initial commit of ebook 15786HEADmain

5 files changed, 7123 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/15786-8.txt b/15786-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..324a28b
--- /dev/null
+++ b/15786-8.txt
@@ -0,0 +1,7107 @@
+Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Himlauret eller det profetiska ordet
+       Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram
+
+Author: F. Franson
+
+Release Date: May 7, 2005 [EBook #15786]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HIMLAURET ***
+
+
+
+
+Produced by David Starner, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders
+
+
+
+
+
+
+HIMLAURET ELLER DET PROFETISKA ORDET
+
+Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram
+
+
+AF
+
+F. FRANSON
+
+
+CHICAGO: CHICAGO-BLADETS FÖRLAG. 1898.
+
+
+
+INNEHÅLL:
+
+                                           Sid.
+Företal                                      3
+FÖRSTA AFDELNINGEN.
+  Domedagen och den sanna beredelsen derför  7
+ANDRA AFDELNINGEN.
+  Vakna! Vakna! Uppb. 1-5                   18
+TREDJE AFDELNINGEN.
+  Jordens eröfring begynner. Uppb. 6-7      39
+FJERDE AFDELNINGEN.
+  De 70 årsveckorna                         66
+FEMTE AFDELNINGEN.
+  Jordens eröfring fortsättes.  Uppb. 8-9   76
+SJETTE AFDELNINGEN.
+  De tusen åren, m.m. Uppb. 20             158
+SJUNDE AFDELNINGEN.
+  Det nya Jerusalem. Uppb. 20-21           177
+ÅTTONDE  AFDELNINGEN.
+  Efter de tusen åren                      183
+NIONDE AFDELNINGEN.
+  När kommer Kristus?                      203
+TIONDE AFDELNINGEN.
+  Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna  219
+ELFTE AFDELNINGEN.
+  Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens
+  ankomst kan inträffa när som helst       250
+TOLFTE AFDELNINGEN.
+  Brudens inbjudning till sin brudgum      266
+Slutord                                    271
+Diagram
+Tre öfversigtstabeller
+
+
+
+
+FÖRETAL.
+
+
+Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens
+evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte
+utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att
+höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så
+särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att
+jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi _verkliga_
+uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och
+den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var
+i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra
+kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland
+de rationalistiske presterna.
+
+Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på,
+om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus
+tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi
+församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi
+läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef,
+att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre
+nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus
+låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven--hvadan sålunda uttrycket
+enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt--var det dock i
+verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han
+nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott
+tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning
+slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till
+tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag
+är = 1,000 år, så är en _timme_ (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda
+utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m.
+("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34),
+jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta
+öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick
+Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år
+313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef
+af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från
+korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på
+sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt
+vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande,"
+Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen,
+enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår
+påskmorgon.
+
+De 63 åren _innan_ Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens
+svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och
+törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att
+församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5
+påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid
+beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid,
+omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda _det
+himmelska uret visar_ kl. 5 påskmorgonen.
+
+
+När uppstod Jesus?
+
+Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp,"
+Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes
+sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!
+
+Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum,
+till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att
+de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss
+lefvande _efter två dagar_; på _tredje_ dagen skall han resa oss upp, att
+vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis
+stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de
+årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå,
+att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling.
+Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta
+Israel lefva för hans ansigte."
+
+Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret--det profetiska
+ordet,--blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna
+önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid
+att skrifva. Den vill vara _ett pekfinger_ på bibelns säkra ur--dock ej på
+några _minut-_ eller _sekundvisare_, ty sådana har himlauret inga--utan på
+dess _timvisare_. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och
+böra veta den _ungefärliga_ tiden, eller när han är "nära för dörren,"
+jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär
+i sitt sköte.
+
+Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes
+bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, _se noga på
+uret_, d.v.s. _stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din
+egen bibel_, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt
+om att--_det är tid att stiga upp!_
+
+Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.
+
+_F. Franson_.
+
+
+
+
+FÖRSTA AFDELNINGEN.
+
+Domedagen och den sanna beredelsen derför.
+
+
+Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket
+mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i
+allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i
+nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon
+annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på
+försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig
+i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.
+
+Vi vilja begynna med betraktelsen af: _Domedagen och den sanna beredelsen
+derför_.
+
+"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa,
+att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af _en hel bok_ i
+bibeln, nämligen _Uppenbarelseboken_. Hvad är väl egentligen summa summarum
+af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21,
+hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken
+ingenting annat än _en framställning af domedagens olika händelser_.
+
+Hvad är väl _första_ kapitlet, om ej en beskrifning på _domaren sjelf_,
+Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.
+
+Hvad innehålla väl _andra_ och _tredje_ kapitlen, om ej _sju varningsbref_
+från _domaren_ till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer,
+så att de må undgå att med verlden fördömas?
+
+Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck
+i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om
+du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall
+utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra,
+han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina
+om, att "_domen_ skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan
+dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra
+upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just _domen_ öfver
+Guds folk--åtminstone rörande _den_ frågan, huruvida de ega _lif_ eller ej.
+_Efter_ upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då _lönen_ skall
+utdelas.
+
+Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som
+_dömts_ "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," _efter_ deras
+upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att
+han har rätt också att _döma_ den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han
+bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen
+(= testamentshandlingarna till jorden och _symbolen af hans
+domarevärdighet_) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling
+sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.
+
+Hvad utgöra kap. 6-19 annat än _domens_ utförande öfver jordens folk,
+förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos
+profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig
+rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar
+hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.
+
+Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa
+kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af
+jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9
+har det redan gått så långt, att det talas om "_de öfriga_ menniskorna, som
+ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede
+kom och tiden, att de döda skulle _dömas_;" kap. 12: _Domen_ öfver satan
+att nedkastas; kap 13: _Domen_ öfver menniskorna _genom_ antikrist och den
+falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans _dom har_ kommit;" kap. 15:
+"Dina _domar_ ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har
+_dömt_ så;" "sanna och rätta äro dina _domar_;" kap. 17: "Kom hit; jag
+skall visa dig _domen_ öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som
+har _dömt_ henne;" kap. 19: "Han har _dömt_, den stora skökan," och _domen_
+öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: _Domen_ öfver satan och
+_domen under_ de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om
+t.ex. _Jeftah_, att han _dömde_, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6
+år, eller om _Simson_, att han hade _dömt_ Israel i 20 år); och slutligen
+_domen_ framför den hvita tronen, v. 11-15.
+
+Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom,
+d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer
+under de tusen åren. "De skola _regera_," läsa vi, "i evigheters evighet,"
+eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke _under_
+"tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus
+sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24),
+utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas
+tidsåldrar.
+
+Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit,
+att den utgör en beskrifning på _domedagen_ eller "Herrens dag," som den
+kallas i Uppb. 1:10.
+
+Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett
+hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det
+hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja
+vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera
+ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den
+yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"--alla uttryck, hvarmed
+nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så
+tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så
+mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande
+uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från
+barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag
+på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti
+2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas _doms_ och förtappelses
+_dag_," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är,
+nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år,"
+och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt
+på tiden _före_ Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra
+en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och
+visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt
+årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.
+
+Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse
+och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin
+sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och
+våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror
+måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är
+bunden.
+
+Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis
+evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det,
+att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan
+detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de
+tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den
+hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls
+in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen"
+och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af
+yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess
+morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som _uppenbarar_
+händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens _början_,
+20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola
+"elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå,
+förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller
+slutet af dagen. Åter kommer _Uppenbarelseboken_ oss till hjelp och visar,
+att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens
+slut, 21:1.
+
+Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle
+vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga
+föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig
+och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att
+_döma_ jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i
+händerna, alla berg juble, när han kommer till att _döma_ jorden." Orsaken
+till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall
+_döma_ jordens krets med _rättfärdighet_ och folken med _rättvisa_," vers
+9.
+
+När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud
+skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna
+dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med
+den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk.
+13:35.
+
+Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och
+genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga
+straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de
+derpå följande tusen fridsåren--med andra ord den tid, då han gör sig känd
+såsom _Herre_. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord:
+"Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud
+allsmäktig, men under mitt namn af _Herren_ gjorde jag mig icke känd af
+dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var _Herre_, då han såg
+straffdomarne öfver Egypten.
+
+Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si,
+_Herrens_ dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra
+landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall
+göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld
+från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid
+_Herren_ Sebaots harm och på hans _glödande vredes dag_." Es. 13:9, 12.
+"Hvad viljen I med _Herrens_ dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall
+gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am.
+5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och
+Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När _Herrens_ dag låter höra
+sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd
+och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och
+dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de
+befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att
+de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot _Herren_, och deras
+blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven
+deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på _Herrens_
+vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han
+skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.
+
+Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och
+andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren--söken ödmjukhet!
+Törhända kunnen I varda bergade på _Herrens vredes dag_." Sef. 2:3. "Jag
+skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa
+skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen
+på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden
+_alla_ varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "_allt_ kött förgicks"
+och "_alla menniskor_," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att _några,
+nämligen de åtta, blefvo räddade_. Så ock här. Några af Israel och några af
+de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att
+fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages
+af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag
+kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina
+fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung
+öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11,
+att _alla_ öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter
+år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira
+löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "_dag_, som brinner såsom en
+ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för
+några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.
+
+Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara
+morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom
+"rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom
+morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga
+timmar för att bli upptagna. _Brudskarans upptagande är första
+tilldragelsen på Herrens dag_. Derefter komma straffdomarna, som afslutas
+med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget;
+det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir
+frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga
+länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga
+länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å
+ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan
+_solen_, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara
+tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste,
+jorden någonsin skådat.
+
+På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början
+endast från _solens_ uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa,
+att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens
+stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända
+eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och
+förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena
+sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora
+antikristiska arméerna. Det var denna _Herrens dag_, som icke skulle komma
+öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn"
+och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och
+regera _tillsammans_ med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika
+orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare
+skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna
+meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en
+upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall
+straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på
+en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem
+för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att
+bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen
+af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska
+Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå
+ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera
+senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de
+_heliga_ skola _döma_ verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola
+hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom
+våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller
+mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre
+straffdomar bli dem tillmätta.
+
+
+
+
+ANDRA AFDELNINGEN.
+
+Vakna! Vakna!
+
+
+Uppenbarelseboken. Kap. l-5.
+
+Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att
+_underlägga sig jorden_ och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa
+som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han
+låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock
+Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett,
+att han skall göra sig känd såsom _Herre_[1] och att menniskorna måste
+välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar
+(= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för
+mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta
+handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas
+tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de
+skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin
+själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle
+DÖDAS, både _liten_, och _stor_, både _man_ och _qvinna_." 2 Krön.
+15:12, 13.
+
+Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna
+tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma
+skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro
+de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han
+ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att
+genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven.
+Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att
+menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart
+förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet
+och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.
+
+Uppenbarelseboken handlar sålunda om _framtiden_, och hvarje tolkning af
+den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad
+från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95),
+strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att
+Herren visat Johannes, "hvad som snart _skall_ ske" (märk, icke hvad som
+har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1,
+framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan
+hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi
+himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må
+synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det
+förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika
+_bokstafligt_ som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att
+Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja
+vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den
+helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju
+berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden,"
+förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras
+vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras
+vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål."
+"Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen
+"den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång
+träda fram på verldsarenan.
+
+Vi sade, att första kapitlet beskrifver _domarens utseende_, hans, som
+vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju
+församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta
+bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller
+församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga
+från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans
+ögon äro en _domares_, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick
+så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med
+styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa
+måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten")
+påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på
+hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan
+äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är
+herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen,
+blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver"
+o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de
+församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det
+förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett
+sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande
+troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft
+ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot
+hvarandra, se _domaren_ står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han
+sade: "Dömen derför icke i förtid, innan _Herren kommer_." 1 Kor. 4:5.
+Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan
+anseende till person _dömer_ efter hvars och ens gerning, så vandren i
+fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.
+
+Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga
+vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds
+församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först
+rörande egandet af _lifvet_, och för det andra rörande _lönen_.
+
+Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket
+sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi
+ock arfvingar," Rom. 8:17; "_de_, som hafva dött i Kristus skola uppstå
+först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "_vi_, som lefva," (icke några
+endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola
+upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att
+_I mån aktas värdige_ att undfly allt detta, som skall komma, och att
+ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom _tron_ togs Enok
+bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild _värdighet_, som till
+och med en _troende_ måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta
+sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas,
+kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en
+_troshandling_ å vår sida--likasåväl som en allmaktshandling, å
+Guds--framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de
+kunna taga ett sådant trossteg?
+
+Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den
+process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det
+ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en
+process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då
+höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta
+sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva
+sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det _något nytt som måste
+fram_, nämligen _den förhärligade kroppen_.
+
+Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas
+genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli
+förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina
+uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant,
+då han sade: "Att jag _om möjligt_ måtte hinna fram till uppståndelsen från
+de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi
+om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl _in_ i paradiset.
+Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck,
+då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara
+funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."
+
+Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva
+afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets
+boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde
+det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de
+afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens
+ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och
+kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan
+grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu
+högre grad än här. "Men nu _förblifva_ tro, hopp, kärlek, dessa tre."
+1 Kor. 13:13.
+
+Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något
+_sådant_ tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det
+ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många
+fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet,
+eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka
+såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro
+"sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet,
+njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja.
+De äro afund-_sjuka_, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro.
+Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till
+himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har
+inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem
+qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det
+förekommer lika orimligt.
+
+Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan
+inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan
+antingen att taga till sig salfvan från Gilead och _bli friska_ eller ock
+att _dö_ den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens
+tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa
+sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot
+andens röst, som bjuder honom _alltid tala sanning_; förtalerskan, som gör
+detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den
+enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och
+icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och
+tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock
+fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den
+smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda
+umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är
+detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder,
+hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö
+utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till
+hvilket pris som helst få den botad--sådana predikanter, sådana
+församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer,
+om ej en förändring inträder.
+
+De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty _Gud kan ej lemna qvar
+ett enda af sina barn_, äfven om de äro svaga. Nej, _dessa äro icke barn,
+när han kommer_, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid
+källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller
+lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom--_andliga lik_, och
+_sådana_ måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna
+ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de
+måste blifva qvar, äfven om hvarken _de sjelfva_ eller _andra_ misstänka,
+att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det
+den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på
+allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De
+vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom,
+de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom
+Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de _kunna_
+förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid
+det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De
+göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.):
+"Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då
+_vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem_." Af de tio
+jungfrurna blifva hälften _fåvitska_ jungfrur. Af de sju församlingarna var
+det _endast två>_, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall _du_
+blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall _jag?_
+
+Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras
+två gånger, först huruvida de hafva _lif_ eller ej, sedan med afseende på
+vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och
+verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas,
+hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett
+Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig
+helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir
+upptaget, kommer dock ej att erhålla den _lön_ som andra, hvilka, lefvat
+hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det
+_arbetet_, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom
+_förbön_, _samtal_ eller _vandel_, som de andra utfört.
+
+Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas?
+Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man
+ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit
+"rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt,
+broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling,
+hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje
+uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en
+spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall
+göras. Det är _här_, vi sitta i väfstolen, det är _der_, vi bära drägten.
+Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva _vandrat_ i
+anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid
+båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan
+lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de
+troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti
+deras andliga lif och--dö.
+
+De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan
+hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske
+förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen:
+"Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första
+gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på
+läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du
+nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig,
+annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.
+
+Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit
+en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den
+förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att
+dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den
+sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf."
+Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din
+hjertedörr, ehuru du kallar dig troende--Herren "skall utspy dig ur sin
+mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.
+
+Men å andra sidan: håller du på att tåligt _lida_ för hans skull, då väntar
+dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de
+öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud
+inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens _snara_ tillkommelse och
+bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) _sjelfva
+frestelsetimmen_, d.v.s. från sjelfva den _tid_, då den stora
+antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord:
+"Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar
+äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två,
+till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens,
+missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen
+_lidandets_ krona, 2:10, och vakandets och _verkandets_ krona, 3:11.
+
+
+
+
+Kap. 4.
+
+
+Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3,
+huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i
+himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de
+fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom _prester_ och
+de senare såsom _konungar_.
+
+Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om
+möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete
+är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att
+tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder
+för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets
+välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så
+offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland
+äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen
+bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds
+församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas
+böner," 5:8, samt få vara medel till _välsignelse_ för jordens folk under
+de tusen åren.
+
+Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring
+omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en
+jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit
+ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad
+ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af
+honom, att tillbedja honom skall blifva vår _käraste_ sysselsättning. De
+tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de
+kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se
+5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra
+jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De
+"tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt,
+11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga
+deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar.
+Johannes, som endast "i _anden_" var på Herrens dag, förstod ej, huru
+jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske
+till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden--_han grät af
+fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike_. Strax skyndar
+en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta
+inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan
+i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full
+blomma.
+
+Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan
+sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att
+aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att
+undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom
+upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma
+ur "den _stora_ bedröfvelsen."
+
+Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der
+_alla_ englar sägas stå omkring tronen och omkring de _äldste_. Här talas
+om _alla_ änglarna, och dock om en _annan_ klass, nämligen de äldste.
+Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga
+äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar
+eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2,
+om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de
+förnämste furstarne"--bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1
+kallas "den store fursten"--uttryck, som låta oss förstå, att det finns
+andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder
+egentligen äldre) eller _yngre änglar vet bibeln ingenting_; hvad den
+deremot vet af är _församlingsäldste_, såsom representanter af Guds
+församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan
+för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det
+välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya
+testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på
+_jorden_, äro _menniskor_, hvarför skulle ej "de äldste," som representera
+Guds församling _i himmelen_, ock få vara _menniskor_.
+
+D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf
+patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla
+och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda
+skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet
+utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i
+striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."
+
+Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock
+icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du
+har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.
+
+Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet
+"oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta
+manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti
+den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett
+annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot.
+För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex
+Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och
+profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan
+äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript,
+att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland
+bibelkommissionens.
+
+Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att
+dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf
+apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."
+
+Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort _dem_" åt vår
+Gud till ett konungadöme och till prester, och "_de_" skola regera på
+jorden.
+
+Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt
+berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af
+församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle
+vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet
+"_dem_" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen
+och aldrig ordet _oss_. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af
+troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva,
+begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.
+
+Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa
+tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i
+somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju
+dessutom om _änglarnas_ hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad
+de _sade_ (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda
+varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa
+den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på _sammanhanget_.
+I kap. 3:21 står _löftet_ till Guds församling att få sitta på tronen, och
+i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i
+_uppfyllelse_, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom
+representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara.
+Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro
+desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den
+framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att
+de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den
+presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.
+
+Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara
+förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro
+äfven köpta med Kristi blod af _allehanda_ folk." Utaf dessa fyra lifsväsen
+var det första likt ett _lejon_, hvilket tyder på _konungslighet_ (lejonet
+är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på _uthållighet_
+(uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och
+natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd,
+insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt _en flygande örn_,
+lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta
+drägt _snabbt_ förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens
+befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på
+jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]
+
+De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom _tillbedjare_ (de "sutto"),
+under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i _full verksamhet_ med
+den _konungsliga värdighet_, den _ihärdighet_, den _insigt_ och den
+_snabbhet_ samt med den stora _förmåga att öfverskåda_ både framtiden, det
+förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon
+_framtill, baktill_, under vingarne och _rundt omkring_ tyda på. En
+vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som
+dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden,
+voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få
+draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade
+uppståndelsen egt rum, hade ock _de lefvande troendes förvandling
+försiggått_.
+
+
+Kap. 5.
+
+Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på
+jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen,
+som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas
+brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på,
+äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i
+besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en
+enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna
+ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan
+bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet _för
+att öppnas_, var _brudeskaran i skyn_. Pris ske Gud för denna härliga
+sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma
+till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast
+slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref
+på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt
+köpebref med de deruti bestämda vilkoren."
+
+Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall
+"förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och
+utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle
+blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta
+innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren.
+På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas
+namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.
+
+Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket
+är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i
+himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den
+Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och _åt honom blefvo gifna
+välde och ära och konungadöme_, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det
+är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss
+äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att
+öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid
+frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans
+hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta,
+tills han fick det af sin fader.
+
+Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog
+bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst
+jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om
+hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de _101 millioner
+änglar_, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se
+det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot
+Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras
+skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt"
+jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan
+jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. _Lammet_
+skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna
+ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett _lamm_ bära spiran. Det heter
+egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans
+hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få
+lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga
+är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela
+Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27
+gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en
+enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut
+nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa
+lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han _måste_, ty, såsom vi
+redan sagt, _jorden måste eröfras till hvad pris som helst_. Skönt är
+emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden
+erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror
+skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.
+
+
+
+
+TREDJE AFDELNINGEN.
+
+Jordens eröfring begynner.
+
+
+Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.
+
+I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och
+dock, huru skönt är det ej, att
+
+
+det första inseglet
+
+tros vara _ett fredsanbud till de upproriska_, som kanske ännu knappt
+hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen--eller kanske hos
+de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och
+danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl
+in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade
+tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga
+ville jag uppbränna. Eller--man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre
+fred med mig!"
+
+"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den
+_hvita_ hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig
+"med manteln, _doppad i blod_," eller med, "det hvassa svärdet" och
+jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han
+säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar
+den." Att han är beväpnad med _båge_ och ej med svärd visar, huru han kan
+träffa sina fiender _på afstånd_. Många skola då falla Herren till fota,
+både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna
+länderna.
+
+Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att
+deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!"
+utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en
+orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa
+nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve
+frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma,
+förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista
+kapitlet.
+
+Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva
+vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt
+säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina
+ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle
+jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar _på
+jorden_. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp.
+Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden
+redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma
+att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt
+de förut gått i förhärdelse.
+
+D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland
+jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp.
+Bruden _var_ vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket
+att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att
+det är _församlingen_, som liknas vid de tio jungfrur, utan _riket_. "Då
+skall _himmelriket_ varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra
+riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn,
+såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette
+vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att
+"vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock
+massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas
+vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna
+liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan
+"halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och
+_martyrdöden_ vänta nämligen dem, som då omvända sig.
+
+Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att
+tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten
+af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de
+sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl
+dem, som vilja omvända sig.[6]
+
+Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två
+vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända,
+troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre
+änglar," omtalade i kap. 14:6-10.
+
+Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "_och se_",
+kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden
+blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena
+inbjuda till att _komma och se på_, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi
+utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s.
+representanter af Guds församling, hvilka _frammana_ de fyra hästarna
+enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."
+
+Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få
+frammana den _hvita_ hästen, som tyder på den stora väckelsen, _innan_ vi
+frammana de andra ryttarne, som tyda på _krig_ (den andra), _hunger_ (den
+tredje) och _pest_ (den fjerde). Ropet: "_Kom_" från våra läppar der uppe,
+skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre
+Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till
+judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande
+af _hvilka medel som helst_."
+
+En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas
+borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra
+medel tillgripas; och så hafva vi
+
+
+det andra inseglet
+
+med det _verldskrig_, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den
+_röda_ hästen är troligen _antikrist sjelf_. Den _röda_ hästen passar
+mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket
+betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera
+obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af
+2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att
+de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig
+villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda _dömda_,
+som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga
+villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej
+heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att
+Gud sänder ryttaren på den _röda_ hästen omedelbart efter ryttaren på den
+_hvita!_ De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket
+elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom
+t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden
+borttagas från _hela jorden_. Ett slagtande skall icke endast förekomma
+emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser,
+religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan
+arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga,
+emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan
+höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade
+folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då
+på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i
+upplösningstillstånd.
+
+
+Det tredje inseglet.
+
+På verldskriget--nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga
+på--"verlds_slagtandet_" (de skulle _slagta_ hvarandra) följer den
+förfärligaste _hungersnöd_. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så
+dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön,
+en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas _familjer_
+intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.
+
+
+Det fjerde inseglet.
+
+På hungersnöd följer _pesten_, som här kallas "döden" i samma bemärkelse,
+som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den _blacka_, likfärgade
+hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen
+slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och
+pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af
+jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor.
+Vid
+
+
+det femte inseglet
+
+se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det
+första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning.
+De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb.
+20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade
+på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första
+3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan
+uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första
+delen af versen.
+
+Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i
+mellantillståndet. De aflidna kunna _bedja_--"de ropade med hög röst." De
+kunna _vänta_ på fulländningen--"huru länge dröjer du?" De kunna vara
+_medvetna om, hvad som försiggår på jorden_. De visste, att deras blod ej
+var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna
+_höra_--de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få _uppenbarelser_--de
+fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle
+dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn,
+men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena
+vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de
+vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen,
+hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk
+salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med
+_gå_ i sömnen (somnambulister).
+
+När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag
+min andedrägt. Nej, _anden--den egentliga varelsen--_lefver, äfven sedan
+den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att
+bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra
+med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta:
+"Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst,
+i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare _derigenom_, att
+han dött. De döda uppstå ju _samtidigt_ med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18.
+Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva
+inträffat _samtidigt_ med hans arbete på jorden (om han valt att stanna
+der) framgår tydligt deraf, att han måste _välja_ och taga endast _endera_
+delen. _Eljest hade intet val behöfts_, i ty att han ju kunnat taga den ena
+"delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen"
+("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade
+hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.
+
+Huru särskildt troende, som erhållit det _eviga_ lifvet, kunna tro, att de
+skola vara _utan detta eviga lif_--apostlarna nu snart i 2,000 år--emellan
+döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det
+frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla
+fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en
+naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan
+endast _kropp_. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen,"
+der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa
+själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling
+på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus
+i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro
+fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om
+han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs
+12:te kap., att han trodde på _möjligheten_ af ett tillstånd _utom_
+kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.
+
+Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för
+att bevisa, att de troendes _andar_ icke ens kunna vara komna till
+_paradiset_. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och
+dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra
+sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det
+ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu
+icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke
+en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin
+brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet
+som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda
+af Sveriges städer), att han "uppfarit" till _städerna_ (i landet), lika
+litet kan det sägas om David, att han farit upp till _himlarna_ (till
+_alla_ sålunda), derför att hans _ande_ kommit in i en enda af dem. Men
+hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är,
+att det var _Kristus_ och _icke David_, som farit upp i himlarna _för att
+såsom medregent sitta på faderns högra sida_. Det är denna senare del af
+versen, som är dess hufvudklämm.
+
+Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och
+som _såsom uppstånden_ har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David
+eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så
+länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till
+paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, _hela David_ är
+der, d.v.s. hans själ _med hans förhärligade kropp_. Men till och med då är
+han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den
+platsen innehafves af _Kristus ensam_, och det var just detta, Petrus ville
+bevisa.
+
+På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur
+sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den,
+att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det,
+som sker "under solen," v. 6, d.ä. _på jorden_. Här står sålunda intet ord
+om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud
+undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v.
+7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.
+
+Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du
+far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då
+är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det
+lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket
+något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de
+äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den,
+som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning,
+verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9,
+d.ä. för _denna jorden_--ty det _är just om den saken, det är fråga_. Om
+en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen
+så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty
+snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I
+hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej
+skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen,
+under sömnen, utan endast, att de ej kunde få _den_ njutning och kunskap,
+_hvarom han talade_. Ännu mindre menade han, att de skulle
+_tillintetgöras_. Likaså här.
+
+Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom
+somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla
+tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den
+"lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid,"
+Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna _tacka_ för tidens
+välgerningar, vi kunna _njuta af Jesus_--hvilket väl blir vår hufvudsakliga
+sysselsättning--vi kunna _bedja_ om Guds saks framgång på jorden--o, hvilka
+trosböner!--och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11,
+samt innerligt _vänta_ efter hans uppenbarelse--detta dock mest för Jesu
+egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår
+fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en
+lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från
+grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens
+tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus
+under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt
+"hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du
+dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig
+dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare
+lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat
+på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver
+efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten
+att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den
+rike mannen och Lasarus.
+
+Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret
+äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina
+kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan
+de äro den sista domstidens blodsvittnen."
+
+
+Sjette inseglet--det stora bönemötet.
+
+Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men
+äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.
+
+När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det
+ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för
+oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska
+uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var
+det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer
+Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap.
+12:6 med kap. 12:14), eller att med en _tid_ sålunda menas ett _år_.
+Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en
+drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall
+svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt.
+24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de
+ogudaktiga skola få se menniskosonen _sitta_ på kraftens högra sida"--då
+kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men
+under hvilken särskild _tid_ af denna dag det händer, vore svårt att se
+utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske,
+hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det
+sjette.
+
+Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra,
+nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände,
+att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena
+eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs _efter_ Jerusalems förstöring
+enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del
+svårigheter undanröjda.
+
+Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det
+andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi
+ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i
+sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en
+af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och
+"förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens
+början. Uppb. 11:2.
+
+För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg,
+att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord
+till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men _judetroende_, och
+hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu
+medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej
+judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud
+visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af
+evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest
+hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var
+medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen
+_församlingens_, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens
+ord, ville naturligtvis äfven säga _henne_ något.
+
+Vidare visste han, att _efter_ församlingens undanryckande, under sjelfva
+vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket
+skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet
+passa för _alla_ dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans
+lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den
+särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt
+utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti
+Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som
+helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje
+klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende
+under Jesu tid före hans död voro förelöpare.
+
+Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att
+den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt
+blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like:
+konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler
+och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika
+och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej
+Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se
+Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte,
+som sitter på tronen, och för lammets vrede!"
+
+Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla
+_lammets_" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens _äfven under
+inseglens_ förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit
+så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De
+borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.--De borde
+hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300
+millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och
+nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.
+
+Här några ord angående
+
+
+betydelsen af vreden.
+
+Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen,
+vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara
+med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof
+att vara på jorden under de _två_ första och slippa den sista. Begge dessa
+klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande
+vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet,
+hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står
+icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan _den_ tillkommande
+vreden. Det är från denna _särskilda_ vrede och från _hela_ denna vrede,
+som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från
+vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att
+vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem,
+som _frälsas_ under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds
+församling af Herren sjelf tages _helt bort från jorden_. De tro sålunda,
+att "_Guds son, hvilken de vänta från himmelen_," skall _genom denna sin
+ankomst_ frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.
+
+Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära
+vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver
+antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De
+mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att
+hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena,
+att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande
+vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det
+"de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar.
+Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan _vredesskålarna_
+utgjutas.
+
+Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det
+måste _taga tid_ för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars
+utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under _den_ tiden på jorden,
+som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds
+församling, som blef upptagen före vreden; 3) att _antikrists förföljelser_
+just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar
+nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda
+sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans
+förföljelser.
+
+Lägg vidare märke till 4) den _vedermöda_, som de arma menniskorna då måste
+lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de
+sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att
+antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro _samtidiga_ händelser,
+att de två förra fortsätta ända till _slutet_, likasåväl som vreden, och,
+om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra.
+Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda,
+emedan det kommer genom och till menniskorna.--Gud _sänder_ det,
+menniskorna _lida_ det; det är hela skilnaden.
+
+Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från _vreden_. Derom äro alla
+ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade
+blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är
+Guds _vrede_ endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att
+t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela
+mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela
+vreden. De äro _afslutningsprocessen_ på vreden,--det är nu allt. Vreden
+synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så
+fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro,
+eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju
+basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med
+basunerna och slutar med skålarna.
+
+Men hafva vi då _vrede_ (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa
+insegel och basuner? Ja, och alldeles _liknande vrede_ till och med. Den
+andra _skålen_ utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra _basunen_
+ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad,
+men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje
+utgöt sin _skål_ i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4;
+den tredje _basunen_ ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna
+vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin _skål_ öfver
+solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8;
+"den fjerde ängeln _basunade_ och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12.
+Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt _mörker_,
+den andra gången onaturlig _hetta_. Vrede båda gångerna.
+
+Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk _på jorden_, 16:15, _likasåväl_
+som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att
+Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra
+tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid
+femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna,
+9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den
+sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och
+vedermöda för menniskorna.
+
+"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de
+troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre
+kunna antaga, att de skola få vara på jorden under _skålarna_ och _borta_
+under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon
+direkt "nöd, som står i förbindelse med _antikrists_ uppträdande," hvaremot
+det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna--då
+utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens,
+de _andar_ utgå, som _värfva rekryter_ för _antikrists armee--_ som Guds
+barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform.
+Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad
+såväl under basunerna som under vredesskålarna.
+
+Men huru är det då under _inseglen_? Är der någon vrede under dem? Vi hafva
+just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och
+med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga
+krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens
+befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den
+snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist--är det icke
+vrede såväl som vedermöda och nöd?
+
+De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig
+från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds
+barn--för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som
+helst--använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.
+
+De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från _vreden_
+vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro
+borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de
+troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till
+och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina
+händer, sigtande på dem.
+
+Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta
+påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och
+de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i
+Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.
+
+Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet.
+Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen _ifrån
+Herren_ blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres
+hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa
+svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade
+vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v.
+12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o.
+s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke
+heller är der någon skillnad, om vi stanna vid _hvilka_ som dömas.
+
+Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden
+öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I
+Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför
+Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva
+blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk
+kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han
+kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.
+
+Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till
+oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva
+drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti
+kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14
+försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på
+något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef
+synlig jemte tronsittaren och lammet.
+
+Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig
+så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt,
+att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir _synlig_ för
+jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som
+drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den
+uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af
+vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som
+antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.
+
+Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid
+möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara
+en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla
+så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till
+skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva
+menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och
+dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt
+på hästen och med hans här," 19:19.
+
+
+
+
+Kap. 7.
+
+
+Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under
+vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa
+menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer,
+adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen
+förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar,
+engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v.,
+sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla
+folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass,
+bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2)
+att _församlingens_ nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres
+på judar och de andra folken, är slut.
+
+Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två
+klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för
+att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt
+står, att de beseglas för att kunna _blifva qvar_ under vedermödan och dock
+ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.
+
+Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, _som komma_ ur den _stora_
+bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan
+_den_ stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan _komma_. Johannes ser
+dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan
+att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna
+syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de
+fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den
+"skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna
+tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas
+vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa
+144,000 _skulle_ beseglas (ej _hade blifvit_ det) 7:3, ser Johannes redan
+den stora skaran _komma_ ur den stora vedermödan.
+
+Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och
+medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige
+herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra
+Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "_Krig_" (andra inseglet), "_hunger_"
+(tredje), "_pest och vilddjur_" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som
+sändas mot den upproriska jorden.
+
+Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?--Jo, icke mindre än tre
+grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan--ja, af hvilka
+många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye
+härskaren:
+
+1. Själarna under altaret, hvilka _dö_ som martyrer genom halshuggning,
+6:9.
+
+2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.
+
+3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det
+samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.
+
+En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått
+till _paradiset_; en annan får stanna på _jorden_, ehuru beseglad _emot_
+straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till _himmelen_. Både
+paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af
+rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den
+"hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.
+
+Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina _kläder_.
+Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder--hvarmed enligt kap. 19:8
+menas _lefvernets_ rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga
+handlingar")--hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om,
+att Herren är oss af Gud gifven till _helgelse_ och _förlossning_, 1 Kor.
+1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta
+det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit _kläderna_ och voro så
+passande att upptagas.
+
+Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden,
+på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade
+förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel.
+Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna
+förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna
+att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och
+knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver
+att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf
+portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut
+upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den
+utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som
+andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för
+Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som
+sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor,
+afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "_alla_ folkslag och
+stammar och folk och tungomål."
+
+Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de
+144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt
+sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna.
+De kallas ju dessutom "Guds _tjenare_," v. 3. Dock ej så till förståendes,
+som att de judar, som _nu_ blifva sant omvända, skulle blifva qvar och
+blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem
+upplyftade, men _derefter_ komma dessa 144,000 att vakna upp, och det
+kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt,
+att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller
+ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna,
+komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina
+medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att
+han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många
+predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några
+af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då
+behöfva de dem."
+
+"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så
+nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på
+den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej
+mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren
+kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för
+hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!
+
+Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit
+satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de
+144,000, som Guds _tjenare_ på jorden, själarna under altaret, _tjenande_
+Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran,
+"_tjenande_ honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa
+afdelning.
+
+
+
+
+FJERDE AFDELNINGEN.
+
+De 70 årsveckorna.
+
+
+Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels
+sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge
+vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att
+förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.
+
+Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i
+skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias
+profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och
+bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v.
+4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en _delvis_ återställelse af
+Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels
+_fulla_ återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att
+Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets
+(= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.
+
+Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter
+70 sjuor," nämligen af _år_ (ty det var angående _år_, han hade frågat, v.
+2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar
+inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och
+"skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle
+frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för
+syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna
+drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle
+då varda byggdt och smordt.
+
+Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder:
+1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434
+år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de
+70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att _staden_
+Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när _templet_ skulle byggas.
