +-- Nej, det är sant! Berätta! + +I detta ögonblick flög lögnens furste in i Stellan. Det föreföll honom +med ens, när han såg hennes spänning, att historien med frimärkena ej +var tillräcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltför enkel, alltför +barnslig... + +-- Jo, jag tog frimärkena på kredit hos Ebenezar Svenson. Och när jag +inte kunde betala dom, bröt jag mig in i min sparbössa och _stal_ +pengarna. + +Hon såg på honom länge. Han väjde för hennes blick, som om det varit +blixtar. + +-- Så stiligt! Så stiligt gjort av dig, Stellan! Du är i alla fall bra +stilig, Stellan. Mycke stiligare än alla andra. Där går du och begår +brott för min skull och säger ingenting, inte ett ord! Det är _väldigt_ +stiligt! + +Han såg på henne, skyggt, snabbt. Han blev blodröd i ansiktet. Han var +brännande het. Och han frös. + +Plötsligen tog hon ett steg fram mot honom: + +-- Kyss mig, innan någon kommer! + +Han kysste henne. Han kände hennes bröst genom den tunna vita +sidenklänningen mot sin kropp. Hennes läppar voro varma, fuktiga och +hennes kyss smakade som konfekt. Detta var ingen liknelse utan +bokstavligen sant! Han slöt ögonen, tog ett steg baklänges som +i yrsel -- -- -- + +-- Nej, nej, stammade han -- -- -- + +Hon gick skyndsamt ut ur rummet, utan ett ord. Han blev stående kvar +vid bordet med den sida uppslagen, där Roses dyraste frimärke fanns. +Hans kropp skakade. Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta. +Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade +det inom honom. + +En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen, +ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar. + +Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv: + +-- Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta! + + * * * * * + +Han satt inne på sitt rum hela dagen. Han ville inte, han kunde inte +visa sig för Greta. + +Vid fyratiden ringde det på tamburklockan. Husföreståndarinnan stack in +huvudet i hans rum och sade: + +-- Det ä en ung dam, som vill tala med Stellan. + +Han gick ut. Det var Rose. Han stängde dörren till våningen. Det gjorde +tamburen mörkare, så att hon ej skulle se, hur han rodnade. + +-- Vart tog du vägen i går? + +-- Jag kände mig inte riktigt bra... + +-- Jag har väntat på dig hela förmiddagen. + +-- På mig -- -- --? + +-- Ja, är det inte du, som har glömt ett par galoscher. Det stod S.P. i +dom. Jag trodde du hade glömt dom med vilja. + +-- Nä -- -- -- + +Det blev en stunds paus. Till sist sade hon: + +-- Vad ska du hitta på nu? + +-- Ingenting. + +-- Kommer du inte upp till Greta? + +Han skakade på huvudet: + +-- Har inte riktig lust. + +-- Då går vi ut och går, du och jag. Och så kan du hämta galoscherna +också. + +Han blev med ens alldeles het. Han visste, att när det blivit mörkare, +skulle de kyssas. Det sprängde i bröstet på honom. Det bultade vid hans +tinningar. + +-- Ja, ja, viskade han. + +Med fumliga händer fick han rocken på sig. + +-- Kom nu. + +De stodo ute i förstun. + +-- Tyst, sade han. Låt oss gå tyst! Så att Greta inte kan höra oss. + +-- Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom +honom närmare. + +-- Ja, tyst -- -- -- + +Och så kysstes de, länge. Han drog henne intill sig så hårt, att hon +till sist bad: + +-- Inte så -- -- -- inte så -- -- -- + +Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan. + +De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något +till varandra. De förklarade ej sin kärlek. Men med korta mellanrum +stannade de som på ett kommando och kysstes. + +Stellan tänkte på farbror Ekenström. Så hade det gått till! Det var så +han ruinerat sig och kommit i olycka, genom att kyssas, till dess det +svindlade för ögonen och törsten brände som en eld i strupen, törsten +efter kvinnoläppar. + +Och så skulle det gå med honom själv. Han rös i känslan av undergångens +brännheta lycka. Att få sluta sitt liv i en kyss, ett famntag -- -- -- + +Han stannade. Hans pupiller lyste mörka. + +-- Rose! + +Hon stannade. Han kramade henne så våldsamt att hon skrek till... + + * * * * * + +Två dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i ände, vandrat långt +utåt landsvägarna, suttit i de avlövade bersåerna nere i parken, sedan +det blivit mörkt. Hon hade knappast haft tid att gå upp och säga adjö +till Greta. Och Greta hade frågat efter honom. + +-- Vad sa du? + +-- Jag sa, att jag haft brått med och packa och att jag inte sett dig. + +Han nickade lugnad. + + + + +Den passionens våldsamma eld, som brann inom Stellan, hindrade honom +emellertid ej från att få influensa. Dagen efter Rose farit, överfölls +han av frosskakningar. På kvällen hade han feber. + +De två dygn han tillbragte i sängen, voro likväl ej en förspilld tid. +Han till och med betraktade sjukdomen med en hemlig tillfredsställelse. +Han vilade sig, sträckte också andligen ut sig med händerna under +huvudet och gjorde ett överslag över sin ställning. Och när han åter kom +på benen, hade han klart för sig, att han ej älskade Rose. Tanken på +henne berörde honom obehagligt, som minnet av något lågt, någonting +honom ovärdigt. + +Det var Greta han längtade efter. + +Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna träffa henne igen. Han +hade besudlat sin kärlek. Så som det varit skulle det aldrig mera +förbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som för +honom själv stod som ännu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina +känslor för henne. Hängivenheten, han uppställt som sitt livs mening och +mål -- -- -- den var redan borta. Det var bittert att nödgas erkänna, +att de känslor, man drömt skulle räcka under en hel levnad, ej visat sig +kunna bestå provet längre än ett par veckor. + +Han kände sig lumpen och usel. + +Men han längtade efter henne som den besudlade längtar till renheten. +Han hörde henne spela piano där uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam. +Och endast för ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig själv, +att han inte skulle överge henne. + +En eftermiddag, då han åter hörde henne vid pianot, gick han långsamt +uppför trapporna och ringde på. Han kände sig skamsen och osäker. Men +han hade sin lögn färdig. + +Hon reste sig upp från pianot: + +-- Jaså, du kommer ändå till sist, rymmare? + +-- Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar. + +Greta skrattade: + +-- Ja, Rose hade också en förfärlig snuva, när hon reste. + +Han blev alldeles blodröd. Han kunde ingenting säga. + +-- Såna dumbommar! Varför sa ni inte till mig, hur det var fatt, så hade +ni ju kunnat träffas här och sluppit och springa omkring ute i det här +vädret. Jag skulle inte ha stört er. Men nu får du hålla till godo med +mig i stället. + +De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund... Till sist +frågade Greta: + +-- Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet. + +-- Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa. + +Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose +och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat? +Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts? +Det översteg hans fattningsförmåga. + +-- Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara +kär? + +Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne +och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft +mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han då ha +kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne. + +Hon sade: + +-- Det svarar du inte på. Men, ser du, du får förlåta min nyfikenhet. +Men jag tänker på det så ofta, jag tänker inte på något annat än det. +Hur en kvinna känner det, när hon älskar, _det_ vet jag. För henne är +kärleken _allt, allt_! Det finns ingenting annat. Det existerar +ingenting annat. Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar på är, hur +_han_ känner det nere i Paris. Känner han det som jag? Är kärleken också +för honom allt! Tänker han på mig som jag tänker på honom, _alltid_, +från morgon till kväll? Drömmer han om mig om nätterna som jag drömmer +om honom? Och gör han det på samma sätt som jag? Det var _det_ jag ville +veta. + +Stellan svarade ej. Han kunde ingenting säga. + +Hon fortsatte: + +-- Naturligtvis: såsom _han_ kan du inte känna, inte ännu. Men i alla +fall. _Någon_ likhet måste det väl finnas. + +Han satt tyst och såg på sina händer. + +-- Det vill du inte svara på? + +Han skakade på huvudet utan att se upp. + +-- Vet du, jag läser hans brev, jag läser dom hundra gånger. Jag kan dom +nästan utantill. Och ibland är det ett uttryck i dom, en mening, som gör +mig alldeles stel. Det känns som om hjärtat hoppade upp i halsgropen på +mig och stannade. Känner han som jag? Tänker han som jag? Betyder hans +kärlek lika mycke för honom som min för mig? Du har ingen aning om, hur +förfärligt det känns, när de tankarna kommer på en! Det är ibland så +förfärligt, att jag önskar, jag aldrig mött honom, aldrig älskat honom. +Tänk om han skulle älska mig på ett annat sätt än jag älskar honom? Du +förstår inte vad det betyder. + +-- Jo, jag förstår, viskade Stellan sakta, jag förstår -- -- -- + +-- Nej, Stellan, det kan du inte. Det kan bara en kvinna -- -- -- + + * * * * * + +Det blev förvirrade månader, som följde. Varje eftermiddag kom han upp +till henne. De talade bara om ett: kärleken. Till en början var det mest +hon, som förde ordet. Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes +åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula +svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det +väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och +kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv... + +Men orden hade en underbar klang, på samma gång svävande och brinnande +som de voro, framburna av en skälvande entusiasm i den slocknande +brasans klärobskyr eller i de gula sidenskärmarnas estetiska belysning. +Det lät så högtidligt och allvarsmättat, allt det Greta hade att säga om +kärlekens rätt, om den högsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas +samlande och uppgående i en enda känsla: kärleken, om det borgerliga +samhällets föraktliga humbugsäktenskap och lagvigda prostitution. + +-- Men sådant ska vårt äktenskap _inte_ bli, _aldrig_! Dick och jag har +kommit överens om, att den dag kärleken slocknar hos en utav oss, då ska +han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag är, Stellan, över att +jag ska gifta mig med en konstnär och inte med en jurist eller en +officer eller en grosshandlare. En konstnär _förstår_ oss kvinnor. De +förstår den moderna kvinnans krav på en ny äktenskapsmoral, en ny +känsloetik. De förstår att vi moderna kvinnor inte nöjer oss med mindre. +Vi _vill_ komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i +känslolivet. Vi nöjer oss inte längre med den äktenskapliga +prostitutionen. Och det förstår en konstnär... + +Eller också kunde hon förmana Stellan. + +-- Vad du än gör, Stellan, fuska inte bort dina känslor! Plottra inte +bort dom! Kom ihåg att sådant hämnar sig. Det är precis som om du hade +tusen kronor och slösade bort dom i småsummor. Och så en dag, då du +träffar någon, som du skulle vilja ge _hela_ sedeln åt, så har du +knappast någonting kvar. Pengarna har försvunnit. Du har ingenting att +ge. Du står där tomhänt och fattig. Och framför dig står kvinnan med +hela sin rika, stora, översvallande kärlek, som hon bjuder dig med sitt +rika, stora hjärta. Och du kan inte ta emot hennes kärlek, därför att du +själv plottrat bort dina känslor. Jag menar inte bara på det allra +grövsta och ohyggligaste sättet, genom ett lösaktigt liv, men det är +lika lätt att fuska bort sitt känsloliv på så kallade ofarliga sätt, på +flirt och kurtis, sådant som man tycker egentligen inte gör så mycke. +Men du kan va säker på att det hämnar sig. Du ska va Rose trogen, +riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en +mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om +eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och +hon tillade: + +-- Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du +är flyktig. Men _frestelsen_ finns där i alla fall. Och du är så vek och +fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår. Och vad skulle du +då svara Rose, när hon kommer tillbaka? + +Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt +rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade +i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som +om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid +Rose. Han kunde inte överge henne. Sådant gjorde inte en hederlig +mänska. Han var visserligen ingen konstnär, han hade kanske inte den +rätta, den djupa synen på kvinnans krav på en ny känsloetik. Den skulle +han skaffa sig så småningom. Men en gentleman var han _redan_, en +gentleman skulle han alltid förbli. + +Vilket sällsamt, underligt öde det vilade över honom. Han var bunden vid +Rose och han älskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara +förmådde locka fram det låga, det fula hos honom. Och så skulle han +längta efter en annan, en lång och smärt gestalt, smärt som en statyett, +jungfrulig som Snöklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt öde! +Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han +sluta ögonen och se -- Greta... Och ingen av dem skulle få veta det, +varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde! + +Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också +Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom. Han berättade för +henne, hur _han_ kände det, vilka förnimmelser _hans_ kärlek födde. + +Det var så oändligt bittert ljuvt att kunna sitta så här i den långa +skymningen och förklara för henne, hur han älskade henne, hur han tänkte +på henne som på en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja +kasta sig för hennes fötter, utan ett ord, i stum tillbedjan. Och under +allt detta visste hon inte, att det var _henne_ själv han menade. + +En gång försade han sig, då han talade om sin älskades hår. + +-- Men Rose är ju mörk. + +-- Ja -- -- -- visst -- -- -- + +När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant +han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han +stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket +ironiskt öde! Vilket underligt liv! + +Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat släpa sig +genom terminen. Hemma hade en olycka hänt. Hans far hade blivit +förbigången till major. Hans liv var förfelat, meningslöst. Han var utom +räkningen, hörde till de levande döda, som släpa fram sina återstående +tjänsteår i en enda oavbruten missräkning. Nästa höst skulle han bli +tygofficer, en reträttplats för de förbigångna och nedtrampade, där de +sluppo att dag ut och dag in gå och lyda under en segerviss major, som +var yngre än de. På familjen