diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 15821-8.txt | 8583 | ||||
| -rw-r--r-- | 15821-8.zip | bin | 0 -> 159981 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
5 files changed, 8599 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/15821-8.txt b/15821-8.txt new file mode 100644 index 0000000..a6965d4 --- /dev/null +++ b/15821-8.txt @@ -0,0 +1,8583 @@ +The Project Gutenberg EBook of Elsa Finne I-II, by Axel Lundegård + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Elsa Finne I-II + +Author: Axel Lundegård + +Release Date: May 12, 2005 [EBook #15821] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA FINNE I-II *** + + + + +Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders + + + + + + +ELSA FINNE I-II + +AF + +AXEL LUNDEGÅRD + + +Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1902. + + + + + + +I. + + + + +I. + + +För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd. +Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år +äktat en torparedotter från Finnbygden och som följd af sitt missgifte +råkat i delo med sin släkt, därför kom han att odla utsocknes jord; men +han hade lyckan med sig, hans kvinna födde honom åtta barn, och med +hårdt arbete och klok förtänksamhet grundlade han välstånd åt dem alla. + +Äldste sonen Troels löste till sig gården och tog fatt där fadern +slutat. Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till +bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig +patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende +för rikedom och gudsfruktan. + +Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och +frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt +ja-ord i hastigt mod och följde honom till altaret på trots mot sin +böjelse för en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, då +hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kränka henne med en +bekännelse om sin kärlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem på Ryd, +tre månader efter bröllopet, en dag då luften var kväfvande het och +jasminerna doftade bedöfvande. Fönstren stodo öppna till förmaket, där +hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i +rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal -- -- Det dröjde +icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha +hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade. + +Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var +det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar. + +Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För +honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han +funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig +uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall +vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå +blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf, +som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig +sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom +till nödvärn. + +Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till +präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt +tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan +tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf +hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden, +kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel +berodde på vissa omständigheter... + +Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog, +att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående, +och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i +förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade +sig icke. + +Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket +var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet +mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att +bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen +hustru. + +Han förstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert +han än grubblade däröfver; men bibelns berättelse om det första +syndafallet föreföll honom dädanefter symbolisk och han sade sig själf, +att förbannelsen ännu häftade vid frukterna från kunskapens träd. Icke +dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en +brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af +skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens +vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och +dryckesbroder, förföll på några år till en ruin. + +Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon. +Känslosvammel och pjunk föraktade hon, och den påflugna nyfikenheten +höll hon sig förnämt från lifvet. Hon var för stolt att köpa sympati med +förtroende. + +Världen gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon själf +förvållat både sin egen olycka och sin mans förfall. Hon som ingen +kärlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra. + +-- Hvem vet likväl, om icke också hon i själ och blod hungrat efter den +stora ömheten, den hjärtats välsignelse, som aldrig kom henne till del. +Starka kvinnor längta ofta efter att få vara svaga, och frusna efter att +få smälta i vekhet. + +Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna +hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den +grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar. + +Tiden, som ordnar allt utan hänsyn till enskilda små människors +önskningar eller förhoppningar, gaf småningom häfd åt missförhållandet +mellan omakarna. De lefde hvar för sig i hvar sin våning af herregården. +Barnet, som skulle ha blifvit ett föreningsband mellan föräldrarna, blef +i stället ett tvistefrö, ty också drinkaren älskade sitt eget blod i +detta nya lif och kräfde genkärlek. Döden slet tvisten, visare än kung +Salomo. Troels Finne afled plötsligt, vid fyrtioåtta års ålder, och +lämnade Ryd åt sin änka och sin son. + + + + +II. + + +Hennes nåd var endast trettiosex år, när hon blef änka. Sin aflidne mans +syskon kunde hon icke fördraga, själf hade hon inga närmare anhöriga, +och genom sitt giftermål hade hon kommit bort från hela sin forna +umgängeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pröfva lyckan i +ett nytt äktenskap. Agaven blommar en enda gång och vissnar sedan, fast +de taggiga och styfva bladen sedan länge spöka ofvan jord i lifvets +färger. + +År efter år satt fru Finne på sin gård så orubblig som om hon haft rot i +jorden. Hon reste aldrig och umgicks så godt som med ingen. Där stod en +tung atmosfär omkring henne, och hon blef tidigt gammal. + +Hon lefde för sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin gård med +samma hårda hand, fruktad af sitt folk, men också vördad, ty hon var +rättvis i all sin hårdhet. + +Sonen, Gösta, var sju år, när fadern dog, och hon undervisade honom +själf. Han hade lätt för att fatta, men hatade läxornas tvång. Det +tygellösa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skrämde henne. + +Mest af allt älskade han att sitta till häst, barbacka, som en liten +centaur, störtande öfver stock och sten, med vilda ögon och fladdrande +hår. + +Gärna ströfvade han också omkring till fots i skog och mark, på jakt +efter fågelbon eller harar, som han fångade i giller. Till jakt- och +sällskapshundar brukade han ladugårds-Lasses pojkar, som han +tyranniserade, ehuru de voro äldre än han. + +En gång försvann han med dessa och blef borta i tre dagar. Han hade då +plaskat omkring på sjön i en gammal, murken ökstock och lekt Robinson +med Fredag och Tisdag. De hade landstigit på en af holmarna och Iifnärt +sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbåge, med den hade +Gösta fällt en gräsand, och han såg ut som ett litet vilddjur, då han +infångades. + +Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde +alltjämt hemma på Ryd, åkte hvar morgon med mjölkvagnen in till staden +och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes +väg, om han följde gångstigen öfver åsen. När snön låg högt i skogarna, +och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och +tillbaka. + +Han var den främste i hvarje upptåg och den nedersta i hvarje klass, men +räddade sig alltid i sista stund upp i den nästa. Så genomgick han +läroverket, jämnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden. +Där inackorderades han hos en lärare och sattes under sträng uppsikt, +men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet för sitt lefverne. Ofta +var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig +undan. Mot allas förmodan blef han student, sökte sig sedan, med moderns +samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnämndes +till kornett samtidigt med det han blef myndig. + +Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern fått betala; +därvid hade det växlats många hårda ord mellan mor och son, då han +tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden +och utkräfde, trots moderns föreställningar, hela sitt fädernearf, +hvarigenom han tvang henne att skuldsätta gården till mer än hälften af +dess värde. + +Gösta Finne kom sedan sällan till Ryd, men tid efter annan nådde rykten +dit om hans vilda upptåg. Än var det ett galant äfventyr, än en +offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade +honom »Galna Finne», men han var mycket populär vid regementet, ehuru +han drog stora växlar på sina förmäns långmodighet. Efter fem års +tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick +han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om +han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land. + +Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk +sångerska, som under den månad, hon gasterat på teatern, förvridit +hufvudet på alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn +och hon skall ha varit en exotisk skönhet med eldiga, mörka ögon och +svart silke till hår. + +Gösta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked från sin mor, och +under sju år hade hon ingen underrättelse från honom själf, men af +tidningarna såg hon att en främmande officer med namnet Finne blifvit +sårad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon förstod att det måste ha varit +han, som kämpat i magyarernas led. Så slöt sig åter mörkret omkring hans +öden, och hon visste icke, om han lefde eller om han var död. + +Men en afton i november 1853 kom den förlorade sonen åter till sin +fädernegård, med gästgifvareskjuts från Tibble, i ösande regn; och vid +sidan om sig i vagnssätet hade han ett litet genomvått bylte, som +sedermera befanns innehålla en femårig flicka. + +Fru Finne, som hört vagnsbullret, kom själf stigande utför trappan till +andra våningen för att se efter, hvem det kunde vara som kommit till +gården i detta Herrans väder. Då hon varseblef sin son, som stod i +förstugan, drypande våt, med blottadt hufvud, stannade hon plötsligt, +och öfver hennes bleka ansikte flög en skiftning af öfverspänd känsla, +af glädje eller af sorg, det var icke godt att säga hvilketdera, ty +glädjens och sorgens yttersta gränser gå i ett som himmel och haf vid +horisonten. + +Hon sade ingenting; men med sin hand strök hon öfver hjärtetrakten, som +om hon känt slitningar där inne, och hon såg på honom med en blick, som +var mönstrande men icke hård. Hans drag voro härjade, de blå ögonen +tindrade icke af hälsa och lefnadsmod, som förr, och det guldgula håret +satt nu blott som en blek halmkrans från tinning till tinning; hela +hjässan var kal. Och det fanns icke längre någon nerv i hans hållning; +Gösta Finne kom som en bruten man hem från sin ungdoms Odysseia. + +Där flög en stämning af bitterhet genom hennes själ. Ringa glädje hade +hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en +dugande man; och där stod han nu som en tiggare framför henne. Hon hade +velat lämna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stället +sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt +den ekonomiska bärkraften ur hennes händer. + +Han måtte ha haft någon förnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar +gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så +nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit. Hon liknade en +människa, för hvilken allt slagit fel, men som ännu bär sitt hufvud +högt. Mager och lång var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. +Kanonlockarna hade hvitnat framför öronen, ansiktets pergament hade fått +många nya rynkor, och den karaktärsfullt böjda näsan hade blifvit +skarpare i eggen, men de kloka ögonen voro lika klara och draget omkring +munnen lika viljestarkt som förr. + +Han stod och vred sin mössa mellan händerna, tystnaden började förefalla +honom ohygglig. Då kom han att tänka på sin flicka. Han vecklade henne +ut ur det våta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn. + +-- Detta är Elsa, sade han. -- Etelka är död. + +Den gamla förändrade icke en min, och barnet låg som ett vedträ i hennes +armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hår och läderbrun hy. + +-- Välkomna! sade hennes nåd ändtligen och räckte sin son handen, som +han kysste. Så vände hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget +sofrum. Innan hon den natten gick till sängs, stod hon länge och såg på +det sofvande barnet, med en känsla som om hon för andra gången blifvit +mor, åter fått någonting att lefva och lida. + + + + +III. + + +Fru Finne åtog sig själf att undervisa sin sondotter. Det var som att +börja sin skolgång på nytt vid sextioett års ålder. Det var att leta +fram de gamla läroböckerna och att läsa de gamla läxorna, som hon först +läst för egen del i sin barndom och sedan med sin son. Därvid hägrade de +flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon tänkte med vemod på +alla förhoppningar som hon då knutit först till sin egen, sedan till sin +sons framtid. Hur de alla gäckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig +meningslöst, glädjefattigt och förfeladt, när hon såg tillbaka. + +I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp räkningen utan värden, med +öfverspända fordringar, på hvilka hon ideligen måst slå af. Hon hade +svärmat ut i månsken och fått trefva sig hem i mörker, hon hade älskat +och sett sin känsla försmådd. Hon hade fått själfva minnet besudladt, +efter det hon sökt ro för hjärta och sinne i ett giftermål utan +illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka åt en hederlig man, mor +åt ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig människa; men hon +hade blifvit besviken på allt. + +Eller var det så, att hon bedragit sig själf? Att hon misslyckats, både +som maka och som mor därför, att hon icke varit sin heliga uppgift +vuxen? + +Gud visste, hur det förhöll sig därmed. Men om hon felat, hade hon också +fått dyrt betala del. + +Sitt lifs skolgång kunde hon tyvärr icke börja på nytt; men dess +starkare kände hon behofvet att lämna sina erfarenheter i arf åt ett +lefvande väsen, och Försynen hade nog haft sin mening med att sända +henne detta barn, som dagligen blef henne mera kärt. + +Under den hårda ytan, djupast inne i hennes frusna väsen, hade det +alltid funnits en grundfond af bunden värme, som nog kunnat frigöras, om +det fallit en smula solsken på hennes väg. Så som hennes lif gestaltat +sig, hade den fått ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu +hvarför. Det kom sig af hennes själfviskhet, för hennes hjärtas girighet. +I främsta rummet hade hon alltid tänkt på sin egen lycka, alltid fordrat, +innan hon gaf. Hon hade längtat efter, att en annans kärlek skulle öppna +hennes hjärta och tillgodogöra sig dess skatter, men icke förstått att +älska en sådan känsla fram. Därför hade hon misslyckats både som maka +och mor. + +Då nu lifvet för tredje gången ställt henne inför en uppgift af djupaste +innebörd, föresatte hon sig att taga lärdom af det förflutna, att +framför allt ingenting begära för egen del af detta barn, som hon skulle +vara i mors ställe. Hon skulle icke klema med henne för att vinna hennes +kärlek, icke uppfostra henne till balsamin åt sitt gamla ömhetshungriga +hjärta, utan till en människa, som bättre än hon själf skulle förstå, +att se sig lifvets glädje till godo och foga sig i eller böja sig för +dess villkor. + +I detta syfte sökte hon först och sist bekämpa Elsas medfödda +själfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men +också vingklippa hennes alltför lifliga fantasi, ty i den mänskliga +inbillningens öfverspända kraf på lycka såg den gamla just grundorsaken +till mänsklighetens olycka. + +Så vände sig hennes uppfostringsprinciper på alla håll mot barnets +djupaste böjelser och starkaste instinkter, och undervisningen präglades +alltifrån början af ett sollöst allvar, som verkade nästan förlamande på +Elsas förståndsverksamhet. Eljes hade hon lätt för att fatta, och med +vänlighet och beröm kunde hon eggas till stora ansträngningar, men den +metoden kom sällan till bruk. Af klander och hårdhet blef hon däremot +alltid trotsig till sinnet. + +Hon bodde i förmaket, näst intill farmors sofrum, men trifdes icke i den +improviserade barnkammaren, där hon alltid stod under uppsikt af farmors +allvarliga blick; sa ofta det fanns någon möjlighet att undkomma den, +smög hon sig ned till bottenvåningen, till pappa. Honom älskade hon, hos +honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, när de gått sönder, och +hennes fantasis vingar, som farmor klippt. + +Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat +sig i två rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville gärna +gälla för gårdens förvaltare, men i själfva verket förvaltade han +ingenting annat än sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att söka sig +en annan plats, men det stannade vid orden. År efter år blef han +sittande som drönare på sin mors gård utan att uträtta någonting. Han +läste romaner och rökte dagen i ända, företog sin reglementeradc +promenadridt före middagen och drack hvar kväll sin reglementerade +toddy, som blef mörkare år från år. + +På promenadridten medtog han alltid sin dotter, först på sadelknappen, +senare på en särskild liten häst, som Elsa kallade sin; och det var +hennes största glädje och stolthet att få skumpa öfver stock och sten +vid den gamle husarens sida. Han var ännu alltjämt en oförvägen ryttare, +och det bar af i sporrsträck genom skog och mark, vintertid också öfver +sjön mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och +blodet sjöng i hennes ådror, och håret fladdrade och ögonen tindrade och +tankarna gingo vida. + +Om vinteraftnarna smög hon sig också alltid ner för att sitta med pappa +framför brasan i skymningen. Då kunde det hända, att han berättade för +henne sagor så sorgliga, att tårarna runno utför hennes kinder; men när +han icke var i lynne att berätta, stirrade Elsa in i glöden, där +fantastiska byggnader och människor och djur togo gestalt för hennes +inbillning. Då diktade hon själf sagor, men dem vågade hon icke berätta. + +Och åren gingo, och farmor förstod att hon icke längre var sin uppgift +som lärarinna vuxen; och så blef det bestämdt, att Elsa skulle få en +lärare. + +Därtill antogs en gammal student med små löneanspråk, magister Lindblom, +som i sin ungdom studerat till präst och läst så ifrigt, att han blef yr +i hufvudet och icke längre trodde på Gud, hvarpå han förfallit. Senast +hade han förgäfves sökt sin utkomst som privatlärare i Tibble. + + + + +IV. + + +Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom +hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset +återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi. + +Julferierna voro tilländalupna, sent i går kväll hade magistern åter +kommit till Ryd, och Elsa var glad att få honom tillbaka, det hade varit +tomt efter honom under helgen. Hon längtade efter att få börja läsa igen +för magistern, han visste så förfärligt mycket och talade som om allting +vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste. + +Hvad det var lätt att lära på det viset! Historien, som var så svår att +plöja för farmor, blef i magisterns mun en sammanhängande följd af +märkliga och äfventyrliga tilldragelser från forna tider. Och naturlära +var ingenting annat än lustiga beskrifningar på och anmärkningar om allt +hvad hon dagligdags hade för ögonen: snön på marken, mossan på stenarna, +djuren i ladugården och i skogen, flugorna, som surrade om i luften, +blommorna på marken. Det var ingen konst att komma ihåg det. + +Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon +särskildt i spänning -- hon undrade hvad magistern skulle tycka om +hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade +sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon +var klädd i en pälsbrämad blå jacka med svarta snören, som husarerna, +och hon hade röda stöflar, sådana som bondkvinnorna ha i Ungarn. + +Ändtligen öppnades dörren till det inre rummet, och Elsa neg, med +strålande ansikte. In steg magistern, lång och mager i sin gråa +nattrock, med ett frånvarande uttryck i ögonen, lik en utsvulten björn, +som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och +strök sina våta mustascher och sitt vattenkammade hår. Den stora näsan +med sin hängande tipp gaf hans ansikte ett missnöjdt uttryck, och Elsa +fick tårar i ögonen öfver att han ingenting sagt om hennes dräkt. + +Han bläddrade tankspridt i läxboken och grymtade: + +-- Ja, hvar slutade vi nu? Jaså. Joho. Här var det. Ja vi skulle alltså +ha litet reda på, hvad myror äro för slags passagerare och hvad som +annars kan vara af intresse att veta om dem. + +Elsa hade redan glömt sin missräkning. Hennes mörka ögon lyste af +förväntansfull vetgirighet. + +-- Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjäl många sådana små +steklar på vägar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De +stackarna äro hvad vi människor kalla samhällen. Du minns, att +människorna äro af olika ras, och att rasen i vår lärobok bestämmes af +skinnets färg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man använda samma +indelningsgrund för myrorna, så finns det också bland dem både negrer +och rödskinn och hvita. I alla samhällen finns det bättre och sämre +folk. De bättre myrorna ha vingar, men det sämre myrfolket har +ingenting. Utan deras arbete skulle det bättre myrfolket icke kunna +lefva, men lika fullt förakta herrarna och damerna de vinglösa +arbetarna, som hvarken äro herrar eller damer, bara kloka små steklar. +Bland dem finnes det både ingenjörer och byggmästare och uppfostrare för +barnen. Det finns också knektar; myrorna föra nämligen krig, liksom +människorna. De göra eröfringståg och taga fångar af andra raser och +puppor, och krigsfångarna bli slafvar hos det främmande folket. +Slafvarna få uträtta alla de lägsta sysslorna i stacken, de få bland +annat sköta om kreaturen. Myrorna hålla sig nämligen också med husdjur. +Liksom vi människor ha kor, som få gå på bete och som vi mjölka, så ha +myrorna bladlöss, som beta i det gröna och låta mjölka sig på söt saft. +Myrorna ha också andra husdjur, små skalbaggar, motsvarande våra hästar +och får och höns. Förmodligen drifva myrorna landtbruk liksom +människorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras +samhällsinrättning tillräckligt, och vi kunna väl icke heller sätta oss +riktigt in i deras världsåskådning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena +myran från den andra. Nå. Om vi tänka oss ett väsen, så mycket större +och fullkomligare än människorna, som människorna äro större och +fullkomligare än myrorna, så skulle detta väsen troligen ha lika svårt +att uppfatta någon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som två +myror för en sådan blick, som ser världarna kretsa om hvarandra i +oändligheten. Om ett sådant väsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag +vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke +fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når +nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du +ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd, +hvars topp försvinner i det blå. Hon har ingen föreställning om hvad en +människa kan se med sitt öga -- skogar och berg, haf och himmel -- -- +ja, en myra kan öfver hufvud taget icke tänka sig ett väsen sådant som +människan -- -- och de klokaste och kvickaste myror förneka bestämdt +människans existens -- -- + +Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad +han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och +timmarna flögo till middagen. Då satt farmor, allvarlig och sträng, vid +bordsändan, och pappa och magistern blefvo så förändrade i hennes +närvaro, de blefvo så uppmärksamma och tystlåtna som barn och talade om +ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tänkte. +De tänkte nog, att det var tråkigt, när man måste sitta så där +högtidligt uppspetad på en stol, rak i ryggen som farmor själf och äta +vackert och vara snäll gosse. Elsa förstod det mycket väl, men när +middagen var öfver, hade de båda gamla gossarna sin frihet, medan hon +fick vara hela eftermiddagen hos farmor och läsa läxor i kristendom och +språk och höra förmaningar, så långa som långkatekesen. + +Likväl tog eftermiddagen också slut och kvällen kom, och Elsa smög sig +ned i pappas rum. Där ringlade tobaksmoln öfver talgljusens glåmiga +lågor, och toddybrickan stod på det lilla bordet framför utdragssoffan, +där pappa satt med sin pipa i ena hörnet och magistern med sin pipa i +gungstolen på andra sidan om bordet. + +Oftast kom hon midt i en dispyt, och båda de gamla gossarna voro mycket +högröstade och röda i kinderna. Men när hon kröp upp i pappas knä, slöts +fred; i väsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar +om enskildheterna, när det gällde att afgöra världens öden. + +När löjtnant Finne fick blodet åt hufvudet, glömde han alltid det +närvarande, glömde i synnerhet, att han åt nådebröd och drack nådetoddy +på sin mors skuldsatta gård. Då erinrade han sig helst de tider, då han +stått världshändelserna nära och -- om lyckan varit god -- kunde ha +gifvit dem ett annat förlopp. Det var anno 48, då Elsa föddes och +revolutionen på flammande vingar flög öfver Europa, och då friheten +skulle ha segrat öfver tyranniet åtminstone i Ungarn, om de ledande +männen hade velat lyssna till Gösta Finnes råd. I upprymdt lynne +betraktade han sig själf som en man med en hart när genial intuition och +trodde sig på fullt allvar ha förutsett både hvad som händt och hvad som +möjligen kunnat ske. »Jag sade dem detta» och »jag rådde dem till det». +Men vederbörande hade icke velat lyssna till hans ord. + +Vandrings- och kärleksåren, hela hans ungdom steg fram för hans +inbillning, och han målade i stora drag med färger som nog fått glans af +hans fantasi, men som dock täckte en bakgrund af upplefda äfventyr. Han +var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i försvaret af +Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och +frihetshjälten med sagans fläkt öfver sina bragder, sina segrar och +nederlag, sitt lif och sin död. Gösta Finne var också med »pappa Bem» i +Transsilvanien, där Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater +jagade 30,000 man af den österrikiska armén framför sig, och med hälften +af samma trasstyrka besegrade en armé på 16,000 man. Det var i slaget +vid Szàsz-Sebes -- Gösta Finne slet upp sin skjorta och visade ärret +efter sitt sår. + +Och han deklamerade på bruten magyariska dikter af Petöfi, som var hans +kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár. + +Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det främmande +språket, det väckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande +kvinnoröst och ett par strålande ögon, men det var så länge sedan, så +länge sedan, för Elsa var så liten, när mamma dog, och hade aldrig lärt +sig förstå hennes språk. + +Barnets ögon hade så småningom fått en allt stelare blick, Elsa kämpade +med sömnen, och allt som oftast lade hon, öfvervunnen, sitt hufvud till +ro mot faderns axel. + +Då dämpade de gamla gossarna instinktivt sina röster och modererade sina +uttryck, som om själfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och +klingade tyst och höllo sig så stilla som råttor. De hviskade mildt och +blidt, för att icke störa barnets ro, medan de hängde tyranner utan nåd +och barmhärtighet. + +Därvid hände det sig att Gösta Finnes pipa gick ut. Den oförvägne +husaren kastade då en villrådig blick först mot tobaksskrinet borta vid +fönstret, sedan på sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sköte, +med hufvudet mot hans bröst. + +Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och +tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora +fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern +vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade +behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde +tobaksskrinet på soffan. Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka +till sin plats. + +Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så +att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp +med förvildade ögon: + +-- Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och +magistern brusto i skratt. + +-- Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt. Ännu då +hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum +och fordrade att bli trodd på sitt ord. + + + + +V. + + +Indianhöfdingen »Den smygande katten» stod med sitt kastspjut i handen +och kisade upp mot himmeln, där vårmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en +skur fallit, gruset på gården var vått, och »Den smygande kattens» röda +stöflar hade fläckar som om höfdingen vadat i blod. Den korta gröna +kjolen var också både trasig och fläckig, och håret hängde i svarta +stripor omkring det bruna ansiktet med de mörka, forskande ögonen. +Indianhöfdingen undrade just på vädret, om det verkligen skulle klarna. +Solen glittrade mellan molnen, och de blå sjöarna i himmelens +berglandskap vidgades mer och mer. + +Dufvor kuttrade på frontispisen öfver det gamla tornuret, som stannat +klockan 12 en gång för mycket länge sedan, och rök steg från skorstenen +på gårdens brutna tegeltak. Också från det öppna fönstret till kontoret +bolmade rök ut, och där inne satt pappa gungande fram och åter i ett +moln, med sitt skalliga hufvud framför tidningen, som han höll utbredd +mot ljuset. Hans långa, ljusa mustascher släpade mot pälsrockens pösande +husarsnören, han lekte magyar och husar i freden på landsbygden och bar +sin pälsfodrade dolman både vinter och sommar. + +Lifvet var alltid sig likt här hemma på gården, antingen det nu var +vinter eller sommar, och präriens vilda höfding längtade efter något +annat än det enahanda, som alltid var. »Den smygande katten» var bara en +liten flicka, som hette Elsa och kände sig som en fågelunge i bur, när +vingarna börjat växa. Det ryckte i bröstets muskler, och hjärtat bultade +inifrån: Jag vill ut! ut! ut! ut! + +Hon såg sig omkring. Här var trångt. Bakom herregården sträckte sig +trädgården i terrasser ned mot sjön, där de skogbevuxna holmarna +trängdes. Sjön var bara sund. Granarna stod ännu i vinterdvala, men alla +björkar hade fått slöjor öfver sitt okammade bruna hår och liknade +vårbrudar med ljusgröna kronor. Två starar hvisslade en duett i den +stora linden, som skuggade öfver ena flygeln. + +Därinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och hängde näsan +öfver sina böcker. Elsas ögon fingo ett svärmiskt uttryck då hon tänkte +på sin lärare. Alltid läste han, därför kunde han allting, men därför +var han också ett blekansikte, och hvad hade han för glädje af allt sitt +vetande! Han hade icke större lön, än hvad som gick åt till tobak, och +intet annat nöje än att dricka toddy hvar kväll, liksom pappa. Men pappa +hade haft många äfventyr, när han var ung, och det hade väl också +magistern. + +Hon vände sig om mot den andra flygeln och fick plötsligt ett spändt +uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande på mjuka ben, +med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hängde hopplöst med +hufvudet och slöt sitt ena öga. + +-- Din svarta satan! + +»Den smygande katten» störtade fram och kastade sitt spjut mot den +svarta katten, som i förskräckelsen släppte sitt byte och skuttade bort. +Kycklingen stod hufvudyr kvar på gården och vände sig i krets om sin +egen stjärt. + +-- Elsa! Kom upp! + +Det var farmor som kallade från sitt fönster i öfra våningen med sin +bistraste röst, och Elsa kände det som om »Den smygande kattens» ben +domnat under henne, medan hon med hängande hufvud som kycklingen +snubblade uppför trapporna. Farmor väntade redan i dörren till +kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som +stormklockor framför hennes öron. + +-- Barn, barn! -- sade farmor i olycksbådande ton -- aldrig finner du på +annat än spektakel! Hvarför slog du katten? + +-- Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt. + +-- Ljuger du också? Jag såg ju själf att du kastade käppen efter katten! + +-- Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en +kyckling, som han ville äta upp. + +-- Jaså. Men du svor också! Och du vet, det är synd att nämna den ondes +namn. + +-- Men katten _var_ den onde, och han ville ju mörda! + +Det hjälpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en +liten släng af riset. Ris var ett skymfligt straff för en tolf års +flicka, det kränkte Elsas själfkänsla och sårade hennes stolthet. + +Het i hyn efter basningen tumlade hon utför trapporna, öfver gården, ut +genom grindarna, genom allén framåt vägen, öfver diket och in i skogen. +Hon måste vara ensam, kunde icke se någon människa i ansiktet efter +detta, så stor var skammen och oförrätten, som hon lidit. Hon hade fått +straff för det hon försvarat den stackars hvita kycklingen mot den +svarta stygga katten -- »satan! satan!» upprepade hon på trots -- pappa +skulle ha berömt henne för det! Men farmor var elak och dum och +orättvis. Hennes blod sjöd af hat till den gamla kvinnan, som slagit +henne, och förvirrade idéer flögo genom hennes hufvud, medan hon sprang +utan att veta, hvart fötterna förde henne. Hon skulle sätta eld på +gården! I inbillningen såg hon redan lågorna slå högt mot skyn och +farmor kväfvas af röken. Men pappa -- pappa? Och magistern? Hon +tvärstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af lättnad. +Det var ju bara en inbillning. + +Hon såg sig omkring för att komma underfund med, hvar hon befann sig, +och fortsatte sedan, lugnare, uppåt åsen längs med en stig, som +slingrade sig mellan hvita björkstammar in i mörka furuskogen. + +Högt uppe på krönet stod slottet »Elsebo». byggt af en jätte i +forntiden. Sedan dess hade ingen mänsklig fot utom hennes egen trampat +marken däromkring. Visst hade hon ofta tänkt på, att taga pappa och +magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon +fruktade att sedan icke få vara ostörd. Nu visste ingen hvar hon fanns, +och ingen kunde finna vägen dit, för det fanns ingen väg, och slottet +såg bara ut som två stora stenar med ett krypin emellan, så där var hon +alldeles i fred. + +Hunnen dit upp, stannade hon flämtande efter den ansträngande +bergvandringen. Här uppe andades hon friare, där nere i dalen låg det +alltid som en beklämning öfver henne. + +Hon var född i en liten by på pusztan, och fast hon icke hade något +klart minne däraf, slumrade dock ständigt inom henne en dunkel längtan +efter slättens oändliga vidder och gränslösa himmel. Där nere i dalen +var himmeln afskuren på alla håll af berg och taggad af granarna högst +uppe på den närmsta åsen. Häruppifrån såg hon Ryd som ett dockhus med +flyglar och uthuslängor vid en spegelglasdamm med hundra små leksaksöar; +och vände hon sig åt andra hållet, västerut, såg hon djupt under sig +bortom skogen själfva den tindrande blå oändligheten, hafvet, som blef +ett med himmeln ytterst ute. Ditåt vette alla fönster i Elsebo slott. + +Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tjänande +andar, som sätta guldkronan på hennes hufvud och lägga socker i hennes +mun och bära henne i guldstol till en balkong, klädd med purpursammet, +där hon tager plats. -- Hon lade sig nämligen på magen mellan de två +stenblocken, skrufvade sig som en fågel för att få det bekvämt i redet, +stödde armbågarna mot den mjuka mossan och lät ansiktet sjunka i +händerna som i en klyka. Så fördjupade hon sig med blicken i den +sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon +blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset, +lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag. + +Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att +luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå? Finns +där skogar och sjöar och berg, som här, och små gårdar med gamla elaka +farmödrar i? Hvar lefva hjältarna, som fyllt jorden med sina bragder? +Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas drömmar? Ack, +guldkronan på hennes hår är en gammal skålla och hennes slott en lya +utan tak! + +Det pinglade i luften, det var vällingklockan från Ryd; och nu klang det +doft och högtidligt, det var helgmålsringningen från Tibble. Nu brunno +visst alla fönster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde +se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som +såg annorlunda ut, än det var. Där såg det nu ut som om solen gick ned, +men det var icke sant. Det var bara jorden som vände sig bort från +ljuset. En snabb häst, som sprang västerut öfver haf och land, skulle +aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, österifrån, +frustande i soluppgången. Men den som var liten och rädd fick skynda sig +hem nu, för det var redan mörkt under granarna, och Den Onde lurade +öfverallt. + +Elsa kände kalla kårar öfver ryggen och gaf sig till att springa utför +sluttningen. Hon tyckte sig höra tassande ljud och tänkte på, att hon +nyss velat tända eld på gården och bränna farmor. Då och då vände hon +sig i flykten och såg sig tillbaka; och hvar gång det riktigt knastrade +eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots för sin ångest, +och lyssnade uppmärksamt för att utröna, hvarifrån ljudet kom. + +Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg +och saktade sina steg. Det lyste från farmors fönster, och nere på +gården såg hon en stor skugga som af en häxa med lång näsa aftecknad på +den ljusa gardinen. Minnet om den orätt, hon lidit, flammade upp inom +henne, och då hon plötsligt upptäckte två gröna eldkulor, som lyste +skadegladt i vagnslidrets djupa mörker, greps hon af ett rasande begär +att hämnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ännu knuten +kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon +lösgjorde den sakta, måttade efter de två gröntindrande ögonen och lät +snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en båge i luften, det fräste och +spottade ur mörkret, och när hon drog åt, kände hon, att satan var fast. +Utan att se sig om, störtade hon ned mot sjön, släpande sitt offer efter +sig, band en sten i andra ändan af strecket och kastade alltsammans i +vattnet från båtbryggan, där det var djupast. + +Plums! lät det, och Augusts svarta kropp dök i djupet men kom strax upp +till ytan igen. Lasson var för lång, stenen låg på botten, och August +simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder. +Halfstrypt, rosslande som i dödens käftar, sökte han med framtassarna +lösgöra snaran från halsen. + +Elsa stod framåtlutad öfver broräcket och stirrade ned i skymningen +öfver vattnet, följde darrande af spänning djurets förtviflade +ansträngningar. Hat kände hon icke längre, än mindre medlidande, blott +ett feberaktigt intresse för utgången af denna kamp mellan lif och död. + +Med några spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och +komma i land, så utmattad af ansträngningen, att han föll ihop som en +trasa på stenarna. Då reste sig hatet åter inom den lilla vildinnan, och +hon kastade sig öfver sitt offer och slog dess hufvud mot marken gång på +gång; tills hon plötsligt greps af en isande skräck och störtade upp mot +gården som om hon jagats af gastar. + +-- Herre Jesus! Hvad har händt? frågade hushållerskan, då barnet kom +farande in i köket med vettskrämda ögon. + +Elsa kastade sig rakt i famnen på mamsell Andersson och kramade henne så +hårdt, att den gamla jungfruns hjärta fylldes af glädje. Hon återgäldade +vänligheten med många lugnande smekningar, och Elsa fick sin kvällsvard +och kom till sängs och somnade. Men farmor hörde henne hela natten kasta +sig oroligt och tala högt och skära tänder i sömnen. + +Hon vaknade tidigt: tanken på den ohyggliga gärning, hon begått, grep +henne plötsligt med en förnimmelse som om håret styfnat på hennes +hufvudsvål. Hennes rättfärdighetsinstinkt, som ännu icke hade blifvit +begränsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne för mord. Hon var lika +fullt en mörderska, om August var död, som om hon slagit ihjäl mamsell +Andersson, hvilket kanske lika väl kunde ha händt! Hon måste ha visshet, +hon for i kläderna och smög sig ut, rysande i känslan af, att hon kanske +snart skulle stå ansikte mot ansikte med sitt offer. + + +Rimfrosten glittrade som silfver i gräset öfver sluttningen mot +stranden, men August var borta. + +Hela dagen smög hon omkring med skygg blick och strupen sammansnörd af +samvetsångest och själskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon +varseblef ett fyrbent spökelse, som kröp fram ur vagnslidret och släpade +sig tungt öfver gården mot köket. I nästa stund förstod hon väl, att +kattvålnaden var August i egen person, men kunde dock icke uthärda att +se honom utan vände sig bort. + +Flera veckor gick hon sedan ur vägen för honom med ett slags skygg +respekt. Han var för henne ett förkroppsligande af samvetsagget, och hon +vågade icke möta hans gulgröna ögons hatfullt tindrande blick. + +Men en eftermiddag i juni, då hon lekte Kolumbus på ängarna närmast +stranden, hörde hon plötsligt häftigt skall, och ett tu tre kom August +flygande öfver en gärdesgård. Efter följde tre främmande hundar. Nu voro +de alldeles in på honom, nu hade de omringat honom och den främsta högg +honom i halsen -- -- -- Då störtade Elsa fram och kastade sig i striden, +blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring +sig med sitt svärd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina +armar, fast han fräste och klöste henne så att blodet rann. Hundarna +förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon +bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in +till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon +strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom, +smeksamt lugnande, som till ett barn: -- Så, så-å, kisse lilla! + +Magistern, som på afstånd bevittnat uppträdet, skyndade till undsättning +och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke släppa ifrån sig utan +bar honom ända fram till gården. + +Magistern följde henne tigande och betraktade henne från sidan: i sina +röda stöflar och sin korta kjol med sitt upprörda lilla tattareansikte +och sina hängande svarta hårstripor liknade hon en liten furie, som gått +barmhärtighetens ärende. + +Underliga barn! tänkte magistern. -- Främmande vildfågel! Skall din +obändiga natur någonsin finna sig tillrätta i Nordens kalla luftstreck? + + + + +VI. + + +Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och +grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det +helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan +pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade: +höger! och vänster! + +Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda +af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela +bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes +omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och +sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den +roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem +blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som +gapade värst, fick mest. + +-- Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. -- Den som +gapar värst, får mest. + +Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, +hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras +minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid. + +Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle +velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af, +att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra +lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan +åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade +bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens +buskar och snår. + +Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de +äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, +halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och +Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin. + +Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli, +och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara +stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta +var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i +midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och +magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och +hennes blick flög bedjande från den ena till den andra. + +-- O, den som finge gå till dansbanan i skogen! + +Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna +förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer -- +de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde +henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när +hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade +kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin +fullbordan. + +Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för +hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men +ingen visste rätt, hur det var fatt. + +-- Magistern var vid dansbanan i natt -- sade pappa till farmor -- +möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset +och förkylt sig. + +Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke +skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade +han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs, +att han blifvit sjuk? + +Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom +hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att +någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af +en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för +hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. +Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon +icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga +pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en +döende kamrat. + +En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom +också ut och tog Elsa vid handen och sade: + +-- Nu har magistern fått