+
+Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första
+regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som
+dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung
+Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2,
+ty då gafs tydlig befallning att uppbygga _staden_. Detta inträffar år 454
+före Kristus.
+
+Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på
+stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år
+skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi
+ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller
+hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans
+dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut
+omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. _efter 483 år skulle
+Messias dödas_.
+
+Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29
+efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten
+för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år _före_
+vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den
+_vanliga_ tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att
+förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första
+69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från
+profetian sjelf och från historien--profetians uppfyllelse. Helt
+annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor),
+sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69
+endast till _Kristi död_, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de
+tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.
+
+Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty
+att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som
+föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid
+Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems
+förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.
+
+Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte
+att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de
+sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket
+är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty
+att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra
+verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens _Gud_ skulle upprätta ett _rike_, v.
+44. Det var talet om detta _Gudsriket_, som gjorde, att hela Palestina kom
+i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk,"
+och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde
+underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger
+ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "_han
+drog sig undan_." Men vid ett senare tillfälle drog han sig _icke_ undan,
+nämligen vid intåget i Jerusalem.
+
+Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer _en konung_ i Herrens
+namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare,
+näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut;
+det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt
+Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och
+bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus"
+då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett
+obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras
+synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om
+dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: _Jesus erbjuder sig vid
+detta tillfälle att blifva deras konung_. Han ville liksom säga: "Nu hafven
+I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka
+jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda
+lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och
+rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och
+derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga
+konungadömet och införa de tusen årens härlighet."
+
+Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom
+i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den
+69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från
+deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort
+Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad,
+och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar
+såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till
+hedningarna och upprättat riket.
+
+Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om
+judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det
+skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är
+helt enkelt så här: _det skedde icke så_, och det visste Gud. Och just
+derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med
+försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga
+det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin
+allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en
+annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i
+första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd
+sig att blifva.
+
+Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men
+då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss _döda_ honom, så blir arfvet
+vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för
+konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också
+konungen dem, då "_slutade judarnes klocka att gå_," och sedan har den
+stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen
+Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir
+fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då
+uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de
+årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser,
+kap. 6-19, uppfyllas.
+
+Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen;
+församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas
+dermed, att den _upptages_--då, men ej förr, begynner åter den rensning
+af templet, den judafolkets omvändelse som _ett helt_ och de straffdomar
+öfver hedningarna--med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han
+förra gången ej fick utföra, och då _skall_ det ske, med eller mot deras
+vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att
+_rena templet_, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen
+åren; nämligen _ett bönehus för alla folk_. Matt. 21:13; Es. 56:70.
+
+Men af alla templets besökare synas inga andra än _de små barnen_ velat
+hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!"
+Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet,
+Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske
+i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas"
+och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom
+konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och
+mottog hyllning, hvarest han fick den.
+
+Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför
+han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom
+en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska
+fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru
+han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom
+frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället
+för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till
+del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han
+afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle
+få se honom, förrän de skulle välkomna honom med _samma ord_, v. 39, som
+folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare
+han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i
+uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de
+erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i
+den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter
+sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en
+maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och
+åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin
+församling, sin _drottning_, som han vunnit under mellantiden.
+
+Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar
+beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra
+förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som
+Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre ... du, som håller förbundet," v.
+4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist
+och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga
+_förbundet_ och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt
+förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga _förbundet_--och afskaffa
+det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."
+
+Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven
+göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med
+Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från
+det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de
+slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i
+Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse,
+det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds
+bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf
+gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka
+skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.
+
+D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders
+sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra
+uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels
+återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska
+belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: _Förödelsens styggelse_ betyder
+öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens
+upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och
+afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år
+tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af
+veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet;
+midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst
+och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller
+1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes
+eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22.
+Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.
+
+Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år,
+indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de
+tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m.,
+samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer
+framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande
+idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som
+huru många dagar hvar och en behöfver.
+
+
+
+
+FEMTE AFDELNINGEN.
+
+Jordens eröfring fortsattes.
+
+
+Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.
+
+Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det
+sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall
+inträffa.
+
+Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de
+stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi
+i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den
+öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti
+
+
+det sjunde inseglet
+
+eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju
+afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga
+förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar
+beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7
+skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7
+vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att
+räkna med mer än 7 insegel, ty _uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7
+basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna_.
+
+Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på
+dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges
+tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar
+per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391
+dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen,
+dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200
+millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme
+och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att
+utföra deras verk på--som skall bestå uti att på Guds befallning döda
+tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden--så få de
+ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar)
++ 1 dag + 1 timme blir sålunda _391 dagar_ och 1 timme.
+
+Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme.
+Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket:
+"Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet
+"tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2
+tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda
+intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens
+händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest
+skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren
+kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är
+detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te
+och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att
+veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att
+tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.
+
+De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid.
+Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla
+träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis
+på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej
+taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8);
+likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och
+med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De
+andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och
+1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra
+första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista
+talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7
+basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.
+
+Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se
+vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af _omkring
+2-1/2 år_. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så
+mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att
+uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det
+återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren _för de första sex inseglen_. När vi
+återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej
+kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många
+ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den
+stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa.
+Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de
+4-1/2 åren.
+
+Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för
+det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första--för den
+stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än
+för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju
+vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är
+emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer
+mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi
+sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de
+7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa,
+som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen
+kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem _då_
+komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få
+vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de
+4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.
+
+Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap.
+11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När
+upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just
+före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu
+sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de
+följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det
+tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan
+väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens
+hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid
+det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända
+dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel,
+men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att
+vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två
+profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken
+och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att
+deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett
+vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till
+frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna
+under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det
+tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes
+dessa antingen _halshuggna_ eller _förvandlade_ eller _tecknade_.
+
+Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?
+
+Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut
+fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och
+somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och
+hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.
+
+När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra
+inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det
+är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han
+lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till
+öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke
+gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att
+gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det
+att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s.
+före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de
+144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på
+jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket
+"förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en
+förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska
+kroppar under de tusen åren.
+
+Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt
+med dem är att hafva dem qvar på jorden--antikrist och hans anhang till
+förtret--under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola
+då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen
+dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk.
+18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller
+antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger,
+så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela
+jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro
+på _bönhörelse_ rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade
+uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den
+fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde
+tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att
+det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske
+andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja
+om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen
+kommer.
+
+Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på _oljoberget_," Sak.
+14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på _Sions berg_," Uppb. 14:1, strax
+efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren
+skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett
+ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.
+
+Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få
+en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas,
+dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15;
+18:4 m.fl., sedermera).
+
+       *       *       *       *       *
+
+Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att
+tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock
+"de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl
+först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller
+förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att
+nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första
+drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af
+sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä.
+en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp.
+4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som
+skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är
+detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.
+
+Under den _femte basunen_, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna
+så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas.
+Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos
+många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra
+förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att
+"menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan
+_menniskorna_, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men
+ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr
+samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga _alla_
+menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af
+någon annan orsak heller under dessa 5 månader. _Alla_ menniskor _plågas_,
+alla _längta efter döden_ hela tiden och _från alla flyr den_. Underliga
+fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen
+kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att
+förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att
+hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka
+dock ej medföra önskad verkan!
+
+Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från
+"afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda
+andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna
+(troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå
+dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets
+furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka
+sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar.
+Femte basunen är sålunda
+
+
+straffet öfver spiritismen,
+
+öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas
+och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som
+syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden,
+men det är först då, som det egentliga straffet kommer.
+
+Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre
+tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare
+redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så
+stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra
+verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna
+med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur,
+använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan
+del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den _helige_ ande verkat
+som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens
+_onda_ andar sina flesta tillbedjare.
+
+Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på
+denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester,
+guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland
+dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar,
+fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till
+denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna
+slägtingar och af dem få upplysningar och råd.
+
+Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt
+taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls
+stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka
+finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott
+söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och
+inför _hvarandra_, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska
+meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke.
+Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas
+andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd
+straffades med _döden_. "Man eller qvinna, som befattar sig med
+andebesvärjning ... skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För
+detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen
+dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall
+icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es.
+8:19.
+
+Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1
+Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan
+endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt,
+slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om
+spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga
+förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så
+hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle
+skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig
+förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en
+större _spiritistisk frändskap_ emellan dessa äkta män och vissa andra
+qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma
+anledning lemnat sina män och barn."
+
+I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en
+fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en
+inskränkning af hennes rättigheter... Ehuru hon hade en man i Cleveland,
+ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes
+män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio
+män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen
+rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland
+spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande'
+medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med
+själsfränder för att få spiritualistiskt _element_ eller för att meddela
+lifsmagnetism till botande af sjukdomar."
+
+Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så
+mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar
+från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro _aflidna
+menniskors andar_. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som
+icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan),
+att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v.,
+allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det
+språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af
+densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker
+tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att
+göra, än med den man har framför sig.
+
+En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en
+spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de
+troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från
+densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med
+mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva
+bort de orena andar, som frammanas vid mötet.
+
+När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i
+hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i
+besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i
+hvilkas gestalt icke endast _menniskan_ ("deras ansigten voro som
+menniskors ansigten," v. 7), utan äfven _häst, lejon_ och _skorpion_ äro
+förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de
+förra gjorde, utan menniskorna på jorden.
+
+Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar
+sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull,
+och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras
+plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på
+inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar
+skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under
+århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa _på kort
+tid_ för att plåga _andra_--då vill blodet stelna i våra ådror. Skall
+"afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid
+gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då
+hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti
+dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod,
+och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta,
+att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.
+
+Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken
+denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att
+upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon
+kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att
+dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke
+skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och
+praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller
+Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa
+afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en
+kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få
+menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars
+uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af
+veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä.
+circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga
+dessa afgrundssvärmar.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och
+domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen
+
+
+muhammedanismens sista angrepp på verlden
+
+förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden
+Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska
+ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på
+jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet,
+vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som
+återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år,
+en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att
+menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga
+människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig
+icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna
+och afgudabelätena af guld och silfver ... och icke från sina
+mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21.
+Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina
+trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld
+pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt
+under straffdomarna.
+
+Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska
+verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare,
+hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka
+fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad,
+härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både
+ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina
+10 ā 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien,
+Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika
+och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär
+samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i
+strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att
+släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem.
+Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen
+hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana,
+som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej
+heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under
+olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina
+ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande
+död och förödelse omkring sig.
+
+Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat
+uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som
+utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och
+svaflet, som utgick från _hästarnes_ munnar." Ryttarne synas endast
+behöfva följa med.
+
+Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner?
+Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna
+sitt nöje uti att--sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp
+och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först
+blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till
+afgrunden)--fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och
+grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan
+gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte
+inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion
+äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa
+afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.
+
+Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket
+i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya
+kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan
+tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga
+dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från
+afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart
+står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista
+dagarna.
+
+Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som _stad_
+och som _stat_, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan.
+2:45, der den stora bildstodens _alla delar_, sålunda icke allenast
+"jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret"
+(= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens
+rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret"
+(= Persien), utan äfven "guldet" som är _Babylon_, skola _tillsammans
+existera_ och _tillsammans krossas_ uti den yttersta tiden. Babylon måste
+sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för
+den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.
+
+De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta
+skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga
+styrelse. _Turkiets delning_ torde begynna vid _dess yttersta öster_ i
+stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart
+förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner
+muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien,
+Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af
+turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna
+att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber.
+Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de
+tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall _Israel_ vara den
+tredje till _Egypten_ och till _Assyrien_." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier
+och _assyrer_ skola tjena Herren."
+
+Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska
+folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter.
+Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om
+det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och
+Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock
+Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen,
+ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken
+18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland
+folken i och omkring Eufrat.
+
+
+Kap. 10.
+
+Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan
+icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja
+vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma
+uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och
+se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på
+flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16;
+Ebr. 1:10 m.fl.
+
+Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att
+bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats
+rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla
+inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna
+under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom
+förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig
+hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln,
+som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var
+glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid
+genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som
+ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef
+den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att
+"åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."
+
+Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på
+jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som
+menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror,
+folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall
+nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet,
+hvaremot det andra vilddjuret--den falske profeten--skall stiga upp ur
+jorden--motsatsen till hafvet--det är ur den lugna, stilla, religiöst
+anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet
+och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i
+besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad
+trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske
+profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i
+de dagar, då den _sjunde_ engelns röst höres. Hans röst synes säga så
+mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom
+ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas
+tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå
+deras syftemål.
+
+Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en
+full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall
+vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden
+ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna,
+återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de
+derpå följande tidsåldrarna.
+
+
+Kap. 11.
+
+Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga
+efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran
+upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det
+är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela
+Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora
+förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der
+Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver
+andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva
+lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum,"
+14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem,
+se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes
+visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt
+belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med
+dem sjelfva.
+
+"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, _I_ skullen bygga
+åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare
+synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han
+vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han
+frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så
+skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro
+gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra.
+Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2.
+Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som
+framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och
+först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström"
+o.s.v., (v. 12).
+
+D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes.
+40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, _på
+berget Garisim_ i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf
+Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7.
+Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror
+han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring
+en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var
+beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i
+fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.
+
+D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas
+i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan
+gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den
+tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och
+till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte
+kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom
+profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och
+polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra
+en särskild församling."
+
+Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen
+åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till
+någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan
+kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss.
+Att offren skulle vara "till _försoning_ för Israel hus," 45:17, torde då
+betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt
+blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket
+enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt
+inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen
+gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen
+"ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,--hvilket naturligtvis
+icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom
+en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt,
+och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es.
+66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de
+tusen åren.
+
+Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt
+tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att
+få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil _norr_ om Jerusalem
+än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den
+får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i
+Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla.
+Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt
+stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den
+heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk
+mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren,"
+blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven
+kallas Jerusalem.
+
+Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af
+Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt
+Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse,
+nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt
+tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem
+ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1
+redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det
+berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver
+andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett
+sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande
+vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för
+några år redan.
+
+Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal
+uttalades "_förbannelsen_," och på berget Gerissim (eller Garisim)
+välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta
+templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920
+meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen
+från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es.
+2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den
+samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I _hvarken_ på detta berget
+(Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning,"
+skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande
+ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och
+"göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det
+var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som
+Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio
+stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra
+Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.
+
+Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27
+skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist
+kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt
+Dan. 8:13 synes det som såväl _"offrens tid," "den ödeläggande syndens"_
+tid och "_helgedomens_ (templets) och _härskarans_ (folkets)
+_förtrampande_," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista
+2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna
+skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och
+till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel
+kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju
+förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika
+länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos
+tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus
+springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för
+handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt
+(såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar
+som Esras tempel på år, eller på _49 dagar_.
+
+Angående _de två vittnena_, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro
+två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år
+efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela
+jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i
+Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att
+de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera,
+påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden
+med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om
+Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på
+förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt
+Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt
+vittnesbörd, kan antikrist döda dem.
+
+Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar:
+Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han
+fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej
+fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara
+den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens
+Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka
+till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju,
+att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej
+omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och
+Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på
+det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota
+antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven
+Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning.
+Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol
+för honom vid hvarje påskhögtid.
+
+Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en
+jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden.
+Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den
+tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta
+antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka
+en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall
+hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af
+landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna
+landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker
+om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske _under den
+stora vedermödan_. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring,
+Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti
+Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring,
+hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)
+
+Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet
+från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner":
+"Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall
+regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle
+löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda
+uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna,
+ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det
+ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med
+dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som,
+ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande
+och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.
+
+Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och
+i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett
+tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och
+tempel såg jag _icke_ deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren
+Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose
+befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på.
+berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars
+blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i
+Ebr. 9:23.
+
+Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos
+tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som
+var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det
+verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och
+palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara
+kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den
+sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att
+originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.
+
+Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus
+har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild
+till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta
+tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den
+nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel
+bland menniskorna." Uppb. 21:3.
+
+
+Kap. 12.--Solqvinnan och gossebarnet.
+
+Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves
+den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin
+plats, der hon näres under _tid_ och _tider_ och _en half tid_, fjärran
+ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi
+läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de
+kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand
+för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda _Israel_, som
+ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna.
+Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd
+och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man."
+Es. 54:5.
+
+Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det
+nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon
+kallas "_lammets_ hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall
+blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om
+_Kristus_ och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är
+Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider
+och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den
+tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.
+
+Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och
+sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att
+dess rättfärdighet uppgår såsom _solens_ sken." Solen syftar sålunda på den
+Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som
+skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många,"
+säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett
+nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en
+nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af
+denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i
+den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i
+solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har
+hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De
+tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona
+och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf
+stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den
+tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya
+Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.
+
+Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro
+förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke
+till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn.
+Detta i Uppb. 12 kap. framfödes _med_ värk ("i födslovånda"), men vi läsa
+om ett annat, som framfödes "_utan_ värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt
+någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver
+hon förlöst med _gossebarn_. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag
+ett land frambringas, eller kan _ett folk_ födas på en gång."
+
+Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet
+här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma
+till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då
+draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af
+veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga
+ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.
+
+Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget,
+eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta
+sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans
+fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de
+antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i
+Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de
+hafva stungit och hålla klagolåt öfver _honom_, såsom öfver _ende sonen_."
+De gråta då särskildt öfver _en viss synd_, nemligen öfver den, att "ende
+sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina
+synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa
+varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och
+orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker _utan_
+värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till
+Gud och till hans tron," under det att det sista får en _jordisk_
+härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.
+
+Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta
+icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande
+uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes
+om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne,
+samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart _skall_ ske," 1:1, och
+ej om sådant; som _hade skett_. Kristi uppståndelse var redan skedd, när
+Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets
+upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.
+
+Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds
+församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det
+rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid.
+Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus,
+då han säger: "Skall jag komma till eder med _ris_ (käpp, staf), eller med
+kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god
+församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje
+skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira"
+syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds
+regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna
+jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla
+sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och
+hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre
+luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk
+underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira,
+utan äfven _lammets_ spira; jernspira, om några skulle falla på den idén
+att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet
+och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola
+trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser
+af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla
+bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven
+Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva
+medgifvit, att de heliga med _vissa mellanrum_ bortryckas eller uppväckas.
+
+Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför,
+fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2
+år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling _stannade_ aldrig uti
+de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin
+väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor _öfver_ alla himlar,"
+Ef. 4:10, så gjorde hon.
