initial commit of ebook 12119HEADmain

6 files changed, 7467 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/12119-0.txt b/12119-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..1d49358
--- /dev/null
+++ b/12119-0.txt
@@ -0,0 +1,3516 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12119 ***
+
+Krigskorrespondenter och andra lögnare
+
+Historier av Sigge Strömberg
+
+
+_Sigge Strömbergs-böckerna Vol. 7_
+
+1922
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL
+
+
+KRIGSKORRESPONDENTER
+
+SKÖNHETSVÅRD
+
+DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
+
+I TRAPPAN
+
+GETINGBOET
+
+ETT NATTLIGT BESÖK
+
+DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
+
+PENGAR
+
+POLLY
+
+DEN TYSTLÃ…TNE
+
+CYLINDERHATTEN
+
+PRISBOXNING
+
+FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
+
+SVÄNGDÖRREN
+
+PÃ… PANOPTIKON
+
+LANTBRUK
+
+
+
+
+KRIGSKORRESPONDENTER
+
+
+
+I.
+
+
+Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet
+på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in,
+talade och sade:
+
+"Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för
+att få läsa vad jag skriver."
+
+"Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers
+förhoppningsfulle unge man, in. "Och om de därhemma visste, hur våra
+sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss
+inom skotthåll."
+
+Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade:
+
+"Jag skriver aldrig annat än vad som är sant."
+
+"Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor.
+"Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte
+med så tarvliga saker."
+
+Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en
+stund. Så tog Taylor åter ordet.
+
+"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro
+vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och
+resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära
+de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret.
+Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl
+aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i
+förgår."
+
+"Jag slant!" sade van Weide generad.
+
+"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du
+skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än
+de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour
+med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande
+generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så
+att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit
+havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom
+kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."
+
+Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en
+korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket
+inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag
+högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:
+
+"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för
+att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss
+omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten
+alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att
+få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara
+av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag
+skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen
+igen, att jag sett något av kriget."
+
+"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen
+att sända representanter."
+
+"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte
+hårdbjuden."
+
+"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga
+korrespondenter i detta krig."
+
+"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade
+jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."
+
+"Det torde bli ännu kortare, om ni utan tillåtelse söker skaffa mera
+nyheter än generalstaben lämnar er", svarade karlen.
+
+"Det är det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit så här
+hövligt och anständigt och bett att få veta det jag vill ha tag i. Den
+metoden är inte så värst bruklig hemma i Montana. Där frågar man inte,
+där tar man reda på det man vill. See?"
+
+"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och där praktisera er
+metod", sa han högdraget. "Bon jour, monsieur."
+
+Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor
+från Helena, Montana U.S.A.
+
+"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja
+veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på
+krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är
+världens mest tystlåtna person."
+
+"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar för envar människa,
+som är begåvad med endast måttlig intelligens."
+
+"Alltså vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr överfälttygmästare,
+mina själsgåvor äro mycket mera än måttliga. Jag är den mest
+intelligenta människa jag vet, och har följaktligen genomskådat er. Ha!"
+sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade förbaskat på karlen.
+"Ni äro rädda för oss, det är allt. Ni begå grymheter mot fångar och
+sårade, det är därför ni inte vågar släppa oss fram. Ni hänger fredliga
+infödingar, ni bränner gårdar, skändar kvinnor och mördar oskyldiga
+barn, som i många fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna
+församlingen. Det inre Kongos fasaväckande kannibaler äro som
+nattvardsbarn i jämförelse med er."
+
+"Monsieur!" skrek han. "Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land."
+
+"Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just
+det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert
+eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna
+Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda
+blad, som jag representerar, efter hämnd."
+
+"Monsieur!" ropade han med en röst, som kunde skrämma ett ulanregemente,
+men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag försäkrar er, att ni gör ett
+förfärligt misstag."
+
+"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera
+förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid
+fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att
+det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en
+moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina
+uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest
+inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji,
+Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det,
+genom att låta mig få se något."
+
+"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.
+
+"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag.
+"Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha
+sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån
+författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande
+livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som
+ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska
+ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de
+behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i
+de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina
+befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de
+burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare...."
+
+"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt
+ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer
+från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till
+tjänst."
+
+"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.
+
+"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."
+
+"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag
+över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad,
+med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor
+och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag
+intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."
+
+Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid
+telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på
+Taylors vackra bataljmålning.
+
+
+
+II.
+
+
+Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned
+den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en
+motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor
+lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde
+motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade
+utseende.
+
+"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick,
+som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin
+cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid
+Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
+
+Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
+
+"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan
+för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en
+kalv. Det får jag lov att göra om."
+
+Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur
+sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om
+det.
+
+"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i
+brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
+
+Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet
+vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna
+världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
+
+"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt.
+"Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min
+fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
+
+Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen
+öppnade ögonen.
+
+"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är
+han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör
+du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
+
+"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.
+
+"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande
+ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter
+otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd
+om dem."
+
+I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett
+belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
+
+"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
+
+"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag
+i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett
+herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte
+fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du!
+Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge
+amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig
+lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse.
+Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig!
+Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
+
+Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället
+den sårade med synbart intresse.
+
+"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
+
+Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin
+solbrända kind.
+
+"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första
+eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt
+inte oss hindra dig. Generalen väntar."
+
+"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och
+steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall
+jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst
+sista också."
+
+Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.
+
+"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom
+skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"
+
+"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.
+
+"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."
+
+"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."
+
+Harry Taylor funderade ett ögonblick.
+
+"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad,
+men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av
+nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi
+samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger
+till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera,
+tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas
+det."
+
+Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till
+sjukvårdarna.
+
+"Var hittade ni den här göken?"
+
+"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst
+haft en patrullstrid."
+
+"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga?
+Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan
+man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig
+motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan
+hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två.
+Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer
+nordnordväst om--vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det
+sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan--mellan
+vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom
+censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska
+kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och
+positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett
+flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng,
+fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det
+låter nästan som en officiell generalstabsrapport."
+
+"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka
+fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar
+efter fel."
+
+"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."
+
+Han böjde sig mot den sårade.
+
+"Kan ni höra vad jag säger?"
+
+Den sårade gjorde ett jakande tecken.
+
+"Well, tala då om hur det hela gick till."
+
+"Jag vill dö!" sade den sårade.
+
+Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
+
+"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker.
+Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en
+liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös
+spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor
+samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."
+
+"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.
+
+"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla
+egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet
+kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått
+två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en
+liten beskrivning på striden."
+
+"Vi ryckte försiktigt fram--", viskade fången.
+
+"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan
+hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa
+ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver
+skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet
+avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade.
+Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
+
+"Ett skott small--."
+
+"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av
+kvällsvinden--jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen
+då--. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen
+fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över
+nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev
+outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att
+knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad
+som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska,
+beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.--Så med ens brast det
+lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften
+fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas
+rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör,
+som växte, växte--. Som en orkan av död och förintelse svepte
+projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande,
+lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur
+gick det se'n?"
+
+Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt
+intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
+
+"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än
+jag."
+
+"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det
+själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob,
+så gå vi på igen?--Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt.
+Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast
+av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad
+tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt
+trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med
+tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska
+styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för
+vinden där uppe.--Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte?
+Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.--Kring fanstången rasade länge en
+hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma,
+skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna
+ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och
+ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett
+energiskt förföljande.--Puh! Det där får vara nog för den här gången.
+Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
+
+"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa
+värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på
+lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
+
+"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara.
+Jag känner mig mycket bättre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gör mycket
+till."
+
+"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått
+tillbaka er livslust. Far i frid."
+
+"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om
+allt det underbara som jag upplevat."
+
+Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry
+Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.
+
+"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många
+tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"
+
+"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."
+
+
+
+III.
+
+
+Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.
+
+"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig
+omkring.
+
+"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
+
+Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom
+räckhåll och sade:
+
+"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
+Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
+
+"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
+
+"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans
+telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om
+nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
+
+Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag
+intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att
+den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en
+sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta
+detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut
+i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade
+materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en
+verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att
+prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då
+grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr
+träffat en så tjusande personlighet, sa han.
+
+Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en
+mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle
+gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid.
+Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
+
+Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som
+för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska
+journalistikens skönaste pärlor.
+
+När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
+
+"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till
+telegrafen."
+
+"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours
+truly som en oljad blixt."
+
+"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till
+telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag
+till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.
+
+Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev
+inte alls förvånad utan tvärt om.
+
+"LÃ¥s du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
+
+"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
+
+"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett
+sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat,
+så på en stege genom fönstret."
+
+"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!"
+svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör
+mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga
+den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag
+skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och
+ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
+
+Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
+
+"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du
+nog nacken. Gör det!"
+
+Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
+
+Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs
+råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog
+trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla
+sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina
+lakan och hissade mig ut.
+
+När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen
+och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var
+inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men
+alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig
+människa ut som en buse här nere.
+
+När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg
+bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som
+jag ovillkorligen måste träffa på vägen.
+
+Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen
+med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en
+stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt
+i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.
+
+Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade
+allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram
+kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade
+ut, och direkt in i närmaste hus.
+
+"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för
+mig.
+
+"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.
+
+"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av
+Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en
+bibel."
+
+Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det
+intrycket att jag var vansinnig.
+
+Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose
+bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till
+telegrafisten.
+
+"Ilkabla genast det här", sade jag.
+
+Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.
+
+"Det här?" sade han.
+
+"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den
+igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni
+behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg
+innan det här är expedierat."
+
+Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick,
+som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som
+möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.
+
+På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när
+han såg mig, men sedan flinade han.
+
+"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag
+trodde dig om."
+
+"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om
+nu. Jag har skickat mitt telegram."
+
+"Jag skall skicka mitt nu", sade han.
+
+Jag skakade fundersamt på huvudet.
+
+"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent.
+Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två
+eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan
+ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du
+kablade gamla nyheter."
+
+"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.
+
+"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram
+emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in
+ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det.
+Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok--"
+
+Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:
+
+"Jag skjuter dig om du har--", och störtade in.
+
+Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha
+varit intressant att få studera hans fysionomi då."
+
+"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob
+Hyes komma hit!"
+
+
+
+IV.
+
+
+Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren
+långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin
+bil.
+
+"Hallå, Harry! Sitter du här?" ropade van Weide förvånad. "Hur är det
+med dig? Är du sjuk?"
+
+Harry Taylor rörde sig inte och såg inte upp.
+
+"Det är van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag känner igen
+rösten. Den låter som en duett av en cirkelsåg och en bastuba."
+
+"Jag är förkyld", sade van Weide indignerad.
+
+"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag är inte sjuk. Men jordens
+rotation besvärar mig. Jag var på en hippa i går."
+
+"Vem mer än du?"
+
+"Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min
+sekundant, var ju med. Men han räknas inte."
+
+"Sekundant?"
+
+"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu."
+
+Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.
+
+"Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han
+förskräckt.
+
+"Skjutit? Inte? Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre
+stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag
+duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller
+ens Reeves har tillgång till."
+
+Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa.
+
+"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag
+vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått
+veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart
+som möjligt, skall jag berätta historien för dig.
+
+Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka
+fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han
+åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På
+det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i
+flera dagar letat efter mig överallt.
+
+Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra
+honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves
+från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en
+Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån
+krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för
+att läsa.
+
+Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig. Han
+vrålade genast till på det där mindre gentlemanlika sättet, som de ha
+där nere i sydvästern, och började göra en strategisk förflyttning av
+smärre möbler i riktning mot mig.
+
+Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör
+uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra
+tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och
+spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av
+sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag
+mig på hans knän. Det var inte så komfortabelt, men jag är inte
+pretentiös.
+
+När Bob så småningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till
+mellangärdet och frågade efter Bobs ärende.
+
+Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att nå samhällets tinnar,
+emedan vanlig enkel hövlighet inte ingått i hans uppfostran. Om han nu
+lugnt och behärskat talat om för Charley, att huvudsakliga anledningen
+till hans besök var en önskan att skära öronen av mig, så är det ju
+möjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan återgått till
+Londontidningen och låtit oss ensamma sköta den affären.
+
+Men nu började han i stället beskriva Charleys utseende på ett sätt, som
+just genom sin påtagliga sanningsenlighet sårade Charley i hans
+innersta. Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den
+tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett
+bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad
+minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss.
+
+"Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt
+stött på mig?"
+
+"Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.
+
+"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro
+stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse."
+
+"Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt
+på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar."
+
+"Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men
+nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du
+dör."
+
+Här avbröt Bob samtalet genom ett litet försök att komma upp, som endast
+avvärjdes genom att Charley återtog sin gamla sittplats en stund. När
+Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte både lugnare, blåare och
+plattare än förut.
+
+"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära
+halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så
+snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det.
+
+Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen,
+men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för
+mig. Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa
+mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att
+söka träffa en överenskommelse med Bob.
+
+"Bob", sade jag.
+
+"Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det.
+
+"Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag.
+
+"Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om
+den hetaste platsen."
+
+"Om vi, mot förmodan, skulle släppa dig levande på fötter igen, och du
+skulle försöka slå ihjäl en av oss, så bör till och med ditt intellekt
+fatta, att vi båda kommo att ta hand om dig, och då vore du slut."
+
+Bob teg, förståndigt nog.
+
+"Men", fortsatte jag. "Nu är vi i Frankrike där dueller är på modet, och
+om du vill lova att uppföra dig anständigt, så skall du få lov att
+duellera med mig."
+
+Bob blev så rörd att tårarna kommo honom i ögonen.
+
+"Menar du verkligen det!" skrek han. "Skall jag få ett regelrätt
+tillfälle att skjuta dig så full med bly att du kan användas till
+skeppsankare."
+
+"Sure!" sade jag.
+
+"Jag skall uppföra mig som ett lamm", sade han. "Släpp mig upp! Jag
+skall bjuda på pilsner! Får jag duellera med Charley också? Sticka honom
+tvärs genom skrovet! Eller jag tror vi lånar ett par kavallerisablar så
+kan jag hugga er i bitar båda två. Det blir trevligast."
+
+Vi släppte upp honom och han var glad som ett barn, och föll oss om
+halsen och grät av glädje, och lovade att göra pinan lång. Till slut kom
+vi överens om att Bob och jag skulle duellera först och Charley vara
+sekundant åt mig. Vapen lät jag honom själv välja. Det intresserade mig
+nämligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller
+pikrinsyrebomber, för jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera
+fruktansvärt vapen än något av de där.
+
+Så tågade vi ut ur bondstugan för att söka upp någon undangömd och
+idyllisk plats med fågelsång och klara källors porl, där vi ostörda
+skulle kunna idka vår lilla förströelse, och under tiden höll jag ögonen
+öppna och tittade efter vad jag behövde.
+
+Till slut hittade jag det. Det var en liten undersätsig, bredaxlad
+fransk bonde i femtioårsåldern, för gammal för kriget, men tydligen en
+karl som höll att ta i. Då stannade jag och slog mig för pannan i grand
+operastil.
+
+"Det är rätt", sade Bob Hyes. "Slå dig själv. Du kan i alla fall aldrig
+få tillräckligt."
+
+"Vi ha glömt en sak", sade jag.
+
+"Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn! Jag skall skaffa det, om jag så
+skall bli tvungen att köpa det."
+
+"Nej", sade jag. "Du behöver en sekundant."
+
+"Visst fasen", medgav Bob. "Vem skall vi ta."
+
+"Vem som helst", sade jag. "Tag förste bäste. Fråga till exempel den där
+bonden där. Han gör det säkert för ett par francs, och blir tacksam på
+köpet. Alla fransmän tycker om att se dueller."
+
+Bob gav sig genast i väg till fransmannen och Charley och jag följde
+tätt efter.
+
+"Vill ni göra mig en tjänst, och förtjäna ett par francs?" frågade Bob
+på sin usla franska.
+
+"Det gör ni väl gärna", sade jag. "I synnerhet när det gäller att
+hjälpa en landsman."
+
+"Landsman?" sade bonden. "Den där herrn är väl inte fransman."
+
+"Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på
+Förenta-Statska.
+
+Jag anlade ett ytterst förvånat uttryck, och Charley, som förstod att
+något var i görningen, följde exemplet.
+
+"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till
+oss, att han var fransman och bara kunde franska."
+
+"Det här begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjänar de lögnerna till?"
+
+"Han talar förresten bruten engelska också", sade jag till bonden. "Så
+engelsman är han inte."
+
+"Det där bör noga undersökas", sade bonden och gick närmare intill Bob.
+
+"Det förefaller mig som om dialekten vore tysk", anmärkte Charley, som
+äntligen fått klart för sig vad meningen var.