sluta. + +Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu +icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick +hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då +också dödt, och alla tankar -- -- -- kunde tankar dö? + +Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt +att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för +hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och +den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke +trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke +fått undervisa henne i religionen. + +Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände +marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse +endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte. +Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en +gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen. +Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där +himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det +ändlösa blå. + +Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen +gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo +slott, och gråten kom, strid som en åskby. + +Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all +kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett +kvidande. + +En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet, +stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här +skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han +visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare. + +Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på +spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade +han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot +jorden och gnydde. + +Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef +stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel +i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade +blå af äfventyrsfröjd och medkänsla. + +Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes +ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig +blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes +mörka pupiller. + +-- Hvem är du? frågade hon. + +-- Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du? + +-- Jag heter Elsa Finne. + +Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var. + +-- Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst +deltagande. + +-- Magistern är död, svarade hon. + +Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte +mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde +sig bredbent vid hennes sida. + +-- Hvad är det att gråta för! sade han käckt. -- Jag skulle vara glad, +om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på +gymnasium! + +-- Är gymnasium i Tibble? + +-- Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara +hemma under ferierna. + +-- Hvem är din pappa då? -- hon reste sig upp. + +-- Borgmästaren! vet jag! + +-- Kan du läsa latin? + +-- Om jag kan läsa latin! Knut Wadman fnyste öfverlägset -- kan du? + +Elsa nickade: + +-- Ja, det kan jag! + +-- Det var f -- -- han afslutade icke satsen. -- Kan du deklinera +_mensa_? + +-- Ja, det kan jag. + +-- Så bildad är ingen flicka i Tibble! Kan du också conjugera _amo_? + +-- Ja, det kan jag. + +Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin +hand och strök den smekande öfver Elsas kind. + +-- Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som +om hon frusit. + +-- För jag tycker det är synd om dig -- han skrattade bredt och visade +sina hvita tänder och sin röda gom -- och för resten tycker jag om dig. + +I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som +om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att +han skrek till: + +-- Aj! Du gör mig illa! + +-- Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det +svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte +hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen. + +Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse +af, att äfventyret fått en snöplig afslutning. + + * * * * * + +Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde +in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne, +väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar +brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den +hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och +blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa +människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af +den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen? +Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande +ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och +huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets +tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som +ett tåg af vålnader ur mörker i mörker. + +Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest. + +Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma. +Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes +inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess +blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse +innerst inne. + +Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en +farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt +och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas. + + + + +VII. + + +På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första +nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under +farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all +kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och +händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars +beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet. + +Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt +under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar. + +Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna +löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade +från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på +notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull, +fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet +vittnesbörd nog. + +Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som +gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande +skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original +slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som +bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers _Teckningar +ur hvardagslifvet_ och _Herta eller en själs historia_, Tegnérs _Samlade +skrifter_, Shakespeares _Dramatiska arbeten_ i C. A. Hagbergs +öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes +nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga +längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet. + +Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och +Marias kärlek -- en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften +öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans +bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan, +i väntan på värme och ljus. + +Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och +kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af +under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till +och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän. + +Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en +stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en +gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin +andra hand. -- + +Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré +och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina +bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen, +steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning +var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet, +föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som +en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så +hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo +flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var +fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, +flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne +personligen med sin nyfikenhet. + +Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och +hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring +bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid. +Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans +svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till +trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig +också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i +utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor +utantill. + +Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst +för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper, +men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var +hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan +och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom, +som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som +också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa +sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik. + +Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde +nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med +magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade +ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen. +Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände +alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att +stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat +solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som +ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll +hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, +stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt +på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade +efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens +härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så +noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke +farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke +kunde fatta Hans storhet -- liksom en myra icke kan bilda sig en +föreställning om en människa -- -- -- + +Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten; +men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma, +som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga. + +Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste +öfvertaga konfirmationsundervisningen. + +Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och +vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf +ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade +med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan +art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron +tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett +hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets +profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med +sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han +underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade +han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde +också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas +själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans +personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans +enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes +inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på +fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och +förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan +kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och +ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt +lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under +rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några +dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till +barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ. + +Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också +förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke +var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur +måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen +stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast +någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade +visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då +han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden +och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var +pastor Tibell en beklagansvärd man. + +Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare. +Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den +tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu +härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett +förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och +barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand +föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle +bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu, +som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud. + +Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef +hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt +högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer +än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf, +vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren +och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos +en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som +visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som +utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den +yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var +frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke +alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade -- +ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att +själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet. + +Aldrig hade han haft en lärjunge, som skänkt hans hjärta en ljufvare +tillfredsställelse än denna lilla Elsa Finne; ty han kände, att han +öppnat nya horisonter för hennes själs längtan. Hon var idel tro af hans +tro och kärlek af hans kärlek. Därför skulle hon också begå H. H. +Nattvard med det rätta sinnelaget. + +Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att där i hans själ +fanns en gnista af skaparens kärlek till sitt verk. Men intet vidare! + +Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde är listig i att lägga snaror för +människornas fötter -- och hur skulle han icke triumfera, om han +lyckades bringa en Herrans tjänare på fall! + +Våren var redan i luften, solskenet blef varmare för hvar dag, och +pastor Tibell kände sig förunderligt matt, där han vandrade framåt gatan +mot sitt sollösa hem. Han såg tärd ut, med djupa gropar under ögonen; +men han gick och smålog för sig själf, som om han tänkt på något +vackert. Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart +själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande +religiösa hänförelse och -- han slöt sina ögon energiskt -- nej, +visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på +barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en +Herrans tjänare! -- + +En natt hade Elsa en underlig dröm. Hon såg sig själf i skira, hvita +kläder mödosamt vandra uppför en brant och lång väg, som ledde rakt in i +himmelrikets klarhet, där Kristus stod i skinande kläder, väntande med +öppen famn. Hårdare och hårdare slog hennes hjärta, och redan från +fjärran sjönk hennes blick med salig hänryckning in i hans. Hans hår var +som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som +lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse, +då hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans +armar och väcktes af hans kyss. + +Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till +himmelns höjd, famnande öfver evigheten. + +Likväl vaknade hon med en blygsint förnimmelse af, att hon aldrig skulle +kunna förtro sin dröm åt någon lefvande människa. Hon rodnade också +själf hvar gång hon i ensamheten tänkte därpå. + +Blek som om hjärtat sugit allt blod från hennes kinder, stod hon +konfirmationsdagen framför altaret. När pastorn välsignande lade sina +händer på hennes hufvud, kände hon det som om hetta strålat ut från hans +fingerspetsar. + + + + +VIII. + + +På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för +unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog +en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes +nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med +vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung +arftagerska dansade i borgerskapets salonger. + +-- Den tiden _var_ man någonting! brukade hon själf säga, i det hon +lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak. + +Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af +sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och +sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade +fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog +smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i +hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade +alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina +hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar +för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid +slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ +och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför +oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären. + +Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som +elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den +undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och +näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och +det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till +småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan +utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna +gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter. + +Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers +och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig +linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes +platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt +framställningen. -- Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del +teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst +en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel. + +Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från +början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt +kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid +blef det. + +En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen +hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, +kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och +anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia. + +Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam, +som hette Anna Bodin -- -- Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde +icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, -- ty +en kvinna måste älska helt -- helt! -- för att skänka sig åt en man! + +Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty +ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af +hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann +sin Romeo. + +-- Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor -- o, en +sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors +hjärtan! + +Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad +af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand. + +-- Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att +åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina +pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och +trodde så blindt. -- Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig +redan från första stund -- rent ut sagdt till ett helvete! + +Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte +lidelsefullt: + +-- Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som +klingar bedårande för hela världen -- och som man lärt sig älska -- +förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård +och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde, +att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på +»Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas +af en näktergal -- och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af +en ondsint kråka -- -- tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen +ur boet -- med allt hvad jag ägde och hade -- -- + +Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af +hat. + +-- Det heter, att han är död nu -- sade hon inbitet bittert -- men jag +tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget +namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts +smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det +skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min +egen hand. + +Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände +sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han +tog ed af sin son att alltid hata romarna: + +-- Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man. +De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog +fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras +hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! -- -- +Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, +skulle jag bli skådespelerska -- en stor konstnärinna, som lade alla män +för sina fötter -- -- och hämnades vårt köns oförrätter -- -- + +Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var +icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en +våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter +och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns +det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna +förkroppsliga de stora diktarnas ideal -- skänka lif åt deras tankar, +verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att +lefva för! + +Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, +som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin +bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne +hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda +öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig +ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en +kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och +kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men +begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum. + +Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls +nödvändigt att älska dem. + + + + +IX. + + +Didrik Bruun, den store tragöden, hörde till fru Anna Neumanns +umgängeskrets. Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till +aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna +hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då +skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker +åt hans fåfänga. Groft smicker serverades honom i många familjer, som +han regelbundet besökte, men ingenstädes fick han sig ett så grundligt +rus, som hos fru Anna. + +Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona, +slog sig ned vid hennes bord och höll till godo med hvad huset förmådde. +Hon kände hans smak och visste, att för honom var ingenting godt nog. +Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han +icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar +alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat. + +Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast +hjärtat. Han var student! Han hade från universitetet fört med sig en +fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills +ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora +glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett +lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka +stämmas storm. + +Fru Annas liffulla framställningar af hans uppträdande, hans yttre +människa och hans känslas glöd hade spänt Elsas förväntningar och stämt +hennes sinne till beundran; då hon slutligen fick se honom själf, +hänfördes hon lätt. Hon såg honom först som »Hamlet», sedan som +»Othello». Och när hon dagen efter stod inför hans ansikte i fru Annas +salong, lyste hennes ögon som en lappkvinnas, då hon hälsar solen. Det +var som att möta i lefvande lif dessa diktens två högborna hjältar. Den +olycklige danaprinsen tryckte dessutom rätt varmt hennes hand, och moren +i Venedig såg på henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona +rediviva. + +Fru Anna märkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande på den +store tragöden. Han sände nu fribiljetter minst en gång i veckan och +styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vållade henne mycket +kärt besvär och gjorde henne så lycklig, att hon förnekade sin kvinnliga +fåfänga och afsvor sitt hat till männen. Det kändes blott som en oerhörd +ära och tillfredsställelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta +intresse för någon eller något i hennes hus. + +Under sådana omständigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa +Finne och Didrik Bruun så småningom till en viss förtrolighet, och fru +Anna började redan fantisera om, hvad som skulle kunna hända, när våren +kom och kälen gick ur jorden och allting började grönska och blomma. + +Men just vid den tiden fick Elsa ett bref från sin farmor, som +återkallade henne till Ryd. + +Våren kan ha många egendomliga effekter. Det kan hända, att kläderna som +en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, plötsligt +synas luggslitna i vårens klara solljus; det kan hända, att de +förhållanden, i hvilka hon lefvat under de mörka månaderna, plötsligt +visa sig uppsluppna i sömmarna. Då gripes hon af ett oemotståndligt +begär att lämna dem bakom sig, som kräftan lämnar sitt gamla skal, då +hennes utveckling så kräfver. + +Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fröken Finne skulle resa, +och den underrättelsen förorsakade honom en smula bryderi. Han visste +nämligen icke rätt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en +obotfärdig känsla af, att hon väntade någonting af honom. Hvad? + +Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rätt djupt in i +hennes ögon, som tindrat af beundran, och det kunde väl vara, att också +hans blickar fått ett beundrande uttryck, då han i hennes mörka pupiller +sett sin egen bild; men aldrig kunde väl han, Didrik Bruun, misstänkas +för att på fullt allvar ha låtit fängsla sig af en liten pensionsflicka +från landet? Han hade känt sig dragen till hennes ungdom, rörd af hennes +naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, någon gång värmd af hennes +väsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en +blomknopps fägring, då den råkat slå ut under hans ögon i starka färger, +och andats all söderns rikedom. Men hvad mer? + +Didrik Brunn var trettioåtta år, och känslolifvet mister fort sin +grönska i rampens artificiella ljus. Han älskade nu också sig själf så +helt, att ingenting blef öfver åt andra. + +Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade +någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store +konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om +hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn, +att han till afsked kysst henne på pannan -- eller möjligen på munnen? +Ett sådant minne ansåg sig Didrik Bruun knappast ens ha rätt att +undanhålla henne, och därför skref han på aftonen i sin klädloge under +stort hufvudbry en biljett till Elsa, däri han stämde henne sig till +mötes följande morgon i skogen utanför tullen. + +Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin +hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon +kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt +lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var +ensam. + +Hon var i en stämning af darrande förväntan, då hon ett par timmar +senare gick i skogen och hörde fåglarna sjunga. Hon kände sig som +prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, då alla rosenknoppar +brista, och hon i halfslummer hör ljud af steg och i halfmedveten +längtan tviflar på, att det är den rätte prinsen, som kommer. + +Hennes ungdomliga svärmeri för den store tragöden hade visserligen +slagit sig betänkligt, sedan hon lärde känna människan något närmare, +sett de glindrande ädelstenarna i hans krona reduceras till idel +dinglande bjällror och själfva kronan till en narrkåpa med tuppfjäder +och ludna öron. Han var ju så full af sig själf, som en tom tunna af +luft, hans själlöst bullrande röst hade aldrig sagt ett ord, som var +värdt att minnas. Men hon vågade icke lita på sitt eget omdöme, så rakt +i strid mot världens, som hyllade hans storhet, och hvar gång hon mötte +honom ånyo, väntade hon, att han åter skulle blåsa lif i hennes +illusioner. Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi +förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka +känslor. + +Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i +ett underligt glittrande lynne. Inom sig kände hon all vårens sjudande +lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga -- att flyga +upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och +föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar. + +Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna +iakttaga honom, där han gick vägen fram. Hvar gång hon hittills träffat +honom utanför scenen, hade han förefallit henne som en hvardagsvariant +af den roll, han senast utfört. I dag var han åter Hamlet. Hon smålog, +när hon såg den djupsinniga min, han anlagt inför skogens furor, hon +tänkte på den själlösa tonen i hans bref. + +-- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang plötsligt fram från sitt +gömställe. + +Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte +på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade: + +-- God morgon, Ophelia! + +-- Nej, tack -- sade hon och räckte honom sin hand -- jag är ingen +Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste +resa. + +-- Men litet tomt känns det i alla fall -- här? Han smålog +själfbehagligt och lade handen på sitt bröst. + +-- Ännu har jag åtminstone ingenting märkt. + +De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste +han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han +citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll. + +-- Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått +det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att +spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt! + +-- Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera +åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade +börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få +jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt +henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju +en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans +uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, +själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn -- och hon hade +låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen +kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf +var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt +andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände +själf. + +Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. +Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett +vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat +i fåvitsko. + +-- Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni! +sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen. + +-- Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad, +till hälften road. -- Det heter för resten Narcissus! + +-- Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste +grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid +låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i +hvilken ni ser er egen bild. + +Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan +häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt -- här måste +visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu +lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen, +som hon förmodligen väntade. + +Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand +för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände +honom från sig med blicken. + +-- Låt bli det där! sade hon. -- Jag har ett ord att säga er. Det är +därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig +varit så godtrogen, som ni inbillat er -- fast jag ändå blygs -- blygs +öfver mig själf -- därför att -- jag tillåtit er -- behandla mig så -- +som ni gjort -- -- + +Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga +eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll: + +-- Men -- lilla slarfva -- hvad -- --? + +-- Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig +-- -- -- Ni är ingen konstnär -- en papegoja är ni -- som aldrig tänkt +en tanke i sitt lif -- -- + +Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna +korslagda öfver bröstet -- som i Othello. Han fann ingenting att säga, +men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt. + +-- Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten +och gick. + +Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf. + +Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så +nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. +Och hon hade icke råd att kläda sig väl. + +Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne? + + + + +X. + + +Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa +vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket +lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och +bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fågelsång klingade +från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som +flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade, +glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade; +ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt +i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad +till stranden af sin fädernegård. + +Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till +förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, +år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till +vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen. + +Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens +märke. Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här +kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna +väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor. + +Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn, +och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista. +Ingen visste, hvarifrån han fick brännvinet, men alltid hade han en +flaska gömd hos sig i sängen, och alltid fann han tillfälle att +fullfölja sitt själfmord, hur strängt han än bevakades. + +Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon +älskat och ännu älskade, ehuru med skräck, med lifvets fasa för döden, +hälsans vedervilja för förruttnelsen. För den slocknande gnista af lif, +som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det +jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och +sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var +hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta. + +Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, +som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast +det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod +bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda +det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon +måste ut i friska luften. Då gick hon oftast hit ned till stranden, tog +plats på toften i den lilla båten och vaggade af och an. + +Det fanns ingen möjlighet till räddning för fadern, det fanns ingenting +annat att önska i kärlekens och barmhärtighetens namn, än att det snart +måtte bli slut. + +Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln. + +-- Elsa! ropades det uppe från backen. -- Elsa! Elsa! det lät som +ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt +anfall -- -- + +-- Jag lämnade honom bara ett ögonblick -- jämrade sig mamsell +Andersson -- men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa -- och +brännvinsflaskan låg tom bredvid honom -- han hade druckit -- och det +var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår -- för hela hans +inre är ju bara en blodig massa -- -- -- Hennes nåd har skickat Stefan +efter doktorn, men han hinner aldrig hit. + +När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen +satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften +brustna. En half timme senare var han död. + +Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble +kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande +bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas +hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att +komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till +under den närmaste tiden. + +Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes +ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit +ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så +mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne. + +Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta +längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att +han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också +blifvit änkling förra julen. -- + +Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans +besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I +början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och +Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af +tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan +trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för +sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela +sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han +förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när +hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes +Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans +flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för +hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra. + +Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom +ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit +mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. +Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans +hjärtas sår. + +På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man, +en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen. +Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling, +nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af +undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket +ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon -- ehuru han Gudi +lof ännu var stark till kropp och själ -- -- + +De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på +en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan +sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några +spillror af skönhet åt sitt hvardagslif. + +Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad +hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra; +men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin +lyckas stuga på? + +Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för +skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem? + +Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande +enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på +sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande. + +Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att +betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon +möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också +en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om +någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle +dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och +kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell? + +Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat +omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon +visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, +hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom +lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu +var borta, aldrig kunnat bli. + +Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens +glans. + +Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar +började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var +drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla +ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt +att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. -- Där var drömmen om +frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon +fick inrätta efter sin egen smak -- med en lugn vrå att läsa i, att +utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i +beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle +vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först +börja? -- + +Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i +hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand. +Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad, +att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig +och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var +tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd. + +Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att +mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes +Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första +kyssen på hennes unga läppar. + +Det svindlade och gnistrade för hennes ögon. Hon hade trädt honom till +mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte -- +och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf +henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt +honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors +välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin +trolofvades rygg. + +-- Gud välsigne er! sade farmor, i det hon utsträckte sina darrande +händer öfver deras hufvud. -- Glömmen aldrig, att äktenskaplig lycka +endast kan vinnas genom själfviskhetens ömsesidiga förkväfvande. +Egoismen är en karg och kall jordmån, som inga blommor bär. Att förgäta +sig själf i sin kärlek, är lifvets högsta konst och enda lycka. + +Ett så långt tal hade Elsa aldrig förr hört farmor hålla. Den gamla var +djupt rörd, och hennes röst skälfde, som om hon tänkt tillbaka öfver +sitt eget lif. + +Ju närmare det led mot bröllopet, dess allvarligare blef Elsa till +sinnes, och ofta kom det öfver henne en underlig beklämning, när hon +tänkte på det obekanta, som förestod. Närhelst hon mindes den första +kyssen, föreföll den henne som ett ondt varsel, och närhelst detta samma +åter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En +gång ville hon bryta förlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en +hårdnackad inre kamp, ty inom henne brottades två starka makter, en som +lockade, en som skrämde. Hon hade icke sofvit en blund på natten, och +framåt morgonen satte hon sig att skrifva: + + -- -- -- Jag håller af dig, men kärlek har jag aldrig känt, blott + drömt om i min ungdoms första vår. Det häftiga du ibland bjudit mig + i dina smekningar har skrämt mig kall som is. Tag renheten ur en + kvinnas hjärta och hon skall ej kunna handla ädelt och skönt, + hjärtats renhet är för kvinnan hvad kronan är för bruden, den + skönaste prydnad och tillika den oumbärligaste. Ett rent hjärta kan + icke fördraga någonting som sårar blygsamheten, och sätter du + ringaste värde på min tillgifvenhet, så tag varligt på mina + känslor, ty den som lockar mig att glömma renhetens bud, förlorar + min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min känsla. Men + bäst är det nog också för dig att vi bryta, ty du kan säkert icke + heller fortsätta att älska den som är så skygg och på samma gång så + stolt och trotsig, att hon kan säga: »tyst!» till sitt hjärta och + bli blindt åtlydd. Emellertid -- afgörandet ligger i dina händer, + ty min heder står i pant för mitt ord, och om jag än begått ett + misstag, ett oförlåtligt, skall jag veta att bära följderna, för så + vidt du icke själf löser mig från mitt löfte. -- -- + +Johannes Tibell kom själf med svaret på detta bref, och svaret var +lugnt, värdigt. Han tviflade icke på, att icke hennes skygghet skulle +försvinna, efter det hon väl blifvit hans äkta maka. För att lugna henne +under den väntans tid, som ännu återstod, dämpade han själfmant +häftigheten i sina smekningar och förde henne blideligen med ömma +broderskyssar fram mot altaret. + + + + +XI. + + +Mellan raderna i fru Elsas almanackor från de närmast följande åren stå +många märkliga hieroglyfer, som vid första påseende förefalla +obegripliga. Tydda hvar för sig ge de blott intryck af torra +anteckningar till minnes: om väder och vind, om stämningen i hennes hem, +om hennes makes och hennes eget lynne, om krämpor och ekonomiska +bekymmer, personliga konflikter och förödmjukelser -- om alla de små +trivialiteter, af hvilka ett människoöde består; men sedda i sammanhang +punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lämna också mången +intim inblick i hennes äktenskapliga förhållanden. + +Hon gick till altaret med högburet hufvud och ögonen tindrande af +beslutsamhet, med bleka kinder och heta läppar och hjärtat skälfvande af +förväntan; och då Johannes Tibell efter bröllopsmiddagen med fumliga +händer slet kronan från hennes hjässa och slöjan från hennes ansikte, då +stängde hans unga brud instinktlikt sina ögon och gaf sig hans vilja i +våld. Själf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och eröfrarlynnet i +mannens lidelse skrämde henne icke; i drömmen hade hon för länge sedan +gjort sig förtrolig därmed, och i drömmen var lidelsen skön. Men i +verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan bränt +henne i hans första kyss, det kom tillbaka med härskarelater, pockande, +våldskräktande och än mera oförfinadt. Det fanns ingen själ i hans åtrå, +ingen förfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet +af det, som smeker en kvinnas hjärta och värmer hennes sinnen, ingenting +af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef förnedrande i sin brist +på värdighet, den blef hvad han själf kallade »utslag af det lägre i vår +natur»; men därmed stämplade han sig själf som slaf under sina sämsta +instinkter, stjälande mot bättre vetande. + +Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa år rymde en oändlighet +af stämningar, tankar, känslor skiftande mellan det mörkaste mörka och +det ljusaste ljusa, mellan värme och köld, mellan godt och ondt -- +mellan alla de motsatser som kämpa i en kvinnas nerver och blod, och det +fanns tider, då hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas +tygellöshet i början ingifvit henne motvilja, utan också fann en +förtviflans tillfredsställelse i att som en backant förtrampa och +förhåna för sig själf den känslans idealitet, som kved af längtan under +ruset. Då lät hon sig föras med i den hvirflande strömmen af alla de +äktenskapliga utsväfningar, till hvilka prästen, som kunde ha varit +hennes far, lockade henne i kärlekens namn. Kom hon därvid att tänka på +äktenskapets allvarliga plikter och följder, reste sig hennes +själfviskhet till en hårdnackad protest mot tvånget, som ett barn skulle +ålägga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon +skänka åt ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon +underkasta sig, och intet ansvar ville hon åtaga sig. Fri ville hon vara +och lefva i nuet. + +I sådana ögonblick fann hon också en utomordentlig +själftillfredsställelse i att stegra sin makes åtrå till det yttersta, +blåsa upp den till en såpbubbla, i hvilken hon såg sig själf +öfvernaturligt stor och med fantastiska drag. Då njöt hon +härskarekänslan i att kunna linda sin behärskare omkring fingret. Då +jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon +ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt +hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller +tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf. Då gräfde hon +i hans förflutna med ett bittert begär att utforska dess ömma punkter, +och hur han då än sökte spjärna emot, måste han till sist säga henne +allt; och då hon förstod, att detta pinade honom, stack hon sin +nyfikenhets sond ännu djupare. Då skrämde hon honom också med mystiska +antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhörde fantasien. +Hon hade så småningom lärt sig förstå honom och behärska honom som en +virtuos sitt instrument, och hon stämde och skrufvade tills strängarna +hotade att brista; då blef hon god, och det kom till försoning med varma +smekningar och tårar från ömse håll. + +Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck, +hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo +förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod. +Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom +henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade +ögon in i den framtid som väntade henne. Hvardagslifvet i den lilla +staden gaf ingen näring åt hennes fantasi, människorna voro smått +skurna, deras futtiga glädjeämnen kunde hon icke dela. Hon hade försökt. +Hon hade suttit på kafferep och hört skvaller om traktens +obetydligheter, hon hade öfvervarit supéer med dans och kortspel och +toddy som uppmuntran åt kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad +läxa; hon kunde det alltsammans utantill. + +Hon kände det som om hennes ungdom runnit bort till ingen glädje och +till ingen nytta. Och hon frågade sig själf, hvarför hon egentligen +lefde? + + + + +XII. + + +Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt för en +blomstrande spannmåls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som +nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ångbåt, en liten +munsbit, kom en gång i veckan. Nu lågo alltså kajerna öde, och de tomma +spannmålsbodarna liknade penninglösa bankruttörer, hvilkas yttre började +förfalla; blott en sädesria höll sig ännu uppe. + +Några stenkast uppåt land presenterade sig staden med bofälliga, +storvulna trähus vid en lång gata, som ringlade sig från norr till söder +och utvidgade sig på midten till ett torg, där kyrkan stod på ena sidan, +närmast berget, och prästgården på andra sidan, närmast hafvet. Hela +Tibble tycktes glida utför ett sluttande plan. Prästgården var, sedd +från torget, ett envånings trähus på hög stenfot, med högt, brutet +tegeltak och brutna gaflar, men åt trädgårdssidan hade den två våningar +med veranda utanför den nedre och en stor balkong utanför den öfre. + +På balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen ännu +hunnit öfver berget bakom staden. Hon var själf lik en morgon i +september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med +en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt +tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en +mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var +späd i linjerna, som en ung flickas, och smög sig mjukt efter länstolens +svängda ryggstöd. + +Hon satt med händerna i sitt sköte och såg ut öfver hafvet, som för +hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drömde sig +Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det närvarandes +tomhet. Ditåt sträckte hennes längtan. + +Men i trädgården under sig såg hon sin make tassa omkring i nattrock och +tofflor och räkna astrakanerna på de nyplanterade träden. Det var den +traditionelle vördig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en +lång pipa dinglande ned från munnen. Det var en apoplektisk man på +femtio år, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit +rundligen för sig af rätterna, nöjd med sig själf, sin världsåskådning +och sina inkomster. Det var köttets evangelium i egen person; det var +prosten Johannes Tibell. + +Den magre kaplanens smäktande blå ögon hade fått ett uttryck af stint +välbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nästan helt och +hållet fallit af, och den darrande lågmälta rösten hade blifvit hård och +myndig. Hela människan hade undergått en fullständig förvandling på de +sju år, han innehaft Tibble feta gäll, hvartill han enhälligt kallats af +församlingen efter gamle prostens död. + +Där kom icke en glimt af värme i Elsas blick, då detta brottstycke af +hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en +ilning af motvilja, hon förnam; men den studsade och drabbade henne +själf, som varit och förblifvit den mannens hustru. + +Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men +efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten +vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste +namn. Hon blygdes så ända ned till botten af sin själ öfver att hon +kunnat fördraga hans smekningar, hängifva sig åt denne man, som hon +hvarken aktade eller älskade, och för hvilken hon själf icke var annat +än kvinnan i allmänhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina +sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke för honom, han +kände henne icke, intresserade sig icke för, anade ingenting af allt, +som rörde sig på djupet af hennes själ. + +Hon hade under de senaste åren ofta kommit att tänka på hans förra +hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den kännedom Elsa nu +själf ägde om hans karaktär, hade så småningom förändrat den +uppfattning, hon förr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de +rykten, som cirkulerade i församlingen. Ett par bleka fotografier, som +Elsa funnit i ett album, frammanade för hennes föreställning ett +känsligt ansikte med rena drag, tärda af mycket lidande, och en sällsamt +vacker blick. Af de två makarna hade hon säkerligen varit martyren, fast +han tillägnat sig glorian i församlingen. + +Ännu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som +ett slags martyr i församlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd +som en honom icke värdig person, därför att hon aldrig visade sig i +kyrkan, då han predikade. Hon kunde icke fördraga att höra hans röst +antaga det högstämda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid förkunnade +religionens sanningar. Orden blefvo för henne till tomma ljud i hans +mun, och han själf föreföll henne som en skådespelare med instuderade +gester och ett falskt patos, en ovärdig hycklare, hvars lif icke stämde +öfverens med hans lära, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid +med andan i den religion, hvars tjänare han var. När hon såg sig omkring +och såg människorna gripna, rörda till tårar af hans predikan, +förvånades hon öfver deras lättrogenhet. + +Att hon nu var impopulär i församlingen, vållade henne knappast någon +sorg. Det hade funnits en tid, då hon gjort sitt bästa för att uppbära +sin ställning, sökt umgänge med stadens fruar och mottagit dem i sitt +hus; men hon stod icke ut med det i längden. Hon kunde icke intressera +sig för deras små intressen, och berörde hon något, som låg henne själf +om hjärtat, mötte hon endast gapande munnar och stirrande ögon. Hennes +tankar hade den vanan att vika af från allfarvägarna, och hon kunde +hvarken ljuga eller hyckla. Det märktes snart, att hon såg ned på de +goda fruarna, och de afskydde henne af hjärtat till tack. Också stadens +välvise borgare och styresmän anade i hennes väsen ett underkännande af +den manliga öfverlägsenheten, en motvilja mot all mänsklig dumhet och +råhet, som de omöjligt kunde förlåta en kvinna. + +Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, på samma sätt som hon +ringaktade sin make. Hon kände sig honom både intellektuellt och +moraliskt öfverlägsen, och det föreföll henne därför som en +meningslöshet, en förnedring, en kränkning af hennes människovärde, att +hon skulle stå under hans förmynderskap enligt lagen. De frön mamsell +Bremer en gång sått i hennes själ, hade efter äktenskapet slagit +djupa rötter, och på hennes bokhylla stodo alla den moderna +kvinnoemancipationens förnämsta kampskrifter. + +Hon hade läst mycket under dessa senare år. Böckerna hade varit hennes +enda bedöfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och +på måfå, hade hon dock inhämtat en del kunskap som var kontraband i ett +prästhus. Hon hade förlorat sin tro. Icke så att hennes tankar djärfts +lyfta sig till trots mot världens herre, blott så att den religiösa +hänförelse, som hon känt inom sig under konfirmationstiden och före +giftermålet, hade döden dött med alla andra illusioner, sedan han, som +var religionens jordiske företrädare, fallit från den piedestal, där hon +i inbillningen ställt honom som en inkarnation af kristendomens sublima +anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes känsla +och slocknat i samma stund som kärleken släcktes inom henne, vid det +prästen hängde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig äkta man i +skjortärmar. Hennes likgiltighet för mannen gick också öfver till hans +lära, religionen blef, liksom hennes äktenskap, en vana, ett flytande +med strömmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var +den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp. + +Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon +människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade +ingenting att säga hvarandra. Tre gånger om dagen lockades han af +måltiderna till matrummet, och om nätterna snarkade han i en bädd vid +sidan om hennes, så högt att han störde hennes sömn. Därtill hade han +äktenskapets oförytterliga rätt. Hon hade förgäfves bönfallit om att få +inrätta sig ett eget sofrum; han ville icke tillåta det. -- + +Solen hade stigit öfver berget, och där gled ett ljust och varmt leende +öfver det stycke af världen, som låg inom hennes synvidd. Den vida +vattenspegeln fick plötsligt ett tindrande lif, de daggvåta bladen i +fruktträdens toppar fladdrade till för en vindfläkt och glittrade i +solljuset som en flock skrämda fåglar, själfva vördig prostens ansikte +lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt bröst med ett uttryck, +som af en häftigt påkommen smärta. Där var den nu åter, den evigt +brännande trånaden och ångern, trånaden efter ett barn, ångern öfver den +vurmiga fruktan, hon under de första åren af sitt äktenskap känt för det +lidande och ansvar, som moderskapet skulle ålägga henne. Nu kände hon +det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, därför att hon i sitt +blinda, själfviska lättsinne hädat och förnekat kvinnans heligaste kall +och högsta lycka. Därför hade naturen slagit henne med denna vanvettiga +längtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obändiga +lidelse samlat sig och som aldrig lämnade henne någon ro. + +Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle +kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och +rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha +adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro. + +Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade +under de senaste åren blifvit till fix idé. Om nätterna drömde hon om +knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra +barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull +förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas +för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja +efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af +lifvet. + +Prostens myndiga röst ljöd från trädgården: + +-- Elsa! Du glömmer väl icke att sy knappar i min kaftanett! + +Hon svarade icke, öppnade blott dörren till salen och gick in. + +Så skumt det var härinne i dessa rum, som skulle föreställa ett hem. Så +gammalt och utnött allting såg ut, möblernas öfverdrag, mattorna på +golfven, gardinerna framför fönstren. Matrumsklockan knäppte till och +ville slå, men det blef icke till annat än ett ansträngdt ihållande +surrande, som gjorde henne nervös, därför att det väckte förväntningar +om ljud, som aldrig blefvo födda. Hon gick fram till pianot och slog an +ett par tangenter, och det svarade med ett par skärande och brustna +toner, berättade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt +konstfull mekanism, som aldrig blef till någon glädje, hvarken för sig +själf eller för andra, och som snart skulle falla i sär utan att lämna +spår efter sig. + +Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten +bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns +ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten +icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på +nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram. Hon +hade ofta förut, när bokhungern kom öfver henne, undersökt denna hylla +och aldrig funnit något värdt att läsa. Likväl fortsatte hon att draga +ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som öppnade sig själf, +där det låg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till _Högädla +Fru Christiana Tibell_. På bokens första sida stod samma namn, skrifvet +med en nervös och ängslig stil. Det var en läkarebok med populära +skildringar af de vanligast förekommande sjukdomarnas symtom och +botemedel, och den bar tydliga spår af att ha flitigt studerats. + +Elsas hjärta klappade hårdt, och hon såg sig skyggt omkring, som om hon +varit rädd att ertappas på förbjudna vägar. Hon måste läsa det brefvet, +visste icke hvarför, men kände det så starkt, att hon skulle ha följt +ingifvelsen, äfven om hon därmed begått en förbrytelse; men det var ju +ingen förbrytelse att läsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en +människa som var död. + +Om det innehållit någon hemlighet, som hon önskat taga med sig i döden, +skulle hon icke ha glömt det kvar. + +Elsa vek försiktigt upp det sköra papperet och läste: + + Min älskade syster Christiana! + + Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall + du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst + ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att + jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och + ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd. Att jag + ännu djupare beklagar och anklagar mig själf för att jag icke + tidigare talat ut i en sak, som jag nu måste beröra, skall du + förstå, när du slutat genomläsningen af detta bref, som icke kan bli + långt, då en skjuts väntar att föra mig ut i sjukbud, och kanske + icke heller kan bli så hänsynsfullt i tonen, som jag skulle önska, + då jag ej har tid att välja mina ord och vi läkare väl också äro + vana att betrakta hithörande fall som patologiska fenomen och + symtom, icke som känslosaker. Jag önskar att framför allt betaga + dig, min älskade syster, föreställningen om och den därmed + förknippade ångesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds + straff för de små synder du i hvardagslifvet kan begå, som du i ditt + bref talar om. Ingen människa är utan synd, men jag tror att det + ofta är de goda, fromma och renhjärtade, som känna sin skuldbörda + tyngst, och hvad dig beträffar skulle jag gärna ställa min själs + salighet i borgen för, att de synder du känner så tungt och förebrår + dig så bittert till väsentligaste del bero på en öfverdrifven + samvetsömhet och en sjuklig inbillning. Det är visserligen sant, att + bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men + den är dock ett läkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga + mycket långt tillbaka i tiden, men den är oftast en följd af en + sjukdom, ådragen genom ungdomligt lättsinne. Och för att säga + sanningen rent ut beträffande Johannes, så _vet_ jag att så är + fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke + må uppröra dig allt för mycket, vi människor äro icke mer än + människor, men jag har icke ansett mig kunna undanhålla dig + sanningen sedan jag fått kännedom om den ångest och vånda, + inbillningen vållar dig, och som för mig gör denna sak ännu mera + invecklad och sorglig, då den synes angifva att du lider af en + nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Därom skall jag + skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma + hälsningar till min älskade syster från hennes bror + + _Otto_. + +Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon +tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de +bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af +medkänsla. O, Gud, att sådant får ske! Att en kvinna af sin egen man, af +en Guds tjänare, falskeligen -- ty hade det icke varit hans skyldighet +att säga henne sanningen, innan han band henne för lifvet? -- +falskeligen bedrages på sin oförytterliga rätt -- som hennes natur +kräfver med brännande marter -- rätten att bli mor. + +Det flammade inom Elsa ett våldsamt hat till honom, som var hennes make, +och hon kände det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna +händer, till straff för det lidande han vållat denna kvinna. + +Hon kände än mer: att från denna stund var hon löst från alla +förpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig +att tillhöra honom. + + + + +XIII. + + +Storm hven västerifrån, solen sjönk blossande som en glöd i blåsten och +tände luftens flygande blånor, tills hela himmelsranden flammade, som om +världen råkat i brand, och de brinnande trasorna från världsbålet +piskats österut i kapp med de eldstänkta böljorna, slocknat halfvägs mot +land, tätnat till en blå tjocka, som slog in öfver stranden. På ett +ögonblick blef det mörkt. Böljorna vräkte öfver Tibbles hamnarmar, med +dån som af kanonskott flögo portarna upp till de tomma spannmålsbodarna, +och vindhufven på rian vroks som en skrynklad näsduk till marken. + +Stormen hven vidare öfver markerna upp mot staden, knäckte den högsta +poppeln på torget, skakade kyrktornet så, att tuppen vacklade på sin +järnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppför berget. + +Borgmästaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fönstret till sitt +arbetsrum och såg ut öfver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpåvändt. +Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där +samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de +långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit, +blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas +paradis. + +Och af hvilken anledning! Två dagar förut hade Tibble-Posten innehållit +en annons, kungörande att en herre vid namn Knut Herman ämnade hålla ett +offentligt föredrag med titeln _Konventionella synpunkter_. Hvilken +besynnerlig idé och hvilken besynnerlig titel! Hvem var väl denne +Herman, som ville lyckliggöra Tibble med sina funderingar öfver ett +slikt ämne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle +vara »en af våra mest lofvande yngre författare», men för redaktionens +uttalanden i kulturfrågor hade borgmästaren föga respekt, och särskildt +i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto på +annonslikviden. De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen +människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen», +som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren +kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i +Tibble var en oförsynthet af gröfsta art. + +Borgmästarens tankar kretsade emellertid oaflåtligt omkring hotellet, +och ju längre det led framåt kvällen, dess oroligare blef han. I detta +Herrans väder skulle förmodligen ingen människa ge sig ut för att höra +på föreläsningen, men den saken skulle borgmästaren gärna vilja +konstatera, därför tog han hatt och rock på sig, arbetade sig mot +stormen snedt öfver torget, steg med obesvärad min uppför trappan till +hotellet och kastade en förstulen blick in i stora salen. Därinne voro +en mängd stolar uppradade, vid ena kortväggen syntes en improviserad +kateder och i den stod en ung man och talade till ett tiotal Tibbliter, +mest damer -- men satt icke själfva prosten därborta på främsta +stolraden, vid sidan om sin hustru? Och stadsfiskalen med fru och +döttrar! + +Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till +sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och +det annonserade föredragets titel började plötsligt förefalla honom +lofvande. Det fanns åtminstone en möjlighet, att det kunde bli sansadt +till innehåll och form, och eftersom prosten satt där, kunde +borgmästaren också sitta där utan att riskera något af sitt borgerliga +anseende. Alltså steg han in och placerade sig med buller och värdighet +på en stol, hvarvid ett uttryck af nervös otålighet flög öfver +föreläsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af +kopparrödt hår och guldrödt skägg och med ett par skarpa grå ögon, som +lyste af vilja och öfvertygelse. Han talade lågmält, men rösten var +skiftande och hade en varm klang. + +Han hade nyss börjat med en stillsam förklaring af föredragets titel. +Han ville försöka visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig +gällande på alla områden af mänsklig odling, i vetenskap och konst, i +religion och moral, i människors tanke- och känslolif, lika väl som i +alla yttre former af mänskligt umgänge. Häri låg nu enligt hans +öfvertygelse en verklig fara för den mänskliga kulturen, för så vidt som +det konventionella alltid var vrångsidan af det goda. Det var stagnation +och stelnande, det var formalism och själlöshet, det var döden för allt +lif. För den som trodde på människosläktets utveckling mot ett ständigt +i fjärran hägrande mål, blef det då till en ren plikt att, så vidt +möjligt, frigöra sig själf och sitt lif från tom konvention. Det var +icke lätt, vanans makt var stark som en naturlag, var för den organiska +naturen hvad tröghetens lag (vis inertiæ) var för den oorganiska; men +den mänskliga _viljans_ förnämsta uppgift var just: kamp mot trögheten. +Ty däri skilde sig den lefvande naturen från den döda, att viljan kunde +upphäfva framhärdelsens lag, och hvar människa, som öfver hufvud taget +uträttat någonting nyttigt och godt, tänkt nya tankar eller skapat nya +värden, hade just kommit till sitt resultat genom att låta sin vilja, +sitt väsen, sin egenart häfda sig på bekostnad af det inlärda, det +vanemässiga och ofruktbara. Men de flesta människor hade, tyvärr, ingen +stark känsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det +konventionella utan lefde som stenar, beklädda af fördomarnas mossa, så +att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens +rullande utför en backe, när den en gång satts i rörelse. + +Här gjorde föreläsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten +skrufvade sig på sin stol, som om han funnit föredragets tendens +betänklig. Stormen riste rutorna, så att de skallrade, och hven i +skorstenen, som om tusen onda andar trängt sig in i rören för att +hvissla åt föreläsaren. + +Han tycktes oberörd däraf. Han öfvergick till att visa hur det +konventionella i umgängeslifvet hotade att uniformera mänskligheten och +förkväfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade något +verkligt värde. Han häfdade, att de konventionella synpunkterna verkade +förlamande på allt tankelif, i så måtto, att en tanke som hjärnan blott +okritiskt upptog var utan andligt näringsvärde. Andligt näringsvärde +hade blott tankar, som genomgått en assimileringsprocess i hjärnan på +samma sätt som födoämnen först genom matsmältningen fingo fysiskt +näringsvärde. Men det förnämsta medlet i och för den andliga +ämnesomsättningen var tviflet. Utan att först ha blifvit upplöst i +tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig näring för vår själ, +och all verkligt lefvande kunskap måste framgå ur tviflet. + +Prosten var nu rödflammig i ansiktet af förtrytelse och såg sig omkring, +som om han velat konstatera, hvad intryck de här uttalade åsikterna +gjort på hans församling. I allas ansikten läste han ogillande, utom i +ett, men det var tyvärr hans egen hustrus. Elsas drag voro spända af +intresse, och hennes ögon tindrade mot föreläsaren som om hvart hans ord +frigjort en tanke djupast inne i hennes själ, där den under åratal +lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sådan han själf stod där framför +henne med ansiktet blekt och blicken het af öfvertygelsens värme, +tycktes han henne just som en förkroppsligad gammal illusion, liknade +han en ung präst, genomträngd af sin bekännelses sanning -- en ung +präst, som varit henne kär en gång för länge sedan och som alldeles icke +liknat den förbittrade materiens träl, hon i detta ögonblick såg vid sin +sida. + +Föreläsaren fortsatte: Men om tviflet således var förutsättningen för +all lefvande kunskap, så var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet +borde då hållas i ära, icke förföljas och bekrigas. Också på +själslifvets högsta områden, till exempel religionens, var tviflet den +naturliga förutsättningen för en lefvande tro. För den, som okritiskt +antoge till exempel den kristna läran, kunde tron icke bli annat än tom +och utan innerlighet, vanekristendom, andlig död; och det fanns mera +religion i en fritänkares förnekande än i en vanekristens slappa så +kallade tro. + +Var det nu verkligen så, att alla religionens och moralens stenhårda +dogmer kunde uthärda en tänkande människas tvifvel? Den moderna +vetenskapen -- -- -- + +Men nu reste sig prosten och afbröt föreläsningen: + +-- Sådana ord få icke talas här! utbrast han med myndig röst. -- Som +församlingens själasörjare måste jag protestera mot detta föredrag och +hela dess anda. Jag ämnar icke inlåta mig på någon vederläggning af alla +dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke åhöra dem längre. Jag +går och uppmanar församlingen att följa mig. + +Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i +salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin +herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och +drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om, +nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren. + +Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga +skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt +af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en +efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren +ute i förstugan. + +När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet +kvar på sin plats; men det var prostens hustru. + +Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt +kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon +eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon +blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes +uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom. + +-- Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från +förstugan. + +Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon +velat säga: jag hör icke till dem. + +-- Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren. + +Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men +Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och +han märkte det strax. + +-- Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. -- Era +tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat. + +Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke +ord. + +-- Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett +småleende. -- Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig +morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet. + +Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand: + +-- Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. -- Jag +förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också +säga mig ert namn? + +Hon svarade med gråten i halsen: + +-- Jag heter Elsa Finne -- men jag är gift med -- hon gjorde en gest mot +dörren -- med prosten. + +Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det. + +-- Det är väl bäst, att ni går nu då? + +-- Ja. Hon reste sig upp. -- Men jag vill tacka er först -- riktigt +varmt -- -- säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ -- min +fantasi -- mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge +på minnet af hvad ni gett mig -- och arbeta mig vidare fram på egen +hand. + +Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne +småleende in i ögonen. + +-- Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade +han. -- Där är mycket fantasi i era ögon. -- + +När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina +egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom. + +-- Kom in! sade han. -- Jag har ett ord att säga dig. + +Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans +varelse gaf intryck af våldsam upphetsning. + +Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han +skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter +sig. + +-- Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en +prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring. + +Hon svarade: + +-- Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg +rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner +och tänker själf. + +Svaret dref hans raseri till kokpunkten. + +-- Du ljuger! ropade han. -- Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig, +denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig +att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt +ämbete, min religion, som också är din -- i hvilken jag själf +konfirmerat dig och -- -- Jag tål det icke längre! hör du! -- han knöt +handen så att naglarna skuro in i köttet -- Jag tål icke, att du +ödelägger mitt lif -- -- Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått +betala -- -- -- + +Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna +ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon +kände. + +-- Hvad? frågade hon. + +Och han svarade i sin otillräkneliga vrede: + +-- Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi +varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke +gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du +icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig? + +Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det +blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast. +Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den +mannen, som hon gifvit sin ungdom -- gifvit allt af sig själf som en +gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som +kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! -- Sakta knäppte hon +upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet +till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord. + +Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans +panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin +hålor. + +Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans +och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna +stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör. + +I samma stund föll han till golfvet, träffad af slag. + +Han lefde öfver natten, men vänstra sidan var förlamad, och han kunde +icke tala. Endast ögonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid +dödsbädden: _Du har mördat mig_. + +Doktorn lugnade henne med sin förklaring, att slagattacken framkallats +af upphetsningen och berodde på en af för hög diet orsakad förkalkning +af hjärnans blodkärl. Men Elsa kände det som om hans ögon sagt henne +sanningen. + + + + +XIV. + + +Tunga blefvo dygnen, veckorna, månaderna, som följde. Hvad hjälpte det +allt hvad doktorn försäkrade, Elsas samvete anklagade henne för mord och +dömde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jäf. + +Om hon med egen hand dräpt sin man, blifvit häktad och fått försona sitt +brott, skulle hon ha känt det som en lättnad. Det ohyggligaste af allt +var att släpa på medvetandet om sin förbrytelse, men aldrig kunna få den +vägd på rättfärdighetens våg, att nödgas framsläpa sitt lif som en +döfstum, bärande inom sig en skuldkänsla, som skulle bränna all +lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en +hemlighet, som skulle resa oöfverstigliga skrank mellan henne och +människorna. + +Drägligast var allt i början, medan de praktiska omsorgerna och +anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspråk. Som i en dröm +hörde hon människor fråga, yttra deltagande och försöka trösta; och hon +svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men +tänkte ingenting och såg ingenting klart. Allt blef så sällsamt +overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid. + +Under stora högtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga +hvilan. Klockorna klämtade, flaggorna hängde på half stång, och all +höstens välsignelse af hvita blommor och brokiga blad täckte den aflidne +själasörjarens kista. Den nye vicepastorn förrättade jordfästningen och +talade högstämda tröstens ord till den sorgklädda änkan vid grafven. + +Allt detta gjorde på Elsa ett skärande intryck af upptåg utan mening, +allt blef till lögn för hennes medvetande, allt utom den sanning, som +flämtade i hennes bröst, brände och ville slå ut. Hon brottades med +begäret att ropa högt: Han var icke sådan, han var icke den ömma make, +den nitiska Herrans tjänare, som I tron. Och jag är icke den skuldlösa +maka, I tron! Ty det var jag som drap honom! + +Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ +i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt, +om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen, +och de gingo sida vid sida nedåt trädgården. + +Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt +grönt, luften doftade af mylla. Elsa förnam det med ett slags förvåning. +Borde icke allt ha varit vissnadt och förtorkadt? Och hur var det +möjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, ännu kunde känna lifvet som +en omätlig, hemlighetsfull välgärning? Hvilka förunderliga motsägelser +rymde icke människonaturen! + +-- Jag har fått en ingifvelse -- började han -- en ingifvelse, som jag +tror har ett högre ursprung -- att det är en själ i nöd, som -- -- + +-- Det är sant, sade hon, tonlöst. + +-- I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra +lindring att få anförtro sig åt någon -- särskildt åt någon som fått det +gudomliga kallet att tala tröstens ord. + +Hon skakade sitt hufvud: + +-- För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint +utan ljus eller ledtråd. + +-- Ljus finns i Herrans heliga ord! + +-- Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit. Det finns kanske för +andra, men icke för mig. + +Pastorn såg på henne. Han hade bevittnat mången syndares förtviflan, +hade ofta lyssnat till bekännelser, som samvetsångesten aftvingat +brottslingar, men aldrig hade han känt sig mera gripen däraf än af dessa +lugnt uttalade ord. + +-- Vi ha bönen, sade han, med rösten skälfvande af medlidande. + +-- Jag kan icke bedja, svarade hon. -- Jag har glömt alla böner -- det +blir blott tomma ord i min mun -- för jag tror icke, att det finns +förbarmande -- hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta -- för +mig. + +-- Det finns förbarmande för alla. Och det är en annans förbön, som för +oss gäller. + +-- Jag vet det, men min ångest kan icke fatta det! + +-- Är det då -- är det då -- pastorn trefvade sig fram, som om han känt, +att här var sank mark -- någonting särskildt som -- som tynger samvetet? + +Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand +och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt? + +Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? +Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån. Svaret +blef nej! Den drömlika oklarhet, som hvilat öfver hennes väsen, var i +detta ögonblick som bortblåst, och hon tyckte sig se sin väg. + +-- Ja, sade hon. -- Jag har kämpat länge -- under många år -- mot min +brinnande lust -- -- att skrifva -- -- + +-- Skrifva? han förstod icke. + +-- Ja. Att bli författarinna. + +Han svarade icke strax, men där flög en rodnad öfver hans kinder. Han +förstod, att han misstagit sig högeligen på hennes sinnestillstånd. + +-- Det var farliga tankar, sade han slutligen. Så blef det åter tyst, +och båda kände, att de ingenting vidare hade att säga hvarandra. + +Strax därefter skildes de. + +Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det började skymma, +men hon kände ingen ångest. All skuggrädsla, allt gammalt skrock var nu +förbrändt inom henne, sedan hon sett det oåterkalleliga in i hvitögat. +Medan liket ännu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid, +när alla tjänarna sofvo, gått ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad +af en dunkel föreställning om, att någonting kanske kunde hända, att +straffet kunde nå henne på uppenbarelsens väg. Hon kände det som en +hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig +kunde hon dock få se hemskare syner, än dem hon såg i sitt eget inre, +och afgrundens kval kunde icke vara förfärligare, än dem hon utstod i +sin själ, och för hvilka det icke fanns lindring eller lättnad i ett +klagoskri. + +Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty +hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet +skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde +komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg. +Människoanden var det som brutit och som därför vred sig under straffet, +och det fanns ingen undflykt, ty så visst som natt följer på kväll +följer straff på skuld. Om det fanns någon gräns för straffet, visste +hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det +måste drabba henne här, på den fläck af jorden, där förbrytelsen ägt +rum, visste hon ock. Hon fick inrätta sitt lif därefter. -- + +Hon hyrde ett litet hus vid södra tullen, fem rum och en liten +trädgårdstäppa, som sträckte sig uppför berget. Där byggde hon bo i en +stämning af vemod och helg, dit flyttade hon de möbler, hon ärft af +farmor och som erinrade henne om det kära barndomshemmet på Ryd. Allt +det andra, allt som han haft del i, såldes på auktionen. Inkomsten +häraf, af det löpande tjänsteåret och af nådåren gaf henne ett litet +kapital, hvars afkastning nätt och jämnt räckte till lifvets torra bröd. +Men hon var fri, för första gången i sitt lif. Hon var herre i sitt eget +lilla hus. + +Här började hon, trettiotvå år gammal, i smärta och ångest sitt lifs +arbete, här tillkämpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnärsnamn, +här fingo hennes drömmar i spänning och vånda diktens susande lif. Här +samlade sig hennes väsens alla krafter till en enhet, här växte hennes +genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober. + +Det var icke ärelystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat +krafterna, låtit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tänkt +på ära eller vinning, skulle resultatet ha blifvit dödt och kallt. För +henne blef arbetet allt och hon själf blott ett medel för dess +frambringande, därför samlade sig de spridda atomerna till någonting +helt. Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig +själf. + +Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet +i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu +famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: _Med stäckta +vingar_. + +Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid +stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon +tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle +hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång. + +Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes +ögon. Hon såg. + +Världen var stor och harmonisk, hon själf blott ett stoftgrand i alltet, +men i känslan af ringheten låg lycka och rikedom, ödmjukhetens lycka och +rikedom. Hvad kom henne människorna vid? Dessa stackars småkryp, som +äflades att se ned på hvarandra, sträfvade efter att kunna förakta +hvarandra, kände sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare, +större än andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han är +intet, drabbas icke af föraktet hos dem, som tro sig större, känner sig +icke förödmjukad däraf, blir oåtkomlig för narrars klander och beröm. +Han har sin värdemätare inom sig själf. + +Hon var den hon var, en atom i världsalltet, men en atom som också hade +sin uppgift att fylla; ty intet är utan uppgift, och själfva lidandet +var en god jordmån. + +Hon grubblade icke längre; hon såg sin väg. Den låg klar, som om +naturens mäktiga hand själf utstakat den. Elden hade gått fram öfver +hennes lif, härjande och förädlande, rensande och ödeläggande; därför +kunde marken nu bära dubbla skördar. + +Aldrig mer skulle hon känna sorg och glädje så som hon känt dem förr, ty +nu fanns det någonting inom henne, som höjde henne öfver hennes egen +tillvaro. + + + + +XV. + + +En vecka efter det hennes första lilla bok utkommit fick Elsa ett bref +med adress: _Författarinnan Elsa Finne_, skrifven med en för henne +obekant stil. Det vållade henne en häftig hjärtklappning, och hon vägde +det länge i sin hand innan hon vågade tro, att hon själf var den rätta +adressaten. Slutligen bröt hon det likväl och läste: + + Kära yrkessyster! (nybildning efter cher confrère, som onekligen + låter bättre). + + Tack för länge sedan och tack för senast. Jag vet icke, om ni ännu + erinrar er en ung man, som ni förra hösten räckte en hjälpande hand + och därmed kanske räddade från att drunkna i den sedliga + förtrytelse, han med ett visst föredrag uppväckt i den goda staden + Tibble. (Hvilken fantastisk idé för resten att uppträda som + samhällsförbättrare i det förträffliga Tibble!) Denne unge man har + nu fått en oöfvervinnelig lust att vara den förste, som räcker er + sin hand med tack för er vackra lilla bok. + + Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda + feer fått fantasiens gåfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets + två välsignade och förbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna + dana en diktare. Där den malmen finns, glittrar den alltid fram i + blicken (er var närsynt med ett fjärrsynt uttryck), och jag kände, + när jag nu läste er bok, något af den glädje, en geognost måtte + erfara, när hans förutsägelse besannas: att där fanns guld i jorden. + + Låt mig därför vara den förste som hälsar er välkommen i vår unga + diktning! För allt som har snille och själ skola vi andra + jordarbetare i vingården alltid vara beredda att bugande lämna + plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med våra spadar, spett och + hackor, ni med era upptäcktsfärder i fantasiens sollysta rymd. I vår + herres hus äro många boningar, och i detta land lär det väl alltid + bli utrymme nog på Parnassen! Endast den diktning, som öfverlefvat + sig själf, bär afvog sköld mot det unga. Så långt ha vi ännu icke + hunnit, vi som fått oss den vanskliga uppgiften förelagd, att bryta + väg för en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land, + där poesiens genius under många år sväfvat så högt mot den blå + tomhet, som kallas himmel, att ingen människa längre kunde se henne + från jorden. Hela hemligheten med den strid, som för närvarande + rasar omkring vår parnass, är, att det gäller vara eller icke vara + för blåpoeterna, som hittills hyllats öfver måttan för sina + fantastiska evolutioner utom synhåll, och nu frukta, att hyllningen + skall utebli, om vi med vår fordran på realitet lyckas draga dem + under sunda förnuftets kontroll. Därför försvara de sig med näbbar + och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn -- + som om icke _vi_ vore de verkligt religiösa, sedliga, fosterländska + just i vårt kraf på en religion, en sedlighet och en fosterländskhet, + som är mera än tomma ord. + + Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags + fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den + okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt + ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, + gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. + Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne + diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder + med sitt snille? Tvärtom, vi planterade våra hackor och spadar i + jorden för en stund och flockade oss välkomnande omkring hans + fladdrande purpurmantel -- samtidigt med det vår kära allmänhet, som + alltid lätt lockas af det lysande och färgrika, och som dessutom + tröttnat på det trista och grå (det vill säga på oss!) korade honom + till sin konung för en dag. -- Så skola vi också nu välkomnande + hälsa den främmande fågel, som susar fram öfver våra hufvuden och + flyger så lätt och så högt, att ingen tror, hon flyger »med stäckta + vingar». Och icke heller skola vi misskänna er, om den suveräna + allmänheten, som är en nyckfull gammal dam, en gång skulle komma att + kora er till sin drottning för en dag. + + I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig + frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne -- jag menar + egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes + icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa. Han är ju + i sin diktning typiskt manlig och ni är så äkta kvinnlig i ordets + vackraste bemärkelse; han är en hjältetenor, som med sina höga och + klara toner bedårar alla (kanske ändå mest kvinnorna?), då han + sjunger om lifvets glädje, som är sinnesberusning; ni är en ljus och + ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin längtan -- och den + sitter djupare hos er. Där strömmar genom er drömprosa en fläkt af + äkta feminin, det vill säga instinktiv och icke dogmatisk + sedlighetskänsla (låter ordet främmande i min mun?), som helt visst + skall vinna er många vänner. + + Hvad Ivar Mörcke beträffar, så är han sedan förra hösten bosatt i + hufvudstaden, och sedan han nu är vår inhemska vitterhets lejon, gå + här naturligtvis många rykten om hans underliga lif och färd. Få + människor känna honom för öfrigt, och det är just, som ville han + gärna stanna kvar lik en myt i dunklet, där han arbetar. Han arbetar + nätterna om, sägs det, sofver om dagarna, trifs bäst i mörker + -- denna de röda drömmarnas skald. Vi unga känna honom knappt; han + umgås med ingen. Han är ju ett tiotal år äldre än vi (underligt för + resten, att båda vår vitterhets senaste recentiorer äro äldre till + lefnadsåren än vi juniorer!), och de åren har han tillbragt på resor + i främmande land. Gud vet då hvarifrån alla legenderna stamma om + hans tusen galanta äfventyr! Han är ju helt borgerligt gift, vet + man, och har fyra barn, som gå i skola här, men hans äktenskap skall + vara rätt otvunget -- och i vår hederligt borgerliga hufvudstad + täflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria -- båda + locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. -- -- -- Men jag ser, att + mitt bref redan blifvit långt, och att jag råkat in i en ton af + förtroligt samspråk, som jag hoppas ni icke misstycker -- den + bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag + inledt milt bref, är för mera än ett tomt ord. I själfva verket + inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje + och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt + uppriktigt och förtroligt med hvarandra -- så som intelligenta + kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt + behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis. Skulle ni + händelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika långt och + lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme + + _Knut Herman_. + + + + +XVI. + + +Detta blef inledning till en mångårig, mer och mer öppenhjärtig bref +växling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann +stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess +mera att få tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne +för ögonblicket, och hon skref så omedelbart, som om hon suttit i +skymningen och språkat med en gammal vän, för hvilken hon icke behöfde +väga sina ord, därför att han aldrig misskände hennes mening. Så kom +förtroligheten smygande af sig själf, och ni blef till du i brefven +långt innan de båda blifvit personliga vänner. + +Den personliga bekantskapen fick ett mera långsamt förlopp. Den +grundlades under en sommarmånad i Knut Hermans föräldrahus, dit Elsa +Finne på hans begäran blifvit bjuden af hans mor, som var änka efter +provinsialläkaren i orten. Den gamla frun åtnjöt berättigadt anseende +för fromhet och rättrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken +sorg hade han vållat henne med sin otro, och många varma böner hade hon +uppsändt för hans själs frälsning, ty hon visste, att han icke blott +icke vandrade Herrans vägar, utan till yttermera visso högröstadt och +utmanande marscherade utför den väg, som leder till förtappelse -- -- +men förneka honom sin kärlek kunde hon icke, det fick Gud förlåta henne. +Det som oroade henne svårast, näst ångesten för hans själ, var också +tanken på att han med sina förskräckliga åsikter skulle gå och ställa +det illa för sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet +till sitt gamla hem, och då var mamma-Stina ett enda strålande solsken +af lycka öfver att ha otron under sitt tak. Hans vänner voro då alltid +välkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjöd hvemhelst +han utpekade. -- Att det denna gång var fråga om en dam, hade vållat +henne en smula bryderi; men då han ville så ha det, fick det ju ske. + +Det var icke utan en viss förlägenhet Knut Herman mötte Elsa Finne vid +stationen, och det kostade i början rätt mycken ansträngning från ömse +håll att bevara den förtroliga tonen från brefven De båda +personligheterna reagerade så helt olika mot hvarandra, skyggheten +krympte nerverna, och den instinktiva motsättningen mellan man och +kvinna gjorde sig helt annorlunda gällande i umgänget än i brefven, men +den öfvervanns så småningom tack vare Elsa Finnes energiska bemödanden. +Hon var ju så mycket äldre än han och kände sig just därför dubbelt +förpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var först +efter lång tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men då hon nu +var här, ville hon komma med heder från saken. Från första stund slöt +hon sig varmt till Knut Hermans mor, med öppen föresats att om möjligt +vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades öfver förväntan; de båda +damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig +och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället +för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att +där fanns någon skymt af erotik med i spelet. + +Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till +hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det +blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och +snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann +med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta +berätterskor. + +Boken hette _Ikaroslängtan_ och var en själfbekännelse, var historien om +hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande känslans +innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blåare luft, det +var lefvande människor, men hvarken Per eller Pål, som det litterära +skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, förnäm i sin +konstfulla enkelhet och nästan kärf i sin skygghet för all effekt på +sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som +florerade, det var något annat och något nytt, och om det än icke ägde +en Ivar Mörckes färgrikedom och glans, ägde det i utbyte mera djup i +själsskildringen. Det handlade om kärlek, om en ung kvinnas flykt mot +solen och fall mot jorden, och framställningen bars af en sorgtyngd +längtan med starka vingar. + +Tidpunkten för bokens framkomst var gynnsam, och alla andra små +faktorer, som tillsammans skapa framgång åt ett diktverk, när inneboende +möjligheter äro förhanden, förenade sig händelsevis att bereda +_Ikaroslängtan_ ett mottagande, som författarinnan aldrig ens i sina +mest högtflygande förhoppningar vågat drömma om. Det kom öfver henne en +dödlig ångest och blygsel, ty känslan af hennes egen ovärdighet, växte +under de loford, som strömmade öfver henne, och hon tänkte med skräck på +den dag, då sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning för en +dag som en afslöjad trasprinsessa åter skulle drifvas bort från +parnassen. + +Knut Herman, som i sällskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i +Elsas lilla hem, hjälpte henne att hålla modet uppe, Knut Herman, som +under sitt stretande i parnassens uppförsbacke aldrig rönt någon +framgång för egen del, men däremot fått sin diktarhud rätt väl garfvad, +visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i +hans hederliga själ, tvärtom, han njöt i fulla drag af att se sin +yrkessyster midt i ärans och popularitetens solgass, men det imponerade +icke på honom och förändrade ingenting i hans egen syn på tingen. For +honom var hon just den Elsa Finne, hon varit förut, hvars begåfning han +sett förr än någon annan och hvars begränsning han kände bättre än någon +annan; och det var henne en njutning att af och till höra hans beska +sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet slå ned ibland allt +det välvilliga smickret utan tillgifvenhet. -- När sommarn var förbi, +och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kämpande med den tomhet, han lämnat +efter sig, kändes det som skulle hon med glädje ha offrat all sin +nyförvärfvade berömmelse för en skymningsstund vid brasan med honom och +hans mor. + +Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina +välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och +lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som +en trasa, värnlös i längtans armar. + +Skapandet kostade henne långt mera ansträngning nu, ty hon vred sig +under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarskänslan blef så stark +inom henne, att den tyngde hennes förr så lättflygande inbillningskraft. +Hon splittrade väl också sin tid och sina krafter på småting till +kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst är att det stora +verk, som hon drömde om, aldrig kom till. Likväl växte hennes rykte +ständigt, ty där fanns rika löften också i det minsta som lämnade hennes +hand, och själfva hennes tystnad möttes med spänd förväntan. + +Men åren gingo; och allt underligare blef hon till mods, kände sig på en +gång så gammal och så ung. Världen låg öppen för henne, och hon tänkte +med vemod på, att hon just nu borde ha börjat lefva sitt lif. + +Ofta hade Knut Herman velat öfvertala henne till att flytta till +hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brännpunkt, eller att +åtminstone komma dit någon gång på besök, göra bekantskap med den unga +vitterhetens målsmän, låta fantasi och sinne uppfriskas af musik och +konst -- han målade allt i frestande färger både skriftligen och +muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tänkt resa, +men i sista stund hade hon alltid hållits tillbaka af en oförklarlig, +instinktiv ångest. Hon kände omöjligheten af att personligen uppbära +sitt rykte, inbillade sig vara både i yttre och inre mening så föga +presentabel, att hon hellre borde resignera först som sist, stanna där +hon var och icke förstöra den litterärt intresserade allmänhetens +illusioner. Det fanns ingen landsort i andens rike, och från sin +undangömda vrå kunde hon mycket väl följa med allt, som tilldrog sig i +brännpunkten. Knut Hermans bref innehöllo alla personalia, som det +intresserade henne att känna, och böcker, tidskrifter och tidningar hade +hon nu råd att köpa, om än icke tillräckligt för att helt stilla sin +andes hunger. Hvarför skulle hon då resa? Det skulle väl dessutom bli +mycket dyrt -- --? Närhelst hon tänkte på, hur hon skulle taga sig ut i +hufvudstaden, rodnade hon som en ung flicka vid tanken på den hon helst +vill möta. Hon föreställde sig dessa eleganta hufvudstadsbor, herrar och +damer, hur skulle de icke anse sig ha rätt att truga sig på henne med +krus och komplimanger och småleenden och tomma ord om det, som för henne +var heligt: hennes arbete. Men hon kände det, som om dessa människor +varit fiender till hennes innersta sträfvan. För dem var det blott en +ytlig lek, detta som för henne var djupaste allvar. Där stod en atmosfär +af själfviskhet och flärd omkring dem alla. De talade så mycket och så +högt om konst och frågor, alla sökte proklamera hvar sin lilla kåltäppa +som kulturens förnämsta nyodling, och sneglade föraktfullt till grannens +blomstergård eller potatisland. Fanns det då ingen stor nog att erkänna +sin egen begränsning och njuta utan förbehåll och älska utan afund också +de blommor och skördar, som växte på andras mark! + +Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en häftig fejd om en diktares +namn, och striden hade upprört henne, ty den kom med minnet om en vårdag +för länge sedan. -- -- Hon stod vid fönstret i sitt arbetsrum, det fina +regnet dref som rök öfver trädens toppar och föll med sakta sus till +jorden. Hela världen var som ett ändlöst grått i grått, där låg slöja +öfver allt. Hon tänkte: sådan är våren här i norden; så sollöst grå, så +öfvergifvet sorgesam är också våren i vår diktning. -- -- Kanske drömde +hon också om att själf en gång lyfta vingarna och höja sig öfver +dimmorna. + +I den stämningen satte hon sig att läsa, med armbågarna på bordet och +hufvudet stödt mot händerna, och hon läste och läste, medan regnet föll +oaflåtligt, oafbrutet, och hon hörde intet annat ljud i världen än en +utestängd kycklings pip, men det föreföll henne till sist, som om det +kommit inifrån, från hennes egen själ; ty här i denna bok fanns ju allt, +hvad hon längtat att få sagdt, blott större, starkare, manligare än hon +själf någonsin skulle kunna säga det, och hon grät af beundran och +smärta -- -- aldrig skulle hon kunna åstadkomma någonting värdt att +nämnas i samma andedrag som detta! + +Boken hette _Drömmar i purpur_ af _Ivar Mörcke_. + +Allt från den dagen hade hon dyrkat honom som den främste af sin samtids +skalder, och samtiden hade också beundrande knäböjt för hans snille. +Själf hade han sedan ständigt utvecklats, och hvart verk af hans hand +hade varit en ny seger; men framgång föder afund, och afunden hat, och +hatet finner alltid sin väg. En pedant drog i härnad mot hans +interpunktion, två drönare, som aldrig kunnat följa hans tankes flykt, +fingo då plötsligt mod att häckla den, och en tredje slog sig till +riddare på den moraliska haltlösheten af hans diktning. Därmed var +fältet öppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig plötsligt öfver +honom, och samma konstförståndiga allmänhet, som nyss knäböjt för hans +snille, reste sig, vände ryggen åt sin idol. Ungdomen, som gärna lystrar +till rop utifrån och gärna stenar sina gamla gudar, tröttnade på hans +starka och klara färger, lockades af symbolismens blådis. Naturalismens +epigoner reste sig och upptogo åter kampen mot sin besegrare. Alla +började plötsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla på hans +ord, på hans konstnärliga ärlighet; och snart stämplades han offentligen +som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser, +med hvilka han kastade boll som en jonglör med klingande bjällror inför +ett högt äradt publikum. + +Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofsång till döden, +_Memento mori_, för sina belackares fötter -- och det blef tyst ett +ögonblick, men snart var striden åter i full gång. Hvilket lysande +vittnesbörd om ovederhäftigheten af hans genius var icke detta nya +diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen +brygga mellan den stojande lifslusten i hans _Drömmar i purpur_ och det +vemodsfulla dödskoketteriet i _Memento mori_. + +Länge hade Elsa Finne från sin undangömda vrå följt stridens gång med en +växande längtan att höja sin hand och slå ett slag. Hon kände denna +längtan dess starkare, då hon just för tillfället var föremål för en +oförtjänt respekt af dessa samma skribenter, som med småsint skadeglädje +tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon +andligen kände sig närmast i släkt. Hon visste, att hon just nu ägde +makt att göra sig hörd, och hon ansåg sig därför knappast ens ha rätt +att tiga. Så skref hon sin dikt _Till Ivar Mörcke_ och sände den till en +tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn. + +Det var en lofsång öfver hans lifsverk, ett svärdshugg mot hans +belackare, en entusiastisk hyllning åt hans snille. Den slutade så: + + Jag kan vittna: mången gnista + flög från svärdet, som du svingat + mot det hvardagsgrå och trista + på vår diktnings firmament. + Jag har känt, hvad du har känt, + längtan att se mörkret glittra. + Jag har hört, hur varmt det klingat + från din vemodsstämda cittra, + då din sorg till dans du tvingat. + + Men en våldsamt kufvad smärta + skalf dock alltid i din sång. + Midt i glädjens Backuståg + sorgen, klutad ut i bjärta + trasor gick sin tunga gång, + och förgäfves skalden virat + vallmo i hans gråa hår + och med blåa drufvor sirat + pannans hvalf, där smärtan låg + hålögd, hjärtesjuk och teg. + Blicken talte. Smärtans tår + glödde under ögonfransen, + medan han med tunga steg + trött till döden trådde dansen. + + Dödens djupa allvar bor i + dina purpurröda _Drömmar_. + Lifvets röda glädje strömmar + djupast i _Memento mori_. + + + + +XVII. + + +Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick +ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref: + + -- -- Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, + att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap. Han tycktes + verkligen rörd af ditt inlägg i striden -- åtminstone så pass rörd, + som man kan bli, då man är så själfupptagen som den mannen är. (All + aktning för hans snille.) + + Nå, han har skäl att vara tacksam. Du är nog den första kvinna som + offentligen vågat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vågat + göra det, om du känt honom personligen. Nu, efteråt, tycker jag + nästan du har en viss förpliktelse att riskera också den personliga + bekantskapen! + + Skämt åsido: Jag tycker, att du ändtligen en gång kunde göra allvar + af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all + möjlig älskvärdhet -- och du bör väl ändå en gång upphöra att vara + en myt för hufvudstaden -- -- + +Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer -- hon drogs mot +solnedgången. -- + +Hon var trettioåtta år, då hon som erkänd författarinna återsåg +hufvudstaden, och hon gaf intryck af en människa, som bränt sina +illusioner, gjort upp sin räkning med lifvet. Hon trodde sig vara både +gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spänstig och +smärt med kolsvart hår utan en enda silfverstrimma; men färgen kunde +skifta på hennes kinder, och ögonen kunde tindra som om hon ännu varit +ung och glad. + +Hon stod i vinterbrytningen, då naturen får hetsiga färger; där var +något af öfvergångstidens feber i hennes blod. + +Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än +blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos +de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om +den icke stillas -- och den stillas nästan aldrig. + +Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med +egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven. + +Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att +aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon, +som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon +hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde +lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif. + + + + + + +II. + + + + +I. + + +Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var +en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det +hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det +skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få +sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan. + +När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif». +Jag var ganska lugn. + +Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han +trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat +och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall, +utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en +spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit +sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan +blick. + +Jag gick honom till mötes. -- Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla +och såg på mig. -- Elsa Finne? -- Tack för er godhet att vilja se mig! +Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom +länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre +stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver +tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid +fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck +kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning. + +Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog +med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade +honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det +intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min +ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något +offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela +min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig +medkänsla från hans sida. -- Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så +sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som +skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af +sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en +lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en +brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans +röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad. +Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger +förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man +icke vore en odåga och kände det. + +Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? -- Ja, det +trodde jag. -- Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit +i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan +började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur +hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman, +som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt +någon intellektuell återgång. -- Det lät högst antagligt -- han hade +nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu +på några år icke behöfva gå tillbaka. + +-- Hur kom ni att skrifva? frågade han. + +-- Jag leddes -- vet ni hvad det vill säga? + +Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: +»stackare!» + +Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han +talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för +att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af +närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände +han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band +mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den +varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif +och viljekraft. Det var en mans hand. + +Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. +Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den +mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af +verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare! +Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af +hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant +eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och +dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom +väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda +af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag +sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar +skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner +ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste +om. + +Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt +på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och +verkan -- -- -- smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, +skiftningar, människor, lif -- -- -- Åh, att vara en obetydlighet, som +han liknöjdt skall gå förbi! + +I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans +besök. + +I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera +hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen +gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från +hvarandra. + +Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in +i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans +förhållanden. + +En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min +egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min +litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så +intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut +mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett +lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre +möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke +allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten +att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke +min fysik af denna obemärkta kamp! + +Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och +onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med +nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den +skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting +främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans +mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig +i blodet -- kämpat och förlorat, kämpat och vunnit -- men aldrig ro, +aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka +tillhopa som en trasa -- och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har +jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade +morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu +tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och +slåss med det som finns utom och inom mig. + +I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur +hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och +väsen, svag i sin innersta grund, -- alltför svag att besvärja stormen, +som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte +honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det +ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på +gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända +som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd +till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens +uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela +denna bredaxlade ruin af förbränd energi -- en ensam man, kastad ut till +den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd, +ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga +honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen +små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg, +sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att +skaffa sig fotfäste... + +Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en +underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det +laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i +mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela +ens tillgifvenhet och förråda den. + +Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga, +jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag +ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta +ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara +dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka +upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde +mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på +Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag +gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af +elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta +fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det +våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar +stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då +och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag +gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom +hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig +väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en +stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse +af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall! + +Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder +och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, +det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det. + +Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» +och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag +skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och +jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han +kysste dem. -- Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock +blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt +hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade -- Nej, att ni kommer till +mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under +mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store +diktaren, hvars snille jag beundrade -- han var ingenting annat än den +människa, jag höll af. -- Jag längtade efter att se er. -- Å, tack, +tack! Jag har längtat så förfärligt efter _er!_ Och vi talade i munnen +på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla +vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig, +ingenting annat än den omåttligaste glädje. -- Jag har bara tid att +stanna ett par minuter. -- Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara +glad bara åt att ha fått _se_ er! Jag såg hur han klarnade. -- Tycker ni +om att höra mig tala? -- Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock +och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att +han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han +var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan +han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de +gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att +smeka och värma. -- Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den +hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men +kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. -- Nej, ni _måste_ flytta +er! Han reste sig ögonblickligen. -- Hvar skall jag sitta då? -- Där. +Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi +fortsatte att prata. + +Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke +alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte +efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt. + +Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så +oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i +ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de +unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är +alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara +det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med +Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör +vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag +icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt +enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag +proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är +en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor +behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke +blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, _han_ förstår nog, att i ett lif +sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. -- Det +bedröfliga är min andliga underlägsenhet -- -- vore jag ung och vacker, +skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu -- -- -- + +Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks +tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året. +Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik +erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta +vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag +brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? -- Snarare det +senare, trodde jag. -- Så var det med honom också. Det var ömhet han +törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig +känt sig särskildt dragen till. + + * * * * * + +Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast +sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han +lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur +skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men +-- -- -- Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore +så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads +teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min +arbetshåg -- -- -- Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad +är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri. +Sådant är lifvet för kvinnorna. + +Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du +för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det +funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå +ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och +arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall +det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din +utmärglade varelse! + +Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du +ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro, +att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du +tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula +själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom +mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag -- -- -- Har du +mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde +stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf +tam. + + * * * * * + +Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går +framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med +storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på +mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det +vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på +näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det +hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är +förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid +för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet. + + * * * * * + +Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera! + +Där ligger en gladiator på marken -- en oskicklig en, utan öfning och +triumfer -- och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han +stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall +han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, +förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom +han, som böjer sig öfver den slagne. + +Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva -- +slippa ifrån detta åtminstone under natten! + +Ville jag det? Kanske icke. Det är väl kanske just däri det onda ligger. +Jag vill icke. Jag kunde resa min väg i morgon, och allt skulle där +hemma, under trycket af min själfbehärskning, återfalla i sina gamla +spår. Men jag vill icke. Jag är nyfiken; begäret att se, hur det skall +gå, tar öfverhand öfver allt annat. Och så finns det visst en glimt af +hopp om -- -- --Det finns något inne i mig, som hviskar om en fordran, +jag ännu har innestående hos tillvaron. + +-- Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gör er tio år +yngre. Och man får ett intryck som om ni på något sätt toge er skada +igen. + + * * * * * + +Jag satt orörlig och stirrade in i lampans röda ljus. Det var så +underligt allt det han berättat. Denna häpnadsväckande vida erfarenhet +är en ny värld för mig. Det känns som att vara ett barn och af en +främling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag känner mig +så liten och värnlös i allt detta okända. Jag måste trygga mig till den +hand, som omsluter min -- ja, själfva skrämseln för och misstron till +honom är blott den första skyggheten i ett barns tillit. Jag satt +alldeles stilla, med vidöppna ögon. Då lade där sig en varm hand öfver +min, som hvilade på bordet, och han talade också till mig som till ett +barn. -- Se icke så _allvarsam_ ut! -- Jag känner mig så fattig, jag har +nästan ingenting upplefvat. -- Tycker ni det är en förlust att icke ha +lidit så mycket? + + * * * * * + +Nej, det är för löjligt att se på. Jag undrar, hur pass naiv han tror +mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, för det jag ej left +sällskapslif så mycket som han. Det är så komiskt att se honom för +hvarje dag taga sitt bestämda lilla tuppfjät. I dag strök han med sin +mjuka, varma hand öfver mitt hår och min högra axel. Jag älskar hans +hand. Den har ett så oefterhärmligt lent sätt att smeka. Jag ansåg detta +vara själfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att +han nästan ångrat allt hvad han berättat mig föregående dag. Jaså. Jag +kände en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missräkning: +jag skulle således aldrig få se, om han i sitt sätt att kyssa motsvarade +mina vackra föreställningar, hvilka hållit mig vaken de sista nätterna. +Hur var det? Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på +divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att +jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande +mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och +så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått. Och +för hvarje gång, jag tänkte mig det, ryste samma vällustkänsla genom +hela min kropp. + + * * * * * + +Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles +omotiveradt och oförberedt, som jag såg hans ansikte alldeles öfver +mitt, kände hans varma händer mot mina kinder. Lik en mörk sky närmade +sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det +efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men: +häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke +den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags +kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför? Var det +mitt fel eller hans? Han återtog sin förra ställning, som om ingenting +passerat. Och samtalet fortgick som förut, men icke länge; snart kysste +han mig åter. Jag var så förvirrad, att jag icke vet, om det var en +eller flera gånger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan +om min stol, såg ned på mig och sade mycket lågt, men fullt tydligt: -- +Låt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke på, att jag är så mycket kortare +än han flög genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening +var, utan jag såg endast upp till honom. I den dåraktiga förhoppningen +att kunna framkalla den felande gnistan, sträckte jag också upp mina +armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan +ringaste tvång eller förkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar, +mitt hår, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har +sådant begär att få göra, när det är någon, hon håller af. Men gnistan +fattades ännu, trots hans kyssar, ty det »du» som jag törstade efter, +fick jag ej. + +Ljusen brunno ned i stakarna; han blåste ut dem. Vi hade endast lampans +rödaktiga halfdager. + +Det låg en underlig skam öfver mig. Denne man, som jag kysste, kallade +mig för »ni»! Personligen var jag ett intet för honom. Hvad kunde han +bry sig om mina smekningar? -- Hvilken egendomlig människa -- -- -- jag +är ju gammal och ful! Hur kan han nedlåta sig till...? + +Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: -- I öfvermorgon reser jag +hem. -- Men ni kommer snart igen? -- Nej, jag kommer icke igen. -- +Hvarför icke? -- Jag vill icke träffa er mer. Han gick rundt omkring +mig. Jag satt stilla, med handen skuggande öfver ögonen. -- Jag skulle +väl icke -- han tog mina händer, han böjde sig ned och stirrade mig in i +ansiktet -- jag skulle väl icke ha stört ert sinneslugn? Det är ju +omöjligt? Säg? Ni känner mig ju icke -- -- Nej. Men jag vill icke se er +oftare. -- Hvarför det då? -- Nu har ni en dålig tanke om mig. -- Jag? +Hvarför skulle jag det ha? -- Det vet ni nog. -- Nej, det vet jag på min +heder icke! -- Låt oss då icke tala vidare om det. Nu får ni gå. -- +Seså, var nu icke ledsen! -- Nej, det blir väl bättre. + +Han sprang mot dörren för att taga öfverrocken på. Jag satt stilla med +handen öfver ögonen men jag hörde honom komma tillbaka, i små afsatser, +liksom betänkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle göra. Jag +låtsade icke märka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han böjde +sig ned och såg in i mitt ansikte med en bekymrad min. Så drog han undan +mina händer och kysste mig. -- Det kostar på att gå! sade han helt tyst. +En sista kyss och vi skildes åt. + +Jag stod som förlamad, när han gått. Så gick jag fram till spegeln och +betraktade länge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu? +Var jag samma människa? + +Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och +läppjade på det. Det var alltså verklighet, att han varit här. + +Jag såg på klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle +människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var +klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag +icke; så fort jag höll på att falla i slummer, kände jag det, som om +någon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lång natt. Jag var trött +och hungrig på morgonen. -- Alla människor tittade litet konstigt på +mig, men jag brydde mig icke om det. + + * * * * * + +Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka på golfvet. Det var +mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta +figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och +varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag +skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla +lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa. Han +var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke +för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt. + +-- Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis +gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen. +Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful. Jag +satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på +stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från +handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på +att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är +kräsnare än som så. + +Sedan började vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de +gånger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han stött på en +kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke någon +kronisk kallsinnighet, i så fall skulle hans varmare känslor ha +förfrusit, utan en sådan kallsinnighet, som kommer efter värme och +ömhet, ett tvärt omslag från eld till is, någonting som sätter fantasien +i rörelse. Det hade alltid varit »isjungfrur», som gjort honom så där +alldeles vansinnigt förälskad -- -- -- + +Han tystnade och började helt tankfullt betrakta min ena fot, som +verkligen såg rätt hygglig ut i sin högklackade sko. + +Så blef det tid att gå. Vi reste oss. Han tog mina händer och ville +kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och såg honom in i ögonen. Det är +någonting halft, falskt i detta »ni», det hela får prägeln af en +tillfällig kurtis, om hvilken han sedan kan låtsa som om den aldrig +funnits. -- Har jag sårat er på något sätt? -- Och om så vore, skulle ni +bry er om det? Jag såg hans ansikte mörkna som i smärta och blef +sprittande glad öfver att min ovänlighet gjorde honom ondt. -- Fy, en +sådan min! sade jag leende. Han såg på mig, först forskande, sedan +klarnande. Det syntes så tydligt, att han icke tyckte som värst illa om +mig. -- Låt mig få kyssa de där ögonen med de stora pupillerna! Han +kysste dem gång på gång. Vi voro så oskyldigt uppsluppna som två barn. +Den stora, sunda -- jag skulle vilja säga fromma -- lyckan utan alla +baktankar. + + * * * * * + +Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit +mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min +skrifbordslåda. Naturligtvis ville han läsa det. Jag kom icke ens ihåg, +hvad jag skrifvit, min stämning var en annan nu. Jag visste bara, att +jag vändt ut och in på mig själf, och kastat undan allt som var fult. +Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade för honom; han kunde få +se ända ned till bottnen af min själ, om han hade lust. Hur kunde jag då +vara rädd för att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag +lämnade honom det. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han satte +sig och började läsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnöje, ironi. +Jag var som död invärtes, men satt och stirrade på hans ansikte. Han +vände sig bort. Jag satt och såg på hans vänstra hand, som hvilade på +hans ena knä, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas +krokiga hållning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle +älska denna fula hand som om den vore det skönaste världen frambragt? +Hvarför skulle jag vara så ödmjuk, som om han vore sammansatt af idel +fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som +hvilade på bordet och höll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen så +våldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sådan kraft +kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta +och se på detta; det var lif. Jag glömde, att den andra handen var ful, +där den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina +ögon från denna bultande puls. Lif, verkligt lif -- inga tomma +hjärnspöken och inbillningsfoster -- lif, lif! Låt mig lefva! Det var +icke erotik, jag kände, det var afund mot denna människa, som är en man, +som får kämpa för hvad han vill, som får vara fri utan att utstötas ur +samhället. + +Så vände han sig om, han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte! +Kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla +fingrar. Nu först såg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista. +Hans blick trängde mig som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke +hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina armar emot honom och +ropade: -- Förlåt, förlåt! Men jag minns tydligt den åtbörd af +vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvärjande, i det han betraktade +mig som ett afskyvärdt djur. Jag var så förkrossad, att jag tyckte, jag +borde försvinna genom golfvet. + +Det blef en lång tystnad. Jag led så bottenlöst, att ingen klagan skulle +kunnat ge mig lättnad, hans förakt var så tungt, att jag aldrig skulle +kunna släpa mig fram genom lifvet därmed. Det var som om allt vore dödt +och domen fälld. Sådana som jag strykas blott från listan på de +lefvande, för dem finns intet medlidande, icke ens den tröstande +smekning, man består en döende hund. Jag reste mig, vacklade bort till +nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle gå och +lämna mig åt straffet, det tysta fullgörandet af den fällda domen -- +utplånandet af en lågsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla +och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig. +Hvad gjorde det för nytta, att jag sökte undfly min bödel? Det fanns +ingen undflykt. Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade. +Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde +intet försök att blidka honom. + +Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde +honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade. Då och +då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, +lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa +mellantider -- förebrående bittert, med något af smärta. -- Om jag kunde +begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom -- detta att +liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta +den andra. Att ungdomar på en nitton -- tjugu år gjorde så, kunde han +förstå, men att jag, vid mina år -- -- --! -- Hvad skulle jag svara +annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. -- Han hade +trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en +kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar. + +-- Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer. +Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd, +som jag icke förmådde afkasta. -- Och hvilken smutsig insinuation: att +han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom +ett grand! Och så vidare oändlighet. + +Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han +gå. + +-- Gå icke nu, icke nu! Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans +hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja +så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, +bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom. + +Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt +ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett +solsken. -- Kära, jag _kan_ icke stanna! Hur smekande var icke hans +röst! -- Nu skola vi ju skiljas. -- Jag kommer igen i morgon. -- Men jag +längtar mig död. -- Nej, nej, icke längta, utan vara lugn. -- Jag kan +icke. Han böjde sig ned och kysste mig: -- Jag tror också, att det är +konstnärsgryet inom er, som gör, att ni måste löpa linan ut, att er +natur måste ha erfarit allt, måste dyka till botten af hvarje känsla och +lida hvarje smärta! + + * * * * * + +När han gått -- -- -- åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i +världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville +lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke. + +Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem, +trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår. +Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon +blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och +glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de +andats ljuset. + +Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den +mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han +hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig +allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela +kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. -- Ni ser så +ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp +till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval, +inhägnat det, tillägnat sig det. -- Men så kom ondskan öfver honom igen. +-- Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och -- det värsta af +allt -- hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. -- Åh, hvad jag +pinades! -- -- Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall +så mycket vackert bland allt det dumma! -- En sådan människa! Kan man +någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom! + +Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre +han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. -- En +man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, +men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. -- Jag förklarade honom +nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle +snart bli alldeles förhärdad. -- Min misstro var i alla händelser en +yttring af manshat -- sade han. -- Jag betraktade honom som en fiende, +den jag måste bekämpa. -- Nej, nej! -- För resten var det märkvärdigt, +att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan +komma på god fot med en man. + +Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade +armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt +bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med +armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom +att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: -- Ni har haft +ett lif utan sol och värme, icke sant? -- Jo. -- Stackare! -- Jag reste +mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. -- Ser jag ut som en +stackare? -- Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig +sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af +en fordran i hans ton. -- Ja. -- Tänk på mig lugnt, tryggt och utan +feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den +andra handen sitt gröna glas. -- Nu dricka vi på, att det aldrig mer får +komma någonting sårande in mellan oss. + +Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i +skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt -- hans +kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade +upprörd: -- Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och +beundradt! + +Han kysste bort mitt svar. + +Och jag var ensam. + +Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, +som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill +vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas. + +Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det +komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; +känna fast mark under fötterna. + +Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref. +Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han +ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen. + +Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt +snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit. + +Hvad skall jag då göra? + +Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom +återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med +arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och +icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus. + +Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M. +Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan +veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå. + +Blir han borta måste jag tvinga mig att anse det, som om han vore död. +Men kommer han, måste jag strax säga honom, hvarför jag skref -- att jag +icke ville utsätta mig för en främmande eller förvånad blick, om jag +händelsevis skulle möta honom på gatan. Jag kan tillägga, att jag genast +ångrade min obetänksamhet. + +Få se nu! Men det vissa är, att jag under väntetiden måste arbeta. Detta +1:o för att kunna ha någon aktning för min egen viljekraft, och 2:o, +_det mest tvingande skälet_, därför att min ekonomi och därmed hela min +framtid skall ramla öfver ända, om jag icke nu arbetar med energi. + +Jag måste genom ökadt arbete taga igen, hvad min dårskap kostar. + +Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad +öfver att se mig. Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt +honom själf. Han hade blifvit så blek -- så elfenbensaktigt blek. Och så +var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd +för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit +friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde +mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen. Jag såg +verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag +vore »illuminerad». + +Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in +i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg +och glad. + +Så reste han sig och ställde sig bredvid mig: + +-- Får jag kyssa de där rynkorna? + +-- De äro ju så fula? + +Då böjde han sig ner och kysste mig på munnen, lätt och lidelsefritt, +som om vi varit två kvinnor. + +Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. -- Ni har +nog annars en naturlig benägenhet för att vara misstänksam. + +-- Nej, natur är det icke. Det är något, jag tillkämpat mig under de +sista åren. + +Det trodde han gärna. Jag brukade då min tunga som en igelkott sina +taggar? + +Så ungefär. + +Åh, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet +ansikte. Men det är där ingen som vet. Alla ha de skrämt honom. Och så +har han fått gömma sin svarta lilla fysionomi. + +När han skulle gå, tog han mina händer, sträckte sig fram, men blef +stående stilla, som om han velat säga: -- Af egen, fri vilja. Då böjde +äfven jag mig fram, och våra läppar möttes. Och jag kände, hur mina +skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer. + + * * * * * + +Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp +att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade +varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse +lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke +uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I +början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom +fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa +tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej, +omöjligt, han skulle ha ringt i stället. Men det är söndag, och alla äro +ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en +ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr +öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren, +det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt +sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna! Jag kallsvettades af +ånger och förtviflan, mina pulsar bultade, det var omöjligt att läsa, +allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarför hade jag icke sett efter hvem +det var, som knackade? + +Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och själ tärts af frätande mask och +rost, som om jag smulats sönder bit för bit, lik en gammal möbel. Ah +Gud, jag blir förryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna +längtan efter att se honom, bara se honom, mer begär jag icke. + +Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick på golfvet som ett sjukt djur. +Det är att få arbetsförmåga, lifskraft, pengar -- allting förödt, det är +att gå under på, om jag icke kan bli herre öfver det. + +Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft -- och jag utgjuter +mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala +till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt +Jag är så alldeles ensam. Förströelse, umgänge med andra människor +skulle motverka olyckan, men denna afspärrning, detta att jag måste +sitta på post och vänta kväll efter kväll, oviss om han kommer eller +icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergräfver +sista återstoden af min motståndskraft. Nästa gång skall jag bedja honom +låta mig veta, när jag kan vänta honom, så att jag i motsatt fall kan +disponera min tid på annat sätt. + +Men resa hem vill jag icke. Då skulle jag åter falla in i min lifsleda. +Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smärtan tvinga mig att +afslita bandet -- och då skall jag störta mig i ett brokigt och verksamt +lif, för att glömma -- eller också skall förhållandet stadgas till en +trygg och öppen vänskap. + +Jag _skall_ komma under fund med, om jag blott är en försökskanin eller +om han verkligen håller af mig en smula. Jag reser icke härifrån förrän +jag fått klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat än +munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men +bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det +öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man +icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet. + +I morgon går jag icke på teatern, ty jag vill se om han kommer, och +veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortsätta +detta klosterlif, som gör mig vapenlös mot min längtan. + +_Och så får hvarken smärta eller oro hindra mig från att arbeta_! I +annat fall blir jag så bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa +mig utväg att döda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet. + +_Arbete_ är den ovillkorliga förutsättningen för att jag skall få stanna +här. Och _klarhet_ är syftet. Jag får icke resa härifrån förr än jag +vet, om jag skall uppmuntra eller kväfva min böjelse för honom. Af +ovisshet tycker jag att jag skulle kunna dö, men icke af olycklig +kärlek. I samma minut, som hoppet dör, dör också kärleken. + +Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma +utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att +tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar +stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig +den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig +andligen frisk. Sedan krisen är lyckligt öfverstånden, på ena eller +andra sättet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och +själfständighet; och din dyrköpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med +sig för ditt arbete. + +Jag känner en lisa så länge jag låter pennan löpa; det är som om friskt +blod runne ur ett sår. Så fort det afstannar känns värken. Lindring +måste jag ha till hvarje pris. + +Jag vill icke ge tappt. Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt +personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför. +Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog +att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri. +Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag, +hvad jag har att göra: arbeta, söka nya människor, bita samman tänderna, +quand même! Då skall den förkastade bli en författarinna af rang, då är +människan knäckt och endast konstnären lefver. + +Låt gå för hvilket det skall vara! Friskt mod! När du är fri och kan +resa hvart du vill, lär du väl få bukt med smärtan. + +Men var försiktig, kära, älskade barn, lär dig att vara älskvärdt öppen +i ditt umgänge med människor, samtidigt med det du aldrig vidrör dina +egna angelägenheter. Skulle du icke hålla dig för god att visa andra +ditt verkliga lif. + +Nu är klockan tio. Nu skall jag äta och dricka mycket öl, så att jag kan +sofva. Och i morgon full frihet. Bara få tiden att gå, tills krisen +kommer. Göra denna förfärliga tid så dräglig som möjligt. + +Lefve friheten, själfständigheten, slutenheten! + +Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med +lojhet och kälkborgarförnuft, här gäller det allt mänskligt i mig, och +mänsklig klokhet blott vill jag ta' råd af. »Det brukas...» duger icke, +då kampen står om lif eller död. + +Nu är det kväll igen; klockan fattas tjugo minuter i åtta. Jag har af +skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusröda skärmen på lampan. Jag +fruktar, att han icke kommer, men känner mig jämförelsevis lugn. Om han +kommit, skulle jag säkert ha varit stel och tråkig, och så vore det +ingen glädje med besöket. + +Jag undrar, om han blifvit trött på bekantskapen med mig nu? + +Hvad jag är lugn i kväll! + +Detta är goda tecken. Ja. Håller han mig icke själf kvar, så glider jag +undan, om jag blott får nya omgifningar, nya människor. Jag har, som han +säger, lätt för att glömma. + + * * * * * + +Nu är klockan half nio. Ännu ingen! Han kommer bestämdt icke. Kan han +vara ond på mig? Eller fann han mig bara tråkig sist? + + * * * * * + +Klockan är öfver nio. Han kommer således icke. Detta är ren ovänlighet. +Jag var således endast en försökskanin. Han var nyfiken på mig. Och nu +tror han mig vara uttömd. + +Detta är förödmjukande. Nu skulle jag vilja vara borta, när han kommer +härnäst. Jag skulle vilja visa honom, att jag kan använda mina aftnar +bättre än till att sitta här instängd och vänta förgäfves. + +I kväll är det redan mera af sårad stolthet än af smärta. Bravo! Jag kan +således ännu botas. + +Jag har varit för tillmötesgående. Är han verkligen så liten, att han +icke tål vid en kvinnas ödmjukhet! + +Jag har lust att alltid vara ute om kvällarna, tills han en gång ber mig +bli hemma. Gör han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig +kvitt. På det sättet får jag klarhet, och klarhet är allt hvad jag +begär. Så får jag se att reda mig som jag kan... + +Steg!... Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra +ändan af korridoren. + +Och nu är allt tyst. + +Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta! + +Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå, +att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut? + +Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att +det åter är endast nyfikenhet. + +Men hvarför vara låg och falsk och elak? Har jag då icke hållit af +honom, fast det räckte så kort? Skall jag icke vara en bättre människa, +när jag går ifrån honom, än när vi möttes? Sannare, mindre grof, mera +kvinnlig? Resignerad och lugn. + +Det är sorg att ha vägts i hans hand och bli kastad bort, men hvarför +skall sorgen göra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god +bäst visa honom, att jag varit värd att behålla? Ligger det icke något +lågt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man älskar? + +Jag vill vara borta hvarje kväll tills hans födelsedag. Då skickar jag +honom min bukett. Och så på lördag kan jag resa. + +Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha +varit en leksak för den man, hon älskat med hela sin lidelsefulla själ. +Den dikten skall bli min bikt. + +Och om jag får bref, svarar jag blott: »det finnes människor, som glida +undan, då ingen håller dem kvar. Jag tror, det är trofasta naturer, fast +lidandet kan bli så svårt, att de icke uthärda -- -- -- --» + +Dumt att tala så mycket om den dag man icke sett! + +_En kris, ett afgörande_, det är hvad jag måste ha. Lika godt på hvad +sätt. + +Jag talar i vemod nu, med tårar i mina ögon. Hade han känt mig, skulle +han icke kunnat behandla mig så. Jag skulle ha tillbedt honom så ödmjukt +och så trofast. Alltid. Är jag då en af dem, man finner på gatan? + + * * * * * + +Det är morgon, rummet är kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen. +Jag är nyss klädd och har druckit mitt morgonkaffe. + +Jag hade i går kväll föresatt mig, att om det fanns någon möjlighet, så +skulle jag ha ro och sömn. Jag öppnade fönstret så att den kalla +nattluften strömmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och +tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var så trött, att +kroppen måste falla i hvila, och så lade jag mig. Jag somnade också och +sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men då började ångesten på +nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför +skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som +jag håller mer af än någon annan människa i världen? + +Själsoron hade uttömt mina krafter; jag var trött som efter en +genomarbetad natt. + +Och nu -- jag är så matt, att det går rundt för mina ögon hvar gång jag +reser mig. Men jag vill hålla ut. Jag vill icke fara härifrån förr än +jag återsett honom, förr än jag fått klarhet. Jag skall göra allt hvad +jag kan för att uppehålla kroppskrafterna, jag skall taga in järn och +vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan +jag försjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation gå upp +i arbetet. Nu gäller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills +denna själsfeber lagt sig. Sedan blir det att söka bota de härjningar +den kan ha åstadkommit. Det måste utveckla mig, detta. Kasta mig ännu +mera tillbaka på mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en +bättre människa genom detta. + +Jag känner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen +sårad stolthet. Han har intet förbrutit. Endast olyckliga yttre +förhållanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli för honom. + +Men jag kan bli god mot alla andra, för hans skull, jag kan bli god i +mitt hjärta, så att jag känner mig värd hans tillgifvenhet, fast den +aldrig kom mig till del; jag kan vara stark och sann, så att jag vet mig +förtjäna hans aktning, fast han aldrig stod mig så nära, att han lärde +känna hvem jag var. Jag skall bli en konstnär och med mina verk skall +jag nå honom. + +Det är första gången, jag hyser verklig beundran för en människa, första +gången jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den känsla, +som härigenom väckts hos mig, vill jag taga vara på. Jag har ju år efter +år, dag efter dag sökt efter detta enda: en som är större än jag, till +sin inre människa. Nu då jag funnit hvad jag sökt, vill jag icke fuska +bort den sorgsna glädje, jag känner; nu vill jag icke i något vara liten +och lågsinnad. + +Min kung, min kejsare, så stor och harmonisk som din ande nu står för +mig, så stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag ägnar dig. +Konstverk skola vara mina böner och mina offer åt dig. Antikt lugna, +plastiska konstverk med innehåll af lefvande och varmt lif. + +I arbetet skall jag söka dig ännu när du icke unnar mig att se ditt +ansikte. + +Jag har ett enda mål: visa dig att jag var värd, hvad du aldrig gaf. + +Det är ett eldprof detta, och det hotar att verka upplösande på själfva +min varelses grundämnen, men när jag gått ut därur, skall det visa sig, +att jag varit af den rätta, härdiga metallen, och att jag då först +blifvit, hvad jag kunde bli. + +Haf därför tack, älskade, för hvar smärta jag lider, ty den kommer från +din hand, som jag kysser utan att du vet det. Om du vill sarga mig, +skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min +tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du +skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till +tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på +det. + +Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga +natur. Men du skall förstå mina arbeten. + +Jag fordrar nu icke längre, hvad du icke kan ge. Jag fordrar icke ditt +intresse, ty du kan ej se mig annorlunda, än som vore jag fadd och tom. +Jag fordrar icke, att du håller af mig, ty du tror mig grof, som min +klädnad är. Jag fordrar icke, att du skall vara beständig, ty jag var +aldrig annat för dig än en fattig förströelse. + +Jag skall finna mig i mitt öde. Jag vill icke söka någon ersättning för +dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgäster i +mitt slott kunna icke spänna din båge. + +Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa +till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig, +vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå. + +Min Odysseus skall komma och se huru jag väft. Jag skall då vara borta, +men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia +att sköta sin lätta spole. + +Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit +möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen +bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom -- min +kejsare, min kung! + + * * * * * + +I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta +och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad. + +Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i +dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på +honom. En kvinna, som icke har annat än kärlek att utfylla lifvet med +(protest från min sida) behöfver kanske vara så där förvissad om, att +någon älskar henne; men en man! + +Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går. + +Jag hade varit verksam. När jag gick hem från min engelska lektion, +tänkte jag just, att om jag bara kommer ut bland människor och kan +arbeta, så är det ingen fara. + +Jag satt på en stol, ännu klädd i kappa och hatt, just i begrepp att +byta om skor, då han kom smitande in utan en knackning ens. + +Stor förtjusning! + +-- Jag var så rädd, att ni blifvit ond för något. + +-- Jag blir hvarken ond eller god utan skäl. + +Vi togo plats, jag i min favoritställning, på tvären af en stol med +händerna öfver dess ryggstöd. Han satt litet lägre än jag, och vi kunde +se hvarandra rakt in i ögonen. Jag var så lugn och så glad; kände mig +alldeles som ett förtroendefullt barn. Och han var så god. Vi talade om +hans verk, mest om _Drömmar i purpur_ och _Memento mori_. Han sade, att +det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt +hjärta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som är mig den +härligaste, mest vemodsfulla dikt jag känner. Han tycktes glad åt att +jag läst honom så uppmärksamt. Och han kysste mig länge, länge. Och jag +var så lycklig att få sitta med mina händer i hans, strykande min kind +emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla öra, drog helt sakta i dess +snibb. Vi äro som två bekymmerslösa barn. + +Men så skulle han gå. + +-- Omfamna mig en gång! + +Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att +jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt +som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade +armarna kring min midja. + +-- Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas +af på midten. Det är något så mjukt och så vekt. + + * * * * * + +I går morse, när Elin kom in och skulle bädda upp min säng, märkte jag, +hur hon ansträngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men +krafterna ville icke räcka till. Slutligen frågade jag henne, hur det +var fatt. Hon brast ut i våldsam gråt. Det var något i hennes behärskade +förtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker. + +Johansson hade varit där nere på morgonen och sagt henne, att han skulle +resa till Amerika i mars. + +-- Det är väl för att undkomma mig, hade hon sagt. + +-- Ja visst är det så, hade han svarat skämtande och skrattande -- att +du kunde gissa så rätt! + +Lefva -- hvarför skall man lefva, när det är så förfärligt! Denna +förtviflan låg henne som ett klippblock öfver bröstet. Hon hade knappt +luft nog att gråta. + +Jag talade till henne. + +Åh, att vara tjänsteflicka, det är ju att knappt få anses som människa, +hon får icke ha känslor som de andra. Hon är ett ingenting. Hvad betyder +det, om hon lider? Hvar och en har rätt att behandla henne som han vill. +Hon skall fördraga allting. Det är bara hennes skyldighet. -- Åh, att +bli helt vansinnig! Då känner man åtminstone icke sitt elände. + +Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och +kunde förtro sig till? + +Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl +kunna begripa, att han icke bryr sig om henne! + +Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan +hopp och fruktan var värre än allt annat. Om han bara ville säga rent ut +i stället för att vika undan, så skulle bon väl tycka, det var bättre? + +Ack, ja, ja. Men när hon frågar honom, slår han bara bort det i skämt. +Alltid lika flegmatisk, godmodig och oåtkomlig. Hon kan aldrig få +klarhet. + +Ja, det är det, som är det otäcka, att en man aldrig anser sig skyldig +att säga sanningen. + +Ja, och en kvinna måste tiga och vänta. Det är ju icke tillbörligt, att +hon yttrar sig och begär ett afgörande. + +Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna +slitning mellan farhågor och hopp. + +-- Åh, jag är så utpinad, så utpinad! -- Hur orättfärdigt är det icke, +att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet. + +Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt +kunde göra pinan kort. + +Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt +att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. -- Förr gick jag +som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag +vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva! + +Så lugnade hon sig åter och grät sakta vid min skuldra. + +Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svårigheter och lefde i +oenighet med sina föräldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han +talade aldrig därom. Han kunde smeka henne och skämta med henne -- men +hon törstade efter att vara någonting mera för honom -- bara som en +trogen, vänlig hund. Men försökte hon tala allvar, slog han alltid bort +det, gaf henne en kyss och gick. + +-- Och så skall jag sitta härnere och gräma mig, gräma mig. -- Och veta, +att all hennes tillbedjan är honom intet värd. + +Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, så vore +allt bättre. + +Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begärde. Bara ett slut på denna +outhärdliga tortyr, som redan räckt ett halft år. Finge hon blott denna +visshet, som hon förgäfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig, +aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tanklös, som förr. Hela lifvet +hade fått ett annat utseende. -- Men jag vet, jag skulle sträfva efter +att bli god. Och jag skulle bära det! Bara icke detta, icke detta! + +Stackare! Men nu skulle hon försöka att hålla modet uppe en liten tid. +Det måste ju komma ett afgörande, och efteråt skulle det ju alltid bli +bättre än nu. + +O, ja; om hon endast finge en smula ro, så att hon kunde arbeta med sig +själf, tvinga sig själf och komma öfver det. Men en tjänsteflicka finge +aldrig tänka på sig själf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar +rätt att fordra af henne. -- Åh, man blir så trött af det -- så trött. + +Hon lade handen öfver hjässan i det ansiktet vändes uppåt; och ögonen +glänste fulla af tårar. + + * * * * * + +I går, när Ivar Mörcke kom, talade jag om det för honom. + +-- Är hon verkligen _förälskad_? utropade han, som om detta vore det +orimligaste, man tänka kunde. + +-- Ja. + +-- Vill hon gifta sig med honom? + +-- Förmodligen! + +-- Alltid vilja de giftas! -- Kunde hon icke vara glad och -- -- Ja, hon +måtte kunna få älskog tillräckligt, hon med sitt utseende. Men hon är +väl så van vid det, alla vilja väl omfamna henne? + +-- Troligen. Och hon har väl hunnit bli led på det. + +Han log, som när man hör ett barn ha ett godt infall. + +-- Ja, hon är tjugusju år, så nog har hon haft tid att bli utledsen på +det. + +Vi hade kommit in på det kapitlet därigenom att han, just som han satt +bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt: + +-- Jag kunde ha lust -- -- -- Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad +-- han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle +säga -- att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i +ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga. + +-- Det undrar jag icke på! svarade jag uppriktigt och log. -- -- + +För resten var min diktare riktigt rar i går, fast det börjar då bli så +vanligt, att det icke längre behöfver upptecknas, och jag ämnar icke +heller göra det. Men han har nästan alltid något nytt litet påhitt, och +det är märkvärdigt så vackra rörelser han har och hur allting kläder +honom. Aldrig någonting ofint eller rått, aldrig så, att man behöfver +draga sig tillbaka med en känsla af obehag. + +I går, när jag låg på divanen -- nej, jag måste först tala om, att han +ville, jag skulle ligga, emedan jag hade så ondt i hufvudet -- Nå, medan +jag nu halflåg så där och språkade, med min hand mycket trovärdigt och +rart i hans, så sade han plötsligt: -- Ge mig litet plats! Och så satte +han sig på divanen, tätt intill mig. -- Men hans sätt att säga det, med +denna lågmälda röst, som är så vacker; och hans sätt att taga den plats, +jag lämnade åt honom, nära intill mig, men icke framfusigt eller +tvärsäkert, utan med en viss tillbakadragenhet, gör honom oemotståndlig. + +-- Nu måste jag säga er farväl, sade han, då han satt sig, och så såg +han på mig med sina tindrande ögon, som jag håller så af. Och Elsa låg +och var lycklig och trygg. Och han böjde sig ned och kysste henne lika +lugnt och hjärtevänligt som en kär broder. + +Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall +bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vänskap för +lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag +håller af honom, jag känner så lugnt och blidt som aldrig förr, jag har +icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk förnimmelse. Jag +dyrkar honom som ett öfverlägset väsende, och han är mig kär som en god +och ädel människa. Jag fruktar ingenting. Jag känner den tryggaste, +varmaste tillit. + +Att han blir likgiltig emot mig, är jag beredd på. Hvad mera? Jag skall +vara honom tacksam för hvarje stund af lycka och han skall vara mitt +vackraste minne. + +Han skall vara det såll, genom hvilket alla mina lumpenheter och småfel +skola rensas bort. När han kastar mig undan, skall det vara fullödig +kärna alltigenom. + + * * * * * + +Sista kvällen han var här, sade han: + +-- För mig finns det endast två slags människor. + +Jag såg förväntansfullt på honom. + +-- De som samla sig omkring någonting och de som lefva på måfå. + +-- Jag lefver icke på måfå. + +-- Därför är jag lugn för er. Men alla mina fruntimmersbekanta här sakna +alldeles -- jag vill icke säga ett arbete eller en sträfvan, det låter +alltför storartadt -- nej, de sakna till och med en sysselsättning Deras +kärlekshistorietter upptaga dem därför i en alldeles oproportionerlig +grad, de lefva icke för annat, de gå alldeles upp i sitt fladder. + +Jag blef så glad öfver, att han sade detta så allvarsamt och ärligt. Det +har ibland låtit på honom, som om han ansåge kvinnorna ha kommit till +världen endast för att spela med i männens kärlekshistorietter. + + * * * * * + +Jag arbetar icke just nu, men jag grämer mig icke öfver min overksamhet. +Jag utvecklas. Jag känner, hur mina möjligheter tillväxa, liksom +Promethei lefver. När jag åter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog. + +Hvar dag hafver sin omsorg. När man har tråkigt, är man glad att arbeta, +och tråkigt får jag tillräckligt, när kassan tvingar mig hem, så med den +saken har det ingen fara. + +Hufvudsaken är, att jag får äta mig mätt på den här staden, så att ingen +oresonlig längtan sedan kan komma och förtära mig. + +Hvad ha vi nu egentligen att säga hvarandra vidare, han och jag? Jag har +fått allt hvad jag begärde, ja tiotusen gånger mera än jag någonsin +kunnat hoppas eller fordra af lifvet. + +Men jag vill icke resa förr än jag känner mig riktigt försäkrad gent +emot hvarje återfall af längtan. Han kan gärna få slappa af, jag stannar +ändå och sköter mig själf -- gör mig förtrolig med tanken på, att dessa +sommardagar midt i vintern ha berott på ett under, att de således icke +kunna väntas hvarken fortfara eller återkomma. Jag förstår bäst själf, +hur jag efter min natur skall kunna läka mina sår; läkedomen har jag +inom mig själf, liksom hunden har den i sin tunga. + +Det enda som behöfs, är _tid_ att låta behandlingen verka, och tid har +jag ju. Hvad betyder förlusten af något penningar i jämförelse med +återvinnandet af hela ens sinneslugn. + +Jag stannar således. Icke för att njuta af hans sällskap utan för att få +nog af det, för att bli botad. + +Det är ett tämligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke +kan gissa sig till! + +Jag önskar icke, att han skall tröttna på mig, jag endast väntar att han +skall göra det, och jag emotser det med större sinnesro, än han anar -- +större än jag själf kunde ana för en månad sedan. + +Det skall bli intressant att se, hur jag består profvet, när det kommer. + + * * * * * + +Jo, han kom på sin vanliga tid, klädd i frack, nykammad och med +pärlknappar i skjortbröstet. Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och +fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty -- -- -- + +Nåja -- det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot +hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet. Det var att mista +andan under, det är nästan mer än mänskligt att bibehålla +sinnesjämvikten, men Elsa är en väl brandförsäkrad skuta, hon kände +blott den svagaste lilla gnista -- nästan endast välbehaget att vara +afhållen. + +Hon såg visst ovanligt bra ut i kväll! + +Han hade knappt tanke för annat. Det blef endast stänkrepliker. + +-- Ni är vacker, ni är riktigt vacker! (Han satt och såg på mig, jag +satt med nacken lutad mot väggen.) Man kan knappt känna igen mig. Mina +ögon ha fått ett leende, och -- ja, nu visste han! -- de drag, som +lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakaträngda; man +märkte dem icke. Och så kanske det var ljuset. + +-- Ja, det är ljuset! svarade jag mycket lugnt. + +Ju längre han såg på mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag +brytt mig mindre om honom de sista dagarna än förut. + +(Det är ju för resten sant! Men hur har han kunnat märka det? Saken är, +att ju varmare hans känslor bli, dess svalare bli mina.) + +-- Hur kan ni tro det? Jag lade mina händer omkring hans nacke. + +-- Jag blir så rädd, hvar gång ni lägger armen omkring mig, att någon +skall öppna dörren -- -- det är just vid den tiden, då man brukar buda +er till te -- -- och _det_ böra vi då väl icke utsätta oss för? + +Jag blef harmsen både på honom och på mig själf. En dylik varning hade +jag -- kvinnan -- utsatt mig för. Jag blef kall, men jag ville icke visa +det; då skulle han ha gissat sig till orsaken. + +Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än +någonsin, jag var mycket reserverad. + +-- När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag +vågar kyssa er! + +-- Nej. En åtbörd åt dörren. + +-- Är ni rädd? + +En nick. + +-- Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren. + +Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket +rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig. + +Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt. + +Vi talade hit och dit. Han sade bland annat: + +-- Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur. +Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack. + +Han skulle nog akta sig för att göra mig något godt, så kunde han kanske +få behålla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna läckra +artighet!) + +Hennes nåd var icke okänslig därför, bon smög sig in till honom och han +drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade någon +hänsyn för porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vände icke ansiktet +till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med +ett slags glupskhet öfver det högra lilla örat, som verkligen till fullo +förtjänar den hyllning det fick. + +Så budades det till te. + +En triumferande blick. Vi hade stått helt sedesamt, och nu visste vi oss +fria. + +Skillnaden mellan mig och andra kvinnor -- sade han -- är att jag har +ett arbete. + +-- Men ni är ju också knappast kvinna! + +-- Är _jag_ icke? + +-- Tag då icke allting så högpatetiskt! + +Jag log bara. Om han visste! + +-- I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon. + +En sista liten lätt parentes och vi skildes. + + * * * * * + +Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så +begriper jag ingenting af hela saken. En kärlekshistoria tar i allmänhet +en ända med förskräckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag +ville ha. Men -- -- Ja, jag kan inte hjälpa det, så fort han visar sig +från den erotiska sidan blir jag kall, beräknande och experimentlysten. +Jag blir en kokett, som just på kif mot sina år och sin fulhet vill se +honom bli kär -- vill vända om rollerna och spela den, som i början var +hans. Ah, jag har väl lidande tillräckligt att taga revanche för. + +Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han +icke har makt att krossa mitt hjärta, har han nog krossat andra +kvinnors. Det finns ingenting att göra sig samvete öfver, _om han icke +håller af mig_, och skulle så vara -- -- åh, nej, nej! Inga sentimentala +dumheter! Tvinga fram mickel. Nu bör du kunna riskera att vara +»isjungfru», nu tycks han ha fått den rätta temperaturen. Och blir han +ond; än sen! Det har han ingen rätt till, om jag icke säger några +orättvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig förbundit mig +till. Det blir hans sak att söka öfvervinna min likgiltighet. Det är +härligt att vara afhållen, men det där andra -- parenteserna -- bryr jag +mig, sanningen att säga, icke mycket om. + +Gud ske lof att jag har så kallt blod! + +Han sade i kväll, att han var utledsen på hufvudstaden. Den är en gåta, +som han löst. Ja, lösta gåtor intressera icke längre. Vi skola se till, +att nöten icke blir för lätt att knäcka. + +Klockan är tjugo minuter öfver nio. Alltså kommer han icke i kväll. Och +det just efter det, jag varit det mest medgörliga, jag någonsin varit, +och han det mest ifriga -- -- -- Hum. Det är en lärdom. + +I dag har jag fått löfte om fribiljetter, nu kan jag gå på teatrarna +utan kostnad, nu kan jag skaffa honom en lång näsa så ofta jag vill. + +Jag hade väntat honom så säkert i kväll. Jag hade gjort den allra +omsorgsfullaste toalett, jag tar mig ännu bättre ut än förra gången, han +var här. Och så kommer han icke! Det harmar mig. + +Det är sårad stolthet mera än något annat. Det är tråkigt att sitta mol +ensam, men honom saknar jag icke särskildt. Jag har icke längtat efter +hans smekningar; när de äro tomma och endast gälla kvinnan, bryr jag mig +icke om dem. Jag ville komma honom nära som både människa och kvinna. +Jag bryr mig icke om att bli smekt för en kort tid och sedan kastad +undan. Tack! Då skall jag hellre med min stora, starka hand skjuta honom +undan och säga: -- Gå, min herre, ni är ingenting för mig. Jag hör icke +till de kvinnor, som låta leda sig efter en triumfvagn! + +Det är tomt i kväll. Jag kunde ha varit på teatern. Han har låtit mig +sitta här ensam och vänta förgäfves. Det reser sig till uppror inom mig. +Jag beundrar honom i hans diktning, men som människa vill jag icke +ödmjuka mig för honom. Kampen mellan oss har varit hård, och det fanns +ett ögonblick, då jag vred mig i sanden med hans knä pressadt mot mitt +bröst, men han begagnade icke tillfället, han har låtit mig få rådrum, +och jag har rest mig. Nu är utgången åter oviss. + +Nu, Ivar Mörcke, har ni förlorat lika mycket, som ni vunnit, och jag +ämnar icke lämna kampplatsen förr än striden är afgjord. Ni eller jag! + +Eller också en försoning, en trygg, öppen sammanslutning. Vänskap -- +tillgifvenhet -- och framför allt förtroende. + +Jag vill icke spela komedi och visa mig vänligare, än mina känslor. Jag +vill icke af fruktan för ovänlighet underkasta mig smekningar, som äro +mig hart när obehagliga. + +Vinn mig, om du kan! Vinn mig, om du anser det mödan värdt! Inga +konventionella hinder ligga dig i vägen. Och om du är den kvinnotjusare, +du tror dig vara, bör det bli dig lätt att draga till dig en kvinna, som +formligen längtar efter att få älska och bli älskad. + +Det tjänar till ingenting, att han kommer med ursäkter för sitt +uteblifvande. Han hade alltid kunnat få tid att skicka mig ett kort. +Sådant fick han alltid tid med förut. + +Akta dig nu, så att icke febern griper dig igen. När ovissheten kommer +med i spelet, blir faran större. Se till, att du kan behålla ditt +öfvertag -- att _du_ ej söker vinna honom. Vill han ej vinna dig och +sätta in någon kraft på att göra det, så gå din väg. Din nyfikenhet är +tillfredsställd. Du vet hur det känns att vara föremål för hans +lidelsefulla kyssar, du vet, att också den finaste smekning icke är så +mycket värd, som den tillgivenhet, hvilken ger af sitt inre lif och icke +tänker endast på könet utan på själfva människan. + +Jag skulle älska Ivar Mörcke, jag skulle älska honom med allt hvad jag +äger af kropp och själ, _om_ det vore honom något värdt. _Om_ han vore +mindre kvinnofångare och mera en enkel och sann karaktär. Hans fåfänga +_är_ en smula löjlig, det kan icke hjälpas. + +Jag ångrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarför skulle jag af +hänsynsfullhet väja undan för att säga honom, hur kall jag blifvit? Det +blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen +skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet. +Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat. + +Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag +tänker på dessa tomma smekningar. Det är vidrigt att så där utminutera +sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför +icke gör minsta ansträngning att hålla kvar. + +Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det +alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand +af verklig, äkta, trofast tillgifvenhet, och för detta grand skulle jag +gärna ge hela min uppmagasinerade kärlek, för alltid, för så länge jag +lefver, som hans vän, hans kvinnliga vapendragare, hans tjänande ande. +När jag tror på detta grand, som han ännu har kvar att gifva åt en +kvinna, är jag etiskt berättigad att ägna honom alla de ömmaste känslor, +som kunna gömmas i min varelse, ty _min_ afsikt är att gifva på allvar +och att aldrig taga tillbaka. + +Men då jag tviflar till och med på detta grand, kastas jag in i +experimentlust och kall beräkning. + +Och nu tviflar jag. + +Af smekningar (kroppens och de yttre åtbördernas kärlekstecken) har jag +redan fått så många, att jag är mätt. Ja, sista gången drog han försorg +om, att jag fick äta mig mätt ända till leda. Det är ett älskande +hjärtas varma, innerliga kärlekstecken jag längtar efter -- känslan af +ömsesidigt förstående, ömsesidig trofasthet. + +Nu må krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu må brytningen +ske, om den måste ske. På den inslagna vägen ha vi ingenting mera att +vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och +de ha nästan dödat både min längtan och min beundran. Hvarför skulle jag +af fruktan för hans vrede eller af fruktan att såra hans fåfänga söka +dölja detta faktum? Det skrifna ordet kan missförstås (jag har +erfarenhet däraf!), men de ord som växlas i korta satser, öga mot öga, +dem kan man förklara, om den andre vill ha dem förklarade, och tonfallet +gör att meningen lättare blir klar. + +Jag vill icke med berådt mod såra, och jag vill försöka, att på intet +sätt vara ovänlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar +och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hålla af sig med samma +tillit som förr. + +Jag vet icke själf, hvad det är, som småningom framkallat detta +stämningsomslag. Det märkvärdiga är, att han kände det innan jag själf +ens anade det. -- Jag har en känsla af, att ni tycker mindre om mig de +sista dagarna! sade han. + +Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt. + +Jag var vänligare och smeksammare mot honom då än förut, men jag hade +svårt för att låta mina ögon möta hans. Det var alltid, som om det ville +komma något kallt i dem, och som om de, för att dölja det, måste vika åt +sidan. + +Och nu -- medan jag skrifver -- nu känner jag nästan smärta, liksom en +samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes +mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm +och älska utan misstro. Men jag kan icke. + +Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen. Det gör mig så +ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så +ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att +lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är +_tro_. Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han +intet samvete. + +Och trots allt håller jag så mycket af honom. Hvarför skall han ha denna +narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man +springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på +honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom +några ord af passionerad beundran. + +Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, +har nu fått en tillsats af leda. -- Han är mig nästan vidrig. + +Och dock håller jag af honom, trots allt. Han är icke elak. Han är ett +stort, bortskämdt och därför en smula äckligt barn, som genom ett +onaturligt öfverflöd på dockor lärt sig olater och högfärd och som +rifver sönder sina leksaker i stället för att ha dem till nöje. + +Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde +göra det så mildt, som jag har hjärta att vara god mot honom. Jag kan få +säga honom det med tårar i ögonen, jag kan få kyssa hans händer, jag kan +få bemöda mig att göra det så litet groft som möjligt, men säga det +måste jag. + +Och blir han då ond på mig, så låt gå. Då är han icke värd, att jag bryr +mig om honom. + +Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke göra våld +på detta, som reser sig inom mig mot hans intetsägande, fadda, +utvattnade smekningar. Jag kan icke låta bli att tänka på, hur han smekt +många andra kvinnor före mig och på samma sätt -- hur gammalt och utnött +allt detta är. Det äcklar mig att tänka på det. Må han vara än så mycket +ett snille, det ligger dock något lågt i att så där kunna ge sig åt +första bästa kvinna, som ser litet bättre ut än Hin Håles mamma. + +Jag ser icke stort bättre ut. Han vet det; men bara för det lampskenet +kan ge mig som ett skimmer af ungdom, är han färdig. Hu! + +Det är icke dygdig harm som dikterar detta känsloutbrott, icke heller +svartsjuka, ty det är icke tanken på de kvinnor, han verkligen älskat, +som upprör mig; det är tanken på alla de andra, som han gett ett grand +af sig själf bara för att få samlingen ökad. + +Om jag blott kunde finna ord för min egen stämning, när det kommer till +stycket! + +Jag vill försöka. Ack, jag skulle ha lust att be till den Gud, jag icke +tror på, om det blott kunde hjälpa mig till att vara god och sann. Att i +hvarje ord vara enkelt naturlig, så att han måtte tro på mig, så att han +icke måtte bli ond, så att han måtte höra på mig och tänka på hvad jag +säger. Jag önskar så innerligt, att vi måtte bli vänner. Men detta +halfva, falska erotikförhållande kan ej få fortfara. Må han vara +förälskad i mig eller blott låtsa vara det, men jag vill icke, att han +ur mina smekningar skall tro sig dricka en känsla, som för länge sedan +upphört att vara till -- annat än latent åtminstone. + +I morgon se vi hvarandra icke, ty jag går på teatern. Spela de något +bra, går jag i öfvermorgon också. Förklaringen till min bortovaro kan +han få när och hur han behagar. Ingenting annat hindrar mig från att +resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna +förorsaka mig ett recidiv. + +I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone +vara lugn. + +Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt! + +Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett! + +Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet. Sist +var jag bara på trots ett beläte, som han icke fick ringaste lifstecken +ur, hur mycket han än försökte. Och i dag längtar jag så, att jag kan +bli tokig; längtar efter hans vänlighet, som jag stötte tillbaka i +förrgår. Och jag längtade hela dagen i går, kunde ingenting göra annat +än bara längta -- ja, jag har icke varit riktigt lugn allt sedan vi +skildes med det kyliga handslaget. + +Så känns det efter det man spelat kall! + +Efter den kvällen, då jag icke höll emot, längtade jag icke det ringaste +utan kunde helt gladt gå på teatern, fast jag visste, han skulle komma. + +Jag är i den grufligaste ängslan, att han icke skall komma i kväll. Jag +är nu halft sjuk af det. Och det var jag också i går. + +Åh, om jag bara finge återse honom en enda gång, varm som förr! Jag är +så rädd att ha fördärfvat någonting med mitt träbildsexperiment. Om han +tar mig på orden och låter mig sköta mig själf! Åh, herre Gud, om han +aldrig, aldrig mer -- -- --! Nej, nej, nej! Det må gå hur det vill, men +det experimentet upprepar jag icke. Jag vill icke spela komedi. Det är +dåligt och lågt. Jag vill vara sann och naturlig, så får han tröttna när +han vill; jag skall icke söka hålla honom kvar med konstlade medel. Jag +vill låta honom gå, när han är led åt mig, jag skall icke lyfta ett +finger för att hålla honom kvar, jag skall icke bli bitter, icke svika, +hämnas, förråda. Han skall vara mitt vackraste minne; tiden skall läka +såret, han slog, och arbete utfylla tomheten. + +Är jag icke stark nog och stor nog att våga vara god och sann? + +Älskade -- som människa är du så mycket mindre än jag, men som diktare +så mycket mer. Jag beundrar dig för din andes höga flykt, för det stora +och starka i dina tankar, för det färgrika i dina målningar och för +denna härliga stil, som jag förstår bättre än någon annan. Jag förstår +också dig själf. Jag förstår till och med dina svagheter. Jag vill hålla +af dig sådan du är, visa det så länge jag får, och sedan draga mig +tillbaka med något af en moders känsla för det barn, hon icke vill +belasta med efterhängsen ömhet, men som hon i sitt hjärta alltid följer +med kärlek, där det går sin egen väg. + +Skulle jag bli bitter, när han öfvergifver mig! Jag som har hans +lifsgärning, hans diktning att tacka för så mycket. + +All komedi är småsinne eller själfförsvar. Jag är icke småsint och jag +vill icke försvara mig mot honom. Höjer han handen för att stöta till, +skall jag icke klaga. + +Älskade -- gif mitt lif en smula sol, att jag må bli god och varm; drag +sedan bort hvart du vill. Jag skall sakna dig, men aldrig hata dig. + +Ty jag skall icke gifva dig sådana vapen i händer, att jag behöfver +frukta dig. Jag skall aldrig inför dig eller andra behöfva hölja mitt +ansikte i blygsel. + +Jag räknar timmarna tills jag får se dig. Ack, det dröjer kanske länge, +länge ännu. Spelet är så ojämnt mellan oss. Jag ger med en sluten naturs +hela samlade styrka -- -- -- och du -- -- --! + +Men jag vill vara sann. Så komme hvad komma skall. -- + +Hvarför så patetisk? Hvarför söka framtvinga en djupare känsla, som han +icke kan ge? + +Han är fåfäng. Och i sin kurtissjuka är han en smula narraktig. Därför +kan det mellan oss två aldrig bli något genomgripande, något som går +riktigt på djupet. Än sedan! Trots allt detta finns ingen som kan göra +honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och +deladt -- hå, nej, jag _kan_ det icke, men jag skulle kunna det, om han +vore mindre fruntimmersjägare och en mera helskuren människa. Men kan +man icke glädja sig åt en paradisfågel, om man också vet, att den är ett +befjädradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett +bekymmerslöst barn med en annan lättsinnig barnunge. Jag har något att +taga min skada igen för. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill känna, +hvad lycka det kan ligga däri. + +Mina läppar lysa röda emot mig, och mina ögon glänsa, när jag ser i en +spegel. Det är eftersommar, och han säger, att jag är vacker. Det är +eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sådan +frambrytande stråle kan det bli en underbar färgglans i naturen. HvarfÖr +icke ställa till en festdag innan arbetsveckan inträder! Eller skall jag +kanske afstå från festen endast därför, att den icke kan räcka hela +veckan ut? + +Sjung och var glad! Och gå sedan med sång till ditt arbete. + + * * * * * + +Det närmar sig upplösningen. Den blir skilsmässa, resignation, ensamhet. + +Han har nyss varit här. Och han var svalare, än han någonsin varit, +sedan vi kommo hvarandra närmare. Och han var missnöjd med mig. Jag hade +varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke +diplomatiskt». + +Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött. + +Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting. + +Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ +slitas i sär. Men det skall gå öfver. Och detta eldprof skall ha gjort +mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig +ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver +mitt sinne, sedan kampen är slut. + +Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan +hölle på att gå öfver i dyningar. + +Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag +taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst, +med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet. + +Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro. + + * * * * * + +Nu vill jag berätta. + +I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på +teatern föregående kväll, då han sökt mig. + +Han var klädd i frack, och han hade under öfverrocken den mjuka, hvita +yllehalsduk, som jag lärt mig känna så väl. + +Jag kastade ett papper på elden just som han kom. Taktlöshet! -- Ni +behöfver ingenting bränna för min skull; jag skall icke se efter, hvad +ni har på skrifbordet. + +Jag försäkrade, att det icke var för hans skull, men han trodde mig +naturligtvis icke. + +-- Hvilken ovanlig tid ni kommer på! + +Ja, han var bjuden på middag, men eftersom han icke träffat mig i går, +hade han velat titta upp ett ögonblick. + +-- När får jag då se er härnäst? + +Torsdag var han bortbjuden. Fredag var han också bortbjuden. + +-- Jaså. Då går jag på teatern i kväll, i morgon och i öfvermorgon. + +-- Kan det vara något nöje? + +-- Alltid bättre än att sitta ensam hemma. + +Men hvad det där röda klädde mig! + +Prat! + +Ja, icke menade han just, att tyget var vackert, men -- ja -- +(parentesen sade resten). + +Och så satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så +länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med +hufvudet mot hans axel. + +Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon. + +-- Ni är förtjusande. + +Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och +såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka. + +-- Är ni nu rädd för mig igen? + +-- Nej, men jag känner mig en smula främmande. + +Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och +rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han +drog sig sårad tillbaka. + +Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal +öfverliggare. Han hade börjat den gladt och bekymmerslöst -- så kom det +omotiverade afbrottet, och hans ansikte växlade uttryck. + +-- Är ni trött på mig nu, eller hvad är det? + +-- Jag vet icke själf hvad det är. + +-- Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med +historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som +trodde, att alla damer voro förälskade i honom. + +-- Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, +uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha +sysselsatt honom. + +Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke. + +Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren. +Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och +hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom +en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor. + +Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad +öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande +land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han +var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag +berättade Ivar Mörcke honom -- under den franska konversationstimmen -- +om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att +alla kvinnor blefvo betagna i honom. + +-- Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade +öfversten. + +Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i +undervisande ton: -- Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så +skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det +för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och +glädjas däråt. + +-- Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. -- Den gamle Don Juan +undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke! + +Så reste vi oss. + +-- Har jag sårat er på något sätt? + +-- Nej. + +-- I så fall skall ni säga mig det öppet. + +-- Ja. Men ni har icke sårat mig. + +Han såg på mig så där väntande, men jag gjorde intet närmande. + +-- Ni kan icke? + +En skakning på hufvudet. + +Han utstötte ett hastigt och otåligt: -- Nå! som menade han: »Låt bli +då!» + +-- Nu kommer jag icke på två dagar. + +-- Ja, icke lär det bli bättre af det! + +Han log så att hela ansiktet klarnade. + +-- Blir det icke bättre af, att jag är borta? + +-- Nej. + +Vi måste le båda. + +-- Nå, adjö i alla fall. + +Ett handslag, och han gick. + + * * * * * + +Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke +sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och +förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade +föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt +och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas +däröfver. + +Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat. +Det såg ut så här: + +Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans +välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men +med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det +glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till +mötes. + +Måtte jag blott få se honom en enda gång till! + +Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet. +Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina +smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans. + +Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får. + + * * * * * + +Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för +oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade _sotto voce_, när +jag kunde vänta att få se honom igen. + +-- I öfvermorgon. + +Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut +Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett +fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar. + +-- Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått +tillfälle att gå. + +Så kunde jag icke förställa mig längre: -- Åh, herre Gud, jag hade velat +tala med Ivar Mörcke. + +-- Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent! + +Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt +rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa. + +Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I +öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han +hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde +vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till +ända. + +Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag +var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang +ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda. + + * * * * * + +Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en +öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så +hygglig ut som möjligt. + +Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt +hufvud. Jag var trött som en trasa. + +Så kom han. + +-- När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det +verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag. + +Förebråelsen gjorde mig till en våt hund. + +-- Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan. +Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga, +som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan +helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka. + +(Helt lugnt!!!) + +Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig +ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag +brydde mig om ingenting. + +För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af +hans medlidande. + + * * * * * + +Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men +jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på +den där förmiddagsvisiten. + +Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag +måste ha luft och jag skref på en papperslapp: + +Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det. +Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller, +rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka. + +Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så +öfvermänskligt -- därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och +längtar -- förgäfves -- längtar så att hjärtat vill sprängas. + + * * * * * + +Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg +på honom. + +Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag +trodde det var af smält snö. + +-- Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat +det. Det har händt mig en stor olycka. + +Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg +ut! Det grep mig. _Han_ olycklig! Det var som om mina läppar stelnat. +Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka +-- -- en olycka! -- hvilket ord, när det var _honom_ det gällde! Jag +greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens +få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att +yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande +för honom. + +-- Tag det då icke så hårdt! + +Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga -- +tiga! + +Han kunde icke säga, hvad det var. + +(Naturligtvis! Det visste jag ju!) + +-- Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta. + +Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar. + +Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd +som min strupe var af ångest. + +Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att +slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly. + +Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt +emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han +alldeles samman. + +-- Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller +något slikt? + +-- Nej, men jag kan skaffa. + +Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville. + +Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och +hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna +gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen +föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder. + +Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta +ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf. + +Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. +Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det +där, hvad det nu var. + +-- Ni tycker visst att det är synd om mig. + +-- Ja. + +-- Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig. + +-- Ja. + +-- Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till +lyckan. Det är icke många, som finna lyckan. + +-- Nej. Och aldrig de rätta! + +Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena +nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd +af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i +stycken, och dock talade han lugnt. + +Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge +mot mina händer -- att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde +strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af +allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna -- -- -- åh, att se +honom lida och vara vanmäktig! + +Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig. +Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i +denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. +Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så +många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att +springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta, +medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg! + +Skall du aldrig få ro -- stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i +ditt sinne. + + * * * * * + +En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver, +att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, +skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall +måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom +mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit. + +En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för +honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. +Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta, +som finns hos mig, finns icke hos honom. + +En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina +möjligheter kring en enda kärna: kärleken till honom och till hans +lifsgärning -- det bästa af honom, det som står kvar, när allt det +ytliga och tillfälliga fråndrages. + +En stilla, djup sorg, som skall lära mig vara god mot människorna, men +som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring +den pärla, som växer där inne -- det som ger smärtan, men också värdet. +När musslan är död, skall pärlan glänsa fram i dagsljuset. + +En stilla, djup sorg, som skall göra mig till aristokrat. Det råa, +plumpa väcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare; +min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du +skall förstå mig. + +Haf tack för sorgen, älskade! Det är den som skall inviga mig till mitt +konstnärskall. + +Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva +dig glädje af att lefva? Hvilken vändning till godt eller ondt skall +åter kunna göra dig till den du varit. + +Mitt hjärta krymper sig, när jag tänker på ditt glädjefattiga lif. + +O Gud -- hvarför har jag då icke kunnat vara någonting för dig! Hvarför +skall min gränslösa tillgifvenhet vara så maktlös, att den icke ens +förmår skänka ett ögonblicks tröst eller lindring. + + * * * * * + +Han glider ifrån mig. Jag är dum och obetydlig. Han bryr sig icke om +mig. + +Klockan fattas tio minuter i tio; alltså kommer han icke. I början var +jag lugn, nästan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, växte +min längtan. Och så har den långsamt dött sin kvalfulla död. Nu är det +slut för i kväll. Jag sitter här ensam med min gnagande sorg öfver att +vara försmådd. Och detta skall räcka en ny månad? Hvilken lidandets tid! +Men jag känner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att få +makt med min böjelse är att låta den rasa ut, sarga och bränna och +sönderslita mitt inre så länge tills den mist sin kraft. Så skall tiden +långsamt börja läka, och det sår, som nu svider, skall draga sig samman +till ett ärr. + +Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den +öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina +krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag +skall tillfriskna och återvända till mitt arbete. + +Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om +bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig +förstörelse. + +Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom -- och +han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta, +hur jag längtar. + +Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse! +Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig +kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag +föredrager att dö. + +Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först? + +Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt +enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat +förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast +af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara -- och +jag kommer tillbaka. + +Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig +är likgiltighet. + +Eller -- borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång. + + * * * * * + +Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända. + + + + +II. + +(En Vecka senare) + + +I kväll har han varit här. Jag kände mig främmande, som om det låge år +mellan honom och mig. + +Och hvad jag nu känner, sedan han gått och jag sitter ensam i rummet, är +endast smärta. Han gör bördan tyngre för mig. Kanske är det nyttigt +ändå. Jag vill arbeta. + +Jag kan ingenting bli för honom och han ingenting för mig. Jag menar i +tillgifvenhet. Men det är troligt, att den smärta jag känner, skall +verka utvecklande. + +Hvad mitt hela känslolif måtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick +upp i mina stämningar. Jag skulle försöka att vara lugn. Hvad han mer än +allt annat behöfde, var ro. + +Det svalnar. Låt det dö sotdöden; det är så han vill ha det. + +Jag skall försöka att inrätta mitt lif både som om han funnes och som om +han icke funnes. Vara vänlig och snäll, men icke tänka på honom oftare +än vi se hvarandra. + + * * * * * + +Klockan är half tio. Lampan står på bordet, och i kväll känner jag det +icke som om hennes sken gått ned. Jag är lugn. Det är en dumhet att +ligga här och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill +så ha det, jag har råd till det för tillfället, och jag tror, att jag +skall bli botad. Ju mera sällan han kommer, dess snarare skall jag bli +botad. Hvar gång jag sagt honom farväl, är det alltid, som om det gamla +ville vakna. + +Jag var främmande för honom i går. Hvarför? Han har då åtminstone sagt +mig så mycket om sig själf, att jag kan betrakta mig som hans vän utan +att vara för egenkär. (Jag hade först skrifvit väninna, men ändrade; +ordet har en sådan bismak af kurtisförhållande.) + +Hvarför kan jag icke vara vänlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke +missförstås. Jag har ingenting att frukta. + +-- Jag behöfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vänlig och +glad! Det kan jag, om jag icke är låg och själfvisk. Jag skall tänka på +honom och icke på mig själf. Hvad gör det, hvad han känner för mig, om +han blott får hvila för sinnet af mitt deltagande och mina små omsorger. + +Den som håller riktigt af någon, glömmer sig själf. + + * * * * * + +Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarför skulle jag icke vara +lugn! Jag skall återse honom. Om icke i morgon så i öfvermorgon, och om +icke i öfvermorgon så en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan +vara stilla och harmonisk. + +Jag skall vara god och naturlig i mitt sätt, när han vill söka upp mig. +Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur +mitt lif. Ett gammalt minne. + +Jag känner det så i kväll. + +Han kan ingenting bli för mig, och jag ingenting för honom. Vi ha hvar +sin värld. Men det kan finnas välvilja. Och den skall få utveckla sig +som den vill, bli till hvad den vill, dö när den vill. Och när den dör, +skall den slockna som lifvet slocknar under en sömn utan smärta. + +Så dör ju ofta den, som lidit mycket. + +Och vi båda skola ha ett vänligt minne mer; blekt som en tearos, men +utan taggar. + +Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att glädjas åt, rödkindade +barnungar att tumla i gräset. + +Det som sofver under tufvan där, var mindre än en dröm. Sof, sof! ... +kärt för mitt minne. Sof, sof! ... ostördt af stormar. + +Den gudarna älska dör ung. Icke skall man sörja för det. + +Glädjas skall man! + +Jag är glad i stillhet. + +Tack för hvad du varit för mig. Det var mer än jag kunnat begära. Lägg +din hand i min, och vi skola tillsammans se hur det dör; leende mot +hvarandra. + +_Ro_ säger du. Som en sommarkväll sjunker den öfver mitt sinne. Jämvikt +-- jämnmått skall jag finna i mitt arbete. Och det som har varit, skall +ha mognat mig. + +Skall du möta mig en gång och se, att jag blifvit en konstnär? Kanske. + + * * * * * + +Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det är +ju godt för mig, att det dör. Det får icke bli vrede och icke bitterhet +hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara småsinnad, jag +skall vara stor nog att se tillbaka på honom som på ett vackert litet +minne. + +Han är mig öfverlägsen i snille, men som människa och karaktär är jag +honom vuxen. + +Jag vill icke bli nervös och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry +mig om honom, ty jag vill icke utsträcka mina armar till ett stort +famntag åt en, som räcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med +vänlighet. + +Jag skall stanna hemma till nästa möte, men sedan sitter jag här icke +kväll efter kväll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i +vredesmod jag går ut. Men jag har rätt att bli likgiltig mot honom, när +han icke är mera mån om att hålla mig kvar. + + * * * * * + +Knut Herman har varit här i kväll. Det var så trefligt. Jag satt vid +mitt skrifbord och sydde, när han kom. Han tog en stol och satte sig där +bredvid. -- Jag tror, du sitter och lappar en klädning? -- Jaha. -- Hvem +kunde tro en blåstrumpa om att ha ett så nyttigt arbete! + +Jag var glad och vänlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit +en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra närmare än +någonsin. + +-- Man borde ställa så till, att man hade en människa utom sig själf, +som man aldrig tordes ljuga för. + +De orden äro som tagna ur mitt eget hjärta, ur min egen längtan. + +Hur jag sökt efter detta! Efter att få ett öfverordnadt förhållande -- +jag menar icke afgjordt ett kärleksförhållande, jag menar blott, att jag +ville ha en människa, som stod mig närmare än alla andra, just när det +gällde att tala sanning. Honom ensam skulle jag säga allt om mig själf, +och hvad jag än sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det +stannade mellan honom och mig. Jag blir icke någon hel människa, förr än +jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina +möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli. + +Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det +som om vi drifvit ifrån hvarandra. + +När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt. Hans +kärlekshistorier vidkomma icke mig; det är icke en älskare, jag söker, +och den lilla anstrykningen af erotik skall försvinna som lätta pärlor +af kolsyra. Men kan han, som är så splittrad af sina kurtishistorier, +verkligen samla sig till något sådant, som en stadig vänskap? Jag tror +det icke. Och så måste jag gå vidare för att söka. Det gör ingenting, +att jag är gammal, det är icke kärlek, jag begär, allraminst trogen +kärlek. Ett slags fostbrödralag är hvad jag vill ha. Just hvad det var +mellan Knut Herman och mig de första åren. Den rätte må gärna för mig ha +älskarinnor och hustru och hvad han vill. + + * * * * * + +Jag känner mig så stark i kväll och så trygg i medvetandet om min +styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, är jag dock värd att +behandlas som jämnbördig af en bra karl. Jag skall nog också finna denne +man, lika godt hur och när; och från den stunden skall det komma jämvikt +i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fullödig karaktär. + +Jag lägger mig nu utan att ha sett det långa majestätet hvarken i går +eller i dag. Mitt hjärta slår lugnt, och mitt hufvud är svalt. Jag +känner ingen förödmjukelse öfver att han drager sig tillbaka, ty jag +börjar inse, att jag som människa är lika mycket värd som han. + +Hans snille bländade mig i början, så att jag dignade ned som Saulus och +ropade: »Herre! Herre!» + +Men jag skall resa mig, starkare än förr, mera mogen, mera viss på mig +själf. + +Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel -- Caesar -- men jag känner mig +icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, +som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att +morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort. + +Mitt lif har varit så kargt och min väg har gått öfver hårda hällar, nu +kastar jag mig ned ett ögonblick på mjukt gräs och stryker däröfver med +min hand. Jag ler bekymmerslöst mot sol och blå himmel, ty jag har +trotsat så mången ovädersdag: hård vind skrämmer mig icke. + +Jag trycker mina läppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna +kysser kvinna, ty för mig finns ej detta: »jag törs ej», och jag håller +dig kär, som man håller af en stolt och ståtlig fågel eller ett stort, +själfsvåldigt barn. + + * * * * * + +Klockan är åtta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt. +Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gör det eller ej. +Kommer han, heter det väl som vanligt: jag skall strax gå. Kommer han +icke, väntar jag honom i morgon, liksom jag väntat i dag, i går och i +förrgår. + +Jag är lugn och liknöjd. Det skall bli godt att få slut på detta +hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad. + +Jag känner nästan på mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes +mig redan mörkna. Men jag längtar icke. Det är icke längre någon så stor +glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur +_han_ menar, det vet jag åtminstone. + +Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt +förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda +arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli +vänner. Därtill skall min hand alltid vara redo att läggas i hans. + + * * * * * + +Half nio! Det gnager en smula i bröstet. Det vill kännas som en +förödmjukelse -- som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, då +de kastas undan, icke äro annat än utslitna trasor. + +Jag _skall_ öfvervinna det, och utan att det får stanna någon bitterhet +kvar efter smärtan. Jag är väl ingen så liten själ heller! + +Jag lägger undan mina papper, tills jag är viss om, att han icke kommer; +ty det gör mig nervös att skrifva med en känsla af, att han kan +öfverraska mig. + +Fasthet och själfbehärskning, gamla Elsa! Du är icke någon trasa. + +Lugn, ro, jämnmått. Ingen nervositet! + + * * * * * + +Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet! + +Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att +kväfva mig. Men det är jag som skall bli herre öfver det i stället. Jag +har försökt att läsa engelska, men det går icke. Min tanke följer icke +med. + +Jag har tändt alla ljusen i kronan för att få bort denna tyngd, som +hvilar öfver rummet. + +Det är icke längtan längre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej, +det är en obändig naturs raseri öfver att nödgas tåla -- att icke kunna, +icke få resa sig eller hämnas. + +Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovänner. + + * * * * * + +Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vänlig, lugn och naturlig. Och +han tyckte om det. Jag såg så god och förståndig ut, sade han. Och jag +var så ärlig, så okonstlad, så kry och munter. Jag vet ju, att det är +slut nu, och jag skall ha kraft att bära det. Så behöfver jag icke vara +ängslig och skygg. + +Han såg på mig med välbehaget lysande ur de grå ögonen. + +-- Ni är god, och ni är duktig, och ni är vacker! Se där det beröm jag +fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen. + +Och han satt och såg så snäll och rar ut, min stackars bortkurtiserade +hjälte. Han strök öfver min kind och smekte min haka, medan han såg in i +mitt ansikte med en fuktig, blank blick. + +-- Jag tycker om er. + +Stackare min! + +-- Jag blef så rörd öfver ert medlidande; det sårade mig alldeles icke. + +-- Jag skulle icke ha varit människa, om icke er smärta rört mig! + +Och så till sist sade han, att jag var »mycket mera människa» än man +från början kunde ana. + +Det tycks således, som om det efter många, många pröfningar ändtligen +skulle bli vänskap af. + +Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan +vara något för dig. + +Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom +jämte den store mannen en narr. + +Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs +konstnär. Så säger man. Det är väl så. + +Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana -- den +stora lyckan. + +Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mäns leksaker; till detta är +det, som de mest framstående af oss nå fram. + +Jag har haft besök nästan hela dagen. De ha plågat mig, dessa människor, +som störa mig i mitt arbete och ingenting ha att ge. + +När jag icke ser honom, är det som om jag älskade, och när jag ser +honom, är jag likgiltig. Jag önskar ett slut på detta. Jag känner mig +bunden af honom. Jag känner mig nedtryckt af hans öfverlägsenhet. + +Jag duger ingenting till. Mitt arbete är ingenting värdt. Är det så, +vill jag dö. + +Kvinna utan kärlek -- -- konstnär utan konstnärlighet -- -- -- + +Nej! då är lifvet intet. + + * * * * * + + +Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag känner, ty det +är icke tanken på själfmordet, som uppfyller mig. Men jag känner en sorg +så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde +bli dag. + +Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed, omsluten af mörkret. Om +jag ropade, skulle ropet dö bort utan att ha nått en mänsklig varelse, +ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, detta tysta, +ogenomträngliga mörker. Gudarna ha dömt mig -- gudarna ha dömt mig att +aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig. + +Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan, därför att den funnits där +alltid och därför att den aldrig skall upphöra. + +Jag skall sträfva med den outtröttligaste viljekraft mot konstnärskapet, +och dock skall jag veta, att jag aldrig kan nå det -- därför att jag +icke är en man, därför att min kraft endast råder öfver en kvinnas +hjärna. Förbannelse öfver det att vara kvinna, när man fått en mans +viljekraft! + +Tusen gånger hellre en af dessa svaga små varelser med täckt ansikte och +förmåga att fängsla en mans hjärta! De kunna gå upp i en annans +tillvaro, lefva en annans lif, arbeta för en annans sträfvan -- -- men +jag! + +Om jag vore en man -- -- -- om jag vore en man! Stark i viljan som jag +är. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle öppna mina +armar för dessa varma små varelser: -- kvinnor. Och deras smekningar +skulle förtaga all kantig torrhet ur mitt lif. + +Men nu! + +Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel naturlighet. Aldrig +detta: det beror af mig att räcka ut min hand eller låta bli. Med ett +ord -- det ligger tvång i min ensamhet, och tvång hatar jag. + +En son -- en fosterbror -- en vän -- en hvad som helst, men en man att +dela intressen och sträfvan med! En kvinna _är_ ingenting af sig själf +eller för sig själf. + +Och _jag_ är endast en kvinna! + + * * * * * + +Han talade en gång om gamla florentinska porträtt. Han tycker om de +gamla mästarnas sätt att återgifva sina modeller. De konstruerade icke. +Var det en gammal fältherre med en mycket lång näsa, så afkortade +konstnären icke en hårsmån på den näsan, såg den än så löjlig ut; han +gaf den också utan betänkande samme fältherres sura, trumpna min till +sällskap. Och fältherren satt där allvarlig och gravitetisk i sin +bisarra fulhet, med ett uttryck som funnes där icke en människa i +världen mer än han. Men i denna tvärhet ligger det hvila och natur; han +är sig själf, denne gamle krubb-bitare, och man njuter af +framställningens sanning. + +Sedan kom det sällskapliga porträttet med pudradt hår och uppdragna +mungipor. Alla ansikten fingo samma söta, släta prägel. + +Också i lifvet utplånas individualiteten mer och mer. Vi vänjas från +barndomen att vara vänliga mot alla, och resultatet blir en gränslös, +leende faddhet. + +Han sade, att det kan plåga honom, då han ser någon, som han håller af, +gå omkring i sällskapslifvet med detta konventionella småleende. Han +tycker, man borde ha kraft nog att vara sig själf, »enkel, lugn och +allvarlig», allt i enlighet med sin egen natur. + +En stort tilltagen karaktär göres lugn och harmonisk af en djup sorg. +För icke sin smärta till torgs, men bemantlar den icke heller med +spasmodiska pajazzogrin. + +Genomgående skakningar komma svaga karaktärer att brista som rämnande +hus, men de starka bli däraf endast fastare i sina fogar. + +Att ha varit lycklig, det är att ha sett himmeln blå och solen skina. +Detta har äfven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var +icke varmt, det ägde den kyliga klarhet, som väcker ett så oändligt +vemod, därför att det är ett afsked. Len var den vind, som strök öfver +min kind, men sval var dess smekning. + +Underliga sensommarlycka. Solsken öfver förgängelsen -- -- -- + +Lyckan är en talisman, genom lyckan får man tilltro till sig själf. + +Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, då ett par ögon lyste in mot +mina och jag kände lyckan stråla ut från mitt ansikte -- sensommarlycka. + +»Ni är god och ni är duktig och ni är vacker» och »jag tycker om er». + +Nu vill jag vandra bort med talismanen gömd under min gråa pilgrimskåpa. +-- -- -- + +I själfva verket var detta vårt afsked. Och det är den aftonen jag skall +minnas längst. + +Hur enkelt och naturligt att vi två skulle hålla af hvarandra! Och så +detta sista farväl. Hur vi stodo där, vi två, tysta och stilla, hur han, +trött af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt bröst, utan ett +ord, slutande sig in till mig som ett förvuxet barn, i en lång omfamning +utan kärlek. Två utsläpade vandrares tröstande, styrkande tillgifvenhet. +Ingenting mer. + + * * * * * + +Jag skrattade åt en författarinna, som är förtviflad öfver, att hon icke +kan få förläggare till hvad hon skrifver, fast hon är så rik, att hon +icke lefver upp sina inkomster. -- Om jag vore rik, skulle jag icke bry +mig om att skrifva. + +-- Pytt! Ni drifves fram af en alldeles häpnadsväckande ärelystnad! Era +ögon tindra ju formligen, när ni säger: _mitt arbete_! + +Åh, som han kunde säga detta kära ord: mitt arbete! Det blef till musik; +som en svällande tonvåg fyllde det mitt hjärta. Ja, ja, ja! Han har rätt +i att jag älskar det. Är detta äregirighet? Ja, då är jag äregirig. Det +jublade inom mig bara vid att höra det ordet från hans läppar: mitt +arbete! Mitt, mitt, mitt! Det enda lifvet unnat mig som mitt, men helt +mitt. Att se honom respektera det, se där ett mål för min ärelystnad. + +Jag blef bra glad, när han kom, och samtalet var otvunget, men för +resten är jag lugn som en kogubbe. Jag är så nöjd. Jag hoppas med tiden +kunna visa honom, att jag duger. + + * * * * * + +Jag afskyr mig själf. Jag blygs inför mitt bättre jag, så att jag skulle +vilja sjunka i jorden. Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt +larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel +aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel -- det är +det förfärliga -- utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver +till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara +ogenerad. + +Knut Herman var här i kväll. Den ogenerade tonen å ena sidan, hans +underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt +till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli +beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke +min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af +fruktan, att samtalsämne skall tryta. Jag talar högt, sladdrar fram +orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått, +hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar +mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt +som är mig kärt -- förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af +öfverdrifven känslighet. + +Och så detta själfförakt efteråt! + +Jag _skall_ bli annorlunda. Jag _skall_! Jag skall bli mig själf -- +lugn, stilla -- -- -- + +-- -- -- det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina +porträttfigurer -- han talade åter om det i går. + +Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna +nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i +pojkaktighet. Det passar dig icke. + +Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig. Du skall +ständigt uppföra dig så, som om du hade ett par stora grå ögon riktade +på dig. Sanning, sanning! Sanning är det de ögonen fordra, sanning i ord +och åtbörder, i blick och tonfall, och så denna själsförnämhetens enkla +tillbakadragenhet. + +Åh, om jag kunde bli så god, så klok, så hederlig som jag ville! Om jag +kunde uppfostra mig så, att jag blefve värd en välvillig hågkomst. + +_Sanning_ och _arbete_. + + * * * * * + +-- Nej, jag kramar sönder er, och det är verkligen opassande. + +Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha +burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad +att lämna hufvudstaden. Och jag är så matt, så förfärligt kraftlös, att +det känns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det första +fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig. + +-- Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år! + +Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar +och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I +sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt +barn. När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga +annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man +håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara +kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur, +smeksam som kattungens -- men icke ett älskande par. + +Jag är aldrig lugnare, aldrig längre från att vara förälskad i honom, än +just då jag njuter det stilla välbehaget af denna tindrande, innerliga +vänlighet. Man värms däraf, men den upphetsar icke. Det är en sådan +vänlighet, jag alltid drömt om. Men jag trodde, att den icke fanns, +annat än i en kvinnas inbillning. + +Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas öfver, +intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista +solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det +skall ligga ljus öfver minnet. + +Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa. +Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig -- gå +bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo +efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det +skall sprida sig en stilla, vemodsfull glädje öfver mitt lif -- i minne +och arbete. + +Jag är lycklig. Jag är så lycklig, att tiden kunde få stå stilla, och +så, att det aldrig, aldrig mer behöfde hända annat än detsamma. Jag +skulle vilja sluta mina ögon och sjunka i Nirvana. + +Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är +icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det +stannat en mjuk stämning kvar. + +-- Ni är så rar och så dum -- sade han när jag frågade, om hans +melankoli nu vore alldeles förbi, -- rar och dum äro synonymer, man är +aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon. Jag har för +resten aldrig sett dem sådana som i kväll, de tindrade och logo ständigt +mot mig, som om också de sagt: du är så rar och dum. De smekte och +kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste +och kysste på halsen, i håret, på ögon och panna, och det var starka, +starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig sönder. + +-- Nu har jag er i min makt, nu kunde jag hypnotisera er, om jag ville, +sade han leende, då han tvingat mitt hufvud tillbaka mot väggen, medan +han stod och strök öfver min panna, så att håret kom till sidan och han +sedan måste peta det rätt igen. Och jag log och såg upp i detta kära +ansikte, som jag aldrig, aldrig vill hata, om han också skulle göra mig +ondt. + +Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så +var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans +hår; och så: -- Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles +stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och +räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge, +länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel. + +Det var icke att misstaga sig på: allt detta var för _hans egen skull_, +icke för min. + +Därför var jag lycklig. + +Men han känner mig icke ännu Och jag skall komma att sakna honom. + +Stackars jag! + +Men då skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrålar +kring min penna. + +Älskade, för dig är jag endast en främling, ett litet tidsfördrif, en +myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjärta. Tag tillbaka den +bråkdelen också, och gå! Det är hvad jag _ger_, som gör mig rik. + + * * * * * + +Underliga, underliga stämning! + +Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i +går, som han lofvat. Det var så länge sedan han talat om sig själf; vi +hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än +vän, kvinna och icke människa. Då är det så svårt att vara god; man +känner själfva vänligheten som slag i ansiktet; det är så svårt att icke +bli bitter. + +Nu är allt detta som bortstruket. Jag känner sorg öfver honom. Men jag +känner den utan bitterhet. Jag har sådan vilja att vara god. God mot +hela världen, därför att jag ville vara det mot dig. Hvilket oändligt +vemod i detta, att kunna med hela sin varelse gå upp i sträfvandet för +en annans väl, i att med tusen små obemärkta omsorger jämna vägen för en +annan -- och så ändå vara utestängd från denna väg genom oöfverstigliga +skrank. Jag skall aldrig kunna bli något för honom, aldrig göra honom +någon glädje, aldrig kunna visa honom, hur anspråkslös, hur trofast och +hur fri från afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet, +att han lider, skall jag icke kunna göra ens det minsta för att visa +mitt deltagande -- -- -- jag skall se honom kämpa ensam mot tusen lumpna +hvardagsförtretligheter, jag skall se honom uttömma sin kraft mot dem, +och jag skall icke kunnna värja honom för en enda. Jag kan intet, intet +göra! Jag som -- om han begärde det -- kunde ge mitt lif -- ja mer än +det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag för hans skull, om det blott +gjorde honom lycklig. + +Det är icke hans kärlek, jag begär. Det är hans förtroende, hans +välvilja -- det en man kan skänka sin mor, emedan han vet, att hon +aldrig, aldrig skall svika. + +Om det funnes någon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda. + +Ingen kan vara mera kvinna än jag. Detta begär att få vara någonting för +en människa, att få glömma sitt jag, så snart det rör denne andre, det +är så äkta kvinnligt. Det är denne andre jag söker och som jag alltid +sökt. + +Är det Ivar Mörcke, eller skall det bli någon annan? Jag vet icke. Jag +står tyst och ödmjuk, med gåfvan i mina händer. Skall den bli antagen? + +Jag skall arbeta. Jag skall bli erkänd. Jag vill samla krafter och +inflytande; jag vill kunna vara din bundsförvant eller jag vill +åtminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna förunnas mig att göra +dig minsta lilla glädje eller nytta. + +Det är underligt hvad en sådan flärdfri och samlad känsla ger jämvikt, +hur sundt den reglerar alla förhållanden. Så öppet, så enkelt, så utan +allt tvång har aldrig mitt umgänge med Knut Herman varit, som just nu. +Jag är en bättre människa än förr, och osäkerheten i mitt sätt är +försvunnen. Det är endast mot I. M. jag ännu är skygg, emedan min +ställning är oklar. Men mot alla andra är jag så lugn: jag vet, hvad jag +skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som är öfver- och +underordnadt. + +Att vara sann mot honom och mot mig själf; det är det öfverordnade. Allt +annat följer af detta. + + * * * * * + +Vi skola skiljas. Han skall glömma mig. Jag skall vara en episod bland +tusen andra. Ett lif rymmer så många: -- jag skall endast vara en +episod. + +Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kämpat och sörjt, allt +hvad jag njutit i lycka, det skall väfvas in i mitt kommande lif, det +skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbågsglans i dess +facetter. + +Det är för dig jag diktar, för dig jag vill vinna erkännande. Hvarför? +Jag vet det icke, jag känner det blott så. + +Det har kommit en storslagen stillhet och ro öfver min tankegång. Allt +det småsinta och låga är liksom trampadt ned i stoftet framför mig. Det +kommer mig icke vid. Det kan fläcka mina skosulor; till mitt hjärta når +det icke. + +Detta skall bli det varaktiga intrycket af vår bekantskap; behållningen +af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga känslor, dessa skärande, +skrikande stämningar. + +Ännu äro striderna icke slut. Men jag känner, att det är den grundtonen +som skall bli förhärskande. + + * * * * * + +Jag har gjort toalett, men jag väntar icke, att han skall komma, jag +längtar åtminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor +glädje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott för säkerhets +skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa klädd, om han kommer, +de sista intrycken äro lika viktiga som de första. + +Hvilken skillnad nu och för en månad sedan! Hur klokt var icke det +botemedel, jag valde. Jag tänker ännu för mycket på honom, men jag är +lugn. Jag är beredd på det, som skall komma -- att han kastar bort mig, +som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bättre väpnad än de. +Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli så fullständig; det +måste bibehålla sig en liten välvilja. + + * * * * * + +Jo, han kom. Jag satt och läste -- hade beslutat vara lugn och kväfva +hvarje glimt af missräkning, om han uteblef. + +Så kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken för att se hvad jag +läste. + +Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade +han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för +allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det +nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att +jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag. + +-- Redan? Och på allvar? + +Det såg ut, som om han fått tårar i ögonen, men han lyfte icke blicken, +och han teg en lång stund. + +Sedan började han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva +många äfventyr i Rom. Jag tröstade honom med, att det var högst +antagligt. + +Och så talade han om sina eröfringar från förra året, då han var där. -- +Slikt är det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag måste le inom +mig. Hur det intresserar den store skalden själf -- detta strunt -- +sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han +icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa, +som ett rökelsepulver. Hur förödande det måste verka på de djupare +krafterna i karaktären, detta, att aldrig åtminstone för en tid stadga +sig i ett förhållande, finna ro i det och samla sig kring det. De +förefalla mig så ytliga och narraktiga dessa dockteaters-känslor. +Sporten att fängsla kvinnohjärtan -- -- -- få så många som möjligt för +att räkna dem som ett barn räknar sina pepparnötter -- icke för att äga +något helt, för sig själf, utan bara för att kunna glädjas åt sin +oemotståndlighet. + +Hvad var det allt, han berättade i går? Frun som bjöd honom en half +million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med +henne -- det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make. +(Hvilken kombination! Och egentligen -- hur nesligt för en man af snille +att utsätta sig för ett sådant köpeanbud!) Han såg på mig. Han frågade, +om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som +lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Han säger, att det +var ofattligt (hennes kärlek) därför att hon icke kände honom. Nej. Det +är just det där på en gång välbekanta och främmande, som gör, att man +strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjärta och som gör att +man sedan känner en tomhet -- huldrans ihålighet. + +Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref +med refrängen: -- Främling -- huru många skulle icke vilja böja sig i +stoftet för dig. + +Det var den strofen hon citerade den kvällen, då hon i sin vagn förde +honom hem från en fest och han, vid skenet af en lykta, såg hennes +allvarliga ansikte, inhöljdt i en hvit spetsslöja, vid det hon häftigt +kramade hans hand -- -- -- -- + +Jag tror hvartenda ord. Han behöfver icke ljuga om sådant. Han sade, att +hon är en kysk kvinna. Att det är mycket få kvinnor man kan bruka det +ordet om, men att hon just hör till de få. + +Så var där en annan. Hon var stor och präktig, med ett par mörka ögon, +»som tycktes vilja sluka mig». (Jag kände mig slagen af definitionen och +sänkte blicken.) De hade först träffats på en middag -- etc. Ja och så +var där en tredje, en femton års flicka, som flög honom om halsen, för +det han skrifvit en dikt på hennes solfjäder. Och så var där tre gamla +fröknar -- + +Vi skrattade rätt godt. Han hade kommit i briljant lynne. + +-- Jag blir allt dummare och dummare -- sade han och lutade sig med +kinden mot min -- men säg ingenting om det till andra. Ni märker nog, +hur dum jag är. + +-- Ja, ni är mycket obegåfvad! + +-- Jag talar ju beständigt om mig själf -- det är ett säkert tecken! + +Och så såg han så rar ut, liksom sorgsen öfver sin egen barnslighet. + +Underliga människa! Men jag tycker om detta glittrande väsen, så olikt +mitt eget. + +Ja, jag håller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer +moderlighet i min känsla för honom. Det är löjligt, men det är så i alla +fall. I alla kärleksaffärer är han ett oförståndigt barn. Bara att ha +gått och gift sig som han! Och så trassla in sig i denna oändlighet af +småintriger! Och så berätta den ena kvinnan om de andra. + +Han har själf en känsla af det narraktiga däri. Han är liksom rädd, att +man skall skratta däråt, men kan likväl aldrig låta bli att berätta allt +hvad han borde tiga med. Hans farhågor komma alltid fram så där hälft på +skämt, men med allvar under. + +Jag skulle väl tala om hans fåfänga, sade han, då jag skrifver den där +boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon »hållit en smula +af». + +Jag skrattade och sade, att det skulle jag. + +Däri skulle jag framställa honom som en storskrytare och säga, att han +saknade begåfning? + +Han är så oemotståndligt godmodig och rolig, när han bara låter bli att +drapera sig i sin egen storhet. Hvilken _jag_ åtminstone så väl förstår +att uppskatta, just när han är som mest hvardagsaktig och enkel. + +Så var det tid att gå. + +-- Detta är ert glas? han förde det mot mig. + +-- Ja! + +Han skrattade: + +-- För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma +glas? + +Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras +glas. -- Sådana små varelser -- sade han och skrattade så godt -- bestå +ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara +rädd för! + +Jag kommer alltid att hålla så af honom, när han säger någonting sådant, +rent mänskligt. Då blir han vacker och rar. Det är annat än när han +paraderar med sina små salongstriumfer. + +Hur enkelt och allvarsamt han också kan tala ibland. Han blir som en +annan människa. + + + + +III. + + +Klockan är half elfva. Jag går och lägger mig. Det fanns en möjlighet, +att han skulle komma, men jag var så upptagen af mitt arbete, att jag +icke hann göra toalett. Han fick ta mig sådan jag var, om han kom. Och +jag har på hela kvällen icke haft ett ögonblicks längtan. Icke ett! +Tiden har gått fort, och lampan lyser ännu lika klart. + +Jag skall gå ifrån honom utan brytning, utan ovänskap, utan bitterhet, +nästan utan smärta. Jag mister ingenting. Några smekningar, som börja +bli enformiga både för honom och mig. + +Nej, sådan där erotik, nåja -- det är behagligt -- javäl -- men jag är +verkligen värd att vara vän åt en karl. Att bara vara ett litet +tidsfördrif -- nej! Tror han, jag skall sörja och vara bitter öfver att +mista det tusendels grand af känsla, han pressat fram ur sig för att +äfven kunna uppföra Elsa Finne på sin lista. Som om det skulle förarga +mig, att jag låtit fängsla mig litet! Som om _han_ skulle behöfva gå +ifrån mig; som om _jag_ skulle känna mig öfvergifven! Hå, jag går själf, +när jag af sammanvaron blifvit botad för en lidelse, som tändts af min +ensamhet och min varma fantasi. Jag går af egen, fri vilja. Jag går, +därför att _jag_ är trött på det, som är tomt och halft. Jag är icke +besviken. Min känsla har varit verklig. Jag vill vara en vän åt dig, jag +vill hålla af dig. Jag vill aldrig för andra erkänna dina svagheter. + +Du har varit så säker på, att jag var en nolla. Du vet hvarken hvad jag +tänkt eller känt. Om mitt förflutna vet du intet. Du har varit så säker +på, att jag aldrig lefvat. Du känner mig icke. + +Hå, du tror, jag är liten. Därför tror du, jag skall anse mig +förskjuten, när du icke bryr dig om mig. Du kan icke fatta, att jag dag +efter dag kommit närmare likgiltigheten -- att jag dag efter dag blifvit +säkrare på mig själf. Du dömer blott efter, mitt stilla, ödmjuka sätt. +Den sega kraft, som döljer sig därunder, har du ingen aning om. + +Flyg, flyg! + +Jag håller dig icke kvar med ett finger. Jag är glad att jag icke +behöfver bryta. Jag är icke så småaktig, att det kan harma mig om du +tror dig ha öfvergifvit mig. + +Din ovän vill jag aldrig bli. + +Men jag skall gå vidare och söka. När du icke bryr dig om mig, är jag +åter fri. Och jag vill söka en människa att hålla af. Helst en man. En +vän, en son, en hvad för något som helst. En människa utom sig själf, +som man icke behöfver ljuga för. + +Antingen skall jag finna detta hos dig, sedan det där dumma, +halferotiska dunstat bort, eller också -- troligare -- skall jag finna +det hos någon annan. + + * * * * * + +Det är _jag_ som går. Jag har penningar nog att stanna. Men på söndag +reser jag; icke i harm eller förhastande, utan lugnt, därför att kuren +är slut. + +Det är _jag_ som går, därför är jag icke bitter, därför kommer jag icke +att skrifva en nedsättande bok om den, jag höll af. + +Jag har aktning för mig själf; det är med grannlagenhet jag ser på de +känslor, jag hyst. Jag har älskat dig, och hade du varit mera samlad och +mera helgjuten i ditt känslolif, skulle jag kanske kunnat älska dig +alltid. + +Nu kan jag icke. + +Men jag beundrar ditt snille. Jag beundrar också finheten och ädelheten +i din karaktär. Jag vill visa, att jag är dig värdig. Jag vill tänka +högt om dig därför, att jag själf icke är låg. + + * * * * * + +Så kom den då -- upplösningen. Historien har fått sitt slut, min +nyfikenhet är stillad. Min skygga, finkänsliga kärlek är död. Är det +afsmak eller vänskap, som skall växa upp på dess graf? Det vet jag icke. +Det beror på, hur mycken själsadel, han har kvar. + +Jag känner en dof saknad, en tomhet, nästan en skam. Men det är icke +öfver mig själf, jag blygs -- det är öfver honom. Samma ofinhet hos +honom som hos de andra; själslifvet bryr han sig icke om, blott han får +kroppen. Att vara älskad på det sättet, är vidrigt; för mig åtminstone. +Är min vänskap, min tillgifvenhet, min aktning rakt ingenting? Åh, detta +afsky värda, att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna! +En stundens njutning och ingenting mer. Hvilken förnedring! Och så +kastas bort som skalet kring en apelsin. + +-- Säg bara nej eller ja. + +Att se in i detta ansikte, som blifvit mig så kärt, luta sig mot denna +axel i smärtfylld sorg och veta, att all denna tillbedjande ömhet skall +vara intet för honom i samma stund, jag sagt mitt nej! + +Det var icke afslaget, som var tungt; jag kände icke ett ögonblicks +frestelse. Men det är tungt att se allt det bästa och finaste i sin +varelse mätas i värde med några famntag; det är hårdt att se det djupa, +skiftande, varma, som gömmer sig innerst inne i en människosjäl, kastas +tillbaka, därför att man icke vill ge bort det fattiga skalet. + +Detta »du», som jag törstat efter, smekte mig som en svag musik, hans +ögon tindrade mot mig, och han höll mig så fast, som om jag aldrig, +aldrig mer skulle få gå. Skyggheten oss emellan var försvunnen och äfven +jag sade »du», för första gång. Det var som om det personliga +förtroendet börjat spira: Jag kände det, som skulle jag kunna lära mig +att tala så småningom. + +Då kom frågan: hviskad så tyst, så fint, så kärleksfullt. + +Och jag visste: ett ja skulle vara att kastas bort med förakt om några +dagar; ett nej skulle vara att se honom draga sig tillbaka med köld. + +Jag dröjde. Åh blott ett ögonblick ännu af vänlighet, ett ögonblick af +hvila blott, så ville jag gå -- gå ut i min ödemark igen. + +-- Du vill icke? + +Jag darrade. Nu skulle ovänligheten komma. Men den kom icke ännu. Han +lyfte upp mitt nedböjda hufvud och såg mig skälmskt in i ögonen. + +-- Se bara icke så högtidlig ut! + +-- Jag är icke högtidlig. + +-- Ar du ond på mig -- säg? + +-- Nej. + +-- Är du rädd för mig då? + +-- Ja. Jag känner mig så underligt skygg. + +Han sade ingenting, och så satt hon en stund med näsan mot hans rock. +Sakta lyfte han upp hennes ansikte mot sitt och så sutto de tysta, +länge, länge. Hon tänkte: -- är jag lycklig nu? Det skymtade för hennes +blick en af närheten förstorad panna, mörkt hår och mörka ögonbryn. Hon +blef skrämd, men slöt sina ögon, och nu svarade det inom henne: ja, jag +är lycklig -- för ett ögonblick -- af en dröm, drömmen att vara älskad. +Hon satt i ett skrufstäd, hon skulle icke kunnat göra sig lös, om hon +velat. + +Och när hon blef lös, vågade hon icke se upp, hon djärfdes icke möta +denna liksom sugande blick. Hon hade blott blixtsnabbt lyft sina ögon +och så slagit ned dem igen. + +-- Hvarför så högtidlig? + +Ja -- det är lätt att fråga för en, som njuter det ena kärleksäfventyret +med samma bekymmerslöshet som det andra. Det är svårare att svara för +den, som står med hela sitt kommande lif i sina händer. + +Men hon log mot honom. Han var henne kär, och hon visste, att hon nu +skulle stöta honom bort med sina egna händer. Några ögonblick till blott +-- några ögonblick att vara lycklig. + +Och när hon log, hviskade han frågan ännu en gång, i det han drog henne +till sig. + +Det var, som om han skurit i hennes hjärta med långsamma knifdrag +-- -- -- Skilsmässa -- -- -- kyla -- -- -- Men det måste komma. + +-- Du vill icke? + +Han fick ej annat svar, än det han tog från hennes läppar och läste i +hennes ögon. + +-- Ja, ja. Följ din instinkt. + +Han strök hennes panna, strök det sträfva håret därur, han smekte och +kelade, men hon var sorgsen. Ljusskenet skar henne i ögonen. +Förkänningen af hans kommande ovänlighet hade vuxit till en tortyr. + +-- Släck de ljusen, de plåga mig. + +Han reste sig och gjorde som hon sagt. + +-- Skall jag släcka lampan också? + +-- Nej, sade hon kort. + +Han kom långsamt tillbaka, liksom obeslutsam. Hon sträckte handen mot +honom. Han såg på henne ett ögonblick, tvehågsen, så kom han. Kastade +sig med lidelsefull häftighet ned, alldeles in till henne. + +Hon såg endast afvisande på honom, så förstod han. + +-- Ni kan icke? Nå, följ er natur. Men nu vill jag aldrig kyssa er mera. + +De tego båda mycket länge. Han satt slapp och liknöjd, med blicken +riktad mot golfvet. Hon såg hans nacke och en liten del af kinden och +ögat. Han satt alldeles orörlig, ögonlockets kant blef rödaktig och det +glänste vått öfver emaljen. Hon vågade icke säga något, icke göra en +rörelse. Hon kände sig som en missdådare, därför att hon svarat nej, hon +skulle ha känt sig som en ännu större missdådare, om hon svarat ja. + +Han sade icke heller någonting. Det var en tystnad, som kunnat +utsträckas hur länge som helst. Plötsligt skakade han till som af en +frossbrytning, och kinden blef gråblek. + +Hon vände sig icke om, men det var som om han känt hennes skrämda blick. + +-- Det är ingenting. Bara lidelse. Det går öfver. + +Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala +om likgiltiga ting, som om intet händt. Han såg endast litet +allvarsammare ut än eljes. + +Nu skulle straffet börja. Oh, oh, oh! Det klagade och stönade i hennes +sinne. Men hon måste böja sitt hufvud och uthärda. Och detta straff var +oförtjänt! + + * * * * * + +Han var stilla. Det var ingen ovänlighet, endast någonting underligt +automatiskt i hans sätt att tala, som om tanken icke alls följt med +orden. Det kom något så vekt och sorgset öfver honom, när han plötsligt +böjde hufvudet ned framför henne och sade med sin mjuka, spröda röst: + +-- För er hand genom mitt hår, där, i nacken -- uppåt. + +Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i tårar därvid. Detta +kära hufvud! Åh, att säga farväl -- gå bort af egen, fri vilja. Veta, +att hans stilla sorg skall räcka blott fem minuter och så vara öfver för +alltid. Hur länge skall _hennes_ saknad räcka? + +Men det fanns icke ett ögonblicks frestelse. Detta måste ske. »Slit +foten af och fräls lifvet.» + + * * * * * + +Det skall bli lustigt att se hur han gör. Han har tre alternativ. +Första: draga sig tillbaka. Andra: försöka på nytt. Tredje: öfvergå till +vänskap. + +Drar han sig tillbaka, då var det ett tomt experiment, hvari hans +verkliga känslor ingen del hade, och han skulle genast ha öfvergifvit +mig. + +Försöker han på nytt, då har hans fåfänga blifvit eggad af mitt afslag, +och ifvern att bryta mitt motstånd kan möjligtvis framkalla en verklig +värme hos honom. + +Öfvergår han till vänskap, då har det åtminstone legat någon sanning i +de känslor han visat, då är han en bra karl, och då skall jag hålla af +honom. + +Klockan åtta. + +Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är +som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande +tänder -- fräta upp hela min varelse invändigt. Hjälp, Gud, om du finns! + +Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar sönder mig till en enda +blodig massa. + +Det är min fantasi och min längtan som tagit öfvermakten igen. Men det +är den sista striden. Blir han borta i kväll, då tror jag, att segern är +vunnen. + +Det bräcker i hufvudet, min strupe är torr som om jag vandrat genom en +öken -- och så denna förfärliga, ödeläggande smärta i bröstet. + + * * * * * + +Half nio. + +Nej, jag ångrar mig icke ett ögonblick -- -- -- Men hur jag lider! Det +är som om smärtan visste, att nu står den sista striden, att nu måste +den samla hela sitt raseri, och att, då den uttömt hela sin +sammanträngda kraft, är jag fri. + +Vrid mig i stycken, martera mig, låt mig ligga halfdöd kvar, uttömd af +trötthet, sönderbråkad och tio år äldre! Gör det! Men det är en +operation, och sedan den är förbi, skall såret läkas, långsamt och +smärtsamt, men dag för dag. + +Och då såret är läkt, då har jag segrat. + + * * * * * + +Tio minuter i nio. + +Ännu är ovissheten icke förbi. Hela mitt inre skälfver af oro. +Spänningen är så stark, att svettilningar af ångest löpa som kårar öfver +min rygg. Och det vrider likt klämmande tänger i mitt bröst. Jag har +icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han +icke. + +Maten står på bordet, men jag kan icke äta. Jag kan icke vara stilla; +plågorna vilja döda mig. Jag går och går, sätter mig endast ned vid +bordet och kastar dessa rader på papperet, går så igen. + +Gamla Elsa, vi vilja kväfva vårt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit. + + * * * * * + +Tio minuter öfver nio. + +Hvarför denna förfärliga ångest? frågar jag mig själf. Hvad är dess +egentliga kärna? + +Låt se. + +Det är icke själfva skilsmässan. Jag har ju mitt arbete. Det är ännu +mindre längtan efter hvad jag tillbakavisat. + +Det är smärtan vid den tanken, att han kan känna groll och ovilja mot +mig. Den tanken är mig olidlig därför, att han varit mig kär eller ännu +är det. + +Om vi endast i förtroende och tillgifvenhet kunde säga hvarandra farväl, +då skulle jag gå nöjd -- -- -- -- (här kom han). + + * * * * * + +Och klockan tio satt jag i lugn och ro och åt mina smörgåsar med god +aptit -- fyra stycken. + + * * * * * + +Du svarta räf! Jag ser nog, hur fint du går tillväga. Men du är i alla +fall rar, och jag håller af dig. I dag skulle han hålla i sig och aldrig +kyssa mig. Jag skulle tämjas med svält -- som en bångstyrig häst. -- Men +icke helt ändå! Ett par små, snabbt förbihalkande parenteser, alldeles +sådana som på teatern. Och så tal om, att han aldrig behöft smäkta, +aldrig blifvit tillbakavisad. Och så: -- Ja, nu se vi hvarandra på +lördag för sista gången. -- Och så borta i skumrasket vid dörren en den +kyligaste teaterparentes, så ett par blickar, som möttes, frågande, +skälmska, så en ny, icke fullt så kylig parentes, som icke heller blef +så kort, ty kring en mjuk pälskrage lade det sig en arm, och en smidig +kvinnogestalt böjde sig åt sidan, smög sig in mot ett pösande skinnfoder +-- -- och den parentesen sade allt hvad de fumliga orden icke rå med. +Och aldrig har jag sett en blick mer skälmskt triumferande än den, som +lyste borta från dörren: -- Ser du -- sade den -- ser du, att du fick +komma ändå! Han skrattade, det trollet: -- Ser du, det halp! Jag skall +nog veta, att tukta dig! + +Och så högt: -- Farväl tills på lördag! + +Du stora troll, bara du icke blir ond, så ska vi få se! Kommer jag bara +underfund med dig och blir varm i kläderna, så skall jag nog löna dig +och icke vara högtidlig längre. Jag skall skämta och väsnas -- du! -- +med händerna i din svarta peruk; och du skall se, om du kan få en smul +mer, än jag vill ge dig! + +Märker jag bara, att du icke går -- -- Då är det icke farligt. Min +älskare får du icke bli, men mista dig vill jag icke heller. + + * * * * * + +Han hade lofvat att komma, alldeles säkert. Jag var så trygg. + +Kommer farande upp och säger, att han skall gå strax. Och så att han +»kanske» tittar upp före klockan elfva, om jag då ännu är visibel. Och +så: det är dumt att resa redan på måndags morgon. + +Såå? Jag skulle kanske ligga här ännu någon tid för att hvarannan dag få +höra detta: -- Jag kommer bara för att säga, att jag icke har tid i +kväll. + +Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara väl härifrån utan att +bli ovän med honom, så skall jag nog akta mig att råka i hans klor så +snart. + +Jag fick rosor och violer i kväll. Jag tycker mera om blommorna än om +honom själf. Blommorna äro vackra. De stå på mitt skrifbord, belysta af +lampskenet. + +Jag är sömnig. Jag är hvarken bitter eller ond. Men jag känner motvilja +för honom. Det är brist på tillit. Om jag visste, att han höll af mig, +och att jag kunde lita på honom, då behöfde han icke ägna mig stort mera +tid, än han gör. Jag skulle likväl hålla af honom. + +Hålla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han förtjänar det visst. + +Det är dumt det hela. Men jag ångrar mig icke. Han skall springa och +sladdra om, att jag »älskat» honom. Det bryr jag mig icke om. Det är ju +sant. Men längre har det icke heller kommit. + +Jag är sömnig. Jag känner mig lugn som en filbunke och jag lägger mig. + +Det skall gå öfver. Är han värd tiondedelen af en sådan tillgifvenhet, +som jag skulle ha att ge? + + + + +IV. + +(Tibble.) + + +Seså, nu är historien slut; för denna gången åtminstone. Jag vill minnas +allt, jag vill veta, att det icke varit en dröm, därför har jag skrifvit +upp det. + +Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att +saknaden skulle hugga klorna i mig. + +Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. +Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som +limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde +väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer. + +Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min +diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle +nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg +ut som en »elektriserad groda». + +När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till +sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern. + + * * * * * + +Jag kom borta från hörnet i gången med kappan ännu på, och han kom från +mitt rum, med denna seglande, majestätiska gång, som är honom egen. +Paradmarsch, som hans prosastil. Han såg så glad och vänlig ut och +sträckte handen emot mig. Så gingo vi in tillsammans. + +Han hade följt upp fröken Berg och pratat några ögonblick med henne i +trappan, sade han. -- Han hade icke sett mig på teatern. + +Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig. + +Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag +kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas. + +Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste +han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet. + +-- När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger. + +-- Tänk på mig ibland -- tänk på mig med vänskap! Det var det andra han +upprepade. + +Jag svarade, att jag nog skulle tänka alldeles för mycket på honom. + +Jag satte mig på divanen, och han stod framför mig. Jag såg upp i detta +kära ansikte, som jag icke skulle se på så länge. + +-- Drag era långa handskar af, så att jag åtminstone kan få en hand, +sade han. + +Jag drog den högra af. + +-- Den andra också! + +Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt +och såg upp i hans ansikte. + +-- Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå. + +Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig. + +-- Tänk på mig med vänskap! + +Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon. + +Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han +första gången hviskat »du» i mitt öra. Han tryckte mig in till sig så +hårdt, och jag gömde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans. + +Vi drogo oss åter ifrån hvarandra, hårdt hållande hvarandras händer. + +Jag sade honom, att han icke lärt känna mig, därför att jag varit så +skygg. Jag hade alltid så starkt känt hans öfverlägsenhet. + +Han tyckte, att han aldrig visat sig öfverlägsen, tvärtom hade han visat +mig alla sina mänskligaste och svagaste sidor. + +Just detta hade gjort, att jag blott dess tydligare känt, hvad han är. + +Jag beklagade, att jag endast kunnat visa honom mina fulaste och mest +frånstötande sidor. Han log: -- Jag är så klok, så klok, sade han. Och +jag kände med en viss trygghet, att han nog såg längre än till ytan. + +Och så gick han. + + * * * * * + +Ja, nu är historien slut -- ett skede af den åtminstone, nyfikenhetens +och experimentens. Jag vet nu, på hvad sätt och med hvilka ord Ivar +Mörcke begär en kvinna, jag vet också, af hvad slag den erotik är, som +jag kan känna. Jag vet hvilken relativt ringa makt det enbart sinnliga +har öfver mig. Jag har icke motarbetat det, jag har låtit min natur vara +fri; och min natur är att icke älska enbart med kroppen. Själlösa +smekningar lämna mig fullkomligt kall, det är först när kärliga ord och +innerligt förtroende komma till, som jag blir riktigt varm. + +Hvad som vållar mig det förfärliga lidande, hvarom dessa blad så ofta +bära vittne, är mitt behof att helt sluta mig till en människa, att i +mitt personliga förhållande få någonting centralt, hvaromkring hela mitt +enskilda lif kan samla sig som kring en kärna. Intet offer skulle vara +mig för stort, om jag därmed _helt_ kunde vinna en mans tllgifvenhet. +Utsikten därtill, tviflet, ovissheten, ansträngningarna att tum för tum +tillkämpa sig den aktning, det intresse, det förtroende, hvarpå en sådan +tillgifvenhet måste vara fotad -- se där de hemliga skrufvar, som +framkalla den spänning af min själs strängar, hvarunder jag den sista +tiden så ofta vridit mig och klagat. + +Nyfikenhetens skede är förbi. Jag har velat lära känna Ivar Mörcke. Jag +känner honom nu. Han säger så själf. Han citerade Goethes yttrande till +fru v. Stein: »Ni känner mig i botten. Och skulle det ännu finnas drag i +min karaktär, som ni icke gjort bekantskap med, så är det sådana, som +jag själf icke känner.» + +Jag har velat veta, hur det vore att se den man, som jag skulle kunna +älska, breda ut sina armar emot mig. Jag ville veta, hvad det är att +trycka sig in till hans bröst, kyssas af hans mun, smekas af hans +händer. Jag har erfarit allt detta. Mitt ansikte har lutat sig in i den +lugna vrån, dit en älskande kvinna alltid söker, när hon vill glömma +sitt bryderi. Mina händer ha glidit öfver hans gråsprängda hår, mina +fingrar ha fördjupat sig i dess täta massor. + +Jag har hört honom göra en fråga, på hvilken jag af fri vilja svarat +nej. + +Jag är nöjd. + +Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har +kunnat få ett yttre uttryck. Det är icke af tvång jag lefver som en +nunna, det är af egen fri vilja. När jag nu kan se hvar man i ansiktet, +så är det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan +berömma mig af, är icke en ful kvinnas förödmjukande intyg på, att ingen +begärt henne. + +Nu tycker jag, att jag med lugn kan låta mitt hår gråna. Nu kan jag med +glädje bli gammal. Jag behöfver aldrig känna mig försmådd eller +tillbakasatt. Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, +den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har +klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», +han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst +mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade. +Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot +det manliga släktet. + +Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa. + + * * * * * + +Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har +själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar. + +Vi skola aldrig hata hvarandra. + +Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde. + +Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, +att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots +allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på +minnet hela sitt återstående lif. + +Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal +kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa +glädjen är helig, och som en helig trollmakt skall den stråla ut ur mitt +sinne. + +Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhölje skall hädanefter vara mig +heligt. Jag är liksom adlad. Allt lågt och ofint får icke komma mig vid. + +Jag har velat skrinlägga min rikedom här. Jag vrider nu om nyckeln för +hvad jag samlat. Nu har jag nog. + +Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka mig själf +ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt +mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke något vidunder längre. +Jag har aldrig varit det. De kärliga ord, jag hörde i min ungdom, ha +icke varit hån -- han har satt sitt insegel på dem, nu äro de alla +bekräftade. Han har lyft mig till rang med andra människor. Han har +liksom löst mig från min förtrollning. + +Nu vill jag drifva med strömmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif är +blott en kär bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett +bildergalleri att skänka åt min samtid. + +Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det +är som om jag nu först vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som +hade min själ vidgats oerhördt; ensamheten har ett helt annat innehåll +än förr, den ro jag känner är mera storslagen än någonsin. Det är som om +krafterna i mig vuxit. + +Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lägga in ett nytt +lag i min utveckling. Därför har jag samlat mig, gjort upp min räkning +-- tvättat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven. + + + + +V. + + +Sällan har jag lämnat Tibble med så föga glädje. Jag visste, att jag +skulle få en tid af oro och små besvär, hjärtetomhet och torka. Men jag +hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgöra en plikt mot mig själf. + +I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke +icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa +morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog +skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half +timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg. Jag +var glad, att detta möte, (om det skulle äga rum) icke kom på mig som en +öfverraskning, men någon glädje kände jag icke. Det enda jag tänkte, +var, att jag nu måste resa i min nya klädning. Jag ville icke, att han +skulle se mig illa klädd. + +Jag packade om i kofferten, gjorde mina förberedelser och sof sedan som +ett godt barn hela natten. + +Det snöade på morgonen, stora våta flingor. Smutsiga gator, smutsgrå +himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag köpt biljett väntade +jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag +stod och såg ut på den öppna platsen; jag skulle väl få se ett eller +annat bekant ansikte snart -- Knut Hermans eller kanske Ivar Mörckes. +Det var mig likgiltigt hvilket. Att råkas på en järnvägsstation, där +hvar och en tänker bara på sina koffertar, är endast ett obehag. Jag såg +brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och +där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod +sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag +hade ingenting att tänka på. + +Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han +tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände! En reslig gestalt +i mjukt pälsverk. Jag hade återigen glömt, hur han såg ut, och +öfverraskades nu af, att han såg så bra ut. + +Jag var beredd att möta honom, men han icke att möta mig. Han stod, som +om han naglats fast, och såg på mig, som om jag varit den mest otroliga +uppenbarelse. Han såg på en gång glad och orolig ut. Jag undrar, om han +icke hade ett ögonblicks förnimmelse af, att jag ämnade göra honom +sällskap. + +-- Ni -- ni här? Men ni skulle ju resa till England? + +-- Det är just hvad jag gör! + +-- Det här tåget går söderut? + +-- Men strax efter går ett annat västerut! + +-- Då har ni god tid! Och mitt tåg går först. Kom så få vi talas vid +några ögonblick. + +Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till +glasdörrarna mot perrongen. + +-- Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par +gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig. + +Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i +väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet. + +Jag hade ingenting att säga. Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna +med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag +tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi +stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan +att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste +sak i världen. + +-- Men är ni tokig! + +-- Ingen känner oss. + +-- Alla känna er. + +-- Jag kan ju säga att ni är min syster! + +-- Det tror ingen. + +-- Då säger jag, att ni är min tant. + +Han såg mig skälmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda +rätt i detta tilltag midt för allas näsa, det var så friskt och +skrattretande, det var alldeles omöjligt att taga det allvarligt. + +-- Er tant -- ja det låter höra sig. + +Dörrarna öppnades. + +-- Följ mig till min kupé. + +Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade +sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen. + +-- Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén! + +Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, +som sade honom farväl där nere. + +-- Nu en gång midt på munnen, och så går jag in i kupén för att få min +plats vid fönstret; det är hela min ärelystnad för tillfället. + +Brådskan ökades, tåget skulle strax gå. + +-- Ingen känner oss -- -- -- + +-- Det kan man icke veta! + +-- Och dessutom -- nu skola vi ju skiljas! Seså! + +Han stod redan med handen på handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det +gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vänskaplig kyss, som +om jag fått den af en kvinnlig bekant -- en vacker ung flicka. Vi voro +så glada och fria, hela världen låg öppen för oss. Kyssen var alldeles i +sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumör, och mina +ögon skrattade mot hans. + +-- Seså! Nu ha vi vanärat oss för tid och evighet! sade han muntert. + +-- Jaha. + +-- Och jag skall säga er något, ifall ni icke redan vet det -- vi stodo +alldeles intill hvarandra och min hand låg hårdt i hans -- Man betalar +sin hustru tre hundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses +riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. +Det enda som icke tillätes, är att man icke betalar. Det är den fria +kärleken. Kom ihåg det! + +Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi. + +-- Det vet jag. + +Han måste springa upp i kupén. + +Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig +öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta. + +-- Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en +handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén. + +Vi voro tysta ett ögonblick. + +-- Om jag icke redan i början blir enleverad af någon italiensk +markisinna, så skrifver jag, sade han. + +-- Blir ni enleverad, är det ju så mycket mera skäl att ni skrifver och +berättar det. + +-- Ja. Men då skrifver jag bara ett enda ord: _besegrad_! När ni ser +det, vet ni hvad det betyder! + +-- Nu vill jag gå, sade jag gladt och såg upp i detta välkända, +opålitliga ansikte. Jag sträckte upp min hand, han tryckte den hårdt, +och jag gick raskt därifrån, utan att vända mig om. + +Jag var så glad, jag kände ingen ängslan öfver vår djärfhet. Jag kände +mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked. + +Jag såg människor gråta, när de skildes från de sina. Jag hade ingenting +att gråta för, ingenting att sakna. Tåget vaggade mig framåt. Jag satt +och såg ut öfver skogskransade åkrar och sjöar, med sinnet fylldt af +lycka. Det föreföll mig som om han hållit af mig, som om han alltid +skulle hålla af mig, lugnt och svalt, för min egen skull. Jag hade ingen +tanke för det narraktiga, det ytliga hos honom. Vi två höllo af +hvarandra, det hade gjort honom godt att få vara vänlig, det hade varit +honom kärt att jag stod där -- den sista att säga honom farväl. + +Det fanns ingen saknad i mitt sinne öfver skilsmässan, ingen längtan +efter återseendet. Känslan af att han höll af mig, och att vi skilts så +lugnt och så gladt, uppfyllde hela min varelse. + + + + +VI. + +(London.) + + +Det är så underligt tomt och kallt att vara här. Jag trifs icke, ty jag +är ännu alltför främmande för att rätt kunna njuta af ensamheten, som +eljes är mig så kär. + +Vistelsen här förefaller mig närmast som en frivillig landsflykt. Om jag +hade godt om penningar, så att jag alltid kunde åka, och om jag hade +någon människa här, som jag kunde hålla af och som brydde sig om mig, så +skulle jag kanske trifvas. + +Men nu! + +Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland +dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas +omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för +ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd. + +Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att +alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel, +alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men +den är tung, och den kyler genom märg och ben. + +Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att +äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste, +de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta -- men icke jag! När +jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta +mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag +är. + +Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det +hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att +icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser. + +Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min +okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst, +dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det +kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet +rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i +fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men +där förfäas jag själf. + +Dock, icke allenast där, förefaller det mig -- -- åh, jag blir ju mera +tom för hvar dag som går -- -- -- + +Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag +börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka +skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den, +som icke har rätt att fordra lifvets solsken. + +Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud +och hjärta lika tomma -- ingenting annat än kaos och medvetande om +ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting +dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!» + +Jag trodde, att världsstaden skulle hjälpa mig glömma. Misstag! Intet +hjälper mig utom min egen vilja. + +I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i +mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag +tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fann det lilla, som jag genom +arbete skulle kunna uppnå, icke värdt att äga. Men i går kväll, då jag +var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en +krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider ännu på knä +tills lifvet förrunnit. + +Det gör detsamma, hvart mina ansträngningar leda, men jag ger mig icke! + +Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, stärkande sömn. Jag +vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det +båtar. Jag har också arbetat hela dagen utan ett ögonblicks uppehåll. +Men nu behöfver jag någon att tala till, att tala uppriktigt till; och +jag har ingen annan än mig själf. + +Det är icke underligt, att tanken på en så svag, så splittrad och så +veklig personlighet kunnat fängsla mig. Det ligger helt enkelt i, att +han är den ende, jag träffat, som vågat älska mig. Att jag ser, hur +hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke +»kärlek» är, som han räckt mig, hjälper icke: för en kvinnas hjärta är +_något_ af det åstundade alltid bättre än _intet_. + +Få se om jag är stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan +jag vill äga någonting helt eller ingenting alls. Få se, om jag är +helgjuten nog att icke nedlåta mig till kompromisser. Få se, om mitt +arbete är stort nog att fylla hela min tillvaro. Få se, om jag har +karaktärsadel nog att hellre vandra enslingens raka, ödsliga väg än vika +in på slingriga smygvägar, där kreti och pleti ta sin lilla siesta och +skvallra om sin medvandrare. + + * * * * * + +Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, på teatrar och offentliga +platser, och jag erinrar mig Francillons replik: »När jag tänker på, att +det finns någonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att +detta någonting är du!» + +Nej, nej, nej! Engifte, se där det enda riktiga ögonmärket att sträfva +efter. Allt det andra är förbannelse, förbannelse för alla parter. Hvar +ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar +endast ditåt. + +Jag medgifver, att det bör finnas öfverseende för de förvillelser, som +icke gifvit djupare skada åt karaktären, jag medgifver, att äktenskap +kunna grundas på misstag; det kan då understundom vara önskligt, att de +upplösas; men idealet, önskningsmålet är och blir den ömsesidiga +troheten, beslutet att hålla fast vid hvarandra, viljan att älska +hvarandra, alltid och i allt; i kärlekens smekningar, i barnen och i det +gemensamma arbetet. Två äro starkare än en; två böra de möta ålderdomen, +och den skall bli mindre tung; två böra de invänta döden, och den skall +bli mindre förfärande. + +Den frestelse, jag känner att mottaga en kärlek af annan art, kullkastar +icke mitt argument. Det är just känslan af, hur låg, hur fattig, hur +tarflig denna kärlek är, trots all sin så kallade poesi, som gör att jag +klarare än någonsin ser mång-kärlekens förbannelse -- hur leken med +trohet och beständighet nöter och utplånar det bästa i en människas +moraliska karaktär. + +_Jag_ skulle i alla händelser ha viljan att vara trogen, genom att låta +känslan afsvalna till en fast vänskap. Men den vårdslöshet, hvarmed han +betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan på mig. En karaktär sådan +som min erfar en smula ringaktning vid åsynen af en karaktär sådan som +hans; och där ringaktning finns, blir kärleken antingen låg och sinnlig, +eller också förvandlas den till ett slags öfverseende välvilja, som har +mycket litet med kärlek att skaffa. + +Det är samhället, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erkänner det +gärna; af naturen äro vi väl icke mera trofasta än männen. Men det +förefaller mig, som om troheten skulle vara det eftersträfvansvärda, och +i så fall finns intet skäl att låta kvinnan vänja sig af med den. För +att uppnå likställighet, vore det nog bättre, om mannen ålade sig själf +den trohet, han kräfver af kvinnan. + + * * * * * + +Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det +finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för +honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag +känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns +det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger +efter smekningar. Af själfva den gröfre sinnligheten känner jag +ingenting alls, åtminstone icke ännu. + +Hvarför har jag så länge sökt förgylla honom i mina egna ögon? För att +förgylla mitt eget handlingssätt, naturligtvis. För att inbilla mig, att +jag ansåg honom förtjäna den kärlek, jag icke kunde låta bli att ge. + +Men kommer det någonsin något godt af att ljuga för sitt bättre jag? + +Nej. Låt mig se det, som det är, och låt det så komma till hvad det +vill. Om jag icke kan känna någon aktning för hans karaktär och ingen +tilltro, måste orsaken därtill ligga hos honom. Jag önskar ju ingenting +högre än tänka högt om honom. Må han öfvertyga mig om, att han förtjänar +det. + +Det finns också en annan anledning till mitt själfbedrägeri. Det har +funnits stunder, då han visat mig en vinnande själsfinhet, som kommit +mig att blygas öfver hvad nedsättande och föraktligt jag skrifvit om +honom. Men är det värre att skrifva så än att -- mot sin vilja -- +tvingas af hans egna ord och handlingar att tänka så? Det har dessutom, +djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i +fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven +dessa blad. Jag önskade då, att ingenting, som han kunde finna sårande, +här skulle få rum. Men sanningen måste ju fram. + +Hå, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig så helt, att jag +förpliktas till en så oerhörd ärlighet. Han riskerar minsann ingenting, +kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och +olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans +skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler. + +Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rätt att fordra +större förtroende, än han själf kan tillvinna sig, och ju mindre han får +af mig, dess bättre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hör icke till +hans starka sida, hur mycket han än berömmer sig däraf. + +Till ingen människa vill jag säga ett förklenande ord om honom, men jag +är icke blind för hans svagheter, och jag behöfver hålla mig skadeslös +genom att på dessa blad rätt grundligt förtala honom. Ha, ha, ha! +Kvinnonatur! + +En liten småaktig hämnd för allt hvad jag lidit genom honom. + +I min lifstid skall ingen människa läsa dessa anteckningar. De äro mina +egna, ingenting annat än surrogat -- jag äger icke en människa att älska +och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken +skam eller heder kunna nå mig då. + +Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, +alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en +människa att tala till! + +Jag nekar icke till, att jag äfven hyst en hemlig tanke: Om den känsla, +jag nu brottas med, endast skulle vara en hjärtats missvisning; om det +skulle komma en ännu osedd -- om det skulle kunna finnas någon för mig, +som det fanns en Lewis för George Eliot. + +Dårskap! Och om så vore! På elden med allt det förflutna! -- det vore då +värdelöst för mig. Eller hela mitt lif uppslaget för hans ögon. Hvad +vore då allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och härliga! + +Nej. Jag behöfver vara sann mot mig själf. Och jag vill vara det. + + * * * * * + +Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat än en kvinna. +Hur har icke detta tyngt mig ända sedan min barndom! Parian kan aldrig +lyfta sig ur sin kast! En halffärdig varelse kan aldrig bli ett helt för +sig. + +För den, som känner det så, är denna stad ett helvete. Man tvingas att +hvarje ögonblick tänka på hvad kön man hör till. + +Jag längtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag ännu har framför +mig här, synas långa! + +Men skulle det då vara omöjligt att arbeta här? Yttre hinder existera ju +blott för lättingen. Duktiga arbetare veta alltid att öfvervinna dem. + +Jag har plågats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur +lugnt och godt skulle det icke kännas, om vi vore vänner. + +Men det är icke hans likgiltighet, som gör mig förtviflad. Hvad som +tynger mig mest, är känslan af min brist på snille och på kunskaper. + +O Gud -- hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare förtviflan börjar +jag tänka på själfmord. Jag är icke olycklig. Men jag är oduglig. En +författare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i +världen? + +Om jag blott icke vore så rädd för den fysiska smärtan! Om jag hade ett +smärtfritt dödande gift. Vetenskapen borde skänka detta åt oss, som +ingenting ha att lefva för. + + * * * * * + +Det är icke möjligt att bli kvitt tanken på honom. Ingenting annat än +det strängaste arbete kan göra mig till herre däröfver. Det är starkare +än jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar +kunna skaffa tycks lika maktlöst. Det enda, som intresserar mig, är hvad +som i än så ringa mån ställer mig i ett slags förbindelse med honom: +platser som han sett, människor, som känna honom, konstverk, som han +älskar. + +_Hur vi återsågo hvarandra_. + +Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju +icke, om brefvet träffat honom. + +I den ljumma, instängda höstskymningen satt jag ensam på mitt rum och +väntade, våndades, gissade. Hurudant skulle vårt möte bli? Jag satt och +virkade så länge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska +sysselsättningen finna en motvikt mot själsoron; men till sist var jag +så hopplöst uttröttad. Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott +en misslyckad, föraktad skribent. + +Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När +jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig +hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här? + +Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting. +-- Ni skrifver ohöfliga bref. Och så anspelningar på hans triumfer i +Italien. -- I Firenze -- det är där man får nådestöten. Långa svarta +satan, hvilka ögon han satte på mig! Han såg hur jag led, han njöt af +det. Och han skröt med sin markisinna, med hvad hennes hushållning +kostar om året, oberäknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke, +hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om året. + +Och så hån igen. -- Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna +skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer +och nålhvassa blickar. + +Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om +sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett +skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af +vansinne. + +Och så skulle han gå. Jag var så trött och så förplågad. Icke ett +vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra +nära. + +-- Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio, +svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna! +Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för +många. + +Det var en förfärlig natt som följde. Jag låg som i eld -- -- -- +Förskjuten, förkastad med hån och skam. Helt och hållet i hans händer +genom min oförsiktighet, prisgifven åt hans godtfinnande, knäckt i mitt +arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned från min +sociala ställning och sparkad ut i obemärkthetens mörker. + +Jag led af en smärta just vid hjärtat. Jag tyckte, det fanns ingen +lindring i annat än att sätta revolverns mynning mot bröstet och trycka +af. Jag badade i svett. Jag är så rädd för döden. + +Han hade varit så hård, så hjärtlös, så omänsklig. Skulle jag böja mitt +hufvud så ödmjukt och dö? Skulle han hålla af mig för denna slafviska +undergifvenhet? Nej. Han skulle skämta och skratta åt, att en af hans +»flammor» tagit lifvet af sig på grund af obesvarad kärlek. Det skulle +bli en välkommen triumf för honom, och det sista som följde med mig från +denna härliga värld skulle vara hans förakt. + +Var jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvinna -- +leksaken, odalisken. Och hvad är ett människolif för denna världens +store? + +Känslan af att dock vara en lefvande varelse med samma förmåga att lida, +frukta och kämpa, som han själf, reste sig i uppror. Hade han rätt att +plåga och pina mig blott för att till sist trampa mig ner i jorden och +gå vidare? + +Hur lång skulle den väg vara, som betecknas af nedbrutna +kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade mod. Jag +kunde döda honom. Jag skulle få straff -- javäl. Men man kunde också +hålla mig räkning för, att jag skaffat undan skadedjuret. + +Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades. Jag +började tänka på, hur det skulle kunna utföras. + +Han är rädd för att dö. Han är snabb och stark; att skjuta framifrån +skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta +lös -- hans föraktande, vredefyllda blick skulle säga: sådan var du! +-- -- -- Skammen eller en skymflig död som själfmördare -- löjet öfver +att ha velat tillgripa en teaterkupp -- -- nej, om jag bestämde mig för +det, så måste det vara med garanti att lyckas. + +Enda sättet, men det säkra, var att låta honom se på något eller läsa +någonting framme vid bordet och att själf stå bredvid och skjuta honom +mellan skuldrorna, med revolvern ända in på rocken. Skottet skulle +alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till. + +Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende -- +denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund -- -- nej +det var för vidrigt. + + * * * * * + +Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen +gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram. Det kändes som +skulle jag icke kunna lefva längre. + +Dock -- först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud +med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär +så här: + +»Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt +ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund +får af sin herre.» + +En half timme senare kom han. + +-- Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref? + +Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag +vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och +sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle +titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han +tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog förstå, hur retsamt det +måste kännas att vara så där »numrerad». + +Och så gick han. + +-- Ni behöfver stå under kommando! sade han. + +Åh, ja, ja, ja! + + * * * * * + +Han kom på förmiddagen. + +Jag våndades. Kunde jag bara få veta, om han vill vara af med mig eller +icke. + +Jag kunde hvarken tala eller tänka. + +Vi sutto helt nära hvarandra, främmande af allt det, som kommit emellan +oss. + +-- Jag har något att bedja er om. + +-- Hvad då? + +-- Säg att jag skall gå. + +-- Hvarför skulle jag säga det? + +-- För då gör jag det. + +-- Hvarför skulle ni gå? + +-- Jag vill gå, men jag kan icke, om ni icke säger det. + +-- Nå, så gå då! + +Jag såg på honom. Den som kunde tyda detta ansikte! + +-- Det är så dumt, det är så dumt att aldrig kunna vara ärlig. Hvarför +kan man icke säga hvarandra farväl? + +-- Det enda verkliga farväl är det som aldrig säges. + +Det var tydligt nog, men ändå: + +-- Om jag visste! -- Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte, +som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. -- Om jag visste, +hvad ni vill -- om jag skall gå eller stanna. + +-- Nu slår jag er! + +-- Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper! + +Trots allt måste jag skratta åt mig själf. + + * * * * * + +Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda +västen på. + +-- Nu är ni i bättre humör. Att en dam har en ny klädning på sig, är +alltid ett godt tecken! + +_Han_ var i bättre humör. Han satt på mitt skrifbord och jag i +skrifstolen, och vi småpratade rätt gladt. Det var något af den gamla +vänligheten. Men när han skulle gå, frågade jag: + +-- När får jag se er igen? + +-- Försöker ni binda mig med löften, så kommer jag aldrig! + +Hur ansiktet blef vredt och ovänligt. + +Jag sträckte båda mina händer tillbaka för att visa, hur fri jag ville +lämna honom. + +-- Nej, nej, nej! Jag _vill_ icke binda er! + +-- Seså, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill. + +Han reste sig. + +-- Omfamna mig, så att jag får känna, att ni är en människa! + +Och sedan: + +-- Jag kommer nog snart igen + + * * * * * + +Han kom, vänligare och belåtnare än vanligt, tog mig i handen och förde +mig bort till divanen, där vi satte oss, och så kysste han mig. + +-- Man kan se er från andra sidan gatan. + +-- Det bryr jag mig icke det minsta om! + +Han reste sig och rullade ner gardinen. + +Där var det gamla igen, att han kan vara så hjärtevinnande vänlig, och +att det är så härligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro +vänner på nytt. Efter allt detta! + +Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag +rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le, +då log också han -- åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig +mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte. + +-- Jag blygs. + +-- Blygs ni? Då skall jag icke röra er! Hans ansikte mörknade åter. + +Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig +långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig +om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det. + +Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget. + +Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked. Och jag -- jag måste +ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några +minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och +småskrattade. + +-- Ni är så dum! sade jag. -- Ni säger att jag icke kan längta. + +-- Har ni längtat efter mig? + +-- Ja, ja, ja! Nej, gå icke -- stanna ett par minuter. + +-- Jag måste gå, men jag kommer igen. -- Jaså, ni kan längta så +förfärligt? Jag längtar aldrig efter någon människa! + +Ja, så måste jag låta honom gå. + + * * * * * + +Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom +icke alls på två dagar. + +Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter +uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i +bladen en väldig fejd om hans namn. + +-- Jag har alltför många fiender! + +Han berättade, att han föregående kväll varit mycket nedstämd. Han hade +fått ett anonymt bref fullt af hotelser och de gröfsta okvädinsord. Han +var rar som han alltid är, då han är ledsen. Han böjde sitt ansikte gång +på gång öfver mina händer för att dölja tårarna, som ville fram. + +-- Stryk håret från min panna, sade han. + +Jag strök skyggt, en smula tafatt, öfver hans täta, vackra hår. + +-- Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det! + +Jag gjorde så. + +-- Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. -- Jag har ett oerhördt +behof af smekningar -- och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla +dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med +sina små händer öfver hans blottade bröst. + +Jag kan tänka mig, hur lugnande de måste kännas för hans +söndersplittrade väsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lägger +all sin kraft, hela sitt älskande lilla hjärtas värme. + +Han satt och såg på mig med sina underbart vackra, tåriga ögon. Och så +sade han plötsligt: + +-- Du är godheten själf! + +Han sade det tyst, liksom för sig själf. Och i det ögonblicket såg han +själf god och trofast ut. + +Herre Gud, hvarför skall han, med alla sina lyckliga naturgåfvor, vara +så falsk och dubbel -- så opålitlig och ombytlig! + +-- Alltid kommer jag till er, när jag är sorgsen. Ni har ju nästan +aldrig sett mig glad. Men i Italien -- där var jag glad! Där skulle jag +vilja lefva och dö. + +Så kom han till sitt älsklingstema, sina älskogshistorietter. + +-- Ja, jag förstår, kom jag att säga en gång, på tal om någonting i hans +förhållande till en älskarinna. + +-- Nej, det förstår ni alldeles icke! Ni står som ett nyfiket barn +utanför och ser på allt sådant. Ni har inga anlag åt det hållet! + +Han ville ha något att dricka; och jag tog fram vår champagne. + +-- Men jag kan icke draga upp korken. + +-- Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par +franska vers om, hur mången morgonrodnad funnit honom i färd med att +lossa bandet på en sammetsmask eller korken på en champagnebutelj. + +Han stod borta vid fönstret, bände och bråkade, men ståltrådarna voro +starka. Jag satt i divanen och såg på honom. Jag afgudar denna starka, +resliga och ranka gestalt. Jag såg honom teckna sig som en silhuett mot +den ljusa gardinen: den djärfva profilen, det strida håret, som flammade +i det döende ljuset. Hvad han var vacker! + +Och så kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men +champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde slå seltersvatten i +för att få den kall. Och så satte han sig hos mig på divanen. Jag måste +åter stryka med mina händer genom hans hår. Jag gjorde det mindre +bakvändt, började få vana. + +-- Mera, mera -- nej fortsätt! + +Jag önskade ingenting hellre. + +Han talade om en dam, som har en underbar makt öfver honom. Hon har +visst icke några glänsande egenskaper, är hvarken vacker eller snillrik +och hon är så feg, att hon kan begå rena brott af idel feghet. + +-- Ni är ingen förbrytarenatur -- sade han till mig -- ni är en gås, en +beskedlig gås! + +Människokännare! + +-- Åtminstone har jag en känsla af, att ni vill mig väl. + +-- Ja, ja. + +-- Men någon riktig kvinna är ni icke. + +-- Jag? Jo. + +-- Minns ni en viss afton? + +Han böjde sig fram och såg mig in i ögonen. + +-- Ja. Än sen? + +-- Men sen? Nu då? Vill du? + +-- Nej. + +-- Vill ni icke? + +-- Säg _du_! Jag gömde mitt ansikte mot hans rock. -- Ah, säg du till +mig! + +-- Nå, vill du? + +Han gick bort till dörren, tog ur nyckeln på yttersidan, satte den i +innantill och vred om. Så kom han och tog mig i handen och reste mig +upp. + +-- Se icke så högtidlig ut! + +Jag var nyfiken, nyfiken, nyfiken. Han har rätt jag står som ett barn +utanför och är nyfiken. + +Jag lät honom hållas. Jag visste hela tiden, att min natur icke kan +draga mig med. Men jag har ett så omättligt begär efter smekningar, +liksom han. + +Han drog mig fram, fint och vackert, som i en fransäs. Jag satte mig i +divanen. Men -- -- -- jag kände en stark hand kring min strupe -- mitt +hufvud trycktes tillbaka -- -- åh, en sådan kyss skrämmer mig och lämnar +mig kall. Jag tror att också han var kall. + +Jag gömde mitt ansikte mot hans axel. Han såg förvånad på mig. + +-- Du vill icke? + +Intet svar. + +-- Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af. + +-- Nej, jag vill icke att du skall förföra mig. + +-- Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och +gaf mig ett halfhårdt slag på kinden. + +-- Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i +ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg. + +-- Tror du att kvinnor äro blygsinta? + +-- Ja. + +-- Nej. De äro icke så blygsinta som män! + +Han reste sig för att gå och kysste mig lätt till farväl. + +-- Tack för allt hvad du varit för mig! hviskade jag sorgset. + +-- Du har ingenting att tacka mig för. Jag har ingenting gett dig. + +Han gick mot dörren. Jag blef stående. Skilsmässan sammansnörde mitt +hjärta. + +-- Du vill ha sinnen, men du har inga, ljöd det borta från dörren. +(Sant.) + +-- Tvärtom, svarade jag lågt. + + + + +VII. + + +Hon hade varit ute och gått, var nyss hemkommen; väntade honom, ty hon +hade bedt honom komma. Och han kom. + +-- Låt mig springa in och byta om skor. + +Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det +halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för +honom. Hon tillhörde honom med alla sina tankar och hela sin längtan, +med allt hvad varmt och barnsligt och rent som ännu fanns kvar i hennes +sinne. Han gick fram till fönstret och såg ut öfver de glimmande +gaslyktorna där nedanför på gatan, så återvändo han till hennes +arbetsrum och väntade. + +När hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt för dörren. Han lade +händerna på hennes skuldror och log, och hon var glad öfver att han var +där, glad öfver att den nya klädningen var vacker, glad öfver allting. +Hon önskade ingenting annat i världen än att se honom där, vänlig och +god, gå omkring som om allt i detta hem tillhörde honom. Och därför stod +också hon och log, stod och log med sin eftersommarglädje. Så svängde +han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig +tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt +kring hans hals. + +-- Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han. + +Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta +grofva, fula, som skulle komma in mellan dem -- komma som en frostnatt +efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram. + +Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade -- svaret, nej eller +ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. -- Mista? +Nej, att drifvas bort i mörkret, bort från allt som var sol och ljus och +värme och lif -- bort i döden. + +Hon vågade icke svara, hon ville uppskjuta afgörandet, höra frågan +upprepas, sola sig i kvällsskimret innan det gled bort. + +Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i +det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon +stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det +tjocka håret ned öfver nacken -- som hon alltid brukade, när hon ville +göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt. + +-- Du vill icke? + +Hon svarade icke. Det satt henne som tårar i halsgropen. Hur länge, ack +hur länge skulle hon kunna köpa sig denna frist. Och hon fortsatte att +stryka med sina händer, tyst och stilla, medan hon slöt ögonen, som om +hon ville drömma om något långt aflägset. + +När han gick, sade han: + +-- Har du beslutat att alltid intaga samma strängt sedliga ståndpunkt +gent emot mig? + +Hon skakade blott på hufvudet, alltför vemodig att kunna bruka ord. + +-- Har du icke fattat ditt beslut än? + +Icke heller nu svarade hon med ord; men han förstod henne. + +-- Tiden rinner, sade han. -- Om ett par år äro vi gamla, båda två. Tänk +på det. + +Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta +fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga +till alla andra, innan det kom. + +Den följande veckan blef en svart förtviflan. Hon tyckte sig icke kunna +lefva utan att se honom, utan hans kärlek, utan dessa fina, blida +smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara +lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet. + +Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref. + +Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade +fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som +om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter. +Hon såg ingen annan utväg än att dö, ty till arbete trodde hon sig för +alltid ha blifvit oduglig. + +Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne +hårdhändt, smeksamt och hänsynslöst omkring, han gaf henne kindpustar +och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju »rent +hysteri». Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades. + +-- Känner du? Jag slår hårdt! + +-- Slå gärna. + +-- Nej, _se_ på mig! Hur är det med dig? + +-- Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha +någonting med inbillning eller hysteri att göra! + +Och hon började berätta om sig själf. + +De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna +tonen. + +-- Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han. + +När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina +smekningar. + +-- Vill du? + +-- Ja. Men icke nu. + + * * * * * + +En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska +månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna +tindrade. + +Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon +plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon +blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta, +som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med +ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som +en fri människa. + +Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar +först nu, men den måste ha funnits förut. + +Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda +grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela +dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt. + +Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom +med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett +alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår -- »blonda lockar +och ögon blå» -- alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man. +Förtrollningen var bruten -- -- + + * * * * * + +Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle +ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af +värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var +afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon +vårdade sig om. + +Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När +penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga +sig till den långa sömnen. + +Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet, +ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken +trygghet i den tanken. + +Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och +ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman +på fönstret. + + * * * * * + +De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon +var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves. +Hon hade äpplet att locka det stora barnet med. + +Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få +se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta +storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa +perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon +aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar. +Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske. + +Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig +rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, +att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, +så _snart_. + +Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick +omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för +hans skull. + +Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, +de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var +hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig +och trygg i hans famn. + +Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. +Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans +ansikte mulnade. + +Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet +och betraktade henne ogillande. + +-- Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom +det, knotande, och hans blick var kall. + +-- Är det nu _jag_ som -- -- -- + +-- Nej, nej; låt oss nu icke tala om det. + +Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han +teg, och hon teg. Det varade länge. + +Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men +denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig. +Godt eller ondt -- det låg allt i hans hand. + +Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand. + +-- Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans +ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så +var freden sluten. + +De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom +till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom +en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans. + +-- Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. +I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla +honom kvar med smekningar. + +-- Nej, nu är det för sent! + +Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur +ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren, +hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och +som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i +denna stämning af kall ovänlighet. + +-- Stanna! Ett ögonblick bara! + +Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig. + +Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren. + +-- Vill du? + +Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från +tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta +var enda medlet att hålla honom kvar. + +-- Ja, sade hon. + +Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln. + +-- Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i +hufvudet. + +-- Ja, låt oss vara förståndiga. + +Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det +lika gärna bli slut med ens. + +-- Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. -- Det skulle harma dig +efteråt, att du gett dig. + +-- Ja. Nu skall jag låta dig gå. + +Han såg skarpt på henne och tvekade. + +-- Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på +tu man hand. + +-- Ja. + +De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det +föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren +efter sig. + +Därinne var persiennen nedfälld, men gaslyktorna sände ett strimmigt +ljus in genom spjälorna. + + * * * * * + +Han stod vid hennes bädd, med hennes hand i sin. Hon låg stilla på +kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren känsla af +lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer än allt i världen, mer +än lif och död, mer än arbete och vänner, mer än anseende och ställning. +Han var hennes kärlek. + +Hon kände ingen skygghet mer. Hon kände sig som ett barn utan begär, +utan ånger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge! +Utan förbehåll, helt och utan baktanke. + +Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack. + +Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf +eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes +panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla, +liksom i vördnad. Och så gick han tyst. + + * * * * * + +De följande veckorna träffades de aldrig utom i främmande människors +närvaro och kunde icke tala i förtroligare ton, utom när de andra +lämnade dem ensamma för något ögonblick. + +Hon undrade, om allt nu skulle vara slut. + + + + +VIII. + + +Hon kom från sitt sofrum, när han stod i begrepp att gå, efter att ha +lagt sitt visitkort på hennes arbetsbord. + +-- Tänk så glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit +visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter. + +Han ville draga henne till sig i rättighet eller vana; och så kom kylan +öfver henne. Hon rätade upp sig och mötte hans blick, tillbakavisande. + +-- Hvarför gör ni så här? Han härmade hennes rörelse, när hon drog sig +tillbaka från att möta hans läppar. + +-- En stämning, ett ingenting! Kan man alltid göra sig reda för sådant? + +-- Hvad för en stämning? + +-- Jag känner mig främmande för er. + +Han skrattade och ansiktet klarnade upp. + +-- Så-å! Vi ha blifvit främmande för hvarandra! Är det ingenting annat +än det? + +-- Nej. + +Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar, +gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk +igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid +känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det +välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke +talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak. + +Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa +henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst +ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande +för hvarandra -- de två! + +-- Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade +vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra +själstortyren. + + * * * * * + +Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan. + +Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett +sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de +intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas. + +Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida +en långsam och kvalfull död. + +Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort. + + * * * * * + +Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han +önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar. + +Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart +andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af +lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från +staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig. + +Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från +första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa, +förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. -- +Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan? + +Dörren öppnades. Det var han. + +Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in +i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot +honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att +dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte +med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af +själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade +detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det +ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif +från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur. + +Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var +en sådan ångest att dö. + +-- Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt +varma leende. + +Hon andades djupt innan hon kunde svara: + +-- Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så. + +-- Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt. + +-- Ja, det _är_ dumt. Men jag kan icke annat. + +-- Hvad vill du mig då? + +-- Bara _se_ dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag +glad för en hel dag. + +Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat +till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud +mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot +hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet -- tyckte hon. + +Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i +hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att +spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville, +bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af +vilja och känsla och tanke var hon hans. + +Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken +från höjden; eljes var där skumt. + +Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans +ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod, +med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var +att lefva, och hon älskade lifvet. + +Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill +kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med +hela sin dödsdömda hängifvenhet. + +Han såg på henne liksom undrande. + +-- Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta. + +Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda +barn och smögo sig samman till ett långt famntag. + +-- Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. -- Du skall taga det som +ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda. + +Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt. +Att hon lidit sig trött till döden. + +Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm +igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på, +att hon icke skulle se honom mer. + +Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af +ångest: + +-- Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se +dig -- bara en minut om dagen! + +-- Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig +samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på +mattan. + +Köpa dessa minuter -- -- köpa dem från hans likgiltighet, med armarna +kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet! +Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna +stulna, brottsliga, hopplösa lycka. + + * * * * * + +Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så +vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned. + +Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande, +som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars +kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut. + +De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att +han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod +ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen. + +-- Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. -- Jag är +ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. -- Min mun har ett +vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det? + +-- Nej. + +-- Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång. + +-- Ja, jag vet! + +-- Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år! +Det är ju rena vanvettet! + +-- Ja. + +Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och +tonen var iskall, som af förakt. + +-- Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig. + +Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i +ordning att gå. + +-- Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar +det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på +honom. + +-- Det är rätt! sade han. Och så skildes de. + +Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne +en död, tung förtviflan med en tillsats af skam. + +Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade +också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne. + +Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon +kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom +öfver allt. + + * * * * * + +Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och +dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två +dagar. Och detta var den tredje. + +All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men +det lugnet var ödsligt och ofruktbart. + +Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga. + +Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken. + +Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade +lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang +till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och +svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö? + +Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför +trapporna och öppnade. Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte +hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka +för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes. + +Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en +gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på +denna världen. + +Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma +ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som +kommer allt att vissna. + + * * * * * + +Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad +till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första +hälsotecknet, kanske. + + * * * * * + +Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig? Nej, det är allt det falska, som +jag bäddat ner mig i för att behaga honom. Han har ympat in på mig +kvistar, som aldrig kunde slå an och som endast fört in förruttnelse i +min varelse. Han har väckt hos mig en sjuklig längtan efter lycka, när +begäret efter sundhet och jämvikt är det enda, som lifvet kan stilla. + +Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär +efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet, +jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af +förakt. + +Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam -- skam -- skam! + +Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en +man? + +Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och +behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas +på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har +kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig +aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då +icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke +bort all pietet för min döda kärlek? + +Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem +säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den +karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med +verklighetens torra bröd? + +Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade +älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har +varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård! + +Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du +kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i +stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg. + +Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i +mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga -- och han hade icke ett +ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på +marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla +fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser. + +Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas +af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen +hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog +mig också för det jag ville dö. + +Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du. + +Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du +slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna +det, ty jag har blifvit hård. + +»Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för +slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta +vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög +schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder +ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min +aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt +men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför +att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att +min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min +klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor. + +Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek +att skaffa. Ingenting! + +Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig -- -- och jag +älskar dig ännu. + + + + +IX. + + +En liten båt gled fram öfver ett haf utan strand. Fjärranifrån var den +blott som ett stoftgrand i det blå, på närmare håll liknade den ett +lefvande väsen, som sträfvade stönande framåt, mot vind och ström. + +En ensam kvinna gick af och an på däck. Så hade hon irrat allt sedan +ångaren lämnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hört +pistongen slå som ett febersjukt hjärta och känt däckets plankor skälfva +som en till döds hetsad människas fibrer. Eljes hade hon ingen +förnimmelse af yttervärlden. + +Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, ögonen blänkte tomma mot +det tomma blå. Hon andades tungt, som om luften vållat henne smärta, +utan att skänka någon näring åt hennes blod. + +Hela hennes vilja var knuten omkring en föresats: hon ville lefva. Hon +ville undkomma frestelsen att dö. Hon ville gömma sig undan världen, +gräfva sig ned i arbetet och glömma. Hon klamrade sig som en drunknande +människa till arbetet, hon åkallade det i ångest, som en döende åkallar +sin Gud. Heliga arbete, mitt lifs starka kärlek, öppna mig din famn och +låt mig sjunka till ro vid ditt bröst. Lär mig att lefva, lär mig att +glömma, lär mig att se det förflutna som i en dröm. Lös den spännande +ångsten inom mig, välsigna mitt sinne med din härliga ro. Älskade +arbete, jag viger dig mitt lif, skänk du mitt hjärta fred. + +Så bultade hennes pulsar, så sjöng hennes blod, så bad allt som ville +lefva inom henne, medan hon gick och gick. + +Hon hade stigit ombord med ett så fast beslut att böja sig för lifvets +vilja; hon hade längtat till sitt arbete, som hon fordom längtade till +sin älskades famn. -- Men för hvart skrufslag, som förde henne bort från +den luft, han andades, kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den +iskalla sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde hon +icke lefva. + +Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne; där fanns icke +heller hvarken skam eller hat; och själfva smärtan hade sargat så länge, +att eggen mist sin skärpa. Det var blott så, att all hennes längtan, +hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli +fri, ty hon ville icke. + +Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en låga, kämpande mot +mörkret, och viljans muskler sökte knyta sig på nytt. Hon gick och gick, +af och an, det gällde att gå frestelsen trött, det gällde lifvet. +Ångaren stäfvade österut, solen steg och dalade mot väster, det led mot +afton. Hon gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon +ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt +sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om dimmor skingrats +framför hennes ögon, och hon förnam yttervärlden. + +Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande på den hårfina +strimman mellan himmel och haf; och hon kände med en brännande saknad, +att lifvet icke lefdes annorstädes än därborta, dit solen gick. + +Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville icke se tillbaka. +Hon vände sig om. + +Hon såg sin hembygd växa ur hafvet: Tibble stad, kyrkogården vid +stranden, hamnens utsträckta armar, som hotade att sluta sig om henne +för evigt. + +Hon ryste till, tänderna hackade mot hvarandra; så mörkt, så mörkt! Hela +hennes lif drog i en blink förbi, allt var mörkt. Hvad hon lidit var +blott skuggan af hvad hon brutit, men försoningen var i lidandet. + +Hon kunde icke se framåt. Hon vände sig om. Hennes ögon bländades af +ljuset, som glindrade rödt i tårarna, medan hon, lik en sömngångerska, +med armarna sträckta mot den sjunkande solen, stapplade akteröfver och +kastade sig öfverbord. + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Elsa Finne I-II, by Axel Lundegård + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA FINNE I-II *** + +***** This file should be named 15821-8.txt or 15821-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/5/8/2/15821/ + +Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/15821-8.zip b/15821-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..b6b422c --- /dev/null +++ b/15821-8.zip diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..a94224d --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #15821 (https://www.gutenberg.org/ebooks/15821) |