+
+Brudskaran drog endast _genom_ det territorium, som beherskas af "de onda
+andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan
+knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket
+synes vara bestämdt att utgöra liksom en _mellanlänk_ mellan de frälsta af
+Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i
+himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang
+ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall
+rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den
+ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"
+
+Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och
+derför måste saken afgöras genom _krig_. Mikael, Israels skyddsängel, Dan.
+10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden
+för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar
+"lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade
+boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet
+att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De
+himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr.
+9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De
+stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och--"de
+öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet,
+sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men
+ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden,"
+d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras
+mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara,
+från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog
+både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.
+
+Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet.
+"Satan--vardt nedkastad till _jorden_,--och hans änglar blefvo
+nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit
+ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej
+underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort
+område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans
+sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden,"
+20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.
+
+3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och
+nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot
+qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är
+qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas
+förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett
+underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin
+mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer
+till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs,
+Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och
+uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i
+Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27;
+11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter
+"förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af
+qvinnans säd, som hålla _Guds bud_ och hafva _Jesu vittnesbörd_." Qvinnan
+har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas
+dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12
+beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de
+döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så
+vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid
+af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju
+vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi
+se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu
+vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "_Moses_ och lammets sång,"
+15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje
+och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans
+midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af
+hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.
+
+Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand,
+blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom
+nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.
+
+
+Kap. 13.--Antikrist.
+
+"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju
+hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.
+
+När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken:
+Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men
+om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer
+sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro
+"tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9,
+eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd.
+Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "_den åttonde_,"
+17:11.
+
+Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden
+långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att
+vilddjuret är en _konung_, nemligen "syndens menniska" eller den sista
+antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den
+romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en
+slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna
+först nu vid tidsålderns _ände_. Skulle man då nöja sig med denna skugga
+och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man
+blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga),
+som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi
+få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han
+skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.
+
+Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss
+känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den
+historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse
+händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja
+vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se
+äfven tabell III härom.)
+
+Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss,
+som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju
+riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju
+höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto
+_främst i riket_." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger:
+"Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa
+tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans
+rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det
+uttrycket, icke skulle säga: "Med _Guds_ nåde," utan med satans, ty det
+heter, att draken gaf _honom_ sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi
+förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I
+förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans
+ministär.
+
+Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets
+hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden.
+Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef
+dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast
+konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller
+med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han
+tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig
+sjelf.
+
+Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke
+kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under
+det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud
+qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej
+den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land,
+vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen
+blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf.
+Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra
+sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den
+förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga
+en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland,
+hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af
+ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer.
+Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för
+antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva
+något annat ämbete i hans ministär.
+
+Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo
+helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af _sju furstliga
+rikskanslerer_, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig.
+Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist _vid den tidpunkt_ uti
+den profetiska utvecklingen, _som här skildras--_ sålunda visst icke vid
+den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)--sedan försökt med de fem
+olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare.
+Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle
+komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som
+det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v.
+s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.
+
+Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt
+kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full
+anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera
+sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än
+vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist
+kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först
+Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i
+Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland
+återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och
+bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän
+under vredesskålarna, således alldeles på slutet.
+
+Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i
+midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet
+och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets
+son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf
+vara _Gud_." Först _derefter_ kommer hedningarnas förtrampande af den
+heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.
+
+Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den
+tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler--de tio hornen med
+hvilka vilddjuret stångas--få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva
+inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu
+icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades
+för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få
+_konungamakt_, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret,"
+d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i
+midten af veckan.
+
+Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän
+han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är
+såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden
+såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom
+uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio
+generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse
+allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken
+"vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur
+afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att
+antikrist _hade varit_ på jorden (dock utan att vara krönt till
+verldsherskare), nu _var_ han _ej der_, ty han var i afgrunden, men _skulle
+uppstiga ur afgrunden till jorden_, vid hvilket tillfälle hans kröning
+skulle försiggå.
+
+Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt
+och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig
+om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva,"
+afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han
+tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren.
+Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse,
+nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde
+säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att
+antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen
+skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare,
+hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af
+uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet,
+medan antikrist var i dödsriket.
+
+Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans
+ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad
+han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till,
+han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde
+detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till
+honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som
+så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna
+om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla
+domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna
+tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan _uppstått på
+tredje dagen_."
+
+Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus
+och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot
+de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig
+lik "_leoparden_" uti list, lik "_björnen_" uti att sönderrifva och lik
+"_lejonet_" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt
+rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och
+tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "_alla_, som bo på jorden, skola
+tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i
+det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det
+romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som
+här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "_från_
+verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter,
+att de "äro utvalda i Kristus _före_ verldens grundläggning," Ef. 1:4.
+Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v.
+10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet
+i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande.
+Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de
+martyrernas härliga lott.
+
+
+Det andra vilddjuret--den falske profeten.
+
+Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst
+anlagda element af jordens befolkning, är _den falske profeten_, hvilket vi
+tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och
+det _förvillar_ dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en _bild åt
+vilddjuret_," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den,
+som har _märket"_ v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den
+falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med _den falske
+profeten_, som i dess åsyn hade gjort _tecken_, med hvilka han hade
+_förvillat_ dem" o.s.v. "De blefvo _båda_ kastade i den brinnande sjön,"
+heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en
+person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den
+senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra
+(antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.
+
+Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse.
+Liksom antikrist lyckas samla all _verldslig_ makt uti sina händer, skall
+det lyckas den falske profeten att samla all _religiös_ makt uti sina. Han
+skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto
+skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist,
+Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så
+vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts
+genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i
+Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det
+är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne,
+sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro
+ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är
+godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.
+
+Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir
+det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att
+genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras
+läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var
+en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda
+både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna
+uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna
+få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men
+först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han
+uppstigit ur afgrunden.
+
+Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det
+hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas,
+ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant
+att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då
+till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på
+sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes
+kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde
+vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis
+ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket
+skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma
+gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga
+redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och
+när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all
+religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut
+fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare
+dräpas af antikrists soldater, _i trots af deras trohet_ mot antikrists och
+sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans
+religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets
+rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.
+
+Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den
+falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan,
+antikrist och den falske profeten, hvilkas _uppkomst_ på jorden vi se i
+12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern,
+antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19
+och 20:2 se vi denna onda treenighets _störtande_ från jorden. Det "märke,"
+som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra
+antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man
+eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro,
+att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra
+handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att
+förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna
+verldsherskarens _namn_ på högra handen och på pannan.
+
+Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med
+detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta
+sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske
+det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att
+förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.
+
+
+Kap. 17.
+
+Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel)
+blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö
+eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa _på
+jorden_, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid
+Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1.
+_Deras_ märke på sina pannor, hvilket bestod uti "_faderns_" och
+"_lammets_" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när
+Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2,
+hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa,
+att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i
+himmelen läras väl icke några sånger.
+
+Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror,
+hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de
+nu för första gången få göra--i så fall ett nytt bevis för, att Guds
+församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan
+hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i
+sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande
+egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på
+sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en
+bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, _hvarhelst_ det
+går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de
+klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till--
+slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit
+dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger,
+utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära
+bödelsbänken.
+
+Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka,
+hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats,
+likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet,
+14:13; 15:2. De voro vidare _jungfrur_, ett ord som likaväl kan betyda
+jungfruliga _män_ eller jungfruliga _andar_, då det grekiska ordet användes
+om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De
+passade som en förstlingskärfve, ty de voro _mogna_. Och slutligen, de
+blefvo aldrig befunna "med lögn"--något mycket betecknande, då vi
+betänka, att alla dessa voro _judar;_ ett folk, som genom sin
+sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till
+lögnens synd mer än något annat folk.
+
+Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt
+för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så
+småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills
+deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna
+synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst
+som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra
+lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och _alla_
+lögnare skola _få sin del_ i den sjö, som brinner med eld och svafvel,"
+21:8.
+
+
+De tre änglabudbärarne.
+
+Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den
+upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar
+_evangelium_, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den
+falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru
+"hatet" till _skökan_, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig
+förbidan och förvissning om sjelfva _staden_ Babylons fall, som nu
+omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla:
+"_Fallet, fallet_ är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att
+tillbedja _antikrist_.
+
+Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är
+_nära_ att komma utan "_har_ kommit," visande sålunda, att under sjelfva
+domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta
+evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett
+vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att
+bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet
+bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan _Jesus_
+kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom
+de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med
+"denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord
+veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.
+
+Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga
+uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för _alla folk_, det är
+_efter_ församlingens upplyftande och dock _före_ änden på denna och före
+början af nästa tidsålder. Det uppfylles _under_ sjelfva domstiden. Men
+mera om detta sedan.
+
+Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej
+blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja _antikrist_.
+Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors
+frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras
+förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39).
+De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två
+klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af
+hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en
+skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef
+skördad," heter det, när de _mogna kärvarna_ blefvo upptagna, 14:16. De
+hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de
+upptagas af ingen mindre än _Herren sjelf_, menniskans son, v. 14. Under
+samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i
+Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja
+Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att
+det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen
+sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.
+
+Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas
+till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel
+3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af
+menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror
+tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det
+närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen
+genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de
+sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas
+utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling
+förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen,
+6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska
+staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden,"
+1 Kor. 6:2.
+
+
+Kap. 16.
+
+Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och
+svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder,"
+som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt
+förvandlade till blod, så att "_allt_ i hafvet, som hade lif, dog." Och på
+det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på
+menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du,
+som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit
+heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro
+det värda."
+
+Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde
+altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde
+sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9,
+10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde
+skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke
+omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med
+partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists _tron_.
+
+Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga.
+Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket
+"sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju
+kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju
+kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata,
+"Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det
+verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har
+till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att
+bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att
+vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes
+såsom gudomlig verldsherskare.
+
+Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större
+delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans
+första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får
+till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den
+_röda_ hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han
+"vända sina tankar emot _det heliga förbundet_," Dan. 11:28, då nyligen
+upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i
+spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de
+tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på
+Daniels fjerde djur," 7:7.
+
+Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse,
+Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen _Rom_ såsom
+centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej
+lik Napoleon har sitt säte i _Paris_. Hans anfall få emellertid samma
+snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon
+måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti
+en liten båt till Europa.
+
+"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den
+antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget
+eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes
+heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån
+för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också
+bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så,
+att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades
+af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande
+eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af
+icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan
+äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland,
+Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden),
+behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras
+"bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan
+den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla,
+att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade
+härar.
+
+Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på
+Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1
+Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1
+16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det
+är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till
+och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla,
+som lyfta på "_lyftesstenen_," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den
+Daniel omtalar hade "lossnat"--eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket
+--endast "_sarga sig derpå_," och att hvad helst han än tager sig till,
+skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v.
+6.
+
+Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb.
+12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att
+hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga
+offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men
+han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne,
+hvilka han aldrig som en _hel_ nation kan få att bryta förbundet med
+Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i
+öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att
+jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att
+bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull.
+Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det
+dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra
+riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande _turkiska_ riket.
+Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det
+delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som
+förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.
+
+Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de
+kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det
+7:de kap. uppstod från det _fjerde_ verldsriket, det _romerska_, under det
+att hornet i det 8:de kap. uppstod från det _tredje_, det _grekiska_. Båda
+två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer
+hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena,
+hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen _Turkiet_, hjelper
+honom vid det andra.
+
+Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina
+kommer från _Konstantinopel_, hvars sultan han då lyckats få på sin sida.
+Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det
+påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och
+kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i
+norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder."
+Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus
+voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om
+Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen
+_Ryssland_ och _England_. Den turkiske sultanen, som har nominell
+öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af
+antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom
+innehafvare af Palestina.
+
+Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod
+draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne
+tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och
+dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande
+länderna, hufvudsakligast från _Ryssland_ ("Ros, Mesek och Tubal"),
+Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda,
+som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga
+skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma
+"etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal
+och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men
+sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk
+utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper,
+puteer och perser.
+
+Melin säger om dessa folk: "_Rosh_, ett folk boende först på Taurusbergen i
+Armeniens grannskap ... anses allmänt för samma folk som rosslaner och
+ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk.
+Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans
+stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till _Afrikas vesterland_."
+Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den
+skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och
+Britanniens _kymrisk-keltiska folkgren_." Irländarne höra sålunda dit. D:r
+Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de
+nuvarande kaukasierna m.fl och om _Magogs_ efterkommande, Hes 38:2, att
+de finnas troligen i _Ryssland_, Tartariet och efter någras mening i Kina.
+
+Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas,
+hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och
+hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med
+_Ryssland_, med större delen af _Tyskland_ och _Österrike_ norr om
+Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med _Kina_ och Tartariet, d.ä.
+_Mongoliet_. Likaså med _Irland_. Det var just dessa keltiska folkslag,
+såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne
+aldrig kunde besegra. _Persiska_ folkraser och religioner finnas uti
+sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika
+sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der
+afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.
+
+Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på
+alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora
+inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens
+folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att
+det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett _stort
+folkförbund med Ryssland i spetsen_ af alla de riken i Europa, Asien och
+Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små
+förberedelser göras till och med redan för antikrists _tredje_ infall i
+Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från
+Babylon, _Persien, Afghanistan, Indien, Kina_ och _Japan_ (japaneserna äro
+ock mongoler) och från södern, d.ä. från _Abessinien_ m.m., och från norr,
+d.ä. _Ryssland, Tyskland_, en del af _Österrike, Irland och Mongoliet_, då
+dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som
+förut de tio rikena gjorde det.
+
+Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda
+_Petersburg_. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin
+hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på
+Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja
+sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en
+förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina,
+Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall
+på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af _romarne_ år 70,
+sedan af _turkarne_ år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller
+samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt,
+öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4,
+i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.
+
+Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda
+straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon
+särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid
+femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir
+det i sanning _Petersburg_, ty det är just der han då drifver sitt spel för
+ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan
+nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock
+är nog här äfven _Rom_ inbegripet, i ty att "konungarna på _hela_ jorden,"
+16:14, skola församlas till den sista drabbningen.
+
+Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver _spiritismen_
+och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade
+babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar
+Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska
+muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att
+femte skålen framställer slutdomen öfver _spiritismen_, hvilken, såsom
+ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron,"
+d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får
+fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får
+ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men
+äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något
+hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på
+deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till
+vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock
+väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio
+stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och
+Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.
+
+Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda
+treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13,
+använda allt sitt inflytande öfver _alla_ jordens konungar "att församla
+dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke
+underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de
+plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans
+anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och
+hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty
+hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans
+babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två
+sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu
+hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt
+riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den
+muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen:
+revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra
+kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och
+draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra
+båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett
+folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.
+
+Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola
+sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som
+sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva
+stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid
+bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras
+domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då
+"Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt
+har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar,
+Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till
+Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och
+Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber,
+krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på
+Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors
+och Hermons dagg."
+
+Vid den sjunde _skålen_ skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den,
+som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och
+remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken
+och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda
+verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från
+hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens
+städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris,
+Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania
+m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom
+beskrifves uti kap. 18.
+
+
+Den stora skökan.
+
+Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den
+stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store
+antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter
+_antikristen_), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare
+"stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.
+
+Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit
+alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit
+så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är
+helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva
+_mognandet_ af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt
+under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd
+kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut
+existerade, samt faran af att gifva dem näring.
+
+Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i
+okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad
+--"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att
+blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här
+omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den
+tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid.
+Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb.
+1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder
+likasom det forna.
+
+En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan.
+Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den
+falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom
+antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa!
+Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske
+profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom,
+Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då
+hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af
+de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och
+protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner,
+brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel,
+Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister
+och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja
+Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok
+nog att _välja en stad, som passar för dem alla_. Hans val faller då på det
+gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af
+Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige
+jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket
+betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef
+ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i
+forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som
+voro de största ibland konstens under.
+
+Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora
+verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som
+en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg
+för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i
+hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man
+räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om
+Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan _konungaborgen_ var
+byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v.
+19.
+
+Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det
+bokstafliga utaf ett ord, som _så allmänt_ begagnas som ett uttryck för en
+tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en
+vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för
+tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg
+beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg ...,
+till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk.
+6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa
+skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.
+
+Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar,
+blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta
+riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på
+de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars
+konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa
+system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då _Rom_
+(möjligen Paris), för grekiska _Petersburg_ (möjligen Konstantinopel), för
+den protestantiska _London_ (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens
+städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen _Konstantinopel_ (troligen
+ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för
+judendomen _Jerusalem_, för brahmaismen _Kalkutta_, (möjligen: den heliga
+staden Benares), för buddhaismen _Peking_ (måhända Tokio, Japans
+hufvudstad).
+
+Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas
+för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och
+det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig
+stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon
+säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar
+likna hjortar ... som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon
+säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.
+
+Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna
+("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu
+vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras,
+som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af
+de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden _under den tid_ det
+Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de _jordens_ konungar, v.
+9, _jordens_ köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke
+menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid,
+hvarom det är fråga.
+
+Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under
+denna tid sker _på hela jorden_, ledes från staden Babylon. Det är
+derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens
+inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans
+inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund
+deraf, att folkopinionen blir emot _all_ religion. De tio konungarne skola
+begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta
+hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld
+på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "_Gud_ har gifvit dem i
+hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller
+mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken
+ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.
+
+De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: _spiritism_, 17:2;
+_bolande med verldsmakterna_, under det hon skulle förkunna den sanna
+religionen, v. 3, 9; vidare _yppigheten_ (den rike mannens synd), v. 3, 7,
+hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas
+_skökodöttrar_ antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland
+dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5;
+vidare _förföljelse_ mot Guds folk, v. 6; och hennes _förskräckliga
+högmod_, v. 7; samt slutligen det _slafveri_, uti hvilket hon bragt
+menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes
+klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade
+nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.
+
+
+Kap. 19.
+
+Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att
+både _konungar, köpmän_ och _skeppare_ fälla _tårar_, v. 9, 11, 19,
+förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma
+sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest
+ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och
+skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran,
+v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt
+ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu
+hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att
+se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de
+gamla profeterna och helgonen.
+
+Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på
+Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti
+det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt
+det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en _motsats_ till det berg,
+"_hvarpå man kan taga_," v. 18, hvaraf följer att _intet_ af allt, han i v.
+22-24 uppräknar är på _jorden_. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den
+himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i
+utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom
+änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen
+af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går
+sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror,
+d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på
+jorden, och den andra församlingen i himmelen.
+
+Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags
+uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets
+heliga) ej utan oss skulle blifva _fullkomnade_." Gamla testamentets heliga
+voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina
+andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit
+till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde
+en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket,
+hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje
+himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt
+intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla
+fullkomnande inträder samtidigt med vårt.
+
+I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda"
+_kroppsligen_, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" _i tron_,
+hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara
+endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen.
+Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till
+"Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock
+_endast i tron_ vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens
+grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.
+
+Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de
+sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att
+antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok,
+så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen
+och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom
+tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets
+författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga,"
+hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och
+det, hvarpå man _ej_ kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som
+kan beröras endast med trons och hoppets hand.
+
+Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under
+de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra
+lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19
+är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och
+upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall,
+eller som om åskan hade gått, v.6,--så många voro de. De synas ej heller
+vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i
+stället öfver, att bröllop nu skall firas.
+
+Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast
+de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet
+"trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes.
+2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som _brudförare_ vid "lammets
+bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva _bruden_ der, utan
+äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att
+tjena såsom _brudtärnor_ vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl
+tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess
+att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas
+på _jorden_ och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under
+hvilken han skall _taga riket i besittning_.
+
+Äfven de, som inbjudas till _gäster_ vid denna måltid, kallas "saliga."
+Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden,
+såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka,"
+de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas,
+när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.
+
+Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart,
+men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika
+nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra
+en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning,
+utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och
+under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer
+eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör,
+att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till
+Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan,
+o.s.v.
+
+Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva,
+endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas
+att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de
+senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna
+vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden.
+"Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver
+allting åt _församlingen, som är hans kropp_," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull
+skall _en man_ öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till _sin
+hustru_ och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men
+jag säger det om _Kristus_ och om _församlingen_," 5:32. Kan något vara
+tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess
+medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning,
+insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva
+kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja.
+De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller
+Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty _nu uttages kroppen
+eller bruden och inga andra_. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta
+blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas
+och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva
+frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "_gäster_" uttagas.
+
+
+Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.
+
+Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom
+portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se
+vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu
+många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en
+"krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser
+frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid
+återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika
+klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som
+här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti
+Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8,
+14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett
+helt annat ord. (Det förra är _byssinos_, det andra _linon_.) Att änglar
+åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31,
+men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för
+att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att
+det ej är änglarne utan _helgonen_.
+
+De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska
+arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall
+förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är
+långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför
+belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den
+sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och
+hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan
+bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från
+ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och
+pålade.
+
+Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra
+bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar
+skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med
+pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och
+svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de
+många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött
+ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i
+sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun ... och den enes hand
+skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.
+
+Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på
+oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas
+"utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och
+borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar
+till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att
+Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall
+företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det
+är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap
+till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att
+Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar
+skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn,
+han skall varda frälst."
+
+På pingstdagen utgöts _af_ anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två
+gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två
+gånger upprepade uttrycket "_af_ min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det
+härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men
+nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då
+utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars
+omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola _tio
+män af alla hednafolkens tungomål_ samfäldt fatta klädesfliken på _en
+judisk man_ och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är
+med eder."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo,
+Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "_samlat_,"
+kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem
+såsom sändebud till de hednafolk, _som icke hafva hört talas om mig_, och
+som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland
+hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk
+såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt
+syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden"
+(_evangelisterna_), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro
+omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår
+den sista bjudningen före de tusen åren.
+
+Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone
+med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är
+_efter_ den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken,"
+kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid
+åsynen af menniskans sons _uppenbara_ tillkommelse, som dessa änglar
+utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom
+under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de
+två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar
+sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att _samla_ alla folk, som
+äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som
+är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.:
+"När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med
+honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola
+_församlas alla folk_, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden
+skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.
+
+Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men
+ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara.
+Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä.
+Jesu vittnen, visande, att _de haft dem ibland sig;_ hvaremot de i Upp. 20
+dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast _de lefvande_, i
+Uppb. 20 endast _de döda_. Domen i Matt. 25 sker på, denna _jorden_, den i
+Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är _före_
+de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten,
+qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut
+bortsopat de flesta af menniskorna.
+
+Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda
+klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till
+frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan
+blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom
+förut, utan _måste samlas_ till den på oljoberget stående domaren. Under
+hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i
+knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans
+afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika
+arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller
+annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika
+länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen
+_getterna_. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3,
+utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga
+knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest
+vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så
+det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje
+infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall
+räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid
+hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.
+
+Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk,
+och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen _getterna_, d.ä.
+sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem
+illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de
+hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43.
+Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast _fåren_, och om
+dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit
+"rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig,"
+Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat
+sina medmenniskor godt--gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för
+den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den
+helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt.
+25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva _födda på nytt_. Då
+är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på
+jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då
+(kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka
+jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet
+inträder.
+
+Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning
+(d.ä. de _judiska_, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra
+bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es.
+66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och
+hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till
+domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga _75 dagar_
+enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram
+till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260
+dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista
+rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar _efter_ Kristi nedstigande på
+oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty
+efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast
+frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter
+veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem,
+och de andra 45 med att samla och att döma dem.
+
+När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi
+jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.
+
+De sju klasserna af Israel äro:
+
+1. Gossebarnet, kap. 12, som _upptages_.
+
+2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få
+stanna såsom Guds vittnen _på jorden_.
+
+3. De som _dö_ af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd,"
+14:12, 13.
+
+4. Skaran på glashafvet, 15:2, som _upptages_.
+
+5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner
+upp, 18:4.
+
+6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet
+"utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5
+utgöra den skara, från hvilken de sista _judiska evangelisterna_ utgå.
+
+7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla,
+Es. 66:20.
+
+De sju klasserna af hedningakristna äro:
+
+1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som _dö_.
+
+2. Palmbärarne, kap. 7, som _upptagas_.
+
+3. De som _dö_ af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6,
+13; (= tredje klass i 20:4).
+
+4. Den mognade "säden," 14:15, som _upptages_ ("skördas," v, 16)
+
+5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden,
+tills Herren nedstiger på oljoberget.
+
+6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på
+oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista
+_hednaevangelisterna_.
+
+7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa
+evangelister.
+
+
+
+
+SJETTE AFDELNINGEN.
+
+De tusen åren m.m.--Uppb. 20.
+
+
+Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän
+han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till
+himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i
+outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna
+velat göra vid sin första tillkommelse, men nu _skall_ han göra det vid sin
+andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar
+under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande
+och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.
+
+Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola
+finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi
+hafva sett, att _alla jordens folk_ samlas af "bröderna" och af änglar,
+antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och
+fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra
+frälsta skarorna. _"Logen skall blifva ren."_ Endast "hvete," endast
+"rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva
+blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid _denna_ (och ej först vid
+nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda
+fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not
+och dels till sist _änglarnas_ notvarp samlat _alla_ folk på en plats eller
+dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid _denna_
+(ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.
+
+Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej
+sökte Herren, Israels Gud, han skulle _dödas_, både liten och stor, både
+man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti
+sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då
+antingen--eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike _alla_
+förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den
+slöja, som beslöjat _alla_ folk och det täckelse, som täckt alla
+hedningar," Es. 25:7.
+
+De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande
+uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i
+förbindelse med _rikets_ upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid
+Kristi _första_ ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola
+uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi
+personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid
+första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2.
+De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens
+förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt.
+13:25-28 (andra liknelsen.)
+
+Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren
+från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande
+begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar,"
+d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande
+sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till
+himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras
+upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan
+under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget,
+ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de
+skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.
+
+Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra
+hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet
+ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till
+den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti
+folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af _änglar_ och "de
+onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.
+
+Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa
+liknelser åsyftas, har till mål _hela folks_ frälsning, det likväl blir då
+som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets
+värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets
+skönhet--"_skattens_" värde och "perlans" kostbarhet--"_sälja allt de
+hafva_". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir
+fallet, för att få det.
+
+Hela Matt. 25 kap får ock sin _egentliga_ uppfyllelse under vedermödan. Det
+är _himmelriket_ och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur,
+hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som
+förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens
+användande finner ock sin slutliga och _egentliga_ uppfyllelse på de
+Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju
+åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan
+betraktat.
+
+En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast
+frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut,
+hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju
+tydligen, att satan "_förvillar_" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man
+kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två _fallna_ menniskorna, Adam och Eva
+kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: _satan kom in_ i
+paradiset och "_förvillade_" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga
+och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de
+kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla
+bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.
+
+
+Men ske inga affall _under_ de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de
+behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden.
+Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo
+ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat
+nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga
+afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla,
+blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets
+löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från
+den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb.
+22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på
+_jorden_, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.
+
+Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga
+träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under
+den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall
+han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han
+skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år,
+men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela
+perioden.
+
+Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen,
+Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att
+sådant betraktas såsom ett _undantagsfall_, om det någonsin alls inträffar,
+synes af v. 16: "Och det skall ske, att _alla öfverblifna_ af de folk, som
+hade kommit emot Jerusalem, år efter år _skola draga upp_ för att tillbedja
+konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig
+förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten,
+som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, _ej skall göra så_. Detta
+kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara _känd af egyptierna_
+och _egyptierna skola känna Herren_ på den dagen, och _de skola frambära
+slagtoffer och syndoffer_ och _lofva löften och hålla dem_ och _egyptierna_
+med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna _hela
+jorden_, sägande: "_Välsignadt vare mitt folk Egypten_, mina händers verk
+_Assyrien_ och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den _tredje_
+till Egypten och Assyrien, v. 24).
+
+Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att
+"jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är
+utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets
+medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de
+nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af
+somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").
+
+Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina
+själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar _förnimma_
+frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven _alla sjuka_ skola _botas_,
+de _blinda_ få sin _syn_ o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de
+_döfvas öron upplåtas_. Då skall den _lame springa_ såsom en hjort och den
+_stummes_ tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första
+gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det
+blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för _alla
+jordens folk_ blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva,
+icke ens för judarne.
+
+Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring,
+som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som
+efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet
+eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig
+regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är
+den förnämste.
+
+Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som
+redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens
+namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den
+högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i
+fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han
+skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids
+tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike,
+kringspridda kring hela jorden.
+
+Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse,
+som inträder först _sedan_ "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus,
+_återkommit_ från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är
+der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande
+på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras
+Herres _återkomst_ tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio
+eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der
+Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse,
+som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens
+ände."
+
+I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse,"
+och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda,
+sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder
+talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16
+kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom.
+8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och
+"skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15
+för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från
+de döda.")
+
+Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid.
+Vi hafva redan sett, att _Kristus då skall regera_. "Denna verldens riken
+hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken
+betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter.
+Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde.
+Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet
+eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig
+blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen
+i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir
+konung.
+
+Det andra draget af denna tid blir, att _satan blir bunden_, så att han ej
+mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig,
+utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O,
+huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och
+bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan
+är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och
+planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola
+älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse
+öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så
+mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan
+knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som
+kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta
+uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på
+hvarandra följande verser af detta kapitel.
+
+Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "_Jorden_
+skall vara _full af_ Herrens härlighets _kunskap_, liksom vattnet täcker
+hafvets botten."
+
+Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens
+härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och
+derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig
+ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af
+Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större
+fullhet, hvartill kommer, att _alla_ menniskor då blifva delaktiggjorda
+deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall
+Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.
+
+Om de _härliga väckelsetider_, som utgjutandet af denna ström af Herrens
+kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak.
+8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång,
+under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa
+dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta
+klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva
+hört att Gud är med eder."
+
+Uti Es. 2:4 läsa vi, att _intet krig och inga krigsskolor_ vidare skola
+tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida
+sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall
+icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."
+
+Men icke allenast till menniskorna skall denna _fridens ande_ meddelas,
+utan till och med _till djuren_. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo
+tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon
+och gödboskap om. hvarandra."--"Och ko och björn skola tillsammans gå i
+bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen.
+Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall
+utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan
+och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.
+
+I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den _stora fruktbarhet_,
+hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora
+kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall
+cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och
+högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola
+klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva _en tid af ljus_:
+"Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda
+sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.
+
+Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva
+ifrån sig sin _stora rikedom på ädla metaller_. Genom de stora
+jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens
+dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill
+låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och
+koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.
+
+_Nu_ är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller
+missionens sak. _Då_ blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver
+oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars
+gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och
+släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att
+proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall
+besegras _genom tron_. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes,
+som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan
+än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro.
+Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen
+jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara
+en duell med någorlunda lika vapen."
+
+Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån,
+som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång
+sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom.
+Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller
+_endast halfdöda kristna finnas_, att der för några år sedan lefvat ett
+Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och--så kom den. Låtom oss
+komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro.
+Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver
+nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller
+någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje
+ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra
+kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom.
+vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock
+sändas på grund af de troendes böner.
+
+Vidare synes det, att den _patriarkaliska lefnadsåldern_ skall återvända.
+"Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt,
+eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling
+dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom
+förbannad."
+
+Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men
+hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot
+synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och
+till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla
+de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att
+möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då
+ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den
+_jordiska_ härligheten, _undersåtarnas_ tillstånd uti riket. Regenterna
+öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas
+boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro
+naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves
+nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett
+jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter.
+_Israel_, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och
+hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina,
+omkring ett _jordiskt tempel_ och uti ett _jordiskt Jerusalem_. Hes.
+40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all
+jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta
+folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det _nya_ Jerusalem, Uppb. 21, 22
+kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska
+regenterna.
+
+Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är
+en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi
+tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade
+uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt
+kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7
+se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande--han var då
+deras _profet_--af Luk. 24:20, huru han såsom _prest_ välsignade dem, och
+af Matt. 28:18-20, huru han såsom _konung_ befaller dem att utgå med
+fridens evangelium.
+
+Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara
+medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom,
+som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att
+sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den
+salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.
+
+Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget
+och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt.
+Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne
+hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina
+drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig
+osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min
+önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det
+är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga
+barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få
+uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större
+hastighet och lätthet än fågeln; och--rörande den andra punkten--vår
+frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han
+kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar
+skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.--Ära vare Herrens namn!
+
+Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för
+menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.
+
+       *       *       *       *       *
+
+De två uppståndelserna och slutdomen.
+
+I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till
+de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en
+_första_ uppståndelse. Esaias säger: "_Dina_ döda skola få lif" på den tid,
+då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v.
+Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "_många af dem_, som sofva under jordens
+stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga
+(d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om
+"lön uti de _rättfärdigas_ uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej
+skall förekomma bland dem, som få "del af _uppståndelsen från_ (eller
+bland) de döda"--d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar,
+men några uppstå från dem.
+
+I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom
+förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre
+klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga
+förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en
+"förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart
+1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern."
+Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse
+och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp"
+(hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp,"
+Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra
+afsomnade vänner, hvilkas _uppståndelse_ skall inträffa något litet
+(troligen endast några minuter eller timmar) före vår _förvandling_, vi som
+lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse,"
+nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor
+återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska
+qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta,
+Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de
+som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att
+de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt
+att den inträffar 1000 år före den sista.
+
+Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta
+uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets
+bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han
+kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att
+flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke _alla_ hafva
+sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen
+efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på
+_allas_ slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8
+beskrifver det egentliga evighetstillståndet.
+
+Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog
+_sådana hedningar_, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men
+hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i
+god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med
+andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v.
+14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa _dom_ blir
+uppenbar," v. 7, d.ä. på _domens dag_, som nu afslutas vid de _tusen årens
+slut_. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som
+sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.
+
+Vidare äro nog _alla barn_, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg
+de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här
+kommer en vigtig fråga in:
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens
+tillkommelse?
+
+Att nu icke _alla_ barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af
+detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland
+dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i
+familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene
+maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna
+"heliga." 1 Kor. 7:14.
+
+Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn
+vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms
+förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de
+troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas.
+Att icke Herren kommer att borttaga _alla_ barn, som lefva vid hans
+tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då
+stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är
+nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om
+de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset,
+der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de
+upp såsom undersåtar i riket.
+
+Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under
+vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin
+tillkommelse, utan _dagen derpå_ taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit
+födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det
+blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn.
+Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på
+dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och
+öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren,
+så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras
+föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade
+dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att
+de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med
+orden: "Dessa små, som _tro på mig_." De voro icke rädda för honom.
+
+I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt
+frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende
+man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock
+måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren
+kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl
+som _något skedde med dem_ då han lade sina händer på de små under sin
+vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva
+uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att
+eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest
+antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både
+uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få
+blifva qvar i paradiset eller på jorden.
+
+
+
+
+SJUNDE AFDELNINGEN.
+
+Det nya Jerusalem.
+
+
+Uppb. 20-21.
+
+Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd,
+med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af _guld_, fanns till
+redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som
+har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna
+stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det
+troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den
+afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke
+sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så
+snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det,
+lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de
+tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf
+"patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn
+står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af
+brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i _lifvets
+bok_. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade,
+af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster
+och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf
+stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.
+
+"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller
+elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och
+lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart
+af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att
+staden endast _afbildar_ de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord,
+som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf.
+Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör
+styggelse och lögn, endast de, som äro _skrifna i lammets lifsbok_." Hvad
+kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en _bild_ af bruden
+och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till
+bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en _stad_,
+så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom
+något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den
+himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.
+
+Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden?
+Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en
+främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom
+till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde
+hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm
+eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa
+dig _bruden_," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast _en bild_ af
+bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom _bruden
+sjelf_, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats
+der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900
+år.
+
+Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty
+der står det endast, att staden är _tillredd_, såsom en brud är _prydd_ för
+sin man. Jämförelsen är uti _prydandet_. Om någon skulle säga till en
+brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed,
+att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är
+bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre
+menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden
+skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till _jorden_, ty till
+den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas
+icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud
+(i allmänhet) för sin man.
+
+Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om
+man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den _jord_, till hvilken
+den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra
+_bilden_ om staden. såsom en brud åt _jorden_, så kunde man der finna några
+sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet
+_bekant_ med jorden. Under de tusen åren sker stadens _trolofning_ med sin
+brudgum--den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum--,
+men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned
+i sin brudgums--jordens--famn, eller då staden kommer ända ned på
+jorden.[12]
+
+Denna sköna stad finnes till både _under_ och _efter_ de tusen åren. Under
+de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess
+ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den."
+Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord
+är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat
+_emot_ himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå
+_in i_ det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära
+sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära _emot_ den _himmelska_
+staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna
+stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina
+olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6;
+66:21.
+
+Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle
+meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer,
+bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom
+vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver
+hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra
+meningen är dock mera sannolik.
+
+Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15
+framställer tillståndet _under_ de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds
+och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första
+åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning
+_efter_ de tusen åren, sedan, Gud _slagit upp sitt tabernakel_, nemligen
+det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland
+dem," v. 3. Då finnes ingen _lammets_ tron längre, i ty att 1 Kor.