+
+"Och han bjöd mig pengar för en tjänst", röt fransmannen. "Nu,
+förbanningen--"
+
+Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men
+intresserade åskådare. Men när Bob började önska att han aldrig blivit
+född, ingrepo vi med risk för våra egna liv och förklarade för
+fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk
+dialekt, som Bob talade.
+
+Tja, se'n var det ingenting mer än att bonden med fransk artighet bad
+Bob tusen gånger om ursäkt och körde honom i en skottkärra till röda
+korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga förloppet med en
+liten hippa.
+
+Nu har du hört historien. Ge dig i väg. Om bara den förbaskade jorden
+ville låta bli att snurra så--"
+
+
+
+V.
+
+
+"Skall flyga!" sade Harry Taylor, när han fått sin pipa stoppad och en
+grogg med en liten klingande isbit i framför sig på packlådan.
+
+"Vad skall du, sa du?" frågade Charley Reeves och lade en tidning under
+för att sitta litet bekvämare på sin margarinfjärding.
+
+"Flyga!" svarade Harry. "Militäraviat! Bussig karl! Skaffat tillåtelse!
+Skall ta en liten tripp över de tyska linjerna, förstår du. Få se krig
+till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara nöjd med att hänga
+bakom armén så här. Sedan dom nu avancerat lite har man ju fått
+tillfälle att se lite lik, men vad är det i själva verket? Kan man ha
+någon verklig glädje av det?"
+
+Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte:
+
+"Här kommer man resande många tusen mil för att få se folk slåss, och
+vad händer? Jo man placeras kilometervis ifrån platsen för slagsmålet,
+fraktas än fram och än tillbaka. Ena dagen sitter man i ett slott, den
+andra i en bondstuga och den tredje, som nu, på en margarinkutting i ett
+gammalt ruttet tält, men var man sitter och vart de fraktar en, så är
+det alltid betydligt mera fridfullt än vi ha det i vardagslag hemma i
+Montana. Ni, slöfockar, nöjer er naturligtvis med sådant, men inte jag.
+Jag har intrigerat och använt alla slags inflytanden, mest det
+världsblads som jag representerar, och mot vilket till exempel
+Harristown Tribune är som republiken Andorra i jämförelse med
+Nordamerikas Förenta Stater, med Filippinerna, Porto Rico, Hawaji och
+Guam på köpet. Detta har resulterat i att jag om en timma får flyga med
+Duvallon och kasta bomber."
+
+"Lögn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt.
+
+"Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig
+lögnare så bryter jag nacken av dig, så att hängmannen i Sing-Sing
+slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer alltså att om en timma
+sväva lika högt över dig som min intelligens står över din, alltså
+omkring två tusen meter. Jag skall från denna höjd se hur man skjuter på
+varandra med kanoner, hur de stora generalerna på sitt vanliga snillrika
+sätt leda sina arméer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i
+avsaknad av varje taktisk bildning, nöjer sig med att stillsamt och
+flärdfritt köra bajonetten i magen på den lika enkle soldaten från andra
+sidan gränsen. Allt detta får jag se, medan du och de andra murvlarna
+sitta här och glädja er åt whisky och soda. Tänk vilken livfull
+skildring jag kommer att telegrafera in."
+
+Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken något som påminde om
+intresse skymtade fram.
+
+"Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han.
+
+"Nej!" svarade Harry.
+
+"Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves. "Så'nt där händer
+inte i verkligheten. Och för övrigt vore du inte smart nog för att kunna
+arrangera det."
+
+"Det är inte lögn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det är sanning,
+men inte mot förmodan. Och jag erkänner att det var smart gjort av mig
+att arrangera det. Känner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av
+det. Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag
+gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv."
+
+Charley Reeves tömde långsamt sitt glas.
+
+"Jag skall be till gud för dig."
+
+"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte
+dig om."
+
+"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig.
+Eller också, att du kommer ned på tyska sidan och blir arkebuserad. Det
+senare vore förresten nästan trevligare."
+
+"Nu känner jag igen dig, gamle vän", svarade Harry. "Du får förlåta mig
+att jag för ett ögonblick misskände dig och trodde att det kunde finnas
+en ädel tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt märke till
+den där orangutangen i Londons Zoo? Ni är påfallande lika. Orangutangen
+har bara en mera grekisk profil."
+
+Tältdörren slog igen efter Charley Reeves nästan innan Harry talat till
+punkt, och den värde representanten för Montana Screamer log brett.
+
+"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall låta
+dem intervjua mig när jag kommer ned igen."
+
+En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfärd. Aviatören och
+mekanikern gingo ännu omkring och tittade på stagen, en liten, avundsjuk
+klunga amerikanska korrespondenter tittade också på stagen därför att
+flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen på ena vingen
+stod Harry Taylor och såg ut som om han ägde apparaten. Han väntade på
+att bli knäppt av sin fotograf, och dröjde litet för att alla andra
+skulle komma ur fokus.
+
+Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen.
+
+"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en
+eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra."
+
+Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.
+
+"Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt.
+Nej, inte framför mig, på vänster sida, _vänster_ hör du. Är det du
+eller jag, som representerar ett världsblad?"
+
+"Det skall bli trevligt det här", sade Harry när plåten var tagen.
+"Sväva högt, högt däruppe, och ta plåtar och släppa ner bomber, så att
+tyska generalstaben blir mörkrädd. Nu skall det bli fart på luftkriget,
+sedan Harry Taylor tog hand om det. Möter vi en Zepp nu, ajöken med den.
+Hör ni gubbar, glöm inte att meddela era tidningar att jag har flugit.
+'Vår berömde landsman, den framstående journalisten Harry Taylor
+etcetera', skall det stå."
+
+"Försök inte", kom det i kör från ämbetsbröderna.
+
+"Fähundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som är viktiga. Men
+hör nu Vally, vad ser mitt öga? Det här aeroplanet är ju inte helt."
+
+"Inte?" sade Duvallon. "Vad är det för fel?"
+
+"Fel? Det är en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop
+hål i den här vingen, en, två, tre--en sabla mängd."
+
+Aviatören skrattade och började stiga upp i maskinen.
+
+"Det där är ingenting att bry sig om. Det är bara hål efter tyska
+kulor."
+
+"Bara!" sade Harry Taylor, och ställde sig bredbent med händerna i
+byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du så långt nere vid jorden
+att göra, att de kan träffa dig med sina skott? Då kunde du ju lika
+gärna åka bil."
+
+"Jag måste flyga rätt lågt, för att kunna se hur jag kastar mina bomber,
+och för övrigt se någonting alls. Upp nu, Harry, så åker vi."
+
+"Stopp lite! Är det möjligen din mening att också den här gången gå så
+där lågt? Menar du att tyskarna skulle få lov att skjuta flera hål inte
+blott i maskinen utan även i dig och Harry Taylor, Esq. från Helena,
+Montana U.S.A.? Ämnar du inte flyga utom skotthåll när du har ansvaret
+för ett så dyrbart liv som mitt?"
+
+Duvallon hade aldrig haft så roligt.
+
+"Nej då, kära vän! Jag ämnar gå så lågt jag vågar. Antagligen blir vi
+inte träffade, bli vi det så--tja."
+
+"Så--tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att
+säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag
+är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore
+Screamern utan mig?"
+
+"Vederhäftig!" stack Charley Reeves in.
+
+"HÃ¥ll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde
+upptaga min mantel. No sir! För min egen del är jag inte rädd, men jag
+känner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag får inte ta en sådan risk.
+Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och låt preussarna peppra dig. Men glöm
+inte att peppra igen. Och om du trillar ner, så var lugn. Jag skall
+genom Montana Screamer se till att ditt namn skall gå ned till
+eftervärlden. So long, Vally! Hälsa Kaisern!"
+
+Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara
+belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.
+
+"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick
+det nu med den där livfulla skildringen?"
+
+"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart
+cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."
+
+
+
+VI.
+
+
+Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd
+mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och
+skräckinjagande ansiktsuttryck.
+
+"För in fången", sade han.
+
+Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med
+synbart intresse betraktade omgivningen.
+
+"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är
+tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta--"
+
+"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.
+
+"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberörd, "vad man har gjort av min
+tuggtobak."
+
+"Namnet?" frågade överstelöjtnanten kallt.
+
+"Carolina Plug Cut, den bästa tuggtobak som finns, och den sista kakan
+jag hade, och nu ha de här drullarna tagit den och--"
+
+"Tyst!" vrålade överstelöjtnanten pionröd i ansiktet. "Jag vill veta ert
+namn!"
+
+"Jaså mitt!" sade fången. "Kors, jag trodde att ni ville ha
+rekommendation på en bra tuggtobak. Det lär jag gärna bort, och jag
+rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrån mig min
+bit, och den sista kakan till på köpet."
+
+Överstelöjtnantens ansiktsfärg övergick till violett.
+
+"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem är ni?"
+
+"Vad jag heter", svarade fången. "Det tycker jag att ni borde veta
+förut. Jag är Harry Taylor, representant för Montana Screamer, den mest
+framstående och inflytelserika tidning som existerar mellan San
+Fransisco och Yokohama, indirekta vägen."
+
+"Ni är anklagad för spioneri!" upplyste överstelöjtnanten med gravlik
+röst.
+
+"Och om jag inte får igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "så
+kommer jag att anklaga en och annan för snatteri."
+
+"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.
+
+"Erkänner vad?"
+
+"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och
+dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt
+uppsnappa rapporter med mera."
+
+Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.
+
+"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag
+är här för."
+
+"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga
+medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."
+
+"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över
+halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en
+krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan
+verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som
+sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som
+jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han
+lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"
+
+"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har
+erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och
+arkebuseras inom två timmar."
+
+"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak.
+Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan
+av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på
+skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det
+tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."
+
+"Har ni något att anföra till ert försvar?"
+
+"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för
+att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror
+ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt
+mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i
+Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni
+inte."
+
+Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en
+blyertspenna ur västfickan och började skriva.
+
+"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.
+
+"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje
+dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och
+hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och
+lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst--"
+
+"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.
+
+"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde
+jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna
+hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men
+inte--"
+
+"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."
+
+"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia",
+fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på
+ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och
+göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att
+kriget går igenom?"
+
+"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om
+spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"
+
+"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade
+Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den
+har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är
+klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar--"
+
+"Har ni något ytterligare att säga innan domen faller?"
+
+"Att säga? Inte precis! Jag är inte pratsam av mig. Men jag skulle gärna
+vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar över era
+fältbefästningar. Särskilt är jag intresserad av taggtrådsstängsel."
+
+"För sista gången frågar jag er. Har ni något att anföra, som skulle
+kunna motivera att dödsdom icke avkunnas över er?"
+
+"Om jag har! Var lugn för det! För det första är jag principiell
+motståndare till dödsstraffet, och för det andra har jag ju redan en
+gång sagt ifrån, att vi inte skall tala vidare om den här saken. Jag har
+förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del
+amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära
+vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli
+skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma
+sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig.
+Detta kom att ske genom en samfälld och enkel presskampanj mot er för
+att ni mördat en amerikansk undersåte och en av nationens förtroendemän,
+och de skulle inte ge sig förrän etthundratio miljoner amerikanska
+strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och
+bedja om ursäkt, och betala några miljarder i skadestånd, i annat fall
+kommo yankees hit och hjälpte tyskarna att möblera om er karta. Nej,
+monsieur, det finns så fullt av argument mot min arkebusering att man
+knappt kan komma fram för dem."
+
+"För bort fången!" sade överstelöjtnanten. Och Harry Taylor fördes bort.
+
+Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin
+dom, och underkäken arbetade taktfast.
+
+"Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det
+fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss."
+
+Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen.
+
+"Monsieur Taylor! Ni är befunnen skyldig till spioneri, och skall alltså
+enligt krigslagen arkebuseras. Men ståndrätten har funnit det till full
+evidens ådagalagt att ni varken vid brottets begående eller senare,
+möjligen inte heller tidigare, varit vid förståndets fulla bruk, varför
+ni frikännes."
+
+En kort sekund såg Harry Taylor nästan förbluffad ut. Så log han.
+
+"Ja, det är ju också ett motiv", sade han.
+
+"Men", fortfor överstelöjtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart
+lämna landet. Åtlyder ni icke denna uppmaning komma militärmyndigheterna
+att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten
+liggande ort ni väljer, varifrån ni kan fortsätta vidare. Antar ni
+tillbudet?"
+
+"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag sköter korrespondensen lika
+bra i London."
+
+"Bilen väntar!" sade överstelöjtnanten och reste sig, tillsammans med
+rätten i övrigt.
+
+"Ja, ajöken på er då, gubbar! Trevligt att träffa er, men jag säger i
+alla fall inte au revoir. Hälsa hustrur och barn!"
+
+Med det gick Harry ut, nickade nådigt åt några officerare i närheten och
+vräkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.
+
+Chauffören vände sig och gjorde honnör.
+
+"Varthän, monsieur?"
+
+"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste
+telegrafstation, naturligtvis."
+
+
+
+
+SKÖNHETSVÅRD
+
+
+Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare
+tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och
+trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av
+kullar och dalar.
+
+Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens
+skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men
+Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest
+omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte
+ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en
+skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket
+alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de
+tillsammans tömde sin aftongrogg.
+
+Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i
+Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:
+
+  _Varför är ni inte skön?_
+
+  Oregelbundenheter i anletsdragen rättas
+  genom paraffininsprutning. Renaste grekiska,
+  romerska eller semitiska profiler erhållas
+  efter behag. Full diskretion. Svar
+  till "_Profil_", denna tidning.
+
+Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående
+post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar
+möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta
+första pris på vilken skönhetsutställning som helst.
+
+Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp
+till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i
+Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och
+antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att
+näsborrarna voro litet för stora.
+
+Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och
+när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till
+oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat
+promenerade han hemåt.
+
+"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han
+ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall
+säga, när hon får se hur vacker man hon fått."
+
+När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade
+sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna,
+fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke
+funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten
+följande självsäkerheten är ännu outrett.
+
+Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen--för mindre gick det inte
+av--och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen
+och stannade förvånad i dörren.
+
+"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade
+förvånad på Erlandsson.
+
+"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
+
+"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och
+offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
+
+"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
+
+"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett
+er förut."
+
+Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
+
+"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
+
+Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
+
+Men han tog saken mycket lugnt.
+
+"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig
+själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon
+väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön
+yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta
+hur det är."
+
+Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte
+länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar
+stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
+
+"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har
+mördat och rånat min Mikael."
+
+Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig
+över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor
+på hans smala armleder.
+
+"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du
+gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
+
+"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst
+han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett
+skämt."
+
+"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu
+och håll käft."
+
+Men nu intervenerade fru Erlandsson.
+
+"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har
+så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
+
+"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är
+ju din egen lille man."
+
+Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste
+kvarteren.
+
+"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att
+han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
+
+"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
+
+Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då
+blev Erlandsson på allvar rädd.
+
+"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i
+ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är
+Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag
+har på magen."
+
+"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
+
+"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson
+bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
+
+I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
+
+"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva
+sta'n."
+
+"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har
+paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte
+vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta
+mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
+
+Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
+
+"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
+
+"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att
+det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han,
+andra på att det inte är han."
+
+"Det här är jag!" kved Erlandsson.
+
+"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon
+sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
+
+"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
+
+"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra
+månaden", sade Hilmér.
+
+"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
+
+"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det
+är inte Erlandsson."
+
+Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
+
+"Jo, jo, jag minns!"
+
+"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur
+det gick till när du lånade den?"
+
+"M--nej--jag menar jo."
+
+"Nå, berätta då!"
+
+"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson
+enkelt.
+
+"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
+Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
+poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
+Erlandsson."
+
+"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
+
+Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade
+sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det
+orättfångna godset försvinna i sin ficka.
+
+"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles
+tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna
+kan låta honom gå."
+
+När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände
+ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
+
+"Ge mig tillbaka mina pengar!"
+
+"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
+
+"Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt.
+
+"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...."
+
+Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek
+undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett
+hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
+
+När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka
+sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika
+knölig.
+
+Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett
+än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
+
+Erlandsson är fortfarande inte skön.
+
+
+
+
+DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
+
+
+Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och
+vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan,
+som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt
+första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade
+kundkretsens fulla förtroende.
+
+Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen
+var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till
+kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade
+ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet
+utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna
+goda sed.
+
+Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare
+Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om
+cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål
+räckte inte för Petterson.
+
+Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom,
+brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:
+
+_Barbacka Begravningsbyrå_--Direktör K. P:son Petrini--levererar
+prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och
+billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!
+
+Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini,
+på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker,
+vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre
+handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt
+förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin,
+vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans
+yrke.
+
+Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis
+affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret
+till i Barbacka dittills oanade dimensioner.
+
+Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.
+
+De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå
+Ã¥ter en annons:
+
+_Ni sover sött_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta
+kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!