Petréus gjorde slaget ett outplånligt +intryck. Lyxfågeln hade berövats sina vackraste fjädrar. Det kom brev, +många brev. Och en dag, då Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka +på dörren, såg han honom ligga framstupa på soffan med huvudet inborrat +i kuddarna. + +Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför +den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan +kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort +sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade +försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med +snabba steg. + +-- Pappa, pappa, viskade han. + +-- Pappa, pappa, ropade han -- -- -- + +Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg +tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad... + +Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om +nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar. + +Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda +att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose +vid sin sida... + +Greta var hans sol. Han dyrkade henne... + + * * * * * + +En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör +Möllers, svarade jungfrun: + +-- Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte -- -- -- jag ska fråga -- -- -- + +Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv +ut. + +-- Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk. + +I flera dagar var Greta sjuk. Och så -- en eftermiddag, då han kom hem +från skolan -- låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen +stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det +och läste: + + "Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. _Jag + tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig_. Jag är så + gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har -- -- -- han + har brutit -- -- -- han lever med en modell -- -- -- hon har fått + -- -- -- ska få -- -- -- Vad du än gör: _krossa inte en kvinnas + hjärta!_ Var värdig din Rose -- -- -- Farväl! + + _Greta_. + + * * * * * + +Hans första och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han +skulle öppna sitt hjärta för henne, tillstå, vilken komedi han spelat +dessa månader och som ersättning för hennes gränslösa sorg erbjuda henne +sin gränslösa, allt annat uppslukande kärlek. Han var visserligen en tre +år yngre än hon. Men hade åldersskillnaden i grund och botten någon +betydelse? + +Hade hans äldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med +hans faster, som var tio år äldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var +visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i år hade aldrig märkts +på dem så mycket, därför att hans farbror alltid haft helskägg. Också +han själv kunde lägga sig till med skägg, om det skulle behövas. +Huvudsaken var att man älskade varandra. + +Men medan han satt och sökte ge form åt dessa tankar, insåg han allt +tydligare, att det var omöjligt. Hon skulle inte förstå honom. Hon +skulle inte kunna tro honom. Till och med själva förklaringen, hans allt +annat uppslukande kärlek till henne, skulle ögonblickligen visa, vilken +lögnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han +läst så ofta och så länge burit i sin ficka, att det började bli slitet +i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bön till honom att aldrig +krossa en kvinnas hjärta... + +Vilket sällsamt öde, som ledde hans liv. Nu var _hon_ fri. Men själv var +han bunden på annat håll, bunden av några kyssar, av en massa +kärleksbrev, som voro ämnade åt henne, oupplösligt bunden av sitt ord +som gentleman. + +Men kanske det låg någon mening också i detta, hur ironiskt meningslöst +det än kunde förefalla. Han hade ännu ej fått ögonen öppna för det +irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska världsåskådning +tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strängt logiska, +den obevekliga Ananke -- som för övrigt var hans valspråk för tillfället +och som tjänstgjorde som ex libris i alla hans böcker -- tilltalade hans +brist på erfarenhet, hans ungdomliga krav på enkelhet, överskådlighet, +stora linjer. + +Och detta, att vara bunden vid Rose, var _hans_ Ananke. Och mot ödet +strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga +meningslöshet _måste_ det ligga någon mening i detta ironiska spel, där +han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han +bundits vid? Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i +detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en +gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett +brott, hon, som han _aldrig_ älskat. Nu var det åter igen hon, som grep +in i hans liv, som _bestämde_ det. Sannerligen: detta kunde ej vara en +tillfällighet. Det _måste_ vara ödet, hans Ananke. + +Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva +honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en +lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han +skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick +det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap +eller vad det nu än skulle bli. Han måste förbli en gentleman. + +Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville _låtsas_ +pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig +ståndaktig, som belöning skänka honom -- Greta! Kanske i alla fall, en +gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han +nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg +liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur +gränslöst de älskade varandra? + +Ja, vem kunde veta -- -- --? + +Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta, +dess källa sinad. Han visste ej mera, vad han skulle säga annat än: "Jag +älskar dig!" "Du ska inte tro, att jag är en sådan skurk som skulptören. +Jag avskyr det slagets mänskor." "Jag är en _gentleman_!" + +Rose kunde ej undgå att märka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse +med starkt krav på formen när den gällde andra, hon älskade +broderierna, när andra utförde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej +underlåta att påpeka förändringen: + +"Hör du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste kärleksbrev jag läst, +men nu börjar de bli prosaiska tycker jag. Du är väl inte ute och går på +Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, för då kommer jag att +lugga dig, när vi träffas. Kom ihåg det! Och du behöver inte stryka +under med _tre_ streck att du är en gentleman. Det _vet_ jag!" + +Stellan harmades över dessa anmärkningar. Helst skulle han ha velat +svara henne, att de brev, hon ansåg så stiliga, inte voro avsedda för +henne. Hon var helt enkelt inte värd så stiliga brev. Men han var en +gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han också starkt +betänkt på att ge svar på tal genom att hänvisa till _hennes_ brev och +jämföra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskällan sinat. +Också _då_ måste hon erkänna, att hennes voro betydligt underlägsna. Vad +handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, så det räckte till? Hon +skrev ju aldrig om något annat än att vad hon hittat på under veckan... + +Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i +jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han +skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större +ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en +avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar... + + * * * * * + +Och så kom våren. + +Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en +stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig. + +Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan +stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till +sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid +Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri! + +Det sprängde i bröstet på Stellan. Hans hjärta slog som om pulsen varit +hammarslag. Ett helt år till, ett helt, långt, evigt år till -- -- -- + +Hur skulle han kunna uthärda! Fanns det inte något sätt att förkorta +det! Kunde man inte ta något gift, som gjorde att man somnade in och +blev liggande i dvala till nästa vår? Tolv långa, eviga månader! Hur +skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om +allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvångströja. Hans +tankar snurrade kring i hjärnan som en ekorre i sitt hjul. Bröstkorgen +låg tung och tryckande över hans hjärta. Satan, vilket liv, vilket +meningslöst år, som väntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri -- -- -- + +Han låg och drömde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen +skola mera, ingen morgonbön, inga läxor -- -- -- + +Och så vaknade han. Över honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i håret, +halvklädd: + +-- Klockan ä fem minuter över sex! Choklan står på bordet. + +Han satte sig upp i sängen med den underbara drömmen ännu som ett eko i +själen. Han såg sig omkring. På bordet stod chokladen och rök. Han +skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad. + +Och med en förbannelse hasade han sig långsamt ur bädden -- -- -- + + * * * * * + +Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm. + +Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom +varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle +han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig +att han skulle behandla henne gentlemannamässigt. Men han hade dessutom +intalat sig själv, att om den roll, han nödgades spela, fästmannens och +kavaljerens, blev alltför besvärlig, skulle han alltid kunna hålla sig +undan genom att skylla på läxor och repetitioner nu så här i slutet av +terminen. Och ett sådant skäl _borde_ hon förstå. + +Det kom naturligtvis ej i fråga att han mötte henne vid stationen. Men i +sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan +klockan halv fem. + +Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att +han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte +undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade. Han gick och +undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon +var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det +ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och +kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt +sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt. +Han kände sig med ens het, när han tänkte på att han om en halvtimme +skulle kyssa henne. Framför honom låg ett perspektiv av hetsande, +lockande dagar, ända till dess han själv skulle resa till Särö: varje +eftermiddag skulle han kyssa en kvinna -- -- -- + +Tjugu minuter över fyra kom hon! Han såg henne på långt håll på motsatta +trottoaren. Han blev allt rödare i ansiktet, allt svagare i benen. Det +var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur +hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga +lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare +och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också, +så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit, +men att hon själv blivit nämnvärt större. Hon såg ut som om hon vore +fullvuxen. + +Ett ögonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste +ej, hur han skulle bära sig åt för att träffa henne. Att gå rakt fram +till henne, tvärs över gatan, föreföll honom olämpligt. Alla skulle +lägga märke till det ögonblickligen. Alla skulle genast förstå, att de +voro förlovade. Han saknade mod att så här den första dagen ge deras +hemlighet till pris åt offentligheten. Å andra sidan närmade de sig +varandra från motsatt håll. På så sätt skulle de aldrig träffas, +åtminstone inte om de fortsatte att gå på olika trottoarer. Han gick och +funderade på ett sätt att övervinna denna olyckliga tillfällighet: han +kunde till exempel gå _mycket_ sakta, stanna framför butikfönsterna +långa stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka på +gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och då kunde de träffas som man +borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfällighet... + +Nu var han mitt emot henne och tog av sig mössan. Hon stannade och såg +på honom. Också han stannade. Han _kunde_ inte fortsätta och låta henne +stå där, på motsatta trottoaren, och se på honom. + +Förvirringen drev blodet till hans ansikte. + +-- _God da, Stellan,_ ropade hon med en klingande röst, som hördes över +hela gatan. Kommer du inte och hälsar på mig. + +Han gick sakta över gatan, fram till henne: + +-- God da, sade han. + +-- Ja, det är så dags nu! _Såg_ du mig inte? + +-- Jo, jag såg dig på långt håll. + +-- Varför kom du inte och hälsade då? + +Han viskade: + +-- Låt oss gå! Jag ska berätta det sedan. Låt oss gå. + +-- Vart ska vi gå? + +-- Utåt landet som vanligt. + +Hon gav honom en granskande blick: + +-- Är du rädd för att gå här? Har du flirtat med andra, sen Greta reste? + +-- Jag har inte flirtat med Greta. + +-- Det sa jag väl inte heller. Jag sa: sen Greta reste. + +Nu såg han henne i ögonen: + +-- Nej, det har jag _inte_. Vem skulle jag ha flirtat med? + +-- Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och +hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då. + +Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare +kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle +_aldrig_ någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp +och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid +tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte +bara det: hon ställde sig att gräla på honom... Kunde detta kallas +kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den +rena eller orena. + +De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av +en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr. + +-- Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon. + +-- Nä-ää -- -- -- + +-- Är du inte glad över att jag kommit? + +-- Jo. + +-- Varför kysser du mig inte? + +-- Jo. + +-- Ja, du behöver inte tro, att jag _tigger_ dig! + +-- Det har jag väl aldrig sagt! + +-- Nå, kyss mig då! + +De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han +aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han +kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han +sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans +panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans +armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig +undan henne med ett vacklande steg. + +De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon +till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i +ett vatten: + +-- Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte +alltid va stilig? + +Han såg sig åter omkring och stannade: + +-- Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte +stannade. + +Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte +stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han +längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle +träffas och han skulle kyssa henne... + +Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. +Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, +litet fuktiga läpparna. + +Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var +inte något bedrägeri. + +-- Tror du mig inte? frågade han. + +-- Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara +så dum och barnslig ibland. + +Och de kysstes igen... + + * * * * * + +Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne +drömt om. + +Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de +goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och +då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo +ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo +också mot hans allra innersta _principer_. Det hjälpte ej att hon +skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter +ett gräl och att man strängt taget _måste_ göra det. Han hade icke desto +mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat +oförklarligt sätt fördärvliga. + +Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan +aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg. +Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken +till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en +grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så +okonstnärlig? + +Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere +i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i +Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen +tillbakadragen. + +Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna, +som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han +inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam +i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en +sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon: + +-- Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle +ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall +så. + +Han såg på henne förnärmad: + +-- _Bråkade_ jag -- -- -- Jag sa ju inte ett enda ord. + +Hon skrattade på nytt: + +-- Tror du inte jag har ögon att se med? + +Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans +levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när +han fick uniform på sig. + +Han svarade lågt och saktmodigt: + +-- Ja, men jag ska inte bli officer. + +Hon stannade och såg på honom: + +-- Vad säger du! _Ska du inte bli officer?_ + +-- Nä, det ska jag inte -- -- -- + +-- Jo, det ska du visst! + +De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt +Ögonkast: + +-- Vad ska du då bli? + +-- Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik. + +Nu tvärstannade hon: + +-- Nä, hör du, håll i mig! Varför ska du studera filosofi? + +-- Därför att jag vill det. + +-- Du tänker väl inte bli skolfux heller? För då vill jag bara säga +ifrån att -- -- -- + +Han ryckte på axlarna. Hennes brist på _verklig_ bildning plågade honom: + +-- Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera +filosofi utan att man ska behöva bli lärare? + +-- Men vad ska du då med filosofin och göra? + +-- Jag ska bli mecenat. + +Hon stirrade på honom. Han log: + +-- Du har kanske inte reda på vad en mecenat vill säga. + +Hon skrattade, ett högt, hånfullt skratt. + +-- Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera släktingar i Stockholm, +som är mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla +möjliga inrättningar. + +Han teg. Efter en lång tystnad frågade hon: + +-- Och var ska du få pengarna till att bli mecenat för? + +-- Min morfar -- -- -- när han dör -- -- -- + +-- Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att +bli mecenat måste man förtjäna _millioner_. Du kan väl inte leva på att +bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du +_ge bort pengar_ till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone +tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort +vartenda öre till museer och inte har något själv. + +Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i +en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla: + +-- Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum. + +Hon ryckte på axlarna: + +-- Asch, du ska bli officer. + +Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han _måste_ bli officer, hon +_ville_ se honom i uniform, annars så -- -- -- + +Till sist svarade han med ett: -- Vi får väl se -- -- -- + +-- Det får vi visst inte! Vi _ska_ se! + +Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade +mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om +kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro +underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det +fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en +särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av +att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle +leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De +kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och +också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske +kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han _kände_ den sällsamma +lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om +en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig. + + * * * * * + +Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig. + +Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan +ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara +skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en +avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen. + +När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att +säga: + +-- Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef. + +Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt +humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya +resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög +krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne. + +-- Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och +tillbaka på golvet: + +-- Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i +morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef +Nihlén. Det är under det namnet som -- -- -- Nå, det ska vi inte tala om +_nu_. Sådant _talar_ man inte om. Sådant _visar_ man i handling. + +Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han +dem fortsätta i en gest upp mot himlen: + +-- Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska +säga dig, att jag ibland måste gå fram och _hålla_ i de där paltorna +(han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt +sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk +morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och +betydelsefullare. + +Han sträckte ännu en gång armarna i en darrande, entusiastisk lovsång +mot höjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framför sig +skymtat en syn av övermänsklig skönhet: + +-- Kors i Jesu namn! Att tänka sig, att det är slut! Slut för alltid! +Och ni, era stackars djävlar, ni har ett helt år framför er. Jag ska +säga er en hemlighet, mina ärade herrar, det året ni har framför er är +det längsta i en mänskas liv. _Jag vet det!