+15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af
+de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla
+sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då
+"Gud skall vara allt i alla."
+
+Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en
+beskrifning på stadens ställning till jordens folk _under_ de tusen åren.
+"Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den
+nya _jorden_, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och
+ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det
+nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen
+behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd,
+sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till
+undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och
+"lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas
+ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor"
+visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som
+om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer
+palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och
+hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan
+många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på
+högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem
+till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller
+vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta
+jordmån."
+
+
+
+
+ÅTTONDE AFDELNINGEN.
+
+Efter de tusen åren.
+
+
+Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap.
+21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej
+då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga
+för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det
+finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast
+individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad
+ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon
+och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den
+nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens
+vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern,
+älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare.
+Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas
+förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad
+förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden,
+ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den
+hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett
+annat.
+
+Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka
+vi--de himmelska invånarne--skola komma ned, samtidigt med att staden, i
+hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men
+det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att
+de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef
+lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen
+af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den
+nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus
+talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola
+upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya
+himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet
+bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna
+storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna
+begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden _Guds dags_
+tillkommelse, _för hvars skull_ himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2
+Petr. 3:10-13. Förut var det _Herrens_ dag (under de tusen åren) nu blir
+det _Guds_ "dag," likasom det är _Guds_ "tabernakel," Uppb. 21:3, _Guds_
+"folk," v. 3, och _Guds_ "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara).
+I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "_den första jorden_
+hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej
+sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld,
+som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de
+upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte _hela jorden i
+brand_.
+
+Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i
+upproret. Men eftersom de förut tillhörde _jorden_, och det icke säges, att
+de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna
+handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin
+himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för
+_vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det
+skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah:
+"Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur
+med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och
+"de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och
+hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af _död_, komma nog
+ned igen på den jord de förut bebott.
+
+När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till
+dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud
+säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som
+detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående
+bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss
+påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör _allting_ nytt,' ligger ock
+det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det
+ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande
+skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före
+syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första
+menniskorna."
+
+D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de
+menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd
+som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting
+nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den
+bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt
+och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare
+ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters
+evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")
+
+Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det
+himmelska Jerusalem, i _staden_, om hvilka det tydligt säges, att de, som
+befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken
+gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk.
+20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya _jorden_. Det
+är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord
+begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet _till tusende
+led_," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill _tusende led_," 2 Mos. 34:7.
+Han "gör barmhertighet _till tusende led_," 5 Mos. 5:10.
+
+Han "bevisar barmhertighet _intill tusende led_." 7:9. "Kommen ihåg ... det
+ord han budit _tusende slägter_." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg
+sitt förbund, det ord han har budit _tusende slägter_." Ps. 105:8. Enligt
+Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring
+4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år
+(närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda _synes_ vara temligen klar rörande
+denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några _påståenden_.
+
+Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill
+genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa
+satan, alla menniskor och alla änglar, att hans _första_ plan i paradiset
+skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty
+att de förhärligade helgonen äro i _högre_ ställning än Adam och Eva voro,
+under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en
+_lägre_. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter
+fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen
+åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de
+måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya
+jorden--en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före
+fallet.
+
+Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade
+kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven _före_ fallet.
+1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död
+kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af
+menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit
+fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom
+åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått
+plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom
+Enok och Elia.
+
+Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om
+nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår
+ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär
+dock ingen verklig svårighet... Vår planet utgör för öfrigt icke hela
+universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader
+stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna
+nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår
+icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och
+aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den
+allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så
+långt Guinness.
+
+Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya
+Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess
+oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga
+varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många
+tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning
+skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om
+slägtleden under _tidsåldern_ af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att
+sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den
+förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln
+tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "_tidsåldrar_ af
+tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.
+
+Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar
+blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds
+ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva
+kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom
+att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan.
+Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han
+icke endast en _konung_ att bjuda jorden på utan äfven en _drottning_, som
+han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde
+han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter
+frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han
+vunnit _alla det nya Jerusalems invånare_. Satan förlorar sålunda till
+sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!
+
+När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då
+hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i
+lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden
+tager sig en aftonpromenad, när åter "_Gud sjelf skall vara med dem, deras
+Gud_," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken
+Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika
+klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om
+utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den
+nya jordens _nya_ slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen
+natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog
+möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan
+ännu synden kommit i verlden.
+
+Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet
+till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle
+äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya
+jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000
+årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn
+sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt
+barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem
+mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta
+för alltid.
+
+Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets
+vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad."
+Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag _gifva att
+äta_ af lifvets träd, som är i Guds _paradis_." Paradiset synes sålunda
+blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att
+förvexla med sjelfva brudgemaket--tillbedjandets afdelning.
+
+Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon
+idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer
+endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara
+med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4:
+Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.
+
+I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo
+ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna
+endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När
+israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår
+_Edens lustgård_, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför
+honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall
+icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt
+öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem
+derifrån."
+
+Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid
+syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det
+gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.)
+Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit
+(till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus
+upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den
+himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt
+till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket,
+som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som
+hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att
+dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike
+mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna
+förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att
+stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att
+våra vänners andar gå uppåt.
+
+Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som
+hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som
+om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till
+räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de
+tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till
+dess, att de intaga den _nya_ jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som
+den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön,
+ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2,
+då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall
+uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på
+Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som _är_ i Guds paradis."
+Uppb. 2:7.
+
+Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna
+förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen
+är ett _andligt_ ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i
+nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock
+äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom _ordet_ i ty
+att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom,
+meddelar evigt lif.
+
+De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af _detta_ lifvets
+träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till,
+tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna
+vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom
+begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och
+ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och
+ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att
+tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att
+spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af
+hunger och törst.
+
+
+Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.
+
+Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att
+tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade _ögon_, då de se
+lammet midt i tronen, våra _öron_, då de tjusas af den himmelska musiken,
+våra _luktorgan_, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola
+vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen
+från hans älskliga person. Vidare skola våra _känselorgan_, om de ock
+erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller
+ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje
+tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand
+och hjerta.
+
+Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från
+lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att
+samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja,
+vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af,
+huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i
+nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom
+underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra
+hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och
+ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar,
+himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det
+_förflutna_, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig
+_framtid_--allt, allt skall endast göra att _han, han_ blir så älsklig
+för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek"
+eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden,
+antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.
+
+Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka
+den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes
+älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att
+darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru
+täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna
+stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och
+änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af
+sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden
+skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk
+varder mer, ty _det första_ har gått till ända." Uppb. 21:4.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det
+egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1
+utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att
+uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud.
+Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar
+på tillståndet _under_ de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta
+verserna, 21:1-8, deremot endast Gud--ett ord, som förekommer 6 gånger
+(och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12,
+som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är
+det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens
+bär namnet _Herre_, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock
+skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.
+
+Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud,
+som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är
+fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17.
+Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6,
+af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4,
+menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej
+icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett
+andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa
+kapitel.
+
+
+Tidsåldrarna.
+
+Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det
+vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen
+betyder _tidsålder_, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att
+grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda
+jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med
+"evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt
+erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då
+om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3,
+att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds
+befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast
+skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i
+Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven
+_ordnat tidsåldrarna_ genom honom.
+
+I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta:
+"Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade
+tidsåldrarna, gjorde det _efter en bestämd plan_, hvilken han gjorde "i
+Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja
+framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti
+densamma för _Guds församling_--en "hemlighet, som _från tidsåldrarna_
+har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att
+hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som
+talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten
+bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel,
+och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka
+skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till
+sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han
+säger: "Honom tillkommer ära ... och magt före _hvarje_ tidsålder och
+_nu_ och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var
+utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla
+tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.
+
+En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en
+annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de
+olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver
+tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der
+af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på
+den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju
+skapelsedagarna tillsammans kallas för _en_ dag, 2:4. Somliga hafva
+antagit, att _hvardera_ af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan
+förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket
+skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya
+jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det
+50:de årtusendet.
+
+Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart
+sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira
+jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren,
+och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två
+hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså
+skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och
+det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa
+7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller
+Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna
+tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla
+sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen
+begynna på nytt, då han "_skapar_ nya himlar och en ny jord" och ett nytt
+_menniskoslägte_. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en
+ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är
+sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma
+eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på
+ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa _7000 åren_ i alla fall
+_utgöra en tidsålder af tidsåldrar_ är alldeles klart, äfven om vi ej
+skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori,
+som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske
+kunna afdelas sålunda:
+
+1. Den _antediluvianska_, från menniskans skapelse och till floden--_från
+Adam till Noah_. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock
+kunna kalla _de första 10 fädernas_ tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.
+
+2. Den (första) _postdiluvianska_ eller tiden närmast efter floden--från
+_Noah till Abraham_. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock
+kunde kalla _de andra 10 fädernas_ tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.
+
+3. Den _patriarkaliska_ eller tiden _från Abraham_ och _till_ utgången ur
+Egypten genom _Moses_.
+
+4. Den _israelitiska_ eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef
+ett fritt folk, och till _Nebukadnesars_ dagar, då, det vid begynnelsen af
+"hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.
+
+5. Tidsåldern för _"hedningarnes tiders" förra del--från_ Nebukadnesar till
+Kristus.
+
+6. _Församlingens_ tidsålder--från Kristi första till Kristi andra
+tillkommelse. _Fullbordandet_ af "hedningarnes tider."
+
+7. _De tusen årens_ tidsålder.
+
+Efter domen vid de tusen årens slut få vi icke endast "nya himlar" och en
+"ny jord" utan äfven ett "nytt Jerusalem." Den himmelska staden sjelf synes
+nemligen undergå någon slags förnyelse. Det är då, den "_tidsålder_ af
+tidsåldrar" begynner, som omtalas i Efes. 3:21, _Under hvilken de många
+slägtena skulle lefva_, och under hvilken Guds förhärligande skall ske
+liksom nu och ännu mera i församlingen i Kristus Jesus (i grt. står "i," ej
+genom Kristus Jesus.)
+
+Församlingen eller bruden är då _i_ Kristus, sitt hufvud och brudgum i
+fullaste bemärkelse, och hennes enda göromål är då att förhärliga Gud, icke
+såsom nu att förhärliga Gud och vinna syndare, ty det finnes då inga
+syndare att vinna. O, huru vi då skola ära _honom!_ Äfven om somliga af oss
+hafva "tänkt" så högt som på de "många slägtleden," skola vi dock då
+utropa: "Men _honom_, som förmått göra _utöfver_ allt, _vida mer_ än vi
+begära eller _tänka_, efter den kraft som verkar i oss, honom vart ära,"
+o.s.v., v. 20. Huru lång denna tidsålder af tidsåldrar skall vara är oss ej
+bekant. Men det är ej alls omöjligt, att den också varar i 7,000 år, under
+hvilken tid alla de Guds kärleks afsigter skola vinnas, hvilka satan hade
+förhindrat honom att vinna under de första 7,000 åren. Hvad som återigen
+kommer efter slutet på denna sälla tidsålder af _tidsåldrar_, veta vi ej
+annat än så, att "honom tillkommer all ära, majestät, välde och magt ... i
+_alla_ tidsåldrar," Jud. v. 25, och att Herren skall "i de kommande
+tidsåldrarna[13] bevisa den öfversvinneliga rikedomen af sin nåd i
+_huldhet_ (enl. P. W. _'mildhet'_) _emot oss_ i Kristus Jesus." Efes. 2:6.
+(Prof. Myrberg). Det blir höjden, bredden, djupet och längden af Guds
+härlighets afslöjande och hans kärleks åtnjutande, om hvilka vi nu ej kunna
+göra oss mer än en dunkel föreställning.
+
+"Hvad gjorde Gud, innan han skapade verlden?" frågade någon Luther. Luther,
+som ej syntes vara hågad att för ögonblicket ingå på sådana djupa ämnen,
+svarade: "Han satt i en björkskog och skar spön för folk, som göra förvetna
+frågor." Dock Joh. 17:24 säger oss tydligt, hvad han gjorde: "Du har älskat
+mig före verldens grundläggning." Hvad Gud gjorde, var sålunda, att _han
+älskade Jesus_. 17, 24. Hvad Gud skall göra under alla kommande tidsåldrar
+blir: Han skall älska sin son och sin sons brud, han skall älska och bli
+älskad, och detsamma blir vårt göromål. Halleluja!
+
+Några ställen till sist, hvarest ordet "tidsålder" borde stå i stället för
+"verlden," och några jemförelser emellan denna tidsålder--församlingens
+--och den nästa--de tusen årens. Under denna är _satan_ "denna tidsålders
+gud," 2 Kor. 4:4, under den följande är _Herren_ det. Denna kallas "denna
+_verldens_ tidsålder," Efes. 2:2, den nästa är "himlarnas konungarikes"
+tidsålder. Denna kallas "den närvarande _onda_ tidsåldern," den nästa är
+den _goda_. Vi uppmanas, att "_icke skicka oss efter_ denna tidsålder."
+Rom. 12:2. Efter den nästa deremot få de troende söka att likforma sig.
+
+Vi läsa om "denna tidsålders _barn_," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna
+tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna
+tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas,
+att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit.
+2:12 talas om att "lefva _gudligt_ i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10
+beklagar Paulus, att Demas har "fått _kärlek till_ denna tidsålder." Af
+Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden _icke skall förlåtas_, hvarken
+i denna tidsålder eller i den _nästa_," samt af Ebr. 6:5, att vi redan
+under denna tidsålder kunna, "få _smaka_ den _kommande_ tidsålderns
+krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I
+förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns
+ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns _ände?"_ Matt. 24:3,
+"Skördetiden är tidsålderns _ände_," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag
+är med eder alla dagar intill tidsålderns _ände_," Matt. 28:20 m.fl. Vi
+vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och
+nu öfvergå till en vigtig fråga.
+
+
+
+
+NIONDE AFDELNINGEN.
+
+När kommer Kristus?
+
+
+Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt.
+Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen"
+för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi _kunna_ få veta _den
+ungefärliga tiden_. "När I sen detta ske, så _veten_, att det är _nära för
+dörren_."
+
+Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för
+sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när
+tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den
+antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3;
+7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta,
+nemligen efter 430 års _vistelse_ eller 400 års _förtryck_ i Egypten. 2
+Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var _just på den dagen, då de 430 åren
+voro förlidna_, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41,
+Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och
+nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt
+slut.
+
+Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle _dö_ 483 år efter
+befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh.
+2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna,
+när han skulle _födas_.
+
+Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de
+förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska,
+den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva
+sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller
+åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala
+och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens
+tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse
+med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är
+angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När _slut är på
+förskingringen_ af det heliga folkets magt, skall allt detta varda
+fullkomnadt."
+
+Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer.
+31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten,"
+på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan.
+Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen
+plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu
+omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.
+
+I augusti månad detta år 1897 hölls en stor _verldskonferens_ af
+framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare
+kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många
+judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar
+pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas
+inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad
+har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare
+snart skola börja "hata och förskjuta," ja _håna_ de förra. Es. 66:5, 6. De
+visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna
+profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.
+
+För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien,
+tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit
+återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det
+hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den
+judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro
+icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig
+återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den
+tiden."
+
+I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort,
+att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier
+blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En
+hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet
+på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva
+gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland,
+Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och
+vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella
+återuppblomstringen.
+
+De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva
+som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat
+sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa
+verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels
+torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor"
+(= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar,
+pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska
+faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak
+upp, kläd dig i din praktskrud ... skaka dammet af dig, upp, sätt dig på
+din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms
+skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till
+Jerusalem.
+
+Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med
+syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det
+antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna
+denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under
+ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike
+och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.
+
+Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I
+sen detta ske, _veten_ då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets
+knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck
+icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister,
+som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke
+skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark.
+13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska
+nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord
+"slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta
+slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det
+fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade,
+syfta likaledes på judarne.
+
+Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna
+(d.v.s. af icke judiska nationer) _till dess_ "hedningarnas tider varda
+fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra,
+är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand
+om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles
+vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet,"
+Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få _gå hem_, att
+bruden upptages.
+
+Medan detta skrifves, komma just underrättelser från _Sionistkongressen i
+Basel_, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä.
+en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt
+framtida arbete:
+
+l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af
+Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och
+industriidkare.
+
+2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer,
+allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.
+
+3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga
+värdigheten hos juden.
+
+4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas
+tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.
+
+Så långt programmet.
+
+Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande
+utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig
+företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty
+att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska
+samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke
+mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra
+punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.
+
+Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att _förblifva undersåtar
+under och ansvariga inför det land_, hvarifrån de inflyttat, alldeles som
+missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse
+utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika
+regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor
+del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad
+öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till
+Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska
+undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att
+eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle
+Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke
+minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet.
+England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt
+med Rysslands millioner.
+
+Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland
+fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera
+praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de
+hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor
+fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om
+intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt
+der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också _hela_ det åt
+Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan _Egyptens flod_ ända till
+den stora floden, _floden Frat_," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med
+"Egyptens _flod_" menas utan tvifvel _Nilen_ (och ej den obetydliga s.k.
+Egyptens bäck) och Frat är detsamma som _Eufrat_.
+
+När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket
+ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och
+Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af
+Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det
+gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka
+ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af
+Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan
+Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien.
+Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal.
+4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker
+sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande
+sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna
+höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och
+Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1.
+Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio
+gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som
+beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der
+beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske
+omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas
+gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning
+sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under
+de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne
+i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva
+arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af
+dem nu förtryckta folken, _Israel_ och _armenierna_ hvilka skola få dela
+arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.
+
+Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu
+pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för
+dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa
+just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande
+uttrycket:
+
+
+"Hedningarnes tider."
+
+Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas
+af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet,"
+Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att
+brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se
+sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande
+än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa
+orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän
+efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det
+babyloniska verldsrikets grundläggande.
+
+Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk,
+och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem
+var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk
+icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef
+Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det
+åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja
+med var medregent.) Att det var _Gud_, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37,
+38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken _Himmelens Gud_ har
+gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."
+
+Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år,
+till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och
+dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges
+tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta--det
+medo-persiska--varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det
+grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan.
+2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien
+och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket
+grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt
+som jernet.
+
+Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det
+vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på
+vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna.
+Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske
+kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater
+begynte.
+
+Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år
+637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll
+för det muhammedanska. Det _vestromerska_ riket, hvarur det _nya Europas_
+stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen
+af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring
+antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt
+tio, nämligen: _Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal,
+Spanien, Italien, Schweitz_, en del af _Tyskland_ och det mesta af
+_Österrike_. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2,
+kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade
+österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v.