+
+Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra
+ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills
+toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det
+plakat: "Hållbar men billig!"--"Högst komfortabel!"--"Senaste
+modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en
+vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"
+
+Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer
+som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!"
+Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa
+hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör
+Petrini.
+
+Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig
+psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande
+skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden
+i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i
+stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken
+om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar
+för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så
+stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.
+
+Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka
+Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast
+till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons
+existens, medan Petrini annonserade:
+
+_Beställ edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan
+lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.
+
+Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i
+med friska tag, för att ytterligare distansera honom.
+
+På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer
+elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den
+absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande
+behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara
+till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av
+fattigkistorna.
+
+Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls
+inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag
+måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg
+god och genast satte i scen.
+
+På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över
+ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:
+
+_Realisation!_ Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt
+fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma
+icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!
+
+När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty
+han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och
+han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt
+slagnummer.
+
+Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte
+veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om
+att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka
+förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor.
+Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått
+beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket
+storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
+
+Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår,
+och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige
+som besvärlige konkurrent ur brädet.
+
+Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var
+mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
+
+Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora
+slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och
+svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd
+tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
+
+"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden
+stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut
+väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall
+sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå,
+tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att
+kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
+
+Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han
+lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru
+borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på
+kinderna.
+
+"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta
+mått till kista på en levande människa?"
+
+Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men
+när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en
+mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
+
+Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör
+Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare,
+stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
+
+"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."
+
+
+
+
+I TRAPPAN
+
+
+Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i
+våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det
+var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått
+permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts
+som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
+
+Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
+
+Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han
+katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent.
+Det var därför han låg i stan.
+
+Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
+
+"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
+Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
+
+Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
+
+"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över
+sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
+
+Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i
+tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade
+se'n dörren och smet ut.
+
+Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på
+trappstenen.
+
+Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon
+annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms
+tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade
+Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd
+i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
+
+Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i
+situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att
+tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
+
+"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom,
+som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen,
+manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
+
+Stegen följde!
+
+Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då
+svor han högt.
+
+Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade
+stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
+
+"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
+
+"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
+
+"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
+
+"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte
+farligt alls. Bara ni inte går högre upp."
+
+"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt
+halvt år. Hjälp!!"
+
+"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"
+
+Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot
+ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
+
+Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan,
+varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod
+portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom
+komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte
+heller--portvaktsfruar ha inte sådana nerver--utan hon störtade in i sin
+bur--inte genom luckan utan bakvägen--och kom om ett ögonblick tillbaka,
+klädd i en sopborste och sin man.
+
+"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.
+
+"Jag har blivit utestängd."
+
+Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.
+
+Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte
+han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i
+stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun
+störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:
+
+"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."
+
+Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom
+hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att
+telefonera efter förstärkning.
+
+Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun
+fortfor att skrika:
+
+"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
+
+"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
+
+Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men
+bestämt från fönstret.
+
+"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så
+att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar
+du, lilla pippi?"
+
+"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken
+ringde efter mer förstärkning.
+
+När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och
+fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
+
+"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten
+och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
+
+Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja
+söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
+
+Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade
+haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.
+
+Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning
+samtidigt med att polisen sprängde porten.
+
+
+
+
+GETINGBOET
+
+
+"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom
+när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av
+dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag
+slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå
+finns det fullt upp kvar."
+
+"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom
+med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.
+
+"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte
+bekomma.
+
+"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte
+hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
+
+"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror
+av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.
+
+"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.
+
+"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers
+insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte,
+han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras
+mundelar äro ombildade till sugmun."
+
+"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i
+sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till
+gråpapper. Gör de det med sugröret?"
+
+Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga
+interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med
+stor försiktighet vinkande åt getingarna.
+
+Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård
+beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.
+
+"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om
+ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i
+huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom
+sablarna, skall du se."
+
+"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för
+sin omtanke endast med en förkrossande blick.
+
+"Tack! Jag _kan_ ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har
+gudskelov uppnått myndig ålder."
+
+Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden,
+ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha
+ett ganska hetsigt lynne.
+
+Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en
+sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting
+krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och
+tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid
+hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog
+han till.
+
+Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på
+getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden
+att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om,
+och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna
+ögonblickligen till attack.
+
+Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna
+ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder
+längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade
+han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund.
+Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och
+följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop
+hoppade i trädgårdsdammen.
+
+Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när
+han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja
+och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och
+läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans
+bedrövliga uppenbarelse.
+
+Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när
+hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
+
+"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte
+inte.
+
+"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in
+och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
+
+Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas
+omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon
+beklagade honom.
+
+"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "SÃ¥ de ha hanterat dig. Jag skall
+be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
+
+"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons
+dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din
+lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte
+vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du
+skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt
+är din nuvarande make så vida överlägsen?"
+
+"Men Isak...."
+
+"_Tyst!_ Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra
+kläder på mig."
+
+Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och
+följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden,
+satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog
+getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone
+en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när
+Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han
+humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter
+käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett
+nyp.
+
+Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de
+övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet
+kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som
+förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till
+dammen.
+
+När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera
+på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons
+dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.
+
+"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen
+med den Ahlbomska familjen i hälarna.
+
+Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och
+brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så
+vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast
+några kolnade stockar fanns kvar av boden.
+
+Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom
+brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att
+getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid
+första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.
+
+Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt
+bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte
+gärna bli husvill.
+
+
+
+
+ETT NATTLIGT BESÖK
+
+
+Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget
+Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han
+stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något
+att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var
+inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än
+befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman
+ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett
+sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke
+obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
+
+Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra
+Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte,
+han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men
+Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade
+utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin
+borduppsats ville han inte.
+
+Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett
+beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart
+för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
+
+Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln
+över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen
+med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
+
+"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till
+aktion.
+
+Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i
+sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud
+från matsalen.
+
+"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han
+måtte vara mer än vanligt full i natt."
+
+Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
+Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
+Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
+skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
+
+Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor
+och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss
+respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid
+smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära
+dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen
+och tände.
+
+Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte
+fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par
+bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
+
+"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag
+är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med
+Bergman."
+
+"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig,
+annars krossar jag skallen på er."
+
+"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en
+bov?" Och han tog av masken.
+
+Fru Bergman granskade hans ansikte.
+
+"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt
+beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket
+farlig bov. Gå före!"
+
+"Men lilla, rara fru Bergman...."
+
+"Våga inte kalla mig så, skurk!"
+
+"Men...."
+
+"Tyst, och gå före, annars så...!"
+
+Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före
+efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob,
+som omsorgsfullt låstes.
+
+"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter
+polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se,
+att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande
+efter någon eftertanke.
+
+"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med
+ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med
+min gamle vän Bergman."
+
+"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och
+skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se
+på annat."
+
+"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen
+förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan
+en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott,
+som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han
+skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
+
+"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände
+fru Bergman.
+
+"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
+
+"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa
+straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min
+man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer.
+Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på
+polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
+
+Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in
+i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne
+emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när
+han hörde ett ljud från garderoben.
+
+Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod
+lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
+
+"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt
+svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade
+hela hans ansiktstyp.
+
+"Låt mig förklara, Berg...."
+
+"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson
+en smocka till.
+
+"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande,
+och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
+
+"Ha! Eländiga!" röt han.--Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att
+interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har
+jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt
+värdelösa liv."
+
+"Men käre Manfred...."
+
+"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta
+blod!"
+
+I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan
+krossad.
+
+"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och ..."
+
+"_Lögnerska!_" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i
+sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret
+fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
+
+Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
+
+"Jo, det gick till så här. Han...."
+
+"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På
+knä! _På knä!_ Ha!"
+
+Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin
+makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina
+brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp
+tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
+
+"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
+"Var har du varit?"
+
+Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
+
+"Det ... det ... är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det
+kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
+
+"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är
+alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september
+förra året."
+
+"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun,
+jag...."
+
+Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
+
+Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det
+är onödigt så länge frun finns i huset.
+
+
+
+
+DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
+
+
+Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den
+sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen
+om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret.
+Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om
+julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro
+redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda
+människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade
+melodiskt.
+
+Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss
+läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och
+med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende,
+samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev
+fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt
+på femton år.
+
+"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig
+själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag
+väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att
+hon har en hel del."
+
+Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och
+stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska,
+observerade tilltaget.
+
+"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"
+
+"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall
+gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det
+inte är jul oftare än en gång om året."
+
+"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern
+sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"
+
+"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag
+vill. SÃ¥ hon vet det."
+
+Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför
+trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda
+humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på
+honom på nära håll som uppifrån fönstret.
+
+Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.
+
+"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han
+ett biträde och intog en avvaktande hållning.
+
+"Ja--hm--hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som
+tydligen inte var situationen fullt vuxen.
+
+"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är",
+svarade kamrern irriterad.
+
+"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet
+sin interpellation.
+
+"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste
+kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett
+medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni _vadsomhelst_. Men kvickt
+skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."
+
+Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket,
+om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan
+till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för
+alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och
+avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande
+en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens
+piga.
+
+Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa
+butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han
+stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen
+bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta
+med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var
+endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde
+expediten pigans opoponaxtvålar.
+
+Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i
+folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades
+när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt
+lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret
+skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast
+tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern
+fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga
+närmade sig alltmer.
+
+Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför
+fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och
+paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.
+
+Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla
+kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket
+dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
+
+I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg
+den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke
+blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast
+möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan,
+så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte
+från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att
+ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över
+kamrerns rena manschetter.
+
+Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta
+mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an
+att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp
+ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor,
+svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar
+och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt
+intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande
+tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra
+humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade,
+såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
+
+"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning,
+och grep ett paket på måfå. "Ta det här! _Ta det_, människa. Hör hon
+inte vad jag säger, sabla markatta?"
+
+"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i
+flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel--och här har hon,
+sakramenskade satkäring--och här har han, fähund--ta emot, fördömda
+knölföda--se här--och här--och här--"
+
+På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt
+utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad
+från sin börda, begav han sig på hemväg.
+
+En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat
+vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var
+inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för
+första gången på tjugu år _sprang_ uppför sina trappor.
+
+Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade
+sina lungors fulla kraft och röt:
+
+"Augusta! _Augusta!_ Hör hon då inte, människa? _Augusta!_ Sätt på
+toddyvattnet!"
+
+
+
+
+PENGAR
+
+
+Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan
+hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och
+det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
+
+Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle
+ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var
+nere. Och ingen annan heller.
+
+Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall
+säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där
+utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare
+omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes
+ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton
+bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som
+energiskt visslade och vinkade åt mig.
+
+Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från
+min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att
+köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters
+promenad från stationen.
+
+Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en
+ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att
+anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre
+gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen,
+varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade
+vad taxan var från Kings Cross.
+
+"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men
+med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor
+kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på
+andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de
+förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i
+allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina
+förfäder och eventuella efterkommande.
+
+Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo,
+men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade
+kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.
+
+Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en
+tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty
+även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.
+
+"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde
+ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna
+från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att
+skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och
+därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten,
+"var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och
+måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"
+
+Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty
+jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid
+beväringsinskrivningen.
+
+Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag
+fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga
+förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre
+Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på
+en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare
+blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig
+dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat
+mig med en whisky och soda.
+
+Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt
+invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.
+
+"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars
+järnvägsresa."
+
+"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte
+mig vid stationen."
+
+"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade
+excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."
+
+"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.
+
+"Ja visst."
+
+"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka
+tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110
+kg. Och jag reste.
+
+Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar
+senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat
+skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.
+
+Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt,
+och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande,
+dels därför att Karlson är ganska stark.
+
+"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är
+alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min
+käre, käre bror!"
+
+"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."
+
+"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra
+rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i
+min hand."
+
+"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är
+en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste
+föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt
+dig."
+
+Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast
+mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat
+skrik åter ur min famn.
+
+"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.
+
+"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa
+på en gammal bekant."
+
+"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju
+och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man
+som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten
+upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike
+och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när
+han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar
+varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med
+sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt
+kräk utomlands, en så'n...."
+
+"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.
+
+Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han
+grep åter mina händer.
+
+"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en
+hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen.
+Var har du de där fem punden?"
+
+Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket
+därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren
+av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:
+
+"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"
+
+Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och
+smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!
+
+Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från
+krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu
+hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag
+måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande
+verksamhet som korrespondent.
+
+När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan
+till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en
+tjock cigarr i mungipan.
+
+"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla
+rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
+
+Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
+
+"Det är svåra tider vi leva i!"
+
+"Kan inte säga det", svarade Karlson.
+
+"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för
+att tala med dig om en--hm--ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
+
+"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
+
+"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli
+inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger _möjligen_, utan
+obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som
+du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän
+jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte
+gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
+
+"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.
+
+"Ja", sade jag. "Jag vet ju...."
+
+"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men
+naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du
+tvingade på mig."
+
+Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.
+
+"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum
+och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett
+beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det,
+och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen.
+Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."
+
+"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag
+var här sist?"
+
+Han tog ned fötterna från bordet.
+
+"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan
+du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle
+få remissa?"
+
+Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget....
+
+
+
+
+POLLY
+
+
+"Det har varit en karl här med en låda och ett brev till redaktören",
+sade pigan när hon väckte mig på morgonen. "Här är brevet, lådan har jag
+ställt i skrivrummet. Det är ett hänglås för'na, och ho' är väldigt
+tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"
+
+"Det skall Amanda inte lägga sig i", sade jag, och bröt brevet. "Här är
+nyckeln, ser jag. Tag den och sätt den i låset, så att jag vet var jag
+har den."
+
+Pigan försvann med nyckeln, och jag läste:
+
+  "Käre vän!
+
+  Jag sänder dig härmed en låda, innehållande
+  en boaorm, som du för gammal
+  vänskaps skull skall förvara åt mig
+  ett par da'r. Jag har fått den från Hagenbeck
+  i Hamburg, som jag är agent
+  för, och en menageriägare i Uddevalla
+  skall ha den. Han skulle hämta den hos
+  dig i stället, för jag måste resa till Härnösand
+  och sälja ett par svarta pantrar
+  och ett näbbdjur till ett tivoli där. Du
+  får inget besvär alls med ormen och behöver
+  inte ge den någon mat. Den äter
+  nämligen endast var sjätte månad. Den
+  heter Polly och är mycket snäll och tillgiven.
+
+  Sanne vännen _Alfred_."
+
+Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket
+över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett
+skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren
+till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.
+
+Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i
+synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i
+två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag
+var så vig.
+
+I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet
+förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på
+stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.
+
+När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag
+dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två
+tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog
+och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för
+att stifta närmare bekantskap.
+
+Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i
+alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag
+nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det
+rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur
+fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet
+smekte hon mig ömt med stjärten.
+
+Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört
+den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och
+ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade
+ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
+
+Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt,
+och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om
+livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne.
+Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var
+en hona.
+
+Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det
+förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att
+Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills
+Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar
+att skriket tog på Pollys nerver.
+
+Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna
+värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte
+månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste
+uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var
+för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen
+dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för
+att telegrafera till Uddevalla.
+
+Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och
+klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på
+stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen.
+Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
+
+Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande
+bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande
+folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en
+poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
+
+"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
+
+"Det är en boaorm", upplyste jag.
+
+"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
+
+"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."
+
+"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.
+
+"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."
+
+"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"
+
+"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly
+uppfattar innebörden."
+
+"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns
+orm."
+
+"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."
+
+"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."
+
+"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå
+här, så står det ju er fritt att häkta honom."
+
+"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.
+
+"Gör det", svarade jag och stannade.
+
+Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga
+vad man vill, det var ett tillgivet djur.
+
+Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag
+fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och
+följde mig som förut.
+
+Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon
+gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad
+och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon
+sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader
+sedan hon ätit frukost.
+
+Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen
+fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att
+rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det
+såg riktigt rart ut.
+
+Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov,
+men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par
+ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen
+svimmade allt för hastigt.
+
+Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan
+trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon
+ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta
+sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen
+att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna
+frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde
+den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte
+nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann
+det tydligen mycket roande.
+
+Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält
+framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en
+ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida
+för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde
+honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes
+stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska
+ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs
+obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig.
+Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en
+ångvält? Så försvann Polly under välten.
+
+När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt
+förenad med makadamen.
+
+Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i
+folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så
+tillgiven.
+
+
+
+
+DEN TYSTLÃ…TNE
+
+
+Främlingen kom in på baren genom hotellingången, nickade bekant åt
+bartendern och lade en femcentare på disken. Eddy, bartendern, nickade
+igen och ställde en flaska lemonad framför honom.
+
+"Skall det bli barnkrubba här nu också?" frågade Bob Kelly spetsigt och
+mönstrade främlingen från topp till tå.