_ + +En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men plötsligen reste han sig +upp och rusade ut på gården. Han kände det som om han skulle kvävas. + +Han gick fram och tillbaka på sitt rum, av och an, som ett lejon i en +bur. Det rasade inom honom. Hans bröst var som ett världshav, där +stormen piskade upp skyhöga vågor. + +-- Ett år, ett år, ett helt långt år -- -- -- + +Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till +dess någon kom och väckte en och sade: -- Här är frackkostymen, här är +skorna -- -- -- lycka till -- -- -- + +Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska månader med att +kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna +domnade, en tolv månaders Morgondröm -- -- -- + +Ett år, ett helt långt år -- -- -- + +Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut såg han på klockan. Hon +var redan halv tio. Han hade ej sett på läxorna. De hade latin på +morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och +slängde den med ett uttryck av obeskrivligt äckel från sig på golvet. + +-- Jag ger fan i den! + +Han började åter gå av och an. + +-- Och för resten är det väl troligt att vi får fritt från latinet i +morron. Smygaren ska väl ha studenterna -- -- -- Alltid _en_ tröst! + + * * * * * + +Smygaren uppträdde verkligen nästa morgon i frack. Men studentexamen +skulle ej börja förrän klockan åtta. Sjundenedristerna fingo alltså +endast fritt den sista morgontimmen. + +Svordomar! Förbannelser! + +Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att +det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom +skanderingen. + +-- Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus. + +Stellan svarade ej. + +-- Har du inte skanderat genom det hemma? + +-- Jo. + +-- Nå, översätt då! + +Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att +rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: -- Fan också, +när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man +behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen +mänska. + +-- Du har inte läst på? + +-- Nej. + +Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren: + +-- Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, _varför_ du inte läst +på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera +flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig! + +Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen +fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen +satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren. +Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende. + +Plötsligen stod Stellan raklång i bänken: + +-- Det har lektorn inte rätt att säga! + +Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och +sade med en mycket mjuk, leende röst: + +-- Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus? + +-- Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller +vad jag gör om eftermiddagarna. + +-- Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur +mycket jag har att göra med det, när betyget kommer. + +-- Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket +betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor +till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman. + +Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger: + +-- Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!! + +Han pekade på dörren med en hand, som skälvde. + +Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett +segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater. + +I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren +och såg ned. + +Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. +Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en +gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. +Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom +med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka +på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter +och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa, +vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man, +utan att fegt och småaktigt tänka på följderna. + +Han hade gett Smygaren en läxa, han _aldrig_ skulle glömma. Han skulle +nog hädanefter akta sig för att rota i andras känslor och privatliv! +Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor, +så visste han i alla fall _nu_, att det fanns _en_, som visat, att det +inte gick för sig! + +Där nere började de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och +nya vårrockar. + +Ett helt långt evigt år kvar -- -- -- + +Plötsligen ryckte han till. Det hördes steg i stentrapporna. Det var +rektorns röst. + +Han tog skyndsamt upp en näsduk och höll den för näsan och munnen. + +Nu kom rektorn upp i korridoren i sällskap med vaktmästaren. + +-- Vem är det, som står där, ropade han. + +Stellan vände sig om. + +-- Vad gör du där, Petréus? + +-- Näsblod -- -- -- + +-- Gå då ner till pumpen och stå inte här och skräpa, när censorerna +kommer. + + * * * * * + +Uppträdet mellan Stellan och Smygaren hade ej fått den relief, som under +normala förhållanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora +evenemang, studentexamen, fördunklade allt annat, till och med en +händelse av uppträdets proportioner. Man diskuterade det endast helt +flyktigt i klassen under rasterna, lämnade det så att säga likt en +efterrätt att tagas fram efter de stora festligheterna. På sin höjd +betraktade man Stellans uppträdande som en onödig dumhet, när han kunnat +skylla från sig med en så enkel förklaring som att han hört sägas, att +latinet blivit inställt på grund av examen. Stellan förfäktade +emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgång. Särskilt fick han +en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli +officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far +bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt +och gentlemannamässigt handlat av Stellan. + +Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet. +Han började allt mer och mer att ge den allmänna meningen i klassen +rätt. Han var visserligen ännu fullkomligt övertygad om att han handlat +i överensstämmelse med hederns bud. I alla händelser hade hans +uppträdande varit rätt. Att stämpla det som en dumhet ansåg han alltför +starkt. Men kanske han burit sig en smula olämpligt åt. Han hade varit +en smula onödigt utmanande. Han började också undra över, vad följden +skulle bli och det var stunder, då han tröstade sig med att tack vare +studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glömmas bort. + +Han träffade Rose på skolplanen, där halva staden väntade på att de +nybakade studenterna skulle komma ut. De växlade bara ett par ord. Hon +föreföll ovänlig, och då han frågade om orsaken, svarade hon med ett +kort: -- Det ska du få veta sen! Möt mig i bulevarden klockan fem. + +Olyckligtvis var han försenad. Han hade följt Josef hem, blivit +presenterad för hans föräldrar och bjudits på ett glas vin av fru +Johanson. Man hade druckit Josef Nihléns skål, man hade hurrat för +laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och så +hade det dragit ut på tiden. + + * * * * * + +Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom +Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat +sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han +själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit +lös -- -- -- Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader. +Det stod med ens för honom som alldeles nödvändigt, att han måste