+41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska
+riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar
+och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens
+"ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej
+"jernet."
+
+D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande
+från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret
+på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd
+ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med
+kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver
+Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb.
+13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande
+uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är
+nu _historiska_ fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af
+dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra
+en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de _sju åren_, eller de 2,520
+bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds
+församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det
+märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år,
+då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå
+Palestina, är jemt 2,520 _år_, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]
+
+Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af
+Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var
+stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt
+afmätta lika halfvor af _1,260 år hvardera_, ty det babyloniska väldet
+varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och
+det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt
+1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare
+hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år
+1897 utgör också _jemnt 1,260 år_.
+
+Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få
+föreskuggande uppfyllelse under 2,520 _år_, var nog något, som han aldrig
+tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520
+dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt
+vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i
+verlden lika många _år_, som han trodde sig vara ett vilddjur i _dagar_.
+Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma
+skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud
+synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos.
+14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid
+antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en
+half tid" i Dan. 7 eller _år_, tros syfta på samma långa tid af förtryck
+för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem
+för deras synders skull."
+
+När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa
+förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11,
+den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första
+uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på
+"förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle
+komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den
+tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.
+
+Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då
+icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem.
+Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de
+tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder,
+åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens
+ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti
+Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt.
+Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se
+förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel
+talar just derom i kap. 11:31.
+
+För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste
+vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium _blef predikadt_ till jordens
+ände, 2) att Gud _derefter gaf uppenbarelse till någon_ angående dessa
+"tider". Dessa två punkter kunna vi--Gud vare lof!--bevisa.
+
+Rörande den _första_ punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta
+bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen."
+Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna
+utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.
+
+Rörande _den andra_ punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det
+mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der
+förklaradt.
+
+Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i
+öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år
+efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.
+
+Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det _aldrig_ skulle tillkomma
+apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall _aldrig_
+tillkomma eder, utan endast "det _tillkommer_ eder icke," o.s.v. Uttrycket
+kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle
+blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra
+minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes
+fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.
+
+Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva _sedan_ evangelii
+predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, _sedan_
+Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider--vi, som lefva
+sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det
+der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva _sedan dessa 1260 dagar
+blifvit uppfyllda_ (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i
+sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen
+säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju
+sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de
+synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då
+turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de
+fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.
+
+
+
+
+TIONDE AFDELNINGEN.
+
+Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.
+
+
+Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera
+andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man
+lär kalla:
+
+
+Den historiska uppfattningen.
+
+Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka
+profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i
+ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan
+man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många _år_,
+så få vi taga det för hvad det är, nemligen en _skugga_ af sjelfva
+varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare
+kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna
+fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa
+årsperioder.
+
+Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42
+månader = 1260 dagar) få en _föreskuggande_ uppfyllelse under 1260 _år_,
+så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i
+kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person--"en konung," som skall härska
+under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som
+skulle Verka lika länge, blifva _en enda person_. Ty en person kan ju ej
+lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som
+varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och
+muhammedanismen.
+
+Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro _två personer_, och detta är
+den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar,
+de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en
+_hel rad_ af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi
+må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den
+_egentliga_, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den
+bokstafliga, som är den _futuristiska_ (d.ä. den, som hör till framtiden).
+Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har
+en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra
+beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.
+
+Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af
+årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf
+framställer den _bokstafliga_ uppfyllelsen under så många _dagar_ och ej
+år.
+
+Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af
+Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi
+böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak,
+framställa _verklig historia_, och ej endast en föreskuggande historisk
+uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan
+Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser
+Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra
+_vilddjur_.
+
+Det _första_ djuret, likt ett _lejon_, som säges hafva "örnavingar,"
+hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det _babyloniska_, som varade
+de 89 åren.
+
+Det _andra_ djuret, likt en _björn_, med "de tre refbenen i dess gap,"
+nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det _medo-persiska_ riket,
+som varade de 200 åren.
+
+Det _tredje_ djuret, likt en _leopard_, framställer det
+_grekisk-macedoniska väldet_. De fyra "fågelvingarna" och de fyra
+"hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades
+efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.
+
+Det _fjerde_ djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder
+af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade
+verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som
+intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260
+år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska
+kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det
+vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio
+stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.
+
+På grund af, att _alla_ dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar,
+finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit,
+att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det
+andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien
+och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket
+ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton
+hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna,
+åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna.
+(Andra räkna dock annorlunda).
+
+Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna
+under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260
+dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena
+under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär
+1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men
+uti dess _bokstafliga_ och egentliga bemärkelse uppfylles det på _den
+persönlige antikrist_ i hans förbindelse med de tio sista vestromerska
+konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det
+_tredje_ verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus
+(nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid)
+under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär
+samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga
+bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på _den personlige
+antikrist_, men i hans förbindelse med österns länder.
+
+Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på
+Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.--Hvad vi
+emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud
+upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall
+hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde
+då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska
+årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man
+dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen
+af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att
+veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."
+
+
+Det 8:de kapitlet i Daniels bok.
+
+Detta kapitel framställer _striden mellan_ det andra verldsriket eller det
+medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket
+eller det grekiskt macedoniska, "_getabocken_ som gick öfver hela jorden
+utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första
+verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.
+
+De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut
+sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de
+fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att
+Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det
+öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i
+första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående
+tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet
+att tolka profetian, nemligen:
+
+
+Den præteristiska uppfattningen.
+
+Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit
+uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14
+såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda
+uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk
+uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70
+årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4
+mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels
+syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år
+536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.
+
+"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på
+den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att
+få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde
+äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars
+"guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska
+bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande
+af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna,
+att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller
+under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att
+Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock
+medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska
+synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och
+ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den
+præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva
+nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de
+uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands
+liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter
+profetiornas uttalande--den _præteristiska_;[17] vidare en föreskuggande
+_års_uppfyllelse under hela tiden intill änden--den _historiska;_ och till
+sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig
+dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden--den
+_futuristiska_. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty
+ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och
+förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden
+före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och
+slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens
+upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia
+såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.
+
+Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist,
+till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern,
+d.ä. Egyptens konung, räckte i _omkring sju år_ (171-164 f.Kr.), och under
+de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första
+anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta
+rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en
+del af drottning Kleopatras hemgift).
+
+Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år
+169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga
+förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt
+inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda
+sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk:
+1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans
+tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes
+mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri,
+den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att
+"förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter)
+uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)
+
+Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom
+Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2
+åren).
+
+På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och
+till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin)
+nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på
+detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr
+(Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede.
+Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste
+plågor och den hemskaste förtviflan.
+
+Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus
+dog på våren 163 f.Kr.
+
+Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och
+egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i
+Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på
+tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är
+anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är
+påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.
+
+Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten
+af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen
+och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras
+af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans
+tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer,
+för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till
+hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt
+palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan.
+11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af
+tempelberget, måhända på _oljoberget_." (Fjellstedt.) Han skall då söka
+uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från
+hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i
+eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.
+
+Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af
+2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans
+_första_ anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem
+ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans
+_andra_ anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och
+hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna _sista_
+anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara
+tillkommelse.
+
+Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda
+trefaldiga uppfyllelse, den _præteristiska_ på den dåvarande tiden, den
+_historiska_ under de 2500 åren och _den futuristiska_ under de sista sju
+åren eller 2,500 dagar.
+
+Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande
+Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för
+att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till
+hvars rike äfven _Babylon_ då hörde, besegrade "konungen af södern" i
+slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under
+påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings
+upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det
+just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde
+Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog,
+som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya
+babyloniska rike och med kriget mot Egypten.
+
+Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska,
+medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång
+uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt
+under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver
+Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af
+en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska"
+måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som
+Messias.
+
+Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets
+grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten,
+sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos
+grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt _medo-persiskt_
+välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under
+Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för
+Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje
+riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande
+triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store--lika glänsande
+och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta
+nya _grekisk-macedoniska_ rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga
+riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä.
+Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet,
+nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt
+hvad sultanen får qvar af sitt rike.
+
+Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien,
+och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist
+på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp
+af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf
+och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir
+antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver
+Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet,
+troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa
+öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes
+tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar
+honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af
+veckan.
+
+Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig
+Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages.
+Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer,
+hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit
+förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom
+(666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under
+Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de
+tusen åren."
+
+Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra
+mindre perioder, nämligen:
+
+l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år
+29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på
+Golgata. Denna period utgjorde 434 år.
+
+2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver
+oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde,
+under hvilka _39 år_ Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani
+ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! _I stån alltid,
+emot den helige ande_." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå
+den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned
+ödeläggelsen.
+
+Perioden från år 31 till år 70 är = _39 år_.
+
+3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket
+"den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes,"
+tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer
+ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet
+en annan. Sjelfva förödelsen eller _ödeläggelsen_ begynte med Jerusalems
+förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne
+_trampade_ på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské
+på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de
+mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru
+romarna endast _ödelägga_, hvaremot saracenerna _förtrampa_. Ödeläggelsens
+tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i
+567 år.
+
+Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet,
+först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems
+förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla
+hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under
+kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år
+637 e.Kr.
+
+4. De _1260 åren_ af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till
+1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första
+stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för
+att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet
+(liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva
+naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år
+4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164
+f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.
+
+De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då
+det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde.
+Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora
+tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta
+på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det
+beläte--den förödelsens styggelse--som han skall uppställa att tillbedja,
+m.m.
+
+Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12,
+hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora
+vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på
+Antioki tid. Orden: "på _den_ tiden," 12:1, sätter den saken utom alla
+tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa
+perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga
+uppfyllelse under de 2520 _dagarna_ (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds
+församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på
+oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de
+sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och
+1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många
+perioder af _dagar_ (se tabell III).
+
+Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med
+det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en
+tidsperiod af 171 år för _Israel_ dels af förtryck i Palestina, dels af
+landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr.,
+då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden.
+Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand")
+eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då
+begynte _de 70 årsveckorna_, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en
+period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på
+stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra,"
+till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den
+återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14,
+uti deras _årsuppfyllelse_ begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas
+indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.
+
+Rörande den historiska tolkningen af _Uppenbarelseboken_, mötes man strax
+af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna,
+då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall
+möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems
+förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs
+efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr.
+Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som
+de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta
+sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är
+dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle
+ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att
+Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems
+förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel
+ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel,
+hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att
+(såsom synen tyckes visa) endast "_gården_" utanför det tempel, som
+Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men _ej templet
+sjelft_.
+
+Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då
+förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som
+skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det
+område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med
+templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke
+länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar,
+mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra
+kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves
+såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos.
+Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse
+under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den
+futuristiska uppfyllelsen.
+
+Rörande den _historiska_ tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan
+gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första
+vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra
+vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra,
+inbegripa _hela perioden_ af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen
+af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det
+assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid
+före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt,
+Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.
+
+Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den
+verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260
+åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den
+falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och
+turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä.
+använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer
+jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller
+den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två
+falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina
+anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det
+första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp
+uti att utbreda sin religion.
+
+Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på
+_hela perioden_ af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna
+tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans
+vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta
+begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems
+förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus,
+som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid
+dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna
+Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt
+af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen _förföljda_ (tvärtom
+långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till
+kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes
+ynnest.
+
+Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af
+qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af
+femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne
+tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska
+parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260
+åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid,
+men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst
+de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna
+med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu
+pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.
+
+Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i
+vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England
+inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda
+alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och
+fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under
+Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af
+Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma
+förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa
+kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske
+brunnit utan att förtäras.
+
+De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets
+upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle
+sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af
+arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse
+och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom
+öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han
+utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft
+tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin
+tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och
+hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i
+himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till
+mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När
+satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar
+jordens arméer till strid mot Israel.
+
+Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt
+sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af
+staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna
+flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel
+lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod
+derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas
+den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket
+ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.
+
+Att nu dessa 606 åren få sin _egentliga_ daguppfyllelse på 606 dagar under
+de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 _dagar_ ifrån det
+att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på
+nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora
+segrar skola vinnas genom det _egentliga_ kriget i himmelen, som börjar,
+sedan det _egentliga_ gossebarnet--en hel frälst _skara_ af
+Israel--upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke
+endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."
+
+Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan
+samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan.
+10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens
+konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade
+tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga
+resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget
+medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans
+änglar nedkastas.
+
+Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir
+det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge
+denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad
+redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den
+föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något
+mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom
+sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom
+romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista
+1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista
+arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande
+på oljoberget.[18]
+
+Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock
+den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva
+af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i
+mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus,
+Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt
+faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar
+eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke
+förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och
+hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju
+höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt;
+och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget
+tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.
+
+Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju
+församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna _en historisk
+teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas
+dagar till Kristi tillkommelse_. Underligt är, att Jesus skulle välja ut
+just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra,
+större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria
+o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att
+just _dessa sju_ (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln)
+_församlingar_ passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att
+tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder
+samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes
+framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af
+första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas
+_arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga_ af falska apostlar m.m.,
+såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att
+den hade _lemnat den första kärleken_. På det sättet begynner allt affall,
+både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte
+äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans
+tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en
+rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas
+gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor,
+som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd
+till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre
+grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några
+af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet
+betyder _folköfvervinnare_. Detta begär efter _prestvälde hatades_ af
+församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig
+_hata_ det.
+
+Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den
+första kärleken, hvarifrån de "_fallit_", var _de stora förföljelserna uti
+det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller
+Smyrna-församlingen syftar_. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på
+församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på
+den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje
+århundradet." Vi läsa i den tionde versen om _tio dagars vedermöda_. Nu
+veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo
+Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd
+tydligt syftar.
+
+Sjelfva namnet Smyrna betyder _bitterhet_, och i sanning var det en bitter
+tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter,
+pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus
+offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas
+af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att
+tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande
+är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast
+intill _döden"_, heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest
+förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I
+stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes
+saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus,
+som varit "_död_," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar,
+skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet
+om _lidande, fängelse, pröfning_, som förekommer i detta bref, syftar
+mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i
+församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och
+hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något
+tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till
+klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.
+
+_Den tredje församlingen_ var den i _Pergamus_, hvilken synes beskrifva för
+oss _övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid_
+(som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och
+"nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam
+eller Bileam? Svar: en profet, _lejd_ af en hednisk konung att profetera,
+en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar
+Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds
+folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens
+riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till,
+huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de
+fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga
+prelater, biskopar och ärkebiskopar, _tillsatta_ och med stora löner
+_underhållna_ af den verldsliga regeringen. De predikade godt i
+predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos.
+24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks
+bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.
+
+Namnet Balaam betyder _folkuppslukare_. Och då vi se, att denna lära gick
+hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet
+om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast
+presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade
+visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva
+församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då
+enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa
+yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i
+förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat.
+Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte
+nu att på detta sätt uppbyggas.
+
+Vägen var nu öppen för _den fjerde eller Tyatira-församlingen_, som målar
+för oss _den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess
+oerhörda lastbarhet och elände_. Kristus är icke nu längre den mest
+framstående personen, det är _en qvinna_, "den qvinnan Isabel." Den
+falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer
+Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som
+hade den _verldsliga_ magten, så styrde den katolska skökan en tid de
+flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem
+och afkunnade bannlysning öfver land och folk.
+
+Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter,
+men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den
+katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex.
+hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter _i mängd_ blifvit
+underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga
+uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära
+innehåller _djupheter_ d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan
+förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant
+för _satans djupheter_. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i
+synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit
+sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en
+salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med
+lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som
+hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som
+utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder
+"_smutshög_" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till
+kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "_de öfriga_ i
+Tyatira; så många, som _icke hafva_ denna lära." En del (gren) afsöndras
+nu, som Herren erkänner för _sin_ församling.
+
+Härmed komma vi nu in på _den femte eller Sardisförsamlingen_. "Sardis"
+betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna.
+Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade
+icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för
+Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r
+Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull
+hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar
+och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi
+der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som
+var (kursiveringen är af oss) _utsatt för verldsmaktens qväfvande
+inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den
+andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med
+dess Isabel hafva en bild af den romerska_."
+
+Kristus säger här, att han _har_ de sju stjernorna, men icke att han
+_håller dem i sin högra hand_, såsom i första församlingen. Reformation
+blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som
+pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan
+Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet.
+Uppmaningen att "_bevara_" de sanningar, den "_undfått_" och "_hört_," samt
+att "_ändra sinne_" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få
+namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är
+gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de
+blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den
+svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad
+för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett
+misstag deri, att de ej syfta på _hjertats_ förändring, utan uppblåsta af
+reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de
+också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma
+till dem _såsom en tjuf_, v. 3.
+
+Den _sjette_ är _Filadelfia-församlingen_. Denna församling, jemte den
+sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen
+och vid början af den sjunde. _"Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och
+denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda
+i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar."_ (D:r
+F.) Denna församling har fått "_en öppen dörr_ och ingen _kan_ tillsluta
+den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten
+makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra
+derför, att den "har _bevarat Herrens ord_ och icke förnekat hans namn",
+vers 8.
+
+Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och
+fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru
+bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad _Herrens
+ord_ blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som
+hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju
+ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i
+allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då?
+Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående
+folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af _Gud_
+erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.
+
+Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här
+återfinna för första gången: _"Si, jag kommer snart."_ Underligt är, huru
+särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men
+här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en
+_frestelsetimme_, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem,
+som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola
+blifva _bevarade ifrån_ icke allenast frestelsen utan ifrån _sjelfva
+frestelsens timme_, d.v.s. slippa att _då_ alls vara med på jorden. Vi
+hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många
+andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga
+_antikristiska_ vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland
+Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12,
+att den _ej_ skall behöva "_mer utgå_," blir särskildt dyrbart, då vi
+betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett
+beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter
+en tid blifvit förstelnad i former.
+
+Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en
+tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna
+hjertan, och det är detta, som den _sjunde eller Laodicea-församlingen_ så
+tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder _folkgunst_. "Jag ville, att du
+vore antingen kall eller varm, men efter du är _ljum_, skall jag utspy dig
+utur min mun," säger _Jesus_ om den. Jesus tycker sålunda _bäst_ om de
+varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och _minst_ om de ljumma.
+Jesus hotar att _utspy dessa utur sin mun_. Och hvad dermed menas, se vi af
+det fjerde kap., der bruden upplyftes genom _den öppnade dörren_, under det
+att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar
+Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren
+tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som
+gällt för kristna (ty det är till dem, som _kalla_ sig kristna, han här
+talar), derigenom att han lemnar dem qvar!
+
+
+
+
+ELFTE AFDELNINGEN.
+
+Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa
+när som helst.