+
+Denne, en smart och bleklagd liten man, låtsades inte ha hört, utan slog
+lugnt upp sin lemonad, smakade på den, tog en pastilj ur fickan och
+stoppade den i munnen.
+
+Bob smålog. Bartendern smålog också, men inte mot Bob.
+
+"Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin
+mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt
+själv."
+
+"Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när."
+
+"Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra
+honom förresten, han är så liten och klen. Men han är rädd, den tusan,
+och vågar inte svara ett ord eller ens titta på mig. Visade han
+åtminstone, att det fanns ruter i honom, så skulle jag bjuda på whisky."
+
+Främlingen stod fortfarande oberörd. Smakade på sin lemonad, smålog åt
+Eddy och tog upp en tidning ur fickan.
+
+Då blev Bob litet smått förbaskad.
+
+"Hör du, du, du!" sade han till främlingen. "Tror du, att du är något
+slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel
+amerikansk medborgare?"
+
+Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna.
+Bob Kelly låtsades han inte om.
+
+"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där.
+Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den
+här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin
+tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock
+drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte
+hotellet."
+
+"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet",
+svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall
+jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där
+och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."
+
+Eddy log.
+
+"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket
+mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över
+tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än
+etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka
+imitera en gentleman i uppförandet."
+
+"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att
+karlen skall hälsa på mig."
+
+Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg
+honom inte.
+
+Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.
+
+För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett
+slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.
+
+"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.
+
+Främlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett förvånat uttryck.
+
+"Låt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Säg ett ord, annars slår jag
+huvet av skaftet för dig", vrålade Bob utom sig.
+
+Främlingen svarade inte ett ljud, men lyfte åter sitt lemonadglas mot
+Bob. Bob slog till det, så det flög till andra ändan av krogen.
+
+Då sträckte främlingen ut sin hand, tog Bobs ölglas och slog det,
+inklusive glas, i ansiktet på Bob.
+
+Ja, se'n var saken klar.
+
+"Inget slagsmål i lokalen", skrek Eddy. "Gå ut på bakgården om ni skall
+slåss."
+
+"Slåss!" skrek Bob. "Nä, vi ska inte slåss. Jag ska bara piska upp den
+där gröngölingen, så att han lär sig att svara och vara hövlig en annan
+gång."
+
+Vi gingo ut på bakgården allesammans. Våra sympatier voro ju med den
+lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och förresten tyckte vi ju
+litet var, att han åtminstone kunde ha sagt skål.
+
+Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av
+sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att
+attackera brydde han sig inte om.
+
+Så började leken.
+
+Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den
+lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den
+lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men
+rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund
+senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans
+väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade
+omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med
+beundransvärd precision.
+
+En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög,
+vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.
+
+Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n
+tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.
+
+När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade
+han vilt omkring och sade:
+
+"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."
+
+Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.
+
+"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid
+Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."
+
+Bob gick inte upp.
+
+
+
+
+CYLINDERHATTEN
+
+
+Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på
+söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia
+Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan
+gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet,
+samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet
+den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra
+första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än
+någon annan cylinder i och utom kristendomen.
+
+Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg
+innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans
+hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl
+Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i
+hans famn började hon fnittra.
+
+"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom
+sta'n så där? Hi-hi-hi!"
+
+"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett
+fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck,
+eller vad?"
+
+"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte,
+att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n
+ulster se'n."
+
+"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."
+
+"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med
+hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är
+klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och
+hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."
+
+Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet
+annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som
+genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig
+ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och
+hängde upp den.
+
+Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och
+handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl
+Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för
+att glänsa upp den litet.
+
+I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men
+tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin
+törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om
+politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om
+giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett
+hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla
+ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de
+unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och
+den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder,
+borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och
+glänsande var luden och ruggig.
+
+Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från
+barnskaran.
+
+"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen
+avsett att sufflera hatten.
+
+"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.
+
+"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr
+Söderberg.
+
+"Och dom har så roligt!" sade Lydia.
+
+Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde
+upp den igen.
+
+"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de
+gingo in igen.
+
+"Eller kanske femtiöringen...." sade herr Söderberg insinuant.
+
+"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg,
+och sjönk ned i schaggsoffan.
+
+Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera
+missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter
+minut gick, men inte ett ljud hördes.
+
+"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt
+efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla
+sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.
+
+Men det hade det inte.
+
+Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons
+hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i
+sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit
+en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade
+missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att
+hatten var i grund förstörd.
+
+Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid
+öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen
+hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin
+hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.
+
+"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.
+
+"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.
+
+"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.
+
+Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru
+Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta"
+i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut.
+Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl
+Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa
+generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.
+
+På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett
+ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat
+och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans
+hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig
+spark.
+
+Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben,
+inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med
+fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga
+släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga
+förbannelser.
+
+Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par
+tegelstenar i hatten.
+
+
+
+
+PRISBOXNING
+
+
+Jag har sett en hel del slagsmål i mina dar, både med och utan kniv, och
+även deltagit i inte så få. Jag har sett regelrätta boxningskamper
+mellan yrkesmän, svenska slagsmål med danska skallar, sett trettio
+franska stuveriarbetare slåss med en enda dylik, som vid likbesiktningen
+befanns ha fått sexton knivhugg i kroppen, varav framgår att fjorton av
+de andra ansågo kvällen förfelad; och en julafton råkat vara
+mellankommande part i ett slagsmål mellan civila och spårvägsmän efter
+en spårvägsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.
+
+Men när jag på Holborn i London fick se en jätteskylt med
+tillkännagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om
+tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slåss för
+livet är en sak, men att se smockan utdelas för hundraåttiotusen kronor
+hade dock mera intresse.
+
+"Denna smocka måste jag se", tänkte jag, och gick till min vän Karlson i
+London.
+
+"Skall vi gå och se på prisboxningen i kväll?" frågade jag. "Det blir
+nog intressant."
+
+"Nej", svarade Karlson med en bestämdhet, som klädde honom. "Jag vill
+inte se ett så brutalt skådespel."
+
+"Jag bjuder!" sade jag.
+
+"Det var en annan sak", inföll Karlson hastigt. "Då kan jag ju lägga
+band på min avsky och följa med, eftersom jag ändå en gång väl skall se
+något dylikt elände."
+
+Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var
+dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag
+var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone
+hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt.
+
+"Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida
+allt för mycket av det råa skådespelet."
+
+"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så
+skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."
+
+"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt
+tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid
+få."
+
+"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och
+reserverat två fempundsplatser."
+
+Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!
+
+"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i
+rösten.
+
+"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."
+
+"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det
+fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush
+och nöden var som störst kom idén.
+
+"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt
+min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)
+
+"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar
+på mig, så att jag kan lägga ut."
+
+"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla
+sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."
+
+I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i
+mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet.
+Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och
+inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade
+inte länge.
+
+"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade
+nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn
+och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."
+
+Men jag fann mig.
+
+"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du
+ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det
+bara några kopparslantar."
+
+"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings
+i den. Jag har räknat dem."
+
+Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och
+gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och
+lättare om pungen än förut.
+
+Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag.
+Karlson däremot värmdes upp.
+
+"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem
+pund på yankeen."
+
+"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta
+in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio
+pund på engelsmannen mot dina fem."
+
+I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av
+skaftet.
+
+"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men
+det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."
+
+"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."
+
+Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller
+parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad.
+Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.
+
+"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina
+armmuskler. "Här finns förresten saker än."
+
+"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag
+någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag
+har nog haft nytta av det en eller annan gång."
+
+Karlson kände på mina biceps.
+
+"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat
+dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när
+han har jättekrafter."
+
+Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns
+käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och
+engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var
+klar.
+
+Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att
+en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt
+anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring
+för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.
+
+Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle
+ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt,
+men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde
+honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte
+vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett
+tjuvnyp i armen och sade:
+
+"Tycker inte du som jag!"
+
+"Jo", svarade jag med värme. "Jag instämmer livligt med vad du sa innan
+vi gingo dit: Det var ett brutalt skådespel!"
+
+"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig så om
+självförsvarets ädla konst. Du skall få erfara...."
+
+Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och såg en stund änglar i luften.
+När jag hämtat mig var Karlson redan halvvägs till Undergrounden.
+
+Jag satte mig på taket av en motorbuss.
+
+       *       *       *       *       *
+
+P.S.--Just när denna vackra berättelse är färdig inträder
+hotellvaktmästaren, som skickats efter biljetter, och underrättar, att
+matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn inställts, därför att
+Ahearn sjuknat. Det var mycket tråkigt, men det jag har skrivit, det har
+jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.
+
+
+
+
+FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
+
+
+Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om
+dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis
+politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de
+flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.
+
+Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick,
+stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker
+inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som
+han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.
+
+Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och
+kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså
+tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på
+gatan.
+
+Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på
+krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen
+legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt
+backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare
+tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare
+på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
+
+Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet
+vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över
+till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg
+samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och
+till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare
+gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd
+traskade sin väg framåt.
+
+Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och
+frågade barskt:
+
+"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
+
+Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka
+mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när
+polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt
+tydliga, svarade han med en motfråga:
+
+"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
+
+Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så
+oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i
+sådana fall tillgrep han maktspråk.
+
+"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
+
+"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar
+själv."
+
+"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i
+ansiktet.
+
+"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i
+gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som
+förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"
+
+Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel
+karl.
+
+"Neej....", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"
+
+"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande
+åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att
+jag lade en apelsin på gatan?"
+
+Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:
+
+"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är
+för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta
+konsekvenserna."
+
+"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade
+konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
+
+"Knappast!" svarade Bergfeldt.
+
+"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med
+böter."
+
+"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske
+rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
+
+"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
+
+"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra
+vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje
+går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
+
+"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
+
+"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med
+mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag
+kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser
+sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både
+utanpå och inuti mig."
+
+Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt
+omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende
+bortåt Regeringsgatan.
+
+Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om
+efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten
+gosse för fulla muggar med något gult i handen.
+
+Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte
+tog Bergfeldt.
+
+
+
+
+SVÄNGDÖRREN
+
+
+När Andersson upptäckte ölstugan--förlåt, bierhallen "Zum alten
+Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg
+visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla
+fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.
+
+Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan
+entrén till hela härligheten. Ölst ... bierhallen bestod sig nämligen
+med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors.
+Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans
+Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han
+styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
+
+Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle
+undergå en liten förändring.
+
+Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin
+lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en
+sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95
+öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
+
+Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit
+och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
+
+"NÃ¥?" sade han.
+
+"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
+
+"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från
+landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
+
+"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
+
+"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
+Hit med femman bara!"
+
+Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.
+
+"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."
+
+"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.
+
+"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en
+femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."
+
+"Jag fick en femma!" svarade kyparen.
+
+"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två
+tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och
+öppnade den.
+
+Det låg två tior i den.
+
+"Hm!" sade hovmästaren.
+
+"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett
+misstag, ser jag."
+
+"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och
+betraktade hånfullt Andersson.
+
+Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och
+kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut,
+blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och
+avlägsnade sig med värdighet.
+
+Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att
+äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda
+kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen
+märka att han existerade.
+
+Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma
+resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde
+knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare
+fram till hans bord och sade:
+
+"Strax!"
+
+Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare
+femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en
+halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson
+knackade, förintats, fick han vad han begärt.
+
+Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst
+morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.
+
+Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson,
+växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med
+uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.
+
+Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att
+han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände
+hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson
+rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.
+
+Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson
+vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där
+ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma
+ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in.
+Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det
+Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade
+kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv
+gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.
+
+Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte
+hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt
+riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och
+ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.
+
+Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.
+
+Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket
+ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut
+ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde
+särdeles mycket om Andersson.
+
+Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har
+totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.
+
+
+
+
+PÃ… PANOPTIKON
+
+
+Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista
+gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle
+Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del
+andra andligen och lekamligen store män.
+
+Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om
+kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och
+skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i
+beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon.
+Jag stod orörlig.
+
+När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade
+ansikten vände de sig mot mig.
+
+"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.
+
+"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en
+teaterviskning.
+
+Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät
+Konungens stela ögonglober.
+
+"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va?
+Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck
+i ögona?"
+
+Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall
+onödigt att påpeka det på det sättet.
+
+"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men
+de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."
+
+Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i
+sikte.
+
+"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även
+hon. Så möttes deras läppar.
+
+DÃ¥ hostade jag.
+
+De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först
+mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.
+
+"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.
+
+Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.
+
+"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte
+om sådant där."
+
+"Va ... va....", stammade han. "Är herrn levande?"
+
+"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här
+en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i
+slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."
+
+Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt
+bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt
+hövlighet.
+
+En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego
+Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från
+Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.
+
+Karlsson stannade förvånad.
+
+"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."
+
+"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har
+dom satt upp _den_ också här. Det kan man kalla brist på urskillning."
+
+"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren
+till, när dom inte placerar den där figuren där?"
+
+"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom
+så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.
+
+"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare
+Ander?"
+
+"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar
+herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare
+nöjer jag mig med ett litet överfall."
+
+Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog
+kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve
+i ansiktet och gick stillsamt min väg.
+
+Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson
+eller Karlsson.
+
+
+
+
+LANTBRUK
+
+
+Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor,
+eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som
+för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen
+själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken
+långvarigt eller egentligen avsiktligt.
+
+Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i
+en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån
+invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om
+också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt,
+gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små
+barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.
+
+Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat
+mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det
+fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag
+hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var
+det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig,
+men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt
+utnyttja detta kapital.
+
+Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig
+kritiskt.
+
+"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina
+skor.
+
+"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.
+
+Han glodde ett slag.
+
+"Är du stark också?"
+
+"Det skall du strax få erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder
+förfogar dig i väg till nästa stat."
+
+"Stor i käften är du också", konstaterade han lugnt, och tillade, innan
+jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"
+
+Jag ville visst inte ha arbete. Tvärtom tyckte jag, att det var
+ofantligt mycket angenämare att leva som himmelens fåglar. Men däremot
+ville jag mycket gärna ha mat, och som sådan inte stod att få utan att
+man arbetade för den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.
+
+Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram över prärien,
+ibland genom ett vetefält och ibland över hjulen i vattensjuk mark, men
+bara hänsynslöst framåt. Och i kvällningen voro vi framme. Man var nog
+finkänslig att bjuda på mat genast, och jag gjorde rätt för mig till den
+grad att farmarens missis bleknade. Se'n lånade jag en corncobpipa och
+tobak, och gick ut för att ta mig en rök.
+
+Så småningom började ljusen i huset släckas, och som jag ansåg det vara
+tid att gå till sängs steg jag in. Jag möttes av familjens förvånade
+ögon.
+
+"Vad vill du?" frågade farmaren.
+
+"Jag vill veta, var min liggplats är?"
+
+"Var du vill", sade farmaren och förde mig till dörren. "Precis var du
+vill. Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du
+får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig.
+
+Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och
+gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.
+
+Mitt i natten--klockan var knappt fem--väcktes jag av ett ihållande
+vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det
+värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.
+
+"Vad vrålar du efter?" skrek jag.
+
+"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står
+redan högt på himmelen."
+
+"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte
+ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte
+förresten."
+
+Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett
+havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick
+jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården
+och befalldes att gräva ett hål i marken där.
+
+Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att
+veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det
+var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i
+utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett
+särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.
+
+En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan,
+att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men
+enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen
+tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min
+aptit var vad den var.
+
+Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom
+och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt.
+Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta
+med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det
+skönt att ha något att hålla sig varm med.
+
+Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme,
+utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden.
+Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i
+oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min
+lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord
+kvar.
+
+Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk
+sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen.
+Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat
+i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag
+oförmodat fick höra farmarens röst:
+
+"Ja, ni hundans lösdrivare duger då ingenting till. Här har du arbetat i
+sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och ät
+medda."
+
+Samma dag lämnade jag, utan egen begäran, men också utan saknad,
+farmarens tjänst och var åter fågelfri. Men sedan dess hyser jag en djup
+och fast rotad sympati för alla, som tvingas att gräva i jordskorpan.
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Krigskorrespondenter och andra lögnare
+by Sigge Strömberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 12119 ***
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..b6a61b4
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #12119 (https://www.gutenberg.org/ebooks/12119)
diff --git a/old/12119-8.txt b/old/12119-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..dacd0fc
--- /dev/null
+++ b/old/12119-8.txt
@@ -0,0 +1,3935 @@
+The Project Gutenberg EBook of Krigskorrespondenter och andra lögnare
+by Sigge Strömberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Krigskorrespondenter och andra lögnare
+
+Author: Sigge Strömberg
+
+Release Date: April 23, 2004 [EBook #12119]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRIGSKORRESPONDENTER ***
+
+
+
+
+Produced by PG Distributed Proofreaders
+
+
+
+
+Krigskorrespondenter och andra lögnare
+
+Historier av Sigge Strömberg
+
+
+_Sigge Strömbergs-böckerna Vol. 7_
+
+1922
+
+
+
+
+INNEHÅLL
+
+
+KRIGSKORRESPONDENTER
+
+SKÖNHETSVÅRD
+
+DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
+
+I TRAPPAN
+
+GETINGBOET
+
+ETT NATTLIGT BESÖK
+
+DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
+
+PENGAR
+
+POLLY
+
+DEN TYSTLÅTNE
+
+CYLINDERHATTEN
+
+PRISBOXNING
+
+FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
+
+SVÄNGDÖRREN
+
+PÅ PANOPTIKON
+
+LANTBRUK
+
+
+
+
+KRIGSKORRESPONDENTER
+
+
+
+I.