sköta +sig i latin de återstående timmarna. Det var alldeles nödvändigt, +annars kunde det gå åt skogen. Han var säker på att Smygaren skulle +klämma åt honom alldeles förbaskat och söka pressa ner hans AB i latin +till ett slätstruket godkänt. + +Rose var mycket purken. + +-- Jag har gått här i tjugu minuter. + +Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt. +Plötsligen sade hon: + +-- För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i +skolan? + +Han såg på henne: + +-- Ja -- -- -- ag -- -- -- sa -- -- -- agt om dig? + +-- Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en +av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg, +som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i +latin om dina känslor för mig. + +Och hon tillade skarpt: + +-- Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som +ett åtlöje i den här lilla brackhålan. + +Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej +endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst +inne var _rädd_ för henne, att han fruktade henne som man fruktar en +högre auktoritet, en far, en målsman. + +Han försökte förklara för henne, hur det _verkligen_ gått till, hur han +gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han +sökte visa henne, hur _absolut_ rätt och gentlemannamässigt han handlat, +hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda +manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla +belackare. + +Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare +kom hennes svar: + +-- Asch, du bär dig så dumt åt. Varför kunde du inte helt enkelt ha +sagt, att du inte läst på läxan i stället för att komma dragande med +dina känslor. Nu ska man behöva gå här som ett åtlöje hela sitt liv. +Varför kunde du inte åtminstone ha tänkt på _mig_! Är du så dum så du +inte förstår, att mänskor ska skratta åt mig. Och om historien kommer +fram till pappa och mamma, så blir det just trevligt. Pappa och mamma, +som är så stränga i sådana saker. Du ska inte tro, att bättre +judefamiljer är som vanliga kristna, som låter sina flickor löpa på +gatorna. Det kan mycke väl hända, att pappa till och med piskar mig, om +han får höra, att jag är en visa i hela stan. Varför tänkte du inte på +det? + +Han gick med böjt huvud. Han hade ingenting att svara. + +-- Och för resten! Du kommer alltid med att du är en gentleman. Det _är_ +du inte! _Det_ ska jag bara säga dig! För en gentlemans första plikt är +att skydda en kvinnas heder och inte göra henne till en visa bland +mänskor. Man behöver inte ha läst Ibsen och Nietzsche för det. Det kan +du läsa i vilken engelsk missroman som helst. + +Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned på +gruset. + +Plötsligen stötte hon honom i sidan: + +-- Se opp! + +Han såg på henne: + +-- Vad är det? + +Men det var redan för sent. Han hörde någon vid sidan om sig ropa: + +-- _Petréus!_ + +Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med +samma. + +-- Hör du inte! Jag vill tala med dig. + +Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom. +Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett -- -- -- + +-- Varför hälsar du inte? + +-- Jag ber om ursäkt, men jag såg inte. + +-- Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp. + +Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag, +snurrade om på klacken och gick. + +Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i +hans öron. + +Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i +bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick. + +Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann +in i en tvärgata. + +Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över +axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter ... att han +skulle hinna upp henne... + + * * * * * + +Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard +ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut. + +Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i +parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och +verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde +kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en +annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet +till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter. +Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades. + +Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens +utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna. +Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt +dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, +han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans +handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som +helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt +känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och +kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske +skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han +gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han +velat skydda lika mycket som sitt eget -- -- -- hon hade smitit från +honom -- -- -- + +Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt +dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt +sedebetyg, kanske relegering! + +Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade +han: + +-- Gudakärngar, Gudagubbar! + +Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades: +Sjung om studentens lyckliga dar... + +Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad +visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? +Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? +Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade +de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora +sanningssägarnas arvedel? + +Han andades åter djupt. + +Och här gick han själv, ensam, övergiven, utan att veta, om han i morgon +dag skulle relegeras från skolan eller vad som skulle hända honom. Han +kände sig i släkt med hela denna långa rad av historiens store kättare +och sanningssägare. Han var en av dem, en i den långa kedjan, den siste +och den yngste... + +Han hade lämnat parken och på måfå gått en gata fram, som ledde ut ur +staden. Nu stod han på den långa järnbron och stirrade ned i den +sammetssvarta strömfåran. Maderna till vänster lågo i vårnattens dimmor +som lätta, vita moln. Men över ån var det klart. Stjärnorna speglade sig +som ringlande guldband i det snabba förbiflytande vattnet. Han stod och +såg ned på dessa gyllene band. En skjuts for i trav över bron och kom +den att svikta och gunga. Borta från parkrestaurangen spelades en vals: +Donauwellen. + +Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på +stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons +järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken... + +Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig +ro och styrka över honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den +gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört +sfärernas harmoni. + +_Han såg livet!_ Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt, +Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet, +inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller +mecenatsynpunkt, utan som _liv, liv, liv_ -- -- -- + +Han rös till av lycka. Hans kropp darrade, som om också den försatts i +gungning av etern, svajat i rytmen från sfärernas harmoni. Liv, liv, +liv, jag älskar dig! Jag känner dig! Jag ser dig! + +Och så, plötsligen, sköt det som en blixt genom hans hjärna. Tanken +formade sig ögonblickligen i ord, som han mumlade för sig själv: + +-- _Vi är ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!