+
+
+Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar
+och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han
+kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej
+veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han
+kan komma när som helst, d.v.s. _efter hvad vi veta_.
+
+Vi mena dermed, att det är _ingenting_ uppenbaradt i Guds ord, som gifver
+oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma _detta_ ögonblick.
+Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty
+eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är
+fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre
+Jesus!" äro af sådan art, att _vi_ ej kunna veta, när de blifvit
+undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för
+allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet,
+det vet _endast Herren_ sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa,
+att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.
+
+_Det första_ är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela
+verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma."
+Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem
+sin brudskara och läser: "Och då skall _Kristus_ komma att hemta bruden,"
+ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders
+ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda
+på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike.
+När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta
+riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter
+uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.
+
+Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle
+få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var
+angående Herrens _tillkommelse att upprätta riket_, som de hade frågat. Att
+de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf,
+att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare,
+nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta
+med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta
+med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på
+oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa
+tidsålder med det allra första.
+
+Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk,
+innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att
+förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under
+sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v.
+Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det
+finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej _hafva hört talas_ om Herren."
+Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne,
+hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan.
+12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder
+skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3.
+Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma
+_nu_.
+
+Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk
+"utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon
+tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått
+höra det _på en gång_, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på
+Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol.
+l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett
+land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina
+predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån
+Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända
+negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v.
+Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har
+representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer
+just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så
+kanske för århundraden tillbaka.
+
+Det _andra stället_ är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna
+blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och
+den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här
+omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa
+uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten,
+ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från
+verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt,
+som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med
+den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske _i_ den
+_stora_ vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka
+skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola
+bedja, att den ej må ske på sabbaten.
+
+Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att
+det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening.
+Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men
+judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed
+fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23.
+Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna
+9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och
+de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en
+vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti;
+likaså vill jag göra _för mina tjenares skull_, att jag ej förderfvar dem
+_alla_," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve
+förkortade, blefve intet kött frälst, men _för de utvaldas skull_ skola de
+dagarna blifva förkortade," v. 22.
+
+Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en _bild_ för att
+belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas
+skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de
+"heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår
+tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga,"
+7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller
+Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2
+år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid
+sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.
+
+_Nästa ställe är 1 Kor. 15:51_ om "den yttersta basunen." Man har sagt:
+"Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken,
+och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen
+och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först
+märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan
+duga till något _bevis_. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid
+ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat
+i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes,
+nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken
+tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på
+de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste
+till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående
+_församlingens_ "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående
+tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes,
+1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de
+nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta
+basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i
+himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva
+nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom
+vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till
+hednaverlden o.s.v.
+
+Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i
+_samma vers_ och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda,
+och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar
+förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se
+vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger
+nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda
+(nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."
+
+Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda
+den yttersta af _dessa_ tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla
+romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga
+upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i
+väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den
+andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva
+förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty,"
+blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen."
+Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta
+basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan
+derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är
+alltför godtyckligt.
+
+Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att
+antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls,
+äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står
+endast, att "syndens menniska" skall komma före _Herrens dag_, och om vi
+med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så
+står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen
+åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt
+annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin
+församling.
+
+Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om
+Herrens dag _är närvarande_," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska
+och likaså uti P. W--s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas,
+är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak
+_motsats_ till det kommande: "Hvarken de ting, som _äro_, eller de ting,
+som skola komma." "Det, som _nu är_, eller det, som skall komma."
+
+Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit
+dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod
+deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt,
+att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen
+årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. _hade begynt_. Paulus hade
+lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem _före_ vreden, 1 Tess. 1:10, och
+så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt,
+under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till
+dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade
+begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den _hade
+begynt_, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.
+
+Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för
+Paulus _samtidiga händelser_, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att
+det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes
+gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v.
+15, som Herren skulle använda för att derigenom _utföra sin vrede_. Han är
+den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan.
+11:36; sålunda _under_ vredestiden. Han är den, som skulle _frambringa_ den
+"kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga
+kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom
+straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.
+
+Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I
+tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens
+verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan
+skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som
+att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit,
+hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit.
+Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt
+vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag,
+vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.
+
+Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade
+påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och
+dertill så långt inbrutit, att _sådana tydliga straffdomar_, som till och
+med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, _hade redan
+blifvit sända_. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det
+_första_ inseglets brytande, utan först vid det _andra_. Uppb. 6:3. Ordet
+"dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det
+närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till
+"Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar
+samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k.
+domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och
+att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af
+några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna
+tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis
+endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2
+Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa
+förvillelser uti hans tid.
+
+Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller
+antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar,"
+nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de
+hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i
+första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore _de troendes
+närvaro_, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först
+upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu _Guds barns närvaro_ på jorden
+hindrade _vreden_ eller Herrens dag att begynna, och _antikrist tillhörde
+denna vrede_, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra
+vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden
+också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger
+en sångförfattare.
+
+"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för
+många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras
+långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism,
+som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon
+egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till
+nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen.
+De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro
+borta.
+
+Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar
+antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter
+står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den
+bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak,
+nemligen: _Guds barns närvaro och förböner_. Laglösheten hålles tillbaka af
+den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och
+närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och
+mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som
+blifver, när de troende tagas bort.
+
+Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med
+det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och
+med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som
+Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på
+jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags
+morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s.
+deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt
+förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma
+_dag_, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de
+troende _på samma dag_ som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."
+
+Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas
+uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga
+hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan
+vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men
+endast _till skyn_, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i
+luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar
+oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma
+igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda
+boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga
+herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till
+himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta
+tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.
+
+Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles
+klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda _ett_
+tillfälle, då han kommer till skyn, _ett annat_ till jorden; vid ett
+tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon,"
+"då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett
+tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med
+sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna."
+Uppb. 19:14.
+
+Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att
+bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.
+
+Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan
+komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske
+först _efter_ satans bindande, och som de troendes förvandling sker
+samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och
+vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som
+omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna."
+Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21
+fått _löftet_ att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb.
+4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och
+domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren
+på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka
+nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.
+
+Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren,
+medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu
+uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de
+halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som
+blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare
+de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade
+blifvit frälsta och dödade under den _senare_ delen af vedermödan. Dessa
+två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit
+uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den
+första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings
+uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och
+afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.
+
+Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå _före_
+de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra
+döda," hvilka senare uppstå _efter_ de tusen åren. Det smärtar mig på det
+högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att
+bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då
+jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst
+femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den
+stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."
+
+En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen
+begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa
+använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på
+en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om
+Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att
+med allra första _stoppa ned sin knif_, ihågkommande, att de med kritik
+öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla
+testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets
+stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de
+första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka
+böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu
+lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga
+skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna,
+huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks
+hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla
+gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde
+på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på
+Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19;
+22:16-20.
+
+Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt
+inspirerad person, måste antingen tro, att det var _satan_, som uppenbarade
+sig för honom, eller att den skrefs af en _lögnare_ och _bedragare_, i ty
+att bokens författare bestämdt påstår, att det var _Jesus_, som befallde
+honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det
+var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga
+något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord."
+Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de _plågor_, som äro "skrifna
+i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden,
+22:18-20.
+
+Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!
+
+
+
+
+TOLFTE AFDELNINGEN.
+
+Brudens inbjudning till sin brudgum.
+
+
+Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens
+sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera
+profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar
+profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i
+hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus
+skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man
+säga, att för en femton ā tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå
+väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men--_Herren kom
+icke_.
+
+Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra,
+om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så
+en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett
+misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty--Herren kom ju icke.
+Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef:
+"Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför
+och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem
+der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer
+snart och har min _lön_ med mig" för _arbete_, v. 12.
+
+Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet.
+Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna
+underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer.
+Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag
+har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått
+höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och
+inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:
+
+
+"Amen, kom Herre Jesus!"
+
+"Kom som _Herre_ att visa din magt och rättighet till jorden; kom som
+Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar
+jorden!"
+
+Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir
+_ordentligt inbjuden_ att komma; förrän de troende lära sig att af hela
+hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende
+bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att
+det är _bäst_, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom!
+Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre,
+dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de
+uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom,
+innan de somna in, _innan de dö allesammans_!"
+
+Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt
+måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att
+dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i
+evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa
+ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de
+troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om
+deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar,
+för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i
+sin tur andra o.s.v.
+
+På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst,
+och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade
+Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta
+slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen
+år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som
+upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp
+våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej
+vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, _till dess_ de
+blifvit frälsta.
+
+Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar,"
+men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda _ditt
+eget lif_ och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan
+blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "_De ogudaktiga
+skola förblifva ogudaktiga_," Dan. 12:10, och "den orättfärdige _fortfare_
+att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt
+honom fortfara, må han fortfara."
+
+Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och _de
+sista möten_, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan
+_helgelsemöten_. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer
+snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam
+tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö
+ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket.
+Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta
+ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi,
+äfven om de lefva på jorden.
+
+Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut
+skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all
+möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju
+möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter
+församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes
+qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och
+ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9;
+20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast
+denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att
+ropa: "Kom, Herre Jesus!" och--_mena det_.
+
+Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att
+göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller
+hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin
+brudeskaras förenade bönerop!
+
+Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af
+Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar
+"påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen
+och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att
+Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till
+sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk
+och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin
+ankomst _just på grund deraf_. Det är sålunda _vi_, som fördröja hans
+tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till
+sist genom att _ropa_: "Kom, Herre Jesus!"
+
+Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få
+de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "_Domaren står för
+dörren_." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I
+en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet,
+skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu
+står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt
+hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring
+med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från
+alla synder.
+
+
+
+
+SLUTORD.
+
+
+Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon
+påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska
+nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur
+Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på
+Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.
+
+Och ingen kan djupare än Luther gjorde _längta_ efter denna dag. Se här
+några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i
+Adventet angående _domedagen_:
+
+"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida
+denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och _ropa_ till vår
+Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från
+allt ondt, o, så _låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund_,
+och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "_Borde vi då
+icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa
+till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till_ och i grund förgöra
+allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta
+jemmerliga elände taga ett slut."
+
+Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta
+sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars
+medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång,
+som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang.
+alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att
+uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje
+år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det _dagliga_ bedjandet om
+Herrens tillkommelse, taga sig en _särskild bönevecka hvarje år, tills
+Herren kommer_, för att bedja _derom_. Påskveckan, uti hvilken den 69:de
+årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket
+passande.
+
+Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de
+nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta
+samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag
+föreslå en _sådan bönevecka påskveckan år 1898_ att begynna redan
+palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende
+prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M.
+och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare,
+kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva
+instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre
+och yngre, _barnen_ icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.
+
+Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller
+fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall
+"den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för
+dem "_bestämda_ kosten," Luk. 12:42, "_deras_ mat," Matt. 24:45, om hans
+tillkommelse, blifva satt öfver "_alla_ hans egodelar."
+
+Huru många af eder skola väl få _den_ hedern!
+
+Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke
+minst kraftigt bidraga äfven till _väckelse_, till inhöstandet af de sista
+kärfvarna. Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:
+
+_Kom, Herre Jesus!_ Amen!
+
+
+
+
+ÖFVERSIGTSTABELLERNA.
+
+
+Rörande de tre öfversigtstabellerna vilja vi anmärka, och det särskildt för
+nybörjare uti profetiska studier, att de helst böra studera i den ordning
+de förekomma, så att man ej begynner med tabell II, förrän man fullt
+förstått tabell I, och särskildt att ej begynna med tabell III, förrän man
+både förstått de två första och dessutom tillgodogjort sig det mesta af
+bokens innehåll.
+
+Diagrammet deremot torde lämpa sig att betrakta före någon af tabellerna.
+
+
+Anmärkning till tabell III.
+
+Om den "tid." 10:5, som begynte med freden i Augsburg år 1555, finge blifva
+full (hvilket den ej får), och den sålunda blefve 360 år (i stället för
+342, eller så omkring), skulle vi uti årsuppfyllelsen föras till 1914 års
+slut, eller jemt 2520 år, räknadt från år 606 f.Kr., då Nebukadnesar
+begynte den eröfring af Jerusalem, som han afslutade år 588 f.Kr. Att man
+nu ej kan räkna "hedningarnes tider" från år 588 är klart redan deraf, att
+_detta år ej en gång var kommet_, när Daniel sade till Nebukadnesar: "Du
+är det gyllene hufvudet." Dan. 2:38. Daniel hade (enligt Melin) sin syn år
+603-2 eller i andra året af Nebukadnesars envälde, 2:1. Det allra senaste
+år, vi skulle kunna räkna från, vore sålunda år 604, då Nebukadnesar fick
+envälde. Men redan de två föregående åren var han medregent, och vid början
+af dessa två åren _intog han Jerusalem första gången år 606_. Skulle vi nu
+räkna de 2520 åren från år 606, så skulle det ändå icke bringa oss längre
+fram än till _år 1914_. (606 + 1914 = 2520). Men som "dagarna skulle
+förkortas," eller den sista "tiden" ej skulle bli full, borde vi väl få
+afräkna det mesta af dessa 17 år (som utgöra skillnaden på 1897 och 1914),
+då de ju ej utgöra mer än 1/20 af 360.
+
+Men det rättaste är nog att räkna "hedningarnas tider" från det år _625_,
+då det babyloniska verldsväldet grundlades. Ty att Daniel med ordet "du" i
+uttrycket: "Du är det gyllene hufvudet," menar Nebukadnesars _rike_ och ej
+hans person, bevisas deraf, att ordet "dig" uti det följande uttrycket:
+"Efter dig skall uppstå ett annat rike," _ej kan_ syfta på _personen_
+Nebukadnesar utan på hans rike. Det medo-persiska riket uppkom nemligen
+icke omedelbart efter Nebukadnesar utan efter hans son Belsasar, med hvars
+död det babyloniska riket upphörde att existera. Om ordet "dig:" i v. 39
+_måste_ betyda _riket_ och ej personen, så betyder nog ordet "du" i v. 38
+likaledes _riket_ och ej personen. Att Daniel kunde mena hela riket, ehuru
+han serskildt nämner endast _en_ konung deraf, bevisas äfven af Dan. 7:17,
+der _de fyra djuren_ (hvilka ju framställa _samma_ fyra verldsriken som
+bildstoden i kap. 2) sägas vara fyra konungar. Han kunde säga så, i ty att,
+ehuru uti hvart och ett af dessa fyra riken funnos _flera_ konungar, det
+dock var i hvarje rike en, som fungerade som dess hufvudperson.
+Nebukadnesar var denna hufvudperson i det babyloniska riket. Att detta är
+det rätta sättet att räkna, bevisar äfven det högst märkliga förhållandet,
+att denna långa tidrymd af 2520 år blir, genom att räkna från _rikets
+grundläggande_, afdelad uti två _lika långa perioder_, af 1260 års längd
+hvardera, detta genom turkarnes intagande af Jerusalem år 637 e.Kr. (eller
+senast år 638, enligt somliga historieskrifvare)--en händelse, som ju är af
+långt större betydelse än byggandet af Omars moské, som ju ej kunde blifva
+färdig på en gång, äfven om befallningen att bygga den gafs strax efter
+stadens eröfring. Vi kunna emellertid ej nog beundra, huru såväl det, att
+"dagarna skulle förkortas," som att den sista "tiden" ej skulle blifva
+full, stämmer så noga öfverens med, att Herren ensam vet "dag och timme"
+och vi endast den _ungefärliga_ tiden. Mark. 13:29, 32.
+
+
+
+
+ANMÄRKNINGAR:
+
+
+[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens
+dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "_Den
+Herren tillhöriga_." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den
+Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor.
+11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.
+
+Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I _anden"_
+öfverflyttas vi _nu_ likt Johannes _på_ den dagen.--"Han var i anden på
+Herrens dag"--men snart skola både han och vi vara der i _verkligheten_.
+
+[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser
+endast såsom en _föreskuggande_ uppfyllelse till den _egentliga_, d.ä.
+till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.
+
+[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju.
+Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som
+frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob.
+12:15. (Melins öfvers.)
+
+[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska
+upplaga, uti hvilken ordet saknas.
+
+[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade
+fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte
+och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20,
+och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera
+hela verldsalltet, de senare det lilla _urvalet_ (af troende) bland
+_menniskor_.
+
+[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle
+framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är
+Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende,
+som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till
+konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya
+segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i
+Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få
+förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland
+jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot
+han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle
+sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest
+naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och
+triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den
+hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus."
+D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en
+segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att
+han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."
+
+[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen
+sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.
+
+[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta
+vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är
+_en_ stor antikrist, kalla vi honom med det _namnet_, äfven om uttrycket
+antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam
+_titel_ på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den
+sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på
+någon viss af Egyptens regenter.
+
+[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan
+det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi
+ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska
+Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på
+den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.
+
+[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden
+vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke
+uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.
+
+[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga
+antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en
+"strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att
+liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists _namn_, och
+likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets _namn_, så skall
+äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga
+förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett
+sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors
+kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex.
+namnet _Jesus Kristus_ står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej
+gerna missförstås.
+
+[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6,
+bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe,
+_användes_ såsom en _bild_ af att frälsa. Herren gör här såsom
+annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett
+uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar
+för det första icke, att en verklig _stad_ finnes der uppe, ty om en
+stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt,
+himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla
+testamentets tabernakel eller tempel såsom en _bild_ på Kristus, Joh.
+1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva
+himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och
+tempel fanns till.
+
+[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af _de tusen_
+bokstafliga _åren_, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000
+år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve
+efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.
+
+[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga
+bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica."
+De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från
+dompr. Melins bibelverk.
+
+[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt
+de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två
+år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på
+tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna
+sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna
+blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka,
+begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas
+från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det
+verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första
+året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan
+man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England
+påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna
+beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort,
+om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."
+
+Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga,
+på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att
+tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och
+från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi
+må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69
+årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att
+uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart
+sammanträffande."
+
+[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom
+Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens
+styggelse på heligt rum."
+
+[17] Den præteristiska--den förflutna, nemligen från _vår_ tid räknade.
+
+[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få
+en årsuppfyllelse under de första 75 _åren_, efter Kristi nedstigande på
+oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 _årens_
+slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75
+bokstafliga _dagar_.
+
+[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för
+_templets_ förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns
+ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde
+samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid
+samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och
+sedan en annan.
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HIMLAURET ***
+
+***** This file should be named 15786-8.txt or 15786-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/5/7/8/15786/
+
+Produced by David Starner, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+*** END: FULL LICENSE ***
+
diff --git a/15786-8.zip b/15786-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..c7302f0
--- /dev/null
+++ b/15786-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..28586b0
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #15786 (https://www.gutenberg.org/ebooks/15786)