+
+
+Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet
+på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in,
+talade och sade:
+
+"Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för
+att få läsa vad jag skriver."
+
+"Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers
+förhoppningsfulle unge man, in. "Och om de därhemma visste, hur våra
+sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss
+inom skotthåll."
+
+Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade:
+
+"Jag skriver aldrig annat än vad som är sant."
+
+"Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor.
+"Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte
+med så tarvliga saker."
+
+Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en
+stund. Så tog Taylor åter ordet.
+
+"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro
+vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och
+resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära
+de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret.
+Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl
+aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i
+förgår."
+
+"Jag slant!" sade van Weide generad.
+
+"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du
+skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än
+de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour
+med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande
+generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så
+att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit
+havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom
+kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."
+
+Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en
+korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket
+inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag
+högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:
+
+"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för
+att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss
+omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten
+alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att
+få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara
+av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag
+skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen
+igen, att jag sett något av kriget."
+
+"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen
+att sända representanter."
+
+"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte
+hårdbjuden."
+
+"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga
+korrespondenter i detta krig."
+
+"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade
+jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."
+
+"Det torde bli ännu kortare, om ni utan tillåtelse söker skaffa mera
+nyheter än generalstaben lämnar er", svarade karlen.
+
+"Det är det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit så här
+hövligt och anständigt och bett att få veta det jag vill ha tag i. Den
+metoden är inte så värst bruklig hemma i Montana. Där frågar man inte,
+där tar man reda på det man vill. See?"
+
+"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och där praktisera er
+metod", sa han högdraget. "Bon jour, monsieur."
+
+Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor
+från Helena, Montana U.S.A.
+
+"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja
+veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på
+krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är
+världens mest tystlåtna person."
+
+"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar för envar människa,
+som är begåvad med endast måttlig intelligens."
+
+"Alltså vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr överfälttygmästare,
+mina själsgåvor äro mycket mera än måttliga. Jag är den mest
+intelligenta människa jag vet, och har följaktligen genomskådat er. Ha!"
+sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade förbaskat på karlen.
+"Ni äro rädda för oss, det är allt. Ni begå grymheter mot fångar och
+sårade, det är därför ni inte vågar släppa oss fram. Ni hänger fredliga
+infödingar, ni bränner gårdar, skändar kvinnor och mördar oskyldiga
+barn, som i många fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna
+församlingen. Det inre Kongos fasaväckande kannibaler äro som
+nattvardsbarn i jämförelse med er."
+
+"Monsieur!" skrek han. "Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land."
+
+"Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just
+det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert
+eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna
+Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda
+blad, som jag representerar, efter hämnd."
+
+"Monsieur!" ropade han med en röst, som kunde skrämma ett ulanregemente,
+men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag försäkrar er, att ni gör ett
+förfärligt misstag."
+
+"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera
+förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid
+fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att
+det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en
+moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina
+uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest
+inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji,
+Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det,
+genom att låta mig få se något."
+
+"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.
+
+"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag.
+"Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha
+sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån
+författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande
+livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som
+ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska
+ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de
+behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i
+de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina
+befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de
+burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare...."
+
+"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt
+ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer
+från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till
+tjänst."
+
+"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.
+
+"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."
+
+"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag
+över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad,
+med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor
+och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag
+intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."
+
+Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid
+telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på
+Taylors vackra bataljmålning.
+
+
+
+II.
+
+
+Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned
+den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en
+motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor
+lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde
+motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade
+utseende.
+
+"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick,
+som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin
+cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid
+Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
+
+Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
+
+"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan
+för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en
+kalv. Det får jag lov att göra om."
+
+Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur
+sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om
+det.
+
+"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i
+brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
+
+Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet
+vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna
+världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
+
+"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt.
+"Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min
+fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
+
+Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen
+öppnade ögonen.
+
+"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är
+han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör
+du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
+
+"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.
+
+"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande
+ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter
+otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd
+om dem."
+
+I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett
+belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
+
+"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
+
+"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag
+i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett
+herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte
+fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du!
+Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge
+amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig
+lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse.
+Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig!
+Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
+
+Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället
+den sårade med synbart intresse.
+
+"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
+
+Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin
+solbrända kind.
+
+"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första
+eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt
+inte oss hindra dig. Generalen väntar."
+
+"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och
+steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall
+jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst
+sista också."
+
+Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.
+
+"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom
+skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"
+
+"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.
+
+"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."
+
+"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."
+
+Harry Taylor funderade ett ögonblick.
+
+"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad,
+men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av
+nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi
+samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger
+till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera,
+tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas
+det."
+
+Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till
+sjukvårdarna.
+
+"Var hittade ni den här göken?"
+
+"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst
+haft en patrullstrid."
+
+"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga?
+Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan
+man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig
+motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan
+hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två.
+Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer
+nordnordväst om--vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det
+sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan--mellan
+vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom
+censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska
+kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och
+positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett
+flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng,
+fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det
+låter nästan som en officiell generalstabsrapport."
+
+"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka
+fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar
+efter fel."
+
+"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."
+
+Han böjde sig mot den sårade.
+
+"Kan ni höra vad jag säger?"
+
+Den sårade gjorde ett jakande tecken.
+
+"Well, tala då om hur det hela gick till."
+
+"Jag vill dö!" sade den sårade.
+
+Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
+
+"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker.
+Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en
+liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös
+spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor
+samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."
+
+"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.
+
+"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla
+egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet
+kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått
+två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en
+liten beskrivning på striden."
+
+"Vi ryckte försiktigt fram--", viskade fången.
+
+"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan
+hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa
+ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver
+skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet
+avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade.
+Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
+
+"Ett skott small--."
+
+"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av
+kvällsvinden--jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen
+då--. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen
+fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över
+nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev
+outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att
+knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad
+som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska,
+beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.--Så med ens brast det
+lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften
+fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas
+rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör,
+som växte, växte--. Som en orkan av död och förintelse svepte
+projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande,
+lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur
+gick det se'n?"
+
+Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt
+intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
+
+"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än
+jag."
+
+"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det
+själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob,
+så gå vi på igen?--Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt.
+Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast
+av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad
+tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt
+trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med
+tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska
+styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för
+vinden där uppe.--Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte?
+Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.--Kring fanstången rasade länge en
+hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma,
+skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna
+ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och
+ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett
+energiskt förföljande.--Puh! Det där får vara nog för den här gången.
+Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
+
+"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa
+värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på
+lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
+
+"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara.
+Jag känner mig mycket bättre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gör mycket
+till."
+
+"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått
+tillbaka er livslust. Far i frid."
+
+"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om
+allt det underbara som jag upplevat."
+
+Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry
+Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.
+
+"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många
+tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"
+
+"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."
+
+
+
+III.
+
+
+Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.
+
+"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig
+omkring.
+
+"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
+
+Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom
+räckhåll och sade:
+
+"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
+Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
+
+"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
+
+"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans
+telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om
+nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
+
+Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag
+intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att
+den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en
+sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta
+detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut
+i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade
+materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en
+verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att
+prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då
+grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr
+träffat en så tjusande personlighet, sa han.
+
+Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en
+mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle
+gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid.
+Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
+
+Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som
+för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska
+journalistikens skönaste pärlor.
+
+När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
+
+"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till
+telegrafen."
+
+"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours
+truly som en oljad blixt."
+
+"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till
+telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag
+till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.
+
+Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev
+inte alls förvånad utan tvärt om.
+
+"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
+
+"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
+
+"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett
+sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat,
+så på en stege genom fönstret."
+
+"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!"
+svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör
+mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga
+den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag
+skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och
+ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
+
+Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
+
+"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du
+nog nacken. Gör det!"
+
+Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
+
+Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs
+råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog
+trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla
+sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina
+lakan och hissade mig ut.
+
+När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen
+och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var
+inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men
+alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig
+människa ut som en buse här nere.
+
+När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg
+bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som
+jag ovillkorligen måste träffa på vägen.
+
+Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen
+med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en
+stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt
+i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.
+
+Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade
+allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram
+kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade
+ut, och direkt in i närmaste hus.
+
+"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för
+mig.
+
+"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.
+
+"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av
+Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en
+bibel."
+
+Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det
+intrycket att jag var vansinnig.
+
+Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose
+bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till
+telegrafisten.
+
+"Ilkabla genast det här", sade jag.
+
+Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.
+
+"Det här?" sade han.
+
+"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den
+igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni
+behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg
+innan det här är expedierat."
+
+Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick,
+som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som
+möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.
+
+På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när
+han såg mig, men sedan flinade han.
+
+"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag
+trodde dig om."
+
+"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om
+nu. Jag har skickat mitt telegram."
+
+"Jag skall skicka mitt nu", sade han.
+
+Jag skakade fundersamt på huvudet.
+
+"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent.
+Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två
+eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan
+ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du
+kablade gamla nyheter."
+
+"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.
+
+"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram
+emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in
+ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det.
+Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok--"
+
+Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:
+
+"Jag skjuter dig om du har--", och störtade in.
+
+Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha
+varit intressant att få studera hans fysionomi då."
+
+"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob
+Hyes komma hit!"
+
+
+
+IV.
+
+
+Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren
+långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin
+bil.
+
+"Hallå, Harry! Sitter du här?" ropade van Weide förvånad. "Hur är det
+med dig? Är du sjuk?"
+
+Harry Taylor rörde sig inte och såg inte upp.
+
+"Det är van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag känner igen
+rösten. Den låter som en duett av en cirkelsåg och en bastuba."
+
+"Jag är förkyld", sade van Weide indignerad.
+
+"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag är inte sjuk. Men jordens
+rotation besvärar mig. Jag var på en hippa i går."
+
+"Vem mer än du?"
+
+"Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min
+sekundant, var ju med. Men han räknas inte."
+
+"Sekundant?"
+
+"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu."
+
+Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.
+
+"Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han
+förskräckt.
+
+"Skjutit? Inte? Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre
+stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag
+duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller
+ens Reeves har tillgång till."
+
+Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa.
+
+"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag
+vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått
+veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart
+som möjligt, skall jag berätta historien för dig.
+
+Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka
+fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han
+åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På
+det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i
+flera dagar letat efter mig överallt.
+
+Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra
+honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves
+från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en
+Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån
+krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för
+att läsa.
+
+Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig. Han
+vrålade genast till på det där mindre gentlemanlika sättet, som de ha
+där nere i sydvästern, och började göra en strategisk förflyttning av
+smärre möbler i riktning mot mig.
+
+Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör
+uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra
+tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och
+spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av
+sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag
+mig på hans knän. Det var inte så komfortabelt, men jag är inte
+pretentiös.
+
+När Bob så småningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till
+mellangärdet och frågade efter Bobs ärende.
+
+Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att nå samhällets tinnar,
+emedan vanlig enkel hövlighet inte ingått i hans uppfostran. Om han nu
+lugnt och behärskat talat om för Charley, att huvudsakliga anledningen
+till hans besök var en önskan att skära öronen av mig, så är det ju
+möjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan återgått till
+Londontidningen och låtit oss ensamma sköta den affären.
+
+Men nu började han i stället beskriva Charleys utseende på ett sätt, som
+just genom sin påtagliga sanningsenlighet sårade Charley i hans
+innersta. Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den
+tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett
+bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad
+minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss.
+
+"Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt
+stött på mig?"
+
+"Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.
+
+"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro
+stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse."
+
+"Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt
+på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar."
+
+"Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men
+nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du
+dör."
+
+Här avbröt Bob samtalet genom ett litet försök att komma upp, som endast
+avvärjdes genom att Charley återtog sin gamla sittplats en stund. När
+Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte både lugnare, blåare och
+plattare än förut.
+
+"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära
+halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så
+snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det.
+
+Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen,
+men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för
+mig. Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa
+mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att
+söka träffa en överenskommelse med Bob.
+
+"Bob", sade jag.
+
+"Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det.
+
+"Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag.
+
+"Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om
+den hetaste platsen."
+
+"Om vi, mot förmodan, skulle släppa dig levande på fötter igen, och du
+skulle försöka slå ihjäl en av oss, så bör till och med ditt intellekt
+fatta, att vi båda kommo att ta hand om dig, och då vore du slut."
+
+Bob teg, förståndigt nog.
+
+"Men", fortsatte jag. "Nu är vi i Frankrike där dueller är på modet, och
+om du vill lova att uppföra dig anständigt, så skall du få lov att
+duellera med mig."
+
+Bob blev så rörd att tårarna kommo honom i ögonen.
+
+"Menar du verkligen det!" skrek han. "Skall jag få ett regelrätt
+tillfälle att skjuta dig så full med bly att du kan användas till
+skeppsankare."
+
+"Sure!" sade jag.
+
+"Jag skall uppföra mig som ett lamm", sade han. "Släpp mig upp! Jag
+skall bjuda på pilsner! Får jag duellera med Charley också? Sticka honom
+tvärs genom skrovet! Eller jag tror vi lånar ett par kavallerisablar så
+kan jag hugga er i bitar båda två. Det blir trevligast."
+
+Vi släppte upp honom och han var glad som ett barn, och föll oss om
+halsen och grät av glädje, och lovade att göra pinan lång. Till slut kom
+vi överens om att Bob och jag skulle duellera först och Charley vara
+sekundant åt mig. Vapen lät jag honom själv välja. Det intresserade mig
+nämligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller
+pikrinsyrebomber, för jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera
+fruktansvärt vapen än något av de där.
+
+Så tågade vi ut ur bondstugan för att söka upp någon undangömd och
+idyllisk plats med fågelsång och klara källors porl, där vi ostörda
+skulle kunna idka vår lilla förströelse, och under tiden höll jag ögonen
+öppna och tittade efter vad jag behövde.
+
+Till slut hittade jag det. Det var en liten undersätsig, bredaxlad
+fransk bonde i femtioårsåldern, för gammal för kriget, men tydligen en
+karl som höll att ta i. Då stannade jag och slog mig för pannan i grand
+operastil.
+
+"Det är rätt", sade Bob Hyes. "Slå dig själv. Du kan i alla fall aldrig
+få tillräckligt."
+
+"Vi ha glömt en sak", sade jag.
+
+"Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn! Jag skall skaffa det, om jag så
+skall bli tvungen att köpa det."
+
+"Nej", sade jag. "Du behöver en sekundant."
+
+"Visst fasen", medgav Bob. "Vem skall vi ta."
+
+"Vem som helst", sade jag. "Tag förste bäste. Fråga till exempel den där
+bonden där. Han gör det säkert för ett par francs, och blir tacksam på
+köpet. Alla fransmän tycker om att se dueller."
+
+Bob gav sig genast i väg till fransmannen och Charley och jag följde
+tätt efter.
+
+"Vill ni göra mig en tjänst, och förtjäna ett par francs?" frågade Bob
+på sin usla franska.
+
+"Det gör ni väl gärna", sade jag. "I synnerhet när det gäller att
+hjälpa en landsman."
+
+"Landsman?" sade bonden. "Den där herrn är väl inte fransman."
+
+"Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på
+Förenta-Statska.
+
+Jag anlade ett ytterst förvånat uttryck, och Charley, som förstod att
+något var i görningen, följde exemplet.
+
+"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till
+oss, att han var fransman och bara kunde franska."
+
+"Det här begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjänar de lögnerna till?"
+
+"Han talar förresten bruten engelska också", sade jag till bonden. "Så
+engelsman är han inte."
+
+"Det där bör noga undersökas", sade bonden och gick närmare intill Bob.
+
+"Det förefaller mig som om dialekten vore tysk", anmärkte Charley, som
+äntligen fått klart för sig vad meningen var.
+
+"Och han bjöd mig pengar för en tjänst", röt fransmannen. "Nu,
+förbanningen--"
+
+Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men
+intresserade åskådare. Men när Bob började önska att han aldrig blivit
+född, ingrepo vi med risk för våra egna liv och förklarade för
+fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk
+dialekt, som Bob talade.