_ + +Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han +åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla +oss och bli som Gudar. + +Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll +honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna +för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om +benen ej ville bära honom. + +Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med +sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! +Uppenbarelsen! + +Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i +konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han, +Stellan Petréus, hade funnit -- -- -- Han hade fått en filosofi, en +religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar -- -- -- + + * * * * * + +Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han +log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken -- -- -- vad +betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering -- -- -- hur +meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en +Religion -- -- -- + +Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda +också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle +han segra, i Livets och Sanningens tecken. + +_In hoc signo vinceres!_ + +Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte +vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef! + +In hoc signo vinceres. + +Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som +blinkat åt honom... + +Det är Gudar vi skola bli. + +Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och +kastade en sista blick på himlavalvet. + +Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och +gick uppför trappan. + +Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i +knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, +fallit och blivit sittande... + +Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom. + +Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han +höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn. + +Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen. + +-- Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han. + +Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur +hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han +sökte höra sin far ute på trappan. + +Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt +sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en +gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem? +Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? _Någonting_ +måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär +i honom?... + +Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna +på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt +leva inom sig? Skulle han också en gång ratas, bli förbigången, trampas +under andras hälar, därför att han inte var stark nog, när det gällde? +-- -- -- + +I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frågor förtätat +sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de +i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var för mera än +andra? + +Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. _Han_ +trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig +skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. +Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv. + +Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som +skulle räcka några år och sedan försvinna. Man skulle bli student och +några år efter skulle man ratas och förbigås som hans far... + +Var det livet? Var det kanske därför de vuxna prisade barndomen och +ungdomen som sina lyckligaste år; de hade trott på något, de hade drömt +att bli märkesmänskor i en tid, då det tusenåriga riket skulle bli +verklighet... Var det därför de ansågo sig ha varit så lyckliga? + +Var detta livet... + +Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade +för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans +öra, en oavbruten, monoton och sövande susning... + +Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som +om han försökte resa sig upp. + +Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han +upp sig och gick ut. + +Fadern såg på honom med en tung och slö blick. + +-- Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit +över sabeln. Det är så mörkt i trappan. + +-- Tack ska du ha -- -- -- satans mörk -- -- -- + +Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av +att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle +bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han: + +-- Hör du, min pojke, med -- -- -- an du ä i fart -- -- -- en, +ökkk -- -- -- a din god -- -- -- het mä att dra av mig ridsss -- -- -- +tövlarna. + +Stellan drog dem av honom. + +-- Tackkk -- -- -- ska du ha -- -- -- Och så förrr -- -- -- låt +mig -- -- -- + +Stellan böjde sig fram över honom: + +-- Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också. + +-- Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom: + +-- Vva står på -- -- -- + +-- Jag blir kanske relegerad -- -- -- + +Faderns huvud sjönk åter ned mot kolettkragen: + +-- Dä reder sig nog -- -- -- Alll -- -- -- ting red -- -- -- er sig här +i värld -- -- -- en -- -- -- Misss-ter du en ssstår dig tusss -- -- -- +ende åter -- -- -- Blir man sssparrr -- -- -- kad ur en skola ssså +ssstår en tusss -- -- -- ende åter, mmman bbbara inte gör som din dddum +-- -- -- bbbom till farbrorrr: rrrymmer -- -- -- + +Plötsligen sträckte han ut sin hand: + +-- Rrrym inte fffrån mig, vad du än gggör. Dddu ä den ende, jag harrr +att leva för! Lova mig det! + +Stellan tog hans hand. Han kramade den hårt. + +-- Och om du vissste, hur lllika vi ä varrr -- andra. Du serrr prrecis +ut som jag, nnnär jag varrr ung! Vi ska hållll -- -- -- a sammannn +-- -- -- du och ja -- -- -- ag! Men rrrymmm inte! + +-- Nej, pappa! + +-- Och tttala inttte om för fffarmor, när du kommmer till Lllund som +ssstudent att jag sssuper lite för mmmycke -- -- -- Lllova det! + +-- Ja, pappa! + +-- God natt med dig dddå! När dddu blir äldre ffförssstår du dddet här +bbbättre. + +-- Ja, pappa. + +-- Mmmen kkkom ihåg, inte ett ord till mmmamma -- -- -- + +Stellan gick in på sitt rum. Han blev stående mitt på golvet och +stirrade framför sig. Och plötsligen log han, ett undrande, bittert +leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett +barn... Underligt... + +Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn? + +Var det detta, som var hemligheten med livet -- -- --? + +Och åter susade det för hans trumhinnor, samma monotona, sövande +susning. + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Dagdrömmar, by Gustaf Hellström + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAGDRÖMMAR *** + +***** This file should be named 15959-8.txt or 15959-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/5/9/5/15959/ + +Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/15959-8.zip b/15959-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..3987f11 --- /dev/null +++ b/15959-8.zip diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..7c0c789 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #15959 (https://www.gutenberg.org/ebooks/15959) |