+
+Tja, se'n var det ingenting mer än att bonden med fransk artighet bad
+Bob tusen gånger om ursäkt och körde honom i en skottkärra till röda
+korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga förloppet med en
+liten hippa.
+
+Nu har du hört historien. Ge dig i väg. Om bara den förbaskade jorden
+ville låta bli att snurra så--"
+
+
+
+V.
+
+
+"Skall flyga!" sade Harry Taylor, när han fått sin pipa stoppad och en
+grogg med en liten klingande isbit i framför sig på packlådan.
+
+"Vad skall du, sa du?" frågade Charley Reeves och lade en tidning under
+för att sitta litet bekvämare på sin margarinfjärding.
+
+"Flyga!" svarade Harry. "Militäraviat! Bussig karl! Skaffat tillåtelse!
+Skall ta en liten tripp över de tyska linjerna, förstår du. Få se krig
+till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara nöjd med att hänga
+bakom armén så här. Sedan dom nu avancerat lite har man ju fått
+tillfälle att se lite lik, men vad är det i själva verket? Kan man ha
+någon verklig glädje av det?"
+
+Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte:
+
+"Här kommer man resande många tusen mil för att få se folk slåss, och
+vad händer? Jo man placeras kilometervis ifrån platsen för slagsmålet,
+fraktas än fram och än tillbaka. Ena dagen sitter man i ett slott, den
+andra i en bondstuga och den tredje, som nu, på en margarinkutting i ett
+gammalt ruttet tält, men var man sitter och vart de fraktar en, så är
+det alltid betydligt mera fridfullt än vi ha det i vardagslag hemma i
+Montana. Ni, slöfockar, nöjer er naturligtvis med sådant, men inte jag.
+Jag har intrigerat och använt alla slags inflytanden, mest det
+världsblads som jag representerar, och mot vilket till exempel
+Harristown Tribune är som republiken Andorra i jämförelse med
+Nordamerikas Förenta Stater, med Filippinerna, Porto Rico, Hawaji och
+Guam på köpet. Detta har resulterat i att jag om en timma får flyga med
+Duvallon och kasta bomber."
+
+"Lögn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt.
+
+"Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig
+lögnare så bryter jag nacken av dig, så att hängmannen i Sing-Sing
+slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer alltså att om en timma
+sväva lika högt över dig som min intelligens står över din, alltså
+omkring två tusen meter. Jag skall från denna höjd se hur man skjuter på
+varandra med kanoner, hur de stora generalerna på sitt vanliga snillrika
+sätt leda sina arméer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i
+avsaknad av varje taktisk bildning, nöjer sig med att stillsamt och
+flärdfritt köra bajonetten i magen på den lika enkle soldaten från andra
+sidan gränsen. Allt detta får jag se, medan du och de andra murvlarna
+sitta här och glädja er åt whisky och soda. Tänk vilken livfull
+skildring jag kommer att telegrafera in."
+
+Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken något som påminde om
+intresse skymtade fram.
+
+"Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han.
+
+"Nej!" svarade Harry.
+
+"Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves. "Så'nt där händer
+inte i verkligheten. Och för övrigt vore du inte smart nog för att kunna
+arrangera det."
+
+"Det är inte lögn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det är sanning,
+men inte mot förmodan. Och jag erkänner att det var smart gjort av mig
+att arrangera det. Känner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av
+det. Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag
+gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv."
+
+Charley Reeves tömde långsamt sitt glas.
+
+"Jag skall be till gud för dig."
+
+"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte
+dig om."
+
+"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig.
+Eller också, att du kommer ned på tyska sidan och blir arkebuserad. Det
+senare vore förresten nästan trevligare."
+
+"Nu känner jag igen dig, gamle vän", svarade Harry. "Du får förlåta mig
+att jag för ett ögonblick misskände dig och trodde att det kunde finnas
+en ädel tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt märke till
+den där orangutangen i Londons Zoo? Ni är påfallande lika. Orangutangen
+har bara en mera grekisk profil."
+
+Tältdörren slog igen efter Charley Reeves nästan innan Harry talat till
+punkt, och den värde representanten för Montana Screamer log brett.
+
+"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall låta
+dem intervjua mig när jag kommer ned igen."
+
+En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfärd. Aviatören och
+mekanikern gingo ännu omkring och tittade på stagen, en liten, avundsjuk
+klunga amerikanska korrespondenter tittade också på stagen därför att
+flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen på ena vingen
+stod Harry Taylor och såg ut som om han ägde apparaten. Han väntade på
+att bli knäppt av sin fotograf, och dröjde litet för att alla andra
+skulle komma ur fokus.
+
+Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen.
+
+"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en
+eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra."
+
+Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.
+
+"Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt.
+Nej, inte framför mig, på vänster sida, _vänster_ hör du. Är det du
+eller jag, som representerar ett världsblad?"
+
+"Det skall bli trevligt det här", sade Harry när plåten var tagen.
+"Sväva högt, högt däruppe, och ta plåtar och släppa ner bomber, så att
+tyska generalstaben blir mörkrädd. Nu skall det bli fart på luftkriget,
+sedan Harry Taylor tog hand om det. Möter vi en Zepp nu, ajöken med den.
+Hör ni gubbar, glöm inte att meddela era tidningar att jag har flugit.
+'Vår berömde landsman, den framstående journalisten Harry Taylor
+etcetera', skall det stå."
+
+"Försök inte", kom det i kör från ämbetsbröderna.
+
+"Fähundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som är viktiga. Men
+hör nu Vally, vad ser mitt öga? Det här aeroplanet är ju inte helt."
+
+"Inte?" sade Duvallon. "Vad är det för fel?"
+
+"Fel? Det är en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop
+hål i den här vingen, en, två, tre--en sabla mängd."
+
+Aviatören skrattade och började stiga upp i maskinen.
+
+"Det där är ingenting att bry sig om. Det är bara hål efter tyska
+kulor."
+
+"Bara!" sade Harry Taylor, och ställde sig bredbent med händerna i
+byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du så långt nere vid jorden
+att göra, att de kan träffa dig med sina skott? Då kunde du ju lika
+gärna åka bil."
+
+"Jag måste flyga rätt lågt, för att kunna se hur jag kastar mina bomber,
+och för övrigt se någonting alls. Upp nu, Harry, så åker vi."
+
+"Stopp lite! Är det möjligen din mening att också den här gången gå så
+där lågt? Menar du att tyskarna skulle få lov att skjuta flera hål inte
+blott i maskinen utan även i dig och Harry Taylor, Esq. från Helena,
+Montana U.S.A.? Ämnar du inte flyga utom skotthåll när du har ansvaret
+för ett så dyrbart liv som mitt?"
+
+Duvallon hade aldrig haft så roligt.
+
+"Nej då, kära vän! Jag ämnar gå så lågt jag vågar. Antagligen blir vi
+inte träffade, bli vi det så--tja."
+
+"Så--tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att
+säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag
+är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore
+Screamern utan mig?"
+
+"Vederhäftig!" stack Charley Reeves in.
+
+"Håll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde
+upptaga min mantel. No sir! För min egen del är jag inte rädd, men jag
+känner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag får inte ta en sådan risk.
+Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och låt preussarna peppra dig. Men glöm
+inte att peppra igen. Och om du trillar ner, så var lugn. Jag skall
+genom Montana Screamer se till att ditt namn skall gå ned till
+eftervärlden. So long, Vally! Hälsa Kaisern!"
+
+Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara
+belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.
+
+"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick
+det nu med den där livfulla skildringen?"
+
+"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart
+cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."
+
+
+
+VI.
+
+
+Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd
+mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och
+skräckinjagande ansiktsuttryck.
+
+"För in fången", sade han.
+
+Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med
+synbart intresse betraktade omgivningen.
+
+"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är
+tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta--"
+
+"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.
+
+"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberörd, "vad man har gjort av min
+tuggtobak."
+
+"Namnet?" frågade överstelöjtnanten kallt.
+
+"Carolina Plug Cut, den bästa tuggtobak som finns, och den sista kakan
+jag hade, och nu ha de här drullarna tagit den och--"
+
+"Tyst!" vrålade överstelöjtnanten pionröd i ansiktet. "Jag vill veta ert
+namn!"
+
+"Jaså mitt!" sade fången. "Kors, jag trodde att ni ville ha
+rekommendation på en bra tuggtobak. Det lär jag gärna bort, och jag
+rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrån mig min
+bit, och den sista kakan till på köpet."
+
+Överstelöjtnantens ansiktsfärg övergick till violett.
+
+"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem är ni?"
+
+"Vad jag heter", svarade fången. "Det tycker jag att ni borde veta
+förut. Jag är Harry Taylor, representant för Montana Screamer, den mest
+framstående och inflytelserika tidning som existerar mellan San
+Fransisco och Yokohama, indirekta vägen."
+
+"Ni är anklagad för spioneri!" upplyste överstelöjtnanten med gravlik
+röst.
+
+"Och om jag inte får igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "så
+kommer jag att anklaga en och annan för snatteri."
+
+"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.
+
+"Erkänner vad?"
+
+"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och
+dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt
+uppsnappa rapporter med mera."
+
+Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.
+
+"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag
+är här för."
+
+"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga
+medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."
+
+"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över
+halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en
+krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan
+verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som
+sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som
+jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han
+lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"
+
+"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har
+erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och
+arkebuseras inom två timmar."
+
+"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak.
+Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan
+av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på
+skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det
+tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."
+
+"Har ni något att anföra till ert försvar?"
+
+"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för
+att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror
+ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt
+mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i
+Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni
+inte."
+
+Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en
+blyertspenna ur västfickan och började skriva.
+
+"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.
+
+"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje
+dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och
+hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och
+lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst--"
+
+"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.
+
+"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde
+jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna
+hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men
+inte--"
+
+"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."
+
+"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia",
+fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på
+ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och
+göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att
+kriget går igenom?"
+
+"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om
+spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"
+
+"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade
+Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den
+har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är
+klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar--"
+
+"Har ni något ytterligare att säga innan domen faller?"
+
+"Att säga? Inte precis! Jag är inte pratsam av mig. Men jag skulle gärna
+vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar över era
+fältbefästningar. Särskilt är jag intresserad av taggtrådsstängsel."
+
+"För sista gången frågar jag er. Har ni något att anföra, som skulle
+kunna motivera att dödsdom icke avkunnas över er?"
+
+"Om jag har! Var lugn för det! För det första är jag principiell
+motståndare till dödsstraffet, och för det andra har jag ju redan en
+gång sagt ifrån, att vi inte skall tala vidare om den här saken. Jag har
+förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del
+amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära
+vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli
+skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma
+sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig.
+Detta kom att ske genom en samfälld och enkel presskampanj mot er för
+att ni mördat en amerikansk undersåte och en av nationens förtroendemän,
+och de skulle inte ge sig förrän etthundratio miljoner amerikanska
+strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och
+bedja om ursäkt, och betala några miljarder i skadestånd, i annat fall
+kommo yankees hit och hjälpte tyskarna att möblera om er karta. Nej,
+monsieur, det finns så fullt av argument mot min arkebusering att man
+knappt kan komma fram för dem."
+
+"För bort fången!" sade överstelöjtnanten. Och Harry Taylor fördes bort.
+
+Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin
+dom, och underkäken arbetade taktfast.
+
+"Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det
+fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss."
+
+Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen.
+
+"Monsieur Taylor! Ni är befunnen skyldig till spioneri, och skall alltså
+enligt krigslagen arkebuseras. Men ståndrätten har funnit det till full
+evidens ådagalagt att ni varken vid brottets begående eller senare,
+möjligen inte heller tidigare, varit vid förståndets fulla bruk, varför
+ni frikännes."
+
+En kort sekund såg Harry Taylor nästan förbluffad ut. Så log han.
+
+"Ja, det är ju också ett motiv", sade han.
+
+"Men", fortfor överstelöjtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart
+lämna landet. Åtlyder ni icke denna uppmaning komma militärmyndigheterna
+att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten
+liggande ort ni väljer, varifrån ni kan fortsätta vidare. Antar ni
+tillbudet?"
+
+"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag sköter korrespondensen lika
+bra i London."
+
+"Bilen väntar!" sade överstelöjtnanten och reste sig, tillsammans med
+rätten i övrigt.
+
+"Ja, ajöken på er då, gubbar! Trevligt att träffa er, men jag säger i
+alla fall inte au revoir. Hälsa hustrur och barn!"
+
+Med det gick Harry ut, nickade nådigt åt några officerare i närheten och
+vräkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.
+
+Chauffören vände sig och gjorde honnör.
+
+"Varthän, monsieur?"
+
+"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste
+telegrafstation, naturligtvis."
+
+
+
+
+SKÖNHETSVÅRD
+
+
+Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare
+tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och
+trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av
+kullar och dalar.
+
+Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens
+skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men
+Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest
+omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte
+ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en
+skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket
+alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de
+tillsammans tömde sin aftongrogg.
+
+Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i
+Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:
+
+  _Varför är ni inte skön?_
+
+  Oregelbundenheter i anletsdragen rättas
+  genom paraffininsprutning. Renaste grekiska,
+  romerska eller semitiska profiler erhållas
+  efter behag. Full diskretion. Svar
+  till "_Profil_", denna tidning.
+
+Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående
+post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar
+möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta
+första pris på vilken skönhetsutställning som helst.
+
+Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp
+till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i
+Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och
+antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att
+näsborrarna voro litet för stora.
+
+Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och
+när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till
+oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat
+promenerade han hemåt.
+
+"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han
+ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall
+säga, när hon får se hur vacker man hon fått."
+
+När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade
+sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna,
+fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke
+funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten
+följande självsäkerheten är ännu outrett.
+
+Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen--för mindre gick det inte
+av--och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen
+och stannade förvånad i dörren.
+
+"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade
+förvånad på Erlandsson.
+
+"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
+
+"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och
+offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
+
+"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
+
+"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett
+er förut."
+
+Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
+
+"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
+
+Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
+
+Men han tog saken mycket lugnt.
+
+"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig
+själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon
+väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön
+yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta
+hur det är."
+
+Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte
+länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar
+stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
+
+"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har
+mördat och rånat min Mikael."
+
+Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig
+över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor
+på hans smala armleder.
+
+"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du
+gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
+
+"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst
+han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett
+skämt."
+
+"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu
+och håll käft."
+
+Men nu intervenerade fru Erlandsson.
+
+"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har
+så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
+
+"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är
+ju din egen lille man."
+
+Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste
+kvarteren.
+
+"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att
+han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
+
+"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
+
+Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då
+blev Erlandsson på allvar rädd.
+
+"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i
+ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är
+Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag
+har på magen."
+
+"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
+
+"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson
+bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
+
+I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
+
+"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva
+sta'n."
+
+"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har
+paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte
+vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta
+mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
+
+Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
+
+"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
+
+"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att
+det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han,
+andra på att det inte är han."
+
+"Det här är jag!" kved Erlandsson.
+
+"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon
+sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
+
+"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
+
+"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra
+månaden", sade Hilmér.
+
+"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
+
+"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det
+är inte Erlandsson."
+
+Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
+
+"Jo, jo, jag minns!"
+
+"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur
+det gick till när du lånade den?"
+
+"M--nej--jag menar jo."
+
+"Nå, berätta då!"
+
+"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson
+enkelt.
+
+"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
+Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
+poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
+Erlandsson."
+
+"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
+
+Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade
+sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det
+orättfångna godset försvinna i sin ficka.
+
+"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles
+tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna
+kan låta honom gå."
+
+När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände
+ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
+
+"Ge mig tillbaka mina pengar!"
+
+"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
+
+"Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt.
+
+"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...."
+
+Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek
+undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett
+hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
+
+När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka
+sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika
+knölig.
+
+Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett
+än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
+
+Erlandsson är fortfarande inte skön.
+
+
+
+
+DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
+
+
+Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och
+vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan,
+som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt
+första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade
+kundkretsens fulla förtroende.
+
+Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen
+var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till
+kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade
+ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet
+utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna
+goda sed.
+
+Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare
+Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om
+cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål
+räckte inte för Petterson.
+
+Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom,
+brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:
+
+_Barbacka Begravningsbyrå_--Direktör K. P:son Petrini--levererar
+prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och
+billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!
+
+Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini,
+på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker,
+vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre
+handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt
+förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin,
+vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans
+yrke.
+
+Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis
+affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret
+till i Barbacka dittills oanade dimensioner.
+
+Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.
+
+De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå
+åter en annons:
+
+_Ni sover sött_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta
+kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!
+
+Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra
+ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills
+toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det
+plakat: "Hållbar men billig!"--"Högst komfortabel!"--"Senaste
+modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en
+vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"
+
+Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer
+som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!"
+Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa
+hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör
+Petrini.
+
+Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig
+psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande
+skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden
+i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i
+stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken
+om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar
+för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så
+stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.
+
+Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka
+Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast
+till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons
+existens, medan Petrini annonserade:
+
+_Beställ edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan
+lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.
+
+Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i
+med friska tag, för att ytterligare distansera honom.
+
+På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer
+elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den
+absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande
+behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara
+till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av
+fattigkistorna.
+
+Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls
+inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag
+måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg
+god och genast satte i scen.
+
+På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över
+ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:
+
+_Realisation!_ Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt
+fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma
+icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!
+
+När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty
+han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och
+han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt
+slagnummer.
+
+Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte
+veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om
+att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka
+förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor.
+Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått
+beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket
+storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
+
+Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår,
+och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige
+som besvärlige konkurrent ur brädet.
+
+Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var
+mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
+
+Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora
+slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och
+svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd
+tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
+
+"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden
+stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut
+väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall
+sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå,
+tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att
+kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
+
+Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han
+lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru
+borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på
+kinderna.
+
+"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta
+mått till kista på en levande människa?"
+
+Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men
+när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en
+mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
+
+Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör
+Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare,
+stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
+
+"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."
+
+
+
+
+I TRAPPAN
+
+
+Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i
+våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det
+var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått
+permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts
+som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
+
+Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
+
+Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han
+katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent.
+Det var därför han låg i stan.
+
+Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
+
+"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
+Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
+
+Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
+
+"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över
+sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
+
+Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i
+tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade
+se'n dörren och smet ut.
+
+Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på
+trappstenen.
+
+Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon
+annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms
+tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade
+Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd
+i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
+
+Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i
+situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att
+tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
+
+"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom,
+som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen,
+manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
+
+Stegen följde!
+
+Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då
+svor han högt.
+
+Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade
+stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
+
+"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
+
+"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
+
+"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
+
+"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte
+farligt alls. Bara ni inte går högre upp."
+
+"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt
+halvt år. Hjälp!!"
+
+"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"
+
+Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot
+ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
+
+Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan,
+varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod
+portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom
+komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte
+heller--portvaktsfruar ha inte sådana nerver--utan hon störtade in i sin
+bur--inte genom luckan utan bakvägen--och kom om ett ögonblick tillbaka,
+klädd i en sopborste och sin man.
+
+"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.
+
+"Jag har blivit utestängd."
+
+Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.
+
+Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte
+han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i
+stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun
+störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:
+
+"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."
+
+Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom
+hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att
+telefonera efter förstärkning.
+
+Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun
+fortfor att skrika:
+
+"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
+
+"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
+
+Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men
+bestämt från fönstret.
+
+"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så
+att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar
+du, lilla pippi?"
+
+"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken
+ringde efter mer förstärkning.
+
+När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och
+fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
+
+"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten
+och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
+
+Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja
+söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
+
+Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade
+haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.
+
+Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning
+samtidigt med att polisen sprängde porten.
+
+
+
+
+GETINGBOET
+
+
+"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom
+när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av
+dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag
+slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå
+finns det fullt upp kvar."
+
+"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom
+med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.
+
+"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte
+bekomma.
+
+"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte
+hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
+
+"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror
+av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.
+
+"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.
+
+"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers
+insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte,
+han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras
+mundelar äro ombildade till sugmun."
+
+"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i
+sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till
+gråpapper. Gör de det med sugröret?"
+
+Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga
+interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med
+stor försiktighet vinkande åt getingarna.
+
+Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård
+beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.
+
+"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om
+ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i
+huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom
+sablarna, skall du se."
+
+"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för
+sin omtanke endast med en förkrossande blick.
+
+"Tack! Jag _kan_ ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har
+gudskelov uppnått myndig ålder."
+
+Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden,
+ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha
+ett ganska hetsigt lynne.
+
+Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en
+sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting
+krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och
+tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid
+hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog
+han till.
+
+Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på
+getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden
+att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om,
+och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna
+ögonblickligen till attack.
+
+Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna
+ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder
+längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade
+han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund.
+Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och
+följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop
+hoppade i trädgårdsdammen.
+
+Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när
+han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja
+och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och
+läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans
+bedrövliga uppenbarelse.
+
+Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när
+hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
+
+"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte
+inte.
+
+"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in
+och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
+
+Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas
+omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon
+beklagade honom.
+
+"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall
+be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
+
+"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons
+dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din
+lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte
+vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du
+skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt
+är din nuvarande make så vida överlägsen?"
+
+"Men Isak...."
+
+"_Tyst!_ Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra
+kläder på mig."
+
+Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och
+följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden,
+satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog
+getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone
+en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när
+Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han
+humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter
+käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett
+nyp.
+
+Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de
+övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet
+kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som
+förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till
+dammen.
+
+När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera
+på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons
+dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.
+
+"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen
+med den Ahlbomska familjen i hälarna.
+
+Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och
+brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så
+vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast
+några kolnade stockar fanns kvar av boden.
+
+Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom
+brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att
+getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid
+första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.
+
+Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt
+bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte
+gärna bli husvill.
+
+
+
+
+ETT NATTLIGT BESÖK
+
+
+Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget
+Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han
+stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något
+att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var
+inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än
+befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman
+ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett
+sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke
+obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
+
+Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra
+Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte,
+han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men
+Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade
+utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin
+borduppsats ville han inte.
+
+Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett
+beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart
+för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
+
+Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln
+över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen
+med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
+
+"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till
+aktion.
+
+Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i
+sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud
+från matsalen.
+
+"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han
+måtte vara mer än vanligt full i natt."
+
+Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
+Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
+Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
+skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
+
+Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor
+och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss
+respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid
+smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära
+dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen
+och tände.
+
+Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte
+fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par
+bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
+
+"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag
+är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med
+Bergman."
+
+"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig,
+annars krossar jag skallen på er."
+
+"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en
+bov?" Och han tog av masken.
+
+Fru Bergman granskade hans ansikte.
+
+"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt
+beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket
+farlig bov. Gå före!"
+
+"Men lilla, rara fru Bergman...."
+
+"Våga inte kalla mig så, skurk!"
+
+"Men...."
+
+"Tyst, och gå före, annars så...!"
+
+Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före
+efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob,
+som omsorgsfullt låstes.
+
+"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter
+polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se,
+att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande
+efter någon eftertanke.
+
+"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med
+ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med
+min gamle vän Bergman."
+
+"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och
+skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se
+på annat."
+
+"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen
+förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan
+en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott,
+som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han
+skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
+
+"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände
+fru Bergman.
+
+"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
+
+"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa
+straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min
+man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer.
+Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på
+polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
+
+Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in
+i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne
+emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när
+han hörde ett ljud från garderoben.
+
+Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod
+lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
+
+"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt
+svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade
+hela hans ansiktstyp.
+
+"Låt mig förklara, Berg...."
+
+"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson
+en smocka till.
+
+"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande,
+och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
+
+"Ha! Eländiga!" röt han.--Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att
+interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har
+jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt
+värdelösa liv."
+
+"Men käre Manfred...."
+
+"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta
+blod!"
+
+I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan
+krossad.
+
+"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och ..."
+
+"_Lögnerska!_" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i
+sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret
+fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
+
+Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
+
+"Jo, det gick till så här. Han...."
+
+"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På
+knä! _På knä!_ Ha!"
+
+Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin
+makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina
+brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp
+tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
+
+"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
+"Var har du varit?"
+
+Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
+
+"Det ... det ... är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det
+kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
+
+"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är
+alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september
+förra året."
+
+"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun,
+jag...."
+
+Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
+
+Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det
+är onödigt så länge frun finns i huset.
+
+
+
+
+DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
+
+
+Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den
+sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen
+om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret.
+Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om
+julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro
+redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda
+människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade
+melodiskt.
+
+Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss
+läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och
+med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende,
+samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev
+fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt
+på femton år.
+
+"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig
+själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag
+väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att
+hon har en hel del."
+
+Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och
+stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska,
+observerade tilltaget.
+
+"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"
+
+"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall
+gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det
+inte är jul oftare än en gång om året."
+
+"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern
+sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"
+
+"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag
+vill. Så hon vet det."
+
+Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför
+trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda
+humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på
+honom på nära håll som uppifrån fönstret.
+
+Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.
+
+"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han
+ett biträde och intog en avvaktande hållning.
+
+"Ja--hm--hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som
+tydligen inte var situationen fullt vuxen.
+
+"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är",
+svarade kamrern irriterad.
+
+"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet
+sin interpellation.
+
+"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste
+kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett
+medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni _vadsomhelst_. Men kvickt
+skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."
+
+Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket,
+om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan
+till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för
+alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och
+avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande
+en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens
+piga.
+
+Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa
+butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han
+stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen
+bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta
+med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var
+endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde
+expediten pigans opoponaxtvålar.
+
+Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i
+folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades
+när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt
+lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret
+skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast
+tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern
+fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga
+närmade sig alltmer.
+
+Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför
+fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och
+paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.
+
+Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla
+kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket
+dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
+
+I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg
+den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke
+blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast
+möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan,
+så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte
+från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att
+ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över
+kamrerns rena manschetter.
+
+Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta
+mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an
+att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp
+ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor,
+svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar
+och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt
+intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande
+tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra
+humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade,
+såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
+
+"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning,
+och grep ett paket på måfå. "Ta det här! _Ta det_, människa. Hör hon
+inte vad jag säger, sabla markatta?"
+
+"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i
+flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel--och här har hon,
+sakramenskade satkäring--och här har han, fähund--ta emot, fördömda
+knölföda--se här--och här--och här--"
+
+På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt
+utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad
+från sin börda, begav han sig på hemväg.
+
+En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat
+vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var
+inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för
+första gången på tjugu år _sprang_ uppför sina trappor.
+
+Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade
+sina lungors fulla kraft och röt:
+
+"Augusta! _Augusta!_ Hör hon då inte, människa? _Augusta!_ Sätt på
+toddyvattnet!"
+
+
+
+
+PENGAR
+
+
+Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan
+hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och
+det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
+
+Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle
+ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var
+nere. Och ingen annan heller.
+
+Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall
+säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där
+utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare
+omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes
+ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton
+bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som
+energiskt visslade och vinkade åt mig.
+
+Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från
+min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att
+köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters
+promenad från stationen.
+
+Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en
+ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att
+anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre
+gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen,
+varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade
+vad taxan var från Kings Cross.
+
+"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men
+med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor
+kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på
+andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de
+förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i
+allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina
+förfäder och eventuella efterkommande.
+
+Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo,
+men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade
+kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.
+
+Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en
+tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty
+även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.
+
+"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde
+ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna
+från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att
+skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och
+därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten,
+"var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och
+måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"
+
+Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty
+jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid
+beväringsinskrivningen.
+
+Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag
+fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga
+förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre
+Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på
+en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare
+blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig
+dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat
+mig med en whisky och soda.
+
+Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt
+invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.
+
+"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars
+järnvägsresa."
+
+"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte
+mig vid stationen."
+
+"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade
+excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."
+
+"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.
+
+"Ja visst."
+
+"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka
+tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110
+kg. Och jag reste.
+
+Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar
+senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat
+skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.
+
+Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt,
+och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande,
+dels därför att Karlson är ganska stark.
+
+"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är
+alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min
+käre, käre bror!"
+
+"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."
+
+"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra
+rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i
+min hand."
+
+"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är
+en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste
+föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt
+dig."
+
+Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast
+mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat
+skrik åter ur min famn.
+
+"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.
+
+"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa
+på en gammal bekant."
+
+"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju
+och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man
+som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten
+upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike
+och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när
+han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar
+varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med
+sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt
+kräk utomlands, en så'n...."
+
+"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.
+
+Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han
+grep åter mina händer.
+
+"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en
+hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen.
+Var har du de där fem punden?"
+
+Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket
+därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren
+av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:
+
+"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"
+
+Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och
+smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!
+
+Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från
+krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu
+hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag
+måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande
+verksamhet som korrespondent.
+
+När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan
+till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en
+tjock cigarr i mungipan.
+
+"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla
+rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
+
+Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
+
+"Det är svåra tider vi leva i!"
+
+"Kan inte säga det", svarade Karlson.
+
+"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för
+att tala med dig om en--hm--ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
+
+"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
+
+"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli
+inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger _möjligen_, utan
+obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som
+du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän
+jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte
+gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
+
+"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.
+
+"Ja", sade jag. "Jag vet ju...."
+
+"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men
+naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du
+tvingade på mig."
+
+Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.
+
+"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum
+och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett
+beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det,
+och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen.
+Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."
+
+"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag
+var här sist?"
+
+Han tog ned fötterna från bordet.
+
+"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan
+du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle
+få remissa?"
+
+Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget....
+
+
+
+
+POLLY
+
+
+"Det har varit en karl här med en låda och ett brev till redaktören",
+sade pigan när hon väckte mig på morgonen. "Här är brevet, lådan har jag
+ställt i skrivrummet. Det är ett hänglås för'na, och ho' är väldigt
+tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"
+
+"Det skall Amanda inte lägga sig i", sade jag, och bröt brevet. "Här är
+nyckeln, ser jag. Tag den och sätt den i låset, så att jag vet var jag
+har den."
+
+Pigan försvann med nyckeln, och jag läste:
+
+  "Käre vän!
+
+  Jag sänder dig härmed en låda, innehållande
+  en boaorm, som du för gammal
+  vänskaps skull skall förvara åt mig
+  ett par da'r. Jag har fått den från Hagenbeck
+  i Hamburg, som jag är agent
+  för, och en menageriägare i Uddevalla
+  skall ha den. Han skulle hämta den hos
+  dig i stället, för jag måste resa till Härnösand
+  och sälja ett par svarta pantrar
+  och ett näbbdjur till ett tivoli där. Du
+  får inget besvär alls med ormen och behöver
+  inte ge den någon mat. Den äter
+  nämligen endast var sjätte månad. Den
+  heter Polly och är mycket snäll och tillgiven.
+
+  Sanne vännen _Alfred_."
+
+Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket
+över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett
+skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren
+till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.
+
+Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i
+synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i
+två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag
+var så vig.
+
+I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet
+förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på
+stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.
+
+När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag
+dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två
+tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog
+och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för
+att stifta närmare bekantskap.
+
+Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i
+alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag
+nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det
+rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur
+fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet
+smekte hon mig ömt med stjärten.
+
+Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört
+den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och
+ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade
+ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
+
+Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt,
+och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om
+livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne.
+Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var
+en hona.
+
+Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det
+förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att
+Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills
+Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar
+att skriket tog på Pollys nerver.
+
+Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna
+värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte
+månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste
+uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var
+för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen
+dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för
+att telegrafera till Uddevalla.
+
+Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och
+klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på
+stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen.
+Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
+
+Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande
+bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande
+folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en
+poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
+
+"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
+
+"Det är en boaorm", upplyste jag.
+
+"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
+
+"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."
+
+"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.
+
+"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."
+
+"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"
+
+"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly
+uppfattar innebörden."
+
+"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns
+orm."
+
+"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."
+
+"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."
+
+"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå
+här, så står det ju er fritt att häkta honom."
+
+"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.
+
+"Gör det", svarade jag och stannade.
+
+Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga
+vad man vill, det var ett tillgivet djur.
+
+Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag
+fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och
+följde mig som förut.
+
+Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon
+gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad
+och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon
+sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader
+sedan hon ätit frukost.
+
+Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen
+fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att
+rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det
+såg riktigt rart ut.
+
+Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov,
+men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par
+ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen
+svimmade allt för hastigt.
+
+Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan
+trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon
+ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta
+sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen
+att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna
+frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde
+den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte
+nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann
+det tydligen mycket roande.
+
+Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält
+framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en
+ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida
+för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde
+honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes
+stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska
+ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs
+obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig.
+Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en
+ångvält? Så försvann Polly under välten.
+
+När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt
+förenad med makadamen.
+
+Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i
+folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så
+tillgiven.
+
+
+
+
+DEN TYSTLÅTNE
+
+
+Främlingen kom in på baren genom hotellingången, nickade bekant åt
+bartendern och lade en femcentare på disken. Eddy, bartendern, nickade
+igen och ställde en flaska lemonad framför honom.
+
+"Skall det bli barnkrubba här nu också?" frågade Bob Kelly spetsigt och
+mönstrade främlingen från topp till tå.
+
+Denne, en smart och bleklagd liten man, låtsades inte ha hört, utan slog
+lugnt upp sin lemonad, smakade på den, tog en pastilj ur fickan och
+stoppade den i munnen.
+
+Bob smålog. Bartendern smålog också, men inte mot Bob.
+
+"Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin
+mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt
+själv."
+
+"Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när."
+
+"Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra
+honom förresten, han är så liten och klen. Men han är rädd, den tusan,
+och vågar inte svara ett ord eller ens titta på mig. Visade han
+åtminstone, att det fanns ruter i honom, så skulle jag bjuda på whisky."
+
+Främlingen stod fortfarande oberörd. Smakade på sin lemonad, smålog åt
+Eddy och tog upp en tidning ur fickan.
+
+Då blev Bob litet smått förbaskad.
+
+"Hör du, du, du!" sade han till främlingen. "Tror du, att du är något
+slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel
+amerikansk medborgare?"
+
+Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna.
+Bob Kelly låtsades han inte om.
+
+"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där.
+Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den
+här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin
+tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock
+drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte
+hotellet."
+
+"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet",
+svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall
+jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där
+och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."
+
+Eddy log.
+
+"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket
+mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över
+tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än
+etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka
+imitera en gentleman i uppförandet."
+
+"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att
+karlen skall hälsa på mig."
+
+Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg
+honom inte.
+
+Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.
+
+För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett
+slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.
+
+"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.
+
+Främlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett förvånat uttryck.
+
+"Låt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Säg ett ord, annars slår jag
+huvet av skaftet för dig", vrålade Bob utom sig.
+
+Främlingen svarade inte ett ljud, men lyfte åter sitt lemonadglas mot
+Bob. Bob slog till det, så det flög till andra ändan av krogen.
+
+Då sträckte främlingen ut sin hand, tog Bobs ölglas och slog det,
+inklusive glas, i ansiktet på Bob.
+
+Ja, se'n var saken klar.
+
+"Inget slagsmål i lokalen", skrek Eddy. "Gå ut på bakgården om ni skall
+slåss."
+
+"Slåss!" skrek Bob. "Nä, vi ska inte slåss. Jag ska bara piska upp den
+där gröngölingen, så att han lär sig att svara och vara hövlig en annan
+gång."
+
+Vi gingo ut på bakgården allesammans. Våra sympatier voro ju med den
+lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och förresten tyckte vi ju
+litet var, att han åtminstone kunde ha sagt skål.
+
+Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av
+sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att
+attackera brydde han sig inte om.
+
+Så började leken.
+
+Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den
+lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den
+lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men
+rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund
+senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans
+väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade
+omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med
+beundransvärd precision.
+
+En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög,
+vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.
+
+Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n
+tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.
+
+När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade
+han vilt omkring och sade:
+
+"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."
+
+Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.
+
+"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid
+Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."
+
+Bob gick inte upp.
+
+
+
+
+CYLINDERHATTEN
+
+
+Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på
+söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia
+Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan
+gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet,
+samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet
+den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra
+första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än
+någon annan cylinder i och utom kristendomen.
+
+Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg
+innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans
+hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl
+Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i
+hans famn började hon fnittra.
+
+"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom
+sta'n så där? Hi-hi-hi!"
+
+"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett
+fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck,
+eller vad?"
+
+"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte,
+att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n
+ulster se'n."
+
+"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."
+
+"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med
+hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är
+klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och
+hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."
+
+Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet
+annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som
+genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig
+ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och
+hängde upp den.
+
+Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och
+handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl
+Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för
+att glänsa upp den litet.
+
+I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men
+tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin
+törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om
+politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om
+giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett
+hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla
+ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de
+unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och
+den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder,
+borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och
+glänsande var luden och ruggig.
+
+Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från
+barnskaran.
+
+"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen
+avsett att sufflera hatten.
+
+"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.
+
+"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr
+Söderberg.
+
+"Och dom har så roligt!" sade Lydia.
+
+Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde
+upp den igen.
+
+"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de
+gingo in igen.
+
+"Eller kanske femtiöringen...." sade herr Söderberg insinuant.
+
+"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg,
+och sjönk ned i schaggsoffan.
+
+Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera
+missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter
+minut gick, men inte ett ljud hördes.
+
+"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt
+efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla
+sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.
+
+Men det hade det inte.
+
+Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons
+hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i
+sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit
+en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade
+missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att
+hatten var i grund förstörd.
+
+Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid
+öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen
+hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin
+hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.
+
+"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.
+
+"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.
+
+"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.
+
+Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru
+Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta"
+i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut.
+Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl
+Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa
+generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.
+
+På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett
+ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat
+och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans
+hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig
+spark.
+
+Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben,
+inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med
+fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga
+släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga
+förbannelser.
+
+Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par
+tegelstenar i hatten.
+
+
+
+
+PRISBOXNING
+
+
+Jag har sett en hel del slagsmål i mina dar, både med och utan kniv, och
+även deltagit i inte så få. Jag har sett regelrätta boxningskamper
+mellan yrkesmän, svenska slagsmål med danska skallar, sett trettio
+franska stuveriarbetare slåss med en enda dylik, som vid likbesiktningen
+befanns ha fått sexton knivhugg i kroppen, varav framgår att fjorton av
+de andra ansågo kvällen förfelad; och en julafton råkat vara
+mellankommande part i ett slagsmål mellan civila och spårvägsmän efter
+en spårvägsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.
+
+Men när jag på Holborn i London fick se en jätteskylt med
+tillkännagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om
+tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slåss för
+livet är en sak, men att se smockan utdelas för hundraåttiotusen kronor
+hade dock mera intresse.
+
+"Denna smocka måste jag se", tänkte jag, och gick till min vän Karlson i
+London.
+
+"Skall vi gå och se på prisboxningen i kväll?" frågade jag. "Det blir
+nog intressant."
+
+"Nej", svarade Karlson med en bestämdhet, som klädde honom. "Jag vill
+inte se ett så brutalt skådespel."
+
+"Jag bjuder!" sade jag.
+
+"Det var en annan sak", inföll Karlson hastigt. "Då kan jag ju lägga
+band på min avsky och följa med, eftersom jag ändå en gång väl skall se
+något dylikt elände."
+
+Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var
+dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag
+var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone
+hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt.
+
+"Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida
+allt för mycket av det råa skådespelet."
+
+"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så
+skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."
+
+"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt
+tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid
+få."
+
+"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och
+reserverat två fempundsplatser."
+
+Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!
+
+"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i
+rösten.
+
+"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."
+
+"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det
+fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush
+och nöden var som störst kom idén.
+
+"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt
+min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)
+
+"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar
+på mig, så att jag kan lägga ut."
+
+"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla
+sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."
+
+I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i
+mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet.
+Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och
+inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade
+inte länge.
+
+"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade
+nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn
+och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."
+
+Men jag fann mig.
+
+"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du
+ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det
+bara några kopparslantar."
+
+"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings
+i den. Jag har räknat dem."
+
+Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och
+gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och
+lättare om pungen än förut.
+
+Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag.
+Karlson däremot värmdes upp.
+
+"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem
+pund på yankeen."
+
+"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta
+in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio
+pund på engelsmannen mot dina fem."
+
+I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av
+skaftet.
+
+"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men
+det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."
+
+"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."
+
+Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller
+parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad.
+Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.
+
+"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina
+armmuskler. "Här finns förresten saker än."
+
+"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag
+någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag
+har nog haft nytta av det en eller annan gång."
+
+Karlson kände på mina biceps.
+
+"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat
+dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när
+han har jättekrafter."
+
+Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns
+käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och
+engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var
+klar.
+
+Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att
+en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt
+anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring
+för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.
+
+Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle
+ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt,
+men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde
+honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte
+vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett
+tjuvnyp i armen och sade:
+
+"Tycker inte du som jag!"
+
+"Jo", svarade jag med värme. "Jag instämmer livligt med vad du sa innan
+vi gingo dit: Det var ett brutalt skådespel!"
+
+"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig så om
+självförsvarets ädla konst. Du skall få erfara...."
+
+Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och såg en stund änglar i luften.
+När jag hämtat mig var Karlson redan halvvägs till Undergrounden.
+
+Jag satte mig på taket av en motorbuss.
+
+       *       *       *       *       *
+
+P.S.--Just när denna vackra berättelse är färdig inträder
+hotellvaktmästaren, som skickats efter biljetter, och underrättar, att
+matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn inställts, därför att
+Ahearn sjuknat. Det var mycket tråkigt, men det jag har skrivit, det har
+jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.
+
+
+
+
+FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
+
+
+Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om
+dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis
+politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de
+flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.
+
+Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick,
+stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker
+inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som
+han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.
+
+Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och
+kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså
+tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på
+gatan.
+
+Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på
+krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen
+legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt
+backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare
+tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare
+på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
+
+Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet
+vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över
+till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg
+samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och
+till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare
+gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd
+traskade sin väg framåt.
+
+Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och
+frågade barskt:
+
+"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
+
+Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka
+mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när
+polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt
+tydliga, svarade han med en motfråga:
+
+"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
+
+Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så
+oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i
+sådana fall tillgrep han maktspråk.
+
+"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
+
+"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar
+själv."
+
+"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i
+ansiktet.
+
+"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i
+gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som
+förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"
+
+Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel
+karl.
+
+"Neej....", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"
+
+"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande
+åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att
+jag lade en apelsin på gatan?"
+
+Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:
+
+"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är
+för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta
+konsekvenserna."
+
+"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade
+konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
+
+"Knappast!" svarade Bergfeldt.
+
+"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med
+böter."
+
+"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske
+rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
+
+"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
+
+"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra
+vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje
+går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
+
+"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
+
+"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med
+mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag
+kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser
+sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både
+utanpå och inuti mig."
+
+Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt
+omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende
+bortåt Regeringsgatan.
+
+Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om
+efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten
+gosse för fulla muggar med något gult i handen.
+
+Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte
+tog Bergfeldt.
+
+
+
+
+SVÄNGDÖRREN
+
+
+När Andersson upptäckte ölstugan--förlåt, bierhallen "Zum alten
+Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg
+visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla
+fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.
+
+Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan
+entrén till hela härligheten. Ölst ... bierhallen bestod sig nämligen
+med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors.
+Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans
+Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han
+styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
+
+Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle
+undergå en liten förändring.
+
+Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin
+lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en
+sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95
+öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
+
+Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit
+och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
+
+"Nå?" sade han.
+
+"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
+
+"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från
+landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
+
+"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
+
+"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
+Hit med femman bara!"
+
+Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.
+
+"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."
+
+"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.
+
+"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en
+femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."
+
+"Jag fick en femma!" svarade kyparen.
+
+"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två
+tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och
+öppnade den.
+
+Det låg två tior i den.
+
+"Hm!" sade hovmästaren.
+
+"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett
+misstag, ser jag."
+
+"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och
+betraktade hånfullt Andersson.
+
+Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och
+kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut,
+blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och
+avlägsnade sig med värdighet.
+
+Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att
+äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda
+kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen
+märka att han existerade.
+
+Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma
+resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde
+knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare
+fram till hans bord och sade:
+
+"Strax!"
+
+Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare
+femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en
+halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson
+knackade, förintats, fick han vad han begärt.
+
+Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst
+morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.
+
+Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson,
+växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med
+uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.
+
+Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att
+han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände
+hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson
+rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.
+
+Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson
+vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där
+ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma
+ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in.
+Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det
+Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade
+kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv
+gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.
+
+Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte
+hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt
+riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och
+ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.
+
+Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.
+
+Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket
+ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut
+ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde
+särdeles mycket om Andersson.
+
+Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har
+totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.
+
+
+
+
+PÅ PANOPTIKON
+
+
+Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista
+gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle
+Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del
+andra andligen och lekamligen store män.
+
+Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om
+kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och
+skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i
+beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon.
+Jag stod orörlig.
+
+När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade
+ansikten vände de sig mot mig.
+
+"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.
+
+"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en
+teaterviskning.
+
+Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät
+Konungens stela ögonglober.
+
+"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va?
+Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck
+i ögona?"
+
+Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall
+onödigt att påpeka det på det sättet.
+
+"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men
+de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."
+
+Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i
+sikte.
+
+"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även
+hon. Så möttes deras läppar.
+
+Då hostade jag.
+
+De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först
+mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.
+
+"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.
+
+Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.
+
+"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte
+om sådant där."
+
+"Va ... va....", stammade han. "Är herrn levande?"
+
+"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här
+en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i
+slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."
+
+Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt
+bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt
+hövlighet.
+
+En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego
+Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från
+Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.
+
+Karlsson stannade förvånad.
+
+"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."
+
+"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har
+dom satt upp _den_ också här. Det kan man kalla brist på urskillning."
+
+"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren
+till, när dom inte placerar den där figuren där?"
+
+"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom
+så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.
+
+"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare
+Ander?"
+
+"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar
+herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare
+nöjer jag mig med ett litet överfall."
+
+Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog
+kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve
+i ansiktet och gick stillsamt min väg.
+
+Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson
+eller Karlsson.
+
+
+
+
+LANTBRUK
+
+
+Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor,
+eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som
+för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen
+själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken
+långvarigt eller egentligen avsiktligt.
+
+Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i
+en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån
+invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om
+också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt,
+gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små
+barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.
+
+Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat
+mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det
+fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag
+hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var
+det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig,
+men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt
+utnyttja detta kapital.
+
+Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig
+kritiskt.
+
+"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina
+skor.
+
+"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.
+
+Han glodde ett slag.
+
+"Är du stark också?"
+
+"Det skall du strax få erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder
+förfogar dig i väg till nästa stat."
+
+"Stor i käften är du också", konstaterade han lugnt, och tillade, innan
+jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"
+
+Jag ville visst inte ha arbete. Tvärtom tyckte jag, att det var
+ofantligt mycket angenämare att leva som himmelens fåglar. Men däremot
+ville jag mycket gärna ha mat, och som sådan inte stod att få utan att
+man arbetade för den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.
+
+Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram över prärien,
+ibland genom ett vetefält och ibland över hjulen i vattensjuk mark, men
+bara hänsynslöst framåt. Och i kvällningen voro vi framme. Man var nog
+finkänslig att bjuda på mat genast, och jag gjorde rätt för mig till den
+grad att farmarens missis bleknade. Se'n lånade jag en corncobpipa och
+tobak, och gick ut för att ta mig en rök.
+
+Så småningom började ljusen i huset släckas, och som jag ansåg det vara
+tid att gå till sängs steg jag in. Jag möttes av familjens förvånade
+ögon.
+
+"Vad vill du?" frågade farmaren.
+
+"Jag vill veta, var min liggplats är?"
+
+"Var du vill", sade farmaren och förde mig till dörren. "Precis var du
+vill. Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du
+får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig.
+
+Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och
+gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.
+
+Mitt i natten--klockan var knappt fem--väcktes jag av ett ihållande
+vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det
+värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.
+
+"Vad vrålar du efter?" skrek jag.
+
+"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står
+redan högt på himmelen."
+
+"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte
+ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte
+förresten."
+
+Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett
+havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick
+jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården
+och befalldes att gräva ett hål i marken där.
+
+Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att
+veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det
+var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i
+utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett
+särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.
+
+En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan,
+att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men
+enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen
+tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min
+aptit var vad den var.
+
+Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom
+och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt.
+Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta
+med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det
+skönt att ha något att hålla sig varm med.
+
+Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme,
+utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden.
+Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i
+oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min
+lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord
+kvar.
+
+Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk
+sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen.
+Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat
+i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag
+oförmodat fick höra farmarens röst:
+
+"Ja, ni hundans lösdrivare duger då ingenting till. Här har du arbetat i
+sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och ät
+medda."
+
+Samma dag lämnade jag, utan egen begäran, men också utan saknad,
+farmarens tjänst och var åter fågelfri. Men sedan dess hyser jag en djup
+och fast rotad sympati för alla, som tvingas att gräva i jordskorpan.
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Krigskorrespondenter och andra lögnare
+by Sigge Strömberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRIGSKORRESPONDENTER ***
+
+***** This file should be named 12119-8.txt or 12119-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/2/1/1/12119/
+
+Produced by PG Distributed Proofreaders
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's
+eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII,
+compressed (zipped), HTML and others.
+
+Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over
+the old filename and etext number.  The replaced older file is renamed.
+VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving
+new filenames and etext numbers.
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000,
+are filed in directories based on their release date.  If you want to
+download any of these eBooks directly, rather than using the regular
+search system you may utilize the following addresses and just
+download by the etext year.
+
+     https://www.gutenberg.org/etext06
+
+    (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99,
+     98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90)
+
+EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are
+filed in a different way.  The year of a release date is no longer part
+of the directory path.  The path is based on the etext number (which is
+identical to the filename).  The path to the file is made up of single
+digits corresponding to all but the last digit in the filename.  For
+example an eBook of filename 10234 would be found at:
+
+     https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234
+
+or filename 24689 would be found at:
+     https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689
+
+An alternative method of locating eBooks:
+     https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL
+
+
diff --git a/old/12119-8.zip b/old/12119-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..a1c6768
--- /dev/null
+++ b/old/12119-8.zip